text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
EU:s reaktion på migrationsströmmarna i Nordafrika och södra Medelhavsområdet, särskilt Lampedusa - Migrationsströmmar till följd av instabilitet: Omfattning och roll för EU:s utrikespolitik (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
kommissionens uttalande om EU:s reaktion på migrationsströmmarna i Nordafrika och södra Medelhavsområdet, särskilt Lampedusa, och
betänkandet av Fiorello Provera, för utskottet för utrikesfrågor, om migrationsströmmar till följd av instabilitet: Omfattning och roll för EU:s utrikespolitik:.
Cecilia Malmström: Fru talman! En del parlamentsledamöter blir kanske trötta på mig, men jag tror att denna gemensamma debatt om migrationsströmmarna kommer lägligt. Detta kommer både att vara en allmän diskussion om omfattningen och rollen för EU:s utrikespolitik, som beskrivs i Fiorello Proveras betänkande, och en möjlighet för mig att informera er om hur EU reagerar på krisen i södra Medelhavsområdet.
Låt mig börja med att tacka Fiorello Provera för hans utmärkta betänkande, som jag läste med stort intresse. Det är ett ämne som det är lägligt att diskutera, liksom vilken roll EU:s utrikespolitik ska spela när det gäller migrationens mycket komplexa och mångfacetterade natur.
Låt mig börja med att beskriva några inslag i EU:s reaktion på krisen i södra Medelhavsområdet och därefter gå vidare med den mer generella rollen för EU:s utrikespolitik. Som ni alla vet står vi inför en situation i södra Medelhavsområdet som har blivit mycket kritisk under de senaste veckorna när det gäller migrationsströmmarna. Mer än 400 000 personer är på flykt sedan förändringarna i Nordafrika och Libyen inleddes. Merparten av dessa människor är tredjelandsmedborgare som har kommit till Tunisien eller Egypten. En majoritet av dem har återvänt till sina hemländer, men några tusental finns fortfarande här och jag kommer att komma tillbaka till dem om en stund.
Cirka 20 000 migranter, främst från Tunisien, och i mindre utsträckning från andra afrikanska länder, har lyckats ta sig in i EU på olaglig väg och har nått Lampedusas och Maltas stränder. Båda de här öarna är därför utsatta för ett starkt migrationstryck. EU har redan reagerat på dessa allvarliga, men olika, utmaningar på ett effektivt och snabbt sätt och har vidtagit tre konkreta åtgärder. För det första har kommissionen avsatt 30 miljoner euro för att hantera den humanitära nödsituation som uppstått genom de plötsliga strömmarna av migranter och flyktingar till Libyens grannländer. Med hjälp av medel som medlemsstaterna och andra internationella givare har bidragit med på bilateral grund har det varit möjligt att erbjuda tillfälligt skydd för migranter och flyktingar, att uppfylla deras grundläggande behov och att återbörda dem till sina respektive ursprungsländer.
För det andra har vi reagerat på de olagliga och blandade strömmarna över Medelhavet. Frontex inledde med hjälp av flera medlemsstater den gemensamma operationen Hermes, med målet att hjälpa Italien att kontrollera fartyg med migranter och flyktingar ombord. Dessutom har Europol skickat en expertgrupp till Italien som ska hjälpa de rättsutövande myndigheterna att identifiera eventuella kriminella nätverk som är inblandade i människohandel.
För det tredje har kommissionen försökt se till att de medlemsstater som på kort sikt utsätts för den växande strömmen av flyktingar och olagliga migranter kan hantera de ekonomiska konsekvenserna av att människor är på flykt. Vi har snabbt identifierat 25 miljoner euro som skulle kunna användas inom ramen för fonden för yttre gränser och Europeiska flyktingfonden om och när medlemsstaterna gör särskilda ansökningar. Hittills har endast en ansökning gjorts, men vi är redo att ta ställning till ytterligare ansökningar.
Jag anser att denna första reaktion har varit bred. Det är dock tydligt att vi måste göra mer. Vi måste ta fram en mer strukturerad, hållbar plan för att kunna täcka in de olika dimensionerna av det här fenomenet, en plan som bygger på solidaritet mellan medlemsstaterna och med full hänsyn till EU:s internationella åtaganden.
Jag har besökt Egypten tillsammans med den ungerske utrikesministern János Martonyi, och Tunisien tillsammans med min kollega kommissionsledamot Štefan Füle, som är ansvarig för grannskapspolitiken. Detta var delvis en reaktion på Europeiska rådets slutsatser, som bad kommissionen att samarbeta mycket aktivt med de här två länderna.
Inför vårt möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) i juni har jag för avsikt att lägga fram ett förslagspaket för kommissionen i maj som kommer att inriktas på EU:s ståndpunkt på området migration, rörlighet och säkerhet gentemot länderna i södra Medelhavsområdet.
Flera åtgärder måste vidtas på kort sikt. När det gäller de kontinuerliga och potentiella ökningarna av flyktingströmmar som kommer från libyskt territorium kommer följande åtgärder att övervägas: en tillräcklig finansieringsnivå måste fortsatt vara tillgänglig för att stödja tillhandahållandet av humanitär hjälp. Mot denna bakgrund måste medel öronmärkas för att tillgodose flyktingarnas grundläggande behov, underlätta för deras återvändande till sina ursprungsländer när så är möjligt och för att stödja en lämplig social och yrkesmässig återintegration i hemlandet.
Dessutom är ett ökande antal flyktingar som flyr Libyen tredjelandsmedborgare som var bosatta i Libyen som flyktingar eller asylsökande. De här personerna, som utgör några tusental, kan inte återbördas till sina ursprungsländer. Vidarebosättning måste övervägas. Kommissionen är redo att underlätta den här processen och uppmanar medlemsstaterna att ta sitt ansvar och att engagera sig i sådana insatser för vidarebosättning. Det kommer att finnas ekonomiskt stöd för detta, framför allt från Europeiska flyktingfonden. Mot denna bakgrund är det mycket viktigt att rådet och Europaparlamentet gör en insats för att snabbt få till stånd ett avtal om ett europeiskt vidarebosättningsprogram. Alla tre institutionerna är överens om det politiska målet med detta. Vi måste hitta en väg ut ur det institutionella dödläget.
Det är också viktigt att utforma ett regionalt skyddsprogram som omfattar Egypten, Libyen och Tunisien. Inom ramen för det tematiska programmet för samarbete med tredjeländer har kommissionen planer på att anslå 3,6 miljoner euro till stöd för ett sådant program. Man kommer också överväga att skicka ut team från Europeiska stödkontoret för asylfrågor (Easo) till de medlemsstater som berörs av dessa strömmar, i syfte att hjälpa myndigheterna att kontrollera de asylsökande.
I händelse av en massiv inströmning av personer på flykt och om de villkor som förutses i direktivet uppfylls är kommissionen slutligen redo att överväga att använda de mekanismer som beskrivs inom ramen för direktivet om tillfälligt skydd från 2001 för att kunna ge omedelbart skydd för dessa personer inom andra medlemsstaters territorium. Syftet skulle vara att avlasta de nationella asylsystemen och att stimulera till frivilliga solidaritetsåtgärder mellan medlemsstaterna.
När det gäller den kontinuerliga inströmningen av olagliga migranter som kommer från södra Medelhavsområdet och som kan komma att öka anser kommissionen att den gemensamma Hermesoperationen, samordnad av Frontex, måste få ytterligare resurser från medlemsstaterna. Frontex kommer att vara redo att erbjuda logistiskt och ekonomiskt stöd för att bistå de berörda medlemsstaterna, för att organisera returflygningar och för att skicka grupper för snabba ingripanden vid gränserna, om de så önskar.
Det är viktigt att Frontex befogenheter snabbt förstärks och att de får tillgång till effektivare verktyg. Den ändrade lagstiftning som etablerar Frontexmyndigheten måste antas av rådet och Europaparlamentet snarast möjligt.
Specifika projekt håller också på att förberedas av EU:s tjänster och kommer inom kort att lanseras, i partnerskap med de berörda länderna, med början i Tunisien och Egypten. Målet är att förstärka deras kapacitet att kontrollera sina gränser - i samarbete med relevanta myndigheter - för att bekämpa kriminella organisationer som ägnar sig åt smuggling av migranter och människohandel, för att underlätta återbördande och social och yrkesmässig återintegration, och för att integrera och registrera migranter som anländer till territoriet och behandla dem i enlighet med internationella normer genom att erbjuda asyl till dem som är i behov av internationellt skydd.
De här åtgärderna utgör den omedelbara reaktionen på situationen. Vi måste dock också införa långsiktiga, hållbara program. Tillsammans med mina kolleger i Tunisien och Egypten diskuterade vi att införa samarbetsformer i en rad olika frågor inom ramen för partnerskapet för rörlighet. Detta skulle kunna ta formen av ett nytt skräddarsytt sätt att arbeta, där EU bedömer varje land utifrån dess egna meriter och som tar hänsyn till EU:s övergripande utrikespolitik gentemot ett visst land.
Partnerskapen skulle kunna omfatta allt från förenklade viseringsförfaranden, under vissa omständigheter och för vissa kategorier, arbetskraftsinvandring, förebyggande av olagliga migrationsströmmar, inrättande av asylsystem, återtagande, rättsutövande, återvändande etc. Vi kom överens med de två ländernas inrikesministrar om att etablera ett samarbete och att börja identifiera vad vi kan göra tillsammans.
Jag är övertygad om att EU:s konsekventa utrikespolitiska strategi på det här området kommer att bidra till att inrätta ett system för att hantera migrationsströmmarna och detta leder mig in på Fiorello Proveras betänkande. Utdragna, långvariga konflikter och humanitära kriser i regioner som den vi talar om är viktiga faktorer som påverkar migrationen mellan länder i syd och migrationen till EU. Våra främsta globala utmaningar, t.ex. migrationen, understryker hur viktigt det är att utveckla ett brett arbetssätt som kopplar samman säkerhet, stabilitet, krishantering och utveckling.
Som föreslås i betänkandet måste ett sådant arbetssätt bygga på ett starkt ställningstagande för de mänskliga rättigheterna, framför allt vad gäller migranternas rättigheter. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt utsatta gruppers situation. Vi delar uppfattningen att det är mycket viktigt att införa mer långsiktiga, hållbara samarbetsprogram för att lösa problemet med migration, rörlighet och säkerhet i kombination med att främja demokratin, rättsstatsprinciperna och en god samhällsstyrning i tredjeländer.
Detta arbetssätt ska vara skräddarsytt på det sätt som jag beskrivit och varje land ska bedömas utifrån dess egna meriter. Detta breda arbetssätt överensstämmer även med andra politiska processer, t.ex. kopplingen mellan säkerhet och utveckling, som nämns både i den europeiska säkerhetsstrategin och i det europeiska samförståndet om utveckling.
Vi måste använda oss av alla politiska medel och instrument som vi har tillgång till för att utplåna fattigdomen, system för tidig varning och förebyggande diplomati, humanitärt bistånd, krisreaktionsåtgärder, inklusive sanktioner, krishanteringsuppdrag och återuppbyggnad och fredsskapande efter konflikter.
Det här betänkandet kommer därför mycket lägligt, eftersom EU nyligen har tvingats hantera en kris. Men detta utgör också en möjlighet att starta något nytt, möjligheten att stödja de fantastiska nya demokratiska krafter som håller på att utvecklas: det finns en stor vilja till reformer, framför allt i Tunisien, men också i Egypten.
Den övergripande strategin för migration, som en extern dimension av EU:s migrationpolitik, ska baseras på ett genuint partnerskap med de berörda tredjeländerna. Detta nämns i Stockholmsprogrammet och i handlingsplanen för Stockholmsprogrammet och vi kommer att lägga fram ytterligare initiativ inom ramen för den övergripande strategin för migration som presenteras i höst. Syftet är att definiera målen för arbetsmetoderna på ett tydligare sätt och i mer strategiska termer. Prioriteringar, principer och konkreta åtgärder kommer att föreslås, men man kommer också att titta närmare på kopplingen mellan t.ex. migration och utveckling och mellan migration och klimatförändringen.
Jag vet att ni alla är beredda att diskutera olika delar av detta. Det är en komplex och mycket svår fråga som fordrar mycket tid och ansträngning för att den ska kunna bedömas på ett korrekt sätt. Den påverkas också starkt av olika händelser och förändras nästan varje timme. Hittills har kommissionen försökt vara konstruktiv och lösa detta på ett mycket brett och inkluderande sätt. Jag ser fram emot att besvara era frågor.
Fiorello Provera: Fru talman, mina damer och herrar! Detta tragiskt aktuella initiativbetänkande togs först fram för ett år sedan för att utvärdera fenomenet migration och dess strukturella orsaker på ett pragmatiskt och balanserat sätt, oberoende av politiska eller ideologiska fördomar.
Vi ville undersöka utrikespolitikens roll och hur den kan påverka de djupare orsakerna till migrationen, bortom humanitära orsaker eller katastrofsituationer. Krig, etniska motsättningar, den bestående klimatförändringen, kränkningar av de mänskliga rättigheterna, avsaknad av medborgerliga och ekonomiska friheter, endemisk korruption, avsaknad av institutionella företrädare för medborgarnas behov, som fackföreningar, organisationer, politiska partier: alla de här komponenterna omfattas av EU:s utrikespolitik och genom att lösa dessa problem kan många av orsakerna till att miljontals människor emigrerar elimineras.
Ingen politik för utvecklingssamarbete kan vara helt effektiv om man inte tar itu med orsakerna till instabiliteten i migranternas ursprungsländer. Detta innefattar regionalt samarbete med både ursprungslandet och transitlandet, även genom bilaterala avtal. Millennieutvecklingsmålen är redan mycket ambitiösa, men kommer knappast att uppnås utan politisk stabilitet och om man inte inför effektiva mekanismer för att förebygga konflikter och upprätthålla freden. Denna politiks globala perspektiv och dess helhetsgrepp fordrar tydliga idéer och betydande ekonomiska resurser som är svåra att få tillgång till under dessa kristider.
Det är därför tillrådligt att samordna EU:s åtgärder med andra stormakters åtgärder, t.ex. USA, för att undvika dubbelfinansiering inom samma områden eller att ekonomiska resurser försvinner, något som ofta hänt tidigare. Ett globalt fenomen måste hanteras med en global politik. Vi måste leda migranternas ursprungsländer mot demokrati och god samhällsstyrning genom att göra våra värderingar och vår erfarenhet tillgänglig.
I enlighet med den europeiska grannskapspolitiken ska vi erbjuda en ekonomisk dagordning som kan öka sysselsättningen och handelsavtal som kan skapa verklig ekonomisk utveckling som följer marknadslagarna. Kommissionsledamot Štefan Füle och den höga representanten Catherine Ashton riktade med hjälp av mottot ”more for more” uppmärksamheten mot biståndets tvärvillkor, som har som mål att belöna de länder som mest aktivt slår in på vägen mot demokratiska reformer och respekt för de mänskliga rättigheterna. Detta överensstämmer med våra europeiska värderingar, är effektivt för utveckling och - om man så vill - moraliskt rättvist för skattebetalarna.
Jag avslutar genom att konstatera att en europeisk politik för att hantera stora migrationsströmmar måste gå hand i hand med en acceptans av konceptet ”bördefördelning”, i linje med principen om solidaritet mellan medlemsstaterna i enlighet med artikel 80 i fördraget, eftersom inget land ensamt kan klara av en nödsituation av enorma proportioner.
Slutligen vill jag tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för hennes stöd för vissa eller många punkter i det här betänkandet och jag hoppas att EU faktiskt kan arbeta med Italien för att lösa ett fenomen med en internationell dimension som påverkar oss alla.
Corina Creţu: Fru talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden för det produktiva samarbetet när jag tog fram mitt yttrande.
När det gäller det ämne vi diskuterar i dag är massflykten av människor från Medelhavsområdet inte bara ett problem för länderna i regionen, eftersom hela EU har ett ansvar för att lösa denna humanitära nödsituation. Detta är en specifik situation som vi inte kunde förutse när det här betänkandet togs fram. Utvecklingsutskottets perspektiv är att prioriteringen måste vara att lösa den humanitära situationen och ge flyktingarna hjälp. Vi kan dock inte godta de extremt populistiska lösningar som föreslagits, där Lampedusas medborgare gavs löften om att migranterna skulle vara borta inom 60 timmar. Evakueringar till fastlandet följde, men när den region dit de fördes vägrade att upplåta utrymme för lägren inleddes återsändandet till hemländerna.
Jag anser att det är oacceptabelt att Frankrike och Tyskland har vägrat att ta emot en del av flyktingarna och att Italiens inrikesminister hotar att bevilja tillfälliga uppehållstillstånd, vilket skulle ge tusentals migranter tillstånd att röra sig inom EU. Detta är inte konstruktiva och inkluderande reaktioner som följer medlemsstaternas åtaganden. Varken själviskhet eller påtvingad solidaritet hör till de värderingar som ligger till grund för EU. Därför menar jag att vi måste insistera så kraftfullt som möjligt på dialog och samarbete för att kunna enas om gemensamma lösningar på detta allvarliga problem.
Franziska Keller: Fru talman! Migrationen sker inte bara till Europa. I stället pågår merparten av migrationen utanför Europa, inom länder eller regioner på andra kontinenter.
I dag är Pakistan och Syrien de länder som tar emot flest migranter - det får vi inte glömma. Det finns olika skäl till migration: krig, konflikt, fattigdom, diskriminering, våld och förföljelse, familj, klimatförändringen och mycket annat. Vi måste ta itu med de här problemen och vi måste bekämpa de bakomliggande faktorerna i stället för migranterna själva. För att kunna bekämpa de bakomliggande faktorerna behöver vi en god utvecklingspolitik och där bidrar tvärvillkor inte särskilt mycket.
Vi måste se över den politik som strider mot våra utvecklingsmål, vilket ibland inträffar inom handelspolitiken och jordbruket. Men vi behöver också en bra politik för främjande av demokratin och de mänskliga rättigheterna. Tidigare har EU och medlemsstaterna samarbetat med tredjeländer för att stoppa migranter, men inte om mänskliga rättigheter. Kommissionen hade förhandlat fram ett avtal med Libyen för att ge stöd och bistånd till Libyen, så att Gaddafi skulle stoppa migranterna. Nu är det dags att ändra på det. Jag är mycket glad att höra att ni håller med mig om att vi omgående måste övergå till en hållning som är mer inriktad på mänskliga rättigheter. Vi får inte glömma att stabilitet inte är det enda som människor vill ha och behöver. Stabilitet utan demokrati är inte en hållbar väg framåt. Stabilitet plus fattigdom erbjuder inget framtidsperspektiv. Stabilitet är viktigt, men det är inte det enda som har betydelse.
Vi får inte stänga dörrarna för det fåtal migranter runtom i världen som tar vägen till Europa. Vi behöver ett gemensamt asylsystem som ger effektivt skydd för dem som behöver det och vi måste också skydda migranter från konfliktområden. Vi behöver tillgång till laglig migration som ger migranterna sociala rättigheter. Vi måste hitta ett sätt att skydda migranter som flyr av klimatskäl, eftersom de tvingas fly trots att det är vi som har framkallat klimatförändringarna. Vi måste också se över vår viserings- och gränspolitik ur ett människorättsperspektiv.
Vi får inte vara rädda för migranter. De är människor precis som vi, ofta med akuta behov, som vill ha ett bättre liv och fred och välstånd. Var det inte av de skälen som EU grundades?
Jag vill därför fråga kommissionen: kommer det gemensamma asylsystemet att införas? Vad hände med förordningen om blå kort? Och hur kommer ni att se till att artikel 208 i Lissabonfördraget, dvs. principen om att inte skada våra utvecklingsmål, genomförs fullt ut?
Mario Mauro: för PPE-gruppen. - (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack framför allt för det engagemang ni har visat i arbetet med detta åtgärdspaket, som enligt min åsikt utgör en politisk signal om att detta inte är Maltas problem, att detta inte är Italiens problem, att detta inte är Spaniens problem: detta är ett europeiskt problem.
Som jag förstår det var detta syftet med de hänvisningar ni gjorde till solidariteten mellan medlemsstaterna och den europeiska grannskapspolitiken, önskan att få fram tillräcklig finansiering för den humanitära nödsituationen, bistånd, återvändande till hemländerna och utbildning, åtgärderna på asylområdet, utarbetande av ett program som bryter dödläget, den heliga hänvisningen till direktiv 2001/55/EG och önskan att stärka Hermesoperationen. Allt detta är verkligen ett tecken på en europeisk önskan att utmana den apati och orättvisa som rått under många månader.
Låt mig samtidigt förklara orsakerna till vår oro. Vi är inte främst oroade över de 20 000 personer som anlände till Lampedusa. Vi oroar oss över det politiska faktum som detta utgör. Det som hände 1989, då öststaterna imploderade och kommunismen föll, var t.ex. en stor belastning för Tyskland och Österrike, men de möttes av europeisk solidaritet. Man reagerade politiskt på denna utmaning och tog fram en färdplan, vilket ledde till att många länder och folk integrerades och de sitter nu här i parlamentet.
Vi har inga stora förväntningar. Det finns ingen grund för en integration av Medelhavsområdet, men det finns en grund för en grannskapspolitik som äntligen är värd namnet, för en europeisk Medelhavsstrategi som äntligen är värd namnet. Detta är vad vi förväntar oss av EU. Jag uppfattar det som att kommissionens uttalande ligger i linje med detta.
När det exempelvis gäller direktiv 2001/55/EG anser jag att kommissionen, förutom att hänvisa till det som du gjorde, även lägger fram ett konkret förslag för rådet som rådet sedan röstar om med kvalificerad majoritet. Förhoppningsvis kommer EU-länderna på så sätt äntligen inse att migrationen och skyddet av migranter är problem som rör hela EU, problem som vi inte kan smita ifrån längre.
Juan Fernando López Aguilar: Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag deltog i den senaste debatten i kammaren i just det här ämnet och jag kan bara beklaga att man vid den debatten endast beaktade några av de förslag som lades fram, och därför har vi de siffror och de situationer som vi ser i dag, framför allt på Lampedusa.
Vi är medvetna om Cecilia Malmströms hjälp och de insatser hon gör som kommissionsledamot med ansvar för inrikes frågor för att stärka fonden för yttre gränser, Europeiska återvändandefonden och Europeiska flyktingfonden och självfallet för att driva Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex).
Krisen i Medelhavsområdet visar dock tydligt att den här frågan inte bara handlar om trovärdighet, utan också om livskraften hos den gemensamma migrationspolitiken inom EU, vars mål är ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i enlighet med artiklarna 67 till 89 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Följden av detta är att denna omdaning som utmanar EU:s utrikespolitik, utmanar livskraften hos strategin för Medelhavsområdet, denna sammanslutning för Medelhavet, har blivit en särskild utmaning med tanke på de humanitära konsekvenserna, i synnerhet EU:s betydelse när det gäller att hantera de humanitära följderna av internflyktningar och potentiella asylsökande och flyktingar.
Därför vill jag än en gång betona att ett av syftena med denna debatt bör vara att en gång för alla bryta dödläget när det gäller asylpaketet, att en gång för alla uppmärksamma behovet av att genomföra och följa direktiv 2001/55/EG om åtgärder för personer på flykt vid humanitära nödsituationer och massiva, oförutsedda migrantströmmar. Dessutom måste debatten - framför allt - handla om att skapa en solidaritetspolitik, vid sidan av direktivet, för att i praktiken omsätta den solidaritetsklausul som än en gång skrevs in i EUF-fördraget och som måste tillämpas när vi möter situationer som dessa.
För vi måste vara medvetna om att varken Italien, Spanien eller Grekland eller något annat gränsland i Medelhavsområdet befinner sig i en position där de kan ta itu med de här problemen på egen hand.
Dessutom slås jag av att det ännu inte gjorts någon begäran om att aktivera artikel 5 i detta direktiv för att tillämpa solidaritetsklausulen i enlighet med fördraget. Vi måste självfallet utnyttja detta tillfälle för att vidta sansade och stödjande åtgärder för att bemöta ett problem som precis som Medelhavsområdet helt klart är en fråga som rör hela EU.
Cecilia Wikström: för ALDE-gruppen. - Fru talman! Tack Ja, vi hör att det finns många som uttrycker oro kring migration idag. Man är kort sagt rädd för massinvandring till Europa efter den senaste tidens stora händelser i Nordafrika. Visst kommer dessa att följas av migrationsströmmar. Det har redan börjat och det kommer säkert att fortsätta. Det är oundvikligt att människor flyr instabilitet och våld, särskilt från dagens Libyen. Hittills går dock migrationsströmmarna mer horisontellt än vertikalt och berör alltså främst Tunisien och Egypten. Men tusentals personer har också anlänt till den lilla italienska ön Lampedusa och detta ställer solidariteten mellan våra medlemsstater på svåra prov. Sorgligt nog så har EU-länderna hittills inte klarat solidaritetstestet och verkar inte vilja ställa upp för varandra i tider av svårigheter.
ALDE-gruppen i Europaparlamentet menar att det viktigaste vi kan göra just nu är att genomföra asyldirektivet. Svaret på lite längre sikt stavas utarbetande av en gemensam europeisk asylpolitik värd namnet. Med denna följer bland annat möjligheten att tillfälligt avbryta överföringar av asylsökande enligt Dublin II när en medlemsstat av någon anledning drabbas av en extrem belastning. Med solidaritet följer också ansvar. Nu måste varje medlemsstat respektera och tillämpa direktivet som syftar till att harmonisera skyddet för personer på flykt och före 2012 bygga ett hållbart europeiskt asylsystem. Det har vi förbundit oss att genomföra och det måste vi göra, och det i en anda av solidaritet och med full respekt för internationella åtaganden för allas gemensamma säkerhet och stabilitet.
Jean Lambert: Fru talman! Det gläder mig att kommissionsledamoten påminde oss om att en överväldigande majoritet av alla förflyttningar i regionen har skett inom Nordafrika. FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) uppskattar att omkring 400 000 människor redan har lämnat Libyen. Efter att tidigare ha lyssnat på debatten om förfarandedirektivet är det här någonting som vissa av våra kolleger bör komma ihåg: majoriteten av människorna rör sig inom Nordafrika.
Vi välkomnar stödet till UNHCR och andra organ för att hjälpa fördrivna personer. Det har dock höjts många oroade röster över trycket på Malta och Lampedusa, och det med rätta. Det är väsentligt men motsvarar inte det som sker i Tunisien och Egypten. Det finns dock en ökande oro över det som sker med minderåriga - som kommer ensamma eller som skiljs åt vid ankomsten. Det finns en oro över att de inte får tillräckligt med stöd eller inte blir identifierade. Vi hoppas att kommissionen kommer att titta på deras situation och situationen för andra som anses vara särskilt utsatta i nuläget.
Vi välkomnar också att man är beredd att överväga att tillämpa direktivet om tillfälligt skydd. Kan kommissionsledamoten beskriva vilka kriterier hon kommer att tillämpa för att avgöra om hon ska lägga fram en rekommendation?
Rui Tavares: Fru talman, fru kommissionsledamot! På Lampedusa har man tagit emot flyktingar under förfärliga omständigheter, utan tillgång till mat eller toalett - på riktigt omänskliga villkor. Förvarsenheten är för närvarande stängd för icke-statliga organisationer, journalister och kanske till och med parlamentsledamöter. Det italienska flyktingrådet har begärt att flyktingarna beviljas en tillfällig skyddsorder enligt villkoren i direktiv 2001/55/EG och du, fru kommissionsledamot, godkände denna begäran. Jag tackar för din insats, eftersom begäran var omfattande och heltäckande. Det finns saker som vi håller med om och saker som vi inte håller med om. Det finns dock även ett namn för det som hindrar denna omfattande insats: medlemsstaternas hyckleri.
Fru kommissionsledamot, du har talat om att fatta ett beslut om vidarebosättning enligt medbeslutandeförfarandet. Som föredragande kan jag säga att parlamentet är redo att titta på alla förslag som rådet lägger fram. Vi har dock väntat i ett och ett halvt år och vi har inte hört om ett enda förslag om vidarebosättning. Det är detta hyckleri från medlemsstaternas sida som i åratal har gjort att överste Muammar Gaddafi kunnat sopa flyktingar och invandrare under mattan samtidigt som medlemsstaterna har sålt vapen till honom. Det är också därför som allt prat om den rådande bristen på resurser är rent hyckleri. Bara under 2009 tjänade EU-länderna 343 miljoner euro på försäljningen av vapen till överste Gaddafi samtidigt som de från början anslog 3 miljoner euro för att ta emot flyktingar från revolutionerna i arabvärlden: hundra gånger mindre. Jag tycker att denna skillnad säger allt.
Mara Bizzotto: Fru talman, mina damer och herrar! Lampedusa har invaderats av tiotusentals nordafrikaner som ön aldrig kommer att kunna ta emot. Italien har i flera veckor varit målet för hundratals båtar med olagliga invandrare. Om vi inte vidtar gemensamma åtgärder, om inte EU vidtar åtgärder, kommer migrationsströmmarna av fördrivna människor att fortsätta.
De olagliga invandrare som har anlänt under de senaste månaderna måste skickas hem. Det finns inget annat alternativ. Bortsett från några få ord om solidaritet har den italienska regeringen dock ensam fått hantera denna bibliska massflykt av oanade dimensioner.
Var är EU? Hittills har Bryssel gått och gömt sig. Mina medborgare kan inte längre tolerera detta skamliga beteende. EU har låtit Italien ensamt ta itu med denna exempellösa krissituation. I stället borde EU hjälpa Italien att skicka hem olagliga invandrare och stödja den italienska regeringens insatser för att förhindra att tusentals och åter tusentals människor fortsätter att lämna framför allt Tunisien.
De libyska flyktingarna är en annan sak: EU bör hjälpa Italien med identifieringsarbetet och logistikhanteringen men måste framför allt se till att flyktingarna tas emot i alla medlemsstater. Italien kan inte ensamt ta emot dem som flyr från kriget. Det är dags att sluta prata. EU måste visa sin närvaro. Vi kan inte acceptera att Italien översvämmas av olagliga invandrare samtidigt som Frankrike inte drar sig för att avvisa dem. De olagliga invandrarna bör skickas hem. Samtidigt måste alla medlemsstater nu åta sig att ta emot libyska flyktingar.
Philip Claeys: (NL) Fru talman! Det som vi nu bevittnar på Lampedusa beskrevs och förutsågs av den franska författaren Jean Raspail redan 1973 i hans profetiska roman Le Camp des Saints. Den enda skillnaden är att verkligheten överträffar dikten.
EU måste ta kontroll över situationen i stället för att bara låta saker och ting ske. Det är absurt att först applådera regimskiftet i Tunisien och Egypten för att därefter omedelbart ta emot migranter en masse eller, rättare sagt, så kallade flyktingar, från dessa länder. Alla vet att nästan ingen ombord på de båtar som lägger till vid Lampedusa kan klassas som politisk flykting. Dessa människor släpps emellertid in på europeiskt territorium och kommer med stöd från alla former av subventionerade grupper, människosmugglare och dyra advokater att inleda förfaranden, dra ut på dem så länge som möjligt och, vid behov, gå under jord om de inte beviljas flyktingstatus.
Att döma av den senaste tidens händelser skyddar gränsförvaltningsbyrån Frontex inte EU:s yttre gränser. Den behandlar dem som om den vore ett slags välkomstkommitté. Dessa båtar bör eskorteras tillbaka till avresesorten och riktiga flyktingar bör i möjligaste mån tas emot i sin egen region i stället för i Europa. Det är också av största vikt att ett antal internationella konventioner anpassas till dagens behov.
Agustín Díaz de Mera García Consuegra: (ES) Fru talman! Jag skulle vilja använda den här debatten för att tala om en grundläggande fråga: krissituationen. De klarar det inte på egen hand.
Roten till problemet är, som alla vet, det instabila läget i Tunisien och Egypten och kriget i Libyen. Det finns dock ingen gräns för hur länge det kommer att pågå. Tyvärr kommer det att pågå oroande länge. Vi måste därför bestämma oss för hur vi kan använda vår gemensamma politik för att hantera krissituationen, för de klarar det inte på egen hand.
Jag anser att vi måste prioritera solidariteten med offren och solidariteten med mottagarstaterna och mottagarregionerna.
Vi har verktyg som vi inte använder på rätt sätt. Vi har fyra fonder. Cecilia Malmström talade tydligt och raskt om belopp som för mig förefaller löjliga. Hon talade om 30 miljoner euro, 25 miljoner euro på begäran osv. Våra fyra fonder, flyktingfonden, återvändandefonden, fonden för yttre gränser och fonden för integration, har dock en total budgetram på nästan 3 miljarder euro.
Fru Malmström! Enligt min uppfattning bör dessa fonder användas i nödsituationer. Vi måste kunna använda dem och ändra dem. Våra begränsningar när det handlar om samarbete och solidaritet symboliseras av den svaghet som Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) har visat i samband med Hermesinsatsen. De allt större strömmarna av människor som flyr hit undan krig och desperation visar hur begränsad denna kapacitet är. De klarar det inte på egen hand.
Vem klarar det? EU har den solidaritet som behövs för att i realtid tillgodose behoven i denna nödsituation.
Ana Gomes: (PT) Fru talman! Fiorello Proveras betänkande kunde inte ha kommit vid en mer utmanande tidpunkt. Tunisien och Egypten, länder med enorma ekonomiska problem, har redan öppnat sina dörrar för mer än 400 000 flyktingar från Libyen. Trots det har EU:s regeringar valt att göra ingenting och ignorera de 20 000 människor som samlas på Lampedusa på omänskliga villkor. Revolutionerna i Nordafrika har gjort det ännu mer angeläget för EU:s medlemsstater att leva upp till sina humanitära skyldigheter att ta emot flyktingar och utforma en ny migrationspolitik som bygger på solidaritet och EU:s övriga grundläggande värderingar och principer. Vissa medlemsstater har de senaste åren bedrivit en politik gentemot sina grannar kring Medelhavet som präglas av stängda dörrar och ofrivilligt återvändande. Denna politik, med ökade kontroller i Nordafrikas hamnar, patrullering i Medelhavet och till och med en del brutalare metoder, till exempel elchocker, kan ha hindrat vissa invandrare från att ta sig till Europa. Detta har emellertid skett till en skamligt hög kostnad: rättigheterna för de invandrare och flyktingar som tvingas återvända till regimer som Muammar Gaddafis.
Den rådande krissituationen innebär att vi måste införa ett gemensamt asylsystem med ett delat ansvar, inklusive en tillfällig skyddsmekanism och större möjligheter till vidarebosättning. Vi behöver en ny migrationsstrategi där hänsyn tas till migrationernas bakomliggande orsaker, till exempel fattigdom, diskriminering, konflikter och politiskt förtryck. Utan en sådan kommer människosmugglarna alltid att hitta alternativa vägar. EU måste därför göra främjandet av mänskliga rättigheter, demokrati och hållbar utveckling till en verklig strategisk prioritering i sin utrikespolitik och i utvecklingsprogrammen för Medelhavet och andra områden.
Sonia Alfano: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Den här krissituationen utgör en viktig lärdom för EU:s asyl- och invandringspolitik. Det har återigen blivit uppenbart att EU inte har någon rättslig och operativ ram för att hantera extraordinära men inte oförutsebara händelser, såsom de senaste månadernas händelser i Nordafrika.
Lampedusa, Syditalien och hela Italien får betala för dessa misstag. De som drabbas hårdast är emellertid de flyktingar som tas emot på sådana omänskliga villkor. Trots artikel 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning bryr sig alla länder i praktiken bara om sina egna angelägenheter. Frankrike, som har gemensam gräns med Italien, har en oacceptabel inställning till den rådande situationen i EU. Jag uppmanar därför kommissionen att försöka få en förklaring från den franska regeringen.
EU har i åratal ingått avtal med tredjeländer som styrs av diktatorer, och har därmed finansierat deras verksamhet och låtit affärsintressen komma före demokratiska behov. EU har mött de libyska räderna med tystnad: tänker EU fortsätta att bemöta den ohållbara situationen i tältlägren med tystnad?
Vi är naturligtvis alla eniga om att vi inte kan köpslå med överste Muammar Gaddafi. Trots det hörde jag för några månader sedan inte några invändningar mot fördraget mellan Italien och Libyen, som har lett till att invandringsfrågan hanteras på ett ytterst omänskligt sätt. I dag försökte premiärminister Silvio Berlusconi använda samma metod med Tunisien, att erbjuda pengar. Kanske har den nya tunisiska regeringen dock lärt sig sin läxa.
EU och de 27 medlemsstaterna har dock, vare sig man vill eller ej, ett ansvar att vidta åtgärder, med tanke på den övergripande prioriteringen om internationell solidaritet och skyddet av mänskliga rättigheter. Jag hoppas därför att kommissionen föreslår att det beredskapsförfarande som anges i direktiv 2001/55/EG om tillfälligt skydd införs så snart som möjligt och att rådet antar detta förslag inom den närmaste framtiden, annars kommer det att vara förgäves.
Jag kräver också att en parlamentarisk delegation, inte en delegation av politiska grupper, skickas till Lampedusa för att kontrollera både invandrarnas humanitära villkor och principen om non-refoulement.
Malika Benarab-Attou: (FR) Fru talman! Det här är ett mycket känsligt betänkande och jag måste kritisera dess titel. Användningen av ordet ”migrationsströmmar” anger tonen: det ger intrycket av att migranter är varor eller inkräktare.
Det här är en historisk tid för befolkningarna i södra Medelhavet och för oss, men rädslan för massinvandring hindrar EU och medlemsstaterna att skapa ny dynamik.
Den senaste tidens demokratiska förändringar i syd har gjort oss medvetna om vår inkonsekventa hållning. De har återigen visat att vår förlegade och verklighetsfrämmande samarbetspolitik är inkonsekvent och saknar vision. Det är hög tid för EU att genomföra en migrationspolitik som är förenlig med våra värderingar, som visar att vi lever i en värld där människor är rörliga, en värld där människor flyttar runt.
Att fortsätta att tala om migrationsströmmar är absurt och går stick i stäv mot våra humanistiska värderingar. Om vi européer vill bli aktörer att räkna med i världen måste vi förändra vår inställning och arbeta för att skapa en union för Medelhavsområdet som bygger på solidaritet. Då måste vi se över vår rörlighetspolitik, eller det som i dag kallas migrationspolitik. Vi måste leva upp till de sydliga befolkningarnas förväntningar.
Rädslan för invandring får inte längre styra vår politik. Stärkandet av gränskontroller får inte längre vara vårt huvudsakliga motiv när vi genomför samarbetsavtal, som var fallet med Libyen.
Vi måste se över de villkor som krävs för att ingå avtal om rörlighet för personer som omfattar återtagandeavtal så att vi respekterar de mänskliga rättigheterna. Våra insatser kännetecknas fortfarande av en säkerhetsdriven syn på rörlighet som strider mot våra värderingar och vår skyldighet att skydda befolkningar. Vi måste kraftigt protestera mot Silvio Berlusconis och Claude Guéants skamliga ståndpunkt.
Fru kommissionsledamot! Vilken typ av politiska åtgärder måste vi vidta för att upprätta en riktig union för Medelhavsområdet, där vi visar solidaritet med befolkningarna i söder som i dag känner sig föraktade av oss?
Marie-Christine Vergiat: (FR) Fru talman! Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster kommer inte att rösta för betänkandet. Det innehåller visserligen vissa positiva punkter men dessa motsägs ständigt av vissa medlemsstaters agerande, inklusive mitt eget land.
I betänkandet vägrar man att inse att migrationen främst sker inom de sydliga länderna. Eftersom man inte inser detta kommer spänningarna bara att öka och kommer att störta flera av dessa länder ännu lite djupare in i fattigdom.
EU kan visserligen inte hjälpa alla nödlidande människor i världen men löper heller ingen risk att behöva göra det. Det finns siffror som styrker detta, trots vissa personers invändningar. EU kan inte hjälpa alla nödlidande människor i världen men vi bör göra en insats som står i proportion till vårt välstånd, våra behov och den skada EU har orsakat och som vissa av dess företag fortfarande orsakar genom att plundra dessa länder på resurser. Betänkandet fortsätter i Fästning Europas inåtvända tradition, stick i stäv mot EU:s egna intressen, särskilt de demografiska.
Nej, EU har inte dragit lärdom av revolutionerna i arabländerna. EU visar inte solidaritet. Inom loppet av några dagar har Tunisien tagit emot över 100 000 libyska flyktingar på föredömliga villkor. Nej, fru kommissionsledamot, EU:s prat kan inte mäta sig med de problem som världen står inför. Det kommer endast att underblåsa vissa medlemsstaters främlingsfientliga politik, och det beklagar jag.
Mario Borghezio: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för hennes hårda arbete vecka ut och vecka in för att ta itu med denna enorma katastrof - för det är just vad det är.
Vi har hört uttalanden, inte bara här i parlamentet, där man försöker förminska och bagatellisera det som vår regering, vårt land och vårt folk har ställts inför. Det har varit, och är fortfarande, en kris - bland annat en humanitär sådan - av exceptionella mått. Jag anser att vår regering, och i synnerhet vårt folk, verkligen har gjort väl ifrån sig om man ser till den internationella opinionen. Folket på Lampedusa har agerat på ett enastående sätt och först välkomnat migranterna och därefter hjälpt dem ur egen ficka tills de kommit till en punkt då de säger att de inte kan fortsätta längre. Vi måste, utöver de mänskliga rättigheter som vi diskuterar varje dag i parlamentet, även ta hänsyn till befolkningarnas rättigheter, bland annat rätten att bevara sin identitet, sitt leverne och naturligtvis rätten att inte bli invaderade.
Bland migranterna finns även olagliga invandrare, brottslingar som släppts ur fängelserna. Det här är med rätta en fråga för de länder som måste ta emot dem. När migrationsströmmarna blir så omfattande att man kan tala om - jag upprepar - en invasion måste vi ta itu med frågan.
Vi står på vårt folks sida till hundra procent, inga om eller men. EU måste uppmärksamma detta, fru kommissionsledamot. Vi måste utöver de mänskliga rättigheterna även ta hänsyn till våra rättigheter, den inhemska befolkningens rättigheter. Därför stöder vi helt och hållet den italienska regeringens insatser i Tunisien för närvarande. Jämfört med de blygsamma siffror som kommissionsledamoten har tillkännagett erbjuder den italienska regeringen Tunisien en hel del. Stora insatser görs och vi är övertygade om att vi kommer att nå konkreta resultat.
Vi måste dock gå från ord till handling. Gränsförvaltningsbyrån gör inte vad den borde för att få slut på denna avskyvärda människohandel. Människohandeln är en skam för Medelhavet och EU bär en del av ansvaret. Jag menar därför att vi måste sätta stopp för människohandeln och jag säger ja till en Marshallplan för dessa länder.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman, fru Malmström! Det är väl känt att människor från överbefolkade, underutvecklade länder varje dag riskerar sina liv för att EU, med sina pseudohumanitära idéer, inte har klargjort att det inte är samma regler som gäller för migranter som för flyktingar.
Enligt Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning är flyktingar, som vi alla vet, människor som vistas utanför sitt hemland på grund av en befogad rädsla för att bli förföljda på grund av ras, religion eller politisk uppfattning. Denna definition gäller dock inte det stora flertalet av de människor som dagligen strömmar till Europa. Oavsett vilken situation som råder i hemlandet vill de bara ta sig till EU - till det land som flyter av mjölk och honung - för att pröva lyckan här, och i regel bara för att ta del av våra sociala skyddssystem. Detta förefaller kanske rimligt i deras ögon, men som ledamöter av Europaparlamentet måste vi se till européernas intressen. Det innebär verkligen inte att permanent stödja miljontals ekonomiska invandrare som, på grund av bristen på lämplig utbildning och kompetens för vår arbetsmarknad, helt enkelt inte är till särskilt stor nytta för oss.
Det vore oerhört orättvist, framför allt gentemot länder som Tunisien och Libyen, som precis har lyckats frigöra sig från diktatoriska regimer och slagit in på vägen mot demokrati. De kommer att behöva all sin kraft för att återuppbygga sina egna länder. Dessa människor måste utveckla sina egna länder.
Alltsedan Zine el Abidine Ben Alis diktatur upphörde har Tunisien varit ett fritt land. EU måste även ta hänsyn till detta när vi diskuterar hur vi ska ta itu med massinvandringen från Nordafrika. Jag anser därför att alla ekonomiska invandrare bör skickas tillbaka redan innan de når EU. De borde inte ens få lov att anlända till Lampedusa, och EU:s gränsförvaltningsbyrå bör ges de befogenheter den behöver för att se till att de inte gör det.
Salvatore Iacolino: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har hört en rad åtgärder och initiativ nämnas som verkligen är lugnande och i linje med vad den italienska delegationen begärde vid det möte som vi höll förra veckan tillsammans med delegationens ordförande och ordförande José Manuel Barroso: mer solidaritet, mer resurser, mer detaljer och kraftfullare åtgärder för Lampedusa, Malta och alla de stater som utsätts för ett exceptionellt migrationstryck som endast kan hanteras med hjälp av europeisk styrning.
Dessa lugnande uttalanden överensstämmer naturligtvis med våra tankar om tillämpningen av artikel 5 i direktiv 2001/55/EG. Vi räknar med att detta kan läggas fram för rådet inom rimlig tid. Det handlar till exempel om en enhetligare europeisk grannskapspolitik, som bygger på resultat och företräde för gränsregioner som kan satsa resurser på att se till att deras egna ungdomar har yrkes- och utvecklingsmöjligheter i sina egna länder. Det handlar även om en bättre och lämpligare operativ plan för gränsförvaltningsbyrån som faktiskt har hjälpt till med att bedriva gemensam patrullering under detta exceptionella skede. Vi anser att avsnittet om finansiering av migrationsåtgärder ger möjlighet till ytterligare insatser med anledning av det exceptionella läge som råder, vilket vi alla nu är medvetna om.
Kommissionsledamot Malmström, vi har inte nämnt frågan om utjämningsåtgärder. Du har inte kommissionsledamot Johannes Hahn med dig. Det kanske hade varit lämpligt om han hade varit med. Jag talar om en översyn av strukturfonderna, en politik där hänsyn tas till den exceptionella situationen, den minskade attraktionskraften, konsekvenserna för Siciliens attraktionskraft som fiske- och turismregion, någonting som Lampedusa och Sicilien på något sätt måste kompenseras för.
Etthundrafemtiotusen egyptier har återvänt till Libyen, men migrationsfrågan tar inte slut där. Vi måste därför agera mycket bestämt genom en kraftfull och beslutsam EU-politik. Vi räknar med att du och ordförande José Manuel Barroso kan utarbeta en sådan strategi i form av en heltäckande migrationsplan. Vi kan inte invänta fler åtgärder. Vi är också övertygade om att EU vid månadens slut kommer att ha utarbetat en migrationsplan som visar den länge efterfrågade solidaritet som vi äntligen vill se omsättas i åtgärder.
John Attard-Montalto: (EN) Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag hör att vissa - inte alla - av mina kolleger som deltar i debatten talar om migration som någonting som inte pågår för närvarande utan som någonting som kommer att inträffa.
En mänsklig tragedi pågår faktiskt medan vi talar här i parlamentet. Ofta talar vi om huruvida vi håller med eller inte håller med. En sak som vi emellertid bör vara överens om är att den här tragedin, som utspelar sig i vår omedelbara närhet - några hundra kilometer från EU:s södra gräns - pågår just nu och kommer att fortsätta att växa. Ändå fortsätter vi att diskutera, trots att det finns ett verktyg - rådets direktiv 2001/55/EG - som rådet, på kommissionens rekommendation, kan börja tillämpa.
Hur ska vi kunna mäta om invandringen är stor, liten eller tillräckligt stor när det hela är över? EU måste bestämma sig för om man vill agera eller reagera. Vi reagerar när saker och ting redan har inträffat. Låt oss inte vara en institution av i går. Låt oss vara en institution av i dag.
Sarah Ludford: (EN) Fru talman! Effektiv förvaltning, sammanhållning, solidaritet, ansvar: detta ska vara grunden i EU:s gemensamma invandringspolitik. Jämför detta med vad EU faktiskt har gjort under det senaste årtiondet. Det förtjänar att betyg på runt tre av tio möjliga. Det är inte kommissionens fel. Kommissionen har utarbetat en rad politiska åtgärder och lagt fram lagstiftningsförslag. Det är till stor del medlemsstaternas fel. Det är dags att slopa vår reaktiva, kaotiska och defensiva inställning och i stället inta en proaktiv, välplanerad och offensiv inställning. Kanske kan vi dra lärdom av ett land som Kanada, särskilt dess politik för laglig invandring.
Min egen stat, Storbritannien, har reserverat sig mot alla förslag om en gemensam politik. Det beklagar jag, men när så många av dem som intervjuas på ställen som Lampedusa säger att de snabbt vill vidare norrut och ofta just till Storbritannien hjälper det inte till att övertala mitt land, som också har haft en mycket stor invandring, att lätta på sina gränskontroller.
Jag tror på solidaritet. Jag anser att vi nu bör använda direktivet om tillfälligt skydd. Alla medlemsstater - både i nord och syd - måste dock vara skyldiga att genomföra EU:s lagstiftning om mottagning av invandrare och om behandling av ansökningar med finansiell och annan hjälp samt om integration och genomförande av arbetsrätten. Solidaritet och ansvar måste vara något ömsesidigt.
Hélène Flautre: (FR) Fru talman! Jag tycker inte att vi å ena sidan kan välkomna revolutionen i Tunisien och å andra sidan kräva att landet genomför den gränskontrollpolitik som fördes under Zine el Abidine Ben Alis diktatur. Jag anser att vi bör sluta utöva påtryckningar på den tunisiska regeringen, som har många andra frågor att ta itu med: sina egna flyktingar - som redan har nämnts - och tillsynen över landets demokratiseringsprocess.
Situationen är ny och exceptionell och vi bör se detta som en möjlighet att samtidigt både utarbeta lämpliga lösningar och visa solidaritet. Sarah Ludford har rätt - det är definitivt det som saknas mest inom EU. Jag anser att kommissionen och parlamentet först och främst bör införa ett moratorium mot tunisiernas återvändande, för det är verkligen opassande och olämpligt. Vi bör också bevilja tillfälligt uppehållstillstånd för tunisier som redan har anlänt till Frankrike och Italien, garantera skyddssökande människor tillträde till EU och avstå från att vidta åtgärder eller ingå avtal som skulle kunna hindra dem från att få detta skydd. Vi bör också - vilket redan har nämnts - tillämpa bestämmelserna i direktivet från 2001 på alla dem som har rätt att åberopa dem, och som ett led i vidarebosättningsprocessen ta emot de flyktingar som befinner sig på gränsen mellan Tunisien och Libyen.
Därefter anser jag att vi måste överväga att bygga upp ett samarbete med dessa i framtiden helt demokratiska länder så att tunisier kan komma hit och arbeta, studera och resa runt på laglig väg, och därmed skapa riktiga kanaler för rörlighet mellan de två kusterna i Medelhavet.
(Applåder)
Willy Meyer: (ES) Fru talman! Jag anser att Lampedusa har blivit en symbol för EU:s omänskliga invandringspolitik. Det är inte bara ett överhängande problem. Det är ett strukturellt problem.
Jag minns den 14 februari 2009 under den förra sessionen. Jag reste till Lampedusa med en delegation från min politiska grupp i parlamentet. Det var en resa in i helvetet. Och då menar jag helvetet! Den migrationspolitiken byggde inte på principen om att utvandring är en rättighet och inte ett brott. Den innebar heller inte någon som helst garanti för den okränkbara principen om rätten att söka asyl.
På Lampedusa 2009 gjordes ingenting för att identifiera människor eller behandla asylansökningar förrän människorna gjorde vad de var tvungna att göra: resa sig, göra uppror, för de levde som djur.
Ingenting har förändrats mellan 2009 och 2011. En sak skulle man dock faktiskt kunna säga har förändrats: Premiärminister Silvio Berlusconi undertecknade ett avtal med överste Muammar Gaddafi, trots att Gaddafi inte följde internationell rätt och utvisade FN:s flyktingkommissarie i vetskapen om att han hade 9 000 flyktingar i Libyen - samma Libyen som för närvarande bombas efter en humanitär vädjan.
Det är detta hyckleri som måste förändras. Det är denna grundläggande förändring som måste ske i EU.
Gerard Batten: (EN) Fru talman! Rådet antar genom sitt beslut den resolution som antagits av FN:s säkerhetsråd. Låt mig citera det: ”Vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och områden med civilbefolkning som hotas av angrepp i Libyen. Varje form av utländsk ockupationsstyrka i någon del av Libyen är dock utesluten.”
Den meningen innehåller två helt motstridiga idéer. Hur skyddar man civila från angrepp utan att samtidigt ockupera någon del av landets territorium? Hur kan nationer med en lång och lysande militärhistoria, som Storbritannien och Frankrike, anta en sådan meningslös politik? Svaret på det är enkelt: De är bundna att göra det genom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, till följd av Lissabonfördraget. De kontrollerar inte längre sin egen utrikespolitik.
I rådets beslut står vidare att ansvaret för unionens militära politik ligger hos unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Catherine Ashton kommer således att ha möjlighet att föra sitt första krig och skriva in sitt namn bland de stora i militärhistorien, såsom Erwin Rommel, Bernard Montgomery och Dwight D. Eisenhower. Jag önskar henne lycka till. Det som troligtvis kommer att hända är dock att denna idiotiska politik kommer att sluta i katastrof för alla inblandade.
Västvärlden, i synnerhet de europeiska länderna, borde framför allt och med alla diplomatiska medel, uppmuntra de moderata regimerna i Nordafrika och skydda våra egna gränser mot ytterligare massinvandring. Det kanske inte är det politiskt korrekta svaret, men det är ett realistiskt svar från förnuftiga nationalstater, om de nu hade kunnat fatta sådana beslut.
Daniël van der Stoep: (NL) Fru talman! I fredags rymde hundratals så kallade asylsökande från de före detta Barbareskstaterna från sina mottagningsläger på det italienska fastlandet. Dessa invandrare hade förts vidare dit eftersom Lampedusa är överfullt. Så ser den kärva verkligheten ut: Tusentals utsiktslösa invandrare från Barbareskstaterna utnyttjar instabiliteten i regionen för att söka sig ett bättre liv i välståndets Europa.
De invandrare som intervjuades i tv förklarade snabbt vilka städer de helst ville komma till - Amsterdam, Rom, det spelade ingen större roll. För att göra saker och ting ännu värre klagade de också på att de italienska myndigheterna inte försåg dem med cigaretter och alkohol. Man glömmer nästan bort att människor medvetet väljer kriminalitet och avsiktligt missbrukar socialsystemen i Europa. Dessa så kallade asylsökande, som jag föredrar att kalla snyltgäster, måste tas emot i regionen. Ansvaret för att ge dem tak över huvudet ligger hos Afrikanska unionen, Arabförbundet eller den förfärliga organisationen Islamiska konferensen.
EU bär inte ansvaret för dessa lycksökare. Om de trots allt kommer hit bör vi påskynda asylförfarandena för dessa så kallade flyktingar och så snart som möjligt skicka tillbaka dem till Barbareskstaterna och länderna däromkring. Låt dessa länder ta sitt ansvar, inte vi och inte nu.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen)
Silvia Costa: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja fråga min kollega som precis talade om det verkligen kan anses lämpligt att använda termerna ”snyltgäster” och ”lycksökare” om människor som flyr från en allvarlig politisk nödsituation - det är alla politiska grupper överens om - som den i Nordafrika.
Jag tycker att det är en oerhört allvarlig anklagelse och uppmanar talmannen att på något sätt belysa det som sagts och avgöra om det kan anses lämpligt i en sådan känslig debatt om människors lidande. Dessa människor anses uppenbarligen inte ha rätt att äta med tanke på att vi har fått höra att ”de till och med kräver mat och bara är en massa snyltgäster”.
Jag tycker att det är mycket allvarligt att det har gjorts ett sådant uttalande i parlamentet. Jag hoppas att EU:s medborgare kan läsa detta oerhört grova uttalande, som endast visar på en total politisk otillräcklighet hos den person som sade det.
Daniël van der Stoep: (NL) Fru talman, fru Costa! Du har rätt. Jag använder grova ord, men dessa ord är mycket tydliga. Vi i EU måste nu ta itu med enorma flyktingströmmar och majoriteten av dem på vänsterkanten säger att det bara rör sig om olycksdrabbade personer som alla flyr från sina länder. Ok, men varför måste alla komma till Europa? Jag menar att det är svårare att ta sig till Europa med båt än det är att ta sig till Marocko eller Saudiarabien. Uppenbarligen kommer de hit på grund av våra sociala skyddssystem och för att de kommer att kunna få pengar av staten här. Ni möjliggör bara allt detta!
Vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att motverka detta och vi måste se till att vi som ledamöter av Europaparlamentet försvarar EU:s medborgare. Om du fortsätter att tänka så där kommer det att bli vår undergång. Nästa gång talar vi om Afrika söder om Sahara och så småningom kommer alla att komma hit. Det har vi inte råd med. Det är din värld, inte min. Jag önskar dig all lycka till med det, men det är inte vad våra medborgare vill, iallafall inte i Nederländerna.
Simon Busuttil: (EN) Fru talman! För några dagar sedan tillkännagav EU:s ledare att de är beredda att visa konkret solidaritet med de medlemsstater som drabbas hårdast av migrationstrycket. Den tiden har nu kommit, eftersom de massiva migrationsströmmarna nu har drabbat EU. Vi uppmanar nu Europeiska rådet att hålla sitt ord. Konkret solidaritet måste innebära att alla medlemsstater tar ansvar för de fördrivna människor som flyr från Libyen till Europa.
Vi har redan ett verktyg. Vi måste bara använda det. Jag talar om solidaritetsmekanismen i direktiv 2001/55/EG, som innebär två saker. Den innebär för det första att alla fördrivna människor som tar sig till EU ges tillfälligt skydd. För det andra innebär den att alla medlemsstater, inte bara det land som de råkar anlända till, har ansvar att ta emot dem. För att kunna tillämpa mekanismen krävs att rådet fattar ett beslut om att massiv tillströmning föreligger. Det måste dock ske på förslag av kommissionen - av dig, fru kommissionsledamot.
Det råder ingen tvekan om att det pågår en massflykt från Libyen. Över 400 000 människor har flytt från Libyen, de flesta till Tunisien och Egypten, men nu även till EU-länderna. Förra veckan anlände över 800 personer, de flesta somalier och eritreaner, till Malta bara inom loppet av 24 timmar. Proportionellt sett har detta samma effekt som om 120 000 människor skulle anlända till Frankrike på en och samma dag. Nog skulle väl detta räknas som en massiv tillströmning. Det är således inte antalet människor i absoluta termer som vi måste titta på, utan antalet människor i relativa termer - deras relativa effekt på ankomstlandet.
Jag vädjar verkligen till dig, fru kommissionsledamot, att ta på dig den politiska ledarrollen och lägga fram det här förslaget. Jag vädjar även till rådet att hålla sitt ord och visa konkret solidaritet.
Claude Moraes: (EN) Fru talman! Rådet har sedan 1999 vägrat att upprätta en asylpolitik och en formell bördefördelning. Jag talar på David-Maria Sassolis och mina italienska kollegers vägnar när jag säger att det saknas lagstiftning för att lösa den nödsituation vi ser i Italien i dag. Vi borde ha hittat en lösning vid det här laget. Mottagningsförfaranden, kvalifikationer - kärnan i det asylpaket som vi diskuterar i dag - borde ha genomförts för länge sedan. Då skulle vi ha haft en strategi för vidarebosättning och bördefördelning, men det har vi inte.
Av det skälet säger jag på min grupps vägnar att vi måste hjälpa till i den här nödsituationen. Vi uppmanar framför allt rådet - men även dig, fru kommissionsledamot - att visa politiskt ledarskap, och att tillämpa rådets direktiv 2001/55/EG. Det kommer att skapa förutsättningar för vidarebosättning som åtminstone kan minska bördan något.
Samtidigt får vi inte - som några har sagt - ignorera våra skyldigheter när det gäller asyl och internationell rätt. Dessa skyldigheter omfattar väldigt många utsatta människor som i dag befinner sig i nöd. Orsakerna bakom asylens pushfaktorer är djupa och allvarliga - nämligen fattigdom och instabilitet. Vi har i dagsläget dock en situation som drabbar länderna i söder och vi måste genomföra rådets direktiv 2001/55/EG.
Cornelia Ernst: (DE) Fru talman! Jag vill ta upp tre punkter. För det första bör vi klargöra att vi faktiskt kan ge stöd till flyktingar från Nordafrika, särskilt från Tunisien, och att vi också vill göra det. Jag välkomnar därför också att kommissionen vill aktivera direktiv 2001/55/EG i syfte att ge tillfälligt skydd. Samtidigt vill jag uppmana alla medlemsstater att faktiskt göra detta. Det gäller inte bara Italien, utan även Frankrike och Tyskland - framför allt de länder som faktiskt har möjlighet att investera.
För det andra förväntar vi oss ett tydligt uttalande från kommissionen om att alla avtal som ingås med diktatorer som Zine el Abidine Ben Ali eller Muammar Gaddafi för att förebygga migration - det är så jag skulle beskriva dem - är ogiltiga. Verkliga partnerskap med tredjeländer, som Cecilia Malmström nämnde, kan faktiskt inte jämföras med Italiens idé om att köpa beredskapen att ta tillbaka flyktingar för 150 miljoner euro. I stället för att visa solidaritet när det gäller att förebygga flyktingströmmar bör vi visa praktisk solidaritet med nordafrikanska stater som Tunisien, dit 150 000 människor har flytt.
För det tredje måste vi inse att EU:s verktyg för att förebygga flyktingströmmar vilar på en mycket skör grund. Frontex och Dublin II - vi måste tänka om i fråga om dessa. Vi behöver en liberal asyl- och migrationslagstiftning i EU och en annan slags utvecklingspolitik som faktiskt är hållbar.
Constance Le Grip: (FR) Fru talman! I det här skedet av debatten kommer jag oundvikligen att behöva upprepa eller instämma i några av de saker som tidigare har sagts. Precis som flera av mina kolleger vill jag dock också säga att de problem vi måste ta itu med - problem som hela EU måste ta itu med för närvarande - inte kan lösas av en ensam medlemsstat.
Ingen medlemsstat bör ensam behöva ta itu med de utmaningar som den ställs inför och som jag, som sagt, anser är utmaningar som rör hela EU. Det jag egentligen är ute efter är därför att EU ska kunna organisera sig och hantera situationen genom att arbeta tillsammans som en enhet. Jag anser att det nu verkligen har blivit dags att lägga grunden för en verklig europeisk invandrings- och asylpolitik.
En europeisk asyl- och invandringspakt antogs för över ett år sedan. Jag anser att det nu har blivit dags att tillämpa den på ett mycket konkret sätt.
Vi hörde kommissionsledamoten. Vi hörde ett antal av de rekommendationer som hon presenterade. Jag skulle vilja återkomma till dem och ge mitt fulla stöd till några av hennes förslag. Ja, vi måste till varje pris utöka gränsförvaltningsbyråns resurser. Vi måste utöka dess mänskliga, materiella och finansiella resurser och vi måste se till att den kan bidra med större stöd till operation Hermes och operation Poseidon.
Ja, vi behöver extra, ytterligare resurser till de medlemsstater som drabbas hårdast, skulle jag vilja säga, av de ökade migrationsströmmar som vi ser i dag. Det blir ett sätt att visa vår solidaritet i finansiella termer.
Ja, vi behöver bygga upp ett närmare samarbete med länderna i södra Medelhavet. Vi behöver naturligtvis stödja dem, hjälpa dem och hitta verktyg. Kommissionsledamoten nämnde partnerskap för rörlighet - jag tror att hon reste till Tunisien för att tala om det. Ja, vi behöver stärka dessa verktyg i en anda av ansvar, i en anda av solidaritet, men även i en anda av konkreta, specifika insatser.
David-Maria Sassoli: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ni måste ha insett att det finns mycket solidaritet här i parlamentet, men det räcker inte. För att kunna införa och möjliggöra en europeisk invandringspolitik måste vi tillsammans göra vad andra inte kan, nämligen att få regeringarna att enas.
Ta era förslag och lägg fram dem för rådet. Vi kommer att stödja er, för ni måste ha insett att det, bortsett från en del främlingsfientliga kommentarer, finns stor respekt och stor solidaritet här i parlamentet. Parlamentet kommer att bekräfta detta i morgon och säga nej till refoulement, ja till att genomföra direktiv 2001/55/EG och ja till att genomföra artikel 25 i samma direktiv.
I morgon kommer vi att göra vårt i parlamentet. Andra måste dock även göra sitt. Regeringarna måste bli mycket mindre själviska. Vi måste visa att vi har den solidaritet som behövs för att genomföra en europeisk politik. Ert arbete är naturligtvis centralt i detta, för utan regeringarna kommer EU att bli svagare.
Carlos Coelho: (PT) Fru talman, kommissionsledamot Malmström, mina damer och herrar! Vi har alla talat om att migrationsströmmarna har ökat, både i omfattning och i komplexitet. Förutom de långvariga konfliktsituationerna i Afghanistan, Somalia och Demokratiska republiken Kongo ser vi nu även en alarmerande ökning av nya fall, till exempel Egypten, Tunisien och Libyen, som har gjort att situationen har förvärrats dramatiskt.
De medlemsstater som av geografiska skäl har drabbats hårdare av migrationstrycket har också haft betydligt svårare att åtgärda situationen. Den kaotiska situationen på ön Lampedusa, som flera talare redan har nämnt, är ett exempel, där antalet flyktingar överstiger antalet invånare. De medlemsstater som är särskilt drabbade behöver därför snarast få det stöd de behöver i form av finansiella, mänskliga och tekniska resurser, för att faktiskt kunna ta itu med de massiva migrationsströmmarna och för att kunna hantera migrationstrycket på ett humanitärt sätt.
Jag stöder därför mina kollegers krav på att EU:s solidaritetsmekanism omedelbart bör aktiveras. Det är också viktigt att utnyttja den infrastruktur och de organ som redan finns, till exempel Frontex och Europeiska stödkontoret för asylfrågor, och vi bör förmodligen se över och anpassa operation Hermes. Jag håller även med Rui Tavares i det han sade om förfarandet för vidarebosättning av flyktingar. Det är viktigt att rådet, som inte deltar i debatten, slutar att gömma sig bakom juridiska förevändningar och kan hitta en lösning på frågan om vidarebosättning av flyktingar. Slutligen, fru kommissionsledamot, anser jag att vi behöver mer solidaritet mellan unionens medlemsstater, ökad samordning av insatser, och en ansvars- och bördefördelning.
Rosario Crocetta: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är sorgligt att notera att västvärlden ibland kan uppbringa stor solidaritet när det gäller att bomba, skicka företag till länder i tredje världen och ta olja, men har större problem att utforma en solidaritets- och migrationspolitik. Kvällens debatt berör dessa frågor.
Jag reste till Lampedusa i måndags och såg 4 000-5 000 människor på marken. De kurade ihop sig tillsammans för att sova utan skydd för sol eller regn. De gjorde sina behov och åt på samma ställe, och hade ingen möjlighet att byta sina blöta kläder - som en del har påstått var designmärken men som i själva verket var falska designmärken - som de hade på sig vid överfarten. Det rådde bedrövliga förhållanden. Bland dessa människor var 4 500 barn, 12-13-åringar, som levde på samma villkor, samma obekväma villkor som invånarna på Lampedusa.
Tunisien visar sin solidaritet och har nu tagit emot 150 000 migranter från Libyen. Det är ett fattigt land som visar solidaritet, medan det förmögna Europa inte kan ta emot 5 000 migranter. EU bör i stället visa sin solidaritet med dessa underbara barn som satte i gång Jasminrevolutionen, som tog sin början i Sidi Bouzid och som håller på att förändra Nordafrika och världen.
Alfredo Pallone: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ni har mer eller mindre sagt det vi ville höra. Jag vill dock inte ideologisera den här debatten som ibland ideologiseras av två partipolitiska läger. Jag anser att det är en mycket allvarlig sak att tala om en humanitär katastrof.
Den fråga jag själv ställer mig och som jag även riktar till mina kolleger i Europaparlamentet är följande: ”Kan vi tala om en humanitär katastrof och stanna där, eller borde vi ställa två typer av frågor, en som handlar om katastrofen, och därmed handlar om de omedelbara frågorna, och en som handlar om strategin?”
Problemet i Afrika och Mellanöstern är ett problem som per definition måste ligga utanför Europa. Den fråga som infinner sig är om det kan ske någon utveckling utan demokrati. Vi måste komma ihåg att revolten i dessa länder i Mellanöstern och Medelhavsområdet inte har handlat om ideologi utan om bröd, en revolt för demokrati för att överleva.
Här måste vi ställa oss vissa frågor. Fru kommissionsledamot! Det är visserligen bra att ta itu med problemet med direktiv 2001/55/EG och allt det som gränsförvaltningsbyrån gör, men EU måste fråga sig vad man vill göra åt situationen i Medelhavsområdet och hela Afrika.
Många av mina kolleger har talat om Libyen och andra länder. Det får mig att tänka på Darfur, på vissa platser i Afrika där det pågår folkmord varje dag. Det enda jag inte håller med om är följande: Det stämmer inte att Europa har gjort sig skyldigt till plundring. Vissa europeiska länder bär visserligen en del av ansvaret, men i Afrika finns det flera samspelande kapitalistiska system som inte bygger på en social arbetsmarknadsekonomi, som vårt eget, utan som bygger på en statskontrollerad ekonomi, statskapitalism. Det bästa exemplet är Kina, som köper statspapper och utnyttjar hela befolkningar. Vi kan inte köra bort presidenter som drivs av kriminella intressen. Inte ens FN kan göra det.
Jag anser att vi bör lägga de ideologiska frågorna åt sidan och tänka på det överhängande problemet. Det innebär att välkomna dessa människor, allihop. I morgon kan vi dock inte undvika att diskutera EU:s strategi för hela Afrika.
Sylvie Guillaume: (FR) Fru talman! Vi har kommit till slutet av anförandena och jag kommer därför att fokusera på två punkter i form av frågor. För det första är det humanitära kaoset i Medelhavsområdet en oundviklig konsekvens av de brister som finns inom EU, närmare bestämt avsaknaden av en gemensam migrationspolitik. Det är orealistiskt att bara försöka förebygga migrationsströmmarna till EU. Det innebär också att tredjeländer och medlemsstaterna i södra Europa i dag ensamma måste ta konsekvenserna av detta. Italiens lösning - kollektiva utvisningar - är inte acceptabel, inte heller Frankrikes taktik att stänga sina gränser. På det sättet löser man ingenting och missar helt enkelt de verkliga problemen.
Min första fråga är följande: Kan vi förvänta oss en förändring och att man utarbetar en balanserad europeisk migrationspolitik?
Min andra fråga gäller också den europeiska solidariteten. Jag ser den inte som ett slagord utan som någonting som har blivit en angelägen och absolut nödvändighet. Även jag uppmanar rådet att snarast vidta åtgärder och aktivera solidaritetsmekanismen i direktivet om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer. Jag uppmanar dock även medlemsstaterna att hörsamma UNHCR:s vädjan om att tillämpa mekanismen för vidarebosättning.
Min andra fråga är därför följande: Kan vi räkna med konkreta insatser vid mötet i rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 11-12 april?
Cristian Dan Preda: (RO) Fru talman! Jag anser att dagens debatt om Fiorello Proveras betänkande är välkommen med tanke på den senaste tidens händelser i Medelhavsregionen och Nordafrika. Jag vill börja med att betona att det behövs en strategi på EU-nivå för att hantera de migrationsströmmar som utlösts av revolutionsvågen i arabvärlden, i den anda av solidaritet som krävs enligt artikel 80 i Lissabonfördraget.
Å andra sidan vill jag gratulera Fiorello Provera till hans betänkande, i vilket han betonar behovet av att konsekvent beakta de bakomliggande orsakerna till den instabilitet som har utlöst migrationsströmmarna. Det sker en massa saker för närvarande som påminner oss om det brådskande behovet av att vidta åtgärder. Efter den konflikt som uppstod efter valet i Elfenbenskusten, till exempel, sökte hundratusentals ivorianer skydd i grannländerna, 94 000 bara i Liberia, ett land som själv hotas av instabilitet.
För att undgå denna spiral av instabilitet och migration anser jag att vi framför allt måste betona den förebyggande aspekten. Då tänker jag främst på att förebygga konflikter. Vi måste även överväga insatser för demokrati och mänskliga rättigheter samt naturligtvis att förbättra den ekonomiska situationen på lång sikt.
Jag anser dock att vi måste bli bättre på att utnyttja de verktyg vi har som ett led i den globala migrationsstrategin för att främja synergieffekter mellan migration och utveckling. Migrationsfrågan måste automatiskt finnas med i dialogen med EU:s partnerländer. Vi måste även öka våra insatser för att främja utvecklingsprojekt i ursprungs- och transitländer för att förbättra levnadsvillkoren och ländernas förmåga att hantera migrationsströmmar.
Carlo Casini: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Allting är ovisst när det gäller situationen i Nordafrika. Vi vet inte hur inbördeskriget i Libyen kommer att sluta. Vi vet inte om den nya politiska ordningen i Maghrebländerna och i Egypten kommer att leda till demokrati, eller om demokratisituationen och förbindelserna med EU kommer att bli ännu sämre.
När det gäller den oupphörliga strömmen av flyktingar från Afrikas kust till Europas kust, framför allt till Lampedusa, är det svårt, till och med i det här fallet, att skilja mellan dem som flyr från våld och rädsla för sitt liv, dem som till exempel har flytt ur fängelse och dem som försöker lämna svälten i hemlandet för en bättre framtid.
Det finns dock vissa saker vi kan vara säkra på. För det första måste vi respektera alla människors människovärde. För det andra innebär EU:s strategi gästfrihet för alla flyktingar. För det tredje är enskilda medlemsstaters gränser EU:s gränser. För det fjärde har alla EU-medlemsstater en solidarisk skyldighet: den bekräftades, stärktes och gjordes juridiskt bindande genom Lissabonfördraget, som även reglerar migrationspolitiken och hanteringen av migrationsströmmar i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. För det femte finns det redan verktyg för att hantera nödsituationer som den som pågår för närvarande, i form av direktiv 2001/55/EG, gränsförvaltningsbyrån och Europeiska stödkontoret för asylfrågor. Det är situationer som den som råder för närvarande som visar om EU faktiskt är verklighet eller inte.
Fru kommissionsledamot! Jag uppskattade ditt anförande. Jag anser dock att vi nu måste gå från ord till handling. Jag är väl medveten om detta och jag vet att du kommer att agera. Vi hoppas att ditt förslag kommer att följas upp. Det viktigaste är att ord inte är tillräckligt - det krävs handling för att EU ska bli verklighet. Det här är en möjlighet att bygga ett Europa.
Georgios Papanikolaou: (EL) Fru talman! Vi står vid ett vägskäl. Jag säger detta eftersom vi måste överväga hur vi ska gå vidare från den kris som vi befinner oss i för närvarande. Vi har under tidigare år lyckats begränsa migrationsströmmarna från Nordafrika till södra Europa, till Italien, Spanien, Portugal, Malta och Grekland, genom bilaterala avtal mellan dessa länder och motsvarande länder i Nordafrika. Vi har faktiskt lyckats åstadkomma riktigt goda resultat. Därför ser vi nu ett ökat tryck på Grekland via Turkiet, eftersom EU och Grekland inte har kunnat tillämpa liknande avtal med Turkiet, trots att det finns sådana bilaterala avtal.
Min fråga är därför följande: Vad händer med avtalen nu när alla dessa oroligheter har brutit ut, fru kommissionsledamot? Kan vi - och bör vi - koppla dessa tidigare avtal eller andra framtida avtal till den finansiering vi tillhandahåller? Det åtgärdspaket som du tillkännagav är mycket bra och vi måste hjälpa dessa länder. Det är vår plikt att hjälpa alla våra medmänniskor. Hjälpen måste dock kopplas till en skyldighet för dessa länder att ta tillbaka alla som anlänt till Lampedusa och alla som inom en snar eller mer avlägsen framtid anländer till andra EU-länder. Ju större trycket är, desto fler människor kommer nämligen även att ta sig till andra länder.
Medan vi ändå är inne på ämnet och eftersom direktiv 2001/55/EG har nämnts kanske vi borde se tillbaka på det vi sade för ett år sedan. Flera ledamöter har nämnt den berömda omfördelning som vi så ivrigt har sett fram emot. Vi väntar fortfarande på att tillämpa principerna om återsändande och vidarebosättning. Säg vad mer vi bör göra. Kanske borde vi genast påbörja den interna vidarebosättningen av flyktingar för att minska trycket på de länder som har verkliga problem?
Slutligen, för min tid håller på att ta slut, måste vi begränsa medlemsstaternas fragmentariska strategier. Vissa länder, till exempel Tyskland och Frankrike, väljer att tillfälligt inte skicka tillbaka vissa flyktingar enligt Dublin II till Grekland. Vi kan få samma problem med Italien inom en snar eller mer avlägsen framtid. Den grekiska regeringen har trätt fram och tillkännagett ytterligare en fragmentarisk strategi: ett stängsel i Evros. Vi har dock ingen övergripande lösning på problemet. Det här är en sådan viktig fråga att vi behöver verklig solidaritet och en övergripande strategi, fru kommissionsledamot.
Jacek Protasiewicz: (PL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Planen var från början att ha en betydligt smalare debatt som bara skulle handla om Fiorello Proveras betänkande. Vid talmanskonferensen beslutade man att utvidga debatten och vi diskuterar därför - och det med rätta - de senaste reaktionerna på tillströmningen av människor som till största delen är flyktingar. Vi kan nämligen inte kalla dem olagliga invandrare, för de är flyktingar - från Syrien och, framför allt, från Nordafrika som för närvarande befinner sig i revolution och kaos. Vår debatt har nu också kommit att handla om en övergripande bedömning av EU:s asyl- och invandringspolitik.
Som skuggföredragande för Fiorello Proveras betänkande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) skulle jag dock vilja återvända till det dokumentet. Jag vill ta upp två frågor i samband med betänkandet som jag anser är helt avgörande. För det första välkomnar jag varmt att man i betänkandet diskuterar behovet av större synergi mellan två centrala pelare i EU:s politik, nämligen utveckling och säkerhet. Den lärdom vi i dag drar av revolutionerna i Nordafrika är att stöd som uteslutande går via officiella kanaler och fördelas av diktatorledda regeringars departement inte löser de sociala problemen för människorna i de länder som omfattas av EU:s biståndspolitik. EU:s stöd måste verkligen hjälpa vanliga människor att lösa sociala problem, i stället för att hamna i fickorna på diktatorer och makthavare.
Inte bara ekonomiska reformer utan även demokratiska och människorättsliga reformer bör vara ett villkor för att bevilja utvecklingsstöd. I dag ser vi att unga människor i de delar av världen som vi är intresserade av och som omfattas av vår utvecklingspolitik inte bara vill ha bröd utan även frihet och demokrati.
För det andra börjar det, med tanke på Europas demografiska utmaningar, bli tydligt att EU utan en sammanhängande och rationell invandringspolitik inte kommer att kunna hantera de arbetsmarknadsproblem som redan börjar skönjas i horisonten. Enda sättet att förhindra att de minst välutbildade och mest nödlidande migranterna som söker sig en plats i världen strömmar till Europa är att ha en väl genomtänkt och sammanhängande migrationspolitik, som tidigare talare har nämnt, som dem som förs i Kanada och Nya Zeeland.
Giovanni La Via: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! För att lösa situationen i Medelhavsområdet och den pågående och förväntade migrationsströmmen krävs en strategi på medellång och lång sikt som skiljer sig åt från den som Cecilia Malmström presenterade.
Jag anser att vi i de afrikanska länder som gränsar till Medelhavet måste skapa demokratiska levnads- och utvecklingsförhållanden som förhindrar den slags migration som vi nu bevittnar. Vi behöver en speciell kortsiktig plan - vissa har definierat den som Marshallplanen - för att stimulera och genomföra en utvecklingsprocess i de nordafrikanska länderna. Det är enda sättet att stoppa och motverka framtida migration.
Jag vill också understryka behovet av kompensationsåtgärder i de berörda områdena. Samtliga talare tog upp Lampedusa, och jag skulle vilja att ni funderar över hur den slags migrationsprocess som vi upplever just nu påverkar en ö som lever på turism och fiske. Resebyråerna har inte fått några bokningar på flera månader, bara avbokningar. EU måste visa sitt stöd med ändamålsenliga kompensationsåtgärder.
Barbara Matera: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag talar som företrädare för södra Italien och som en stolt europé med den bestämda åsikten att medlemsstaterna måste medverka till att bygga en solid och varaktig union.
Att vi står oförberedda inför en nödsituation som sker bara 70 engelska mil från våra kuster visar på svagheterna i vårt system med 27 medlemsstater och behovet av att skapa en bättre ansvars- och solidaritetskänsla. Ett individualistiskt synsätt kommer med största sannolikhet att försvaga EU och sakta ned den integrationsprocess som vi med så stor möda har byggt upp under de senaste årtiondena.
Varenda litet hörn av EU är EU. Lampedusa är också EU och detta måste gälla på alla områden och i all politik. Det är absurt att se att det bara är två medlemsländer som tar hand om denna nödsituation. Vi har valt att ansluta oss för att bli starkare och precis som i de bästa äktenskap bör unionen ställa upp i nöd och lust.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tack för era ord. Vi förbinder oss att ge vårt fulla stöd när du talar om solidaritet mellan medlemsstaterna och när du betonar att kommissionen kommer att uppmana medlemsstaterna att ta fullt ansvar för asylsökande. Tack för att du har försäkrat oss om att alla misstag som har begåtts nu kommer att rättas till.
Genom vår omröstning i morgon vill vi stödja dina åtgärder och dina uttalanden och ge dig full befogenhet att se till att alla misstag nu kommer att rättas till.
Tyvärr delar inte alla regeringar i EU detta synsätt. Vissa anser att Italiens sjögränser tillhör Italien och inte EU och hävdar bestämt att de inte vill dela den börda som Italien och södra Italien får bära.
Vi stöder därför helt och fullt dina uttalanden, men vi stöder dig i hopp om att medlemsstaternas solidaritet med Italien, genom ett starkt agerande från kommissionens sida gentemot rådet, är verkligt och påtagligt och att samtliga 27 medlemsstater visar sitt ansvar och medverkar till att lösa denna nödsituation.
Raffaele Baldassarre: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag välkomnar ditt anförande och den åtgärdslista som du presenterade. Jag kommer inte att gå in på den rättsliga debatten om tillfälligt skydd för flyktingar och efterlevnaden av artikel 80 i fördraget.
Medan vi sitter här fortsätter sjöodugliga fartyg att segla över Medelhavet mot Italiens kust, en resa som ofta kostar passagerarna livet. Trots de transporter som skedde nyligen råder det fortfarande en fullständig nödsituation på Lampedusa och människor strömmar fortfarande till tältstaden i Manduria.
Italien fortsätter att ta sitt ansvar genom att ta emot dessa desperata människor, medan andra länder enbart utmärker sig genom det antal utvisningar som genomförs av polisen. Företrädare för vår regering befinner sig i Tunisien för att försöka begränsa dessa migrationsströmmar men vi kan inte fortsätta på egen hand. Vi behöver EU, vi behöver hjälp och vi behöver EU:s politiska tyngd för att utforma en ny grannskapspolitik och en effektivare migrationsstrategi, som utgår ifrån misslyckandet med Dublinsystemet och synen på Lampedusa som gränsen till EU och inte enbart till Italien.
Mario Pirillo: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som vald företrädare från södra Italien instämmer jag i föregående ledamöters anföranden som kräver ändamålsenliga åtgärder för att lösa den kritiska situation som medborgare och flyktingar ställs inför på Lampedusa.
Hälso- och sanitetssituationen på ön har redan överskridit alla värdiga gränser. Jag vädjar till ansvarskänslan hos den italienska regeringen att vidta alla tillgängliga åtgärder och uppmanar kommissionen att vidta de åtgärder som anges i EU-direktivet om tillfälligt skydd vid massiv tillströmning av fördrivna personer.
Europeiska rådet måste vid sitt nästa sammanträde för inrikesministrarna som äger rum den 11 april vidta lämpliga åtgärder för att se till att varken flyktingarna eller medborgarna ska tvingas fortsätta leva under desperata förhållanden. Vi behöver därför inleda en seriös debatt om den europeiska grannskapspolitiken som inriktas på initiativ för att stödja vägen till demokrati, speciellt i länderna vid Medelhavets södra kust. Jag gratulerar Fiorello Provera.
Ilda Figueiredo: (PT) Fru talman! Vi är medvetna om att vi för att lösa invandringsproblematiken måste stödja utvecklingspolitiken i invandrarnas hemländer och då inte genom inblandning utifrån, utan genom konkreta åtgärder som främjar solidaritet, respekt för de mänskliga rättigheterna och försvaret av fred, vare sig det är i Tunisien, Egypten, Libyen eller något annat land. Men så är inte fallet, vilket vi har ett sorgligt exempel på i Lampedusa. Det finns ett trängande behov av seriösa åtgärder, av solidaritetsåtgärder, av åtgärder för att få slut på den här tragedin. Fru kommissionsledamot, jag vill särskilt uppmärksamma invandrarkvinnornas situation. Vi måste garantera dessa kvinnor rätten till eget pass och uppehållstillstånd, som också är viktigt för att motverka människohandel, i synnerhet när det gäller kvinnor och barn. Hjälp med vidarebosättning för flyktingar måste också vara kopplat till detta. Slutligen uppmanar jag kommissionen att se över återtagandedirektivet så snart som möjligt. Det motarbetar invandrare som flyr från krig, svält och misär, vars enda önskan är att vara lyckliga med sina familjer, och som förtjänar vår solidaritet.
Nikolaos Salavrakos: (EL) Fru talman! Fiorello Provera har gjort ett utmärkt arbete och jag gratulerar honom till det. Hans betänkande ger en realistisk syn på problemet och hans förslag att dela på migrationsbördan är en nödvändig lösning.
Jag föreslår därför att vi förhandlar fram en överenskommelse om en förbättring och uppdatering av Dublinförordningen. Erfarenheten visar att vi inte kommer att lyckas lösa migrationsfrågan och att detta kommer att fortsätta. Även om migrationen inte går att eliminera måste vi kunna hantera den. Grekland, Italien och Spanien kan inte ensamma ta hand om situationen, eftersom dessa länder är utsatta för stora påfrestningar. Vi har inte lyckats lösa problemet sedan 1990. Vi låtsas som det inte finns och lämnar medlemsstaterna åt sitt öde. Dessa stackars människor blir utnyttjade, precis som EU-medborgarna, som måste bära bördan. Vi får inte glömma att det finns sju miljoner arbetslösa i EU i dag och tre miljoner av dem är mellan 19 och 24 år gamla.
Corneliu Vadim Tudor: (RO) Fru talman! I sina memoarer med titeln How Stalinism was born, beskriver Stalins tidigare assistent, Boris Bazhanov, en händelse som utspelade sig i Kreml i december 1923. I en diskussion med sina partikamrater sade den georgiske mördaren något som väckte uppståndelse. Det spelar ingen roll vem som röstar i partiet eller hur man röstar. Det viktigaste är vem som räknar rösterna. Därför är det ingen större överraskning att till exempel Nursultan Nazarbajev nyligen valdes om i Kazakstan med fler än 95 procent av rösterna.
Det är samma sak i Rumänien där vartenda val är manipulerat. Denna parodi på demokrati styrs av den lokala maffian under direkt skydd av den amerikanska ambassaden i Rumänien som i verkligheten avgör vad som är bäst för det rumänska folket. Enligt WikiLeaks telegram framgår att Rumänien tyvärr har blivit en fjärdehandsutpost till CIA, som demoniserar Stalin, men använder hans metoder. Vilken skandal!
Marco Scurria: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! I det här skedet av debatten har praktiskt taget allt blivit sagt och det är precis så det brukar vara. Vi fortsätter att prata och under tiden fortsätter båtlasterna att ankomma och människor fortsätter att dö till havs. Under omänskliga förhållanden trängs de vid de italienska och maltesiska kusterna, som inte gränsar till Italien och Malta utan till EU och är en bro till EU som leder vidare till vilken som helst av de 27 medlemsstaterna.
Våra medborgare och de flyktingar som söker frihet men i stället sitter instängda i läger vill nu att vi slutar prata. Det är dags att agera, fru kommissionsledamot. Jag, vi, uppmanar dig att agera redan i morgon efter vår omröstning och skicka en begäran till rådet att genomföra direktiv 2001/55/EG och tillsammans skapa en tillförlitlig strategi för Medelhavets framtid. Det är inte bara EU:s trovärdighet som står på spel utan också dess direkta öde.
Elena Băsescu: (RO) Fru talman! Denna debatt sker vid en avgörande tidpunkt för den europeiska grannskapspolitikens framtid. I detta sammanhang anser jag att de incidenter som Italien har upplevt i Lampedusa visar på behovet att utforma en migrationspolitik i EU som inriktas på följande områden.
För det första bör EU inrikta sig på orsakerna till migrationsströmmar. Här menar jag den besvärliga ekonomiska situationen och det instabila politiska klimatet i ursprungsländerna. Genom att skapa arbetstillfällen och öka investeringarna i dessa länder skulle unionen uppmuntra människorna att engagera sig i sitt eget samhälle.
För det andra anser jag att migranternas rättigheter måste skyddas. Det är i synnerhet Frontex ansvar att genomföra Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning samt de andra internationella fördragen på detta område.
Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! Debatten i kväll har kännetecknats av ordet ”solidaritet”. Alltför ofta här i parlamentet talar ledamöterna i sitt eget lands intresse, men det kanske skulle vara bättre om fler av oss visade solidaritet och talade om problemen i andra länder.
Anledningen till att jag bad om ordet var att jag blev mycket förvånad över de siffror som min kollega Simon Busuttil uppgav. Han menade att 800 personer som kommer till Malta skulle kunna jämföras med 120 000 som kommer till Frankrike på en enda dag. Problemen på Malta och Lampedusa är EU:s problem.
Jag talade utförligt om solidaritetstanken under debatten om Lissabonfördraget. Vi måste diskutera solidaritetskonceptet i parlamentet eftersom jag fruktar att solidariteten just nu är splittrad i EU, inte bara i denna svåra fråga utan också i många andra. Det är dags att vi i parlamentet försöker lösa problemet och återinför solidaritetsfrågan på EU:s dagordning.
Cecilia Malmström: Fru talman! Detta är verkligen en svår situation. Nordafrika står naturligtvis inför ett stort problem. Folket där försöker nu, i synnerhet i Tunisien och Egypten, att bygga upp nya länder - demokratiska länder som respekterar de grundläggande rättigheterna och rättsstatsprincipen. De förbereder för val senare i sommar och vi ska göra allt för att stödja dem på denna fantastiska resa.
Kommissionen arbetar som ni vet med en reviderad strategi för grannskapspolitiken och den kommer att läggas fram för rådet. Den kommer att innehålla stöd för demokrati, stöd för ekonomisk utveckling, tillväxt och arbetstillfällen och den kommer också att innehålla frågan om rörlighet. Detta är en utmanande situation som vi måste stödja.
Vi har också en svår situation i Libyen, där det ökade våldet skapar en mycket otrygg situation och tvingar många människor att fly. Detta är en utmaning för den europeiska migrationspolitiken. Här måste vi på lång sikt utforma en mer global strategi, som i många hänseenden överensstämmer med Fiorello Proveras betänkande som vi kommer att beakta.
På kort sikt måste vi naturligtvis slutföra asylpaketet. Tro mig, Franziska Keller, vi försöker göra det. Med hjälp av Europaparlamentet och de olika föredragandenas insatser för att få ihop paketet och avsluta förhandlingarna med parlamentet hoppas jag fortfarande att vi ska kunna slutföra detta före årets slut.
Lampedusa och Malta upplever en svår situation. Jag vill tillbakavisa några av de anklagelser som har riktats mot kommissionen eller ”Bryssel” om att vi inte har hjälpt Italien. Vi har faktiskt erbjudit Italien hjälp. För den återstående perioden under den nuvarande fleråriga budgeten finns 171 miljoner euro i ett nationellt anslag för Italien. En viss del av dessa pengar har ännu inte använts för Italien och vi har arbetat med italienska myndigheter nästan dagligen för att se hur vi kan omfördela programfinansieringen så att den kan användas för att lösa situationen på Lampedusa.
Vi har också erbjudit Italien hjälp med att finansiera en del av kostnaderna för interna transporter av migranter. Vi har Frontexoperationen Hermes, men jag vill påminna er om att Frontex är beroende av bidraget från medlemsstaterna och att det kommer att löpa ut mycket snart. Vi har svaret: vi har Europol på plats. Vi står i kontakt med Tunisien för att hitta en lösning i form av ett organiserat, värdigt och frivilligt återvändande för de personer som inte behöver internationellt skydd. Vi hjälper Tunisien att bekämpa människohandelsnätverk och ser på hur vi kan hjälpa landet att bygga upp gränskontroller. Detta är ett led i ett bredare partnerskap för rörlighet.
De flesta flyktingar finns i Tunisien och Egypten. Som jag sade har fler än 400 000 personer lämnat Libyen. De flesta av dessa personer har återvänt till sina hemländer. De är i huvudsak tunisier och egyptier, men de kommer också från cirka 30 andra länder, främst i Afrika. Det finns också personer från Bangladesh, Irak, Afghanistan etc.
De flesta har återvänt till sina hemländer med europeisk hjälp, där medlemsstaterna har arbetat i sann solidaritetsanda med Tunisien och Egypten. Men vissa av dem stannar kvar. Jag besökte dessa flyktingläger bara för ett par dagar sedan. Tunisierna gör ett beundransvärt arbete tillsammans med internationella organisationer, såsom UNHCR. Men det är några personer där, några tusen, som är strandsatta. De kan inte återvända hem, så vi måste hjälpa dessa människor. De måste få nya hem i EU. Det är mycket svårt för mig att förklara för dessa somalier att de inte kan komma till EU eftersom vi inte har kunnat enas om delegerade akter eller genomförandeakter. Jag ber därför er och rådet att nå en överenskommelse om detta så att vi kan uppfylla målen i det europeiska vidarebosättningsprogrammet och hjälpa dessa människor, för de har ingenstans att ta vägen.
Vi ser också flyktingar som kommer till EU - till Lampedusa och Malta. Jag inser självfallet att Malta med tanke på öns storlek utsätts för enorma påfrestningar. Det kan komma fler personer och många av dem kan vara i behov av internationellt skydd. Så länge som våldet pågår i Libyen ökar risken för att fler människor måste fly.
Dessa personer är verkligen en utmaning för EU. De kommer troligtvis att behöva en tillflyktsort. Vi har vissa fonder och vi har vissa byråer. Vi har också en särskild politik för att försöka hjälpa dessa personer. Som jag sade överväger vi möjligheten att använda mekanismer för tillfälligt skydd. Dessa kan aktiveras när det blir en massiv tillströmning av människor som inte kan återvända. Men för att kunna aktivera dem krävs en kvalificerad majoritet i rådet och den majoriteten finns inte i dag. Vi övervakar naturligtvis detta mycket noggrant och kommer att lämna en rapport till rådet nästa vecka. Men innan vi aktiverar denna mekanism uppmanar jag - vilket jag kommer att fortsätta med - medlemsstaterna att börja arbeta solidariskt: det räcker inte med vackra ord, utan vi måste agera.
Vi måste hitta lösningar för att hjälpa Italien och Malta och kanske även andra länder som är utsatta för hårt tryck. Jag uppmanar medlemsstaterna att göra detta. Det finns solidaritetsfonder tillgängliga för de medlemsstater som ställer upp på denna vädjan. Allt detta kommer att diskuteras vid rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) nästa vecka. Jag lämnar gärna en rapport efter mötet.
Tack för en mycket viktig debatt, fru talman.
Mario Mauro: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ha vissa klargöranden från Cecilia Malmström. Hon sade att en aktivering av direktiv 2001/55/EG kommer att diskuteras i rådet. Du kommer att diskutera det med rådet nästa vecka eftersom vi, om jag har förstått det rätt, för närvarande saknar kvalificerad majoritet.
Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag kanske var otydlig där. Allt som jag har presenterat för er, inklusive vissa erfarenheter från Egypten och Tunisien, kommer att diskuteras i rådet nästa vecka.
Naturligtvis står situationen i Nordafrika högst upp på dagordningen. Jag nämnde mekanismen för tillfälligt skydd i mitt anförande, men jag vet inte om vi kommer att kunna enas om den saken. Det är i hög grad upp till ministrarna hur de vill övervaka detta, men vi övervakar situationen varje timme. Jag vill bara säga att hittills finns det ingen kvalificerad majoritet för att kunna aktivera denna skyddsmekanism.
Fiorello Provera: Fru talman, mina damer och herrar! Innan jag kommer till betänkandet vill jag svara Willy Meyer och Rui Tavares. Jag respekterar verkligen allas åsikter, men jag anser att deras åsikter om Lampedusa och det som händer på Lampedusa inte är särskilt generösa.
Jag ville informera dem om att 12 000 personer anlände till Lampedusa inom loppet av tre nätter. Lampedusa är en liten ö med 6 000 invånare och 12 000 personer anlände plötsligt under loppet av tre nätter, vilket gjorde att befolkningen ökade till 20 000. Jag tror att det är mycket svårt för vilket land som helst att ta emot ett så stort antal människor som anländer under en så kort tidsperiod på en liten ö utan faciliteter för ett så stort antal personer. Det finns för närvarande 1 400 migranter på Lampedusa. Mycket har gjorts och så snart som förhållandena på havet tillät det flyttades migranterna till andra platser, framför allt i landets södra delar.
Det leder oss till betänkandet. Jag vill tacka de skuggföredragande från olika politiska partier som med sina olika intresseområden har bidragit till det här betänkandet på ett mycket effektivt sätt. De har bidragit på ett grundläggande sätt, med fullständig öppenhet, i samma anda som inspirerade oss alla i början. Jag vill också tacka kommissionsledamot Cecilia Malmström för den entusiasm hon har visat för konceptet bördefördelning, som bör påverka hennes arbete inom kommissionen och därmed arbetet inom rådet. Om hon fortsatt visar samma entusiasm tror jag att det kommer att leda till resultat.
Jag vill avsluta genom att säga att situationen är mycket svår att sammanfatta. I den mån den är möjlig att sammanfatta vill jag säga att alla politiska åtgärder kommer att vara ineffektiva och ofullständiga så länge som det fortfarande kvarstår mycket stora skillnader mellan utvecklingsnivåerna i nord och syd, så länge som det finns mycket stora skillnader i de demokratiska institutionernas kvalitet och så länge som det finns enorma skillnader i respekten för de mänskliga rättigheterna. Vi måste agera som ett led i en bred politik av strategiskt samarbete och bistånd som kommer att ha effekt på de strukturella orsaker som gett upphov till dessa mycket stora skillnader mellan nord och syd. Om vi löser dessa strukturella orsaker kommer resten att följa av sig självt och den värld vi lever i kommer förmodligen att bli bättre.
Talmannen: Den gemensamma debatten är härmed avslutad.
Omröstningen äger rum tisdagen den 5 april 2011.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Giovanni Collino: Jag är mycket kritisk till de åtgärder som EU vidtar på migrationsområdet. Tysklands, Frankrikes, Spaniens och andra medlemsstaters olika intressen - som är olika i norra och södra Europa - försätter Italien i en mycket komplicerad situation. Det skulle vara bra om den italienska regeringen ägnade sig mindre åt att förhala och mer åt agera, åt att avvisa migranter till dess att EU tar fram en verklig gemensam invandringspolitik. EU behöver en gemensam asylpolitik och måste se till att principerna om solidaritet och bördefördelning inte bara blir tomma löften. Så skulle vara fallet om Italien skulle bära hela bördan för en situation som förändrar förutsättningarna i Nordafrika och i hela Medelhavsregionen. Italien kan inte längre ta emot libyer, tunisier och egyptier om inte Frankrike, Tyskland och Österrike upphör med att avvisa alla som kommer från Nordafrika via Italiens territorium. Till dess att Bryssel samordnar hanteringen av migrationsströmmarna med regeringarna i Paris, Berlin och Wien samt Rom och de övriga medlemsstaterna vore det bra om Italien intog en mer kompromisslös hållning än man har för närvarande.
Robert Dušek: Betänkandet om migration har en lösning för att förebygga migrationsströmmarna. Föredraganden anser att vi borde förebygga migrationen genom att investera i de länder som är källan till migrationsströmmarna. I en tid av ekonomisk och finansiell kris är det dock inte möjligt för EU att ”finansiera” tredje världen i bred omfattning på bekostnad av att EU:s medborgare inte kan behålla sin levnadsstandard. Det har funnits, finns och kommer fortsatt att finnas enorma ekonomiska skillnader mellan EU och Afrika. Om de här skillnaderna skulle utraderas och medborgare från tredje världen inte längre skulle ha några skäl att migrera till EU skulle det bero på att vi bidragit till att sänka levnadsstandarden inom EU. Vi får inte lura oss själva att tro att migrationen endast beror på kränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter. En stor procentandel av migranterna kommer till EU enbart för att få en ”bättre” tillvaro. Sociologisk forskning visar att ju större procentandel migranter det finns inom EU, desto mer missnöjda är lokalbefolkningen med sin levnadsstandard. Om antalet migranter överstiger en viss procentandel förlorar de intresset för att bli en del av det europeiska samhället och skapar i stället sitt eget samhälle inom EU. EU borde fokusera sin migrationspolitik enbart på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. De finansiella och ekonomiska skillnaderna mellan migranternas ursprungsländer och EU ska inte vara ett skäl för att förse de här länderna med bidrag. Politiken för att förebygga migration måste kombineras med en politik för att förhindra migrationen till EU:s yttre gränser.
Ville Itälä: Händelserna i Nordafrika har lett till en ny migrationsström till EU:s södra gräns. Samtidigt som vi överväger lösningar på detta akuta problem måste vi också undersöka dess orsaker.
De arabiska diktaturernas fall kan vara en av de viktigaste vändpunkterna i den globala politiken sedan järnridån föll samman för tjugotalet år sedan. Det är framför allt en oerhörd chans att skapa demokrati och mänskliga rättigheter. I likhet med alla revolutioner innebär också denna revolution risker. Det blir som mest tydligt när diktatorer som missbrukar sin makt hotar sina egna medborgare, vilket sker i Libyen.
EU och dess allierade kan och får inte heller bara se på när det råder oro vid gränserna. Vi har ett gemensamt uppdrag: vi måste göra allt vi kan för att skydda oskyldiga medborgares liv, vilket inkluderar kvinnor och barn, när ingen annan kan göra det. Demokratiseringen av Nordafrika, respekt för de mänskliga rättigheterna och den utveckling av den ekonomiska tillväxten som är förknippad med detta är det bästa sättet att stoppa människoströmmarna till EU:s södra gräns.
Véronique Mathieu: Under flera veckor har migranter anlänt till Medelhavets kuster - och framför allt på Malta och Lampedusa - efter att ha flytt situationen i sina hemländer, där en politisk instabilitet av sällan skådat slag råder. Frontex har helt motiverat inlett operation Hermes för att hjälpa de italienska myndigheterna att hantera detta enorma inflöde av migranter till landets kuster. Hanteringen av denna humanitära kris får inte överlämnas enbart till de italienska myndigheterna. Kontrollen av EU:s yttre gränser måste vara en gemensam insats, eftersom det är en gemensam utmaning. Det enorma inflödet av tredjelandsmedborgare kommer att leda till vågor av olagliga migranter som kommer att anlända till många medlemsstater. Vi behöver bara titta på hur de franska myndigheterna varje dag griper hundratals olagliga migranter som anländer direkt från Italien. Vi vet mycket väl att det bland dessa asylsökande finns många ekonomiska migranter som följer med i dessa blandade migrationsströmmar. Dessutom måste de europeiska insatserna trappas upp. Medlemsstaterna måste förse Frontex med de resurser som behövs för att Frontex ska kunna utföra sina uppdrag. Vi måste också samarbeta mer med de tunisiska myndigheterna. Tunisien måste uppfylla sina åtaganden om återtagande.
Edward Scicluna: Situationen i Libyen är för närvarande mycket oviss. Det råder dock ingen tvekan om att detta har lett till en humanitär kris. Som beskrivs i det här betänkandet ger väpnade konflikter - framför allt när de inbegriper kränkningar av de mänskliga rättigheterna - upphov till kraftigt ökade migrationsströmmar till grannländerna. Mot bakgrund av att problemet kan bli mycket omfattande kan EU:s Frontexprogram inte vara det bästa verktyget för att hantera en så omfattande migration. EU måste omgående ta fram och planera en lämplig lösning, bland annat en handlingsplan för bördefördelning som gör att flyktingarna kan evakueras på ett samordnat sätt. Detta ska grundas på solidaritetsklausulen i artikel 80 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Man kan argumentera om hur stort antal flyktingar som krävs för att det ska definieras som en ”nödsituation”. Vi måste dock ta fram en detaljerad plan med tydliga tröskelnivåer för varje land, så att regeringarna inom EU och kommissionen är redo och väl förberedda för att hantera en akut kris. För mig som parlamentsledamot från Malta är det en besvikelse att kommissionen tydligen är så illa förberedd på att hantera en kris som länge varit oundviklig.
Joanna Katarzyna Skrzydlewska: skriftlig. - (PL) Resolutionsförslaget lyfter fram en mycket avgörande och viktig fråga. Det inriktas inte bara på problemet med likabehandling av kvinnor och män på landsbygden, utan pekar också direkt på behovet av att skapa lika möjligheter för kvinnor som lever på landsbygden, som ska vara desamma som de som kvinnor i städer kan ta del av i vardagen. Jag menar att vi i parlamentet hittills inte har uppmärksammat den sociala och yrkesmässiga utvecklingen för kvinnor på landsbygden i tillräcklig utsträckning. Kvinnor som lever på landsbygden möter varje dag många hinder, både ekonomiska och infrastrukturrelaterade, vilket i avsevärd omfattning begränsar deras möjligheter vad gäller tillgången till utbildning, hälsoskydd och - vilket är viktigast - arbetsmarknaden. Det finns trots allt inte många lediga arbeten på landsbygden, framför allt på grund av att dessa regioner är betydligt mindre utvecklade ekonomiskt. Därför är det viktigt att stödja landsbygdsutvecklingspolitiken genom att förbättra tillgången till avancerad infrastruktur eller genom möjligheter att utnyttja avancerade informations- och kommunikationstekniker. Jag är övertygad om att ledamöterna också kan göra mycket för att se till att landsbygden kan åtnjuta civilisationens fördelar. Vi kan faktiskt anordna olika typer av utbildningar eller seminarier, där vi kan erbjuda konkret hjälp med att få tillgång till EU-medel som är öronmärkta för landsbygdsutveckling.
| sv |
3. EU:s utrikespolitik till stöd för demokratisering (
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Omedelbara EU-åtgärder till förmån för Italien och andra medlemsstater som drabbas av exceptionella migrationsströmmar (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om omedelbara EU-åtgärder till förmån för Italien och andra medlemsstater som drabbas av exceptionella migrationsströmmar.
Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Tack för denna mycket lägliga debatt om en situation som förtjänar hela vår uppmärksamhet.
Kommissionen följer situationen mycket noggrant och gränsförvaltningsbyrån har skickat två experter till området. Omkring 5 500 tunisiska migranter uppges ha nått Italiens kuster under de senaste dagarna. Antalet har dock minskat något under det senaste dygnet. De flesta som anländer är män i trettioårsåldern, men det finns även 34 kvinnor och 108 barn. 27 människosmugglare har identifierats. De människor som anländer till de italienska kusterna utsätter Italiens mottagningsenheter för exceptionellt tryck, särskilt på Lampedusa.
Redan i lördags inleddes kontakterna med det italienska inrikesministeriet och vi har också mottagit en formell begäran om EU-stöd. Vi är beredda att hjälpa både Italien och Tunisien. Det här är en viktig fråga för hela EU, inte bara en bilateral fråga. Redan innan de senaste händelserna började kommissionen tillsammans med gränsförvaltningsbyrån undersöka vad som kan göras på kort och medellång sikt. EU:s gemensamma insats bör baseras på principen om europeisk solidaritet mellan medlemsstaterna, och vi är beredda att hjälpa Italien.
Vår strategi bör dock även baseras på solidaritet med Tunisien och landets övergång till demokrati. Det sade även Catherine Ashton när hon besökte de tunisiska myndigheterna i Tunis i går och erbjöd dem politiskt och finansiellt stöd.
Vi har identifierat en lång rad konkreta åtgärder och snabbt finansiellt stöd för att hjälpa Italien att hantera situationen. Vi är beredda att bidra finansiellt med extraordinärt stöd ur Europeiska flyktingfonden för 2011, utöver de medel som redan har öronmärkts för Italien. Stödet bör bland annat täcka kostnader för bostäder, infrastruktur, materiellt stöd, läkarvård, socialarbetare, juridisk och administrativ rådgivning om asylförfarandet, rättsstöd, språklig hjälp osv.
Vi kan också relativt snabbt få fram resurser ur EU-fonder som t.ex. fonden för yttre gränser. Italien kan vid behov be det nya europeiska stödkontoret för asylfrågor i Valletta att sätta in stödgrupper som kan hjälpa de nationella myndigheterna som behandlar asylansökningarna.
När det gäller bevakningen av de yttre gränserna kan vi förbereda en gemensam insats tillsammans med gränsförvaltningsbyrån och jag håller på att diskutera detta med gränsförvaltningsbyrån. Jag vet också att det pågår tekniska förberedelser.
Som vanligt är en sådan gemensam debatt beroende av att medlemsstaterna frivilligt bidrar med utrustning. Jag uppmanar alla medlemsstater att visa sitt stöd. Låt mig dock försäkra er om en sak, med anledning av den debatt som vi förde alldeles nyss: På grund av sjö- eller landgränsuppdragens olika karaktär och en förfrågan till medlemsstaterna om att delta i en ny gemensam insats kommer detta inte att konkurrera med deras bidrag till den insats som pågår vid den grekiska landgränsen. Detta är naturligtvis också en prioriterad fråga.
Jag vill understryka att vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt utsatta grupper som behöver internationellt skydd. Deras behov måste beaktas och de måste få det särskilda skydd som de har rätt till i enlighet med nationell och europeisk lagstiftning.
Med dessa konkreta insatser som jag nu har nämnt är vi beredda att träffa och samtala med företrädare för de italienska myndigheterna för att komma överens om detaljerna kring dessa insatser och om vad vi ska göra härnäst.
Vi måste naturligtvis arbeta vidare med en strategi på medellång sikt. Just när det gäller migrationsströmmar behöver vi både en effektiv gränsförvaltning och en strategi för att främja demokratiska och ekonomiska reformer. På kort sikt bör de tunisiska myndigheterna effektivt patrullera sina egna gränser, till havs och längs kusterna, för att hindra smugglare, människosmugglare och kriminella som har rymt från fängelserna att dra nytta av situationen. Det är också viktigt att Tunisien återtar dem som har tagit sig till EU-medlemsstaternas territorier men som inte är i behov av internationellt skydd.
I en mer strukturerad insats bör vi även undersöka möjligheterna att bättre inrikta EU:s stödinsatser på projekt som kan främja insatser som genererar inkomster och skapar arbetstillfällen i olika regioner i Tunisien, och då syftar jag särskilt på landets sydliga delar.
Mer allmänt måste vi ha en enhetlig strategi för att stödja politisk och ekonomisk utveckling i Tunisien som även ger dessa människor möjlighet att ta sig till EU på laglig väg och skapar möjligheter att utbyta varor, tjänster och kunskap.
En vind blåser över Medelhavet till följd av dessa folkrevolutioner. Vinden kan leda till många positiva förändringar i Tunisien, andra länder och EU. Vi får inte låta den rådande situationen på Lampedusa undergräva vår avsikt att erbjuda stöd och hjälp till dessa framväxande demokratier och till den unga generation som så passionerat och fredligt har kunnat åstadkomma grundläggande politiska förändringar.
Simon Busuttil: för PPE-gruppen. - (EN) Herr talman! Den humanitära katastrofen i Italien, och framför allt på ön Lampedusa - för det är just vad det är, en humanitär katastrof - gör att vi måste agera snarast.
Jag föreslår fem åtgärder. För det första en veritabel Marshallplan för Tunisien och Egypten där man ger generell materiell hjälp men samtidigt förväntar sig i gengäld att de tunisiska myndigheterna samarbetar fullt ut för att spärra sina kuster för att förhindra ytterligare illegal utvandring till havs.
För det andra måste gränsförvaltningsbyrån snarast tillsätta ett RABIT-uppdrag - en snabb gränsinsatsenhet. Fru kommissionsledamot, det behövs således mer än två experter från gränsförvaltningsbyrån. Det behövs ett gränsförvaltningsuppdrag och det måste skickas nu.
För det tredje måste vi ge Italien materiell hjälp att ta emot de tusentals människor som har stigit i land på Lampedusa. Uppriktigt sagt, fru kommissionsledamot, förstår jag inte hur du kan säga att det europeiska stödkontoret för asylfrågor (EASO) kommer att skicka dit experter när detta EU-kontor fortfarande inte har inlett sin verksamhet. Vi måste därför göra det på något annat sätt.
För det fjärde måste vi hjälpa människor att återvända. Människor som inte är berättigade till asyl måste omedelbart återvända. De bör skickas tillbaka till Tunisien varifrån de kom.
Slutligen måste vi påminna oss om artikel 80 i fördraget där det tydligt står att vår invandringspolitik bör baseras på principen om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning. Jag tycker att det är hög tid att kommissionen genomför denna artikel.
Juan Fernando López Aguilar: Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag är övertygad om att en stor majoritet av ledamöterna i parlamentet välkomnar de demokratiska rörelserna i Medelhavsländerna som en utmaning för EU:s utrikespolitik och engagemang för värderingar, men också att det är många av oss som vet att dessa rörelser inte är ofarliga. De har humanitära konsekvenser och påverkar migrationstrycket på grannländerna.
Det är därför dags att påminna sig om att Lissabonfördraget har trätt i kraft och att det i artiklarna 67, 77, 78.3 och 80, som precis har nämnts, står att ömsesidig solidaritet och ansvarsfördelning gör detta till en europeisk utmaning. Det är inte bara en delad utmaning utan en gemensam sådan, och som därför påverkar EU:s institutioner.
Det har blivit dags att säga att inget land är ensamt. Det har blivit dags att säga att det här inte är en fråga för Italien när det gäller Lampedusa, eller för Malta, Grekland eller Spanien. Nej! Det här är en fråga för EU:s institutioner. Det har dock också blivit dags att säga att vi inte talar om Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser, som är en operativ byrå, eller det europeiska stödkontoret för asylfrågor, utan om den politiska beslutsnivån. Det betyder att vi måste investera nödvändiga resurser i utvecklingssamarbete och hjälp med att tillgodose dessa länders behov när det gäller att bygga upp och stärka demokratin. Vi behöver dock även investera nödvändiga resurser i att hjälpa EU:s medlemsstater att tillhandahålla primärvård för invandrare och förvalta de gemensamma gränserna.
Det har därför blivit dags att säga att det finns ett helt program i Lissabonfördraget som behöver genomföras och att parlamentet kommer att finnas där för att hjälpa till att hantera den utmaning som vi har framför oss.
Niccolò Rinaldi: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill inleda mitt anförande med ett uttalande av den italienska utrikesministern som i går i Damaskus uppges ha sagt - och lyssna på det här - att Syrien ”är ett stabilt land där befolkningens önskan om modernisering har tillfredsställts”. Samtidigt gjorde Italiens inrikesminister för några dagar sedan ett annat uttalande där han lade över sitt ansvar på EU som han menade hade övergett Italien, ”som vanligt”, som han lite spjuveraktigt tillade.
Som vanligt ser vi dock hur man i vanlig ordning skyller på EU när det passar, bara för att irriterat ignorera det när Bryssel inte godkänner avtalet om återsändande till havs, som strider mot humanitär rätt och gynnar afrikanska diktatorer - varav vissa i dag är på väg att störtas. Man fortsätter än i dag att strö miljarder euro över Libyen och Muammar Gaddafi. Man har dessutom avböjt de 10 miljoner euro i stöd som Europeiska flyktingfonden erbjudit den italienska regeringen och beslutat att inte använda dem, kanske för att man var tvungen att spendera dem i enlighet med EU:s öppna regler och inte enligt den italienska civilskyddsmyndighetens interna kriterier.
Jag anser därför att vi inte kommer att åstadkomma någonting genom att agera på det här sättet och genom att göra dessa deklarationer. Man har verkligen inte dragit lärdom av de senaste veckornas händelser. Lampedusa utgör en påminnelse om att historien är starkare än vissa politiska spel och deklarationer som skapar illusioner. Det påminner oss om att allt inte kan köpas för pengar, att EU inte är någonting som kan utnyttjas när det passar. Det är ett projekt som man måste engagera sig i varje dag och kräva rättigheter och solidaritet men också respektera de åtaganden som gjorts.
För att minska migrationen på ett hållbart och meningsfullt sätt krävs fem saker: Demokrati, utveckling, respekt för internationell rätt, europeisk solidaritet och, framför allt, ingen skadlig retorik.
Barbara Lochbihler: Herr talman! Genom att begränsa titeln på den här debatten till åtgärder till förmån för Italien och andra medlemsstater gör vi återigen misstaget att endast betona problemen i de länder som gränsar till Medelhavet. Det som saknas är omsorg för de människor som flyr över havet.
Om vi verkligen tar våra principer om att skydda flyktingar på allvar måste vi först se till att vi vid behov i varje enskilt fall tar reda på vilken situation dessa människor befinner sig i och därefter garanterar att deras mänskliga rättigheter skyddas. Vi får inte låta människor avvisas och våra gränser befästas. Alla nämner hela tiden den hjälp som EU:s gränsförvaltningsbyrå Frontex kan erbjuda i den här situationen. Gränsförvaltningsbyrån skulle mycket riktigt kunna vara till hjälp om den hade inriktat sin verksamhet på att skydda och rädda flyktingar. Vi får inte avvisa båtar fulla av flyktingar som vi har gjort tidigare. Här i parlamentet håller vi för närvarande på att fastställa ett nytt mandat för Frontex och jag hoppas att vi kommer att kunna införa förbättringar, bland annat ökad öppenhet och specifika krav på myndigheten att agera i enlighet med mänskliga rättigheter.
Vi måste naturligtvis också snabbt hjälpa Tunisien att strukturera sin ekonomi på ett sådant sätt att människorna där får en ökad tilltro till sina möjligheter att skaffa sig ett anständigt levebröd i sitt eget land. Vi måste göra det möjligt för Tunisien att åstadkomma en snabb och positiv ekonomisk utveckling genom handel med EU och stöd till projekt där. Det här är en av de viktigaste förutsättningarna för en demokratisk reform i Tunisien.
Det är helt ofattbart att många EU-medlemsstater än en gång låter de länder som gränsar till Medelhavet själva hantera den plötsliga tillströmningen av flyktingar. Ropen på frivilliga insatser för att hjälpa öar som Lampedusa och Malta har ignorerats. Vi måste hitta en bindande lösning som tvingar stater i centrala och norra EU att ta emot flyktingar. Infrastrukturen finns på plats. Allt som saknas är en politisk vilja och känsla av solidaritet.
Rui Tavares: Herr talman, mina damer och herrar! Vi kan faktiskt inte diskutera Lampedusas problem utan att ha en sak i åtanke, nämligen att det på president Zine El Abidine Ben Alis tid fanns en lag i Tunisien, som fortfarande inte har upphävts, som innebär att det är brottsligt att emigrera. Det innebär att det här inte bara är en fråga för gränsförvaltningsbyrån, för när allt kommer omkring är det nödvändigt att garantera att dessa människor inte skickas tillbaka bara för att hamna i tunisiskt fängelse. Det är också nödvändigt att övertala den nya regeringen om att upphäva lagen.
Jag anser dock framför allt att det här avslöjar ett grundläggande verklighetsfrämmande drag i vår invandringspolitik, som är beroende av en enda person. Den personen är inte Cecilia Malmström, inte heller José Manuel Barroso. Det är Muammar Gaddafi. Om Gaddafi faller, vilket jag verkligen hoppas att han gör, vad gör vi då med vår huvudsakliga buffert för invandrare från Nordafrika och Afrika söder om Sahara?
Detta visar dessutom att vi för närvarande har en 5 000 kilometer lång sträcka från Marocko till Syrien där den humanitära risken ökar för varje kilometer. Det visar också att vi måste förbereda oss på en flyktingkris av en omfattning som vi kanske inte har sett i Europas historia sedan krisen i Ungern 1956. Det här kanske innebär slutet på medbeslutandeförfarandet när det gäller återflyttning, eftersom vi kan komma att få flyktingläger vid EU:s gränser om någon av dessa revolutioner går fel - vilket vi hoppas inte kommer att ske. Det här kan också en gång för alla sätta punkt för uppbyggnaden av en asylpolitik i Europa och en politik för gemensam överföring av asylsökande mellan EU-länderna.
Fiorello Provera: Herr talman, mina damer och herrar! Vi måste omedelbart vidta politiska åtgärder för att ta itu med dessa nödsituationer. Italien har begärt följande brådskande åtgärder: 1) Att gränsförvaltningsbyrån görs om från en samordningsmyndighet till en operativ struktur med egen personal och egna resurser, 2) att principen om ansvarsfördelning gemomförs, 3) att Europol används för att utreda misstänkta terroristinfiltratörer och organiserad människohandel och 4) att resurser anslås för att ta itu med nödsituationen.
Ingen av dessa åtgärder kommer dock att lösa de strukturella orsakerna till revolutionen i Maghreb, som alla beror på bristen på riktiga politiska partier, fackföreningar, föreningar, fri press och, framför allt, bristen på respekt för mänskliga rättigheter. I princip saknas det institutionella verktyg som kännetecknar sann demokrati och ger människorna en röst. Utan dem kan det inte bli någon ekonomisk utveckling, sysselsättning, stabilitet eller säkerhet för alla. Det här är den verkliga politiska utmaning som EU måste ta itu med.
Barry Madlener: (NL) Herr talman! Vi har en verklig nödsituation i Europa. Europa översköljs för närvarande av en tsunami av islamiska invandrare från Barbareskstaterna i Nordafrika.
Tiotusentals lycksökare, varav vissa är förhärdade kriminella eller till och med terrorister, har redan anlänt till Lampedusa. Hundratusentals står beredda att följa efter. EU:s gräns verkar läcka som ett såll. Italien kan inte skydda vår yttre gräns och gränsförvaltningsbyrån klarar inte av att hantera uppgiften.
Jag uppmanar därför rådet och den höga representanten, Catherine Ashton, att hålla ett krismöte, i enlighet med artikel 28.2, då rådet bör vidta kraftfulla åtgärder för att få stopp på invandringsvågen. Jag vill även råda premiärminister Silvio Berlusconi att inte be oss om pengar för att städa upp hans oreda och hans skräp eller för att hjälpa till att hålla invandrarna borta från hans land. I stället borde han ägna lite mindre tid åt att jaga fruntimmer och ta itu med arbetet med att skicka tillbaka alla invandrare till Afrika.
Mario Mauro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamoten för hennes tidigare och fortsatta insatser för att ta itu med denna humanitära kris. Fru kommissionsledamot, du vet dock lika väl som jag att den verkliga krisen inte är den humanitära krisen - som endast är en följdeffekt - utan det faktum att EU har visat sig vara otillräckligt under den historiska revolten i hela Maghrebområdet och inte har lyckats utarbeta någon ny strategi för Medelhavet. Man har försökt flera gånger men misslyckats varje gång. Lissabonprocessen har misslyckats och unionen för Medelhavsområdet har misslyckats kapitalt.
Vi har inte någon ordentlig bild av de verkliga problemen. Vi måste ta itu med dem tillsammans, men i dag är rådet inte här. Vi bad rådet att titta på frågan om en EU-strategi, inte så mycket för att ta itu med problemet med invandring och illegal invandring, utan snarare för att ta itu med frågan om demokrati och frihet i hela Medelhavsområdet.
När Sovjetblocket föll lyckades vi genom att visa upp en enad front hitta praktiska lösningar och kunde på ett enkelt sätt ta itu med problemet med de tusentals polacker som dök upp på våra gator, eftersom vi tittade på problemet med att integrera hela östblocket i Europa. När det gäller Medelhavet har vi i dag ingenting att säga. I stället måste vi rusta oss med en strategi. Utan en strategi kommer vi inte att hitta några lösningar. Vi värdesätter era goda avsikter och stannar där.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Miguel Portas: (PT) Herr talman! Observera att jag kan komma med ett annat skäl till varför EU inte har tagit itu med sina invandringsproblem. Jag skulle i princip säga att det beror på att EU har letat efter en polisiär lösning på ett problem som är socialt, ekonomiskt och politiskt.
Den fråga jag skulle vilja ställa till dig är dock kopplad till den fråga som min kollega, Rui Tavares, ställde. Tycker du att det är acceptabelt att gränsförvaltningsbyrån eller andra operativa organ kan skicka tillbaka tunisier när Tunisien fortfarande har en lagstiftning som innebär att återvändande personer sätts i fängelse? Är det i annat fall nödvändigt att till att börja med vidta någon form av diplomatiska åtgärder för att se till att lagstiftningen upphävs så att vi därefter kan tala om andra typer av instrument som dem som jag nyss har nämnt?
Mario Mauro: (IT) Herr talman! Tack för frågan. Jag skulle vilja påpeka att när jag för bara några dagar sedan var på ett uppdrag till Tunisien tillsammans med ordföranden för delegationen för förbindelserna med Maghrebländerna, Pier Antonio Panzeri, så observerade vi att den provisoriska regeringen håller på att göra ingående förändringar av rättssystemet och de lagar som reglerar hela den här frågan.
Jag tror att vi baserat på de förtroendefulla förbindelserna mellan Europa och det nya landskap som håller på att ta form i Tunisien kan ta de första stegen mot att lösa de problem som du nämner.
Jean-Luc Mélenchon: (FR) Ja, det var den tredje sista talaren. Jag ville fråga min kollega hur det kommer sig att han tror att människorna på Lampedusa är islamister och brottslingar, och om han personligen har någon information som gör att han kan bekräfta detta, eller om det rent faktiskt är en produkt av hans egna fantasier.
Barry Madlener: (NL) Herr talman! Nog är det väl allmänt känt att de människor som kommer dit från Libyen till största delen är muslimer, och att det finns en hel del brottslingar, och till och med terrorister, ibland dem?
Jag utgår ifrån att alla här är medvetna om det, och om du inte är medveten om det så måste du vara oerhört naiv.
David-Maria Sassoli: (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det gläder oss att vi kan hålla den här debatten med kommissionen om den nordafrikanska migrationskrisen. Vi har sett dessa människor ta sig till Lampedusa bara för att konstatera att det inte finns några resurser att ta emot dem och identifiera dem. Den italienska regeringen avvecklade för ett tag sedan faktiskt den befintliga mottagningsenheten och skar ned verksamheten där under parollen ”noll invandring” och hindrade därmed Italien från att kunna ta itu med den illegala invandringen.
Vi vet att det här problemet berör Italien, men det berör även EU. Det behövs stora ekonomiska investeringar för att lösa problemet inom en samordnad politisk ram och samtidigt följa internationella fördrag och se till att flyktingarna skyddas. Fru kommissionsledamot, jag skulle vilja att du i ditt svar anger exakt när den italienska regeringen bad kommissionen att ingripa. Det har nämligen funnits lite olika uppfattningar om detta, som du mycket väl vet.
Mara Bizzotto: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Över 5 000 invandrare har anlänt till Italien under de senaste timmarna, medan ytterligare 100 000 är på väg till Italien, Frankrike och Tyskland. Den tunisiska justitieministern har bekräftat att omkring 11 000 fångar, terrorister och brottslingar gömmer sig bland de illegala invandrarna.
Jag lämnade i förväg in en brådskande fråga till kommissionen för att kunna få ett svar av Catherine Ashton - som underligt nog inte är här i dag - och kommissionen gick med på att överlämna den först i dag och bara för att den blev trängd in i ett hörn i går av parlamentet. Denna öronbedövande tystnad är det tydligaste tecknet på att EU och dess förvaltning saknar ryggrad. Man är till och med rädd för att ta ställning när man ställs inför en humanitär kris som ger upphov till allvarliga humanitära problem och säkerhetsproblem.
En halvtimme är all tid som den här demokratiska institutionen får när den ska debattera en historisk revolt och dess konsekvenser för EU:s befolkning. Vad ska jag säga till mina väljare som är rädda? Vad kommer EU att göra i morgon - och då menar jag i morgon! - för att ta itu med den här förfärliga situationen?
Salvatore Iacolino: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det finns en avlägsen ö mitt i Medelhavet vid namn Lampedusa. Ön orsakade stora rubriker när 40 000 flyktingar landsteg där 2008. Problemet löstes senare genom ett avtal - det så kallade vänskapsavtalet - som undertecknades av både den italienska och den libyska regeringen.
Nu står vi på nytt inför samma situation. Den här gången är det dock betydligt mer komplicerat, Cecilia Malmström. Fred, stabilitet och nya regeringar i Tunisien och Egypten är drivkrafterna bakom en storm som piskar upp Medelhavet. Jag kommer från Sicilien och till skillnad från många andra ledamöter som har talat så har jag besökt den tidigare identifierings- och avvisningsenheten. Enheten var användbar på den tiden men när vänskapsavtalet hade undertecknats fanns det inte längre någon anledning att ha den kvar.
Vad kan kommissionen göra och vad kan gränsförvaltningsbyrån göra? Vi skulle naturligtvis alla vilja se den snabba gränsinsatsenheten i aktion. Vi vill att gränsförvaltningsbyrån ska vara en flexibel, effektiv och välstrukturerad myndighet med egna finansiella resurser. Simon Busuttil och jag håller på att se över dess mandat i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Dessutom har Mario Mauro bett rådet att vidta omedelbara åtgärder och att utan ytterligare dröjsmål föra upp frågan på dagordningen, eftersom det är en fråga av högsta prioritet, med tanke på att det nu även har börjat anlända invandrare från Egypten.
Det finns en påtaglig risk att många flyktingar kommer att drabbas av oundvikliga förseningar på ett ovärdigt och oanständigt sätt, även om vi är säkra på att Cecilia Malmström än en gång kommer att se till att hennes ord tas väl emot.
Pier Antonio Panzeri: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den senaste tidens ström av migranter är ett allvarligt problem för EU. Det som behövs är dock inte klagomål, utan effektivt samarbete för att hantera den rådande krisen på ett konstruktivt och långsiktigt sätt. Vi måste vidta åtgärder på två nivåer och det kommer att krävas starka skuldror för att bära vårt ansvar.
Den första nivån handlar om den omedelbara situationen. Det måste anslås extra medel för att hantera krisen. Vi måste till sist anordna en europeisk rundabordskonferens, där vi diskuterar möjligheten att fördela invandrarna rättvist mellan olika länder. Slutligen måste vi träffa den provisoriska tunisiska regeringen och kräva att den vidtar åtgärder och skjuter till resurser för att hejda den pågående utvandringen.
Den andra nivån är mer politisk i sitt slag. Det är absolut nödvändigt att ändra vår grannskapspolitik i grunden. Åtgärder behöver vidtas baserade på en ny politik av ekonomiskt, finansiellt och socialt samarbete, en intelligent invandringspolitik och effektivt stöd för de ekonomiska reformer och den demokratiseringsprocess som pågår i Tunisien.
Endast genom att vidta sådana åtgärder kommer vi att kunna hantera och lösa de problem som nu drabbar Italien och Europa. Fru kommissionsledamot, jag är övertygad om att du håller med oss om att det nu verkligen är dags att sluta att prata och börja handla.
Teresa Jiménez-Becerril Barrio: (ES) Herr talman! Jag vill inte dra jämförelsen mellan terrorism och invandring alltför långt men jag har konstaterat att EU:s insatser tyvärr handlar om att lösa nödsituationer, till exempel en allvarlig attack eller stora migrationsströmmar, som vi för närvarande ser på Lampedusa, där den stora tillströmningen av tunisier till den italienska kusten skulle kunna kulminera i en krönika om ett förebådat dödsfall.
Den hoppfulla resan kan mycket väl bli en fördömd resa, och alla vi som bevittnar dessa oavbrutna och okontrollerade flyktingströmmar och inte säger ”nu räcker det” med tillräcklig auktoritet kommer att få den på vårt samvete. När det väl sker kommer vi att förskräckt slå ut med våra händer för att nästa dag ha glömt alltsammans.
Européerna har en plikt och rätt att känna till sanningen: att Medelhavsstrategin inte fungerar, att den gemensamma invandringspolitiken kommer att förbli en dröm tills de europeiska länderna åtar sig att förse Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) med tillräckligt med resurser för att vara effektiv.
Det kostar ingenting att tala men vi måste agera. Tror ni verkligen att Frontex i dagsläget kan garantera säkerheten vid EU:s gränser? Det tror inte jag. Låt oss hoppas att folket i Egypten, Tunisien och andra länder i Maghrebområdet inte bestämmer sig för att i massor söka en bättre framtid i Europa. Låt oss hoppas att de i stället gör det i sina egna länder, för det är det som de har kämpat för och vi måste hjälpa dem.
Därför måste vi visa solidaritet och ta ansvar och, framför allt, tala sanning när vi talar om en gemensam europeisk invandringspolitik, som nu behövs mer än någonsin.
Roberta Angelilli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU har länge varit som Törnrosa i frågor som rör invandring och vi får nu betala priset för den tid som har gått förlorad. Faktum är att invandringen fortfarande inte är en prioriterad fråga för EU eller för alla 27 medlemsstater. Ofta får gränsländerna själva bära hela bördan. Vi bör också ha som gemensamt mål att utarbeta en lämplig Europa-Medelhavsstrategi. Även i det fallet måste vi dock erkänna att Barcelonaprocessen faktiskt aldrig har tagit fart.
Faktum är, fru kommissionsledamot, att det här är obehagliga ämnen. Vissa medlemsstater, t.ex. Italien, Grekland och Malta, måste mycket riktigt ta itu med dem och har en solidarisk plikt, medan de flesta medlemsstater står vid sidan om som passiva åskådare och endast läxar upp andra.
Det finns en hel del att göra på lagstiftningsområdet när det gäller att tillhandahålla resurser och stärka instrumenten - jag talar om Frontex - men det som behövs mest av allt är politisk vilja. Avslutningsvis vill jag tacka Cecilia Malmström och hela kommissionen för just det: för att de försäkrar den italienska regeringen om sitt åtagande - på nytt i dag - att ta itu med den humanitära krisen på Lampedusa.
Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Den snabba utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern har förhoppningsvis skakat om oss i vår dolce far niente-övertygelse om att EU är så välmående och säkert att vi inte behöver oroa oss för några större säkerhetsutmaningar.
Den här gången har tiden haft den dåliga ovanan att inte stanna, och det som förefaller omöjligt i dag blir plötsligt verklighet i morgon. Det problem vi diskuterar är både tekniskt och politiskt. Låt mig tala om det senare, som innebär att EU nu, med de ökande flyktingströmmarna från Nordafrika efter den revolution som nyligen utspelat sig där, har fastnat mellan sitt offentliga stöd för dem och till den tysta nödvändigheten av att hålla sina grindar stängda.
Allt jag vill säga är att om vi vill behålla vår trovärdighet bör lösningen på vårt tekniska problem, som handlar om mer än pengar och polis, vara förenlig med våra offentliga uttalanden. Därför kommer tuffa åtgärder av det slag som vissa medlemmar nyligen har vidtagit mot människor från andra EU-medlemsstater att, om de antas, endast misskreditera EU - den här gången inte bara internt utan även externt.
Sonia Alfano: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon har varit så tjänstvillig och långsiktig när det gäller att erbjuda Italien stöd, även om den italienska regeringen själv har avböjt att ta emot stödet.
Fru kommissionsledamot, du har med rätta understrukit behovet av att stödja Tunisien i denna tid av demokratisering. Jag undrar dock och jag frågar er alla följande: Vad har hänt med de pengar som Europa har sköljt över Tunisien under alla dessa år och som fortfarande sköljer över Libyen, som - som vi vet - är demokratiska regimer? Därför är det nu underbart och fantastiskt att bejubla det tunisiska folkets uppvaknande, även om jag undrar hur i all världen dessa pengar över huvud taget beviljades. Om libyerna vaknade i morgon, vad skulle vi dra för slutsats av det? Skulle vi än en gång ha tänkt att vi hade finansierat demokratiska regimer bara för att nästa dag inse att vi i stället hade genomfört en ödesdiger politik?
Jag frågar mig själv, fru kommissionsledamot, hur i hela världen EU har hållit tyst om detta demokratiska uppvaknande, medan Förenta staterna är de enda som har erbjudit tydlig vägledning i det avseendet.
Jag vill knyta an till det som Miguel Portas och Rui Tavares sade. De påpekade att länder som Tunisien, förvånansvärt nog, betraktar utvandring som ett brott.
När det gäller alla de människor som har stigit i land på Lampedusa - och jag vill påminna Barry Madlener om att de inte är libyer utan tunisier, även om det knappast är viktigt eftersom libyerna snart också kommer att anlända - undrar jag till att börja med vem som kommer att avgöra om de är flyktingar eller inte, med tanke på att det råder extrem förvirring i Tunisien för närvarande? Framför allt undrar jag dock hur vi kommer att känna oss om vi skickar tillbaka dessa människor, trots att vi vet att de kommer att fängslas så snart de kommer fram?
Det här var de punkter som jag tycker att vi bör fundera över. Framför allt tycker jag att vi bör inse att rasistisk politik som den som den italienska regeringen har genomfört tyvärr endast har gett mycket negativa resultat.
Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi är tacksamma gentemot kommissionsledamoten för de åtaganden som har gjorts, även om det bör sägas att med alla löner EU - som har 136 diplomatiska beskickningar - betalar ut världen över kanske man borde ha insett vad som var i färd tidigare. Situationen förutsågs faktiskt inte ens av företrädarna för Socialistinternationalen, där Tunisiens trevlige diktator var medlem, han vars briljanta sociala och politiska styre av landet ledde fram till allt detta.
Vi vill att kommissionen berättar varför den inte klart och tydligt upplyser oss om varför de här människorna inte fördelas mellan olika EU-länder. Det är inte rättvist - och det har kuststaterna länge hävdat - att problemet enbart ska påverka länder vid Medelhavet som har en havsgräns mot nordafrikanska länder. Det är en grundläggande fråga och lika grundläggande är det att komma ihåg att Frontex har högst begränsade resurser. Jag har hört att man har skickat två experter. Det råder akut kris på Lampedusa, inte minst humanitärt, en kris som måste bemötas med en specialgrupp av lämplig storlek för att kunna åtgärda nyligen begångna misstag och felaktigheter.
Situationen är ytterst allvarlig och kan också komma att förvärras ur ett folkhälsoperspektiv eftersom det redan har börjat bli brist på vatten på Lampedusa.
Talmannen: Jag kommer att vara noga med talartiderna, inte minst på grund av att Cecilia Malmström måste lämna parlamentet kl. 18.00. Vi måste därför låta henne besvara era frågor, som i annat fall förblir obesvarade.
David Casa: (MT) Herr talman! Det är riktigt att vi i åratal har talat om den här tragedin som utspelas i Medelhavet och jag måste tyvärr säga att ni inte har fäst något avseende vid den. Ni har struntat i den eftersom den solidaritet det talas om när det gäller den olagliga invandringen till Europa inte är äkta.
Just nu kan tragedin bevittnas på Lampedusa; och det är en allvarlig tragedi. Nu när det håller på att bli överfullt på Lampedusa - och så är fallet redan nu - kommer alla att skickas till Italien och situationen kommer åtminstone att bli mer uthärdlig. Gud ske lov har inte samma antal kommit till Malta, för då hade tragedin varit långt större. Alla som kommer till Malta har inget annat val än att stanna. Men Malta kan inte ta hand om fler. Och inte heller kan pengarna användas till att förvandla lilla Malta till ett gigantiskt fängelse som håller kvar alla dessa människor på ön.
Därför behöver vi ett äkta engagemang från medlemsstaterna och mer solidaritet, i synnerhet från de nordeuropeiska länderna, eftersom vi inte märker av någon sådan solidaritet från EU-medlemsstaternas sida, något som parlamentets vice talman nämnde.
Rosario Crocetta: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att hon uppmärksammat frågan om Tunisien. I ärlighetens namn hade jag velat se en annan rubrik på den här debatten, nämligen ”Debatt till stöd för Tunisien och andra länder som kämpar mot diktaturer och för mänskliga rättigheter”.
I stället gör vi det till en humanitär kris att en av världens stormakter, Italien, måste hantera problemet att släppa in 5 000 personer. Självklart är flyktingarna ett problem för Lampedusa, även om det finns en daglig färjeförbindelse till Sicilien liksom en flygplats som kan användas för att transportera dessa människor vidare. Vi måste inse att det vi här diskuterar inte är problemet med Frontex eller hur båtarna ska stoppas, utan att det handlar om människor som vi har uppmanat att kämpa för demokrati, och nu när de gör det måste vi kunna ta emot dem. Att utfärda fler visa är en åtgärd som endast Italien kan vidta för att försöka hjälpa dessa länder.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Den senaste stora flyktingvågen, som var lik den vi nu ser som en följd av den tunisiska revolutionen, inträffade förmodligen 1989 efter kommunismens fall. EU har inte lärt sig någonting av tidigare erfarenheter. Unionen blev fullständigt tagen på sängen av flyktingströmmen. I och med att alla dessa människor som inte vill kavla upp ärmarna och bygga upp sitt eget land nu kommer hit uppmanas Italien att inte skicka tillbaka ekonomiska flyktingar från Tunisien. Men det är just det som är problemet. Så länge dessa människor inte skickas tillbaka till sitt hemland omedelbart, utan återvandringsbidrag, kommer vi gång på gång att dränkas av vågor av ekonomiska flyktingar. Tiotusentals står redan och väntar i grannländerna.
Massamnestier och generösa erbjudanden som skymmer det faktum att majoriteten enbart är ekonomiska flyktingar har tidigare helt enkelt lett till nya strömmar av asylsökande. Om vi inför kvoter för asylförfaranden i stället för att omedelbart återsända migranterna skapar vi bara incitament för ett liknande beteende framöver.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Herr talman! Mina damer och herrar! Jag vill varmt tacka kommissionsledamoten för debatten, för vad hon har sagt oss, för att hon hedrat oss med sin närvaro och för hennes åtaganden som visar att en ömsesidig förståelse mellan EU och Italien i betydande mån kan hjälpa mitt land att hantera den här krisen.
Jag vill ta upp någonting hon sade, nämligen att det blåser en vind över Medelhavet. Det är sant, herr talman, en vind av frihet och demokrati som får omedelbara effekter som Italien nu märker att man måste hantera. När vinden friskar i reser somliga murar och andra bygger väderkvarnar. Fru kommissionsledamot, låt mig berätta för er att man i Apulien i södra Italien, som Raffaele Baldassarre, Mario Mauro och jag själv kommer från, har byggt väderkvarnar i årtionden. Med det menar jag att man har utvecklat former för flyktingmottagande och arbetat hårt för att skydda invandrarnas värdighet och ge dem ett rättvist och anständigt mottagande. Men vi kan inte klara det på egen hand. Det vore underbart om vi på de här väderkvarnarna som vi har hållit på att bygga i åratal även kunde se spår av ett uppmärksamt och effektivt EU som hjälper oss att bygga dem.
Jan Mulder: (NL) Herr talman! Det tycks ganska ironiskt att en flyktingvåg väller fram just när de första tecknen på frihet och demokrati har börjat visa sig i Tunisien. Det är lite svårt att tro att de verkligen vill lämna Tunisien.
Det verkar ske stora förändringar i hela Mellanöstern och det kan mycket väl vara så att detta bara är en föraning om vad som komma ska. Därför tycker jag att det är positivt att kommissionen vidtar alla möjliga åtgärder för att förbereda sig. Kommissionen bör nu också bevisa att den kan få situationen under kontroll.
Alla gemenskapens hinder måste undanröjas och vi måste hjälpa Tunisien, men under de här särskilda omständigheterna, just när vi ser de första tecknen på frihet i Tunisien tror jag att det oundvikligen kommer att visa sig att många av dessa människor inte är några verkliga flyktingar. Av det skälet är det precis lika oundvikligt att kommissionen vill skicka tillbaka ett stort antal människor till Tunisien, just för att statuera ett exempel för framtiden, med tanke på att det är möjligt att fler flyktingar från Mellanöstern följer efter.
Carlo Fidanza: (IT) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den exceptionellt stora tillströmningen av immigranter som belägrar den italienska kusten och därmed hela Europa måste sporra oss till att slutligen utarbeta en gemensam strategi för att hantera det här fenomenet. I det avseendet är de pågående samtalen mellan de italienska myndigheterna och kommissionen på god väg att ge en lösning på den humanitära kris vi har diskuterat.
Med all respekt för Rosario Crocetta måste jag påpeka att problemet inte så mycket handlar om de 5 000 personer som hittills har kommit som om den potentiellt ödesdigra upptrappningen av de politiska omvälvningarna och de många tusentals fler flyktingar som kan landa på våra stränder om vi sänder ut tydliga politiska budskap. Det är viktigt att vi snarast tar itu med detta. Krisen måste övervinnas, men då krävs strukturella åtgärder.
Vi måste förstärka Frontex roll så att organet blir mer operativt och klarar att direkt hantera vissa förfaranden för att identifiera flyktingar, kontrollera deras ursprungsland och organisera repatriering. Vi måste förstärka Europols roll för att förhindra att potentiella terrorister och kriminella slinker in i unionen. Framför allt måste vi agera snabbt. Jag tycker att kommissionen har reagerat bra och jag hoppas att rådet också ska göra sitt.
Carmen Romero López: (ES) Herr talman! Jag vill ställa en fråga till kommissionsledamoten eftersom det denna eftermiddag tycks råda en smått hysterisk stämning i kammaren. Jag vill fråga om det är möjligt att ta reda på om de 5 000 personer som har kommit till Lampedusa verkligen är terrorister. Kan vi kolla upp det? Det lär inte vara så svårt.
Det lär inte vara så svårt eftersom våra säkerhetstjänster har tillräcklig kapacitet för att ta reda på om det är sant. Fem tusen. Vi talar om terrorister, men tusentals trashankar kommer i små båtar. Jag skulle vilja ställa följande fråga: vore det inte enklare för er att avlägga ett humanitärt besök i Lampedusa och på plats försöka utvärdera och se vilka resurser Niccolò Rinaldi talar om som inte har använts i Italien? Det kunde också vara en bra resa.
Det vore också bra om ni besökte Tunisien, eftersom de som har kommit till Lampedusa kanske har kommit från de gruvområden i inlandet där befolkningen lever i fattigdom till följd av Ben Alis korruption. Vi kan hjälpa dem genom regional utveckling. Då kanske ni skulle se de förändringar och svårigheter Tunisien genomgår, och ni skulle kunna övervaka situationen och försvara tunisiernas sak i kommissionen.
Tanja Fajon: (SL) Fru talman, vi bevittnar en ny humanitär tragedi i EU:s närmaste grannskap. I dag är det Lampedusa, men vi kan förvänta oss en ännu större tillströmning av invandrare från nordafrikanska länder på andra platser.
Bara från Egypten till Israel lär runt 600 migranter fly varje månad. Myndigheterna kan inte längre kontrollera situationen.
Vi måste bemöta detta med snabba och samordnade åtgärder. Vi får inte reagera genom att stänga våra dörrar och likställa migranter med kriminella. Det vore skamligt om någon verkligen tänkte i de banorna i Europa, där fri rörlighet är en grundläggande rättighet och en symbol för frihet och jämlikhet.
Vi medlemsstater måste axla ett gemensamt ansvar och dela på de bördor som i dag har fallit på Italien. Vi måste mobilisera våra krafter och ekonomiska resurser eftersom det här handlar om människoliv.
Vi har reagerat splittrat och långsamt på den senaste tidens händelser i Tunisien och Egypten. Låt oss nu visa att vi är att lita på och låt oss inte hemfalla åt extremhögerns och de främlingsfientliga partiernas invandringsfientliga retorik.
I dag är det Italien som behöver handfast hjälp, men i morgon kan det vara ett annat land. Vi behöver snabba åtgärder nu.
Wim van de Camp: (NL) Fru talman! Det är väl bra om demokratiska förändringar är på gång i Nordafrika, men de för också med sig skyldigheter för Europa. Problemen i Nordafrika kan inte lösas i Sydeuropa. På den punkten är jag enig med mina italienska kolleger i parlamentet.
Min fråga till kommissionsledamoten är om det finns någon möjlighet att snabba på processen och införa en snabbgranskning av ansökningar och omgående skicka tillbaka alla som inte är bona fide-flyktingar till Tunisien? För vi ser nu stora grupper av unga män som beger sig till södra Italien. Bland dem finns det troligtvis många ekonomiska flyktingar och vi måste skilja de riktiga flyktingarna från de ekonomiska flyktingarna.
Till detta kommer givetvis också PR-problemet. Många européer har intrycket att en hord av tunisier styr kosan mot södra Italien. Det är ett PR-problem, inte bara för Italien, utan också för EU. Därför är nyckelfrågorna här snabbare förfaranden och bättre PR-verksamhet.
Nadja Hirsch: (DE) Fru talman, fru Malmström! Som alla EU-medborgare gladde vi oss åt revolutionen i Egypten och Tunisien och det faktum att värderingar som frihet och demokrati plötsligt stod på agendan. Bilder från dessa länder har de senaste dagarna dominerat nyheterna. Men under ett par tre dagar har vi i våra teverutor och tidningar också sett bilder av strömmen av flyktingar och folk i båtar. Vi måste snabbt vidta åtgärder och se till att vi inte missar detta historiska ögonblick, så att det blir något annat vi minns än bilden av flyktingar. Vi får inte glömma vad dessa länder faktiskt har uppnått.
Vi måste förklara för allmänheten att även om en massa människor kommer hit kommer flertalet att skickas tillbaka, eftersom de enligt vår definition inte har rätt till asyl. Självklart måste vi ställa oss den fråga om de ekonomiska flyktingarna som ofta ställs. En sak är säker. Om dessa ungdomar saknar framtidsutsikter kommer de att återvända hit. Kanske inte samma människor, men en stadig ström av nya migranter. Därför måste vi ta itu med det här problemet nu.
Nikolaos Salavrakos: (EL) Fru talman! Medelhavet står i lågor. Det är uppenbart att invandringen kommer att öka. Som civiliserade människor måste vi behandla alla dessa människor som mänskliga varelser. Men vi får inte glömma det faktum att flertalet migranter kommer från muslimska länder.
Enligt den officiella rapporten beräknas de muslimska befolkningarna växa med 35 procent från 1,6 miljarder till 2,2 miljarder under de kommande tjugo åren. I dag är andelen muslimer i Europas befolkning endast 2,7 procent. Med nuvarande tillströmning och födelsetal förväntas andelen ha ökat till 6 procent inom tjugo år. Som ni kan se står vi därför inför en ekonomisk och social omsvängning i Europas sätt att fungera och i den europeiska kulturen.
Vi måste därför behandla den här frågan på EU-nivå och inte överlåta åt medlemsstaterna att sköta den på egen hand.
Seán Kelly: (EN) Fru talman! Som kommissionsledamoten sade blåser förändringens vindar över Nordafrika och påminner till en del om det som hände i Östeuropa för tjugo år sedan. Om utgången blir densamma - att demokratiska regimer inrättas - då tror jag att vi skulle bli mycket nöjda. Myntets baksida är förstås att vi åtminstone på kort sikt har ett flykting- och asylproblem, framför allt i Italien.
Eftersom Italien är med i EU är det ett problem för Italien, men också för Europa. Lösningen måste vara italiensk, men den måste också vara europeisk. Vi kan inte stänga dörren för flyktingarna, men samtidigt kan inte dörren stå öppen för världens alla flyktingar och asylsökande. Så jag tror verkligen att lösningen ligger i den flerpunktsplan som föreslagits av min kollega Simon Busuttil, främst för att se till att återvandringen sker när så är lämpligt och säkert, men självklart också för att skicka tillbaka asylsökande som inte gjort sig förtjänta av flyktingstatus inom EU. Vi måste agera solidariskt gentemot Italien, och kan göra det.
Miroslav Mikolášik: (SK) Fru talman! Jag menar att frågan vi diskuterar här är alleuropeisk. Vi måste inse att Europa måste agera solidariskt och enat. I dag har vi ett problem som rör Italien och flyktingar från Tunisien, men i morgon kan de komma från Algeriet, Egypten eller kanske Libyen, länder det tidigare kommit tusentals flyktingar från. Att rådet inte är närvarande är förstås ett problem. Rådet bryr sig inte om den här frågan. Jag är besviken över att rådet inte sitter här med oss i dag och lyssnar till parlamentets debatt. Som jag ser det måste vi samarbeta med kommissionen för att gemensamt hitta en lösning som å ena sidan är lagligt korrekt, samtidigt som vi å andra sidan, som min kollega Seán Kelly påpekade, inte bara kan ta emot alla flyktingar som kommer till Europa från Nordafrika. Det är verkligen inte vårt mål och de som inte förtjänar politisk asyl måste skickas tillbaka till sina ursprungsländer.
Georgios Koumoutsakos: (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Välkomna till det här sammanträdet och tack för att ni har kommit. I dag är problemet Lampedusa. I morgon kommer det att vara Malta eller Kreta. Och låt oss se sanningen i vitögat, dagen därpå är det Milano och snart också Bryssel och Paris.
Problemet är inte ett problem för våra partnerländer i söder; det är ett europeiskt problem. Vi behöver solidaritet. Vi behöver också förstärka de verktyg och åtgärder vi förfogar över, däribland Frontex, Europol och havsövervakning. Men det är också viktigt att vi under de kommande åtta åren tar en allvarlig titt på Dublin II och gör den översyn som krävs.
Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Om Simon Busuttil hade lyssnat på vad jag sade i mitt inledningsanförande skulle han ha hört att jag nämnde i princip allt han sade i sitt anförande, men jag är bara glad att upprepa det. Vi är beredda att använda de medel vi förfogar över för att omedelbart bistå de italienska myndigheterna. Vi för en dialog med dem för att identifiera vilken typ av hjälp de behöver. Italien har stor erfarenhet av att hantera olika katastrofer men de kanske behöver hjälp med humanitära insatser för att ordna tillfälligt boende, mat och läkemedel, och de kan även behöva hjälp med behovsbedömning, stödinsatser och identifiering. Vi kommer att bistå dem med detta och diskuterar för närvarande saken med dem.
Det här är en fråga för EU, och det är därför vi måste hitta lösningar på EU-nivå. Vi har personal från Frontex på plats, men vi tittar också på möjligheten att med kort varsel sätta in en Frontexinsats och har beredskap att göra det, men vi behöver givetvis diskutera hur det ska gå till med Italien och övriga länder som kan tänkas bidra. Det gläder mig att Simon Busuttil är föredragande om Frontex så att vi i framtiden kan få ett reformerat och än mer välfungerande Frontex.
Om vi genomförde en Frontexinsats på tunisiska vatten skulle vi självklart behöva göra det i samarbete med de tunisiska myndigheterna. Vi är inte där än. Vi uppmuntrar också de tunisiska myndigheterna att ta hem medborgare som inte behöver internationellt skydd. Vi tittar på hur lagstiftningen ser ut i det avseendet, något Rui Tavares och flera andra har berört. Vi hoppas att den nya demokratiska regeringen inte kommer att ha någon sådan lag, men självklart måste det undersökas från fall till fall och kontrolleras noga. Vi är också beredda att bistå de tunisiska myndigheterna med råd, hjälp med polis- och gränsförvaltning och med utbildning, utrustning och finansiering.
Det europeiska stödkontoret för asylfrågor är fortfarande inte i gång på Malta, men det finns en fungerande styrelse och den har sagt sig kunna skicka nationella enheter till Italien för att hjälpa till om Italien vill det. Det kommer vi också att diskutera nästa vecka i utrikesrådet och i rådet (rättsliga och inrikesfrågor) som sammanträder nästa vecka. Vi samarbetar med UNHCR och ber om deras hjälp med att identifiera vilka som är i behov av internationellt skydd och analysera framtida behov. Frontex medverkar också i arbetet med att göra en analys som omfattar hela regionen.
Som flertalet av er har påpekat är situationen i Tunisien förstås mycket hoppingivande och vi stöder alla den demokratiska utvecklingen i landet. Lady Ashton var där i går och förde diskussioner med myndigheterna. Vi är beredda att erbjuda dem stöd under valprocessen när de genomför val. Vi diskuterar olika sätt att förstärka andra former av stöd för att utveckla och stärka landets demokratiska utveckling. Ekonomiskt stöd kan ges. Vi diskuterar olika program för rörlighet och vi måste också förbättra möjligheterna för människor att på laglig väg ta sig till Europa. Det pågår också diskussioner om en givarkonferens.
Jag håller med Mario Mauro och andra som sade att vi givetvis måste titta på regionen som helhet. Jag tror många blev ganska överraskade när Berlinmuren föll. Då hade vi ingen handlingsplan på lut. Den här situationen är lite annorlunda, men självklart måste vi i Europeiska unionen stödja människor som kräver frihet och demokrati. Vi ser över handlingsplanen för den europeiska grannskapspolitiken eftersom utvecklingen kräver det och vi tittar på hela regionen - i synnerhet Egypten, men även övriga länder - för att få bästa möjliga effekt av de verktyg, medel och åtgärder vi förfogar över och skräddarsy dem så att de blir mycket bättre anpassade till den senaste händelseutvecklingen i regionen.
Jag är övertygad om att vi kommer att återvända till den här debatten eftersom frågan står på agendan och sannolikt kommer att förbli där, men jag vill återigen försäkra er om att kommissionen följer frågan mycket uppmärksamt. Vi är beredda att hjälpa Italien, Tunisien och andra länder som påverkas.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen)
Erminia Mazzoni: Den italienska regeringens vädjan till EU hör till medlemskapets privilegier. Som många kolleger har påpekat måste fördragets principer om solidaritet och rättvis ansvarsfördelning omsättas i praktisk handling. Den svåra situation som Italien för närvarande står inför faller såsom Cecilia Malmström påpekade inom EU:s behörighetsområde. Att EU-institutionerna reagerar så långsamt är inte i fas med den extremt snabba händelseutvecklingen i länderna i Nordafrika.
Italien, och i synnerhet södra delen av landet, är Europas första gränsställe i Medelhavet och måste nu hantera en tillströmning av människor som man kan föreställa sig men inte planera för. Det vi upplever visar oss hur problematiskt det är att vi har övergett Barcelonaprocessen. Europeiska unionen behöver ompröva sin strategi för Medelhavsområdet och återigen göra den till en av sina främsta prioriteringar. Kortsiktiga åtgärder i form av ekonomiskt stöd och särskilda insatser är bra, men kommer inte att räcka. Den demokratiska övergångsprocessen som sprider sig i länderna på båda sidor om Medelhavet måste kompletteras med initiativ på medellång och lång sikt för att ta itu med de sociala och ekonomiska problemen.
Sergio Berlato: Dagens debatt är synnerligen viktig. Bara de senaste fyra dagarna har över 4 000 flyktingar från det närbelägna Tunisien anlänt till ön Lampedusa. En folkhälsokris av en omfattning vi inte sett tidigare är under uppsegling. Man bör också ha i minnet att det lokala styret hanterar krisen utan lämpliga resurser och utan de hjälpmedel som situationen kräver.
Italien vände sig omedelbart till EU för att be om brådskande åtgärder. Även om jag med eftertryck stöder denna begäran vill jag framhålla att det åtagande som gjorts av Frontex - det EU-organ som ansvarar för att hantera frågan om migranter som anländer via Medelhavet - är värdefullt men inte tillräckligt för att ta itu med strömmen av olagliga migranter från Tunisien. Under minisessionen i februari uttryckte jag min oro över det försämrade läget i länderna i Nordafrika och de återverkningar för Europa som blir följden. Här i kammaren vill jag än en gång betona att EU måste göra större åtaganden för att införa en effektiv migrationspolitik som ger EU möjlighet att hantera den olagliga invandringen och framför allt att bistå de länder som mer direkt utsätts för tillströmningen av invandrare, exempelvis Italien.
Dominique Baudis: När tusentals migranter plötsligt anländer till den lilla italienska ön Lampedusa är det en unik händelse. Den händelsen ställer oss emellertid inför ett problem som berör alla européer. Just nu är det viktigt att den europeiska solidariteten fungerar som den ska. Jag instämmer i kommissionsledamotens uppmaning till medlemsstaterna att skyndsamt bistå Italien, både materiellt och ekonomiskt. I situationer som dessa har migranterna ofta ett annat slutmål än de länder de anländer till. Mottagningsanläggningarna är i många fall föråldrade, och det uppstår ibland allvarliga spänningar i de områden där migranterna tas emot. Vi har redan passerat en del viktiga milstolpar i kampen mot olaglig invandring och för att reglera tillströmningen. I en union där de inre gränserna i praktiken har försvunnit måste emellertid Europa långsiktigt skaffa sig de verktyg man behöver för att kunna nå sina mål. EU måste utarbeta en verklig invandringspolitik, inleda en konstruktiv dialog med ursprungsländerna och förstärka Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens yttre gränser (Frontex) i dess uppdrag.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr Posselt har ordet.
Herr ordförande! På sidan 15 står att jag under frågestunden i går ställde en fråga om införande av särskilda naturkategorier inom naturskyddet. Men jag ställde en fråga om utvidgningen österut, mot Tjeckien, och om införande av särskilda rättskategorier och kategorier för mänskliga rättigheter i processen för utvidgning österut. Det är en stor skillnad. Jag ville bara påpeka det.
Tack, herr Posselt. Motsvarande korrigering ska föras in.
Herr ordförande! Jag skulle vilja fråga om det är sant att presidiet tagit ett beslut om att göra oss till administrationskontor i stället för folkvalda ombud och i fortsättningen administrera våra kilometerställningar, våra tågbiljetter, våra besök på diverse lokaler, de utflykter vi gör. Kort sagt, vi måste lägga hela vår själ på att administrera. Vill ni ta hänsyn till, herr ordförande, att vi är här för att företräda våra väljare och inte i egenskap av administrationsavdelningar eller för att föra långa register över förflyttningar för administrationens skull. Får jag påpeka att det är våra väljares uppgift att bedöma oss och inte presidiets.
Herr ordförande, vi ser nu allt oftare en tendens att vi alltmer utgör ett bihang till förvaltningen och inte längre är företrädare för folket. Jag skulle dock vilja be er att energiskt titta på detta, för det är helt klart att förvaltningen vill ta över allting och göra oss till verkställare. Jag hörde nyligen att någon i förvaltningen sade: parlamentarikerna är ett nödvändigt ont. Vi har inte lust att vara ett nödvändigt ont!
(Applåder)
Tack så mycket herr Habsburg. Jag vet inte om någon sagt denna mening, som jag avhåller mig från att bedöma, men det är ändå uppenbart att presidiets beslut inte har något att göra med administrationens önskan att kontrollera. Presidiets beslut består helt enkelt i att ett reseunderlag ska lämnas, och det är inte första gången som vi måste lämna reseunderlag, som alla ledamöterna vet. För alla de resor som inte är den vanliga veckoresan, utan den s.k. voyage intérimaire , lämnas ett underlag, vilket är något som ingen någonsin ansett vara kränkande för ledamotens värdighet, eller som en önskan från administrationens sida att kontrollera. Det är helt enkelt så att det är en överenskommelse som inte tillkommit i dag. Det är en överenskommelse som antogs i Luxemburg vid mötet i juni och det presidiet gjort är helt enkelt att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra Luxemburgöverenskommelsen.
(Protokollet justerades.)
I går i Oslo, antog världssamfundet ett avtal för att förbjuda tillverkning, lagring och handel med s.k. antipersonminor.
Detta slags vapen dödar eller stympar mer än 25 000 människor per år, särskilt bland civilbefolkningen. Över hundra miljoner minor finns fortfarande utspridda i omkring 70 länder.
Vårt parlament har uttalat sig vid ett flertal tillfällen, genom resolutioner, för att stödja det resultat som igår uppnåddes i Oslo. Jag vill tacka medlemsstaterna i vår union för de ansträngningar som gjorts för att uppnå det här resultatet. Jag vill också hälsa USA: s "konstruktiva avstående" med tillfredställelse, i hopp om att de kan komma att ändra sin inställning.
Det här resultatet kan inte kompensera det lidande som redan uppstått på grund av dessa vapen. Vi måste fortsätta att stödja processen med minröjning. Men varje gång som världssamfundet når denna slags överenskommelser, blir världen lite bättre. Europa bidrar till det och det är för oss alla, det är jag övertygad om, en anledning att känna tillfredställelse.
Utlämning mellan medlemsstaterna
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-265/97) av Palacio Vallelersundi från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om konventionen upprättad på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater.
Fru Palacio Vallelersundi har ordet.
Herr ordförande! Sedan 1957 då den då begynnande europeiska integrationsprocessen proklamerades som ett mål, den allt närmre unionen mellan Europas länder, har vi kommit långt.
I dag proklamerar våra fördrag målet att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Och vi har kommit långt, det är sant. Men detta område med frihet är fri rörlighet för varor, kapital och tjänster, och än så länge mycket liten fri rörlighet för personer. Detta område med frihet, herr ordförande, är ett område som ger brottslingarna mer frihet än garantier att kunna fortsätta denna brottslighet. När det gäller de andra målen: säkerhet och rättvisa måste vi även i dag framhäva att hindren för ett verkligt straffrättsligt samarbete fortfarande kvarstår.
Herr ordförande, frustrationerna som lamslår de europeiska medborgarna är många. Frustrationerna är lika många som förväntningarna att Europeiska unionen, de europeiska institutionerna, ska göra något åt saken. Vi minns de demonstrationer som nyligen hölls i Belgien med anledning av de hemska brott som begåtts. Vad begärde Europas medborgare då? Att de instrument som behövs ges för att underlätta utlämning, att instrument ges för direkt överlämnande av brottslingar till rättskipningen, inom Europeiska unionen. Och detsamma kan sägas om demonstrationerna i Spanien med anledning av ETA: s mord på en ledamot i Ermuas fullmäktige.
Herr ordförande! Jag har sagt att frustrationerna är många, och inom det här området är det det första man måste framhäva. Trots det måste vi ta den här konventionen som ett steg, ett otillräckligt steg, ett steg som inte är tillfredsställande, men ett steg till på vägen att uppnå detta område med frihet, säkerhet och rättvisa. Och konventionen övertygar oss inte, herr ordförande, för det första eftersom den håller oss kvar inom området för folkrätten. Det handlar om en multilateral konvention och även om det handlar om en rättsakt från rådet så handlar det inte om en rättsakt från Europeiska unionen som sådan, utan här är fortfarande varje medlemsstat en oberoende enhet och talar i eget namn. Vi är långt ifrån detta inre område, detta enda område med frihet, säkerhet och rättvisa.
En annan fråga vi måste klaga på är att Europaparlamentet inte tillfrågats under utarbetandet av denna konvention. Vi skulle kunna säga att vi är vana vid det, om det inte var så att detta parlament aldrig kommer att vänja sig vid att rådet inte respekterar reglerna i fördragen, aldrig kommer det att vänja sig vid att man inte lyssnar på dess åsikter, vilket gällande fördrag fastställt. Vi hoppas, från och med nu och med de nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget - som gör det obligatoriskt att rådfråga parlamentet -, att rådet reagerar och slutar upp med dessa dåliga vanor, och i fortsättningen rådfrågar parlamentet inom detta område som är av största intresse för de europeiska medborgarna, som denna församling representerar, herr ordförande.
Parlamentet har inte rådfrågats. Det handlar dessutom om en internationell konvention. Trots det har vi sagt att den är ett steg framåt och varför är den det? Eftersom den underlättar villkoren för utlämning i förhållande till konventionen 1957, som var en konvention fastställd inom ramen för Europarådet och inte en konvention mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen. På grund av den politiska integration som uppnåtts, på grund av det ömsesidiga förtroendet mellan existerande rättssystem, kräver medborgarna att en lösning ges inom Europeiska unionen och inte i externa fora som Europarådet.
Bland de mest utmärkande framgångarna i den nya konventionen bör vi, herr ordförande, visa på omfattningen av de gärningar som ger upphov till utlämning när gränsen för straffvärdet sänkts från ett år till sex månader; införandet av möjligheten att frihetsberöva en person på annan plats än på anstalt; inkluderandet av skattebrott, för det är viktigt att Europa med bättre lämpade instrument kämpar emot skattebedrägerier; etablerandet av tvånget att bevilja utlämning av egna medborgare; det delvisa avskaffandet av av specialitetsrekvisitet, dvs. att en brottsling kan eftersökas för andra brott, för vilka utlämning ej begärts, då dessa brott ej leder till fängelse.
Och synnerligen viktigt just nu är avskaffandet av hindret för politiska brott, som artikel 5 innehåller. Dvs. att det nu inte längre går att neka utlämning på grund av politiska brott. Det är också viktigt med upphävandet, åtminstone delvis, av kravet på dubbel straffbarhet vid terroristrelaterade brott. Men i den här församlingen har vi också mycken kritik mot konventionen.
Den första är att det är väldigt få förbättringsförslag när det gäller handläggningen av utlämningsförfaranden. Man måste göra dessa förfaranden smidigare. Det är nödvändigt att förenkla handläggningen och man måste gå längre ändå. Den andra är att inte en maxtid fastställs för handläggningen av dessa ärenden, vilket faktiskt fastställs i konventionen 1995 om frivillig utlämning, också inom Europeiska unionen.
Dessutom måste vi visa på att konventionen ger möjlighet att lämna reservationer till praktiskt taget alla de framsteg jag visat på, och att det är något som motsäger andan i vad som proklameras i Europeiska unionens konstituerande fördrag, och som finns med i konventionens ingress. Om det existerar ett ömsesidigt förtroende mellan rättssystemen, om det existerar ett ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas rättsregler kan man inte förstå att det är möjligt att dessa reservationer finns.
Herr ordförande! En av två möjligheter: antingen är vi en samling stater där vi tillmäter varandra ett lika värde när det gäller systemet att garantera medborgerliga fri- och rättigheter eller så upphör Europeiska unionen att ha en betydelse. Europeiska unionen kommer då att vara en inre marknad, en tullunion men aldrig en äkta union med fria medborgare som kämpar för samma intressen.
Slutligen, herr ordförande, den yttersta kritiken av konventionen som vi måste göra från denna församling är att domstolen i Luxemburg inte har någon behörighet, inte ens för den inledande tolkningen, det minimum som andra konventioner, som Europol-konventionen, fastställer. Det sägs att frågan skall studeras om ett år. Men det är otillräckligt och det måste vi klaga på.
Och, vilken är då slutsatsen? Jo, slutsatsen är att vi, trots allt, ska stödja konventionen, vi ska begära att den ratificeras å det snaraste, vi ska be de medlemsstater som lagt fram reservationer att inte använda sig av dessa eller att de ratificeras i begränsad utsträckning, och vi måste också be rådet att undersöka möjligheten av att denna konvention ska kunna träda ikraft innan den mest senkomna av medlemsstaterna ratificerar den, enligt den filosofi som fastställs i Amsterdamfördraget.
Herr ordförande! Min grupp kommer att rösta för betänkandte, på ett villkor, och det är att punkt 13 inte godtas, som ber medlemsstaternas parlament att inte ratificera konventionen så länge domstolen i Luxemburg inte är behörig domstol.
Jag har talat om att vi intehåller med, att vi vill att domstolen i Luxemburg ska ha behörighet, men jag har också sagt att Europa byggs upp lite i taget, att det byggs steg för steg, att detta är ett steg vi inte bör låta gå förlorat, och att det vi bör göra är, utifrån denna grund, att fortsätta avancera för att, inte med hjälp av folkrätten, utan med hjälp av verkliga gemenskapsinstrument, verkliga instrument från Europeiska unionen, förverkliga denna proklamering i Amsterdamfördraget att skapa ett verkligt område med frihet, säkerhet och rättvisa som våra medborgare kräver av oss.
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar! Utskottet för institutionella frågor har i huvudsak enhälligt lagt fram tre yrkanden till inrikesutskottet. Två av dem har tacknämligt beaktats. Ett av dem har nu föredraganden mycket energiskt tagit avstånd från, vilket jag mycket beklagar.
De två punkterna gäller EG-domstolens behörighet. För det första appellen till de nationella parlamenten att göra sin ratificering avhängig av EG-domstolens behörighet, och för det andra den mycket uttryckliga anhållan till rådet att granska EG-domstolens behörighet inte först efter ett år, utan ofördröjligen. En tredje begäran gäller ett missförhållande, som inte nämndes i Palacio Vallelersundis betänkande från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, nämligen avsaknandet av rättsstatliga minimiförutsättningar vid genomförandet av dylika utlämningsbegäranden. Det kanske är okänt för många, men ändå ett nästan otroligt tillstånd, att dessa nationella utlämningsförfaranden inte innehåller de mest primitiva rättsskyddsgarantier som finns i varje straffrätt - rätt till advokat, rätt att få information om sina rättigheter, rätt till överklagande, tidsfrist för processen, dvs. här hålls medborgare fängslade månader i sträck utan tidsfrister, utan omprövning av häktningsbeslutet, och rådet gör inga försök att komma fram till en överenskommelse om detta.
Jag beklagar utomordentligt föredragandens avståndstagande från denna fråga. Detta parlament har alltid varit förespråkare för två saker: Fördjupandet av samarbetet i Europa, och skapandet av en europeisk demokrati med grundläggande och medborgerliga rättigheter. Det är viktigt hur parlamentet förhåller sig i en konfliktsituation, och en sådan konfliktsituation föreligger här mellan ett fördjupat samarbete, som vi välkomnar, och de medborgerliga rättigheterna.
Föredraganden har uteslutande hänvisat till att en rad hinder undanröjs här. Det är en syn på saken, och naturligtvis välkomnar vi att man även undanröjer hinder när det gäller utlämningsproceduren mellan EU-staterna. Men det är också viktigt att skärpa blicken för att dessa hinder utgör rättsstatliga garantier, rättsskyddsgarantier för medborgarna. Det handlar inte om vilka byråkratiska hinder som helst, det handlar till exempel om förbudet mot utlämning, när brottsrubriceringen i det egna landet inte är belagd med straff, eller förbudet mot utlämning av egna medborgare, eller förbudet mot utlämning till tredje land utan förnyad förfrågan hos det första landet. Alla dessa så kallade hinder utgör väsentliga medborgerliga rättigheter. Jag tror det är riktigt att man ifrågasätter dessa hinder inom ramen för en fördjupning av det europeiska samarbetet, men, och detta Men är icke förhandlingsbart, endast i ett sammanhang där man på europeisk nivå skapar rättsgarantier och behörighet för domstolen.
Vi råkar här in i en konflikt, som är helt och hållet avgörande. Jag tror att om vi inte upphör med centraliseringen på somliga områden, framför allt på den inre säkerhetens område, där vi med nödvändighet avvecklar nationella medborgerliga rättigheter och demokratiska normer, utan att samtidigt fastlägga dem på europeisk nivå, då skapar vi en djup konflikt i frågan om europeisk integration. Därför vädjar jag till Er att understödja detta ändringsförslag om minimigarantier i utlämningsförfarandet, som också huvudsakligen understöddes av institutionella utskottet. Min grupp kommer av nämnda anledningar inte att rösta för detta betänkande.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Vi kommer i motsats till Gruppen De gröna att godkänna fru Palacios rapport, även om vi mycket väl instämmer i den ena eller andra anmärkningen, som Voggenhuber har framfört i sin grupps namn. Som vi mycket ofta måste göra vid betänkanden av denna art vill jag börja med kritik mot rådets förfaringssätt, vilket dock än en gång är helt symptomatiskt.
När vi diskuterar om - och Palacios betänkande är ett bidrag till detta - att det i Europeiska unionen också kontinuerligt måste finnas en gemensam rättsstatlig utveckling, parallell med den ekonomiska utvecklingen, till den finansiella utvecklingen, men i början av dessa debatter alltid på nytt varje gång fastslår att redan elementära spelregler kränks, t.ex. att man alltid hör Europaparlamentet i samrådsförfarande först efteråt, när saker och ting redan är på väg, då visar detta fel i rådets förfaringssätt redan det avstånd till demokratin, som rådet visar, särskilt vad gäller tredje pelaren i Maastrichtfördraget.
Detta kommer kanske att ändras på i och med Amsterdamfördraget, som föreskriver obligatoriskt samråd med Europaparlamentet. Vid sidan av detta odemokratiska förfaringssätt saknas, som också Palacio redan har nämnt, behörigheten för EG-domstolen. Inte heller detta för första gången. Vi beklagar detta om och om igen. Endast det faktum, att EG-domstolen inte är behörig är redan det ett rättsskyddselement som saknas för berörda medborgare! Att inte ta med de rättsskyddsgarantier, som fortfarande finns i den nationella lagstiftningen, när man överför element i den nationella lagstiftningen, som rör den inre säkerheten, till Europeiska unionen, förstärker bara ytterligare det permanenta, undermedvetna misstroende, som finns gentemot Europeiska unionens tillvägagångssätt. Allt detta har enligt min åsikt kommit mycket korrekt till uttryck.
Det finns dock också några förbättringar, och dessa förbättringar måste vi respektera trots all kritik. Under debattens gång i vårt utskott har vi ändå vad gäller en punkt - vilket jag i detta uttalande inte vill förtiga - kommit fram till ett läge, där vi måste bekänna färg. Nämligen i frågan om det politiska brottet. Palacio berörde det; jag vill här än en gång upprepa det, eftersom det har hållit vårt utskott sysselsatt i flera veckor. I min grupps namn vill jag klart säga: om vi är en gemenskap av demokratiska rättsstater, och varje medlemsland endast tillerkänner det andra medlemslandet den rätten, att författningen som det praktiserar, som det tillämpar, skall motsvara de elementära demokratiska grundreglerna, då kan det inte finnas ett skydd mot politiska brott inom Europeiska unionen.
Att Palacios betänkande preciserar det och visar på det, är ett av de betydande bidragen som vi har arbetat fram i denna diskussion. Vårt tack för detta tillkommer inte endast föredraganden, utan alla som har tagit del i den. Med de många betänkligheter som vi trots allt har - och här kommer min komplimang till kollegan Palacio för hennes engagerade arbete och hennes beredvillighet att ta upp också våra kritiska bidrag - så har vi ändå kommit fram till det resultatet, att vi kommer att godkänna detta betänkande.
Herr ordförande, mina damer och herrar! För inte alltför länge sedan dömdes en portugisisk medborgare lagenligt för mord till livstids frihetsstraff. Förargligt nog lyckades han fly från fängelset och ta sig till Portugal. Förbundsrepubliken Tysklands krav om att den lagenligt dömde mördaren skulle utlämnas till Tyskland för att avtjäna sitt straff, avvisades av medlemslandet Portugal med den motiveringen, att det i Portugal inte finns några livstids frihetsstraff. Därför kunde utlämningsbegäran inte beviljas.
Detta fall beskriver exakt det problem som det här handlar om. Tvärtemot vad talaren för Gruppen De gröna sade, så handlar det inte om att riva ned rättsstaten, utan det handlar tvärtom om att först bygga upp den i Europa! Ty det är inget bevis på rättsstatlighet om ett mord inom Europeiska unionen antingen inte bestraffas alls, eller på helt olika sätt. Vi upplever här återigen att vi vad det gäller näringslivet har ett stort gemensamt område, men att detta gemenskapliga näringslivsområde inte kombineras med ett motsvarande rättsområde. Inom näringslivet kan vi otvivelaktigt handla gränsöverskridande - beklagligtvis kan de kriminella, de organiserade också göra det - men rätten har hittills ännu inte i tillräcklig utsträckning satt sig in i dessa gränsöverskridande åtgärder.
Denna överenskommelse är endast ett mycket försiktigt och, som många här menar, otillräckligt steg i denna riktning, som skall garantera att brottslingar inom unionen skall kunna ställas till svars också när de tillgodogör sig de privilegier som unionen annars erbjuder - t.ex. frihet att själva välja arbets- och bostadsort. Det är inte mer än rätt och riktigt. När jag utövar kritik mot denna överenskommelse, så är det inte enbart av de orsaker som kollegan Palacio exakt har framfört, och som också kollegan Schulz har nämnt, nämligen Europaparlamentets bristfälliga deltagande, utan också därför att stegen i riktning mot det gemensamma området bara görs i mycket otillräcklig utsträckning, överenskommelsen urholkas av många förbehåll, medlemsstaten Grekland förbehåller sig rätten att inte utlämna någon som anklagas för att ha kämpat för friheten.
Jag kan inte föreställa mig att vi någonstans i unionen har ett så annorlunda frihetsbegrepp, att det skulle gå att gömma brottsliga handlingar bakom det. Allt detta visar, att vi ännu inte har hunnit särskilt långt på väg. Trots detta är det ett steg i rätt riktning, och det är nödvändigt att denna konvention snabbt ratificeras, så att den kan träda i kraft.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag vill gratulera Palacio till hennes utmärkta betänkande. För min grupps räkning gläder jag mig, precis som hon, över de stora framsteg konventionen innehåller. I ett gemensamt område utan gränser är det nödvändigt att förbättra det straffrättsliga samarbetet, för en effektivare kamp mot den organiserade brottsligheten och terrorismen. Ingen medlemsstat skall längre kunna bli en tillflyktsort där brottslingar kan gå säkra för åtal och bestraffning i andra medlemsstater.
Om konventionens grundläggande syfte svarar mot vår förhoppning genom upphävande av principen om dubbel straffbarhet, förbud mot att betrakta brott som politiska brott, införande av skattebrott och godkännande av utlämning av egna medborgare, kan jag inte annat än att hålla med Palacio då hon beklagar att vissa medlemsstater lagt in reservationer. Dessa skulle kunna göra konventionen innehållslös och framför allt skulle man kunna tro att de tyder på en brist på förtroende mellan staterna.
Jag delar visserligen inte helt Palacios analys om formen på det juridiska planet, i synnerhet vad gäller omständigheterna kring samråd med parlamentet som föreskrivs i artikel 4.6.2, men jag håller med henne om att samrådet i princip är nödvändigt. Hur som helst kommer den nya artikeln K.11.1 i Amsterdamfördraget att leda till att denna semantiska diskussion kan förpassas till det förflutna.
Jag skulle verkligen vilja att medlemsstaterna ratificerade denna konvention så snart som möjligt, och att de utnyttjar möjligheten att göra den tillämplig i och med ratificeringen.
Den svåra frågan om EG-domstolens roll kvarstår naturligtvis fortfarande. Efter avtalet som kom till stånd i Amsterdamfördraget borde rådet kunna lösa den snabbt, med hjälp av kompromissen i Amsterdam. Det finns dock ingen anledning till att unionen inte skall få se denna angelägna konvention genomföras, inte ens frågan om EG-domstolens roll.
Antagandet av betänkandets punkt 13, som infördes efter att ett ändringsförslag från fru Roth antogs, är hörnstenen som gör att min grupp stöder detta betänkande.
Herr ordförande! Jag känner mig hedrad över att kommisionär Fischler, som vet mycket om jordbruk, är närvarande. Men jag undrar försynt var kommissionär Gradin är i dag. Jag hade förstått att hon skulle vara här denna vecka. Hon kanske kommer.
Herr ordförande! Den nya konventionen om utlämning är en förbättring. Utlämningen av brottslingar inom den europeiska unionen går alldeles för långsamt, det är för mycket krångel och det kommer nu att gå snabbare när denna konvention träder i kraft. Att egna undersåtar kan utlämnas, alltså nederländare av den nederländska regeringen och belgare av den belgiska regeringen, är på sätt och vis även ett viktigt steg framåt. Även det faktum att det blir lättare, eller inte lika svårt borde jag säga, att utlämna terrorister är bra och allt sammantaget är detta ett steg mot det europeiska rättsrum som vi alla strävar efter, åtminstone majoriteten i denna kammare. Konventionens svaghet har föredraganden, som jag vill gratulera till hennes arbete, också redan förklarat. Jag håller med henne om detta. Jag vill även å den liberala gruppens vägnar säga att det är en allvarlig brist att domstolen inte har någon befogenhet just på detta område där det handlar om straffrätt och den typen av saker. Amsterdamfördraget har väl gjort något åt den saken men det skulle behöva förbättras även därefter.
Ordförande, Europaparlamentet, det har redan sagts här ett par gånger, har inte hörts. I förslaget till resolution står det att vi skulle beklaga det. Jag måste säga, vi kommer att rösta om det, men jag tycker att det är svagt uttryckt. Det är egentligen inte rimligt att vi inte hörts. Den liberala gruppens slutsats är att vi under övervägande av allt kommer att rösta för förslaget till resolution.
) Herr ordförande! Konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, som vi diskuterar i dag, kan utgöra ett steg framåt i uppnåendet av detta europeiska rättsområde och europeiska jurisdiktion som, med nödvändig öppenhet och demokratiska garantier, bör komplettera och utveckla byggandet av det ekonomiska Europa, som det tidigare sagts.
Det är dock viktigt att göra några observationer angående detta, både vad det gäller innehållet som i förfarandet för antagande. Först och främst måste vi starkt kritisera att rådet inte respekterat bestämmelserna i avdelning VI i Unionsfördraget och att konventionen antagits utan att informera eller rådfråga Europaparlamentet.
När det gäller innehållet delar vi målet att förbättra det rättsliga samarbetet när det handlar om utlämningar. Men att det ska vara tillåtet för medlemsstaterna att lägga fram reservationer till nästan alla nyheter i konventionen gör att värdet av denna beror på om reservationer lagts fram eller ej av medlemsstaterna.
När det gäller förfaranden för utlämning på grund av terrorism, måste vi precis som föredraganden, beklaga att bristen på tydlighet i konventionstexten och misstron mellan medlemsstaterna kan leda till att samröre med eller deltagande i väpnad grupp inte kommer att omfattas av bestämmelserna om utlämning. Detta saknar mening i ett område med frihet och demokrati där det inte finns utrymme för politiska brott.
Det är viktigt att framhäva att utlämning alltid måste ligga i de rättskipande organens händer och inte i de verkställandes, med tanke på att överlämnandet av ansvaret för besluten till regeringarna skulle göra att individens rättsliga garantier blev sårbarare.
Slutligen är det viktigt att gå mot ett automatiskt utlämningsförfarande inom ramen för området med frihet, säkerhet och rättvisa, i syfte att uppnå ett europeiskt rättsområde och en europeisk jurisdiktion, som respekterar de grundläggande rättigheterna, den demokratiska kontrollen och bibehållandet av förfarandents rättsliga karaktär och utan att skada medborgarnas rätt till försvar.
Herr ordförande! Enligt min åsikt är det en bakvänd värld, som vi har att göra med här. Därvid menar jag inte kollegan Palacios utmärkta rapport, utan konventionen, som är föremål för hennes rapport. Det finns ingen stadga för grundläggande rättigheter, ingen gemensam justitiepolitik, ingen europeisering av inrikespolitiken i Europeiska unionens medlemsstater, som skulle kunna utgöra den enda tänkbara rättsstatliga förutsättningen för det som görs här. Men i stället för att äntligen ta de steg som skall tas, vad gör Amsterdamfördraget? Det formulerar i artikel K3 en rad avsiktsförklaringar, vars rättsliga innehåll, milt uttryckt, är fullständigt oklart. Visserligen ger det oss nu förelagda fördraget en viss klarhet, nämligen om att just de rättsstatliga garantierna i det gamla utlämningskonventionen av 1957 har satts ur spel. Detta är nu ytterligare ett exempel på hur i flera medlemsländer den berättigade kampen mot den organiserade brottsligheten förs så, att man inskränker de grundläggande rättigheterna för alla medborgare.
Men K3-avtalet går ju ytterligare ett steg längre, i och med att det genomför denna rättsinskränkning för medborgarna via en internationell överenskommelse. Det är ett steg, som inget parlament i denna värld får tillåta, om det är förpliktat till rättsstatliga principer. Därför har utskottet för institutionella frågor ändå rätt, när det kräver, att medlemsländernas parlament inte får ratificera en sådan överenskommelse. Men vad skall Europaparlamentet göra? Det skall inte ständigt klaga över att det inte blir tillfrågat. Man behöver ju inte fråga det, eftersom det inte har någon åsikt vad gäller medborgerliga rättigheter!
(Applåder)
Herr ordförande! Till att börja med tycker jag att föredraganden verkligen bör gratuleras till en bra text, dock med några anmärkningar. Det rättsliga samarbetet inom unionen förbättras visserligen, men än har vi inte uppnått ett gemensamt rättsområde. Vi går åt det hållet, men för tillfället bara med små steg.
Vilket är målet med detta ärende? Jo, att ett brott inte förblir ostraffat, samtidigt som medborgaren skyddas mot godtycklighet. Det vi alla delvis tänker på i detta avseende, är den så kallade politiska brottsligheten. Med hänsyn tagen till lagstiftningar och rättsliga institutioner åtalas i Europa i dag faktiskt bara mördare, de som ägnar sig åt ekonomisk utpressning, åt att spärra in människor eller åt överlagda mord, men politisk påverkan bör inte inbegripas i detta. Det är alltså brottslingar och kriminella som åtalas. Låt oss ha detta i åtanke när vi förbättrar vårt eget rättssystem, och låt oss under alla omständigheter skydda oss i dag från de brott som begås i unionens medlemsländer.
Kära kolleger! Föreliggande utlämningskonvention mellan medlemsstaterna i Europeiska unionen, som antogs av rådet den 27 september förra året, kan vi till att börja med välkomna. Jag tror att de föregående talarna också har gett tillräckliga skäl för detta. Europa växer ihop alltmer ihop, och medborgarnas rörlighet blir allt större, men därmed tyvärr också brottslingarnas rörlighet. Bestämmelserna i den tidigare utlämningslagen har dock inte hållit jämna steg med denna utveckling och är därför inte längre tillräckligt effektiva. De måste förbättras. Vi vill dock ha ett Europa, där medborgarna känner sig säkra. Därför erkänner vi också, att de föreslagna utlämningsvillkoren principiellt kan välkomnas. Men som redan Palacio gjort, som jag här vill gratulera till hennes väl underbyggda rapport, vill också jag här å det skarpaste protestera mot rådets tillvägagångssätt. Rådet har inte hållit det för nödvändigt att engagera parlamentet omgående och i omfattande utsträckning vid utarbetandet av överenskommelsen - som det står i fördraget. Därför måste vi fundera om vi i fortsättningen först i efterskott skall förelägga våra krav på sådana avtal, som rör den tredje pelaren, eller om vi inte ännu hellre måste föra en debatt om hur vi i fortsättningen skall förhålla oss som parlament gentemot rådet, så att vi kan bättre nyttja de få rättigheter som vi har.
Vad gäller innehållet skulle jag kort vilja anföra följande: Framför allt är de många förbehållen, som de enskilda medlemsstaterna har uttryckt, inte ägnade att faktiskt bygga upp ett på ömsesidigt förtroende baserat gemensamt Europa. Också här är jag ense med Palacio och också med många andra kolleger. Vi är också eniga om att EG-domstolens behörighetsområde för denna konvention med det snaraste behöver en tillfredsställande reglering och måste prövas redan nu. När allt kommer omkring bör unionsmedborgarna ha möjlighet att kunna vända sig till EG-domstolen i rättsliga angelägenheter av europeisk dimension.
Vidare är det mycket viktigt för mig att begränsa tiden för utlämningsförfarandet, alltså införa en konkret tidsfrist. Ett snabbt förfarande är obetingat påkallat av humanitära grunder och på grund av principen om aktning för de mänskliga rättigheterna. Ett klart förlopp ger den berörde den nödvändiga rättssäkerheten. Det handlar också om rättssäkerhet när vi talar om sammanhangen mellan utlämning och asylrätt i Europeiska unionen. Inte utan orsak har rådet funnit det nödvändigt att tillfoga en motsvarande förklaring till konventionerna. Med Amsterdamfördraget förklarades nu medlemsstaterna för säkra ursprungsländer. Det tycks mig därför enbart vara konsekvent att gemensamma förklaringar till asylrätten nu måste anpassas till dessa nya fakta i överenskommelsens bilaga.
Jag kommer till min sista anmärkning vad gäller innehållet, vilken också är mycket viktig för mig, och jag tackar er redan på förhand för att ni lyssnar på mig. Som rådet redan har tagit hänsyn till i inledningen, kan en utlämningskonvention endast finna tillämpning mellan stater, som har förpliktat sig att hålla sig till de demokratiska rättsstaternas principer och till den europeiska konventionen för skydd av mänskliga och grundläggande rättigheter. Jag är därför övertygad om att man inte kan tilltro någon stat, att den utlämnar någon till en annan medlemsstat, som för sin del antingen genom tillämpning av artikel 15 i Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna, kan sätta delar av denna konvention ur kraft, eller om vilken man vet att det förekommer kränkningar av de mänskliga rättigheterna i polisens förvar eller i fängelser. Jag måste här tyvärr peka på detta, ty många människorättsorganisationer hänvisar om och om igen till detta, och vi brännmärker detta också regelbundet i våra årliga rapporter om kränkningar av de mänskliga rättigheterna inom unionen.
Herr ordförande! Frågan vi diskuterar i dag är av största vikt för de som inser att Europeiska unionen, för att etableras och för att internationellt kunna utföra sitt historiska uppdrag, måste utgöra ett område av frihet, säkerhet och rättvisa. Upprättandet av ett effektivt avtal gällande utlämning kommer inte slutgiltigt att lösa det rättsproblem som finns i dag. Det kommer att medverka till ett effektivt förfarandemässigt samarbete och slutligen leda till ett enhetliggörande av straffrätten, vilket utgör en av förutsättningarna för ett verkligt enande i den självklara, men tyvärr icke diskuterade federalistiska riktningen. Ty om denna federalistiska struktur funnes, om de inre gränserna verkligen hade avskaffats, då hade det inte funnits någon anledning att reglera utlämning av brottslingar från det ena landet till det andra. Då skulle den automatiska mekanismen för att överlämna brottslingar till den, enligt reglerna för överlämnande till domstol, behöriga myndigheten finnas. Tyvärr, på grund av det nästan uteslutande eftertryck som ges de ekonomiska aspekterna av vår färd mot enandet, anses dessa enandets grundläggande eftersträvanden komma i andra hand och ligga långt bort. Palacios detaljerade och fattade betänkande pekar på de försök som, realistiskt sett, måste göras under tiden. Det är nödvändigt att behovet att inte nedvärdera Europaparlamentets roll, Europaparlamentet som är friheternas garant, och EG-domstolens roll betonas och slutligen att medlemsstaterna, vilka är skyldiga att inte missbruka de reservationer som överenskommelsen innehåller, skjuter upp dess tillämpning.
Herr ordförande! Jag vill också instämma i gratulationerna till Ana Palacio, som har gjort ett utmärkt arbete, och jag vill förena mig med dem som kraftfullt protesterar mot att man än en gång har gått förbi Europaparlamentet genom att ignorera vår ställning och bara gå vidare och strunta i det som är de folkvaldas uppfattning.
Frågan om utlämning är av mycket stort intresse, framför allt eftersom den är central när man diskuterar medlemsstaternas behörighet och suveränitet och eftersom den därmed är en del av den allmänna osäkerhet i vilken de europeiska institutionerna dessvärre befinner sig för närvarande. Här är den absoluta nödvändigheten av att fördjupa samarbetet i rättsfrågor uppenbar - där är vi alla överens - inom ett område som är mycket känsligt och som utgör själva kärnan i medlemsstaternas straffrättsliga principer. Det är uppenbart att när vi nu står inför en ökande organiserad brottslighet av gränsöverskridande natur, något som är helt klarlagt, så måste denna kamp, detta samarbete utvecklas mot allt fastare former. Låt dock även mig uppmana till försiktighet med att helt enkelt avskaffa alla garantiprocedurer och att karakterisera dem alla som oklara, eftersom vi i dag ännu inte har ett verkligt europeiskt rättsligt samarbetsområde. Som alla vet så vill jag se ett europeiskt rättsligt samarbetsområde, men även jag anser att utan en grundläggande charta över mänskliga rättigheter, så hör frågan om utlämningar uppenbarligen till individens garanterade rättigheter.
Av denna anledning anser även jag att den centrala frågan om domstolens kompetens inte får bagatelliseras. Utan ett förtydligande när det gäller domstolens kompetens är det i dag svårt att inte medge att det föreligger en risk för att garantierna för den individuella friheten urholkas.
Herr ordförande! Vänstergruppen är inte enig i denna fråga. Jag och några ledamöter till kommer att rösta mot detta betänkande. Det gör vi framför allt av två skäl, nämligen dels för att vi tycker att betänkandet är alldeles för svagt vad gäller rättssäkerheten och regler runt rättssäkerhet vid utlämning, dels för att vi menar att straffrättsliga frågor är nationella frågor, och avtal om straffrättsliga frågor skall vara mellanstatliga - det är vår synpunkt. I detta betänkande stöder man också de inskränkningar i asylrätten som föreslås i Amsterdamfördraget. Även detta motsätter vi oss.
Det var i Sverige för något år sedan ett ganska uppmärksammat fall när Frankrike begärde att en algerisk medborgare skulle utlämnas till Frankrike. De svenska myndigheterna vägrade göra det, eftersom det inte kunde bevisas att han hade begått brott. Det visade sig senare att han var oskyldig och hade alibi vid dessa brott. Jag menar att det är riktigt att ett lands rättsmyndighet själv skall kunna avgöra om en person skall utlämnas vid ett sådant tillfälle.
Herr ordförande! Jag tror att vi alla är medvetna om att vi deltar i en mycket svår och nyskapande process: detta att skapa en del av grundvalen för det europeiska medborgarskapet, nämligen ett juridiskt och rättsligt samarbetsområde. Mina kolleger har redan framfört de tyngsta skälen, som är uppenbara för alla medborgare, framför allt för de 80 % av medborgarna som anser att frågan om rättssäkerheten är en av de viktigaste för dem. Jag tror att man just nu kan notera en stor aktivitet från rådets sida och, om ni så vill, även ett steg framåt när det gäller Amsterdamfördraget. Men denna aktivitet, till vilken hör inte bara denna konvention utan även andra, som vi kommer att diskutera under de kommande månaderna, samt fördraget självt, är motsägelsefull, vilket redan har påpekats, eftersom den innebär att man går framåt längs samarbetets väg, samtidigt som garantiinstrumenten, framför allt domstolen och Europaparlamentet, utvecklas i alltför långsam takt.
Ett seriöst sätt att förhålla sig i frågan tror jag skulle vara att bedöma varje förslag för sig. I det här fallet tror jag då att det är viktigt att godkänna Palacio Vallelersundis betänkande: ett utmärkt arbete även på det juridiska planet - något som inte skadar när vi måste argumentera för vår ståndpunkt inför rådet - i första hand just därför att det rör sig om förbättringar av procedurer med en lång historia som alltför ofta har utnyttjats för att undfly rättvisan. För det andra därför att erfarenheten visar oss att de vanligaste fallen - åtminstone i mitt land, men inte bara där - är de som rör terrorism och ekonomisk brottslighet, och här delar jag Pradiers uppfattning i frågan. Alltför ofta lyckas den som har gott om pengar, och framför allt den som har begått ekonomiska brott, att på ett mycket enkelt sätt flytta sin verksamhet till utlämningslandet. För det tredje skulle jag vilja påminna om - för även jag är mycket orolig när det gäller frågan om garantier, och jag tror att detta är något som borde bekymra oss alla, eftersom det berör oss alla - att när det gäller garantierna så är detta något som Amsterdamfördraget har förnyat: där finns en artikel F som kräver att man tillämpar sanktioner mot de medlemsstater som bryter mot de mänskliga rättigheterna. Jag anser att vi måste förena dessa båda saker, vi måste ha modet att inte stoppa ett viktigt tåg mitt på spåret, men vi måste också ingripa för att hindra en urspårning.
Herr ordförande! Jag tror uppriktigt att denna konvention om utlämning är ett fungerande instrument för att uppnå något som detta parlament försvarat och försökt uppnå sedan länge: att göra ett område med frihet, med fri rörlighet i Europa, förenligt med säkerhet och skydd för medborgarna. Det är mycket svårt att få de som utsätts för det våld som utförs av terrorister, av brottslingar, att förstå att på grund av av misstro mellan stater, som i teorin är på väg mot en hög nivå av politisk union, tillåts terrorister och brottslingar att finna skydd i denna union, genom att använda sig av existerande luckor.
Vi vet det väl i mitt land och därför har vi sedan länge arbetat för den här konventionen. Jag är därför glad att den finns och jag gratulerar föredraganden, Palacio, till hennes betänkande.
Nu är det bara att hoppas att konventionen ratificeras av medlemsstaterna i det komplexa förfarande som den tredje pelaren ställer till för oss och att de ska vara trogna sin underskrift, och också sina sinnen, och att konventionen ska vara ett instrument för förbättring av förfarandet för utlämning, som vi alla förväntar oss.
Jag kan nu bara hoppas, precis som många kolleger här sagt, att i framtiden, förutom att lyckönska oss till innehållet och texten i ett betänkande från detta parlament, ska vi kunna gå härifrån nöjda och lyckönska oss till att det är verksamt, att det har en verklig användning.
Tack, fru Terrón.
Kommissionär Fischler har ordet.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Också jag skulle till att börja med vilja lyckönska Palacio Vallelersundi till hennes betänkande och hjärtligt tacka henne för arbetet i utskotten. Den europeiska utlämningskonvention, som undertecknades den 27 september 1996, innehåller en rad klart definierade principer, som bland annat gäller överenskommelse om en straffbar handling, politiska brott och utlämning av egna medborgare. Ur dessa bestämmelser framgår tydligt att medlemsstaterna är beslutna att agera gemensamt gentemot den organiserade brottsligheten och terrorismen.
Samtidigt kommer i överenskommelsen den tillförsikten till uttryck, att alla medlemsstater i sina straffprocesser aktar och tillämpar de mänskliga rättigheterna. Som ni vet, har de mänskliga rättigheterna i Amsterdamfördraget fastställts i en form som låter förstå att de för unionen har så gott som författningsrang. Visserligen förutser utlämningskonventionen undantagsbestämmelser, men orsaken till det är absolut inte på brist på ömsesidigt förtroende. Snarare skall de motsvarande bestämmelserna ta hänsyn till känsligheten hos vissa frågor i förhållande till de författningsrättsliga direktiven hos enskilda medlemsländer, och ge dessa tid på sig att anpassa sig till de nya realiteter som är betingade av uppkomsten av ett gemensamt område för frihet och rätt. Men bortsett från detta beklagar kommissionen likaväl som parlamentet att inget ställningstagande från parlamentet inhämtades innan detta viktiga instrument antogs. Det vore också bra om en representant för rådet här kunde ta del av detta beklagande.
I det resolutionsförslag som står på föredragningslistan formuleras uppfattningar och önskningar som jag har full förståelse för. Också jag önskar till exempel, att man endast i begränsad omfattning kommer att göra bruk av de planerade undantagsbestämmelserna. En särskild punkt skulle jag därvid vilja gå närmare in på. Jag fruktar att uppmaningen från de enskilda staternas parlament att ratificera överenskommelsen först då man har beslutat om EG-domstolens roll kan få en mycket negativ effekt. Medlemsstaterna undanhålls därigenom ett viktigt tilläggsinstrument för bekämpning av den organiserade brottsligheten, utan att man därigenom automatiskt befrämjar en snabb och tillfredsställande lösning. Jag ser i detta avseende dessutom en viss motsägelse mellan punkterna 7 och 13 i resolutionen. Jag undrar om det inte vore klokt att pröva EG-domstolens behörighet när Amsterdamfördraget träder i kraft, vilket uttryckligen tillerkänner domstolen behörighet att tolka den inom ramen för det nya fördraget införda instrumenten. Kanske vore detta den lämpliga tidpunkten att till exempel undersöka om inte de existerande instrumenten, som ej förutser någon behörighet för domstolen, kan tas med i den kommande regleringen.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
Fjärde årsrapporten om Europeiskt
övervakningscentrum för små och medelstora företag
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0245/97) av Torres Couto för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om fjärde årsrapporten om Europeiskt övervakningscentrum för små och medelstora företag (1996) (C4-0292/97).
Herr Torres Couto har som föredragande ordet i fem minuter.
Herr ordförande! 16, 5 miljoner små och medelstora företag med 110 miljoner arbetare inom Europeiska unionen är siffror som mycket tydligt visar vilken ekonomisk och social betydelse denna företagssektor har för Europa.
Den fjärde årsrapporten om ett europeiskt övervakningscentrum för små och medelstora företag gör en omfattande och betydelsefull översyn av dessa, och även hantverkssektorn, i samtliga medlemsstater i unionen. Det huvudsyfte som presenteras i betänkandet, och av Europeiska övervakningscentrumet för små och medelstora företag, består i att skapa en informationsbas för beslutsfattande rörande små och medelstora företag, inklusive hantverkssektorn.
På samma sätt som i rapporten 1995 ägnas huvudarbetet i 1996 års rapport åt att mäta effekterna av genomförandet av den inre marknaden för små och medelstora företag. Eftersom man i rapporten tar hänsyn till de små och medelstora företagens betydelse som ryggrad i den europeiska ekonomin, tar jag, i egenskap av föredragande, med välvilja emot rapporten och jag erkänner att arbete lagts ner på den.
1996 års rapport inbegrep två djupgående temastudier om kvinnor och de små och medelstora företagen samt kooperativ, ömsesidiga sällskap och organisationer utan vinstintresse. I Europeiska unionen (med tolv medlemsstater) leddes under 1993 20-30 % av alla företag av kvinnor, och 25-30 % av alla nya företag bildades av kvinnor med maken som medarbetare med viktiga uppgifter i företaget. Vi kan säga att det just nu är så att 60-80 % av de medarbetande makarna arbetar i små och medelstora företag.
Dessa siffror visar med tydlighet hur viktig denna fråga, som i stor utsträckning försummats, är. De kvinnliga företagarna stöter ofta på många svårigheter t.ex. vad gäller finansieringen. Diskriminering sker vid kreditgivning till kvinnor. Följaktligen är det nödvändigt att snabbt vidta åtgärder mot detta förhållande.
De största problemen för medarbetande makar har med socialförsäkringsfrågor att göra, makarnas rättsliga ställning samt äktenskaps-, skatte- och bolagsrätt. Det är nödvändigt att anta lämpliga socialförsäkringsbestämmelser och att gå vidare med en reformering av ovannämnda lagstiftning.
Vad gäller kooperativen, ömsesidiga sällskap, föreningar och stiftelser utgör dessa åtminstone 6, 5 % av det totala antalet privata företag, och utgör som sådana en icke försumbar faktor i den europeiska ekonomin. Olyckligtvis finns det mycket lite information. Det är brådskande med att se till att den Europeiska stadgan för kooperativ antas, eftersom den kan bli en värdefull hjälp för att åtgärda denna brist.
Frågan om överlåtelser av företag, som jag analyserat i mindre utsträckning, förtjänar särskild uppmärksamhet, med anledning av att nästan 1, 5 miljoner små och medelstora företag i Europa löper risk att läggas ner och nästan 6, 5 miljoner arbetsplatser är i farozonen, om man fortsätter att negligera överlåtelsefrågan.
Övervakningscentrumet har sammanställt de fyra viktigaste hindren för överlåtelse: värderingen av företaget, inköpsfinansieringen, de juridiska bestämmelserna och de känslomässiga aspekterna. Framför allt utgör den höga nivån på arvs- och gåvoskatterna en viktig faktor som i flera europeiska länder hindrar överlåtelse av företag, varför man borde ta hänsyn till möjligheterna att minska eller ta bort dessa skatter. Den fjärde årsrapporten gör en omfattande analys av frågan och i egenskap av föredragande anser jag att man inte tagit tillräcklig hänsyn till de möjligheter som ges vid överlåtelse av företag till de anställda.
Andra viktiga faktorer är finansieringen och yrkesutbildningen, också dessa faktorer behandlas i fjärde årsrapporten. Vad man där säger om finansieringen, om de positiva erfarenheterna av finansieringssäkerhet som erbjuds genom systemet med ömsesidiga garantier och lånegarantisystem i USA visar att dessa instrument kan och bör användas i större utsträckning i Europa, för att komma till rätta med de små och medelstora företagens svåra finansieringsproblemen.
Vad gäller yrkesutbildningen måste man förbättra inte bara grundutbildningen utan också vidareutbildningen, och en viktig åtgärd skulle vara att harmonisera lärlingssystemen i Europeiska unionen. Skattesystemet bidrar också på ett betydande sätt till driften av små och medelstora företag. Det nuvarande skattesystemet för företag fortsätter att i många medlemsstater utgöra ett hinder för många småföretag med tillväxtpotential, eftersom investering utanför företaget gynnas, i stället för investering i företaget. Jag rekommenderar alltså en minskning av beskattningen av vinsterna i småföretagen, vilket skulle kunna utgöra ett effektivt medel för att skapa och öka sysselsättningen.
Herr ordförande! I fjärde årsrapporten analyseras alltså ett stort antal områden som är mycket viktiga för utvecklingen av de små och medelstora företagen. Vi får inte glömma att den europeiska ekonomin och sysselsättningen kan komma att drabbas mycket hårt utan dessa företag.
Herr ordförande! Jag lyckönskar herr Torres Couto till hans text om den fjärde årsrapporten om Europeiskt övervakningscentrum för små och medelstora företag. De små och medelstora företagen är ännu viktigare sedan rådets möte i Amsterdam och Gordon Browns initiativ om arbetstillfällen som betonar prioriteringen av små och medelstora företag togs in i den slutliga texten.
Torres Couto identifierar vissa problemområden såsom ägarbyten, som äventyrar 1, 5 miljoner små och medelstora företag. Ett tidigare meddelande från kommissionen har underrättat oss om att omkring 30 000 företag går under varje år till följd av detta problem, vilket betyder någonting i närheten av 300 000 arbetstillfällen. Problemen är ofta av administrativ eller juridisk karaktär och följer när företagaren dör eller går i pension. Detta problem kommer att förstärkas när den inre marknaden stärks.
Ett annat problem är finansieringen av små och medelstora företag. EU: s existens hjälper för utbyte av bästa praxis. Särskilt hänvisas till ett system för ömsesidiga garantier. Sådana är nära nog okända i Storbritannien trots att de förekommer på kontinenten. Men jag har glädjen att berätta att det under beskydd av ministern för småföretag, Barbara Roche, blir en start i höst i London för det första brittiska systemet för ömsesidiga garantier, lett av min kollega Nigel Bottomley. I dessa system ingår en hög grad av ömsesidighet. Såsom föredraganden framhåller är det därför tråkigt att en europeisk kooperativ stadga inte har antagits och inte heller det fleråriga programmet som var planerat för 1994-1996.
Ett annat positivt drag som föredraganden understöder är att minska företagskatten på vinst som stannar i företaget, vilket uppmuntrar små och medelstora företag att investera i tillväxt. Detta är en annan genväg till snabbt och hållbart skapande av arbetstillfällen. I detta avseende välkomnar jag att den brittiske finansministern Gordon Brown sänker företagsskatten för små företag i den första labourbudgeten på två årtionden. Det är mer än de förfallna Tories åstadkom för småföretagen under hela sin magra tid vid makten.
Övervakningscentrets fjärde rapport ger en mycket värdefull och djupgående analys av kvinnor och småföretag. Jag anser att vi här har en stor fond av outnyttjad förmåga. Jag talar som son och bror till tre kvinnor i min familj som driver eller har deltagit i driften av småföretag. Sanningen är emellertid att alltför många hinder läggs i vägen för kvinnor som tar steget ut i företagslivet. På mitt kontor i Chester lyssnade jag nyligen till en av mina väljare som berättade om den chauvinism hon mötte både i Storbritannien och Nederländerna när hon försökte utvidga sin rörelse, som sysslar med att producera litteratur för små och medelstora företag som vill handla över gränserna. En god affärsidé bromsades av orsaker utan affärsanknytning. Det blir Europa som förlorar på affären.
En annan väljare och kvinnlig företagare varnar mig för tillämpningen av en god och berömvärd europeisk lagstiftning, dvs. direktivet om gravida kvinnliga anställda. Hon driver ett litet företag som råkar ha bara kvinnliga anställda. Hon är rädd att hennes lilla företag kan hamna i farozonen genom en serie graviditeter och förlusten av nyckelpersonal. Ett stort företag skulle inte lida på samma oproportionerliga sätt under samma förhållanden. Lösningen är att på inget sätt fingra på de anställdas rättigheter i små företag. I själva verket anser jag att vi under dessa omständigheter behöver göra en skattemässig skillnad till förmån för de små företagen och deras anställda, särskilt för att undvika att handikappa kvinnorna.
Utöver Torres Coutos betänkande måste vi mer aktivt främja de små och medelstora företagen på deras största arena, den inre europeiska marknaden, en marknad som alltför mycket är född och formad i storföretagens avbild.
Jag stöder Torres Coutos betänkande. Det uttrycker mycket som är klokt. Vi måste se framåt för att hjälpa de små företagen att skapa arbetstillfällen för framtiden.
Herr ordförande! Det europeiska övervakningscentrat för små och medelstora företag har i uppdrag att varje år skaffa fram ett antal grundläggande kvalitativa och kvantitativa uppgifter om små och medelstora företag till Europeiska kommissionen och andra institutioner. Under de gångna fyra åren har det lyckats fullgöra sitt uppdrag mycket bra. Övervakningscentrumets årsraport har blivit ett erkänt referensdokument i vetenskapliga och ekonomiska kretsar. Dessutom har övervakningscentats deltagare lyckats bilda ett väl fungerande internt nätverk av vetenskapliga institutioner som förfogar över särskilda kunskaper om små och medelstora företag. För de små och medelstora företagen innebär detta en resurs som inte får underskattas.
Det betänkande som vi behandlar denna förmiddag godkändes enhälligt i det ekonomiska utskottet och det är självklart att vi kommer att få vårt stöd även i plenarsammanträdet. Jag vill för övrigt å min politiska grupps vägnar lyckönska föredraganden till hans arbete. Övervakningscentrat har förutom den allmänna delen särskilt uppmärksammat kooperativ och kvinnor. Dessa två grupper är mycket starkt representerade och får direkt, med rätta, särskild uppmärksamhet. Den potential som var och en av de två grupperna har, underskattas ofta och därigenom har de hittills fått för lite positiv uppmärksamhet. Vi får hoppas att de samlade uppgifterna i rapporten bidrar till att ändra detta. I vissa medlemsstater finns det ännu mycket att göra för att ge kvinnliga företagare mer möjligheter och säkerligen för att låta medarbetande makar till egna företagare arbeta under en säker rättslig status.
Kooperativen måste också få tillräckligt med andrum. De har enligt min åsikt, åtminstone i norra Europa, en för ideologiskt laddad framtoning. Den måste försvinna, de kan utgöra en effektiv juridisk struktur även i det klassiska näringslivet. För övrigt frågar jag kommissionen när vi får förvänta oss konkreta framsteg med avseende på de europeiska kooperativens statut och när eller om det kommer ett europeiskt privatbolag, för även det finns det behov av.
Ordförande, min politiska grupp uppskattar väldigt mycket observationsorganets tvådelade taktik. Jag pläderar för att publikationerna kommer ut lika ofta i framtiden, framförallt när det gäller den allmänna delen med relevanta siffror och basuppgifter. Men även de undersökningar som ingår i den mer specifika delen måste genomföras regelbundet. De ger mer djupgående information om en viss sektor eller en viss aspekt av de små och medelstora företagen och särskilt eftersom de små och medelstora företagens värld inte är homogen och vetenskapligt outforskad finns ett sådant behov.
Jag hoppas därför också, och härmed slutar jag, ordförande, att kommissionen fortsätter att stöda detta meningsfulla initiativ och jag skulle gärna vilja veta av kommissionen vilka konkreta framtidsplaner de har för övervakningscentrumet. Vad oss beträffar så förespråkar vi en fortsättning.
Ordförande! Att beställa tid hos min rörmokare är inte lätt. Han har fullt upp, mycket fullt upp, han har ett familjeföretag, arbetar hårt, tjänar bra. Men, han går på ordentliga nitar på grund av den ringa ansvarskänsla som medarbetare utanför familjeföretaget har. Han har försökt flera gånger men nu begränsar han sig till sin egen familjekrets.
Min sotare, det finns fortfarande sådana, är en glad, visslande femtioårig företagare, han njuter av sitt arbete och av de sociala kontakterna och är absolut inte beredd att ta sig an det administrativa och sociala krångel som en medarbetare innebär. Rörmokare och sotare är stabila företag, men skapar inte fler arbetstillfällen. En motsatt företagsuppfattning från de som däremot vill utöka verksamheten mötte jag redan under valkampanjen 1994, nämligen kvinnliga företagare som inte kan utöka eftersom banken betraktar dem som en finansiell risk.
Det som är bra med en årsrapport är att det görs upp ett inventarium över ett antal problempunkter: den finansiella diskrimineringen, ett antal skatteaspekter och den rättsliga statusen. Mycket meningsfullt eftersom Europa litar på just den här sektorn när det gäller sysselsättningen. Kvinnans viktiga roll i detta bekräftas återigen av årsrapporten. För mig är det inte direkt någon överraskning för kvinnan har alltid velat och vågat ta på sig ansvaret.
Mer harmonisering av lärlingssystemet inom Europeiska unionen är inte dumt men jag anser det inte vara en absolut nödvändighet, lika lite som det fleråriga arbetsprogrammet med avseende på kooperativ. Det tycker jag verkar vara lite centralistiskt. Det betyder inte att de övriga förslagen från herr Torres Couto till förbättring för små och medelstora företag håller måttet och förtjänar att uppmärksammas vid det inom kort kommande toppmötet om sysselsättning och det är mycket viktigt att detta observationscentrum får fortsätta sin verksamhet. Min politiska grupp röstar för detta betänkande.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Jag vill gratulera kollega Torres Couto till hans betänkande. Vi kan skriva under på alla hans slutsatser. Jag skulle i mitt inlägg vilja betona tre av dem. För det första, de medarbetande makarnas status och sociala skydd. Det gläder mig att den fjärde årsrapporten ägnar en hel undersökning åt kvinnor och de små och medelstora företagen. Precis som i tisdags, vid omröstningen om lika möjligheter, insisterar vi även i dag med detta betänkande på en omprövning av äktenskaps- och skattelagstiftningen och utarbetandet av adekvata socialföräkringsbestämmelser för att på så vis ge den medarbetande maken ett bättre socialt skydd. Det börjar bli dags att de nationella regeringarna uppmärksammar detta.
För det andra, finansieringen av små och medelstora företag. Elise-programmet var ett bra projekt på grund av dess omfattande hävstångseffekt. Nu vet vi att den österrikiska, den nederländska och den tyska regeringen blockerar ett beslut om dessa lånegarantibestämmelser. De anser att dessa bestämmelser inte överensstämmer med subsidiaritetsprincipen och att deras egna garantibestämmelser utsätts för orättfärdig konkurrens. Föredraganden säger riktigt att vi beklagar denna blockering. Kolleger, låt oss därför med tanke på det kommande toppmötet om sysselsättning med full kraft ställa oss bakom andra nya program för små och medelstora företag. Inom kort lägger Europeiska kommissionen fram ett nytt förslag: ett joint european venture . Av övervakningscentrumets årsrapport framgår det att europiseringen av de små och medelstora företagen utgör ett problem. Därför skulle Europeiska unionen finansiellt kunna hjälpa de små och medelstora företagen att bilda gränsöverskridande joint ventures . Det är ett projekt som vi i parlamentet måste stöda.
Till sist, och det har redan understrukits flera gånger i kammaren, vill jag plädera för europeiska rättsformer som underlättar samarbetet mellan små och medelstora företag på europeisk nivå. Ett avtal om det europeiska bolagets status är av avgörande betydelse om vi vill se fler små och medelstora företag kliva på den europeiska karusellen.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Det är uppenbart att det finns en uppmärksamhet riktad mot de små och medelstora företagen. Den stora frågan är huruvida denna uppmärksamhet, huruvida detta intresse, är verkligt eller bara konjunkturellt och instrumentellt för att minska den verkliga nedbrytning som pågår i ett nätverk, som varit relativt balanserat, med ekonomiska aktörer och för att den allmänna opinionen skall se att man vidtar åtgärder mot en fördärvande dynamik.
Torres Coutos betänkande, som jag tackar honom för, har positiva inslag och jag tänker då på den betydelse som ges åt kooperativen och den framskjutna roll kvinnan ges vad gäller överlevnaden och vitaliseringen i de små och medelstora företagen.
Betänkandet berör emellertid bara ytligt några grundläggande frågor, t.ex. finansieringen, tillgången till krediter samt de svårigheter och den diskriminering som de små och medelstora företagen utsätts för på detta område (punkt 15).
Det är sant att det handlar om ett betänkande som inte behandlar all problematik kring de små och medelstora företagen, knappt fjärde årsrapporten om det Europeiska övervakningscentrumet, men jag tycker ändå att man borde kunnat gå mycket längre, till och med vad gäller själva syftet och behandlat finansieringsfrågan mer ingående. Detta därför att, vilket också sägs, de små och medelstora företagen och deras finansiering genom Europeiska investeringsbanken är en av de "nyheter" som förbereds för det extraordinära toppmötet i Luxemburg, i en tydlig avsikt att komma med något nytt. Vilket är långt ifrån detsamma som att göra det!
För att återgå till den uppmärksamhet som de små och medelstora företagen förtjänar kan jag inte avstå från att kommentera industrins "rundabordskonferens" , som samlar ledarna från de enorma transnationella företagen och grupperna, som publicerade en utredning i juli om "Införandet av konkreta partnerskap mellan stora och små företag" , och meddelandet om de fem reglerna för "gott uppförande" , liksom räven som redan är i hönsburen själv försöker skaffa ett lämplighetsintyg utifrån normer som den själv fastställer.
Jag vill tacka föredraganden och talarna och ansluta mig till vad de har sagt om vikten av detta område.
Här har vi potential att skapa arbetstillfällen. Vi vet att arbetsköerna där miljoner står utan hopp är EU: s skam. Jag vill framhålla betydelsen av de riktigt små företagen med färre än tio anställda, som jag är van vid från min typ av område - de skotska högländerna och öarna. Låt oss böna och be våra regeringar att de slutar blockera Elise. Det var en praktisk åtgärd som gav de riktigt små företagen tillgång till finansiering. Vad vi behöver är praktiska åtgärder i stället för fagert tal så att folk kan starta företag. Det är fint att så många kvinnor vill göra det i småföretagssektorn. Jag är ense med Lyndon Harrison i det han säger om behovet av att göra en differentierad beskattning.
Herr ordförande! Jag vill gärna lyckönska kollega Torres Couto till sitt betänkande. Han ber om uppmärksamhet för de problem som små och medelstora företag konfronteras med. Nummer ett är bristen på ledningskapacitet. Ett praktiskt exempel som fyller upp en del av detta tomrum är projektet " Live Wire Project" som handelskammaren i Rotterdam har satt igång speciellt för begynnande företagare, där banker, jurister och företagsexperter står för ett brett paket av utbildning och rådgivning.
Ett annat problem är överlåtelsen av företag. Avslutande av ett företag orsakar en oänskad förstörelse av kapital, kunskap och sysselsättning. Det är endast kronofogden som mår bra av det. Medlemsstaterna kan främja överlåtelser av företag - och därmed säkerställa sysselsättningen - genom att anpassa sin skattelagstiftning.
Till sist en fråga till kommissionären: skulle det vara möjligt att låta övervakningscentrat i en följande årsraport uppmärksamma temat miljö? Vid det informella miljörådet i Amsterdam den 18 april i år kom man fram till att de små och medelstora företagen förutom att skapa jobb även är viktiga orsaker till miljöbelastning. Jag är nyfiken på svaret.
Herr ordförande! Årsrapporten om Europeiskt övervakningscentrum för små och medelstora företag, som nu presenteras för fjärde gången utgör ett viktigt diskussionsunderlag, just för att den ger en bild av situationen när det gäller hantverkssektorn och de små och medelstora företagen samt föreslår lämpliga åtgärder för att få till stånd en effektiv utveckling som kan bidra till att skapa sysselsättning.
Det rör sig dock inte om några snabba åtgärder och det verkar som om årsrapporten undviker frågor som har en mer speciell karaktär, till exempel när det gäller socialförsäkringar och släktingars juridiska ställning när de tillsammans äger ett företag.
Men vi är överens med föredraganden när han påpekar att de höga skatter som tillämpas av de flesta av medlemsstaterna när det gäller överlåtelse och donationer utgör en broms för överlåtelse av egendom och när han påpekar den ringa uppmärksamhet som ägnas möjligheten att överlåta rörelsen till de anställda.
Vi gläder oss däremot åt att föredraganden nämner sänkningar av skatten på kapital som återinvesteras, en princip som Alleanza Nazionale under sin korta tid i regeringen försökte främja, på samma sätt som vi är övertygade om att, om man verkligen kunde komma fram till effektiva skattesänkningar och man kunde uppmuntra till partnerskap mellan små och medelstora företag och de större företagen så skulle detta säkerligen leda till positiva resultat både vad gäller den nuvarande sysselsättningen som skapandet av nya arbetstillfällen.
Herr ordförande! Min kollega Thyssen har redan redovisat skälen till att PPE-gruppen till fullo instämmer i Torres Coutos betänkande och han har dessutom strukit under vissa viktiga inslag i årsrapporten om det europeiska övervakningscentrumet för små och medelstora företag. De små och medelstora företagens och hantverkets betydelse för den europeiska ekonomin och det europeiska samhället erkänns numera allmänt och därför finns det heller inget behov av att ytterligare uppehålla sig vid den frågan. Jag tänker i fortsättningen bara formulera och utveckla ett par synpunkter som jag anser vara av betydelse.
Den första gäller det faktum att, snarare än att behöva uppmuntran av traditionell typ, så har de små och medelstora företagen och hantverkssektorn framför allt behov av ett klimat som är allmänt positivt till att de föds och utvecklas. Och framför allt tänker jag på det starka behovet - som flera gånger har understrukits i kammaren - av åtgärder när det gäller byråkrati, regelverk, skatter och relationer på arbetsmarknaden, som utgör hinder och som riskerar att strypa möjligheterna inom denna sektor. Om man vill ge ytterligare exempel, vilket också har framkommit inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, så tror jag att man borde begrunda frågan om utbildning och, framför allt, försöka stimulera olika typer av samarbete mellan de olika initiativ som tas av olika management -skolor i medlemsstaterna.
Låt mig slutligen upprepa det som flera kolleger redan har sagt. Frågan om de små och medelstora företagen och hantverkssektorn borde stå i centrum för uppmärksamheten vid toppmötet om sysselsättningen den 21 och 22 november. Endast de små och medelstora företagen kan bidra till att förbättra sysselsättningen i Europa och det skulle vara ett hån att rikta in uppmärksamheten på andra aspekter och att glömma bort detta.
Herr ordförande! Herr Torres Couto har gjort en bra analys av de europeiska små och medelstora företagens problem och utmaningar, tack för det. Såsom betänkandet visar har de små och medelstora företagen en avgörande och växande betydelse för sysselsättningen. Frågan lyder: hur kan vi främja förutsättningarna för de små och medelstora företagens verksamhet.
Betänkandet tar upp de sociala och ekonomiska problem som sammanhänger med ägarbyte i små och medelstora företag. En tung och onödig beskattning äventyrar ofta en verksamhet på sikt och kan rentav tvinga till nedläggning av företaget. Ingenting är lättare än att ta livet av ett sådant företag och ingenting är svårare än att skapa nya arbetstillfällen. Det visar arbetslöshetssiffrorna för Europa med all tydlighet.
Betänkandet understryker helt riktigt betydelsen av kooperativet som företagsform och dess möjligheter, samt kräver en europeisk kooperativ stadga. En sådan behövs säkerligen. Ett kooperativ är en ypperlig företagsform särskilt i kapitalfattiga områden. Till exempel i Finland har även många storföretag en kooperativ bakgrund.
EU stöder nya företag på många sätt. De viktigaste redskapen är strukturfonderna. De erbjuder stöd särskilt för utbildning och produktutveckling. Långsamma tillvägagångssätt och byråkrati hindrar tyvärr ofta små och medelstora företag att utnyttja dessa möjligheter.
Den svåraste frågan för de små och medelstora företagen är bristen på pengar. Företagen har stort behov av pengar både för investeringar och som driftskapital. Många länder har använt sig av räntesubventioner för att stödja företagen. Systemet med räntesubvention är vanligt också inom exempelvis lantbruket. Det är därför värt att överväga om systemet kunde utvecklas att gälla också små och medelstora företag.
Torres Coutos betänkade identifierar skickligt de hinder som små och medelstora företag stöter på och ger rekommendationer för hur de kan undanröjas. Resultaten beror i hög grad på hur medlemsstaterna beaktar dem.
Herr ordförande! Den fjärde årsrapporten som sådan och Torres Coutos betänkande erbjuder ett bra informationsunderlag och ett flertal hänvisningar för nödvändiga politiska beslut och åtgärder. Särskilt hämmande till exempel för funktionen hos företag, men framför allt för totalstrukturen hos småföretag, är det faktum, att kvinnliga företagare, till exempel på det ekonomiska området, ofta konfronteras med svårigheter. Problemet för medarbetande makar vad gäller socialt skydd, rättsskydd, skatte- och samhällsrätt kräver en snabb lösning. De små företagen är ofta familjeföretag. Lagstiftaren bör vidta åtgärder med hänsyn till deras fortbestånd och deras viktiga roll för säkringen av arbetstillfällen. Detta gäller särskilt överlåtelse av företag, där arv- och gåvoskatt kan äventyra konkurrenskraften hos det europeiska näringslivet som helhet. Särskilt viktig anser jag punkt 18 i betänkandet vara, där man hänvisar till en sänkning av bolagsskatten på ej uttagna vinster som ett instrument för att öka sysselsättningen. Bildande av eget kapital och innovation skulle väsentligt kunna ökas genom denna åtgärd. Staten skulle därmed kunna motivera företagaren till tillväxt- och innovationsorienterade investeringar inom företaget, och därmed förbättra näringslivssektorn Europa.
Högt ärade herr ordförande! Jag som smed, som kommer från ett familjeföretag, gläder mig alldeles särskilt över detta betänkande. Denna rapport visar nämligen att man här bedriver new public management , dvs. att man med objektiva förfaringssätt såsom benchmarking eller best practice sörjer för chansen att förbättra situationen i de många små familjeföretagen i Europa. Det är överhuvud taget en trend, att många små företag i Europa blir allt starkare. När man ser att det 1992 i genomsnitt var sju sysselsatta per företag, och att det 1995 bara var sex, då märker man att det egentligen är de små som utgör konjunkturstödet och därmed också erbjuder sysselsättningssäkerhet, eftersom de naturligtvis vid konjunktursvängningar inte prioriterar hire-and-fire -principen, utan partnerskapsprincipen, eftersom man är personliga bekanta.
Därför är det viktigt att utbildning och vidareutbildning befrämjas, och det är fullkomligt oförståeligt när det nu diskuteras att till exempel Leonardo-medlen skall skäras ned. Tvärtom, av toppmötet i Luxemburg om sysselsättning kräver jag en tydlig höjning av Leonardo-medlen, eftersom just de ger en möjlighet åt arbetslösa ungdomar att få ett jobb.
Jag kräver också att partnerskapen inom exporten befrämjas och att slutligen också samarbetet med industrin förbättras, eftersom industriexport när allt kommer omkring över hela världen är grunden för många små familjeföretag. Också generationsväxlingen är ett jätteproblem. En tredjedel av företagarna i dessa småföretag är äldre än 50 år, det motsvarar ungefär 6, 3 miljoner arbetsplatser i Europa. Jag kräver att arv- och gåvoskatterna överhuvud taget tas bort, om man överlåter ett företag inom familjen, och naturligtvis också att inte outtagna vinster i företaget måste beskattas.
Herr ordförande, kolleger och herr kommissionär! De små företagen spelar en omistlig roll för skapande av välstånd i Europa. Det är först nu som deras fulla roll börjar inses. Men då är det inte stöd i form av mer åtgärder och program som behövs, utan främst undanröjande av hinder.
I betänkandet och i Torres Coutos utmärkta anförande belyses bland annat den bromskloss som höga skatter på företagande utgör, inte minst vid överlåtelser. Det är också uppenbart att det är de minsta företagen som drabbas hårdast och hämmas av överdrivna regleringar.
Vi behöver en attitydförändring. Mer av företagande och företagsamhet ger Europa den anpassningsförmåga och mångfald som vi behöver för att kunna dra nytta av den globala ekonomin. Det är småföretagarna - och inte fler politiker på sysselsättningsmöten - som är de hjältar som EU behöver för att komma till rätta med arbetslösheten.
Så till Harrison, som tyvärr var tvungen att hasta iväg från debatten, vill jag säga: Gordon Brown och alla hans initiativ i all ära, men det är under en Toryregering som Storbritannien som enda land i EU har kunnat uppvisa ett rejält uppsving i företagande och nya jobb. Det tycker jag förtjänar både uppmärksamhet och eftertanke. Låt oss därför skapa förutsättningar och riva hindren, så att EU kan bli en företagsamhetens union för frihet, välstånd och framtidstro.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Kommissionen välkomnar Torres Coutos redogörelser för den fjärde årsrapporten om Europeiskt övervakningscentrum för små och medelstora företag. Liksom redan de tidigare rapporterna gjort erbjuder också den senaste rapporten en god överblick över det aktuella läget och utsikterna för de små och medelstora företagen, och bedömer deras prestationer på den inre marknaden.
Rapporten kommer till den slutsatsen, att fullbordandet av den inre marknaden hittills haft positiva effekter på tillväxten hos näringslivet i Europa, varvid det särskilt har skett stark tillväxt för exporten och en betydande ökning av produktiviteten. Vid sidan om detta understryker rapporten att de företag som har dragit mest nytta av den inre marknaden i huvudsak är de små och medelstora företagen, och att detta slags företag uppvisar den högsta tillväxtpotentialen vad beträffar arbetsplatser.
Kommissionen är av den åsikten att Torres Coutos betänkande påpekar talrika viktiga punkter, av vilka jag här enbart vill beröra tre. För det första kvinnornas betydelse för små och medelstora företag, och nödvändigheten av åtgärder för att befrämja kvinnliga företagare och medarbetande hustrur. På toppmötena i Essen och Madrid bekräftades vilken viktig roll kvinnorna spelar vid utvecklingen av små- och medelstora företag, skapandet av nya arbetsplatser och konkurrenskraften hos det europeiska näringslivet. Dess framgång beror i hög utsträckning på om kvinnor också befrämjas optimalt. Det tredje fleråriga programmet för små- och medelstora företag för 1997-2000 sörjer för konkreta politiska åtgärder för jämställande av kvinnliga företagare och kvinnliga partner i företaget.
För det andra: bidraget från företag inom det sociala näringslivet - alltså kooperativ, ömsesidiga sällskap, föreningar och stiftelser - till tillväxten och sysselsättningen. För första gången har det europeiska övervakningscentrat för små- och medelstora företag lagt tyngdpunkten vid dessa kooperativ, ömsesidiga sällskap, föreningar och stiftelser, som i alla fall bidrar med 5 % till sysselsättningen och har en andel av 6 % av de privata företagen. Den växande betydelsen av det sociala näringslivet i Europeiska unionen blir tydlig i det senaste meddelandet från kommissionen, som skall göra föreningars och stiftelsers roll i Europa bättre känd. I detta dokument ingår resultaten av en av kommissionen genomförd omfångsrik undersökning, som avsåg att tjäna till att lära känna sektorn bättre. Dessutom föreslår dokumentet en rad åtgärder, som skulle kunna genomföras på medlemsstaternas nivå.
Och för det tredje, betydelsen av befrämjandet av entreprenörsanda som viktigt element för grundande av och tillväxt i små- och medelstora företag. Kommissionen är medveten om att uppbyggnaden av en dynamisk företagarkultur är av mycket stor vikt för skapandet av arbetsplatser och stärkandet av konkurrenskraften i Europa. För att anknyta till frågan som ställdes här om framtiden för rapporteringen, får jag hänvisa till att nästa övervakningsrapport har planerats till slutet av detta år, och att utlysandet av rapporten för 1998/99 också kommer att sätta igång detta år.
Vad gäller tyngdpunkterna för huvudtemat för nästa rapportering - i denna rapport gällde det frågan om kvinnor i de små och medelstora företagen - är det riktigt att man har planerat miljö som huvudtema för nästa observation.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Nötkött
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A4-0260/97) av Hardstaff för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslag till rådets förordning om åtgärder för att främja konsumtionen och avsättningen av kvalitetsnötkött och om åtgärder för att informera om märkning av nötkött samt om upphävande av förordning (EEG) nr 2067/92 (KOM(97)0070 - C4-0193/97-97/0058(CNS)).
Fru Hardstaff har som föredragande ordet i fem minuter.
Herr ordförande! Det verkar rättvist att lyssna på åtminstone en representant för varje gupp efter det att vi lyssnat på kommissionären, och jag ber er därför att ställa tid till förfogande för att uppfylla denna begäran.
Enligt föredragningslistan är debatten mellan kl. 10.00 till kl. 12.00 och från kl. 18.00 till kl. 20.00 för de betänkanden vi fastställer här och enligt föredragningslistan äger omröstningen rum kl. 12.00.
Föredraganden, fru Hardstaff har ordet.
Herr ordförande! Bakgrunden till detta betänkande, som rekommenderar en kampanj för att marknadsföra och främja europeiskt nötkött, är självfallet den skarpa nedgången i konsumtionen av nötkött sedan BSE kom i dagen för mer än tio år sedan. Nedgången blev katastrofal för nötboskapsskötarna i Europa och för alla inom nötköttsindustrin när det i mars 1996 förklarades att ett samband mellan BSE hos boskap och CJS hos människor inte kunde uteslutas. Detta blev aktuellt när det tragiskt nog visade sig att ett antal yngre människor hade fått CJS, som normalt är en sjukdom hos åldringar.
Många åtgärder har vidtagits både i Storbritannien och på EU-nivå för att hantera problemet, inte minst det fortsatta förbudet att exportera brittiskt nötkött, ett förbud som förhoppningsvis snart kan upphävas tack vare de många åtgärder som har vidtagits och den mycket strängare tillämpningen av bestämmelserna om utfodring och hygien.
För några månader sedan kom parlamentet överens om åtgärder för identifikation av besättningar och ett köttmärkningssystem med grund i informationen i den boskapsdatabas som nu skapas, där den inte redan finns. Dessutom har den nya brittiska regeringen anmodat alla EU-medlemmar att tillämpa de nu i Storbritannien gällande bestämmelserna om avlägsnande av specificerat slaktavfall av nöt.
Men nötköttsmarknaden ligger trots det nere, och stora summor av de allmänna medlen i jordbruksbudgeten används för att lägga in nötkött av god kvalitet i interventionslager. Om mer nötkött konsumeras inom EU och mer exporteras till tredje länder kan en hel del allmänna medel på sikt sparas och den europeiska marknaden för nötkött åter nå något slags balans mellan tillgång och efterfrågan. Det är därför som kommissionen föreslår en marknadsföringskampanj och begär ett snabbt samråd med Europaparlamentet så att genomförandet ska kunna ske så snart som möjligt.
I mitt betänkande föreslår jag att definitionen av kvalitetsnötkött vidgas från den gamla, mycket begränsade definitionen av ett begränsat antal styckningsdelar och slaktkroppar. Kvaliteten bör omfatta alla typer av slaktkroppar av nöt, också billigare styckningsdelar, förutsatt att de uppfyller kriterierna för livsmedelssäkerhet enligt det märkningssystem som jag redan hänvisat till.
Jag föreslår också att nationella organisationer med sakkunskap och kännedom om de lokala marknadsförhållandena anlitas för att verkställa kampanjen. Utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling utvidgade detta att omfatta även motsvarande regionala organisationer. Ändringar från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd stärkte konsumentintressena i kampanjen och betonade att kärnan bör vara god konsumentupplysning. Jag vill tacka kollegerna i båda utskotten för deras ändringar som varit till stor hjälp.
Om vi skall övertyga konsumenterna i Europa att äta mer nötkött och sälja mer nötkött utanför EU måste vi försäkra oss om ökad försäljning, inte genom smart marknadsföring, utan därför att konsumenterna hyser ett välgrundat förtroende för produktens kvalitet. De måste känna att allt som behövs faktiskt har gjorts för att de ska kunna köpa hälsosam mat. Den föreslagna märkningen och europeiska logotypen för kvalitetsnötkött måste vara en vattentät garanti för detta och för att man faktiskt har tagit lärdom av krisen nyligen. Detta är något som vi här kan vara eniga om när vi låter vår ståndpunkt gå vidare till kommissionen och rådet.
Herr ordförande! Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har vid detta tillfälle rekommenderat att man denna gång använder rättslig grund artikel 43, enbart, och att man med artikel 43 tillägger, som likvärdig rättslig grund, artikel 129a.1 b. Varför? Eftersom artikel 129a.1 b fastställer åtgärderna, de konkreta gärningarna, för konsumentskydd som föredraganden har hänvisat till.
Det är sant, herr ordförande, att utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt och denna församling i sin helhet är medvetna om att traditionellt, för alla regleringar, för alla handlingar inom jordbruksområdet var den lämpliga rättsgrunden uteslutande artikel 43. Domstolen har i sin praxis alltid fastställt att så är fallet inte bara eftersom artikel 43 är en lex specialis i förhållande till alla andra rättsgrunder som skulle kunna användas, utan eftersom man i artikel 43 dessutom - då endast artikel 43 används, också i enlighet med domstolens praxis - har alla andra juridiska intressen beaktade som hälso- och konsumentskydd. Det finns en känd dom om villkoren för värphöns - från 1988 -. Det är en av nyckelfrågorna.
Dock anser utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, för andra gången, att man borde ändra den traditionella inställningen till denna rättsgrund. Och utskottet har gjort det sammanhängande med och i överensstämmelse med händelser och åtgärder som vidtagits efter BSE-krisen och det betänkande som antogs här i församlingen. I det betänkandet fastställdes tydligt att artikel 100a kunde användas, särskilt i harmoniseringssammanhang och i synnerhet borde samråd med, deltagande av, bredare demokratisk kontroll genom denna församling ske.
Jag måste nu påminna att kommissionen - då genom sin ordförande herr Santer, och sedan i konkreta gärningar, som de två förordningar som nyligen sänts till denna församling - har respekterat detta kriterium. I det här fallet, herr ordförande, begär vi inte artikel 100a - eftersom det inte handlar om harmonisering - utan 129a. Varför? Jo, helt enkelt eftersom de rättsliga skyddsvärda intressena efter denna kris har bytt hierarkisk ordning. Det är inte längre jordbruket, inte längre jordbrukets intressen som bör stå i förgrunden. I dag, så länge konsumenternas förtroende inte återställts, är skyddet av konsumenterna det viktigaste intresset och därför, genom att strikt använda de kriterier domstolen fastställt när det gäller att tolka vilka de lämpliga rättsliga grunderna skall vara, anser utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, och jag hoppas att även parlamentet anser det - vi tror att kommissionen stöder oss - att det tydligt måste fastställas att dessa är de viktigaste intressena, med tillägg av rättsgrunden.
Herr ordförande! Å utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydds vägnar gratulerar vi föredraganden, som vi även samarbetat med, vilket hon själv sade. Vi har ändringsförslag till ordalydelsen som rättar till funktionalitetsproblem i kommissionens förslag, vare sig detta angår tekniska och språkliga problem - eländigt, herr kommissionär, eländigt - eller angående vissa oklarheter gällande åtskiljandet av ox- och kalvkött, eller angående vissa avsaknader, som exempelvis konsumenternas roll, vilken måste vara starkare, och Europaparlamentets roll gällande frågans övervakning. Vi har gjort ändringar angående ordalydelsen och hoppas att förbättringar kommer att göras.
Dock finns det, herr ordförande och herr kommissionär, i denna stund en viktigare fråga. Bestämmelsen vi diskuterar, i kombination med två eller tre andra vi diskuterade tidigare, syftar till att återställa konsumenternas förtroende för en marknad som befinner sig i sammanbrott och försöket att återställa förtroendet baserar sig bland annat på etikettmärkning. Sedan i går, herr kommissionär, cirkulerar information, vilken kommer från kommissionen själv, som gör gällande att det, full lagligt, är möjligt att ändringar, och till och med förvridningar av lagstiftningen kan äga rum, och att märkningssystemet därmed inte har någon trovärdighet. Information angående detta gavs i går bl.a. också till kommittén för övervakning av fallet med de galna korna. Herr kommissionär, om något dylikt är sant, undermineras hela den politik vilken vi långsamt och med svårigheter försöker dra upp linjerna för i syfte att återskapa konsumenternas förtroende. Herr kommissionär, jag ber er vänligast, jag begär två saker av er:
För det första, ett svar på om denna information är sann och på exakt vad som händer.-För det andra, en förpliktelse från kommissionens sida att den snabbast möjligt kommer att vidta alla de kompletterande åtgärderna och att den inkommer med kompletterande förslag så att de omständigheter som tillåter dessa ändringar och undermineringen av vår politik försvinner.
Herr ordförande! Det är en sak jag inte kan förstå: När ordföranden ber om en grundlig debatt, så får vi upplysningen att kommissionär Fischler inte kommer att vara närvarande från klockan 18.00 i kväll. Jag vet överhuvudtaget inte vad denna ändring av föredragningslistan skall tjäna till! Vi talar då för döva öron, man lyssnar inte på våra argument, vi får inga svar. Därför skulle jag dock vilja be er om något mer flexibilitet, ty jag har följande frågor: Är kommissionen överhuvud taget beredd att tidigarelägga en skärpning av märkningsbestämmelserna? Finns det nya förslag, herr kommissionär, utöver det som har beslutats i rådet? Diskussionen om huruvida vi skall lägga om föredragningslistan tar längre tid än att dra igenom den.
Ordningsfrågan är det enda jag kommer att ta hänsyn till. Jag kommer inte att ta hänsyn till frågan, eftersom det inte är tillfälle för frågor nu. Jag har tidigare talat om att enligt föredragningslistan börjar debatten kl. 10.00 och att den sedan fortsätter på eftermiddagen och enligt listan, och det godkände församlingen, äger omröstningen rum kl. 12.00. Därför avbryts debatten, som brukligt är, kl. 12.00.
Herr ordförande! Låt mig citera artikel 130 och för min grupps räkning, gruppen Union för Europa, kräver jag att debatten avslutas i enlighet med vad som anges i artikelns första punkt: " En debatt kan avslutas innan talarlistan har uttömts, på förslag av ordföranden eller på begäran av en politisk grupp - min grupp begär detta - eller minst 29 ledamöter." Behandlingen av en så här viktig förordning får inte skjutas upp till i morgon, när föredragningslistan bara upptar ett enda betänkande och vi därför förmodligen bara kommer att vara ett fåtal närvarande vid omröstningen. Vi diskuterar regler som är av avgörande betydelse för köttuppfödare, kötthandlare och konsumenter, en förordning som berör många av de orosmoln som har seglat upp i samband med BSE. Jag begär därför att de kolleger som har förberett inlägg skall betrakta dem som röstförklaringar och att vi går till omröstning omedelbart efter kommissionär Fischlers inlägg.
Ni har begärt tillämpning av artikel 130.1. Jag kommer att ge ordet till en talare som är för denna begäran och en talare som är emot. Därefter övergår vi till omröstningen, som förutsett.
Herr ordförande! Jag skulle vilja uttala mig mot detta förslag. Bara för att det finns organisatoriska svårigheter eller på grund av kommissionärens personliga förpliktelser, som möjligen inte går att skjuta på, kan vi inte uppskjuta diskussionen i parlamentet.
Det är en viktig debatt. I jordbruksutskottet har det framkommit viktiga ändringar till kommissionens förslag. Det måste också diskuteras. Det måste också diskuteras, om vi eventuellt skall företa en återremittering till utskottet, eftersom etiketteringsriktlinjen som detta förslag refererar till, fortfarande behöver förbättras. Allt detta måste diskuteras här och konfereras om bland parlamentsledamöterna. Det är omöjligt att rösta redan nu efter kommissionärens tal respektive hans ställningstagande. Jag är absolut däremot, och jag ber mina kolleger att inte godkänna detta förslag.
Tack, herr Graefe zu Baringdorf. Finns det något inlägg till förmån för Santinis begäran?
Fru Poission har ordet till förmån för Santinis begäran.
Ja, jag uttalar mig till förmån för Santinis förslag därför att jag, trots denna mycket viktiga debatt, anser att den situation som uppfödare och konsumenter fått utstå som en följd av BSE-krisen, i högsta grad talar för att debatten avslutas och att man går till omröstning om betänkandet i dag.
Fru Hardstaff har ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Jag vill bara påpeka, som föredragande, att det är helt normalt att vi här i kammaren debatterar en sak torsdag kväll och röstar fredag morgon, och jag förstår inte varför ett undantag behöver göras för mitt betänkande.
Tack, fru Hardstaff. Jag låter begäran om streck i debatten gå till omröstning.
(Parlamentet avslog begäran.)
Debatten fortsätter. Herr Fischler har ordet.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Till att börja med får jag hänvisa till - jag skulle annars inte vilja förlänga denna formella debatt om förfarandet - att jag hade bett om att man i dag skulle behandla just denna rapport först på grund av dess betydelse.
Först skulle jag dock vilja tacka alla dem som bidragit till framtagandet av detta betänkande, särskilt jordbruksutskottet och föredraganden, fru Hardstaff, men också alla andra utskott för deras positiva bidrag och för den ingående, välvilliga behandlingen av förslaget. Vi eftersträvar med detta förslag två skilda mål. För det första tjänar detta förslag till att informera konsumenterna om garantierna, som de nya märkningsdirektiven för nötkött påbjuder, vilka infördes med direktiv 820/97. För det andra skall de marknadsförings- och reklamkampanjer för främjande av förbrukning och marknadsföring av nötkött, som skall genomföras av handeln och dess branschorganisationer, inte medfinansieras av gemenskapen enbart i gemenskapen, utan också i tredje land, så att nötköttssektorn, som har råkat i kris på grund av den starka konsumtionstillbakagången, skall kunna återhämta sig. Detta får inte glömmas bort här!
Det viktigaste ändringsförslaget är ändringsförslag nr 1, som gäller förslagets rättsliga grundval. Mot bakgrund av parlamentets argument och kommissionens ordförande Santers garanti kan kommissionen förklara sig delvis införstådd med ändringsförslag nr 1, och godta artikel 129a som tillägg till artikel 43 som rättslig grundval. Vad gäller ändringsförslag nr 7 och nr 15 om definition av kvalitet på nötkött, som är föremål för detta marknadsföringsprogram, så har denna definition redan tagits upp i en kommissionsförordning. Därför är dessa ändringsförslag överspelade. Som föredraganden redan har rekommenderat, så skall alla slag av slaktkroppar omfattas av de befrämjande åtgärderna.
Då de nya märkningsbestämmelserna är gemenskapsbestämmelser, är jag övertygad om att informations- och reklamåtgärderna för dessa bestämmelser undantagsvis till fullo måste finansieras av gemenskapen. Följaktligen kan jag också godkänna ändringsförslagen 4 och 12. Ett av de viktigaste målen för detta totala förslag är att ge förbrukaren en garanti för att man ska kunna spåra produkterna. Vad gäller befrämjandet av den direkta marknadsföringen, så måste denna direkta marknadsföring självklart motsvara de gemenskapliga kvalitets- och spårbarhetsåtgärderna eller -direktiven och framför allt också de veterinärhygieniska föreskrifterna. Därför kan man endast delvis ta hänsyn till ändringsförslaget, som av er formulerades i den riktningen, om dess ordalydelse modifieras på motsvarande sätt.
Dessutom kan ändringsförslag 13 inte antas i sin nuvarande form på grund av risken att man då inte skulle uppnå spårbarhet. Inte heller kan ändringsförslagen 6, 10, 16 och 17.2, om uppmuntrande av ursprungslogotyper och -symboler antas. Förslaget i sig självt innehåller redan regler för denna tillämpning bland de av gemenskapen fastställda villkoren. Enligt kommissionens uppfattning bör uppmuntrandet av dylika ursprungslogotyper och -symboler även i fortsättningen överlåtas på handeln respektive dess branschorganisationer, som ställt förslaget. Detta kan också regleras av de ansvariga inrikespolitiska myndigheterna, om de finner det nödvändigt.
Vad gäller ändringsförslagen 5, 8, 17, stycke 3, och 19 vad gäller deltagande av nationella institutioner och organiserande av tekniskt stöd, så må det betonas att det är en uppgift för ansvariga inrikespolitiska myndigheter att övervaka varje kampanj, och att handeln och dess branschorganisationer måste ställa sina förslag till de ansvariga inrikespolitiska myndigheterna. Detta hänger ihop med subsidiaritetsprincipen. Vi å andra sidan bör garantera den nödvändiga flexibiliteten. Om de inrikespolitiska myndigheterna anser det ändamålsenligt, kan de föreskriva hörandet av särskilda instanser. Därför är de ovannämnda ändringsförslagen meningslösa, eftersom de motsäger dessa grundläggande principer.
Slutligen är ändringsförslag 2 överflödigt ur kommissionens synpunkt, och ändringsförslagen 13, 14 och 17, stycke 1, är delvis oklara eller framför allt oförenliga med förslagets mål. Därför kan kommissionen inte godkänna dem. Ändringsförslag 18 gäller ändringar som inte kan antas, och måste därför också avslås. Till slut är kommissionen emellertid beredd att godkänna ändringsförslag 11. Ändringsförslag 20, som gäller en rapport från kommissionen om genomförandet av detta krav, kan också godkännas. För förberedandet och förbättringen av kommande kampanjer kommer det att vara till nytta.
Till slut vill jag peka på att eftersom ändringsförslag 1 accepterats, så tillämpas numera också artikel 129, utan att därigenom ett medbestämmandeförfarande avses.
Herr ordförande! Herr Fischler har å kommissionens vägnar upplyst oss om vilka ändringsförslag som kan antas och vilka som inte kan antas. Ni har avslagit ändringsförslag 18, som hänför sig till finansiering och procentsatser för finansieringen. Det skulle kunna bero på att ni när det gäller den direkta marknadsföringen avser att göra ett klarläggande...
Detta är en fortsättning av debatten, inte en ordningsfråga. Vi går nu till omröstning. Debatten fortsätter klockan 18.00.
Herr ordförande! Vi har nu den speciella situationen, som har undgått er, att vi avbryter en debatt, och att Fischler inte kan vara närvarande i kväll. Det handlar om huruvida vi måste återremittera betänkandet till utskottet, och därför behöver vi klarhet från Fischler, medan han fortfarande är här. Detta är den speciella situationen. Därför ställer jag ännu en gång en fråga på denna enda punkt, så att vi under debatten ikväll har den klarhet, som vi inte kan åstadkomma då. Därför ber jag er, herr ordförande, att tillåta detta. ni har inte hört vad som har hänt här förut, eftersom ni nyss har övertagit ordförandeskapet. Följaktligen frågar jag ännu en gång, om finansieringen, som är nämnd i ändringsförslagen 18 och 22, nämligen det 100-procentiga övertagandet av industrins kostnader, som uppkommer i samband med informationen om införandet av märkningen, kommer att reduceras. Det är ett unikt fall, att 100 % skall finansieras. Det är skandalöst! Om Ni inte godkänner en reducering, kommer vi att återremittera det till utskottet, det är jag ganska säker på! Det var en viktig fråga i jordbruksutskottet!
Jag har hänvisat till att vi med hänsyn till faktaläget och framför allt också på grund av de erfarenheter som vi gjort med den redan tidigare introducerade aktionen i detta sammanhang, är beredda att finansiera denna aktivitet till 100 % på den inre marknaden. Det är för övrigt inte första gången. Sådana bestämmelser finns det också i samband med de skyddade ursprungsbeteckningarna. Det har emellertid ingenting att göra med direkt marknadsföring. Om en motsvarande ändring företas vad gäller direkt marknadsföring, har jag sagt, då kan också direkt marknadsföring delvis tas med. Viktigt och en förutsättning för detta är i varje fall att man åstadkommer spårbarhet och att dessutom endast sådana direkta marknadsförare deltar, som klart kan bevisa, att de innehåller alla veterinärhygieniska föreskrifter till 100 %.
Herr ordförande! Vill ni notera att jag nu är närvarande, att jag skrev in mig i morse, att jag under tiden varit på mitt kontor, att jag sparat kvittenser för detta, att jag kommit hit på cykel, för vilket presidiet inte gjort några arrangemang.
Tack, och välkommen till kammaren!
Herr ordförande! Jag beklagar. Efter det som Grafe zu Baringdorf sade, informerar jag er att vår grupp planerar att inkomma med ett förslag om att det förslag vi diskuterar skall dras tillbaka. Vår position, och detta föreslår vi även våra kolleger, kommer att bero på svaret som kommissionären vägrar ge oss. Jag frågade honom om det finns riktig information om att det i denna stund är möjligt att systemet för märkning försämras. I går gavs uppgifter till kommittén för övervakning av de galna korna. Jag frågade honom om han kommer att vidta åtgärder för att komma tillrätta med denna situation, annars kommer hela systemet falla samman och vi kommer att kräva att frågan dras tillbaka.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Jag ber kammaren ursäkta, men jag gjorde en anmärkning om denna ordningsfråga till ordförandens kontor i morse.
Jag har först alldeles nyligen haft tillfälle att läsa texten i resolutionen om påstådda brott mot mänskliga rättigheter i Etiopien. Stycke D hänvisar till Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheters femtiotredje session och vad den påstås ha sagt.
När jag kontrollerade saken med Förenta nationernas källor fann jag inte att detta behandlats vid den femtiotredje sessionen. Jag ber därför ordförandeskapet kontakta Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter i Genève innan den aktuella och brådskande debatten inleds i eftermiddag, eftersom det inte vore tillrådligt att inleda en debatt på grundval av information som inte kan visas vara riktig, vad fakta beträffar.
Jag ber ordförandeskapet kontakta Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter i Genève för att kontrollera om påståendena i stycke D angående vad som beslutades vid dess femtiotredje session äger någon riktighet.
Herr Tomlinson! Tack för att ni påkallat vår uppmärksamhet avseende detta. Ordförandens kontor har i själva verket redan undersökt saken och instämmer med er tolkning. Ett meddelande kommer att ges klockan 15.
Jag har nu suttit i detta parlament i två år. I både parlamentets publikationer och i andra publikationer verkar det som om jag hoppar mellan kristdemokrater, konservativa, De gröna och PSE-gruppen.
Jag vill härmed tala om för alla att jag inte har någon som helst avsikt att lämna den grupp där jag sitter. Jag har suttit i den gruppen under två års tid, dvs. Nordisk grön vänster som ingår i Europeiska enade vänstern. Jag hoppas att jag nu slipper att se mig själv valsa runt i internpress i olika publikationer från parlamentet som varande en oerhörd hoppjerka.
Jag kan förstå att det är besvärligt och skall se till att det blir rättat.
Välkomsthälsning
Jag har nöjet att till diplomatläktaren välkomna en delegation på sex ledamöter från den isländska riksdagen, Alltinget. Delegationen besöker Strasbourg för att träffa sina kolleger i Europaparlamentet med anledning av den nionde interparlamentariska sammankomsten mellan Europaparlementet och Island. Bland det som diskuterats är utsikterna för en europeisk monetär union, framtidsutsikterna för och följderna av ett differentierat deltagande i Schengenavtalet och vidare utsikterna för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik i Europeiska unionen och den framtida utvecklingen av avtalet om det europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Jag hoppas att delegationen har haft nöje av sitt besök i Strasbourg och hälsar delegaterna välkomna till läktaren.
(Applåder)
Omröstning
Herr ordförande! Här finns det ett översättningsproblem. Vi lämnade in ändringsförslag nr 6 på engelska, och i den tyska översättningen hittar man då i punkt D ordet "försyndelse" . Det motsvarar inte våra intentioner. Jag ber helt vänligen att man använder ordet "brott" i stället.
(Parlamentet godkände den muntliga ändringen.)
(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd i ändrad form.)
Herr ordförande! Fitzsimons är på grund av sjukdom inte närvarande, och han har bett mig att tala å hans vägnar. Jag skulle vilja lägga till några ord i den sista meningen i ändringsförslag 13. Sista meningen lyder "på grundval av de metoder som fastställts av den mellanstatliga gruppen om klimatutveckling" och vi skulle vilja lägga till följande, "dessa metoder måste vara i överensstämmelse med de senast antagna normerna inom ramen för Förenta nationernas konvention om klimatförändringar" .
(Parlamentet förkastade det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! Vad gäller ändringsförslag 3 skulle jag vilja påpeka ett tekniskt fel. Av misstag har här vid översättning och vidarebehandling av ändringsförslagen den sista halva meningen försvunnit. Det handlar där om Fair Trade -bananerna. Jag läser nu än en gång upp det spanska originalet i den form det spanska ändringsförslaget hade som vi lämnade in, nämligen de sista två raderna. På spanska lyder det:
..." och säkrar bibehållandet av Europas och AVS-ländernas produktion av bananer och produktionen av Fair Trade- bananer.." .
Så lyder originalet. Det är alltså inget muntligt ändringsförslag, utan bara en korrigering av detta tekniska misstag. Jag har originalet här. Sekretariatet torde granska detta. Det handlar om originalet.
Herr ordförande! Liese hänvisar till en spansk text, men den text jag har framför mig avslutas med meningen "...och säkrar upprätthållandet av av de Europas och AVS-ländernas produktion av bananer" . Där är det slut, inget mer. Jag vet därför inte om det är möjligt att föra in den korrigeringen nu.
Herr Medina Ortega har rätt i att senare vid distributionen av texterna dessa tre ord fattades även på spanska, men från vår grupp skrev vi under och lämnade in originalet, och då var de tre orden med. Därför läser jag nu åter en gång upp den spanska texten, de sista två raderna.
..." och säkrar bibehållandet av Europas och AVS-ländernas produktion av bananer och produktionen av fair trade -bananer" .
(Parlamentet förkastade det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet förkastade ändringsförslaget.)
Herr ordförande! Nu blir jag snart irriterad. Vi har lämnat in ändringsförslaget i laga ordning. Jag ber sekretariatet att granska detta. I det spanska originalet, som vi lämnat in, står dessa tre ord. Det som händer nu, är inte i sin ordning! Om ett tekniskt misstag sker inom sekretariatet, så är detta en mänsklig svaghet, men vi måste rösta om det som gruppen har lämnat in, och jag ber nu än en gång om att vi gör det.
Vi skall granska och se efter var felet kom in om det fanns ett fel. Vi röstar om ändringsförslagen i den publicerade formen. Det är för sent att berätta detta för mig när vi är mitt i en omröstning.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Vi lade fram denna resolution om den muntliga frågan från utskottet och vi vill göra det klart i titeln att det gäller G7-förslaget för kärnreaktorerna Chmelnitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina. De gröna föreslår naturligtvis inte att rektorerna skall slutföras, vi motsätter oss färdigställandet av alla kärnreaktorer, vi vill att alla reaktorer i Ukraina och på andra ställen skall stängas. G7-kriterierna bygger på lägsta möjliga kostnad och säkerhetsmedvetande och officiella undersökningar har nu visat att detta inte är det val som innebär lägsta kostnad och största säkerhet. Jag vill att titeln klart visar att det är fråga om G7-ländernas förslag för slutförande av reaktorerna Chmelnitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina.
(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.) Gemensamt resolutionsförslag om stängningen av kärnkraftsanläggningen i Tjernobyl före år 2000 samt slutförandet av reaktorerna Chmelnitskij 2 och Rovno 4 i Ukraina
Jag skulle vilja lämna in det muntliga förslaget, efter det att vi ännu en gång beslutar mot bättre vetande. I går hade vi återigen en diffus diskussion med kommissionen på detta tema. Men vi fortsätter ju hela tiden på detta vis, så att vi sedan får sota för det. Därför skulle jag dock åtminstone vilja lämna in ändringsförslaget till den gemensamma resolutionen. Jag föreslår att vi gör en delad omröstning om ändringsförslagen 3 och 4, så att det åtminstone står klart att en del av församlingen fortfarande är klar i huvudet och inte vill fortsätta att färdigställa skrotreaktorer, och låta en annan skrotreaktor fortsätta att gå, så att vi senare inte har några pengar kvar för att överhuvud taget kunna betala de fruktansvärda följderna; de mänskliga följderna kan vi i vart fall inte betala...
(Ordföranden avbröt talaren.)
(Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.)
Jag vill bara säga att detta går litet för fort, åtminstone för mig och oss som talar svenska. Det är faktiskt ingen idé att överhuvudtaget försöka räcka upp händerna. Därför skulle jag väldigt gärna vilja be ordföranden att slå av på tempot och tänka på tolkarna och oss.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! I texten i betänkandet hänvisas till texten i Amsterdamfördraget, som senare ändrades i det slutliga undertecknandet. Därför menar vi egentligen, då artikel 236 nämns, den enda artikeln i motsvarande protokoll. Det är tekniska frågor som juristlingvisterna kan ha i åtanke.
Vi skall säkerställa att den stämmer överens med de korrekta artiklarna i fördragsutkastet.
Om punkt 8:
Herr ordförande! Ändringsförslaget från den socialdemokratiska gruppen är ett tillägg till originaltexten och jag föreslår den socialdemokratiska gruppen att rösta för den som beaktandemening 8 b, och med följande lilla modifikation: "med beaktande av att harmoniseringen av lagstiftningen på europeisk nivå skulle utgöra det bästa sättet att utplåna" - det är inte det enda, det är det bästa sättet att utplåna - "reservationer" . I detta fall skulle jag som föredragande rösta för. Om ändringsförslaget går till omröstning, som jag sagt som beaktandemening 8 b, och med denna lydelse.
Herr ordförande! Palacio har visserligen tidigare visat sig mycket hårdnackad, men denna gång är hon något mer flexibel. Det är okej för vår del.
Herr ordförande! Om i detta fall Palacios lycka hänger på det, så är vi för detta, för att på så vis göra Palacio lycklig i dag.
Det är trevligt att ha en nöjd församling torsdag klockan 13.
(Parlamentet godkände det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Jag vill gärna äta lunch i ledamöternas bar, enligt artikel 22, med ert tillstånd. Efter lunchen skall jag ge er kvittot så att ni kan kontrollera det.
Jag ser fram emot att få se vad ni åt.
Rådets uppfattning i denna fråga är mycket märklig och dessutom oroväckande. Jag stöder därför Flemmings betänkande till fullo. Det är av mycket stor vikt att miljöorganisationer ges möjlighet att arbeta i det för oss så viktiga miljöarbetet. Detta borde rådet vara medvetet om och inte motverka genom att avsätta en mindre summa pengar än den som Europaparlamentet föreslår.
Eftersom EU på så många sätt, direkt eller indirekt, stöder dem som arbetar med att föra fram andra åsikter kring miljöarbetet än dem som miljörörelsen tar fram, ser jag det som nödvändigt att EU ger sitt stöd till miljöorganisationerna. Positivt är också att programmet utökas till att även omfatta länderna i Central- och Östeuropa.
Slutligen: Ändringsförslag nr 6 från PPE-gruppen anser jag vara omöjligt att stödja. Att sätta upp ett sådant kriterium är totalt ohållbart. Man måste vara medveten om att lagar och bestämmelser är olika i EU: s medlemsstater när det gäller vad som skall anses vara ett brott eller inte. Det resulterar i att detta förslag på kriterium inte kan vara rättvist.
Undertecknad röstade mot Flemmings ändringsförslag nr 6 som innehöll som förslag att bidrag skulle ha varit uteslutet bl.a. till organisationer som på Europeiska gemenskapens område av domstol konstaterats vara skyldiga till brott under de två senaste åren.
Mina skäl för att rösta emot var främst två: För det första är det upp till kommissionen att som det verkställande organet anta tilläggsregler för prioritering av ansökningar. För det andra skulle stadgandet dock inte ha gjort skillnad på vilken typ av brott som avses; tyvärr har vi erfarenhet av att organisationer som fredligt har utnyttjat yttrandefrihet dömts av domstol.
Jag förutsätter dock att parlamentets vaksamt följer med vilka organisationer som beviljas bidrag och konstaterar att det är uteslutet att organisationer av typen Animal Liberation Front skulle kunna utnyttja bidrag på europeisk nivå - med beaktande av den senaste tidens händelser i Finland, då minkar har släppts ut ur burar med stora risker för fågellivet och stora ekonomiska förluster som följd, eftersom de okända förövarna åberopat nämnda ALF.
Betänkande: Fitzsimons(A4-253/97)
Att Europeiska unionen och parlamentet är medvetna om utsläppen av koldioxid och växthusgaser är ingen nyhet. Rådets utkast till ändringsförslag föreslår att övervakningsmekanismen på området skall förstärkas. Det kan vi alla vara överens om.
Jag vill gratulera vår kollega till hans arbete och jag stöder de ändringsförslag, som han föreslår skall läggas till kommissionens första text.
Även om det är lovvärt att lägga särskild vikt vid kontrollmetoder, att gå vidare i riktning mot en större insyn och att de olika medlemsländerna skall kunna jämföras, vill jag också poängtera att vi inte får låta det allra viktigaste passera obemärkt, nämligen att betydligt minska utsläppshalterna av inte bara koldioxid (och växthusgaser) utan också av andra förorenande faktorer. I våra storstäder fick vi förra sommaren se hur angeläget detta är.
Att uttrycka en vilja innebär också att finna medel för att genomföra den. Det är inget tvivel om att vi måste förutse restriktiva och repressiva åtgärder i detta svåra och komplexa miljöärende. Det räcker inte längre med tomt prat.Som politiskt ansvariga bör vi kunna garantera förbättrade levnadsvillkor för dagens och morgondagens generationer, inte genom att förstöra tillväxt och sysselsättning utan genom att sluta smita undan genom att hävda att saker är omöjliga att genomföra.
Som vi alla vet är koldioxid (CO2) den gas som har störst påverkan på växthuseffekten och bidrar med 65 % av uppvärmningen. Därför är det viktigt att med exakthet och regelbundenhet utvärdera uppfyllandet av gemenskapens åtaganden för dess reducering. Detta tvingar medlemsstaterna att varje år informera om de ackumulerade utsläppen av varje gas med påverkan på växthuseffekten för att, dessutom, garantera jämförbarhet och öppenhet.
Allt detta medför en lämplig uppföljning av de nationella programmen i medlemsstaterna och dessas överlämnande till parlamentet och till kommissionen.
Kommissionens nya förslag pekar i denna riktning och kommer därför att få min röst.
Jag har röstat ja till förslaget, men jag tycker att betänkandet missar ett viktigt område. EU måste på ett helt annat sätt planera för övervaknings- och kontrollsystem för miljön i de länder som ansöker om medlemskap. Detta borde ha tagits med i övervakningsmekanismerna för 2000-talet, särskilt som problemen i dessa länder ofta är stora.
Såsom jag krävde i mitt eget betänkande om detta instrument 1993 måste vi verkligen försäkra oss om att de medlemsstater som underlåter att lämna uppgifter får en anmärkning. Det finns fortfarande en brist på politisk vilja till åtgärder på detta område i vissa medlemsstater. Vi har på andra områden där kommissionen förutsätts lämna parlamentet årsrapporter funnit att rapporterna kan bromsas upp av kommissionen om alla medlemsstater inte lämnat uppgifter. Vi har fått nog av detta och vill ha årsrapporterna också om det finns luckor så att vi kan få en klar bild av vad som sker och var problemen finns.
Fastän detta vid första påseende kan se ut att bara vara en teknisk åtgärd, är välfungerande övervakningsåtgärder och utbyte av information om utsläpp av växthusgaser ett väsentligt redskap i vår kamp mot global uppvärmning, och jag uppmanar kommissionen och rådet att samtycka till de förbättringar som parlamentet genom dagens omröstning har gjort i detta förslag.
WTO: s panel om bananer
Herr ordförande! Världshandelsorganisationen står alltså i begrepp att förklara att gemenskapens system med importlicenser för bananer inte är förenligt med frihandelsreglerna, åtminstone så som organisationen tolkar dem. Men detta system, som ger företräde till utomeuropeiska bananer eller bananer från missgynnade AVS-länder, vilka vi har för avsikt att stödja, verkar vara oumbärligt för att ekonomin i dessa regioner skall överleva.
Europaparlamentet står nu på nytt inför de katastrofala konsekvenserna av avtalen från Uruguayrundan, som parlamentet i största okunskap godkände utan att först kontrollera huruvida avtalen verkligen tog hänsyn till sociala, hälsomässiga, kulturella eller miljömässiga snedvridningar i den internationella handeln.
Det är inte för att dra upp det förflutna som jag påminner om dessa fakta, utan för att understryka att det finns dåliga och bra rådgivare på europeisk nivå. Kanske borde vi läsa debatterna i GATT en gång till, se vilka de dåliga rådgivarna var och sedan dra slutsatser av det.
I ett försök att rädda de utomeuropeiska områdena, trots WTO: s fördömanden, finns det i utkastet till Amsterdamfördraget en artikel 227 (299 enligt den nya numreringen), som skall underlätta särskilda subventioner till de yttre randområdena. Detta skulle då leda till att systemet med importlicenser, som gjorde att de utomeuropeiska områdena kunde leva på sin produktion, ersätts med ett system med statliga subventioner som kommer att göra befolkningarna i dessa regioner beroende av stöd. Tanken slår mig att det mest liberala av dessa två kanske inte är det man tror. Kommer inte WTO dessutom att en dag angripa det system som beskrivs i artikel 227? Det finns ingenting som utesluter det.
Herr ordförande! Vi anser därför att den enda lösningen är att på nytt inleda internationella handelsförhandlingar, för att en gång för alla ge de sociala, hälsomässiga, kulturella och miljömässiga frågorna sin berättigade plats, och vi kan redan beklaga att kommissionen i sitt utkast om jordbruk i sin Agenda 2000, än en gång bara verkar ha som mål att ansluta sig till världsmarknadspriserna.
Herr ordförande! Tillsammans med mina kolleger i gruppen Oberoende för Nationernas Europa röstade jag för den gemensamma resolutionen om WTO-panelens beslut om bananer. Resolutionen antogs med 286 röster mot 124, och 14 nedlagda.
I antagandet av denna resolution ser jag anledningar till stor tillfredsställelse och också till hoppfullhet. Tillfredsställelse därför att för nästan tre år sedan var vi de enda här som påpekade skadeverkningarna av GATT- och Marrakechavtalen. När vi uttryckte detta fick vi nästan bara stöd av de grönas grupp. Först vid AVS-konferensen i Libreville, sedan i Dakar, tog vi genom min kollega Dominique Souchet upp problemet med det allmänna preferenssystemets förenlighet med GATT-avtalen. Kommissionen försäkrade oss mycket uttryckligt om att det inte förelåg någon oförenlighet. Dagens händelser visar dock att vi hade rätt. Förhoppningen ligger i att våra kolleger, som i detta särskilda ärende är medvetna om svårigheterna med GATT och med WTO, också skall se svårigheterna på ett mer allmänt plan, så som vi alltid har gjort och så som vår avlidne ordförande Jimmy Goldsmith gjorde.
Vi menar att WTO: s strävan att upprätthålla frihandel på området för handel med bananer snarare bör stödjas än motarbetas. Frihandel är ett viktigt instrument för att alla berörda bananproducerande länder på sikt skall kunna fungera som jämbördiga marknadsparter i den globala handeln. Vi menar också att den typ av ingrepp som aktualiseras på bananmarknaden förhindrar konsumenternas rätt att välja produkter utifrån pris och kvalitet, men även utifrån miljömässiga hänsyn och socialt och internationellt ansvarstagande. Därtill är ingrepp i frihandeln och utbudsregleringar på den europeiska marknaden hinder för en nödvändig anpassning av livsmedelsproduktionen till marknadsmässiga förhållanden och till nödvändiga krav för att klara den globala livsmedelssituationen.
Vi anser att frågan om handeln med bananer hanteras utifrån alla de viktiga aspekter som inbegrips i denna fråga såsom bland annat miljömässiga aspekter, sociala förhållanden för plantagearbetare, mindre odlares ekonomiska situation samt att de svårigheter som föreligger för ett flertal nationers ensidiga handelsberoende beaktas. Det är aspekter som inte kan hanteras genom hinder i frihandeln med bananer eller genom utbudsingrepp på den europeiska marknaden för bananer. Varje svårighet som är förenad med produktionen och handeln med bananer måste hanteras genom åtgärder som är särskilt utformade för varje sådan svårighet.
Jag har röstat nej till denna resolution, eftersom jag anser det vara enbart imperialistiska argument från EU: s sida för att inte följa WTO: s beslut i denna fråga.
Enligt mig finns det inga skäl, varken ekologiska eller ekonomiska, till varför EU skall ha en så snäv syn gällande import av bananer som innebär att man i princip endast godkänner import från AVS-länder. Det finns andra länder, förutom AVS-länderna, som är beroende av export av bananer. Vi kan därför lika gärna köpa av dessa länder som av AVS-länderna.
Jag håller dock med i kritiken mot att WTO enbart tar hänsyn till frihandel och glömmer andra viktiga värden. Det finns andra värden som också måste beaktas innan WTO fattar beslut, bl.a gäller det miljöeffekterna. Men som sagt, i denna fråga anser jag att WTO har fattat ett riktigt beslut.
Vår grupp har skrivit under förslaget till gemensam resolution om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer. Det är förvånande att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och Europeiska folkpartiets grupp inte velat skriva under detta förslag till gemensam resolution, även om PSE till sist anslöt sig. Man ser här att de två politiska grupper som till antalet dominerar vårt parlament, och som för övrigt delar samma frihandelsvänliga, världsöverspännande, federalistiska filosofi, är föga entusiastiska när det gäller att försvara de europeiska bananproducenternas intressen, och då främst de i våra franska utomeuropeiska departement, och i de bananproducerande AVS-länderna.
Alla vet att bygget av Europa har grundats på principen om gemenskapspreferens (Romfördraget) och på principen om bevarande av ekonomiska intressen i AVS-länderna, med vilka Europeiska unionens medlemsstater ingått ett självständigt, specifikt och nära samarbete (Lomékonventionen). Varför skall våra producenters intressen och de intressen som finns i de länder med vilka vi har internationella avtal sedan många år tillbaka, offras för GATT och WTO.
I mitt inlägg under debatten och i min röstförklaring om Helms-Burtonlagen, undrade jag om WTO inte helt enkelt agerade som Förenta staternas förlängda arm, när jag konstaterade hur effektivt WTO försvarade deras intressen inom ramen för den världsomfattande utbredningen av handeln.
Man kan dessutom inte annat än beklaga kommissionens, och i synnerhet kommissionsledamot Lord Brittans, vilja att enbart reglera tvisten om Helms-Burton-lagen, utan att ens komma på tanken att samtidigt förhandla om WTO: s beslut mot europeiska bananer och bananer från AVS-länderna.
Alltsedan Romfördraget har bananernas tillträde till den gemensamma marknaden alltid gynnats av en särskild förordning, med hänsyn till den speciella karaktären hos denna produkt, som faktiskt samtidigt odlas i unionens mest avlägsna regioner (utomeuropeiska departement, Madeira, Kanarieöarna, Kreta) och i gamla utomeuropeiska terrirotier som blivit AVS-länder, med vilka vi har kontraktsenliga förpliktelser i form av Lomékonventionen.
Gemenskaps- och AVS-bananerna, som bara står för 30 % av vår konsumtion, kan inte konkurrera med dollarbananer, som produceras i Latinamerika av amerikanska multinationella företag. Vissa talare har föreslagit finansiellt stöd från Europeiska unionen för att diversifiera odlingarna. Icke desto mindre måste man veta att i de tropiska länderna, där cykloner är vanliga, är det svårt att diversifiera. Det räcker att skydda de utomeuropeiska departementens ekonomi och stabilitet, där produktionsnormerna (löner, sociala avgifter) är samma som i den Europeiska unionen.
Med den europeiska gemensamma marknadsorganisationens bananregim, hade man hittat en bra kompromiss, som tillät bananproducenter, inklusive producenter av dollarbananer, att få tillgång till den europeiska marknaden, tack vare en omfördelning av importlicenser. Det är nödvändigt att till varje pris bibehålla denna kompromiss. Det är av denna anledning som jag har röstat för den gemensamma reolutionen.
Kärnkraftsanläggningar i Ukraina
Herr ordförande, mina damer och herrar! Gruppen De gröna har röstat mot den gemensamma resolutionen, eftersom vi med denna resolution i den avgörande miljöfrågan, nämligen det stegvisa utträdet ur kärnenergisamhället, inte har kommit ett enda steg framåt. Europaparlamentet kunde i denna resolution inte ens kämpa sig fram till att kräva att Tjernobyl skall stängas och att reaktorerna R4 och K2 inte skall färdigställas. Förutom de allvarligaste säkerhetsbetänkligheter har man också ignorerat det förhållandet att den energi som framställs av kärnkraftverk i Ukraina inte alls behövs, och att dessa reaktorer också utgör ett ekonomiskt äventyr. Vi beklagar också, att delar av parlamentet fortfarande inte har identifierat vansinnet i least cost- argumentet, med hänsyn till riskerna för olyckor med oförutsägbara kostnader som följd, med hänsyn till olösta problem rörande avfallshantering av atomsopor, med hänsyn till obemästrade säkerhetsproblem i den dagliga driften.
Det politiska ultimatum som kom från den ukrainska regeringen, och det är ju uppenbart att det handlar om detta, att inte stänga av Tjernobyl om den internationella ekonomiska bidragen för färdigställandet av R4 och K2 inte ställs till förfogande, detta ultimatum får inte röna någon framgång. Sjunkande efterfrågan på energi och enorma besparingspotentialer gör det tvärtom möjligt för Ukraina att stänga av samtliga kärnkraftverk, och vi beklagar att Europaparlamentet inte har forcerat denna för Europa så viktiga miljöutveckling.
Herr ordförande! Gårdagens debatt var ingenting annat än ett mycket försiktigt tassande. Kommissionens svar var oklara och på inget sätt tillräckliga. Jag skulle bara vilja visa på en sak: Vi har i många år delat ut Phare- och Tacis-pengar. Nu föreligger det en studie om hur långt säkerheten har förbättrats; denna studie kommer fram till det skakande resultatet, att säkerheten överhuvud taget inte har ökat.
Kommissionen har likaså beställt en utredning och hittills vägrat att offentligt ställa den till parlamentets förfogande. Denna utredning kommer fram till samma resultat. Vi håller återigen på att vilja färdigställa två skrotreaktorer, som inte är möjliga att färdigställa, eftersom teknologin inte är kompatibel, och fortfarande, efter nu nästan elva år, är denna skrotreaktor i Tjernobyl ännu i gång. Jag tycker att vi äntligen skall färdigställa sarkofagen, att vi skall dela ut pengar till det. Men det är skandalöst hur hälsan sätts på spel också för kommande generationer. Därför har jag också röstat mot det, ty detta var inte något klart uttalande, och gjorde inte rättvisa åt parlamentets uppgift.
Vår kollega Umberto Scapagninis fråga om stängningen av Tjernobyl och slutförandet av reaktorerna Chmelnitskij 2 och Rovno 4 förtjänar all vår uppmärksamhet. Jag skriver under på detta utan minsta tvekan. Alla dessa ärenden är mycket oroande. Det finns verkligen ingen tid att förlora.
Jag anser att lån absolut måste beviljas för dessa två reaktorer, utan att ännu veta vad kommissionen svarar. För jag vill visa förtroende för en noggrann tillämpning av säkerhetsnormerna vid utveckling och uppbyggnad av de två reaktorerna Chmelnitskij 2 och Rovno 4. Jag tror för övrigt att kontrollerna kommer att genomföras.
Rent allmänt gäller Umberto Scapagninis fråga också tillämpningen av Euratomfördraget och de åtaganden man axlat genom Europeiska energistadgan. Dessa fördrag medför plikter för de stater som ratificerat dem och det är viktigt att industriidkarna tillämpar dem, i synnerhet när det gäller kärnkraft.
Befolkningarnas oro över miljön ökar förståeligt nog allt mer. Det är lämpligt att särskilt inom kärnkraftsenergiområdet visa prov på större insyn, vilket inte alltid är fallet i dag.
Kärnkraften är visserligen i dag en nödvändig energikälla, men inte till vilket pris som helst och inte under vilka omständigheter som helst. Inför framtiden måste vi tänka på alternativa lösningar för att försöka bevara vår redan skadade miljö och vår säkerhet på alla plan.
De österrikiska PPE-ledamöterna avslog i dag, torsdag, ett gemensamt resolutionsförslag från fem grupper - däribland PPE och PSE, där det handlar om finansieringen av färdigställandet av de ukrainska kärnreaktorerna Khmenilitskij 2 och Rovno 4.
"Naturligtvis förespråkar ÖVP: s parlamentsledamöter att parlamentet understödjer utvecklingen av en omfattande energistrategi, så som det också står i förslaget. Vi är också för att kommissionen förklarar sin position och kommande politik vad gäller den nukleära säkerheten klart och tydligt, och att den Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling borde förklara sin ståndpunkt. Men i denna resolution uttrycks inte ens klart, att förslagsställarna är mot byggnaden av nya kärnkraftverk" , förklarar de österrikiska PPE-ledamöterna sitt röstningsbeteende.
Inte heller ändringsförslagen från enskilda parlamentsledamöter kan accepteras. "Framför allt inte det från den liberala gruppen, som visserligen å ena sidan på mycket lovvärt sätt understödjer bemödandena om en utveckling av en omfattande energistrategi, och skulle vilja befrämja användandet av alternativa energikällor i Ukraina, men å andra sidan uttalar sig helt klart för att G7-staterna och Ukraina måste hålla sig till den i december 1995 undertecknade överenskommelsen, där färdigställandet av de båda kärnkraftverken utlovades."
Som parlamentarikerna betonar, har Österrike förklarat, också gentemot ordföranden för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, att det är berett att finansiera och understödja moderniseringen av värmekraftverk i Ukraina, men samtidigt uttalat sig strikt mot varje finansiering av utbyggnad eller vidarebyggnad av nya kärnkraftverk.
"Det är tillräckligt bekant, att kombination av gammal rysk teknologi med ny västlig sådan skulle åstadkomma en hybrid, vilket skulle utgöra en stor säkerhetsrisk för framtiden. Detta beläggs av både utländska och österrikiska studier i tillräcklig utsträckning."
Kärnkraften är inte säker. Tyvärr har det hänt många olyckor, bland annat i Tjernobyl. Trots detta går arbetet med att stänga de resterande reaktorerna i Tjernobyl mycket trögt. Det är enligt min uppfattning märkligt att de olyckor som hänt och de fruktansvärda effekter som dessa olyckor har haft inte räcker för att man skall få fram en stängning av kärnkraften. I stället verkar kommissionen i stor utsträckning för att det byggs nya reaktorer, Chmenilitskij 2 och Rovno 4, i Ukraina. Detta kan jag inte acceptera. Inga EU-medel skall gå till uppförande av nya reaktorer.
Pengarna skall i stället gå till stöd för att få fram förnybara energikällor, så att de östeuropeiska länderna kan få en fungerande energistruktur baserad på energikällor som ingår i ett ekologiskt hållbart samhälle. Kärnkraften är en icke förnybar energikälla som därför skall fasas ut ur energisystemet så snart som möjligt. Mitt eget hemland har äntligen tagit första steget i att fasa ut kärnkraften genom att ta beslut om att stänga Barsebäcksverket med början nästa år.
Mot bakgrund av detta har jag i dag röstat nej till Europaparlamentets resolution i denna fråga.
De danska socialdemokraterna röstar ja till beslutet om stängning av kärnkraftverket i Tjernobyl. Det är oansvarigt att fortsätta att producera energi i reaktorer av den typ som används där och som orsakade den stora olyckan 1985. Vi vill emellertid gärna rikta uppmärksamheten på att problemet med bristande säkerhet på kärnkraftverk långt ifrån löses genom att kärnkraftverket i Tjernobyl stängs. Det finns bland annat stora säkerhetsproblem på det stora kärnkraftverket Ignalina i Litauen. Europeiska unionen har en skyldighet att ge det litauiska folket en hjälpande hand, på samma sätt som vi gör i samband med Tjernobyl.
Illegal import av freonprodukter
Herr ordförande! Upptäckten av illegal import av freoner, CFC, i Europeiska unionen oroar oss, eftersom freon anses vara en av de huvudsakliga orsakerna till uttunningen av ozonskiktet, och är förbjudet att framställa inom unionen sedan 1995.
En ännu större anledning till oro är att de illegala partier från Kina som nyss upptäckts var mycket stora, i ett fall 1 000 ton, i ett annat 150 ton, och att de uppenbarligen bara är toppen av ett enormt isberg.
Vi tycker att debatten som hittills förts i denna plenisal inte verkar ha behandlat alla frågeställningar. Framför allt har det hävdats att Europeiska unionen inte bara borde förbjuda framställning, utan också import och handel med CFC inom sitt territorium. Detta är ju naturligtvis förnuftigt. Den nuvarande situationen är motsägelsefull och gruppen de oberoende för nationernas Europa uppmanar också medlemsländernas regeringar som är samlade i rådet, att införa ett totalförbud mot import.
Vi hoppas också att Montrealprotokollet om skyddet av ozonskiktet skall stärkas för att snabbt förbjuda freonframställning i alla länder. Det finns dock ett viktigt problem som knappast berörts. Hur skall dessa förbud kontrolleras? Även om UCLAF (enheten för bekämpning av bedrägeri) förtjänstfullt har upptäckt några illegala operationer, är det uppenbart att det förekommer fler. Enligt det oberoende organ som gör undersökningar om miljön står Europa i centrum för en illegal freonhandel av internationell omfattning. Varför just Europa? Därför att den illegala handeln, inom denna sektor liksom inom många andra, underlättas av den stora oordning som uppkommer när de inre gränskontrollerna avskaffas. Importen kan komma in via en svag länk och sedan cirkulera fritt överallt!
Detta är det stora problemet som freonhandeln ställer oss inför i dag. Jag tar tillfället i akt att påminna om att ett annat hot mot ozonskiktet är metylbromid, som är ett bekämpningsmedel som används mycket inom jordbruket. För att råda bot på detta måste vi stödja ett jordbruk som i mycket högre grad respekterar miljön. Men det är en annan fråga som vi förhoppningsvis kommer att få tillfälle att diskutera inom ramen för Agenda 2000.
Helms-Burton-lagen
Vi har röstat för den gemensamma resolutionen om Helms-Burtonlagen, som har den fördelen att den tydligt och bestämt betonar att extraterritoriell lagstiftning är oacceptabel. Kommissionens pyrrusseger bör inte få det att framstå som att européerna finner sig i tillämpningar och principer som så radikalt strider mot internationell rätt.
Varför har då kommissionen avstått från att begära en förlikning av WTO i denna tvist? Kan det vara för att den fruktade att WTO inte skulle behandla Förenta staterna på samma sätt som den behandlade Europeiska gemenskapen när det gällde hormonbehandlat kött, och utvecklingsländerna när det gällde frågan om bananer?
Var det i själva verket ett tyst erkännande av det faktum att WTO i praktiken agerar som en förlängd arm till Förenta staterna, som påtvingar tredje land sin uppfattning och sin vision om globalisering. Var det när allt kom omkring bättre att förhandla och erfarenhetsmässigt plocka hem några eftergifter, genom att avstå från att göra rätten gällande?
Men om man nu bestämmer sig för att förhandla på grund av att man anser att det är det bästa sättet att försvara de europeiska intressena, då måste man också förhandla på ett skickligt sätt. Varför försökte man då inte få till stånd att Förenta staterna tog tillbaka sin anmälan om hormonbehandlat kött och bananer, i gengäld för att Europeiska unionen tog tillbaka sin anmälan om Helms-Burtonlagen?
Situationen i Algeriet
Vi har röstat för resolutionen om Algeriet, framlagd efter en kompromiss mellan flera politiska grupper i parlamentet.
Vi menar dock att resolutionen skulle kunna vara tydligare i en skarp kritik av både de islamiska fundamentalistiska terrorgruppernas ohyggliga övergrepp och avsaknad av respekt för människovärdet, och mot den algeriska statens brott mot demokratiska och mänskliga rättigheter.
Uttalandet borde också peka ut en av de viktiga orsakerna till den ekonomisk-sociala krisen i Algeriet, nämligen den stora skuld som bl.a. Internationella valutafonden kräver att landet skall återbetala.
Gruppen UPE beklagar att inte ha kunnat ansluta sig vid omröstningen av den gemensamma resolutionen om situationen i Algeriet. Samtidigt som det är angeläget att peka ut och beklaga de obeskrivliga massakrerna som terroristgrupper begått mot den algeriska befolkningen, bör man också erinra om att detta land just genomfört demokratiska val som gett möjlighet till alla delar av det algeriska samhället att bli representerade, såväl i nationalförsamlingen som i regeringen.
Men de förbindelser som vår kammare upprätthåller med representanter från det algeriska folket, har alltid skett inom ramen för dess interparlamentariska delegation. Det finns alltså inte något behov av att inrätta en ad hoc-delegation, som det föreslås i texten i den gemensamma resolutionen. Vi anser till och med att det är nödvändigt att använda de parlamentariska strukturer som finns på ömse sidor, och att eventuellt utvidga med några ledamöter från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.
Detta är skälet till att vi lägger ner våra röster.
Jag tror att detta parlament sällan har gjort sig till ett sådant åtlöje, sällan har visat sig så maktlöst, som I går under debatten om situationen i Algeriet.
Det av nästan alla talare så häftigt förespråkade sammanträffandet mellan det algeriska och det europeiska parlamentet kommer ju självfallet inte att lösa någonting alls och hör till den till intet förpliktigande spektakelpolitik som vettiga människor bara kan uppbringa förakt för.
Ingen ska kunna misstänka mig för att känna ens den ringaste sympati för de mördare som för en islamisk terror i Algeriet. Man kan dock naturligtvis undra vad det är för skillnad mellan å ena sidan en eventuell FIS-regim i Algeriet och å andra sidan de i väst så understödda muslimska terrorregimerna i till exempel Saudiarabien eller Kuwait.
Jag vill dock påminna om att allt elände började i januari 1992 då de första demokratiska valen i Algeriet - också i demokratins namn - hindrades av en militär statskupp. Jag påminner också om att den socialistiska FLN-diktaturen i Algeriet efter avkoloniseringen bokstavligt talat begravdes under franskt och europeiskt stöd och under hyllningar från den så kallade intelligentian i Europa. Det är de socialisterna som på mindre än trettio år förvandlat Algeriet från ett relativt rikt och välmående land till ett efterblivet utvecklingsland med stor fattigdom och där miljoner människor bara ser den utväg som de islamiska extremisterna erbjuder.
Som situationen nu ser ut, tror jag inte att Europa kan spela en stor roll i det landet. Vi som europeiska politiker ska inte ge algerierna någon hemläxa. Vi måste tvärtom se till att den islamiska uppmarschen inte slår till på vår egen kontinent. Jag skulle önska att mina kolleger parlamentsledamöter vad det beträffar var lika motiverade som när det gäller eventuella resor till Algeriet.
Betänkande: Moorhouse (A4-259/97)
Inför de problem som upprättandet av balanserade ekonomiska förbindelser mellan Europeiska unionen och Japan medför, var det önskvärt att göra en utvärdering av dessa. När det gäller de nuvarande förbindelserna är jag av samma åsikt som föredraganden och som kommissionen.
Mot bakgrund av detta är jag orolig över en av punkterna som rör avregleringen, även om jag godkänner de riktlinjer som på sikt skall förstärka och åter balansera vår handel med Japan.
Jag fruktar att denna sista aspekt motsätter sig gemenskapens intressen. Jag refererar till textilsektorn, inom vilken företagen måste underkasta sig de aktuella regelverken, vilka ofta förbises av konkurrenter som inte är lika snabba att tillämpa dem.
Bilsektorn kommer troligen att, bland de första, bli föremål för en av Europeiska unionen strikt tillämpad avreglering. Bilindustrin, som är en av det europeiska näringslivets grundpelare, kommer att genomgå en omstrukturering under de tio kommande åren. Det är lämpligt att ge akt på de följder som kan visa sig vara särskilt katastrofala för sysselsättningen inom sektorn och för sektorns framtid.
Jag stödjer detta meddelande men jag kommer att vara vaksam, när det gäller förverkligandet av detta nya närmande till Japan, och motsätter mig alla överilade åtgärder, all otyglad liberalism och framför allt att vi skall åläggas regler och krav som våra konkurrenter inte känner till.
Vi har lagt ned rösten gällande betänkandet " Europa och Japan: De närmaste åtgärderna" av Moorhouse.
Vi är för utvecklade och förbättrade relationer mellan EU och Japan. Vi menar dock att betänkandet enbart koncentrerar sig på ekonomi och handel, utan att ägna viktiga områden som kultur och miljö något som helst intresse.
Gällande handelsfrågorna är vi kritiska till många av Japans tekniska handelshinder, medan vi däremot kan ha förståelse för existensen av offentliga monopol.
Vi delar inte betänkandets positiva syn på Japans deltagande i FN: s styrkor, utan vi delar här den japanska fredsrörelsens kritiska hållning.
Av dessa skäl har vi valt att lägga ned våra röster.
Ett närmande mellan EU och Japan är positivt. Mänskliga rättigheter, internationell fred, relationer med Kina, Ryssland och Korea, frågor om kärnvapen, miljö, handel, avreglering och WTO är viktiga samarbetsområden.
Jag har röstat ja till betänkandet också i förhoppning om att det eviga talet om kamp mellan EU, USA och Japan kan komma att tonas ned till förmån för samarbete och dialog.
Betänkande: Garosci (A4-254/97)
Kommissionens grönbok själv och föredraganden erkänner att handelssektorn är den Europeiska unionens näst största arbetsgivare, då den sysselsätter över 22 milj. människor och berör 35 % av alla företag av vilka de flesta är informationsföretag.
Värderar man den generella ramen för kommissionens inriktningar kan man konstatera att den generella riktningen för strukturerandet av sektorn förutspår en negativ utveckling, i huvudsak för de mindre företagen, eftersom den påskyndar de redan existerande procedurerna för sammansmältning, jämnar marken för skapandet av oligopol och deras övervälde, samt kontroll över handeln av vissa stora grupper multinationella företag. Något sådant kommer att visa sig vara katastrofalt både för sysselsättningen och för skyddet av konsumenterna vilka, än en gång, kommer att falla offer för den rena konkurrensen och den beryktade fria marknadens lagar.
Inte heller utbredningen av den nya teknologin för moderniseringen av tillhandahållandet av tjänster och underlättandet för nya former av direkta transaktioner är en patentlösning. Framträdandet och utbredningen av elektronisk distansförsäljning skulle kunna leda till utestängningen av stora delar av befolkningen i huvudsak i avlägsna, missgynnade områden, ö- och bergsområden, där nivån på utvecklingen är låg och där sådana kommunikationsnät naturligtvis inte finns tillgängliga. Utveckling av sådana nät, utan erforderlig planering, utveckling av infrastruktur och de effektivaste säkerhetsventiler, skulle kunna störa dessa områdens sociala och ekonomiska nät obotligt, och därmed döma dem till långvarigt förfall och underutveckling och på så sätt stänga dem ute från marknaden.
Varken konsumenterna, de förvärvsarbetande inom sektorn, egenföretagarna eller de mindre handlarna kommer att kunna gå vinnande ur konkurrensen från handelsmonopolen och avskaffandet av all kontroll.
Det som behövs är en kollektiv planering av den ekonomiska verksamheten till fördel för de förvärvsarbetande och konsumenterna. Det är nödvändigt att föreskriva mått för de förvärvsarbetandes kontroll av handelssektorn. Det bör, både på branschnivå och i de stora handelsföretagen i Europeiska unionen, finnas arbetarkontrollråd för pris-, utbrednings-, arbetsförhållande- och lönefrågor samt frågor kring skyddet av miljön och konsumenterna.
Samtidigt måste bestämmelser och regleringar som förhindrar stora multinationella företags okontrollerade verksamhet, sammangåenden, förvärvanden och monopoliserandet av handelssektorn föreskrivas. Föreskrivandet av regleringar gällande öppethållande och kvalitetsstandard som tjänar de arbetande och konsumenterna är nödvändigt.
I denna riktning måste en substantiell diskussion och utbyte av åsikter med de arbetandes och massmediernas gemensamma organisationer företas.
Jag har stött Garoscis betänkande i dag eftersom jag delar hans välkomnande av kommissionens senkomna erkännande av handelns stora betydelse.
22 miljoner människor inom EU arbetar inom handeln som en del av den större tredje sektorn som presterar mer än andra delar av den europeiska ekonomin.
Denna sektor handlar inte bara om ekonomier utan om samhällen. Garosci har rätt när han uppmanar till att särskilt låta små detaljister slippa bördan av onödiga bestämmelser. De små närbutikerna är en del av det samhälle de betjänar. Vi har alla sett alltför många områden där stängda butiker är ett tecken på ett område i förfall.
Med tanke på framtiden är det också viktigt att inse det orättvisa i att försäljning via Internet inte är momspliktigt medan traditionella butiker betalar. Kommissionen borde försöka finna ett internationellt svar på frågan.
Men tekniken med elektroniska betalsystem kan också göra det möjligt för oss att minska brottslingarnas möjligheter att stjäla från sårbara småbutiker genom att minska de belopp som finns i kassan.
Jag hoppas att de potentiellt nyttiga idéerna i grönboken och detta betänkande skall leda till praktiska program som hjälper våra närbutiker till en framgångsrik framtid.
Efter två års arbete lägger kommissionen fram sin grönbok om handeln för parlamentet, vilken behandlar handels- och distributionssektorns struktur och utveckling. Den andra i storleksordning när det gäller ekonomisk verksamhet inom Europeiska unionen. Sektorn sysselsätter faktiskt 22 miljoner människor - 16 % av det totala antalet arbetare - ungefär 4, 5 miljoner företag: med andra ord en nyckelsektor, såväl för ekonomin som för sysselsättningen.
Låt mig gratulera Garosci som på ett uttömmande vis har analyserat den nuvarande situationen och de utmaningar som är knutna till denna sektor, och det är synd att han har måst lita till statistik som har ställts till förfogande av kommissionen och som inte längre är aktuell. Konkurrensen inom handelssektorn har ökat som en följd av det ökande utbytet och en växande marknad, vilket visar på sektorns behov av att anpassa sig till förändringarna som pågår och att assimilera den utveckling som sker vad gäller konsumenternas behov och önskningar. Det är oundgängligen nödvändigt att utbilda personalen och att tillhandahålla yrkesinriktad utbildning för att förbereda ungdomarna samt för att öka arbetsstyrkans specialisering genom att anpassa den till den modernisering som sker inom sektorn i och med den nya tekniken.
Dessutom gör den yrkesinriktade utbildningen det möjligt för de små och medelstora företagen, förutom mikroföretagen, att följa med i den tillväxt som sker inom sektorn, vilken leder till att små och medelstora företag går samman inom den gränsöverskridande handeln enligt den princip om ekonomisk och social sammanhållning som kommissionen bör stödja med konkreta åtgärder via strukturfonderna och nya projekt. Man får inte heller glömma bort den roll medlemsstaterna spelar, framför allt när det gäller reglerna för att få tillgång till lån.
För att underlätta villkoren för företagens verksamhet är det önskvärt med en förenkling av gemenskapens lagstiftning som tar hänsyn till situationen i de olika medlemsstaterna. Låt oss inte glömma att detta är speciellt viktigt inom denna sektor.
Låt mig slutligen påminna om att speciell uppmärksamhet måste ägnas denna sektor i samband med införandet av euron, med de inte bara ekonomiska effekter som detta kommer att få på marknaden.
Betänkande: Palacio Vallelersundi (A4-265/97)
Herr ordförande! Konventionen om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, som närmar de olika ländernas allmänna definitioner och principer för detta förfarande till varandra, har gjorts upp inom brådskande tidsramar, enligt en alltigenom mellanstatlig metod. Detta dementerar alltså det vanliga påståendet att endast gemenskapsmetoden skulle vara effektiv. Det visar sig faktiskt att när medlemmarna starkt upplever ett behov, i synnerhet ett säkerhetsbehov, fungerar den mellanstatliga metoden mycket bra. Det är sant att den upphör att fungera när behovet inte längre finns eller när en av parterna uttalar krav som är orimliga eller alltför bestraffande för andra parter, men kan man klaga över det? Nej, naturligtvis inte! Tvärtom garanterar den mellanstatliga metoden i dessa fall en regleringsfunktion av orimliga krav mot vilka gemenskapsmetodens hinder inte är tillräckliga. Men man måste absolut vara försiktig i ärenden som dessa som direkt inverkar på utövandet av medborgerliga fri- och rättigheter, och därför är det berättigat att den mellanstatliga metoden behållits för denna konvention.
Hur kan man förbättra detta förfarande och samtidigt respektera dess natur? För det första vore det bra om parterna kunde avtala att konventionen kan börja gälla mellan de medlemmar som undertecknat, utan att samtliga ratifikationer inväntas.
Dessutom tror jag att man borde eftersträva ett förfarande som bättre garanterar att de nationella parlamenten kontrollerar konventionen, vilket gruppen De oberoende för nationernas Europa redan föreslagit. Vi anser däremot att det är meningslöst och till och med icke produktivt att planera att rättsskipning skall ske i EG-domstolen eller en systematisk inblandning av parlamentet. Dessa institutioner, med sina orimliga krav, med sin mani att alltid övertolka texterna i egna syften, skulle framkalla negativa reaktioner som vi till varje pris bör undvika i så känsliga ämnen.
Herr ordförande! Jag röstade för ledamot Palacios resolution, men vid den nominella omröstningen röstade jag mot punkt 11 i samma resolution, den som avser de reservationer Grekland och Portugal av olika skäl införde i konventionen.
Jag röstade emot därför att hänvisningen till Portugal de facto är fel. Grunderna för den portugisiska reservationen är inte desamma som de för den grekiska. Portugal tillåter inte i sin grundlag utlämning när det land som begär den tillämpar dödsstraff eller livstids fängelse. Det är detta det handlar om. Vid den senaste revideringen av Portugals grundlag bibehölls detta förbud, och det tror jag var riktigt.
Jag anser i detta sammanhang att jag inte kunde godkänna innehållet i punkt 11 eftersom den alltså de facto är felaktig vad gäller hänvisningen till Portugal. Det förefaller mig som att protokollet från Amsterdamfördraget löser utlämningsfrågan på ett tillfredsställande sätt inom ramarna för en progressiv uppbyggnad av ett område med frihet och rättvisa, och det är detta som är skälet till min röstförklaring.
Vi har valt att avstå från att rösta om detta betänkande. Denna fråga är komplicerad och måste noga övervägas. Visst skall samhället ha kraftfulla medel för att åstadkomma frihet, säkerhet och rättvisa, som det skrivs i betänkandet. Det får dock inte ske till priset av att den enskilde medborgarens rättssäkerhet äventyras.
Flera punkter i detta betänkande ställer vi oss frågande till:
Punkt C i förslaget till betänkande talar om att på lång sikt införa ett automatiskt utlämningsförfarande. Att uttala sig för detta rent principiellt anser vi vara alltför förhastat.-Att ge Europeiska gemenskapernas domstol behörighet att tolka och avgöra utlämningar av medborgare överordnat nationella domstolar ställer vi oss mycket skeptiska till.Vi hyser det största förtroende för att EU: s medlemsstaters justitieministrar tillsammans når en lösning för hur mellanstatligt polissamarbete organiseras effektivt i kampen mot kriminalitet.
Hur mycket ett närmare samarbete på det straffrättsliga området än är önskvärt, med hänsyn till den över hela Europa ökande organiserade brottsligheten, så får man inte bortse från att man med denna överenskommelse kastar helt väsentliga principer i utlämningslagen överbord, vilket delvis också får en minskning av skyddet för den egna statstillhörigheten till följd. De i föreliggande betänkande vid upprepade tillfällen beklagade förbehållen från medlemsländerna är ur denna synpunkt fullkomligt förståeliga.
Straffrätt är - historiskt sett - kärnan i ett lands suveränitet, varför man i utvecklingens nuvarande läge helt uppenbart - vilket också bekräftades i Amsterdam - måste notera att varken en vittgående ensning av straffrätten eller en fortsatt funktion med suveräna befogenheter bärs upp av folkviljan. Bortsett från detta saknas i överenskommelsen tvisten om de med processen sammanhängande problemen, med garantin för rättsstatliga miniminormer.
Av denna anledning kan vi inte godkänna betänkandet.
Förslagen i betänkandet innebär i första hand ur ett kort perspektiv minskad rättssäkerhet genom oklarheterna om EG-domstolens behörighet. Förslaget innebär i sin förlängning en ökad överstatlighet. Betänkandet stöder också de inskränkningar i asylrätten som finns i Amsterdamfördraget, vilket vi inte kan acceptera. Vi har därför röstat nej till betänkandet.
Nejrösten mot punkt 11 i Palacios betänkande grundar sig på respekten för staternas "konstitutionella identitet" , en värdering som har stöd både i fördraget om Europeiska unionen, och innan dess, i den juridiska gemenskapsdoktrinen. Det är alltså genom denna identitet som staterna bidrar till en gemensam juridisk kultur. Portugal är det land som först avskaffade dödsstraff och livstidsfängelse i sin straffskala. För avskaffandet av dödsstraffet handlar det i dag om en gemensam del i den europeiska identiteten, i det att dödsstraffet avskaffats i samtliga länder inom unionen.
Texten i punkt 11 är alltså inaktuell vad beträffar Portugal. I fallet med livstids fängelse eller fängelse på obestämd tid gjordes utlämningsförfarandet vid den senaste konstitutionella revideringen enklare, genom att det endast krävs ömsesidiga mekanismer och garantier om att detta straff inte skall tillämpas eller verkställas.
Ett försvar av vår "konstitutionella identitet" innebär alltså inte någon misstro mot rättsstatens mekanismer i övriga medlemsstater, som vi litar fullt ut på och med vilka vi vill samarbeta allt intensivare inom bekämpningen av kriminalitet och terrorism. Vi förväntar oss att vi visas samma tillit eftersom Portugal inte är och inte kommer att bli någon fristat eller helgedom för kriminella, snarare tvärtom, ett synnerligen säkert och fredligt land, vilket miljoner av våra europeiska bröder i övriga medlemsstater kan bekräfta.
Jag förklarar omröstningen avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.20 och återupptogs kl. 15.)
Herr ordförande! Enligt artikel 22 i arbetsordningen gör jag er uppmärksam på att ni vill att vi såsom ledamöter skall ge er en exakt redogörelse för vad vi gör och vid vilken tidpunkt. Vi inledde detta sammanträde tre minuter försenat. För det andra, när vi avbröt efter klockan 13 gick jag till ledamöternas restaurang där jag talade med andra kolleger om parlamentsärenden. Jag har notan från restaurangen och kommer att lämna den till administrationen. Jag gick till intergruppen för turistfrågor och var där en halvtimme. Jag måste tyvärr medge att jag inte har någon biljett från toaletten dit jag gjorde en snabb avstickare. Nästa gång skall jag se till att ni får en verifikation också på toalettbesöket så att presidiet i enlighet med artikel 22 i arbetsordningen har en fullständig redogörelse för alla mina handlingar som ledamot av denna församling. Jag tror inte att jag är skyldig att redovisa vad jag gör till presidiet utan snarare till mina väljare.
Jag ber att få tacka herr Wijsenbeek. Vi tar gärna alltihop i två exemplar och vi ser fram mot att få dessa ofta förekommande rapporter, men ni kanske skulle kunna lämna skriftliga rapporter i stället för att använda parlamentets tid till att ge muntliga rapporter varje gång.
Aktuell och brådskande debatt
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om aktuella och brådskande frågor av betydande vikt.
Strax före middagspausen ställde Tomlinson en fråga om resolutionen om Etiopien. Parlamentets sekretariat har nu undersökt saken och har konstaterat att Tomlinson - som vanligt - har rätt. Punkt D har rättats i enlighet därmed, så jag hoppas att Tomlinson är nöjd med detta.
Jag tackar presidiet och dess sekretariat för den snabba kontrollen. Men det är mycket bekymmersamt att stycke D faktiskt säger att Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter vid sitt 53: e sammanträde uttryckte sitt fördömande . Det är vad denna text säger. Något sådant fördömande förelåg inte. Därför anser jag att alla efterföljande kommentarer som är i högsta grad menliga, borde strykas ur texten - alla kommentarer. Den fortsätter sedan att tala om fortsatt kränkning av mänskliga rättigheter i Etiopien. Fanns det inget beslut, så är allt det övriga antaganden. För ett parlament som antas vara seriöst är detta inget sätt att sköta sin utrikespolitik och sina förhållanden till andra länder i andra delar av världen.
Vid sitt 53: e sammanträde antingen uttryckte eller uttryckte inte Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter sitt fördömande. Jag hoppas att vi hellre än att vi byter ut ordet stryker hela stycke D eftersom det är tendentiöst nonsens som får detta parlament att verka löjligt i världens ögon.
Herr Tomlinson! Det förefaller mig som om vi har två problem. Det ena är att det fanns ett konkret fel. Detta fel har nu rättats till. Så säger ni - och jag förstår mycket väl vad ni säger - att de följande två meningarna är tendentiösa. Om man håller med er - och det är det kanske många ledamöter som gör - så blir slutsatsen att man måste rösta nej. Jag kan inte se att jag kan sitta som ordförande och bara ta bort hela denna punkt, så jag hoppas att ni kan acceptera att den finns kvar och jag kanske skulle läsa upp den så som den nu lyder:
Ändring av stycke D som följer: " D. noterar att Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter vid sitt 53: e sammanträde diskuterade kränkningen av mänskliga rättigheter i Etiopien, inklusive utomrättsliga, summariska eller godtyckliga avrättningar, dödsfall i häkte, tortyr, våldtäkter, godtyckliga och politiskt motiverade arresteringar och kvarhållanden i häkte och myndigheternas förtryck av etniska och religiösa minoriteter" .
Detta diskuterades. Detta är vad det säger. Om ni inte gillar det, bör ni rösta emot det.
Det skulle hjälpa att i slutet lägga till att detta diskuterades utan att man kom till någon slutsats.
Jag undrar om jag såsom ordförande har befogenhet att göra så. Lösningen är att rösta emot om ni inte gillar det, eller så kan ni lägga fram ett muntligt ändringsförslag om alla godtar det, men jag är rädd att det kommer att stöta på motstånd. I egenskap av ordförande kan jag inte göra detta, så det får stå som det står. Ni har rättat till sakfelet, det politiska felet kan rättas genom att rösta ner det.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande sex resolutionsförslag:
B4-0760/97 av Kaklamanis m.fl. för UPE-gruppen om den politiska situationen efter samtalen i FN-regi om Cypern i Troutbeck och Montreux, -B4-0769/97 av Rothe m.fl. för PSE-gruppen om den politiska situationen efter samtalen i FN-regi om Cypern i Troutbeck och Montreux, -B4-0783/97 av Monfils för ELDR-gruppen, om den politiska situationen efter samtalen i FN-regi om Cypern i Troutbeck och Montreux, -B4-0790/97 av Hatzidakis för PPE-gruppen, om den politiska situationen efter samtalen i FN-regi om Cypern i Troutbeck och Montreux, -B4-0798/97 av Pettinari med flera för GUE/NGL-gruppen, om relationerna mellan EU och Cypern efter samtalen i Montreux och-B4-0803/97 av Aelvoet och Roth för V-gruppen om den politiska situationen efter samtalen i FN-regi om Cypern i Troutbeck och Montreux.
Herr ordförande, ärade kolleger! Ännu en omröstning gällande Cypern. Ännu en omröstning full av vackra ord av stöd till Cypern och full av påpekanden riktade mot Turkiet och mot Denktash. Vilket är resultatet? Absolut ingenting. Varken Denktash eller Turkiet eller, är jag rädd, rådet eller kommissionen ägnar någon uppmärksamhet åt Europaparlamentets omröstningar. Och som om detta inte vore nog, finns även punkt 5 om S300-raketerna.
Känner ni inte till, ärade kolleger, att det på det ockuperade Cypern sedan 23 år tillbaka finns en turkisk ockupationsmakt? Känner ni inte till att det finns 40 000 turkiska soldater? Känner ni inte till att det finns tunga vapen? Känner ni inte till att det finns pansarvagnar och flygplan? I vilken av Europeiska unionens grundläggande rättsprincipers namn vägrar ni Cyperns regering dess rätt att organisera sitt försvar? Ty ni känner mycket väl till, ärade kolleger, att S300 är ett försvarsvapen och inte ett anfallsvapen, såvida vi inte väntar på att Denktash en vacker morgon erövrar resten av Cypern och vi fortsätter rösta för solidaritet med Cypern, medan hela Cypern kommer att ha erövrats av turkisk stridsmakt. Såvida vi inte, ärade kolleger - jag beklagar att jag säger detta men det är den bistra sanningen - störs av att S300 köps från Ryssland och inte köps från Europeiska unionen, alltså från Frankrike, Tyskland eller England eller till och med från Amerika. Det verkar som om raketen, när den har en stämpel där det står "made in United States" eller "made in Europe" är en bra raket och att den, när det står "made in Russia" är en dålig raket, ty ni ger mig detta intryck och jag beklagar att det i denna omröstning, som inte har någon betydelse, finns en sådan paragraf. Vi sticker huvudet i sanden, ärade kolleger.
Herr ordförande, kära kolleger! Vi gick på semester med den förhoppningen att samtalen mellan Glafkos Klerides och Rauf Denktash under Förenta nationernas beskydd skulle kunna föra till ett lyckat resultat. Återigen förintades detta hopp - hoppet att den sedan 23 år bestående delningen av Cypern, att den sedan 1974 pågående turkiska ockupationen av 37 % av det cypriotiska territoriet skulle kunna övervinnas, till förmån för en lösning som möjliggör en fredlig samvaro mellan grekiska och turkiska cyprioter. Detta hopp förintades återigen på grund av Rauf Denktash omedgörliga hållning. Det är fullständigt oacceptabelt, att Denktash kräver en nedfrysning av inträdesprocessen mellan unionen och Cypern. Det är likaså oacceptabelt, att Turkiets regering och den illegala regimen i Cyperns ockuperade del hotar med att Turkiet skall annektera den ockuperade delen i händelse av Cyperns inträde i EU.
Med upprördhet och avsky tillbakavisar vi Denktash tillkännagivande, att ett inträde skulle få ett krig på Cypern till följd. När skall man äntligen begripa, att tiden är mer än mogen för en insats med förnuftet, och helt säkert inte en med vapen?
Europeiska unionen har fattat sitt avgörande. Sex månader efter regeringskonferensen, alltså i början av nästa år, kommer inträdesförhandlingarna med Cypern att börja. Så som det än en gång bekräftas i Agenda 2000, kan förhandlingarna bara tas upp med den enda demokratiskt erkända auktoriteten, Republiken Cyperns regering. Jag vill inskjuta, att detta borde också europeiska ministrar låta bli att beröra i offentliga, privata uttalanden.
Ett inträde skall dock komma alla cyprioter tillgodo. Det är vår uttalade önskan. Därför måste man också hitta möjligheter att dra in den turk-cypriotiska gemenskapen i förhandlingarna. Ty trots det aktuella misslyckandet i samtalen, trots eskaleringen av ord, hoppas jag i alla cyprioters intresse på en snar seger för förnuftet. I Agenda 2000 förklarar sig unionen besluten att spela en positiv roll för att få till stånd en lösning. Det skulle vara ett viktigt bidrag om vi återigen och mer kraftfullt klargör för Turkiet att också lösningen på cypernproblemet är nödvändig för att åstadkomma ett bättre förhållande. Vi vet, att Turkiet har nyckeln till detta.
Herr ordförande! Resolutionen om Cypern är intressant trots att den är en kompromiss, eftersom den å ena sidan fördömer både de förhandlingshinder som turkcyprioterna ställer upp och de nya hoten från Turkiet, och att den å andra sidan erinrar om den europeiska viljan - har man sagt - att i början av 1998 inleda anslutningsförhandlingarna med republiken Cypern som är den enda erkända regeringen.
Bortsett från detta måste man påminna om att Cypern redan i dag uppfyller nästan alla villkor för att bli medlem i Europeiska unionen. När förhandlingarna väl inleds får de inte dras ut på i det oändliga i väntan på ett eventuellt avtal, eftersom det skulle innebära en eftergift åt det turkiska hotet.
Jag vädjar därför till kommissionen att förhandlingarna med Cypern skall föras med all önskvärd energi och snabbhet, för att Cypern så snabbt som möjligt skall bli den sextonde staten i Europeiska unionen, även utan ett definitivt avtal med Denktash och med Turkiet.
Herr ordförande! Utan tvivel har det under den senaste tiden skett vissa förändringar i Cypernfrågan, och jag tror att den huvudsakliga anledningen till dessa förändringar är Cyperns ansökan om medlemsskap i Europeiska unionen.
Många förhoppningar hystes vid de samtal som ägde rum i Förenta staterna och Schweiz mellan president Klerides och turkcyprioternas ledare, Denktash, men det måste sägas att dessa förhoppningar uppfyllts endast till väldigt liten grad.
Det skedde verkligen en framgång vad gäller de mänskliga rättigheterna och nu finns också utsikter att inleda diskussioner om säkerheten på ön och jag inbillar mig att alla närvarande i denna sal hoppas att Cypern avmilitariseras.
Denna positiva utveckling ändrar dock inte bilden vi hade vid förhandlingarna. Vilken är då bilden? Bilden är att grekcyprioterna höll med om FN: s idéer - de håller med till 90 %, de har accepterat dem helt, och jag tror inte att någon kan hävda att FN är ett grekcypriotiskt organ - medan turkcyprioterna och Denktash å andra sidan har visat en fullkomlig oförsonlighet. Samtidigt har vi hört hot om införlivandet av norra Cypern i Turkiet och även hot om krig i det fall processen om Cyperns inordnande i Europeiska unionen fortsätts.
Cyperns inordnande är dock ett redan fattat beslut. I april börjar förhandlingarna. Vi hoppas alla att turkcyprioterna blir en grundläggande del av den stat som vid en viss tidpunkt kommer att bli medlem av den Europeiska unionen och för att detta skall bli så måste påtryckningar ske mot Turkiet i syfte att hitta en lösning och att stärka alla de krafter i Turkiet, som tror på denna utsikt, som tror på lösningen på Cypernproblemet och Cyperns inordnande. Det finns nämligen krafter i Turkiet som inser att Europeiska unionen är en garanti för mänskliga rättigheter för alla på Cypern, att turkcyprioterna kommer att vara de som gynnas mest av inordnandet, att Turkiet kommer att, via turkcyprioterna, ha en indirekt delaktighet i Europeiska unionen och sist, men inte minst, att Turkiet kommer att förbättra den bild som finns av landet som oförsonligt och aggressivt. Låt oss alltså stödja Turkiets progressiva krafter.
Herr ordförande! Som redan har framhållits, så är detta en i en lång rad av resolutioner om Cypern. Det vill säga denna resolution har bara en mening, om kommissionären under debattens gång ger lugnande besked på våra frågor. Om han med andra ord ger oss lugnande besked när det gäller att omedelbart vidta åtgärder för att försöka bryta den bojkott när det gäller förhandlingar som den turk-cypriotiska befolkningen framhärdar i. Men inte bara detta. Det är också viktigt att kommissionären försäkrar oss att den står fast vid sina egna utfästelser, framför allt tycker jag att kommissionen omedelbart borde upprepa att de nuvarande svårigheterna enbart beror på att Turkiet fortsätter att vara ett land som ockuperar ett annat land och gör detta militärt.
Det är också viktigt att framhålla att Europeiska unionen, ställda inför denna bojkott, fortsätter förhandla med den enda myndighet som erkänns på internationell nivå, dvs. med den cypriotiska regeringen.
Jag tror slutligen att det skulle vara nyttigt att reagera på det som även Rothe framförde i sitt inlägg. Det ställningstagande som en italiensk minister gjorde, var ett personligt ställningstagande. Den italienska regeringen har bekräftat att den till fullo stöder Europeiska unionens linje, låt mig få bekräfta det å mitt lands vägnar.
Herr ordförande! Jag tror ändå att vi här måste lägga ner lite möda på att skilja mellan det konkreta ögonblicket och den allmänna utvecklingen. I det konkreta ögonblicket är det fullständigt klart att vi entydigt måste uttala oss mot hur Rauf Denktash genom sitt förhållningssätt har saboterat fredssamtalen, som började så hoppfullt. Trots detta får vi med beaktande av folkrätten inte glömma, att cypernkonflikten är något mer komplicerad, att den naturligtvis har två sidor, och att det är av avgörande betydelse för freden, att cyprioterna sluter fred med varandra och tar avstånd från sina falska vänner på båda sidor om havet. Det är nyckeln till problemet, och det må ju här orsaka vissa applåder om man nu går lös på Turkiet - där finns ju åtskilliga kritiska saker att säga. Rauf Denktash har ställt omöjliga krav, men det blir ingen fred på Cypern utan en uppgörelse också med den turkcypriotiska sidan, och här måste man söka nya vägar. Detta är ingen plädering för att man nu skall avvika från något som helst beslutsfattande, men en plädering för fantasi, inlevelse och initiativ.
Herr ordförande! Denktash har verkligen stängt dörren för de förhandlingar som till en början verkade ha inletts med så mycket kreativitet av Förenta nationerna. Han ställde på förhand oacceptabla villkor och reaktionen från turkcyprioterna och Turkiet var den väntade. Allt som går måste nu ändå göras för att finna en lösning på tvisten och klargöra att Cyperns anslutning till Europeiska unionen inte kan blockeras av den fred som ännu inte kommit på ön.
Eurpeiska unionen reagerade på rätt sätt. Kommissionen gav rätt signal. Anslutningsförhandlingarna med Cypern måste inledas 1998 - i början av året - och unionen måste konsekvent hålla fast vid sin ståndpunkt: den illegala ockupationsregimen i norra Cypern får inte erkännas och inte deltaga i förhandlingarna.
Förhandlingarna om den cypriotiska tvisten måste föras oberoende av anslutningssamtalen. Vi måste bygga vidare på de framgångar som nåtts, till exempel framstegen i de ärenden som rör humanitära frågor. Tillkännagivandet att även säkerhetsproblemen inom kort kommer att behandlas är en uppmuntrande signal. Överbeväpningen gör tvisten på ön extra explosiv. Måhända skulle avtal om en begränsning av vapenimporten vara ett första steg i rätt riktning.
Herr ordförande! De nya utvecklingarna vittnar om att vi, tyvärr, befinner oss i det värsta skedet av Cypernproblemet sedan 1974. Faran för en definitiv tudelning av ön är allvarlig. Politiken som Förenta staterna och NATO för i området är anledningen därtill, men Europeiska unionens ansvar är också stort. Vägen för Cyperns inordnande i Europeiska unionen ändras redan, trots att den av många anses verka katalytiskt på Cypernproblemets lösning, till verktyg för påtryckningar och hot mot den lagliga regeringen Cyperns demokrati och tillåter Turkiet, med Europeiska unionens men även vissa medlemsstaters tolerans, att underminera varje utsikt till rättvis och hederlig lösning på Cypernproblemet. Denna omröstnings enda bidrag är att den påminner om problemet och det ansvar som finns. Av detta skäl ger jag mitt samtycke till den.
Ordförande! Nu när Cypern-frågan åter står på dagordningen måste jag ändå påminna om att detta parlament i december 1995, med en mycket bred majoritet och utan att ställa några villkor, godkände tullunionen med Turkiet och då även en ekonomisk miljardström från Europeiska unionen till Turkiet. Ändå visste vi redan då, i december 1995, att Turkiet sedan 1974 ockuperar en del av Cypern där de faktiskt dessutom för en kulturell folkmordspolitik. Vi visste redan då att Cyperns anslutning till Europeiska unionen, på grund av denna turkiska ockupation, skulle bli ytterst problematisk. Jag tycker då också ärligt sagt att det verkar lite fånigt att nu, i den aktuella resolutionen, vänligt påpeka för den turkiska regeringen att, jag citerar, konstruktiva relationer mellan Turkiet och Europeiska unionen delvis är avhängiga den turkiska regeringens Cypernpolitik. Den turkiska Cypernpolitiken känner vi ju till och man kan kanske beskylla den turkiska regeringen för både det ena och det andra, men man kan säkerligen inte beskylla den turkiska regeringen för att inte tala ett tydligt språk i den frågan. Inte då, i december 1995, och inte i dag heller. Skillnaden är att i december 1995 hade vi kunnat slå näven i bordet och att vi nu bara kan frambringa en skriftlig protest. Det kommer dock inte att hindra mig från att anta denna skriftliga protest eftersom den ändå kanske kan bidra något litet till att vårt grannland och vår NATO-partner, Turkiet, ska förstå att bästa möjliga grannsämja bara kan existera om Turkiet för det första drar tillbaka sina ockupationsstyrkor och om det turkiska krigshotet, för det är det, på Cypern upphör.
Herr ordförande! Lösningen på Cypernkrisen ligger i återskapandet av en cypriotisk identitet baserad på tolerans och ömsesidig respekt, och förmågan att lägga det etniska hat och de skillnader som baseras på retronationalistiska strävanden åt sidan. Om grekcyprioterna kände sig mera som cyprioter än som greker och samma sak skulle inträffa med turkcyprioterna, och både Grekland och Turkiet kunde samarbeta om att skapa en ny nation som varken skulle vara grekvänlig eller turkvänlig, så skulle man kanske kunna få ett slut på denna situation. Europeiska unionen borde skicka en fredsstyrka som kunde garantera uppkomsten av en federal stat som respekterar de kulturella och religiösa grupperna, inom ramen för vilken de skulle kunna hitta sina egna olika identiteter. Detta är Alleanza Nazionales förslag. För att uppnå detta måste Europeiska unionen tillgripa maximala politiska, kommersiella och ekonomiska påtryckningar mot Turkiet så att landet drar tillbaka sina trupper från ön, och dessutom borde den grekcypriotiska befolkningen dämpa sina revanschistiska instinkter. I annat fall vore det bättre att avsluta kapitlet om den cypriotiska anslutningen till unionen och lägga detta område till de många övriga krisområden som vi lika flitigt som fruktlöst ägnar vår uppmärksamhet.
Herr ordförande! Kommissionen välkomnar resolutionsförslagen angående den politiska situationen efter de FN-ledda samtalen om Cypern i Troutbeck och Montreux.
Kommissionen stöder till fullo försöken att under FN: s ledning få till stånd en politisk uppgörelse och beklagar att det vid samtalen i augusti i Montreux inte gjordes några framsteg.
Men låt mig göra det helt klart att anslutningsförhandlingarna med Cypern inleds sex månader efter regeringskonferensens slut i enlighet med rådets beslut av den 6 mars 1995.
Kommissionen delar den åsikt som FN: s generalsekreterare har uttryckt om att beslutet att inleda förhandlingarna bör ses som en positiv utveckling som kan främja försöken att nå en politisk uppgörelse.
I likhet med rådet väntar kommissionen att de två ledarna skall återuppta sina direkta förhandlingar och uppmanar dem och alla andra inblandade att under tiden verka och handla konstruktivt och i god tro för att främja framgångsrika förhandlingar. I detta sammanhang välkomnar kommissionen det meddelande som nyligen gavs att president Clerides och Denktash kommer att träffas för att diskutera säkerhetsfrågor samt beslutet att fortsätta de direkta kontakterna i humanitära frågor.
På begäran av rådet kommer kommissionen att fortsätta att informera den turkcypriotiska befolkningen om fördelarna med en anslutning till Europeiska unionen.
Jag ber att få tacka herr Pinheiro.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i eftermiddag klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande sex resolutionsförslag:
B4-0762/97 av Dell'Alba m.fl. för ARE-gruppen om situationen i Bosnien-Hercegovina, -B4-0765/97 av Aelvoet m.fl. för V-gruppen om situationen i Bosnien-Hercegovina, -B4-0774/97 av Swoboda m.fl. för PSE-gruppen om situationen i Bosnien-Hercegovina, -B4-0782/97 av Cars och Bertens för ELDR-gruppen om situationen i Bosnien-Hercegovina, -B4-0789/97 av Oostlander m.fl. för PPE-gruppen om situationen i Bosnien-Hercegovina och-B4-0791/97 av Pack och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om situationen i f.d. Jugoslavien.
Herr ordförande! Naturligtvis kommer gruppen ARE - som jag tillhör - förmodligen att rösta för den föreslagna resolutionen.
Ett visst antal motsägelser i resolutionen kan man dock inte låta passera i tysthet. Den första rör det faktum att de europeiska institutionerna i beaktandemeningarna visar sig extremt angelägna om en återuppbyggnad av ett multietniskt, mångkulturellt och mångreligiöst samhälle. För övrigt nämns det, i synnerhet under punkt 6, att det är lämpligt att godkänna den attityd som nu iakttas mot en person som i dag är i ansvarig befattning i Republika Srpska och som sedan länge, enligt egna uppgifter, stått vid sidan av Karadzic och Mladic. Det är oroande, eller åtminstone förbryllande, att man skall fortsätta att iaktta en positiv attityd mot denna person, av den anledningen att det skulle vara denna person som i dag är rättsstatens försvarare...
Den punkt som jag tycker verkar viktigast i texten är den som försvarar SFOR-styrkans ständiga närvaro, vilket enligt vår åsikt förmodligen är det enda sättet att undvika att planerade massakrer genomförs, av den typ vi sett organiseras av personer som redan nämnts.
Herr ordförande! Som en av dem som har ingått i delegationen, med uppgift att observera valen i Bosnien, måste jag omedelbart säga att vi med tillfredsställelse kan notera att valen avlöpt utan incidenter och på ett tillfredsställande sätt ur formell synpunkt. Och detta är ett framsteg, såväl när det gäller att tillämpa Daytonavtalet som när det gäller att övervinna de begränsningar som Daytonavtalet innebär.
Men jag tror också att det är viktigt att framhålla att det goda formella resultatet inte räcker, vi måste också komma bort från den nuvarande situationen och detta kommer att ske enbart om vi, med utgångspunkt i valresultatet, lyckas få till stånd en samverkan mellan de olika parter som tillsammans utgör Bosnien-Hercegovina.
Resultatet riskerar framför allt att äventyras av det sätt på vilket man har registrerat de personer som har röstat. Valresultatet är med andra ord ett resultat som, med det enda och viktiga undantaget Tuzla, riskerar att ge utrymme enbart åt extrema nationalistpartier. Denna situation beror på det sätt på vilket valen genomfördes. Jag hoppas att vi i egenskap av parlament, av Europeisk union, med utgångspunkt i detta valresultat, viktigt men inte tillräckligt, skall kunna ta initiativ som leder fram till en verklig fred i dessa områden.
Herr ordförande! Först skulle jag vilja uttrycka vår grupps bestörtning och också vår sorg över, att så många synnerligen förtjänstfulla människor omkommit genom den tragiska helikopterolyckan i Bosnien, bland andra också för Carlos Westendorps ställföreträdare, Wagner, som jag träffade senast för några veckor sedan i Sarajevo, och som på mycket kort tid hade skaffat sig ett mycket gott rykte. Han yttrade sig också, och det kan jag kanske lite grand återge här som hans testamente, synnerligen kritiskt om många saker som har förhindrat att Europa gör sin stämma bättre hörd, uppträder mer kraftfullt i Bosnien, och jag skulle vänligen vilja be kommissionären att göra allt han kan för att uppnå att vi inte bara ger ut mycket pengar - också där kan man ha en del att säga - utan att vi verkligen uppträder mer kraftfullt i Bosnien för att genomdriva våra idéer totalt.
Vi diskuterar Bosnien i dag inte bara därför att man för kort tid sedan hade val, utan därför att vi, tror jag, entydigt vill tillstå, att vi inte kan tillåta, inte kommer att tillåta, att fredsprocessen störs. Vi känner alla till utvecklingen i Republiken Srpska. Det handlar här inte om änglar, det handlar här inte om enbart goda och på andra sidan enbart onda, men det handlar om att de, som är beredda att föra Dayton-processen till ett bra slut, hur man än förhåller sig till processen i detalj, behöver vårt fulla stöd. De som, vilket alltid sker, inte kan avhålla sig från att störa denna fredsprocess, måste räkna med att vi vidtar entydiga åtgärder mot dem, och jag är helt ense med Carlos Westendorp och den höge representanten, att vi måste agera med all skärpa och hårdhet däremot, och att vi här inte får rygga tillbaka. Det får inte vara så, att det efter krigets slut fortfarande finns människor - tyvärr på alla sidor, men säkerligen med övervikt på den ena eller andra sidan -, som förhindrar att flyktingar återvänder, som förhindrar att denna process i sin helhet kommer till stånd på den plats, där åter ett mångetniskt Bosnien skall skapas. Jag skulle också vilja säga, herr kommissionär: Det finns fall, där man också från USA: s likväl som från kommissionens och kommissionsrepresentanternas sida förhindrar, att flyktingar återvänder till sin egen hembygd, att nya grupperingar kommer dit, eftersom just vissa befolkningsgrupper inte vill det. Jag tror att man måste uppträda beslutsamt mot detta.
Det sista som också innefattas i resolutionen: Vi, Europas länder, ställer mycket pengar till förfogande. Pengarna satsas inte alltid på ett effektivt sätt. Det satsas inte tillräckligt mycket pengar, de satsas för sent, också eftersom det finns för få människor som arbetar med det, så länge det finns experter där. Jag ber Er, herr kommissionär, att se till att pengarna som vi ställer till förfogande, kan betalas ut snabbare, satsas mer effektivt, så att vi gör allt för att återställa och säkra freden i Bosnien.
Herr ordförande! Dagen innan Karl Habsburg och jag kom som valobservatörer kom till Bugojno i Bosnien hade en sprängladdning exploderat och förstört ett hus. Hade det med valet att göra? Förklaringen var enklare än så. Över gatan från huset fanns en parkeringsplats. Den kunde dess muslimske ägare inte längre använda sig av, eftersom den efter kriget hade hamnat på " fel sida" . Han hade därför sålt den till den kroatiske husägaren. Det var inte bra. Parkeringsplatsen kunde ju nu komma att uppfattas som kroatiskt område. Därför explosionen.
Från bil och helikopter fick vi en förskräckande bild av förödelsen i Bosnien. Med systematisk noggrannhet har tiotusentals hus förstörts, de flesta med hjälp av vanliga civila verktyg. De som bodde i dem var ju av " fel sort" .
Människorna i Bosnien tillhör samma folk och talar samma språk, men historien har skapat en misstro som hänsynslösa nationalistiska ledare har kunnat utnyttja för sina syften. Jag tillstår att jag skämdes över att vara människa när jag i Bosnien såg hur vidriga vi kan vara mot våra grannar och arbetskamrater.
Det är i detta Bosnien som det nu för första gången har förrättats kommunala val. Fria val förutsätter att medborgarna får veta vad partierna står för. Den möjligheten fick aldrig väljarna i Bosnien, men med internationella insatser kunde själva valet genomföras på ett godtagbart sätt.
Ett resultat av valet är att det har stärkt bosniernas demokratiska medvetenhet. De har erfarenhet av val, i vilka resultaten i förväg har bestämts i presidentens kansli. Nu vet de att det kan vara annorlunda, att varje röst har betydelse.
Valet har också gett Bosnien kommunala ledare med den auktoritet att agera och tänka nytt som följer med väljarnas förtroende.
I tunnelns slutända kanske man vågar ana solljuset, men resan dit går inte på räls!
Ordförande! Jag skulle i första hand vilja ansluta mig till de som uttrycker sin medkänsla med de anhöriga till de som nyligen omkom i den tragiska helikopterolyckan. Jag vill också uttrycka min värdering för det faktum att Swoboda nu utifrån sin egen politiska grupp ytterligare en gång talar om hur viktigt det är att uppträda hårt mot de som anstiftar det onda, oberoende av vilket håll det kommer ifrån, i Bosnien-Hercegovina. Därmed blir denna hållning alltså ungefär parlamentsbred. Jag tycker att det är en ovanligt viktig punkt, särskilt med tanke på framtiden. Vi har nu haft en lyckad valperiod. Jag ska inte gå in djupare på det nu men jag tycker att det är av stor betydelse att det även visat sig att serbierna undandragit sig sina herrars inflytande och röstat utanför Republiken Srpska på de platser de kommer från. Jag tycker att det är ett viktigt framsteg. Härmed skapas också möjligheten att brottslingar som på vissa platser sitter vid makten kanske blir av med sitt mandat. Det är naturligtvis mycket viktigt i samband med det nödvändiga återvändandet av flyktingar och det först därefter möjliga uppbyggandet av ekonomin. För detta ändamål är det dock oundgängligt att flyktingar återvänder.
Jag skulle egentligen vilja insistera hos kommissionen att den med desto mer kraft och på ett mycket icke-centralt sätt hjälper alla gemenskaper som verkligen vill göra insatser för att slutföra Dayton-processen. Jag tror det är viktigt att omedelbart reagera där, att snabbt och effektivt ge den villkorliga hjälpen till dem, kommuner och regioner, som verkligen vill medverka i målsättningarna från Dayton. Jag hppas att det inte strandar på procedurer, som till exempel vårt eget löfte att återuppbygga en parlamentsbygnad i Sarajevo som strandade på procedurer. Vilket ungefär blir ett monument över Europeiska unionens oförmåga. Jag skulle vilja insistera på möjligheten att SFOR: s mandat förstärks eftersom flyktingarnas återvändande och säkerställandet av valresultaten naturligtvis inte fungerar utan en stark arm. Jag lovordar vad det anbelangar också den hårdare hållning som SFOR redan intagit med avseende på skyddet av media, av radio- och TV-stationerna i den delen av Republiken Srpska. Till kommissionen ställer jag alltså frågan på vilket sätt den anpassat sin strategi efter detta lyckosamma resultat i Bosnien-Hercegovina.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag kan ansluta till det som kollegan Oostlander sade, och skulle också vilja tacka Swoboda för omnämnandet av den inträffade olyckan. Det handlar utan undantag om människor som i den internationella gemenskapens namn vill hjälpa folk där nere att åter uppnå fred och frihet, att möjliggöra en samvaro. Att det därigenom offras liv, är verkligen mycket sorgligt.
Jag hoppas att befolkningen i Bosnien-Hercegovina förstår att uppskatta att det finns människor som sätter sitt liv på spel för att hjälpa dem att bemästra framtiden. Tillbaka till valet, som vi har observerat. Jag tycker vi skall fastslå att detta steg att genomföra val var ett synnerligen viktigt steg för att överhuvud taget göra detta land kapabelt till fred igen. Utan kommunala val finns det ingen mångetnisk samvaro i detta land. Utan förverkligande av dessa kommunala val kommer det inte att inträffa.
Jag skulle vilja erinra om att - som kollegan Oostlander redan sagt - människorna har röstat i dessa val där de vill rösta, därför att de kommer därifrån. De har alltså inte röstat för det område till vilket de fördrivits, utan röstat för de orter, de kommer ifrån. Jag tror att det är ett viktigt tecken för oss att vi - den internationella gemenskapen - nu försöker att förverkliga resultaten av dessa kommunala val tillsammans med de lokala myndigheterna, så att dessa människor verkligen kan vända tillbaka, inte så att vi i en kommun får ett styre utan folk, utan så att de representanter, som valts där, kommunfullmäktige, också åter skall ha det folk, som de företräder.
Jag tror att detta är ett viktigt steg in i genomförandet av Dayton. Vi måste nu naturligtvis också ta andra steg tillsammans med kommissionen. Kommissionär van den Broek har lovat mig detta. Vi måste vara flexibla när vi sätter villkor för hjälpen. När en kommun förhåller sig så, att den nu med det snaraste verkligen genomför dessa valresultat, då måste vi nu ge den hjälp till återuppbyggnad. För att exemplet skall bilda skola, för att grannorterna skall se: När man uppträder anständigt, när man verkligen håller fördraget, då blir man också belönad. Det är den enda möjligen med vilken vi kan åstadkomma fred och sörja för att en mångetnisk samvaro åter blir möjlig.
Herr ordförande! Jag skulle framför allt vilja nämna en punkt, som gudskelov tagits med i resolutionen, nämligen problematiken med Sandjak i Novi Pazar, som vi hittills så gott som inte alls talat om, men som också är ett mycket allvarligt problem i samband med de mänskliga rättigheterna. Som ni vet, har Sandjak i Novi Pazar cirka 500 000 muslimer, som bor mellan Montenegro och Serbien, och som redan i det förflutna undertrycktes på det grövsta. Det faktum att man återigen har lurats och avsatt de fritt valda kommunala representanterna vid valen och ersatt dem med andra personer som är för serberna, är ett bevis för att Serbien och kanske också Montenegro - varvid man inte får ta Montenegros oberoende så helt på allvar - helt enkelt inte är beredda att spela det spel, som vi har ålagt dem genom Dayton. Jag ber om att man från och med nu utvidgar allt också till Sandjak i Novi Pazar och till dess befolkning.
Herr ordförande! Som vi känner till representerades, tyvärr, Europaparlamentet av en delegation för observation av valen i Bosnien bestående av endast 5 personer, med den erfarne Pack som ordförande. Liksom förra året hade jag möjligheten att tillsammans med mina kolleger undersöka situationen på nära håll, närmare bestämt i ett så oerhört känsligt område som Brcko. Det är uppenbart att det vid dessa val uttryckts en önskan från de deporterade att få återvända till sina hem, men det är även uppenbart att tillämpningen av valresultaten kommer att stöta på många svårigheter. Det är uppmuntrande att den förståndige och moderate borgmästaren, i en stad som Tuzla, återvaldes, men detta är inte tillräckligt. Ambassadör Frowick skyndade sig att fira innan valurnorna stängts. Det fanns dock problem. Och vad angår Brcko mer specifikt, höll alla med om att otydlighet och förvirring rådde, för vilket anordnarna bär det huvudsakliga ansvaret. Vad måste göras? Naturligtvis måste varje försök att så långt som möjligt organisera om de lokala multinationella samhällena stödjas. Där detta är möjligt, så långt som möjligt, utan aktioner som kan leda till mer våld. Den Europeiska unionen spenderade från tid till annan stora summor här, utan att ha spelat någon betydande politisk roll. Den kroatiska enheten är den mest utvecklade, den muslimska försöker följa efter och tar emot stora summor från Islamiska Staters Organisation - detta berättade en amerikansk tjänsteman för oss - emedan den serbiska enheten befinner sig i en mycket svår situation. Självklart är den viktiga frågan om krigsbrott oavgjord. Sådana förbrytare fanns dock från alla håll och de som betalar är i slutänden bara folken och de svagaste bland dem.
Bosnien behöver allt stöd och hjälp, på alla nivåer och i sin helhet. Den multinationella styrkan SFOR behöver också behållas där, precis som, och detta måste vi betona just här, de obeväpnade styrkorna ECMM behöver behållas där, alltså de som under Europeiska unionens flagg bidragit med så mycket hittills. När vi talar om hjälp, talar vi inte om filantropi, vi talar om behovet den Europeiska unionen har av att inte se en sådan eldhärd vid sin dörr igen.
Fru ordförande! Låt mig börja med att säga att kommissionen är djupt chockad och bedrövad över helikopterolyckan i går då tio utländska fredsarbetare i Bosnien dog, bland dem vår mycket uppskattade ställföreträdande höge representant, dr Wagner.
Kommissionen välkomnar självfallet de framgångsrika lokala valen i Bosnien-Hercegovina den 13 och 14 september. Det goda valdeltagandet understryker att dessa val är ett viktigt steg mot demokrati. Men vi skall inte låta oss luras. Nästa viktiga steg är att se till att de valda representanterna kan tillträda. Kommissionen vädjar till partierna om att de skall låta detta ske smidigt och snabbt. Valet är ett steg på vägen att genomföra Daytonavtalet, vilket är de nationella samhällenas och kommissionens bestämda mål.
Ni kanske kommer ihåg att vi vid ministerkonferensen i Sintra i maj kom överens om behovet att stödja de partier som själva stöder Dayton och att göra vad vi kan för att underminera dem som står i opposition. Detta förklarar varför kommissionen så varmt har välkomnat Plavsics beslutsamhet att leda Republika Srpska till ett genomförande av Dayton och samtidigt hennes avsikt att eliminera korruptionen i Republika Srpskas regering.
Olyckligtvis innebär den politiska oron och omöjligheten att med säkerhet veta att bistånd inte utnyttjas till förmån för Karadzic, tillsammans med vissa juridiska problem avseende det memorandum om samförstånd som styr programmet för bistånd till Bosnien, att alla de resurser som står till vårt förfogande inte har utnyttjats till fullo. Jag hänvisar till att 15 miljoner ecu har använts medan 35 miljoner ecu är oanvända.
En av ledamöterna frågade kommissionen vad vi ämnar göra åt detta. Vi har med den höge representanten, Westendorp, kommit överens om att vi skall samarbeta mycket nära, och som brådskande ärende, med den ekonomiska specialistgruppen för att identifiera de projekt som bäst kan hjälpa folket i Bosnien och Daytonprocessen. I denna mening är stöd till de fria medierna, och lika viktigt, stöd till de kommuner som arbetar för att omsätta Dayton i praktiken de främsta målen för kommissionen efter de val som nyligen hölls i Bosnien.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om 17 resolutionsförslag:
Kenya -B4-0725/97 av Watson, Mulder, Fassa, Bertens och André-Léonard för ELDR-gruppen om läget i Kenya, -B4-0758/97 av Telkämper, Aelvoet och McKenna för V-gruppen om läget i Kenya, -B4-0764/97 av Hory, Scarbonchi och Macartney för ARE-gruppen om kränkningarna av mänskliga rättigheter i Kenya, -B4-0778/97 av Pons och Vecchi för PSE-gruppen om läget i Kenya, -B4-0792/97 av Lenz och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om läget i Kenya, -B4-0801/97 av Pettinari, Mohamed Alí, Alavanos och Vinci för GUE/NGL-gruppen om läget i Kenya,
Gulfstaterna -B4-0773/97 av Karamanou och Avgerinos för PSE-gruppen om de mänskliga rättigheterna i Gulfstaterna, -B4-0777/97 av Newens för PSE-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättighetena i Bahrein, -B4-0780/97 av Bertens för ELDR-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheter i Bahrein, -(B4-0802/97) av González, Álvarez och Manisco för GUE/NGL-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Bahrein,
Colombia -(B4-0779/97) av Miranda de Lage för PSE-gruppen om Colombia, -(B4-0787/97) av Kreissl-Dörfler för V-gruppen om läget för de mänskliga rättigheterna i Colombia, -(B4-0754/97) av Kreissl-Dörfler för V-gruppen om processen beträffande de spanska försvunna personerna och dödsoffren under General Pinochets diktatur, -(B4-0771/97) av Pons Grau, Miranda de Lage och Sauquillo Pérez del Arco för PSE-gruppen om Spaniens understöd via USA i rättstvisten mot General Pinochets diktatur, -(B4-0797/97) av Puerta, Sornosa Martínez, Gutiérrez Díaz, Castellina och Alavanos för GUE/NGL-gruppen om processen beträffande de spanska försvunna personerna och dödsoffren under General Pinochets diktatur,
Etiopien -(B4-0785/97) av Moorhouse och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om de långvariga kränkningarna av mänskliga rättigheter i Etiopien,
Inre Mongoliet -(B4-0750/97) av Dupuis och DellʼAlba för ARE-gruppen om läget i Inre Mongoliet och om domen mot Hada, grundare av "Southern Mongolian Democracy Alliance" .
Kenya
Fru ordförande! Det är mig ett nöje att lägga fram denna resolution. Situationen i Kenya tycks bli värre och värre. Den är dålig, inte bara vad gäller mänskliga rättigheter, med regelbunda människorättskränkningar, polisvåld, fängslande utan rättegång, utan också vad den sociala situationen anbelangar. Kenyanska skolor och sjukhus saknar de resurser som behövs, och det gör i vissa fall även de lokala myndigheterna. Det tycks förekomma diskriminering på basis av stamtillhörighet. Stammarnas inbördes relationer är i själva verket allt annat än goda.
Europeiska unionen är en stor biståndsgivare till Kenya. Vi vet att vi kan trycka på den kenyanska regeringen i samarbete med andra, en påtryckning som kan vara effektiv. Vi vet detta eftersom det regerande partiet nyligen faktiskt gjorde vissa eftergifter till oppositionen för att hjälpa till att få till stånd fria och rättvisa val.
Jag tackar kommissionären för att jag med en kollega i förmiddags fick ett samtal med honom om situationen. Jag vill uppmana honom att göra allt han kan för att fullgöra de krav som ställs i detta förslag och trycka på den kenyanska regeringen så att fria och rättvisa val kan verkställas och en sund demokrati utvecklas.
Fru ordförande! Vi står nu inför en rätt avgörande period i Kenya, med val som snabbt närmar sig. Vi välkomnar sannerligen de eftergifter som regeringen nyligen gjorde och resultatet av omröstningen i parlamentet den 11 september.
Jag har en fråga som jag hoppas att kommissionären kan svara på. Exakt när kommer dessa reformer att träda i kraft? Om vi skall döma av president Mois tidigare agerande kommer han att skjuta upp genomförandet till efter valet. Det kan vi i parlamentet eller rådet inte acceptera.
För det andra, hur långt kommer reformerna att gå? Särskilt tycks kravet på att en viss proportion av rösterna skall gå till ett antal regioner vara orsaken till förtryck, brutalitet och hotelser i Mombasaområdet. Kommer också detta att vara en del av paketet?
Jag vill avsluta med ett citat ur ett brev som jag nyligen fått från den presbyterianska kyrkan i östra Afrika. Där står, å folkets vägnar: " Folkets deltagande i sitt lands angelägenheter är en omistlig rättighet som ej kan förnekas" . Detta vill jag hälsa församlingen. Låt oss göra allt vi kan för att stödja det kenyanska folket i dess utövande av sina demokratiska rättigheter.
Fru ordförande! Tyvärr måste vi än en gång ägna oss åt våldet och brotten mot mänskliga rättigheter i Kenya.
De allvarliga oroligheter som under de senaste veckorna har krävt många offer har med stor tydlighet demonstrerat hur regimen med alla medel försöker motsätta sig en demokratisering av landet.
Även om det inte är enkelt att tolka varje enskilt våldsdåd, det är sant, så verkar det tydligt att en del utgörs av våldshandlingar som organiserats och iscensatts av de statliga säkerhetsstyrkorna eller åtminstone av styrkor som tar order av regimen.
Till detta skall också läggas ett våldsamt förtryck mot representanter för oppositionen och de fortgående omfattande kränkningarna av mänskliga rättigheter.
Det som emellertid är ännu farligare är de våldsutbrott som påståtts vara av etniskt och religiöst ursprung, men som i stället visat sig ha politiska syften - våldsamheter som riskerar att definitivt destabilisera landet.
Men det finns ett visst hopp. De konsitutionella reformer som nyligen godkänts av det kenyanska parlamentet skulle, när de verkligen sätts i verket, vara inledningen - bara inledningen - till en demokratisering av landet. Hoppet om fria val som kan sätta stopp för en mycket långlivad auktoritär regim kan börja gro men för att detta skall bli möjligt måste man fortsätta på den inslagna reformvägen och framför allt inleda en politisk dialog.
I dag mer än någonsin tidigare kan det internationella samfundet spela en positiv roll när det gäller att stödja en sådan utveckling. Vi uppmanar följaktligen rådet och kommissionen att vara vaksamma inför den kenyanska situationen, och framför allt, att med alla till buds stående medel utöva starka påtryckningar på de kenyanska myndigheterna för att de skall upphöra med provokationer och våld och inte blockera reformprocessen.
Dessutom måste man garantera maximala hjälpinsatser för det stora antalet flyktingar som våldet har skapat under de senaste månaderna samt komma ihåg att det på kenyansk mark finns hundratusentals flyktingar som kommer från andra länder och att stabiliteten i landet är av fundamental betydelse för hela området.
Fru ordförande! Kenya har inte alltid varit en plats för oroligheter och brutalitet. Jag själv upplevde 1990 vid världskvinnokonferensen i Nairobi hur denna stad fredligt tog emot 13 000 kvinnor. Omöjligt att föreställa sig i dag! Allting är annorlunda. I dag härskar rädsla, terror och våld från polis och ligor. Kenyas turism som viktig inkomstkälla hotas, grannländerna fruktar att krisen skall gripa kring sig över gränserna. Vi uppmanar partierna att inte understödja några våldsaktioner och att vända sig mot varje terror, både i egenskap av regerings- och av oppositionsparti, och att förverkliga författningsreformen med sina möjligheter till yttrandefrihet, för att förbereda fria val. Det handlar til syvende och sisdt om deras eget folk. Det handlar om deras egna människor, deras egna familjer. Korruptionen måste bekämpas, och också jag skulle vilja ansluta mig till denna fråga: Kommissionen och rådet borde göra mycket större bruk av sina möjligheter att tillämpa artikel 5 i Lomé-konventionen, för att för befolkningens skull göra slut på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Också Kenya kommer att vara ett exempel på, hur allvarligt vi tar på våra egna människorättsklausuler, som vi genomdriver i fördragen, och hur effektivt vi kan genomföra dem.
Kenya är ett stort afrikanskt land; i det förgångna spelade det en betydande roll, också en fredlig roll, och det skulle det kunna göra igen, om det lyckas återställa ordning, demokrati och lag. Jag anser att vi inte nog kan försöka påverka dessa länder, ty vi har ju sett exempel på att vi är kapabla till det. Vi måste alltså understödja dem som är beredda att återställa fred och ordning.
Fru ordförande! Även när det gäller Kenya måste vi återkomma med en ny resolution - vi antog ju en i juli förra året - och vi måste återkomma därför att militärregimen i Nairobi fortsätter att skapa spänningar i landet. Därigenom blockerar presidenten Arap Moi en demokratiseringsprocess som Kenya ännu inte har fått uppleva och som landet är i skriande behov av.
Jag anser att det internationella samfundet måste utöva ekonomiska och politiska påtryckningar mot president Arap Moi. Jag tycker kommissionen borde använda de instrument som anges i artikel 5 i Lomékonventionen för att förhindra att regimen fortsätter att kränka de mänskliga rättigheterna och de demokratiska friheterna.
Jag anser, liksom flera av mina kolleger, att kommissionen på alla sätt, även med konkreta, finansiella, praktiska åtaganden, skulle kunna stödja valprocessen eftersom landet har stort behov av val som är demokratiska, öppna och där flera partier finns representerade. Kanske detta mål, detta steg på vägen mot demokrati skulle kunna sätta stopp för en diktatur som, vilket vi påpekar i resolutionen, har varat alltför länge.
Fru ordförande! Redan i juli talade vi om situationen i Kenya, och uttryckte vårt beklagande över hur våldsamma förhållandena där är. Denna situation har inte förbättrats. Det härskar rädsla, terror och våld i landet, våld genom de statliga organen. Vi är för närvarande bekymrade över oroligheterna och vågen av brutalt undertryckande som råder, och som redan har kostat många människoliv. Vi är oroade över de senaste angreppen från beväpnad milis, som tvingat flera tusen människor att lämna sina hus i Mombasa.
Kenya är ett av de länder som undertecknat Lomé-konventionen. Just genom denna konvention och artikel 5 är vi förpliktade att engagera oss för de mänskliga rättigheterna i Kenya, och kräva av regeringen eller presidenten att äntligen förverkliga den författningsreform som man sade ja till, för att därigenom förbereda marken för valen.
Vi kräver demokratiska förhållanden i Kenya. Det är också kravet från oppositionspartierna på platsen, för att man skall få lika chanser vid valen. Med hjälp av politiska och ekonomiska påtryckningar kan vi som Europeisk Union och som undertecknare av Lomékonventionen förverkliga detta, och jag är av den åsikten, herr Pinheiro, att det i varje fall hör till nästa sammanträde med Lomé, som nu är fastställt.
Herr ordförande, kära kolleger! Som alltför ofta förr i vår kammare har vissa personer som gärna använder pekpinnar sagt sitt. De har lagt fram ett förslag till resolution om Kenya, som nästan ordagrant upprepar en text från Internationella valutafonden från juli i år, trots att det var ytterst svårt att reda ut vem som bar ansvaret för våldet i Kenya.
Eftersom det är valår, drog de dåligt informerade medierna förhastat slutsatsen att det handlade om en oppositionsrevolt som kraftigt slogs ner av polisstyrkorna. Detta är anledningen till att förslaget som överlämnats till oss bl.a. preciserar "att civila flydde inför säkerhetsstyrkornas hotfulla handlingar och brutaliteter" .
Ett telegram från den franska nyhetsbyrån AFP som kom i går, den 17 september, underrättar oss om att våldet, enligt ledarna för de tre oppositionspartierna- Ford-Kenya, Ford-Asili och Demokratiska partiet - är muslimska extremisters verk. I Mombazaområdet vid Indiska oceanen sprider de skräck genom att bränna hus och turistanläggningar med motiveringen att man där förtär alkohol.
Sanningen att säga förstår jag inte vad Arap Mois regering skulle ha för intresse i att ruinera sitt lands ekonomi, vilken i huvudsak vilar på turismen, några månader före valen och några veckor före turistsäsongen. Av detta skäl kan gruppen UPE inte rösta för en resolution som uppenbarligen missar målet och som ännu en gång bevisar att vissa ledamöter i vår kammare borde lägga undan sina ideologiska mallar och noggrant informera sig om hur verkligheten ser ut, i stället för att anstränga sig i onödan.
Gulfstaterna
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Förra veckans avskyvärda nyheter om offentliga avrättningar av dödsdömda i Förenade Arabemiraten samt förestående avrättning genom halshuggning av två brittiska sjuksköterskor som funnits skyldiga till mord aktualiserar, på ett dramatiskt sätt, frågan om dödsstraff och de omfattande brotten mot grundläggande mänskliga rättigheter. Ökningen av användandet av dödsstraffet i världen och de ofta förekommande offentliga avrättningarna, vilket nämns av Amnesty International och observationsgruppen för mänskliga rättigheter, bör oroa oss allvarligt och känsliggöra parlamentet och de andra organen i Europeiska unionen, så att en världsomfattande kampanj för dödsstraffets avskaffande kan påbörjas. Europaparlamentet har auktoriteten, modet och de nödvändiga materiella och levande resurserna att lyckas med detta.
Ärade kolleger, det finns inte en enda vetenskapligt trovärdig undersökning som bevisar att dödsstraff fungerar i förebyggande syfte. Tvärtom ökar det snarare än minskar mord i en brutaliserande process. I dag observeras tyvärr en tendens till återinförande av dödsstraffet och anledningarna till denna återgång till medeltida straff är:
För det första, samhällets oförmåga att kontrollera brottsligheten, vilken ökar eftersom man inte investerar i en långsiktig brottsbekämpande förebyggande samhällspolitik.-För det andra, ökningen av rädslan att bli ett offer. Vi är alla rädda för att vi kommer att falla offer för en brottslig handling. Denna rädsla odlas systematiskt av massmedierna och bidrar till vidtagandet av hämmande och inte förebyggande åtgärder.-För det tredje, trycket som utövas av de som formar det allmänna omdömet å ena sidan, och av de lägre samhällsskikten med låg utbildnings- och samhällsekonomisk nivå som vanligtvis anser att domstolarna inte är av någon nytta mot brottslingarna å den andra.-För det fjärde, massmediernas bilder visar de mest sällsynta och frånstötande typerna av brott och framkallar därmed masshysteri samt väcker allmänhetens önskan efter de strängaste straff och indirekt dödsstraffet.Dödsstraffet har ingen plats i de demokratiska samhällena, ingen har rätt att råda över andras liv och död. Tvärtom är dödsstraff det vapen totalitära regimer föredrar, eftersom det utgör symbolen för avgudandet av staten och individens förödmjukande inför makten. Därför används dödsstraffet oftast för att tillintetgöra statens fiender. Europeiska unionen måste intensifiera sina försök att ingå ekonomiska och politiska överenskommelser så att inte brott mot bestämmelserna att respektera de mänskliga rättigheterna sker.
Herr ordförande! För mer än tjugo år sedan, år 1975, upplöste regeringen i Bahrain det första genom val utsedda bahrainska parlamentet som hade funnits till i bara två år. Sedan dess har regeringen vägrat återkalla parlamentet eller utlysa nya val. Protester och kampanjer som motsätter sig den godtyckliga regimen har mött drakoniskt förtryck för enligt 1974 års lag om statens säkerhet samt andra åtgärder. Ett stort antal människor har hotats, arresterats, dömts, fängslats utan rättegång eller tvingats i exil. Dessutom har det förekommit mycket allvarliga klagomål om våld, misshandel och tortyr.
Det är självfallet sant att en del av det missnöje som alstras i den spända atmosfär som skapats har antagit våldsamma former. Vi i Europaparlamentet kan på intet sätt stödja terrorism, bomattacker eller försök av islamiska fundamentalister att, till exempel, inskränka kvinnans frihet. Sådana handlingar kan emellertid inte åberopas för att försvara en vägran att skapa några som helst genuint demokratiska strukturer eller oförmåga att garantera mänskliga rättigheter. Många sanna demokrater och fridsamma kampanjdeltagare har blivit straffade och förföljda på ett sätt som är en flagrant kränkning av deras mänskliga demokratiska rättigheter.
Räder på mötesplatser, i hem och på andra ställen, avstängningen av en professor från hennes tjänst, avskedande av folk för att de lagt fram en framställning och räden den 13 december mot en kvinnoorganisation är alla oacceptabla.
Syftet med denna resolution är inte bara att fördöma kränkningen av mänskliga och demokratiska rättigheter utan att förmå de bahrainska myndigheterna att återställa demokratin, utlysa val, frige politiska fångar och tillåta landsflyktingar att återvända. Jag förväntar mig synpunkter från de bahrainska myndigheterna mot denna resolution. Man jag säger dem att detta är det enda sättet för deras land att få ett slut på spänningen och undvika en eventuell explosion på sikt. Vi uppmanar därför medlemsstaterna i Europeiska unionen, USA och andra stater att sätta en verklig press på Bahrain att med det snaraste införa genuint demokratiska förändringar såsom det anges i denna resolution.
Fru ordförande! Situationen i Bahrain, Newens har redan hållit ett mycket bra anförande om detta, försämras märkbart. Sedan 22 år tillbaka är parlamentet upplöst och skändas de mänskliga rättigheterna. De nyligen genomförda demonstrationerna, ropen på ett återställande av den konstitutionella ordningen, trycktes i stor skala ned på ett aggressivt sätt. Politiska fångar torteras. Rapporter från Amnesty International och Human Rights Watch talar sitt tydliga språk. Europeiska unionen måste tydligt visa sitt fördömande av denna regim och den måste även vara tydlig i att sådana reaktioner på fredliga demonstrationer endast är att kasta olja på elden. Och olja har de tillräckligt där, har jag förstått.
Detta måsta göras klart i de bilaterala kontakterna mellan unionen och Bahrein. Demokratisering är den enda lösningen för att göra slut på den situation som råder där. Politiska fångar måste friges och politiska flyktingar måste utan risk kunna återvända till Bahrein. Unionens länder borde till sist låta bli att leverera vapen till Bahrein och detta borde också pläderas hos våra partner för att få så stor effekt som möjligt.
Fru ordförande! Jag beklagar verkligen att jag måste säga emot de båda som talat före mig, tillika goda vänner. Mer än en gång har jag varit i Bahrein. Jag känner till Bahreins historia en del, tillbaka till 40-talet. Det visar bara, att dessa rapporter om Bahrein överhuvud taget inte har någonting att göra med verkligheten i Bahrein.
Vi får inte glömma en sak: Det förekommer där visserligen, utan tvivel, som i alla arabiska stater, vissa excesser, som vi inte kan agera massivt nog emot. Å andra sidan är Bahrein dock ytterst hotat av de iranska krafterna. För de oroligheter, som man vittgående kunnat observera i Bahrein, är shiitiska extremister ansvariga, som letts av iranska auktoriteter. Naturligtvis är de mot regeringen. De vill också störta Bahreins regering av en enkel orsak. Man behöver bara titta på kartan. Bahrein har en nyckelposition, om inte rent av nyckelpositionen i hela regionen. Om det någon gång skulle lyckas för extremistiska krafter att ta över detta Bahrein, skulle detta inte bara störa det totala lugnet i regionen, utan verkligen föra med sig stora våldsamheter.
Jag måste tyvärr säga er, att om vi nu lyckades störta regeringen i Bahrein, då skulle vi få se vad våld, förtryck, undertryckande och tortyr verkligen betyder. Jag är därför av den åsikten, att man nog skall tala vänskapligt med bahreinarna. De är inte våra motståndare. Men man skall också göra klart för dem, att man försvarar dem mot denna fara som fortfarande hotar dem från Iran, att man håller på dem och att vi i synnerhet kommer att göra allt för att det skall utvecklas större frihet i Bahrein, men för Guds skull inte genom att man nu förstör den inre ordningen där.
Därför kommer vi att rösta mot denna resolution.
Colombia
Fru ordförande, kommissionär, mina damer och herrar! Parlamentet har vid många tillfällen talat om situationen i Colombia, om våldet, terrorismen och brotten mot de mänskliga rättigheterna. I dag har denna debatt och dithörande resolution en annorlunda vändning eftersom man, äntligen, kan skymta en hoppets horisont.
Våldet har inte löst några problem i Colombia. Tvärtom har situationen försämrats under loppet av de senaste 30 åren till outhärdlighet. Staten har ersatts av våldsamma organisationer eller narkotikahandlande maffior. Detta landets sönderfall är resultatet av ett våld som vi fördömer utan förmildrande omständigheter. Därför bör förslaget av Samper-regeringen att inleda samtal mellan parterna i konflikten stödjas av alla unionens institutioner, som vid många tillfällen, i sina debatter uttryckt en stor oro för framtiden i detta land.
Dessutom visar det colombianska samhället tydligt sitt åtagande för freden genom initiativ av olika slag som går från mobilisering av medborgarna till utbildning för tolerans, och lämnar den logiska rädslan för repressalier åt sidan. Detta är en ny situation som borde få gerillan, paramilitärer, och alla de som använder vapen istället för ord, att tänka till.
Det colombianska samhällets ansträngningar får inte kullkastas. Det har Colombias regering förstått och erbjuder en öppning till ett samtal som borde leda till fred.
Slutligen, ber vi om olika saker: vi ber gerillan att svara positivt på detta initiativ, vi ber också om ett upplösande av de paramilitära grupperna; och dessutom att en grupp vänländer utses för att garantera processen, på samma sätt som gjorts i andra situationer nyligen; och vi ber kommissionen, med parlamentets bestämda stöd, erbjuda sig att samarbeta för framgång med detta fredsföretag.
Den absoluta förutsättningen för varje fredsprocess i Colombia är en grundläggande förbättring av situationen för de mänskliga rättigheterna i landet. Mer än en miljon människor är på flykt i det egna landet, inte enbart därför att de har hamnat mellan gerillans och arméns fronter, utan därför att de är offer för en allt svårare social konflikt. Storgodsägare såväl som den reguljära armén underhåller paramilitära förband, med vilka människor drivs bort från fruktbara jordar. Ni kommer säkert alla fortfarande ihåg exemplet Hacienda de la Cruz. Människorättskämpar är inte säkra längre ens i Bogotá, i huvudstaden, i sina lägenheter, vilket vi nyligen måste erfara vid mordet på två medarbetare från CINEP. Ändå gäller det att i denna situation gripa det halmstrå som regeringen har erbjudit, nämligen fredsförhandlingar med gerillan. Vi är gärna beredda att göra allt som står i vår makt för att befrämja denna process. Och det gäller för båda sidor. De måste sätta sig vid ett bord och äntligen förhandla, men det får inte vara enbart en ren presskampanj, för att stabilisera denna regerings skadade anseende. Vi är gärna beredda att medverka här.
Fru ordförande! För att stödja denna resolution är det rätt att detta Europaparlament vidhåller sin kritik mot våld och kränkningar av mänskliga rättigheter på alla sidor i den colombianska konflikten. Vi fördömer gerillavåld och medan vi välkomnar den oväntade frigivningen av 70 unga kidnappade värnpliktiga tidigare i år, uttrycker vi bekymmer över rapporter om omfattande inblandning i valprocessen inför de lokala valen den 26 oktober. Samtidigt som vi välkomnar fredsförslag från den colombianska regeringen känner vi till de allvarliga och olösta frågorna om kränkning av mänskliga rättigheter som riktar sig mot de statliga myndigheterna, inklusive den uppenbara sanktioneringen av paramilitärt våld genom Conviver. Vi skall inte heller glömma att den stora majoriteten av civilbefolkningen är indragen i konflikten som oskyldiga offer, inklusive de närmare en miljon flyktingar inom landet vilka, såsom min kollega säger, har drivits från sina hem av rädsla. Det finns ingen sann fred utan rättvisa, ett slut på den omfattande strafflösheten i landet och social rättvisa för allmogen och ursprungsfolkens samhällen är ett absolut villkor för en bestående fred.
Till sist, detta parlament författade en resolution om de mänskliga rättigheterna i Colombia i oktober i fjol som skulle vara en milstolpe. Låt oss höra från er vilka praktiska åtgärder ni har vidtagit och vad ni har åstadkommit under de senaste tolv månaderna som bidrar till att nå syftena med resolutionen.
Fru ordförande! Tyvärr utmärker sig våldet av respekt i dag i Colombia. Beviset är att mer än 900 kandidater har dragit tillbaka sina kandidaturer till nästa kommunalval som ska ske i oktober, vilket inte är konstigt om vi tänker på att mer än 120 har kidnappats och 22 mördats, och ledamöterna i kongressen råds att bära skottsäkra västar. Den ekonomiska situationen blir bara sämre och relationerna med Förenta staterna är den sämsta under de senaste åren.
Vad kan Europeiska unionen göra i den här situationen? Tyvärr mycket lite: stödja regeringens och olika civila sektorers ansträngningar, i syfte att uppnå en rättvis fred, och stödja kommissionens ansträngningar - konkret herr Maríns - i samma riktning. Men vi ska inte låta oss luras. Ingen lösning kan nås om det inte skapas villkor så att en rättvisa finns, som förtjänar att kallas så i en rättsstat, och om ingen, absolut ingen, står över lagen.
Fru ordförande! I förslaget till resolution välkomnas den colombianska regeringens fredsalternativ. Detta initiativ proklamerades den 28 augusti. Vi skall dock observera att redan den 4 september inledde armén och paramilitära grupper en offensiv med bland annat massiva bombanfall mot civila mål. Dessa omständigheter dokumenteras bland annat av ursprungsbefolkningens nationella organisation och också i tidningar som El País och La Nación . Det verkar som om parlamentet och kommissionen i fortsättningen bör vara mer på sin vakt mot det dubbelspel som den colombianska regeringen bedriver liksom dess beväpnade styrkor.
Chile
Fru ordförande! I den här församlingen är det länge sedan vi talade om kränkningar mot de mänskliga rättigheterna i Chile. Likväl finns det i detta land fortfarande öppna sår sedan tiden för General Pinochets diktatur. En amnestilag, som tillförsäkrar militären straffrihet, har nämligen hittills förhindrat att de som är skyldiga till militärdiktaturens fruktansvärda brott i landet själva ställs inför domstol och döms.
Men nu skulle det kunna det vara slut på straffriheten. Just därför är vår resolution i dag så viktig. Ett besvär från spanska advokater leder i Spanien just till efterforskning på grund av förbrytelser som begicks mot mänskligheten under diktaturen. Om det - som förutsett - kommer till ett återupptagande av en straffprocess, måste Pinochet till och med, på grund av en bestående utlämningskonvention, utlämnas till Spanien. Jag tror att det är mycket viktigt här, att också andra stater följer detta exempel, så att dessa sår äntligen kan läkas, ty endast den som vet, kan förlåta.
Fru ordförande! För det första är detta en resolution som riktar sig direkt mot strafflösheten. Det är inte en hänvisning till dåtid utan ett försvar av nutiden och framtiden, eftersom strafflösheten är källan till de pågående förlusterna av mänskliga rättigheterna. Men, samtidigt är det en resolution som är gjord med största respekt för de civila och demokratiska myndigheterna i Chile.
Det är svårt att finna någon institution, förutom det chilenska folket, som har kämpat så som detta parlament för att återupprätta demokratin i detta land men, samtidigt, är resolutionen fullständigt sammanhängande med politiken i detta parlament, som alltid försvarat de mänskliga rättigheterna, och i överensstämmelse med folkrätten, som visar oss att brotten mot mänskligheten inte preskriberas. Och samtidigt går det en rak linje till resolutionerna av de chilenska rättsliga myndigheterna, som bekräftar att den politiska polisens handlingar under diktaturen var verkliga brott mot mänskligheten. Och också med vad som uttryckts av den nuvarande spanska regeringen i senaten, som gör sig till språkrör för de folkliga kraven och ger allt sitt stöd till resolutionen i denna fråga. Och samtidigt ansluter den sig till de resolutioner som antagits i det baskiska parlamentet och av den valencianska gemenskapen och också med det stöd Förenta staternas myndigheter nu ger den spanska domaren genom att öppna arkiven om de fall som inträffade under diktaturen.
Och därför hänvisas till en opinion, inte bara i Spanien, utan många europeiska medborgares som inte vill att strafflöshet skall vara något beständigt. Därför kan detta parlament inte slå dövörat till inför denna begäran, och vi kan inte agera med dubbla budskap. Därför ber jag er rösta för, eftersom ingen skulle förstå om parlamentet tog avstånd från detta fall.
Fru ordförande! Jag anser att innebörden av detta resolutionsförslag har förklarats väl av föredraganden, vår kollega Pons Grau. Inställningen att Europaparlamentet i dag skall rösta i denna riktning grundas på kontinuiteten i en bestående, sammanhållen och väl grundad åtgärd i rättssystemet mot rätten till straffrihet och undangömmande av de brott som systematiskt begås mot de mänskliga rättigheterna.
Fallet med Chile är ett särskilt allvarligt fall. Det är chockerande att diktatorn bara för några få dagar sedan vid en militär ceremoni kunde genomföra en offensiv mot de egna chilenska väpnade styrkorna, för att inte säga en offensiv mot de demokratiska myndigheterna, och glorifiera sig själv som om det förflutna inte var ett förflutet med brott mot mänskligheten, vilket ju var fallet.
Initiativet från Unión de Fiscales Progresistas (progressiva åklagares sammanslutning) som togs emot vid en spansk domstol bör stödjas politiskt av oss. Det är det vi kan göra, det är det som vi borde göra i enlighet med Europeiska gemenskapens doktrin om försvar av de mänskliga rättigheterna och demokratin. Det är det vi begär att kommissionen skall göra: stödja de aktioner som i Chile bekämpar straffriheten, de aktioner som i Chile bidrar till demokratins konsolidering.
Fru ordförande! General Pinochets avgång som överbefälhavare i Chile kommer att ske i mars 1998. Övergången till demokrati når sin höjdpunkt, förväntar vi oss alla, vid samma tidpunkt.
Vår grupp som med kraft fördömer alla brott mot de mänskliga rättigheterna ifrågasätter inte det allra minsta bakgrunden till denna resolution som presenterats av våra kolleger. Men vi skulle vilja framhäva att den chilenska regeringen, med president Frei i spetsen, gör betydande ansträngningar för att nå en konsolidering av demokratin och rättsstaten. Jag skulle dessutom vilja påminna ledamöterna om att regeringen i Chile sedan över ett decennium är en regeringskoalition mellan president Freis parti, socialistpartiet och demokratipartiet.
Relationerna mellan Europeiska unionen och Chile är för närvarande utomordentliga. En delegation från Europaparlamentet kommer också snart att besöka Santiago de Chile.
Jag skulle vilja avsluta med att, i min grupps namn, be om separat omröstning om punkt 4 i resolutionen.
Fru ordförande! Jag beklagar att jag smutsar ner i de politiskt korrektas rum. Skälen till detta är enkla: Chile är det enda land i Sydamerika som under 150 år fått känna på demokratin. President Allende fick makten genom demokratiska val. Hans regering störtades tragiskt genom en våldsaktion av MIR och denna organisations stolte ledare, om vilken det heller inte är politiskt korrekt att tala. Den förföljelse och det dödande som då tillämpades öppnade vägen för en våldsam och tragisk militärdiktatur, mer kritiserad på världsnivå än många andra, ännu våldsammare än någon av de som finns eller funnits i Afrika och Asien.
Den chilenska allmänhetens känsla för demokrati ledde till att diktatorn delvis tvingades dra sig tillbaka och till att demokratin återinfördes. Jag, som föddes och har levt under Salazar-diktaturen och som levde och kämpade mot den kommunistdiktatur som följde, har alltid varit tacksam för den sorts demokrati som undvikits av de militärer som besudlat Afrika och Timor med blod och eld, och många av dessa demokratier har lyst upp mörkret efter den så kallade "nejlikornas revolution" .
Därför vädjar jag till detta parlament att ha det goda omdömet och mod nog att se vad som finns inför deras egna ögon och inte genom andras, därför att det som egentligen sker är att vi inte ens inom våra egna gränser klarar att bekämpa korruptionen eller bedrägerierna, eller i än större utsträckning att ge stöd åt en redan etablerad demokratisk regering.
Fru ordförande! Meningen med denna resolution är visserligen - såvitt vi förstår - också att visa, att vi som européer alltid har ett särskilt ansvar när det gäller bestraffning av de ansvariga för förbrytelser i en diktatur. Övergången från diktatur till demokrati är en utveckling som många länder i Europa har genomgått. Ofta gick det inte så lätt, och inte heller genom att man helt plötsligt ändrade statsskicket. Det handlar här alltså inte om hämnd, det handlar inte heller om att bevisa att den nya demokratin i Chile kanske inte är tillräckligt stabil.
Det är dock nödvändigt att åtala och döma dem som under en diktatur varit ansvariga för förbrytelser. Övergången från diktatur till demokrati innebär alltid också familjehistoria. Min generation har gått igenom detta här i Europa. Det handlar om ödet för de brottslingar och offer, som fanns till och med i den egna familjen, och vilka man måste urskilja som en del av vår historia. Kanske är det först med hjälp av insikten om denna utveckling inom den egna familjen som våra demokratier i Europa blivit så stabila. Därför är åtalet av de ansvariga en grundförutsättning för stabiliteten i en ny demokrati. En amnesti eller en preskription är inget uttryck för generositet, utan åstadkommer när allt kommer omkring en destabilisering av Chiles demokratiska framtid. Det handlar här inte om hämnd, utan det handlar om en process där det skall bevisas att en demokrati är stark nog att inte döma dem som på den tiden endast var medlöpare, utan dem som var konkret ansvariga för förbrytelserna.
Etiopien
Fru ordförande! Mitt resolutionsförslag i dag gäller situationen i Etiopien som trots sina naturresurser är ett av de fattigaste och minst utvecklade länderna i världen. Det är ett mycket komplext land med omkring 55 miljoner människor, med inte mindre än 76 etniska grupper och 286 språk. Etiopien har som vi vet, och först fick känna av för tio år sedan och mer, en lång historia av krig, hungersnöd och torka. Det senaste valet 1992 gav alla hopp om att situationen kanske skulle bli bättre.
Men bara tre år sedan den nya konstitutionen hade utarbetats med garantier om mänskliga grundrättigheter, och trots de etiopiska myndigheternas löften, inkommer alltjämt talrika rapporter om att den etiopiska regeringens trupper, och utan tvekan också andra, kränker de mänskliga rättigheterna. Myndigheterna medger att en del sådana kränkningar har skett, men säger ett det är fråga om enstaka fall som inte haft myndigheternas välsignelse. De säger att man måste vara beredd på sådant i ett land som har brutaliserats av 17 år av förtryck och inbördeskrig.
Mordet den 11 juni 1997 på herr Assefa Maru i det etiopiska lärarförbundet the Ethiopian Tearchers' Association framhäver åter att det är nödvändigt att de etiopiska myndigheterna respekterar medborgarnas mänskliga rättigheter, oberoende av människors etniska tillhörighet och att Europeiska unionen noggrant bevakar situationen i Etiopien. Jag ber om parlamentets stöd inför denna allvarliga kränkning av mänskliga rättigheter.
Fru ordförande! En ordningsfråga. Jag är förvånad att det inte innan denna debatt om Etiopien inleddes gjordes klart av Moorhouse eller av någon annan att parlamentets ordförande har yrkat ändring av den tryckta texten. Jag klagade i förmiddags på att stycke D i texten har ett fundamentalt fel.
Jag bad ordföranden kontrollera med Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter i Genève om det femtiotredje sammanträdet de facto gjorde det fördömande som anges i herr Moorhouses text. Ordföranden kontrollerade med Genève och vidhåller att orden " expressed its condemnation of the continuing" (uttryckte sitt fördömande av den fortsatta) (dess sex ord) skall strykas och ersättas av det riktigare uttrycket " discussed" (diskuterades). Man diskuterade således i Genève: man uttryckte inget fördömande.
Innan debatten går vidare, fru ordförande, måste det göras absolut klart för alla här att vi debatterar en annan text än den som lämnats av Moorhouse eftersom ordföranden har gett instruktion om en korrigering av texten till följd av det fundamentala felet i påståendet i stycke D.
Herr Tomlinson! Jag uppmärksammade det i morse när ni gjorde ett inlägg. Texten innehåller ju inte längre punkt D. Det ser ni. Nu säger ni, att detta ordval "verurteilt hat" (har dömt/fördömt) och i artikel 1 "verurteilt die Ermordung" ( "dömer/fördömer mordet" ) etc, att detta inte motsvarar fakta. I den tyska texten skulle jag läsa det på följande sätt: "verurteilt" mordet på Assefa Marin" är inte nödvändigtvis juridiskt uttryckt, utan det kan också vara ett uttryck för fördömande. Man har sagt mig att detta sedan dess har granskats, och att det stämmer med fakta.
Fru ordförande! Såvitt jag är informerad finns det i enskilda fattningar olika beteckningar på artikeln; det som i den tyska versionen är punkt C, är i en engelsk version punkt D. Detta kommer att ändras. Det finns för övrigt röster i denna församling, som överhuvud taget skulle vilja utelämna detta betänkande. Jag skulle också vilja fråga kollegan Moorhouse om han inte överhuvud taget skulle kunna utelämna denna punkt C i den tyska versionen, D i den engelska versionen.
Fru ordförande! En ordningsfråga. Jag förstår inte varför Tomlinson tar i så. Efter vad jag vet är det första gången han alls deltar i en debatt om mänskliga rättigheter.
Jag kan bara anta att han har köpts av Etiopiens ambassadör för Europeiska unionen eftersom, såsom vi snart skall höra, har ambassadören i Bryssel varit ytterst långsam för att uttrycka det milt - detta blir snart bekräftat - med att svara på det slags beskyllningar som vi gör här i vår resolution. Detta är min första punkt. Jag kan helt enkelt inte förstå varför han, så att säga, skulle sitta i fickan på den etiopiska ambassadören och de etiopiska myndigheterna som är nog så skyldiga vad mänskliga rättigheter beträffar.
Vi talar här om människoliv och om den mördade herr Assefa Marus öde. Det är därför inte rätt tid att förhålla sig så förskräckligt kritiskt till resolutionens semantik, som jag är mer än glad att rätta till i den mån det anses nödvändigt. Det har ju redan bekräftats av ordförandeskapet och ändringar har gjorts i resolutionen som jag hoppas skall vara acceptabla.
Herr Moorhouse! Vill ni dra tillbaka punkt C? Det var kompromissförslaget.
Fru ordförande! Vi har fört informella samtal. Jag är helt beredd att göra så eftersom det skulle underlätta situationen nu när en av mina kolleger har framställt saken i ett så ont ljus.
Herr Tomlinson! När nu punkt C har dragits tillbaka, då behöver vi inte tala mer om det. Punkt C har just dragits tillbaka av Moorhouse.
Fru ordförande! HerrMoorhouse har kommit med ett påstående som är ungefär det mest kränkande påstående som kan riktas till en medparlamentariker. Hans exakta ord - och jag måste insistera på att få försvara mig mot dem - var för det första att säga att jag inte deltog i dessa debatter och sedan fortsatte han med att insinuera att jag " sitter i fickan" på ambassadören för en främmande makt. Det är en kränkning för varje parlamentariker; det är absolut oriktigt; det är lika oriktigt som Moorhouse resolutionsutkast.
Moorhouse resolutionsutkast - och jag ber bara om en resolution som återspeglar sanningen - säger att Förenta nationernas kommission " uttryckte sitt fördömande" . Det gjorde den inte! Det är en osanning och man behöver inte sitta i någons ficka för att tala sanning i ett demokratiskt parlament. Jag hoppas att Moorhouse har så mycket mod att han kan stå upp och ta tillbaka sitt förtal.
Herr Tomlinson! Jag tror att vad gäller texten till resolutionen är vi nu klara. Vad gäller er, så känner ni er förolämpad. Jag tror att vi kanske kan ta upp det igen vid slutet av debatten. Då har vi tre minuter kvar för det. Macartney har ordet.
Fru ordförande! Jag har två mycket korta och relevanta saker att säga. För det första. Om det föreligger faktisk oklarhet om vad vi skall rösta om eller inte rösta om så kan vi omöjligen rösta denna eftermiddag, och oklarhet föreligger.
För det andra, Moorhouse borde tänka på sin ställning och ta tillbaka sina påståenden nu genast eftersom alla vi som delar denna oro känner oss lika mycket attackerade.
Herr Macartney! Vad gäller texten så är det fullkomligt klart vad vi måste rösta om sedan. Den andra saken kommer vi tillbaka till senare.
Fru ordförande! Detta är en aktuell och brådskande debatt. För en timme sedan exploderade en bomb i en turistbuss i Kairo: nio döda, sex av dessa var tyska turister. Jag uttrycker härmed min medkänsla. På min kom fax det ett nödrop från Guatemala. Felipe de Jesurín och Immelda Lopez de Sandoval förföljs av bilar och hotas till livet. Fru ordförande, genom att nämna deras namn kan jag kanske rädda deras liv.
Det handlade om Etiopien. Sedan två år tillbaka knackar man på min dörr och berättar om skändningar av de mänskliga rättigheterna. Jag tyckte att regeringen efter diktaturen skulle få lite utrymme. Tyvärr har det inte fungerat. Den 11 juli bad jag skriftligen om klarhet i mordet på Assefa Maru och Wakotola. Ambassadören lovade att svara. Jag ringde upp honom nyligen. Han var arrogant och ville inte lyssna. Ordförande, om en ambassadör inte ens kan vara öppen för att lyssna på verkliga bekymmer, om tillfångatagna journalister och om slumpmässiga avrättningar, så har vi åtminstone rätt att fördöma det. Detta är en signal till Etiopien och min politiska grupp stöder den signalen.
Fru ordförande! Den terminologi och de begrepp som används och den precision som kommer till utryck i de akter som antas av denna församling är extremt viktiga. Men den diskussion som hittills har förevarit är också ett vittnesbörd om hur viktigt det är att Europeiska unionen och framför allt detta parlament med den största fasthet uppmanar de etiopiska myndigheterna att fullt ut respektera pressfriheten, fackföreningarnas oberoende ställning samt medborgarnas rätt att bilda föreningar och, oberoende av vad andra organisationer gör, att det är av yttersta vikt att man med fasthet uppmanar den etiopiska regeringen att befria samtliga politiska fångar och samvetsfångar och att inleda reformeringen av ett ovärdigt rättssystem. Detta anser jag måste genomföras med största precision, oberoende av om vissa akter eller åtgärder stämmer överens med verkligheten.
Inre Mongoliet
Fru ordförande! Denna resolution är resultatet av ett mycket mödosamt arbete och jag skulle vilja tacka kollegerna i PPE, UPE och i liberala gruppen för deras stöd inför dess framläggande.
Det säger sig självt att situationen i Mongoliet är allvarlig. Den är till och med allvarligare än i Tibet, vilket säger allt. Bakgrunden är att Inre Mongoliet delades år 1947 och avskiljdes från resten av Mongoliet, som en följd av ett avtal mellan Kina och Stalin. Sedan 1947 har Kina, precis som när det gäller Tibet, invaderat och koloniserat Mongoliet. I dag finns det 20 miljoner kineser i Inre Mongoliet, men bara 3 600 000 mongoler.
Sin vana trogen har kineserna fört en massiv kolonialpolitik, förstört kulturarvet, genomfört massakrer, arresterat tiotusentals personer, däribland Hada, ordförande i SMDA (Southern Mongolian Democracy Alliance).
Jag vill följaktligen uppmana kollegerna från den socialdemokratiska gruppen att vakna upp, att inte rösta emot för femtioelfte gången. Västvärlden, och i synnerhet socialistpartiet, har under 70 år varit medbrottslingar till "sovjetismen" . Jag tror att det är möjligt att undvika att upprepa samma sak efter 40 år av imperialism, kommunism och totalitärt system i Kina. Det är dags att de vaknar upp och visar prov på beslutsamhet. Resultaten från Beijingkongressen som så många satt sitt hopp till och som verkade så lovande, visar att man är på väg mot ett stort Singapore och inte mot en demokratisering, att man inte är på väg mot en femte modernisering av Wei Jingsheng och mot demokrati. Det är alltså dags att vakna, dags att inta en beslutsam ställning, dags att inte längre låta sig drivas med och att arbeta för demokrati i världens största land.
Fru ordförande! De mänskliga rättigheterna är inte delbara, och när de blir kränkta kommer vi från vår grupp, liksom många andra i denna församling, alltid att fördöma dem. Men så som vi igår avböjde att ännu en gång på nytt tala om Turkiet, så kommer vi inte heller att godkänna denna resolution, ty om man i stycke G kräver en öppen och kontinuerlig diskussion med Kina om denna frågeställning, så är det ingen mening med att vi vid varje sammanträde i denna församling författar en resolution mot Kina. Då är det framför allt ingen mening med, och det ber jag er att överväga i framtiden, att alltid utifrån förbinda frågan om mänskliga rättigheter med frågan om integriteten för Folkrepubliken Kina, varvid man kräver saker för Tibet, som inte ens längre Dalai Lama kräver! Jag ber er att överväga detta.
Vi är eniga i kampen mot kränkningen av de mänskliga rättigheterna. Men vi kan inte permanent förbinda denna fråga med frågan om integriteten för Folkrepubliken Kina!
Fru ordförande! Jag måste nog naturligtvis förebrå föregående talare, Swoboda något. Vi talar här om den sista stora kolonialmakten på denna jord. Vi talar om ett land, som har tre jättelika kolonier, nämligen Tibet, Östturkestan och Mongoliet. Om vi här inte gör fullständigt klart vad vi står för, vad vi borgar för, att vi är för folkens självbestämmanderätt, att vi är för aktandet av de mänskliga rättigheterna i Kinas olika kolonier, då har vi, tror jag, faktiskt förfelat vårt mål och vår insats. Vi ser ju, att samma åtgärder faktiskt tillämpas i alla tre delområdena. Människor deporteras därifrån, det existerar tvångssteriliseringar, det existerar tvångsaborter, kineser skickas dit med otroliga löften, man medger dem att ha fler barn där än i Kina, där de endast får ha ett barn. Vad är nu detta för ett tillstånd! Man gör allt möjligt, man förändrar fullständigt befolkningsstrukturen i dessa delområden, och vi skall praktiskt taget stänga våra ögon för detta i dessa olika kolonier, som representerar olika områden. Det kan ju inte vara i vårt parlaments intresse. Jag tror att vi är absolut tvingade att här uttala klart vad vi står för.
Vi har ju i Europeiska unionen en hel grupp mongoler som lever hos oss, som under många år har suttit fängelse i Peking och i koncentrationsläger på andra orter, som enbart genom påtryckningar från väst faktiskt har kommit ut. Många av dem är mina vänner, och jag känner till deras situation mycket väl. Mongolerna är i en särskilt svår situation, eftersom de ju i hög grad deltog i de olika aktionerna, framför allt aktionerna vid Himmelska Fridens Torg. Många omkom där och till följd därav, många kunde nätt och jämt fly och är i dag utanför landets gränser och har ingen chans att vända tillbaka till sin hembygd. Jag tror att vi också i det här fallet måste vara helt klara över vad vi talar om, att vi försvarar folkens självbestämmanderätt, närmare bestämt överallt där den kränks. Enbart därför att vi talar om det största landet på jorden, så får vi inte lämna detta åt sidan. Vi måste tala om de mänskliga rättigheterna, vi måste ta ansvar för dem, dvs vi måste också som Europeisk union och som Europaparlament dra helt klara konsekvenser av detta. Det är vår uppgift.
Fru ordförande! Jag börjar med Kenya. Jag är lika bekymrad som författarna av förslagen, inte bara över situationen i Kenya utan över instabilitetens påverkan på Kenya, och över hur en dålig demokratisk situation kan få en negativ inverkan i hela området. Så jag är mycket nöjd över att de elva punkter som lämnades till parlamentet har vunnit bifall. De är mycket viktiga punkter för om de kan omsättas i verklighet innebär detta en sann demokratisering av Kenya.
Som ni alla vet fick en del av polisens åtgärder legitimitet genom en del av de lagar som gav regeringen, och speciellt presidenten, exceptionella maktbefogenheter vid tillfällen som inte berättigade till sådana befogenheter. I mitt tycke måste dessa elva punkter efterlevas mycket exakt eftersom det i en del av dem ingår klara tidtabeller - 15 dagar eller en månad att godkänna nya politiska partier eller att tillåta nya tidningar och radiostationer. Så det bevakar vi mycket noggrant i samråd med våra beskickningschefer i Nairobi.
Macartney frågade mig: " Exakt när kommer dessa reformer att träda i kraft?" I de flesta fall finns det inte någon uttrycklig tidtabell och det är nu justitieministerns sak att lägga fram propositioner så att de kan omsättas i praktiken. Vi har instruerat beskickningscheferna att trycka på starkt så att propositionerna inte blir liggande i evighet och så att lagar stiftas långt före nästa val, speciellt sådana som ger de olika kenyanska partierna en jämn spelplan.
Hur långt kommer de att gå? Det är en annan fråga. I princip är, som ni vet, de elva punkter som vi kommit överens om tre, fyra eller fem rader. Hur kommer de att utvecklas? Kommer reglering att hindra eller förstärka den anda som godkändes? Vi följer även detta mycket noggrant. Jag bör också angående artikel 5, som en del talare nämnde, säga att ungefär 50 procent av vårt samarbete i Kenya går genom icke-statliga organisationer som arbetar bland landets mindre privilegierade befolkning inom hälsovård, grundutbildning och jordbruk i landets inre delar.
Resten har frusits. Detta gällde strukturell anpassning och nyare program som omfattade regeringen, eftersom vi inte var helt nöjda med öppenheten vid användningen av pengar från Europeiska unionen. Vi beslutade därför att vi inte kan lägga fram detta till EUF-kommittén om vi inte är fullt övertygade om att ingen som helst korruption sker inom våra program. Så artikel 5 är inte det bästa vapnet i detta sammanhang och i detta ögonblick. Därför har vi insisterat på en mycket stark diplomati. Jag vill igen nämna vår beskickningschef i Nairobi som gör ett storartat arbete. Vid ett besök i Kenya för några månader sedan kunde jag bevittna det själv när jag såg att mänskliga rättigheter och demokrati hade högsta prioritet i dialogen med regeringen och pressen.
Och till sist. De rapporter vi fått bekräftar att instabiliteten söder om Mombasa i kustområdet främst var orsakad av islamiska fundamentalister som anföll barer, restauranger och andra platser som sålde alkohol. Tanken är att göra om dem till shoppinggator. Med tanke på att president Moi fick ett stöd på 63 % i detta område, alltså mycket mer än erforderliga 25 %, vore det dumt av regeringen att bidra till instabilitet där. Så de uppgifter vi såg i pressen, och fick av våra företrädare i Nairobi, ser ut att vara mer realistiska.
Jag är i alla fall övertygad om att vi kommer att komma tillbaka till denna situation på grund av den betydelse som Kenya har och på grund av landets betydelse för regionen i dess helhet.
För att nu gå över till Gulfstaterna och särskilt till Bahrain, innehåller de avtal vi har med Gulf Council Cooperation (GCC) ingen klausul om mänskliga rättigheter. Orsaken är enkel. Avtalen ingicks innan vi beslutade att alla avtal med tredje länder skall innehålla en klausul om mänskliga rättigheter innan de ingås. Allt vi gjort hittills är således att använda oss av de många möten vi haft med Gulf Cooperation Council, men i synnerhet FN: s generalförsamling, för att inleda en dialog om detta.
Vi diskuterar nu ett frihandelsavtal med Gulfstaterna så vi kommer att få ett speciellt tillfälle då dessa frågor kommer att behöva ställas och en klausul inkluderas, om avtalet ska slutas. Så i ett nötskal kan jag bara säga att vi delar er oro över situationen i Bahrain och hoppas att en konstruktiv dialog skall kunna föras så att demokratiska val kan hållas. Vad gäller dödsstraff har kommissionen ofta uttryckt sitt totala stöd för alla dem som ger sitt stöd till att dödsstraff helt och hållet avskaffas.
Kommissionen har flera gånger här i salen haft tillfälle att bekräfta att den delar parlamentets oro över situationen i Colombia, som ytterligare har förvärrats de senaste månaderna. Våldet har trappats upp under denna period och man vet inte längre hur många övergrepp som begåtts mot försvarslösa civila. Även befolkningsomflyttningarna har fått en omfattning utan föregående motstycke och man kan nu verkligen befara att den upptrappning vi ser kommer att urarta till ett totalt inbördeskrig. Framför allt om president Sampers förslag, vilket verkar vara fallet, inte accepteras av Colombias väpnade revolutionära styrkor (FARC), vilka ställt upp villkor som verkligen är mycket svåra att godta. Med tanke på de olika val som kommer att äga rum snart - den 26 oktober väljs borgmästare och guvernörer, i mars 1998 väljs nationalförsamlingen och i maj sker första omgången av presidentvalet - kan man fråga sig vilka konsekvenserna blir för Colombia om ett avtal inte kommer till stånd inom kort.
De senaste månaderna har Europeiska unionen mångdubblat sina vädjanden till parterna för att försöka förhandla fram en fredlig lösning på den väpnade konflikten. Unionen har förklarat att den är beredd att stödja alla ansträngningar i denna riktning. Kommissionen å sin sida har visat sitt konkreta engagemang för det colombianska folket genom att finansiellt stödja ett antal viktiga initiativ som skall stärka rättens företräde, respekten för de mänskliga rättigheterna samt materiellt stöd till våldsoffren. Eftersom vi fruktar för hur situationen kommer att utvecklas inom den närmaste framtiden är Colombia det enda landet i Sydamerika, i Latinamerika, där EG: s kontor för humanitärt bistånd har en permanent samordnare på plats, för att fördrivna personer snabbare och mer effektivt skall kunna få hjälp, men också för att vi fruktar situationens utveckling i en nära framtid.
Slutsatserna i den utredande fredskommittens rapport, som överlämnades den 9 september i år, tydliggör att de fredsförslag som överlämnats av Sampers regering utgör en seriös grund för samtal mellan regeringen och gerillan. De sakkunniga som hade till uppdrag att utföra rapporten konstaterar faktiskt att det finns ett stort antal punkter där parterna möts eller närmar sig varandra och att det följaktligen finns en seriös möjlighet att förhandla fram en lösning på krisen, i den mån samtalen fördjupas, med en verklig vilja från parterna att se dem slutföras. Det är följaktligen absolut nödvändigt att gerillans olika fraktioner klart uttrycker sitt ställningstagande när det gäller regeringen Sampers förslag, vilket de hittills inte gjort helt och hållet och därigenom omöjliggör en fortsättning av dialogen. Kommissionen delar alltså fullt ut den vädjan parlamentet ställt till gerillan för att den snabbt skall ta ställning till regeringens förslag.
Det säger sig självt att kommissionen inte kan ge upp förrän den, med alla tillgängliga medel, kan underlätta fredssamtalen och verka för att de slutförs så snart som möjligt, med hänsyn till de kommande valen jag nämnt.
Fru ordförande! När det gäller Chile vill jag bara understryka att kommissionen samtycker till de resolutioner som lagts fram av parlamentsledamöterna och att vi fortsätter att uppmärksamt följa och stödja ärendet så att den lämpligaste lösningen kommer till stånd.
Beträffande Etiopien noterar vi resolutionen om vad som kallas upprepade förbrytelser mot mänskliga rättigheter och om mordet nyligen på Maru, som vi betraktar med stor oro.
Det råder inget tvivel om att pressfriheten och friheten att demonstrera är hårt och sannolikt onödigt kringskurna och att det inte finns någon trovärdig förklaring till mordet på Maru, trots att det påstås att rättsliga utredningar pågår i fallet.
Men kommissionen kan inte hålla med om resolutionens yttrande om att Etiopien är en " diktatur av en militär etnisk minoritetsgrupp" . Detta påstående beaktar inte övergångsregeringen som bildades efter Mengisturegimens fall och den valprocess som följde. Dessutom råder det inga tvivel om att den etiopiska regeringen måste tillskrivas många av de framgångsrika resultaten av dess utvecklingspolitik, förändringen i den internationella bilden av Etiopien, dess aktiva yttre politik och dess stabiliserande roll i området Afrikas horn. Denna roll kan dock i en viss mån äventyras genom användning av våld, blockering av en dialog med oppositionen och av fortsatta kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I rätt många fall har dessa kränkningar dock gjorts på lokal nivå efter den decentraliseringsprocess som Etiopiens regering är inbegripen i, och är inte resultatet av direkta instruktioner från den etiopiska regeringen. Dessutom finns det naturligtvis socialt missnöje som inte alltid bemöts på ett riktigt sätt.
Tillsammans med medlemsstaterna är kommissionen medveten om och fortsätter att följa Etiopiens problem och övervakar noga utvecklingen inom landet självt. Låt mig försäkra er om att vi inte alls har för avsikt att överge alla de fall som våra beskickningschefer eller vi själva inser är riktiga, såsom fallet med herr Maru, och de kommer inte att bli bortglömda.
Såsom ni vet är respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Kina en källa till stor oro för kommissionen och för er själva. Vi har diskuterat detta många gånger under årens lopp och ni känner till vårt engagemang när det gäller att förbättra situationen.
Vi delar den oro som parlamentsledamöterna hyser beträffande Inre Mongoliet och Tibet. Kommissionen har regelbundet tagit upp frågan om de mänskliga rättigheterna i dessa två länder som permanenta teman i den bilaterala dialogen med Kina. Låt mig försäkra er om att vi spelar en aktiv roll i denna dialog, vilket alltid är mycket svårt, men att Europeiska unionen har valt ett ihärdigt och bestämt sätt att gripa sig an saken.
Kommissionen vill att den bilaterala dialogen om de mänskliga rättigheterna mellan Europeiska unionen och Kina skall återupptas så snart som möjligt och utan några förhandsvillkor. Med tanke på vår ihärdighet är jag övertygad om att mina medkommissionärer Sir Leon Brittan eller Hans van den Broek snart skall kunna komma till parlamentet och berätta att denna förbehållslösa dialog med Kina om de mänskliga rättigheterna har återupptagits. I så fall är kommissionen självfallet beredd att spela rollen så fullt ut som möjligt i denna dialog och kommer att hålla er underrättade.
Tack så mycket, herr kommissionär! Nu har Moorhouse anmält sig till talarlistan. Var snäll och starta inte debatten igen, utan yttra er i enlighet med arbetsordningen.
Fru ordförande! Jag tror att jag är skyldig Tomlinson en ursäkt för mitt rätt starka uttalande om hans åsikter. Jag är säker på att han och jag förenas i vår önskan att blotta kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inte bara i Etiopien, utan varhelst vi känner att det är vår skyldighet, och att han, liksom jag, kommer att agera mot regeringar som begår sådana kränkningar. Därför tar jag gärna tillbaka den särskilda anmärkning jag gjorde och som jag vet sårade honom.
Tack så väldigt mycket, herr Moorhouse!
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om resolutionsförslaget (B4-0786/97) från Günther, Corrie, McMillan-Scott, Fabra Vallés, Maij-Weggen och Oomen Ruijten för PPE-gruppen om konferensen i Oslo gällande en överenskommelse om fördömande av antipersonminor.
Fru ordförande, vi har ju som Europeiskt parlament tagit aktiv del i Ottawa-processen. En process som inleddes av Kanada, när det visade sig att FN: s officiella organ väl inte skulle vara istånd att verksamt bekämpa minplågan. Under förhandlingarna i Bryssel uppnåddes den första framgången. Vi kunde under dagarna i Bryssel fastställa att FN väl hade kommit något framåt under sina ständiga samtal i Genève. Man har tillsatt en samordnare för problemet med minorna. Jag måste visserligen erkänna att deras aktiviteter sedan dess i någon mån har undgått mig.
Denna Ottawa-process utgör en förhoppning för miljoner. Vi har under tiden fått lära oss att sätta våra mål mycket lågt, och skruva ned dem. Personligen skulle jag vara nöjd om vi kunde åstadkomma att man varje år röjer fler minor än man lägger ut nya. Att vi skulle komma ett litet styck vidare i denna riktning var vår förhoppning när vi fastställde att FN också skulle delta vid dessa Oslo-samtal. En förhoppning som nu tyvärr har gått i kras. Det kan visserligen enligt min mening ännu inte betyda slutet på denna utveckling, ty jag tror att den allmänna opinionen också i USA till slut kommer att åstadkomma att USA inte isolerar sig, utan åter deltar aktivt i denna process.
Jag tror att det skulle vara ett lärospån för FN att se att det finns länder som vill gå i bräschen här, som nu inte väntar på att den sista minproducenten är beredd att upphöra med sina affärer. Jag vill be er att vid omröstningen om denna resolution framför allt acceptera de muntliga ändringsförslagen, som kollegan Bertens och jag har lämnat in för att aktualisera deklarationen. Jag tror att ett enhälligt utlåtande från vår församling i denna fråga skulle ge luft under vingarna åt den avslutande konferensen i Ottawa.
Fru ordförande! Jag skulle först vilja tacka alla dem i denna församling, Günther, Bertens, Cunningham och andra, som dock väsentligt har bidragit till att vi i dag kan fira en framgång, trots alla nämnda inskränkningar. I vart fall hjärtligt tack! Jag vill också säga er, att eftersom vi är intresserade av saken kommer min grupp att rösta ja, trots förbehållet att det inte får bli något precedensfall att man i denna utsträckning lämnar in muntliga ändringar.
Det var - som redan sagts - en framgångsrik dag eller dagar i Oslo. Vi är mycket glada över att denna överenskommelse kom till stånd. Jag får med stolthet och glädje säga, att just Österrike, landet som jag kommer ifrån, var ett av de första länder som här genom lagstiftning uttalade ett klart förbud. Jag beklagar naturligtvis också att Amerika inte vill vara med, eller ännu inte vill vara med, fastän detta verkligen motsäger de principer som just president Clinton alltid företräder. Jag hoppas att det finns krafter i Amerika som är tillräckligt starka för att få presidenten, tvinga honom skulle jag nästan vilja säga, att ändå lämna sin underskrift.
Men jag och min grupp föredrar att vi inte har urvattnat detta totalförbud; vi har nu visserligen ännu en uppgift framför oss vad gäller USA, istället för att här acceptera en urvattnad lösning. Det är säkerligen ännu en uppgift att fylla också här i Europa. Det framgår av resolutionen och ändringsförslagen till den. Också i Europa måste fortfarande somliga övertygas om att trots alla de svårigheter som man ställs inför när man har en lång gräns, så duger det inte att man sätter in antipersonminor där. Den som varit i Bosnien, eller i något land där människor verkligen dag för dag dödas och såras, han kan inte acceptera någon orsak till att antipersonminor får fortsätta att användas.
Situationen i dessa länder, situationen för familjer, barn, människor, talar absolut för att detta totalförbud kommer att undertecknas av alla länder i Europa och hela världen.
Fru ordförande! De humanitära målen med Oslokonferensen om totalförbud mot antipersonminor är i sig värda stöd. En ansvarsfull användning av truppminor har emellertid också en sådan säkerhetspolitisk dimension som inte kan jämställas till exempel med minsituationen inom f.d. Jugoslavien.
Ur finsk synpunkt är truppminor ett viktigt försvarsmedel. Finland har en nästan 1 300 kilometer lång gräns mot Ryssland. Under de ungefär ettusen år som denna gräns har funnits, har krig och konflikter varit vanliga och nästan utan undantag har anfallet kommit österifrån. Även om tillståndet vid vår östra gräns och samtidigt vid EU: s enda gräns mot Ryssland nu tycks lugnare än på länge, är det tyvärr inte säkert hur länge detta tillstånd består på sikt.
I Finland används truppminor endast och enbart vid kristillstånd för att stoppa anfall. Minfälten markeras omsorgsfullt och rensas till den sista minan när konflikten är över. Ett förbud mot truppminor skulle för Finland betyda en ohållbar ökning av försvarsutgifterna. Därför är PPE-gruppens förslag till resolution om antipersonminor med krav på anpassning av säkerhetsmetoderna i gränsområdena betydelselöst om det inte innehåller konkreta förslag om hur en stat som Finland lika billigt och effektivt kan skydda sina landgränser vid en hotande konflikt.
Jag tror att föregående talare inte känner till berättelsen om Maginotlinjen. Men okej, jag skall inte ge er någon föreläsning i historia. Ottawa har blivit en framgång och att amerikanerna inte var med är synd men vi har nått en stor framgång genom att de deltagande länderna inte gav efter för de amerikanska påtryckningarna att reagera på det kanadensiska initiativet med samma fega inställning som dem. Jag vill tillskriva en del av den framgång som nåddes i Oslo, och som snart bekräftas och undertecknas i Ottawa, till den icke-statliga organisationen International Campaign to ban landmines. Cunningham, jag själv och Günther har haft ett nära samarbete med den organisationen och jag måste säga: hatten av för dem.
Jag hoppas att Grekland och Finland kan övertygas att underteckna det nya fördraget så att även Europeiska unionen, när den uppträder utåt, kan ge ett trovärdigt internationellt stöd till detta fördrag. Vidare måste unionen också visa sitt stöd till Ottawa-avtalet i sin bilaterala dialog med tredje länder, inbegripet länder i tredje världen. Efter den officiella ceremonin i december måste vi bygga vidare på momentumet för att verkligen få bort truppminorna. Det första slaget har vi kanske vunnit men det finns fortfarande mycket att göra, även för länder som ännu tror att de behöver truppminor för sin säkerhet.
Fru ordförande! Landminor, truppminor, minor överhuvud taget är ett djävulstyg, som varken får användas eller produceras. Konferensen i Oslo är ett första steg, en första seger, men borde akta oss för att lova resultatet alltför högt. Jag tror att det vore en skenhelig politik.
Många länder i tredje världen deltar inte: Ryssland, Indien, Kina och nu också USA är inte med. De är inte med, huvudsakligen av den anledningen att västliga länder producerar high-tech -minor och inte ville inkludera stridsvagnsminor.
När vi tittar på minsituationen i Bosnien, kan vi fastställa att 30 till 45 % av de döda i Bosnien har dött på grund av stridsvagnsminor. Stridsvagnsminor, med integrerade truppminor. De måste naturligtvis också omfattas av ett sådant avtal. I förbundsrepubliken Tysklands Bundeswehr finns det fortfarande 1, 5 miljoner styck av dessa stridsvagnsminor. När vi nu talar om truppminor, är det lätt för en utrikesminister eller försvarsminister att säga, att till slutet av år 1997 kommer det inte längre att finnas några truppminor. Men om vi verkligen vill avskaffa minorna, då hör dessa stridsvagnsminor dit, dessutom får vi inte längre låta några medel flyta in i forskningen, och därmed kommer jag till slutpunkten. Företag som Diehl och Rheinmetall utvecklar nästa generation, dvs. en enda mina minerar i genomsnitt ett område om 300 m2 . Då är det omöjligt att överhuvud taget söka dessa minor. Vi har alltså kommit ett litet styck framåt, men vi har fortfarande ett långt stycke kvar att gå, och minorna måste bannlysas. Vi får inte längre producera dem, och det borde vi i Europeiska unionen förverkliga, och vara en god förebild.
Fru ordförande! Vi diskuterar i dag än en gång en av de grymmaste delarna i de nutida krigen. Om vi hade levt nära något av krigen, hade var och en av oss antingen förlorat en vän eller en anhörig, eller vårdat åtskilliga offer för dessa dödsmaskiner.
Vi ger därför vårt odelade stöd till Ottawa-processen och till ett definitivt och undantagslöst totalförbud mot denna typ av vapen. Våra allierade vänner amerikanerna har fortfarande, av besynnerliga orsaker, inte förenat sig med oss i denna kamp. Låt oss i alla fall hjälpa dem att komma fram till samma ståndpunkt.
Vissa delar är särskilt avskyvärda, i synnerhet det surrealistiska förslaget som lades fram inför de eventuella undertecknarna av detta avtal om att kunna dra sig ur avtalet om man skulle råka i en väpnad konflikt. Med andra ord att avstå från att använda truppminor så länge man inte behöver dem, men besluta sig för att ändå använda dem den dag det blir nödvändigt. Man tror inte sina öron!
Nåväl, vad jag kan säga, fru ordförande, är att över 600 000 personer, som förlorat sina ben, kommer att uppskatta den här typen av alibi.
Fru ordförande! Denna diskussion, i likhet med andra där man begärt och fortsätter att begära en minskning av upprustningen och tillverkningen av vissa vapen, är absurd. Jag har ett intryck av att viljan att till varje pris få ett internationellt avtal, undertecknat av alla länder som tillverkar truppminor, döljer den hemliga förhoppningen att något lands opposition skall göra så att hela avtalet flyger i luften. Låt mig förklara: hur kommer det sig att de engelska EU-parlamentarikerna från Labour, de franska socialisterna och de italienska vänsterpolitikerna, som i denna europeiska församling påstår att de är bestämda motståndare till tillverkningen av truppminor, inte försöker övertyga sina kolleger i regeringarna i England, Frankrike och Italien, så att de sistnämnda i sina respektive parlament röstar igenom en pytteliten lag som lyder ungefär såhär: " Det är förbjudet för den engelska, franska och italienska rustningsindustrin att tillverka truppminor" ?
Att vänta på undertecknandet av ett avtal som binder samtliga tillverkarländer är, enligt vår uppfattning, en hycklande ursäkt för att inte börja med att förbjuda tillverkningen omedelbart i de europeiska länderna. Låt oss med andra ord inte oroa oss för att andra länder kommer att göra goda affärer om vi förbjuder en sådan tillverkning i våra egna länder: låt oss i stället oroa oss över vår fasthet och vårt sinne för rättvisa!
Fru ordförande! Det är en mänsklig fråga som vi diskuterar. Vi vill minska mänskligt lidande som orsakas av truppminor. Det är viktigt att vi satsar resurser på detta, och att vi strävar mot att hållbart minska det.
Som finländare kan jag personligen tyvärr inte till alla delar stödja resolutionen, även om min grupp gör det. Målet är riktigt: Vi bör sträva efter internationella och kontrollerbara normer som verkligen är bindande.
I dag finns det stora skillnader i hur man kommer att kunna kontrollera eller leva upp till den överenskommelse som vi talar om. Förbudet kommer också att ha olika effekter i olika länder. Det påverkar de minor som placeras ut på förhand, men inte dem som har skjutits ut av artilleri. Tyvärr måste man konstatera att minor i försvarssyfte inte har levt ut sin roll, trots motsatta påståenden i Röda korsets rapport.
Som en kollega konstaterar här placerar Finland ut minor enbart i försvarssyfte, mot aggression. Vi vill i alla händelser genom detta minska just civilbefolkningens lidande i händelse av aggression. Vi varken tillverkar eller säljer infanteriminor.
Fru ordförande! Nedrustningen skulle aldrig göra några framsteg om man alltid vid förhandlingarna utgår ifrån att just dessa vapen är nödvändiga under just dessa försvarsförhållanden. Detta tycker jag att också Finland måste beakta. Finland bör så snart som möjligt underteckna avtalet om förbud mot truppminor och Finland bör också ompröva sina hotbilder. Nu medges det ju att de militära hoten i Europa har minskat betydligt och säkerhetspolitiken bygger alltmer på att bekämpa andra former av hot. Det är inte heller självklart att Finland bör ersätta truppminorna med tekniskt mer sofistikerat och dyrare materiel.
Eftersom kommissionen till fullo instämmer i förslagets tankegångar vill jag bara tillägga att vi vet att vårt arbete inte är slutfört innan det finns ett effektivt globalt förbud som alla stater tillämpar, innan alla minor är röjda från bebodda områden och områden som har ekonomisk användning, och innan alla offer för minor får den vård de behöver.
Detta mål kan nås. I AVS-området kommer kommissionen, och särskilt jag själv, att fortsätta att göra en omfattande insats såsom vi gjort under de senaste fem åren.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag klockan 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande fyra resolutionsförslag:
(B4-0757/97) av Hautala, Schroedter och Lindholm för V-gruppen om de blågröna giftalgerna i Östersjön, -(B4-0772/97) av Myller för PSE-gruppen om Östersjöns ekologiska problem, -(B4-0781/97) av Thors och Olsson för ELDR-gruppen om miljösituationen i Östersjön, -(B4-0799/97) av Sjöstedt, Ojala, Eriksson, Seppänen, Svensson, Papayannakis, González Álvarez och Theonas för GUE/NGL-gruppen om föroreningen i Östersjön.
Fru ordförande! Det är ytterst aktuellt att diskutera skyddet av Östersjön. I somras fick vi se något förr aldrig skådat i Östersjön. Så mycket som en sjättedel av Östersjöns yta var täckt av algblomning sedan blågröna alger övergött havet. Detta måste åtgärdas mycket snabbt.
Även Europeiska unionen har här en roll. Kommissionen är nämligen fullvärdig medlem av skyddsorganisationen Helcom. Jag har fått veta att kommissionens arbetssätt är stela och byråkratiska, vilket rentav har hindrat Helcom att agera. Det sägs att kommissionen inte kan fatta beslut utan att fråga alla femton medlemsstater om vad de anser om skyddet av Östersjön. Skyddet av Östersjön får helt enkelt inte dränkas i Europeiska unionens byråkrati. Ett annat av kommissionens problem tycks vara att alltför många direktorat är inblandade i skyddet av Östersjön och att de inte kan samarbeta sinsemellan. Kommissionen måste absolut förbättra sin insats i denna sak.
De gröna vill också framhålla att det behövs en reglering av miljöskatterna så att användningen av gödsel kan minskas. Användningen av gödsel är en viktig orsak till övergödningen i Östersjön Det finns också andra orsaker, till exempel kommunalt avfall i Finska vikens östra del, särskilt från St. Petersburg som har över fem miljoner invånare.
TACIS-finansiering bör absolut användas effektivare för skyddet av Östersjön. Det är också mycket väsentligt att skyddet av Östersjön tas upp när Europeiska unionen inleder medlemskapsförhandlingar med Polen och de baltiska staterna. Detta är faktiskt någonting som inte längre kan vänta.
Fru ordförande! Miljöproblemet i Österjön är inte nytt. Det har varit känt länge. Med sina grunda vikar och sin stora belastning är Östersjön för tillfället i allvarliga svårigheter. Frågan har tagits upp på föredragningslistan som brådskande eftersom ett stort antal människor i sommar konkret har fått uppleva vad föroreningen av Östersjön innebär, just därför att en mycket stor del av Östersjön är täckt av giftiga blåalger. Denna förorening av Östersjön, det allvarliga miljöproblem den innebär, kräver verkliga åtgärder. Vi känner i princip till föroreningens källor och vilka som är de största problemen, men åtgärder saknas.
Europeiska unionen har flera möjligheter ett medverka till att Östersjön rengörs. Även Europeiska unionens regionalprogram, såsom programmet Interreg II C, är ett tänkbart samordningsredskap i området. Det är ju inte fråga om attdet inte finns tillräckligt många organisationer, tillräckligt många organ eller tillräckliga finansieringskällor. Det är fråga om hur dessa olika organisationer och finansieringskällor skall göras effektivare och hur man skall prioritera det som bör göras för att Östersjön skall bli ett renare och tryggare hav även i detta avseende.
Överlag kan ingen enskild källa till utsläpp namnges. Alla kända utsläpp måste minskas. Jordbruket är ett mycket stort problem. Här behövs både nationella beslut och överstatliga bestämmelser. Helcoms bestämmelser måste tas på allvar. Det behövs effektivare rening av kommunalt avfall. Vid förhandlingarna om medlemskap med länderna i Central- och Östeuropa måste det göras klart att miljönormerna skall efterlevas i detta avseende. Östersjöfrågan och harmoniseringen av miljönormerna över huvud taget måste vara en viktig del av strategin innan medlemskap gentemot dessa stater. St. Peterburgs stora område inne i Finska viken är att allvarligt problem.
För närvarande har finansieringen av Tacis inte kunnat allokeras till konkreta miljöprojekt. Nu är det hög tid att också här lämna skrivbordet för praktiska ting och att i stället för konsulternas papper få till stånd ett praktiskt miljösamarbete inom hela Östersjöområdet.
Fru ordförande! Efter den väckarklocka som sommarens händelser har varit hoppas jag att den debatt som vi för i dag leder till att kommissionen inser hur allvarligt Europas folk ser på tillståndet i Östersjön, trots att vi hittills bara är finländare som har talat. Kommissionen måste ta ett aktivare grepp i Östersjökommissionen för miljö när kommissionen nu har ett år av ordförandeskap kvar för detta viktiga miljösamarbetsorganet.
Kommissionen har denna veckan i ett svar på mitt spörsmål lovat att den vägleds av att uppnå den högsta möjliga nivån av miljöskydd. Jag hoppas att hela parlamentet kommer att övervaka att kommissionen håller vad den har lovat.
Föregående talare har talat om eutrofiering. Det är viktigt att se på det, men vi måste ta ett vidare grepp för att undvika ekologisk kollaps. Alla riskfaktorer måste inventeras. Vi måste veta vem som har dumpat vad i havet de senaste femtio åren. Vi måste hindra fartygen från att i framtiden dumpa mer. Slutligen vill jag konstatera att det här i debatten läggs fram ett förslag om att hela EU borde införa en skatt på gödselmedel. I princip stöder många i vår grupp detta förslag, men många tror också att det inte är rätt sammanhang att ta upp det i.
Fru ordförande! Östersjöns ekologi understryker vikten av samarbete mellan dess kuststater. I dagens läge är EU och dess medlemsstater i den bästa positionen att ge den drivkraft som behövs för att intensifiera detta samarbete. Därför måste kommissionen väsentligt öka sin insats i samarbetet inom Östersjöområdet, till exempel genomförandet av Agenda 21-programmet i Östersjöområdet. Den vägen går det också bäst att får de baltiska staterna och Ryssland att delta i det gemensamma arbetet med att rensa upp Östersjön.
Särskilt måste den överbelastning som lantbrukets gödselmedel orsakar vattendragen begränsas såväl i nuvarande som framtida EU-stater genom strängare miljöbestämmelser. I t.ex. Finland orsakar jordbruket mer än sjuttio procent av övergödningen av vattendrag. Detta är något som måste beaktas även vid förhandlingarna med nya medlemsstater eftersom de är betydande jordbruksländer. Helcom har ett handlingsprogram för att minska näringsbelastningen. EU-kommissionen bör stödja verkställandet av åtgärderna i detta program mer än vad som görs för närvarande.
Den blåalgsblomning som sågs i Östersjön i somras kommer inte att vara den enda. Sommarens stora översvämningar i Polen och Centraleuropa gav upphov till ett sannskyldigt näringstillflöde i Östersjön. Därför kommer nästa sommar att bli värre än denna vad blåalgerna beträffar. Östersjön behöver hjälp, och det snabbt.
Fru ordförande! Med Europeiska unionens nya medlemsstater följde också ett nytt hav som nu i högre grad än förr är ett EU-hav. Det är Östersjön. Dessutom måste man i allt samarbete beakta även en annan nordlig dimension, det vill säga Barents hav som erbjuder stora ekonomiska möjligheter också ur EU: s synvinkel.
Vi nya medlemsstater är nettobetalare i EU och vi vill att våra pengar skall synas också i EU: s verksamhet. Bäst syns de när EU utvecklar olika projekt med en nordlig dimension samt sammmanför och sammanställer projekt i sådana handlingsprogram som kan rapporteras till parlamentet och som visar hur kommissionen har använt pengarna.
Det är mycket viktigt att Tacis-pengar används inte bara för kärnsäkerhet utan också för miljösamarbete. Pengarna för kärnsäkerheten går långt från gränserna mellan EU och Tacis-staterna, men om pengar satsas på miljösamarbete t.ex. i Östersjöområdet och vid Finlands gränser, har vi att göra direkt med gränsen mellan EU och Ryssland. Därför är det mycket viktigt att denna fråga tas upp även vid budgetbehandlingen.
Fru ordförande! Till att börja med vill jag tala om att jag är svensk och bryter därför den finska dominansen.
Östersjön med sitt bräckta vatten är ett av världens känsligaste innanhav. Den giftiga algblomningen täcker i år ett område som är dubbelt så stort som hela Belgien.
Det är ett krav att EU aktivt börjar arbeta som den miljöorganisation som man säger sig vara och ta Visbymötets resolution på allvar samt inse att det är summan av alla utsläpp och föroreningar som kan bli Östersjöns död. Det är därför oacceptabelt att EU ger bidrag till projekt som ytterligare bidrar till miljöförstöringen. Den högra handen måste veta vad den vänstra gör. Exempel på sådana projekt är de högspänningskablar för distribution av elektricitet som planerats kors och tvärs över Östersjön, och som förutom stora direkta klorutsläpp och enorma magnetfält också medför ökad brunkolsanvänding i t.ex. Polen.
Aktuellt just nu är en planerad högspänningskabel mellan Blekinge i Sydsverige och Polen, som har mött stort motstånd bland medborgarna som är rädda om sin miljö. Kan de räkna med någon hjälp från EU för att stoppa detta vansinniga storskaliga miljövidriga projekt? Eller skall ekonomisk kortsiktig vinning i form av transeuropeiska nätverk aktivt bidra till Östersjöns död?
I två år, sedan juli 1996, har Europeiska kommissionen innehaft ordförandeskapet i Helsingforskommissionen, det verkställande organet för Konventionen om skydd för österjöområdets marina miljö. I detta uppdrag styrs Europeiska kommissionen alltid av principer om den högsta möjliga skydd för miljön i Östersjöområdet. Utsikterna för att de centraleuropeiska staterna blir medlemmar i Unionen har föranlett kommissionen att ytterligare intensifiera sitt samarbete så att kandidatstaterna kan anta och tillämpa acquis communitaire , inklusive EU: s miljöskyddslagstiftning. Detta är tydligt utsagt i Agenda 2000-dokumenten.
Phare-programmet kommer att vara fullt utvecklat för att förbereda ansökarländerna för anslutning till Unionen. Miljöärendena kommer också att prioriteras högt i Tacis-programmet. Men ansvaret för Östersjöns miljömässiga välstånd ligger i första hand hos dess kuststater. Unionen har sökt samarbeta med dem i alla lämpliga forum som främjar Östersjöskyddet. Vårt engagemang i att driva Helsingforskommissionen, Östersjörådet och utvecklingen av Agenda 21 för Östersjön som pågår för tillfället är några exempel på sådant handlande. Det finns ett behov av att också Östersjöstaterna ökar sina ansträngningar när det gäller att genomföra Östersjökonventionen av 1992, som tills vidare inte har trätt i kraft eftersom två stater ännu inte har ratificerat den.
Kommissionen tror att svaret på de frågeställningar som uttrycks i i de framlagda resolutionsförslagen främst står att finna i ett fullständigt genomförande av de åtgärder som förutses i Östersjökonventionen och i Helsingforskommissionens program, särskilt i dess uppdaterade gemensamma miljöhandlingsprogram, anslutning till Unionens miljöstandarder och vederbörligt bistånd från Unionen och andra källor, men speciellt genom insatser från de berörda länderna.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Vi skall strax genomföra omröstningen om dessa brådskande ämnen.
Nötkött (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsatt debatt om nötkött.
Fru ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Produktion av kvalitetskött får inte längre förbli enbart ett slagord. Med hänsyn till omfånget av BSE-krisen och den ihållande enorma obalansen på marknaden är en granskning av den gemensamma marknadsorganisationen för nötkött snarast nödvändig. Jordbruksrådet har redan beslutat en mängd åtgärder för att stabilisera den av BSE-krisen påverkade nötköttsmarknaden.
I den totala diskussionen kring avsättningsmarknaden för nötköttsektorn bör man framför allt ta hänsyn till att de europeiska bönderna och deras branschorganisationer konfronteras med allt strängare pålagor, som landskapsvård, miljöskydd, hårdare veterinärbestämmelser, hälsovårdsmyndigheternas hygien- eller djurskyddsnormer, som ofta innebär avsevärda merkostnader för dem. Detta leder delvis till att EU-producenterna förlorar konkurrenskraft på den inre såväl som på de yttre marknaderna, då det i många tredje länder tillämpas stränga normer.
Det måste absolut införas lämpliga åtgärder för att återvinna konsumentförtroendet och stimulera förbrukningen igen. Här är enligt min åsikt åtgärder för att stödja riktade försäljningsbefrämjande kampanjer ett av de mest kostnadseffektiva medlen för att återställa jämvikten på marknaden i nötköttssektorn. Fastän Tyskland har en andel om mer än en femtedel av den europeiska befolkningen, och den tyska nöt- och kalvköttsproduktionen utgör ca 20 % av den totala EU-produktionen, erhöll vårt land hittills enbart ca 10 % av subventionerna från EUʼs försäljningsbefrämjande program. Här visar det sig mycket tydligt, att det finns ett mycket brådskande ändringsbehov i det av kommissionen framlagda utkastet till förordning. Framför allt måste de avsedda medlen utökas och fördelas på medlemsstaterna enligt objektiva kriterier. Med objektiva kriterier menar jag nötköttsproduktion, nötköttsförbrukning. Detta betyder, att Tyskland måste delta på en minst 20-procentig nivå.
Denna fördelningsnyckel måste fastläggas i rådets förordning. Dessutom anser jag det vara absolut nödvändigt att ta hänsyn till de olika regionala konsumentpreferenserna i EU. För att man skall kunna ta hänsyn till de regionala skillnaderna i kvalitetskriterier, måste medlemsstaterna och representanter för näringslivet erhålla större inflytande och mer frihet vid uppställandet av egna, även regionala, försäljningsbefrämjande program, som subventioneras med EU-medel.
Vi måste komma därhän att vi inte transporterar nötköttet kors och tvärs genom Europa, utan vi måste tänka mer i regionala kretslopp, så att förbrukaren kan köpa köttet i sin omnejd, där han då också känner till produktionen.
Just i Tyskland har det visat sig att ursprungsmärkningen spelar en central roll för återvinnandet av konsumentförtroendet. Därför borde en uttrycklig fullmakt behandlas, att inom ramen för de subventionerade programmen också det regionala ursprunget kan befrämjas. Kvalitetsköttsproduktion får inte längre förbli enbart ett slagord. Därvid bör man mer än tidigare ta hänsyn till, att kvalitetsidéer och konsumentpreferenser i EU är mycket olika.
Premieringsbestämmelser, som är skadliga för kvalitetsproduktionen, såsom bestämmelser om besättningstäthet eller en andra premie för kastrerade tjurar, måste ändras med det snaraste. Låt mig säga som avslutning: Ni borde alla bättre än i det förflutna lägga tyngdpunkten vid hänsynstagandet till förväntningar och krav från de europeiska förbrukarna och producenterna.
Fru ordförande, kära kolleger! Jag talar även å Santinis vägnar, vår grupps samordnare inom utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Man säger att nöden är alla uppfinningars moder: det krävdes ett plågoris som BSE för att förstå att även inom ramen för en kontrollerad och övervakad produktion kan konsumtionen falla ihop på grund av dramatiska händelser eller på grund av tillfälliga nycker från konsumentens sida.
Konsumtionsminskningen har förstärkts under de senaste tio åren och man skulle med andra ord kunna tänka sig att de europeiska konsumenternas smak har ändrats. Detta skulle kunna vara en del av förklaringen, men till största delen kan nedgången förklaras med utbrottet av BSE. Även om man har lyckats lokalisera utbrottet av epidemin till någon gång mellan 1994 och 1996 så existerade sjukdomen redan 1986 i Storbritannien. Många visste, inklusive konsumentorganisationerna, även om få kunde föreställa sig de kriminella turer som dolde sig bakom något som verkade vara en zoonos som bara var en aning allvarligare än vanligt.
I verkligheten försökte vissa personer i Storbritannien dölja något, dvs. hur allvarlig epidemin var, för att rädda något annat, dvs. den egna marknaden, i samarbete med någon annan, dvs. Europeiska kommissionens tjänstemän.
Hela denna teori om brottsligt förfarande som nu har kommit i dagen på ett tydligt sätt, tack vare det arbete som utförts av undersöknings- och kontrollkommittén, var redan bekant för många. Och det handlade inte bara om misstankar, utan om mycket tydliga signaler. Förordningen från 1993 kom till under kommissionens stora sömnperiod och under den period när epidemin exploderade. Låt oss inte glömma att den, vilket redan har påpekats, började visa sig under 1986. Redan året därefter utpekades kadavermjölet som en orsak, men det var först 1990 som Bryssel insåg det allvarliga i situationen. Från och med det året och fram till 1994 inställdes alla veterinärkontroller, order utgick att inte diskutera detta för att inte skada marknaderna och 1992 nedkom man med denna förordning, 1318/93, i syfte att öka konsumtionen av kött, inklusive engelskt kött som man visste var farligt.
Det förslag till förordning som diskuteras i dag kompletterar den förordning som trädde i kraft 1993 och har för avsikt att inte bara främja marknaden för kött av prima kvalitet, utan även mindre exklusiva delar och att marknadsföra dem med samma etiketter. Detta verkar vara en svag punkt i förslaget, eftersom konsumenten i en situation av misstro, som den nuvarande, kan ha vissa invändningar mot hela regelverket, invändningar som alltså även vi till viss del har.
Fru ordförande! Jag vill först tacka Hardstaff för hennes fina betänkande. Marknaden för nötkött i EU rubbades när galna-ko-sjukan blev känd och offentlig. Marknaden nära nog kollapsade 1996 när det visade sig att det fanns ett otvetydigt samband mellan BSE och Creutzfeldt-Jacobs sjukdom hos människan.
EU har försökt ingripa i problemen på nötköttsmarknaden. Från början av 1993 kom en kvalitetsförordning och i februari ett system för identifikation av boskapsbesättningar samt rättsakter som gäller djurpass, system för identifikation och märkning av nötkött. Avsikten var att genom dessa förordningar finna en väg som kan leda tillbaka till ursprungskällan till en eventuell sjukdom. Avsikten är nu att revidera 1993 års förordning och tillföra problemen med avsättningen av nötkött vissa nya element: ett nytt gemensamt märkningssystem och en klassifikation av nötkött, uppmuntran att ange ursprunget och en upplysningskampanj.
Nötköttsfrågan är ett typiskt exempel på ett problem som blir allt svårare att hanterna ju längre man fjärmar sig från problemets källa. De nuvarande systemen hotar att bli övermäkta komplicerade. Byråkratin och kostnaderna för övervakningen växer enormt medan åtgärderna samtidigt avtar i effektivitet och det blir allt svårare att återvinna förtroendet. Situationen visar tydligt att åtgärderna bör sättas in vid källan, alltså där nötkött produceras, och på övervakning av foderindustrin. När förorenat kött väl har uppstått är det i praktiken en nästan övermäktig uppgift att eliminera det och att återställa marknadens förtroende. Därför är det önskvärt att kommissionen mer koncentrerar sig på att spåra, eliminera och övervaka urspungskällorna.
Den förordning som nu behandlas är viktig för bekämpningen av BSE, men också för att möta svåra utmaningar i framtiden. Snart kan det hända att hormonkött väller in på EU-marknaden och ger upphov till problem som kräver grovt artilleri. I detta avseende vore det bra om EU: s nötkött av hög kvalitet kunde märkas med en gemensam logo; under den kunde man med ursprungsbeteckningar introducera kött av god och hög kvalitet och på så sätt stärka förtroendet hos konsumenterna.
Fru ordförande! Förslaget till förordning som lagts fram inför oss, samt betänkandet av Hardstaff, innebär avsevärda förbättringar inom området konsumentinformation och främjande av nötkött.
Förtroendekrisen bland konsumenterna i unionens länder måste verkligen åtgärdas, inte bara genom att främja avsättningen av allt kvalitetsnötkött utan också genom att ge konsumenterna ordentlig information om köttets ursprung, ras, uppfödningsplats och uppfödningsförhållanden. De ansträngningar som redan gjorts i denna riktning av regionala och nationella branschorganisationer visar att det är den rätta vägen att gå.
Det finns dock en fråga som först måste ställas. Garanterar de nationella och europeiska myndigheterna villkoren för genomförande av denna kvalitetspolitik genom att säkerställa kontrollerna och genom att sanktionera bedrägerierna? Vilka garantier ger oss kommissionen inom detta område? Vad tjänar främjande av kvalitetskött till om kontrollmedlen inte existerar eller är otillräckliga, vilket också påpekas i arbetet som gjorts av BSE-kommittén? Om så är fallet lurar vi konsumenter och producenter.
Frågan är ännu mer intressant eftersom man kan undra om kommissionens och rådets ambition verkligen är att återupprätta konsumenternas förtroende, då den samtidigt antar eller kommer att anta motsägande bestämmelser inom andra områden. Hur skall man kunna försvara kvaliteten om kommissionen och rådet inte tar steget fullt ut när det gäller vår kritik av WTO: s beslut om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer och om hormonbehandlat kött? Detta beslut har dikterats av USA vars kriterier när det gäller livsmedelskvalitet leder till att 9 000 personer dör av livsmedelsförgiftning varje år, jämfört med 5 % i t.ex. Frankrike.
Hur kan man försvara kvaliteten genom att föreslå en reform av jordbrukspolitiken där nötköttspriset reduceras med 30 %, och driver fram en produktivitetshöjning som redan orsakat hälsomässiga, sociala och mänskliga skador, som vi i dag försöker reparera med denna förordning?
Detta leder till en sista fråga: bör man inte se till att bryta med den liberala och produktivitetsinriktade logik som utmärker unionens nuvarande verksamhet, som inspirerar Agenda 2000 och som betalas av producenter och konsumenter?
Fru ordförande! Konsumentskydd börjar med produktionssättet. Därför är det förståeligt, när konsumenterna under de gångna åren och också under senare tid varit försiktiga med sin konsumtion av nötkött. Ty om vi hade låtit korna stanna kvar på bete och inte utfodrat dem med köttmjöl, som dessutom var infekterat, då skulle vi inte ha detta problem i dag, och behövde kanske inte alls företa denna stimulering av försäljningen, eftersom ju nötkött är en delikatess och alla människor också vet det, och man mycket väl kunde sälja tillräckligt mycket kött utan dessa åtgärder.
Nu har vi emellertid BSE, eftersom vi inte tillräckligt beaktat produktionssättet, och eftersom inte heller konsumenterna utarbetat några vägar åt sig som möjliggjort en kontroll av produktionen i företagen, så att de visste varifrån deras kött kom. Nu måste staten ingripa och reparera skadan. Denna förordning, som vi talar om i dag, är inte ny. Den trädde i kraft redan 1993. Jag citerar: "Kvaliteten på nötkött beror på rasen, sättet på vilket de respektive djuren hålls, och förhållandena vid slakt, behandling, transport och försäljning." Sedan heter det vidare, att det också beror på vilka ämnen som används och vilka som inte används.
Jag välkomnar att det nu föreligger en ny upplaga av denna förordning, framför allt om vi får möjlighet att verkligen hänvisa till produktionssättet. Men vi har inte enbart denna försäljningsstimulering, utan inom ramen för denna förordning företas det en utvidgning, nämligen uppmuntrandet av den nu beslutade märkning, dvs. märkning av nötkött. Denna märkning, som bönderna ålagts som obligatorisk åtgärd och industrin som frivillig åtgärd - vi ändrade det sedan i parlamentet, Mayer var föredragande - antogs sedan av rådet. Ni känner till beslutet att enstämmigt avslå vårt utkast enligt 100a.
Denna etikettering skall nu, inom ramen för denna åtgärd, hos industrin finansieras till 100 %. Detta anges överhuvud taget inte i artiklarna, utan endast i bilagan. I artikeln talar man bara om en subventionering på nivån 60 % resp. 80 %. Detta gäller subventioneringen av de försäljningsbefrämjande åtgärderna, men den 100-procentiga ersättningen - jag citerar - "är för information om ommärkningen och det tekniska understödet" . Det som sker här är att den totala logistiken, som industrin måste uppbringa för att genomföra denna märkning, subventioneras av kommissionen, och det kan man inte säga någonting om, men till 100 %!
Jag har i dag frågat kommissarien, och ni hörde, att han har insisterade på denna 100-procentiga subventionering. Jag gick till honom, och se där, han hade överhuvud taget inte noterat att det här finns nya bestämmelser, nämligen införandet av logistik. Han skall fundera på det. Därför är jag av den åsikten att vi måste återremittera detta betänkande av Hardstaff till utskottet, hur bra det än är, och jag gratulerar henne till den, så att vi kan klara upp denna punkt och inte så att säga kastar pengarna till 100 % i gapet på industrin.
Fru ordförande! Hardstaffs betänkande är i högsta grad aktuellt eftersom det tar upp de stora bekymmer vi för närvarande står inför, såsom BSE och spridning av nötkreatur och dess slaktkroppar och biprodukter inom Europeiska unionen, men också konsumentens krav på kvalitet. Dessa problem hör hemma mitt i reformen av jordbrukspolitiken och diskussionerna om Agenda 2000, såväl om man ser till kompensationsåtgärder för att bromsa överproduktionen, som om man ser till konsumenternas hälsa.
Detta är något som berör oss alla, för det första för att vi är konsumenter, för det andra för att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har gett vår kollega Jan Mulder i uppgift att utarbeta initiativbetänkandet om jordbruksprodukter och livsmedels kvalitet och erkännande.
Två punkter är grundläggande, nämligen produktionsmetod och det förtroende konsumenten hyser tack vare möjligheterna att spåra produktens väg från landsbygden till tallriken.
Jag insisterar på tre punkter, nämligen följande: för det första en rigorös produktionsmetod som bör sträva mot mer naturliga metoder, tillåtelsen att använda hormoner måste bekämpas och produktionen skall knytas till landsbygden. Vidare bör kontroller och åtgärder för bedrägeribekämpning fungera bättre, i synnerhet i Storbritannien, vilket bevisas av den nyligen gjorda upptäckten av illegal handel till Belgien. Slutligen behövs ett mer aktivt främjande av kvalitetsnötkött, som skall inbegripa konsumenterna och återföra dem till hälsosammare produkter. Om så inte görs kommer vi att få en ny avoghet till förmån för den extremt intensiva produktionen av gris och fjäderfä som ger en mycket stor åverkan på miljön.
Min grupp kommer att stödja fru Hardstaffs betänkande, och jag gratulerar i förbigående till hennes arbete. Man kan dock beklaga att det saknas en verklig harmonisering när det gäller märkning. Dessutom talas det bara om nötkött. Hur förhåller det sig med andra typer av kött? För att insynen skall bli verklig måste vi fördjupa oss även i dessa frågor.
Fru ordförande! Eftersom föredragningslistan inte följts enligt planerna kan min kollega des Places inte närvara och därför bad han mig att tala i hans ställe.
Detta betänkande följer verkligen i kölvattnet på BSE-krisen, som lett till konsumenternas starka avoghet mot nötkött. Jag är övertygad om att det minskade förtroendet hos konsumenterna blev något bättre tack vare att blockaden genomfördes.
Kommissionen, medlemsstaternas förvaltningar och hela tillverkningskedjan bakom "europeiskt nötkött" , inklusive uppfödare, har gjort stora ansträngningar för att förbättra möjligheterna att spåra köttet, för att återupprätta detta förtroende.
I kommissionens förslag om främjande av nötkött ifrågasätter den inte principen om kvalitet på de produkter som finns till hands. Definitionen av denna kvalitet härrör från gällande tillämpningsförordningar. Vi är naturligtvis för denna ståndpunkt.
Fru Hardstaff däremot föreslår i sitt betänkande att främjandet av kvalitetsprodukter skall omvandlas till ett allmänt, likgiltigt, banaliserat främjande som följaktligen inte skulle utesluta någon produktion eller något medlemsland.
I klartext syftar föredragandens förslag till att utveckla främjande åtgärder, delfinansierade av Europeiska unionen, till fördel för engelskt kött och kött från utsatta mjölkkor, vars smakegenskaper vi alla vet lämnar mycket kvar att önska.
Om rådet antog föredragandens förslag i dess nuvarande form skulle hela tillverkningskedjan bakom "kvalitetsnötkött" , som kontrollerar försörjningen med respekt för de noggranna specifikationerna vid anbudsförfarandet, bestraffas.
Som de ivriga förespråkare för ett kvalitetsjordbruk vi är, förstår föredraganden att des Places och jag själv kommer att uppmana vår grupp att inte rösta för flertalet av era ändringsförslag, eftersom kommissionens förslag enligt oss bör antas i sin nuvarande form.
Fru ordförande! Än en gång har "köttärendet" överlämnats till oss i ett sammanhang som kan uttryckas med det franska ordspråket "man kan inte få åsnan att dricka om den inte vill" . På samma sätt är det när konsumenterna inte vill äta kött, kan det vara lönlöst att försöka få dem att äta.
I en förordning av den 30 juni 1992 försökte man främja konsumtionen av nötkött. Detta blev inte särskilt effektivt för i februari 1997, här i detta parlament, antog vi ett system för identifikation av nötkreatur. Människor kan klara sig utan pass, tack vare Schengen, men nu inrättade man ett pass för korna, ett identifikationsregister, och använde den krångliga termen "spårningsmöjlighet" för att ge ett tillförlitligt intryck.
Detta lugnade inte precis någon eftersom märkningen bara var frivillig, den skulle för övrigt, sade man, bli obligatorisk först från och med år 2000. Fram till dess kan de som importerar brittiskt kött låta bli att märka det. Visserligen saktar den nedgående konsumtionskurvan av när man märker köttet, men den vänder inte. Den stannar till och med av i så liten utsträckning att vi nu fått ta del av ett nytt förslag till förordning som skall omarbeta, reaktualisera, upphäva förordningen från 1992 eftersom tidigare åtgärder uppenbarligen inte givit de resultat man hade förväntat sig. På den inre marknaden minskar konsumtionen och på den yttre är tredje länder själva betänksamma mot att köpa europeiskt kött.
Därför inför man en bestämmelse om att konsumtionen skall främjas genom reklam, erbjudanden på stormarknaderna såsom - "Ät mera kött" -, deltagande i mässor och utställningar. Detta visar vilken nivå vi sjunkit till. Man har nu fullt upp med stormarknader, mässor och utställningar och under tiden fortsätter köttkonsumtionen att minska medan kött från gris, får och fjäderfä som har mycket förorenande uppfödningsförhållanden, fortsätter att öka. Med andra ord lider vi fortfarande av följderna av BSE, på grund av att en brittisk industriidkare, bröderna De Mulder, ville förgifta de brittiska nötkreaturen. Hela Europa, om jag vågar säga det, betalar för de kasserade nötkreaturens hjärnor.
En central del i den bestämmelse som inrättats är försöken att få fram ett slags "förtroendekött" , det vill säga ett kött som vilar på förtroende, som kommer från friska djur, sund uppfödning, sund utfodring. För att kunna genomföra detta föreskriver man en budget som också den måste vara sund, med en delfinansiering. Man planerar en budgetpost, B-1.38, för stöd till främjande där delfinansieringen uppgick till 60 %. Man föreskriver också ett anslag som uppgår till 32 miljoner ecu, alltså mer än vad som anslogs till Rafael-programmet. Med andra ord anslår man mer till nötkreaturens kasserade hjärnor, än till de intellektuellas hjärnor i Europa! Detta visar hur förvirrad situationen blivit.
Allt detta är sympatiskt men lönlöst, och innehåller en hel rad motsägelser. Den första ligger i bestämmelsen om förtroende eftersom man, å ena sidan, vill lugna konsumenten genom reklampolitik men, å den andra oroar man konsumenten genom att importera hormonbehandlat kött, i enlighet med WTO-panelens beslut.
Den andra motsägelsen gäller avkastningen. Man vill värna om marknaden genom att skydda konsumtionen och öka jordbrukarnas avkastning men samtidigt tillåter man import av detta hormonbehandlade kött, vilket är billigare och sänker våra uppfödares avkastning.
Den tredje motsägelsen har med priserna att göra. Även i detta fall vill man värna marknaden genom reklamåtgärder eller andra åtgärder, men samtidigt föreskriver Agenda 2000 en minskning av interventionspriset med 30 % på nötkött vilket innebär att man slår jordbrukarna i huvudet med den fyra volymer tjocka Agenda 2000, för att sedan ge dem lite smärtstillande medel i form av reklam för att lugna dem! Vi är fortfarande kvar i en skadereparerande politik.
Men allt detta är inte förgäves. Paul-Valéry sade att inte ens Sisyfos utförde ett meningslöst arbete när han rullade sin sten, eftersom han tränade sina muskler. Nåväl, genom att för tredje gången ingripa i detta ärende om nötkött, som ingen vill veta av efter mediachockerna vi känner till, tränar vi alltså våra lagstiftande och normgivande muskler.
Fru ordförande! Jag vill tacka Hardstaff för ett utomordentligt betänkande. Det är speciellt viktigt att någon från Storbritannien har skrivit detta betänkande. Hardstaff har sakta men säkert gjort ett stort bakgrundarbete för att lägga grunden till ett nytt slag av köttmarknad som omfattar hela Europa. Jag tror att hennes väljare i Lincolnshire och Humberside är mycket stolta över hennes arbete med detta speciella betänkande.
Jag kunde gå längre: Jag hoppas att mina parlamentskolleger förstår att vi, sedan vi fått en Labourregering i Storbritannien, har närmat oss hela frågan med köttförsäljningen med en viss ödmjukhet men också i förvissningen om att köttförbudet nog en dag skall hävas. Vi anser att hävandet av förbudet skall baseras på konsumenternas förtroende, inte bara på xenofobiska kommentarer av den förra regeringen.
Herr Graefe zu Baringdorf kallade kött en delikatess. Jag instämmer helhjärtat: ett av de stora nöjena i mitt liv är att om söndagarna laga mat åt familjen, och jag vet att det är valet av kött som bestämmer hur det sedan skall tillredas.
Fru ordförande! Om ni någon gång finns i närheten av Smethwick i England vid lunchdags en söndag, kom och ät lunch med mig. Jag skall bjuda på något av det bästa man kan få av engelsk rostbiff, det lovar jag.
Jag är speciellt glad över att de lokala jordbrukarna i mitt valdistrikt i Shropshire och Hereford har gått samman och producerat någonting som kallas the Marches, ett program för lokalt uppfödda nötkreatur och lamm - the Marches Quality Meat Scheme. Jag har med mig en del av deras reklam. Tanken är att vi inger konsumenterna ny tillförsikt. Vi har tagit en mycket noggrann titt på det kött som produceras, och i Herefordshire och Shropshire är det bland det finaste i England. Det kommer från de äldsta gräsutfodrade besättningarna. Det är kött av god kvalitet.
Jag vill rekommendera detta slag av program. Det ger absolut och total spårbarhet, konsumenten kan vara säker på att djuret har fått ordentlig skötsel under livet och säkert foder, det har fått rätt behandling vid sjukdom, komplett protokoll har förts om slaktkroppen efter slakten, och, minst lika viktigt, djurskyddsprinciper har följts. Alla slakterier inspekteras noga och håller en mycket hög hygienisk standard.
Jag är stolt över våra lokala jordbrukare och vår köttindustri som har kommit igen och sett BSE-krisen som en möjlighet att visa att vårt kött i Shropshire och Herefordshire är köttvärldens champagne - om uttrycket ursäktas. Det finns absolut ingen orsak varför Marches kött under detta program inte skulle kunna säljas och ätas var som helst i världen.
Som det första steget på vägen att häva förbudet mot brittiskt kött i Europeiska unionen vill jag rekommendera just detta program. Jag vill se Marches kvalitetskött till försäljning, tydligt märkt, var som helst inom Europeiska unionen. Jag kan lova er, fru ordförande, att ni kan se fram emot en härlig upplevelse om ni äter vårt kött.
Tack herr Hallam, för ert inlägg och för den mycket trevliga inbjudan jag fick av er att komma och smaka på utmärkt brittiskt kött. Det skall jag komma ihåg.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Jag talar i stället för Honor Funk, ty han måste brådskande ge sig iväg. Det är i själva verket så, att nöjet att äta brittiskt nötkött just nu är ganska begränsat, varvid jag understryker att Hardstaff från Förenade kungariket har lagt fram en bra rapport; till det gratulerar jag henne.
Men vi vet, att nötköttskonsumtionen är på tillbakagång sedan flera år. När det förra året blev bekant att man inte längre kan utesluta ett samband mellan BSE och Creutzfeldt-Jakobs sjukdom hos människor, nåddes en absolut bottennotering i avsättningen. Följderna är bekanta, jag behöver inte alls gå närmare in på dem. Priserna har kollapsat, nötköttsöverskotten måste tas bort från marknaden med hjälp av marknadsinterventioner. Av dessa orsaker välkomnar vi det också uttryckligen, att man vidtar åtgärder som stoppar avsättningskrisen och leder till en förbättring av läget. Det är alltid bättre att understödja och finansiera en stimulering av avsättningen av bra kvalitetskött än en lagerhållning. Helt avgörande är det nu att de avsedda finansiella medlen - och jag understryker detta särskilt - kommer i de riktiga händerna. Det får inte hända att reklambyråer eller grossister enbart får pengarna på köpet.
Under de senaste månaderna har - det skulle jag vilja trycka på - regionala marknader, som i många regioner kallas jordbrukarmarknader, och jordbrukare med egen försäljning i högre utsträckning engagerat sig för denna marknad och byggt upp åtskilligt. Här kombineras stor fackkunskap med de lokala behoven och motsvarande konsumentönskemål. Dessa organisationer finns nu redan, och behöver därför i många regioner inte alls skapas på nytt. Dessa borde vi i själva verket understödja.
Jag var föredragande för märkning av nötboskap. Djurens kvalitet och just märkningen och spårbarheten är ett särskilt önskemål från förbrukarna. Vid denna egenförsäljning garanteras det väl bäst att förbrukaren, som själv har intresse av det, får veta exakt var och under vilka omständigheter och villkor djuret har hållits. Dessa regionala ursprungs- och kvalitetsnormer kontrolleras ju i dag redan regelbundet, och det startas om och om igen försäljningsaktioner. Det borde nog bli tydligt.
Fru Hardstaff, vid ändringsförslag 8 till stycke 7 har vi dock betraktat ordet "sektor för avsättning av kött" som något inskränkt och förkastar därför detta begrepp. Kommissionen har visserligen formulerat sig mycket allmänt, men detta är alltför inskränkande. Ytterligare en anmärkning måste jag göra till Graefes yttrande. Jag tror att Graefe zu Baringdorf har formulerat sig något lättvindigt då han generellt sade - och jag tillbakavisar också detta - att alla producenter gör fel. Många ja, men inte alla.
Jag måste göra Mayer uppmärksam på att ni hade två minuter men jag gav er fyra, eftersom ni fick överta två minuter av Cunha från samma grupp.
Fru Hardstaff, skulle ni vilja tillägga något så här i slutet av debatten?
Fru ordförande! Jag ville bara tacka alla dem som har deltagit i debatten. Jag vill påminna kollegerna om att detta redan fördröjdes för ett yttrande från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd när vi faktiskt hade hoppats kunna rösta om det redan i juli. Våra jordbrukares och vår köttindustris öde beror, när det gäller att få liv i marknaden, på att detta kommer igång så snabbt som möjligt. Så jag hoppas det skall gå igenom i morgon och att det skall bli möjligt att få igång denna aktion och börja sälja europeiskt nötkött inte bara inom Europa utan i hela världen så att det åter erkänns vara bland de bästa i världen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
Ni ser, Hallam, att vi inte alls kommer att förspilla vår tid i morgon förmiddag, i dubbel bemärkelse!
Nästa sammanträde kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 18.55.)
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
| sv |
7. Minnesdagen för Holodomor, den framtvingade hungersnöden i Ukraina (1932-1933) (
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet
| sv |
De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
11. Gemenskapsförfarande för att främja öppenheten beträffande prissättningen på gas och el levererad till industriella slutanvändare (omarbetning) (
| sv |
Återupptagande av sessionen
President: Jag förklarar härmed sessionen från torsdagen den 21 juni 2007 återupptagen.
| sv |
4. Behörighetsprövning av personal som är nödvändig för framförandet av lok och tåg på järnvägssystemet i gemenskapen (omröstning)
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag vill välkomna ledamöterna i en delegation från parlamentet i Kirgizistan, under ledning av Almanbet Matubraimov, som har tagit plats på åhörarläktaren. Delegationen är här för att delta i det femte sammanträdet med den parlamentariska samarbetskommittén EU-Kirgizistan här i Strasbourg.
Jag hälsar er alla varmt välkomna!
(Applåder)
Vi gläder oss de fortsatta framstegen i förbindelserna mellan våra två parlament sedan samarbetsavtalet mellan EU och Republiken Kirgizistan trädde i kraft 1999.
Jag önskar er ett angenämt uppehåll i Strasbourg.
| sv |
1. EU:s säkerhetsstrategi och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) (
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Talmannen: Protokollet från sammanträdet den 14 december 2006 har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Jean-Marie Cavada: (FR) Herr talman! Jag ska fatta mig mycket kort. Förra veckan i Strasbourg antog parlamentet ett antal viktiga betänkanden, däribland de tio förslagen om budgetramen för området för frihet, säkerhet och rättvisa för perioden 2007-2013.
Jag vill bara ta tillfället i akt när protokollet ska justeras att tacka utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för det utmärkta arbete som utskottet var tvunget att slutföra mycket snabbt, och jag vill även tacka parlamentets tjänsteavdelningar, som hann rätta till ett antal störande materiella fel och tillhandahålla översättningarna av de betänkanden som ursprungligen inlämnades av utskottet.
Texterna återspeglar nu tydligt plenums vilja, och jag vill även i er närvaro tacka rådets tjänsteavdelningar som tillhandahöll översättningarna av texterna till oss, och som vi lyckades enas fullständigt om.
Talmannen: Herr Cavada! Tack så mycket för era mycket välvalda kommentarer som återspeglar de insatser som ert utskott och alla utskott som har samarbetat med er har gjort för att nå detta viktiga resultat. Jag gratulerar er och alla som har deltagit i denna process.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Förra torsdagen antog vi ett antal ändringar i arbetsordningen, bland annat ändringen för det nya tillvägagångssättet för kommittéförfarandet, för att utnyttja parlamentets största maktökning sedan Nicefördraget.
Jag har förstått att den nya versionen av arbetsordningen snart ska publiceras. Får jag uppmana till att den distribueras i januari om det är möjligt, och jag vill dessutom be om att den kompletteras med anpassningen av de olika siffror i arbetsordningen som måste anpassas automatiskt utan omröstning i parlamentet för att ta hänsyn till den nya storleken på Europaparlamentet? Som ni vet kommer vi att öka till antalet i januari.
Talmannen: Herr Corbett! Tack för er begäran, som även den är relevant. Som ni vet har vi problem med översättningarna. Parlamentets tjänsteavdelningar har informerat mig om att de gör allt de kan för att kunna tillhandahålla en preliminär version på alla språk i januari. Dessa versioner kommer att betraktas som preliminära, men det kommer otvivelaktigt att vara att vara till stor hjälp för ledamöterna att kunna ha tillgång till dem så snabbt som möjligt.
Det förefaller följaktligen som om er begäran kommer att tillgodoses och som om vi kommer att ha den preliminära versionen tillgänglig på alla språk i januari. Efter detta måste versionerna granskas för att se till att översättningarna är korrekta innan processen att ändra vår arbetsordning slutligen kan anses vara slutförd.
(Protokollet justerades.)
| sv |
Textilier (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är debatten om
en muntlig fråga till kommissionen från Pedro Guerreiro, Jacky Hénin, Roberto Musacchio, Marco Rizzo, Ilda Figueiredo och Helmuth Markov för GUE/NGL-gruppen: Utgången av det så kallade samförståndsavtalet om export av vissa kinesiska textil- och beklädnadsprodukter till EU - B6-0388/2007),
en muntlig fråg till kommissionen från Gianluca Susta, Ignasi Guardans Cambó och Johan Van Hecke för ALDE-gruppen, Robert Sturdy, Tokia Saïfi, Georgios Papastamkos och Vasco Graça Moura för PPE-DE-gruppen, Erika Mann, Glyn Ford, Kader Arif och Elisa Ferreira för PSE-gruppen, Cristiana Muscardini och Eugenijus Maldeikis för UEN-gruppen, Caroline Lucas och Alain Lipietz för Verts/ALE-gruppen: Textilier - B6-0383/2007).
Patrizia Toia : ersättare för frågeställaren. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag talar även för min kollega Gianluca Susta som var den första att ta upp frågan och som är frånvarande idag på grund av viktiga åtaganden som uppkommit i Italien. Återigen vill parlamentet ta itu med frågan om textilindustrins komplicerade situation och uppmanar kommissionen att vidta mer beslutsamma och lämpliga åtgärder.
Sektorn sysselsätter miljontals människor i Europa och har en väsentlig omsättning i flera länder vilket gör Europa till den näst största exportören i världen. Sektorn står därför för ett mycket viktigt bidrag till europeisk export. Enligt min mening är det fel att betrakta sektorn som en mogen sektor eftersom det i många fall finns utrymme för modernisering genom teknisk innovation och forskning om nya material. Sektorn har också en stark koppling till mode, design och andra inriktningar inom vilka många europeiska länder har genuin sakkunskap som är känd världen över.
Detta kräver givetvis att sektorn påtagligt stöds genom en näringslivspolitik som ger den möjlighet att verkligen kunna möta global konkurrens. Det finns även förslag som lagts fram av den högnivågrupp som satts samman, och vi vill följaktligen fråga kommissionen vilka uppföljnings- och tillämpningsåtgärder den har vidtagit. De mest brådskande problemen handlar närmast om vilka åtgärder som bör vidtas inför det avgörande datumet den 1 januari 2008.
Jag ska ta upp tre problem, för det första behovet av mycket noggranna kontroller. Hur avser kommissionen att tillämpa kontrollsystemet för att säkerställa att det finns effektiva säkerhetsåtgärder och hur ska kommissionen hantera risken med indirekta förflyttningar och därmed problemet med dubbla kontroller av licenser? Problemet med alla instrument som ser bra ut på papper är generellt sett hur instrumenten sedan ska användas i praktiken. Det är en fråga om hur produkters tillförlitlighet ska säkerställas och därmed om behovet av att fortsätta bekämpa förfalskningar, piratkopiering och otillbörliga affärsmetoder. Och vi hoppas att rådet, som inte är här idag, kommer att anta förordningen om ursprungsmärkning som verkligen är nödvändig och som skulle vara en verklig säkerhetsåtgärd.
Sedan har vi problemet med konsumentskydd, inbegripet konsumentskydd sett från ett hälso- och säkerhetsperspektiv. Vi bör tillämpa samma hälso- och säkerhetsstandarder för importerade varor som vi använder för tillverkning av varor inom den europeiska marknaden.
Slutligen, och detta riktar vi till kommissionen, har vi problemet med viljan att agera. Om det i början av 2008 skulle ske en kraftig uppgång av importen efterfrågar vi en verklig vilja att tillämpa nya instrument och eventuellt nya åtgärder och säkerhetsbestämmelser.
Tokia Saïfi : frågeställare. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! För två år sedan, efter att kvoterna tagits bort, drabbades textilsektorn av en svår kris. För att försöka klara av krisen rekommenderade ni, herr kommissionsledamot, tillfälliga nödåtgärder, i syfte att kontrollera och begränsa importen av vissa kinesiska textilier. Om några få dagar kommer detta att tas bort. Textilhandeln kommer att kontrolleras både av EU och av Kina, och jag hoppas att man kommer att vara uppmärksam och vaksam.
I dag oroar vi oss för hur systemet för gemensam kontroll ska inrättas. Vilka garantier har vi för att systemet kommer att vara lämpligt och effektivt? Textilsektorn har alltid varit global både i termer av produktion och av konsumtion, men den har också fått betala globaliseringens pris.
Globaliseringen kan dock förutspås och regleras. För att detta ska kunna ske krävs en politisk vilja att skapa konkurrensvillkor för vår europeiska textilindustri. Vi måste arbeta för rättvisa och ömsesidiga villkor för marknadsinträde. Vi får inte vara rädda för att använda de verktyg som står till vårt förfogande för att försvara handeln. Att vara beskyddande är inte samma sak som att vara protektionistisk. Vi måste prioritera kampen mot förfalskningar. Morgondagens Europa kommer inte längre att ha någon industri om vi inte försvarar dess immateriella rättigheter och expertis. Bara genom att alla följer samma regler kan en win/win-situation uppnås för alla berörda parter.
Herr Mandelson! Därför önskar jag att vi inför 2008 tillsammans kan se över textilsektorns ljusa framtid i ett fredligare klimat.
Kader Arif : frågeställare. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Några veckor efter avslutningen av förhandlingarna om samförståndsavtalet, som innebär att man inför restriktioner mot import av kinesiska textilier, är det mycket viktigt att Europaparlamentet antar en bestämd ståndpunkt om den europeiska textilsektorns framtid, vars strukturer och organisatoriska metoder plötsligt hotas av konkurrensen med Kina.
I den gemensamma resolution vi föreslår i dag efterfrågas ett tydligt åtagande från Europeiska kommissionen och medlemsstaterna på flera punkter.
För det första bör vi stödja de företag och arbetare i sektorn som riskerar att drabbas av omstruktureringar genom adekvata sociala åtgärder och genom att bevilja företagen medel från europeiska fonder så att de kan modernisera sina produktionsanläggningar.
Sedan behöver vi förbättra den europeiska textilsektorns konkurrenskraft genom en stark och ambitiös europeisk industripolitik. Detta mål kan inte uppnås förrän ord blir handling och vi investerar mycket i forskning och utveckling.
Eftersom vissa av våra konkurrenter skaffar sig konkurrensmässiga fördelar illojalt genom social och miljömässig dumpning behöver EU effektiva skyddsverktyg för att försvara sig. Större effektivitet kommer inte att uppnås genom påskyndade reformer, som i stället kommer att försvaga EU:s skyddsverktyg, utan genom en mer öppen och förutsägbar användning av de befintliga verktygen.
Slutligen bör EU använda Europa-Medelhavspartnerskapet som grund för ett integrerat tillverkningsområde där man fullt ut utnyttjar närheten mellan Medelhavsländerna för att bli mer konkurrenskraftig på den internationella textilmarknaden. Utvecklingen hos de medlemsstater vi vill ingå ett partnerskap med beror på om vi kan erbjuda dem fasta politiska åtaganden och sektorer av gemensamt intresse.
Cristiana Muscardini : frågeställare. - (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Ett par dagar före den ödesdigra tidsfristen den 31 december 2007 när kvotsystemet för textilier från Kina kommer att upphävas för gott ökar oron inom den europeiska industrin.
Kina gick med i WTO för en tid sedan och har dragit stor fördel av detta, till exempel genom att WTO införde ett förbud mot att länderna återinför kvoter för de kinesiska textilexporterna. Kina borde ha återgäldat fördelarna genom att uppfylla de åtaganden som fastställts och ratificerats av WTO. Det verkar inte som om detta har skett, och det är negativt för den internationella konkurrensen. Den är fortfarande långt ifrån rättvis eftersom samma regler inte gäller för alla.
Jag talar inte om de komparativa fördelar av social och miljömässig natur som tyvärr inte ingår i någon rättslig ram i multilaterala handelsförhandlingar och som jag hoppas mycket snart kommer att tas med i en handelsram som verkligen kan beskrivas som rättvis. I dag talar jag om de regler som är viktiga för att bekämpa förfalskningar. Det handlar om säkerhetsnormer för många produkter, från leksaker till mediciner. Våra företag bör ges tillträde till marknader som Kina. Kina, och även andra länder, tillämpar fortfarande tariffära handelshinder och framför allt icke-tariffära handelshinder, inte bara för textilier utan även inom andra sektorer. Därför är det svårt för den europeiska industrin samt för små och medelstora företag att ta sig in på den kinesiska marknaden.
Genom multilaterala internationella avtal har man inrättat olika verktyg i syfte att skydda textilindustrin. Vi får inte vara rädda för att använda dessa verktyg i situationer som den vi nu står inför. En förutsättning är givetvis att de ekonomiska och rättsliga förutsättningarna är uppfyllda. Framför allt bör vi motverka de negativa effekter som kan uppstå när kvoterna försvinner. I detta avseende tänker jag på högnivågruppen för övervakning av textilmarknaden. Gruppens uppgift är att kontrollera export och import på den europeiska marknaden. På så sätt bör vi också kunna få information om indirekt handel och importflöden.
Vi måste våga införa en skyddsklausul som baseras på WTO:s bestämmelser. Vi måste också, åtminstone tillfälligt, våga återinföra kvoterna om vår industri skulle skadas allvarligt på grund av att importen ökar kraftigt. Jag tänker på den oupphörliga användningen av handelspolitiska skyddsåtgärder, såsom antidumpning och antisubventionsregler och mer generellt på att hela tiden hålla en jämförelsekanal mellan Kina och EU öppen.
Vår textilindustri är inte rädd för konkurrens, men den måste försättas i ett sådant läge att den klarar av att konkurrera. Därför måste vi agera på två olika fronter. Å ena sidan är det viktigt att uppmuntra sektorn till modernisering och omstrukturering, eftersom det kommer att göra den mer konkurrenskraftig. Detta sker lämpligen genom att vi ser till att det finns sociala skyddsnät så att industrin kan klara av ett eventuellt bakslag. Å andra sidan måste vi se till att samma villkor och regler gäller för alla inom sektorn.
Därför uppmanar vi kommissionen och rådet att ge fastställandet av produktursprung en bättre start.
Caroline Lucas : frågeställare. - (EN) Herr talman! Jag vill understryka att de gröna är fullt medvetna om att följderna för EU-baserade tillverkare av en fullständigt liberaliserad marknad för textil och konfektion fortfarande är en mycket angelägen fråga, särskilt för vissa tillverkningsområden inom EU där industrin är starkt koncentrerad. Hundratusentals arbetstillfällen har gått förlorade sedan början av 2005, även om detta är mindre än vad de allra värsta prognoserna visade.
De gröna har redan från början uttryckt oro över konkurrensens inverkan på europeiska tillverkare. Jag anser att vi måste övervaka situationen noggrant och vara redo att införa importrestriktioner om importökningarna under nästa år blir större än vad den EU-baserade konfektionsindustrin klarar av att anpassa sig till. Vi måste givetvis också kanalisera forsknings- och utvecklingsresurser till denna sektor.
Vi måste dock också vara medvetna om att problemet är mycket allvarligare för vissa fattiga sydliga länder, t.ex. Bangladesh och Filippinerna, som på uppmaning av Världsbanken och andra givare har investerat kraftigt i exportprodukter inom konfektion och nu måste tampas med sjunkande exportmöjligheter, en ständig skuldbörda, bristande finansiella resurser för att anpassa sektorn samt misär, särskilt för de miljontals kvinnor som arbetar nattskift praktiskt taget gratis för att bjuda under det billigaste utbudet på marknaden med ett ännu billigare.
Det är i själva verket detta senare perspektiv som visar att det i vissa sektorer, där alltför många producenter tillverkar alltför många produkter, behövs någon typ av förvaltningsverktyg för att kontrollera utbudet, i majoritetens intresse. Jag uppmanar därför mina kolleger att stödja det ändringsförslag som de gröna och socialdemokraterna har lagt fram gemensamt, där kommissionen uppmanas att utvärdera nyttan av verktyg för att styra utbudet inom beklädnadssektorn i syfte att balansera den globala konkurrensen och motverka en strategi med en minsta gemensam nämnare för sociala och miljömässiga normer.
En fullständig liberaliserad marknad inom sektorer som präglas av överproduktionskapacitet är till fördärv för alla utom ett fåtal. Här anser jag att vi bör följa konfektionsindustrins exempel för att tvinga fram ett nytt tankesätt om hur politiken bör användas för att reglera marknaderna på ett sätt som gynnar alla. Att återinföra någon form av kvoter bör övervägas i denna utvärdering av verktyg för att styra utbudet.
Ett annat alternativ som nämns i den gemensamma resolutionen och som bör utvärderas närmare är inrättandet av en produktionszon för beklädnads- och konfektionsindustrin i Europa-Medelhavsområdet. Detta alternativ innebär inte bara en möjlighet att stärka utvecklingsmöjligheterna i de södra Medelhavsländerna, utan ger också möjligheter för de sydeuropeiska textil- och konfektionsproducenter som skulle dra nytta av kortare transporttider till EU:s marknader. Detta är ett av de bra exempel som finns på hur en ekonomisk zon i Europa-Medelhavsområdet skulle kunna förvaltas på ett känsligt sätt utan att involvera hela Medelhavsregionen i en total liberalisering via ett frihandelsavtal. Min grupp anser att detta alternativ har ett värde i sig som bör främjas oberoende av det omtvistade frihandelsavtalet för Europa-Medelhavsområdet 2010, som enligt de bedömningar av konsekvenserna för hållbar utveckling som utförts av kommissionens generaldirektorat för handel skulle få många ganska negativa sociala och miljömässiga konsekvenser.
Pedro Guerreiro : frågeställare. - (PT) Vi är glada över att vi har den här debatten som min grupp har bidragit mycket till. Vi hoppas att det kommer att leda till att det blir lättare att skydda arbeten och verksamhet i textil- och beklädnadssektorn. Sektorn är strategisk för EU, men den har skyddats i väldigt liten grad och undervärderats i stor utsträckning.
När det gäller frågorna till kommissionen har vi inget att tillägga. De har lagts fram. När det gäller det gemensamma förslaget till resolution, som ska antas av Europaparlamentet i dag, skulle vi vilja påpeka att även om det innehåller vissa punkter som i själva verket kanske innebär att man skyddar och främjar textil- och beklädnadssektorn i EU reserverar vi oss mot några andra punkter.
Bara för att ge tre exempel: Europeiska fonden för justering av globaliseringseffekter bör inte användas för att tillfälligt lindra de oacceptabla sociala och ekonomiska kostnader som uppstår vid nedläggning eller företagsflytt, med påföljande arbetslöshet. Vi bör ta itu med orsakerna, inte konsekvenserna. Vi måste förändra den aktuella avregleringspolitiken och göra ekonomiska medel tillgängliga så att jobben verkligen kan skyddas och så att sektorn kan moderniseras. Vi måste också främja att andra industrier inrättas, även industrier som är kopplade till textilier och kläder, och därmed bidra till industriell diversifiering i de regioner som verksamheten huvudsakligen är koncentrerad till.
Det är ingen mening att be EU att uppmuntra andra att se över sin penningpolitik om inte EU först kritiskt omvärderar den starka europolitiken och dess konsekvenser för vissa länders export. Det är inte heller någon mening med att främja handelspolitiska skyddsåtgärder mot Kina, samtidigt som man stöder att ett frihandelsavtal inrättas mellan EU och Medelhavsländerna.
Jag hinner inte sammanfatta alla våra förslag angående EU:s beklädnads- och textilindustri i mitt anförande. De finns med i vårt förslag till resolution. Vi vill dock nämna några av de ändringsförslag som lades fram i den gemensamma resolutionen.
Syftet med ändringsförslagen är att gottgöra att man överhuvudtaget inte tar upp de allvarliga konsekvenserna av avregleringen av textil- och beklädnadsindustrin på global nivå. Att många företag läggs ner eller flyttas, i synnerhet till Nordafrika och Asien, leder till arbetslöshet och allvarliga socioekonomiska kriser. I förslagen betonar vi också att systemet för dubbelkontroll inte kommer att tjäna sitt syfte om det inte kan förhindra att situationen 2005 upprepas. Vi understryker hur viktigt det är med nya skyddsåtgärder för att främja sysselsättningen och handeln i EU:s textil- och beklädnadssektor. Vissa länder har antagit skyddsåtgärder som gäller till slutet av 2008, och därför är det svårt att förstå varför EU inte har gjort det.
I förslagen uttrycker man också oro över att kommissionen vill se över de handelspolitiska skyddsverktygen för att gynna intresset hos företag som flyttar sin produktion till länder där produktionskostnaderna är lägre på grund av att löner samt sociala och miljömässiga standarder är låga. Dessutom föreslås att man ska inrätta ett gemenskapsprogram för textil- och beklädnadssektorn, och i synnerhet för de mest förfördelade regionerna som är beroende av ett sådant program. Man ska också ge stöd till små och medelstora företag. I förslagen vidhålls behovet av att inrätta ett regelverk som innebär att man straffar företag som flyttar och ger offentligt stöd till företag som under lång tid åtar sig att främja regional utveckling och sysselsättning. Om villkoren inte uppfylls måste företagen betala tillbaka stödet. Slutligen uppmanar man i förslagen till att arbetsrepresentanternas roll i företagsstyrelser och deras betydelse för viktiga organisatoriska beslut ska stärkas. Vi hoppas att parlamentet kommer att stödja förslagen.
Peter Mandelson: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Som parlamentets ledamöter vet ingick EU och Kina ett samförståndsavtal 2005 som innefattar ett övergångsavtal på två och ett halvt år för att ge EU:s textilproducenter lite andrum efter liberaliseringen av den globala handeln med textilier och kläder.
I överenskommelsen sattes årliga tillväxttak för tio särskilt känsliga textil- och konfektionsprodukter. Dessa tak avvecklas den 31 december 2007, även om själva samförståndsavtalet är giltigt fram till utgången av 2008 och ålägger båda parters industri och regeringar att verka för en stabil övergång till frihandel för textilier.
Jag har alltid haft för avsikt att kräva att Kina ska leva upp till detta åtagande. Kommissionen och Kina förhandlade fram ett system för dubbelkontroll för 2008 som ska omfatta åtta kategorier med särskilt känsliga textilprodukter.
Detta innebär att Kina kommer att utfärda en exportlicens för alla exporter samtidigt som EU:s licenskontor i medlemsstaterna utfärdar en importlicens. Detta är ett välkänt system som välkomnas av såväl tillverkare, importörer som detaljhandlare. Dess värde ligger i att det blir möjligt för oss att övervaka trenderna i textilimporten, och tack vare att importlicens måste utfärdas innan varorna lämnar hamnen i Kina kan vi förutspå den sannolika utvecklingen på förhand.
Jag är den förste att erkänna att textil- och beklädnadsindustrin genomgår en lång period av strukturförändringar. Detta började långt innan kvoterna avvecklades. Framgångsrika europeiska företag försöker inte tävla med massproducenterna utan satsar på teknik och kvalitet. Vi är, och det är alltid värt att betona, fortfarande världens näst största textilexportör. Vi har fler mode- och kvalitetsvarumärken än resten av världen tillsammans. Det är ett bevis för de europeiska textilproducenternas självförtroende och återhämtningsförmåga att de inte har krävt att kvoterna ska förlängas ytterligare. De har hävdat att deras konkurrenskraft nu snarare är beroende av effektiva åtgärder mot varumärkesförfalskning och för tillträde till den kinesiska marknaden.
Givetvis har jag för avsikt att lägga hela vår handelspolitiska vikt bakom dessa två problem. När det gäller marknadstillträde kommer vi att begära nytt tillträde för textilvaror i Doharundan och i alla våra nya frihandelsavtal. Vi har också inrättat en särskild arbetsgrupp för textilier som ett led i den förnyade strategin för marknadstillträde. EU är väl rustat för att utnyttja tillväxtekonomiernas enorma nya marknader för konsumentvaror och vi kommer inte bara att luta oss tillbaka och hoppas att denna utveckling ska gå i vår riktning.
Varumärkesförfalskning om något är ett ännu större problem. Att skydda varumärken och designrättigheter är helt centralt för textilindustrin och jag tar upp dessa frågor med kineserna i alla mina möten med dem.
Vi har haft ett fruktbart samarbete med kinesiska tullmyndigheter och organisatörer av handelsmässor samt det kinesiska patentverket. På det hela taget förblir dock Kina ett enormt problem för innehavare av immateriella rättigheter. Marknaderna för varumärkesförfalskning rensas ena dagen och sedan smyger försäljarna tillbaka nästa dag. Som jag nämnt tidigare har vi inte uteslutit möjligheten att använda oss av WTO om situationen inte förbättras. Patrizia Toia nämnde förslaget om en ”Made in”-märkning för att gynna textilier. Jag utformade detta förslag, jag lade fram det för kommissionen, som godkände det, men tyvärr har inte förslaget godkänts av en majoritet av medlemsstaterna. Med tanke på detta kan jag inte driva förslaget längre än vad jag redan har gjort.
Vid förra månadens toppmöte mellan EU och Kina i Peking var jag mycket mån om att framföra vissa uppriktiga budskap, som är lika relevanta för textilsektorn som för andra områden. Handelsförbindelserna mellan EU och Kina har förändrats de senaste två decennierna. Båda parter har dragit enorm nytta av dem, men balansen har förskjutits. Samtidigt som Kina dominerar våra importmarknader förlorar våra företag i Kina på grund av varumärkesförfalskning och hinder för marknadstillträde. Varje dag försvinner 55 miljoner euro i förlorade affärsmöjligheter. Vårt stigande handelsunderskott avspeglar båda dessa faktorer.
Orsaken är inte bristande konkurrenskraft hos de europeiska producenterna. Vi har ett överskott i varuhandeln med resten av världen och i de fall vi tillåts konkurrera fritt kan vi mäta oss med vem som helst. Så är inte fallet i Kina. I stället för rättvisa förutsättningar har vi fått en betydande nackdel. Vi möts av handels- och investeringsrestriktioner, ohejdad varumärkesförfalskning och lagstiftningshinder inom praktiskt taget varenda sektor. Kinas WTO-åtaganden sex år efter inträdet fullgörs fortfarande alltför sällan.
Jag anser att textilsektorns problem är ett uttryck för de allmänna problem vi står inför i Kina. Vi är Kinas största kund inom beklädnad och textilier. Vi har respekterat Kinas konkurrensfördel när det gäller arbetskrafts- och produktionskostnader. Vi fokuserar på våra egna konkurrensfördelar. Vi rör oss uppåt i värdekedjan genom det vi producerar. Vi förväntar oss samma lika möjligheter och rättvisa behandling på den kinesiska marknaden som Kinas producenter får på våra marknader.
Vid det senaste toppmötet verkade det som om Kinas premiärminister Wen Jiabao tycktes lyssna till och förstå vår starka oro, och han erbjöd sig att inrätta en strategisk mekanism på hög nivå med EU för att försöka komma till rätta med vårt stora handelsunderskott i förhållande till Kina.
Jag välkomnar detta, med det uppenbara förbehållet att det inte är mer dialog eller ytterligare en färdplan vi behöver, utan åtgärder - på plats, på marknaderna, i domstolarna, där det har betydelse för de europeiska exportföretagen. Och det är inte bara handelsministeriet som måste agera, utan alla berörda tillsynsmyndigheter och ministerier som begränsar marknadstillträdet och tillämpningen av lagen i alla delar av Kinas ekonomi. Öppenheten mot Kina hos EU:s egna marknader kommer inte att vara politiskt hållbar om inga åtgärder vidtas.
Jag talar om textilier och beklädnadsprodukter, men också om alla sektorer där EU har exportintressen. Att faktiskt få till stånd förändringar genom den nya högnivåmekanismen för att minska handelsunderskottet, som jag och min motpart med ansvar för handelsfrågor har fått i uppdrag att utforma och införa, blir det slutliga provet på Kinas uppriktiga vilja. Jag hoppas att kineserna har en lika uppriktig önskan som vi att lösa dessa frågor utan att det ska behöva bli en oundviklig konfrontation.
Robert Sturdy: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill säga till kommissionsledamoten att jag för en gångs skull saknar ord. Gratulerar! Jag tror att det var precis detta som parlamentet ville höra och jag hoppas verkligen att han går vidare med de punkter han har tagit upp i dag i förhandlingarna med Kina. Det är hoppingivande och jag tycker att han helt och hållet verkar ha kontroll över situationen. Han skulle inte vänta sig dessa ord från mig, men jag säger dem eftersom jag anser att han har gjort precis det som behövs.
Jag vill bara ta upp en eller ett par, tre saker mycket kortfattat. I går lyssnade jag här i kammaren till ett av de bästa anföranden av en statschef som jag någonsin har hört, nämligen den jordanske kungens tal. En av de saker han nämnde var situationen för Europa-Medelhavspartnerskapet, vilket har särskild relevans för textilier och givetvis är mycket viktigt för stabiliteten i hela Europa-Medelhavsområdet. Kommissionsledamoten kanske bara skulle kunna ta med sina synpunkter på denna fråga, eftersom den snart kommer upp till förhandling. Jag anser att den är särskilt viktig, framför allt eftersom vi har Turkiet på ena sidan och Marocko på den andra. Våra förbindelser med Kina skulle i hög grad påverka allt detta.
För det andra välkomnar jag att han följer dessa linjer, eftersom jag inte tror på handelspolitiska skyddsinstrument utan mer på en fri marknad, med fri och rättvis konkurrens.
För det tredje undrar jag vad exakt som kommer att hända när kommissionens dubbelkontroll upphör - i slutet av 2008 tyckte jag kommissionsledamoten sa - med tanke på att Förenta staterna nyligen har infört mycket stränga importvillkor? Innebär detta en ännu stridare ström av produkter till EU:s marknad än vad som är fallet i dag?
Slutligen, herr kommissionsledamot, vill jag passa på att önska er, Renate och resten av era medarbetare en riktigt god jul och ett framgångsrikt nytt år.
Harald Ettl: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Vad kommer 2008 att föra med sig för EU:s textilindustri? Säkerligen inte något bra. Kina har utvecklat världens mest aggressiva textilmakt och bara under 2006 köpte Kina 50 till 60 procent av de högteknologiska maskiner som producerats för ringspinnings-, väv- och vävnadssektorn. Därför kommer landets kapacitet snart att öka.
Europeiska detaljhandlare och tillverkare lägger inga order längre, utan väntar på bättre erbjudanden från Kina. Ytterligare konkurser är nära förestående. EU:s handelssatsning kommer att skapa ännu större problem för oss i andra sektorer, inte bara i textilsektorn.
Antalet produkter som vi erbjuds kommer givetvis att öka. Variationen av textilier kommer dock att minska. Om problemet ska kunna lösas måste ytterligare omstruktureringar av den europeiska industrin lindras mer effektivt i sociala termer. Bara ett fåtal nischade produkter kommer att kunna överleva.
Denna utveckling har dock ytterligare en dimension. I Kina är arbets- och lönevillkoren för textil-, klädes- och läderarbetare fortfarande mycket dåliga. Europeiska detaljhandlare och investerare sänker dessutom priserna i Kina. Trots Kinas konkurrensmässiga fördelar blir det svårt att överleva eftersom EU ger starkt stöd till den återstående europeiska textilindustrin. Snabba pengar drabbar alltid de små aktörerna negativt.
I egenskap av fackföreningsmedlem förväntar jag mig att idrottsekonomin bakom OS i Kina avslöjar hur Kinas kvinnliga arbetskraft har det där. I dag dör redan 350 till 400 personer varje dag i Kinas textilfabriker och upp till 100 skadar sina händer. Nio av tio kinesiska tillverkare bryter mot internationella arbetsnormer och till och med arbetsnormer som fastställts i den kinesiska lagstiftningen!
Affärerna går dock bra för oss i detaljhandeln. I egenskap av fackföreningsmedlem och vice ordförande i Internationella förbundet för textil-, kläd- och läderarbetare vill jag säga till er att det är sent, men dock inte för sent för oss att vidta sociala åtgärder.
Ignasi Guardans Cambó: för ALDE-gruppen. - (ES) Herr talman! Jag anser att alla anföranden vi lyssnar till har samma linje. Den senaste tiden har det verkligen varit få debatter där vi har hört folk från olika sidor av parlamentet som representerar olika politiska åsikter. Alla talar samma språk och har exakt samma mål.
Vi stöder, utan tvekan, frihandel och vi stöder den som en mycket tydlig princip. Det handlar därför inte om att skapa hinder. Det handlar om att se till att alla har samma spelregler. Vi måste acceptera att industrin på grund av flera orsaker befinner sig en prekär situation. Kina konkurrerar illojalt genom att införa hinder för marknadsinträde och genom att systematiskt och fortlöpande bryta mot immateriella och industriella materiella rättigheter. Andra orsaker är att importen inte kontrolleras och att växelkursen skiljer sig åt. Dessa faktorer, tillsammans med andra åtgärder från Kinas sida, påverkar inte bara textilindustrin utan också många andra områden inom vår handelsförbindelse. Industrin fortsätter att existera och försvara sig själv för att överleva och den ber inte om skydd, som kommissionsledamot Peter Mandelson mycket riktigt sa i sitt tal, som jag givetvis gratulerar honom till. Den ber inte om hinder utan den ber om att spelreglerna ska vara lika för alla och att den ska kunna spela på lika villkor.
Situationen kommer att ändras helt från och med årets slut. Kommissionen kan inte bara notera och observera, som om det vore fråga om ett meteorologiskt fenomen. Den har många vapen och verktyg till sitt förfogande, såsom importkontroll. Med dessa kan den se till att spelreglerna verkligen är lika. Den kan även använda de försvarsmekanismer den har till sitt förfogande.
Ryszard Czarnecki: Herr talman! Kommissionsledamot Peter Mandelson vill, som en brittisk gentleman, gärna spela schack, men hans motpart, den kinesiske medspelaren, vill i själva verket spela ett helt annat spel, med helt andra regler.
Vi kan givetvis tala om övervakning, om kontroll av import från Kina, men låt oss inte glömma bort det som kallas för återexport, vilket innebär att Kina skickar vissa varor exempelvis till afrikanska länder. Samma varor kommer sedan till oss som afrikanska produkter fastän de egentligen är tillverkade i kinesiska fabriker belägna i dessa länder, eller helt enkelt är tillverkade i Kina.
Jag vill gärna rikta uppmärksamhet på en fråga som diskuteras alltför lite här, nämligen den artificiella undervärderingen av den kinesiska valutan. Denna undervärdering gör det uppenbart lättare för Kina att exportera varor till Europa. Detta är ett allvarligt problem.
Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag vill börja med att tacka kommissionsledamot Peter Mandelson å det varmaste för hans tydliga argument. Jag hade redan läst om dem utförligt i europeisk press.
Nu till mitt bidrag. Framtiden för den europeiska textilbranschen mot bakgrund av uppsvinget i den kinesiska ekonomin står i fokus i denna debatt. Gång på gång visar sig unionen oförmögen att korrekt förutse Kinas utveckling. Orsaken till detta är unionens oförmåga att skapa en entydig handelspolicy. Europeiska Unionen är delad i två läger, ett nordligt och ett sydligt, både när det gäller kvoter för textilprodukter och handelsskyddsåtgärder.
Det är därför hög tid att medlemsstaterna lär sig att se längre än till sina egna intressen. Ett första steg i denna riktning är att det norra lägret inser att skyddande av den egna industrin mot piratkopiering och mot olagligt statligt stöd inte är detsamma som protektionism, och att effektiva skyddsinstrument krävs för att kunna utverka ett sådant skydd. Det sydliga lägret måste inse att Kinas uppsving har konsekvenser.
Unionen får inte ännu en gång vara oförberedd, som man var när multifiberavtalet löpte ut 2005. Europas industrier måste söka efter marknadsnischer i god tid. Möjligheten att införa kvoter är trots allt begränsad fram till slutet av 2008.
Luca Romagnoli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Mot bakgrund av att samförståndsavtalet mellan EU och Kina löper ut inom kort, anser jag att de frågor som här tas upp tydligt uttrycker den befogade oro som finns i branschen och sektorn för både de tidigare och nuvarande konsekvenserna av importen - eller snarare invasionen av - kinesiska produkter till EU:s medlemsländer.
Vid flera tillfällen har jag framhållit det faktum - och jag är inte den enda som har gjort det - att verklig konkurrens och konkurrenskraft för våra produkter på den interna marknaden, i större utsträckning än på den externa marknaden, uppnår vi inte bara eller inte på bästa sätt med hjälp av kvoter, utan framför allt genom att skydda sektorn mot illojal konkurrens. Sådan konkurrens är orättvis därför att den baseras på avsevärt lägre kostnader och sämre produktionsförhållanden. Baserad på sådana kostnader är den kinesiska produktionens mervärde oproportionerligt, på grund av väl kända produktionsfaktorer som är oförenliga med dem som gäller på vår mycket mer civiliserade kontinent.
Hur skulle vi kunna konkurrera med tillverkning där kostnaderna är så mycket lägre, och där produkternas kvalitet nu i många fall är nästan likvärdig med europeiska produkter? Det är min åsikt att vi bara har ett alternativ, bara en lösning som kan återställa något av vad jag skulle kalla för rättvis handel och hållbar konkurrens: ett system för övervakning av kinesisk import bör, enligt min åsikt, baseras på kontroll av att produktionsförhållandena inte i betydande grad skiljer sig från de förhållanden som vår industri måste leva upp till. Vi kan kanske inte begära att kostnaden för arbetsskraft ska vara densamma, men vi kan kräva att varorna garanterat är producerade utan användning av barnarbete eller under förhållanden som är oacceptabla eller slavliknande, och att de produceras utan att orsaka stor skada på miljön, och med säkerställande av miljöskydd, konsumentskydd och certifierad kvalitet.
För att uppnå en ny balans bör en annan policy även tillämpas gentemot europeiska företag som flyttar ut sin tillverkning till länder utanför EU och ägnar sig åt illojal konkurrens i förhållande till företag som fortsätter att producera sina varor inom EU, eventuellt genom skatteåtgärder som motverkar de fördelar som dessa företag uppnår jämfört med företag som inte flyttar ut.
Ett område som också bör kontrolleras mer är återförsäljarsektorn i Europa, i varje fall med tanke på vad som pågår i Italien, där varuhandel som i själva verket är partihandel kamoufleras till detaljhandel.
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Europeiska unionen uppmanas fortfarande att omarbeta sin strategi när det gäller den viktiga textil- och beklädnadsindustrin.
Grunddragen i en övergripande EU-strategi skulle kunna bestå av följande. För det första att garantera förbättrat tillträde för europeiska produkter på utländska marknader genom att uppnå största möjliga konvergens av importtullar på låga nivåer över hela världen och undanröja tullhinder.
För det andra att uppnå en effektiv tillämpning av ursprungsreglerna för import.
För det tredje att ge ett påtagligt stöd genom Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter till små och medelstora företag som påverkas av avregleringen. Jag anser att det skulle vara användbart att inrätta ett gemenskapsprogram för att stödja sektorn, särskilt i EU:s mindre gynnade regioner.
För det fjärde att garantera att det finns ett effektivt sätt att bekämpa piratkopiering med tanke på att textil- och beklädnadsindustrin svarar för mer än 50 procent av de upptäckta fallen.
För det femte att underhålla och förstärka de handelspolitiska skyddsåtgärder som är absolut nödvändiga för att kunna bekämpa den olagliga verksamhet som skadar konkurrensen.
För det sjätte att garantera att produkter som importeras till EU utsätts för liknande säkerhets- och konsumentskyddsregler.
När det gäller Kina är vi oroliga för tillämpningen av dubbelkontrollsystemet i stället för förlängningen av kvoterna av de tio produktkategorierna. I vilket fall ber vi kommissionen - vi ber er kommissionsledamot Peter Mandelson - att systemet ska tillämpas rigoröst och effektivt. Jag vill också påminna om de skydd som Europeiska unionen har rätt att ta till som en sista utväg.
Till sist vill jag påpeka att avregleringen av världshandelssystemet inte innebär någon tolerans för otillbörlig konkurrens, olaglig handelstaktik eller rubbning av den ekonomiska och sociala modellen.
Joan Calabuig Rull: (ES) Herr talman! Låt mig gratulera kommissionsledamoten till hans orubblighet och till avtalet som nåddes i oktober med Kina när det gäller dubbelkontrollsystemet av textilexport till Europeiska unionen.
Med tanke på att kvotsystemet försvinner detta år kommer avtalet att hjälpa, eller bör åtminstone hjälpa till att garantera att övergången till en fri marknad under hela 2008 genomförs korrekt. Detta är nödvändigt för europeiska tillverkningsföretag, som redan har haft stora utmaningar, vilket även tidigare talare påpekat. Industrin och myndigheterna kommer att behöva samarbeta för att noggrant övervaka utvecklingen av handelsmönster med Kina och förhindra en upprepning av händelserna 2005.
Vi beklagar dock att de kategorier som omfattades av avtalet från juni 2005 endast inkluderade åtta av de tio produkter som berördes av begränsningarna fram till den 31 december i år. På denna punkt skulle jag vilja be kommissionsledamoten att klargöra vilken strategi kommissionen kommer att använda för att övervaka de två produktkategorier som har uteslutits från det beslutade dubbelkontrollsystemet. Dessa två kategorier är bomullstyger och kökshanddukar.
Det råder ingen tvekan om att Europeiska unionen utöver detta avtal behöver fortsätta agera på andra områden för att kunna garantera att EU:s industri kan konkurrera under rättvisa och ömsesidiga villkor, till exempel med framsteg när det gäller ursprungsmärkning - trots de svårigheter som kommissionsledamoten påpekade - eller genom att främja arbetsvillkor, sociala villkor och miljövillkor vid förhandlingarna om handelsavtal.
Alla institutioner och affärsrörelser måste satsa på forskning och utveckling genom att använda de många möjligheter som erbjuds tack vare gemenskapens sjunde ramprogram. Vi behöver förutse förändringarna och samtidigt beakta effekterna av omstruktureringar genom att vidta de sociala åtgärder som behövs för att stödja arbetstagarna.
Slutligen vill jag välkomna den överenskommelse som uppnåddes vid det tionde toppmötet mellan Europeiska unionen och Kina, som kommissionsledamoten nämnde. Tack vare det kommer en högnivågrupp att upprättas för att tackla nyckelfrågor som handelsbalansunderskottet, svårigheterna att komma in på den kinesiska marknaden och immateriella rättigheter.
Detta är ytterligare ett steg i rätt riktning när det gäller att förbättra våra relationer med Kina och främja fördelaktiga förhållanden för båda parter.
Johan Van Hecke: (NL) Herr talman, mina damer och herrar! Finns det fortfarande en framtid för EU:s textilindustri? Svaret ligger i stor utsträckning hos Europeiska kommissionen. I Peking i förra månaden kritiserade kommissionsledamot Peter Mandelson den bristande säkerheten hos kinesiska produkter, den enorma mängden piratkopierade varor som strömmar in och dumpningen av kinesiska exportvaror. Mycket riktigt hotade han att lämna in ett klagomål till Världshandelsorganisationen. EU:s dagliga import från Kina uppgår till en halv miljard euro och åtta av tio piratkopierade varor som upptäcks kommer från Kina.
Förutom piratkopiering drabbas just nu EU:s textilindustri också av den svaga amerikanska dollarn. Den svaga dollarn intecknar inte bara vår export utan ger också länder som fortsättar att använda dollarn som sin valuta en artificiell fördel. Av en tillfällighet ligger samtliga dessa länder i huvudsak i Asien och inte lika mycket av en tillfällighet håller Kina fast vid dollarn. Detta är oacceptabelt för textilsektorn, som arbetar med stora volymer och små vinstmarginaler.
Vår industri kan inte och får inte falla offer för en stark europeisk valuta. Därför måste vi använda euron alltmer i våra handelsrelationer. Det var väl, har jag för mig, ett av skälen till att vi införde vår gemensamma valuta för fem år sedan.
Vasco Graça Moura: (PT) Konsekvenserna av globaliseringen inom EU gör produktionsföretagen till förlorare och företag som exporterar teknik till vinnare. Detta återspeglas tydligt i den inre sammanhållningen. I textilindustrins fall är det faktum att sektorn i huvudsak består av små och medelstora företag en nackdel på en marknad som utgör 6 procent av den totala världshandeln och har en beräknad omsättning på 566 miljarder euro. Dessutom drabbas många producerande områden av den ekonomiska omstruktureringens konsekvenser, vilket gör det svårt att uppnå hållbarhet i sektorn.
Produktionen i EU tvingas konkurrera med produktionen i andra länder som på konstgjord väg devalverar sin valuta, inte respekterar miljöskyddsreglerna, inte står för miljöskyddskostnaderna eller som ofta begår immaterialrättsliga intrång. Ännu allvarligare är att länderna, bortsett från att ha mycket lägre lönekostnader, inte tillämpar lika stränga arbetarskyddsåtgärder som i EU. Därför är det än mer brådskande att se till att Världshandelsorganisationens regler tillämpas. Kommissionen ska kunna övervaka importen och inte tillåta att de överdrifter som noterats i handeln med Kina när det gäller textilimport förbigås med tystnad, vilket tidigare har hänt.
Kommissionen måste vidta alla åtgärder som krävs för att skydda EU:s intressen inklusive om så behövs införa kvotering för Kina, och i så fall möjligtvis fram till slutet av 2008, inom Världshandelsorganisationens rättsliga ram. Kommissionen måste även insistera på total respekt för reglerna om fair play. EU:s producenter saknar incitamenten för forskning och utveckling och för att förbättra arbetsstyrkans kompetens. De har inte lämplig tillgång till externa marknader eller effektiva medel för att förhindra piratkopiering. Immateriella rättigheter är grundläggande för sektorns mervärde och måste till varje pris försvaras för att uppmuntra produktion med ett högre mervärde. Vi får heller inte glömma konsumentskyddet. Det är kommissionens uppgift att förhindra att produkter som kan vara skadliga inte hamnar i EU-medborgares hem.
Stavros Arnaoutakis: (EL) Herr talman! I Europeiska unionen och särskilt i Grekland består textilsektorn mest av små och medelstora företag. Många av dessa företag håller på att utvecklas i regionen. Europeiska unionen har en skyldighet att säkerställa sektorns livsduglighet innanför våra gränser och se till att vi skyddar våra affärsverksamheter mot otillbörlig konkurrens och olaglig handel.
Den europeiska textilsektorn måste bli mer konkurrenskraftig internationellt. Vi måste stödja åtgärder för moderniseringen av våra företag, innovation, forskning och utveckling. Självklart måste vi på allvar beakta att den 1 januari 2008 upphör övergångsperioden för importkvoter av textilprodukter från Kina. I ett större sammanhang och för EU-konsumenternas skull måste vi också se till att upprätthålla bindande regler om märkningen ”tillverkad i ...” för textilprodukter och effektiv tillämpning av övervakningssystemet för import från tredjeländer.
Anne Laperrouze: (FR) Herr talman! När jag talade om detta ämne i kammaren i juli 2005 sa jag att det vi skulle lära oss från textilkrisen skulle så småningom hjälpa oss att bibehålla och utveckla andra sektorer i EU:s ekonomi. Jag anser att vi har gjort vissa framsteg men inte särskilt många. Här står vi nu och ber fortfarande om mer forskning och utveckling och att kommissionen ska kontrollera att den immateriella upphovsrätten respekteras. Detta är avgörande faktorer men de är inte tillräckliga. Det får mig att tro att Världshandelsorganisationen och dess regler i stället för att vara en faktor som bidrar till handelns tillväxt och ekonomiska utveckling fungerar som en broms. Handel är uppenbarligen en källa för tillväxt men för att den ska kunna vara det måste den fungera i båda riktningarna. Textilfrågan visar i stället upp två grundläggande problem: frånvaron av en EU-industripolitik och frågan om EU:s intressen.
När det gäller EU:s intressen välkomnar jag med viss belåtenhet kommissionens meddelande ”Det europeiska intresset - För framgång i en globaliserad värld”, som offentliggjordes i början av oktober. Där står att vi måste se till ”att de har grundläggande regler som inte hindrar våra möjligheter att skydda våra intressen och slå vakt om våra höga krav när det gäller skydd för hälsa och säkerhet, miljöskydd och konsumentskydd”. Vi kommer inte att tolerera att tredjeländer som vill verka i Europeiska unionen tänjer på de regler som tillämpas på den inre marknaden.
Jag anser, herr kommissionsledamot, att vi ska börja med att tillämpa dessa principer på textilindustrin.
Ivo Belet: (NL) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans tydliga ingripande. Jag vill dock påpeka två saker för honom. Textilindustrin är inte bara viktig för Sydeuropa utan även för till exempel Belgien, som har en blomstrande textilindustri som sysselsätter 25 000 människor.
Jag vill påpeka för kommissionsledamoten att borttagandet av kvoter för de tio färdiga produkterna den 1 januari hotar att ge allvarliga återverkningar inte bara på de berörda sektorerna utan även på tidigare led. Ta till exempel jeanssektorn där en översvämning av kinesiska produkter, vare sig det blir till vrakpriser eller inte, direkt skulle påverka både tillverkare av denimmaterial och trådtillverkare. Därmed är självfallet förgreningarna mycket bredare än vad de kan verka vid första anblicken.
Min andra punkt är att ”övervakningssystemet” övervakar för närvarande endast volymen av antalet importerade varor. Det skulle vara mycket mera effektivt om övervakningen även utfördes utifrån priserna - och detta på förhand eller när licenser utfärdas. Endast så kan en verkligt proaktiv och förebyggande strategi bli möjlig.
Vi skulle också gärna vilja att kommissionsledamot Peter Mandelson svarade på när kommissionen tänker vidta åtgärder, eftersom det just nu är ganska förvirrat och vagt. Med andra ord hur stora importerna från Kina behöver bli och hur mycket priserna för dessa importer måste sjunka för att kommissionen faktiskt ska vidta åtgärder? Vi anser att det inte är mer än logiskt att vi får tydliga besked om detta i förväg.
Peter Mandelson: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag håller med om de flesta åsikter som kommit till uttryck i debatten. Jag vill dock redan nu invända mot det som Bastiaan Belder sa om att vi inte har någon gemensam handelspolitik i EU och att medlemsstaterna är så splittrade att vi inte kan föra en politik för bland annat textilier.
Vår erfarenhet inom textilier visar bara alltför tydligt att vi faktiskt har en gemensam handelspolitik, som inneburit att vi har kunnat ena medlemsstater med olika hjärtefrågor och olika inriktningar, jämka samman deras åsikter och utforma en gemensam handelspolitik för textilier som konsekvent har följts. Det kan finnas skillnader i hur handelspolitiska skyddsinstrument används, men genom översyn och planerade reformer vill jag bygga upp ett nytt samförstånd och ny solidaritet bland medlemsstaterna om hur sådana instrument bör användas. Framför allt bör de användas i högre grad av små och medelstora företag, vilket jag vill lägga fram förslag om.
Vissa särskilda punkter har tagits upp, t.ex. det system för dubbelkontroll som ska användas under 2008. Kommissionen kommer att övervaka textilimporten från Kina i så nära realtid som är möjligt. Detta innefattar dubbelkontroll och annan övervakning som kommissionen har möjlighet att genomföra, t.ex. inom ramen för Taxud, som tillhandahåller handelsuppgifter på grundval av faktisk handel. Om det skulle blir en plötslig anstormning av kinesiska textilier är kommissionen redo att använda alla instrument som står till dess förfogande, om situationen kräver det.
Jag vill dock understryka att 2005 års avtal var ett engångsavtal och att kommissionen inte har för avsikt att föreslå att de överenskomna nivåerna ska förlängas. Kommissionen har ingenting emot ökad handel i sig och en ökning kan också väntas. Om ökningen antar sådana proportioner att åtgärder krävs kommer dock dessa att baseras på befintliga krav och kriterier. Vi är beroende av att kunna dela ansvaret med Kina för att övergången ska gå smidigt. Kina är väl medvetet om att det inte ligger i dess intressen att händelserna under 2005 upprepas. Vi är också beroende av att näringsidkarna har ett egenintresse av att undvika en återgång till 2005. Textilier ingår nu i samma kategori som övriga produkter, och de vanliga instrumenten, inbegripet handelspolitiska skyddsinstrument, gäller därför, med de vanliga standarderna.
Frågan om EU-stöd till textilindustrin har tagits upp. Jag vill säga två saker om detta. På EU-nivå har kommissionen inom ramen för sjätte ramprogrammet anslagit över 70 miljoner euro till forskning och utveckling i projekt som handlar om textilier och beklädnad. Två förslag till innovationsprojekt har också beviljats stöd inom ramen för initiativet Europe Innova.
Beträffande Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter så är denna öppen för textilsektorn precis som för andra sektorer. Hittills har åtta formella ansökningar om stöd från denna fond lämnats in, varav fyra har anknytning till textilier. Ingen av ansökningarna har dock godkänts av budgetmyndigheten ännu, utan behandlas fortfarande av kommissionens avdelningar.
Till sist vill jag återgå till frågan om Europa-Medelhavsområdet, som Robert Sturdy tog upp. Kommissionen har inrättat en formell Europa-Medelhavsdialog om textil- och beklädnadsindustrins framtid, för att fastställa gemensamma strategier för att förbättra industrins konkurrenskraft i Europa-Medelhavsområdet. Dialogens syfte är att sammanföra Europa-Medelhavsländerna och kandidatländerna för att försöka finna gemensamma lösningar för att förbättra deras konkurrenskraft. Jag ser fram emot de förslag som blir resultatet av denna dialog.
Talmannen: Jag har fått in sex resolutionsförslag som lämnats in i enlighet med artikel 108.5 i arbetsordningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen äger rum i dag klockan 11.30.
| sv |
– Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 23 oktober 2003.
– Jag skulle vilja ta tillfället i akt att välkomna ett antal framstående besökare som i dag tagit plats på åhörarläktaren. Det danska folketingets talman Mejdahl skall vara varmt välkommen hit denna eftermiddag.
Vi har också fått sällskap av kolleger från Sveriges riksdags EU-nämnd, och jag skulle vilja välkomna dem till vår kammare.
Som ni vet kommer vi i eftermiddag att ha vårt åsiktsutbyte med kommissionsledamot Verheugen om kommissionens övervakningsrapporter om anslutningsländerna. Jag vet att ett flertal framstående gäster, däribland ambassadörer, deltar med tanke på detta i dag. De är varmt välkomna. Jag noterar särskilt att den rumänska chefsförhandlaren, tillika tillförordnad minister för europeisk integration, sitter på åhörarläktaren; det gör även den rumänska oppositionsledaren Theodor Stolojan: de är också mycket välkomna.(1)
– En rättelse till föredragningslistan till plenarsammanträdena den 5 och 6 november har delats ut. Följande ändringar har föreslagits:
Jag har i enlighet med artikel 144 i arbetsordningen mottagit två motstridiga förfrågningar om att återförvisa Wuermelings betänkande om konsumentkrediter (A5-0310/2003) till utskottet: från PSE-gruppen som begär återförvisning före debatten, och från ELDR-gruppen som begär återförvisning vid omröstningens början.
Om det inte finns ett samförstånd, dvs. en gemensam begäran från grupperna, är jag inte i stånd att lägga fram något annat förslag till kammaren än att vi skall rösta om dessa yrkanden vid lämpligt tillfälle.
– Herr talman! Jag tycker att det är en god princip att försöka undvika onödigt arbete och onödig oreda. Jag tror att de närvarande i kammaren är representativa. Därför föreslår jag att vi omedelbart röstar om återförvisning till utskott
– Herr talman! Det var ett listigt förslag av Astrid Thors. Om hon nu på en gång förenar sig med oss och röstar för ett omedelbart återförvisande till utskottet kommer hela frågan att lösas på ett utmärkt sätt.
– Jag antar, av applåderna att döma, att detta är vad kammaren önskar, och om så är fallet måste parlamentet ändra arbetsordningen, eftersom jag enligt den inte har tillåtelse att göra detta. Omröstningen måste äga rum vid den tidpunkt som jag tidigare angav. Jag får be er att infinna er här vid debattens början för att försäkra er om att er åsikt beaktas.(1)
– Herr talman! Jag skulle vilja hänvisa till några mycket obehagliga, falska och subjektiva kommentarer som Balfe fällde efter budgetomröstningen i Strasbourg förra månaden. Balfe hade begärt en utvidgning av före detta ledamöters sjukförsäkring, något som budgetutskottet avvisade.
Som en av budgetföredragandena för 2004 ser jag mig själv som en tjänare av detta parlament, och min huvudsakliga uppgift är att försvara de beslut som denna kammare fattar och, i detta fall, även de som fattas av budgetutskottet. Mitt främsta mål har varit att garantera att de europeiska skattebetalarna får valuta för sina pengar och en önskan om att upprätthålla denna kammares goda rykte och värdighet i den europeiska allmänhetens ögon.
För det första är Balfes anklagelse mot mig att jag fullständigt har motverkat det beslut som fattades av presidiet en anklagelse mot hela budgetutskottet eftersom alla Balfes krav lades fram för omröstning.
För det andra hänvisade Balfe till, och jag citerar: ”det relativt billiga systemet”. Detta är ett förvånande påstående med tanke på att de första beräkningarna som gjorts ligger långt över 1 000 000 euro, och det kostar oss 60 000 euro bara att genomföra en studie för att fastställa de faktiska siffrorna: knappast en struntsumma.
För det tredje måste jag säga att jag är fullständigt förbryllad när det gäller det sätt som de nuvarande ledamöterna använder de befintliga systemen på. Föreslår Balfe öppenhet för budgetutskottets alla ledamöter, eller vill han inrätta ett register för samtliga? Föreslår han att det befintliga systemet skall ändras? Han bekymrar sig verkligen inte för kostnaden! Jag föreslår att han lägger fram förslag inför nästa års budget, så att vi kan genomföra de ändringar som nu kan behövas.
Jag skulle slutligen, som talesman för alla mina kolleger i budgetutskottet, som jag tror tar sitt ansvar ytterst allvarligt, vilja säga att dessa beskyllningar inte är värdig någon som innehar en hög tjänst – som kvestor – i denna kammare, och jag anser att han vanhedrar denna kammare och den befattningen.
– Herr talman! Jag skulle vilja klargöra att presidiet bad budgetutskottet att vidta en viss åtgärd, vilket Gill som budgetföredragande kunde ha gjort. Hon vägrade att göra det. Presidiet krävde att ledamöter som var över 60 år när de gick i pension, som hade arbetat åtminstone två mandatperioder inom Europaparlamentet och som var beredda att – på samma grundval som all personal – betala en tredjedel av kostnaderna för systemet skulle – såsom är fallet för alla medarbetare vid denna institution – vara berättigade till ett sjukförsäkringssystem om de inte hade en lämplig nationell försäkring.
Presidiet, som var enigt, lade fram en mycket human begäran. Jag anser inte att Gill, som budgetföredragande, reagerade på ett vänligt, humant eller förnuftigt sätt på denna begäran. Man kommer nu att genomföra en studie, och när den är avslutad hoppas jag att budgetutskottet, som spenderar miljoner pund på väldigt tvivelaktiga projekt ...
... kommer att inse att det också har en plikt mot äldre och ofta sjuka ledamöter av detta parlament som har tjänstgjort länge, och att dessa ledamöter är beredda att betala för att ingå i ett försäkringssystem, vilket är mer än de flesta av oss nuvarande ledamöter är beredda att göra.
Jag hoppas att budgetutskottet ser över denna fråga igen, men jag upprepar att allt som Gill hade behövt göra var att ta presidiets rekommendation – inte kvestorns – och lägga fram den inför denna kammare för en omröstning. Om hon anser att budgetutskottet står över parlamentet föreslår jag att hon återvänder till den konstitutionella skolan.
– Lyckligtvis verkar de ledamöter som närvarar i dag vara vid god hälsa och inte sjuka. Låt oss alltså fortsätta med en hälsosam respekt för vår föredragningslista.
– Herr talman! Jag skall också fatta mig kort. Morgondagens föredragningslista innehåller omröstningen om en resolution om de fria yrkena. Eftersom parlamentet inte sammanträdde förra veckan har det inte varit möjligt att åstadkomma en kompromiss i god tid, och jag ber därför att omröstningen skall skjutas upp till nästa Strasbourg-sammanträde. Manuel Medina Ortega och Willi Rothley har också samtyckt till detta. Tack!
– Herr talman! Jag instämmer i Klaus-Heiner Lehnes förslag, eftersom vi faktiskt inte har nått någon överenskommelse om texten till ett gemensamt förslag till resolution i de olika politiska grupperna.
– Om det råder enighet om detta, låt oss då fortsätta på de grunderna.
– Herr talman! Jag vill återkomma till frågan om föredragningslistan och Joakim Wuermelings betänkande. Vi har funderat lite på hur vi skulle kunna lösa problemet genast, utan att ändra föredragningslistan, och kommit till en slutsats som jag tror till och med Astrid Thors skulle instämma i. Jag föreslår härmed att Wuermelings betänkande flyttas upp som första punkt på föredragningslistan. Jag vill be er att meddela det nu, och förklarar för er här och nu att jag sedan kommer att föreslå att det direkt återförvisas till utskottet.
– Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga att jag absolut samtycker till att vi direkt skall rösta om förslaget till återförvisning. Man kan inte förvänta sig att ledamöterna skall komma tillbaka till kammaren en halvtimme före midnatt i kväll, bara för att besluta om huruvida en debatt skall äga rum. Vilken majoritet som helst skulle bli slumpartad. Något sådant står inte i proportion till förslagets betydelse. Samtidigt vill jag ändå be er ge mig ordet, så att jag kan opponera mig mot detta återförvisande utan debatt.
– Detta återspeglar exakt det dilemma som grupperna har försatt mig i. Om jag följer Schulz' logik och han besegras, och Wuermelings betänkande sålunda blir första punkt på föredragningslistan, skulle detta fullständigt störa den arbetsrytm som var planerad för i dag. Jag tänker inte följa det förslaget. Om kollegerna, medan vi fortsätter med vår föredragningslista, emellertid kan nå enighet och ge mig ett förslag man enats om när den första punkten är avklarad skall jag lägga fram det inför kammaren, och vi kan agera i enlighet därmed. Om ingen enighet nås kommer vi att fortsätta som tidigare angivits.
– Herr talman! Ni var i Berlin i går – och det var jag också. Ni var på ett officiellt besök i det tyska parlamentet. Med er hade ni företrädare för PPE-DE-gruppen och PSE-gruppen. Har ni glömt, herr talman, att det finns andra grupper i detta parlament som också hade kunnat följa med er? Varför tog ni endast med er de två största grupperna? Jag förstår inte detta, och jag skulle gärna vilja att ni svarade mig.
– Jag var i går och i måndags på ett officiellt besök i Berlin och förbundsdagen för parlamentets räkning. I går eftermiddag talade jag inför alla de politiska grupperna i det tyska parlamentet, inbegripet De gröna och liberalerna, socialdemokraterna och kristdemokratiska CDU-CSU. Jag bjöd inte in någon grupp härifrån att följa med mig, men förbundsdagens protokollavdelning var vänlig nog att informera kolleger här om mitt besök. De tyska kolleger som önskade närvara vid någon del av besöket hade möjlighet att göra det. De var naturligtvis, herr Cohn-Bendit, i likhet med er inte tvungna att göra det. Det handlade om ett val för er och för andra, inte för mig.
Jag gjorde ett besök som talman, men det var öppet för dem som önskade att ansluta sig till det. De kolleger som närvarade vid delar av besöket eller vid de olika politiska gruppmötena var mycket välkomna. De var inte förpliktigade att vara där, och de var inte där för att göra talmannen sällskap under besöket.
– Herr talman! Jag vill be kommissionen förklara undersökningen i som nyligen har publicerats och där man placerar Israel högt upp på förteckningen över stater som hotar världsfreden, före Iran, Nordkorea och Förenta staterna som alla ligger på samma plats.
Hur är det för det första möjligt att sammanställa ett frågeformulär med en förteckning över hot mot freden som innefattar Israel och Förenta staterna, men ignorerar internationell terrorism, från palestinskt eller annat håll? Hur är det överhuvudtaget möjligt att blanda förbrytarregimer och demokratiska stater i en förteckning över stater som påstås hota freden? Vad som skrämmer mig är att den mentala förvirringen hos intervjuaren bara kan jämföras med den hos de intervjuade som inte kunde hålla i sär begreppen och som förefaller fördöma användning av makt i alla situationer, vare sig det handlar om angrepp från en förbrytarregim, internationell terrorism, eller berättigat försvar från en demokratisk stat. Den moraliska nedrustning som framtonar ur denna opinionsundersökning är en dålig nyhet för det framtida Europa.
– Herr talman! Även jag känner samma oro som uttrycks av många ledamöter i denna kammare och annorstädes, när det gäller själva undersökningen och hur den organiserades. Jag hoppas att de politiska grupperna och kommissionen kan ge oss ytterligare förklaringar, eftersom om EU skall kunna påverka, om EU skall kunna inta en ledande roll i internationella sammanhang, behöver det definitivt agera med större försiktighet. När frågor ställs är det bra att veta hur de ställs och varför och, framför allt, så snart det föreligger resultat skulle det vara lämpligt att inte låta pressen – och vissa tidningar – få kännedom om dem först, utan informera parlamentet och allmänheten om dem.
Dessutom, herr talman, vill jag kortfattat fördöma det som hände i går i mitt land, där man genomförde en allvarlig attack mot en av kaserner. Det leder till uppror och anarki och är också kopplat till händelsen i Spanien, där några italienska terrorister eller pseudoterrorister arresterades. Jag tycker att alla vi européer borde agera eftersom vi inte skall underskatta detta terroristhot, även om resultaten av polisens åtgärder – den italienska polisen arresterade exempelvis några farliga mördare, eller åtminstone dem som anklagats för att ha mördat Marco Biagi och Massimo D’Antona – kan ses som positiva signaler. Jag uppmanar parlamentet att medverka i en enad strävan efter att bekämpa denna störande företeelse över hela Europa.
– Herr talman! Jag tar mig friheten att för ett ögonblick återvända till frågan om undersökning. Jag tycker det är riktigt att parlamentet skall lyssna till vad kommissionen har att säga och inte få höra talas om det från pressrummet eller från journalister, det är riktigt och det är även vårt privilegium att kommissionen – företrädd av Romano Prodi eller någon annan kommissionär – kommer till oss, och förklarar orsakerna bakom undersökningen, vilken – helt riktigt – rapporterades i alla tidningar och vilken säkerligen gav en negativ, eller till och med pessimistisk, bild av vår europeiska union.
– Herr talman! Jag vill inte gå in på innehållet i just denna opinionsundersökning, även om det för undersökningens resultat säkert hade varit klokt att fråga vad folk anser om den palestinska staten och om den palestinska befrielseorganisationen.
Det är emellertid inte något dåligt att människor vet vad Europa anser. Jag skulle generellt vilja uppmuntra kommissionen att offentliggöra uppgifter – av detta eller av annat slag – om européernas åsikter, för att visa vikten av vår kontinents mening.
– Herr talman! Jag vill tala om samma ärende. Min grupp har självfallet diskuterat effekterna som dessa publiceringar och siffror har haft. Jag talar för min grupps räkning, och vill därför rent allmänt välkomna er strävan att ta med frågan om hur en sådan opinionsundersökning hanteras, och hur man kom fram till frågorna, på föredragningslistan för ordförandekonferensen. Jag tycker att det är där den från början hör hemma, eftersom det är mycket svårt att ha en omfattande diskussion i kammaren om en opinionsundersökning, vars övergripande bas och bakgrund jag för närvarande bara har fragmentariska kunskaper om, vilka bygger på uppgifter i pressen. Innan jag dristar mig till att döma vill jag säga att det är på sin plats att vi beaktar frågan i sin helhet. Jag vill också varna för att vi godkänner opinionsundersökningar bara när vi tycker att resultatet passar oss. Som tålmodig tysk socialdemokrat kan jag särskilt säga att detta alltid är ett problematiskt vågspel för alla politiker. Opinionsundersökningar kan ibland tendera att få en att känna sig illa till mods, oavsett vilka frågor som ställs.
Vi kan inte här i denna kammare diskutera huruvida frågorna har detta slags suggestiva effekt eller huruvida svaren som lämnats är till vår belåtenhet. När allt kommer omkring, vem vet vad resultatet hade blivit om andra frågor hade ställts? Jag vill därför råda till att vi inte fattar förhastade beslut eller gör förhastade bedömningar. Låt oss i stället föra upp detta på föredragningslistan för ordförandekonferensen och diskutera verksamhet i sin helhet med kommissionen.
– Herr talman! För att upprepa uttalandena från några av mina kolleger, särskilt Georges Berthu och Gianfranco Dell’Alba, vill jag säga att det kanske skulle vara bra att sluta upp med undersökningar och inte fråga människor om deras uppfattning, för om man frågar dem finns det en risk att de säger sin mening, och om den strider mot den överskuggande attityden eller är politiskt inkorrekt är det mycket obehagligt för det europeiska politiska etablissemanget. I en demokrati finns det dessutom formaliteter som skall gås igenom på detta område, dvs. val, och jag vill påpeka att dessa är mycket farliga. Från och med juni kan det under alla förhållanden exempelvis leda till större intresse för de politiska sympatier jag företräder. Jag undrar om inte också valen borde avskaffas, och då kanske folket i Europa skulle ändra sig så snart de börjar få negativa tankar eller så snart de uppenbarligen förhindrar den europeiska demokratin från att göra framsteg.
– Herr talman! Jag återvände nyligen från Sri Lanka, där jag har fortsatt mitt engagemang i fredsprocessen på inbjudan från de som är inblandade. Som kollegerna kanske känner till har fredssamtalen varit avbrutna sedan april. Jag fann det särskilt uppmuntrande att LTTE, eller Tamilska tigrarna som de mer allmänt kallas, offentliggjorde sina förslag om en tillfällig självstyrande förvaltning under mitt besök. Detta är verkligen en mycket betydande åtgärd från deras sida. Det är första gången som de har lagt fram heltäckande förslag. Något som gjorde det hela ännu mer anmärkningsvärt var att Tamilska tigrarnas chefstalesman, Tamilchelvan, uppgav att denna tillfälliga förvaltning inte skulle vara ett första steg mot en separat stat. Detta gjorde det möjligt att återuppta förhandlingarna med regeringen, även om det finns en stor spricka mellan de två sidorna.
Under de senaste 48 timmarna har tyvärr president Chandrika Kumaratunga, som tillhör oppositionspartiet, avskedat fyra viktiga ministrar, upplöst parlamentet och utlyst undantagstillstånd. Jag tror att detta hotar fredsprocessen.
Med tanke på att vi i denna kammare stöder fredsprocessen, och att vi tillsammans med våra internationella partner har avsatt fyra och en halv miljarder US-dollar för att stödja den, och med tanke på vikten av tvåpartisystem i den irländska fredsprocessen, skulle jag vilja be er, herr talman, att uppmana Sri Lankas två största partier att, tillsammans med Tamilska tigrarna, stödja ett återupptagande av förhandlingarna för att säkerställa att permanent fred skapas i detta plågade land.
– Herr talman! Jag skulle vilja hänvisa till den aktuella krisen i Sri Lanka. Cushnahan påpekade på ett övertygande sätt att, vid en tidpunkt då det är möjligt att få till stånd fred i landet efter 23 år av inbördeskrig, presidenten utlyser undantagstillstånd när rebellgrupperna Tamilska tigrarna slutligen har lagt fram fredsförslagen.
Ni, herr talman, Poettering och andra ledamöter av denna kammare har träffat premiärministern, som medan vi talar befinner sig med Bush i Washington. Parlamentet borde komma ihåg hur det var i Colombo. Det finns inget rättfärdigande för hemförlovandet av parlamentet, inte för utlysandet av undantagstillstånd och inte heller för att sända ut trupper på gatorna. Europaparlamentet kan mycket väl begära att demokrati, rättsstatsprincipen, parlament och regering skall återinrättas i Sri Lanka.
– Herr talman! Jag blev förvånad och förskräckt i går när jag läste Amnesty Internationals anklagelser mot Sudan, där en särskild domstol har dömt en sextonårig pojke anklagad för väpnat rån till “korsamputering”, vilket innebär att hans högra hand och vänstra fot skall huggas av. Amnesty International fördömer Sudans rättssystem och strafflagstiftning som innehåller detta slag av bestraffningar, såsom amputation och stening till döds, och har uppmanat det internationella samfundet att förhindra att straffet mot den sextonåriga pojken verkställs.
Herr talman! Jag tror att både vårt parlament och ni personligen behöver ta ett initiativ och erinra Sudan om att landet har undertecknat Cotonouavtalet om respekt för de mänskliga rättigheterna. Vi måste ingripa direkt mot detta.
– Herr talman! Jag reser mig med anledning av samma fråga som just framfördes. Jag hoppas uppriktigt att ni skriver till den sudanesiska regeringen och föreslår att dessa barbariska bestraffningar omedelbart upphör: inte bara för detta brott, utan för alla brott. De kan inte fortsätta att tillämpa sharialagstiftning och dessa förfärliga och fasansfulla bestraffningsmetoder.
– Herr talman! Det finns en allvarlig humanitär fråga som ni behöver och, vilket jag tror, kommer att ingripa i.
Den 27 juli 2003 gick ett tankfartyg, ”Tasman Spirit”med en lokal styrman vid rodret, på grund vid inloppet till Karachis hamn. Detta ledde till en allvarlig ekologisk katastrof. Mycket olja läckte ut i hamnen. De pakistanska myndigheterna har sedan dess hindrat de sju personerna i besättningen från att lämna Pakistan. När det gällde ”Prestige” utsåg de spanska myndigheterna de ansvariga utifrån principen att förorenaren betalar, med andra ord fartygets befälhavare men inte resten av besättningen. Varken kocken eller städaren kan klandras. När det gäller ”Tasman Spirit” hålls ändå sju sjömän kvar, varav de flesta är greker.
När väl katastrofen hade inträffat kom dessutom en grupp från ett bärgningsföretag till Pakistan den 17 augusti, vars ledare, Nikos Papas, också hålls kvar av de pakistanska myndigheterna, trots att han inte ingår i ”Tasman Spirits” besättning. De skulle bara rädda fartyget och begränsa katastrofen.
Jag skulle vilja att ni ingriper. Detta är en gisslansituation. Pakistans minister är i Bryssel i dag, han skall äta middag med Javier Solana och Chris Patten. Vi måste ingripa i ärendet.
– Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på Rosia Montana Gold Corporation-projektet. Projektet, som handlar om utveckling av en guldgruva i centrala Rumänien, innebär tre typer av problem. Detta är ett socialt och mänskligt problem, eftersom det projekt som är under utarbetande innebär att en befolkning på 2 000 personer måste omlokaliseras och 900 hus rivas. Det är också ett miljöproblem, eftersom projektet framför allt kommer att innefatta installation av en 400 hektars uppsamlingstank som innehåller cyanidrester, vilket krävs för intensivbehandling av guldmalmen. Ett australiskt företag har redan använt denna teknik i Baia Mare i närmare två år, vilket har lett till en miljökatastrof i Donau. Detta är ett problem som också påverkar det historiska arvet: Efter närmare 15 år av exploatering kommer dalen, som också innehåller arkeologiska lämningar från den romerska besittningstiden, att ha försvunnit och med den många kyrkor, kyrkogårdar och historiska monument.
Genomförandet av projektet beror på den miljööverenskommelse som skall utformas av den rumänska regeringen. När man vet att Rumänien är bundet till sina åtaganden som kandidatland till Europeiska unionen, är det då acceptabelt att metoder för utvinning som utsätter människor och miljö för fara, metoder som nu bara används i utvecklingsländerna, skall tolereras i ett land som skall integreras i Europeiska unionen?
Jag skulle uppskatta om de ledamöter som reser till området i början av december vill bedöma den exakta omfattningen av den irreparabla skada som genomförandet av ett dylikt projekt leder till.
– Parlamentet kommer verkligen att uppmärksamma frågan genom en delegation. Detta besök har godkänts av talmanskonferensen.
– Herr talman, mina damer och herrar! Sedan den 12 augusti, när dr Arjan Erkel bortfördes, finns inga nyheter om honom och vi vet inte vad som har hänt honom. Han kidnappades i Mukala i Dagestan och inget har gjorts för att befria honom. Jag tycker att Europaparlamentet och Europeiska unionen skall vidta åtgärder inte bara för att få information och kräva att han friges, utan också för att skydda de institutioner som tillhandahåller frivilliga tjänster på territorier där hälsoläget är under all kritik.
– Herr talman! Jag skulle vilja påpeka att det italienska ordförandeskapet den 2 juli 2003 inför parlamentet åtog sig att lägga fram moratoriet om dödsstraff för FN:s generalförsamling. Detta stöddes den 23 oktober av en resolution som antogs enhälligt av parlamentet. I dag får vi av pressen veta att den italienska regeringen har beslutat att inte lägga fram resolutionen för FN. Jag vill uppmana er, herr talman, att framföra vår besvikelse till ordförandeskapet och behålla punkt 3 i vår resolution, som gjorde det möjligt att i vilket fall diskutera resultaten och bedömningen. Även om jag tycker att dessa är mycket viktiga behövs det en debatt.
– Det italienska ordförandeskap är faktiskt här, och det har lyssnat till era kommentarer och hoppas att det kan ta till sig resolutionen.
Punkten är avslutad.
. – Herr talman! När det gäller mitt betänkande är tanken att vi alla är överens om att det skall återförvisas till utskottet, utan ytterligare debatt och utan omröstning. Jag tar emellertid detta tillfälle i akt för att ge en kort förklaring till vad betänkandet innehåller och vad det syftar till.
Detta är ett av få förslag som direkt kommer att påverka varje medborgare i Europeiska unionen i hans eller hennes dagliga liv, och det kommer att göra det på ett mycket känsligt område, nämligen pengar. Direktivet kommer att påverka oss om vi betalar med kreditkort, hyr bil, köper en TV på kredit eller övertrasserar bankkontot. Nu gällande konsumentkreditöverenskommelser i Europeiska unionen svarar för närvarande för omkring en miljard euro. Det är därför av allra största betydelse att parlamentet hanterar frågan så noggrant som möjligt och med stor ansvarskänsla.
I utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har vi intrycket att kommissionens förslag inte gör rättvisa åt frågans betydelse. Det har inte förekommit någon granskning av i vilken utsträckning förslaget i själva verket kommer att hindra de socialt missgynnade från att få någon som helst tillgång till lån, när avsevärt hårdare villkor gäller för kontroller av kreditvärdighet, vilket kan resultera i att de som framför allt behöver lån inte längre får några.
Man har heller inte beaktat i vilken utsträckning förslaget kan resultera i en ökning av konsumentkrediträntan. Kemikaliedirektivet är som exempel tillräckligt omtvistat men vi vet åtminstone vad det kommer att kosta, vilket vi inte vet när det gäller detta. Man har inte heller granskat vilka effekter den avsedda restriktionen kan få på konsumtionen inom Europeiska unionen, med tanke på att konsumentkrediter står för 13 procent av den. Utskottet för rättsliga frågor har därför beslutat om en erkänt extraordinär åtgärd och rekommenderat kommissionen att dra tillbaka förslaget, att se över det mot bakgrund av alla dessa punkter – det finns ytterligare 30 av dem i mitt betänkande – och ompröva det hela innan det återigen kommer upp till debatt.
Jag kan förstå varför vissa ledamöter – efter att kommissionen slagit fast sin ovilja att dra tillbaka förslaget, Romano Prodi har gjort det i en skrivelse, David Byrne har sagt det ett otal gånger – säger att det inte är så stor nytta med att ha ytterligare en omröstning i kammaren i frågan. Frågan uppstår egentligen om det är någon nytta med att under dessa förhållanden återigen anförtro kommissionen att utarbeta ett förslag. För egen del har jag inte mycket förtroende för att dess ansvariga avdelningar skall komma fram till något som vi skulle tycka vara mer lätthanterligt. Jag hoppas att det inte gör något att jag uttrycker mig så personligt.
Inför kommissionens vägran att i vilket fall som helst se över förslaget instämmer jag i att vi borde sätta igång med att skriva om hela direktivet. Jag tycker egentligen inte att det är en uppgift för parlamentet – tanken är att vi skall fatta politiska beslut, snarare än att formulera individuella artiklar – men om kommissionen visar att den har så svårt att förstå denna sak är det vår konstitutionella skyldighet, en skyldighet som vi kommer att fullgöra, och när vi gjort det kommer vi att se till att den europeiska konsumentkreditlagen är modern, flexibel och främjar konkurrenskraften. Tack så mycket!
(Applåder)
– Förslaget är alltså att detta betänkande skall återförvisas till utskottet utan debatt.
Jag skulle vilja tacka er, Wuermeling, och alla kolleger, för att ha hjälpt till att lösa denna fråga.
– Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om en uppföljningsrapport och ett strategidokument om kandidatländernas framsteg på vägen mot anslutning.
Som jag tidigare sade finns det flera framstående gäster på åhörarläktaren i dag som följer denna punkt. De är varmt välkomna. Jag är glad över att kommissionens ordförande Prodi och kommissionsledamot Verheugen gör oss sällskap i dag. Jag vet från mina omfattande kontakter i samband med förberedandet av denna debatt att kommissionsledamot Verheugen är fast besluten att få dessa rapporter ändrade av kommissionärskollegiet, efter det att han har presenterat dem för denna kammare.
Jag beklagar att ni under de senaste dagarna redan har kunnat läsa mycket av det som ni kommer att höra i dag i tidningarna, till följd av att andra än kommissionsledamot Verheugen har misslyckats med att följa de korrekta förfarandena. Det rapporterades faktiskt i stor omfattning i vissa franska tidningar i går. Detta är inte kritik mot kommissionsledamot Verheugen, eftersom jag vet att han var fast besluten att följa de förfaranden som denna kammare och kommissionen har kommit överens om. Jag beklagar att det denna eftermiddag inte blir första gången som vi får höra om det som kommer att bli ett viktigt meddelande mellan våra institutioner från ett år till ett annat.
. – Herr talman, mina damer och herrar, företrädare för anslutningsländerna! Min kommissions högsta prioritet, den absolut högsta prioriteten, är på väg att bli verklighet. Om mindre än sex månader kommer vi att få uppleva den största utvidgningen i unionens historia.
Närvaron här i kammaren av företrädare för de länder som kommer att bli medlemmar i unionen nästa år är ett tydligt bevis på hur viktigt detta är. Tillåt mig först att säga hur mycket jag beundrar de regeringar och folk ni företräder. Under de allra senaste åren har ni gjort ert yttersta för att era rättsliga och administrativa system skall vara förenliga med Dessa reformer visar er starka vilja till frihet och demokrati. Ni har verkligen genomfört en tyst revolution som tar er in i Europeiska unionen med högburet huvud, stolta över vad ni åstadkommit.
Innan anslutningsförhandlingarna avslutades förra året aviserade jag att kommissionen skulle lägga fram en rapport om de anslutande medlemsstaternas beredskap, ungefär sex månader innan de i realiteten blev medlemmar. I dag står jag här tillsammans med kommissionär Günter Verheugen – som jag vill tacka för hans utomordentliga arbete – för att lägga fram rapporten för er. Den omfattande övervakningsrapporten som antogs av kollegiet i förmiddags är resultatet av kommissionens långa och omsorgsfulla ansträngningar att under flera år övervaka och stödja de anslutande ländernas förberedelser. Den bygger på de tio rapporter som utarbetats av kommissionen, en för varje land, vilka också är tillgängliga för er. I dessa rapporter utnyttjas kommissionens hela expertis inom de olika områdena i vår . De kommer också att vara de sista rapporter av detta slag som kommissionen utarbetar om anslutningsländerna, även om vi under de kommande månaderna fortsätter att följa upp de frågor som fortfarande är olösta. Detta innebär att vi inte längre befinner oss i föranslutningsfasen. Från och med i dag börjar kommissionen utöva sin vanliga institutionella roll som fördragens väktare även när det gäller de nya medlemsstaterna.
Jag skall strax be kommissionär Verheugen att i detalj redogöra för kommissionens slutsatser i den omfattande övervakningsrapporten, men låt mig först göra några allmänna kommentarer. Det officiella anslutningsdatumet för de tio nya medlemsstaterna är den 1 maj 2004, men framtidsutsikterna med utvidgningen har redan haft positiva effekter. Många länder åberopar EU i allt större utsträckning när det gäller utvecklingen av det civila samhället och det politiska livet. Ingen annan aktör – och jag upprepar, ingen annan – på världsarenan kan skryta med samma dragningskraft. Anledningen är uppenbar. Unionen har lyckats förverkliga de högsta idealen: fred, unionens grundsten; demokrati, som vi försvarar genom all vår politik; större möjligheter till ekonomiskt välstånd och solidaritet med mindre gynnade regioner och grupper. Det är också uppenbart varför vår modell i dag är så framgångsrik. På egen hand skulle varje land vara utlämnat åt större och mäktigare politiska och ekonomiska enheter, men förenade kan vi styra processen med berättigad hänsyn till demokrati och mänskliga dimensioner.
Jag är övertygad om att de nya medlemsstaternas anslutning nästa år inte kommer att medföra några stora problem när det gäller att införa , vare sig det gäller den gemensamma marknaden eller andra av gemenskapens politikområden. Det finns självfallet fortfarande frågor att lösa – de har dessutom tydligt angivits i rapporten – däribland några mycket viktiga frågor, men jag är övertygad om att alla dessa länder kommer att klara de sista återstående hindren. De tio regeringarna är fullständigt medvetna om att minsta brist inom vilket område som helst skulle frånta dem fördelarna med medlemskap inom detta område, både när det gäller ekonomiska överföringar och tillgång till marknaden. Om problem kvarstår även efter anslutningen kommer kommissionen att göra sin plikt, som den alltid gjort, och vidta nödvändiga åtgärder. I vilket fall som helst förutser jag inga stora hinder mot att denna process skall kunna genomföras, det vill jag understryka.
Alla frågor vi har identifierat är verkligen lätthanterliga och vi har de instrument som krävs. Det ligger dessutom i allas intresse att unionen tillgodogör sig denna utvidgning så snabbt och smidigt som möjligt, eftersom det finns många andra frågor som unionen ställs inför och många andra mål som behöver uppnås, inbegripet regeringskonferensen och en friktionsfri funktion för våra institutioner i en utvidgad union, Lissabonstrategin, den nya budgetplanen, fullgörandet av utvidgningsprocessen och politiken med en ring av vänner – ”Wider Europe”. Dessa frågor blir de verkliga utmaningarna för den utvidgade unionen med 25 medlemsstater.
En av våra uppgifter blir därför att fortsätta utvidgningsprocessen. Såsom jag ofta har sagt är detta en kontinuerlig, omfattande och oåterkallelig process. Vårt gemensamma mål är att genomföra anslutningsprocessen för Bulgarien och Rumänien under 2007. Avsevärda framsteg har noterats i dessa två länder även detta år, och kommissionär Verheugen kommer också att säga några ord om detta. Anslutningsförhandlingarna med Bulgarien och Rumänien har gått framåt avsevärt och det är dags att fundera över ett ramverk för att slutföra dem. Dessa förhandlingar måste bygga på samma kriterier som för alla övriga länder och, självfallet, särskilt det som kallas för principen om egna meriter. I början av nästa år kommer kommissionen att staka ut vägen för att slutföra förhandlingarna, genom att lägga fram ett finansiellt anbudsförslag för Bulgariens och Rumäniens anslutning. Alla är överens om att dessa förhandlingar inte får vara beroende av resultatet av debatten om den nya budgetplanen eller debatten om framtida reformer – vi har alltid hållit dessa frågor åtskilda – och för att förhindra att det händer behöver vi som referenspunkt använda det ekonomiska ramverk som utarbetades för de tio anslutningsländerna. Jag räknar med parlamentets stöd här, och jag har för avsikt att helt involvera parlamentet i processens nästa etapp.
Nästa år blir avgörande för Turkiet. Detta blir verkligen ett av de sista avgörande besluten som min kommission skall fatta under denna mandatperiod. Det kommer att innefatta en bedömning av Turkiets framsteg när det gäller att uppfylla de politiska kriterierna från Köpenhamn och att ta fram rekommendationer när det gäller att inleda anslutningsförhandlingar. Låt mig i sammanhanget tydliggöra en sak: det är denna kommission som skall lägga fram den återkommande rapporten om Turkiet och rekommendationen hösten 2004. Det var det åtagande jag gjorde i Köpenhamn förra året och vi kommer att hålla vårt löfte.
Vi har följt utvecklingen i Turkiet mycket noga de senaste åren. Det har skett avsevärda framsteg som visar den turkiska regeringens beslutsamhet när det gäller att pröva alla medel i ansträngningarna för att uppfylla de politiska kriterierna för medlemskap. Vi kommer att noga övervaka den fortsatta utvecklingen inom de områden där framsteg fortfarande behövs, både när det gäller lagstiftning och det faktiska genomförandet av de nya rättigheter och friheter som det turkiska folket har rätt till, tack vare de reformer man åtagit sig. Låt mig slutligen upprepa unionens önskan att få se Cypern ansluta sig som ett enat land. Vi fortsätter att hoppas att så skall ske. Det ligger helt klart även i Turkiets intresse att snabbt nå ett avgörande, eftersom det skulle förhindra att Cypernfrågan förhindrar dess egna strävanden. Frågan kan fortfarande avgöras före den 1 maj nästa år, på grundval av förslaget från FN:s generalsekreterare. Alla berörda parter måste bidra till denna process och kommissionen är beredd att bistå på alla sätt den kan.
Herr talman, mina damer och herrar! Innan jag avslutar vill jag ta upp Balkanregionen. Kroatien har redan lämnat in sin ansökan om medlemskap och kommissionen tittar nu på Zagreb-regeringens svar – ett stort antal svar – på det frågeformulär som skickades till denna i början av sommaren. Andra länder i regionen avser att följa Kroatien inom kort. Vårt svar till dessa länder måste vara omdömesgillt och långsiktigt, och vi måste tydliggöra att utsikterna för ett medlemskap är verkliga och att vi åtar oss att följa dem längs den gemensamma vägen, även om de stränga kriterier som vi alltid har haft fortfarande gäller.
Herr talman, mina damer och herrar! Historien har rättfärdigat den vision som gemenskapens grundare hade: de ursprungliga sex stater som just hade lämnat kriget bakom sig är nu 25 – fria, starka länder – och kommer utan tvekan att bli 30 i framtiden. Inom några månader kommer vår familj att ha tio nya medlemmar. Med hjälp av deras entusiasm kommer vi att kunna förbättra vår union och ge den nya framtidsutsikter. Vi måste också vidareutveckla den och tillsammans, om vi alla arbetar tillsammans, kan vi upprätthålla och mer bestämt hävda de värderingar den grundar sig på.
Herr talman! Med er tillåtelse ger jag nu ordet till kommissionär Günter Verheugen, som jag skulle vilja tacka ännu en gång för hans utomordentligt skarpsinniga arbete och fantastiska engagemang i projektet.
. – Herr talman, ärade ledamöter! När vi avslutade förhandlingarna med de tio kandidatländerna för ett år sedan gjorde vi det på grundval av en prognos om att dessa tio länder skulle vara fullständigt beredda den dag som fastställts för anslutningen, dvs. att de skulle ha klarat av alla skyldigheter de hade åtagit sig under förhandlingarna. Det är anledningen till övervakningen, den finns där för att fastställa om prognosen var korrekt eller ej. Den avslutande övervakningsrapporten som kommissionen antog i dag är den sista. Det har redan funnits två tidigare rapporter vilka haft mycket positiva effekter, och jag kan säga er att vi självfallet måste förvänta oss, efter debatten här i kammaren, att medierna fokuserar på de punkter där vi säger att det fortfarande finns sådant som inte ännu är helt rätt.
Jag tror därför att det är nödvändigt att börja med att sätta in detta i sitt sammanhang. Från första början behövde vi inte på nytt granska det mesta av eftersom det redan hade visat sig under förhandlingsprocessen att alla krav hade uppfyllts. Vi tittade inte ens på det en gång till. Vi gick bara tillbaka till de områden där frågor lämnats öppna under förhandlingarnas gång och där åtaganden hade gjorts. Vi delade upp denna del av i 140 avsnitt av mycket varierande betydelse, vissa av dem omfattade flera hundra rättsakter, andra bara en – och det ger bara en fingervisning om den volym det handlar om.
Det faktum att vi allt som allt hade 1 400 sådana avsnitt att kontrollera gjorde det till en enorm uppgift. Kommissionen som helhet har gjort en gemensam ansträngning som de senaste månaderna har omfattat flera hundra anställda, men jag vill också påstå att detta arbete är mycket konkret och att den översikt vi har aldrig var möjlig i samband med någon av de tidigare utvidgningarna. Jag måste säga er att något liknande aldrig har utförts i EU:s historia, och det är viktigt att vi är medvetna om detta om vi korrekt skall bedöma resultatet.
Det visade sig att förberedelserna, i de 1 400 avsnitt vi kontrollerade, gick helt efter tidsplanen i 70 procent av fallen och att det här inte finns något behov av kommentarer. I ytterligare 27 procent av fallen har vi noterat att några enskilda punkter återstår att behandla, men det finns generellt sett ingen anledning till oro. Processen pågår och enligt vår prognos kommer allt att vara på plats den 1 maj 2004.
Återstår gör då 3 procent – närmare bestämt 29 fall av 1 400 – där vi har noterat allvarliga försummelser och förseningar som inte utan svårigheter kan åtgärdas. I dessa fall säger vi till den framtida medlemsstaten att avgörande åtgärder måste vidtas å det snaraste för att uppfylla villkoren i tid före den 1 maj 2004, så att allting även på dessa områden kan vara i god ordning.
De trettionio problemområdena är utspridda över tio länder. Jag skulle inte råda er att rangordna dem, det faktum att Polen har tio sådana områden innebär inte att Polen är sämre än andra. Förklaringen är helt enkelt att en stor del av problemen bara finns i Polen, eftersom de övriga ländernas storlek innebär att vissa av problemen inte finns där. Jag betraktar det totala resultatet som mycket välavvägt. Det hänför sig endast till ett antal kapitel i och vi uppskattar att problemen kan lösas överallt, till och med före den 1 maj 2004. Om så inte blir fallet – och det är detta som är avgörande – kommer kommissionen att i god tid före den 1 maj vidta nödvändiga åtgärder, och vi har en hel rad möjligheter att välja från.
Vi kan tillämpa säkerhetsåtgärderna, som i vilket fall som helst redan ingår i fördraget. Vi kan tillämpa de särskilda säkerhetsåtgärderna som tillgodoses i anslutningsfördraget, vi kan inrätta normala överträdelseförfaranden och vi kan använda oss av administrativa ingripanden. Vi har då en lång rad möjligheter, och överenskommelser har i dag uppnåtts inom kommissionen att varje kommissionär, inom sitt ansvarsområde, skall se över den pågående hanteringen av dessa fortfarande olösta frågor och om nödvändigt föreslå nödvändiga åtgärder i god tid före den 1 maj.
För egen del tror jag inte att det behövs, eftersom de skadliga konsekvenserna av att dessa problem i de flesta fall förblir olösta inte påverkar gemenskapen som sådan, utan bara de nya medlemsstaterna själva. Frågan togs exempelvis upp om huruvida det fanns system på plats för att jordbruksstöd skall kunna betalas ut i sin helhet. Om de administrativa systemen är olämpliga för detta ändamål blir resultatet att pengarna inte kommer att utbetalas, vilket innebär att den regering som gör sig skyldig till sådan försumlighet kommer att hamna under avsevärt inhemskt tryck eftersom dess lantbrukare inte får sina direkta stödutbetalningar. Jag förutspår därför att det faller av sig självt att alla dessa fall kommer att vara lösta före den 1 maj 2004.
Eftersom jag vet att kammaren fäster särskild betydelse vid livsmedelssäkerheten kan jag berätta att det fortfarande återstår ett antal problem även på detta område och vår ståndpunkt är oförändrad, nämligen att ingen mat som inte uppfyller våra normer – och då menar jag våra hygienregler – skall tillåtas på den inre marknaden. Av den anledningen kommer nödvändiga åtgärder när det gäller livsmedelssäkerhet att vidtas senast i februari, för att säkerställa att inga produkter som inte uppfyller normerna fortsätter in på den inre marknaden. Det finns emellertid relativt få sådana, och folk skall inte få uppfattningen att ett land har uppnått ett dåligt resultat inom ett särskilt område bara för att ett fåtal företag i ett fåtal länder misslyckas med att hålla måttet.
Sammanfattningsvis drar vi slutsatsen att institutioner och politik kommer att fortsätta att fungera efter den 1 maj 2004, att inga väsentliga avbrott kan väntas men att, eftersom eventuella problem självfallet inte kan uteslutas, eventuella avbrott kommer att vara hanterbara på alla sätt. Detta leder sammantaget till ett bra resultat. Jag instämmer fullständigt i, och ansluter mig personligen till, kommissionens uttryck för uppskattning av detta samt ordförande Romano Prodis betoning nyss på de särskilda prestationer som dessa regeringar, parlament och människor utfört.
Låt mig därmed komma till Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Jag kan här vara ganska kortfattad. Både Bulgarien och Rumänien har gjort anmärkningsvärda framsteg. Jag skulle särskilt vilja betona att Bulgarien nu äntligen har lyckats inleda en reform av rättssystemet, vilket var ett stort problem vid bedömningen av landet.
Jag skulle vilja betona den mer positiva värderingen av Rumänien när det gäller kriterierna för marknadsekonomi. Kommissionen slår nu fast att Rumänien kan betraktas som en marknadsekonomi, under förutsättning att reformprocessen fortsätter utan förändringar vilket vi förutsätter att den gör. Detta innebär en bedömning av de betydande ekonomiska reformer som Rumänien redan har lyckats med och den anmärkningsvärda stabilitet på makroekonomisk nivå som landet uppvisar.
När det sedan gäller hur vi går vidare med Rumänien och Bulgarien anser kommissionen att dessa processer skall kopplas ihop. Vi håller fast vid målet att få in båda länderna tillsammans i Europeiska unionen 2007, även om principen fortfarande gäller att inget land skall behöva invänta ett annat. Om det sedan under den pågående processen visar sig att de gör framsteg olika snabbt kan vi också slutföra förhandlingarna vid olika tidpunkter.
Även om vi kan betrakta det som ett slags komplimang att båda länderna är väldigt ivriga att avsluta förhandlingarna innan den nuvarande kommissionen lämnar sitt ämbete, är vi mycket försiktiga med att göra uttalanden om detta. Jag skulle också uppskatta om parlamentet kunde ansluta sig till vår linje att för närvarande inte fastställa några datum, utan bara bekräfta 2007 som anslutningsår. För att 2007 skall vara möjligt behöver arbetet med anslutningsfördraget avslutas före slutet av 2005. Det innebär att tidsperioden för att avsluta förhandlingarna löper från nu och fram till någon gång under sommaren 2005, när det blir möjligt att avsluta dem, om landet i fråga verkligen har gjort allting. Jag betraktar detta scenario som positivt i sin helhet.
Jag vill emellertid återigen starkt uppmuntra dessa länder att göra avsevärda ansträngningar för att förbättra den politiska och ekonomiska ledningen, och jag tänker då särskilt på korruption och kampen mot ekonomisk brottslighet. Detta är också viktigt när det gäller investeringsklimatet i båda länderna och förmågan att locka investerare.
Vi har verkligen försökt att inte avge ett för tidigt omdöme om något när det gäller Turkiet, och man kan spekulera i huruvida den rapport kommissionen har lagt fram i dag innebär något utlåtande om det beslut som skall fattas nästa år. Vi har verkligen försökt att inte göra det utan i stället behandla Turkiet rättvist och objektivt, och det innebär att vi måste intyga och erkänna det anmärkningsvärda faktum att reformer har genomförts bättre, och med ökande hastighet, både på det politiska och ekonomiska området. Det innebär emellertid också att vi måste säga sanningen och säga att mycket fortfarande inte uppfyller våra normer eller är förenligt med våra krav, och att man måste ta itu med dessa frågor. Det finns ingen anledning att hålla tyst med något av detta. Jag noterade att Turkiet reagerade med viss förvåning, eftersom en av konsekvenserna av läckan – vilken som jag ser det verkligen är beklaglig – är att jag känner till kandidatländernas reaktioner redan innan rapporterna har antagits, och den turkiska reaktionen andas förvåning. De hade utan tvivel räknat med en betydligt gynnsammare bedömning.
Jag vill därför mycket tydligt upprepa att även om vi fullständigt erkänner det som uppnåtts i Turkiet måste vi framhålla för de turkiska medborgarna att det fortfarande är problem med ett antal frågor som gäller grundläggande rättigheter, att Turkiets villighet att följa utslagen i Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna fortfarande är problematisk, och att det framför allt finns stora problem när det gäller att genomföra de reformer man redan beslutat om. Det föreligger en avsevärd brist när det gäller genomförandet här, och regeringen erkänner detta och vill göra något åt det.
Ordförande Romano Prodi hänvisade nyss till problemet med Cypern. Jag måste än en gång göra detsamma, eftersom jag vill informera er om att kommissionen i dag har tagit ett nytt steg, ett som är helt nytt och mycket väl kan vålla debatt. I vårt strategidokument har vi kopplat Turkiets strävan efter medlemskap till Cypernfrågan.
Låt mig för att undvika missförstånd, och även med tanke på de turkiska reaktionerna, förklara – vilket jag måste – att detta inte är ett villkor. Vi måste hålla oss strikt till slutsatserna från Helsingfors, där det framgår att detta inte är ett villkor. Det är ett faktautlåtande. Vi slår bara fast att ett misslyckande med att lösa Cypernfrågan skulle utgöra ett stort hinder för Turkiets EU-strävanden. Att säga detta innebär enbart att slå fast fakta, men jag förnekar självfallet inte att ett uttalande av ett sådant faktum får politisk betydelse när det ingår i ett strategidokument av detta slag, och jag kan också säga er att detta politiska budskap, denna politiska betydelse, är noga övertänkt. Kommissionen ville tydliggöra att den kan se en sådan politisk koppling, och ville på detta sätt uppmuntra Turkiet till att ännu mer aktivt försöka lösa Cypernfrågan utifrån FN:s plan.
Jag är fullständigt övertygad om att valet i den turkiska delen av Cypern kommer att innebära nya möjligheter och som följd direkt leda till ökade påtryckningar mot alla parter, för att ge fart åt en situation som under en tid har varit fastlåst. Jag tror absolut att ett budskap av detta slag från EU hjälper den nuvarande turkiska regeringen, genom att det ger den ett starkt argument mot de beståndsdelar i Turkiet som har stått i vägen för vidare framsteg, särskilt när det gäller Cypernfrågan.
Detta ville jag förklara för er, eftersom vi under de kommande dagarna säkerligen kommer att få uppleva omfattande diskussioner i frågan. Vi har alltid sagt att anslutningsprocessen är avsedd att vara en katalysator för att lösa Cypernfrågan, och vi måste som jag ser det använda varje tillgänglig möjlighet för att hantera den otidsenliga situation en framtida medlemsstat i Europeiska unionen befinner sig i, där man har taggtrådsstängsel och FN-trupper utplacerade för att skydda de två etniska grupperna från varandra. För oss européer är detta helt enkelt inte acceptabelt, det är under vår värdighet …
… och det är därför kommissionen beslutat att ta detta steg. Eftersom detta är sista gången som kommissionen kan lägga fram sådana omfattande rapporter för parlamentet vill jag gärna avsluta med att återigen tacka er mycket, mycket hjärtligt för ert samarbete, som alltid har varit konstruktivt, givande och byggt på förtroende.
(Applåder)
– Jag tackar kommissionen för dessa rapporter. Jag skulle vilja påminna kollegerna att vi inte för en verklig debatt nu. Dessa rapporter kommer att sändas till utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, föredragande kommer att förbereda sina egna betänkanden och debatten följer senare.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vi kan alla glädjas åt att vi kommit så långt som vi gjort, och jag vill innerligen tacka kommissionen, ordförande Romano Prodi och kommissionär Günter Verheugen för detta. Med detta sagt tänker jag nu fatta mig kort. Ni nämnde det material som offentliggjorts. Jag tycker det är oacceptabelt att vissa saker hamnar i pressen utan att parlamentet har tillgång till dokumenten i fråga. Kommissionär Verheugen! Vad beror detta på?
Jag kommer nu till min andra fråga. Samtidigt som jag vill uppmuntra er att arbeta med de kandidatländer som verkligen genomför det som överenskommits, vill jag också fråga er om vi inte måste statuera ett bra exempel för dem, exempelvis när det gäller stabilitetspolitiken? Måste vi inte också för vår del göra allt vi kan för att hålla oss till fördragen, och vara en bra förebild för våra framtida partner i Europeiska unionen?
Min tredje ståndpunkt gäller Turkiet. Vi är alla mycket glada över att Turkiet har valt denna särskilda väg framåt. Turkarna är våra vänner och samarbetspartner, men måste vi inte också skilja mellan teori och praktik? När det gäller Turkiets medlemskap ber jag er att överväga en annan möjlig förbindelse, exempelvis ett privilegierat partnerskap. Majoriteten i vår grupp stöder goda, starka och vänskapliga förbindelser som bygger på ett privilegierat partnerskap.
. – Herr Poettering! Ni kan inte vara mer upprörd än vad jag själv är över dessa informationsläckor. Låt mig bara på fullaste allvar säga att det kanske är en svaghet i gemenskapens förfaranden att kommissionen måste få sig tillsänt alltför många känsliga dokument innan den kan fatta ett beslut. Läckor uppstår regelbundet så snart ett papper lämnar mitt kontor. Jag visste att detta skulle hända. När vi kl. 18 i fredags kväll enligt kommissionens regler var tvungna att dela ut papperen var jag fullständigt övertygad om att min helglycka så att säga var gjord – och det var den! Jag sade till kommissionen i förmiddags att jag inte ville berätta hur mycket politiska störningar jag hade stått ut med de senaste dagarna, från regeringschefer och utrikesministrar i alla läger, eftersom jag inte vill ge intryck av att kommissionen ger efter för sådana påtryckningar. Det verkliga problemet med dessa läckor är att de begränsar kommissionens förmåga att agera. Vi har inte kunnat göra några ändringsförslag i dag, eftersom alla och envar skulle ha kunnat göra jämförelser mellan det som hände i dag och det vi ursprungligen ville. Det är mycket beklagligt, herr Poettering, och jag kan inte ge er någon förklaring. Vi har här att göra med individers bristande pliktkänsla. Tidigare försök att upptäcka de ansvariga har misslyckats om och om igen, och jag tror inte längre att sådana försök skall lyckas. Vad jag kan göra är att be parlamentet förlåta detta uppenbara opassande beteende från medlemmar av personalen som jag inte känner till namn, men som jag hoppas att ni kan ursäkta.
Jag håller också med er om den andra frågan. Om vi ett givet år vilket som helst skulle jämföra antalet problem i de nya medlemsstaterna med de gamla medlemsstaternas överträdelser av förfaranden, skulle man upptäcka en häpnadsväckande skillnad. Faktum är att antalet överträdelser av fördraget som vi måste anklaga de nuvarande medlemsstaterna för varje år är många gånger högre än antalet problemområden som vi nu har identifierat. Jag håller helt med er om att om vi skulle kunna bedöma de nuvarande medlemsstaterna med samma måttstockar som vi tillämpar på kandidatländerna skulle vi, på det ena eller det andra området, få resultat som kanske är överraskande, antingen på det område ni hänvisade till – god ordning på det makroekonomiska planet – eller, kanske även på andra områden.
Det ni sade i Turkietfrågan är inte på något sätt nytt för mig och det är en synpunkt jag respekterar. Som ni vet är detta ett område där kommissionen har ett tydligt mandat från rådet, och att den måste agera i enlighet med detta. Jag vill passa på att kommentera detta kort. En debatt om principerna bakom Turkiets medlemskap eller ej är nödvändig och måste hållas. Och var skulle detta ske, om inte här i denna kammare? Var, om inte bland Europas folk? Jag håller helt med om detta. Jag begär bara att vi i denna diskussion aldrig tappar det faktum ur sikte att vi inom EU har ett direkt intresse av att Turkiet är en fullt utvecklad demokrati, en fullt utvecklad rättsstat, med respekt för mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter.
Om vi hela tiden kommer ihåg detta, känner jag ingen egentlig oro över att denna nödvändiga och oundvikliga diskussion kan vara skadlig.
– Herr talman! Jag skulle bara vilja anmärka att dessa läckor inte kommer att hjälpa kommissionen i dess strävan att bli delaktig i utrikes- och säkerhetspolitiska beslut. Jag välkomnar det kommissionen har sagt i dag. Det är ett anmärkningsvärt framsteg, och jag skulle även vilja välkomna kommissionsledamot Verheugens försäkran om att kommissionen kommer att vidta åtgärder om det inte görs några framsteg på dessa 39 områden.
För det första sände kommissionsledamoten ut varningsbrev till kandidatländerna tidigare i år. Vad svarade de, och visar deras svar att de även kommer att svara på de förslag som han har lagt fram för oss?
För det andra, när det gäller Rumänien, där man anade en viss tvekan i hans framställning, i vilken utsträckning är Rumäniens tidigare meritlista, där landet lovade runt och höll tunt, till nackdel för Rumänien trots de framsteg som har gjorts under de senaste två eller tre åren?
Jag skulle slutligen vilja fråga kommissionären om de hemliga förhandlingarna som ingen talar om längre, de parallella förhandlingarna för att utvidga Europeiska ekonomiska samarbetsområdet till anslutningsländerna. Hur framskrider EES-förhandlingarna mer exakt?
. – Herr Titley! De två övervakningsrapporter som vi överlämnade under årets första sex månader har verkligen lett till positiva resultat. Samtidigt identifierade vi problemområden och sände sedan ut det vi kallade tidiga varningsbrev, det som under min skoltid i Tyskland kallades ett ”blått brev” – och jag tror att det på engelska heter ”röda brev” – och som alltid innehöll hotet att om du inte genast satte igång med arbetet riskerade du att få gå om ett år. Resultaten var mycket intressanta. Nära hälften av de fall vi identifierade har under tiden redan lösts, och de finns därför inte längre med i den avslutande övervakningsrapporten. Vi skall nu också skriva till regeringarna, och jag vet att i samtliga fall kommer kommissionens insikter att accepteras – ingen ifrågasätter detta – och alla regeringar kommer att samarbeta, så jag menar att vi kommer att kunna lösa problemen. Vissa regeringar har exempelvis sagt att den relevanta lagstiftningen redan är på gång. Övervakningen har utan tvekan visat sitt värde som en metod som hjälper oss att göra framsteg.
Det enda jag kan säga som svar på er kommentar om Rumänien är att den uppmuntrande politiska och ekonomiska stabilitet vi sett i Rumänien de senaste två åren fortsätter, och att Rumänien med hänsyn till denna stabilitet faktiskt befinner sig i ett mycket bra läge för att uppnå de målsättningar landet strävar efter.
– Herr talman! Jag vill gratulera kommissionsledamoten till att ha fört anslutningsländerna till ett skede där färre än 40 stora problem togs upp utav de 140 delarna i regelverket. De flesta av dessa problem återfinns inom områdena hälsovårds- och livsmedelslagstiftning, samt inom offentlig förvaltning. Är kommissionsledamoten, utan att bagatellisera problemen, säker på att hindren kan övervinnas före maj nästa år?
Dessutom växer en tydlig skillnad fram mellan Bulgarien och Rumänien. Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten huruvida han kommer att sända den tydliga signal som Sofia har begärt om unionens slutgiltiga krav, och huruvida han kommer att vara hård mot rumänerna när det gäller de mycket omfattande framsteg som fortfarande återstår för Rumänien.
Jag välkomnade kommissionsledamotens kommentarer om Turkiet. De reformer som genomförts av premiärminister Erdogans regering är verkliga och måste välkomnas. De måste genomföras till fullo. Herr kommissionär, ni har rätt att kräva mer, särskilt när det gäller politiska rättigheter och Cypern. Men låt oss erkänna Turkiets mycket knarrande steg framåt, och jag hoppas att kommissionen kommer att engagera sig för att finna alla de resurser som behövs för att arbeta med Turkiet för att hjälpa landet mot medlemskap.
. – Herr Watson! Jag är – låt oss säga – någorlunda optimistisk om att allt kommer att lösa sig. Jag är helt optimistisk om att den ojämförligt största delen kommer att lösa sig. Även om vi inte kan utesluta risken för missöden i den ena eller andra instansen vill jag upprepa att alla problem som kan dyka upp kan isoleras och inte kommer att resultera i någon allmän fara för den inre marknaden, jordbrukspolitiken eller livsmedelsmarknaden som helhet.
När det gäller Rumänien och Bulgarien är det definitivt så att Rumänien fortfarande har en lång väg att gå, men det råder inget tvivel om att landet under de senaste två åren i hög grad har kommit ifatt. Bulgarien och Rumänien fick sin ekonomiska signal när vi åtog oss att presentera det finansiella paketet under det första halvåret nästa år, dvs. under det irländska ordförandeskapet, och dessutom mycket tidigt på året. Jag har redan haft omfattande diskussioner med den irländska finansministern om hur detta kan hanteras. Jag betraktar de politiska och tekniska svårigheterna med det finansiella paketet för Bulgarien och Rumänien som hanterbara, av den anledningen att vi avser att använda samma metoder, samma principer och samma regler som vi gjorde för de andra tio länderna. Vi sätter inte ihop ett nytt paket för Rumänien och Bulgarien, i stället extrapolerar vi med andra ord det som vi redan har gjort för de tio. Det är också den enda tillgängliga möjligheten för oss om våra föreskrifter är att det finansiella paketet för Rumänien och Bulgarien inte skall skada nästa budgetplan, vilken i sin tur inte skall skada slutförandet av förhandlingarna med Rumänien och Bulgarien. Vi kan därför inte göra annat än att välja samma metodik som vi redan har valt för de tio. Jag tror därför inte att det är så enormt svårt, och jag vill inte utesluta möjligheten att vi kan göra märkbara framsteg inom detta område under det första halvåret 2004.
– Herr talman! Kommissionsledamoten svarade inte på min tredje fråga om anslutningen av dessa tio länder till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det kan beror på att han valt att inte svara, eller så har han kanske glömt bort det. Jag skulle vilja få ett svar.
– Kommissionsledamoten kommer att svara på detta i sin nästa replik.
– Herr talman! Jag vill först av allt innerligen lyckönska kommissionär Verheugen. I Tyskland finns en ”kansler för enighet” och nu också en ”kommissionär för Europas enande”. Mina uppriktiga gratulationer till detta. Jag är särskilt glad över att ni i er rapport mycket tydligt har prioriterat de politiska kriterierna beträffande Turkiet. Detta är en viktig punkt. Det är uppenbart att de framsteg som gjorts är viktiga för den turkiska allmänheten. Jag tycker vi skall notera detta med en känsla av tacksamhet.
För det andra måste jag av er rapport dra slutsatsen att ni är ganska besviken över det som verkligen har hänt. Det är jag också, minst sagt. Jag trodde att mer skulle ha gjorts än vad som verkligen varit fallet, särskilt när det gäller arméns ställning, detta är i vilket fall som helst uppenbart i er rapport. Dessa frågor får stora konsekvenser. Er optimism när det gäller de tio länder som blir medlemmar i EU den 1 maj hänför sig till mindre aspekter som fortfarande kan utjämnas. Jag tror att det stora steget i riktning mot den demokratiska konstitutionella staten – som fortfarande måste tas i praktiken – är av en sådan storleksordning att vi knappast kan förvänta oss att detta fullgörs inom ett år från nu. Rätta mig om jag har fel, herr kommissionär, men är datumet i december 2004 det datum när vi inte längre kommer att ta vår politiska värdegemenskap som sådan på allvar, eller det datum när giljotinen faller över Turkiets medlemskap? I det hänseendet tror jag att detta datum orsakar en ökande oro. Skulle det därför inte med avseende på Turkiet vara att föredra om vi kunde fokusera på programbaserade framsteg, eller styrning, på vägen mot en demokratisk konstitutionell stat?
. – Herr talman! När det gäller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, herr Titley, uppmanar jag Liechtenstein, i det fungerande Europeiska ekonomiska samarbetsområdets intresse, att inte förbinda undertecknandet av fördraget med problem som härrör ur Europas förgångna, utan snarare att eftersträva en dialog med den tjeckiska republiken om dessa svårigheter. För närvarande arbetar vi mycket hårt med att visa Furstendömet Liechtenstein och den tjeckiska republiken en möjlig väg ut ur detta problem. Jag kan ännu inte förutsäga hur framgångsrika vi kommer att bli, men vi försöker, och vi gör vårt bästa, men uppenbarligen kan man aldrig veta.
Jag instämmer med er, herr Oostlander, i att det är just inom det militära området som vi hade hoppats på större framsteg i Turkiet. Det finns två frågor som ger mig särskild anledning till oro. Den första är att turkisk militärpersonal fortfarande finns i övervakande myndigheter och kontrollerar stora delar av civilt liv, såsom det nationella utbildningsrådet eller det nationella rådet för radio och TV. Militären har inte förlorat någonting där. Det är också så att stora delar av den turkiska försvarsbudgeten inte omfattas av parlamentets kontroll, och när en budget ligger utanför parlamentets kontroll visar det tydligt på bristande demokrati. Det råder det ingen tvekan om.
Jag tror inte att vi behöver nya normer för Turkiet eller en ny tidsgräns eller något annat. Det ligger i Turkiets egna händer om den slutliga bedömningen blir positiv eller inte. Det är upp till dem att gå vidare med reformer och, såsom Poettering så riktigt sade, att omsätta dem i praktiken så att vi kan göra en bedömning. De politiska villkoren för tillträde har uppfyllts. Färdplanen är tydlig: ett beslut i slutet av nästa år. Kommissionen kommer att genomföra sin uppgift seriöst, rättvist och objektivt och kommer inte att dra sig undan detta ansvar.
– Herr kommissionär, mina damer och herrar! På min grupps vägnar är det med nöje jag upprepar gratulationerna till kommissionären och alla som har bistått honom, men en fråga oroar oss fortfarande.
I flera blivande medlemsländer finns ett antal sektorer, och det är ofta just dessa politikområden som kräver ökade ansträngningar. Jag tänker exempelvis på diskriminering inom området socialpolitik och sysselsättning, rätten till asyl, och rättvisa. Specifika problem dyker plötsligt upp och de är särskilt chockerande för våra EU-medborgare, och jag antar även för medborgarna i dessa länder. Jag talar här om sådana saker som diskriminering av romer, barnprostitution och människohandel. Om dessa punkter inte prioriteras med avsikten att de skall lösas före anslutningen, vilka möjligheter har vi då att utöva inflytande efter anslutningen? Jag vill i detta sammanhang citera era egna ord: dessa länder kommer då att ha blivit medlemmar och, såsom ni sade i er inledning, då kommer man att ha mycket lite inflytande över dessa nya medlemsstater.
. – Fru Maes! Ni har tagit upp några mycket känsliga punkter och jag skall ge er ett mycket tydligt svar. När det för det första gäller den politiska, ekonomiska och sociala integrationen av minoriteter har Europa inte bara problem med romer. Jag skulle kunna nämna grupper i ett antal medlemsstater som diskrimineras på liknande sätt, bara för att få rätt perspektiv på saken. Det är därför inte bara Sydosteuropa som har problem med integrationen av den romska minoriteten, utan även väletablerade gamla medlemsstater som har problem med att integrera nationella minoriteter. När det gäller romerna är och var de, som ni vet, huvudfokus i våra ansträngningar före anslutningen och vi vill inte förklara något annat land redo för anslutning som inte har planerat och genomfört en hållbar strategi för deras integration. Jag har emellertid sagt många gånger i detta parlament att det skulle vara en fullständig illusion att tro att problemet med diskriminering och romerna skulle kunna lösas före anslutningen, så att det inte längre finns någon diskriminering. Det är en utmaning för minst en hel generation. Vad vi rimligen kan uppnå är just att en politik utarbetas och genomförs som minskar diskrimineringen, och jag tror att vi har uppnått just detta.
När det gäller de andra frågorna, såsom prostitution och handel med kvinnor och barn, upprepar vi med eftertryck att dessa självfallet är förbjudna i alla dessa länder. Vi kan inte säga att det finns en brist i lagstiftningen, men vi kan säga att det finns en brist när det gäller att verkställa den. Tillåt mig emellertid att säga något annat, eftersom de frågor som jag är alltför väl medveten om har blivit uppenbara för tjeckiska/tyska och tjeckiska/österrikiska gränspatruller, särskilt den senaste tiden. När vi talar om prostitution och till och med barnprostitution finns det alltid två sidor. Det finns de som erbjuder sina tjänster eller tvingas att erbjuda sina tjänster, men det finns också de som efterfrågar dessa tjänster. Jag har alltid förespråkat och alltid sagt att frågan behöver angripas från båda sidor. Jag tror inte att vi kan lösa den om vi bara angriper den med utgångspunkt från dessa olyckliga kvinnor, flickor och barn som utnyttjas för sexuella äventyr eller något annat. Den måste också tacklas utifrån dem som är kunder, som skapar en efterfrågan och också ett utbud.
– Herr Verheugen! Jag förstår att ni är arg på medierna. Jag har tre frågor. För det första aviserades i polska medier att femtioen klagomål hade framförts och i parlamentet sägs att det behövs en järnhand. Ni kanske också borde använda järnhanden inom ert område, men när den riktas mot människor blir det svårt, och inte bara tjänstemän påverkas. Jag har intrycket att de sociala bördorna i Polen kommer att öka, vinden blåser i regeringens ansikte.
Den andra frågan är: Vad tycker ni om de regionala processerna i kandidatländerna? I Prag har man 3 procents arbetslöshet, i de industrialiserade delarna av norra Morava är siffran uppskattningsvis 30 procent. Min tredje synpunkt är att vi vill ha bra partnerskap. Vi har just talat om romerna och om vi vill ha ett bra partnerskap med Ryssland måste frågan om de ryska minoriteterna i baltstaterna tacklas mer konsekvent och seriöst, utan politiska reservationer och diskriminering och snarare på ett sätt som verkligen leder till en lösning.
. – Herr talman, herr Modrow! Jag ber om ursäkt för att jag inte förstod er första fråga eller er första anklagelse. Jag vet inte vad ni menar med femtioen fall och en järnhand. Jag känner varken till antalet eller ordvalet. I fråga om Polen tror jag att det har visat sig vara kapabelt att uppfylla de villkor som hänger samman med anslutningen och med att genomföra , och den polska regeringen arbetar hårt med de problem som har fastställts, men det finns nio sådana, snarare än femtioen.
I fråga om regionala utvecklingsskillnader är detta något som kommissionen ser mycket allvarligt på och som vi rapporterar regelbundet om, och vi inbegriper dessa regionala skillnader i utveckling i den strategi för strukturfonderna som kommer att införas i alla dessa länder från och med nästa år, och som bör bidra påtagligt till att minska dessa regionala avvikelser.
När det gäller den ryska minoriteten i de baltiska staterna, herr Modrow, håller jag inte med er om att frågan behandlas på ett inkonsekvent sätt. Jag anser tvärtom att kommissionen behandlar frågan mycket bra, men att det finns nationalistiska krafter i den ryska duman som hanterar den oansvarigt. Jag kan ge er mer detaljer om ni så önskar. I fråga om situationen för den ryska minoriteten har vi varit mycket stränga när vi sett till att Estland och Lettland skall uppfylla ifrågavarande normer, och det gör de. Det betyder inte att det inte finns utrymme för förbättringar. Jag nämnde också vid samtal förra veckan i Moskva med president Putin och den ryske utrikesministern Ivanov och andra ledande företrädare att vi kan och vill göra förbättringar, men att de europeiska normerna rörande minoriteter på det hela taget har uppfyllts i båda länderna.
– Herr talman, kommissionär Verheugen! Först vill jag uttala min uppskattning av det utmärkta arbete som har gjorts. Med detta sagt har jag en särskild fråga som gäller Cypern och Turkiet. Jag är mycket positiv till att man klargjort i lägesrapporten att det faktum att Cypernfrågan är olöst innebär ett hinder. Jag tror att det också är extremt svårt att föreställa sig att man skulle påbörja förhandlingar med ett land som samtidigt – vilket kommer att vara fallet enligt den internationella lagstiftningen från och med maj nästa år – ockuperar en del av EU:s område.
Detta leder mig till att ställa en särskild fråga: för närvarande får många turkiska medborgare pass för den illegala nordcypriotiska staten, vilket å ena sidan är ägnat att ändra den demografiska situationen, och å andra sidan förhindra en seger för oppositionen. Så ser det ut för tillfället. Även om vi inte erkänner detta val är vi medvetna om att resultatet i stor utsträckning kommer att påverka vad som sker härnäst. Jag tror att det också kommer att vara mycket viktigt för Turkiet. Min särskilda fråga till er är därför: tror ni att det är möjligt att påverka Turkiet på detta område och klargöra att vi vill få ett slut på detta?
. – Herr talman, fru Rothe! Det handlar i själva verket om val till ett parlament i ett land som vi inte erkänner. Dessa val är ändå politiskt viktiga, särskilt i år. Jag har med tillfredsställelse noterat de försäkringar som jag fått av mina turkiska samtalspartner att Turkiet inte skulle tillåta att det faller en skugga över dessa val. Det som vi, och många andra, beskriver innebär emellertid att detta redan skett. Det är helt klart ett försök att manipulera vallistorna så att man kan uppnå ett önskat valresultat. Möjligheterna att påverka detta är ytterst begränsade.
Jag är medveten om att dessa val övervakas både av oberoende medier och oberoende icke-statliga organisationer, vilka kommer att ge regelbundna rapporter om dem, så att vi kan få en europeisk allmän opinion och utöva påtryckningar. Detta, herr talman, är ett av de fall då parlamentet kan göra mer än kommissionen, och jag vore tacksam om parlamentet ville ta detta tillfälle i akt. Jag vet att ni personligen redan har gjort det.
– Herr talman! Som kommissionsledamoten sade har Polen, eftersom det är det största anslutningslandet, uppenbarligen de flesta problemen och ger störst anledning till oro. Skulle det vara rättvist att säga, som många människor i Polen gör – i vissa fall åtminstone –, att delar av det problem som rör det integrerade administrations- och kontrollsystemet består i att Bryssel försenar utgifterna för systemets slutgiltiga behov? Skulle det vara rättvist att säga så?
. – Herr talman! Ni begär för mycket av mig, eftersom jag naturligtvis inte kan lämna någon information om hur det tekniska stödet fungerat i enskilda fall, särskilt som det är ett mycket specifikt förfarande. Det jag känner till om systemet är att vi har varit medvetna om saken i omkring ett och ett halvt år, och att den polska jordbruksförvaltningen inledningsvis reagerade mycket tvekande, och sedan beslöt att ändra sin strategi, vilket ledde till en avsevärd försening. Om ni har några belägg för att kommissionens personal lämnat felaktig information, så ber jag er låta mig få veta det, eftersom jag skulle vilja undersöka frågan. Jag känner inte till att något sådant har hänt.
Men jag kan gå med på en sak: det vi har upplevt här är ytterligare ett bevis på att våra administrativa strukturer är så otroligt komplicerade inom vissa områden att ett anslutningsland inte kan, även om det vill, uppfylla dessa krav på förhållandevis kort tid. Det gäller särskilt jordbruksområdet.
Vi har också upplevt att Sapardprogrammet har visat sig vara det svåraste av alla föranslutningsprogrammen, eftersom det ställer de största kraven på de nya medlemmarna, och därför att det är det mest komplicerade av alla systemen och innehåller flest åtaganden. Jag medger villigt att vi har att göra med ett ytterst komplicerat system, men om ni vill diskutera vem som är ansvarig för att vi har eller måste ha sådana komplicerade strukturer på detta område så är det en helt annan fråga.
– Herr talman! Jag kommer att utnyttja detta inlägg för att särskilt hänvisa till Ungern, ett land som jag har observerat i min egenskap av föredragande här i kammaren. Jag vill komma med några kompletterande klargöranden om de slutsatser som jag redan haft möjlighet att läsa, och vill först belysa den höga graden av harmonisering av den ungerska lagstiftningen och de nationella institutionerna med , vilket jag naturligtvis konstaterar med tillfredsställelse.
Den första fråga jag vill ställa gäller den s.k. , den lag som gäller ungrare som är bosatta i grannländerna: vad anser ni om den nuvarande situationen, herr kommissionär? Tror ni verkligen att löftet om att rådfråga grannländerna innan denna lag ändras har respekterats? Den andra frågan gäller kampen mot korruption och organiserad brottslighet, som ni redan haft tillfälle att nämna i annat sammanhang, herr kommissionär: vad anser ni om de ungerska myndigheternas uppträdande när de undersökte och beivrade de avancerade ekonomiska skandaler som ni känner till, herr kommissionär, och som nyligen har avslöjats i landet? Vilka uttryckliga kommentarer har ni till den ungerska regeringens kritik av den finansiella tillsynsmyndigheten, som naturligtvis är oberoende av landets regering?
. – Herr Queiró! Jag tror inte att det vore förnuftigt av kommissionen att återuppta de frågor som hänger samman med den ungerska . Jag har länge, med yttersta diskretion, strävat efter att hjälpa alla berörda länder att undvika de konflikter som kan bli följden av den. Vi har nu nått en punkt där Rumänien och Ungern är överens, och där diskussionen mellan Slovakien och Ungern ännu inte har slutförts. Jag vill bestämt råda till att vi inte ingriper här, eftersom detta snarare är ett tillfälle för de två staterna att tala och agera på ett sätt som anstår grannar. Om vi behöver hjälpa till, så kan vi göra det. Men för ögonblicket talar de två länderna med varandra, och jag tror att de når ett resultat förr eller senare. Även om de inte gör det, kommer gemenskapens lagstiftning att gälla i frågan från och med den 1 maj 2004, och det kommer i varje fall att utesluta all särbehandling på grund av nationalitet.
Den andra frågan är mycket komplicerad i ljuset av de inhemska diskussionerna i Ungern. Jag tror inte att vi har att göra med något systematiskt problem här, alltså med ett problem som kunde visa att Ungern inte har uppfyllt villkoren för anslutningen. Vi har snarare att göra med massiva, mycket tungt vägande och mycket emotionella inhemska dispyter. Jag tror inte att det är min sak att blanda mig i en sådan konflikt eller yttra mig om den. På samma sätt som jag skulle undvika att blanda mig i inhemska dispyter i de nuvarande medlemsländerna, bör vi nu inse att våra nya medlemsstater har lämnat den fas bakom sig där de till synes befann sig under någon sorts övervakning. Jag känner mig inte på något sätt ansvarig längre för inhemska företeelser i dessa länder. Att iaktta och bedöma dem är nu parlamentets och rådets sak, men det åligger helt säkert inte den verkställande makten att göra någon bedömning av vad en fritt vald regering och ett fritt valt parlament gör. Jag ber er förstå att jag inte vill att kommissionen skall börja blanda sig i blivande medlemsstaters inrikespolitik.
– Herr talman, kommissionär Verheugen! Jag anser att rapporterna är mycket exakta och välavvägda. I fråga om Rumänien vill jag tillägga att vi helt nyligen har sett tydliga åtgärder mot korruptionen, och detta bör betraktas som en god sak. Det är en fråga som jag vill att ni noga överväger, herr kommissionär, nämligen att vissa aspekter av mindre brott sprids till grannländerna. Det orsakar stora problem, och jag ber er, herr kommissionär, att verkligen uppmana Rumänien att göra något för att motarbeta detta; det skulle ligga i deras eget intresse.
I fråga om Turkiet anser jag att er rapport är mycket välbalanserad, och Cypernfrågan har också behandlats bra. Jag vill fråga er, herr kommissionär, om ni vill förena er med mig, och kanske också uppmana alla partier här i kammaren att inte göra Turkiet till en kampanjfråga vid nästa Europaval, eftersom jag befarar att det finns vissa krafter som betraktar ”För eller emot Turkiet” som den stora frågan för valkampanjen 2004. Jag hoppas att ni håller med mig om att detta inte bör ske. Tack så mycket!
– Herr kommissionär! Skulle ni vilja diskutera det kommande valet till Europaparlamentet?
. – Herr talman! Här löper jag en risk att fås att tappa fotfästet. Ni är medveten om, herr Swoboda, att alla partier här i parlamentet måste ha full frihet att lyfta fram vilket europeiskt problem som helst till en kärnfråga. Jag har sagt det upprepade gånger: jag varken kan eller vill hindra någon från att i valen ta upp en fråga som är av sådan grundläggande vikt för Europas framtid som Turkiets eventuella anslutning. Var skall de i sanningens namn göra det om inte tillsammans med väljarna under tiden fram till valet? Som jag förstår grundvalen för en demokrati så har medborgarna rätt att få diskutera sådana frågor. Det står fullständigt klart för mig, och jag kommer därför inte att kritisera någon.
Jag kan bara upprepa det som jag redan sagt, nämligen att diskussionen bör föras på ett sådant sätt att ingen skada sker, och att man då alltid bör ta hänsyn till de gemensamma europeiska intressena, och så att allmänheten får veta att vi vill ha något från Turkiet. Det vi önskar är att Turkiet i sitt politiska, strategiska och geografiska läge skall ta över säkerhetsfunktioner från oss, både politiska och ekonomiska, vilka ingen annan i världen är i stånd att ta över. Vi behöver Turkiet på vår sida. Allmänheten behöver också få veta det.
– Herr talman! För det första: när det gäller tillgängligheten i fråga om kommissionens rapporter, kanske kommissionen skulle kunna vara tillmötesgående mot denna kammare och lämna förhandsexemplar till parlamentets föredragande i stället för att ge dem till medierna?
Jag talar som föredragande för Bulgarien, ett land på väg att ansluta sig till Europeiska unionen 2007. Jag hoppas att alla möjliga åtgärder kommer att vidtas för att slutföra förhandlingarna 2004, helst i maj 2004. Det skulle lämna ett mycket kraftfullt budskap till Bulgariens folk. Samtidigt som kommissionen så riktigt säger att anslutningsprocessen för Bulgarien bygger på principen om ”egna meriter”, har kommissionen likväl sagt att Bulgarien fram till slutet av 2005 är uppbundet av ett gemensamt anslutningsfördrag för Bulgarien och Rumänien tillsammans. Bulgarien borde inte ha några svårigheter med detta, och jag hoppas att också Rumänien skall nå detta mål, men jag vill inte tro att Bulgariens strävan på något sätt skall hållas tillbaka av dess norra grannes långsammare framsteg.
När det gäller Cypern slutligen, håller jag med om att det finns goda möjligheter för de två grupperna att nå en heltäckande uppgörelse, men detta kräver god vilja och flexibilitet från sidor och starka påtryckningar på båda parter från kommissionen.
. – Herr van Orden! Jag vill bara upprepa det som jag redan sagt. Jag måste be om ursäkt för de oriktigheter och den försumlighet i tjänsten som man anklagat för mig okänd personal för. Det faktum att åtaganden försummats någonstans får inte leda till att jag inte uppfyller mina egna åtaganden, eller åsidosätter kommissionens regler. Jag ber er förstå detta. Vi skickade dokumentet till alla föredragande – och till er – några minuter efter att det antagits av kommissionen. Jag uppmanar er emellertid att göra en bedömning av vad som uppnåtts i en ordnad personlig dialog med mig, så som vi ofta gjorde förra året. I fråga om Bulgarien och Rumänien håller jag med er. Det ena landet bör inte vänta på det andra, och vi har också garanterat detta, men för närvarande finns det inget behov eller skäl att överväga att skilja de båda länderna åt i detta anslutningsförfarande.
– Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för dessa rapporter, och alla kolleger som har bidragit i dag.
Punkten är avslutad.
. – Kommissionens rapport om kandidatländernas framsteg inför anslutningen utgör en slående lista med ”varningar”, som utan tvekan kommer att ge dessa länder en försmak av Europa när det är som mest disciplinärt. Detta resultat var emellertid oundvikligt eftersom vi undvek att välja den klokaste anslutningsmetoden, den som vi förespråkade redan 1992, och som bestod i att skapa en stor politisk federation, och då få de östeuropeiska länderna att ansluta sig till respektive gemenskapspolitik i enlighet med vad deras intressen eller förmåga gradvis föreskrev.
På förslag från kommissionen föredrog rådet en formel för anslutning i ett steg till ett samlat system, vilket obetingat ledde till en superstat, och vi får nu finna oss i konsekvenserna, eftersom detta varken är tekniskt eller politiskt genomförbart.
Det är också slående att det kandidatland som råkar ut för mest kritik, ofta på grund av triviala skäl, är Polen, som i själva verket är det friaste och mest stridbara landet vid regeringskonferensen.
I fråga om Cypern börjar kommissionen undra över den turkiska ockupationen. Det är inte en dag för tidigt. Vi måste begära att Turkiet drar bort sina trupper omedelbart.
. – Jag beklagar att pressen i förrgår fick reda på detaljerna i den rapport som ni lägger fram till ledamöterna under eftermiddagen: denna ordning förefaller inte motsvara det som borde vara institutionernas demokratiska arbetssätt. Ni har sagt att denna oberäkneliga trend är svår att kontrollera, och det oroar mig. Sedan märker jag att Turkiet i rapporten om förberedelserna inför anslutningen behandlas på samma sätt som de andra kandidatländerna, de tio plus två, och därigenom, tvärtom mot vad ni sagt, verkar se fram emot det beslut som rådet skall fatta i frågan i slutet av 2004. Slutligen noterar jag att de tio länderna, innan de ens har anslutit sig till Europeiska unionen, redan hotas av säkerhetsklausuler och att bli allvarligt tillrättavisade av kommissionen, som dessutom har en schizofren inställning, och systematiskt oroar kandidatländerna samtidigt som man får dem att tro på sig själva. Bör kandidatländerna verkligen anklagas på detta sätt? Eller avslöjar inte denna tafatthet hos kommissionen ett fundamentalt metodiskt fel, när man inte har medgett att varje lands särdrag skall tas hänsyn till på lämpligt sätt i utvidgningsprocessen, vilket riskerar att få långsiktiga konsekvenser?
– Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen: lägesrapport från regeringskonferensen.
. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det gläder mig att kunna lägga fram en lägesrapport för kammaren om Europeiska unionens konstitutionella reform.
Det italienska ordförandeskapet är fast övertygat om att de talrika problem vi står inför endast kan lösas med stöd från Europaparlamentet, och att vi endast på så vis kan uppnå en politisk överenskommelse i december. Av det skälet, och i enlighet med Italiens traditionella ståndpunkt, har vi strävat efter att maximera Europaparlamentets deltagande i regeringskonferensen.
Konventet om Europas framtid var en innovation som satte fart på det nuvarande förfarandet för en reform av fördraget. Utkastet till fördrag som sammanställdes av konventet är resultatet av mer än bara mellanstatliga förhandlingar. Det har i själva verket utformats med hjälp av en rad konstruktiva bidrag, och en strukturerad, övergripande, allmän och öppen debatt om Europas framtid. För första gången i den europeiska integrationens historia har förfarandet aktivt engagerat nationella parlament och även representanter för det civila samhället. Det politiska värdet av denna framgång får därför inte upplösas eller urvattnas genom regeringskonferensens arbete. Regeringskonferensen är för sin del ansvarig för att förbättra och komplettera de delar av fördraget där fullständig enighet ännu inte nåtts. Varje annan lösning skulle betraktas som ett försök att förringa den demokratiska och öppna metod som lanserades i och med Europeiska konventets arbete. Om detta skedde vore det ett steg tillbaka, som våra medborgare skulle få svårt att förstå eller försvara.
Detta är den övertygelse som det italienska ordförandeskapets huvudsakliga målsättning vilar på, och målet är att uppnå full politisk enighet om konstitutionstexten i december. Det kommer att göra det möjligt att underteckna det kommande konstitutionsfördraget – en konstitution för Europa, som ordförande Giscard d’Estaing kallade det – under tiden mellan den 1 maj 2004, vilket är det datum som fastslagits för anslutningen av de tio nya medlemsstaterna, och valen till Europaparlamentet. Om debatten om konstitutionen skulle utsträckas utöver dessa datum skulle det orsaka två allvarliga problem med tanke på laglighet och öppenhet. Å ena sidan skulle det konstituerande arvet från konventet gå förlorat; å andra sidan skulle de europeiska medborgarna gå till val till Europaparlamentet utan att ha någon aning om unionens blivande konstitutionella form.
Det italienska ordförandeskapet kommer med säkerhet inte att tillåta sig att manövreras in i förhandlingar om en urvattnad kompromiss som skulle utgöra ett avsteg från konventets utkast, bara för att uppnå samförstånd i kontroversiella frågor. Vårt mål är att uppnå ett kvalitativt resultat genom att hålla oss till den europeiska allmänhetens förväntningar, och se till att vi kan garantera en effektiv, demokratisk funktion inom unionen långt in i framtiden. Att förse Europeiska unionen med en konstitution är en utmaning inte bara för vissa länder eller för det italienska ordförandeskapet, som har äran att lotsa rådet genom detta speciella skede, utan för oss alla. Vi är skyldiga våra medborgare det. Om vi misslyckas med att klara denna utmaning så misslyckas också det återförenade Europa, och med det Europeiska unionen som en kraft för stabilitet och välstånd i världen. Ett misslyckande skulle göra oss alla till förlorare.
Efter öppningsceremonin den 4 oktober började regeringskonferensens verkliga arbete. Som förväntat var de absolut mest komplexa frågorna de som hängde samman med institutionsangelägenheter. De huvudsakliga frågorna gällde kommissionens sammansättning, valförfaranden och ansvarsområdet för Europeiska rådets ordförande, utrikesministerns status och uträkningen av kvalificerad majoritet. Dessa frågor granskades vid regeringskonferensens möten, som ägde rum under första hälften av oktober. Vid ministermötet den 27 oktober utsträcktes diskussionen till att omfatta frågor som inte tagits upp, eller bara tagits upp marginellt, vid tidigare möten. Följande frågor behandlades särskilt vid mötet: utformningen av rådets ordförandeskap, omfattningen av omröstningar med kvalificerad majoritet och frågor av icke-institutionell karaktär, med särskild hänvisning till ekonomiska och finansiella anslag.
Vid debatten bekräftades att medlemsstaterna har skilda ståndpunkter och att förslagen i utkastet till konstitutionellt fördrag, som godkänts av konventet, i huvudsak är välavvägda. Det framkom också tydligt att en förnyad debatt om särskilda aspekter i utkastet till fördrag bara skulle leda till en upprepning av motstridiga ståndpunkter, och inte till något nytt samförstånd.
Följande slutsatser kan dras av det som uppnåddes vid mötet. För det första börjar synpunkterna beträffande det blivande ordförandeskapet i rådet gradvis att mötas, även om frågan måste tas upp på nytt i samband med ett omfattande förslag som täcker alla institutionella strukturer i den framtida utvidgade Europeiska unionen. Den stora majoriteten medlemsstater motsätter sig att det inrättas ett lagstiftande råd. Det italienska ordförandeskapet har vederbörligen noterat detta motstånd, men kommer att göra allt som står i dess makt för att se till att det lagstiftande rådet behålls i fördraget, åtminstone som en framtida möjlighet och följaktligen som en möjlig utveckling av systemet med rådet.
För det andra bekräftas det att medlemsstaterna fortfarande har skilda åsikter i fråga om omfattningen av omröstningen med kvalificerad majoritet. Följaktligen kommer ordförandeskapet att överväga vilka instrument som bör väljas för att uppnå samförstånd – särskilt i känsliga, avgörande frågor såsom beskattning, egna tillgångar, samarbete rörande straffrättskipning och polisiärt samarbete. I varje fall kommer konventets utkast att förbli den huvudsakliga grundval som en välavvägd, ambitiös överenskommelse kommer att vila på.
För det tredje var det påtagligt orimliga antalet icke-institutionella frågor, som togs upp av medlemsstaterna, helt oförenligt med de tidsbegränsningar i regeringskonferensens schema som fastslagits i Thessaloniki och bekräftats i Bryssel av regeringscheferna. Följaktligen kommer ordförandeskapet att undersöka dessa frågor selektivt, och identifiera de områden där det förefaller växa fram ett samförstånd som skiljer sig från den kurs som angetts i konventets utkast, och de områden som behöver klargöras tekniskt och redaktionellt. Det blir sedan medlemsstaternas sak att besluta om man vill insistera på särskilda minoritetsfrågor, och om så krävs lägga fram dem för regeringscheferna.
På grundval av konventets utkast och utrikesministrarnas arbete kommer ordförandeskapet att sammanställa ett omfattande förslag som koncentrerar sig på det institutionella paketet och försvarsfrågorna. I förslaget kommer man att försöka behandla kraven från både anslutningsländer och kandidatländer. Utgångspunkten för förslaget kommer emellertid fortfarande att vara konventets utkast, och man kommer där att försöka uppnå kompromisser som är åtminstone lika ambitiösa och hedervärda som de som lagts fram av konventet. Vi är villiga att överväga eventuella justeringar, men motsätter oss resolut all urholkning och tillbakagång.
Förmodligen beror den europeiska konstitutionens framtid på vad dessa förhandlingar utmynnar i. Därför, och med tanke på den höga insatsen, bör alla parter vara flexibla när det gäller att skapa grunden för Europeiska unionen under det tjugoförsta århundradet. Vi måste ge upp de trångsynta intressena och överge idén om att få något i gengäld, där varje enskild eftergift måste leda till en motsvarande vinst. Denna metod strider – eller snarare skulle strida – mot själva begreppet europeisk integration, och om den tillämpas systematiskt skulle den kunna underminera unionens grundvalar. Även om rättvisa är en förutsättning för alla konstitutionella överenskommelser, får ingen stoppa den pågående integrationsprocessen. De som beslutar sig för att agera på detta vis måste bereda sig på att dömas av historien, av sina europeiska partner och, framför allt, av sina medborgare. Godkännandet av den nya konstitutionen kommer att bli en framgång för alla, eller ett misslyckande för unionen. Det får inte finnas någon verklig konflikt mellan nationella och europeiska intressen.
. Herr talman, herr minister, mina damer och herrar! I denna debatt, som kallas ”lägesrapport från regeringskonferensen” – med tonvikt på ordet ”framsteg” – måste jag helt ärligt säga att kommissionen är oroad. (ö.a.: ”lägesrapport” heter på franska ”framstegsrapport”). Den 24 september 2003 uttryckte jag här i kammaren den förhoppningen att konferensen skulle medföra framsteg, att man där skulle kunna justera och förbättra vissa punkter, klargöra andra och utvärdera utkastet till konstitution som vi alla har arbetat på – och arbetat bra, anser jag – under konventet.
Jag vill tala om för er att utvärderingen går framåt under ledning av Jean-Claude Piris i rådet, med deltagande av parlamentets och kommissionens rättstjänster.
Politiskt sett har, uppriktigt sagt, förhandlingarna vid regeringskonferensen dock hittills inte medfört några som helst framsteg. Tvärtom är mitt intryck, min vän och kollega António Vitorinos intryck och utan tvekan era egna företrädare Klaus Hänsch och Iñigo Mendez de Vigos intryck att denna regeringskonferens skulle kunna leda till en tillbakagång.
Mina damer och herrar! Hädanefter måste vi sätta stopp för de ursäkter som vissa länder redan börjar komma med. Det finns inga frågetecken när det gäller metoden: det var nödvändigt att ge de nationella regeringarna tid att gemensamt diskutera resultatet av konventet. Sedan är det dags för dem att fatta beslut.
Det är ingen antydan om att det italienska ordförandeskapet skall klandras. Jag kan vittna om att det oavbrutet och oförtröttat har bemödat sig om att få till stånd en debatt och uppmuntra till konvergens. Det har konsekvent och bestämt använt sig av resultaten från konventet som en grundval. Roberto Antonione kom just med ett påpekande om det lagstiftande rådet, där vi har noterat en allmän tillbakagång. Här har ni alla, liksom jag, hört beviset för vad jag sade om det italienska ordförandeskapet – dess beslutsamhet när det gäller att bevara konventets resultat, förbättra det och förhindra att det faller samman, så långt som det står i mänsklig förmåga. Jag vill därför ge ett erkännande i synnerhet till ordförandeskapet i rådet, under ledning av minister Frattini, och dess målmedvetna ansträngningar.
Det finns inga frågetecken när det gäller konventets arbete. Som vi vet har det varit bra, men inte bara det, utan det är också helt brukbart. Konventet har fullgjort sitt mandat och till och med gått ännu längre, och lagt fram en komplett, sammanhållen text för stats- och regeringscheferna.
Slutligen finns det inget frågetecken gällande de roller som kommissionen och parlamentet spelat. Under regeringskonferensen i dag, liksom i konventet i går, arbetar vi tillsammans, och mycket ofta, oftast, når vi ett samförstånd. Det har i varje fall alltid funnits en verklig dialog mellan oss.
Jag skall vara uppriktig: det som kan ifrågasättas i den nuvarande stagnationen i regeringskonferensen är vissa regeringars tillvägagångssätt, där de agerar som om något 18-månaderskonvent inte ägt rum, där de på nytt vill öppna alla Pandoras askar, den ena efter den andra, där de nu vägrar att samtycka till det som de ofta själva skrivit på, i går i konventet, i fråga om exempelvis ekonomisk styrning, eller Europaparlamentets roll i unionens budgetförfarande. Om detta agerande skulle fortsätta, kommer det att leda till ett dödläge. Jag skall bara ge er två exempel.
För det första omröstningen med kvalificerad majoritet. Alla kort ligger på bordet. Alla ståndpunkter är kända. Vi vet alla att om kravet på enhällighet behålls för ett ämnesområde, så är vi alla, utan tvivel, dömda till kollektiv oförmåga. Det finns bara en lösning på denna situation, med tanke på att vi är så många runt bordet – snart kommer vi att bli 25 och så småningom 30 – och det är att gå över till omröstning med kvalificerad majoritet i de flesta frågorna. Vi måste besluta här och nu, och absolut inte – på inga villkor – avvika från den icke oansenliga framgång som konventets text innebär. Det andra exemplet är uppdateringen av den gemensamma politiken i tredje delen av konstitutionen. Det är inte möjligt att vi under ytterligare några veckors regeringskonferens skulle lyckas åstadkomma en perfekt, definitiv text som aldrig behöver ändras. Det som är viktigt – för tiderna kommer att ändras, det europeiska samhället och världen kommer att ändras – är förmågan att anpassa denna politik till unionens behov, till samhällets behov, när dessa förändras. Det viktiga är därför att göra mekanismen för att revidera den tredje delen än mer flexibel, åtminstone på vissa områden.
Mina damer och herrar! Jag vill här, på kommissionens vägnar, upprepa att vår enda möjlighet att få en kort, beslutsam regeringskonferens är om regeringarna iakttar den tydliga jämvikten i den konstitution som sammanställts av konventet. För övrigt förväntar vi oss att de nationella regeringarna axlar sitt ansvar: ansvaret att utan förseningar, som ni sade, herr minister, lösa ett litet antal frågor som länge har diskuterats; ansvaret att bygga in den flexibilitet och garanti som skall medge att konstitutionen kan utvecklas i tiden. Vi har nått den punkt där alla kort ligger på bordet. Nu behöver vi diskutera och fatta beslut, vilket är något annat än att rätta in nationella ståndpunkter. Vad kommissionen angår är den redo att göra detta, på samma villkor som jag angav för en månad sedan: att förbättra utkastet till konstitution på ett begränsat antal punkter, utan att äventyra den totala jämvikten; att se till att alla bestämmelser blir tydligare så att missförstånd eller förvirring kan undvikas när texten skall ratificeras; att utföra det jag skulle vilja kalla den lagstiftande finslipningen som konventet har anförtrott kommissionen.
Mina damer och herrar! Jag upplever att trovärdigheten för denna regeringskonferensmetod är på tal för sista gången. Jag säger detta därför att jag redan har deltagit i tre regeringskonferenser efter Amsterdam. Varje år visar sig metoden vara mindre lämpad att föra unionen framåt. Maastrichtkonferensen avslöjade ett gemensamt mål. Amsterdamkonferensen gav ett användbart men ofullständigt resultat. Efter mödosamma förhandlingar lyckades man vid Nicekonferensen slutligen nå en komplex tillfällig kompromiss om resterna från Amsterdam. Och här står vi nu i dag med risken för ett dödläge i denna regeringskonferens, trots att konventet har gjort en betydande, högkvalitativ prestation.
Mina damer och herrar! När utkastet till konstitution antogs, blev somliga lyriska över det som de kallade konventets anda. I själva verket var det så, för dem som deltog i konventet och som fortsätter att vara stolta över det – inbegripet många av er – att den anda som fanns under arbetet helt enkelt snarare var europeisk än internationell. Allt jag önskar i detta kritiska ögonblick är att se en del av denna europeiska anda sväva än en gång över arbetet i regeringskonferensen. Cicero talade om ett besegrat folk och sade . Det betyder bokstavligen: ”De agerade klokt men alltför sent.” Det skulle absolut inte vara någon mening med att regeringarna i ett slutligen återförenat Europa agerar klokt först efter att denna regeringskonferens är över.
– Herr talman! Jag tror att det är mycket symboliskt att vi efter debatten om utvidgningen, om den politiska återföreningen på kontinenten, nu håller denna debatt om den politiska omorganisationen av kontinenten, som måste sluta med att den europeiska konstitutionen antas; jag tror att dessa två saker hänger samman och, som det italienska ordförandeskapet helt riktigt har sagt, det måste vara så, så att vi kan gå till val 2004 på grundval av en europeisk konstitution.
Herr talman! Jag sade härom dagen att jag trodde att debatterna under regeringskonferensen hittills har medfört en viss frustration, och liksom Klaus Hänsch förklarade jag detta med att de debatter som hölls var en upprepning av dem som vi hade hållit under konventet. Det kom inte fram något nytt och – som Michel Barnier redan helt korrekt har sagt – allt som åstadkoms var att reducera det som uppnåtts.
Jag måste också säga att vi bör finna en viss tillfredsställelse i detta, eftersom det i slutändan betyder att konventet gjorde ett bra arbete, och om regeringarna erbjuder oss samma saker som de gav oss då, så betyder det att det som vi stödde då var den lösning som det rådde störst enighet om.
Jag skulle vilja hänvisa till en fråga som togs upp vid det sista mötet på ministernivå, och som varit en källa till stor oro för parlamentets ledamöter. Jag syftar på Ekofin-rådets avsikt att lägga fram en serie förslag som slutligen helt och hållet skulle upplösa den kompromiss som konventet nådde om del VII i konstitutionen om unionens finanser. Detta var en kompromiss som det grubblades länge över, och som sysselsatte fyra arbetsgrupper under ordförandeskap av Emiliano Amato, Klaus Hänsch, Christophersen och Iñigo Méndez de Vigo. Denna kompromiss grundade sig på tre huvudsakliga idéer, som varit parlamentets paroll under de senaste tio åren: att uppnå mer demokrati, bättre effektivitet och större öppenhet.
Kompromissen grundade sig också på två idéer: den första var att i fråga om intäkterna skulle regeringarna ha sista ordet, eftersom det slutligen är unionens medborgare som tillhandahåller dem; och för det andra, med avseende på utgifterna, skulle Europaparlamentet ha sista ordet, eftersom parlamentet representerar dessa samma unionsmedborgare.
Följaktligen, på grundval av dessa fyra arbetsgruppers arbete, föreslog vi denna kompromiss på tre ben; det första gäller de egna tillgångarna: de egna tillgångarna beslutas av regeringarna och skall ratificeras av de nationella parlamenten; det andra är budgetplanen: det interinstitutionella avtalet är införlivat i konstitutionen och budgetplanen kommer att godkännas efter 2006 års budgetplan av en kvalificerad majoritet i rådet, och med Europaparlamentets godkännande; och för det tredje budgeten: parlamentet kommer att ha sista ordet när det gäller utgiftskapitlet; den distinktion mellan obligatoriska och icke-obligatoriska utgifter, som vi alltid har ansett vara bisarr, har försvunnit; men detta handlar om ett godkännande som kan bromsas och hindras, eftersom parlamentet för att få sista ordet måste ha tre femtedels majoritet.
Med allt detta menar jag, herr talman, att vi har en överenskommelse på tre ben, och detta parlament – som mina kolleger är väl medvetna om – menar naturligtvis att de nationella parlamentens ratificering av de egna tillgångarna är något som hör till det förgångna, och också att den fleråriga finansiella ramen bör vara något som är underkastat den vanliga lagstiftningsproceduren. Detta innebär att vi, för kompromissens skull, har gett vika eftersom vi trodde att principen enligt vilken ”regeringarna har sista ordet om intäkterna och parlamentet har sista ordet om utgifterna” är vettig.
Jag vill klargöra att detta parlament har gett vika för kompromissens skull, och därför menar jag att det för närvarande inte är någon mening med att ifrågasätta denna kompromiss, som är en av nyckelbeståndsdelarna i konstitutionstexten, eller att försöka sudda ut en del av beståndsdelarna i dessa tre ben. Jag tycker det är helt fel ur detta parlaments politiska synvinkel, och jag vill göra det helt klart att det kommer att bli helt oacceptabelt. Det kommer att utgöra en oöverskridbar gräns för oss. Och vi sade detta vid det sista mötet med regeringskonferensen, och det har godtagits också av det italienska ordförandeskapet, och medan jag sammanställde detta inlägg, herr talman, fick jag en not från Ansa Agency där Tremonti, Ekofin-rådets ordförande, säger, och jag kommer att läsa det på italienska: (Vi anser att det är viktigt att den text som sammanställts av konventet skall godkännas exakt som den är). Nåväl, låt oss lyssna till Tremonti och låt oss bibehålla kompromissen i finansfrågan.
– Herr talman! Jag har lyssnat noga till rådets ordförandes uttalanden, som angav allmänna förhållningssätt som jag känner att jag kan stödja, men jag skulle föredra att koncentrera mig på ett antal praktiska frågor, inte minst därför att Roberto Antonione efterlyste Europaparlamentets stöd. För att få detta stöd, som vi dessutom är mycket villiga att ge, måste han ta upp och diskutera Europaparlamentets ståndpunkter.
Den 21 oktober ägde ett sammanträde rum med utskottet för konstitutionella frågor, där den italienske utrikesministern deltog, och företrädde rådets ordförande. Jag vill igen uppmärksamma Roberto Antonione och kammaren på två saker. Vi är absolut för att man behåller hänvisningen till det lagstiftande rådet, koncentrationen av Europaparlamentets lagstiftande funktion i rådet, vilket är en viktig punkt, en viktig innovation i konventionsutkastet. Nu säger Roberto Antonione till oss att han har konstaterat att majoriteten motsätter sig detta. Jag vill än en gång uttala mina tvivel i fråga om detta förhållningssätt: man kan inte fatta beslut bara genom att räkna antalet röster för och emot. Ibland får jag till och med det intrycket att de 28 regeringarnas synpunkter är en del av ekvationen, medan endast 25 har rätt att yttra sig, eftersom tre bara är observatörer. Under konventet gjordes analyser, det byttes åsikter, man sökte lösningar och diskuterade punkterna för och mot varje lösning, och till slut gjorde man en kompromiss. Vi kan inte godta att regeringskonferensen inte skall göra något annat än att räkna samman rösterna för och emot. Roberto Antonione har lovat – och jag uppskattar betydelsen av det – att låta frågan stå öppen. Jag vet inte exakt vad som blir följden av detta, men vi kräver att denna punkt inte skall tas bort.
Den andra punkten gäller förfarandet för att revidera fördragen. Roberto Antonione nämnde det inte i dag, men Frattini åtog sig inför vårt utskott att undersöka möjligheterna att sammanställa ett italienskt förslag för att gå längre än den text som inte överenskoms under konventet och därför inte är bindande för någon part. Vi riskerar att skapa en absurd situation där vi går tillbaka till ruta ett i frågor som redan lösts genom en kompromiss under konventet, men vi klarar inte av att diskutera frågor som inte överenskoms under konventet, exempelvis revideringsförfarandet. Jag vet inte huruvida det italienska ordförandeskapet har för avsikt att också inbegripa denna fråga i det omfattande förslag som planerats för den tredje novemberveckan, men vi upprepar vårt orubbliga löfte att kämpa för att detta skall inbegripas.
Slutligen nämnde Roberto Antonione inte den fråga som togs upp av Iñigo Méndez de Vigo: det är oacceptabelt att vissa delar av ministerrådet gör ändringar av konventets text.
– Herr talman! Resultatet av ministerrådet (ekonomiska och finansiella frågor) oroar även mig mycket. I går anklagade en av dess främsta ledamöter, den brittiska finansministern, konventets utkast för att utgöra ett hot mot genomförandet av en federal stat med centraliserad finanspolitik. Detta är en grov och osann anklagelse som visar en beklaglig avoghet mot konventets arbete.
Sedan försöker Ekofin undergräva paketet med det finansiella systemet. I sitt reaktionära förslag verkar man vilja gå från omröstning med kvalificerad majoritet till permanent enhällighet om budgetplanen, och det verkar även som om man vill undanröja parlamentets samtyckesrätt. Man vill vika från allmän rätt till rådets rätt och ta bort parlamentets sista ord om budgeten. Ett säkert resultat av detta skulle bli en ökning av budgetens totala utgifter. Utan att kunna rösta ned besvärliga och kanske giriga medlemsstater kommer unionen att bli tvungen att ha utdragna och offentliga gräl som slutar i kostsamma eftergifter.
I själva verket försöker finansministrarna att undertrycka detta parlaments roll som en partner i budgetmyndigheten. De inför finansenvälde över parlamentarisk demokrati. Makten över statskassan är en huvudfunktion, ett mycket centralt och långvarigt maktutövande i alla våra medlemsstaters parlament. Om Ekofin-rådets förslag skulle tillåtas att bli framgångsrikt på regeringskonferensen kommer detta parlament att försvagas till ett blekt åtlöje. Envåldshärskarna kommer att ha vunnit över demokraterna.
– Herr talman! Som tidigare ledamot i konventet måste jag säga att jag är mycket förvånad över det som pågår vid regeringskonferensen. Man behöver bara titta på meddelandet från ordförandeskapet, dokument 37. Det man läser där tycker jag är helt otroligt. Enbart listan över önskade ändringar i konventets text är 20 sidor lång. När jag ser det kan jag inte undgå att få det intrycket att vissa regeringar uppenbarligen inte tog konventet på allvar, för hur skulle man annars förklara varför samma regeringar som stödde samförståndet i konventet nu ropar på detta övermått av ändringar? Jag beklagar att det bara är tvisteämnena gällande institutionella frågor som i hög grad når allmänheten: antalet kommissionsledamöter eller frågan om majoritet i rådet. Dessa är utan tvivel viktiga frågor – i det avseendet behöver vi som jag ser det inte gå tillbaka till Nice.
Vidare vill jag också tydligt förklara att jag förväntar mig att regeringskonferensen skall följa konventet genom att avslå varje försök att införliva en hänvisning till Gud i konstitutionsfördraget. Artikel 10 i stadgan om de grundläggande rättigheterna garanterar allas fullständiga rätt till religionsfrihet. Detta är rätt och riktigt, men att dela upp människorna i Europeiska unionen i religiösa och icke-religiösa med hjälp av konstitutionen – nej, det får inte tillåtas hända, inte på några villkor.
Varje steg bakåt när det gäller parlamentets rättigheter är också oacceptabla, särskilt i fråga om kammarens budgetbefogenheter. Jag menar att de som vill svinga yxan här visar en viss brist på kontakt med ett demokratiskt Europa.
Vid konventet strävade jag efter att göra EU mer socialt, eftersom ett socialt Europa är det som allmänheten med all rätt förväntar sig. Det är just i detta avseende som jag tror att EU fortfarande har lång väg att gå. Jag blir förvånad när viktiga politiker i mitt land hävdar att konventets utkast är farligt från en ordningspolitisk synpunkt, eller när man från Deutsche Bank meddelar att dominansen av sociala syften i konventets utkast hotar EU:s ekonomiska struktur.
Jag undrar vad regeringskonferensen gör rent konkret på detta område. Kommer den att avvisa sådana angrepp på utkastets fortsatta utveckling? Hur kommer bristen på överensstämmelse mellan del III och del I att hanteras? Med tanke på politik och lagstiftning är det oavvisligt att åtgärderna rörande ekonomisk och monetär politik i del III anpassas till de grundläggande åtgärderna i del I. Jag garanterar att ingen kan förstå och säkert inte godkänna om det finns två ekonomiska filosofier i konstitutionstexten: social marknadsekonomi, välavvägd ekonomisk tillväxt och full sysselsättning å ena sidan, och en öppen marknadsekonomi med fri konkurrens och endast en hög sysselsättningsnivå å andra sidan.
Parlamentet måste uppmärksamma alla dessa frågor i mycket högre utsträckning. När jag säger detta, riktar jag också mina kommentarer till min egen regering. I stället för att avstå från att göra ändringar, bör denna vid regeringskonferensen försvara de sociala målen i del I, så att de klart och omisskännligt också tillämpas i del III i konstitutionsfördraget.
– Herr talman, mina damer och herrar! Regeringskonferensen som just har börjat ger intryck av en bunt sedlar som har kastats ut i folkmassan på en gågata. Alla knuffas för att få tag i en sedel; konventets utkast behandlas som om det vore ett villebråd som skulle jagas till döds, så att alla kan roffa åt sig en egen bit.
Kommen så långt undrar jag vem som verkligen ligger bakom Europas konstitution. Medborgarna? Deras direkt valda ombud – parlamenten – eller till och med statsrådsberedningarna och de nationella regeringarna? En dag blir vi tvungna att besvara denna fråga, inför historien och folken i Europa. Regeringskonferensen ger sitt eget svar, att de är källan till Europas konstitution.
I Thessaloniki hävdade de att de inte skulle öppna Pandoras ask. Pandoras ask är öppen och ni kan se hur de gamla sjukdomarna i Europa sprider sig, nationell egoism och unilateralistiska strävanden i de enskilda institutionerna. Varifrån skulle de annars komma, dessa sjukdomar och den ondska som vi upplever?
I sitt första möte tog alltså det lagstiftande rådet bort aspekten med maktdelning och öppenhet i lagstiftningen, utan någon debatt. Finansministrarna håller med: färre rättigheter för parlamentet, mindre publicitet, färre rättigheter för kommissionen. De är de enda lagstiftarna. De – och endast de – har budgetsuveränitet inom stängda dörrar. Omröstning med kvalificerad majoritet – ett viktigt steg i utkastet till konstitution – bestrids på många områden. Dubbel majoritet i rådet, en av konventets vackraste principer: en lag antas med en majoritet av staterna och majoriteten av medborgarna. Det är förståeligt, det är legitimt. Det angrips därför att det inte passar in i deras maktspel. Ytterligare ett steg framåt: Euratom. En viktig öppning för att reformera detta föråldrade fördrag kommer att blockeras. Europeiska centralbanken, som av konventet har bundits till europeiska värden och syften, kommer att undantas från dessa värden av solidaritetsskäl. Jag skulle kunna fortsätta. Angreppen är våldsamma. Principen är: mer makt åt regeringarna, mindre demokrati, färre rättigheter för medborgarna, och mindre kännedom hos allmänheten. Vi måste reagera på detta, och om parlamenten inte gör det, så kommer Europas konstitution att bli dålig.
– Herr talman, herr Antonione, herr kommissionär, mina damer och herrar! Nyheterna från regeringskonferensen utmålar en bild av meningsskiljaktigheter och svårigheter. För alla ointresserade, objektiva observatörer kommer det inte som någon överraskning. Bara de som stöder den felaktiga idén att ett förmodat samförstånd hade uppnåtts inom konventet kan låtsas vara förvånade. Vi vet alla att resultaten från konventet inte skulle godtas som ett demokratiskt samförstånd någonstans där de demokratiska principerna är kända och respekterade, och där det röstas. Vi har nu ett obehagligt bevis för motsatsen, som återfinns i själva regeringskonferensens egenart, den enda institution som efterkommer fördragen och utövar den demokratiska och lagliga legitimiteten att fatta beslut. De som försökt förminska regeringskonferensen, som fortfarande envisas med att göra det, är därför inne på fel spår.
Jag bugar mig för det italienska ordförandeskapet och det målmedvetna sätt på vilket det har utfört sitt arbete. Det är kristallklart i dag att skulden för alla eventuella misstag inte vilar på detta ordförandeskap, utan på dem som framhärdar med att forcera frågan, genom att behandla medlemsstaternas lagenliga rättigheter hänsynslöst och försvaga demokratin och lagbestämmelserna. Bland alla dessa vill jag framhålla Jacques Chiracs olyckliga öppningstal, som på ett olycksbådande sätt följdes av Gerhard Schröder, som försökte använda sig av ekonomisk utpressning för att undertrycka debatterna i regeringskonferensen, och använda gemenskapens medel för att hota vissa medlemsstater. Det var sämsta möjliga början på konferensen, eftersom det angav en ytterst negativ ton, väldigt långt från det italienska ordförandeskapets positiva ansträngningar och goodwill. Jag vet inte om någon kände sig osäker, men hela saken förtjänar att fullständigt fördömas. Detta är inte rätt sätt!
Å andra sidan föreföll den tyske förbundskanslern mjuka upp sina dogmatiska inledande ståndpunkter, när han under ett besök i Bratislava för några dagar sedan uppgav att han kanske skulle vara beredd att godta de högljudda kraven på att tillsättandet av kommissionen skulle ske med en kommissionsledamot för varje medlemsstat, med samma rättigheter. Jag välkomnar dessa signaler – de är gnistor av hopp och lovande utspel. Det är rätt sätt. Jag hoppas att dessa signaler kommer att visa sig äkta och utvidgas till andra frågor på vår dagordning: respekt för subsidiaritetsprincipen, garantier för att den nationella konstitutionella lagstiftningen äger företräde, öppenhet i rådets lagstiftande förfaranden, erkännande av vårt kristna arv i ingressen, bibehållande av det roterande ordförandeskapet eller en tillfredsställande lösning på de olika problem som förorsakas av den olämpliga längden på varje period, eliminering av terminologiska fantasifulla idéer som t.ex. ”utrikesminister” eller ”konstitution för Europa”, borttagande eller sträng ransonering av flexibilitets- eller klausuler för att inte fuska med systemet för att revidera fördragen, osv.
Ju längre bort vi kommer från diktaten från ett kabinett, även om det kallar sig ett ordförandeskap, desto mer framgångsrik kommer regeringskonferensen att bli. Regeringskonferensen kommer bara att misslyckas om omedgörligheten hos vissa ”big guns” gör att man vill stjälpa en jämvikt som behövs när man osjälviskt strävar efter europeisk integration. Ju mer regeringskonferensen respekterar och främjar den heliga grundläggande principen om jämlikhet mellan medlemsstaterna, ju mer den försiktigt och realistiskt vårdar det faktiska läget i den allmänna opinionen om nationell identitet och europeisk identitet, desto mer stöd kommer den att få.
Det vore bra att påminna den franske ordföranden om att resultatet av hans diplomati, av hans europeiska ordförandeskap, var själva Nicefördraget. Detta faktum kan hjälpa honom och andra att lugna de upprörda nerver som de så ofta visar. Nicefördraget är det fördrag som är i kraft. Det är för övrigt ett fördrag som inte ens är fullständigt i kraft än. Det är därför ingen brådska, det är därför inget drama, ingen anledning till förtvivlan eller bedrövelse. Nicefördraget är det alternativa samförstånd som så många människor åkallar; det innebär också, just nu, det enda verkliga samförståndet, det fördrag som vi sammanställde när vi beredde oss för den huvudsakliga utmaning som vi nu står inför: utvidgningen. Låt oss därför inte sätta tidtabellen före kärnfrågan. Reformen av fördragen måste bli en bra reform, en varaktig reform, en som ger alla tid att tala och bli hörda, att utforma verkligt samförstånd, att bygga och befästa autentisk, varaktig enighet. Det får inte bli en reform som görs i brådska, som är ägnad att falla vid första hinder, som konventets text för närvarande gör. Vi tror att Europeiska unionen inte kan misslyckas. Europeiska unionen får inte misslyckas.
– Herr talman! Resultaten av EU:s konvent har nu tryckts i ett antal storartade böcker med blå ryggar, men de är fullständigt oläsliga. Det finns inget ordregister. Vem i rådet är ansvarig för att sända ut tjocka böcker på alla språk utan uppslagsord som skulle ha gjort det möjligt för människor att finna de ställen som de är särskilt intresserade av? Som skattebetalande medborgare betalar vi miljarder till EU:s talrika informationskontor, som dock sedan använder pengarna till propaganda snarare än till att lämna verklig information.
Det är bisarrt att det är på mitt kontor, snarare än i institutionerna, som vi tar fram de läsvänliga upplagorna av utkastet till konstitution som folk, inklusive politiker, har möjlighet att kunna förstå. Vi har försett marginalerna med många korshänvisningar så att man inte behöver hoppa bakåt eller framåt för att se om det krävs enhällighet eller kvalificerad majoritet. Vi har strukit under alla nyckelord så att man snabbt kan skumma igenom konstitutionsutkastet, och vi har sammanställt en omfattande alfabetisk ordlista så att sådana ord som ”subsidiaritet”, ”religion” och ”försvar” kan slås upp, och så att man snabbt kan finna de ställen där de omnämns. Dessutom har vi gjort vårt arbete tillgängligt gratis på Internet på alla språk. Allting är inte färdigt än på alla språk, men de viktigaste delarna finns där och kan laddas ner helt fritt från min webbsida med adress ”bonde.com”. Vi har också sammanställt ungefär 1 000 definitioner med dithörande länkar till webbsidan ”euabc.com”, och vem som helst kan ladda ned dem gratis till sin egen dator och få framtida ändringar sända till sig helt automatiskt via e-post.
Detta är en uppgift som rådet skulle ha utfört. I stället bröt de en överenskommelse som gjordes med oss i Democracy Forum och tryckte konstitutionsutkastet utan att bifoga minoritetsförklaringen. Vi hade en kristallklar överenskommelse med Giscard d’Estaing och John Kerr. Vi undertecknade dokumentet och beskrev det totala resultatet för att i gengäld få minoritetsförklaringen tryckt, så att EU:s medborgare fritt skulle kunna välja mellan majoritetens och minoritetens visioner av Europa.
Jag vill nu kontakta rådet för att se till att minoritetsförklaringen trycks tillsammans med konstitutionsutkastet, och det gläder mig att kunna göra våra läsarvänliga upplagor gratis tillgängliga för rådet. Det är underligt att vi som motsätter oss konstitutionsutkastet skall betala för publiceringen av den, så att det också kan läsas.
– Herr talman! Kommissionsledamot Barnier har utmålat en blek bild av situationen, och uttryckt kommissionens oro, som delas av många, över hur arbetet fortskrider. Han meddelade oss att det inte är kommissionens fel, det är helt säkert inte det italienska ordförandeskapets fel, det är helt säkert inte konventets fel, och i ännu mindre utsträckning parlamentets fel. Nåväl, då skulle jag vilja veta vems fel det är. Är det Estlands fel? Polens? Aznars fel, som hellre skulle vilja ha Nicemetoden än den som föreslagits av konventet? Skulle det inte, kommissionär Barnier, kunna vara så att vi alla är lite skyldiga till att ha närmat oss denna fråga med så lite energi att alla naturligtvis, så snart grindarna hade öppnats, så snart det blev möjligt att säga att konventet hade fått det ena eller andra om bakfoten – till att börja med var det kommissionen som sade det – skyndade sig att följa kommissionens exempel i fråga om en text där det förmodligen, eftersom det var den minsta gemensamma nämnaren, skulle finnas en risk för att alla, så snart grindarna hade öppnats, skyndade sig att försöka ändra den så att den blev sämre?
Sanningen är att vi missade vår chans i Nice, vi missade vår chans i Amsterdam, och enligt min åsikt missade vi vår chans i Maastricht; vi missade möjligheten – vilket parlamentet en gång begärde men sedan glömde bort – att betona att vi först behövde gå på djupet – minns ni det berömda konceptet om att gå på djupet före utvidgningen? – och dagens debatt visar hur långt vi är från att fullfölja de avsikter som uttalades i början av det italienska ordförandeskapet, och som parlamentet fortfarande uttalade i september. Jag undrar nu, med tanke på hur saker och ting utvecklas, om det inte vore lämpligt att det italienska ordförandeskapet granskade situationen noga. Det stämmer att ni har gjort många utfästelser, och en av dem var att ta moratoriet till Förenta nationerna, men i går fick vi veta att något sådant inte kommer att ske. Ni förband er att runda av de sex månaderna med åtagandet om konventet, men det italienska ordförandeskapet – Italien, ett grundarland – har en skyldighet mot sig själv, och mot sin historia. Om det skulle bli en urvattnad text så anser jag att det minsta som det italienska ordförandeskapet bör göra är att undvika att dra slutsatser genom en hafsig text, en text som skulle skada unionens intressen mer än om man misslyckades med att dra någon slutsats. Eftersom det är så det ligger till, eftersom vi inte har något högklassigt, kraftfullt förslag som kan tåla stort motstånd, ett federalistiskt förslag i enlighet med det som Altiero Spinelli föreslog denna kammare för nästan 20 år sedan, eftersom vi inte har någon kraftfull vision som kan inspirera oss, så är det inte förvånande att alla är motvalls när det gäller mindre frågor.
Vi radikaler kommer att hålla en sammankomst den 13 och 14 november 2003 i denna fråga, med förhoppningen att vi, på grundval av en eftertanke som många kan ta del i, både här och annorstädes, kan nå en ståndpunkt så att parlamentet kan avvisa en text om förhandlingarna verkligen skulle gå mycket dåligt.
– Herr talman, mina damer och herrar! Vi kan bara titta på regeringskonferensens arbete så här långt med stor oro. Tänk er att ett konvent som får människor att le – åtminstone ett som inte tas på större allvar – lyckas, trots alla politiska och geografiska gränser och trots att det är sammansatt av företrädare från de mest skilda institutioner, att framställa ett övertygande, innehållsrikt utkast till konstitution, utan att behöva rösta om en enda sak, och nu finner vi att regeringskonferensen sliter samma utkast i stycken, sprättar upp det utan att ge den minsta antydning om hur man avser att nå ett positivt resultat.
Det är ganska anmärkningsvärt att inget av de förslag som diskuterats vid regeringskonferensen innebär något steg framåt, utan de är alla bakåtsträvande när de jämförs med konventets utkast. Regeringskonferensen har lagt in backen. Regeringscheferna befinner sig i Europeiska unionens bromsarvagn. Vi är tillbaks i Nice igen! Det mest förvånande uttalandet kom i själva verket från finansministrarna. De vill helt enkelt överföra detta parlaments budgetmakt till ”regeringsnivå”. De vill förvägra parlamentet allt deltagande i budgetbesluten. Vilken skola gick de i för att lära sig demokratins grunder?
Vet de inte att parlamentarism är demokratins stöttepelare och att parlamentets budgetmakt är parlamentarismens stöttepelare? Inte för att dess medlemmar måste ha makt, utan på grund av den demokratiska kontroll som parlamentet helt klart måste utöva. Med detta förslag förråder finansministrarna den fördemokratiska förståelsen av parlamentarismen. För övrigt har de mest kostsamma favörerna alltid fördelats vid ministermöten inom stängda dörrar, och inte i detta parlaments offentliga budgetdebatt. Det är därför parlamentet måste bibehålla sin budgetmakt.
Jag vill nämna bara några få förväntningar som vi har på regeringskonferensen och rikta dem till ordförandeskapet i rådet, vars arbete hittills, som förvisso har varit mycket positivt, vi vill stödja. För det första förväntar vi oss att det nås en överenskommelse före årets slut. Det är tekniskt möjligt. Det är inte ett enormt antal artiklar att tvista om, bara några få grundläggande institutionella frågor. För det andra måste regeringskonferensen lämna Nice bakom sig. De stats- och regeringschefer som förde denna union in i återvändsgränden i Nice måste nu föra den ut igen.
För det tredje måste det skapas en jämvikt mellan de ibland småaktiga men i huvudsak legitima nationella intressena och Europeiska gemenskapens välfärd; med andra ord måste stats- och regeringscheferna inte bara söka det som är bra för deras medlemsländer, utan de måste också ha och visa ett ansvar för Europas enande, eftersom det som rådet tänkte ut i Nice inte bara är ohållbart i demokratiska termer, utan också obegripligt för varje förnuftig person. Ett nytt fördrag måste vara lätt att förstå; det är enda möjligheten att få den öppenhet och närhet till medborgarna som vi strävar efter.
– Herr talman! Detta parlament har om och om igen varnat för risken med att riva upp fördraget genom att ta bort en bit, sedan en till och sedan ytterligare en. Vi varnade till och med kommissionen för att lägga fram sina mycket förnuftiga förslag, på grundval av att om man börjar upplösa en bit av utkastet till konstitution så kommer en annan bit att rivas upp och det blir förevändningen för någon annan att komma med ett nytt förslag, och så vidare.
Vid den senaste debatten varnade vi för förslaget från Spaniens och Polens regeringar om att återgå till Nicesystemet för omröstningar i rådet – ett ganska själviskt förslag om jag får säga så. Och nu ser vi att saker har förts ett steg längre, när en rådskonstellation med fackministrar plötsligt vaknar upp – efter månader av förhandlingar och diskussioner om just dessa ämnen och efter att konventet har avslutats – och halvvägs igenom regeringskonferensen vill sätta i gång och skriva om utkastet till konstitution. Och man vill inte ens återgå till det som för närvarande finns i fördraget, utan till något som är värre än de nuvarande fördragen när det gäller Europaparlamentets befogenheter. Uppriktigt sagt, detta är oacceptabelt.
Jag skulle dessutom vilja påstå att länderna i många fall har tagit upp punkter som deras egna regeringar, vid inledningen av regeringskonferensen, inte ens angav som önskvärda att ta upp till diskussion i detta forum. Dessa är nya punkter, och därför har vi ett problem eftersom våra regeringar – åtminstone i vissa fall – verkar splittrade i denna fråga.
Under sådana förhållanden skulle jag vilja uppmana ordförandeskapet att motsätta sig kraven från denna rådskonstellation med fackministrar. Jag skulle vilja uppmana alla kolleger i denna kammare att, på hemmaplan med sina egna regeringar, delta i de debatter som utan tvekan äger rum medan vi talar om dessa ämnen. Jag skulle vilja uppmuntra dem att skapa någon mening i sina egna regeringars ståndpunkter och återföra oss till den mer förnuftiga förhandlingslinje som de flesta regeringar – åtminstone de sex ursprungliga medlemsstaterna och Förenade kungariket – verkade följa vid inledningen av regeringskonferensen, genom att tillåta detta utkast till konstitution att gå igenom orört, om än med några få tekniska justeringar. Detta är vad vi borde sträva efter.
– Herr talman! Varken firandet eller ordet ”konstitution” kan dölja anti-gräsrotskontentan i det nya fördraget, som lägger ytterligare en länk till den kedja som binder människorna efter Maastricht, Amsterdam och Nice. Ett nytt fördrag, som skall skydda Europeiska unionens imperialistiska, anti-gräsrots- och monopolistiska politik, som överför makt till dem som redan är starka, som förstärker ojämlikheten mellan medlemsstaterna, som institutionaliserar nyliberalismen och marknadens herravälde, som ökar de repressiva mekanismerna och gynnar Europeiska unionens militarisering så långt att den antar doktrinen om förebyggande militära åtgärder med hänvisning till terrorismen.
Allt motstånd som utvecklas vid regeringskonferensen är sekundärt, eftersom ingen diskuterar militariseringen eller repressionen eller överlåtelsen av suveräniteten. Meningsskiljaktigheterna inskränker sig till hur man exakt skall omfördela makten. Människorna behöver inte någon europeisk konstitution. De behöver knappast ens en europeisk union. Vi är säkra på att de kommer att reagera både genom folkomröstningar, där de hålls, för det grekiska folket aldrig har tillfrågats, och kommer inte heller att tillfrågas nu, och genom sin dagliga kamp.
– Herr talman! Jag delar den åsikt som flera ledamöter i denna kammare redan har uttryckt. Jag måste säga att under konventet, som jag med stolthet deltog i som suppleant, respekterade jag – även om jag inte alltid höll med om – de ståndpunkter som företrädarna för Förenade kungarikets regering intagit. De klargjorde sin ståndpunkt, ibland intog de en impopulär hållning, men på det hela stod de på säker grund, och vi nådde en slutsats och kompromisser.
Ibland skulle jag ha önskat att de hade valt en annan linje, till exempel en starkare linje i förhållande till de otillfredsställande ändrade avsnitten om fiske i del I och III. Som Richard Corbett tappert påpekade, även om regeringar skulle ha kunnat uttrycka reservationer eller arbetat fram olika synpunkter på frågor som var centrala för diskussionen vid konventet, sades ingenting. Både Andrew Nicholas Duff och Iñigo Méndez de Vigo sade att dessa frågor diskuterades i stor omfattning, inte på något otillräckligt sätt, vid konventet. Nu, plötsligt, när det gäller budgetens kärnfråga, säger Ekofin-rådet, och jag är rädd att Förenade kungarikets finansminister håller med, att konventets fullständiga utkast inte är begripligt och att en helt ny ordning måste genomföras.
Detta är sannerligen det mest otillfredsställande sätt att genomföra saker på som man kan föreställa sig. Jag kritiserar Förenade kungarikets regering – det är inte den enda regering som bär skulden -, men vi borde allesammans uppmana alla de inblandade regeringarna att skärpa sig och få denna sak färdig inom rimlig tid och på grundval av konventet.
– Herr talman! Vi håller alla med om att beslutsförfaranden inom EU:s institutioner behöver effektiviseras för att ta hänsyn till de tio nya länder som går med i unionen i maj nästa år.
Vi måste reformera det sätt som vi fattar beslut på i en utvidgad europeisk gemenskap, men vi måste också säkerställa att viktiga nationella intressen skyddas när ett nytt EU-fördrag skall genomföras. Jag är utifrån ett irländskt perspektiv till exempel orolig när det gäller ett antal frågor.
För det första är bevarandet av effektiv nationell kontroll över skattepolitiken en fråga som den irländska regeringen och andra europeiska regeringar genomgående har fäst största vikt vid. De förhandlingar som förekom vid toppmötet i Nice om denna fråga gav garantier för att enhällighet skall bibehållas för beslut om alla beskattningsfrågor på EU-nivå. Jag anser att nationella regeringar och lokala myndigheter bäst kontrollerar skattefrågor, inte en centraliserad europeisk union.
För det andra är jag oroad över ett förslag om att utvidga omröstning med kvalificerad majoritet till frågor som gäller strafflagstiftning samtidigt som man höjer effektiviteten i kampen mot gränsöverskridande brott. Jag anser att detta är ett ineffektivt förslag eftersom det inte tar hänsyn till de olika medlemsstaternas särskilda rättsliga traditioner.
För det tredje är det viktigt att Irland inte får några nya skyldigheter på säkerhets- och försvarsområdet som skulle hota vår traditionella militära neutralitetspolitik. Den irländska regeringen och övriga EU-regeringar måste även bibehålla diskretion på en nationell nivå vid deltagande i alla framtida militära operationer.
Sist men inte minst skulle jag på det bestämdaste vilja kräva att mindre medlemsstater får behålla rätten att utse en ledamot av Europeiska kommissionen.
– Herr talman! Rådets ordförande började sitt tal just nu genom att säga att konventets förslag inte får försvagas av regeringskonferensen, eftersom de hade uppnåtts med hjälp av en demokratisk metod. Jag vet inte vilken sorts demokrati det skulle vara, eftersom konventet inte hade något demokratiskt mandat för att sammanställa en konstitution, det var inte representativt för de olika sidorna av den allmänna opinionen, och dessutom genomfördes inga omröstningar. Det måste vara ett nytt slags demokrati som serveras i europeisk sås.
I själva verket har de senaste mötena med regeringskonferensen visat att ett antal nationella delegationer börjar ställa sig själva några legitima frågor. För det första bör det inte vara möjligt att utvidga majoritetsomröstningen till viktiga frågor som gränskontroll, beskattning, budgetplan, straffrätt, tjänster av allmänt ekonomiskt intresse etc., eller åtminstone borde det bara vara möjligt om det i gengäld skapades ett säkerhetsnät, exempelvis en rätt till veto för varje nationell demokrati, vilket skulle utövas av dess nationella parlament eller genom en folkomröstning. Jag talar här om en genomförbar rätt till veto, och inte en oproportionerlig rätt, exempelvis rätten till utträde, vilket uppenbarligen inte är möjligt i unionens dagliga debatter.
Dessutom kan vi inte tillåta, i den form de har, övergångsklausuler som gör det möjligt att ändra förfaranden där det krävs ett enhälligt beslut, till förfaranden där det krävs majoritetsbeslut, utan att genomföra en officiell revidering, med andra ord utan att det behöver begäras en högtidlig ratificering på nationell nivå. Detta tillvägagångssätt är skräddarsytt för att uppmuntra till att införa ett Europa som styrs av självutnämnda, eliter som växer sig feta bakom ryggen på nationerna. Om dessa övergångsklausuler skulle antas – och det finns ganska många sådana i konstitutionsutkastet – så kommer nästa revidering av fördragen förmodligen att bli den sista. Efter det skulle det enda som behövs vara Europeiska rådets åsikt, och inte nationernas åsikt. Det är absolut oacceptabelt.
– Herr talman! Regeringskonferensen har inte bara varit ett forum för ett anammande av konventet, vilket regeringarna befarade i början, och vilket man verkligen hoppades här i parlamentet, och denna regeringskonferens verkar ha utvecklats till en verklig regeringskonferens. Det är ändå viktigt att konventets väsentliga idéer inte förkastas under regeringskonferensens arbete.
Det som är viktigast med regeringskonferensen är hur bra resultaten blir och inte alls om man håller tidtabellen. För närvarande är det uppenbart att det finns praktiska problem med tidtabellen. Regeringskonferensen har cirka fem veckor kvar och saker och ting har inte gått framåt i den takt som krävs. De frågor där man nått samförstånd är huvudsakligen sämre versioner av de välavvägda förslag som lades fram av konventet. Jag hänvisar här, till exempel, till att det lagstiftande rådet läggs ned.
Konventets förslag beträffande viktningen av röster måste bibehållas. Enligt min åsikt är det en rättvis kompromiss för både de stora och de små länderna. Det är nödvändigt att överge det komplicerade systemet med viktning av rösterna i enlighet med Nicefördraget, så att EU:s beslutsfattande inte blir satt ur funktion. Vi måste komma ihåg att de medlemsstater som är stora med avseende på sin befolkning möttes på halva vägen vid konventet genom överenskommelsen att ett beslut skulle kräva godkännande från tre femtedelar av EU:s medborgare. Men samtidigt garanterades det att den kvalificerade minoritet som krävdes för att blockera beslut inte skulle kunna uppnås genom att några få stora medlemsstater, exempelvis Medelhavsblocket, gick samman i en allians.
Det är absolut nödvändigt att Spaniens och Polens förslag om att ändra maktbalansen mellan medlemsstaternas regeringar avvisas. Om en kompromiss i någon riktning måste göras rörande ett förslag från konventet, bör detta göras genom att man går i en annan riktning, dvs. 50/50-modellen, där hälften av medlemsstaterna och halva befolkningen krävs för att ett beslut skall kunna fattas.
I framtiden blir det förmodligen så att varje medlemsstat kommer att garanteras sin egen kommissionär med rätt att rösta. Skräckbilder av och teorier om en alltför stor och stagnerande kommission och lata kommissionsledamöter har överdrivits starkt. Jag är säker på att man kan finna arbete och meningsfulla sysselsättningsområden för 25 kommissionsledamöter. För övrigt kommer organisationen av arbetsuppgifter på ett rationellt sätt och möjliggörandet av en hierarki med olika rang, som grundar sig på ett roterande och rättvist organiserat system, att påverka hur saker och ting blir gjorda i praktiken, om så skulle krävas.
. – Herr talman! Méndez de Vigo ringde mig förra veckan för att informera mig om Ekofins förslag, och Hänsch kom till vårt utskott i måndags. Vid båda tillfällena blev jag alldeles mållös av det som de talade om för oss. Jag kan inte fatta att rådet accepterar förslagen från Ekofin på budgetområdet. Eftersom jag är britt kan jag, när det gäller frågan om egna tillgångar, säga att jag förstår varför rådet gör detta. Om det är rätt är en annan fråga.
När det gäller de andra två frågorna om budgetplanen och budgetförfarandet, är det verkligen att gå för långt. Att vidta sådana åtgärder skulle stympa detta parlament. Det skulle inte behövas ett budgetutskott om man kom överens om detta vid regeringskonferensen. Uppriktigt sagt skulle vi bli kastrerade med en rostig sax. Vi behöver inte denna typ av så kallad ”dominans” från rådet.
Parlamentet har lagt manken till för att försöka få till stånd ett avtal vid konventet – och rådet hävdar också att det har gjort samma sak. Men det enda som vi har givit är ett godtagande av den budgetplan som ingår i fördraget. Om vi bryter det interinstitutionella avtalet just nu går vi tillbaka till fördraget, och detta ger parlamentet mycket mer makt och mycket mer befogenhet. Vi har offrat detta för att få ett avtal, vilket är en mer samverkande inställning som skulle betyda att vi samarbetar. Vad vi har här är dock inte samarbete utan tvång från rådets sida. Det kan inte få fortsätta, och alla ansträngningar som är möjliga måste göras för att garantera att det förhindras.
– Herr talman! Tillåt mig att säga först av allt att som spansk medborgare motsätter jag mig absolut alla ståndpunkter som antogs av José María Aznar under omröstningen i rådet. Låt mig för det andra nämna tre konkreta problem. Att lösa dem skulle bidra till att förbättra texten i utkastet till konstitution och betona viktiga aspekter av unionens politiska, kulturella och institutionella beskaffenhet, utan att ändra den grundläggande inriktningen på konventets arbete.
Det första problemet är behovet av att tydligt återställa de faktiska förhållandena för våra folk när vi definierar unionen, att definiera den som en union av stater, folk och medborgare. I slutet av utkastet nämns de europeiska folkens öde och välfärd som mål för Europeiska unionen. Det andra problemet är ett erkännande i konstitutionen av att det inom unionen finns konstitutionella nationaliteter, federala stater osv., med verkställande och lagstiftande makt: statsmakter, i själva verket. Det tredje problemet är att klart och tydligt fastslå att unionen är en social union. Jag hoppas hur som helst att de statslösa nationerna i Europa, exempelvis Galicien, Skottland med flera, någon gång i unionens konstitution kommer att erkännas, så att de inte tvingas slåss för att göra anspråk på sina egna stater, eftersom det är det enda praktiska sätt på vilket de kan representeras som nationer i Europeiska unionen.
– Herr talman! Konstitutionsutkastet omfattar med rätta konstitutionaliseringen av Lissabonprocessen, och det var verkligen en prestation av Europaparlamentet att försöka ge Europeiska unionen en profil som kombinerar ekonomisk reform, tillväxt, full sysselsättning och social sammanhållning, och fördragsutkastets underliggande värderingar är också ett bevis på detta mål. Men tyvärr är instrumenten för att Europeiska unionen skall uppnå dessa mål väldigt svaga. Samordning nämns helt riktigt, men just på grund av att vi inte bara har en monetär union, utan också en ekonomisk och politisk union har vi i alltför liten utsträckning tänkt igenom att vi inte bara måste ta hänsyn till de nationella ekonomiernas ömsesidiga beroende, utan också våra medborgares sociala förhållanden. Jag beklagar väldigt mycket att det på alla dessa områden återfinns ytterst lite om hur de politiska besluten skall få demokratisk legitimitet, eller någon prioritering av detta.
Detta är i sig självt något av ett misslyckande i konventets fördrag. Men när jag hör att finansministrarna uppmanar regeringskonferensen att göra ännu mindre än vad som står i utkastet, då är det ett steg tillbaka som vi här i kammaren inte kan tillåta. Och det finns något annat som vi inte får tillåta. I Europaparlamentet är vi villiga att medge att parlamentet inte behöver ha ett ord med i laget i fråga om varje teknisk innovation på områden som omfattas av medbeslutandeförfarandet, och vi är beredda att tillåta sekundärlagstiftning, men bara på villkor att expertkommittéer inte kan dölja och ändra allting inom stängda dörrar här i unionen, och av den anledningen måste hela artikel 35 inbegripas i konstitutionsfördraget, när det färdigbehandlats av regeringskonferensen. Det är också en del av demokratiseringen av den ekonomiska och monetära politiken.
– Herr kommissionär! Tillåt mig att sätta era kommentarer i ett sammanhang som är lite mindre formellt än detta. Ni har sagt att det inte är nödvändigt att be kalkonen planera julfesten, och det är detta vi håller på att bevisa. Regeringskonferensen har nått gränsen för sin förmåga. För parlamentet är det viktiga nu att behålla den jämvikt som uppnåddes i konventet. Jag föredrar ordet ”jämvikt” framför ”kompromiss”. Om det nu finns en konventionsanda, en europeisk anda som svävar över denna regeringskonferens, så hoppas jag att det är den anda som gör att vi förstår att den lyssnandefas som vi nu går igenom är den fas som gör det möjligt för oss att inse att om var och en utnyttjar sin logiska förmåga fullt ut, så kommer vår kollektiva beslutsprocess att hamna i en återvändsgränd. Om detta är fallet, och om denna lyssnandefas helt enkelt finns till för att var och en skall kunna utnyttja sin egen logiska förmåga så långt det är möjligt i avsikt att bekräfta att vi rör oss i riktning mot en återvändsgränd, då finns det fortfarande hopp för oss.
Å andra sidan befarar jag att vi, om vi inte lyckas ta detta steg, kommer att riskera att halka bakåt. Ni känner till att debatten i mitt land håller på att bli hetsig. I mitt parti har vissa redan beslutat att säga ”ja”, medan andra redan har beslutat att säga ”nej”, och andra återigen föredrar att vänta och se. I den slutliga analysen skulle det kunna göras ett avsteg, inte bara från konventets text, utan också från Nicefördraget, i fråga om omröstning med kvalificerad majoritet, i fråga om parlamentets makt när det gäller budgetfrågor eller införandet av en tröskel om 66 procent av befolkningen för att definiera en kvalificerad majoritet. Ärligt talat, herr rådsordförande, herr kommissionär, det vi önskar är att denna regeringskonferens skall koncentrera sig på de frågor som verkligen står på dagordningen, och dessa frågor, vilket Giorgio Napolitano har påmint oss om, är de frågor som konventet inte har behandlat, med andra ord den fjärde delen. På den punkten är jag mycket rädd för status quo. Det verkar förekomma en viss dristighet, och den ligger just i jämvikten i konventets förslag. Den dristigheten innebär att man använder övergångsklausulen som en revideringsklausul. Det jag vill föreslå er båda är att ni undersöker möjligheten att införa en tredje punkt i artikel IV:7.3, som skulle ha följande ordalydelse – åtminstone innehållsmässigt, men den rättsliga utformningen måste bekräftas: ”Europeiska rådet, på eget initiativ eller på begäran från Europaparlamentet, kan besluta enhälligt att tillåta regeringskonferensen att med extra kvalificerad majoritet anta de ändringar som skall göras till fördraget om upprättande av en konstitution, och att se till att ratificeringen av den sker på samma villkor.”
– Herr talman! Regeringskonferensen förstör konventets framgång. Det var nästan förväntat, eftersom denna metod med nationell och sektoriell egenkärlek i själva verket är något helt annat än konventets arbete, där man försökt finna det europeiska intresset. Det är påfallande hur regeringarna börjat angripa Europaparlamentet och dess rättigheter. Förlusten av det lagstiftande rådet är en förlust av en partner för detta parlament när det gäller lagstiftningen. Som följd kommer lagstiftningen att försvagas. Minskningen av parlamentets budgetmakt är ett angrepp på parlamentens själva legitimitet. Parlamenten skapades för att utöva demokratisk kontroll över offentliga finanser, och alla som bestrider dessa rättigheter, Europaparlamentets budgeträttigheter, angriper demokratin i Europeiska unionen, och inte bara Europaparlamentet utan också alla våra kolleger i de nationella parlamenten bör ta ställning mot detta.
De sektorsvisa råden skall faktiskt inte spela någon roll vid regeringskonferensen, och Ekofin-rådets försök riktar sig inte bara mot konventet utan också mot toppmötet i Thessaloniki. I Thessaloniki sades det att regeringscheferna och utrikesministrarna förhandlar, inte de sektoriella råden, och jag kan bara uppmana det italienska ordförandeskapet att motstå dessa försök. De bör inte tillåta detta och bör verkligen inte ge de sektoriella råden mer uppmärksamhet än de ger de politiska förslag som kommer från rättstjänsterna. Tekniska förslag, ja, men jag märker att det här läggs fram politiska förslag, även när det gäller försvarspolitikområdet, till exempel att ta bort klausulen om ömsesidigt bistånd, och att ta bort det strukturerade samarbetet. Allt detta är en ändring av andemeningen. Konventet skapade god stämning. Regeringskonferensen ger en dålig stämning, och det kan vi vara utan under ett så viktigt år som 2004.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Endast med ironi eller humor – som Rabelais sade kännetecknas ju människan av hennes förmåga att skratta – kan vi tala om någon framgång i regeringskonferensens arbete. Det vore mer exakt att tala om tillbakagång än om framsteg. Icke desto mindre skulle regeringskonferensens misslyckande med att ge Europeiska unionen en konstitution som är värd namnet säkert bli en stor besvikelse för Europas medborgare, som skulle känna sig lämnade i sticket. I själva verket har den övervägande majoriteten européer godtagit idén om en konstitution på grund av dess symboliska värde och dess förmåga att engagera människor. Exempelvis visade en undersökning som nyligen gjordes i Portugal att 69 procent av det portugisiska folket är för konstitutionen och bara 9 procent är emot den, och andra europeiska länder uppvisar en mer eller mindre likartad åsikt.
Men konstitutionen är inom räckhåll och kan med lätthet godkännas den 5 december och skrivas under i Rom, den eviga staden. Allt medlemsstaterna måste göra är helt enkelt att godta det projekt som konventet färdigställde och ge upp den destruktiva idén att skriva om det eller slita det i stycken. Vissa stater förefaller faktiskt vilja vara negativa i fråga om Europa; länder som är besatta av det faktum att de är stora, eller, omvänt, att de är små. Somliga länder förefaller begära enbart rättigheter och nämner inte alls några skyldigheter, och andra är mer intresserade av att skapa blockerande minoriteter än av att skapa fungerande majoriteter. Om detta sker, och om de nationella egenintressena tar överhanden, vad blir då ödet för den europeiska andan och den historiska idealismen som förknippas med europeisk integration? Detta skulle ringa själaringning för dem, och sänka dem för gott.
Jag, liksom många andra europeiska medborgare, vill också ha en konstitution som är mer federal, mer socialt inriktad, och som omfattar en genuin gemensam utrikes- och försvarspolitik. Denna konstitution måste då ges laglighet, som alltid är fallet med konstitutionella texter, av medborgarna, med hjälp av en folkomröstning. Jag godtar emellertid och samtycker till den nuvarande texten, som utgör ett enormt framsteg, både till form och innehåll, och som inleder en ny era i den europeiska konstitutionalismen. Därför säger jag: ”Länge leve konstitutionen!”
. – Herr talman! Jag vill börja med att tacka alla ledamöter som har yttrat sig för deras värdefulla bidrag till sammanställandet av det nya konstitutionsfördraget.
Det är mycket tydligt att vi, som i egenskap av ordförandeskap leder arbetet vid regeringskonferensen, bara kan hjälpas med våra uppgifter genom dessa bidrag, hur kritiska de än är. Men jag vill försöka mildra det som förefaller vara ett problem mellan regeringskonferensen och Europaparlamentet. Jag försöker inte säga att det inte finns några problem – jag belyste några av dem i mitt inledande tal – men vi måste också inse att i denna fas i debatten i regeringskonferensen försöker länderna med nödvändighet hålla fast vid vissa positioner under förhandlingarna, inte minst av strategiska skäl.
Ärligt talat tror jag att var och en av oss, och vi har en viss erfarenhet av förhandlingar, vet att detta köpslående, som är typiskt för förhandlingar, innebär att ståndpunkterna ofta kan förefalla ligga långt ifrån varandra ända fram till sista ögonblicket. Jag är säker på att till och med de ärade ledamöterna i Europaparlamentet, som deltar i regeringskonferensen, kan bekräfta att alla vid regeringskonferensen har uttalat sin avsikt att åtminstone lyckas finna en lösning som tar hänsyn till de tidsramar som fastslogs vid mötet med Europeiska rådet i Thessaloniki, vilket skulle göra det möjligt att underteckna den nya konstitutionsfördraget före det kommande valet till Europaparlamentet, och alla vill verkligen att det inte skall bli någon urvattnad lösning. I denna anda kan jag bekräfta det italienska ordförandeskapets löfte att se till att det inte uppstår situationer som slutligen skulle kunna leda till ett otillfredsställande resultat. Dessutom kommer den demokratiska processen, den är diskutabel – eftersom många har ifrågasatt den – att undersökas noggrant genom att, som vi alla vet, den slutliga produkten från regeringskonferensen kommer att bedömas av de nationella parlamenten, Europaparlamentet och i vissa fall även av medborgarna genom folkomröstningar, vilket blir den verkliga, slutliga bedömningen av regeringskonferensens arbete.
Att förutspå ett misslyckande på detta stadium genom att säga att det inte görs några framsteg, och att saker och ting i själva verket har kört fast, skulle därför vara både inexakt och, ärligt talat, föga hjälpsamt. Det skulle vara inexakt på grund av de skäl jag just angett: det förekommer just nu strategiska manövrar som måste betraktas som sådana, och jag anser att de inte kan betraktas på annat vis, av det enkla skälet att avsikten inte är att lösa en fråga i taget – för då skulle vi på varje stadium kunna säga: ”Detta har diskuterats och lösts” – utan tanken är i stället att inse att när man sätter i gång med ett sådant komplext förfarande kan man bara titta på helhetsbilden, och därför kommer vi vid slutet av förfarandet att kunna skapa jämvikt genom det förslag som vi som ordförandeskap lägger fram, vilket vi hoppas skall godtas av så många som möjligt och i största möjliga utsträckning.
Jag vill ändå, mycket kortfattat, ta upp ett antal punkter, de som har uppmärksammats mest, för jag har naturligtvis inte tid att reagera på allt som sagts, I fråga om det lagstiftande rådet, vilket var en av de frågor som oftast nämndes av talarna, tog vi som ordförandeskap, och på Europaparlamentets begäran, som utlovats av minister Frattini, vilket Giorgio Napolitano erinrade om vid samrådet med utskottet för konstitutionella frågor, upp detta vid det inledande mötet i Rom den 4 oktober, och föreslog det sedan igen vid regeringskonferensens senaste möte med utrikesministrarna, trots att vi hade märkt ett klart och utbrett politiskt motstånd. Det rönte ingen framgång, men vi har hållit debatten öppen i denna fråga, med tanke på att konventets arbete å ena sidan och Europaparlamentets krav å andra sidan är tillräckliga för att frågan skall ges utrymme i det slutliga förslaget. Det är ett löfte som minister Frattini gav i slutet av förhandlingarna vid det senaste regeringskonferensmötet.
I fråga om förfarandena för att revidera konstitutionsfördraget – en punkt som inte togs upp av konventet – känner de som deltar i regeringskonferensen säkert väl till att det italienska ordförandeskapet har föreslagit att det skall genomföras en debatt även i denna fråga, och att det också i detta fall finns tillfällen när det är svårt att utföra arbetet, både formellt – eftersom frågan ursprungligen inte fanns med på dagordningen – och innehållsmässigt, eftersom det har gjorts en analys som är av ganska stort värde: det öppnar en debatt om huruvida det som vi arbetar med verkligen är en konstitution. Vissa länder har börjat säga att för den händelse det är en konstitution så är det en helt annan fråga, och att de aldrig har gett något mandat att diskutera en konstitution. Ni förstår därför att allt detta inte är något särskilt enkelt förfarande, men minister Frattini, som leder regeringskonferensens arbete, har låtit debatten även om denna fråga stå öppen, och sagt att han hoppas att frågan kan begrundas över hela linjen, i ett försök att förstå att ju effektivare process vi använder för att finna en lösning, desto lättare kommer det att bli att ändra de överenskommelser som undertecknats, när den tiden kommer. Vi har åtagit oss att återkomma även till denna fråga.
Slutligen, vad gäller den fråga som ni har sagt kan bli en prioritering, vilket säkert är mycket viktigt, nämligen Ekofin-rådets bidrag, kan jag bara upprepa det som minister Frattini sade, med innebörden att det italienska ordförandeskapet inte godtar någon typ av förslag som läggs fram av någon rådskonstellation, inte ens av Ekofin.
Det godtar inte sådana förslag eftersom de är oacceptabla till sin substans, och jag stöder därför alla ledamöter som har kommit överens om att dessa förslag inte är godtagbara, på den grundvalen att vi fullständigt hyllar denna princip. Här är det naturligtvis så att om någon, så som skedde i samband med förfarandet vid konventet, föreslår synpunkter där det också nämns i pressen att de har diskuterats av Ekofin, är vi skyldiga att ta upp och diskutera dem. Men jag kan försäkra er att såvitt det italienska ordförandeskapet angår är det vår uttryckliga avsikt att trygga parlamentens rättigheter, och det gäller inte bara Europaparlamentet, utan parlamenten i allmänhet. Vi talar om den nya konstitutionen eller konstitutionsfördraget – kalla det vad ni vill, men det är i den andan vi leder förfarandet vid regeringskonferensen – och det är helt klart att om Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll saknas eller begränsas, skulle vi inte bara göra det kommande konstitutionsfördraget en otjänst, utan vi skulle också göra de europeiska medborgarna en otjänst. När det gäller detta känner jag därför att jag kan uppdra åt det italienska ordförandeskapet att sträva efter att trygga rättigheter som vi tror måste bibehållas till varje pris, medan vi samtidigt tar hänsyn till andras önskemål.
– Debatten är avslutad.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0312/2003) av Marieke Sanders-ten Holte för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om gemenskapens samarbete med länderna i Asien och Latinamerika och om ändring av rådets förordning (EG) nr 2258/96 (KOM(2002) 340 – C5-0368/2002 – 2002/0139(COD)).
. – I vissa delar av världen glöms det ibland bort att denna kammare deltar i lagstiftningen. Den nuvarande ALA-förordningen antogs för tio år sedan, som en förordning för de asiatiska och latinamerikanska länderna. Sedan dess, trots att parlamentet uttryckligen har begärt två skilda förordningar för två mycket olika regioner, har kommissionen återigen lagt fram ett förslag där man vill uppdatera den befintliga förordningen och samtidigt har för avsikt att i den införliva den förordning om bistånd till befolkningar som gjorts hemlösa, vilken kommer att utlöpa i slutet av nästa år. Vem som helst skulle kunna tro att denna resolution från parlamentet aldrig hade funnits. Utskottet för utveckling och samarbete föreslår därför, genom ändringsförslag, att man delar förordningen i två separata förordningar, och som föredragande lägger jag stor vikt vid att förmedla dess budskap till er. Det behöver inte sägas att det, även om det måste genomföras ett utförligt samråd med rådet i denna fråga, står klart för var och en att det måste göras en distinktion.
Jag vill nu fokusera på innehållet. Kommissionen vill ha ett ”lättviktigt rättsligt ramverk” för sina åtgärder när det gäller utvecklingssamarbete i båda regionerna. Nu har det verkligen blivit ett mycket lättviktigt ramverk. Som det i själva verket angavs i millennieutvecklingsmålen, är det huvudsakliga målet för utvecklingssamarbetet kampen mot fattigdomen och den slutliga utrotningen av den. Jag kan inte se att detta tydligt har uttryckts i kommissionens förslag, och inte heller innehåller förslaget andra mål, exempelvis utbildning, hälsovård, miljö och demokratisering. Min första punkt är därför att 35 procent av utgifterna bör avsättas för social infrastruktur, något som vi regelbundet har tagit med i budgeten sedan 2001. Åtminstone 20 procent av beloppet bör anslås till grundläggande hälsovård och grundläggande utbildning, för dessa millenniemål har hittills haft det mycket kärvt.
För det andra är särskilt utbildning ett mycket viktigt medel i kampen mot fattigdomen. Alla har rätt till den och måste få tillgång till alla former av utbildning, oavsett deras ursprung, kön eller ålder. En oproportionerligt stor del av utvecklingsländernas fattiga är kvinnor, men det är ofta just de som förvägras denna rättighet. Det är de som är samhällets stöttepelare. Jag vill därför eftertryckligen efterlysa lika möjligheter för män och kvinnor, och till och med extra uppmärksamhet när det gäller kvinnor och flickor, inte bara i fråga om utbildning och hälsovård, men också inom sociala, ekonomiska och i synnerhet politiska områden. Som fullvärdiga medlemmar av samhället bör de ha möjlighet att spela en roll i samhällslivet.
En annan viktig punkt är deltagande. Vid de misslyckade förhandlingarna med WTO i Cancún underströks det tydligt än en gång att utvecklingsländerna kräver fullständigt deltagande. Det har de inte, varken på regeringsnivå eller lägre ned. Det är därför mycket viktigt att alla intresserade parter tillfrågas när de strategiska dokumenten, förslagen till de årliga indikativa programmen och de årliga handlingsplanerna för utvecklingssamarbete läggs fram. Med detta menar jag inte bara regeringsorganen på nationell, regional och lokal nivå, utan också parlamentsledamöterna i dessa länder, de icke-statliga organisationerna, den privata sektorn och även alla andra aktörer i det civila samhället. De känner till sina egna krav bättre än någon annan, och kan därför ge en klar uppfattning om vad som behövs. Detta var också en viktig begäran till oss från människor ute på fältet. Bara på så sätt går det att etablera ett slags ägarskap för de olika politikområdena, och för åtgärder i utvecklingssamarbete för människor på alla nivåer. Det är viktigt att kammaren både nu och i framtiden bör vara delaktig som medlagstiftare i den europeiska utvecklingspolitiken. Kommissionen måste därför lägga fram för parlamentet de strategiska dokument som jag har hänvisat till. I detta sammanhang förefaller det uppenbart för mig att det inte bara skall göras en beskrivning av de sektorsvisa och intersektoriella prioriteringarna, och av de specifika målen, utan också av de förväntade resultaten, på grundval av lämpliga indikatorer för genomförandet. Som holländska och liberal fäster jag stort värde vid att skattebetalarnas pengar används på ett meningsfullt och effektivt sätt. Detta kan bara bestyrkas om det slås fast tydliga mål och indikatorer för genomförandet.
Slutligen vill jag understryka än en gång att Europeiska unionens samarbete med Asien och Latinamerika kräver en modern lagstiftningsram, där både kampen mot fattigdomen och mot ojämlikheten får sin egen dynamik.
Jag vill rikta ett varmt tack till mina kolleger i parlamentet för deras samarbete. Vi har haft utmärkta diskussioner, och även om dessa inte alltid lett till någon enighet tror jag att diskussionen i frågan bör betraktas som synnerligen värdefull, med tanke på vårt gemensamma mål.
. – Herr talman! Kommissionen har lagt fram ett förslag till förordning om samarbete med länderna i Asien och Latinamerika. Det finns ingen tidsbegränsning för den, även om den finansiella ramen gäller perioden 2003–2006.
Detta förslag sörjer för en allmän ökning av samarbetet med dessa regioner, och det understryks att gemensamma bestämmelser och förfaranden skall följas, exempelvis genomförandeförfaranden och beslutsfattande förfaranden. Detta är en text som ger kommissionen stor flexibilitet, eftersom den inte innehåller politiska eller operativa riktlinjer. När det gäller de medel som står till buds, föreslår kommissionen en finansiell ram för 2003–2006, som skulle delas i 60 procent för Asien och 40 procent för Latinamerika, totalt 3,793 miljarder euro.
Som föredragande av yttrandet från budgetutskottet har jag lagt fram några ändringsförslag som jag anser är mycket viktiga. Trots det faktum att avsnitt IV i budgeten, ”utrikes- och utvecklingspolitik”, är utsatt för stort ekonomiskt tryck, tror jag att de belopp som kommissionen föreslagit är förenliga med de ekonomiska gränserna. Jag håller ändå styvt på att det bör göras nödvändiga förbättringar av hur samarbetet genomförs, särskilt när man omvandlar de utlovade anslagen till faktiska betalningar för dessa regioner. För dessa två regioner ligger problemet med åtaganden som återstår att göra (RAL) på 3,45 miljarder euro. Jag har också föreslagit att man rundar av totalbeloppet till 3,8 miljarder euro för att ta hänsyn till att budgeten för 2003 under tiden antagits med siffror som ligger högre än vad kommissionen föreslagit.
Slutligen har jag föreslagit att det från budgetsynpunkt skulle vara bättre att inte införa några partiella begränsningar för de två regionerna, vilket begränsar flexibiliteten. I stället bör förordningen ha en övergripande finansiell ram. Det är därför mycket viktigt att Europeiska unionen bidrar till att utplåna fattigdomen, främjar en hållbar utveckling och säkerställer respekten för de mänskliga rättigheterna, minoriteternas rättigheter och rättigheterna för de inhemska befolkningarna, samt bidrar till demokrati, god offentlig förvaltning och till att bekämpa ojämlikhet.
Jag vill också meddela att budgetutskottet röstade för att det skulle inrättas en solidaritetsfond för denna region, vilket jag tror kommer att visa sig vara ett mycket positivt initiativ.
– Herr talman! De bestämmelser som reglerar samarbetet mellan unionen och länderna i Asien och Latinamerika är tio år gamla. Under tio år har det skett vissa förändringar i världen. I Asien har vissa länder gjort framsteg när det gäller att befästa sina demokratier, och deras utveckling har tagit fart. I andra asiatiska länder har situationen olyckligtvis förvärrats på alla politiska, ekonomiska och sociala områden.
I Latinamerika, efter 1980-talets demokratiska framsteg, och ytterligare ett decennium av ekonomiska reformer, undergår samhällena i alla länder, med vissa anmärkningsvärda undantag, en djup ekonomisk och social kris.
I båda områdena har kampen mot fattigdomen inte bara misslyckats med att åstadkomma några märkbara framsteg, utan i Bangladesh och på Haiti, i Afghanistan och i Bolivia, uppslukar fattigdomen tvärtom fler och fler socialgrupper. I vissa städer som nu är tragiskt kända för sin otrygghet, exempelvis Calcutta, finns det inte något utrymme för optimism, men i andra, exempelvis i Tucumán, och inte minst i Argentina, är fattigdom och svält – kronisk svält bland barn – något som vi tidigare aldrig skådat.
Vi välkomnar därför detta förslag från kommissionen och tror att det kommer i rättan tid, med dess förordning som ändrar och uppdaterar de som har hittills har varit i kraft. I punkt 61 i sin resolution av den 15 november 2001 förklarade parlamentet att man förespråkade att kommissionens ursprungliga förslag delades, och att man skulle tillämpa ett på Asien och ett annat på Latinamerika. Denna enda invändning mot förslaget diskuterar vi idag, och det är säkert inte något litet mål, men jag vill betona att vi stöder kommissionens förslag när det gäller frågans grundläggande principer.
Vi samtycker till målen där vårt löfte att kämpa för att utradera fattigdomen tagits upp, inte bara i samband med att finansiera och medfinansiera projekt för att främja utvecklingen, utan att också prioritera utbildning och hälsa och stärka det civila samhället för att kunna stärka demokrati, öppenhet och god offentlig förvaltning, utan vilka demokratin inte kommer att stärkas och den önskade utvecklingen inte kommer att uppnå sina mål.
Vi samtycker till den finansiella ramen, med den alltmer prominenta roll som ges till de länder som vi samarbetar med, liksom de steg som tas för att koppla loss stödet på det sätt som avses i de direktiv som nyligen antagits.
Allt detta är sådant som vi önskar uppnå genom våra ändringsförslag. Vi ogillar en formell fråga som vi inte kan överge på grund av att den hänger samman med vår filosofi och vår syn på en europeisk politik för sådana prioriterade områden som Asien och Latinamerika.
Det är inte en fråga om politisk prestige, herr Patten, och inte heller om att prioritera en region framför en annan, som en av våra kolleger sade under detta sammanträde.
Under dessa långa månader med parlamentsförhandlingar har vi fört samtal med många delaktiga regeringar, med deras ambassadörer här i Bryssel, och med många, många icke-statliga organisationer som arbetar både i Asien och Latinamerika. De har alla, jag upprepar, alla, utan något undantag, utan ett enda undantag, sagt att de föredrar två förordningar: en för Asien och en annan för Latinamerika.
Om vi säger, och om kommissionen också säger, att vi vill anta principen med delaktighet i vårt samarbete från och med det ögonblick när programmen är etablerade, och inte bara i den förvaltande och genomförande fasen av ett projekt, så verkar det inte följdriktigt nu att göra motsatsen.
I dag, i morgon genom omröstningen, kan ett medbeslutandeförfarande börja, där parlamentet inte önskar, och inte kan, ge upp sina privilegier, och där vi tror att det finns marginaler för förhandlingar med rådet.
Jag vill sluta med att gratulera föredraganden, min kollega och goda vän Marieke Sanders-ten Holte, som har gjort ett mycket bra arbete, som har försökt allt, och jag tackar er, herr Patten, för att ni ville genomföra dialogen, där jag hoppas att vi kommer att kunna fortsätta att göra framsteg under de kommande månaderna.
– Herr talman, herr kommissionär! När Europaparlamentet 1988 i egenskap av budgetansvarig myndighet lyckades få avsättningarna för samarbete med Latinamerika och Asien uppdelade i separata budgetposter togs ett avgörande steg mot en regionalisering av gemenskapens externa förbindelser. Detta förhållningssätt har sedan blivit etablerat och är både det som ligger bäst i linje med de principer om funktionella och specifika insatser som styr gemenskapens politik och det som är mest effektivt från utvecklingssynpunkt.
Parlamentets lagstiftningsbefogenheter innebär alltså att parlamentet måste yttra sig om ändringarna i ALA-förordningen, som innefattar samarbetet med båda regionerna tillsammans. Med utgångspunkt i det nämnda förhållningssättet, som till exempel kommer till uttryck i parlamentets enhälliga bifall till Salafrancabetänkandet om ett globalt partnerskap med Latinamerika, har vi i utskottet för utveckling och samarbete, i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och i delegationerna för Centralamerika och Mercosur med överväldigande majoritet uttalat att vi önskar två olika förordningar: en om Asien och en om Latinamerika.
I morgon kommer det att avhållas en omröstning som blir lika historisk och betydelsefull för de båda regionerna och för Europa som den som ledde till uppdelningen i två budgetposter. Socialistgruppen stöder kravet på två olika förordningar i enlighet med en lång utveckling som nu kulminerar. Vi anser att Latinamerika och Asien förtjänar att behandlas åtminstone på samma sätt som andra utvecklingsområden – och vad det anbelangar har både politiska företrädare och företrädare för det civila samhället i de båda områdena visat oss att de vill ha sina egna förordningar och program. Vi är övertygade om att nyttan för befolkningen i båda områdena, som förordningarna ytterst syftar till att skapa, kommer att bli mycket större än de administrativa svårigheter som kommissionen är rädd för –när allt kommer omkring kommer dessa svårigheter att begränsas till en sund tudelning av den nuvarande ALA-kommittén och omflyttningar av personal. Slutligen har vi en djupt känd respekt för vår egen förmåga att stifta lagar.
Det politiska budskap som vi sänder till befolkningen i Asien och Latinamerika genom dessa två förordningar är särskilt uppmuntrande i dessa tider av utvidgning, av europeisk expansion österut och av minskade samarbetsfonder, för att andra, kanske mer brådskande men inte desto mindre nödvändiga, situationer skall kunna lösas.
Herr talman! Slutligen skulle jag vilja påpeka att ändringsförslagen till förordningarna, som jag varmt skulle vilja gratulera Marieke Sanders-ten Holte och utskottets för utveckling och samarbete sekretariat till, kommer att avsevärt förbättra kvaliteten på vårt bidrag till kampen mot fattigdom. De kommer också att bekräfta de politiska budskap som sänds mellan regioner i Europeiska unionen och Latinamerika och vikten av att utöka Europeiska unionens insatser i Asien.
– Herr talman! Översynen av denna förordning har gett oss mycket att fundera över. För det första hade vi förslaget till samarbetsavtal, som mer liknade ett frihandelsavtal än ett utvecklingsprogram, det måste sägas. Det förvånade oss inte så mycket eftersom det ligger i linje med den nuvarande EU-politiken, som innebär att tankarna bakom gemenskapens utvecklingspolitik förändras. Inom ramen för den förordningen lyckades vi dock få in den hållbara utvecklingen igen, liksom sociala och miljömässiga mål. I synnerhet att 10 procent av budgeten för detta program skall avsättas för att bevara naturresurser och sköta dem på ett hållbart sätt, och att 35 procent skall användas för infrastrukturer för sociala insatser och hälsovård. Mänskliga rättigheter, och särskilt kvinnors, minoriteters och urbefolkningars rättigheter är också riktlinjer för EU:s samarbetspolitik i dessa områden, liksom att avskaffa ojämlikhet. Slutligen har vi sett till att det civila samhället kommer att delta i utarbetandet av de fleråriga utvecklingsplanerna. Det första målet för de nationella program som skall förhandlas fram mellan varje land och kommissionen måste därför bli att minska fattigdomen. Eftersom parlamentet inte kommer att konsulteras måste vi lägga in några riktlinjer i ett tidigt skede, och det var det vi gjorde i utskottet för utveckling och samarbete.
Mina damer och herrar! Jag ber er att inte av institutionella skäl ifrågasätta en text som äntligen har fått ett politiskt innehåll. Varför kräva två förordningar, en om Asien och en om Latinamerika, i stället för en enda förordning med flera kapitel? Det vore bättre att driva på för att öka stödet totalt sett än för att få reda på vilken kontinent som får mest. För min del anser jag att det är ointressant om pengarna fördelas till Asien eller Latinamerika, under förutsättning att de kommer de fattigaste till godo. Det är av denna anledning som vi vill ha en parlamentarisk kontroll. Tyvärr har vi lagt ned mycket energi och slösat bort mycket tid på en dispyt som för mig framstår som trivial, med tanke på de stora utmaningar vi står inför i Asien och Latinamerika. Jag anser att det väsentliga är att kämpa för innehållet i dessa förordningar, i dess kapitel, det innehåll som vi ger dem i dag, för det är det som folken i både Asien och Latinamerika väntar sig av oss nu.
– Även om jag applåderar det sätt som föredraganden har förtydligat målet för förordningen om Asien och Latinamerika är frågan i kampen mot fattigdomen följande: vilket är mervärdet i förhållande till nationellt utvecklingssamarbete? Det finns en risk att medlemsstaterna utför dubbelarbete i kampen mot fattigdom. Målet med förordningen kunde därför uttryckas tydligare. När det gäller att utveckla handelskapaciteten står det klart att detta är en kompletterande aspekt. Den kompletterar utvecklingssamarbetet och hänger samman med EU:s handelspolitik.
För det andra är inte den biregionala solidaritetsfonden som föreslås i betänkandet önskvärd. En fond måste ha väl definierade mål. Solidaritet för tankarna till en känsla av delaktighet hos människor som kommer till uttryck i sociala sammanhang, nära medborgarna och grundas på ett inre samvete: som den människokärlek som Jesus lär oss. I ett interkontinentalt sammanhang tar sig dock denna människokärlek uttryck i särskilda politiska insatser och medfinansiering av organisationer. En solidaritetsfond lämpar sig inte för detta.
Jag skulle för övrigt vilja tacka föredraganden, min landsmaninna, för hennes ansträngningar för en god sak.
– Herr talman! Jag tror att kommissionär Chris Patten är medveten om att jag alltid har försökt att engagera mig för kommissionen och stödja den i mitt arbete. Jag tillhör inte de ledamöter som anser att kommissionen är en samling statslösa byråkrater, utan tycker tvärtom att den är en nyckelinstitution i det europeiska bygget.
Kommissionen är dock också medveten om att detta stöd och engagemang inte kan betraktas som en check in blanco. Parlamentet har rätt att ha en åsikt och jag tycker inte att parlamentet skulle vara värt sitt namn om det inte använde sina befogenheter, naturligtvis på ett ansvarigt sätt, för att utöva en demokratisk kontroll över kommissionen, beklä den med sitt ämbete och agera som ett parlament som debatterar, avslår, ratificerar och korrigerar.
Det är just den övningen vi håller på med för närvarande, en övning där parlamentet med tillförsikt fullgör sina skyldigheter inom ramen för de befogenheter det har enligt fördragen och framför allt på ett område där vi handlar i enlighet med principen om medbeslutande.
Herr talman! Det är svårt att dra sig till minnes ett betänkande som har fått bredare uppslutning i kammaren, en uppslutning som kommer till uttryck i ett förslag med krav på en förordning om Asien och en om Latinamerika, i tron att dessa två områdens speciella särdrag bättre skulle komma till sin rätt i separata förordningar. Detta för att hänga samman med befintliga budgetkrav, som Francisca Sauquillo sade, och även för att behandla Latinamerika och Asien på samma sätt som andra områden och därmed förhindra alla former av diskriminering.
Jag har sagt att det samförstånd som funnits kommer att bli svårt att återskapa i parlamentet, därför att detta yttrande har antagits av parlamentet i plenum, av utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhets- och försvarspolitik, av behöriga delegationer liksom av det ansvariga utskottet, vilket är utskottet för utveckling och samarbete, och inte med knapp marginal, utan 26 personer röstade för och två avstod, av vilka en var föredraganden.
Jag vill framhålla att den andra punkten som föredragandens grupp ifrågasätter – genom ändringsförslagen – är inrättandet av en biregional solidaritetsfond. Detta är förvånande, herr talman, eftersom det är ett initiativ som alla de politiska grupperna redan har stött i plenum, också föredragandens grupp, ett initiativ som, herr talman, har fått stöd från regleringssynpunkt, vilket inte innebär några ytterligare pengar, vilket antogs av budgetutskottet i 2004 års budget och vilket stämmer med prioriteringarna för nästa toppmöte mellan Europeiska unionen och Latinamerika i Mexiko nästa år, till vilket vi inte har några viktiga förslag att lägga fram.
Herr talman! Framför allt är det överraskande eftersom det är ett initiativ som syftar till att förhindra att de framsteg som har gjorts i fråga om samexistens och demokratisering sätts på spel som ett resultat av en ömtålig samhällssituation, vilket visades i Bolivia nyligen.
Herr talman! Det mest överraskande är att ett av de argument som används, och som används för att sätta makt bakom kravet att avslå detta förslag, är ministerrådets inställning, som om Europeiska kommissionen vore tvungen att svara inför ministerrådet och ta dess synpunkter på större allvar än Europaparlamentets.
Herr talman! Detta är ett mycket betydelsefullt fall i vilket parlamentet satsar en del av sin trovärdighet, en del av sin prestige och en del av sitt rykte som institution.
Herr kommissionär! Om kammaren godkänner det förslag som utvecklingsutskottet har antagit vill jag därför uppmana kommissionen att acceptera det, inte för att vi vill visa oss egenmäktiga utan för att vi vill vara konsekventa, inte som ett sätt att underminera kommissionens auktoritet, utan bara som en del av det normala fullgörandet av de skyldigheter som parlamentet har i enlighet med den institutionella balans som stadgas i fördragen.
– Herr talman! Jag skulle vilja instämma i de många gratulationerna till föredraganden. Hon har lagt fram ett mycket bra och tydligt betänkande i dag. Jag anser att betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete ger bättre form åt innehållet i förordningen – eller förordningarna, som vi alla skulle föredra: betänkandet av Sanders-ten Holte visar klart att det inte bara är fråga om att inlemma handeln i utvecklingsstrategierna för det framtida samarbetet med dessa två delar av världen, utan att det måste sägas tydligt att syftet är att bekämpa extrem fattigdom och att vi måste ta med det civila samhället i de berörda länderna i beräkningen om vi menar allvar med dessa utvecklingsstrategier.
Oavsett om de åtgärder som utskottet för utveckling och samarbete föreslår är avsedda för Asien eller Latinamerika gör de det alldeles klart att det krävs två förordningar i framtiden. Man behöver inte vara någon expert på de länder som räknas upp i bilagorna, och som kommer att få nytta av dessa förordningar eller de projekt som får stöd, för att inse vilka enorma skillnader det finns mellan dessa två områden och att det därför behövs två förordningar.
Jag vill också tacka föredraganden, som faktiskt alltid har delat denna inställning, för hennes tydliga ställningstagande här. Min erfarenhet från andra områden och andra förhandlingar med kommissionen får mig att tro att om vi får en övertygande majoritet för två förordningar här i parlamentet i morgon så blir det en bra utgångspunkt för förhandlingar med kommissionen, och så kommer kommissionen att agera i denna viktiga fråga.
– Herr talman! Först vill jag säga att jag tycker att kommissionens förslag har en rad förtjänster. Samtidigt vill jag understryka att föredraganden, Sanders-ten Holte, har gjort ett mycket bra arbete. Under hennes ledning har vi under utskottsbehandlingen kunnat enas om en rad tillägg och förändringar som gör lagstiftningen både mer fokuserad och mer inriktad på fattigdomsfrågorna.
Jag är speciellt nöjd med riktmärket på ungefär 10 procent för insatser inom miljöområdet. Miljöfrågorna är alltför ofta undanskymda i utvecklingsarbetet. Vi har en lång rad problem, inte minst i Asien, som måste tacklas både när det gäller föroreningar och när det gäller att slå vakt om naturresursbasen. En majoritet av de fattiga på landsbygden är faktiskt mer beroende av det vi kan kalla för ”the gross biomass product”, dvs. vad naturen avkastar, än av ”the gross domestic product”,dvs. vad ekonomin avkastar.
Sedan har vi kontroversen om huruvida det skall vara en eller två förordningar för Asien och Latinamerika. Jag är medveten om att parlamentet har önskat sig två förordningar, men jag tycker att kommissionen har mycket starka argument för sitt förslag. Under de senaste åren har en rad åtgärder genomförts för att effektivisera organisationen av utvecklingssamarbetet, och det skulle vara underligt om vi nu komplicerade detta med två förordningar och så att säga motverkade den förenkling av procedurerna som i övrigt pågår. Jag tycker att Sanders-ten Holte hade ett utmärkt förslag med en förordning uppdelad i två distinkta kapitel.
Argumentet att länderna skulle vara så olika köper jag inte. Vi har ett enda ramverk för AVS-samarbetet, och det fungerar alldeles utmärkt. Salafranca Sánchez-Neyra må tala om sina 26 ja-röster mot 0 nej-röster, men om han lyssnade i korridorerna skulle han se att väldigt många kolleger idag är djupt oroade över att vi får en konflikt om detta. Därför skulle jag vilja uppmana mina kolleger, oavsett vad de politiska gruppernas ledning säger, att rösta emot de ändringsförslag som syftar till att vi skall ha två olika förordningar.
– Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionen och återigen föredraganden för den utmärkta och ofta mycket svåra uppgift som hon har åtagit sig.
Jag anser att det skall vara detta parlaments uppgift att stödja enklare regler och förfaranden, och även att garantera att vi förstår behovet av lägligt och effektivt beslutsfattande vid programplanering. Att vi fortsätter att utmana och kräva måste ligga till grund för hela reformprocessen. Och ändå hör vi om och om igen i denna debatt uppmaningar riktade till oss om att komplicera och försvåra de förfaranden, program och frågor som kommissionen måste ta itu med.
Vad mig beträffar är det dessutom helt obegriplig att, när det handlar om en teknisk och rättslig förordning, föreslå att kommissionen borde utföra arbetet med landstrategidokument i de länder som vi arbetar med eller arbetet med de nationella vägledande programmen som vi håller på och arbetar med. Detta är återigen en fullständig motsägelse i förhållande till den funktion som en förordning med en finansiell och en rättslig grund förutsätts ha. Enligt min mening är det helt enkelt obegripligt att man skapar två separata förordningar som skulle undergräva de ansträngningar som vi gör för att effektivisera och förtydliga våra program.
Salafranca talade om trovärdighet, och vår trovärdighet som parlament står på spel här om vi inte förstår de frågor som vi sysslar med. Vår strategi måste gå ut på ett gott samarbete med Latinamerika och Asien och att tillämpa samma principer som ligger till grund för vårt utvecklingsprogram.
Det finns inte heller något försvar för några som helst argument för att överföra medel från Asien till Latinamerika, särskilt när vi känner till den fruktansvärda fattigdomen som 800 miljoner människor i Asien lever under. Kommissionens meddelande om utvecklingspolitik 2000 uppmanade oss att åter fokusera på fattigdomsbekämpningen. Därför är det helt olämpligt att vi nu, 2003, kräver en förordning som endast kommer att separera två parter som samarbetar bra, och vi kommer att fördubbla, mångfaldiga och komplicera våra ansträngningar för att utrota fattigdomen.
Jag uppmanar parlamentet att vara realistiskt och konstruktivt så att vårt huvudsakliga arbete på båda dessa områden kan fortsätta och ges möjlighet att utvecklas.
– Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera mina spanska kolleger för alla politiska övertyganden om deras entusiasm för de ämnen som gäller deras tidigare kolonier. Jag önskar dock att mitt land ibland skulle stå upp för sina nationella intressen på samma sätt som mina spanska kolleger verkar göra, oavsett politisk åsikt.
Samtidigt hörde vi Rod fråga varför vi inte skall ha två förordningar som möjliggör att vi kan sända pengar dit där de fattiga finns. Ja, de finns i Asien. Och där finns 800 miljoner av dem. Om de två förordningarna förutsätts innebära att pengarna sänds dit där de fattiga finns, varför sänder vi då 247 miljoner euro från Asien till Latinamerika? Jag vet att Europaparlamentet är känt för sina felsteg, men detta är ett utomordentlig exempel på hur vi har gjort det igen.
Vi behöver enkel lagstiftning som vi kan förstå, som våra väljare kan förstå, så att vi kan ha förbindelse med våra väljarkårer. Att skapa två förordningar, att gå igenom hela denna process, den enorma mängden byråkrati och samtidigt be kommissionen att förenkla sina förfaranden, att decentralisera och så vidare, är en sådan motsägelse. Varför funderar vi på detta över huvud taget? Förlåt mig för att jag säger detta, men överväger vi detta för att vara snälla mot spanjorerna? Jag måste säga att jag är väldigt trevlig mot spanjorerna för det mesta, men vid detta tillfälle kommer jag inte vara det.
. – Herr talman! Kommissionens förslag syftar, som parlamentet vet, till att ersätta den nuvarande förordningen för Asien och Latinamerika med en ny, enkel och modern rättslig ram som följer de principer som ligger till grund för reformen av det externa biståndet. Detta har redan genomförts för andra regioner. Det är nu dags för våra partnerländer i Asien och Latinamerika att dra nytta av fördelarna med denna reform.
Det var tydligt från början att vissa tvivel uppstod i parlamentet med tanke på förutsättningarna för och själva karaktären hos den nya förordningen. Jag har tillbringat mer tid med att diskutera dessa tvivel och denna lagstiftningsakt än något annat som jag har haft ansvar för sedan jag tillträde som kommissionsledamot. Jag tror inte att jag har haft fler möten, fler diskussioner inom kommissionen eller fler samtal i parlament. Jag har mycket stor respekt för den del av mina samtalspartner som inte har varit överens med mig. Den ärade herr Salafranca är otroligt bevandrad i ämnet, men mina sympatier och mitt intellekt vid detta tillfälle ligger hos några av dem som talade under den senare delen av debatten, några som också vet oerhört mycket om utvecklingsbistånd: den ärade fru Kinnock, den ärade herr Whitehead och den ärade gentlemannen och min vän Deva. Låt mig bara beröra några av de viktigaste argumenten.
För det första har det funnits starka krav på två förordningar i stället för en på sina håll i denna kammare. För det andra finns det också en stark önskan om en mer detaljerad förordning, vilket de många ändringsförslagen som har lagts fram visar. Jag skulle vilja svara på båda dessa frågor och upprepa kommissionens ståndpunkt när det gäller förordningens form. Kommissionen fäster stor vikt vid att ha en och en förordning.
Varför en enkel förordning? För att följa de grundläggande principerna för reformen av det externa biståndet, som kräver flexibilitet för att anpassa samarbetet till våra partners särskilda behov genom landstrategidokument. Detta är en politik som parlament entusiastiskt har stött.
Varför en enda förordning? För att undvika att rättsliga instrument mångfaldigas och att förfaranden och kommittéer mångdubblas. Kort sagt, för att vara mer effektiv. Det handlar också om att följa det institutionella avtalet om bättre lagstiftande som uppmanar till förenkling och minskning av mängden lagstiftning. Jag har fortfarande inte hört ett enda argument för – bestämmelserna och målsättningarna är ju de samma för båda områdena – att två separata förordningar skulle vara bättre än en. Som jag har sagt vid ett flertal tillfällen har jag svårt att tro att man skulle dansa på gatorna i La Paz eller ens dansa på gatorna runt de latinamerikanska ambassaderna i Bryssel om vi skulle följa de åsikter som vissa har här i parlamentet och stödja två förordningar.
Hänvisningar till andra områden med ”egna” förordningar – Tacis och Cards till exempel – är, enligt min mening, knappast övertygande eftersom målen för dessa förordningar inte är de utvecklingspolitiska mål som fastställs i artikel 177 i fördraget och som gäller i lika hög grad för Asien som för Latinamerika. Skillnaderna mellan de två områdena motiverar inte heller två förordningar vilket likheten, och till och med enhetligheten, hos de framlagda ändringsförslagen för varje region tenderar att visa.
Men låt oss nu gå över till innehållet i ändringsförslagen, och till de fyra viktigaste frågorna som våra fortsatta diskussioner enligt min åsikt borde fokuseras på.
För det första har vi det övergripande målet att minska och utrota fattigdomen. Syftet med vissa av ändringsförslagen är att betona att lindring och utrotning av fattigdom är ett dominerande mål. Jag skulle inte kunna vara mer enig. Det måste emellertid också finnas plats för det breda stödet för gemenskapens övergripande förbindelser med Asien och Latinamerika, inbegripet stöd för kapacitetsuppbyggnad för att hjälpa våra partner i deras kamp mot terrorism, illegal invandring, handel med människor och internationell brottslighet.
För det andra, ett ämne som har berörts i, till exempel, tekniska termer av min vän Deva: frågan om tilldelning av ekonomiska resurser mellan Latinamerika och Asien. Målet med kommissionens förslag är att för perioden 2000-2006 försöka respektera den breda 60/40-balansen för anslag till Asien och Latinamerika som har varit rådande under den tidigare budgetplanen. Denna balans blev något rubbad genom händelser i Afghanistan och internationella löften som Europeiska unionen gav i det sammanhanget. Man får dock inte bortse från att Asien fortfarande har världens överlägset största andel fattigdom – omkring 800 miljoner människor, eller omkring två tredjedelar av världens fattiga, lever på mindre än en US-dollar om dagen. Det är också viktigt att komma ihåg att bistånd från gemenskapsbudgeten uppgår till 0,15 euro per capita i Asien, i jämförelse med 0,45 euro till Latinamerika. På grundval av detta finner jag det svårt att försvara en överflyttning av resurser från Asien till Latinamerika. Om budgetmyndigheten skulle ge oss mer pengar till det externa biståndet till Asien och Latinamerika skulle det naturligtvis vara mig en glädje att föreslå parlamentet olika sätt att spendera dem, men jag tror inte att julafton kommer att infalla tidigt i år.
För det tredje har vi frågan om solidaritetsfonden för Latinamerika. Stöd till sektoriella program som är kopplade till hälsovård, utbildning och lindring av fattigdom i Latinamerikas fattigaste länder och regioner skulle kunnas nås genom användning av de instrument för programplanering och genomförande som står till vårt förfogande. Att inrätta en fond och försöka få andra finansiella institutioner att delta samt att gå med på de bestämmelser som styr fonden och dess förvaltning skulle inte bara vara bortkastat, utan det skulle också vara en komplicerad och besvärlig process. Kommissionen har inte de personalresurser som behövs för denna uppgift.
Det fjärde, och sista, är frågan om sektorspecifika målsättningar och riktmärken. Parlamentet föreslår att ett antal sektorspecifika målsättningar skall införas i förordningen: 35 procent för social infrastruktur och, inom denna siffra, 20 procent för grundläggande utbildning och hälsovård; ytterligare 10 procent för miljön och upp till 15 procent för det civila samhället. Allt detta uppgår till nästan 60 procent av de anslag som kommer att vara ”förplanerade”.
Den nuvarande överenskommelsen om ett riktmärke på 35 procent för social infrastruktur nåddes, som ledamöterna av utskottet för utveckling och samarbete vet, för två år sedan efter långa diskussioner, som jag själv deltog i, mellan företrädare för kommissionen och utskottet för utveckling. Jag ämnar inte återuppta dessa diskussioner, och det är verkligen kommissionens avsikt att fortsätta att helt och hållet följa denna överenskommelse. Jag skulle emellertid vilja understryka att det inte kommer att vara i linje med detta avtal att lägga till nya villkor, särskilt inte de 20 procenten för grundläggande utbildning. Detta motsäger dessutom principen om ländernas egenansvar och reformens själva kärna som innebär att programplanering inte kan anges i förväg genom en förordning.
Problemet – åtminstone de föreslagna 35 procenten för social infrastruktur – är snarast teoretiskt, eftersom 50 procent respektive 46 procent redan har öronmärkts för social infrastruktur i de nuvarande landstrategidokumenten för Asien och Latinamerika.
Jag skulle sammanfattningsvis vilja framföra ett varmt tack till föredraganden Sanders-ten Holte för hennes mycket tappra ansträngningar att överbrygga klyftor. Hon har gjort en helt fantastisk insats, och det måste ha funnits tillfällen då hon önskade att hon hade varit föredragande för en annan förordning. Jag skulle vilja uppmana parlament att stödja kommissionens förslag. Informella diskussioner med rådet – detta säger jag bara som hastigast för er kännedom – har visat på starkt stöd för kommissionens förslag och en stor villighet att gå vidare enligt dessa linjer. De behövande befolkningarnas intressen i Asien och Latinamerika borde framför allt uppmuntra oss att göra vårt yttersta för att snabbt anta en högkvalitativ ny rättslig ram för samarbete.
– Herr talman! Jag begärde ordet för ett personligt uttalande i enlighet med artikel 122 i arbetsordningen.
Jag skulle vilja bemöta den kommentar som Anders Wijkman gjorde om den omröstning i vilken utskottet för utveckling och samarbete antog sitt förslag, där 26 röstade för och två avstod.
Anders Wijkman ifrågasatte inte dessa siffror, men framhöll att uppfattningen i korridorerna förmodligen är en annan. Herr talman! Jag skulle vilja säga att jag har den största respekt för allas åsikter, men i en demokrati är det rösterna som räknas.
När det gäller kommissionären, som också hänvisade till denne ödmjuke parlamentsledamot och sade att han inte hade hört några argument som hade övertygat honom om att det behövs två förordningar, vill jag säga till Chris Patten –som är en god vän till mig –att jag tror att han inte riktigt har förstått inställningen här. Jag anser inte att det är kommissionen som skall bli övertygad av välgrundade argument, utan parlamentet. Jag vill påminna er, herr kommissionär, om att det är kommissionen som är politiskt ansvarig inför detta parlament, inte parlamentet som svarar inför kommissionen, och om att det pågår ett medbeslutandeförfarande i vilket det förmodas att parlamentet har en uppfattning.
– Herr talman! Jag blev väldigt betryckt av det Nirj Deva sade, eftersom han insinuerade att vi inte kämpar för att utrota fattigdom, utan att vi spanjorer har andra intressen.
Sanningen är att det gjorde mig beklämd och jag skulle också ha blivit beklämd om jag inte hade sagt det här, eftersom vi arbetar tillsammans med utvecklingsutskottet för att utrota fattigdom: för att utrota fattigdomen i Asien och Latinamerika.
– Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:
– (A5-0358/2003) av Christa Prets för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av ett handlingsprogram för gemenskapen för att främja organ som är verksamma på europeisk nivå inom ungdomsområdet (KOM(2003) 272 – C5-0257/2003 – 2003/0113(COD)).
– (A5-0357/2003) av Doris Pack för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om upprättande av ett handlingsprogram för gemenskapen för att främja organ som är verksamma på europeisk nivå och för att stödja enskilda insatser på utbildningsområdet – utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott (KOM(2003) 273 – C5-0255/2003 – 2003/0114(COD)).
– (A5-0359/2003) av Ulpu Iivari för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av gemenskapens handlingsprogram för främjande av kulturorganisationer som är verksamma på europeisk nivå (KOM(2003) 275 – C5-0262/2003 – 2003/0115(COD)).
. – Herr talman, mina damer och herrar! Under 2002 arbetade de tre EU-institutionerna tillsammans för att sammanställa en ny budgetförordning. Denna ger oss nu en tydlig ram för bidragen till ett stort antal framstående europeiska organisationer som är verksamma på kultur-, ungdoms- och utbildningsområdena. Från och med nu måste alla finansieringsbeslut vara motiverade utifrån en rättslig grund. Detta krav gäller speciellt för de bidrag som hittills har finansierats med medel från budgetposter som till följd av sin placering i budgetnomenklaturen tenderade att behandlas som administrativa kostnader och därmed kunde betalas ut utan rättslig grund. De förändringar av budgetnomenklaturen som infördes med den nya budgetförordningen innebär att dessa bidrag inte längre kan hanteras som administrativa kostnader, utan kräver en rättslig grund. Det var detta nya krav som föranledde kommissionen att lägga fram sju förslag till nya rättsliga grunder i våras. Dessa sju förslag omfattar sju olika områden och åtföljdes av ett meddelande från Michaele Schreyer i vilket den gemensamma bakgrunden till förslagen beskrevs, liksom de viktiga delar som garanterar att de olika förslagen leder till liknande lösningar på de problem som dessa verksamheter har gemensamt.
Herr talman! Dagens omröstning gäller tre av dessa sju rättsliga grunder. Det brådskar att ta itu med dem, framför allt på grund av att texterna i fråga skall antas genom medbeslutandeförfarandet. Jag är tacksam för att Michel Rocard har insett hur bråttom det är och för att han såg till att utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott, vars ordförande han är, snabbt kunde ta ställning till kommissionens förslag. Övergången från ett budgetförfarande till ett annat kan emellertid medföra allvarliga finansiella svårigheter. Om inte de två lagstiftande församlingarna snarast möjligt kommer överens kan dessa få drastiska konsekvenser för kulturen, ungdomen och utbildningen i Europa. De förslag som kommissionen har lagt fram för er syftar till att skapa en jämn och obruten övergång från det gamla systemet till det nya. Vi har verkligen ansträngt oss för att utarbeta texter vari de detaljerade genomförandebestämmelserna från 2003 i huvudsak återkommer, för att borga för denna viktiga kontinuitet och inte gå miste om några av de fördelar som denna nya budgetförordning kan ge i fråga om korrekt hantering av offentliga medel.
Från denna synpunkt bör de föreslagna rättsliga grunderna ses som en teknisk justering, även om det är mycket frestande att ta tillfället i akt att smycka ut dem med innovationer och förbättringar. I det här fallet är dock det bästa det godas fiende, särskilt om dessa tillägg gör att rådet riskerar att säga nej till helheten. Mot bakgrund av detta är kommissionens formuleringar försiktiga och det främsta målet är att bevara det gemensamma regelverket, samtidigt som det får en rättslig struktur som överensstämmer med den nya budgetförordningen. Jag skulle vilja be er att inte avvika för mycket från kommissionens förslag och att göra allt för att se till att dessa rättsliga grunder kan antas så snart som möjligt.
När det gäller den rättsliga grunden för kulturen finns det än mindre utrymme för flexibilitet eftersom rådet måste fatta ett enhälligt beslut. Vi måste dock bibehålla ett visst mått av flexibilitet: inte bara i fråga om kultur, utan också i fråga om ungdom och utbildning; vi skall nämligen vara medvetna om att dessa områden är avgörande för Europas utveckling. Alla upptänkliga sätt att uppnå en kompromiss som kan leda till ett snabbt genomförande av dessa förfaranden måste utforskas. Från och med den 1 januari 2004 finns det inga rättsliga grunder och det kommer helt enkelt att bli omöjligt för oss att ge ekonomiskt stöd till alla de organisationer som bidrar till att ge Europa kreativ, kulturell och intellektuell stimulans. Med andra ord är det viktigt att vi kommer överens vid förstabehandlingen, om dessa bidrag skall kunna betalas ut i januari 2004.
I alla tre fallen följer kommissionens förslag bestämmelserna i budgetförordningen. Det är mot bakgrund av detta som jag skulle vilja förklara kommissionens inställning till ändringsförslagen i de tre betänkandena. Jag skulle vilja tacka Ulpu Iivari, Christa Prets och Doris Pack för det betydande arbete de har lagt ned på dessa åtgärder, väl medvetna om hur viktiga de är. Vi noterar att programmens längd – fyra år för kultur och utbildning, tre år för ungdom – har fått blandade reaktioner. Vi går gärna med på ändringsförslag 16 om kulturen, som syftar till att korta ned det föreslagna programmet till tre år om detta kan innebära att de olika berörda institutionerna närmar sig varandra, så att vi kan komma till beslut. Däremot avvisar vi ändringsförslag 8 om ungdomen och insisterar på att löptiden skall räcka till 2006, eftersom vi skulle vilja införa ett nytt ungdomsprogram för 2007, där europeiska ungdomsorganisationers medverkan prioriteras. Det finns ett samband mellan frågorna om löptid och budgeten i alla tre fallen. Ändringsförslag 17 om kulturen, som innebär att anslagen minskar, skulle vara acceptabelt om ändringsförslag 16, som innebär att programmets löptid förkortas, antas. Om löptiden inte ändras kan dessutom ändringsförslag 11 om ungdomen, som innebär ökade anslag, accepteras för att vi skall klara utmaningarna i samband med utvidgningen. På utbildningssidan kan vi delvis acceptera, eller acceptera andan i, en grupp ändringsförslag, nämligen ändringsförslag 4, 6, 8, 9, 10 och 11, som syftar till att inom ramen för budgetarbetet 2004 förändra det totala anslaget samt de övre och nedre gränserna för hur många procent av dessa anslag som skall tilldelas varje programområde.
I enlighet med tankegången bakom budgetförordningen är det långsiktiga målet att inbjuda alla intresserade att inkomma med förslag, och att den berömda öronmärkningen som nu ibland används i bidragsgivningen bara skall användas undantagsvis. För att underlätta övergången till förhållningssättet i budgetförordningen har kommissionen uppmuntrat ett blandsystem, där del 2 i kulturbasen består av inbjudningar att inkomma med förslag och öronmärkta budgetmedel. Därför accepterar vi ändringsförslag 18 om kulturen, men måste avvisa kulturändringsförslag 5, 15, 19, 20 och 23, som avviker för mycket från de förhållanden som vi försöker rätta till. Från denna synpunkt bör kriterierna vara tydliga, eller klargöras ytterligare. Därför samtycker vi till ändringsförslag 10 om ungdomen, men inte till ändringsförslag 1 om kulturen, som avviker för mycket från budgetförordningen i sin omdefinition av organisationer som verkar för ändamål av allmänt europeiskt intresse. I detta avseende kan vi inte acceptera ändringsförslag 5 om utbildning, som handlar om Internationella sammanslutningen av Europahus (FIME) och genom vilket denna införs på listan över organ som omfattas av område 1, eftersom FIME å ena sidan fungerar som en mellanhand i omfördelningen av bidrag och därmed inte omfattas av budgetförordningen och vi å andra sidan mot bakgrund av tidigare erfarenheter har lanserat en översyn av den verksamhet som kommissionen har subventionerat under de senaste åren. Jag skulle dock vilja förklara för er att kommissionen redan har inlett en successiv nedtrappning av prioriterade samarbetsaktiviteter med självständiga nätverk som FIME. Dessutom har FIME, liksom de Europahus som ingår i sammanslutningen, uppmanats att svara på kommissionens inbjudningar om att inkomma med förslag, antingen på central eller nationell nivå, via lämpliga företrädare.
Vid uppmaningar till förslagsinlämning behövs det en expertjury bestående av externa experter eller kommissionens tjänstemän, från fall till fall, för att trygga objektiviteten och insynen. Ett antal ändringsförslag utgår från detta och går ut på att parlamentet i förväg skall informeras om innehållet i inbjudningar till förslagsinlämningar, innan de publiceras av kommissionen, eller informeras om principen, genomförandebestämmelserna i detalj eller juryns sammansättning. Herr talman! Kommissionen instämmer i dessa principer, men kan inte acceptera de ändringsförslag som inte överensstämmer med reglerna om förbindelserna mellan institutionerna i kommittéförfarandet, eller som inkräktar på kommissionens verkställande makt. Dessa är följande: ändringsförslag 11, 21 och 22 om kulturen, ändringsförslag 13, 14 och 15 om utbildningen och ändringsförslag 15, 22 och 23 om ungdomsfrågor. Vi samtycker dock till ändringsförslag 17 om ungdomen, som innebär att parlamentet årligen skall informeras om genomförandet av vårt ungdomsprogram.
Naturligtvis ålägger kommissionen dem som har mottagit EU-bidrag en skyldighet att offentliggöra detta på lämpligt sätt. Även om vi delar parlamentets uppfattning på denna punkt tycker vi att det är lämpligare att detta krav på offentlighet finns i bilagan. Därför accepterar kommissionen ändringsförslag 12 om kulturen, men inte ändringsförslag 3. Samma resonemang innebär att vi accepterar ändringsförslag 20 om ungdomen, men inte ändringsförslag 6, och ändringsförslag 12 om utbildningen, men inte ändringsförslag 2. I budgetförordningen finns bestämmelser om att en successiv nedtrappning av årliga driftsbidrag skall göras. Det är inte alltid denna successiva nedtrappning förstås på rätt sätt och på olika håll har det gjorts försök att avvika från den. Vi kan inte acceptera ändringsförslag 13 och 14 om kulturen, i vilka man vill avskaffa den årliga minskningen. Det enda undantag som budgetförordningen medger är när mottagarna är organisationer som verkar för ändamål av allmänt europeiskt intresse enligt definitionen i samma förordning. I tre av ändringsförslagen om ungdomen, nämligen ändringsförslag 5, 18 och 19, vill man begränsa programmet till att omfatta ungdomsorganisationer som har dessa ändamål, och det kan vi gå med på. Å andra sidan går andra ändringsförslag mycket längre i motsatta riktningen och vi kan varken acceptera ändringsförslag 24 om ungdomen eller ändringsförslag 24 om kulturen, vilka båda innebär att takten i den successiva nedtrappningen ökar betydligt.
Herr talman! Jag skall snabbt gå igenom de ändringsförslag som kommissionen samtycker till och som antingen syftar till att förtydliga eller förenkla texten eller till att förstärka den i linje med kommissionens förslag. Dessa är ändringsförslag 2, 4 och 8 om kulturen, ändringsförslag 1, 3 och 7 om utbildningen och ändringsförslag 1, 2, 3, 5, 7, 12, 13 och 16 om ungdomen. Dessutom identifierar sig kommissionen med rollen som kulturambassadör i ändringsförslag 9 om kulturen. Jag har begränsat mig till att ta upp de mest känsliga ändringsförslagen till de tre betänkandena – och jag hoppas att ni ursäktar att jag har talat så länge. Nu skulle jag vilja uppmana er att göra ert yttersta för att se till att unionens stöd till kultur, utbildning och ungdom i Europa inte hamnar i kris. Det är avgörande att vi i detta skede av beslutsprocessen kan nå en överenskommelse mellan de två lagstiftande instanserna om systemet skall kunna börja fungera igen i början av 2004.
. – Herr talman, fru kommissionär! Ni har rätt i att tiden är knapp och att vi måste anstränga oss för att projekten skall kunna inledas och de berörda få sina bidrag. Det var också det första jag ville kritisera, för den tid vi har fått är mycket, mycket kort. Om vi skall kunna utföra vårt arbete noggrant och bra behöver vi tid, annars blir vi överrumplade och omkörda och tvingas tillgripa till provisoriska lösningar som ingen vill ha eller tycker om i slutänden. Jag skulle vilja be er att sådana ärenden och så viktiga beslut i framtiden får tillräckliga tidsramar; vi har nu människor som flåsar oss i nacken och resultatet blir att vi måste ge vika eftersom vi vill att organisationerna skall få sin finansiering och sina bidrag, även om det fortfarande finns mycket som vi inte helt instämmer i.
Det är beklagligt att rättsakten ännu inte finns tillgänglig, vilket redan får återverkningar. Det råder till exempel redan brist på anslag till partnersamverkan, och den första delutbetalningen kan inte göras. Även resurserna för informationskampanjer i medlemsstaterna måste dras ned. Vid en tidpunkt då vi står inför utvidgningen och behöver mer information än någonsin anser jag definitivt inte att sådana återverkningar hör hemma här. Således anser jag att det finns ett tvingande behov av att erbjuda övergångslösningar så att programmen kan fortgå om svårigheter uppstår, så att den verksamhet som Europas medborgare har planerat inte hindras och det förtroende som under alla omständigheter är mycket svårt att bygga upp inte samtidigt undermineras.
Vad beträffar de tre betänkandena från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott som är uppe till diskussion anser jag att de obehindrat kan diskuteras och behandlas tillsammans; de är dock helt olika till innehåll och vi kan därför inte fatta beslut om alla samtidigt. Avsikten bakom förslaget att harmonisera handlingsprogrammen i fråga om andelen medfinansiering, principen som successiv nedtrappning och inte minst tanken att samordna alla löptider till 2008 är till exempel god, men kan omöjligt fungera i praktiken.
Jag är också emot en enhetlig medfinansieringsgrad på 20 procent för alla tre områdena. Många organisationer, framför allt på utbildningsområdet, får ett så minimalt stöd att ytterligare nedskärningar faktiskt skulle diskvalificera dem helt; för dem är det inte värt mödan att lyfta pennan och fylla i en ansökan. En finansieringsgrad på 20 procent är maximigränsen för ungdomsorganisationer, eftersom bristen på sponsorer gör det mycket svårt för organisationerna att fortsätta med sin verksamhet som läget är i dag.
Vad beträffar den successiva nedtrappningen, som har satts till 2,5 procent från det tredje året och där de sparade pengarna i huvudsak slussas in i nya projekt för de nya medlemsstaterna, anser jag att också detta är en droppe i havet. Jag är övertygad om att det är rätt att integrera handlingsprogrammet för ungdom med det nya ungdomsprogrammet från och med 2007, eftersom detta säkerligen kommer att ge unga människor och ungdomsorganisationer stora fördelar. Strävan att stödja ungdomsorganisationer som verkar på europeisk nivå omfattar ett främjande av en internationell dialog bland unga människor, med information om relevanta ämnen som förs ut till en så bred allmänhet som möjligt och med tillfälle till informella utbildningsmöjligheter. EU:s bidrag till organisationer kommer inte bara att ge de unga en chans att samarbeta i frågor som berör dem och deras intressen, utan att ge dem allt, hela det breda spektrat av europeisk politik och den dimension som hänger samman med den. Jag anser att de bör vara med i diskussionens alla skeden.
När det gäller den geografiska tillämpligheten anser jag att principen om ett större Europa också måste tillämpas på ungdomsorganisationerna. Jag stöder medverkan från ungdomsorganisationer från Europeiska unionen, medlemsstaterna, EFTA- och EEA-länderna, Balkanländerna och vissa länder i Oberoende staters samvälde. Men jag anser inte att den verksamhet som organisationer som arbetar med partners utanför dessa länder bedriver bör begränsas på något sätt, under förutsättning att de har stöd från sina egna regeringar och organisationer.
För att mjuka upp de administrativa besluten något bör kommissionen ge ansökande möjlighet att rätta till formella fel inom en fastställd tidsperiod efter det att ansökan har inkommit. Alla organisationer som har mottagit bidrag ur EU:s budget bör också ange detta på sina hemsidor eller nämna det i sina verksamhetsberättelser. Detta gäller alla tre programmen, både för att ge en översikt över organisationernas verksamhet och för att synliggöra det europeiska mervärdet.
Utbildning, ungdom och kultur måste uppmärksammas mer, inte bara nämnas eller fungera som utfyllnad i anföranden. Europas framtid ligger i en vidsynt ungdom som genom utbyggda utbildningsinstitutioner och –organisationer får möjlighet att bygga ett Europa med ett socialt välstånd för alla, grundat på acceptans av kulturella skillnader och dialog med konst och kultur.
. – Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Vi behöver grundläggande rättsakter som ger kommissionen möjlighet att arbeta i enlighet med klart fastställda principer när den beviljar och administrerar bidrag. Utanordnaren, med andra ord kommissionen, behöver sådana riktlinjer för att kunna följa både budgetförordningen och den budgetansvariga myndighetens, parlamentets, önskningar. Jag beklagar emellertid verkligen den tidsnöd vi lider av, fru kommissionär. Vi är inte ansvariga för den. Kommissionen antog denna text i slutet av maj, vi har inte kunnat granska den tidigare och jag upptäcker än en gång att vi drabbas av problem med tidspress. Det hade inte behövt ske, eftersom det redan innan budgetförordningen antogs stod klart att de nuvarande bidragen från del A måste ersättas med fleråriga program, och därför är det obegripligt att förslaget kom så sent. Vi får ta konsekvenserna av någonting som inte är vårt fel. Vems fel blir det om mottagarna inte får några bidrag i början av nästa år? Kommissionen kommer att hänvisa till oss, vilket förmodligen även gäller rådet. Men det är inte vårt fel. Vi vill arbeta omsorgsfullt, men det kunde vi inte den här gången heller. Vi måste verkligen göra vårt bästa för att se till att det inte händer igen, men det säger vi varje gång och jag måste upprepa det nu igen.
Som Christa Prets redan har nämnt finns det tre betänkanden. Jag instämmer med mycket av det hon sade. Alla tre betänkandena omfattar institutioner och föreningar som är aktiva som kulturambassadörer för Europa i vidaste mening och som verkar för och främjar det gemensamma kulturarvet i Europa. Denna kammare har i flera år stött dessa organisationer och har till och med grundat några av dem. De som har tillkommit på senare tid känner naturligtvis inte till det. Vi har till exempel Europeiska ungdomsorkestern, Europeiska högskolan, universitetsinstitutet i Florens, rättsakademin i Trier, Europeiska byrån för mindre använda språk, informations- och dokumentationsnätverket Mercator och Europeiskt ungdomsforum.
Hittills har dessa organisationer verkligen skött sitt arbete att informera om och arbeta för integration i Europa. Arbetet omfattar också något som vi inte har skapat, men vars förekomst jag är tacksam för och som ni också borde vara tacksamma för: nätverket FIME, som har arbetat för integration i Europa i 50 år via 118 hus i 32 europeiska länder. Det är därför jag inte kan förstå det ni tyvärr fann nödvändigt att säga – jag antar att ni tvingades till det av de rådgivare som i dag gav er fullständigt felaktig information. Min uppfattning är att vi måste framhålla att FIME fungerar väl, att FIME fick utmärkta resultat i granskningen i början av året, att FIME granskades ytterligare en gång för tre veckor sedan, då organisationen ombads överföra samtliga sina akter – 300 stycken – till Bryssel för genomgång. FIME har erbjudit en ordentlig granskning av allt material, enligt avtalet med kommissionen. Resultatet blev att GD Press sade att ingenting var i sin ordning. Jag kan bara säga att det de rapporterade inte var i sin ordning. Vi lovade FIME 2,2 miljoner euro förra budgetåret. I år fick de inte några av dessa pengar på grund av att ett av FIME-husen, i Avignon, hade gjort sig skyldig till bedrägeri till ett värde av 200 000 euro. Dessa 200 000 euro skulle lätt ha kunnat dras från de 2,4 miljonerna och FIME hade kunnat fungera. Om kommissionen hade tillämpat samma normer på sig själv som på FIME i det här fallet skulle den ha varit arbetslös för länge sedan.
Jag var tvungen att säga detta, för jag är helt enkelt ursinnig. Olyckligtvis är min motståndare nu Viviane Reding som inte kan göra någonting åt det. Hon upprepade vad man hade sagt åt henne att säga och jag kan bara säga att det man hade sagt åt henne att säga inte stämmer med fakta. Och det kan domstolarna kontrollera.
Vår grupps inställning till öronmärkning: vi är för öronmärkning. Vi kommer att rösta för. Vi är emot en successiv nedtrappning. Vi kommer alltså att rösta emot. Apropå öronmärkning skulle jag än en gång vilja säga att jag är glad att kommissionen har föreslagit att öronmärkningen skall behållas. Utan tvivel gjorde den det eftersom den vet att vi ledamöter av Europaparlamentet befinner oss närmare medborgarna än tjänstemännen här i Bryssel och den vet att vi känner till vad som är politiskt och kulturellt gångbart i de enskilda fallen. Budgetförordningen kan inte vara överordnad en grundläggande rättsakt eller denna budgetansvariga myndighet. Så kan det inte vara och därför tror jag, vilket även vår rättstjänst har sagt, att öronmärkning är rätt. Jag hoppas att vi tillsammans kommer att få igenom den, för jag tror att den kommer att leda oss mot vårt gemensamma mål att närma medborgarna till Europa, att verkligen hitta Europas själ, i större utsträckning än andra förslag som framförts här.
.– Herr talman, fru kommissionär! Tyvärr kan jag inte riktigt försvara mitt betänkande om stöd till nätverk på kulturområdet på europeisk nivå. Mina viktigaste förslag förlorade med knapp marginal i omröstningen i utskottet. Jag hoppas att parlamentet kan rätta till detta förhållande vid omröstningen i morgon, särskilt på grund av att utskottets förslag att fortsätta med öronmärkningen av bidrag till kulturella organisationer klart strider mot budgetförordningen, enligt ett yttrande från parlamentets rättstjänst. Det är skrämmande att till och med budgetutskottet är så uppenbart beslutsamt att agera i strid mot budgetförordningen. Hittills har jag försvarat unionens arbete inför medborgarna i många fall, eftersom det grundar sig på lagen och inte den starkes rätt. Nu vet jag inte vad jag skall säga.
Kommissionens förslag till gemenskapens handlingsprogram för att främja organisationer som verkar på kulturområdet växte fram av en nödvändighet: övergången till en verksamhetsbaserad budget gjorde det oundvikligt. Europeiska kulturorganisationer som tidigare finansierades via administrativa kostnader i del A behöver en rättslig grund för att bidragsgivningen skall kunna fortsätta. Ändringen kommer att ge oss en unik möjlighet att skapa ett handlingsprogram för nätverk som verkar inom kulturområdet på europeisk nivå, där bidragskriterier kan fastställas och EU:s stöd till nätverken organiseras enligt artikel 6 i budgetförordningen, och där vikten av principerna om insyn och likabehandling framhålls.
Det kommissionsförslag som vi diskuterar omfattar inte bara kulturella organisationer som verkar på europeisk nivå och finansierats via den tidigare budgetposten A-3042, utan också Europeiska byrån för mindre använda språk och centrumen i nätverket Mercator som finansierats via budgetposten A-3015 samt bidrag under budgetposten A-3035 till bevarande av nazistiska koncentrationsläger som historiska monument. I detta sammanhang bör det understrykas att problemen med betänkandet inte gäller dessa punkter: det viktigaste för finansieringen av Europeiska byrån för mindre använda språk och koncentrationsläger som minnesplatser är att den rättsliga grunden träder i kraft från början av året. Vi har talat om brådska, men jag tror att vi kan åstadkomma resultat väldigt snabbt om vi vill.
De skiljaktiga åsikter som råder beträffande finansieringen av organisationer som verkar på kulturområdet gäller tre punkter. För det första går inte ansökningsprocessen och parlamentets praxis med öronmärkning ihop. För det andra har vi frågan om hur lång löptid programmet skall ha. Eftersom rådet (utbildning, ungdomsfrågor och kultur) måste fatta ett enhälligt beslut i frågan och enligt de uppgifter jag har fått definitivt anser att programmet skall pågå till 2006 och inte 2008, har jag lagt fram ett ändringsförslag om detta. Jag tycker att det skulle vara en mycket god idé att låta finansieringen av kulturorganisationer ingå i det nya kulturprogram som håller på att utarbetas. Det tredje problemet har med den successiva nedtrappningen av bidragsbeloppen att göra. Inte heller på denna punkt håller jag med utskottsmajoriteten. Jag tycker att en liten och successiv nedtrappning är acceptabel, så att nya organisationer kan komma in. Vi måste tänka på sådant som EU:s utvidgning.
De ändringsförslag som jag har lagt fram innehåller också förslaget att den förteckning som budgetutskottet har fattat beslut om på grund av tidsbrist skall kunna färdigställas nästa år. På så sätt tryggar vi den nödvändiga kontinuiteten. Ansökningsförfarandet för 2005 skulle kunna starta i god tid i början av året. Jag föreslår också att det blir möjligt att ge fleråriga bidrag och att det införs ett tillägg till bidragskriterierna så att finansieringen av bland annat europeiska orkestrar tryggas. Dessa förslag röstades ned i utskottet, trots att de uppenbarligen ligger i de kulturella organisationernas intresse.
Hittills har debatten om kommissionens förslag på många sätt gett vidgade vyer, även om den inte har varit helt upplyftande. Jag som har stått för ett öppet ansökningsförfarande har velat göra den nuvarande godtyckliga och slumpartade praxisen till ett öppet förfarande byggt på klara regler. För närvarande finns det organisationer på vår förteckning som faktiskt inte ens existerar längre.
Vi måste också tänka på arbetsfördelningen mellan institutionerna. Kommissionen lägger fram ett förslag och genomför lagstiftarens vilja. Parlamentet är den lagstiftande församlingen och skall enligt min mening inte försöka utöva någon verkställande makt. När EU:s konstitution gör parlamentet till den primära lagstiftaren måste parlamentet självt respektera detta.
. – Herr talman! I egenskap av föredragande av budgetutskottets yttrande om de tre förslag som vi behandlar i dag skulle jag först vilja säga att jag anser att tillämpningen av artikel 162a i Europaparlamentets arbetsordning – förstärkt samarbete mellan utskott – återigen har tömts på all mening.
Ingen ifrågasätter att medfinansiering och successiv nedtrappning faller inom budgetutskottets befogenheter. Icke desto mindre har utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott röstat om och avslagit budgetutskottets ändringsförslag om dessa frågor, med argumentet att de stred mot andra beståndsdelar i betänkandet.
Detta är pudelns kärna, inte bara när det gäller de tre betänkanden som vi behandlar i dag, utan när det gäller förstärkt samarbete i allmänhet. Detta förfarande är avsedd att underlätta samarbetet mellan behöriga utskott och förstärka det rådgivande utskottets roll. Men om det redan från början saknas tid för att underlätta samarbetet, och om det dessutom räcker med att det läggs fram ett enda ändringsförslag i det ansvariga utskottet som strider mot vad det rådgivande utskottet har lagt fram, sätts artikel 162a automatiskt ur spel.
Det är just detta som har hänt i kulturutskottet i fråga om budgetutskottets yttrande. Med andra ord gick vi från artikel 162a automatiskt över till en tillämpning av artikel 162, det vill säga till att avge ett vanligt yttrande.
Jag är övertygad om att det är artikel 162a i sig som är problemet. Som den nu är formulerad skapar den enbart onödiga konflikter mellan utskotten i stället för att främja samarbete mellan dem.
Därför anser jag att det är viktigt att utskottet för konstitutionella frågor granskar denna regel inför framtida ärenden och antingen ser över den eller avskaffar den helt.
För att återgå till innehållet i förslagen skulle jag vilja inrikta mig på två frågor: medfinansieringen och den successiva nedtrappningen, som är de punkter som har skapat störst problem. Jag talar om två grundläggande aspekter av det generella bidragssystemet, eftersom de skapar möjlighet till medansvar från mottagarens sida så att bidragen används på rätt sätt och även ger garantier för att organisationerna inte uteslutande blir beroende av bidrag från gemenskapen för att kunna verka. Därmed främjas deras framtida existens.
Den successiva nedtrappningen innebär också att de pengar som på så sätt sparas i detta fall kan användas för att stödja nya föreningar, särskilt i utvidgningsländerna. Kommissionens förslag innebär därför att dessa bidrag skall fördelas med medfinansiering och successiv nedtrappning.
Icke desto mindre måste jag uttrycka min förvåning över att kommissionen har tillämpat olika procentsatser i dessa tre förslag, som hör till samma generaldirektorats ansvarsområde, både i fråga om medfinansiering och successiv nedtrappning. Eftersom det i artikel 109 i budgetförordningen anges att lika behandling måste vara en av principerna bakom bidragsfördelningen är det inte försvarbart att föreningar som har samma mål, men som verkar inom olika områden, skall behandlas olika.
De ändringsförslag som budgetutskottet antog innebar att alla föreningar som får bidrag enligt något av de sju programmen – och som tillhör de olika föreningskategorier som har fastställts – skulle ha samma rättigheter och skyldigheter i fråga om medfinansiering och successiv nedtrappning.
När det gäller medfinansieringen var det dessutom inte frågan om att sätta upp fasta procentsatser, utan om att fastställa miniminivåer så att den verkställande myndigheten sedan kunde tillämpa procentsatser i enlighet med varje förenings verkliga behov eller möjligheter.
Jag betonar att det inte handlade om att eftersträva någon harmonisering, utan om att tillämpa principen om lika behandling.
Kulturutskottet avskaffar för sin del den successiva nedtrappningen i sina tre förslag och tror att alla föreningar som kan förväntas få bidrag är av allmänt europeiskt intresse enligt innebörden i undantaget i artikel 113.2 i budgetförordningen.
Jag tycker att detta är en för vid tolkning och skulle vilja ifrågasätta om alla dessa föreningar verkligen är av allmänt europeiskt intresse.
Kulturutskottet verkat ha tolkat det faktum att budgetutskottet bibehöll den successiva nedtrappningen som ett slags straff för dessa föreningar, när det i stället, vilket jag påpekade tidigare, i kombination med medfinansieringen främjar deras framtida existens, eftersom det inte någonstans står skrivet att dessa bidrag skall delas ut i evighet.
Annars skulle alla föreningar kunna hamna i en verkligt pressad situation den dag dessa bidragsresurser av någon anledning tar slut.
Såsom jag påpekade i mitt anförande om bidrag under den senaste sammanträdesperioden har tidsbristen haft en fruktansvärd inverkan på hela detta förfarande. Kommissionen var under tidspress när den lade fram sina förslag och parlamentet har också agerat under tidspress vid behandlingen av de ändrade förslag vi lägger fram i dag.
Alla som har studerat dem har säkert insett att de innehåller flera motsägelser. Jag föreställer mig att vi alla är både skyldiga till och offer för detta, men det som oroar mig mest är i vilken utsträckning Europaparlamentets ståndpunkt kommer att vara stärkt efter omröstningen i morgon. Det vi tillsammans har framför oss är nämligen en svår förlikning med rådet, eftersom det inte tycks vara berett att ge efter på de punkter som det anser vara grundläggande, såsom öronmärkning, medfinansiering och successiv nedtrappning eller programmets ekonomiska ram.
– Först och främst vill jag tacka föredragandena för det gedigna arbete de har utfört. Trots att de inte är här just nu kommer de att kunna läsa det i protokollet.
Som liberal är jag glad över att kommissionen har lagt fram förslaget som skall ge bidragen till kultur-, utbildnings- och ungdomsverksamhet en rättslig ram. De förfaranden som hittills har tillämpats har inte alltid varit någon garanti för den insyn och kvalitet som när allt kommer omkring måste finnas om Europa skall kunna bli världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsekonomi. Det är viktigt att kommissionen har detta i åtanke när den utarbetar de olika uppmaningarna till förslagsinlämning. Vi behöver tydliga kriterier för beviljandet av stöd till organisationer och projekt; dessa måste offentliggöras på ett tydligt sätt, så att sökanden vet vad som gäller. Urvalet av organisationer och projekt måste göras mycket omsorgsfullt och får inte överlåtas till kommissionen själv. Det är därför jag har börjat argumentera för att oberoende experter borde anlitas. I Nederländerna har vi ett kulturråd. Det är en rådgivande församling som ger ministern väl underbyggda råd, som denne följer om det inte finns mycket goda skäl till att låta bli.
Jag kan tänka mig att något liknande också skulle kunna införas för urvalet av kulturorganisationer som är aktiva på EU-nivå. Detta är ett mycket tydligare förfarande än det vi nu tillämpar. Den fråga som diskuteras i dag gäller dock huruvida vi skall använda öronmärkning eller inte. Traditionellt sett har min grupp inte varit för öronmärkning, men en sådan skulle ge de utvalda organisationerna en viss grad av kontinuitet. Jag har också förespråkat detta i min grupp. Enligt min uppfattning är möjligheten att ingå fleråriga rampartneravtal ett bra sätt att komma runt det här, men vi måste se upp så att inte dessa bidrag bibehålls i all oändlighet. Följaktligen ser min grupp positivt på införandet av principen om successiv nedtrappning, som skulle inträda det tredje året. Enligt mina beräkningar kan organisationerna få stöd i omkring fyrtio år till med den årliga successiva nedtrappning på 2,5 procent som kommissionen föreslår. Detta är dock ett relativt omfattande åtagande för oss, och till och med för våra barnbarn. Därför föreslår vi liberaler tio procent. På så sätt kan organisationerna räkna med tretton års stöd från oss och vi får också möjlighet att stödja nya organisationer, som med tanke på utvidgningen definitivt inte bör nonchaleras. Kontinuitet parad med utrymme för nytänkande, är således mitt motto.
Tyvärr får vi ett problem nästa år, eftersom handlingsprogrammen förväntas inledas den 1 januari 2004, det vill säga om bara några få veckor, och ingenting ännu har organiserats. De organisationer som hittills har fått bidrag löper risk att hamna ute i kylan 2004. Liberalerna vill förhindra detta och därför bör övergångsbestämmelser införas.
Slutligen vill jag i korthet påpeka att bidragsförfarandena inte enbart måste kännetecknas av öppenhet. Ärendena måste också handläggas snabbt och effektivt. Jag har nämnt det tidigare och skulle vilja upprepa det här: detta är viktigt och gäller för alla de tre handlingsprogrammen.
– Herr talman! Först vill jag tacka de tre föredragandena, och särskilt Doris Pack. Strax före vårt sammanträde bevisade hon nämligen att det finns en ljuv, melodisk röst bakom hennes stränga politiska stämma, vilket är väldigt, väldigt viktigt.
Jag vill påpeka att denna reform med de nya rättsliga villkoren behövdes, är viktig och kommer att leda till bättre arbetsformer. Icke desto mindre är jag bekymrad över några punkter.
Min oro gäller vissa permanenta byråer som får bidrag från gemenskapen och förfarandet för att välja ut organ som inte är permanenta. Jag är rädd för att vi riskerar att skapa vissa organ som kommer att äta upp gemenskapens budget och komplicera det arbete som skulle kunna utföras utan dem. Genom att lämna en viktig del av beslutet om dessa organ till budgetmyndigheten, vilka inte är permanenta, anser jag samtidigt att vi minskar insynen och försämrar kriterierna för urval av bidragsmottagare.
Jag är särskilt bekymrad över ungdomsprogrammet. Jag är rädd för att Europeiskt ungdomsforum står väldigt långt från den nya generationen och från organ som har kontakter med den verkliga ungdomsvärlden. Jag är också rädd för att de kriterier som används vid urvalet av organ, enligt vilka exempelvis ett organ som verkar för ändamål av allmänt europeiskt intresse på ungdomsområdet eller ändamål som ingår i Europeiska unionens politik kan väljas, leder till att vi kastrerar unga människor. Vi bör acceptera och uppmuntra att Europeiska unionens politik ifrågasätts.
– Herr talman! Jag uppskattar verkligen att kommissionsledamoten smyger genom ett minfält, går på glas och verkligen försöker göra sitt bästa för att se till att vi räddar något från de förstklassiga program vi har organiserat i många år. Vi vet alla i denna kammare och i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott att Europeiska unionens arbete inte bara kan genomföras inom institutionerna utan även måste göras av människor utanför dem.
Lyckligtvis finns det många värdiga, hårt arbetande organisationer som gör en hel del för att främja Europeiska unionen och samarbete, framför allt Europeiska rådet och dess olika konstellationer, Europeiska ungdomsorkestern, Europeiska ungdomsparlamentet och Model Youth Parliament. Dessa organisationer har backats upp och fått stöd av Europeiska unionen och Europaparlamentet under många år genom bidrag som parlamentet har röstat om. Det verkar otroligt att vi under året då utvidgningen skall genomföras och den nya konstitutionen skall godkännas – för att inte nämna valet till Europaparlamentet – ens funderar på att minska eller avbryta finansieringen av dessa institutioner som har ett så starkt symbolvärde.
Jag skulle vilja säga till Dührkop att vi alltid kan finna sätt att spendera pengar på byråkratier, juryledamöter och förvaltningsförfaranden. Vi måste på något sätt se till att pengarna hamnar hos de människor som verkligen kommer att göra något vettigt med dem.
Att organisera en orkester som anställer sina musiker från de bästa konservatorierna i Europa kräver en hel del organisation och långsiktig planering. Hur kan man boka konsertsalar om man inte vet om man kommer att ha de pengar som krävs? Vissa av dessa förfaranden kommer helt enkelt att utplåna denna ansträngning helt och hållet. Om Europeiska unionen inte kan organisera sig för att ge bidrag, eller helt enkelt inte vill, varför skulle då någon annan organisation fundera på att göra det?
När det gäller nedtrappningspolitiken håller jag i de flesta fall med Sanders-ten Holte, men nedtrappning visar bara bristen på visioner hos människors som drömt om denna politik – en total brist på visioner, i stark kontrast till den vision som Europas grundare hade.
– Herr talman! Jag skulle vilja be om ursäkt för att två andra ledamöter från min grupp, Ahern och Echerer, inte har möjlighet att närvara i kväll. Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet mot Sanders-ten Holte, men mitt största tack går till Prets, även om hon inte är närvarande, för hennes utmärkta arbete med detta betänkande som visar på en stor förståelse för icke-statliga ungdomsorganisationers behov och mål.
I ett alltmer individualistiskt samhälle spelar dessa icke-statliga ungdomsorganisationer en avgörande roll för att aktivera unga människor i det civila samhället. Som sade i sitt senaste policydokument, icke-statliga ungdomsorganisationer fungerar som sociala ombud som stöder unga människor. De är miljöer för informellt lärande och lämpar sig därför särskilt väl för att lära unga människor demokratiskt beslutsfattande, interkulturell förståelse, självmotivation, projektledning, konfliktlösning, organisering av färdigheter och mer.
Icke-statliga ungdomsorganisationers verksamheter bygger naturligtvis till stor del på bidrag. Därför välkomnar jag att alla typer av ungdomsorganisationer, inbegripet och andra internationella icke-statliga ungdomsorganisationer, utesluts från nedtrappningsprincipen som skulle innebära en minskning på 2,5 procent av deras finansiering från och med det tredje året och framåt.
Det bästa sättet att garantera en regelbunden budget för dessa frivilligorganisationer är att stödja deras verksamheter och öka deras effektivitet och ansträngningar för att skapa en generation av unga människor som kommer att bli mer socialt delaktiga. Jag stöder även förslaget att förbättra användarvänligheten när det gäller ansökningsförfarandet för bidrag. För närvarande är det alltför komplicerat. Därför stöder jag helhjärtat Packs ändringsförslag 16, som ger de sökande möjlighet att rätta till fel efter det att de har lämnat in sina ansökningar. Detta skulle minska antalet ansökningar som avslås av tekniska orsaker.
Jag hoppas också verkligen att Packs utmärkta betänkande kommer att få stöd av en betydande majoritet för att garantera en rättslig grund för att finansiera icke-statliga ungdomsorganisationer på ett effektivt sätt.
– Herr talman! I handlingsprogrammet för undervisning och utbildning återspeglas behovet av att införa en ordentlig rättslig ram för att ge bidrag till organisationer som arbetar på europeisk nivå inom undervisnings- och utbildningsområdet. Jag skulle vilja att programmet stöder ansträngningar för att öka unga människors medvetenhet om det politiska systemet samtidigt som det främjar och utvecklar medborgarkunskapen, även om jag vet att skolor inte räknas in i dessa särskilda program. Jag skulle vilja höra kommissionsledamotens synpunkter om vikten av att belysa denna aspekt som är särskilt viktig i det irländska samhället i dag.
Det fleråriga programmet skall täcka perioden 2004-2008 och är, som vi vet, värderat till 129,62 miljoner euro. Skulle en kortare period vara mer fördelaktig för att tillåta en tidigare översyn och för ta hänsyn till sådan utveckling som sammanhänger med utvidgningen? Jag stöder helt och fullt ansträngningar för att slutföra denna fråga på ett tillfredsställande sätt så att det nya programmet inte försenas ytterligare. Kommissionen antog förslagen så sent som i maj 2003, och därför är det inte realistiskt att förvänta sig att de första bidragen skall finnas tillgängliga före sensommaren 2004.
Jag delar föredragandens syn på öppenhet. Jag anser att alla förmånstagare av EU-medel borde vara skyldiga att på en framträdande plats – som en webbplats, årsrapport eller till och med på papper med brevhuvud – ange det faktum att de är mottagare av EU-bidrag.
– Herr talman! Jag vill inte upprepa vad andra ledamöter har sagt, särskilt min kollega Dührkop, utan jag vill bara utfärda en varning när det gäller två av de betänkanden som ni har framför er.
Senare denna månad kommer budgetutskottet att ha ett förlikningssammanträde med rådet om en mängd frågor, och en av dessa frågor kommer att handla om att få till stånd ett generellt avtal på dessa områden där vi har medbeslutande. Det finns totalt sju områden; tre av dessa finns på kammarens föredragningslista för denna vecka. Vi i budgetutskottet – särskilt tack vare Dührkop som har arbetat mycket ihärdigt – har försökt att nå en överenskommelse om dessa betänkanden. Vi märker dock nu att två av betänkandena ger oss allvarliga problem. Om ändringsförslag 19 till Prets betänkande och ändringsförslag 14 till Ilvaris betänkande genomförs kommer vi att få riktiga problem när det gäller förlikningen. Jag är faktiskt säker på att rådet och kommissionen kommer att säga att betänkandena i själva verket strider mot budgetförordningen.
Om parlamentet förkastar dessa två ändringsförslag skulle det göra livet mycket enklare. Nu måste jag utfärda en varning: om dessa två ändringsförslag genomförs skulle jag, som ordförande för budgetutskottet, anse det vara ett brott mot artikel 63a. Med andra ord, vi kommer att ta hänsyn till budgetförordningen och konsekvenserna för budgeten. Jag kommer att begära ordet under omröstningen för att be parlamentet att stödja ett muntligt ändringsförslag för att garantera att man i båda dessa betänkanden följer budgetförordningen. När vi når förlikning kan vi förhoppningsvis få ett samförstånd om alla betänkanden och inte bara om fem av sju.
– Herr talman, fru kommissionär! Även jag vill lyckönska de tre föredragandena Doris Pack, Christa Prets och Ulpu Iivari för de betänkanden som vi diskuterar i kväll. Först vill jag ta upp betänkandet om ungdomsprogrammet. Jag anser att det är mycket positivt eftersom det i betänkandet bland annat föreslås att Europeiska unionens institutioner skall föras närmare ungdomen. Jag anser att detta är helt rätt: vi får inte glömma att de är Europas framtid och de som måste känna till oss bäst.
Dessutom är det mycket viktigt att dessa ungdomars åsikter kan förmedlas till samtliga ledamöter i denna kammare och andra människor i EU-institutionerna, för när vi skall fatta beslut är det mycket viktigt att vi känner till deras åsikter. Och för att ungdomsprogrammen skall fungera friktionsfritt är det viktigt att de är stabila och kontinuerliga, naturligtvis under förutsättning att subsidiaritetsprincipen respekteras.
När det gäller betänkandet om utbildning vill jag påpeka att jag fullständigt samtycker till att ständigt eftersträva lärande och undervisning med kvalitet, och anser att det är utmärkt att detta främjas på EU-nivå. Med hänvisning till de tre betänkandena i allmänhet skulle jag dock vilja tillägga att vi måste fästa större vikt vid utbildning, ungdom och kultur; även om vi här alltid säger att det är ytterst viktiga frågor, återspeglas sedan i själva verket inte denna inställning i Europeiska unionens budgetar. Och om den inte återspeglas i våra budgetar är det mycket osannolikt att våra väljare tror oss när vi säger det.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Det ämne vi diskuterar framstår vid första påseende som tekniskt, men döljer en mycket allvarlig politisk dimension, eftersom det gäller finansieringen av organisationer som enligt formuleringen i motiveringarna i alla tre betänkandena ”arbetar för att föra fram EU:s budskap” och är verksamma inom tre viktiga områden: ungdom, utbildning och kultur. Men varför lägga ut omkring 40 miljoner euro om året i över fem år för att förstärka EU:s så kallade budskap? Jo, för att det förefaller som om den reklam och de kampanjer som både Europeiska unionens tjänstemän och medlemsstaterna utarbetar för att övertyga människor om fördelarna med EU inte räcker. Inte heller räcker det med anslag till utbytesstudier och särskilda ungdoms- och kulturprogram inom dessa tre sektorer.
Arbetarnas upplevelser i sin vardag, arbetslöshet, umbäranden, attacker mot deras rättigheter och kommersialiseringen av allting är bevis på raka motsatsen. Därför håller en flersidig mekanism på att konstrueras, i vilken till och med självständiga organisationer och stiftelser skall vara involverade och köpas.
Utan att vilja förringa det arbete som en del av dessa organisationer utför kan vi inte låta bli att se vissa typiska finansieringsfall, såsom Europeiskt ungdomsforum, som ett försök att direkt påverka ungdomsrörelsen för att förhindra att unga människor blir radikala. Bland åtgärderna på utbildningsområdet väljer vi att finansiera universitetsutbildning om europeisk integration, ge bidrag till stiftelser som stöder Europeiska unionens politik och till och med ge nationella domare utbildning om gemenskapsrätten.
Det grekiska kommunistpartiet är en kategorisk motståndare till införandet av propagandamekanismer som syftar till att dölja Europeiska unionens gräsrotsfientliga karaktär. Det är därför vi kommer att rösta nej till alla de tre förslagen, utan att delta i debatten om detaljerna.
– Herr talman! Jag skulle också vilja tacka föredragandena och koncentrera mig på en fråga, nämligen kulturen och Doris Packs betänkande. Det säger sig självt att vi med kraft stöder en öppen och säker rättslig grund, men här måste vi ställa oss frågan i vilken utsträckning en gemensam europeisk kulturpolitik faktiskt fortfarande kommer att vara möjlig med detta förfarande. Eller är det så att vi bara koncentrerar oss på ett förfarande och inte tycker att medborgarna är så viktiga längre?
Ta handlingsprogrammet för att främja organ som verkar inom kulturområdet på EU-nivå som ett exempel. Det finns två bidragsstrukturer, två uppsättningar regler, en för så kallade permanenta organisationer och en för det andra området, till vilket inbjudningar utgår. Det råder inget tvivel om att vi vill främja så många nya initiativ som möjligt med de befintliga budgetanslagen. Men det sätt som föreslås här och, framför allt, som rådet antog vid första behandlingen gör att det blir omöjligt att fortsätta att inkludera europeiska initiativ som faktiskt förtjänar stöd som permanenta organ. Såsom nämns i betänkandet har vi Europeiska byrån för mindre använda språk, som skall föreställa ett av dessa permanenta organ, men den kan inte vara ensam i hela Europa om rättigheten att betraktas som ett permanent organ av detta slag.
Europeiska ungdomsorkestern, institutet i Florens, akademin i Trier, högskolan i Brygge – vilka förslag väntas de komma med? Hur många Europeiska ungdomsorkestrar behövs det för att stödet skall bli tillräckligt? Om det råder något tvivel måste vi göra gemensam sak med kommissionen och inleda en tvist med rådet för att bidrag till dessa organ verkligen skall kunna utgå.
. – Herr talman! Jag har lyssnat mycket tålmodigt på vad som har sagts, men skulle vilja återgå till verkligheten. Hur ser denna verklighet ut? En ny budgetförordning har antagits genom omröstning i Europaparlamentet. Denna nya budgetförordning får konsekvenser. När parlamentet röstade igenom den nya budgetförordningen visste parlamentet om att den skulle få konsekvenser. En av dessa konsekvenser är att det inte längre är möjligt att finansiera vissa organ på samma sätt som tidigare. Detta är problemet. Därför var vi tvungna att hitta en lösning. Den enklaste lösningen skulle ha varit att säga att vi bara skall tillämpa budgetförordningen, stänga dörren och låta saken bero. Men eftersom kommissionen bryr sig om organisationer som arbetar för ungdom, utbildning och kultur valde den inte denna enkla utväg. Den valde den svåra vägen. Med andra ord försöker vi trots den nya budgetförordningen se till att vi kan fortsätta att finansiera dessa organ. Det har vi också gjort, för det förslag som nu ligger på bordet ger oss möjlighet att fortsätta att finansiera Europeiska högskolan i Brygge, universitetsinstitutet i Florens, rättsakademin i Trier, Europeiska institutet för offentlig förvaltning i Maastricht, centret för mänskliga rättigheter i Venedig, Jean Monnet-professurerna etc. Det ger oss också möjlighet att finansiera – jag skall inte läsa hela listan, herr talman – orkestrarna, körakademin, Europa Cantate, Yehudi Menuhin-stiftelsen, Youth Academy-stiftelsen, Europa Nostra, konstnärsbyarna, Europalia, Euroballet, Pegasus-stiftelsen, Boniface Memorial Foundation och så vidare. Det finns dussintals, herr talman. Det ger oss också möjlighet att fortsätta att ge bidrag till ungdomsforumen och ungdomsorganisationerna.
Jag beklagar, men när jag hör att alla dessa saker inte längre skall få något stöd undrar jag vad jag har sysslat med de senaste månaderna när jag har försökt se till att finansieringen kan fortgå, trots att budgetförordningen inte tillåter det. Jag tycker att det är mycket otrevligt av parlamentet att säga att förslaget kom för sent. Parlamentet fick förslaget i maj och nu är det november. Varför fick inte parlamentet förslaget förrän i maj? Ni kunde ha fått det en månad eller två tidigare. Det fick ni inte eftersom kommissionen dessa månader uppnådde det omöjliga för att värna om organisationer på kultur-, utbildnings- och ungdomsområdet och för att arbeta vidare i den riktning som Europaparlamentet önskade, så att de mottagare som parlamentet med all rätt hade valt ut skulle få bidrag och kunna gå från ett system till ett annat utan avbrott. Det var det vi gjorde månaderna fram till maj.
Vad återstår då att göra nu? Det som återstår är att parlamentet skall komma överens med rådet, för all vår juridiska expertis har till exempel påpekat att den öronmärkning som parlamentet ville ha inte kommer att vara möjlig. Det var tack vare kommissionen, dess enträgna arbete och fortsatta strävan efter en övergångslösning som parlamentets öronmärkning kunde räddas. I den nya budgetförordningen står det ingenting om öronmärkning. Låt oss därför stå med båda fötterna på jorden, mina damer och herrar. Om vi tog tid på oss var det för att vi måste hitta lösningar i en omöjlig situation, lösningar som låg i våra kultur-, utbildnings- och ungdomsorganisationers intresse.
Nu skall parlamentet rösta om ändringsförslagen. Ordföranden för budgetutskottet var mycket tydlig: antingen röstar parlamentet för de ändringsförslag som det är troligt att rådet inom ramen för medbeslutandeförfarandet accepterar. I så fall kommer alla de organ vi har åtaganden gentemot att få sina pengar från januari och framåt. Eller så röstar parlamentet igenom ändringsförslag som ingen någonsin kommer att gå med på. I så fall kommer de organ som jag nyss nämnde, och det finns dussintals och åter dussintals sådana, inte att få några pengar alls i januari.
Herr talman! Jag har gjort allt jag kan för att det skall vara möjligt att hitta en lösning. Jag hoppas att parlamentet och rådet å sin sida också gör allt som står i deras makt för att se till att denna lösning kan genomföras från och med januari 2004.
– Herr talman! Tillåter ni att jag ställer en fråga till kommissionen, trots att arbetsordningen egentligen inte ger utrymme för det?
– Jag skall göra ett undantag och ge er femton sekunder för att ställa en fråga.
– Herr talman, fru kommissionär! Kommissionens förslag innehåller övergångsbestämmelser för de tre förslag vi diskuterar. Därför undrar jag om ni kan förklara varför det finns en risk för att vissa organisationer inte får bidrag om vi inte når en överenskommelse med rådet?
. – Herr talman! Det finns helt klart en risk. Jag skulle vilja säga till ledamoten att om medbeslutandeförfarandet inte leder till en överenskommelse, om det blir förseningar, om vi måste börja diskutera alla detaljerna från början igen, så kommer det inte att fattas något beslut före slutdatumet januari 2004. Vi kanske når en överenskommelse i vår eller i sommar, det vet jag inte, men jag vet att det inte kommer att vara möjligt att betala ut bidrag till organen i fråga under tiden, för utan rättsliga grunder kommer ingen att skriva på utbetalningsorder. Det är alldeles klart. Det skulle vara olagligt, och ingen kommer att ta på sig ansvaret för att göra något olagligt.
– Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A5-0279/2003) av Anna Karamanou för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om kvinnor i det nya informationssamhället (2003/2047(INI)).
. – Herr talman, fru kommissionär! Jag är säker på att ni känner till att bristen på tillgång till ny teknik och den digitala analfabetismen allt mer utvecklas till nya former av socialt utanförskap som direkt drabbar kvinnor. De uppgifter vi har i dag visar att det råder enorma skillnader mellan könen, både i fråga om utbildning och arbetsmarknad. I inledningen till det betänkande som jag har sammanställt för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor räknas orsakerna till detta upp. De utgörs till exempel av stereotypiska uppfattningar och kulturella fördomar som begränsar flickors möjligheter och sätter hinder i vägen för deras karriärer. Detta leder till generella negativa konsekvenser för ekonomin eftersom de mänskliga resurserna inte utnyttjas på ett rationellt sätt.
Vi vet att tre miljoner nya arbetstillfällen har skapats under de senaste tio åren, av vilka 1 600 000 har gått till kvinnor. Man bör dock notera att över 60 procent av de nya arbetstillfällen som har skapats finns inom den högteknologiska sektorn, där kvinnor är underrepresenterade, framför allt inom yrken med hög teknisk specialisering och på beslutsfattande nivå. Under rådande omständigheter förvärras således de strukturella svagheterna och klyftan ökar mellan könen på grund av den ekonomiska utvecklingen inom den moderna tekniken.
Vi har alltjämt en könsuppdelad arbetsmarknad, där männen dominerar inom den nya tekniken och kvinnorna på lågavlönade tjänster som kräver en lägre grad av specialisering och ger mindre trygghet. Inom vetenskap och forskning är kvinnor inte bara kraftigt underrepresenterade, utan är dessutom bara verksamma inom ett fåtal vetenskapsområden, medan de är helt frånvarande inom andra. Kvinnornas representation i hela den vetenskapliga hierarkin är påfallande ojämlik och deras möjligheter att få forskningsanslag är sämre. Av Europas 500 000 forskare inom näringslivet är endast 50 000 kvinnor. Inom den offentliga sektorn (universitet och forskningscentrum) varierar andelen mellan en fjärdedel och en tredjedel, men i ansvarsfulla positioner är den lägre än tolv procent. Inom näringslivets forskning är situationen ännu värre och allra värst inom den nya tekniken. Vetenskapliga metoder, teman och forskningsområden skulle verkligen berikas om kvinnor fick bättre tillgång till forskningen. Samma förhållande råder på mediaområdet där kvinnliga journalister varken har företrädare. är delaktiga eller återfinns i ansvarig ställning. Samtidigt uppmärksammas inte diskrimineringen av kvinnor och kvinnor framställs ofta på ett verklighetsfrämmande sätt i media.
Internet fortsätter också att domineras av män och i huvudsak styras av män, vilket leder till diskriminering. Undersökningar visar på skillnader i kvinnors och mäns sätt att utnyttja Internet-tjänster. Det finns också en del oroande uppgifter om den låga andelen kvinnliga Internetanvändare i anslutningsländerna.
För att öka antalet kvinnor i utbildningen om den nya tekniken föreslår jag i betänkandet att datorer och Internet skall börja användas tidigt i grundskoleutbildningen, så att unga flickor på ett positivt sätt uppmuntras till vidare studier med denna inriktning. Undersökningar visar att tidig kontakt med vetenskap och teknik kan ändra flickors inställning innan stereotyperna börjar påverka deras beteende. Lissabonstrategin och sysselsättningsriktlinjerna måste tillämpas för att förhindra att arbetsmarknaden blir ännu mer könsuppdelad, och kvinnorna koncentreras till vissa okvalificerade låglöneyrken med dåliga avancemangsmöjligheter.
Därför bör både kommissionen och medlemsstaterna med fullt utnyttjande av strukturfonderna och i synnerhet av socialfonden göra åtaganden för utbildning inom den nya tekniken, framför allt beträffande integrering eller återintegrering på arbetsmarknaden och hela tiden med beaktande av Lissabonmålen.
Samtidigt måste man driva en jämställdhetspolitik och jämställdhetsprogram som särskilt riktar in sig på vidareutbildning, livslångt lärande, möjlighet att förena yrkeslivet med familjelivet samt lika fördelning av familjeansvaret mellan män och kvinnor, vilket kommer att underlätta kvinnors delaktighet i informationssamhället. Särskild uppmärksamhet bör ägnas innehållet i multimedia, så att positiva förebilder för flickorna lyfts fram, såsom kvinnors framträdande prestationer på alla utbildningsnivåer. Vi uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att verka för kvinnors fulla och jämlika medverkan i media, inklusive inom administration, planering, ledning, utbildning och utsändning.
Samtidigt måste vi anta åtgärder för att förbättra arbetsvillkoren inom de nya sektorerna, såsom distansarbete. Kvinnors tillgång till Internet och den nya tekniken kan förbättras genom att bygga en omfattande infrastruktur och tillhandahålla teknisk utrustning i landsbygdsområden och småstäder, vilka i nuläget är otillräckligt utrustade, i synnerhet i de fattigare områdena och i anslutningsländerna. Europeiska unionens samtliga politikområden bör genomsyras av en strategi för att värna om den grundläggande infrastruktur som ger tillgång, utrustning och anslutning i alla bostadshus, skolor, offentliga byggnader och bibliotek. För att bekämpa social marginalisering krävs det att utsatta grupper av flickor och kvinnor prioriteras, såsom invandrare, personer med funktionshinder, fattiga, ensamstående mödrar och kvinnor på landsbygden. Kommissionen måste också samla in ytterligare uppgifter om strukturella skillnader inom it-sektorn, så att vi kan undersöka hur delaktiga kvinnorna verkligen är, hur de är representerade och hur trenderna på arbetsmarknaden ser ut.
Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor understryker att könsaspekterna i den nya tekniksektorn hittills helt har ignorerats. Därför uppmanar vi kommissionen och rådet att lägga fram konkreta strategiförslag och att bidra till att en övergripande jämställdhetspolitik förs upp på FN:s världstoppmöte om informationssamhället, som hålls i Genève i december 2003. Den digitala ekonomin innebär både möjligheter och utmaningar för kvinnor, utmaningar som skiljer sig från de utmaningar som männen möter och som är avhängiga våra olika roller och funktioner i familj och samhälle.
Införlivandet av ett könsperspektiv i utvecklingen av den nya tekniken ger inte bara upphov till frågor om tillgång, kvantitativt deltagande och lika representation för kvinnor; även större frågor väcks som utgör ett tillfälle att kritiskt granska informationssamhällets kultur, dess värden, utvecklingsstrategier och dito mål samt utnyttjandet av mänskliga resurser. Jag hoppas att mitt betänkande kommer att bidra till den offentliga dialogen om vilket slags informationssamhälle vi vill ha.
. – Herr talman! För det första vill jag tacka Anna Karamanou för hennes arbete med detta betänkande om kvinnor i det nya informationssamhället. Som vi vet har globaliseringen och informations- och kommunikationstekniken (IKT) på ett dramatiskt sätt förändrat alla områden inom det yrkesmässiga och sociala livet i Europa. I dag använder mer än hälften av alla yrkesverksamma datorer i arbetet, 40 procent av alla européer använder Internet och mer än 60 procent av alla nya arbetstillfällen som har skapats i unionen under de senaste fem åren återfinns inom de högteknologiska sektorerna. Dessa siffror talar sitt tydliga språk: det kommer inte att finnas något egentligt behov av anställda som inte har erforderlig utbildning i att använda den nya tekniken.
Jämställdheten har gått framåt: nästan lika många kvinnor (46 procent) som män (54 procent)använder datorer och läget är ungefär detsamma ifråga om Internet. Inom missgynnade grupper växer dock klyftan mellan män och kvinnor.
Den nya tekniken ger nya möjligheter i fråga om arbetstillfällen och människors arbetsliv, däribland distansarbete som åtminstone i teorin kan underlätta för kvinnor och män att förena familj och arbete. Trots att kvinnor tycks vara mer intresserade av distansarbete nu, utnyttjar de fortfarande inte denna möjlighet i någon större utsträckning, så här återstår mycket att göra.
Två tredjedelar av alla tjänster i de nya tekniksektorerna innehas av män. Bara 15 procent av de yrkesverksamma på området är kvinnor och siffrorna är ungefär desamma i fråga om utbildning. I vissa länder studerar mindre än 30 procent av kvinnorna ny teknik på universitetsnivå. Kvinnor innehar 19 procent av doktorsbefattningarna inom data och andelen kvinnor som startar egna företag är mycket mindre än så. I näringslivet hittar man färre kvinnor ju högre upp i beslutspyramiden man går inom den nya informationssektorn, även om jag tror att detta i viss utsträckning gäller alla sektorer.
I det här sammanhanget har Lissabonstrategin, den socialpolitiska dagordningen och sysselsättningsstrategin spelat en viktig roll när det gäller att underlätta kvinnors tillgång till informationssamhället, liksom alla de åtgärder som utbildningsministrarna har vidtagit på nationell nivå och EU-nivå. Inom ramstrategin om jämställdhet uppmuntras på samma sätt fokuseringen på anställbarhet och kvinnors tillgång till arbetstillfällen inom den nya tekniksektorn. Det finns ett antal andra gemenskapsfinansierade program som också främjar jämställdhet; även arbetsmarknadens parter har en central roll när det gäller att stödja kvinnors delaktighet i informationssamhället. Om vi vill uppnå resultat står det klart att alla dessa politikområden måste befästas och där har kommissionen en avgörande roll. Även alla andra berörda parter på samtliga nivåer måste också ta det tillfälle som det nya kunskapsbaserade samhället utgör för att se till att män och kvinnor är jämlikt representerade inom sektorn.
Som jag ser det bör alla framtida insatser styras av tre prioriterade frågor. För det första inriktningen att det skall finnas plats för kvinnor överallt och i alla sociala situationer. För det andra bör vikten av utbildning betonas. För det tredje måste vi arbeta för att öka kvinnors sysselsättningsgrad och andelen kvinnor som startar nya företag inom den nya tekniksektorn. Som jag sade inledningsvis måste vi särskilt uppmärksamma kvinnor som riskerar att utestängas från informationssamhället, däribland äldre kvinnor, arbetslösa och låginkomsttagare, invandrarkvinnor, funktionshindrade kvinnor och framför allt kvinnor som inte har tillräcklig utbildning. Nödvändig infrastruktur måste skapas i städer och på regional och lokal nivå. Bättre tillgång till bredbandsanslutningar kan motverka marginalisering i både städer och på landsbygd. Tillgången till ny teknik på alla områden får inte bara användas för att hjälpa kvinnor att hitta nya arbeten. Genom att främja nya arbetsmetoder och nya sätt att organisera arbetet skapas också de förutsättningar som erfordras för att förändra dagens arbetsliv. Jag har redan nämnt distansarbete, men arbetets kvalitet och graden av tillfredsställelse med arbetet kan också förbättras. Slutligen skulle detta kunna leda till att kvinnor blir mer integrerade på arbetsmarknaden. Om vi skall uppnå målen från Lissabon är det avgörande att vi kan öka kvinnors medverkan på arbetsmarknaden; ett avsevärt mycket högre nyföretagande skulle verkligen kunna ge kvinnor andra förutsättningar. Vi måste stärka kvinnors roll i fråga om ägande, kontroll och ledning inom IKT- och mediasektorerna genom att ge kvinnor som startar egna företag det stöd de behöver, finansiera projekt och samarbeta för att genomföra handlingsplaner, särskilt inom de kunskapsbaserade sektorerna, stödja informationskampanjer och uppmuntra kvinnor att ta arbete inom den nya tekniksektorn när de har fått utbildning. Vi måste skapa förutsättningar för alla kvinnor att bli aktiva på arbetsmarknaden, däribland unga mödrar, äldre kvinnor och kvinnor med funktionshinder. Om vi skall uppnå jämställdhet mellan män och kvinnor måste kvinnor bli bättre företrädda på marknaden. Detta räcker dock inte i sig. Kvinnor måste också spela en central roll i beslutsfattande organ och i samhället i stort. När det gäller den nya tekniken kommer vi inte att få se några verkliga förändringar i fråga om jämställdhet förrän kvinnor också återfinns på högre positioner inom denna sektor.
Herr talman, mina damer och herrar! Denna åtgärd fodrar partnerskap och praktiskt handlande. Att öka kvinnors delaktighet i informationssamhället är en uppgift för oss alla. Kommissionen, Europaparlamentet, regeringarna, de regionala och lokala myndigheterna, fackföreningarna och arbetsgivarna har gemensamt ansvar för detta och kommissionen hoppas att alla kommer att axla det.
– Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Ämnet för kvällens debatt är inte bara en aspekt av kvinnors moderna yrkesliv, utan även särskilt viktigt för hur Europeiska unionen skall utvecklas, för hur Lissabonmålen skall uppnås och naturligtvis för kvinnornas egen framtid.
Hela världen håller på att utvecklas till ett informationssamhälle och vår erfarenhet säger oss att de stater, områden och medborgare som bäst tar vara på de nya möjligheterna har större chanser till sysselsättning och framåtskridande. Det beror på att den nya tekniken inte i sig är en marknadssektor med en konstant ökning av antalet arbetstillfällen, utan påverkar utvecklingen i andra sektorer. Europeiska unionen släpar efter Förenta staterna i fråga om forskning och utnyttjandet av ny teknik. Också inom Europeiska unionen finns det dock skillnader mellan medlemsstaterna, mellan regionerna och tyvärr mellan könen, vilket både föredraganden och kommissionären har påpekat.
Min vän Anna Karamanou har tagit ett mycket bra initiativ genom att utarbeta ett betänkande om detta ämne, ett betänkande som skapar större förståelse för problemet och behovet av att vidta lämpliga, verkningsfulla åtgärder med lämpligt samarbete EU-nivå, nationell och lokal nivå. Föredragandens förslag berör ett brett spektrum av politikområden i syfte att främja kvinnors delaktighet i den nya teknikens värld; områdena rör arbetsplatser, näringslivet och utbildningsväsendet och i förslaget framhålls med all rätt att kvinnor måste delta i planeringen av och besluten om denna politik för att detta mål skall uppnås.
Jag vill särskilt kommentera stödet till Internetanslutning för hemmafruar, eftersom det kommer att göra kvinnors liv lättare. Det råder påtagliga skillnader mellan genomsnittssiffrorna på gemenskapsnivå: 48 procent av männen och 38 procent av kvinnorna har en uppkoppling hemma. Vår erfarenhet säger oss att kvinnors tillgång till Internet kan få åtskilliga fördelar för samhället. Och eftersom det är de funktionshindrades år i år skulle jag särskilt vilja nämna de initiativ som mödrar tar för att råda bot på sina barns hälso- och sjukvårdsproblem.
I dag finns det webbsidor på Internet där mödrar i en imponerande utsträckning utbyter erfarenheter och föreslår lösningar. Ta till exempel Dyspraxia-stiftelsen som startades 1987 av de två engelska mödrarna Stella White och Marion Owen. Deras namn förtjänar att nämnas. I dag är detta initiativ en referenspunkt för mödrar och ett exempel som har fått efterföljare i flera europeiska länder och på andra håll, till exempel Kanada och Japan, där mödrar skapar liknande webbsidor med positiva, konkreta resultat från användningen av nya metoder som rör barnens fysiska och psykiska hälsoproblem.
– Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A5-0344/2003) av Martine Roure för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Republiken Greklands initiativ inför antagandet av rådets förordning om inrättande av ett nätverk av sambandsmän för invandring (9870/2003 –C5-0260/2003 – 2003/0817(CNS)).
. – Herr talman! I slutsatserna från Europeiska rådets möte i Thessaloniki den 19 och 20 juni uttrycktes behovet av att påskynda arbetet för att före utgången av 2003 anta ett rättsligt instrument avsett att officiellt inrätta ett nätverk av så kallade sambandsmän för invandring (ILO). Tanken är att medlemsstaternas samtliga sambandsmän för invandring som är stationerade i samma tredje land skall arbeta effektivt tillsammans i nätverk för att bidra till det stegvisa införandet av en samordnad och integrerad förvaltning av våra yttre gränser. Förordningen som Grekland har föreslagit behövs för att inrätta en ram för formalisering och förstärkning av det informella samarbete som redan förekommer mellan sambandsmännen.
Den idealiska situationen skulle vara att ha gemenskapssambandsmän för invandring som har egna uppgifter och är utbildade och avlönad av unionen. Tyvärr finns det ännu inte någon rättslig behörighet eller budget för detta och en del stater är fortfarande inte övertygade. Sambandsmän står för medlemsstaternas externa representation och en del personer ser inte med blida ögon på att den egna nationella företrädesrätten på något sätt förminskas. Under tiden är detta nya förslag till förordning enligt min åsikt ett steg mot att åstadkomma en större öppenhet. Det finns i grunden tre slags uppgifter som skulle kunna tilldelas sambandsmännen: de skulle hjälpa till att förebygga olaglig invandring och bekämpa människosmugglarna, de skulle hjälpa till vid återvisningen av olagliga invandrare och de skulle kunna bidra administrativt vid laglig invandring. Denna sista fråga är dock fortfarande ganska oklar, eftersom den eventuella formen för denna administration inte anges i någon av artiklarna i förordningen och är, antar jag, fortfarande en mycket svår fråga. Detta är därför en brist som måste avhjälpas och, tvärtemot vad somliga skulle vilja få oss att tro, är faktiskt inte utlänningar farliga; de är själva i fara. Människor som lämnar sitt land, sina vänner och sin släkt för att invandra till Europeiska unionen gör det av avgörande skäl som ofta rör frågor om liv eller död. Var och en av oss skulle förmodligen göra samma sak under samma ekonomiska, sociala, psykologiska och emotionella omständigheter. Därför måste vi sprida information om möjligheterna till legal invandring i de berörda länderna. För att åstadkomma detta tror jag att vi alla måste vara tydliga i fråga om vår invandringspolitik, vilket inte är fallet för närvarande. Vi måste också varna människor för den risk de löper att falla offer för skrupelfria smugglare eller att blandas in i ett nätverk för slavhandel.
För att dessa åtgärder skall bli verkligt effektiva uppmanar jag dock medlemsstaterna att säkerställa att de inte själva är orsaken till någon olaglig verksamhet. För det ändamålet bör de, som jag ser det, agera på två fronter: för det första i fråga om tillfälliga arbetstagares ställning. Undersökningar av den svarta arbetsmarknaden vid lantbruken i EU visar i klartext att oredovisad övertid och användningen av olagliga rekryteringsmetoder för arbetskraft inom lantbruket, ibland på gränsen till slaveri, ökar i medlemsstaterna. De stora distributionskedjorna utövar ofta ett hårt tryck på producenterna som i sin tur utnyttjar arbetslösa och olagliga arbetstagare. Det är otänkbart att vi skulle acceptera avtal som gör arbetstagare laglösa. Jag vill betona att när lagstiftningen hårdnar minskar mycket ofta antalet lagliga arbetstagare, medan antalet olagliga arbetstagare ökar, som inte på något sätt förhindras av lagstiftningen. Vidare är det centralt att vi undviker att skapa ett samband mellan invandring och organiserad brottslighet. Olagliga invandrare är inte brottslingar, utan människor som haft oturen att inte födas på rätt plats. En tydligare åtskillnad bör därför göras mellan rollerna för sambandsmän, sambandsmän för invandring, sambandsmän på flygplatser, dokumentrådgivare, tekniska rådgivare och konsulära enheter, som alla hanterar invandringsfrågor. Det verkar också lämpligt att avgränsa sambandsmännens verksamhetsområde och exakt definiera deras arbetsuppgifter. Det bör också förekomma något slags harmonisering, om än bara delvis, av den utbildning som de bör få. En del sambandsmän för invandring (ILO) som intervjuades när det danska ordförandeskapets rapport utarbetades ser detta som en nödvändig förutsättning för inrättandet av ett verkligt nätverk. Denna utbildning skulle normalt kunna ges i form av seminarier och arbetsgrupper, vilket skulle ha den obestridliga fördelen att gynna personliga kontakter – själva meningen med ett nätverk.
Sammanfattningsvis vill jag betona att invandring inte på något sätt får ses som ett hot. Olagliga invandrare får inte på något sätt betraktas som brottslingar. De är offer, därför att de har haft oturen att födas i ett belägrat land. De är offer, därför att de är desperata och söker medkänsla. Om Europeiska unionen inte förmår begripa detta, återstår enbart misströstan inför framåtskridandet och inför den civiliserade världen.
. – Herr talman, mina damer och herrar! I meddelandet från november 2001 om ett åtgärdsprogram för att bekämpa olaglig invandring fastslog kommissionen, i kapitlet som rör åtgärder som skall genomföras inom unionens yttre gräns, behovet av ett nätverk av sambandsmän för invandring.
Kommissionen anser att detta nätverk måste garantera det nödvändiga informationsutbytet mellan sambandsmännen för invandring och även den samordning som medlemsstaterna måste utveckla med tredje land för att tillsammans kunna arbeta på EU:s invandringspolitiska område. I de åtgärdsplaner som rådet har antagit om olaglig invandring och om förvaltningen av våra yttre gränser, liksom i slutsatserna från Europeiska rådets möte i Sevilla respektive i Thessaloniki, uttrycks behovet av att inrätta ett sådant nätverk.
Kommissionen ser därför välvilligt på det initiativ som den grekiska regeringen har antagit om att lägga fram detta förslag. Vi delar den uppfattning som föredragande Mary Honeyball framförde att vissa av de föreskrifter som ingår i detta initiativ, i synnerhet vad avser systemet med informationsutbyte mellan sambandsmän, ibland är alltför oklara. I sin helhet tror vi dock att texten ger ett bra underlag för ett mer strukturerat och bättre samordnat samarbete med tredje land på invandringsområdet.
Denna samordning blir än viktigare i framtiden med införandet av de nya krav som inom kort skall antas i fråga om policyn för visum som utfärdas i tredje land. Så snart denna förordning har antagits, måste de sambandsmän för invandring som stationeras i tredje land bilda effektiva nätverk för samarbete på lokal och regional nivå, på grundval av den positiva förebild som utgörs nätverket i västra Balkan, inrättat på initiativ av Förenade Kungariket. Detta nätverk har gett positiva resultat när det gäller att reglera invandringen från regionen till staterna i Europeiska unionen.
. – Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik har diskuterat förslaget till förordning om genomförande av Republiken Greklands initiativ, som beslutades vid toppmötet i Thessaloniki och som rör den viktiga sociala och politiska frågan om olaglig invandring. Utrikesutskottet har enhälligt antagit vissa ändringsförslag som också förbättrar förordningen, varav de flesta också har antagits av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och de kommer förhoppningsvis också att antas av parlamentet. Ärendet har behandlats tidigare inom Europeiska unionen, vid tidigare rådsmöten, men ingen överenskommelse har träffats, vilket innebär att vår debatt idag faktiskt befäster en politisk önskan hos Europeiska unionen.
Detta direktiv är – trots att det inte innebär något generellt slutresultat eller någon heltäckande politisk lösning på frågan – ändå ett första viktigt steg framåt. På ett sätt gör det denna politik till en gemenskapsfråga och skapar förutsättningar för fortsatta förbättringar. Förslagen från utrikesutskottet kommer, hoppas jag, att förbättra förordningen genom att göra den mer öppen och demokratisk, i och med att garantier införs för parlamentarisk kontroll och ett samarbete som följer den rådande rättsordningen i de länder som driver dessa nätverk. Driften av dessa nätverk kommer att bidra till en bättre förvaltning av de resurser som har gjorts tillgängliga av Europeiska unionen i ärendet samt förbättra förbindelserna mellan Europeiska unionen och de länder i vilka nätverken arbetar. Den kan även underlätta Europeiska unionens utrikespolitik genom att ena unionen i denna fråga och skapa öppenhet kring frågan i länderna, varigenom våra kontakter med dem underlättas. Med tanke på att diverse olika former av olagliga och kriminella verksamhet dessutom utövas jämsides med olaglig invandring – verksamhet såsom kvinno- eller narkotikasmuggling, modern slavhandel osv. som strider mot grundläggande mänskliga rättigheter och kränker den mänskliga värdigheten – kommer en korrekt tillämpning av föreliggande förordning att innebära god hjälp även här.
Vi bevittnar ständigt, ärade ledamöter, hur tusentals människor drunknar vid våra stränder eller i våra gränsfloder, hur människor dör i containrar, på stränderna vid Medelhavet, i Engelska Kanalen eller i otillgängliga bergstrakter. Jag hoppas att en korrekt tillämpning av denna förordning, tillsammans med andra stödjande åtgärder för att utveckla och demokratisera de länder där olaglig invandring uppstår, på ett avgörande sätt förbättrar de djupare sociala och politiska problem som drabbar våra samhällen och som utgör en grogrund för ett klimat med rasism och främlingsfientlighet som är en förolämpning mot de humanitära och demokratiska värderingarna hos en europeisk politisk och samhällelig civilisation.
– Herr talman! Jag vill första lyckönska föredraganden för hennes arbete och även tacka henne för den goda relationen hon har haft till föredraganden för vår grupp, i det att hon antagit flera av de ändringsförslag och förslag som vi har lagt fram i utskottet.
Jag håller med om att detta förslag är viktigt och att inrättandet av detta nätverk av sambandsmän är viktigt. Det är framför allt viktigt med hänsyn till det faktum att vi har fattat beslut – vi har diskuterat detta många gånger – om vikten av kommunikation och kommunikationsstrategier i de länder där invandringen har sitt ursprung, genom att tillhandahålla information om möjligheterna till laglig inresa och om farorna med och villfarelserna kring den olagliga invandringen.
Jag vill framhålla att vi just i detta parlament nyligen antog en resolution om Europeiska unionens strategi för information och kommunikation och att vi i skäl N fastslog att invandringspolitiken och respekten för de mänskliga rättigheterna betraktas som en prioriterad fråga inom unionens informationspolitik. Vi uppmanade även kommissionen att delvis omvandla sina kontor i de länder där invandringen har sitt ursprung till en kontaktpunkt för information till dessa länder om möjligheterna till lagligt inträde i Europa och om farorna i samband med olaglig invandring.
Jag tror därför att de ändringsförslag som i detta hänseende har införts i föredragandens betänkande är särskilt viktiga, och ålägger kommissionen att, på något sätt, delta i sambandsmännens sammanträden, och ger den tillfälle att informera medborgarna i de länder där invandringen har sitt ursprung om möjligheterna till laglig inresa och om farorna med olaglig invandring.
Å andra sidan tror jag att ett av de ändringsförslag som har lagts fram av utrikesutskottet nog snarast skjuter över målet såtillvida att det skulle kunna utgöra ett första steg mot inrättandet av en Europeiska unionens utrikestjänst. Saken är dock den att dessa sambandsmän, med stöd av kommissionens kontor i fråga om information och samordning, utan tvekan är ett första steg mot att skapa en sådan invandringspolitik på gemenskapsnivå som vi alla vill se.
På detta sätt vill vi att de länder där invandringen har sitt ursprung skall se EU som en enda region och att kommissionens kontor i viss mån skall fungera som samordnare av den invandringspolitik som vi alla vill att Europeiska unionen skall ha.
Avslutningsvis tror jag att det är viktigt – och jag vill rikta detta till kommissionären – att acceptera att de länder som inte har företrädare i de länder där invandringen har sitt ursprung får delegera den uppgiften till sambandsmän från ett annat land som alltså har en företrädare i det landet.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi har vid åtskilliga tillfällen uttryckt vår oro över att unionens yttre gränser utgör en av de svagaste länkarna i systemet för att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Vi stöder därför alla initiativ som skulle kunna bidra till att förstärka kontrollen av unionens yttre gränser, vilket är avgörande. Som kommissionsledamoten Vitorino framhöll, krävde Europeiska rådet i Sevilla att ett nätverk av sambandsmän för invandring skulle inrättas och i slutsatserna från Thessaloniki fastslogs behovet av att påskynda arbetet med att anta ett rättsligt instrument före utgången av 2003. Härav det betänkande som vi behandlar idag och jag vill ta tillfället i akt för att lyckönska Martine Roure för hennes arbete.
Informellt samarbete mellan sambandsmän för invandring förekommer redan och initiativet är avsett att ge detta samarbete en ram som formaliserar och förstärka det. Detta närverk av sambandsmän kan och måste bidra till att förebygga olaglig invandring och bekämpa detta fenomen, hjälpa till med återvändande av olagliga invandrare och till administrationen vid laglig invandring.
Vi vill utveckla en förebyggande politik för laglig invandring och samtidigt effektivt bekämpa olaglig invandring och människosmuggling. Jag måste ännu en gång beklaga att människosmugglig, på grund av att den omfattas av den tredje pelaren, inte kan inkluderas i förordningens räckvidd som en av sambandsmännens uppgifter. Ännu en gång ställs vi inför en absurd situation på grund av uppdelningen av frågor mellan de tre pelarna, en åtskillnad som, ännu en gång, är meningslös och kontraproduktiv.
Jag vill också betona att förebyggandet av olaglig invandring kräver att det finns lagliga kanaler för invandring och lämpligt riktade informationskampanjer i syfte att fungera avskräckande på personer som kan överväga invandring. Vi kan och måste undvika ytterligare tragedier liknande dem vi fortfarande har i färskt minne.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om ett betänkande (A5-0361/2003) av Hernández Mollar för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om minimiregler avseende rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen (2003/2179(INI)).
. – Herr talman, kommissionärer, mina damer och herrar! Jag vill börja mitt inlägg med att betona vikten och betydelsen av den rekommendation som vi debatterar idag.
Vi behandlar idag det första initiativet i form av en grönbok avsett att tillsammans med andra instrument beakta det kommande förslaget till rambeslut som kommer att – som dess titel anger – reglera minimiregler avseende rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen.
Rättsligt samarbete mellan Europeiska unionens stater både på det civilrättsliga och det straffrättsliga området håller på att nå upp till nivåer som var otänkbara för några år sedan. Dessa nivåer kommer att nå sin höjdpunkt i början av 2004 när den europeiska arresteringsordern träder i kraft, om allt går enligt plan och trots vissa svårigheter som verkar finnas kvar i vissa medlemsstater.
När skapandet av det europeiska området med frihet, säkerhet och rättvisa för närvarande fortskrider och oron över terrorism, organiserad brottslighet och olaglig invandring ökar ser vi ett bredare samarbete mellan medlemsstaternas polis och domstolar. Det blir absolut nödvändigt för oss att inte längre bortse från de nödvändiga rättssäkerhetsgarantier som misstänkta och tilltalade måste åtnjuta under de straffrättsliga förfarandena för att deras rätt till en rättvis och opartisk rättegång alltid garanteras.
Syftet med de rekommendationer vi diskuterar idag är därför helt enkelt att uppnå en viss grad av tillnärmning av de rättsliga förfarandena i medlemsstaterna, på grundval av de rättigheter som fastställs i Europeiska konventionen om skydd för de grundläggande mänskliga rättigheterna och friheterna, i rättspraxis från Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, samt inom ramen för den rättsliga och straffrättsliga konvergens som idag uppnås i Europeiska unionen, baserad på ömsesidigt erkännande av domar och av Europeiska rådet i Tammerfors betraktad som hörnstenen för rättsligt samarbete på det civilrättsliga och straffrättsliga området i unionen.
Vid samma viktiga möte med Europeiska rådet lades den grund som gjort att vi befinner oss här idag och diskuterar minimiregler avseende rättssäkerhetsgarantier för misstänkta och tilltalade i brottmål i Europeiska unionen. Vid detta möte framhölls nämligen bestämt behovet av att arbete behövde utföras beträffande aspekter av processrätten enligt vilka det anses nödvändigt att ha gemensamma miniminormer för att underlätta tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av domar, samtidigt som medlemsstaterna grundläggande rättsprinciper respekteras.
I grönboken anges skälen till varför förslagen har begränsats till de fem rättigheter som omfattas: rättshjälp, översättning och tolkning, information om rättigheter, skyddet för misstänkta och tilltalade som är utsatta samt konsulärt bistånd.
Jag undrar, herr kommissionär, herr talman, huruvida det inte också skulle ha varit bra att på något sätt ha beaktat de brottsformer som drabbar alla eller övervägande delen stater, vilket i viss utsträckning skulle ha kompletterat den nödvändiga tillnärmningen av de rättsliga förfarandena.
Frågorna om rätten att få lägga fram bevis och deras tyngd, tredskodomar och reglering av borgen lämnas till ett senare tillfälle – och jag vill ta detta tillfälle i akt att fråga kommissionären hur arbetet fortskrider – vilket är frågor som vissa grupper har varit fast beslutna att infoga i rekommendationen, trots att detta inte är syftet med den.
Jag tror att det tillvägagångssätt som har valts vid utformningen av grönboken är vettigt, därför att det fortfarande är en ovedersäglig sanning att domsrätt i brottmål är den centrala kärnan i staternas suveränitet och därför är väldig stelbent när det gäller att inrätta konkreta gemensamma förfaranden och system. Även om idiosynkrasierna i varje europeiskt samhälle och dessa samhällens egna rättskulturer måste ses som orsaker till detta motstånd, är också den straffrättsliga processen ett system som ålägger staten begränsningar, vilket utgör ett mått på denna stats kvalitet i fråga om rättssäkerhet och respekten för medborgaren, något som denna kammare alltid måste försvara som det ultimata uttrycket för sin vilja.
Det råder därför ingen tvekan om att detta är ett förslag i rättan tid, vilket inte får föranleda oss att tro att de instrument som hittills har antagits – som den europeiska arresteringsordern – har inneburit att våra medborgares grundläggande rättigheter eller rättssäkerhet på något som helst sätt undergrävts, men ändå gör det nödvändigt att de framsteg som görs i denna riktning kompletteras med en viss grad av harmonisering av rättssäkerhetsgarantierna.
Bortsett från detta måste jag förkasta de två ändringsförslag som har lagts fram av Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen respektive Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och som är avsedda att göra den europeiska arresteringsorderns ikraftträdande avhängigt av ikraftträdandet av rambeslutet om rättssäkerhetsgarantierna. Jag förkastar dessa ändringsförslag därför att det planerade ikraftträdandet för den europeiska arresteringsordern är januari 2004 och därför att arresteringsordern i sig grundas på en ömsesidig tilltro mellan de olika rättssystemen i medlemsstaterna, även om det är absolut nödvändigt att genomförandet av de miniminormer som införs genom rambeslutet verkställs skyndsamt och så snart som möjligt.
Jag ville bara lyfta fram den största tvistefrågan och den fråga som har gett upphov till de största skiljaktigheterna mellan vissa politiska grupper.
Avslutningsvis vill jag inte försumma detta tillfälle att tacka de politiska grupperna för det praktiskt taget enhälliga stöd som detta betänkande har fått i utskottet och med vilket jag hoppas det tas emot även i morgon.
. – Herr talman! Jag skulle vilka gratulera föredragande Hernández Mollar till hans utmärkta betänkande. Kommissionen delar hans åsikt om hur viktigt det är att fastställa minimiregler avseende rättssäkerhetsgarantier. Detta är nödvändigt för att garantera det ömsesidiga förtroende som ligger till grund för de åtgärder som fastställs i åtgärdsprogrammet för ömsesidigt erkännande. Den europeiska arresteringsordern var det första som nådde politisk överenskommelse i detta sammanhang.
En gemensam uppsättning av minimiregler avseende rättssäkerhetsgarantier är nödvändig för att garantera att de grundläggande rättigheterna för Europeiska unionens medborgare respekteras på ett likvärdigt sätt i de 25 medlemsstaterna. Kommissionen har planerat ett förslag till ett rambeslut som en uppföljningsåtgärd till grönboken om de huvudidéer som vi har lagt fram förtjänar parlamentets stöd.
En åtgärd av detta slag planerades vid Europeiska rådets möte i Tammerfors, härav hänvisningarna till skyddet för individens rättigheter. Denna åtgärd sträcker sig faktiskt inte längre än de redan befintliga bestämmelserna – Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt Wienkonventionen om konsulära förbindelser. Den kommer att belysa det som på EU-nivå betraktas som nödvändigt för en rättvis rättegång, och den kommer att få åtgärder för ömsesidigt erkännande att fungera mer stabilt, eftersom medlemsstater kommer att vara mer villiga att acceptera att andra medlemsstater har ordentliga rättsäkerhetsgarantier.
När det gäller föredragandens rekommendation att inbegripa bestämmelser som styr andra grundläggande rättigheter, som rätten till borgen eller regler om giltiga bevis, förklarar kommissionen i grönboken att dessa två mycket viktiga områden verkligen kommer att bli föremål för egna separata åtgärder som kommer att göra dem rättvisa. Arbetet med rätten till borgen, som också täcker frågan om häktningsgrunder, är föremål för en av åtgärderna i programmet för ömsesidigt erkännande och behandlas bättre som en enskild fråga.
Jag kan till och med berätta för de ärade ledamöterna att kommissionen har skickat ett frågeformulär till medlemsstaterna om denna särskilda fråga. Vi har mottagit de första svaren, och vi kommer att lägga fram en första utvärdering av dessa för rådet (rättsliga och inrikes frågor) som kommer att sammanträda här i Bryssel i morgon. Ett meddelande om ämnet ingår i kommissionens arbetsprogram för 2003.
I årets arbetsprogram finns det också en grönbok om tillnärmning, genomförande och erkännande av brottspåföljder inom Europeiska unionen. Detta syftar till att garantera lika behandling för dömda personer inom Europeiska unionen så att de som till exempel döms i en annan medlemsstat än sin egen inte diskrimineras på grund av sin utländska nationalitet.
När det gäller rätten till korrekt bevishantering är detta område för stort för att ingå i en grönbok som innehåller förslag om flera andra rättigheter, som den aktuella gör. Kommissionen beslutade därför att ägna mer tid åt detta ämne och genomföra en särskild undersökning så snart den första etappen av arbetet med rättssäkerhetsgarantier hade avslutats. Kommissionen har nu börjat förbereda en undersökning om rättssäkerhetsgarantier när det gäller insamling och hantering av bevisning. Undersökningen kommer bland annat att omfatta rätten att tiga, rätten att höra vittnen, problemet med anonyma vittnen, rätten att lägga fram förmånlig bevisning, frågan om hur man skall uppfatta rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats, om det finns omständigheter som kan leda till att bevisbördan kastas om och många andra aspekter på reglerna om bevisning. Detta är en av de mest komplexa frågorna inom strafflagstiftningen.
När det gäller principen [inte två gånger för samma sak], diskuteras för närvarande ett initiativ som lades fram av det tidigare grekiska ordförandeskapet inom rådets behöriga organ, och rådet (rättsliga och inrikes frågor) kommer ännu en gång att diskutera detta grekiska initiativ i morgon.
Avslutningsvis, när det gäller frågorna om fångarnas villkor inom Europeiska unionen har kommissionen nyligen utarbetat och sänt ett frågeformulär om detta till medlemsstaternas behöriga myndigheter. Svaren på detta frågeformulär kommer nu och är en användbar informationskälla som beaktas i processen med att färdigställa de två nämnda grönböckerna om kvarhållande i häkte inför rättegång samt tillnärmning, ömsesidigt erkännande och tillämpning av sanktioner.
. – Herr talman! Jag har begärt ordet för att framhålla vikten av denna grönbok – jag tycker nämligen att det är min skyldighet att göra det – och därmed för att lyckönska kommissionär Vitorino till det bidrag som han med denna grönbok har gjort för att skapa ett område med frihet och rättvisa. Jag vill också tacka Hernández Mollar för att han har införlivat yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, vilket var resultatet av en omfattande och ingående analys, en omfattande diskussion och en stor inblick i frågan. Han upprepade alldeles nyss att vi måste med kraft kräva att ett straffrättsligt förfarande föreskriver en konkret , därför att det är det sätt på vilket rättssäkerhetsgarantier kan tillhandahållas och verkligen åstadkomma vad vi betraktar som en miniminivå för tillförlitlighet och minimigarantier för rättssäkerhet.
Den avsikt utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden hade vid utarbetandet av detta yttrande var att framhålla och betona behovet av att skydda de tilltalades frihet. Vi är medvetna om att institutionerna beskriver sig själva i dessa ordalag och att rättslig civilisation, rättssäkerhet, råder. Dessa rättssäkerhetsgarantier är absolut nödvändiga och representativa för rättvisa rättegångar, vilket är föremål för så mycken debatt och som jag anser måste vara vårt ultimata mål vad gäller rättsliga förfaranden.
Grönboken innebär en kursändring, kommissionär Vitorino, en radikal kursändring från sådana tendenser som inte är helt demokratiska genom att enbart ge företräde till behörighet till undersökning, även i överstatlig form. Den europeiska åklagarmyndigheten som syftar till skydd mot bedrägeribrott är ett exempel på denna fråga, vilken jag redan har tagit upp i andra sammanhang i denna kammare och i andra debatter.
Alla de bestämmelser som fastställts har redan nämnts, men rätten till omedelbart försvar, rätten till biträde, språkgarantin och andra liknande frågor utgör de grundläggande delarna i denna åtgärd, och jag vill ännu en gång framhålla dem. Vi måste inte enbart betona samarbete och samordning mellan medlemsstaterna, utan även ett definitivt erkännande av domar i brottmål. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden arbetar nu i den riktningen.
Sammanfattningsvis, herr talman, måste vi garantera att skyddsnivån för de rättigheter som fastställs blir högre snarare än lägre. För detta ändamål måste vi beakta de rättssäkerhetsgarantier som lämnas av en del medlemsstater och se till att EU som helhet koncentrerar sin strategi på denna dimension och dessa rättigheter. Rättigheternas och friheternas Europa kräver det.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill börja med att lyckönska föredraganden, Hernández Mollar, till hans förtjänstfulla, förnämliga och oerhört användbara betänkande. Vid inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa måste medborgarnas grundläggande rättigheter alltid fullt ut respekteras och garanteras och principerna som styr en rättvis rättegång måste befästas i vederbörlig ordning. Initiativet utgör följaktligen ytterligare ett viktigt steg mot att upprätta ett äkta europeiskt område med rättvisa genom att det fastställer en uppsättning miniminormer för rättssäkerhetsgarantierna i medlemsstaterna. Detta är ett försök att garantera ett enhetligt skydd i hela unionen för de individuella rättigheterna för dem som anklagas, döms eller fälls i straffrättsliga förfaranden.
Antagandet av dessa gemensamma normer är centralt för att öka det förtroende och den tilltro som företrädarna för de offentliga och rättsvårdande myndigheterna i en medlemsstat hyser för rättssystemet i övriga medlemsstater. Gemenskapens rättsliga instrument på vilket dessa gemensamma normer kommer att grundas är avsett att förbättra rättssäkerhetsgarantierna inom unionens hela territorium utan att den skyddsnivå som garanteras i de olika medlemsstaterna sänks.
Hernández Mollar har redan hänvisat till några av de relevanta områdena, men jag vill gärna framhålla rättshjälp, rätten till tolk och/eller översättare, skyddet för särskilt utsatta kategorier – som underåriga, personer med funktionshinder, analfabeter – konsulärt biträde och skyldigheten att upplysa envar om dennes rättigheter. Svårigheten med dessa normer är i flera fall inte att de inte finns, utan snarare att de brister i tillämpningen. Rambesluten måste följaktligen innehålla bestämmelser som kan genomföras på ett ändamålsenligt sätt och sanktioner, och de måste beakta andra grundläggande rättigheter för misstänkta och tilltalade utöver dem som redan har nämnts.
Inom denna ram kommer Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater (PPE-DE) naturligtvis att rösta för Hernández Mollar-betänkandet.
– Herr talman! Förslaget till resolution i betänkandet av Hernández Mollar innebär en betydande förbättring av kommissionens grönbok om rättssäkerhetsgarantier, inte minst tack vare ett antal ändringsförslag från samtliga politiska grupper. Jag vill därför tacka Hernández Mollar för hans arbete.
Förslaget till resolution innebär som sagt en klar förbättring av betänkandet, inte bara eftersom det innehåller ett tydlig krav på att EU skall anta ett rambeslut om gemensamma miniminormer, och inte bara eftersom det också pekar på de kvarvarande bristerna – som också kommissionen erkänner – när det gäller att bygga upp ett heltäckande system med gemensamma miniminormer som säkrar de grundläggande europeiska rättigheterna på rättssäkerhetsområdet. Förteckningen över dessa rättigheter måste utökas till att även omfatta bevisens giltighet och tyngd, kriterierna för omhändertagande i förebyggande syfte, de faktiska förhållandena i fängelserna samt rätten att överklaga, vilket är särskilt viktigt när det gäller den individuella friheten. Centralt i förslaget till resolution är den detaljerade förteckningen över innehållet i de rättigheter som redan behandlats i grönboken: rättshjälp och försvar, som måste vara gratis för dem som behöver det och tillhandahållas av kompetent yrkesfolk; garanterad fullständig, adekvat tolkning för de personer som talar andra språk; rätt till konsulärt bistånd och lämpligt skydd för särskilt utsatta personer, framför allt – men inte enbart – minderåriga. Det jag finner särskilt innovativt och särskilt intressant är förslaget om ett dokument med de misstänktas och tilltalades rättigheter, som skall överlämnas till den tilltalade eller misstänkte i samband med dennes första kontakt med myndigheterna i en rättsprocess och som måste vara detaljerat och tillgängligt på flera språk.
Som bekant måste samtliga medlemsstater följa Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och domstolen som övervakar att konventionen följs, med dess omfattande rättspraxis, men det räcker inte. De stora skillnaderna mellan olika system, förfaranden och rättsliga traditioner väcker i sig en oro som kan undergräva det förtroende som de europeiska medborgarna måste kunna känna för medlemsstaternas rättssystem. Annars går det inte att utveckla det nödvändiga samarbete som baseras på ömsesidigt erkännande av de olika medlemsstaternas rättsliga åtgärder inom ett territorium där det inte längre finns några inre gränser. För att garantera medborgarnas frihet och säkerhet föreligger det därför ett trängande behov av att införa miniminormer för att på EU-nivå fastställa de rättssäkerhetsgarantier av hög klass som Europa säger sig vilja garantera alla – såväl medborgare som icke-medborgare – som kommer i kontakt med dess rättssystem.
Min grupp kommer därför att rösta för Hernández Mollar-betänkandet.
– Herr talman! I min grupp är vi mycket positivt inställda till detta betänkande och vi vill därför gratulera föredraganden Hernandez Mollar till ett gott arbete. Jag vill också tacka kommissionen för dess insatser på området och jag hoppas att den kommer att behålla sin höga ambitionsnivå, såväl vad gäller det slutliga rambeslutet om miniminormer för de misstänktas rättigheter, som när det gäller de beslut som slutligen måste tas. Jag hoppas verkligen att vi skall kunna se fram emot goda förslag inom en nära framtid, även vad gäller utredningsmetoder och bevisens giltighet och tyngd.
Min grupp anser att avtal på EU-nivå inom detta område är av avgörande betydelse, eftersom medlemsstaterna kom överens i Tammerfors om att erkänna varandras beslut i rättsliga frågor och att tillämpa dem villkorslöst. Det tydligaste exemplet på detta är den europeiska arresteringsordern, som redan har nämnts av flera talare. Tack vare den kan medlemsstaterna verkställa varandras begäran om utlämning nästan automatiskt, utan att behöva kontrollera om bevisen har erhållits på laglig väg och utan att kontrollera om de misstänkta kan räkna med en rättvis rättegång i enlighet med normerna i den utlämnande staten, eftersom allt detta bygger på förtroende.
Herr Hernandez Mollar! Ni uppgav att ett sådant förtroende existerar. Jag tror emellertid att detta förtroende, som framför allt är önskvärt i politiska sammanhang, inte finns i tillräckligt hög grad eller har styrkts i tillräcklig omfattning. Om vi tar mitt eget land som exempel, så har det förekommit ett stort antal protester mot ett fall där en nederländsk medborgare dömdes i Österrike på grundval av uppgifter från endast ett enda vittne och mot de långa häktningstiderna för brittiska och nederländska flygplansskådare i Grekland. Det finns säkert liknande exempel i flera andra länder. Detta visar hur viktigt det är att vi först ingår avtal om miniminormer för de misstänktas rättigheter innan vi villkorslöst börjar utlämna våra egna medborgare på detta sätt. Jag vill därför enträget uppmana er att på nytt granska vårt ändringsförslag.
Jag vet att flera medlemsstater i själva verket skulle vilja ge uttryck för invändningar och att de är lite nervösa över det europeiska rambeslutet om processrätt. Det är verkligen beklagligt och också obegripligt. Jag skyller detta på onödig inblandning från Bryssel, för visst är det absurt att de själva redan har vidtagit åtgärden att införa en europeisk arresteringsorder, vilket är en mycket långtgående åtgärd på vägen mot ett europeiskt samarbete inom den rättsliga sfären, och nu vägrar återställa balansen mellan brottsbekämpning och medborgerliga rättigheter, ett område där avtal om medborgerliga rättigheter borde ingås även på EU-nivå. Det är därför upp till oss ledamöter att se till att dessa medborgerliga rättigheter inte sopas under mattan, utan att balansen återställs.
– Herr talman! Just när den europeiska arresteringsordern skall träda i kraft formulerar Europaparlamentet sin ståndpunkt om ett meddelande från Europeiska kommissionen om rättsäkerhetsgarantier och rätten till försvar. Trots era insatser, herr kommissionär, har det planerade rambeslutet i frågan ännu inte formellt lagts fram, och i sina inledande diskussioner har rådet visat sig extremt splittrat när det gäller behovet av och innehållet i harmoniserade rättssäkerhetsgarantier. Detta är ramen för vårt arbete. I detta sammanhang vill vi också påminna om den italienske justitieministerns uttalande. Efter att personligen ha gett den europeiska arresteringsordern sitt stöd i rådet, har han sagt att han anser den vara formellt okonstitutionell och ett klart misstag vad gäller innehållet.
Det hade förmodligen inte funnits vare sig juridisk eller politisk grund för sådana oroande uttalanden om kommissionen och rådet hade lyssnat på parlamentets krav när det gäller en harmonisering av rättssäkerhetsgarantierna. Jag är emellertid rädd för att det är för sent och att den europeiska arresteringsordern kommer att träda i kraft i ett europeiskt klimat präglat av motvilja och förseningar från medlemsstaternas sida när det gäller införandet. Trots Hernández Mollars utmärkta arbete och med hänsyn till de kraftfulla argument som framförts av Gargani, ordförande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, kommer ledamöterna från det radikala partiet enbart att rösta för förslaget till resolution om parlamentet antar de ändringsförslag som kräver att arresteringsorderns ikraftträdande villkoras med att rättssäkerhetsgarantier införs.
– Herr talman! För det första pågår det en debatt om huruvida Europeiska unionen borde diskutera saker i förhållande till gemensamma normer för processrätt. I själva verket måste vi dock också inse att mycket av den förtryckande lagstiftningen har genomförts nyligen – bara en av de saker som nämnts i kväll är den europeiska arresteringsordern -, och vi behöver i alla händelser något som fungerar som motvikt för att garantera rättigheter för misstänkta och svarande i brottmål. Detta bidrar i viss mån till att garantera att det till exempel finns något slags norm för undersökningsmetoderna. I många medlemsstater måste det också finnas en garanti vad avser rätten till borgen: jag anser att människor skall ha denna rätt.
Som många talare har nämnt så vet vi att i många situationer finns det problem när det gäller rätten till juridiska ombud före och under rättegången. Vi måste garantera att så inte är fallet. Något måste läggas in där för att garantera rättigheterna för misstänkta, eftersom de när allt kommer omkring är misstänkta: de har inte blivit fällda, och deras rättigheter skall därför vara skyddade.
När vi beaktar det faktum att många repressiva lagar nyligen har godkänts av Europeiska unionen utan någon offentlig debatt eller något riktigt deltagande från medlemsstaternas medborgare, är det allra minsta som vi kan göra att garantera att människors rättigheter skyddas. Det samma gäller tolkning och översättning för många svarande. Detta är situationen i många länder till följd av att lagstiftningen har genomförts under sken av kampen mot terrorism. Många av dessa människor som är misstänkta har inte rätt till ordentlig tolkning eller översättning, och dessa människor kan därför inte garanteras rätten till en rättvis rättegång, eller rätten att betraktas som oskyldig tills man har bevisats skyldig utom allt tvivel.
Om inte vi inom Europeiska unionen verkligen garanterar att åtgärder av detta slag skyddas, kan vi inte verka för någon annan förtryckande lagstiftning. Som vissa har nämnt här när det gäller den europeiska arresteringsordern, så borde den åtföljas av förhandsvillkor. Jag är faktiskt inte för den europeiska arresteringsordern, men det krävs åtminstone att minimigarantier införs innan någon mer lagstiftning godkänns av Europeiska unionen. Unionen har under de senaste månaderna och åren kränkt människors allra mest grundläggande rättigheter som ingår i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Rätten att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats och rätten till en rättvis rättegång är grundläggande företeelser som alla i en demokrati skall kunna känna att de har rätt till.
. – Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort. För det första skulle jag vilja upprepa mina gratulationer till Hernández Mollar för hans betänkande och säga att allt som rör arbetet om bevis kommer att utföras under 2004. Detta anges tydligt i vårt lagstiftningsprogram, och detta är vad jag sade till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor under vår strukturdialog om prioriteringarna för nästa år.
Samtidigt kan jag säga att grönboken om borgen är färdig och kommer att diskuteras av kommissionen. Jag tror att den kommer att antas under de första månaderna 2004.
Till Turco skulle jag vilja säga att jag inte ens vågar föreställa mig vad som skulle ha sagts om jag hade presenterat rambeslutet innan jag hade frågat efter parlamentets åsikt om grönboken: en sak i taget! Förutsatt att ni röstar för grönboken i morgon så kan jag garantera er, herr Turco, att rambeslutet har anlänt. Jag kan försäkra er om att vi inte har sovit, utan om ni stöder våra idéer är lagstiftningsinstrumentet färdigt att presenteras för rådet.
Slutligen, detta är inte den bästa tiden på dagen att vara oense med Buitenweg eller McKenna när det gäller den europeiska arresteringsordern. Detta är sedan länge en meningsskiljaktighet mellan oss. Jag kommer likväl att tydligt säga att jag inte skulle kalla en europeisk arresteringsorder för ”förtryckande lagstiftning”. Jag har inte för avsikt att ansluta mig till en sådan ståndpunkt eftersom lagstiftning som syftar till att förstärka upprätthållande av lag och ordning inte rätt upp och ned kan betraktas som förtryckande lagstiftning. Det kan finnas missbruk av lagstiftning, och det är exakt därför som vi antar dessa minimiregler för rättssäkerhetsgarantier. Det är också därför som vi har ett ambitiöst program för att föra samman medlemsstaternas lagstiftning när det gäller rättsäkerhetsgarantier.
Jag hoppas att parlamentet kommer att stödja Hernández Mollars betänkande i morgon. Detta kommer att hjälpa kommissionen att undvika en del av det motstånd som vissa medlemsstater har uttryckt när det gäller detta initiativ.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0360/2003) av Blak för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för genomförande av budgeten för budgetåret 2001: 1. Europeiska arbetsmiljöbyrån (C5-0102/2003 – 2003/2046(DEC)) 2. Europeiska miljöbyrån (C5-0098/2003 – 2003/2044(DEC)) 3. Översättningscentrum för Europeiska unionens organ (C5-0100/2003 – 2003/2045(DEC)) 4. Europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (C5-0096/2003 – 2003/2043(DEC)) 5. Europeiska centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet (C5-0094/2003 – 2003/2042(DEC)).
– Herr talman! Detta är första gången vi skall bevilja ansvarsfrihet för dessa fem gemenskapsorgan, och det är en helt ny situation som båda parter måste vänja sig vid. Byråerna måste i första hand vara ansvariga inför Europaparlamentet, och det medför vissa skyldigheter.
Jag har fört en konstruktiv dialog med flera av de decentraliserade organen. Jag har haft goda och givande möten med arbetsmiljöbyrån i Bilbao, centrumet för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Wien, miljöbyrån i Köpenhamn och, framför allt, stiftelsen för yrkesutbildning i Turin. Samtliga dessa organ förtjänar beröm för sin mycket proaktiva strategi. Jag rekommenderar att vi beviljar samtliga ansvarsfrihet. Det fins inga stora, olösta problem med de enskilda gemenskapsorganen.
Det finns emellertid ett olöst problem i samband med miljöbyrån, som har flera kontrakt med företag som också hade kontrakt med de Eurostatföretag som för närvarande utreds av kommissionens interna revisionsenhet för sin inblandning i Eurostatskandalen. Den interna revisionsenhetens slutrapport bekräftar att miljöbyråns kontrakt med dessa företag är mycket oroväckande. Enheten har lovat att undersöka frågan närmare, och det är något som vi naturligtvis gläder oss åt.
Generellt sett är det riktigt att säga att gemenskapsorganen befinner sig i ett övergångsskede, och att de måste anpassa sig till den nya budgetförordningen. Olika organ har valt olika modeller, men det som är gemensamt för samtliga är att de själva nu ansvarar för sin finansiella kontroll. Det kommer inte längre att förekomma några externa, oberoende förhandskontroller av gemenskapsorganen. Det är något som vi i parlamentet har accepterat som en del av den nya budgetförordningen.
Jag är emellertid orolig för att det kan uppkomma en spricka i kontrollsystemet. Kommissionens interna revisionsenheter har absolut inga resurser för att granska enskilda transaktioner. Muis klargjorde detta med all önskvärd tydlighet under ett sammanträde med budgetkontrollutskottet. Den interna revisionsenheten har överhuvudtaget inga resurser för att granska byråernas kontrollförfaranden.
Revisionsrätten genomför ett mycket litet antal kontroller. Vi är därför kraftigt beroende av att byråernas interna kontroller fungerar korrekt. Det kommer att vara upp till de framtida föredragandena för ansvarsfrihetsförfarandet att bedöma om systemet fungerar i praktiken. Jag vill emellertid redan nu framföra ett varningens ord. Byråerna kommer inte att ha några styrekonomer. En intern revisor, som fungerar som konsult, är utmärkt så här i början medan byråerna inför nya system, men på längre sikt är det betydligt bättre att ha en styrekonom än en konsult.
Parlamentet måste få mer inflytande över utnämningen av gemenskapsorganens direktörer. Det gläder mig därför att vi ber kommissionen utarbeta ett förslag som skall läggas fram före december i år. Detta är något som vi godkände enhälligt i utskottet.
Många viktiga uppgifter har överförts till de decentraliserade organen, så vi måste se till att de leds av kompetenta personer. Jag stöder därför förslaget att parlamentet skall tillfrågas när direktörerna skall utses. Jag är kanske inte lika positiv till tanken på att parlamentet skall godkänna samtliga direktörer i tur och ordning som några av mina kolleger, eftersom det skulle vara att tillmäta byråerna alltför stor betydelse. Vi godkänner ju, som bekant, inte ens kommissionärerna en och en. Men om till exempel min värderade kollega Böschs förslag skulle gå igenom, nämligen att vi skulle delta i ett förfarande för att godkänna dem direkt, så skulle jag absolut inte ha något emot det. Jag vill emellertid rekommendera att vi röstar för ändringsförslaget från Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp om att parlamentet skall tillfrågas, men att kommissionen skall fatta beslutet. Jag är väl medveten om att mina kolleger i parlamentet kanske är emot detta ändringsförslag, och att de anser att kommissionen skulle få för mycket makt om den skulle bestämma själv, men jag anser faktiskt att det i första hand är kommissionens uppgift att utse sina egna anställda.
Vi får inte låta oss engageras i för många interna ledningsbeslut på mikronivå. Vi måste i stället ägna våra krafter åt att granska kommissionen, och det är något som är absolut nödvändigt med tanke på det sätt på vilket Eurostatskandalen har utvecklats och det sätt på vilket kommissionärerna frånsäger sig allt politiskt ansvar och skyller på systemet.
Till syvende och sist måste vi ställa oss frågan om vi klarar av att övervaka dessa byråer och om vi, generellt sett, verkligen behöver samtliga. Detta är en fråga där de har lovat att utarbeta en kostnads-intäktsanalys. Låt mig avsluta med att säga att stiftelsen för yrkesutbildning i Turin har föreslagit att den själv lätt skulle kunna ta på sig fler uppgifter, i stället för att vi inrättar fler gemenskapsorgan. Låt oss lyssna på vad de säger, och låt oss hoppas att kommissionen lyssnar på oss.
. – Herr talman! Kommissionen har åtagit sig att så långt det är möjligt tillgodose parlamentets krav på sådana återkommande frågor som förslag från kommissionen som syftar till att främja att gemenskapens organ fungerar bättre. Decentraliserade gemenskapsorgan har särskilda uppdrag i enlighet med sina respektive inrättandeförordningar. Alla ändringar och/eller tillägg av uppgifter skulle kräva en ändring av de rättsakter som ligger till grund för organet, något som kräver att lagstiftningsförfarandet följs, i vissa fall inom ramen för medbeslutande. Kommissionen anser att sammansättningen av organens styrelser är en övergripande fråga som borde tas upp i samband med uppföljningen av meddelandet om rambestämmelser för EU:s tillsynsmyndigheter.
Med hänsyn till utvidgningen förordas i meddelandet en styrelse i mindre format med en sammansättning som återspeglar balansen mellan de verkställande funktionerna på gemenskapsnivå och sakkunskapen hos medlemsstaternas verkställande myndigheter.
Kommissionen avvaktar en reaktion på detta förslag från rådet och parlamentet innan den beslutar om sin slutgiltiga linje. I detta meddelande föreslog kommissionen att en direktör skulle utses av styrelsen eller av kommissionen, vilket kan vara olika från fall till fall. Parlamentet bör vara inblandat i detta utnämningsförfarande. Europaparlamentet och rådet överväger för närvarande detta dokument. En möjlig åtgärd på detta område borde genomföras mot bakgrund av de kommande diskussionerna med dessa institutioner. När det gäller det interna revisionsförslaget kommer kommissionens interna revisor i enlighet med budgetförordningen att inneha exakt samma befogenheter inom de myndigheter som mottar ekonomiskt stöd från gemenskapen som han innehar inom kommissionen.
De enda myndigheter som inte berörs är de två som inte får stöd från kommissionen, de i Angers och Alicante.
När det gäller förslaget om att använda Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens sakkunskap för program som Tempus och Erasmus Mundus, i enlighet med den nya allmänna budgetförordningen, kan kommissionen faktiskt kräva att tekniskt stöd delegeras till befintliga myndigheter.
Delegering till en myndighet befriar dock inte kommissionen från dess skyldigheter enligt fördraget, framför allt när det gäller att genomföra budgeten inom ramen för dess eget ansvar. Kommissionen måste därför ingående kunna begränsa de åtgärder som vidtas av det organ som ansvarar för tekniska stöduppgifter och bibehålla verklig kontroll över dess verksamhet och särskilt över dess styrande organ. De styrande organen i de decentraliserade myndigheterna består av medlemsstaternas företrädare: kommissionen är i minoritet, och det kan ifrågasättas om detta ger den möjlighet att utöva den grad av ansvarsskyldighet och kontroll som krävs.
I enlighet med bestämmelserna i ramförordningen om genomförandeorgan håller kommissionen för tillfället på att undersöka möjligheten att skapa en engagerad myndighet som skall medverka till att genomföra gemenskapsprogram på utbildnings- och kulturområdet, som exempelvis Sokrates, Leonardo da Vinci, Ungdom osv.
En kostnadsanalys håller på att genomföras med hjälp av externa experter, som också tar hänsyn till Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens uppgifter och uppdrag; kommissionen skall besluta om lokaliseringen av tekniskt stöd för alla dessa program nästa år mot bakgrund av resultaten från kostnadsanalysen och framför allt faktorerna effektivitet, duglighet, kontroll och ansvarsskyldighet.
Kommissionen kommer att bemöda sig att följa upp alla dessa frågor liksom Europaparlamentets resolutioner i sinom tid.
. – Herr talman, mina damer och herrar! Som föredragande av yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor gläder det mig att dagens föredragningslista även omfattar ansvarsfrihet för Europeiska arbetsmiljöbyrån. Detta uppfyller vårt centrala krav från förra året på ett individuellt ansvarsfrihetsförfarande för alla decentraliserade gemenskapsorgan, för att garantera en rättvis behandling av samtliga organ. Mitt utskott stöder naturligtvis ansvarsfrihet för byrån i Bilbao, precis som budgetkontrollutskottet. Vi instämmer därför också i bedömningen från revisionsrätten, kommissionen och rådet.
Låt mig bara säga ett par ord om denna byrå, som upprättades 1997. Bilbao har nu blivit den drivande kraften när det gäller frågor om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Jag behöver bara nämna dess fantastiska arbete för att genomföra det särskilda programmet för små och medelstora företag under 2001 och 2002. Byråns enastående arbete har dessutom bekräftats av en extern utvärdering. Det var därför logiskt att vi uppmanade kommissionen att i framtiden utarbeta ett flerårigt program för små och medelstora företag i vår resolution om gemenskapens strategi för säkerhet och hälsa på arbetsplatsen under perioden 2002–2006 i oktober förra året. Det står naturligtvis helt klart att samordningen mellan byråerna i Bilbao och Dublin även i framtiden måste vara den bästa tänkbara. Även om vi inte kan se att det finns någon grund för kritik, så välkomnar vi att de båda byråerna har ingått ett speciellt samarbetsavtal för att förbättra samordningen och avskaffa alla risker för dubbelarbete. Men här kommer vi att förbli mycket vaksamma, framför allt med tanke på utvidgningen och en eventuell omdefiniering av politiken för de decentraliserade gemenskapsorganen.
– Herr talman! Jag kan inte nog uttrycka min entusiasm över att få vara här i kväll för att tala om det här ämnet som företrädare för PPE-DE-gruppen. Det märks att det är en fråga som väcker stort intresse hos övriga parlamentsledamöter, och inte minst hos den väldiga publik som vi har här i kväll. Man undrar faktiskt om de här sena kvällssammanträdena är ett bra sätt att använda de europeiska skattebetalarnas pengar.
Jag skall göra mitt allra yttersta för att bidra med min del, och jag tänker börja med att tacka föredraganden för allt arbete han har lagt ner på frågan. Jag ser det som positivt att den nya budgetförordningen ger oss befogenhet att granska de här organens räkenskaper, och det är också positivt att de alla har visat prov på en sådan samarbetsvilja när de har arbetat med Europaparlamentet i den här processen.
Eftersom organen är så självständiga i förhållande till kommissionens normala förvaltningsramar, menar jag att valet av direktör är ytterst viktigt. Utnämningsförfarandet måste vara öppet och involvera Europaparlamentet. Parlamentet bör förvisso ha rätt att godkänna sådana utnämningar och PPE-DE-gruppen kommer därför att rösta emot liberalernas ändringsförslag. Även om det innehåller en del intressanta uppslag om utfrågningarnas utformning i parlamentet, innebär förslaget endast att Europaparlamentet skulle få rådgivande status. Gruppen för Europeiska Folkpartiet (Kristdemokraterna) i PPE-DE-gruppen är positiva till att bevilja de här organen ansvarsfrihet av en rad olika skäl och många av dem förstår jag inte, med tanke på att tillståndet i kommissionens räkenskaper generellt sett är en salig röra – jag uttrycker mig vardagligt för att sätta tolkarna på prov nu när det börjar bli sent på kvällen.
Även om majoriteten i PPE-gruppen vill bevilja ansvarsfrihet, har vi emellertid vissa betänkligheter som vi skulle vilja ta upp inför framtiden.
Vi vill se till att förvaltningsnormerna alltid kommer att vara de högsta möjliga, särskilt inom de organ som samarbetar fullt ut med OLAF. Detta kan ske genom att ledningarna utbyter bästa praxis – eftersom de på många sätt ställs inför likartade utmaningar – men också genom att se till att deras styrelser är ett effektivt instrument för att ställa ledningen till svars och inte bara en byråkratisk eller kosmetisk åtgärd. Vissa styrelser är redan alldeles för stora, särskilt hos Europeiska arbetsmiljöbyrån, och med utvidgningen riskerar läget att förvärras ytterligare. Om styrelserna blir alltför stora för att i praktiken kunna fullgöra sina åtaganden, riskerar de här organen att bli slutna kontrollområden – något vi har kunnat se med Eurostat.
Vi skulle vilja se ett nära samarbete för att undvika dubbelarbete – det gäller till exempel Europeiska arbetsmiljöbyrån och Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor. Jag tror att kommissionen bör undersöka det här. Högsta möjliga normer när det gäller finansiell förvaltning bör framför allt säkerställas genom utökade resurser för internrevision. Vi skulle vilja att Europeiska revisionsrätten utförde fler kontroller.
Jag tackar föredraganden för allt hans arbete. Den brittiska konservativa delegationen – den förhoppningsvis ständigt växande DE-gruppen – kommer inte att rösta för att bevilja ansvarsfrihet, men PPE-gruppen kommer att göra det, och vi tackar för allt ert arbete.
– Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först av allt som företrädare för min grupp gratulera Blak till hans betänkande. Jag instämmer i det mesta av det som Heaton-Harris sade. Tack vare den nya budgetförordningen kan vi nu för första gången inkludera arbetsmiljöbyrån, miljöbyrån, översättningscentrum, centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk och centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet i Europaparlamentets ansvarsfrihetsförfarande. Jag välkomnar framför allt det faktum att samtliga dessa byråer nu beviljas ansvarfrihet av parlamentet, eftersom senaste tidens exempel på oegentligheter inom kommissionen tydligt visar hur viktigt det är att löpande kontrollera institutionerna.
Denna nyordning är utan tvekan viktig, men det kan bara röra sig om ett första steg. En andra nyordning, ett lika viktigt krav, är att parlamentet måste få medbeslutanderätt när det gäller utnämnandet av direktörer. Det är ologiskt att parlamentet skall ha något att säga till om vid utnämningen av ombudsmannen och kommissionens ordförande, men inte ha någon sådan behörighet när det gäller byråerna. Vi vet att byråerna har en tendens att föröka sig. De blir bara fler och fler. Dessa byråer bör naturligtvis bli juridiska personer. I vår egenskap av parlament, som företrädare för skattebetalarna, måste vi insistera på att få medbeslutanderätt när det gäller hur direktörerna utnämns. Jag har gjort en utskrift av de olika gemenskapsorgan som finns för närvarande. Det finns en första generation, och dit hör Thessaloniki och Dublin. Sedan finns det en andra generation med Köpenhamn, Turin och ytterligare en mängd organ som inte får bidrag från den nya budgeten, vilket redan har nämnts, Alicante och Angers, medbeslutande mellan Europaparlamentet och rådet, Bryssel, Bryssel tillfälligt. Sedan har vi alla organ som Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet eller Europeiska sjösäkerhetsbyrån, där de har sagt att de skall göra något, men ännu inte vet var eller när eller hur. Detta är en förolämpning mot Europas skattebetalare. Detta är naturligtvis inte riktat mot er, men vi vet att dessa byråer kommer att behöva börja arbeta någonstans någon gång, och medlemsstaterna har högljutt förklarat att de kommer att göra det, men de vet inte när, de vet inte var och de vet inte hur mycket det kommer att kosta. Vi borde vara bekymrade över detta, och socialdemokraterna i kammaren, liksom kristdemokraterna, som Heaton-Harris har påpekat, kommer att insistera på att vi skall få medbeslutanderätt här, och vi kommer verkligen att pressa på för att få det. Låt mig i övrigt upprepa gratulationerna till Blak för hans betänkande.
– Herr talman! Även jag är orolig över att det finns så lite intresse av att diskutera dessa frågor, men jag undrar om det kan vara en konsekvens av det sätt på vilket vår verksamhet planeras eller av vår strategi i dessa frågor. I slutledet handlar det om hur vi använder skattebetalarnas pengar.
Europaparlamentets ansvarsfrihetsförfarande måste därför alltid ge utrymme för en meningsfull politisk diskussion. Lyckligtvis har en sådan i viss mån redan förts – alldeles nyligen – vilket bidrar till trovärdigheten för gemenskapens budgetpolitik. Vår granskning av budgeten för de fem organ som är föremål för detta betänkande borde ses mot bakgrund av denna målsättning och vara inriktad på att uppnå dessa prioriteringar. Samtliga förslag i betänkandet om att bevilja ansvarsfrihet åtföljs av förslag till resolution och det är just genom sina förslag till resolution som parlamentet skall utöva sin politiska makt. Parlamentet kan göra det genom att utarbeta rekommendationer eller genom att uttrycka förhoppningen att gemenskapsorganens verksamhet skall ta en viss inriktning, både vad gäller behovet att förbättra den inre verksamheten och övervakningen och vad gäller det tvingande behovet av att öka effektiviteten i själva genomförandet.
I betänkandet framförs vissa påpekanden och förslag – som jag inte tänker räkna upp, eftersom jag har så lite tid – och yttrandet om europeiska arbetsmiljöbyrån från utskottet för sysselsättning och sociala frågor får beröm. Det finns emellertid en fråga av mer allmän natur som jag tycker förtjänar särskild uppmärksamhet. Det är förslaget i betänkandet om att ändra sammansättningen av byråernas styrelser, för att se till att de får en mer framträdande roll. Det finns flera ekonomiska argument för att göra detta, och i vissa fall driftsmässiga skäl, eftersom dessa styrelser inte skulle kunna fungera om de översteg en viss storlek. Typiskt nog framkommer de här synpunkterna, vilket kommissionären just har klargjort i sitt anförande, vid en tidpunkt då vi snabbt närmar oss processen att på politisk nivå hälsa nya länder välkomna till gemenskapens familj. Utan att på något sätt förringa denna oro, måste Europaparlamentet mycket noga fundera på kärnan i de ståndpunkter det skall inta, för alternativ som är rent ekonomiska till sin natur är fullständigt oacceptabla. Att bevara principen om representativitet och fullständig jämställdhet mellan medlemsstaterna är, i det nuvarande sammanhanget, av absolut avgörande betydelse.
. – Herr talman! Bara en kort kommentar. Jag blev mycket glad över mycket av det som kommissionären sade. Samtidigt måste jag dock säga att jag är djupt besviken över att nyhetsbomben att kommissionen önskar inrätta en ny byrå för utbildning och kultur har briserat efter diskussionen i utskottet. Detta arbete kunde naturligtvis lika gärna ha utförts av de andra byråerna. Det betyder att någon form av kohandel nu kommer att inledas. Vi hade gärna velat få information om detta i utskottet, snarare än att få höra det i kammaren i dag, alldeles innan hela frågan skall avgöras. Jag är besviken. Verkligen besviken.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
– Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0265/2003) av Mary Honeyball för utskottet för ekonomi och valutafrågor om kommissionens meddelande om beskattning av personbilar i Europeiska unionen (KOM(2002) 431 – C5-0573/2002 – 2002/2260(INI)).
. – Herr talman! Jag välkomnar den här möjligheten att få lägga fram mitt betänkande om beskattningen av personbilar och upprepar Heaton-Harris oro över att det börjar bli sent, vilket ofrånkomligen leder till en liten åhörarskara. Jag vill emellertid tacka er som stannat kvar.
Jag vill först och främst göra det helt klart att det här betänkandet inte handlar om skatteharmonisering. Betänkandet handlar om den inre marknaden. Det handlar om att se till att den inre marknaden för personbilar fungerar ordentligt och att de nuvarande hindren, som till viss del finns i den nuvarande beskattningen, utjämnas så att den inre marknaden inom det här särskilda området kan fungera betydligt bättre än den gör för närvarande.
Den andra frågan som behandlas i det här betänkandet är miljön. Det handlar i själva verket om koldioxidutsläppen från personbilar och om hur beskattning kan användas för att hantera detta och förbättra vår miljö.
Jag inleder med frågorna som rör den inre marknaden och i synnerhet frågan om registreringsskatt på bilar som jag föreslår att man bör avskaffa. Det här betänkandet innehåller ett förslag om att registreringsskatten skall fasas ut under en lång period. De olika nivåerna på registreringsskatt i olika medlemsstater leder för närvarande till en mycket påtaglig snedvridning av priset på bilar. I Finland är till exempel registreringsskatten för nya bilar på mer än 700 euro, i Portugal är den på mer än 2 000 euro, medan vi i Förenade kungariket inte har någon registreringsskatt över huvud taget. Detta resulterar ofrånkomligen i att bilförsäljarna tillämpar olika prissättning för att ta hänsyn till registreringsskatten i olika medlemsstater.
För att komma till rätta med detta och åstadkomma en rättvisare inre marknad med mer lika konkurrensvillkor bör den här skatten avskaffas helt, men gradvis. Vi måste undvika att medlemsstaterna förlorar intäkter till följd av den här åtgärden. Åtgärden kräver därför en noggrann infasning och det är nödvändigt att se till att den blir helt skatte- och intäktsneutral och att inget land kommer i ett sämre läge till följd av genomförandet. Det kan åstadkommas, men det är uppenbart att det kommer att ta tid. Ingen föreslår att det här skall införas i morgon dag, men jag rekommenderar att processen sätts i gång så att vi till slut kan komma till ett läge där registreringsskatten har fasats ut, i alla fall när det gäller nybilsförsäljningen.
Samma fråga måste undersökas när det gäller begagnade bilar och gränsöverskridande biltransporter. Här gäller samma principer, men återigen är det något som kommer att behöva undersökas och fasas in. Vi undersöker om det går att göra på samma sätt här, så att man på sikt också kan fasa ut de restriktioner och svårigheter som medborgare inom EU för närvarande upplever när de förflyttar sig över gränserna med sina bilar och behöver registrera dem på nytt och så vidare. Detta kommer naturligtvis inte bara att vara positivt för den inre marknaden, utan även när det gäller den fria rörligheten för personer och arbetskraft inom EU. Detta är något vi skulle välkomna på alla nivåer.
Miljöaspekten i det här betänkandet är en mycket angelägen fråga för mig eftersom jag är företrädare för London, en av EU:s större städer, som ju för en ständig kamp mot bilutsläppen och hela tiden försöker finna sätt att hantera dem. Jag vet inte om ledamöterna känner till att det i Förenade kungariket finns en bensinskatt som beräknas utifrån koldioxidutsläppen – en miljöskatt – som fungerar väldigt bra. Detta är möjligt eftersom den är helt fristående, det är en skatt på en specifik produkt. Om vi genomförde detta i hela EU, skulle det vara ett stort steg på vägen mot minskade koldioxidutsläpp och mycket positivt för vår miljö.
Dessa är mina båda rekommendationer i det här betänkandet. Jag tror att vi skulle kunna åstadkomma något positivt med detta: det handlar inte om skatteharmonisering, det handlar om den inre marknaden och vår miljö.
. – Herr talman! Att det finns femton olika system för fordonsbeskattning i Europeiska unionen har lett till skattehinder, snedvridning och ineffektivitet. Det hindrar såväl EU-medborgarna som bilindustrin och handeln från att fullt ut utnyttja fördelarna med den inre marknaden. Till följd av detta får kommissionen och parlamentet varje år ett antal olika förfrågningar och skrivelser om just den här frågan.
Den 9 september 2002 lade kommissionen fram ett länge väntat meddelande om beskattning av personbilar, som då fick ett positivt mottagande av alla berörda parter. Syftet med meddelandet var för det första att lägga fram alternativ till åtgärder på gemenskapsnivå för att undanröja skattehindren när det gäller rörligheten för nya och begagnade personbilar, utan att detta resulterade i intäktsbortfall för de nationella budgetarna eller ökade den totala bördan för medborgarna. Meddelandet omfattade också vissa politiska åtgärder för att upprätta ett direktare samband mellan skatteuttaget och personbilarnas utsläppsnivåer, för att därigenom bidra till gemenskapens miljömål enligt Kyotoprotokollet.
Kommissionen ansåg att det var nödvändigt att inleda den här diskussionen med medlemsstaterna, Europaparlamentet och viktiga aktörer innan något förslag om personbilar lades fram. Denna pragmatiska inställning ledde till att medlemsstaterna intog en mer positiv ståndpunkt i fråga om möjligheten till ett nytt förslag än de gjorde 1998, när det gällde det förslag som fortfarande behandlas i rådet. Kommissionen hoppas att Europaparlamentet skall ge de politiska åtgärder som ingår i meddelandet ett starkt stöd och därigenom stärka kommissionens ställning under de kommande diskussionerna i rådet.
Det gläder mig att det redan verkar finnas ett starkt stöd i de yttranden som utskottet för ekonomi och valutafrågor har tagit emot från både utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för regionalpolitik, transport och turism. Tyvärr noterar jag dock att det här stödet inte är lika uttalat i den slutliga version av Honeyballbetänkandet som har antagits av utskottet för ekonomi och valutafrågor.
Slutligen skulle jag vilja tacka parlamentet och föredraganden Mary Honeyball för deras insatser för att finna en kompromiss och en gemensam nämnare, med tanke på komplexiteten i frågorna som rör fordonsbeskattningen.
. – Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Vi vet att koldioxidutsläppen från vägtrafiken kommer att öka med 31 procent fram till 2010, snarare än minska med åtta procent, som vi kom överens om i Kyoto. Därför kom vi för sex år sedan överens om en koldioxidstrategi för att minska utsläppen av koldioxid från trafiken. Den första pelaren i den strategin var ett frivilligt åtagande från motorbranschen att reducera utsläppen med 140 gram till 2008. Det verkar fungera. Den andra pelaren är konsumentinformation, märkning av nya bilar, och det fungerar inte helt ännu eftersom det ännu inte har genomförts fullt ut i samtliga medlemsstater. Den tredje är skattesänkningar för bilar med låg bränsleförbrukning. Jag måste dessvärre säga att detta inte fungerar, eftersom vi har ett lapptäcke av olika registreringsskatter eller fordonsskatter i Europeiska unionen. I det avseendet skulle utskottet för miljö – och förmodligen hela parlamentet – vilja se ett ramverk för skattestimulans för lågförbrukande bilar, så att denna tredje pelare i CO2-strategin också kan genomföras och vi äntligen kan reducera de transportrelaterade utsläppen av koldioxid. Detta kommer att göra det möjligt för oss att uppnå målen från Kyoto och få kontroll över utsläppen av växthusgaser, och därigenom över växthuseffekten.
Men jag anser att vi också behöver en attitydförändring för konsumenternas skull, för vi har verkligen ett lapptäcke av olika skattelagar. Att reformera förordningen av gruppundantag har inte hjälpt. Prisfördelarna förs inte vidare till konsumenterna, eftersom effekten absorberas av detta lapptäcke av skatter i Europeiska unionen. Detta är ytterligare en anledning till att vi nu mer än någonsin behöver ett ramar för en förnuftig beskattning av motorfordon i Europeiska unionen för att konsumenterna skall kunna dra nytta av denna fördel på den inre marknaden. Jag stöder därför Honeyballbetänkandet.
.– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! För att citera Hamlet: det är inte bara i Danmark det är något som är ruttet när det gäller bilskatten. Många medlemsstater tillämpar fortfarande en olaglig beskattning av bilar som flyttas, vilket förhindrar arbetskraftens fria rörlighet inom EU. När det sedan gäller försäljningen av en bil för överföring till en annan medlemsstat, så finns det dessutom en hel rad problem. För tio år sedan uppgav EG-domstolen i det berömda Nunes Tadeu-målet att i inget enskilt fall får den skatt som tas ut för en bil vara större än den andel som bilskatten utgör av marknadspriset för en liknande begagnad bil.
I Finland framför allt, och lägg märke till detta, Bolkestein, har detta totalt ignorerats. Jag införde själv en begagnad skåpbil av märket Citroën till Finland för ett par år sedan och jag betalade 17 000 euro – detta för att föra in mitt eget fordon från en medlemsstat till en annan. Senare uppmanade EG-domstolen Finland att ändra lagen avseende beskattning av motorfordon i början av året. Jag ringde just en viss finländsk person, som förde in en Mercedes, registrerad 1995 och inköpt i Tyskland, till Finland. Han betalade 7 000 euro för den i Tyskland och i Finland för bara en månad sedan betalade han 12 000 euro i skatt. Det innebär att i Finland måste du betala ytterligare 12 000 euro för en bil som köptes för 7 000 euro. Och detta gäller dessutom en åtta år gammal Mercedes! Så här fungerar den inre marknaden i Europa. Bolkestein! Mycket arbete återstår i denna fråga innan allmänheten i Europa kan se att EU faktiskt arbetar för dess eget bästa, för Europas privata medborgare.
Generellt sett stöder jag kommissionens grunduppfattning att registrerings- och vägskatt skall återbetalas när en bil köps för att överföras till ett annat land. Flyttade bilar bör dessutom inte beskattas mer än motsvarande administrativa omkostnader, även om förhållandena i exempelvis Finland är helt annorlunda. På lång sikt måste vi också avskaffa registreringsskatten. Bara på detta sätt kan vi garantera att den inre marknaden fungerar som den skall och att människor kan köpa en bil i vilket land de vill och rösta med fötterna. Bara på detta sätt kan konsumenterna tvinga regeringarna i de olika länderna att ändra på förstenade system. Däremot kan vägskatten få bestämmas nationellt, eftersom den inte påverkar marknadens funktion.
Låt mig dessutom säga ett par ord om Honeyballbetänkandet, som i sig är alldeles utmärkt. Jag håller inte med när det gäller säkerheten. Vi behöver dock omedelbart införa säkerhetsbaserade skattelättnader. Det ovedersägliga beviset för det är de 40 000 människor som varje år dör på Europas vägar.
Slutligen vill jag framhålla att bilismen beskattas alldeles för högt i Europa jämfört med andra transportformer. EU är naturligtvis inte något skatteparadis, men rimliga kostnader för bilismen borde tillåtas i Europa.
– Herr talman! Att sänka de administrativa kostnaderna för fri rörlighet för fordon och personer och skapa en direkt koppling mellan den nuvarande årliga vägskatten för personbilar och en viss personbils miljöeffekter är två frågor som intresserar EU:s medborgare och som kommissionen borde finna ett positivt svar på.
Personbilsmarknaden inom Europeiska unionen är i dag uppdelad i 15 helt skilda nationella segment, vilket skapar snedvridning och innebär nackdelar som inte bara drabbar medborgarna, utan själva bilindustrin. Den verkliga anledningen till denna situation är emellertid skillnaderna i skattepolitik mellan unionens olika medlemsstater. Det kommer inte att bli lätt att helt harmonisera de olika skattesystemen under de kommande åren – inte för att det att frågan för dagen – bland annat på grund av att vi vet att vissa medlemsstater som beskattar fordon inte oroas så mycket över fordonens skadliga miljöeffekter som över storleken på de skatteintäkter de kan tillföra sina budgetar.
Det kan dessutom vara värt att understryka att detta betänkande är viktigt och nyttigt och att dess förslag och rekommendationer är nyanserade och i stort sett korrekta. Betänkandet kunde ha gått längre när det gällde förslagen om en årlig reformering av vägskatten och koppla dessa till ett snabbare avskaffande av registreringsskatten. Det viktiga är emellertid inte att helt avskaffa skattekonkurrensen när det gäller bilskatten mellan medlemsstaterna. Det viktiga är att främja ett snabbt slutförande av den inre marknaden för bilar med alla de fördelar det kan medföra för medborgare och företag och för att förbättra den inre marknadens funktion. De lösningar som föreslås i detta betänkande är till största delen avsedda att uppnå detta mål, även om de, genom att upprepa de synpunkter som detta parlament vid flera tillfällen har framfört, prioriterar dem. Det gäller till exempel oron över partikelutsläppen som är skadliga för miljön. Att harmonisera fordonsskatten är en komplex fråga som inte kan lösas isolerat från andra, vitt skilda politiska avvägningar. Detta gemenskapsinitiativ och det stöd som det innebär för parlamentet efter godkännandet av den nya förordningen om bilförsäljning – trots att denna förordning har visat sig ineffektiv när det gäller att harmonisera grundpriserna på bilar – utgör en avgörande punkt i denna process.
– Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka Mary Honeyball för ett genomarbetat betänkande. Att detta är ett eldfängt ämne har vi blivit varse under utskottets behandling. För vissa kolleger verkar ordet skatt räcka för att skapa stor upprördhet. Det handlar här om koordinering, inte om harmonisering, så ni behöver inte bli så förskräckta. ELDR-gruppen anser att man bör vara mycket försiktig med skattelagstiftning på EU-nivå det är helt klart. Vi kan dock tänka oss några få undantag och ett sådant är miljöskatter, som bl.a. indirekt föreslås här.
Det handlar givetvis också om att förenkla för den enskilde medborgaren, ge bättre förutsättningar för medborgarens fria rörlighet och minska kostnaderna, som i Vatanens exempel med den enormt dyra bilen i Finland. Det borde rimligen råda närmast fullständig enighet i denna församling om att skapa större rörlighet för individer och mindre byråkratiska regler på den inre marknaden.
Låt mig uppehålla mig något vid miljöaspekten. Vi vet att vägtransporter står för en mycket stor del av koldioxidutsläppen. Vi vet också att transporterna, och därmed utsläppsmängden, ökar. Så kan det inte fortsätta – det har vi själva erkänt. Genom Kyotoprotokollet har EU:s medlemsländer lovat att avsevärt minska utsläppen, inte öka dem. Då är det rimligen en bra strategi att skapa enkla och tydliga skattesystem som kan verka i miljöriktning.
Vi som lagstiftar har stora möjligheter att påverka både producenters och konsumenters beteende. Miljöhänsyn skall premieras. Det handlar om att premiera de bilfabrikanter som gör renare motorer och de konsumenter som byter ut sina gamla smutsiga bilar mot renare. Det handlar också om att köpa den renaste formen av bränsle. Därtill anser jag att man i första hand bör beskatta användandet, inte ägandet.
Frågan om skatten på diesel är också intressant. Dieselmotorn har en effektivare förbränning och släpper därför ut mindre koldioxid än bensinmotorn. Diesel som bränsle bör därför inte skattemässigt missgynnas, vilket också påpekats här. Det är viktiga synpunkter.
ELDR-gruppen har lagt fram ett ändringsförslag som utskottet avvisade. Det handlar om att kunna väga in säkerhet i bedömningen, precis som Vatanen nämnde. Vi vet att 45 000 människor varje år dödas på EU:s vägar. Lägg därtill alla som skadas. Allt detta innebär ett enormt mänskligt lidande och stora ekonomiska kostnader för samhället. Om vi kan få fram säkrare bilar genom gynnsam beskattning borde det kunna prövas. Jag hoppas därför att ni kan stödja ändringsförslag 2.
– Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Låt mig gratulera kommissionen till dess initiativ och Mary Honeyball till ett utmärkt betänkande. I dag är beskattningen av personbilar i unionen utan tvekan vad vi på katalanska kallar en , dvs. en ”lumpsäck”. Som mycket riktigt framhålls i betänkandet påverkas den inre marknadens funktion av skattesystemens mångfald, olikhet och ibland komplicerade struktur. Det är därför helt riktigt att denna fråga tas upp av kommissionen och i betänkandet för att se till att konkurrensen får bästa tänkbara förutsättningar. Det verkar faktiskt helt riktigt att beskatta användningen av fordonen snarare än inköpet, och kommissionen gör därför rätt som föreslår ett avskaffande av registreringsskatten och i stället inför eller ökar skatterna på användning, bränsle och utnyttjande av vissa delar av vägarnas infrastruktur. Vi måste prioritera miljökriterierna för att kunna uppnå målen från Kyoto, vilket vi mycket riktigt påminns om i betänkandet.
När det gäller dieseldrivna fordon håller jag med Mary Honeyball om att de borde få skattelättnader. Undersökningar har visat att utsläpp från dieselmotorer i allmänhet är lägre än utsläpp från andra typer av motorer. En logisk följd av principen ”förorenaren betalar” borde vara att man lägre skatt tas ut på sådant som förorenar mindre. Men vi får aldrig glömma bort att från miljösynpunkt, och även av geopolitiska skäl, måste slutmålet ändå vara att ersätta nuvarande bränsletyper med energikällor som inte förorenar och som inte ger upphov till konflikter. Därför måste vi välkomna alla forskningsinsatser när det gäller nya energiformer, till exempel vätgas.
– Herr talman! De kostnader som bilförare och bilindustrin står inför på grund av beskattningen av innehav och användning av bilar är ett oundvikligt faktum i vardagen. Det finns för många olika typer av skatt på bilägande, men även på användningen av bilar.
Det borde vara bättre att tillämpa ett öppet system för skatter med olika, men tydliga mål. Till exempel skatt på bilägande för att finansiera vägunderhåll och skatt på bilanvändning för att återställa miljöskador. Effekterna av skatter för att minska användningen av bilar och för att främja ny miljövänlig teknik måste utvärderas.
När jag säger detta argumenterar jag inte för ett EU-system för beskattning av bilar, utan för ett system varigenom skälen till att ta ut skatt och målen för medlemsstaterna kan förenas med den inre marknaden, vilket inte innebär att man får försumma kravet på en sund livsmiljö. Jag stöder därför Honeyballbetänkandet. Slutligen skulle jag vilja ha ett klart svar från kommissionen på frågan hur den vill att vi skall göra framsteg när det gäller skatten på rörlighet.
I går, tisdag, förkastade utskottet för ekonomi och valutafrågor förslaget till harmonisering av punktskatten på diesel. Som ni vet diskuterades båda dessa frågor under en utfrågning och de kompletterar varandra. Vilka möjligheter ser ni, kommissionär Bolkestein, när det gäller att genom diskussion mellan de olika medlemsstaterna nå fram till en kompromiss om förslagen om en harmonisering av dieselskatten och skatten på personbilar, en kompromiss som rådet och parlamentet kan samtycka till? Jag tänker framför allt på möjligheten att nå fram till en gemensam ståndpunkt när det gäller skattebaserna och syftet med skatteuttagen.
– Herr talman! Jag måste avbryta den här samförståndsdiskussionen, eftersom jag tyvärr inte kan ställa mig bakom Honeyballbetänkandet.
Trots kommissionsledamotens alla försäkringar är det tydligt att det här betänkandet handlar om skatteharmonisering: syftet är att skapa ett harmoniserat system för fordonsbeskattning i Europeiska unionen. Jag anser inte att detta är något vi behöver för den gränsöverskridande handeln; det är inget tvingande behov. Jag menar bestämt att beskattning är en fråga som bör vara medlemsstaternas ansvar även i fortsättningen. För vanligt folk i Europa är det av grundläggande vikt att de själva kan välja de personer som fastställer deras skatter. För att uppnå en verkligt demokratisk ansvarsskyldighet när det gäller beskattning krävs det därför att besluten om våra skatter fattas av våra folkvalda regeringar och inte av Europeiska unionen.
Det förvånar mig att Mary Honeyball ger ett så starkt stöd till ett betänkande som främjar skatteharmonisering samma dag som Gordon Brown går ut stort i Daily Telegraph och talar om att han inte tycker om skatteharmonisering. Vår regering och våra Labour-ledamöter här i Europaparlamentet borde försöka se till att följa något slags enhetlig linje. Bara så sent som den här veckan sade Richard Corbett: ”Skatteharmonisering? Varför är det så mycket ståhej kring det?!”
Jag menar att detta är en grundläggande konstitutionell princip. Gång efter annan kommer kommissionen till parlamentet och hävdar att det är en rent teknisk fråga, att det bara gäller den inre marknaden. De försäkrar oss att vi inte behöver oroa oss, att det egentligen inte påverkar vår demokratiska rätt att fastställa våra egna skatter. Den sammantagna effekten av dessa förslag är att frånta medlemsstaterna ytterst verkliga och viktiga befogenheter när det gäller att fastställa skatter samt att undanta skattesättningen från den demokratiska ansvarsskyldigheten, vilket är farligt för demokratin och definitivt oacceptabelt för dem som har valt mig att företräda dem i det här parlamentet.
– Herr talman! Föregående talare kommer säkert att bli förvånad över att jag håller med henne om allt hon sade. Det förvånade mig att upptäcka att Mary Honeyball, som är EU-parlamentariker för Förenade kungarikets Labour-parti, efterlyser ett kommissionsdirektiv om årliga vägtrafikskatter i Europeiska unionen och om strukturen för beskattning på köp av fordon, med motiveringen att den inre marknaden skall fullbordas, samtidigt som Förenade kungarikets finansminister citeras på förstasidorna i dagens tidningar, där han säger: ”Vi måste uttryckligen förkasta gamla felaktiga antaganden om att en inre marknad ofrånkomligen måste leda till skatteharmonisering, skattefederalism och därefter en federal stat”.
Har Mary Honeyball över huvud taget konsulterat Gordon Brown? Hennes inställning stämmer knappast med Tony Blairs ”absoluta gränser” i fråga om konstitutionen. Skattefrågan bör fortsätta att vara en fråga där beslut måste fattas med enhällighet. Gordon Brown framhåller också stelheten, den bristande flexibiliteten och den bristande konkurrenskraften i övriga Europa jämfört med den mer flexibla och öppna ekonomin i Förenade kungariket, just för att vi har kontroll över våra egna skatter och vår valuta. Ironiskt nog understryker Mary Honeyball i sitt betänkande åsikten att den årliga vägtrafikskatten för privatbilister bör vara de nationella myndigheternas ansvar och där instämmer jag helt och hållet.
För att fatta mig kort: det här betänkandet är både förvirrat och förvirrande. Som jag ser det har det till syfte att vid sidan av kommissionens meddelande utnyttja skatteincitament för att framtvinga en harmonisering med anledning av miljömålen, trots att detta inte ligger inom EU:s behörighet. För min del är beskattning något okränkbart för varje medlemsstat.
– Herr talman! Det verkar som om dessa politiska gruppers uttryck för stöd inte alls är samstämmiga i denna fråga. Jag stöder faktiskt Mary Honeyballs utmärkta betänkande om beskattning av personbilar. Jag anser att vi bör välkomna kommissionens meddelande och jag hoppas att kommissionen snart skall reformera det europeiska systemet för fordonsskatt.
Såsom min kollega Vatanen redan har beskrivit så ingående, är den nuvarande situationen, där en så viktig och långsiktig konsumentprodukt som en bil är en av de allra svåraste sakerna att flytta inom unionen, fullständigt ohållbar. Det förekommer fortfarande betydande hinder för att flytta en bil från en medlemsstat till en annan, hinder som orsakas av skillnader i skattelagstiftning samt stelbenta administrativa rutiner. När det gäller fordonsbeskattningen behandlas unionens medborgare fullständigt ojämlikt, eftersom den beror på det land i vilket de är bosatta.
Kommissionens förslag att gradvis avskaffa registreringsskatten skulle vara en lösning på de flesta av de skattemässiga problemen och borde genomföras snarast. Det bör emellertid framhållas att Europaparlamentet tidigare gett sitt stöd till förslag från kommissionen om att undanröja dubbelbeskattning, men att rådet ännu inte har godkänt det. Rådet borde allvarligt överväga vad som i sista led bäst tjänar unionsmedborgarnas intressen i dessa frågor.
För det andra borde huvudsyftet med att beskatta bilismen vara att komma bort från idén om ägande. I vissa nordiska länder, till exempel i Finland, är det fasansfullt dyrt att köpa en ny, normal familjebil, enbart på grund av registreringsskatten. Resultatet är att man på vägarna i vårt land ser otroligt gamla bilar, som i andra länder i unionen skulle ha bedömts som skrotfärdiga. Därför borde tyngdpunkten när det gäller fordonsbeskattning flyttas mer i riktning mot en skatt på användning.
Skatten på användning får emellertid aldrig bli orimlig, och det totala skatteuttaget från bilismen får aldrig tillåtas bli alltför stort. Detta är särskilt viktigt i glest befolkade områden, som i norr, i Finland och Sverige, där bilen många gånger är det enda transportmedlet, eftersom de offentliga transporterna är mycket begränsade.
Av samma anledning vill jag inte avskaffa den förmånliga beskattningen av dieselbränsle. Att ta bort skattelättnaderna för diesel skulle resultera i betydande kostnader för långdistansresor för randområdena i unionen, som redan har det svårt på olika sätt. Dessutom visar de senaste undersökningarna att utsläppen av koldioxid från dieseldrivna bilar är betydligt lägre än från bensindrivna. Detta är något som min kollega Olle Schmidt från Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, också påpekade.
Utsläppen från personbilar är trots detta en viktig källa till växthusgaser, och därför måste vi agera på ett sådant sätt att konsumenterna i görligaste mån styrs i riktning mot miljömässigt hållbara och miljövänliga produkter. Vid beskattning av bränsle bör därför hänsyn tas till miljöaspekterna sänkt skatt på flytande bränslen i denna kategori. Fordonsbeskattningen bör dessutom ta hänsyn till miljöaspekterna, antingen i form av en minskning av tänkbara skatter på användning eller skattelättnader på miljövänlig tillvalsutrustning.
Jag ser dessutom positivt på Mary Honeyballs förslag till skattelättnader för säkerhetsanordningar. Att på detta vis stödja och uppmuntra användningen av säkra, miljövänliga och från konsumenternas synpunkt hållbara fordon inom unionen, är välkomna åtgärder.
– Herr talman! Jag kommer till denna debatt med dubbla lojaliteter. Å ena sidan råder det inget tvivel om att det länge har varit befogat med en förenkling av det nuvarande systemet för fordonsbeskattning i syfte att undanröja hinder för och snedvridningar av den fria rörligheten för personbilar på den inre marknaden. I själva verket var möjligheten till en fri marknad för bilar en av de mest omdiskuterade frågorna och något av det som våra medborgare frestades allra mest med när vi gick in på den inre marknaden – i alla fall i Irland.
Mitt land är en av de tio medlemsstater som har en fordonsregistreringsskatt. Den är väldigt hög: möjligtvis kan Finland överträffa oss, men vi är helt klart i nivå med dem. Detta bidrar till att priserna på personbilar och alla andra vägfordon är bland de högsta i EU, och detta gäller även import av begagnade bilar. Vi har ingen inhemsk biltillverkningsindustri, inte ens monteringsanläggningar. Samtliga våra bilar importeras och bidrar inte till sysselsättningen utan påverkar betalningsbalansen negativt.
Trots strukturfondernas frikostighet genom åren har vi ett slitet vägnät och i de större städerna råder fullständigt trafikkaos, eftersom bilbeståndet har ökat dramatiskt under det senaste decenniet, och kurvan fortsätter obarmhärtigt att peka uppåt. I själva verket har priset på oxar och antalet sålda nya bilar, utan inbördes ordning, länge använts som måttstock på Irlands ekonomiska resultat. Tänk samtidigt på att våra kolidioxidutsläpp enligt Kyoto nu ligger på 1990 års nivåer plus 22 procent – vilket redan det är 10 procent över målet för 2010 – och att även en avskaffad eller reducerad fordonsregistreringsskatt på sin höjd kommer att leda till minimala eller inga sänkningar av bilpriserna, eftersom biltillverkarna har varit tvungna att sänka sina priser för att kompensera för våra höga skatter – och de kommer att höja priserna om skattebördan lättar – vilket totalt sett ger en mycket komplicerad spelplan.
Å andra sidan får den irländska finansministern varje år in över 800 miljoner euro från fordonsregistreringsskatten, vilket motsvarar en tvåprocentig ökning av standardnivån på inkomstskatten, och det ger en antydan om vilka problem som skulle uppstå om fordonsregistreringsskatten sänktes eller avskaffades. Om man ersatte den med ytterligare bensinskatter, skulle det krävas en ökning på 36 cent per liter för att kompensera för bortfallet av skatteintäkter. Detta skulle vara inflationsdrivande, liksom alla andra proportionerliga ökningar av vår redan höga årliga trafikskatt, vilket resulterar i att bilägare som redan har betalat registreringsskatt på existerande fordon drabbas dubbelt upp.
Även om jag motsätter mig att betala en sådan hög fordonsregistreringsskatt på en så kallad inre marknad, måste jag erkänna att registreringsskatten är en engångsskatt som omsätts till kapital genom bilarnas värde. Det finns inga belägg för att de nuvarande problemen med registreringsskatten skulle motivera ett stort intrång i de nationella skatteordningarna på det sätt som man överväger i det här meddelandet från kommissionen.
Jag kan skilja mellan indirekta skatter som fordonsregistreringsskatt och direkta skatter som inkomst- och bolagsskatt, men medlemsstaterna har rätt att sköta sina angelägenheter så att bilisterna bidrar till kostnaderna för att tillhandahålla allmänna tjänster, särskilt när det gäller kostnaderna för anläggande av vägar och järnvägar samt vägunderhåll. Det är mycket bättre än att öka inkomstskatten med 2 procent.
När kommissionen lägger sig i medlemsstaternas skatteordningar måste en allvarlig varning utfärdas. Ständiga försök inom det här känsliga området hotar allvarligt de alltmer euroskeptiska EU-medborgarnas förmåga att fortsätta att acceptera det stora europeiska projektet. Jag skulle vilja framhålla för kommissionsledamoten att han blandar sig i medlemsstaternas skatteangelägenheter på egen risk.
Sammanfattningsvis måste framtiden för vår inre marknad vara ett system för fordonsbeskattning som är klart koldioxidbaserat, men utan några centrala påbud. Den skatten skall ligga på en nivå som helt återspeglar varje medlemsstats krav – miljömässigt, ekonomiskt och materiellt. När det gäller personbilar och vägfordon kommer det inte att bli någon verklig inre marknad förrän vi alla börjar köra på samma sida av vägen, så att vi kan ha antingen vänster- eller högerstyrda fordon. Men det är en detalj som vi får prata om någon annan dag.
. – Herr talman! Det är politisk realism som har fått kommissionen att inleda samråd med rådet, Europaparlamentet och viktiga aktörer om personbilsbeskattning innan något lagförslag utarbetas om den här frågan.
Jag förstår att många parlamentsledamöter skulle ha velat se ett mer långtgående betänkande, framför allt när det gäller de åtgärder som skall vidtas mot en fragmentering av den inre marknaden.
Kommissionen kommer att lägga stor vikt vid slutsatserna i detta betänkande innan något initiativ vidtas inom det här området. Det faktum att ett antal olika synpunkter har framförts här i kväll ger en fingervisning om hur svårt det kommer att bli att nå ett enhälligt beslut i rådet om sådana politiska åtgärder.
När det gäller slutsatserna i betänkandet skulle kommissionen vilja uttrycka sin tacksamhet gentemot Europaparlamentet för det starka stödet i fråga om de politiska åtgärderna, som exempelvis att avskaffa registreringsskatter (punkt 16), att få till stånd förändringar för att införa ett miljöinriktat skattesystem (punkterna 12 och 13) samt att använda skattedifferentiering som ett verktyg för att främja personbilar med mindre koldioxidutsläpp än 120 g/km (punkt 7). Vidare är kommissionen i princip enig i fråga om ett stort antal punkter, som till exempel punkterna 1, 4, 6, 10, 11, 14, 17, 18, 19 och 21.
När det gäller punkterna 2, 3 och 15 delar inte kommissionen uppfattningen att de nuvarande hindren för fri rörlighet när det gäller personbilar på den inre marknaden endast beror på administrativa förfaranden och rutiner. Kommissionen anser att det i dessa punkter bör göras en tydlig hänvisning till skattehinder, och framför allt till den dubbelbeskattning som uppstår till följd av registreringsskatterna, vilket också görs i motiveringens motsvarande del.
När det gäller punkt 5, som behandlar den årliga fordonsskatten, delar inte kommissionen uppfattningen att denna skatt inte skulle påverka den inre marknaden. Varierande skatteunderlag och mycket olika vägtrafikskattenivåer kan utgöra ett incitament för medborgare att registrera sin bil i en annan medlemsstat än sitt vanliga bosättningsland. Detta innebär att den här skatten faktiskt påverkar den inre marknaden.
Vad gäller ändringsförslag 2 anser inte kommissionen att personbilarnas säkerhet bör vara ett av målen. Risken skulle vara att den potentiella effekten av skatteincitamenten vattnades ur. Det skulle vara mer effektivt att åtgärda problemet med trafikolyckor med andra instrument såsom hastighetskameror, böter, utbildning, separata cykelbanor och så vidare.
Jag följde med stort intresse den korta ordväxlingen mellan några brittiska parlamentsledamöter och kom att tänka på minister Dawn Primarolo, som ägnade fyra år åt att avskaffa skadliga skatteåtgärder. Om man verkligen är för obegränsad skattekonkurrens, varför skulle man då vilja undanröja så kallade skadliga skatteåtgärder? Nästa gång som de parlamentsledamöter som yttrat sig i frågan träffar minister Primarolo, skulle de kanske kunna dela med sig av sina åsikter och berätta för henne att hon slösat bort fyra år på att försöka avskaffa skattekonkurrens.
Med dessa ord skulle jag än en gång vilja tacka parlamentet och föredraganden för deras insatser och deras positiva betänkande.
– Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.(1)
– Det är med stor glädje som jag den här eftermiddagen välkomnar republiken Litauens president, Rolandas Paksas, hit till Europaparlamentet.
Det är ett passande sammanträffande att statschefen för ett anslutningsland är här för att tala för oss samma eftermiddag som Europeiska kommissionen redogör för de årliga lägesrapporterna gällande anslutningen till Europeiska unionen. I det hänseendet har Litauen gjort anmärkningsvärda framsteg. Landet var inte med i den första gruppen länder som påbörjade färden mot Europeiska unionen, men under den här eftermiddagen kommer vi att få höra hur omfattande och framgångsrik Litauens färd har varit under en mycket kort tidsperiod.
I Litauen var det också ett mycket starkt positivt stöd i folkomröstningen, vilket framgick av både det höga valdeltagandet och den mycket höga andelen väljare som röstade ja till ett europeiskt Litauen. Mot denna bakgrund är det ett stort nöje för mig att nu be president Paksas att tala till vårt parlament.
(1). – Herr talman! Tack för ert varma mottagande och denna inbjudan att tala inför vad som är ursprunget för Europeiska unionens representativa demokrati. Jag är den första ledaren i Litauen som får möjlighet att tala inför Europaparlamentet. Bland parlamentsledamöterna här finns det många hängivna Litauenvänner som har stött mitt lands självständighet.
Nyligen högtidlighöll vi årsdagen av Europaparlamentets resolutioner som hindrade världen från att glömma Litauens och de baltiska staternas frihetskamp under det kalla kriget. Ert stöd inspirerade oss när vi tog våra första steg mot ett medlemskap i Europeiska unionen och jag tackar er för ert stöd. Jag skulle också vilja framföra mitt personliga tack till Patrick Cox, parlamentets talman, som bland annat också bidragit till att folkomröstningen om ett EU-medlemskap blev en sådan framgång.
Jag välkomnar observatörerna från anslutningsländerna här i Europaparlamentet. Även om ni företräder olika nationer och olika politiska partier, har ni på ett smidigt sätt lyckats integreras i gruppen av parlamentsledamöter. Jag hoppas att även våra stater kommer att kunna ansluta sig till gruppen av medlemsstater med samma framgång.
I kyrkan Saint Pierre-Le-Jeune i Strasbourg finns det en fresk som visar hur nationerna tågar mot kristendomen. Den visar en vandring mot korset och processionen av nationer leds av Germanien, som sedan följs av Gallien, Italien och Anglien. Den sista i raden av nationer är Litavia – eller rättare sagt storfurstendömet Litauen. För oss är denna skildring av 1400-talets Europa en viktig och symbolisk bild. Symboliskt sett innebär det att Litauen integrerades i Europeiska unionen för flera hundra år sedan.
I somras, i samband med firandet av vår stats 750-årsdag, avtäckte vi ett monument av Litauens första och enda kung, kung Mindaugas. Jag är stolt över hans förmåga att se in i framtiden och därför skulle jag vilja kalla honom Litauens första europé. Storfursten av Litauen, Gediminas, följde i Mindaugas fotspår och uppmanade hantverkare och yrkesmän från hela Europa att komma till Litauen.
Under Litauens historia har vi tvingats uppleva två ockupationer, varav den första varade längre än hela 1800-talet och den andra omfattade 50 år av det senaste århundradet. Efter andra världskriget gjorde frihetskämparna i Litauen motstånd mot ockupationsmakten i tolv långa år. Den här kampen, som krävde stora uppoffringar, bidrog till att frihetslängtan bevarades i folkets medvetande.
Under de avgörande ögonblicken i Litauens historia har vår nation haft nytta av sin förmåga att mobilisera sina krafter. I januari 1991 lyckades obeväpnade civilister försvara den nyvunna självständigheten mot en brutal attack från ockupationsstyrkorna.
Under våren 2003 visade sig 90 procent av väljarna i folkomröstningen stödja ett litauiskt medlemskap i Europeiska unionen. Vi går mot ett medlemskap i Europeiska unionen med en klar vision av Litauen som en aktiv och ansvarstagande medlem i den europeiska familjen. Vårt mål är att skapa en demokratisk stat, och detta ingår i strategin för landets utveckling, som har godkänts av parlamentet. Landets yttre och inre säkerhet liksom medborgarnas välfärd är hörnstenarna för vårt medlemskap i EU.
Under de senaste dagarna har jag lärt mig en smärtsam läxa, men det ger mig bara ännu mer energi att arbeta för framsteg och demokrati i Litauen. En framgångsrik integration i de euroatlantiska strukturerna får på intet sätt fördröjas.
Våra planer att ansluta oss till Schengenavtalet och EMU mellan 2005 och 2009 kan tyckas ambitiösa, men de är en viktig punkt på vår dagordning och de kommer att genomföras.
Detta nya skede i Litauens historia innebär enorma möjligheter att främja och genomföra våra nationella intressen. Jag är övertygad om att Litauen är redo att bli en effektiv och tillförlitlig partner till de andra medlemsstaterna. Vårt land har 2,5 miljoner invånare, en markyta som är dubbelt så stor som Belgien och de bästa vägarna i Östeuropa. Men vår största tillgång är Litauens folk, som tyvärr har upplevt alldeles för mycket lidande. Även om första världskriget var ett hårt slag mot Litauen, lyckades vi under mellankrigstiden, på två decennier, nå en ekonomisk utveckling i nivå med Danmark.
För närvarande är vi emellertid en förebild för hela regionen. Mängden finansiella investeringar ökar just nu i snabb takt. Den privata sektorn och det fria företagandet står för mer än 80 procent av BNP, som förra året ökade med 7 procent. Vi strävar efter att slutföra landreformen nästa år. Redan nu har vi ett antal stora jordbruk som arbetar produktivt. Vi är ett land med en avancerad teknologi i snabb utveckling. Under 2002 var tillväxten i IT-sektorn hela 30 procent.
Det stämmer dock inte att man lär sig av jämförelser och jag medger att när nu Litauen och de andra före detta kommuniststaterna går mot ett medlemskap i Europeiska unionen ställs de inför en stor klyfta i den ekonomiska utvecklingen mellan 'gamla' och 'nya' Europa. Denna klyfta har aldrig varit så stor vid tidigare utvidgningar och detta är inget som kan döljas genom deklarationer eller resolutioner. Denna klyfta återspeglas också i de övergångsperioder som anges i anslutningsavtalen. Vi ser detta som en realitet, men tänker också visa att vi klarar utmaningen.
Vårt främsta mål är att överbrygga klyftan i den ekonomiska utvecklingen mellan de gamla och de nya medlemsstaterna. Ju fortare de nya medlemsstaterna kommer i kapp de gamla, desto större blir EU:s konkurrenskraft och desto starkare blir EU. Att uppnå detta utan de nuvarande medlemsstaternas stöd skulle ta alltför lång tid och därför är det vår skyldighet att utnyttja det utlovade stödet på bästa sätt för vårt folk. Å andra sidan måste vi aktivt utnyttja fördelarna med den inre marknaden och de fyra friheterna. Med undantag för den fria rörligheten för arbetskraft har vi inga övergångsperioder när det gäller friheterna, och jag skulle vilja framföra mitt tack till de länder som om några få månader kommer att öppna sina arbetsmarknader för Litauens medborgare.
Den inre marknadens utveckling kommer inte att påverkas om vi misslyckas med att koppla samman nätverken för telekommunikationer, energi och transport. Investeringar i infrastruktur är här av särskilt stor betydelse. Vi har gjort vissa framsteg på det här området: vi har genomfört Via Baltica-projektet och det liksom energiförbindelsen mellan Polen och Litauen har förts upp på förteckningen över prioriterade projekt. Detta skulle bli en viktig del i Östersjöregionens ekonomiska utvecklingsstrategi.
Det är dags att fatta beslut om hur Östersjöregionen skall utvecklas och jag räknar med Europaparlamentets stöd i den här frågan. Det skulle vara ett stort misstag att se en skiljelinje mellan Europas kärna och Europas periferi – och jag talar då inte i geografiska termer, utan i fråga om ekonomisk och social utveckling.
Jag är övertygad om att de nya medlemsstaterna kommer att kunna bidra till genomförandet av Lissabonstrategin. Europeiska unionen är och förblir en mycket viktig faktor när det gäller att bygga upp Litauen som en välfärdsstat. Därför är det viktigt att i Europeiska unionen tillhandahålla åtgärder som överbrygger inte bara den ekonomiska klyftan, utan även klyftan när det gäller den sociala utvecklingen. Litauen stöder enkla och tydliga principer för utformningen av EU:s budget.
I diskussionerna om den nya budgetplanen kommer Litauen att försöka se till att landets intressen beaktas. Vi kommer att ansvara för en femtedel av Europeiska unionens nya yttre gränser och vi har också en granne som heter Kaliningradregionen. Samma sak gäller för särdragen i Litauens jordbruk. Jag är säker på att om vi utnyttjar möjligheterna till regionalt samarbete, kan Östersjöregionen ha en god chans att bli ett centrum för ett snabbt växande ekonomiskt område. Det nya grannskapsinitiativet kan också bidra betydligt till utvecklingen av den regionen. Litauen kommer att ansvara för en femtedel av Europeiska unionens yttre gräns. Som statschef kommer jag att göra mitt bästa för att se till att denna gräns är säker och för att garantera öppna kontroller.
Våra erfarenheter när det gäller förbindelserna med våra grannländer kommer att överföras till de gamla medlemsstaterna. Historien har lärt oss att utan goda grannar kan en union inte vara stark. Europeiska unionen måste inta en öppen attityd gentemot de länder som ligger öster om de nya gränserna. Det bör man göra i en sådan omfattning att dessa nya medlemmar är redo att anpassa sina lagstiftningsramar till dem som gäller i Europeiska unionen. Litauens största prestation under det senaste decenniet har varit att uppnå goda grannförbindelser i regionen.
Låt mig särskilt framhålla Rysslands betydelse som strategisk partner till Europeiska unionen. Kaliningradregionen intar en särställning i det här partnerskapet. Även om en hel del har sagts om den potentiella strategin för Kaliningradregionen har den ännu inte utarbetats. Jag föreslår att vi fokuserar på den sociala och ekonomiska utvecklingen i Kaliningradregionen, och vi är beredda att dela med oss av våra erfarenheter när det gäller förbindelserna med Kaliningrad och också hela den nordvästra delen av Ryssland. Vi får inte heller glömma Ukraina eller länderna i södra Kaukasus. De måste erbjudas en vision om förbindelser med Europeiska unionen. Jag har skrivit till talman Cox och andra EU-ledare om detta.
Det utkast till konstitutionellt fördrag som har föreslagits av Europeiska konventet ger en god demokratisk och institutionell balans som Litauen kan godta. Men det här dokumentet behöver fortfarande ändras och göras mer tydligt. Vi måste finna lösningar på känsliga och obesvarade frågor, men också inleda en diskussion om de frågor som inte togs upp av konventet. Den största utmaningen som regeringskonferensen står inför är att enas om den institutionella reformen av unionen. Misslyckas vi med det kommer ett EU med 25 medlemsstater inte att kunna vara en kraftfull ledare.
Europa handlar inte bara om röster i ministerrådet eller om att alla stater skall representeras av kommissionsledamöter med likvärdig status. Det handlar också om en kompromissvilja. Det är nödvändigt att finna en balans. Varje stat måste ha lika rättigheter och möjligheter i unionen. Att försöka finna kompromisser, vilket är ett kännetecken för Europeiska unionen, kommer att bli särskilt viktigt i en utvidgad union. Det är viktigt att vi bygger vår tillvaro på gemensamma värderingar, demokrati, respekt för den mänskliga värdigheten och öppenhet. Vi måste respektera varandras kultur och identitet. Allt detta kommer att bidra till att säkerställa långsiktiga framgångar för Europeiska unionen.
En hänvisning till de kristna rötterna i förordet till konstitutionen skulle ha en enande och symbolisk innebörd, eftersom det moderna Europa skapades med särskilda värderingar som grund.
Vid sidan av de institutionella frågorna står regeringskonferensen inför en viktig diskussion om frågor som rör gemensam utrikessäkerhet och försvar. Vi måste undvika en eventuell fördubbling av befintliga NATO-strukturer. Den politiska utvecklingen i världen har liksom Irakkrisen visat att när det gäller utrikespolitiken måste Europa kunna samordna sin verksamhet och tala med en röst. Det är särskilt viktigt att vi fortsätter att se styrkan och nödvändigheten i den transatlantiska förbindelsen. Den framtida säkerhetsstrategin i Europeiska unionen måste bygga på dessa principer.
När jag svor presidenteden för Litauen i februari 2003 sammanfattade jag de strategiska målen för den litauiska staten. Jag lovade det litauiska folket att vårt land inte bara söker skydd i Europa, utan också kommer att vara med om att avgöra Europas framtid. Jag sade också att även om Litauen ligger i Europa kommer vi att utvidga området med stabilitet och säkerhet. Detta är något jag kan skriva under på även i dag.
Slutligen skulle jag vilja erinra om några ord från Europeiska unionens fader Robert Schuman som kommer från hans bok . Han skrev: ”Europa söker efter sig själv, i förvissningen om att dess framtid vilar i dess egna händer. Aldrig någonsin igen kommer man att vara så nära att uppnå sitt mål. Europa bör inte låta denna ödesstund gå förlorad – det är dess enda chans att åstadkomma något.” Dessa ord sammanfattar inte bara de underliggande begreppen och tankegångarna bakom Europas enande, utan bidrar också till en förståelse av den europeiska andan.
– Jag skulle vilja tacka president Paksas för hans inlägg i dag, som stärker våra allt närmare förbindelser och band med de framtida EU-staterna.
| sv |
Avbrytande av sessionen
(" συνεδρίαση λήγει στις 4.35 μ.μ.)
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! Alternativa investeringsfonder är av mycket stor betydelse för unionens ekonomi. Förvaltarna av dessa fonder måste följa lagstiftning och standarder som möjliggör tillhandahållande av tjänster på medlemsstaternas territorium och övervakningen av finansmarknaderna måste vara noggrann och effektiv. I detta syfte måste vi undanröja all brist på precision i de rättsliga och administrativa systemen som omfattar dessa fonder. De förslag som har lagts fram förbättrar öppenheten och effektiviteten i de system som ska övervakas, och större effektivitet i lagstiftningen kommer att leda till förbättrad stabilitet och trovärdighet för finansinstitutionerna och därmed en förbättring av Europas ekonomi.
Mario Pirillo: (IT) Herr talman! Dagens omröstning är ett betydelsefullt framsteg för Europeiska unionen när det gäller reglering av alternativa investeringsfonder. Enligt direktivet måste fondförvaltare vara registrerade och godkända samt följa stränga uppförandekoder i Europeiska unionen. Det är faktiskt första gången som denna sektor har reglerats och jag anser att det dokument som vi har röstat om har banat väg för förverkligande av en verklig inre marknad för finansprodukter - vilket jag hoppas kunna ske snart.
Jag vill betona Europaparlamentets viktiga roll med tanke på att parlamentet har krävt strängare bestämmelser för övervakning av finanssektorn vilken jag också hoppas ska bli - jag hoppas att ni inte misstycker att jag säger detta - mer etisk. De läxor vi nyligen har lärt oss av finanskrisen, som hade sin bakgrund i överdriven spekulation i investeringsfonder, bör medföra att vi välkomnar detta direktiv som erbjuder bättre garantier för att allmänheten skyddas.
Jag röstade för den kompromiss som nåddes och slutligen vill jag ta detta tillfälle i akt att gratulera föredraganden Jean-Paul Gauzès till denna stora uppgift.
Syed Kamall: (EN) Herr talman! När vi tittade på det ursprungliga förslaget precis i början för ett och ett halvt år sedan såg vi vad många skulle kalla ”en skrynklig skjorta”. Det var tydligt att industrin inte hade hörts om detta förslag - ett förslag som skulle ha stängt marknader, gjort det mycket svårt för europeiska investerare att investera i fonder utanför EU och som skulle ha lett till lägre avkastning för pensionsfonder, vilket skulle ha drabbat investeringar i utvecklingsländer. Jag var mycket oroad över de förslagen.
Efter arbetet mellan skuggföredragandena och ett utmärkt samarbete samt ett väl genomfört arbete av kommissionsledamoten och det belgiska ordförandeskapet kom vi lyckligtvis fram till en godtagbar lösning som nu håller marknaderna öppna, ökar insynen och säkerställer att europeiska investerare kan fortsätta att investera i marknader utanför EU. Vi måste hålla ett vakande öga på ESMA för att se till att det inte blockerar tillträdet till fonder utanför EU, men rent allmänt har vi kommit fram till en kompromiss som kan godtas av hela parlamentet.
Laima Liucija Andrikien: (LT) Jag röstade för detta mycket viktiga dokument. Nu när Europaparlamentets beslut om att avskaffa viseringskravet för kinesiska (och taiwanesiska) medborgare som reser till Europeiska unionens medlemsstater och Schengenstaterna har antagits av en sådan stor och betydande majoritet vill jag uppriktigt gratulera Taiwans befolkning. Från och med nu kommer de att kunna resa till EU:s medlemsstater utan visering. Dessutom kommer medborgare i EU:s medlemsstater, inklusive Cypern, Bulgarien och Rumänien, också kunna resa till Taiwan utan visering. Jag tycker att Taiwan och dess befolkning förtjänar ett sådant beslut och jag välkomnar att Europaparlamentet har fattat detta beslut.
Ulrike Lunacek: (DE) Herr talman! Jag och min grupp välkomnar att medborgare i Taiwan nu kan resa fritt till Europeiska unionen. Så vitt jag vet har dock ingen av EU:s medlemsstater erkänt Taiwan. Jag är dock inte motståndare till avregleringen av viseringar och jag anser att det är bra att människor från Taiwan kan besöka EU utan att behöva inneha visering. Men vad händer med Europas nyaste stat, Kosovo? Sammanlagt 22 medlemsstater i EU har erkänt Kosovo och endast fem har inte gjort det, men diskussionen med Kosovo om viseringar har inte ens börjat. Kommissionen har ännu inte kommit i gång med detta. Jag hoppas att Cecilia Malmström slutligen kommer att inleda en diskussion med Kosovo om viseringar för att göra det tydligt att medborgarna i Europas nyaste stat kan resa precis lika fritt som medborgare i Taiwan.
Lena Ek: Herr talman! The European Energy Recovery Program är ett instrument som används för att finansiera satsningar på energieffektivitet och förnybar energi. Projekt som kan komma igång snabbt och som direkt påverkar ekonomin i en grönare riktning är värdefulla. Den uppgörelse som till slut frigjorde 1,4 miljarder kronor till programmet är ett steg på vägen mot ett Europa som med gemensamma krafter arbetar för att göra det enklare och billigare att vara miljövänlig.
Genom att lansera energieffektivitetsprojekt skapas nya jobb, ekonomin blir grönare och dessutom blir vi mindre beroende av oljeproducerande länder, vilket är extra viktigt i dessa kristider. Det är precis på det här sättet som EU ska fungera. Pengar som inte använts kan gå till andra nyttiga projekt genom den här typen av så kallade Revolving Funds. Men det tog tid för rådet att inse detta. Förhandlingarna har varit mycket svåra och medlemsstaterna har gjort allt för att försöka smita från sina tidigare löften. I dag är jag glad för att vi Europaparlamentariker inte gav med oss.
Under förhandlingarna har jag arbetat för enklare regler och transparens i ansökningsförfarandet. Jag är därför väldigt nöjd med att Europaparlamentets och ministerrådets överenskommelse också innehåller en tydlig inriktning på att de administrativa kostnaderna ska hållas nere.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! I går höll Europeiska rådets ordförande, Herman Van Rompuy, ett mycket bra tal då han sade att det var omöjligt att stå utanför Europeiska unionen i en globaliserad värld. Han syftade naturligtvis på de långdragna köerna för att få arbetslöshetsunderstöd i Norge eller upploppen rörande livsmedel i Schweiz. Men han sade också något annat. Han sade att det farliga med skepsisen gentemot EU i dag är att modern patriotism grundas på nedvärdering av andra länder, och han kunde inte ha mer fel här.
En sann patriot hyllar alla människors frihet och värdesätter andra länders patriotism. När Herman Van Rompuy tog upp denna andra punkt, där han sätter likhetstecken mellan EU-skepsis och nationalism och menar att det är detsamma som krig borde han kanske ha fått rådet att begrunda de allierade makternas syften i de två krig vars slut vi minns i dag. De kämpade för alla nationers frihet, för att återupprätta alla europeiska länders suveränitet. Det var tack vare deras patriotism som Europa inte enades genom tyranneri, att suveränitet och oberoende återupprättades och faktiskt att Europeiska unionen blev möjlig. Han borde komma ihåg detta en dag som i dag.
Laima Liucija Andrikien: (EN) Herr talman! Jag välkomnar president Barack Obamas beslut att närvara vid toppmötet mellan EU och Förenta staterna denna månad i Lissabon och jag röstade för resolutionen i dag. Det är så många viktiga frågor som måste diskuteras. Dagordningen för samtalen mellan EU och Förenta staterna är mer omfattande än någonsin, och båda parter bör ta tillfället i akt att utarbeta gemensamma ståndpunkter i frågor som finansiella bestämmelser, klimatförändringar, fördjupning av avtal och kamp mot terrorism.
Den ekonomiska återhämtningen måste dock vara den främsta frågan på dagordningen. Det ekonomiska partnerskapet är en huvudsaklig drivkraft för det ekonomiska välståndet runtom i världen. Våra ekonomier utgör tillsammans hälften av världsekonomin. Vi måste därför utarbeta gemensamma strategier för våra fortsatta åtgärder för att säkerställa en stabil återhämtning från krisen, däribland reglering av finansmarknaderna, stimulanspaket och strategier som på ett effektivt sätt hanterar valutamanipulering bland andra stora globala aktörer.
Philip Claeys: (NL) Herr talman! Jag har röstat emot Thomas Manns betänkande eftersom det är ett exempel på politisk korrekt blindhet för sig själv. Trots att massinvandringen under de senaste 20 åren har haft katastrofala socioekonomiska, sociala och politiska konsekvenser vill Thomas Mann tillåta ännu mer invandring från länder utanför Europeiska unionen.
Punkt 110 anser jag är särskilt cynisk, i vilken det står att ”skapandet av ett klimat där befolkningen i mottagarlandet välkomnar lagliga invandrare står i direkt samband med en korrekt och allsidig informering”. Det betyder i klartext egentligen att vi vill ha ännu mer ensidig statlig propaganda för ett mångkulturellt samhälle, vilket helt och hållet har varit ett misslyckande, och massinvandring. Om man vill ha korrekt och övergripande information om invandringspolitiken måste man slutligen göra en kostnadsnyttoanalys av detta och det är precis vad invandringslobbyn inte vill ha.
Peter Skinner: (EN) Herr talman! Jag måste säga att denna resolution var bra som kompromiss, men för många här i parlamentet förefaller den vara alltför lång och den tar inte direkt upp de saker vi behöver rikta in oss på. Den behöver brytas upp och förkortas. Frågor som rör Transatlantiska ekonomiska rådet kan förkortas till kanske tio punkter, tre punkter, eller något sådant, så att vi faktiskt kan använda den när vi slutligen ska tala med administrationen eller våra kolleger i kongressen.
Jag anser att vi också måste diskutera frågor som avgiftsfrihet, så att den aktuella handeln mellan Förenta staterna och EU kan öka och konkurrenskraften kan öka genom att en sådan process inleds. Detta kan gälla jordbruket, men det kommer i vilket fall som helst att innebära en förbättring vad vi än gör.
Slutligen får inte parlamentet vänta på att administrationen ska bestämma vad vi ska göra med Transatlantiska ekonomiska rådet. Vi bör själva fastställa dagordningen. Det är mycket bra att rösta för detta - och jag röstade för resolutionen eftersom jag var med och förhandlade om den - men på grund av det inser jag att den också har svagheter. Jag anser att vi bör titta på den nya kongressen som leds av John Boehner, som jag är säker på kommer att utses till talman, och Darrell Issa och hans kolleger som vi troligen måste välkomna för att vi ska kunna göra ifrån oss bättre i förhandlingar om denna fråga i framtiden.
Philip Claeys: (NL) Herr talman! En ordningsfråga. Jag misstog mig på betänkandet och jag har också ett skriftligt ändringsförslag om toppmötet mellan EU och Förenta staterna, så jag vill be er att låta mig lägga fram det nu.
Laima Liucija Andrikien: (LT) Herr talman! Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att Europaparlamentet måste visa att det tar säkerhetsfrågorna, kampen mot terrorismen och den gränsöverskridande brottsligheten på allvar. Vi menar också allvar genom att beakta våra förbindelser med partner såsom Förenta staterna, Kanada och Australien.
Efter Lissabonfördragets ikraftträdande måste nu Europaparlamentet ge sitt samtycke till avtalen mellan EU och tredjeländer om överföring av passageraruppgifter (PNR-uppgifter) med syftet att ingå dessa avtal. Vi måste därför använda denna makt på ett ansvarsfullt sätt.
Mot bakgrund av att parlamentet redan tidigare, den 5 maj i år, beslutade att skjuta upp omröstningen om samtycke till avtalen med Förenta staterna och Australien, och att det nuvarande avtalet mellan EU och Kanada om överföring av passageraruppgifter inte längre gäller, bör vi se till att då det är dags att ge grönt ljus för dessa viktiga åtgärder som kommer att öka säkerheten i det transatlantiska området och utanför det.
Filip Kaczmarek: (PL) Herr talman! Initiativet om innovationsunionen är avgörande för Europas framtid. I Poznań, i regionen Wielkopolska, där jag bor, har de regionala myndigheterna i flera år haft ett årligt arrangemang som kallas världsinnovationsdagarna. Det är ett mycket värdefullt initiativ, just därför att det är verklig samordning på regional, nationell och europeisk nivå som kan göra att projektet innovationsunionen blir framgångsrikt. Jag röstade därför ja till resolutionen om europeiska innovationspartnerskap inom ramen för huvudinitiativet ”Innovationsunionen”, och jag anser att vi alla bör delta i innovationsåtgärder efter det, som jag har sagt, är mycket viktigt för framtiden.
Laima Liucija Andrikien: (LT) Jag röstade för denna mycket viktiga resolution eftersom jag anser att Europeiska unionens roll i Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa är särskilt viktig för att nå de mål som OSSE fastställt. Det bör dessutom betonas att även om organisationerna är mycket olika till strukturen följer både Europeiska unionen och OSSE samma principer, det vill säga, respekt för de mänskliga rättigheterna och demokrati.
Jag är enig med uppmaningen till Kazakstan i resolutionen om att vidta konkreta åtgärder före högnivåmötet för att skydda och respektera grundläggande OSSE-värderingar - mänskliga rättigheter och principerna om rättsstaten och yttrandefriheten. Ett offentligt forum ska äga rum samtidigt som OSSE:s toppmöte, och jag vill verkligen att det blir en framgång och är fritt från alla hinder. Jag vill ännu en gång betona att OSSE måste ledas av länder som följer de mänskliga rättigheterna och försvarar de mänskliga rättigheterna och de demokratiska värderingarna. De bör vara exempel för andra OSSE-medlemmar.
Licia Ronzulli: (IT) Herr talman! Jag röstade ja till denna resolution eftersom jag anser att den innehåller användbara och intressanta förslag om hur de framtida demografiska utmaningarna kan hanteras. Medlemsstaternas socialpolitik måste ägna ungdomarna särskild uppmärksamhet, eftersom de är den verkliga drivkraften bakom utveckling och tillväxt. Vi måste uppmuntra omedelbar integrering av ungdomar på arbetsmarknaden och deras pågående utbildning för att främja yrkesmässig utveckling.
Familjen måste också skyddas genom skarpare och mer omfattande åtgärder, för om familjen glöms bort innebär det att man bortser från en av samhällets grundläggande beståndsdelar. Jag betonar därför betydelsen av de punkter som innehåller åtgärder för att skydda familjen.
Om vi ska kunna hantera effekterna av åldrandet på ett bättre och mer effektivt sätt måste vi dessutom också särskilt stödja modernisering av de sociala skyddssystemen och pensionssystemen. Som Altiero Spinelli sade, ”skapandet av Europa beror också på dig”, och det är nu en verklig möjlighet.
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! De demografiska förändringar som har ägt rum i Europeiska unionen under de senaste årtiondena har gjort att man har insett att det är nödvändigt att reformera de sociala trygghetssystemen och pensionssystemen samt att utveckla en effektiv invandringspolitik. Att uppmana människor att gå i pension tidigt har blivit allmän praxis och det har lett till att förvärvsfrekvensen har sjunkit bland människor som är mellan 55 och 64 år gamla. Samtidigt är den höga arbetslösheten bland ungdomar ett allvarligt problem, och den är högre än i någon annan åldersgrupp. Med tanke på detta bör vi sträva efter att både integrera och behålla en arbetskraft bestående av olika åldersgrupper på arbetsmarknaden. Dessutom skulle en öppnare invandringspolitik och effektiv assimilering och integrering kunna mildra resultaten av den otillräckliga befolkningstillväxten. Jag röstade naturligtvis ja till betänkandet.
Filip Kaczmarek: (PL) Herr talman! Jag röstade för Thomas Manns betänkande om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna. Det är ett mycket bra betänkande om ett ämne som i sig är ytterst viktigt. Frågan om förbud mot diskriminering på grund av ålder när det gäller tillgång till varor och tjänster är en nyckelfråga. Om vi talar om solidaritet bör vi alltid även komma ihåg att tala om den specifika aspekten av solidaritet som solidaritet mellan generationerna innebär.
Äldre människor får inte diskrimineras på grund av sin ålder. De har fullständiga rättigheter såsom medlemmar av den lokala, regionala, nationella och europeiska gemenskapen. Europeiska unionen är mån om sina ungdomar - de är exempelvis en av prioriteringarna i nästa års budget. Det är bra, eftersom det faktiskt är ungdomarna som ska bestämma om Europas framtid, men å andra sidan bör vi komma ihåg dem som redan har gett sitt eget betydelsefulla bidrag till byggandet av Europa.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Jag stöder till fullo Thomas Manns betänkande. Jag tror verkligen att solidaritet mellan generationerna är lika viktigt som solidaritet mellan medlemsstaterna. Jag vill betona tre särskilda frågor.
Jag instämmer till fullo i det som står i punkt 24, där det talas om att obligatoriska pensionsåldrar ska avskaffas, så att människor kan välja när de vill sluta arbeta, men att man samtidigt ska behålla en pensionsålder då det är möjligt att gå i pension, så att människor som vill gå i pension kan göra det och få sina förmåner.
Det gladde mig särskilt att se att flera av mina ändringsförslag om vårdgivare och anhörigvårdare beaktades, särskilt punkt 125, där det talas om anhörigvårdare och deras rättigheter att välja om de vill vara vårdare eller inte och också möjligheten att kombinera vård med avlönat arbete och att man ska se till att de har full tillgång till socialförsäkringssystemen och ålderspension.
Jag stöder dock i lika hög grad initiativet om en europeisk ungdomsgaranti i vilket det föreslås att ungdomar som har varit arbetslösa i fyra månader eller längre ska erbjudas arbete, en praktikplats eller ytterligare utbildning etc. för att stödja deras återintegrering i arbetslivet. Som jag sade i början är solidaritet mellan generationerna av avgörande betydelse, särskilt i den nuvarande ekonomiska situationen.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: (LT) Jag röstade för detta dokument av Thomas Mann, eftersom det återspeglar problemet med interaktion mellan generationerna. Vanligtvis talar vi om Europeiska unionens demografiska problem ur ungdomarnas synvinkel. I detta dokument försöker man kombinera de särskilda egenskaperna hos alla generationer och de problem som rör dem när det gäller hälsa, utbildning, arbetsmarknad och liknande områden för att söka lösningar som utjämnar dessa problem.
När det gäller den äldre generationen bör vi vara tacksamma för deras bidrag till Europeiska unionens utveckling, både ekonomiskt och kulturellt. Vi måste se till att dessa människor kan åldras med värdighet. Mot bakgrund av Europas åldrande befolkning förefaller det dock som om det kommer att bli ganska svårt att uppnå detta. Vi får därför inte bara skapa villkor som förbättrar familjepolitiken, utan vi måste uppfostra en ung generation som kan skapa mervärde, dvs. genom utbildningssystemet eller icke-formell utbildning. Vi måste naturligtvis göra insatser för att integrera ungdomarna på arbetsmarknaden. Jag tackar därför för detta betänkande.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Demografer säger att en befolkning för att behålla sin storlek behöver en nativitet på 2,1 förlossningar per kvinna. I hela Europa är Albanien det enda land som har en reproduktion på hållbar nivå, eller Turkiet om man ska räkna Turkiet som ett europeiskt land - ingen annanstans är det så. Enligt en FN-rapport, i vilken den europeiska delen av Ryssland ingår, beräknas befolkningen minska med 100 miljoner människor under de kommande 40 åren. Bara Tysklands befolkning kommer att krympa med 20 miljoner människor.
Dessa siffror är inte projektioner på vad som kan hända om vi inte gör något, för vi kan inte göra något åt det nu, eftersom minskningen av födelsetalen redan har inträffat. Frågan är bara hur vi ska hantera detta. Hur kom vi till denna punkt? Vad gjorde att vi hamnade i denna situation? Man vill inte förenkla det hela alltför mycket, eftersom det tydligen finns mycket som händer, att det skulle ha att göra med förändrade arbetsmönster, spridningen av preventivmedel, kvinnornas ändrade roll i samhället och den ökade livslängden.
Jag undrar dock om en del av problemet är det sätt på vilket staten har expanderat och kramat ur den privata sfären, att den har inlemmat arbeten och plikter som traditionellt var en del av ansvaret inom familjen - barnomsorg, skola och social trygghet. Den första generationen som har uppfostrats från vaggan till graven med välfärd, eller med andra ord som har sluppit vuxenlivets traditionella ansvarsområden, är också den första generation som har gett upp föräldraskapet.
Vi står nu inför ett val mellan en demografisk kollaps eller att importera 100 miljoner människor för att kunna försörja oss alla och betala våra pensioner. Detta bör vara huvudfrågan i Europa och det är inte en fråga som vi kan ta upp genom att diskutera förändringar av arbetsrätten.
Alajos Mészáros: (HU) Jag välkomnar kommissionens förslag om att ramprogrammen för forskning ska genomgå en förenklingsprocess. Med tiden har dessa program utvidgats på grund av goda möjligheter i samband med anbudsförfaranden, men samtidigt har osäkerheten kring administration och kontroll ökat. Vi behöver ett nytt system som har större tilltro till anbudsgivare och som förutom att stärka de vetenskapliga och tekniska utvärderingsförfarandena dessutom beaktar förenkling av finansiella och administrativa processer.
Det finns naturligtvis en viss risk i alla finansiella transaktioner, men överdriven administrativ kontroll av sådana risker ökar också de totala kostnaderna för hela processen. Vi måste sträva efter att se till att forskningen är attraktiv och tillgänglig för världens bästa forskare, de europeiska företagen och universiteten. För detta krävs också harmonisering av bestämmelser och förfaranden så snart som möjligt vilket bör göras redan under det sjunde ramprogrammet, och under alla omständigheter under förberedelserna av det åttonde ramprogrammet. Av detta skäl röstade också jag för detta förslag.
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! Grunden för Europas ekonomiska utveckling är investering i utbildning som en form av investering i humankapital och innovationer som bidrar till skapande av moderna metoder och tekniker. Om man ska investera i innovation är det nödvändigt att rikta in sig på subventionering av forskningen. Ett exempel här är de ramprogram som vi har diskuterat, vilka är de största internationella forskningsprogrammen i världen. Genom att finansiera denna typ av forskning har Europa möjlighet att förbättra konkurrenskraften på den globala arenan, skapa arbetstillfällen för tusentals människor och förbättra livskvaliteten för alla européer.
För att behålla de högsta standarderna inom ramprogrammen godkände föredraganden en så stor minskning som möjligt av byråkratin och förenkling av de administrativa förfarandena. Som ett resultat av detta skulle det bli lättare att få tillgång till finansiering för denna forskning inom Europeiska unionen och detta är faktiskt vad vi vill. Naturligtvis röstade jag ja till betänkandet.
Mario Pirillo: (IT) Herr talman! Att underlätta tillgången till de stödsystem som finns i ramprogrammet för forskning innebär en stor drivkraft för hela det europeiska produktionssystemets konkurrenskraft. Jag är övertygad om att vi i och med dagens omröstning har lämnat ett avsevärt bidrag till att uppnå detta grundläggande mål, särskilt för små och medelstora företag, vilka utgör basen för alla medlemsstaters ekonomi. Trots den höga kvaliteten på deras produktion lyckas sådana företag ofta inte så lätt få tillgång till de nödvändiga resurserna för att öka deras produktionsstandarder ytterligare.
Det är också viktigt att liksom föredraganden betona att omröstningen verkligen genomfördes vid rätt tidpunkt med tanke på att den kom omedelbart efter halvtidsöversynen av det sjunde ramprogrammet och förberedelserna av det åttonde ramprogrammet. Jag tackar föredraganden för hennes arbete.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: (LT) Jag röstade för dokumentet om att förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning i Europeiska unionen. Tyvärr måste jag påpeka att jag missade de övergripande diskussionerna under sammanträdet, men dokumentet i sig är verkligen viktigt, och jag välkomnar att det har antagits.
Det är viktigt att likvärdiga förutsättningar skapas för forskare i alla EU:s medlemsstater för att forskningsaktiviteter ska betalas lika utan att forskarna delas upp efter deras lands levnadsstandard, eftersom vetenskapliga framsteg är en angelägenhet för hela Europeiska unionen, och inte bara för enskilda länder. Den nu rådande inställningen är att arbete av forskare från de nya medlemsstaterna är mindre värdefullt än det arbete som utförs av forskare från de gamla medlemsstaterna. En sådan diskriminerande praxis är fel och oacceptabel.
Det är också viktigt att säkerställa lika villkor för alla forskningsinstitutioner och att inte dela upp dem efter deras storlek och finansiella kapacitet. Det är särskilt viktigt för forskningsinstitutionerna i de nya medlemsstaterna i EU. Det är inte organisationernas storlek utan deras vetenskapliga framsteg som skapar värde. Det är därför viktigt att ge möjligheter, inte bara till universiteten, utan till icke-vinstdrivande forskningsinstitut och andra vetenskapliga organisationer, att lämna in ansökningar och delta i forskningsprogram. Jag gratulerar därför alla forskare, och med förbättrade mekanismer för forskning kommer vi att göra framsteg.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten sade att han ville titta på marknadsstöd där det behövdes och ingripa när det behövdes, men vi behöver någon form av säkerhet för bönder som håller djur. De attackeras från alla håll. Priserna stiger enormt, särskilt på grund av spekulation.
Det gläder mig verkligen att se att vi fick igenom ändringsförslaget som uppmanar kommissionen att omedelbart ta upp frågan om oavsiktliga förekomster av genmodifierade organismer i importerat foder. Det är något som vi har kontroll över och vi bör hantera detta, och vi har suttit på våra händer och vägrat hantera det.
Vi hörde också att kostnaderna för att uppfylla EU-bestämmelserna är så höga att vi inte har likvärdiga villkor för importen från tredjeländer. Men kanske är en av de mest avgörande frågorna hela det område som rör livsmedelskedjan. I går offentliggjorde revisionsrätten en rapport om sockersektorn och en av deras rekommendationer var att prisbildningen skulle vara föremål för regelbunden övervakning av kommissionen och att kommissionen och medlemsstaterna skulle se till att konkurrenslagstiftningen genomförs på rätt sätt inom sektorn, vilket därmed garanterar att målet i fördraget uppfylls om att leveranser når konsumenterna till rimliga priser. Det är inte bara inom sockersektorn som vi behöver göra detta. Vi måste göra det inom hela livsmedelskedjan.
Mario Pirillo: (IT) Herr talman! Jag röstade för förslaget till resolution eftersom vi i Europa i åratal ofta har fått uppleva kriser som drabbar djurhållningssektorn.
Orsakerna är många, däribland minskad efterfrågan på får-, lamm- och getkött, särskilt till följd av storskalig import av kött från tredjeländer. Djurhållningssektorn har dock även drabbats av indirekta orsaker. Jag tänker på problem inom mjölk- och mejerisektorn och problemet med fluktuerande spannmålspriser, vilket har varit följden av allvarlig spekulation.
Med tanke på reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 kommer det att vara nödvändigt att hantera denna fråga med stort engagemang och lägga fram förslag till åtgärder som är nödvändiga för att begränsa konsekvenserna av prisvolatilitet inom jordbrukssektorn en gång för alla. Jag uppmanar därför kommissionen att utveckla snabbare instrument som gör det möjligt att snabbt hantera krissituationer inom varje enskild gemensam organisation av marknaden.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Jag röstade för betänkandet, och jag tycker att kommissionsledamot Dacian Ciolos tog upp några mycket viktiga saker i morse.
(EN) Jag har dock ett par saker som jag vill ta upp. Den rapport som revisionsrätten presenterade i går riktade en välgrundad anklagelse mot kommissionen. Rapporten visade att efter 1,2 miljarder euro i kompensation har många fabriker stängts och tusentals jobb gått förlorade, och vi är endast självförsörjande på socker till 85 procent.
Nu i veckan närvarade jag även vid ett jordbruksseminarium här, och samma sak gäller för den fisk som importeras till EU, i synnerhet från Vietnam, som i vissa fall kanske till och med är förorenad. Samma sak gäller även boskapssektorn, där tredjeländer som exporterar till EU har en förmånligare situation jämfört med de inom EU.
När EU åtgärdar detta måste man se till att samma regler, kontroller och avvägningar, och även samma strikta tillämpning gäller för produkter från tredjeländer och de som tillverkats i EU.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Maria Da Graça Carvalho: Irland har sökt bidrag för 850 uppsägningar vid SR Technics Ireland Ltd, som är verksamt inom luftfartssektorn i Nuts III-regionen i Dublin. Jag röstade för resolutionen eftersom jag stöder kommissionens förslag och parlamentets ändringsförslag. Jag stöder även uppmaningen till de institutioner som är involverade i processen att vidta de åtgärder som krävs för att skynda på utnyttjandet av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter samt parlamentets komstaterande av allvarliga brister i kommissionens genomförande av ramprogrammen för konkurrenskraft och innovation, särskilt under en ekonomisk kris som i hög grad ökar behovet av sådant stöd.
Proinsias De Rossa: skriftlig. - (EN) Jag stöder helhjärtat godkännandet av 7,45 miljoner euro i EU-stöd för att omskola 850 arbetstagare som sagts upp från SR Technics. Arbetstagarna, deras familjer och norra Dublin är i stort behov av stödet från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. De drabbades hårt när företaget stängde och över tusen kvalificerade jobb gick förlorade. Jag ledde en SR Technics-delegation för att träffa kommissionsledamot Vladimir Špidla i mitten av 2009, när vi fick beskedet att fonden var tillgänglig. Sedan tog det sex månader för Irlands regering att ansöka om medel från fonden, och ytterligare sju månader att besvara kommissionens begäran om förtydligande. Den långsamma och ineffektiva handläggningen av Dells ansökan kan resultera i att en stor del av anslaget går tillbaka till Bryssel, vilket är en läxa som man förbisett. Den irländska regeringen måste agera snabbare för att se till att hjälpen ges direkt till de som behöver den, att den inte ersätter statligt stöd samt att de utbildnings- och fortbildningsprogram som erbjuds är anpassade efter arbetstagarnas behov. Förvånande nog är det först nu, fyra år efter inrättandet av fonden, som regeringen inlett arbetet med att tillsätta en samordnare för den.
Edite Estrela: Jag röstade för betänkandet om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: SR Technics i Irland, som kommer att vara till stor hjälp för de arbetstagare som förlorat sina arbeten till följd av genomgripande strukturella förändringar inom världshandeln. För att underlätta arbetstagarnas återinträde på arbetsmarknaden måste frigörandet av medlen från fonden bli enklare och snabbare. Därför behöver man hitta lämpliga budgetposter för att göra överföringarna.
Diogo Feio: Det irländska företaget SR Technics har drabbats hårt av de konsekvenser som den ekonomiska krisen haft för flygindustrin. Företaget har förlorat viktiga underhållskontrakt och tvingats säga upp över 1 000 arbetstagare. De förlorade kontrakten och konkurrensen från regioner som kan erbjuda billigare tjänster skapar oro för detta företag och liknande företag. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter bör utnyttjas i detta sammanhang, och jag måste även säga att jag är orolig över flygbolagens minskade underhåll av flygplanen och de konsekvenser det kan innebära för flygsäkerheten.
Ilda Figueiredo: Ännu ett utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har godkänts, i detta fall för SR Technics i Irland.
Som utskottet för sysselsättning och sociala frågor underströk fördröjdes tyvärr handläggningen av ansökan ett år innan den lades fram inför budgetmyndigheten, då arbetstagarna blev uppsagda i april 2009.
Stödåtgärderna för de uppsagda arbetarna består av yrkesvägledning och fortbildning i grundläggande färdigheter, utbildning på och utanför arbetsplatsen för uppsagda lärlingar, yrkesutbildning och starta eget-stöd.
Slutligen bör det poängteras att utskottet för sysselsättning var tvunget att lyfta fram hur viktigt det är att redogöra för fackföreningarnas ståndpunkt i dessa fall, för att se till att de kan, om de så önskar, vara delaktiga i ansökan och genomförandet av åtgärderna.
Elisabeth Köstinger: Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har nyligen, vid flera tillfällen, visat sig vara ett värdefullt verktyg för att bekämpa arbetslöshet, som är en av globaliseringens vanliga sidoeffekter. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter kan användas till att finansiera jobbskapande åtgärder, omskolningsprogram och workshops för nyföretagare. Det är ett bland andra skäl till att jag helhjärtat stöder Barbara Materas betänkande. För att anslagen ska användas på bästa sätt bör de vara målinriktade och betalas ut omgående. Vi måste prioritera stöd till EU-medborgare, vilket vi aldrig får glömma.
Jean-Luc Mélenchon: Av respekt för de irländska arbetstagare som drabbats av globaliseringen avstår jag från att rösta. I den situation som de hamnat i till följd av den nyliberala politik som EU står för kan man känna sig lockad att rösta mot den ynkliga summa som eurokratin motvilligt beviljar dem. Det lilla de får kan dock lätta deras börda. Men Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är ändå usel. Fonden stöder de omlokaliseringar som SR Technics ägare har gjort för att öka sin vinst.
Nuno Melo: EU är ett solidariskt område, och Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är en del av solidariteten. Stödet är oumbärligt för att hjälpa arbetslösa och de som drabbas av de omlokaliseringar som äger rum i samband med den ökande globaliseringen. Allt fler företag omlokaliserar och utnyttjar de låga arbetskostnaderna i ett antal länder, framför allt Kina och Indien, vilket får förödande konsekvenser för de länder som respekterar arbetstagares rättigheter. Syftet med Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter är att hjälpa arbetstagare som drabbas när företag omlokaliserar sin verksamhet, och fonden är viktig för att underlätta för arbetstagare att få ny anställning i framtiden. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter har redan använts av andra EU-länder, så nu bör vi ge detta stöd till Irland. Irland har sökt bidrag för 850 arbetstagare som sagts upp av företaget SR Technics Ireland Ltd, som är verksamt inom luftfartssektorn i Nuts III-regionen i Dublin.
Andreas Mölzer: Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter mottar årligen 500 miljoner euro för att ge ekonomiskt stöd till arbetstagare som drabbats av genomgripande strukturförändringar inom världshandeln. Enligt beräkningar skulle mellan 35 000 och 50 000 anställda kunna ta del av detta stöd varje år. Pengarna kan användas till att hjälpa arbetstagare att hitta nya jobb och skräddarsydd utbildning samt att starta eget företag, och att öka rörligheten och ge annat stöd för äldre arbetstagare och de som har det sämre ställt. För att arbetstagare vid ett företag ska kunna få stödet måste minst 500 arbetstagare ha sagts upp inom loppet av fyra månader. Det irländska företaget SR Technics Ireland Ltd är alltså berättigat till stöd, eftersom man har sagt upp 1 135 personer. Jag röstar för betänkandet eftersom SR Technics Ireland uppfyller alla villkor för att få stödet.
Franz Obermayr: Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för det irländska luftfartsföretaget SR Technics är tillämpligt för de 1 135 jobben, och kan innebära att man lyckas rädda dem. Därför röstade jag för betänkandet.
Alfredo Pallone: Kära kolleger, vi befinner oss än en gång i situationen att vi beviljar ett stort anslag inom våra egna gränser. Jag är ledsen att behöva säga det, eftersom åtgärden är kopplad till kris och problem som rör ekonomi, arbetsmarknad, arbetstagare och deras familjer. Men vi är lyckligt lottade som har sådana resurser att tillgå. I denna sortens situation blir det tydligt vilka värderingar EU står för och vad som gör unionen så speciell. EU:s solidaritet och värnandet av EU:s behov är värderingar som måste skyddas. Det budskapet vill Europaparlamentet och EU ge, och jag hoppas att vi kan bli bättre på att sprida detta budskap, och på så sätt överrösta den slappa anti-EU-retoriken, och i stället visa hur viktigt det är med stöd och bistånd i EU.
Maria do Céu Patrão Neves: skriftlig. - (PT) Eftersom jag stöder kommissionens förslag och parlamentets ändringar röstade jag för resolutionen om Irlands ansökan om bidrag för 850 uppsägningar vid SR Technics Ireland Ltd, som är verksamt inom luftfartssektorn i Nuts III-regionen i Dublin.
Jag stöder även
uppmaningen till de berörda institutionerna att vidta de åtgärder som krävs för att skynda på utnyttjandet av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, och poängterandet av att stödet från fonden varken får ersätta åtgärder som åligger företagen enligt nationell lagstiftning eller kollektivavtal eller användas till omstrukturering av företag eller sektorer,
kommissionens förslag om en alternativ källa för betalningsbemyndiganden till oanvända medel från Europeiska socialfonden, efter många påminnelser från parlamentet att Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter inrättades som ett separat särskilt instrument med egna mål och tidsfrister och att tillbörliga budgetposter för överföringar därför måste fastställas, och
parlamentets ståndpunkt att kommissionen i många fall brustit allvarligt under genomförandet av ramprogrammen för konkurrenskraft och innovation, särskilt under en ekonomisk kris som ökar behovet av sådant stöd.
Aldo Patriciello: Jag håller med föredraganden och de irländska myndigheterna om att den globala finanskrisen haft allvarliga konsekvenser för flygindustrin. Antalet passagerare, resta kilometer och flygplan i drift har minskat drastiskt. Därför stöder jag EU:s hjälp till en sektor som är mycket viktig för att få fart på Irlands och EU:s ekonomi.
Paulo Rangel: Irlands ansökan om stöd från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för 850 uppsägningar vid företaget SR Technics Ireland Ltd uppfyller samtliga lagstadgade kriterier. I förordning (EG) nr 546/2009 av den 18 juni 2009 om ändring av förordning (EG) nr 1927/2006 om upprättande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter utvidgades fondens tillämpningsområde tillfälligt för att den skulle kunna ingripa i situationer som denna, som är direkt kopplade till den globala finansiella och ekonomiska krisen. Det krävs att ”minst 500 arbetstagare sägs upp på ett företag i en medlemsstat under en period av fyra månader, inklusive arbetstagare som sägs upp hos underleverantörer eller producenter i efterföljande produktionsled”. Mot bakgrund av detta röstade jag för resolutionen, eftersom jag stöder kommissionens förslag och parlamentets ändringar. Jag välkomnar att kommissionen har pekat ut en alternativ källa till betalningsbemyndiganden utöver oanvända medel från Europeiska socialfonden, efter tidigare varningar från parlamentet.
Raül Romeva i Rueda: Genom att anta detta betänkande uppmanar Europaparlamentet de berörda institutionerna att vidta de åtgärder som krävs för att påskynda utnyttjandet av fonden. Man erinrar om institutionernas åtagande att garantera ett smidigt och snabbt förfarande för antagandet av beslut om utnyttjande av fonden, i syfte att tillhandahålla ett tidsbegränsat och individuellt stöd av engångskaraktär för att hjälpa arbetstagare som har blivit uppsagda till följd av globaliseringen och den finansiella och ekonomiska krisen. Man understryker den roll Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter kan spela för att återintegrera övertaliga arbetstagare på arbetsmarknaden.
Silvia-Adriana Ţicău: Jag röstade för Europaparlamentets resolution om utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för att hjälpa uppsgda arbetstagare. I oktober 2009 lämnade Irland in en bidragsansökan till Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter, i samband med uppsägningarna vid företaget SR Technics, som är verksamt inom luftfartssektorn i Dublin i Irland. Den globala finanskrisen har minskat verksamheten inom luftfartssektorn, vilket har lett till många uppsägningar i sektorn. I Irland registrerades 1 135 uppsägningar mellan april och augusti 2009, varav 850 vid företaget SR Technics Ireland Ltd. Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter spelar en viktig roll för att återintegrera övertaliga arbetstagare på arbetsmarknaden, vilket även de cirka elva ansökningarna som beviljades 2010 tyder på. Anslagen uppgick till över 30 miljoner euro, men jag tror ändå att medlemsstaterna fortfarande inte känner till eller utnyttjar instrumentet tillräckligt. Jag uppmanar även kommissionen att genomföra en analys av de uppsägningar som gjorts i offentliga sektorn under den ekonomiska krisen, och ta fram ett instrument som liknar Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter för att stödja arbetstagare som sagts upp i offentliga sektorn i olika medlemsstater.
Nuno Melo: Det åligger parlamentet att värna om parlamentsledamöternas oberoende, och oberoendet får inte äventyras. I detta fall anklagas en parlamentsledamot för brott som hänger samman med hans förvaltnings- och redovisningsarbete som ordförande för styrelsen för den polska föreningen för ungdomskort och Campus Sp. under en period innan han valdes in i Europaparlamentet. De brott som han anklagas för har ingenting att göra med hans arbete som parlamentsledamot, så i detta fall borde vi upphäva hans immunitet. Därför röstade jag som jag gjorde.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Distriktsåklagaren i Koszalin i Polen har anklagat den polska medborgaren och parlamentsledamoten Krzysztof Lisek för tre brott. Dessa är ekonomiska brott som är straffbelagda i polsk lagstiftning. För att fallet Krzysztof Lisek ska kunna utredas enligt polsk lag har en begäran om ett upphävande av hans immunitet gjorts. I gällande EU-lagstiftning framgår det tydligt hur parlamentsledamöternas immunitet och hävningar av immuniteten ska hanteras, så en omröstning måste äga rum. Jag röstar för en hävning av Krzysztof Liseks immunitet, dels för att det kommer att vara honom till hjälp, dels för att det är enda sättet för honom att bemöta de anklagelser som gjorts mot honom i hans hemland.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för det föreslagna hävandet av immuniteten eftersom jag anser att begäran bör beviljas - under förutsättning att det finns skäl, även om Krzysztof Lisek endast är skäligen misstänkt - för institutionernas värdighet och vad som borde vara i de berördas intresse.
Raül Romeva i Rueda: Eftersom Krzysztof Lisek anklagas för brott som hänger samman med hans förvaltnings- och redovisningsarbete som ordförande för styrelsen för den polska föreningen för ungdomskort och Campus Sp. under en period innan han valdes in i Europaparlamentet, och dessa brott inte har något att göra med hans arbete som ledamot av Europaparlamentet, och det dessutom inte finns några bindande bevis på att det föreligger någon fumus persecutionis, har Europaparlamentet i dag beslutat att upphäva Krzysztof Liseks immunitet.
William: Jag röstade mot Jean-Paul Gauzès betänkande om AIFM-direktivet eftersom det missgynnar en viktig del av Storbritanniens viktigaste bransch - de finansiella tjänsterna. I betänkandet har alla fonder som inte redan omfattas av UCITS-direktivet, från investmentbolag till hedgefonder, slagits ihop till en enda salig blandning av kostsam lagstiftning. Det införs också krav på de europeiska förvaltarna och investerarna i Europa som tredjeländer inte ålägger sina förvaltare och investerare. Detta kommer ofrånkomligen att innebära en kompetensflykt från London till länder utanför EU. Som vanligt läggs genom EU-lagstiftningen stora utgifter på branschen, vilka på ett oproportionerligt sätt drabbar små och medelstora företag och därför gynnar de stora aktörerna. Om private equity-fonderna straffas leder det till investeringsförluster i Storbritannien och Europa vid en tidpunkt då det behövs större investeringar för att bibehålla konkurrenskraften i en globaliserad ekonomi. De låga tröskelvärdena kommer framför allt att innebära att private equity-fonderna drabbas, genom att små fonder snabbt kommer att omfattas av direktivet även om de bara har gjort några få investeringar. Kapitalkraven kommer att vara särskilt betungande för private equity-fonder och riskkapital. Riskkapital behövs för att skapa nya arbetstillfällen vid nyetableringar.
Luís Paulo Alves: Mot bakgrund av att förvaltarna av alternativa investeringsfonder har nästan 1 000 miljarder dollar i tillgångar och därför spelar en viktig roll i finansieringen av den europeiska ekonomin, och att finanskrisen uppstod på investeringsmarknaden, även om fonderna inte hade något direkt samband med krisens uppkomst, anses det nödvändigt att reglera alla aktörer som sysslar med finansiella tjänster och särskilt att reglera högriskfonderna. Detta kommer att skydda investerarna och främja stabilitet på marknaderna. En sådan reglering spelar en viktig roll, eftersom den ersätter regleringen på nationell nivå med reglering på EU-nivå, och fastställer villkor som tar hänsyn till enskildheterna i de olika fonder som omfattas, med utgångspunkt från deras systemrisker. Vid en tidpunkt då ekonomin befinner sig i kris överväger man att införa uppföranderegler för alla finansiella tjänster samt att främja en verklig inre marknad genom att en ram med gemensamma EU-regler möjliggörs. De regler som föreslås i detta direktiv leder till bättre insyn både när det gäller själva förvaltningen av fonderna och när det gäller marknadsföringen av dem, såväl inom EU - genom en enkel auktorisation i olika medlemsstater - som i tredjeländer.
Marta Andreasen och Derek Roland Clark: Jag röstade mot Jean-Paul Gauzès betänkande om AIFM-direktivet eftersom det missgynnar en viktig del av Storbritanniens viktigaste bransch - de finansiella tjänsterna.
I betänkandet har alla fonder som inte redan omfattas av UCITS-direktivet, från investmentbolag till hedgefonder, slagits ihop till en enda salig blandning av kostsam lagstiftning. Det införs också krav på de europeiska förvaltarna och investerarna i Europa som tredjeländer inte ålägger sina förvaltare och investerare. Detta kommer ofrånkomligen att innebära en kompetensflykt från London till länder utanför EU. Som vanligt läggs genom EU-lagstiftningen stora utgifter på branschen, vilka på ett oproportionerligt sätt drabbar små och medelstora företag och därför gynnar de stora aktörerna.
Om private equity-fonderna straffas leder det till investeringsförluster i Storbritannien och Europa vid en tidpunkt då det behövs större investeringar för att bibehålla konkurrenskraften i en globaliserad ekonomi. De låga tröskelvärdena kommer framför allt att innebära att private equity-fonderna drabbas genom att små fonder snabbt kommer att omfattas av direktivet även om de bara har gjort några få investeringar. Kapitalkraven kommer att vara särskilt betungande för private equity-fonder och riskkapital. Riskkapital behövs för att skapa nya arbetstillfällen vid nyetableringar.
Sophie Auconie: Den finanskris som har drabbat EU hårt har sitt ursprung i den okontrollerade verksamhet som bedrivs av många investeringsfonder, särskilt de USA-baserade. Bland dessa fonder kännetecknas alternativfonderna, eller hedgefonderna, av aggressiv spekulation. Detta verkar vara en av de främsta orsakerna till den katastrof vars följder vi får utstå i dag. För att skydda den europeiska marknadens framtid från alternativfondernas framfart har jag röstat för betänkandet av min kollega, Jean-Paul Gauzès. Texten är ett stort steg framåt när det gäller finansiell reglering. Med omröstningen stärker vi Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens (Esma) befogenheter. Denna europeiska finansmarknadsmyndighet kommer att inrättas den 1 januari 2011, och kommer att under stränga villkor utfärda ett ”marknadsföringstillstånd” som tillåter förvaltare av alternativa fonder i EU att bedriva verksamhet. Direktivet kräver att förvaltarna är auktoriserade eller registrerade, att de respekterar krav avseende drift och struktur samt följer regler för uppförande och insyn. Genom direktivet ställs de under tillsyn av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna samt Esma, vilka också kan tillämpa sanktioner. Vid en senare tidpunkt kommer samma regler som för de europeiska fonderna att gälla förvaltare av fonder utanför EU.
Vito Bonsignore: Jag vill gratulera Jean-Paul Gauzès till hans enastående arbete. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att det är nödvändigt att de europeiska spararna får tydliga och säkra finansiella instrument. Jag är övertygad om att det bara är genom stränga och tydliga regler som vi kan försöka undvika ytterligare oro på marknaderna. Det betänkande som vi röstar om i dag är därför en del av det större regelverk för ekonomisk och finansiell reglering som EU håller på att genomföra. I detta avseende är den berättigade regleringen av investeringsfonder också ett effektivt instrument för att förebygga problem i systemet, som till exempel alltför kraftig riskexponering för aktörer av stor systemisk betydelse. Jag stöder också tanken på ett europeiskt ”marknadsföringstillstånd”, som genomförs genom auktorisation och tillsyn av alla förvaltare av alternativa fonder som är etablerade och verksamma inom EU. Slutligen välkomnar jag kraven beträffande den information som ska lämnas till tillsynsmyndigheterna i syfte att garantera ökad insyn.
Maria Da Graça Carvalho: De senaste problemen på finansmarknaderna har visat att många av de strategier som används av förvaltarna av alternativa investeringsfonder är utsatta för vissa eller till och med många risker som drabbar investerarna, andra marknadsaktörer och själva marknaderna. Jag röstade för parlamentets ståndpunkt eftersom jag håller med om att det är nödvändigt att se till att effektiva företagsstyrningskontroller görs av AIF-förvaltarnas verksamhet. Den bör förvaltas och organiseras så att risken för intressekonflikter minimeras. Jag håller med om att de organisatoriska krav som fastställs enligt detta direktiv inte bör påverka de system och kontroller som föreskrivs i den nationella lagstiftningen när det gäller registrering av individer som arbetar inom eller för värdepappersföretag. Det är nödvändigt att klargöra vilka befogenheter och skyldigheter som de behöriga myndigheterna med ansvar för att genomföra direktivet har, och att stärka de mekanismer som behövs för att trygga ett effektivt gränsöverskridande samarbete när det gäller övervakning.
Nikolaos Chountis: Det uppblåsta finansiella systemet och dess spekulativa verksamhet och bristande insyn var orsaken till finanskrisen. Krisen - liksom alla kriser - behöver bemötas med strukturella förändringar, nya metoder och spärrar för att hindra att farliga produkter släpps in i ekonomin. Tillsynsåtgärder, som måste vara integrerade, är också viktiga. Varken kommissionens direktiv eller Europaparlamentets betänkande garanterar emellertid någon verklig tillsyn och kontroll av hedgefonder och private equity-fonder. Betänkandet innehåller så många undantag och villkor för tillsynen att det verkar som att spekulation och bristande insyn är här för att stanna. Därför röstade jag mot betänkandet.
Christine De Veyrac: Även om tillväxten i Europeiska unionen fortfarande lider av följderna av 2008 års ekonomiska kris röstade jag för Jean-Paul Gauzès betänkande, eftersom det bidrar till att rationalisera finanssystemet genom bättre kontroll av investeringsfonderna. De spekulativa fonderna har faktiskt visat sig ha bidragit till att förvärra krisen. Genom att införa ett system med ett ”europeiskt marknadsföringstillstånd” ålägger EU dessa finansiella institutioner ett slags ”uppförandekod” och de måste nu uppfylla vissa villkor inom Europa. Som en följd av detta kommer den inre marknaden att bli mer öppen och effektiv.
Harlem Désir: Till följd av parlamentets omröstning kommer EU äntligen att reglera de mest spekulativa investeringsfondernas verksamhet. Det har gått lång tid sedan Poul Rasmussens initiativbetänkande, där han 2008 föreslog att man skulle införa strikta begränsningar för dessa ”finansiella svarta hål”. Det har krävts en finanskris för att få medlemsstaterna och majoriteten i parlamentet att enas om att anta bindande lagstiftning om alternativfonder. För första gången införs kontroller, begränsningar av verksamheten och krav på större öppenhet för dessa fonder, oberoende av om de är baserade i Europa eller utanför. Det kommer inte längre att vara möjligt att dela upp företag, och Europeiska värdepappers- och marknadsmyndighetens tillsynsbefogenheter kommer att utökas. Det finns mycket kvar att göra för att övervaka finanserna effektivt i EU. Den enda myndighet som har ansvar för detta bör vara Esma, och inte de nationella myndigheterna, och företagen bör skyddas ännu mer från spekulation. Om det inte hade varit för de konservativas reservationer skulle EU ha kunnat anta strängare och mer effektiv lagstiftning. Detta är bara ett första steg. Den text som vi har antagit kommer att ses över om fyra år. Med utgångspunkt från en utvärdering kommer översynen att vara en möjlighet att gå längre för att skydda ekonomin och jobben från de skador som orsakas av spekulationen.
Marielle De Sarnez: Nya regler för bättre ekonomisk styrning håller fortfarande på att genomföras, men det är fortfarande inte tillräckligt. Genom att med stor majoritet anta betänkandet om alternativa investeringsfonder och kapitalinvesteringar fortsätter parlamentet att genomföra nya regler för bättre ekonomisk styrning. Förvaltare av alternativa investeringsfonder, som har nästan 1 000 miljarder dollar i tillgångar, spelar en viktig roll i finansieringen av den europeiska ekonomin. Även om dessa fonder inte är själva orsaken till finanskrisen, får förvaltningen av dem inte undantas från den nödvändiga regleringen av samtliga aktörer inom den finansiella tjänstesektorn. Parlamentet har lyckats få med nya kapitel om utförsäljning av tillgångar och ersättning, och har gjort en hel del för att påverka reglerna för systemet för marknadsföringstillstånd, förvaringsinstitutets ansvar, krav på egna fonder och utnyttjande av hävstångseffekter.
Ilda Figueiredo: Detta är det första EU-direktiv som reglerar högriskfonder - hedgefonder - och det är kulmen på en förhandlingsprocess som har varat i över ett år. Som det står i dokumentet syftar de nya reglerna till att kontrollera förvaltarnas verksamhet och trygga större öppenhet när det gäller fondernas förvaltning, skydda investerarna samt främja stabiliteten på finansmarknaderna.
Men vi har verkligen inte gått till botten med problemet. De spekulativa fonderna har inte avskaffats och det finns fortfarande en derivatmarknad, vilket innebär att de mekanismer som tillåter spekulation fortfarande finns kvar. En utmärkt möjlighet att reglera finansmarknaderna ordentligt har missats. Rådet och majoriteten i Europaparlamentet har gett efter för finanslobbyns enorma påtryckningar.
Finanskrisen har visat att orsakerna till problemen i det globala finansiella systemet för det första är en alltför kraftig riskexponering - dessa fonder är ett exempel på det - och för det andra svagheterna i systemen för hantering av dessa risker. Genom det nya europeiska regelverket inrättas gemensamma krav för auktorisation och tillsyn av hedgefonder, men det hindrar inte på något sätt att det fortfarande finns allvarliga systemrisker. Vi kan därför inte rösta för detta förslag.
Nya direktiv ska emellertid diskuteras och förhandlas, så det är fortfarande möjligt att gå till botten med frågan och uttryckligen sätta stopp för dessa spekulativa fonder. Vi får se.
Bruno Gollnisch: Jag röstade för den kompromiss som, efter månader av förhandlingar, har uppnåtts om regleringen av förvaltare av alternativa investeringsfonder. Jag röstade för förslaget eftersom även om det har sina brister skulle det ha varit oacceptabelt att låta vissa investeringsfonder fortsätta verka med fullständig straffrihet, när vi vet att de har bidragit till att förvärra och sprida krisen. Jag beklagar framför allt att bestämmelserna för hävstångseffekter, garantierna för utlandsbaserade fonder, som kommer att kunna få marknadsföringstillstånd, och de förpliktelser som åligger private equity-fonderna, som ofta är experter på att sälja ut tillgångarna hos onoterade företag, är så svaga. Jag beklagar djupt att vi måste finna oss i att dessa skurkar får verka i EU och att de kan registreras och utsättas för minimikontroller. Men vad mer skulle vi ha kunnat vänta oss av en text som syftar till att reglera förvaltarna och inte de spekulativa fonderna i sig, och som försöker hantera risker i stället för att förhindra spekulation?
Sylvie Guillaume: Jag röstade för texten om förvaltare av alternativa fonder, eftersom det är absolut nödvändigt att lagstifta om denna sektor av finansmarknaderna som genomför strategier som är oerhört riskfyllda och skadliga för sysselsättningen och realekonomin. Många lovvärda förslag har lagts fram, som till exempel övervakningen av fondförvaltarnas ersättning för att varken uppmuntra eller belöna överdrivet risktagande, för att bara ge ett exempel. Direktivet är ett tydligt steg i rätt riktning även om det faktiskt har en del allvarliga brister. Det är särskilt en besvikelse att tillsynen lämnas till de nationella myndigheterna och inte till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), som nyligen inrättades vid omröstningen om åtgärdspaketet för finansiell tillsyn. Vi måste även i fortsättningen vara uppmärksamma, och vi måste genast förbereda de nästa stegen på vägen mot att återföra marknaderna i ekonomins tjänst och förhindra nya finanskriser.
Alan Kelly: Direktivet är en av de första rättsliga reaktionerna på finanskrisen från EU:s sida. Direktivet är ett steg mot det nya regelverket och tillsynsramen för finansmarknaderna. Det är ett första steg i en positiv riktning för det lagstiftningsförfarande som förhoppningsvis kommer att kunna avslutas inom en inte alltför avlägsen framtid. Det är viktigt att dessa system är på plats för att förhindra att regleringskrisen 2008 upprepas.
Giovanni La Via: Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om förvaltare av alternativa investeringsfonder, eftersom jag anser att fondförvaltare måste vara registrerade och måste respektera vissa grundläggande uppföranderegler. De har faktiskt cirka 1 000 miljarder dollar i tillgångar och har därför en ledande roll när det gäller finansieringen av den europeiska ekonomin. Denna verksamhet omfattar många olika aktörer och produkter, till exempel alternativfonder och private equity-fonder, fastighetsfonder och råvarufonder, vilket beskrivs insiktsfullt i betänkandet. Dessa särdrag gör det till en prioritering att vidta åtgärder på EU-nivå, i form av effektiva och specifika regler som riktar sig till alla aktörer som tillhandahåller finansiella tjänster. Regler som ska garantera större stabilitet i det finansiella systemet och bättre skydd för investerarna samt instrument som kan användas för att skapa en verklig inre marknad för europeiska finansprodukter.
Patrick Le Hyaric: Jean-Paul Gauzès betänkande är tyvärr en förlorad möjlighet när det gäller att uppnå en effektiv reglering av de spekulativa fonder som är orsaken till krisen. Trots den destruktiva roll som de har spelat och den risk som dessa fonder utgör för den nuvarande finansiella strukturen har rådet och parlamentet gett efter för finanssektorns intensiva lobbyverksamhet för att få behålla dessa oerhört lönsamma redskap som endast gagnar en minoritet. Jag röstade därför mot betänkandet som låter alternativfonder utanför EU marknadsföras i EU utan att de måste följa de nya EU-reglerna. Detta är ett gapande hål som omintetgör alla framsteg som gjorts genom den nya lagstiftningen.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Mina damer och herrar! Dagens omröstning är ett viktigt framsteg när det gäller lagstiftningen om alternativa investeringsfonder. Detta innebär framför allt en förbättring av insynen, omfattande regler för reglering av finansindustrin samt effektivare lagstiftning. Vid en tidpunkt då alla länder kämpar med finansiella svårigheter anser jag att alternativa investeringar, om de förstås och används på ett riktigt sätt, kan vara välgörande och bidra till en förbättring av den ekonomiska situationen.
Véronique Mathieu: Jag vill ge mitt erkännande till Jean-Paul Gauzès utmärkta betänkande om direktivet om förvaltare av alternativa investeringsfonder. Tack vare betänkandet kommer det att vara möjligt att införa en bättre insyn, kontroller samt uppföranderegler när det gäller regleringen av finansmarknaderna. Detta är ett första framgångsrikt steg, som jag hoppas kommer att följas av andra åtgärder för att på ett grundligt och omfattande sätt reformera finanssystemet.
Jean-Luc Mélenchon: Jag röstade mot texten och de ändringsförslag från Europaparlamentet som den innehåller. Tvärtemot vad den gör anspråk på reglerar denna text ingenting. Att rösta för den vore att erkänna finanslobbyns seger över allmänintresset.
Nuno Melo: De som först drabbades av finanskrisen 2007 var stora investeringsbanker som hade en rad alternativa investeringsfonder, eller hedgefonder, i sina portföljer. Dessa övervakades inte och innehöll ofta tillgångar av tvivelaktigt värde. Krisen avspeglade denna situation, och det är nu nödvändigt att vidta konkreta åtgärder så att inte nya kriser, som orsakas av finansiella mekanismer som ingen kontrollerar och som ofta inte kan kvantifieras, inträffar i framtiden. I direktivet godkänns en rad normer som, om de uppfylls, kommer att göra dessa finansiella mekanismer mer insynsvänliga och möjliga att kontrollera, och de kommer därmed att kunna fungera som ytterligare en finansieringskälla för den europeiska ekonomin i stället för att bli orsak till dess sammanbrott.
Alexander Mirsky: Med de negativa följderna av den ekonomiska krisen i världen i minne anser jag att det är helt rätt att Europaparlamentet försöker kontrollera de alternativa investeringsfondernas verksamhet. Mot bakgrund av de enorma tillgångar på 1 000 miljarder dollar som dessa fonder har kan misstag när det gäller deras tillämpning få en oerhört negativ effekt på den europeiska finansiella stabiliteten. Direktivet är ytterst viktigt och kommer mycket lägligt eftersom spekulanter på finans- och börsmarknaderna och ohederliga investerare alltid kommer att försöka utnyttja dessa fonder för att sko sig själva. Direktivet innehåller vissa inskränkningar och ger EU möjlighet att hindra att fonderna utnyttjas på ett negativt sätt. Jag hoppas att detta bara är första steget i denna riktning.
Andreas Mölzer: Investeringsfonder bidrar till att finansiera den europeiska ekonomin. De systemrisker som emellertid är förknippade med de olika typerna av fonder, till exempel private equity-fonder, fastighetsfonder och råvarufonder, skiljer sig naturligtvis åt. Den strängare reglering som införs i finanssektorn som en följd av bank- och finanskrisen måste omfatta alla typer av finansiella instrument. Å ena sidan är det viktigt att minska risken för förluster och minimera sannolikheten för dåligt beslutsfattande på ledningsnivå. Å andra sidan får detta inte leda till att onödig byråkrati införs. Vi behöver också regler för blankningstransaktioner eftersom de spelade en roll i finanskrisen. Därför har jag röstat för betänkandet.
Franz Obermayr: Förvaltare av alternativa investeringsfonder, som har nästan 1 000 miljarder dollar i tillgångar, spelar en viktig roll i finansieringen av den europeiska ekonomin. I denna sektor återfinns många olika aktörer och produkter, bland annat alternativfonder, private equity-fonder och fastighetsfonder. Det är viktigt att särskilt ta hänsyn till de speciella systemrisker som gäller private equity-fonder. Förvaltningen av dessa fonder bör inte undantas från reglerna för hela sektorn för finansiella tjänster. Finanskrisen har visat på att problemen i det globala finansiella systemet har sitt ursprung i dels en alltför kraftig riskexponering för aktörer av största vikt för systemet, dels svagheter i systemen för hantering av dessa risker. Kommissionens förslag och betänkandet avser att skapa en större stabilitet i finanssystemet och ett bättre skydd för investerarna. Därför har jag röstat för betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för parlamentets ståndpunkt eftersom jag anser
att det nuvarande direktivet inte reglerar alternativa investeringsfonder, vilka kan fortsätta att regleras och övervakas på nationell nivå,
att det är nödvändigt att se till att effektiva företagsstyrningskontroller görs av AIF-förvaltarnas verksamhet,
att det bör finnas en uttrycklig förpliktelse att för de medarbetarkategorier som i tjänsten utför verksamhet som väsentligt berör riskprofilen hos de alternativa investeringsfonder som de förvaltar införa och bibehålla principer och praxis som är förenliga med en sund och effektiv riskhantering,
att ett allmänt undantag från informations- och offentliggörandekraven och de specifika skyddsåtgärderna mot utförsäljning av tillgångar bör gälla för kontroll över små och medelstora företag (SMF),
att det är nödvändigt att klargöra vilka befogenheter och skyldigheter som de behöriga myndigheterna med ansvar för att genomföra direktivet har, och att stärka de mekanismer som behövs för att trygga ett effektivt gränsöverskridande samarbete när det gäller övervakning.
Aldo Patriciello: Förvaltare av alternativa investeringsfonder ansvarar för en väsentlig del av de investerade tillgångarna i Europa. De står för en betydande del av handeln på marknaderna för finansiella instrument och har därför stora förutsättningar att påverka de marknader och företag som är föremål för deras placeringar. Jag är övertygad om att förvaltarna av alternativa investeringsfonder påverkar de marknader där de är verksamma på ett betydelsefullt sätt, men under den finansiella krisen har det nyligen framstått klart att de genom sin verksamhet också kan förstärka eller sprida risker i hela det finansiella systemet och ekonomin. Syftet med detta direktiv måste också vara att införa incitament för att flytta utlandsbaserade fonder till EU och på så sätt garantera fördelar när det gäller regler till skydd för investerare, samtidigt som det också fastställs en korrekt inkomstnivå för förvaltare, fonder och alternativa investerare. Jag vill vid detta sammanträde understryka att icke-samordnade nationella åtgärder mot sådana risker gör det svårt att hantera dem effektivt.
Miguel Portas: Jag röstar mot betänkandet eftersom man i det nöjer sig med att bara reglera AIF-förvaltarnas uppförande, utan att beröra karaktären hos eller sammansättningen av ifrågavarande finansprodukter. Med detta engagemang för finansindustrins ”kreativitet” glömmer man bort hur destabiliserande och vinningslysten spekulationen, som är så viktig för dessa typer av fonder, egentligen är. De föreslagna reglerna är också oerhört svaga. De innehåller så många undantag och inskränkningar på EU-nivå att de inte på allvar frångår den modell med olika nationell lagstiftning som för närvarande gäller. I betänkandet lyckas man inte heller att tydligt skilja på dem som arbetar med denna typ av fonder och de som arbetar med traditionell bankverksamhet, eller att stoppa verksamheten för spekulativa fonder som är baserade i skatteparadis. Genom att sätta upp ”tröskelvärden” för värdet av tillgångar som är ”systemrelevanta” banar man i stället väg för formella uppdelningsförfaranden som gör att många investeringsbolag som borde ha omfattats av direktivet kommer att falla utanför det. Att skydda EU-medborgarnas finansiella tillgångar handlar om att se till det allmännas bästa, och detta är alltför viktigt för att anförtros det svaga direktiv som har lagts fram.
Paulo Rangel: Finanskrisen har belyst behovet av sträng granskning av den verksamhet som de olika aktörerna på finansmarknaderna bedriver, framför allt när det gäller de organ som sysslar med förvaltningen och administrationen av alternativa investeringsfonder. I själva verket påverkar förvaltarna av alternativa investeringsfonder de marknader där de är verksamma på ett i stort sett positivt sätt, men under den finansiella krisen har det nyligen framstått klart att deras verksamhet är utsatt för en lång rad risker och för att hantera dessa på ett tillfredsställande sätt krävs en enhetlig ram i EU. Det kan i själva verket konstateras att det är lämpligt att inrätta ett harmoniserat regelverk och en harmoniserad tillsynsram på gemenskapsnivå, med tanke på de gränsöverskridande risker som är förbundna med AIF-förvaltarnas verksamhet, och detta kan således bidra till att stärka den inre marknaden. Av dessa skäl röstade jag för parlamentets ståndpunkt.
Crescenzio Rivellini: Jag vill gratulera Jean-Paul Gauzès till hans utmärkta arbete. EU-direktivet om hedgefonder, private equity-fonder och andra alternativa investeringsfonder som Europeiska kommissionen, i enlighet med de riktlinjer som man enades om vid G20-toppmötet, lade fram i april 2009 för att bemöta finanskrisen har slutligen godkänts av en mycket bred majoritet. Det är ett steg framåt för EU:s ambition att den finansiella förvaltningen ska vara fullt driftsduglig från och med 2011. Genom de nya reglerna ska det internationella finanssystemet bli mer ansvarsfullt och öppet och det ska bli möjligt att begränsa spekulationen. Enligt direktivet ska samma villkor som gäller alla europeiska företag för att de ska få verka på EU-marknaden gälla för investerare i spekulativa fonder baserade i länder utanför EU (förvaltare av hedgefonder är ofta baserade i skatteparadis). För att de ska kunna få ett ”europeiskt marknadsföringstillstånd” från de behöriga tillsynsmyndigheterna i EU måste förvaltare av alternativa fonder gå med på tydliga regler, begränsningar för spekulation och större öppenhet.
Raül Romeva i Rueda: De gröna/EFA röstade mot betänkandet även om parlamentsledamöter från De gröna röstade för Jean-Paul Gauzès betänkande i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Anledningen till att de gjorde det är att vid omröstningen i utskottet var texten mycket mer ambitiös än efter den slutliga överenskommelsen med rådet. Texten är visserligen ett första steg i rätt riktning, eftersom det tidigare inte fanns några krav på insyn i hedgefonderna. Rådets version uppfyller emellertid inte parlamentets förväntningar när det gäller vissa av huvudkraven, och en del av de förslag som kommissionen lade fram i det ursprungliga förslaget har inskränkts.
Catherine Stihler: Jag är glad över att förslaget om förvaltare av alternativa investeringsfonder har kunnat slutföras, och att man har tagit hänsyn till frågan om investeringsbolag och kommer att beakta detta ytterligare när lagförslag läggs fram.
Marie-Christine Vergiat: Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har röstat mot betänkandet om spekulativa fonder.
Trots alla de sidor som betänkandet innehåller och all den energi som föredraganden verkar ha lagt ned på det är betänkandet otroligt svagt. Innehållet i det motsvarar verkligen inte de utmaningar som vi står inför.
De förslag som lagts fram rimmar till och med ofta illa med vad som bör göras för att förhindra en upprepning av den finanskris som orsakades av sub prime-lånen hösten 2008.
Betänkandet kommer därför inte att göra det möjligt för Europaparlamentet att sätta press på kommissionen och rådet för att få dem att upphöra med den återhållsamma budgetpolitik som gradvis håller på att förstöra alla våra socialpolitiska verktyg.
Detta ger en dålig signal strax före G20-toppmötet med Nicolas Sarkozy som ordförande.
Anna Záborská: Vi gör helt rätt i att försöka dra lärdom av de misstag som ledde till den globala finanskrisen. Även om det är nödvändigt med reglering på vissa områden föredrar jag personligen öppenhet och informationsplikt. Om bankerna var skyldiga att informera kunderna om hur de hanterar deras pengar och vad det innebär för dem skulle det inte kunna bli någon kris. Regler som begränsar företagens verksamhet bör endast vara en lösning när misstag inte kan rättas till - till exempel när människors liv och hälsa står på spel. Låt oss därför vara försiktiga när vi reglerar. De offentliga institutionernas roll är inte att beröva människor ansvaret för sina beslut, utan att se till att de har den information de behöver för att kunna fatta beslut. Låt oss inte glömma att ett naturligt stöd till forskning och utbildning kommer från privata källor, eller investeringsfonder, som lånar ut pengar till lovande företagsprojekt och investerar i utveckling av ny teknik, samtidigt som de är medvetna om och bedömer eventuella risker. Om vår strävan efter trygghet minskar investerarnas lust att söka efter nya möjligheter inom EU kommer vi alltid att vara beroende av ineffektiva och byråkratiska offentliga investeringsprogram. Då kommer vi ännu mer på efterkälken på teknikområdet. Jag betraktar det betänkande som har lagts fram som en kompromiss som till viss del bemöter min oro för regleringen av denna sektor. Därför har jag stött det.
Sophie Auconie: I förordning (EG) nr 539/2001 fastställs förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering vid inresa till EU. Fram till nyligen fanns ön Taiwan och Nordmarianerna med i bilaga 1 till förordningen, och följaktligen var medborgarna där skyldiga att inneha visering. Mot bakgrund av att Taiwan inte utgör något som helst hot mot EU, vare sig när det gäller irreguljär invandring eller allmän säkerhet, och att invånarna i Nordmarianerna, som är innehavare av amerikanskt pass, är amerikanska medborgare har det visat sig nödvändigt att överföra dessa territorier från det restriktiva systemet i bilaga 1 till det mindre restriktiva systemet i bilaga 2. Därför stödde jag föredragandens ståndpunkt att tillåta denna överföring.
Elena Băsescu: Det faktum att Agustin Díaz de Meras betänkande antogs av en bred majoritet visar på fördelarna med beslutet att avskaffa viseringskravet för Taiwan. Europaparlamentet bekräftar därför sitt förtroende för den betydande demokratiseringsprocess som har genomförts under de senaste åren. Jag vill understryka de stora ekonomiska framsteg som har gjorts i Taiwan. Taiwan bedriver omfattande handel med EU och det är det 25:e rikaste landet i världen. Ekonomin fortsätter att årligen växa med över 13 procent. Den hållbara utvecklingen minskar riskerna för att EU kommer att ta emot en ström av irreguljära invandrare från Taiwan. Därför anser jag att en av de viktigaste punkterna i det bilaterala samarbetet måste vara att underlätta rörligheten för personer. Beslutet att avskaffa det obligatoriska viseringskravet för taiwanesiska medborgare tar också hänsyn till att landet uppfyller de tekniska kraven när det gäller säkerhetsnivån på resehandlingarna. Införandet av biometriska pass 2008 är en av de positiva åtgärder som hittills har genomförts. Jag hoppas att Europaparlamentets beslut kommer att godkännas av rådet och att de nya bestämmelserna till och med kommer att träda i kraft i år. Jag anser slutligen att de taiwanesiska myndigheternas beslut att avskaffa viseringskravet för medborgare från Rumänien, Bulgarien och Cypern är på sin plats, eftersom man bör respektera principen om ömsesidighet.
Vilija Blinkevičiūt: I förordningen finns en förteckning över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar EU:s yttre gränser och en förteckning över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav. Beslutet om huruvida viseringskravet ska gälla eller inte för tredjeländer fattas från fall till fall. Syftet med förslaget är att avskaffa viseringskravet för medborgare i Taiwan. Europaparlamentet stödde syftet med förslaget. Det är mycket viktigt att införa en gemensam invandringspolitik, samtidigt som man utvecklar handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan EU och Taiwan. Ekonomiskt sett har Taiwan under de senaste åren genomgått en kraftig utveckling, och medelinkomsten i landet är för närvarande den högsta i hela världen. Taiwan är också en utmärkt partner som vi samarbetar med när det gäller vetenskap, investeringar, ny teknik, utbildning, kultur och turism. Att avskaffa viseringskravet för Taiwan kommer därför att bidra till en förstärkning av handeln och de ekonomiska förbindelserna med EU.
Maria Da Graça Carvalho: Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att Taiwan bör överföras till den positiva förteckningen över länder som är undantagna från viseringskravet. Mot bakgrund av de handelsförbindelser som finns mellan EU och Taiwan anser jag att detta beslut kommer att få positiva följder. De flesta länder i regionen som ligger på en jämförbar utvecklingsnivå har redan undantagits från viseringskravet, och beslutet stärker EU:s beslut att prioritera politik som bidrar till ekonomisk tillväxt och skapande av fler och bättre arbetstillfällen samt politik som bidrar till konkurrenskraften.
Carlos Coelho: Jag stöder att viseringskravet vid resa avskaffas för medborgarna i Taiwan och att landet därmed överförs till den positiva listan. Beslutet kommer att få positiva ekonomiska följder för förbindelserna mellan EU och Taiwan, som redan är vår 19:e viktigaste handelspartner. EU är också den största utländska investeraren i Taiwan. Beslutet bör leda till att turismen ökar med tanke på att EU redan är en av de viktigaste destinationsregionerna för taiwanesiska medborgare. Det ökar däremot inte risken för irreguljär invandring eftersom genomsnittet under 2006-2008 var 45 personer, vilket är mycket lågt, och det utgör inte heller något hot mot den allmänna säkerheten. Det skapar större regional enhetlighet eftersom de flesta andra länder och entiteter i regionen med liknande ekonomisk utvecklingsnivå, exempelvis Hongkong, Macao, Japan, Sydkorea och Singapore, redan är undantagna från viseringskravet. Jag välkomnar att Taiwan har genomfört åtgärder som är nödvändiga för att trygga en hög säkerhetsnivå när det gäller pass och identitetskort genom att införa biometriska pass, samt att man har tillkännagett åtgärder för att inte EU:s medlemsstater ska behandlas olika.
Mário David: Jag är mycket glad över att kunna rösta för EU:s erkännande av att villkoren nu uppfylls för en liberalisering av viseringssystemet för Taiwan. Under de senaste årtiondena har Taiwan genomgått en tydlig demokratiseringsprocess och haft en stark ekonomisk tillväxt, och i dag är Taiwan det 25:e rikaste landet i världen. EU och Taiwan har handelsförbindelser och samarbetar när det gäller forskning, vetenskap, teknik, utbildning och miljö. Mot bakgrund av detta främjar liberaliseringen av viseringskravet för Taiwan de bilaterala förbindelserna mellan EU och Taiwan, stärker partnerskapet på olika områden och främjar en ömsesidig ökning av turismen.
Ioan Enciu: Jag röstade för den nya ändring av förordning (EG) nr 539/2001 som föreskriver att Nordmarianerna och Taiwan ska finnas med på den vita listan över länder som undantas från viseringskravet vid inresa till EU, eftersom jag anser att det ger EU:s medborgare en större rörelsefrihet. Samtidigt hoppas jag att Taiwan i gengäld kommer att stå fast vid sitt åtagande att stryka Rumänien och Bulgarien från den förteckning över stater som fortfarande har viseringskrav.
Diogo Feio: Ingen som någonsin har rest utanför EU kan ha undgått att lägga märke till hur den fria rörlighet som vi har i EU avsevärt har förbättrat våra liv. Avskaffandet av inre gränser är en viktig drivkraft när det gäller rörligheten för varor och människor. Möjligheten att kunna resa relativt enkelt inom EU gör våra yttre gränser ännu mer betydelsefulla, och det blir viktigare att utan samvetsbetänkligheter anta en politik för inresa till EU vilken först och främst är avpassad efter medborgarnas behov. Samtidigt som vi alltid ska behandla dem som vill resa in i våra länder på ett humant sätt och respektera deras mänskliga rättigheter anser jag att det är rätt att EU grundligt analyserar vilka länder som ska finnas med på den positiva förteckningen. I detta avseende anser jag att det är rimligt att ta med Taiwan på den ovannämnda förteckningen, med tanke på öns nivå när det gäller mänsklig och ekonomisk utveckling samt det faktum att rättsstatsprincipen tillämpas korrekt där.
Ilda Figueiredo: Att ta med Taiwan på förteckningen över tredjeländer vars medborgare undantas från viseringskravet är en tydlig provokation mot Folkrepubliken Kina, och det kränker de kinesiska institutionernas bestämmanderätt över landets territorium. Det är ett fräckt försök att underblåsa motsättningar och en kränkning av Kinas territoriella integritet.
Att bekräfta detta beslut är ett tyst erkännande av Taiwan, och EU bryter härigenom mot internationell lag och FN-stadgan, för Taiwan har aldrig varit en suverän stat. Detta har faktiskt vid upprepade tillfällen erkänts av FN:s generalförsamling som aldrig har låtit landet bli medlem i FN.
I denna tid då kapitalismens kris blir allt djupare går majoriteten i parlamentet än en gång ut med budskapet att ändamålet helgar medlen. I detta fall är ändamålet att försöka hindra Kinas oerhörda ekonomiska utveckling, bland annat genom att främja separatism inom landets gränser. Det är ytterligare ett USA-orienterat ställningstagande som kränker Kinas suveränitet, vilket också inträffade nyligen då en medlemsstat sålde vapen till Taiwans förmenta ”myndigheter”.
Det är oacceptabelt att majoriteten i parlamentet fortfarande stöder kränkningar av staters suveränitet och territoriella integritet, vilket var fallet med Kosovo i förhållande till Serbien, och är fallet med södra Sudan i förhållande till Sudan.
Nathalie Griesbeck: Europaparlamentet röstade den 11 november för att överföra Taiwan till den förteckning över tredjeländer vars medborgare är undantagna från viseringskravet när de passerar de yttre gränserna, och jag välkomnar starkt antagandet av denna resolution. För det första är många andra länder i samma geografiska område (exempelvis Hongkong, Macao, Japan och Sydkorea) sedan en tid tillbaka redan undantagna från just detta viseringskrav. Liberaliseringen av viseringsbestämmelserna är dessutom, och framför allt, ett utmärkt sätt att uppmuntra band och förbindelser mellan människor, mellan medborgare, exempelvis studenter, forskare och vanliga resenärer. Jag är också övertygad om att det kommer att främja ett närmare samarbete mellan EU och Taiwan när det gäller utbildning, kultur, forskning och till och med turism.
Giovanni La Via: Förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering är upprättad på grundval av en noggrann bedömning i varje enskilt fall av situationen i det berörda landet när det gäller olaglig invandring, säkerhet, EU:s yttre förbindelser och principen om ömsesidighet. Eftersom dessa kriterier förståeligt nog kan komma att ändras med tiden innehåller regelverket för detta en mekanism som innebär att förteckningen över länder kan revideras, så att det är möjligt att ändra det antal länder som är undantagna från viseringskravet. Förslaget från Agustín Díaz de Mera García Consuegra som antogs i dag handlar om att överföra ön Taiwan till nämnda förteckning. Under de senaste årtiondena har Taiwan faktiskt genomgått en betydande demokratiseringsprocess vilket har resulterat i att man har inlett viktiga handelsförbindelser med EU. Jag anser därför att beslutet i dag är viktigt, och det visar tydligt att EU tar konsekvenserna av nyligen antagna beslut som har gjort Taiwan till EU:s fjärde viktigaste handelspartner i Asien.
Krzysztof Lisek: Under de senaste årtiondena har Taiwan genomgått många förändringar. De institutionella reformerna, införandet av ett dynamiskt civilt samhälle och respekten för de medborgerliga fri- och rättigheterna har bidragit till en politisk stabilisering i Taiwan. Dessutom är Taiwan aktivt på många områden på det internationella planet, bland annat när det gäller bistånd till offer för naturkatastrofer. Taiwan har i dag en hög ekonomisk tillväxt och låg arbetslöshet. Sedan 1950-talet har Taiwan genomfört många framgångsrika reformer. På det politiska området har Taiwan genomgått en omfattande demokratiseringsprocess. Förändringarna på 1980-talet ledde till det första demokratiska valet 1996. EU och Taiwan har betydande ekonomiska och kommersiella förbindelser. EU är den största utländska investeraren i Taiwan. Taiwan är EU:s fjärde största handelspartner i Asien. EU och Taiwan samarbetar också när det gäller forskning och utbildning, kultur och miljö. Antalet irreguljära invandrare från Taiwan till EU är mycket lågt. Medborgarna i de flesta medlemsstaterna, med undantag av Cypern, Rumänien och Bulgarien, behöver inte visering för att kunna resa till Taiwan. Medborgarna i dessa tre medlemsstater kommer också att omfattas av viseringsfrihet inom den närmaste framtiden. Jag är övertygad om att upphävandet av viseringsskyldigheten för medborgare i Taiwan kommer att bidra till ytterligare förbättringar av handelsförbindelserna, ett ökat samarbete när det gäller forskning, utbildning, kultur och miljö samt en ökning av turistresorna mellan EU och Taiwan.
Clemente Mastella: Jag röstade för betänkandet eftersom huvudsyftet med förslaget är att utarbeta en gemensam immigrationspolitik, och därmed samtidigt bidra till att stärka handelsförbindelserna mellan EU och Taiwan.
Efter landets första demokratiska val 1996 inledde Taiwan en betydande demokratiseringsprocess med viktiga institutionella reformer när det gäller respekten för de medborgerliga fri- och rättigheterna, vilket har bidragit till att öka den politiska stabiliteten. I ekonomiskt hänseende har landet haft en betydande tillväxt. EU och Taiwan har viktiga ekonomiska och kommersiella förbindelser och samarbetar dessutom när det gäller forskning, vetenskap, teknik, utbildning, kultur och miljö.
Avskaffandet av viseringskravet är berättigat med hänsyn till den låga risken för irreguljär invandring av medborgare från ön till EU. Liberaliseringen av viseringsbestämmelserna för Taiwan kommer att stärka våra handelsförbindelser och gynna ett närmare samarbete när det gäller kultur, utbildning, miljö och forskning, samt också främja en ökning av turismen i båda riktningar. Vi är skyldiga medborgarna i Taiwan detta, delvis med hänvisning till den regionala sammanhållningen, eftersom vi redan har undantagit andra länder och entiteter i samma geografiska område med liknande ekonomisk utvecklingsnivå från viseringskravet.
Nuno Melo: De villkor som fastställs för tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering kontrolleras genom att man från fall till fall gör en bedömning dels av situationen i landet när det gäller frågor som olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet i samhället, dels av EU:s yttre förbindelser, regionala sammanhållning och principen om ömsesidighet. Medlemsstaterna bistår kommissionen i arbetet med att se över förteckningarna. Medlemsstaterna är också ansvariga för att avgöra om ett tredjeland ska tas med i den positiva förteckningen eller den negativa förteckningen. Kommissionen antar sina slutsatser utifrån den information som lämnats av medlemsstaterna och de värdefulla uppgifter som tillhandahållits av Cirefi (Centrum för information, diskussion och utbyte i frågor som rör passage av gränser och invandring). Det är helt rätt att ta med Taiwan i den positiva förteckningen. Det har Taiwan förtjänat på grund av de ekonomiska och demokratiska framsteg man gjort i landet.
Alexander Mirsky: Jag tycker att det är störande att förbindelserna mellan Taiwan och Kina inte har reglerats vederbörligt. Genom att låta taiwaneserna fritt få passera EU:s gränser medverkar vi till att förbindelserna mellan Kina och Taiwan försvagas. Vi bör inte vidta förhastade och dåligt genomtänkta åtgärder med tanke på att Kina har en viktig roll i världspolitiken och att Taiwan fortfarande är ett känsligt ämne. Jag röstade nej till förslaget.
Andreas Mölzer: När det gäller visum från tredjeländer som omfattas av viseringskrav måste man bedöma varje enskilt fall. Tidigare var det vanligt att visum såldes. Det är viktigt att vi sätter stopp för sådana skandaler och ser till att Schengenreglerna följs. Principen om ömsesidighet bör gälla viseringskrav, men så är det inte alltid, vilket framgår när till exempel USA helt öppet använder viseringskrav som ett hot vid förhandlingar. Det är också viktigt att skilja mellan olika tredjeländer. Taiwan är ett specialfall. Hittills har landet haft relativt god ekonomisk tillväxt, vilket får EU att anta att risken är låg för olaglig invandring. Jag kan emellertid inte ge mitt stöd till att lika villkor ska gälla för personer utan permanent uppehållstillstånd i Taiwan. Därför har jag inte röstat ja till betänkandet.
Alfredo Pallone: Ärade ledamöter! Jag röstade ja till förslaget till förordning, eftersom jag anser att det är rätt och riktigt att ön Taiwan flyttas över till den positiva förteckningen. Taiwan är en viktig handelspartner för EU och har hög social standard och hög levnadsstandard, vilket överensstämmer med de mest utvecklade regionerna i EU. Genom att lätta på viseringskraven för Taiwan kommer vi att stärka handelsförbindelserna mellan Taiwan och EU, underlätta för närmare samarbete inom kultur, utbildning, miljö och forskning samt även främja ökad turism i bägge riktningar. Men som föredraganden Agustín Díaz de Mera García Consuegra tydligt har visat tror jag inte att de övriga länder som räknas upp bör tas med i den positiva förteckningen, eftersom det inte råder samma standard och villkor i dessa länder som i Taiwan.
Paulo Rangel: Jag röstade för förslaget, eftersom jag anser att det finns skäl att ta med Taiwan i förteckningen över tredjeländer vars medborgare undantas från visumkravet, den så kallade positiva förteckningen, med hänsyn till den utvecklingsnivå som Taiwan har nått i fråga om demokratisk styrning, ekonomisk tillväxt och utbildning. Detta bidrar till att stärka handelsförbindelserna mellan EU och Taiwan. Man bör också betona att denna åtgärd inte innebär någon ökad risk när det gäller olaglig invandring och allmän säkerhet. Dessutom bör det framhållas att Taiwans regering vill försöka förlänga viseringsfriheten för alla de 27 medlemsstaterna senast i slutet av 2010.
Raül Romeva i Rueda: Vi har gett vårt stöd till denna text för att denna ändring av förordning (EG) nr 539/2001 främst syftar till att undanta innehavare av taiwanesiskt pass från viseringskrav vid inresa till EU. Som kommissionen var noga med att ange i sitt meddelande finns det i Taiwans fall all anledning att stödja principen om viseringsundantag, eftersom landets ekonomiska utveckling, utbildningsväsende och demokratiska styrelseformer är på nivå med övriga OECD-länder i regionen som Sydkorea och Japan. Efter årtionden av spänningar är det politiska klimatet mellan Taiwans och Folkrepubliken Kinas nuvarande regeringar mycket positivt, vilket bl.a. framgår av de nya direktförbindelserna med flyg liksom det aldrig tidigare så omfattande handelsutbytet och personliga resandet som nu sker över Taiwansundet. Det finns därmed i dagsläget goda möjligheter att genomföra den aktuella åtgärden på ett smidigt sätt.
Oreste Rossi: Taiwan utgör inget hot mot EU, vare sig när det gäller olaglig invandring (endast 45 taiwanesiska invandrare har påträffats mellan 2006 och 2008) eller när det gäller allmän säkerhet.
Som vi fick veta i förmiddags av föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, har de taiwanesiska myndigheterna formellt sett undantagit alla EU-medborgare från viseringskrav. Jag håller med föredraganden, eftersom det är viktigt att skapa en gemensam invandringspolitik. På så vis stärks handelsförbindelserna med Taiwan, som är EU:s fjärde största asiatiska handelspartner och ett land som utmärks av politisk stabilitet och institutionella reformer och som respekterar medborgerliga fri- och rättigheter.
Luís Paulo Alves: Jag anser att man särskilt i kristider behöver denna möjlighet att ansöka om stöd till projekt på energiområdet, eftersom det stimulerar EU:s ekonomi genom att nya jobb skapas. Jag tycker parlamentet gör rätt i att efterlysa att stöd till projekt på området energieffektivitet också ska ingå. I viss mån skulle detta innebära att man måste byta synsätt från att ha inriktat sig huvudsakligen på gränsöverskridande projekt till mer regionala projekt, vilket kommer att få bredare verkan i hela Europa. Vi måste komma ihåg att kostnaden för de inledande investeringar som krävs är ett av huvudproblemen för de regionala små och medelstora företagen, när de investerar i projekt om förnybar energi, vilket nämns i denna förordning. Det vore bra med tekniskt stöd för genomförandet av dessa projekt. Jag vill också betona det som föredraganden nämnde om att de regionala myndigheternas budgetproblem i kristider inte får vara ett hinder för tillgång till stödet. När det gäller ansökans räckvidd anser jag att det är lika viktigt med det planerade stödet till decentraliserade förnybara energikällor som är lokalt förankrade och integration av dessa i elnäten.
Sophie Auconie: Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 663/2009 inrättades Europeiska energiprogrammet för återhämtning (återhämtningsprogrammet) med målet att bidra till ekonomisk återhämtning genom beviljande av en finansieringsram på 3,98 miljarder euro under 2009 och 2010. Investeringsstöd på området hållbar energi är mest effektivt och verkningsfullt när det erbjuds på lokal nivå. Det är därför jag har röstat ja till denna text. Den gör det möjligt att skapa ett ekonomiskt stödinstrument för sådana initiativ om energieffektivitet och förnybar energi som har ett snabbt, mätbart och väsentligt inflytande på den ekonomiska återhämtningen inom unionen, tryggar energiförsörjningen och leder till minskade utsläpp av växthusgaser. Instrumentets stödmottagare är de offentliga myndigheterna, företrädesvis på lokal och regional nivå, samt offentliga och privata organ som verkar på uppdrag av dessa offentliga myndigheter.
Vito Bonsignore: Jag gratulerar föredraganden till hennes enastående arbete och till resultatet som ger motivation. Jag har röstat ja till åtgärden, eftersom jag anser att en tillfällig fond för minskat energiberoende och ökad förnybar energi med lokal förankring (även om det bara gäller 146 miljoner euro) för min parlamentsgrupps del ger en viktig signal om hur man på ett smartare sätt kan ansöka om medel ur EU:s budget. Jag är faktiskt övertygad om att detta finansieringsinstrument är ännu viktigare mot bakgrund av den finansiella krisen, eftersom det kan hjälpa företagen att återhämta sig snabbare och i framtiden kan utgöra ett pilotprojekt för upprättande av en större energifond. Jag tycker också att det är en bra åtgärd, eftersom den gör det möjligt att genomföra projekt som kan bidra till ekonomisk återhämtning och till att man når energimålen i kampen mot klimatförändringarna. Att prioritera energieffektivitet och förnybara energikällor är ett mycket viktigt steg framåt. Till sist hoppas jag att programmen ska fördelas rättvist i geografisk bemärkelse och att hela den rättsliga strukturen (och sammansättningen av beslutskommittén) ska utformas tydligare.
Maria Da Graça Carvalho: Genom att utveckla andra förnybara energikällor och främja energieffektivitet bidrar man till ”grön” tillväxt för att säkerställa en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi samt bekämpa klimatförändringarna. EU:s stöd till dessa åtgärder leder till nya jobb och möjligheter på en ”grön” marknad, och på så vis främjas en konkurrenskraftig, trygg och hållbar ekonomi. Det är ytterst viktigt att öka den offentliga finansieringen i syfte att utveckla energisparande, energieffektivitet och förnybara energiprojekt. EU måste skapa bättre villkor för ökade privata investeringar i naturvetenskaplig forskning, teknisk utveckling och demonstration på energiområdet. Jag vill också uppmärksamma er på att energitrygghet, miljö och kampen mot klimatförändringarna är prioriterade frågor i det åttonde ramprogrammet för forskning och utveckling. Det är enbart på detta sätt som vi kan bibehålla konkurrenskraften i vår industri och främja ekonomisk tillväxt och skapandet av nya jobb.
Giles Chichester: De konservativa parlamentsledamöterna anser att förslag till nya utgifter för EU måste kontrolleras rigoröst mot bakgrund av det rådande finansiella och ekonomiska läget. När det gäller just detta instrument har vi oroat oss för EU:s budgetprinciper och för budgetdisciplinen. De konservativa ledamöterna framhåller emellertid det potentiella mervärde som förslaget innebär och förslagets inriktning på prioriterade politikområden. De konservativa ledamöterna kan därför undantagsvis stödja kompromissförslaget, utan att för den skull ändra sin grundinställning.
Lara Comi: Den bästa åtgärden mot den plötsliga efterfrågeminskning som drabbat världsekonomin de senaste åren är att främja att befintliga pengar kommer i omlopp. Den bästa platsen för sådana åtgärder är helt klart den offentliga sektorn. Man får hoppas att denna sektor får en injektion som gör det möjligt att spara genom att den europeiska ekonomin förs in på rätt väg mot tillräcklig konsumtion samtidigt som det skapas icke-flyttbara jobb. Det akuta behovet av denna åtgärd måste emellertid betonas. Enligt prognoserna riskerar en sådan åtgärd att snart bli betraktad som bara en av många planerade åtgärder för återhämtning, och då skulle den få mindre uppmärksamhet. Genom att agera snabbt skulle man kunna undvika denna risk och på samma gång garantera bättre effektivitet.
Vasilica Viorica Dăncilă: Det måste bli enklare för lokala och regionala offentliga myndigheter att få bidrag till investeringar i projekt för förnybara energikällor och energieffektivitet. Jag anser att utbyte av erfarenheter mellan lokala och regionala myndigheter i medlemsstaterna är positivt för utvecklingen av livskraftiga projekt för energieffektivitet, som även tar hänsyn till åtagandena för att bekämpa klimatförändringarna. Men EU måste införa de finansieringsinstrument som krävs för att man ska nå målen i EU 2020-strategin.
Mário David: På det hela taget röstar jag för de förslag i betänkandet som syftar till återhämtning i den europeiska ekonomin genom ökat ekonomiskt stöd till projekt på energiområdet. Jag välkomnar förslaget om att överföra outnyttjade anslag inom Europeiska energiprogrammet för återhämtning såväl till ett nytt stödinstrument för energieffektivitet som till projekt för förnybar energi. Genom ekonomiska incitament kommer dessa projekt inte bara att vara till hjälp för den europeiska ekonomins återhämtning, utan även ge tryggare energiförsörjning och minskade utsläpp av växthusgaser i EU. Möjligheten att göra instrumentet mer verkningsfullt genom stöd på lokal och regional nivå är en annan positiv aspekt av detta. Den ger möjlighet till ytterligare effekter på andra områden, t.ex. att göra lokala och regionala ekonomier mer dynamiska med hjälp av små och medelstora företag, social integration och regionernas attraktionskraft.
Edite Estrela: Jag röstade ja till betänkandet eftersom det förespråkar att stödåtgärder för projekt om energieffektivitet och förnybar energi ska ingå i Europeiska energiprogrammet för återhämtning. Stöd till projekt om energieffektivitet och förnybar energi är ett sätt att främja ekonomisk återhämtning, skapa arbetstillfällen och hjälpa till att bekämpa klimatförändringarna, och det kan bli ett viktigt sätt att hantera den finansiella krisen.
Diogo Feio: EU:s energiberoende är ett välkänt faktum, och likaså medlemsstaternas sätt att försöka hantera det genom att diversifiera metoderna för energiproduktion och främja förnybar energi. Detta arbete har drastiskt stannat av på grund av den överhängande ekonomiska och finansiella kris som drabbat oss. Ett EU-program för stöd på energiområdet för att främja ekonomisk återhämtning skulle kunna vara ett sätt att vända den senaste utvecklingen och återta initiativet i syfte att göra medlemsstaterna mer självförsörjande i fråga om energi. Det är välkänt att denna typ av projekt inledningsvis medför stora kostnader och att det är till gemensam fördel att stödja dem som bär investeringsrisken på detta område. Inom denna sektor finns möjligheter att inte bara skydda miljön utan även skapa fler jobb i ett Europa som vill vara mindre beroende av världen utanför EU. Jag hoppas att programmet ger resultat, tjänar sitt syfte samt att byråkrati och onödigt stora kostnader kan undvikas.
Ilda Figueiredo: Det här är en ändring av förordningen om att upprätta Europeiska energiprogrammet för återhämtning, som innehåller bestämmelser om att bevilja 3,98 miljarder euro under 2009 och 2010. Jag vill påminna om att detta belopp inte utnyttjats, och för att använda de resurser som finns kvar håller man nu på att utarbeta det initiativ för finansiering av hållbar energi som föreslagits av kommissionen.
De outnyttjade resurserna uppgår till 146 miljoner euro och ska överföras till detta nya finansieringsinstrument, som ska främja projekt för hållbar energi, särskilt i tätortsområden. Mer specifikt kommer det att omfatta följande:
Offentliga och privata byggnader som integrerar lösningar baserade på förnybar energi och/eller energieffektivitet.
Investeringar i kraftvärme med hög energieffektivitet, inklusive mikrokraftvärme, och i fjärrvärme-/fjärrkylsystem, särskilt från förnybara energikällor.
Decentraliserade förnybara energikällor som är lokalt förankrade, samt deras integration i elnäten.
Småskalig produktion från förnybara energikällor.
Renare tätortstransporter som stöder ökad energieffektivitet, integrering av förnybara energikällor, med tyngdpunkten på kollektivtrafik, elfordon och vätgasdrivna fordon, samt minskade utsläpp av växthusgaser.
Lokal infrastruktur, däribland utomhusbelysning för offentlig infrastruktur.
Juozas Imbrasas: Jag vill tacka föredraganden till betänkandet för ett utmärkt lagstiftningsinitiativ, som jag stöder, eftersom finansiering av projekt på områdena energieffektivitet och förnybar energi hjälper till att stimulera den ekonomiska tillväxten, skapa nya arbetstillfällen, främja social integration och göra regionerna attraktivare. Dessa projekt är som effektivast när de förverkligas på kommunal, regional och lokal nivå, men i vederbörligen motiverade fall kan det dock vara effektivare att satsa på nationell nivå. Den nuvarande finansiella och ekonomiska krisen har lett till minskade budgetintäkter, vilket får särskilt negativa effekter på de lokala och regionala myndigheternas ekonomi. Därför bör man se till att det besvärliga budgetläget för dessa myndigheter inte hindrar dem från att få tillgång till ekonomiskt stöd. Det är positivt att det finns ett krav på ekonomisk verkan på kort sikt, och att tiden mellan det att ansökan för ett projekt inkommer och det slutliga beslutet om ansökan inte bör överskrida sex månader. Som vi vet blir EU i allt högre grad beroende av länder som levererar olja och gas till oss. I vissa länder tar det lång tid att göra framsteg inom projekt för renovering av byggnader, gas- och elinfrastruktur, sammanlänkningar, vindkraft samt för avskiljning och lagring av koldioxid. Budgetanslag som inte tagits i anspråk för dessa projekt kan omfördelas till detta område. Betänkandet har särskilt stor betydelse för Litauen, som blir allt mer beroende av energi från Ryssland. Därför hoppas jag att regeringen ska göra allt den kan för att få stöd och rikta ekonomiska resurser på lokal nivå för att skapa mervärde, vilket direkt gynnar medborgarna och minskar energifattigdomen. Jag hoppas också att detta betänkande inte drunknar i byråkrati.
Nuno Melo: Bättre energieffektivitet och energitrygghet har högsta prioritet i EU. EU 2020-strategin är mycket ambitiös när det gäller att nå målen på dessa områden. Därför är det lovvärt att använda outnyttjade anslag till att stödja projekt om energieffektivitet och förnybar energi i det Europeiska energiprogrammet för återhämtning, särskilt för att förhindra ett bakslag i den finansiella krisen. Det akuta behovet av investeringsprojekt på dessa områden är avgörande för den ekonomiska tillväxten och en renare ekonomi.
Alexander Mirsky: Jag stöder helt och fullt ståndpunkten att vi måste omfördela 146 miljoner euro till projekt på energiområdet. Detta kommer att få påtaglig effekt om medlen används på ett klokt sätt. Beslutet kommer att ge grönt ljus åt alla dem som försöker minska kostnaderna avsevärt inom tillverkning, transport och transitering. Kostnaderna kommer att minska, vilket innebär ökade intäkter, och därmed kommer EU-länderna att med hjälp av en balanserad budgetpolitik snabbare kunna övervinna svårigheterna i samband med den globala finansiella krisen. Omfördelningen av EU-anslag till projekt på energiområdet ger god stimulans till de ansvariga i regeringar, lokala myndigheter och företag i EU.
Andreas Mölzer: Forskning och utveckling behövs för en sund ekonomisk tillväxt och är oumbärligt om man ska kunna nå EU:s klimatmål och mål för ökad energieffektivitet. Detta är ett av skälen till att forskning och innovation har en central plats i EU 2020-strategin. Å ena sidan är det viktigt att förordningarna om bidrag är tydliga, så att man i mesta möjliga mån förhindrar att de missbrukas. Men å andra sidan får kontrollen inte leda till att små och medelstora företag utestängs på grund av ett alltför komplicerat bidragsförfarande. Därför måste förordningarna om bidrag ses över vart femte år med avseende på dessa synpunkter och måste även förenklas om det är möjligt. Den planerade översynen uppfyller inte detta villkor, och därför har jag röstat nej till den.
Alfredo Pallone: Jag röstade för betänkandet eftersom jag tycker det är viktigt att, särskilt nu under krisen, stödja och återuppliva ekonomin samtidigt som man inriktar sig på sektorer som ännu inte är mättade utan tvärtom kräver utveckling och investeringar. Jag stöder också regeln om att instrumentet bör begränsas till finansieringsåtgärder som får snabbt, mätbart och väsentligt inflytande på den ekonomiska återhämtningen inom unionen, tryggar energiförsörjningen och leder till minskade utsläpp av växthusgaser. I samband med den rådande strukturella krisen skapas paradoxalt nog ett viktigt tillfälle att ta upp detta på nytt. De svårigheter som drabbat de stora ekonomiska systemen kan göra det möjligt för Europa att återhämta sig. För detta krävs emellertid att man har visioner, kapacitet och mod nog att byta strategi. I nuläget är den enda strategi som ger vissa förutsättningar för framgång att investera i innovativa lösningar för att bryta det rådande tekniska och naturvetenskapliga mönstret.
Paulo Rangel: Jag röstade för betänkandet eftersom jag tycker det är värt att välkomna öronmärkning av outnyttjade anslag inom Europeiska energiprogrammet för återhämtning i syfte att skapa ett särskilt finansieringsinstrument för stöd till initiativ om energieffektivitet och förnybar energi. Stöd till denna typ av projekt ligger faktiskt helt i linje med målen i EU 2020-strategin och bidrar väsentligt till att utveckla en hållbar ekonomi, bekämpa klimatförändringarna och främja sysselsättning, samtidigt som metoden är mycket lämplig med tanke på den ekonomiska och finansiella kris som vi just nu befinner oss i.
Crescenzio Rivellini: Jag vill gratulera Kathleen Van Brempt till hennes utmärkta arbete. Ändringen av lagstiftningen om Europeiska programmet för återhämtning gör det möjligt att använda tillgängliga budgetanslag för att finansiera projekt som bland annat rör renovering av offentliga och privata byggnader för att förbättra energieffektiviteten eller ställa om till förnybar energi, bygga anläggningar för förnybar energi och integrera dem i elnäten, utveckla rena lösningar för kollektivtrafiken i tätorterna, till exempel elfordon och vätgasdrivna fordon, samt utveckla den lokala infrastrukturen, till exempel med effektiv gatubelysning, energilagringslösningar, smarta mätare och intelligenta nät. Stödet kommer att riktas till lokala och regionala myndigheter i projekt som bör vara ekonomiskt och finansiellt effektiva, så att de garanterar avkastning på investeringarna inom rimlig tid. Från och med januari 2011 till och med 31 mars 2014 ska sammanlagt 146,34 miljoner euro göras tillgängliga. Stödet kan ges i form av lån, garantier, andelar eller andra finansiella produkter. Upp till 15 procent av de belopp som utbetalas kan användas till att hjälpa offentliga myndigheter att förbereda projekten, som delvis väljs ut med hänsyn till den geografiska balansen.
Robert Rochefort: Genom detta finansieringsinstrument öronmärks outnyttjade anslag på 146 miljoner euro till projekt för energisparande, energieffektivitet och förnybar energi fram till 2014, och mot bakgrund av de svåra ekonomiska förhållanden som råder bidrar detta till att stödja tillväxten och stimulera till ekonomisk återhämtning i EU, samtidigt som det bidrar till att bekämpa klimatförändringarna och främja miljöskyddet. Jag stöder bestämmelsen och röstar för betänkandet av min ledamotskollega Kathleen Van Brempt.
Raül Romeva i Rueda: Under 2009 godkändes ett program för hjälp till ekonomisk återhämtning för Europa (det europeiska energiprogrammet för återhämtning), enligt vilket stöd på 3,98 miljarder euro beviljades till energiprojekt före 2010. Finansieringen från EU delades upp på tre delprogram på områdena gas- och elinfrastrukturprojekt, projekt för havsbaserad vindkraft och projekt för avskiljning och lagring av koldioxid (CCS). Tack vare De gröna lyckades vi få igenom en bestämmelse som skulle medge att outnyttjade anslag användes till att skapa ett öronmärkt finansieringsinstrument till stöd för initiativ om energieffektivitet och förnybar energi, särskilt i tätortsområden. I syfte att skapa förutsättningar för ett stort antal decentraliserade investeringar kommer stödmottagarna att bestå av kommunala, lokala och regionala offentliga myndigheter.
Oreste Rossi: Under en sådan kris som den vi nu går igenom är det oacceptabelt att slösa bort de resurser som EU avsatt till att stödja energiprojekt. Av de budgetanslag som öronmärkts för gas-, el- och vindkraftsinfrastruktur återstår drygt 146 miljoner euro. Denna åtgärd är utformad för att frigöra detta belopp och finansiera projekt för omstrukturering och förbättring av effektiviteten i bostäder och offentliga byggnader, gatubelysning och transportsystem i tätorter. Genom detta stöd kan det skapas nya jobb, vilket bidrar till utvecklingen av en konkurrenskraftig och hållbar ekonomi.
Salvatore Tatarella: Med dagens omröstning vill vi anslå nya och viktiga medel för projekt om förnybar energi och energieffektivitet genom innovativa finansiella instrument. Stödet har två syften, dels att främja energisparande och förbättringar i miljön, dels att ge ny stimulans till den ekonomiska återhämtningen i Europa. Medlen ska finansiera initiativ och energiprojekt, leda till ett nytt synsätt, så att man inte längre koncentrerar sig på direkta bidrag, vilket många gånger har visat sig vara katastrofalt, utan på investeringens lönsamhet. Om pengarna används väl tror jag att denna nya metod kommer att leda in i en ny god cirkel för återupplivandet av ekonomin i Europa. Dessutom ger det nya finansieringsinstrumentet ett viktigt tillfälle att utveckla lokala myndigheter, framför allt i södra Italien. Stödet skulle också kunna integreras med andra EU-stöd, som till exempel Europeiska regionala utvecklingsfonden. Genom ett bestämt ja till detta nya instrument uttrycker jag min förhoppning om att denna innovativa typ av stöd i framtiden även kan utökas till många andra sektorer, till att börja med väg-, järnvägs-, hamn- och flygplatsinfrastrukturen.
Nuno Teixeira: Ett åtagande om energieffektivitet och energitrygghet är en av de frågor som nu prioriteras i EU. Den ekonomiska och finansiella krisens omfattning i Europa leder till att vi söker lösningar som kan ge ett väl avvägt svar på villkoren i den moderna världen, särskilt med hjälp av befintliga ekonomiska resurser. Jag välkomnar initiativet att omfördela det outnyttjade beloppet på 114 miljoner euro till energisektorn, som ingår i Europeiska energiprogrammet för återhämtning, för initiativ till stöd för energieffektivitet och förnybar energi, vilket ligger helt i linje med EU 2020-strategin. Syftet är att dessa nya investeringsprojekt ska bidra till att skapa jobb och öka sektorns konkurrenskraft. Jag är positiv till att man i betänkandet betonar vikten av att öka de decentraliserade investeringarna, eftersom stödmottagarna i initiativen kommer att vara offentliga myndigheter på olika styrnivåer, på såväl kommunal och regional som nationell nivå. På så vis stärks och värdesätts de berörda parterna i sina respektive roller, vilket illustrerar framgången med den samordning som pågår enligt borgmästaravtalet.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för denna gemensamma resolution eftersom jag anser att de transatlantiska förbindelserna utan tvekan är européernas viktigaste utländska förbindelser. Vid det kommande toppmötet mellan EU och USA måste båda parter samarbeta för att skapa en gemensam agenda som bygger på gemensamma värderingar, som till exempel att försvara demokrati, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna. Under en period av allvarlig kris och strax före ett avgörande G20-möte, måste EU och USA, som tillsammans står för hälften av världsekonomin, visa mer engagemang än någonsin för nära samarbete om global ekonomisk återhämtning och införande av åtgärder för reglering av det globala finansiella systemet. Vi måste agera gemensamt i förhållande till de stora utmaningar som världen står inför - kampen mot klimatförändringarna, millennieutvecklingsmålen, fredsprocessen i Mellanöstern, den särskilda situation som råder i Afghanistan och Irak samt även icke-spridning av kärnvapen. Detta gemensamma agerande måste vara resultatet av att EU och USA utökar sin strategiska dialog och sitt strategiska samarbete inom ramen för befintliga multilaterala institutioner, särskilt FN, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa samt Nato. På så vis kommer lösningar att skapas.
Sophie Auconie: De unika förbindelserna mellan EU och USA är en av EU:s strategiska byggstenar. Dessa två transatlantiska partner svarar tillsammans för hälften av världsekonomin. Partnerskapet bygger på gemensamma värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter, och dessutom är det en garant för stabilitet i världen. Det kommande toppmötet mellan EU och USA är ett avgörande tillfälle i detta samarbete. Jag röstade för den här texten, eftersom den belyser utmaningarna och skyldigheterna i detta samarbete. Denna text framstår som ännu viktigare mot bakgrund av att dialogen mellan våra två stormakter återupptas och att multilaterala förhandlingar utmärker den nya Obamaadministrationens politik. Ur detta perspektiv ger den riktlinjer inför nästa toppmöte, särskilt när det gäller konflikten mellan israeler och palestinier, kärnvapenfrågan i Iran, nedrustningen av kärnvapen och den transatlantiska säkerhetspakten. Slutligen uppmanar texten till att stärka Transatlantiska ekonomiska rådet och betonar behovet av att reformera det internationella finansiella systemet, utöka samarbetet när det gäller energi, miljö, immaterialrätt och konsumentskydd samt samarbeta i rättsliga och polisiära frågor.
Zigmantas Balčytis: Jag stöder denna resolution. I samband med att Lissabonfördraget trädde i kraft blev EU en viktig aktör på den internationella arenan. EU och USA har fortfarande starkast ställning i den globala ekonomin, och den finansiella och ekonomiska krisen har lett till planer på en mer integrerad transatlantisk marknad, som skulle skapa gynnsammare förutsättningar för ekonomisk tillväxt och hållbar samhällsutveckling. Därför är det nödvändigt att samarbeta bilateralt om att utarbeta en gemensam energistrategi, som skulle stödja diversifiering och trygghet när det gäller energi och försörjningsvägar och främja en ekologiskt sett effektiv ekonomi. När en ny företagskultur skapas är det dessutom viktigt att främja innovationer, kreativitet, informations- och kommunikationsteknik samt utöka samarbetet inom utbildning, forskning och vetenskap.
Maria Da Graça Carvalho: Under förutsättning att de två parterna verkligen vill samarbeta för att främja tillväxten och jobben i sina ekonomier och att parlamentet fortsätter att förespråka förverkligandet av en transatlantisk marknad senast 2015 på grundval av principen om en social marknadsekonomi, vid sidan om förverkligandet av EU:s egen inre marknad, kommer detta att vara en central del av den nya tillväxten och globala ekonomiska återhämtningen. Jag röstade för resolutionen eftersom jag håller med om dels att Transatlantiska ekonomiska rådet är den mest lämpade mekanismen för att hantera de transatlantiska ekonomiska förbindelserna, dels att parterna bör utnyttja Transatlantiska ekonomiska rådets fulla potential för att undanröja befintliga hinder för ekonomisk integration och uppnå en transatlantisk marknad senast 2015. Detta kommer att bidra till en lösning på den pågående ekonomiska och sociala krisen. Jag instämmer också i efterlysningen av samarbete inom det transatlantiska ekonomiska rådet i alla frågor som påverkar regleringsramen för industrier, särskilt för små och medelstora företag, när man överväger lagstiftning med transatlantiska konsekvenser, utifrån tillvägagångssättet i EU:s rättsakt för småföretag.
Carlos Coelho: Partnerskapet mellan EU och USA baseras på en gemensam historia och kultur liksom gemensamma intressen och värderingar, och parterna delar också ansvaret för att ta itu med globala frågor och gemensamma problem. Genom sina integrerade ekonomier svarar de tillsammans för cirka hälften av världsekonomin, och detta transatlantiska partnerskap är den centrala drivkraften för globalt ekonomiskt välstånd. Det är ytterst viktigt att man vid detta toppmöte lyckas utarbeta en varaktig gemensam strategi med nya åtgärder och instrument för att hantera de nya utmaningarna i samband med ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen, såväl på strategisk nivå som när det gäller säkerhet. Jag hoppas att budskapet från toppmötet blir att EU och USA måste samarbeta på ett sätt som de aldrig tidigare gjort när det gäller att reformera sina marknader och finansinstitutioner, lära sig av misstagen i den senaste ekonomiska och finansiella krisen samt åstadkomma större tolerans och respekt för skillnaderna i deras respektive samhällen mot bakgrund av respekten för alla grundläggande mänskliga rättigheter.
Lara Comi: Den dominerande globala ställning som USA och EU har för med sig ett ansvar som vi inte kan undgå. Det är inte fråga om att försvara de ståndpunkter vi har antagit eller att förgäves försöka förhindra historiska skeenden i syfte att behålla dominansen. Det är i stället fråga om att framhålla de framsteg i civilisationen som har utmärkt våra länder i årtionden. Önskan att uppnå välstånd för våra medborgare på demokratisk väg - genom en fri marknad, humanare arbetsvillkor, fungerande sociala system och allt annat vi åstadkommit som gör våra länder till vad de är i dag - är mer värd än en dominerande ställning i internationell statistik som kan ge rådata men inte visa känslor eller återspegla livskvalitet. Allt detta gäller inte bara för hanteringen av globala ekonomiska förbindelser utan även känsligare frågor inom exempelvis utrikespolitik eller miljöpolitik (samt vad dessa innebär för industri- och energipolitiken). Genom mer samordning i dag kan vi skapa en bättre värld i morgon, och vi tänker inte ge upp detta ambitiösa mål.
Christine De Veyrac: Banden mellan USA och Europa är unika och historiska. I den resolution som parlamentet röstar om i dag, och som jag stöder, betonas hur viktigt det är att våra länder utökar sitt samarbete ytterligare och att vi ständigt stärker våra förbindelser, särskilt mot bakgrund av den ekonomiska krisen och terrorhoten mot västvärlden. Jag välkomnar också att resolutionen även omfattar den monetära frågan, eftersom den visar vår önskan att se över det internationella monetära systemet nu när EU:s tillväxt skadas av valutaspekulationer. Därför är det ett vänligt men bestämt budskap som vi skickar till vår transatlantiska partner, strax innan G20-toppmötet inleds.
Edite Estrela: Jag har röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om det kommande toppmötet mellan EU och USA samt Transatlantiska ekonomiska rådet, eftersom jag anser att det är nödvändigt för EU:s nuvarande ordförandeskap att uppnå ett ambitiöst engagemang från Förenta staterna vid det kommande toppmötet i Cancún. Större samarbete från USA är också nödvändigt för att uppnå mer effektiv samstämmighet mellan detta lands kvotsystem för handeln med utsläppsrätter och det som har genomförts av EU.
Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Av denna resolution framgår tydligt målsättningarna för det kommande toppmötet och den tillkännagivna utökade strategiska dialogen mellan USA och EU.
De förändringar världen genomgår - kapitalismens kris och uppkomsten av länder med tämligen starka ekonomier, framför allt Brasilien, Ryssland, Indien och Kina, de så kallade Brik-länderna, är ett allvarligt hot mot den imperialistiska hegemonin. USA och EU försöker ”samordna” sina strategier genom att använda ett uppbåd av ekonomiska, diplomatiska och militära medel för att vända denna utveckling. Majoriteten i parlamentet avviker inte från att välja neoliberalismen, snarare utökar de sitt val i hopp om att nya framsteg kommer att bli resultatet av detta toppmöte för att åstadkomma större ”ekonomisk integration” och uppnå en ”transatlantisk marknad”. Dessa ställningstaganden leder till större utnyttjande av arbetstagarna och andra människor, vilket gör att den ekonomiska och sociala bristen på överensstämmelse mellan EU-länderna förvärras.
Det militära alternativet för att tillförsäkra sig herraväldet över resursmarknaderna får allt farligare och större betydelse, tillsammans med utökat ”strategiskt samarbete” om den ”transatlantiska säkerheten” mellan USA och EU inom ramen för Nato.
Människor har reagerat på alternativet utnyttjande och krig genom att bekämpa det. Vi anser att det portugisiska folket med demonstrationen mot Nato den 20 november och den generalstrejk som har utlysts av den portugisiska fackliga centralorganisationen CGTP-IN den 24 november kommer att trappa upp kampen mot denna politik.
Lorenzo Fontana: Det är viktigt att på bästa sätt utnyttja de transatlantiska politiska och ekonomiska förbindelserna, som under de senaste åren ständigt har utökats och inverkat på valet av investeringar och på företagens åtgärder. Jag anser att förbindelserna mellan EU och Förenta staterna kan förbättras ytterligare, vilket påpekas i det gemensamma resolutionsförslaget, genom att stärka det ekonomiska samarbetet och reglerna för skyddet av personuppgifter och genom att be de amerikanska myndigheterna om större öppenhet när det gäller deras utrikes- och försvarspolitik. Det är viktigt att förbindelserna mellan EU och USA utökas, framför allt när det gäller handeln, och att de tar samma hänsyn både till de gemensamma värderingarna och till de motsatta ståndpunkterna, vilket måste ligga till grund för en konstruktiv dialog. På det hela taget ser jag positivt på det gemensamma resolutionsförslaget och därför ska jag rösta för det i hopp om att detta innebär en impuls för ökat samarbete mellan dessa två viktiga aktörer inom världspolitiken och de globala ekonomierna.
Nathalie Griesbeck: skriftlig. - (FR) EU och Förenta staterna är två områden som på ett allvarligt sätt har påverkats av den ekonomiska och finansiella krisen, och i en tid då verkningarna av detta fortfarande är kännbara har vi i Europaparlamentet åter velat bekräfta vår vilja att komma fram till ett gemensamt svar på denna kris och behovet av att stärka det ekonomiska samarbetet för att tillsammans ta oss ur denna svåra tid. Därför anser jag att uppnåendet av en transatlantisk marknad senast 2015 är ett bra sätt att ytterligare utveckla de ekonomiska förbindelserna mellan våra båda områden och att bli starkare inför den globala ekonomins förändringar. Eftersom Förenta staterna och EU är gamla partner som delar många värderingar (demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna) vill vi att man inleder en transatlantisk utredning för att sprida ljus över misstankarna om tortyr i Irak. Slutligen hoppas jag att EU och Förenta staterna, nu när terroristhotet börjar bli tydligare, kommer att samarbeta inom detta område, men utan att vidta åtgärder som skulle kunna inkräkta för mycket på enskilda personers privatliv. Detta är vad vi vill framhäva inför det kommande toppmötet mellan EU och Förenta staterna.
Tunne Kelam: skriftlig. - (EN) Jag har stött resolutionen om det transatlantiska ekonomiska rådet, förutom några ändringsförslag som har lagts fram av ALDE-gruppen. Jag vill ta detta tillfälle i akt att uppmana de båda transatlantiska parterna att helt och utan dröjsmål utnyttja Transatlantiska ekonomiska rådets potential. Detta råd kommer att bli ett viktigt instrument för att överbrygga de frihandelshinder som fortfarande existerar och att inom de närmaste fem åren förverkliga den transatlantiska frihandelsmarknaden. Endast en sådan marknad, som vid flera tillfällen har förespråkats av Europaparlamentet, kan bli grunden för ett långsiktigt och pålitligt samarbete mellan USA och EU. Politiskt bör Förenta staterna och EU arbeta hårt för att komma överens om en gemensam dagordning för att ta itu med de globala utmaningarna.
Alan Kelly: skriftlig. - (EN) Förbindelsen mellan EU och USA är en av de viktigaste EU har. Förenta staterna är en så viktig handelspartner att allt som kan hjälpa oss att komma varandra närmare är mycket välkommet. Jag välkomnar resolutionen där man kräver att meningsskiljaktigheterna mellan de båda handelsblocken avgörs när det gäller frågor om visumfrihet och överföring av passageraruppgifter. I denna resolution efterlyser man också större konvergens av de finansiella reformerna på båda sidor om Atlanten, vilket enligt min åsikt är mycket viktigt för att undvika framtida kriser, som den vi nu upplever.
Constance Le Grip: skriftlig. - (FR) Jag har stött resolutionen där Europaparlamentet lägger fram sina rekommendationer till rådet om hur transatlantiska frågor bör hanteras vid det kommande toppmötet mellan EU och USA. Med tanke på den betydelse som EU och Förenta staterna har i den globala ekonomin och den nuvarande ekonomiska situationen förefaller det viktigt att de båda parterna ökar sitt samarbete för att främja tillväxt och arbetstillfällen. Därför har jag framför allt stött de två ändringsförslag som har lagts fram av min kollega Elmar Brok, där han har betonat behovet av bättre samordning av den monetära politiken i samband med de transatlantiska förbindelserna. Dessa två ändringsförslag bör övervägas i anslutning till den debatt som börjar inom G20 om riskerna för hela den globala ekonomin på grund av ”valutakriget” och alla nationella monetära initiativ som skulle kunna göra att valutakurserna rubbas ur balans. Alla ”konkurrensdevalveringar” och alla ”undervärderingar av konkurrensen” bör undvikas, eftersom man därigenom skadar det nödvändiga internationella ekonomiska och monetära samarbetet.
Patrick Le Hyaric: Den antagna resolutionen om transatlantiska förbindelser är en vädjan om en speciell förbindelse med Förenta staterna. En särskild ekonomisk förbindelse genom skapandet av en transatlantisk marknad fram till 2015 och en politisk förbindelse i syfte att ”försvara en gemensam sak”. Denna gemensamma sak inbegriper ökat samarbete i Afghanistan, utökad integration med uppdrag för Atlantpakten (Nato) och underkastelse inför de amerikanska kraven att dela EU-medborgarnas bankuppgifter genom Swift-avtalet.
Jiří Maštálka: skriftlig. - (CS) När det gäller förslaget till en överenskommelse mellan EU och USA om skydd av personuppgifter vid överföring och behandling av uppgifter inom ramen för polisiärt och rättsligt samarbete bör vi ställa den grundläggande frågan om båda sidor har ett balanserat intresse av överenskommelsen. Jag anser inte att detta är fallet, eftersom Förenta staternas intresse av att få uppgifter om EU-medborgare överväger. Om vi ser närmare på skillnaden mellan båda parternas system för skydd av personuppgifter ser vi snart att det är omöjligt att ingå en överenskommelse av detta slag - om vi ska behålla de normer för skydd av personuppgifter som föreskrivs i Europeiska unionens stadga om de mänskliga rättigheterna. Dessutom är det helt nödvändigt att förordningar, före förhandlingarna om en sådan överenskommelse mellan EU och Förenta staterna, antas om skydd av enskilda personer vid behandlingen av personuppgifter av organ, institutioner och andra organisationer i EU och medlemsstaterna, enligt bestämmelserna i artikel 16 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
Jean-Luc Mélenchon: skriftlig. - (FR) Den enda fördelen med denna resolution är att man rekommenderar ett allmänt avskaffande av dödsstraffet och uppmanar Förenta staterna att ansluta sig till Internationella brottmålsdomstolen. Bortsett från detta är den oacceptabel. Hur kan parlamentet förklara att det stöder slutförandet av den stora transatlantiska marknaden, detta enorma projekt som genomförs bakom ryggen på den europeiska allmänheten? Hur kan parlamentet välkomna Swift-avtalet, överförandet av passageraruppgifter, överenskommelsen mellan EU och Förenta staterna om observationsflygningar, handel med utsläppsrätter och de antidemokratiska institutioner som ligger bakom den sektorsövergripande arbetsgruppen för internationellt ingripande mot organiserad brottslighet (GMT)? Jag har röstat mot detta förräderi mot det allmänna intresset och mot demokratin.
Nuno Melo: Förbindelserna mellan EU och USA baseras på ett delat engagemang för demokrati, för rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna, för bekämpandet av terrorismen och för att förhindra spridningen av massförstörelsevapen. Detta är de intressen och värderingar vi delar. Vi kan inte glömma att EU och USA företräder nästan hälften av den globala ekonomin: Det är världens mest integrerade och långlivade ekonomiska förbindelse och den viktigaste drivkraften för det globala ekonomiska välståndet. Den transatlantiska förbindelsens styrka och engagemanget för denna förbindelse får ännu större betydelse mot bakgrund av den nuvarande internationella finansiella och ekonomiska krisen. Detta gör att detta toppmöte får ytterst stor betydelse för att stärka dessa förbindelser ytterligare, så att målen för 2015 kan uppnås.
Louis Michel: Resolutionen om det förestående toppmötet mellan EU och Förenta staterna och Transatlantiska ekonomiska rådet är avsett att bekräfta den transatlantiska dagordningen och att stärka samarbetet mellan EU och USA i frågor av gemensamt intresse. Denna förbindelse fortsätter att vara en viktig prioritering för EU. Förutom att EU och Förenta staterna delar ett antal gemensamma intressen och värderingar, till exempel främjandet av fred, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna, marknadsekonomin, har de världens viktigaste förbindelse när det gäller handel och investeringar: Den transatlantiska ekonomin är värd 4 280 miljarder US-dollar. Vår verklighet består i en allt fastare ekonomisk integration. Den fulla betydelsen av denna förbindelse kan också ses när det handlar om utvecklingssamarbete, eftersom Förenta staterna och EU står för nästan 80 procent av utvecklingsstödet. Slutligen är vårt partnerskap viktigt för att göra världen till en tryggare plats och för att diskutera viktiga multilaterala frågor, exempelvis klimatförändringarna, energi, den ekonomiska och finansiella krishanteringen, utvecklingssamarbete, regionala frågor, icke-spridning av kärnvapen och nedrustning samt säkerhet.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: EU och USA har mycket gemensamt och spelar en dominerande roll när det gäller att lösa globala problem. Vi måste emellertid lära oss god praxis av varandra och stärka vårt partnerskap för att se till att åtgärderna blir effektiva. Dessa problem är relevanta för klimatförändringarna, en hälsosam miljö och livsmedelssäkerhet. Den enorma ekologiska katastrofen i Mexikanska golfen innebar hopp om att den amerikanska regeringen kommer att vidta lämpliga åtgärder för att garantera omsorgen om miljön och arbeta för att lösa utmaningarna med klimatförändringarna. EU måste spela en aktiv roll vid klimatkonferensen i Cancún. Det är viktigt för USA att delta i denna överenskommelse eftersom man ibland får intrycket av att det skulle vara lättare att nå en överenskommelse med utvecklingsländerna än med USA. Vi måste hitta sätt att främja banden mellan EU:s utsläppshandelssystem och regionala eller federala handelssystem i USA. Vi måste också försöka skapa ett transatlantiskt partnerskap om strategiska energifrågor - om säkerheten för energiförsörjningen och politik som gör att vi övergår till användning av energikällor med låga halter av koldioxid. En fråga om transatlantiskt samarbete gäller en hälsosam miljö - nya livsmedel och användning av ny teknik inom livsmedelsproduktionen. EU-samhället är inte helt förberett på nyskapande och därför måste länderna respektera varandras val. Ett starkt partnerskap mellan EU och USA måste vara gynnsamt för båda sidor och i ett globalt sammanhang. Jag hoppas att det kommande toppmötet mellan EU och USA kommer att bli ett steg i riktning mot detta mål.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Resolutionsförslaget innehåller några positiva punkter och EU bör sträva efter att stärka sin ståndpunkt inom dessa områden, till exempel bekämpandet av den globala ekonomiska och finansiella krisen och samarbetet om transport och industri. Å andra sidan innehåller förslaget vissa brister som gäller utrikes- och säkerhetspolitiken, framför allt i fråga om kampen mot den internationella terrorismen. Därför har jag avstått från att rösta.
Alfredo Pallone: Jag har röstat för resolutionen eftersom jag anser att det är ett rättvist och balanserat dokument. Det är viktigt för parlamentet att framföra sina åsikter vid detta viktiga toppmöte med vår största bundsförvant. De transatlantiska förbindelserna har alltid varit en viktig del av den europeiska utrikespolitiken. Även i en globaliserad värld där vissa experter kan se att maktaxeln flyttar sig från väster mot stormakterna i öster är jag fortfarande fast övertygad om att förbindelsen mellan EU och USA har en nyckelroll för uppnåendet av stabilitet, tillväxt och välstånd, inte bara på båda sidor om Atlanten utan i hela världen. Vi har starka gemensamma rötter. Vi delar kultur, livsstil, utsikter och marknader och framför allt har vi alltid varit fanbärare för värderingar, ideal och behov, ideologiska, ekonomiska eller sociala, som har gjort att vi har fått en ledande roll på världsarenan. På grund av det nya globala scenariot och den nya maktbalansen anser jag emellertid att vi måste göra vårt samarbete med Washington mer handlingsdugligt och för att EU ska kunna hävda sig som en trovärdig partner är det viktigt att inte bara visa upp en bild av samförstånd utan också en förmåga att åta sig konkreta skyldigheter.
Maria do Céu Patrão Neves: skriftlig. - (PT) Jag har röstat för denna resolution av följande skäl:
Transatlantiska ekonomiska rådet är den lämpligaste mekanismen för att hantera den transatlantiska ekonomiska förbindelsen och parterna bör använda Transatlantiska ekonomiska rådets fulla potential för att överbrygga de befintliga hindren för ekonomisk integration och förverkliga en transatlantisk marknad senast 2015, som kommer att utgöra ett positivt svar på den nuvarande ekonomiska och sociala krisen.
Transatlantiska ekonomiska rådet bör vara mer strategiskt för att återspegla de berörda parternas intressen.
Småföretagsaktens strategi bör övervakas även om den betraktas som lagstiftning med transatlantisk inverkan.
De ekonomiska och finansiella förvaltningsstrukturer som, när krisen började, fanns på internationell, amerikansk och EU-nivå gav inte det internationella finanssystemet tillräcklig stabilitet och därför förstår man att det ökande ekonomiska och finansiella ömsesidiga beroendet gör det viktigt att stärka samarbetet mellan de ledande ekonomierna inom områdena för makroekonomisk politik och övervakning.
Jag välkomnar också kravet på att EU och USA ska samarbeta med Kina för att lösa den internationella tvisten om valutakurserna utan att tillämpa protektionistiska åtgärder eller vedergällningsåtgärder, även med hänsyn till att de marknadspåtryckningar som EU:s medlemsstater utsätts för skiljer sig från dem USA upplever, framför allt när det gäller statsobligationer och förekomsten av en monetär union.
Paulo Rangel: Den förbindelse som förenar EU och Förenta staterna är unik och historisk. I den resolution som har antagits i Europaparlament i dag - och som jag röstade för - understryks betydelsen av att stärka samarbetet och utöka dialogen mellan EU och USA med anledning av den ekonomiska och finansiella krisen samt att bekämpa terroristhotet. Med tanke på betydelsen av de internationella frågorna i dessa dagar är det viktigt att vädja till de principer, intressen och värderingar som vi delar, så att avgörande steg kan tas vid det kommande toppmötet mellan EU och USA för att lägga fram en omfattande gemensam dagordning, som gör det möjligt att på ett effektivt sätt ta itu med dessa utmaningar. Det är också viktigt för Transatlantiska ekonomiska rådets potential att utnyttjas helt för att överbrygga de nuvarande hindren att senast 2015 införa den transatlantiska marknaden samt att främja en integrerad strategi inom området för övervakning och makroekonomisk politik och inom området för EU:s och USA:s handelsförbindelser med tredjeländer.
Robert Rochefort: Transatlantiska förbindelser är viktiga för EU och jag har stött denna resolution om de framtida prioriteringarna inför det kommande toppmötet mellan EU och USA. Framför allt när det gäller globala styrstrukturer bör arbetet öka med att genomföra FN:s reformprogram. Dessutom är det avgörande att åstadkomma ett ambitiöst och bindande system för perioden efter 2012 om utsläpp av växthusgaser. När det gäller den finansiella stabiliteten är dessutom jämförbarheten för redovisningsstandarder avgörande på global nivå och man måste göra framsteg för att åstadkomma detta. Vidare bör regleringsnormer som införs inom ett område tjäna som referens för andra områden och därigenom skapa en allt större fasthet för den internationella finansiella regleringen.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Jag lade ner min röst vid den slutliga omröstningen. En av de huvudsakliga positiva aspekterna av denna resolution (som inte alla i vår grupp håller med om) som bör betonas finns bland annat i punkt 29, där Europaparlamentet fastställer att infriandet av de internationella åtagandena i fråga om millennieutvecklingsmålen, som i många fall släpar efter, kräver att de industrialiserade länderna respekterar sina åtaganden att ge ett offentligt utvecklingsbistånd på 0,7 procent av BNP senast 2015. Parlamentet uppmanar därför EU och USA, såväl som andra internationella givare, att respektera sina åtaganden att vidta åtgärder för att påskynda uppnåendet av milennieutvecklingsmålen senast 2015.
Geoffrey Van Orden: skriftlig. - (EN) Förbindelserna mellan Storbritannien och andra europeiska länder med USA kommer att fortsätta att vara vår viktigaste strategiska prioritering under de kommande årtiondena. Inom vissa verksamhetsområden kan EU också ge ett användbart bidrag. Jag har därför stött resolutionen om förbindelserna mellan EU och USA. Jag är emellertid fortfarande inte övertygad om värdet av den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, och politiken mot Iran måste stärkas.
Sophie Auconie: Säkerhetskrav för lufttransporter har gjort att EU, tillsammans med olika stater, har undertecknat ett avtal om utbyte av passageraruppgifter (PNR-uppgifter). Dessutom blir stadgan om de grundläggande rättigheterna bindande genom Lissabonfördraget, vilket innebär att EU-medborgarnas personuppgifter skyddas. När det handlar om att förnya dessa utbytesavtal måste parlamentet godkänna alla nya avtal som man förhandlar om. Det finns två krav i denna fråga som strider mot varandra. Å ena sidan kampen mot den organiserade brottsligheten och terrorismen, som främjas av nya kommunikationsmedier, och å andra sidan skyddet av privatlivet och av de grundläggande friheterna som äventyras av dessa kommunikationsmedier. Jag ansåg att det var viktigt att ge mitt stöd till denna text, genom vilken man vidmakthåller det transatlantiska samarbetet mot den organiserade brottsligheten och terrorismen, medan man ägnar en stor del åt de garantier som är nödvändiga för EU-medborgarnas frihet.
Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag stöder denna resolution. Terroristhandlingar har chockat hela världen och på grund av den växande organiserade brottsligheten inom området för handeln med narkotika och människor krävs det mer arbete för att bekämpa brottsligheten och terrorismen. För att sådana åtgärder ska fungera måste de åtföljas av effektivare, mer inriktade och snabbare utbyte av uppgifter både inom EU och globalt. Men det största problemet är fortfarande frågan om skyddet av personuppgifter och att se till att sådana uppgifter inte används i något annat syfte än att förhindra, undersöka eller upptäcka brott. Jag anser att kommissionen måste garantera att man genom alla avtal eller åtgärder om överföring av personuppgifter också måste klara den rättsliga proportionalitetsprövningen och skydda personuppgifternas sekretesskrav. I egenskap av en institution som företräder medborgarna måste Europaparlamentet under denna process informeras av kommissionen om alla frågor som gäller överföringen av personuppgifter, så att parlamentet kan framföra sin ståndpunkt om de avtal som planeras. På detta sätt kommer vi att kunna hitta optimala lösningar, så att våra medborgares uppgifter endast används enligt strängt reglerade regler och så att skyddet av deras personuppgifter garanteras.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Parlamentet siktar på att förstärka uppgiftsskyddet vid överföringen av passageraruppgifter (PNR-uppgifter) till institutioner i tredjeländer. Det är mycket viktigt att användningen av personuppgifter blir effektiv, att användningen av uppgifter blir tillräckligt flexibel och att man också ser till att människors privatliv skyddas. Parlamentet kräver att man förbereder en standardmodell för passageraruppgifter och garantier om att uppgifterna kommer att överföras och behandlas i syfte att förhindra, undersöka, upptäcka eller beivra brott, inklusive terrorism. Det är mycket viktigt att PNR-uppgifter inte används för datautvinning eller profilering och att uppgiftsgranskning inte bara anförtros till ett elektroniskt system, utan att beslut ska fattas av människor. Med tanke på detta är det mycket viktigt att samarbeta och utbyta upplysningar med behöriga, oberoende institutioner för att se till att de fattar effektiva och oberoende beslut om överföringen av personuppgifter.
Nikolaos Chountis: skriftlig. - (EL) För att bekämpa terrorismen är varje medborgare en potentiell terrorist och därför registreras deras personuppgifter, vilket är ett brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna och de institutionella garantierna att se till att de respekteras. Tyvärr förkastades de ändringsförslag som har föreslagits av Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster och som skulle ha inneburit förbättringar. Därför röstade jag mot förslaget.
Lara Comi: Frihet är en av de huvudprinciper som detta parlament grundas på. Denna värdering är den grund som EU-institutionerna vilar på, den kraftkälla som gör att marknaden kan föra en varierad och komplex ekonomi, och den luft som våra medborgare andas när de reser för att studera eller arbeta i städer som en gång var platser som de behövde ha ett pass eller till och med ett visum för att nå. Man kan därför inte ifrågasätta dess betydelse. Den fråga som betonas i detta dokument är snarare frihetens förhållande till säkerheten. Det finns ingen enkel lösning på detta problem. Upplysningarna måste samlas in och analyseras på de rätta platserna, men vi måste fortsätta att vara uppmärksamma för att förhindra missbruk. Kontrollerna för denna procedur måste vara fortlöpande och ständigt pågående och därvid måste man förhindra att uppgifter läcks ut. Vi kan inte gå med på att människor ser detta som ett försök att åsidosätta friheten, liksom vi inte kan tillåta att påtryckningar om frihet äventyrar säkerheten för EU-medborgarna. Jag anser att detta dokument innebär en utmärkt kompromiss för att balansera dessa två motstridiga principer.
Corina Creţu: Jag välkomnar antagandet av Europaparlamentets resolution om en övergripande strategi när det gäller överföring av passageraruppgifter (PNR-uppgifter) till tredjeländer och om rekommendationerna från kommissionen till rådet att godkänna inledandet av förhandlingar mellan EU och Australien, Kanada och Förenta staterna, som jag har röstat för. Detta är en strategi som gör att man uppnår den rätta balansen mellan Europeiska unionens medlemsstaters säkerhetskrav och den totala respekten för medborgarnas rättigheter och friheter. Personuppgiftsregistret är en ytterst känslig databas som därför måste skyddas för att förhindra varje skada som kan drabba personer vars namn förekommer i det. Jag anser att det är viktigt för oss, som part i avtalsförhandlingarna med USA, Australien och Kanada att uppgifterna inte kan användas för att skapa profiler genom att man drar ut vissa uppgifter från registret. Jag håller med om att det finns en skillnad mellan att utvärdera säkerhetsrisker och att skapa profiler som kan visa sig vara felaktiga, baserade på en misstolkning av uppgifterna. Jag hoppas att de avtal som kommissionen kommer att förhandla om med de relevanta länderna kommer att motsvara kraven i resolutionen.
Vasilica Viorica Dăncilă: skriftlig. - (RO) I denna digitala tidsålder har uppgiftsskydd, rätten att bestämma om information om sig själv, personliga rättigheter och rätten till personlig integritet blivit värden som spelar en allt större roll och som därför måste värnas med särskild omsorg. Med tanke på detta anser jag att EU måste respektera och främja en grundläggande princip i uppgiftsskyddsstrategier, och att alla avtal eller politiska åtgärder även måste klara ett proportionalitetstest som visar att de syftar till att nå fördragets mål.
Mário David: skriftlig. - (PT) Jag har i stora drag röstat för innehållet i detta resolutionsförslag. För att bekämpa och förhindra det globala hotet med terrorism och andra former av gränsöverskridande brottslighet välkomnar jag detta initiativ och den anda som råder av samarbete och engagemang mellan EU, Förenta staterna, Australien och Kanada. Trots detta anser jag att proportionalitet är en grundläggande princip för uppgiftsskyddsstrategier. Därför måste avtalens mål att se till att överföringen av uppgifter överensstämmer med EU:s normer för uppgiftsskydd respekteras noggrant och försvaras. Jag vill också betona vikten av att inleda förhandlingar om ett avtal om överföring av personuppgifter och om skydd av personuppgifter med USA i samband med ett utvidgat politiskt och rättsligt samarbete. Jag upprepar emellertid att nödvändighet och proportionalitet är fundamentala och grundläggande principer för att kampen mot terrorismen ska bli verkningsfull.
Christine De Veyrac: skriftlig. - (FR) Överförandet av passageraruppgifter är en viktig del av kampen mot terrorism och annan gränsöverskridande brottslighet. Antalet länder som kräver överföring av PNR-uppgifter av flygbolagen ökar emellertid stadigt och därför krävs nära övervakning för att garantera att personuppgifter om EU-medborgare inte används för andra ändamål än de insamlades för och att överföringen överensstämmer med EU:s bestämmelser om uppgiftskydd. Jag stöder därför helt den resolution som har antagits i dag av Europaparlamentet och där man syftar till att tillhandahålla en strikt ram för överföring av passageraruppgifter till tredjeländer. Dessa länder kommer att tvingas erbjuda garantier för användning, lagring och insamling av sådana uppgifter, vilket bör göra att missbruk av uppgifterna förhindras och vara en garanti för att våra medborgares rättigheter respekteras.
Harlem Désir: skriftlig. - (FR) För att garantera fortsatt säkerhet för internationella transporter, framför allt med tanke på de risker terrorismen utgör, är det viktigt för länderna att kunna utbyta upplysningar om passagerare - PNR-uppgifter, som har samlats in av flygbolagen. Det är emellertid lika viktigt att se till att man genom dessa bestämmelser inte äventyrar medborgarnas grundläggande friheter eller att människor diskrimineras på grund av ursprung eller religion. Därför måste skyddet av personuppgifter garanteras bättre. Europaparlamentet har ett tydligt krav innan kommissionen börjar förhandla om metoderna för utbyte av PNR-uppgifter med Förenta staterna, Kanada och Australien: Skyddet av personuppgifter är ett alltför känsligt ämne för att dessa förhandlingar ska föras enbart mellan medlemsstaterna, bakom stängda dörrar. De måste föras öppet, på EU-nivå. De uppgifter som överförs måste användas endast i ett strikt definierat sammanhang och får inte överföras till ett tredjeland. Många slags uppgifter måste tas bort från de uppgifter som kan samlas in, framför allt uppgifter som gäller etniskt ursprung och religiös övertygelse.
Marielle De Sarnez: skriftlig. - (FR) Skyddet av personuppgifter är en känslig fråga i förbindelserna mellan EU och USA, som i fallet med avtalet om överföringen av bankuppgifter (Swift-avtalet). Ett allmänt avtal om uppgiftsskydd mellan EU och USA diskuteras för närvarande, liksom ett nytt avtal om utbyte av passageraruppgifter (PNR-uppgifter). Genom dagens omröstning om den gemensamma resolutionen har parlamentet upprepat sitt krav att insamlade PNR-uppgifter under inga omständigheter ska användas i syfte att utnyttjas eller för profilering. Slutligen uppmanar parlamentet åter kommissionen att tillhandahålla faktiska bevis på att ”insamlingen, lagringen och behandlingen av passageraruppgifter är nödvändig” och uppmanar även kommissionen att ”undersöka andra alternativ som är mindre inkräktande”. Om parlamentet inte hörsammas har det möjlighet att använda sin vetorätt.
Ioan Enciu: skriftlig. - (RO) Jag har röstat för detta betänkande därför att jag anser att Europeiska unionen behöver en sammanhängande, enhetlig vision, när det gäller undertecknandet av framtida PNR-avtal. Detta kommer att bidra till att garantera bättre skydd för personuppgifter och för privatlivet, samtidigt som man främjar användningen av dessa uppgifter för att bekämpa terrorismen och den stora gränsöverskridande brottsligheten.
Edite Estrela: Jag har röstat för denna resolution, eftersom jag anser att rekommendationen från kommissionen till rådet att godkänna att man inleder förhandlingar om avtal mellan EU och Australien, Kanada och Förenta staterna om överföring och användning av passageraruppgifter är viktig. Genom dessa avtal bör man garantera att man på grund av beslutsamheten att bekämpa terrorismen och brottsligheten inte kommer att ifrågasätta skyddet av de medborgerliga och grundläggande rättigheterna, inte minst rätten till ett privatliv, rätten att bestämma om information om sig själv och uppgiftsskydd.
Diogo Feio: Personuppgifter, skyddet av dem och individens rätt till detta skydd är frågor som har dragit till sig allt större intresse från de politiska beslutsfattarna och det civila samhället. De tekniska medel som finns att tillgå innebär en viktig utmaning om respekt för enskilda människors privatliv. Detta begrepp har också ifrågasatts genom den ökande frivilliga och ofrivilliga exponering som EU-medborgarna nu är utsatta för. EU-medborgarna möter också den ökande spänningen mellan individens rätt till sitt privatliv och den kollektiva rätten till säkerhet. Alla dessa frågor har fått oroande proportioner sedan den 11 september 2001 och existerar fortfarande. Terrorismen och andra former av organiserad brottslighet bekämpas i dag genom snabba och effektiva utbyten av information mellan säkerhetsbyråer, snarare än genom konventionella polisstyrkor. Utan dessa utbyten skulle vi utsättas för en samlad gränsövergripande brottsverksamhet utan möjlighet att reagera på lämpligt sätt. Av alla dessa skäl anser jag att det är viktigt att inleda förhandlingar med våra partner så att vi tillsammans kan möta de kollektiva farorna och att se till att de uppgifter som utbyts mellan parterna överensstämmer med principerna om lämplighet och proportionalitet för det avsedda syftet.
João Ferreira: skriftlig. - (PT) Denna resolution utmärks av samma dynamik som skapades av Förenta staterna för att bekämpa ”hotet från terrorismen” och där försöker man också knyta EU:s medlemsstater till samma dynamik. I stället för att bekämpa de underliggande orsakerna till problemet försöker de använda detta hot som en förevändning till att införa oacceptabla restriktioner mot EU-medborgarnas rättigheter, friheter och garantier. De som är ansvariga för Europaparlamentets kapitulation, som strider mot de ståndpunkter man har intagit i det förgångna, försöker nu att nyansera den genom att hänvisa till föregivna principer om ”proportionalitet” och ”nödvändighet”, som alltid går att diskutera och som kan utvärderas. Argumentet att det redan finns passageraruppgifter som överförs till tredjeländer utan något slags kontroll håller inte. Om uppgifter används eller behandlas på ett oriktigt sätt måste detta undersökas, rapporteras och bekämpas kraftigt. Denna resolution är detsamma som en kapitulation, där man bara försöker framställa som lagligt något som för ögonblicket helt klart gränsar till det olagliga.
Sylvie Guillaume: Jag har röstat för denna resolution om den övergripande strategi som gäller överförandet av flygpassageraruppgifter till tredjeländer, eftersom det är nödvändigt att fastställa en bindande rättslig ram för dessa överföringar, som alltmer används som en del av kampen mot terrorismen. Under förberedandet av denna förhandling med USA, Kanada och Australien har parlamentet fastställt villkor. Bland annat kräver vi att uppgifter inte ska användas i profileringssyfte och att förhandlingarna ska föras med fullständig öppenhet när det gäller parlamentet. Dessutom måste parlamentsledamöter få tillstånd att på nära håll övervaka denna situation. Skyddet av privatlivet är en känslig fråga som inte bör offras för ett annat krav, nämligen kampen mot terrorismen. Liksom parlamentet gjorde under förhandlingen om Swift-avtalet kommer det att lyckas med att skydda medborgarnas privatliv.
Véronique Mathieu: Jag röstade för resolutionen om EU:s yttre strategi för passageraruppgifter (PNR-uppgifter) eftersom jag anser att ingåendet av ett avtal om överföring av passageraruppgifter mellan EU, Kanada, Förenta staterna och Australien är av avgörande betydelse för den internationella säkerheten. Jag välkomnar därför kommissionens rekommendation om att inleda förhandlingar i syfte att ingå dessa avtal. De har i flera år varit uppenbart att överföringen av dessa uppgifter underlättar kampen mot terrorism och internationell brottslighet. Internationell överföring av passageraruppgifter ger de brottsbekämpande myndigheterna i våra länder ett värdefullt redskap för att bekämpa terrorhotet. Dessutom måste jag understryka att jag ser den nya övergripande strategin för passageraruppgifter som kommissionen lade fram i oktober, och som syftar till att fastställa allmänna kriterier för samtliga avtal om passageraruppgifter, som något mycket positivt. Tack vare denna strategi kan man skapa en strukturerad och sammanhängande ram för dessa avtal och tillhandahålla betydande garantier när det gäller skyddet av personuppgifter
Jean-Luc Mélenchon: Denna resolution går helt emot den resolution som parlamentet antog i maj och ”ser positivt på” det förslag som kommissionen lade fram i september. I det förslaget stöddes överföring av passageraruppgifter till tredjeländer och det saknades tillfredsställande garantier i fråga om användningen av dessa uppgifter. Ännu värre är att kommissionen anser det motiverat att lagra dessa uppgifter på obegränsad tid i profileringssyfte. Vad är det för mening med denna resolutions självgoda kritik mot en praxis som är central för ett projekt som får stöd i resten av resolutionen? Jag röstade emot resolutionen eftersom den kränker varje människas rätt att få sina personuppgifter respekterade.
Nuno Melo: Passageraruppgifter är ytterligare ett vapen i kampen mot terrorism. Enligt Lissabonfördraget ska parlamentet hjälpa till att fastställa en ny extern strategi i samband med förhandlingarna om av ett nytt avtal om passageraruppgifter mellan EU, USA, Australien och Kanada. Som en stark förespråkare för kampen mot terrorism är EU redo att förhandla om varje avtal som kan visa sig effektivt i denna kamp. EU kommer emellertid inte att äventyra medborgerliga friheter grundläggande rättigheter.
Louis Michel: Jag stöder helt målet att förhindra och bekämpa terrorism och andra former av allvarlig gränsöverskridande brottslighet. Allt fler länder använder passageraruppgifter för att nå detta mål. I vår digitala tidsålder är det emellertid viktigt att fästa särskild uppmärksamhet vid verkställandet och skyddet av medborgerliga friheter och grundläggande rättigheter, däribland rätten till personlig integritet och uppgiftsskydd. De centrala principer som måste prioriteras på detta område är nödvändighet och proportionalitet. Insamlandet av passageraruppgifter ska inte bara vara användbart, det måste även vara nödvändigt. Proportionalitetsprincipen måste också åberopas så att man förhindrar att den planerade åtgärden går utöver vad som krävs för att nå det givna målet. Därför får uppgifterna aldrig användas för datautvinning och profilering. Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande har Europaparlamentet starkt bidragit till arbetet med att ingå dessa avtal. Därför måste det till fullo och regelbundet underrättas om alla händelser som rör passageraruppgifter.
Andreas Mölzer: De senaste åren har grundläggande rättigheter i allt högre grad inskränkts som ett led i den s.k. kampen mot terrorismen. Logiken bakom detta är oerhört tveksam. Samtidigt som man söker igenom passagerare nästan ned till underkläderna, och inte tillåter dem att ha med sig nagelfilar eller deodoranter i sitt bagage, låter man ofta transportföretagen själva stå för kontrollen av frakttrafiken. Om detta ska ändras i framtiden är det viktigt att hitta en balans mellan frihet och säkerhet. När det gäller säkerhetskontroller av passagerare har man redan tappat denna balans. När hysterin kring terrorism väl lägger sig kommer man så småningom att lätta på reglerna igen. Lika tveksam är frågan om FBI verkligen behöva veta en persons namn, adress, e-postadress, kreditkortsnummer och antalet väskor denne för med sig när han eller hon reser till USA och om det ska vara tillåtet att lagra dessa uppgifter i upp till 15 år. Denna information borde bara behöva lagras i ett fåtal undantagsfall. Om grundläggande rättigheter kränks för att skapa en känsla av säkerhet måste kränkningen vara så liten som möjligt och de påverkades rättigheter stärkas. För närvarande tyder tyvärr inget på att så kommer att ske. Därför röstade jag emot resolutionsförslaget.
Franz Obermayr: Det är sant att bedömning och bearbetning av passageraruppgifter på internationell nivå kan bidra i kampen mot terrorism och organiserad brottslighet. Denna typ av avtal leder emellertid ofta till problem i fråga om uppgiftsskydd. Europaparlamentet måste därför ha en konsekvent strategi i frågan (på samma sätt som man hade i samband med Swift-avtalet) för att skydda EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. För närvarande finns ett antal bestämmelser som reglerar överföring av passageraruppgifter till tredjeländer med vilka EU har ingått avtal. Ju fler länder som begär dessa uppgifter, desto större blir risken att de olika systemen kommer att påverka rättssäkerheten, skyddet av personuppgifter och flygbolagens kostnader på ett negativt sätt. EU måste därför införa enhetliga och höga säkerhetsstandarder som kan garantera en konsekvent strategi framöver. Det är vad jag förväntar mig av en effektiv utrikespolitisk strategi från EU:s sida när det gäller överföring av passageraruppgifter. Det aktuella resolutionsförslaget lämnar inga sådana garantier och jag röstade därför emot förslaget.
Alfredo Pallone: Jag stöder de mål som kommissionen föreslår i sitt meddelande. Man måste ange tydliga och lättbegripliga skäl till varför det är nödvändigt och användbart att använda och utbyta passageraruppgifter med tredjeländer i säkerhetssyfte. Samtidigt måste de berörda parterna visa att de verkligen förstår vilka konsekvenser sådana åtgärder kan få för en persons privatliv och åtgärderna måste genomföras i enlighet med en uppsättning enhetliga, uttryckliga och strikta uppgiftsskyddsbestämmelser. Dessa bestämmelser måste även tillämpas när uppgifterna överförs till andra länder. Användningen och överföringen av passageraruppgifter kommer inte bara att öka människors säkerhet utan även underlätta deras liv och deras rörlighet över gränserna. Tack vare tillgång till passageraruppgifter kan man kraftigt minska poliskontrollerna och övervakningen kan i stället inriktas på de passagerare som det finns välunderbyggda skäl att misstänka utgör ett verkligt hot. På så sätt besparas övriga passagerare meningslösa kontroller och inspektioner.
Georgios Papanikolaou: I dag röstade Europaparlamentet i plenum för ett gemensamt resolutionsförslag om omförhandlingen av avtalen om passageraruppgifter och antagandet av strikta kriterier för överföring av uppgifter i syfte att öka passagerarnas säkerhet, som alltid grundat på respekt för personuppgifter. Huvudmålet är att sammanställa, överföra och bearbeta passageraruppgifter i begränsad skala, så att uppgifterna inte kan användas för datautvinning eller profilering.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för resolutionsförslaget om passageraruppgifter som en del av EU:s utrikesstrategi eftersom fastställandet av en uppsättning grundläggande gemensamma principer för avtal med tredjeländer tryggar EU:s standarder för uppgiftsskydd. Samtidigt uppfyller resolutionsförslaget målet att lagen måste följas och säkerheten stärkas, inte minst kampen mot terrorismen.
Europaparlamentet upprepar samtidigt sitt krav på att hållas underrättad om relevanta händelser på området. Parlamentet spelar en aktiv roll på detta område, vilket det har rätt att göra.
Paulo Rangel: Det är omöjligt att bekämpa terrorism och andra former av gränsöverskridande brottslighet utan ett effektivare, mer styrt och snabbare utbyte av uppgifter, både inom EU och på internationell nivå. Därför är det viktigt att de säkerhetsåtgärder som vidtas inte hotar skyddet av medborgerliga friheter och grundläggande rättigheter utan visar största möjliga respekt för den personliga integriteten och uppgiftsskydd. I överensstämmelse med proportionalitetsprincipen kommer det därför att bli viktigt att se till att man endast samlar in och bearbetar sådana uppgifter som är absolut nödvändiga för säkerhetsändamål.
Raül Romeva i Rueda: Fler grupper enades om denna text som i grund och botten upprepar parlamentets beslutsamhet att bekämpa såväl terrorism som organiserad och gränsöverskridande brottslighet. Resolutionen ger samtidigt uttryck för parlamentets fasta övertygelse om behovet att skydda medborgerliga friheter och grundläggande rättigheter, bland annat den personliga integriteten, rätten att bestämma över information om sig själv och uppgiftsskyddet. Parlamentet upprepar att nödvändighet och proportionalitet, i enlighet med artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt artiklarna 7 och 8 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, är grundläggande principer för att kampen mot terrorismen ska bli verkningsfull. Parlamentet ser positivt på kommissionens meddelande om en övergripande strategi när det gäller överföring av passageraruppgifter till tredjeländer och ser positivt på kommissionens rekommendationer till rådet om att tillåta att förhandlingar inleds om ett avtal mellan EU och Australien, Kanada och USA om överföringen och användningen av passageraruppgifter för att förebygga och bekämpa terrorism och annan allvarlig gränsöverskridande brottslighet. Parlamentet ser också positivt på rådets beslut att inleda alla förhandlingar samtidigt, men inser att förhandlingarna kan ta olika lång tid.
Angelika Werthmann: Den 21 september 2010 lade Europeiska kommissionen fram sin globala strategi för överföring av passageraruppgifter till tredjeländer. Syftet med att överföra och bearbeta uppgifter som biljettuppgifter, stolsnummer, bagageuppgifter, färdväg och typ av betalning är att förebygga, utreda, avslöja eller lagföra brottsliga handlingar, däribland terrorism, inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Denna ”globala strategi” är tänkt att ge vägledning inför kommande förhandlingar med tredjeländer. Förhandlingar med USA, Kanada och Australien kommer att snart att inledas och andra länder har uttryckt liknande avsikter. I resolutionsförslaget bekräftar Europaparlamentet på nytt hur viktig proportionalitetsprincipen är. Det råder en bräcklig balans mellan behovet av säkerhet och behovet av frihet. Vi uppmanar kommissionen att för varje angett ändamål tillhandahålla faktiska bevis på att sammanställningen, lagringen och behandlingen av passageraruppgifter är nödvändig och att verkligen undersöka andra möjliga alternativ. Europaparlamentet vidhåller sin ståndpunkt om att passageraruppgifter under inga omständigheter får användas för datautvinning eller profilering.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för denna resolution om innovativa partnerskap eftersom jag anser att de utgör en viktig beståndsdel i de åtaganden som gjorts inom ramen för detta flaggskeppsinitiativ. I dessa tider av budgetbesparingar, betydande demografiska förändringar och allt hårdare internationell konkurrens beror EU:s konkurrenskraft och framför allt vår framtida levnadsstandard på vår förmåga att integrera innovation i produkter, tjänster, företag, sociala processer och modeller. Därför är det avgörande att innovation är ett centralt inslag i Europa 2020-strategin. Innovation är vår bästa chans att klara de stora sociala utmaningar vi står inför, exempelvis klimatförändringar, energi- och resursbrist, hälsa eller åldrande. Det är viktigt att svaren på dessa utmaningar hjälper till att skapa ett EU som är ekonomiskt, socialt och miljömässigt rättvist.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar initiativet ”Innovationsunionen”, som har som mål att få till stånd en integrerad europeisk innovationspolitik genom ett väl samordnat samarbete på regional, nationell och europeisk nivå. Jag applåderar de europeiska innovationspartnerskapen, som är ett innovativt koncept från EU:s och medlemsstaternas sida som syftar till att skapa synergieffekter mellan befintliga, och vid behov nya, initiativ på innovationsområdet. Jag välkomnar ämnet för det första pilotprojektet, aktivt och hälsosamt åldrande. Vissa av EU:s svåraste utmaningar, som den åldrande befolkningen, kräver radikal innovation som sträcker sig över flera olika sektorer. Att möta den utmaning som den åldrande befolkningen innebär kräver förändring på alla nivåer, från rätten till arbete till pensioner, till nya modeller för tjänster, inklusive egenvård och nya typer av boende. Kampen mot nya risker och ojämlikheter kräver innovativa strategier på det sociala området, inte bara genom tillämpning av ny teknik utan även genom innovativa organisationer. Jag uppmanar kommissionen att i enlighet med tydliga och öppna kriterier garantera finansieringen av partnerskapen genom att slå samman resurser från EU, medlemsstaterna och regionerna samt andra offentliga och privata aktörer.
Lara Comi: Vi måste utnyttja EU:s innovationspotential så mycket vi kan. Detta får inte bara bli en principförklaring och det gläder mig att vi äntligen har kommit fram till ett förslag som det vi nu har framför oss. Många abstrakta försök och tankar kan nu bli del av ett system och kan användas för att uppfylla specifika behov. Ämnena är högaktuella i dag, och vi måste göra allt vi kan för att se till att alla relevanta aktörer deltar. Jag välkomnar framför allt den minskade byråkratin och försöken att göra små och medelstora företag aktivt delaktiga. Dessa företag är fulla med innovativ energi som bara behöver släppas fri för att hela EU ska gynnas. Jag hoppas bara att programmet kommer att genomföras på ett lämpligt sätt.
Corina Creţu: Europaparlamentets resolution om europeiska innovationspartnerskap inom ramen för huvudinitiativet ”Innovationsunionen” är ett specifikt initiativ som syftar till att få till stånd en integrerad europeisk innovationspolitik. Ännu viktigare är att medge att vi inte har nått alla målen i Lissabonprogrammet från 2000. Innovation och en starkare FoU-sektor måste i själva verket vara en av drivkrafterna bakom framtida ekonomisk tillväxt. Jag välkomnar införandet av det innovativa konceptet europeiska innovativa partnerskap, som syftar till att skapa synergieffekter mellan befintliga och nya initiativ på innovationsområdet. Vi måste noga övervaka hur det första pilotprojektet på området fortskrider eftersom det tar upp ett ämne som berör hela EU, nämligen effekterna av en åldrande befolkning och en förlängning av arbetslivet. Jag röstade även för denna resolution på grund av de andra ämnen som kommer att hanteras efter det att pilotprojektet har utvärderats. Det rör sig om ämnen av allmänt intresse.
Ioan Enciu: Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att principen om innovation inom den privata och offentliga sektorn kan hjälpa till att öka forsknings- och innovationsverksamheten och få tillbaka efterfrågan under krisen. Partnerskapen har även en viktig roll när det gäller att nå målen i Europa 2020-strategin, framför allt för att skapa en konkurrenskraftigare ekonomi och ett rättvisare, grönare samhälle.
Diogo Feio: Europeiska innovationspartnerskap är ett innovativt koncept från EU:s och medlemsstaternas sida som syftar till att skapa synergieffekter mellan befintliga, och vid behov nya, initiativ på innovationsområdet och maximera och påskynda uppnåendet av resultat och vinster för samhället. Partnerskapen är därför ett viktigt redskap i dessa tider när medlemsstaterna kämpar med viktiga ekonomiska frågor. Ett åtagande om innovation skulle kunna bli en effektiv strategi på området. Jag välkomnar ämnet i det första pilotprojektet som föreslås, aktivt och hälsosamt åldrande. Samtidigt som EU:s befolkning blir allt äldre, och detta ses som något negativt, är det viktigt att EU använder sitt humankapital på ett positivt sätt, särskilt personer som är äldre och därför har mer erfarenhet och ofta kan föra vidare viktig kunskap.
Alan Kelly: Konceptet europeiska innovationspartnerskap är en viktig del av åtagandena i flaggskeppsinitiativet. Den grupp i Europaparlamentet som jag tillhör, S&D-gruppen, ställer sig helt bakom det europeiska innovationspartnerskapets pilotprojekt ”Aktivt och hälsosamt åldrande”, och föreslår ytterligare två partnerskap på områden som omedelbart skulle tjäna på det mervärde som skapas.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Mina damer och herrar! Jag lyssnade med glädje till resultatet av dagens omröstning om resolutionsförslaget om innovationspartnerskap. Jag anser att arbetet med detta dokument har lett fram till en tydlig och ambitiös ståndpunkt. Innovationsunionen är ett oerhört viktigt initiativ och är för närvarande det mest konkreta försöket att integrera den europeiska innovationspolitiken. Jag betonar att det är viktigt att vi tar hänsyn till Europa 2020-strategin i vårt arbete, eftersom strategin innefattar ökad betoning på forskning, innovation och utbildning i framtiden.
Nuno Melo: Innovation är en av ekonomins motorer och kommer att vara avgörande för att vi ska kunna förverkliga Europa 2020-strategin. De partnerskap som förespråkas här kan få positiva effekter eftersom de skapar mycket viktiga synergieffekter som kan maximera och påskynda innovationsprocessen. För mig är det också viktigt att pilotprojektet avser aktivt och hälsosamt åldrande, eftersom EU:s åldrande befolkning är ett odiskutabelt faktum. Trots den nuvarande finanskrisen måste EU också fortsätta att stödja andra former av innovation. Annars kommer vi inte att lyckas förverkliga de ambitiösa mål som redan har fastställts för EU i Europa 2020-strategin.
Andreas Mölzer: Innovationsunionen är en innovationsstrategi som får stöd på högsta politiska nivå. Det är ett av de centrala initiativen i Europa 2020-strategin. Tanken bakom detta initiativ är att göra det möjligt för oss att möta framtida utmaningar som klimatförändringar, tryggad energi- och livsmedelsförsörjning, hälsa och en åldrande befolkning på ett lämpligt sätt och att föra upp dessa utmaningar på överstatlig nivå. Resultatet blir att vi lättare kan hantera hinder som finansieringsproblem, fragmenterade forskningssystem och marknader, otillräckligt stöd för innovation i offentliga kontrakt och långsam standardisering. Jag röstade för resolutionen eftersom ett gemensamt koncept som innovationspartnerskap kommer att gynna varje medlemsstat.
Franz Obermayr: Fördelen med det nya konceptet innovationspartnerskap ligger i de deltagande parternas tydliga räckvidd och ansvarsområden. Det fastställs även exakta frister för när enskilda projekt ska ha genomförts, tillsammans med mätbara mål som går att uppnå. Dessutom förenklas de administrativa förfarandena för att genomföra projekt och förbättra spridningen av forskningsresultat. Därför röstade jag för betänkandet.
Paulo Rangel: Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att innovationspartnerskap under rådande förhållanden utgör ett viktigt redskap för att bygga ett ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbart Europa. Jag välkomnar dessutom valet av det första partnerskapsämnet, aktivt och hälsosamt åldrande.
Raül Romeva i Rueda: Genom att anta denna text konstaterar parlamentet att initiativet Innovationsunionen är det hittills mest betydelsefulla och konkreta försöket att få till stånd en integrerad europeisk innovationspolitik, och att ett väl samordnat samarbete på regional, nationell och europeisk nivå med fullständigt engagemang från alla relevanta aktörer på varje nivå kommer att vara avgörande för dess framgång. De europeiska innovationspartnerskapen är ett innovativt koncept som syftar till att skapa synergieffekter mellan befintliga, och vid behov nya, initiativ på innovationsområdet från EU:s och medlemsstaternas sida och maximera och påskynda uppnåendet av resultat och vinster för samhället. Parlamentet välkomnar det första ämnet, om aktivt och hälsosamt åldrande, som föreslås för det europeiska innovationspartnerskapet och kommissionens föreslagna strategi att först genomföra ett pilotprojekt för att undersöka den lämpligaste formen för dessa partnerskap innan ytterligare projekt lanseras, och uppmanar kommissionen att i samband med genomförandet av det första pilotprojektet om aktivt och hälsosamt åldrande inbegripa social innovation som leder till bättre livskvalitet, förebygger sjukdomar, förbättrar sociala nätverk inom den offentliga sektorn och bland arbetsmarknadens parter samt främjar införandet av ny teknik som stöder livskvalitet.
Czesław Adam Siekierski: Just nu, när vi precis håller på att återhämta oss efter krisen och står inför de nya utmaningar som väntar EU efter 2013, är innovation ett av de viktigaste sätten - om inte det viktigaste sättet - att befästa EU:s ställning i världen. Innovativ användning av resurser kan bli en av de bästa metoderna för att avlägsna skillnader mellan stater eller regioner. Innovation kan även bidra till att bevara dessa områdens mångfald genom att man använder sig av bra metoder och andra parters erfarenhet. Utvecklandet av nya produktionstyper eller nya typer av tjänster och innovativ användning av resurser kommer att bidra till att lokala, regionala och nationella marknader kan utvecklas på ett rationellt och effektivt sätt.
Innovation är mänsklig kreativitet. Genom att söka innovativa lösningar bidrar vi till ökat välbefinnande i samhället. I en tid där ekonomi, teknik och informationsvetenskap genomgår en dynamisk utveckling får vi inte glömma den viktigaste faktorn - humankapital. Innovation är inte bara nya produktionsmetoder eller nya användningsområden för exempelvis lokala produkter. Framför allt är det humankapital. Att hitta nya sätt att göra samhället delaktigt i utvecklingsprocessen på många livsområden är en nödvändig förutsättning för att lyckas. Samarbete på många olika nivåer i samhället håller långsamt på att ett bli en nödvändig förutsättning, särskilt på forsknings- och utbildningsområdet. Innovationspartnerskap är nästa naturliga steg i ett Europa som utvecklas.
Nuno Teixeira: Innovation är bästa sättet att framgångsrikt ta sig an de utmaningar som EU för närvarande står inför. I en tid av besparingar, demokratiska förändringar och globaliseringshot är det ett medel för att nå målet om ett mer konkurrenskraftigt EU och för att skapa nya arbetstillfällen, som alla prioriteringar inriktas på. Syftet med flaggskeppsinitiativet ”Innovationsunionen”, som presenterades i Europa 2020-strategin, är att lansera innovationspartnerskap för att effektivisera forskning, utveckling och utsläppande av nya uppfinningar på marknaden. Det första pilotprojektet rör aktivt åldrande. För mig är det viktigt att även andra områden berörs, exempelvis ungdomar, forskare, och små och medelstora företag. Det är också önskvärt att arbetet i högre grad utförs i partnerskap, eftersom vi har en unik potential när det gäller värderingar, kreativitet och mångfald. Därför efterlyser jag fler och större investeringar i utbildning, forskning och utveckling. Dessa prioriteringar ska inte bara skyddas från budgetnedskärningar utan måste få ökade budgetanslag.
Angelika Werthmann: Jag röstade för denna resolution eftersom initiativet Innovationsunionen är ett konkret försök att få till stånd en integrerad europeisk innovationspolitik. Det första ämne som har föreslagits för det europeiska innovationspartnerskapet är hälsa och aktivt åldrande. Det handlar om att få till stånd en bättre livskvalitet och förbättra sociala nätverk inom den offentliga sektorn. Huruvida andra liknande projekt kommer att påbörjas beror på resultaten från detta pilotprojekt. Det resolutionsförslag som har antagits i dag innehåller förslag som innebär stora möjligheter till mervärde, inklusive smarta städer, som betonar att förbättra effektiviteten hos och hanteringen av energi, transporter och infrastruktur, samt råmaterial, som syftar till en tryggad försörjning av råmaterial, tillsammans med hållbar utvinning och bearbetning, återvinning och ersättning. Europaparlamentet vill också bidra till ett framgångsrikt genomförande av detta lovande initiativ och uppmanar därför kommissionen att inte bara underrätta parlamentet om hur pilotprojekt fortskrider utan även utförligt beskriva parlamentets medverkan i fastställandet av den strategiska inriktningen av framtida partnerskap.
Zigmantas Balčytis: Jag stödde denna resolution. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är en integrerad del av den euroatlantiska och den eurasiska säkerhetsstrukturen. Utmärkande för OSSE är dess helhetssäkerhetskoncept som innefattar politisk-militära, ekonomiska, miljörelaterade och mänskliga dimensioner. Bland de organisationer som arbetar med säkerhetsfrågor i regionen är OSSE emellertid den enda som inte är någon juridisk person enligt internationell rätt, vilket för med sig en rad politiska och praktiska juridiska konsekvenser. Organisationen har en väsentlig funktion att fylla i en rad frågor, bland dem icke-spridning, nedrustning, ekonomiskt samarbete samt skydd och främjande av de mänskliga rättigheterna. Att OSSE inte är en juridisk person och problemen med dess beslutsprocess försvagar emellertid organisationen, eftersom den inte alltid kan reagera på kriser i tid och på ett lämpligt sätt. Jag håller med förslagen i resolutionen om att det är nödvändigt att fortsätta dialogen om OSSE:s rättsliga ram och uppmanar Litauen, som kommer att vara OSSE:s ordförande under 2011, att garantera att processen för att stärka OSSE kommer att präglas av kontinuitet och framsteg.
Lara Comi: Utan tvekan är säkerhetsaspekten en stötesten när det gäller att stärka EU:s politiska integration. Framför allt bör det framhållas att man måste genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som tar hänsyn till varje enskilt lands specifika karaktär och samtidigt når någon mån av effektivitet i förhållande till EU:s framtida roll på den internationella scenen. De principer om fred och frihet som proklamerades i Romfördraget och de fördrag som har följt på detta måste fortsätta att ligga till grund för alla beslut som fattas. Hittills har OSSE visat att dess sätt att utföra sina uppgifter helt klart är förenligt med dessa principer och därför skulle man önska sig att EU-institutionerna i högre utsträckning deltar i denna organisation. Att ta på sig ett större ansvar kan hjälpa medlemsstaterna att nå gemensamma ståndpunkter och därigenom stärka förbindelserna mellan de 27 länderna även på dessa områden.
Corina Creţu: Jag röstade för att stärka OSSE, som måste baseras på harmoni mellan de tre dimensioner som organisationen bygger på: den politiska och militära dimensionen, den ekonomiska och miljömässiga dimensionen och den mänskliga dimensionen. Stärkandet av OSSE måste skapa förutsättningar för en balans där ingen av dessa aspekter stöds på bekostnad av de övriga. Hur effektiva åtgärderna mot säkerhetshot och säkerhetsutmaningar blir beror på hur väl samordnade dessa tre aspekter är och hur väl de omsätts i praktiken. OSSE måste vara en central faktor när det gäller att reagera på nya hot som organiserad brottslighet, terrorism, intrång i datasäkerheten, handel med människor och droger, hot mot energisäkerheten samt verksamhet inom områdena tidig varning, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Ytterligare ett skäl till varför jag röstade för att stärka OSSE är människorättsaspekten, däribland respekt för minoriteters rättigheter och grundläggande friheter, som är centrala beståndsdelar i OSSE:s integrerade säkerhetskoncept.
Edite Estrela: Jag röstade för denna resolution eftersom jag förespråkar att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) ska öka sina insatser för att minska människans bidrag till den globala uppvärmningen. Ett effektivare samarbete mellan medlemsstaterna och OSSE när det gäller att bekämpa dessa hot och problem som orsakats av ekonomiska faktorer och miljöfaktorer skulle kunna ge ett viktigt bidrag till säkerhet, stabilitet, demokrati och välstånd i regionen. Det är nämligen ekonomiska faktorer och miljöfaktorer som ligger bakom själva konflikterna.
Diogo Feio: Vi lever i en värld där säkerhet har blivit ett grundläggande koncept, oavsett om det rör sig om säkerhet i den traditionella betydelsen av försvarssäkerhet eller säkerhet på områden som ekonomi, miljö, energiförsörjning eller transport. Därför har Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) fått en viktig roll på global nivå som en integrerad del av den euroatlantiska och den eurasiska säkerhetsstrukturen som sträcker sig från Vancouver till Vladivostok. Jag ställer mig bakom slutrekommendationerna om att parlamentet bör dryfta frågan om sitt deltagande i OSSE:s parlamentariska församling och undersöka möjligheterna att inrätta en ständig delegation i den församlingen. Här och nu vill jag framhålla att EU inte får avstå från att säga sig mening i OSSE i känsliga frågor som försvaret av de mänskliga rättigheterna och respekterandet av internationell rätt.
Barbara Matera: EU och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) delar samma principer och värderingar på områden som främjandet av mänskliga rättigheter, förebyggande av konflikter, demokratiutveckling, skydd för minoriteter och även senare utmaningar som klimatförändringen. Det är viktigt att utveckla synergieffekter mellan EU och OSSE för att nå dessa gemensamma mål. OSSE är den enda organisation som inte är en juridisk person enligt internationell rätt som ingriper i säkerhetsfrågor i Europa. Därför är det viktigare än någonsin att stärka OSSE:s befintliga struktur för att garantera ett givande samarbete med EU:s institutioner, särskilt efter Lissabonfördragets ikraftträdande och inför inrättandet av den kommande europeiska utrikestjänsten. Att inrätta en ständig EU-delegation i OSSE:s parlamentariska församling skulle bidra till att stärka samarbetet mellan EU och OSSE och göra det lättare att noga övervaka dess verksamhet och genomföra gemensamma principer och värderingar.
Nuno Melo: Ingen aspekt av EU:s säkerhet får förbises. Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) är ett bra exempel på detta eftersom det är en integrerad del av den euroatlantiska och den eurasiska säkerhetsstrukturen. Utmärkande för OSSE är dess helhetssäkerhetskoncept som innefattar politisk-militära, ekonomiska, miljörelaterade och mänskliga dimensioner. OSSE:s medlemsländer uppvisar dessutom stora variationer och sträcker sig från Vancouver till Vladivostok. Med tanke på OSSE:s globala karaktär och medlemmars mångfald är det därför viktigt att EU gör en insats för att stärka sin roll i OSSE.
Andreas Mölzer: Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE), som bildades under det kalla kriget som en institution för övervakning och förtroendeskapande åtgärder, har sedan några år tillbaka genomgått en identitetskris. Enligt kritikerna är organisationen inte rustad för att möta 2000-talets utmaningar, exempelvis den globala finanskrisen och miljöfrågor, inklusive klimatförändringarna. Rent teoretiskt utgörs OSSE:s tre främsta aktörer av USA, Ryssland och EU. Även om situationen har förbättrats något under den nye presidenten präglas den amerikanska utrikespolitiken av ytterst lite intresse för multilaterala organisationer. Ryssland verkar lika ointresserat och ser EU:s och Natos utvidgning som ett intrång i deras historiska inflytelsesfär. Därför är det inte svårt att förstå att Ryssland vill att OSSE ska ändra inriktning och skifta sitt fokus på mänskliga rättigheter och demokratiseringsprocessen till inrättandet av en europeisk säkerhetsstruktur. EU behöver Ryssland, inte bara för sin energiförsörjning utan även som strategisk partner. Om EU vill förändra sin roll i OSSE måste det bli en motpol till USA snarare än en maktlös kassör. I slutändan krävs en känslig strategi, inte bara gentemot Ryssland utan gentemot alla eurasiska stater som ingår i OSSE men som inte är EU-medlemmar. Eftersom betänkandet tar hänsyn till detta röstade jag för betänkandet.
Franz Obermayr: Vi måste hitta en balans mellan OSSE:s tre dimensioner. Under alla omständigheter måste säkerhetshot hanteras inom samtliga dimensioner. Detta gäller även såväl aktuella hot som organiserad brottslighet, terrorism, intrång i datasäkerheten, handel med människor och droger, hot mot energisäkerheten samt verksamhet inom områdena tidig varning, konfliktförebyggande och konfliktlösning. Att öka interagerandet och främja synergieffekter mellan EU och OSSE är både förnuftigt och fördelaktigt. Därför röstade jag för resolutionsförslaget.
Alfredo Pallone: EU och OSSE måste stärkas. OSSE har en viktig och nödvändig roll inom en rad olika sektorer, särskilt på säkerhetsområdet och i försvaret av demokratin. Även om dessa två organisationer har olika behov, mål och strukturer är det viktigt att det inte finns några motsatta uppfattningar eller överlappande områden som kan leda till behörighetskonflikter. Deras roller är fastställda och olika. Trots det finns det risk för dubbelarbete på vissa områden. Jag röstade för resolutionen eftersom jag stöder både dess innehåll och dess anda. Jag anser att OSSE är en viktig organisation som ett forum som kan ta hänsyn till både förbindelser mellan EU och Asien och mellan EU och USA. Med tanke på sina medlemsstater är EU både ett stöd och en grund för OSSE. Därför hoppas jag att det också får en ledande roll inom organisationen.
Paulo Rangel: Jag röstade för denna resolution eftersom jag inser att OSSE bör användas till sin fulla potential. Därför bör man verkligen fundera över hur EU kan ta på sig mer ansvar och delta mer aktivt för att nå gemensamma mål.
Raül Romeva i Rueda: Genom att anta denna resolution framhåller parlamentet att balansen mellan OSSE:s tre dimensioner måste vidmakthållas så att de utvecklas konsekvent och genomgripande och med utgångspunkt i vad som redan har åstadkommits. Parlamentet påpekar att ingen av dessa dimensioner kan stärkas på bekostnad av någon annan och framhåller dessutom att hot och utmaningar mot säkerheten, inbegripet nutida sådana såsom organiserad brottslighet, terrorism, intrång i datasäkerheten, handel med människor och droger, hot mot energisäkerheten samt verksamhet inom områdena tidig varning, konfliktförebyggande och konfliktlösning, måste åtgärdas utifrån alla de tre dimensionerna för att åtgärderna ska kunna bli verkligt effektiva. Parlamentet framhåller att ett starkare OSSE inte får innebära att de befintliga institutionerna och mekanismerna försvagas eller att deras oberoende påverkas, så länge det ännu inte gjorts några reformer av dem och man ännu inte enats om några alternativ, framför allt vad gäller det arbete som utförs av OSSE:s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR). Avslutningsvis uppmanar parlamentet OSSE att, bland annat med hjälp av förbättrade uppföljningsmekanismer, ytterligare bygga ut sin kapacitet att se till att alla deltagande stater respekterar och genomför de principer och åtaganden de gått in för när det gäller all dessa tre dimensioner.
Viktor Uspaskich: Mina damer och herrar! Många av er känner redan till att Litauen kommer att ta över som ordförande för OSSE i januari 2011. Ordförandeskapet kan bli ett unikt tillfälle för mitt land att ta initiativ för att stärka regionalt samarbete, i ökad utsträckning trygga energiförsörjningen och bekämpa korruption. Det är också viktigt att inte underskatta OSSE-samarbetets mänskliga dimension. Utöver en politisk och militär dimension spelar OSSE även en avgörande roll för att främja respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. EU måste också spela en viktig roll på detta område. Vi har alla ett intresse av att EU och OSSE samordnar sin verksamhet på människorättsområdet. Låt oss inte glömma under vilka omständigheter OSSE bildades. I år är det 35 år sedan OSSE:s öppningskonferens och slutakten från Helsingfors, där grunderna för organisationen lades fast. Denna händelse symboliserade ett moraliskt och politiskt åtagande till förmån för demokrati och mänskliga rättigheter. Det är beklagligt att Helsingforsandan har klingat av de senaste åren. Detta måste ändras. Därför ser jag med stort intresse fram emot resultatet av OSSE:s toppmöte i Astana i december.
Angelika Werthmann: Jag röstade för detta betänkande eftersom Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) har förlorat mycket av sitt inflytande de senaste tio åren. I resolutionsförslaget berömmer Europaparlamentet OSSE:s verksamhet i det förflutna och uppmanar medlemsstaterna, kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik att lägga fram förslag på hur EU aktivt kan bli delaktig i OSSE:s verksamhet och konstruktivt bidra till att nå de gemensamma målen. Alla som vill undvika militära ingripanden i kriser måste i god tid vidta förebyggande politiska åtgärder.
Anna Záborská: Historien lär oss att väpnade konflikter är resultatet av motparters oförmåga att diskutera tvistefrågor och hitta kompromisslösningar. OSSE utgör ett forum för att hitta sådana lösningar. Samtidigt är OSSE i dag respekterat som en oberoende skiljedomare vid bedömningen av hur demokratiskt ett val har varit och av demokratiska standarder. Jag är därför för att stärka OSSE, framför allt när det gäller att sprida demokrati och att respektera de mänskliga rättigheterna. OSSE:s övervaknings- och fältuppdrag är en viktig del av den fria världens utvidgning. Ur ett EU-perspektiv sker emellertid ett visst mått av dubbelarbete på området. Om vi talar om att stärka OSSE bör vi samtidigt fundera över i vilken utsträckning OSSE kan ersätta EU-företrädares verksamhet i olika konflikthärdar. Samtidigt som vi berömmer OSSE på människorättsområdet öppnar detta alltså upp en möjlighet att diskutera i vilken utsträckning OSSE:s och Europarådets roller överlappar. Målet med denna diskussion bör vara att spendera offentliga medel på ett effektivare sätt, något som våra väljare säkert prioriterar i dessa tider av kostnadsnedskärningar
Luís Paulo Alves: Jag röstade för betänkandet om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna eftersom dagens oerhört stora demografiska problem till följd av ökad livslängd och fallande födelsetal är en av de närmsta årens mest akuta socialpolitiska utmaningar. Vi måste fatta snabba beslut, särskilt vid en tidpunkt då arbetstillfällen för ungdomar och hållbarheten i ålderspensionssystemen hotas. Solidaritet mellan generationerna behövs för att se till att båda generationerna kan bidra så mycket som möjligt. Enda sättet att göra detta på är att garantera fri och lika tillgång till arbete, livslångt lärande och karriärmöjligheter för alla åldrar. Därför måste man för det första se till att ungdomar garanteras arbete och för det andra ta till vara de bidrag som äldre fortfarande kan ge samhället, framför allt i form av volontärarbete och genom att de fortsätter att arbeta efter den obligatoriska pensionsåldern.
Elena Oana Antonescu: Samtidigt som man betonar att ett samhälle som respekterar människans värdighet baseras på principen om rättvisa mellan generationerna anser jag att detta betänkande även är viktigt för att bekämpa fördomar och diskriminering i alla dess former och mot alla grupper i samhället. Jag hävdar att invandring, en lyckad integrering av invandrare, inklusive i det ekonomiska livet, och deras sociala integrering, kan vara ett sätt att lösa den demografiska krisen. Av dessa anledningar håller jag med om att det krävs en öppen debatt för att diskutera olika former av invandringspolitik. Att utrota fördomar om olika kulturella modeller är en förutsättning för att framgångsrikt integrera invandrare. Dessutom främjar detta solidaritet mellan generationer och kulturer. I betänkandet föreslås även att man ska anta nya bestämmelser mot åldersdiskriminering i samband med tillgång till varor och tjänster. Därför röstade jag för Thomas Manns betänkande.
Sophie Auconie: Enligt kommissionens bedömningar kan de demografiska förändringarna ändra befolkningsstrukturen och ålderspyramiden i grunden. Antalet unga mellan 0 och 14 år minskar från 100 miljoner till 66 miljoner 2050 och den arbetsföra befolkningen når sin kulmen på 331 miljoner omkring 2010 för att därefter stadigt minska till cirka 268 miljoner 2050. EU måste hitta en lämplig lösning på detta problem så att den kan trygga sysselsättningen såväl bland äldre som bland ungdomar. Jag röstade för detta initiativbetänkande från Europaparlamentet som uppmanar medlemsstaterna att fundera över möjligheten att avskaffa obligatoriska pensionsåldrar men som även slår fast breda riktlinjer för en politik som gör det möjligt för oss att bekämpa diskriminering, fastställa livslångt lärande som ett mål och främja övervägandet av nya sätt att organisera arbetet inom företag - framför allt i syfte att minska stress. Dessutom innehåller detta betänkande många initiativ som bland annat lyfter fram kampen mot ungdomsarbetslösheten eller initiativ för en anständig pension och föreslår en europeisk pakt för alla över 50 år.
Liam Aylward: Jag stöder kraftfullt allt som sägs i betänkandet om att öka kunskapsnivån så att utbildning av hög kvalitet och bättre möjligheter till livslångt lärande kan utnyttjas av alla grupper och alla generationer i samhället. Jag välkomnar att betänkandet uppmärksammar allt bra och den nytta för EU-samhället som volontärarbetare bidrar med. Dessa personer arbetar för att utveckla det lokala samhället och tillhandahåller vårdtjänster i samhället eller i familjen. Dessutom stöder jag Europaparlamentets initiativ att se över sunt åldrande i EU och att 2011 lägga fram en handlingsplan för att främja äldre människors värdighet, hälsa och livskvalitet. Kommissionen måste berömmas för sin uppmaning till handling när det gäller kränkningar av äldre människors rättigheter och när det gäller att skydda de äldre i samhället och på vårdhem.
Zigmantas Balčytis: Jag stöder detta betänkande. Vi står nu inför en dubbel kris - en hög ungdomsarbetslöshet och osäkerhet kring finansieringen av pensionssystemen. Dessa två saker hänger ihop och bör därför behandlas tillsammans. De demografiska förändringarna är hanterbara och hållbara om de förbereds tillräckligt och tas på allvar av alla. Medlemsstaterna förfogar över de viktigaste instrumenten för att garantera rättvisa mellan generationerna och för att avskaffa orättvis diskriminering. Där det saknas tillräcklig övervakning av pensionssystem, nationella budgetar, hälso- och sjukvård, utbildnings- och sysselsättningspolitik, bör man genomföra strukturreformer och försöka hitta nya hållbara lösningar. Samtidigt bör EU ansvara för utbyte av bästa metoder mellan medlemsstaterna, för att övervaka genomförandet av EU-lagstiftningen i medlemsstaterna och för att ta initiativ till ny lagstiftning på dessa områden.
Jean-Luc Bennahmias: Det fanns en del mycket bra inslag i Thomas Manns initiativbetänkande om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna, framför allt när det gäller hur betydelsefullt kontraktet mellan generationerna är i dagens moderna samhälle, ungdomsarbetslösheten och behovet av att behandla de utmaningar som äldre och yngre står inför tillsammans och på samma gång. Trots det röstade jag emot resolutionen eftersom jag inte kunde godta vissa punkter, framför allt de som rörde pensioner. Som tur var förkastades den punkt som uttryckligen nämnde behovet av att ersätta det rullande finansieringssystemet med ett system som bygger på fonderat kapital. Däremot antogs emellertid en annan punkt som uppmanar ”medlemsstaterna att återigen undersöka möjligheterna att avskaffa obligatoriska pensionsåldrar” antogs emellertid. Detta är helt otänkbart! Ja, pensionssystemen måste bli mer flexibla, men pensionsåldern måste fortfarande utgöra grunden! Parlamentets budskap är extra viktigt eftersom kommissionen just nu slutför sitt samråd om de framtida pensionerna i Europa. Därför bestämde jag mig för att rösta emot betänkandet.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta betänkande eftersom vi måste sträva efter lika möjligheter och solidaritet mellan generationerna, inte konflikt och konkurrens. Jag stödde emellertid inte föredragandens uppfattning att möjligheterna till förtidspensionering bör avskaffas. I själva verket är det olika omständigheter som gör att äldre människor ofta tvingas till förtidspensionering. Det är inte något de själva väljer. Med tanke på den ekonomiska krisens konsekvenser är förtidspensionering ofta enda chansen att överleva för äldre människor som har blivit uppsagda. Eftersom medlemsstaternas nationella pensionssystem skiljer sig åt måste vi ta hänsyn till praxisen i samtliga medlemsstater, och inte bara följa ett eller ett fåtal länders exempel. Medlemsstaterna måste själva fatta beslut om genomförandet av bestämmelser om förtidspensionering och då ta hänsyn till landets situation och praxis. Jag vill än en gång påminna om att både demografiska förändringar och åldersdiskriminering undergräver solidariteten mellan generationerna och ekonomisk tillväxt. Denna typ av diskriminering försvårar i hög grad både äldres och ungdomars tillträde till arbetsmarknaden.
Sebastian Valentin Bodu: På grund av kraftigt fallande födelsetal har EU:s medlemsstater de senaste åren tvingats hantera en allt mer åldrande befolkning. Att livslängden förväntas öka är en positiv utveckling, och håller människor fysiskt och mentalt aktiva högre upp i åldrarna. Mot denna bakgrund står det klart att vi måste bereda oss på att situationen kommer att bli ännu värre och skapa en demografisk obalans som kommer att få effekter för medlemsstaternas ekonomier och budgetresurser. Utveckling som även kommer att få återverkningar för EU i stort. Vi riskerar därför att framtida generationer kommer att tvingas bära den ekonomiska bördan för dessa demografiska förändringar. Situationen gör det absolut nödvändigt att nå Lissabonmålet om att halva befolkningen i åldrarna 55-64 år ska ha ett arbete, även om vi inte har nått detta mål i år. För att motverka detta måste vi ha ett livscykelinriktat synsätt och fatta snabba och kraftfulla beslut för att få in ungdomar och äldre på arbetsmarknaden. Andelen personer utan arbete i åldergruppen 15-24 år är betydligt högre än för någon annan åldersgrupp i EU. Därför bör förslaget om ett initiativ för en EU-garanti för ungdomar rekommenderas.
Vito Bonsignore: Först och främst vill jag gratulera Thomas Mann till detta betänkande som har den förtjänsten att det föreslår specifika åtgärder för att upprätta en värdefull dialog mellan generationer. Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att skapandet av en rättvis balans mellan generationer är enda sättet för den yngre generationen att få verkliga garantier och att öka deras deltagande på arbetsmarknaden. Jag anser dessutom att tiden är mogen för EU och medlemsstaterna att undersöka de nya frågor som generationsutmaningen innebär. Europa kommer snart att stå inför stora problem på grund av den låga demografiska tillväxten. Om inte hela det europeiska socialförsäkringssystemet ska hotas måste vi omgående anta lämpliga politiska åtgärder. Därför anser jag att vi bör ompröva socialpolitiken till förmån för personer äldre än 60 år. Personer i denna åldersgrupp ger ett mervärde till arbetsmarknaden och därför bör man vidta förberedande åtgärder för att öka deras deltagande. Jag håller därför med förslaget om att se över det sociala trygghetssystemet så att personer över 60 år kan fortsätta arbeta efter att de har nått pensionsåldern.
Zuzana Brzobohatá: Jag anser att föredraganden gör helt rätt som föreslår två åtgärder i samband med den demografiska utvecklingens effekter för finansieringen av sociala utgifter och den finansiella situationen för pensionssystemen i samtliga medlemsstater. Syftet med den första åtgärden är att öka sysselsättningen bland ungdomar och syftet med den andra åtgärden är att höja pensionsåldern. Jag håller med föredraganden om att äldre människor inte är en belastning för ekonomin och samhället. Tvärtom är de en stor tillgång tack vare sin livserfarenhet och kunskap. Jag har bestämt mig för att rösta för betänkandet eftersom det kontroversiella förslaget om att ersätta det nuvarande rullande finansieringssystemet med ett system baserat på fonderade medel har strukits.
Nikolaos Chountis: Jag röstade mot betänkandet. Det tar upp det demografiska problemet och solidaritet mellan generationerna på ett mycket konservativt sätt. På flera punkter, exempelvis den nästan obegränsade förlängningen av arbetslivet, riktar det ett hårt slag mot arbetstagarnas arbets- och försäkringsrättigheter, som snart kommer att vara helt uttömda. Ungdomsarbetslöshetsproblemet växer. Ökningen av den förväntade livslängden och förbättrad levnadsstandard håller på att bli ett problem, snarare än ett mål, för människor och för EU.
Carlos Coelho: Vi har för närvarande en hög ungdomsarbetslöshet och underfinansierade pensionssystem. Vi måste hitta en gemensam lösning eftersom ungdomar måste ses som en värdefull och viktig resurs som vi måste mobilisera för att nå sociala och ekonomiska mål, framför allt i ett samhälle med en åldrande befolkning. Om vi inte klarar att vända den nuvarande trenden förväntas den demografiska förändringen leda till att förhållandet mellan aktiva och inaktiva personer år 2030 kommer att vara 2:1. Även om de främsta instrumenten för att främja rättvisa mellan generationerna omfattas av medlemsstaternas behörighet spelar EU ändå en viktig roll när det gäller att kontrollera och övervaka att EU:s lagstiftning mot diskriminering tillämpas på ett korrekt och effektivt sätt, och när det gäller att främja utbytet av bästa metoder och handlingsplaner. Det är viktigt att EU och medlemsstaterna främjar nya initiativ för aktivt, sunt och värdigt åldrande. Dessutom måste man ge ungdomar långsiktiga framtidsutsikter, och vidta åtgärder som uppmuntrar rörlighet under studietiden, ökar kvaliteten på yrkesutbildningen och skapar nya arbetstillfällen, så att man tryggar deras fulla deltagande i samhället.
Lara Comi: I betänkandet tas flera ämnen upp som alla är mycket viktiga, särskilt för den mest behövande delen av befolkningen. Jag måste framhålla en aspekt som samtliga förslag och initiativ har gemensamt. Vi måste lära oss leva med en värld som förändras allt snabbare och som får tydliga återverkningar på de sociala välfärdssystemen. Vi är väl medvetna om att de försäkringsnivåer vi hittills har haft inte kan garanteras i framtiden och vi måste vara beredda på att forma ett samhälle som fortfarande kan blomstra, trots att omständigheterna inte längre ser likadana ut som i dag eller i går. Jag ställer mig helhjärtat bakom vädjan om solidaritet, liksom definitionen för ”rättvisa mellan generationerna”. Dessutom tänker jag göra allt jag kan för att hitta en lösning på den osäkerhet kring storleken på ålderspensionen som min generation kommer att brottas med i mitt eget hemland.
Vasilica Viorica Dăncilă: Medlemsstaterna har tillgång till de viktigaste instrumenten för att främja rättvisa mellan generationerna och avskaffa diskriminering. Antalet personer i EU över 60 år förväntas öka i allt snabbare takt och beräknas nå sin kulmen mellan 2015 och 2035, när denna åldergrupp kommer att öka med två miljoner varje år. Mot denna bakgrund anser jag att EU måste utforma en effektiv politik så att arbetstagare kan stanna kvar på arbetsmarknaden och inte utsättas för åldersdiskriminering. Kvinnor från alla åldersgrupper måste i så stor utsträckning som möjligt delta i program för livslångt lärande.
Mário David: Jämlikhet och solidaritet mellan generationerna inom EU håller på att bli en av EU:s viktigaste socialpolitiska utmaningar de kommande decennierna. Rent allmänt röstar jag därför för de åtgärder som föreslås i betänkandet. Vi måste få ett paradigmskifte i samhällens och ekonomiers syn på en åldrande befolkning. I stället för att se äldre människor som en belastning och likställa dem med ökade kostnader bör äldre människors erfarenhet och kunskaper betraktas som en värdefull tillgång i affärslivet. Företagen bör därför uppmuntra och ta fram åldershanteringsstrategier som tar till vara äldre arbetstagares erfarenhet och specifika kvaliteter för att på så sätt stärka sin konkurrenskraft. Jag tror dessutom att den åldrande befolkningen innebär en stor möjlighet att förbättra konkurrenskraften och uppmuntra till potentiella innovationer, och på så sätt främja tillväxt och skapa arbetstillfällen. Avslutningsvis är jag orolig över den höga ungdomsarbetslösheten i EU. Vi behöver skapa fler arbetstillfällen och ge ungdomar långsiktiga framtidsutsikter för att garantera att de deltar fullt ut i samhället.
Luigi Ciriaco De Mita: Rättvisa i förhållandet mellan generationerna utgör den nya globala utmaning som måste hanteras på ett lämpligt sätt. De moderna samhällena har haft en period av konstant tillväxt där varje ny generation, framför allt de senaste decennierna, har haft bättre förhållanden och framtidsutsikter än tidigare generationer. Nu har vi passerat gränsen för en till synes oändlig tillväxt och står nu inför en debatt mellan rättigheter och begränsade resurser. Alla länder, till att börja med industriländerna och de demokratiska länderna och besläktade organisationer (som EU) måste därför med beslutsamhet, tydlighet och övertygelse arbete för att utarbeta politiska riktlinjer, göra val och genomföra dessa på ett konsekvent sätt, så att man når en bättre jämvikt mellan nuvarande och framtida generationer och därigenom kan minska skillnaderna och avståndet mellan dem som har rättigheter och dem som saknar rättigheter, och dem med resurser och dem utan resurser. Det betänkande om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna som vi precis har röstat om verkar vara i linje med detta.
Proinsias De Rossa: Jag stöder detta betänkande i vilket det läggs fram en rad viktiga förslag för att hantera de demografiska utmaningar vi står inför i en anda av solidaritet mellan generationerna. Otillräckliga välfärdsförmåner, otillräckliga sociala förmåner och hög ungdomsarbetslöshet bidrar till att människor gifter sig och skaffar barn sent i livet, vilket bidrar till att befolkningen blir äldre. Både yngre och äldre människor upplever olika former av åldersdiskriminering, framför allt i fråga om tillgång till arbetsmarknaden och vissa sociala förmåner. Även om medlemsstaterna kontrollerar viktiga instrument som nationella budgetar, pensioner och hälso- och sjukvårdstjänster kan EU arbeta för att utöka lagstiftningen mot diskriminering, särskilt för att skydda äldre kvinnor på arbetsmarknaden. Kvinnor i alla åldrar tar dessutom ofta hand om unga och äldre familjemedlemmar som inte kan klara sig själva. Deras arbete är i sig ett exempel på stöd mellan generationerna och behöver socioekonomiskt erkännande. Detta arbete bör emellertid inte ses som en ersättning för utvecklandet av vårdtjänster av hög kvalitet. I takt med att atypiska och otrygga anställningsformer blir allt vanligare hotas rätten till en anständig pension när man uppnår pensionsåldern. Denna trend kan endast brytas av en ekonomisk politik som inriktas på tillväxt, respekt för arbetstagarnas rättigheter och tillhandahållande av offentliga tjänster av hög kvalitet.
Martin Ehrenhauser: Punkt 24, som ger äldre arbetstagare en valmöjlighet att fortsätta arbeta efter den obligatoriska pensionsåldern om de så önskar, får inte leda till att dessa arbetstagare utsätts för påtryckningar och ett utbrett bruk av att anställa arbetstagare efter pensionsåldern. Äldre arbetstagare måste fortfarande ha rätt att gå i pension vid den lagstadgade pensionsåldern utan att riskera att utsättas för diskriminering.
Diogo Feio: Som jag tidigare har påtalat blir EU:s befolkning allt äldre, vilket ofta ses som något negativt i ekonomiska termer. Den inverterade demografiska pyramiden i länder som fortfarande präglas av en stark välfärdsstat betyder självklart att allt färre människor bidrar till socialförsäkringssystemet och allt fler blir beroende av det. För att tala klarspråk innebär fler äldre människor ökade pensions- och hälso- och sjukvårdsutbetalningar. Ett solidariskt samhälle får emellertid inte se på åldrande på detta sätt. Vi måste ta fram kreativa åldringslösningar och använda äldre människors oerhört stora mänskliga potential. Även i en konkurrenskraftig marknad som EU ger dessa människor ett mervärde tack vare sin stora erfarenhet och sina stora kunskaper. Å andra sidan kan vi inte tala om en åldrande befolkning utan att tala om en politik för att uppmuntra till ökat barnafödande i EU. Det genomsnittliga födelsetalet i EU är 1,5 barn, ett av de lägsta i världen. Vi kan bara vända denna trend genom en kraftfull familjepolitik som inte ekonomiskt, skattemässigt och yrkesmässigt bestraffar män och kvinnor som beslutar sig för att skaffa barn.
Ilda Figueiredo: Detta är ett betänkande fullt av motsägelser. Å ena sidan talas det mycket väl om äldre människor. Å andra sidan föreslås åtgärder som i praktiken hotar rättigheterna för äldre människor och arbetstagare i allmänhet. Följande kan nämnas som exempel:
Privata pensionssystem uppmuntras. Härigenom prioriteras finanssektorn och man glömmer de allvarliga följder som detta redan har lett till, framför allt i USA, där miljoner pensionärer lämnades utblottade och där staten tvingades ingripa.
Statliga ingripanden för att öka deltidsarbete och flexibla anställningsformer uppmuntras. Man bortser från konsekvenserna av sådana åtgärder, exempelvis nedvärdering av arbete, lägre löner och fler arbetstagare med inkomster under existensminimum.
En höjning av pensionsåldern uppmuntras.
Av alla dessa anledningar röstade vi emot betänkandet. Samtidigt erkänner vi att det finns vissa positiva aspekter. Dessa hotas emellertid av den nyliberala politik som förespråkas i betänkandet.
Elisabetta Gardini: Samtidigt som EU upplever en period av finansiell, ekonomisk och social kris står EU inför ett allvarligt problem: arbetslöshet. Detta problem drabbar ungdomar särskilt hårt och kommer att få allvarliga konsekvenser för EU:s konkurrenskraft i framtiden. Jag röstade för betänkandet eftersom jag samtidigt som jag erkänner subsidiaritetsprincipen och medlemsstaternas behörighet anser att EU bör ge sitt eget bidrag på området genom att främja en dialog mellan de olika aktörerna om solidaritet mellan generationerna. Morgondagens arbetskraft kommer att utgöras av dagens ungdomar. Om de väntar med att söka sig till arbetsmarknaden innebär det försenade karriärer, lägre löner och en löneklyfta jämfört med äldre generationer. Vi måste ge ungdomar mer hjälp och stödja entreprenörskap och ungdomars sysselsättning. Det är enda sättet att ge yngre generationer en mindre osäker framtid.
Bruno Gollnisch: Herr talman, mina damer och herrar! Det är en skam att Thomas Manns betänkande - trots att det innehåller vissa bra inslag som främjar familjevänlig politik, förening av yrkes- och familjeliv, äldre människors och ungdomars tillträde till arbetsmarknaden. - förespråkar invandring som en del av lösningen på våra länders problem med en åldrande befolkning, och till och med för att finansiera pensioner. I alla länder, däribland Frankrike, visar studier att så inte är fallet, inte bara när det gäller demografin utan även när det gäller finansieringen. Till och med Michèle Tribalat, en fransk demograf som knappast kan beskyllas för att stödja Front National, har kommit fram till samma slutsats. Jag är väl medveten om att parlamentet gärna vill tro på SOS Racismes slogan ”Mohammed kommer att betala för Maurice pension” ... och för Karls, Matthews och Juans pension. Det är emellertid inte sant överhuvudtaget. Thomas Mann borde också vara försiktig när han rekommenderar att våra rullande finansieringssystem ska bytas ut till system med fonderade medel. Mot bakgrund av den nuvarande finansiella krisen är detta den typ av förslag som skulle kunna ruinera våra äldre, och bara gynna personer som Bernard Madoff.
Nathalie Griesbeck: Solidaritet mellan generationerna är en av de största sociala utmaningarna för EU:s och medlemsstaternas politik de kommande åren eftersom vi står inför en åldrande befolkning i Europa. Med all rätt betonas i betänkandet starkt värdet av solidaritet, behovet av solidaritet mellan generationerna och vikten av kontraktet mellan generationerna. Betänkandet innehåller mycket positiva avsnitt, exempelvis de avsnitt som handlar om att hitta en balans mellan arbete och familjeliv, flexibla arbetstider, särskilt för kvinnor, äldres och ungdomars tillgång till arbete, bekämpning av diskriminering etc. Betänkandet innehåller emellertid många saker som jag inte kan ställa mig bakom, t.ex. punkt 24, som uppmanar till att avskaffa obligatoriska pensionsåldrar, flera avsnitt om flexibel organisation av arbetet och mindre omfattande sociallagstiftning och ett avsnitt om att avskaffa förtidspensionering. Därför föredrog jag att lägga ned min röst vid omröstningen om betänkandet. Annars gläder det mig att Europaparlamentet trots allt förkastade det avsnitt som innehöll en uppmaning om att ersätta det rullande finansieringssystemet med ett system baserat på fonderade medel.
Sylvie Guillaume: Jag röstade emot betänkandet om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna eftersom det innehöll oacceptabla ståndpunkter. Det finns särskilt intressanta inslag i denna text, exempelvis att ungdomsarbetslösheten inte ska ställas mot att behålla personer över 50 år på arbetsmarknaden, liksom betoningen på livslångt lärande och bekämpning av ålders- och könsdiskriminering på arbetsmarknaden. Texten innehåller emellertid även många rekommendationer om pensionssystemen som jag inte kan ställa mig bakom. I texten uppmanas bl.a. medlemsstaterna att avskaffa den obligatoriska pensionsåldern och betonar kraftigt behovet av att minska statsskulden, vilket är samma sak som att uppmuntra extra orättvisa privatfinansierade pensionssystem. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna även att öka sin sysselsättningsgrad genom mer deltidsarbete, vilket bara förvärrar osäkerheten på arbetsmarknaden. Det är några av anledningarna till att jag röstade emot betänkandet.
Jiří Havel: Den nuvarande obalansen i den demografiska utvecklingen har betydande konsekvenser för finansieringen av sociala utgifter och pensionssystemens finansiering i alla medlemsstaterna. I sitt betänkande, som inte är av lagstiftningskaraktär, föreslår Thomas Mann två åtgärder, dels ökad sysselsättning bland ungdomar, dels höjd pensionsålder. Jag håller med föredraganden om att äldre människor inte är en belastning för ekonomin och samhället utan tvärtom en stor tillgång tack vare deras erfarenhet, arbetslivserfarenhet och kunskaper. I det avseendet håller jag med föredraganden, som föreslår konkreta åtgärder för att lägga grunden för en öppen dialog, och som uppmanar kommissionen och rådet att införa en balans mellan generationerna i samtliga medlemsstater och på EU-nivå.
Peter Jahr: Principen om rättvisa mellan generationerna kommer att bli en av de främsta politiska utmaningarna de kommande åren. När den demografiska förändringen påverkar förhållanden i våra samhällen är det extra viktigt att en generation inte lever sitt liv på bekostnad av en annan generation. Detta gäller inte bara finans- och budgetpolitiken, utan handlar även om att skydda miljön, tillgängliga resurser och klimatet. För att bevara ett sammanhållet samhälle måste solidariteten mellan generationerna integreras i all politik. Därför måste vi bedöma alla våra politiska beslut mot bakgrund av denna fråga. Det är viktigt att ägna mycket kraft åt detta ämne så att vi även i framtiden kan bevara känslan av solidaritet i vårt samhälle.
Karin Kadenbach: Jag röstade för betänkandet om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna, men emot den punkt som uppmanar medlemsstaterna ”att överväga en reglerad arbetskraftsinvandring (invandring från tredjeländer till EU)”. Jag anser att denna skrivning innebär att arbetsinvandring från tredjeländer bedöms vara något positivt. Jag röstade för Thomas Manns betänkande eftersom de rekommendationer om att ändra sättet att finansiera pensioner som fanns med i det ursprungliga betänkandet inte antogs av Europaparlamentet. Jag är emellertid stark motståndare till kravet på att uppmuntra privat pensionssparande och att se till så att de offentliga pensionerna i genomsnitt inte är högre än jämförbara pensioner i den privata sektorn. Dessutom är jag emot att låta privata pensionsfonder spela en viktig roll för att minska den framtida bördan av statliga pensionsutbetalningar. Jag anser att det rullande finansieringssystemet är det ekonomiskt mest förnuftiga och hållbara systemet.
Alan Kelly: Irlands befolkning åldras i en allt snabbare takt. Detta initiativ innehåller flera förslag till kommissionen som skulle kunna bidra till att hantera de problem som länder i hela EU kommer att få de kommande decennierna. Betänkandet är noga med att betona solidariteten mellan generationerna och gör klokt i att se till att ingen tror att det finns en enda lösning på problemet med en åldrande befolkning och de problem som är knutna till detta.
Giovanni La Via: Jag stödde Thomas Manns betänkande eftersom jag anser att generationsutmaningen bör prioriteras i framtida EU-politik. Ungdomar är utan tvekan en central resurs som vi måste investera i för att kunna gjuta nytt liv i EU:s ekonomi i stort. De förtjänar att ges särskild uppmärksamhet. Dessutom anser jag att det är värt att understryka hur viktigt det är med utbildnings- och sysselsättningspolitik. Jag anser att ökad tillväxt och sysselsättning, som ska uppnås genom lika tillgång till utbildningsmöjligheter och arbetsmarknaden, är ett steg vi måste ta för att uppnå vissa viktiga tillväxtmål, exempelvis att förbättra konkurrenskraften och innovationspotentialen.
Patrick Le Hyaric: Jag röstade emot Thomas Manns betänkande eftersom det är fullt av liberala idéer som använder sig av en åldrande europeisk befolkning för att förespråka reform av de offentliga sociala trygghetssystemen i EU. Framför allt undergräver man hälso- och sjukvårdssystemen och de rullande finansieringssystemen genom att uppmuntra till privatisering av dessa system och en höjd pensionsålder, vilket jag förkastar.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Mina damer och herrar! Jag vill fästa er uppmärksamhet på att jag stödde Thomas Manns betänkande om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna eftersom jag anser att ett av EU:s allvarligaste problem för närvarande är frågan om medlemsstaternas åldrande befolkning. Det är en utmaning som EU måste klara av om vi ska kunna skapa villkor som främjar ökat barnafödande, om vi ska kunna utforma bättre metoder för att förena arbete och familj och om vi ska kunna utnyttja de möjligheter som ett mer produktivt liv innebär. År 2012 kommer att förklaras som det europeiska året för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna. Därför anser jag att vi parlamentsledamöter måste främja en politik för aktivt åldrande och uppmärksamma de nya demografiska utmaningarna.
Barbara Matera: Thomas Manns betänkande är detaljerat och välstrukturerat och har till fullo införlivat förslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och gett könsaspekten dess rätta och nödvändiga betydelse på området. Parlamentet håller på att bli känt för att genomföra särskilda politiska riktlinjer avsedda att förbättra lika värdighet och livskvalitet för alla, i alla våra länder, samtidigt som vi erkänner de skillnader som finns mellan olika regioner. Jag uppskattar och uppmärksammar därför det utrymme som ägnas åt balansen mellan familje-, yrkes- och privatliv, framför allt det utrymme som ägnas och den roll som tilldelas kvinnor, inklusive äldre kvinnor, när det gäller att tillämpa principerna om rättvisa mellan generationerna. Vi uppmanas på alla nivåer - det är viktigt att såväl civilsamhället som sekulära och religiösa organisationer är delaktiga - reagera med lämplig politik för att skapa ett kraftfullt Europa utan diskriminering på grund av ålder eller kön, ett Europa som inte kommer att bli gammalt utan att se nya, starka generationer växa fram.
Jean-Luc Mélenchon: I betänkandet argumenteras för att den förväntade ökningen av livslängden inte får leda till en försämring av arbetstagarnas rättigheter. Det är emellertid precis vad som från början till slut förespråkas i betänkandet. Att höja pensionsåldern så mycket det går bortom de 64 år som utlovades i Europa 2020-strategin, främja otrygga anställningsformer och ersätta det rullande finansieringssystemet med ett system som bygger på fonderade medel är några av de åtgärder som Europaparlamentet ställer sig bakom om det röstar för detta betänkande. Jag röstar emot denna exempellösa sociala tillbakagång.
Nuno Melo: Den demografiska utmaningen och solidaritet mellan generationerna är centrala punkter för en bättre framtid. Därför måste vi med kraft stå emot alla faktorer som minskar den demografiska tillväxten, framför allt otillräckliga välfärdsutbetalningar, den långsamma och svåra integreringen på den riktiga arbetsmarknaden, långa perioder av otrygg eller tillfällig anställning och bristande stöd till unga par är några av anledningarna till att ungdomar väntar med att bilda familj och skaffa barn. Att livslängden förväntas öka allt mer innebär dessutom att antalet äldre människor ökar, med de följder detta för med sig. Solidaritet mellan generationerna måste därför stärkas så att vi få ett rättvisare och mer balanserat samhälle.
Louis Michel och Frédérique Ries: Att EU-medborgarnas förväntade livslängd stadigt ökar är goda nyheter och gynnar dynamiken och utbytet mellan generationer. Sett till framtiden för våra pensionssystem ger en åldrande befolkning emellertid de politiska beslutsfattarna och de som förespråkar balanserade budgetar huvudvärk. Om vi till detta lägger de låga födelsetalen i många av EU:s 27 medlemsstater liknar solidariteten mellan generationerna Marcel Prousts madeleinekaka där de europeiska samhällena drömmer sig tillbaka till en svunnen tid. För att parafrasera Thomas Manns utmärkta betänkande: EU måste ta sig an den demografiska utmaningen, och Jean Bodins berömda ord ”människan är den enda rikedomen” ter sig nu självklara. Det finns bara ett sätt att bevara ett rättvist samhälle som arbetar i en anda av solidaritet, med andra ord ett samhälle där vi vägrar att belasta framtida generationer med vår statsskuldbörda och som gynnar en balans mellan antalet pensionärer och den aktiva befolkningen. Man måste ofrånkomligen använda sig av flera olika strategier. Det måste finnas flexibilitet på arbetsmarknads- och pensionsområdet, en humanistisk och realistisk invandringspolitik och rullande finansieringssystem och system som bygger på fonderade medel måste komplettera varandra. Det är anledningen till att delegationen från Mouvement Réformateur röstade emot punkt 99, som just avsåg den sistnämnda frågan.
Alexander Mirsky: Jag är i stort positiv till Thomas Manns betänkande. Jag måste dock framhålla att betänkandet tar upp för många ämnen och inte kommer med några lösningar på problemen. Frågan om diskriminering av utsatta etniska grupper är mycket viktig och måste bedömas separat. I Lettland finns exempelvis 200 000 lettgaller som inte ens kan få grundskoleutbildning på lettgalliska. Vi har vid otaliga tillfällen tagit upp denna fråga i det lettiska parlamentet. Än så länge är emellertid ingen ur den lettiska eliten ens intresserad av att diskutera frågan.
Andreas Mölzer: EU har en befolkning som blir allt äldre. År 2060 kommer det bara att gå två vuxna i arbetsför ålder på varje person över 65. För närvarande är detta förhållande 4:1. Den äldre generationen riskerar därför att bli en stor börda för den arbetande befolkningen som ansvarar för att hålla i gång ekonomin. Eftersom pensionsåldern förväntas höjas bör man anpassa arbetsförhållandena för äldre. Äldre anställda bör ges bättre möjligheter att delta på arbetsmarknaden. Det behövs även en ny samhällssyn för att se till till att äldre människor t.ex. inte längre diskrimineras på grund av sin minskade arbetskapacitet. Även om förslagen om sunt åldrande verkligen bör välkomnas lägger jag ned min röst eftersom det fortfarande återstår en del oklarheter i frågan om ett längre arbetsliv.
Franz Obermayr: Vår befolkning minskar och blir äldre och utgör därför en allt större börda för pensionssystemen. För att kunna möta framtidens demografiska utmaningar behövs en konsekvent familjevänlig politik. Okontrollerad massinvandring till EU är emellertid fel strategi. Därför har jag lagt ned min röst.
Alfredo Pallone: Jag röstade för Thomas Manns betänkande. De senaste decenniernas utveckling i EU och i de olika medlemsstaterna har medfört förändringar och uppenbara sociala konsekvenser som kräver stöd från EU-institutionerna. Utvecklingsbegreppet är intimt förknippat med ekonomiska, sociala och kulturella frågor, i så mån att dessa sektorer inte kan separeras när man talar om globaliserings- och utvecklingsprocessen. EU-institutionernas arbete bör därför sträva efter att minska och ge stöd för att motverka denna ojämlikhet som orsakar bristande social sammanhållning. Detta gemensamma ideal skulle medföra större social sammanhållning, mindre ekonomisk ojämlikhet och en balanserad individuell och kollektiv samhällsutveckling. Utveckling och social sammanhållning får inte ses som fiender till framsteg utan som en integrerad del av en kraftfullare integrering och samexistens i samhället. Den demografiska utmaningen till följd av den åldrande befolkningen innebär därför att vi måste snabba på processen och ompröva vissa sociala strukturer och program så att vi kan anpassa dem till det nya samhällslandskapet.
Georgios Papanikolaou: Det demografiska problemet gör vikten av livslångt lärande som en produkt av solidariteten mellan generationerna till ett mer aktuellt ämne än någonsin. Kunskap, utbildning, yrkesutbildning och information har inga åldersgränser. I budgeten för 2011 var ökningarna av anslagen till livslångt lärande emellertid sorgligt små, och detta trots löftena i Europa 2020-strategin och trots medlemsstaterna löfte att investera i utbildning för alla medborgare, oavsett ålder. I betänkandet medges att vi måste skapa instrument för att medborgarnas vidareutbildning och stärka de som redan finns, exempelvis Grundtvigprogrammet och Leonardo da Vinci-programmet. Förslaget är ett steg i rätt riktning. Därför röstade jag för betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves: I ett EU där allt fler människor lever allt längre, där födelsetalen i allmänhet är låga och där den demografiska pyramiden redan är inverterad är det viktigt att vi funderar över ”den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna”. Därför välkomnar jag detta betänkande som ligger helt rätt i tiden.
I stort ställer jag mig dessutom bakom innehållet i betänkandet, särskilt när det gäller äldre människors rätt att fortsätta arbeta om de så önskar, vilket faktiskt passar ihop med det ”aktiva åldrande” som främjas, och även när det gäller anställbarheten för de ungdomar som går arbetslösa längre än fyra månader.
Aldo Patriciello: Å ena sidan innebär demografiska förändringar att människor lyckligtvis förväntas leva längre och vara fysiskt och mentalt aktiva längre upp i åren. Å andra sidan har medlemsstaternas födelsetal varit fortsatt låga i decennier och den äldre generationen utgör en allt större andel av befolkningen. Gränsen för kontraktet mellan generationerna har nåtts. Aktivt åldrande innebär en process där man maximerar människors möjligheter att hålla sig friska, delta i det lokala samhällslivet och förbättra sin livskvalitet i takt med att de blir äldre. Jag är fast övertygad om att 2012 bör förklaras som europeiskt år för aktivt åldrande och solidaritet mellan generationerna, i syfte att lyfta fram unga och äldre människors bidrag till samhället. Därför har jag gjort mitt bästa här för att ge allt det stöd som behövs för att EU ska klara denna utmaning.
Rovana Plumb: Åldersdiskriminering undergräver solidariteten mellan generationerna, vilket är förbjudet enligt fördraget men som ändå är utbrett och allvarligt begränsar ungdomars och äldres tillträde till arbetsmarknaden, social trygghet och vissa förmåner. Jag röstade för att medlemsstaterna i stället för att enbart prioritera åtgärder i syfte att skydda sin inhemska arbetskraft bör vidta kraftfulla åtgärder för att avskräcka den grå eller svarta ekonomi som består av oreglerad arbetskraft, som i de flesta fall drabbar kvinnor, och som har en kraftigt negativ inverkan på EU:s arbetsmarknad. Samtidigt måste svart arbete bekämpas med hjälp av konkreta åtgärder och sanktioner mot arbetstagare och/eller mellanhänder. Jag röstade även för att medlemsstaterna och kommissionen ska förbättra sitt samarbete inom övervakningen av hälso- och sjukvårdstjänsterna, ett samarbete inom vilket medlemsstaterna skulle kunna överväga att inrätta ett kontaktnät för de nationella hälso- och sjukvårdstjänsterna genom vilket det skulle vara möjligt att på både nationell och europeisk nivå få upplysningar om de hälso- och sjukvårdstjänster som erbjuds och om deras kvalitet samt framföra klagomål om dessa tjänsters kvalitet.
Paulo Rangel: Rättvisa mellan generationerna kommer att vara en av utmaningarna för EU:s socialpolitik de kommande åren. Detta betänkande kommer därför vid rätt tidpunkt och bör verkligen välkomnas, eftersom det betonar behovet av att skydda solidariteten mellan generationer och pekar på hur detta kan uppnås, framför allt när det gäller att främja en politik för aktivt åldrande.
Evelyn Regner: Jag har röstat för betänkandet om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna eftersom den rekommendation om att ändra sättet att finansiera pensionerna som fanns med i det ursprungliga betänkandet inte antogs av Europaparlamentet. Jag är stark motståndare till kravet på att uppmuntra privat pensionssparande och att se till så att de offentliga pensionerna i genomsnitt inte är högre än jämförbara pensioner i den privata sektorn. Privata pensionsfonder bör dessutom inte spela en viktigare roll för att minska den framtida bördan av statliga pensionsutbetalningar. Jag anser att det rullande finansieringssystemet är det ekonomiskt mest förnuftiga och hållbara systemet. Jag har emellertid röstat emot det avsnitt i resolutionen där medlemsstaterna uppmanas att ”överväga en reglerad arbetskraftsinvandring (invandring från tredjeländer till EU)”. Som jag tolkar detta innebär denna skrivning att arbetskraftsinvandring från tredjeländer bedöms som något positivt.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Vi i De gröna stöder texten eftersom punkt 99 (om finansiering med privata/fonderade medel) ströks, och eftersom resten av texten har vissa positiva gröna inslag. Till exempel ska åtgärder som rör pensionsåldern baseras på den berörda personens behov. Perioder som ägnas åt arbete, studier, vård eller ideellt arbete kompletterar varandra och ger värdefulla erfarenheter i alla åldrar, det finns ett behov av att bekämpa åldersdiskriminering och att fastställa landsspecifika mål för tillgången till utbildning och livslångt lärande för äldre arbetstagare, uppdelat per åldersgrupp och kön. Anställbarheten bland äldre beror också på självbestämmande, individuella valmöjligheter för arbetstagarna och bättre balans mellan arbetsliv och privatliv. För att undvika en oproportionerlig börda för kvinnorna på grund av ett ökat vårdbehov i ett åldrande samhälle bör arbetsliv och omsorg göras förenligt för både män och kvinnor i alla medlemsstater och fördelas jämnt mellan kvinnor och män.
Oreste Rossi: Den del av detta betänkande där det föreslås sänkta skatter och minskade administrativa bördor för företag är positiv. Detta är ett viktigt mål för att minska konkurrensen från tredjeländer där skatter, produktionskostnader och arbetskostnader är betydligt lägre än i EU.
Eftersom befolkningen både har blivit äldre och fått bättre hälsa är det också positivt att man föreslår att begränsa ålderspensionsåtagandena genom att låta dem som så önskar fortsätta arbeta. Det är beklagligt att ändringsförslag som vi inte kan acceptera har använts för att få med delar som inte alls är relevanta för betänkandet och som har till mål att uppmuntra integrationen av personer från länder utanför EU. Detta beslut, som fattades av en majoritet av kammaren, tvingar oss tyvärr att rösta emot betänkandet.
Marco Scurria: Jag passar på att betona att ett mänskligt samhälle måste baseras på principen om rättvisa mellan generationerna, och att åldersdiskriminering hotar solidariteten mellan generationerna, leder till fattigdom och är förbjuden enligt grundfördragen.
Arbete omfattar mer än förvärvsarbete och att både unga och äldre i hög grad, genom arbete i familjen och samhället, bidrar till att vårt samhälle får ett mänskligare ansikte och till att stabilisera tjänster och anställningar.
I detta betänkande uppmanar vi regeringarna att underlätta och erkänna ideellt arbete, det lokala samhällsbygget och den vård och omsorg som utförs ideellt i samhället och inom familjen och att utan dröjsmål lösa juridiska ansvarsfrågor på detta område.
Czesław Adam Siekierski: Hela Europa står inför demografiska förändringar, däribland en åldrande befolkning, låga födelsetal, migrationsströmmar från fattiga till rika länder, ökad förväntad livslängd, sent inträde på arbetsmarknaden, en ökning av antalet ensamhushåll och hushåll utan barn etc. Tillsammans skapar allt detta det enorma behov av förändring som de nya demografiska utmaningarna och den allt mer framträdande roll som arbetet med att föra generationerna samman innebär. Vi måste införa ett väl uttänkt system för bokföring mellan generationerna, tillsammans med reformer av det sociala omsorgssystemet och skattesystemet i EU, inklusive pensionssystemen, garantier för lämplig vård till den äldre generationen och undvika den process som ger den unga generationen en allt större skuldbörda. Därför måste vi reformera stabilitets- och tillväxtpakten så att medlemsstaterna kan nå sina mål och göra sina pensionssystem mer stabila.
Marc Tarabella: Thomas Manns betänkande om den demografiska utmaningen och solidariteten mellan generationerna belyser de utmaningar som den demografiska förändringen innebär, framför allt arbetslöshet och osäker anställning, utbildning och diskriminering som drabbar utsatta grupper. Betänkandet lyfter fram behovet av solidaritet mellan generationerna och lägger fram en del relevanta förslag, nämligen ett initiativ om en EU-pakt för personer över 50 år som innehåller bekämpning av åldersdiskriminering, målet om full sysselsättning fram till den obligatoriska pensionsåldern och stöd för att återintegrera äldre funktionshindrade. Att jag lade ned min röst vid slutomröstningen, när betänkandet var mer än tillfredsställande, beror på att punkt 24, som syftar till att avskaffa den obligatoriska pensionsåldern, finns kvar. Om vi inte längre har några skyddsmekanismer som gör det möjligt för våra äldre att gå i pension kan vi inte längre garantera dem en bra avslutning på livet. Jag vägrar att se på när våra äldre arbetar fram till sin död som på 1800-talet.
Nuno Teixeira: Solidaritet är ett av de grundläggande värdena i EU och dess förverkligande i fråga om jämställdhet mellan generationerna är därför mycket viktigt. Medlemsstaterna står inför en rad demografiska och sociala utmaningar som gör det nödvändigt att skapa solidaritet mellan generationerna. Ökad förväntad livslängd och sjunkande födelsetal kommer att få förskräckliga konsekvenser för EU:s sociala system om inte specifika åtgärder vidtas.
Mot bakgrund av den nuvarande situationen tror parlamentet att det finns ett behov att inleda en dialog som syftar till att bygga relationer mellan generationerna. Betänkandet skär över många sektorer, från utbildning och sysselsättning för både unga och gamla, till hälsopolitik och socialförsäkringsbidrag, familjepolitik och födelsetal, och till och med utvecklingen av välfärdssystem, och kulminerar med migrationspolitik i syfte att lösa problemen med det åldrande samhället.
Jag hoppas initiativen i det här betänkandet kan genomföras och att såväl rättvisa som en dialog mellan generationerna kan bli verklighet i EU.
Viktor Uspaskich: Mina damer och herrar! I betänkandet påpekas det helt riktigt att den stadigt minskande befolkningen i Europa och den fortsatta trenden med låga födelsetal skapar många utmaningar för ekonomin och samhället i EU. Därför kommer den europeiska arbetsmarknaden huvudsakligen att uppleva negativa strukturella förändringar. I Litauen förvärras dessa demografiska problem ytterligare av att unga människor massutvandrar för att arbeta utomlands. Vi är ett litet land som snabbt förlorar våra mest aktiva medborgare i åldern 25-40 år i vars uppväxt och utbildning det har satsats mycket. Litauen behöver dessa unga människors kunskap, erfarenhet och arbetsförmåga för att kunna övervinna de demografiska utmaningar som nämnts. Därför stödjer jag initiativet EU-garanti för ungdomar som föreslås i betänkandet och går ut på att unga människor efter en arbetslöshetsperiod på sex månader ska erbjudas en arbetsplats, en lärlingsplats eller kompletterande utbildning. Dessutom måste det göras mer för att öka födelsetalen. Tillgången till högkvalitativ barnomsorg, utbildning och mentorskap för barn är ett första steg i rätt riktning. Vi måste också få ett slut på den sociala utestängningen av äldre. Vi måste övertyga ekonomin och hela samhället att äldre människor inte är någon börda utan att deras erfarenheter, bedrifter och rika kunskaper kan komma till nytta för alla generationer.
Marie-Christine Vergiat: Jag röstade emot det här betänkandet som återigen visar hur de majoriteter som styr EU är oförmögna att lyssna på de europeiska medborgarnas krav.
Fastän medlemsstaterna har ensam behörighet i dessa frågor anser jag att Thomas Mann med sitt betänkande förstör såväl de sociala framsteg som gjorts som subsidiaritetsprincipen.
I betänkandet uppmuntras bland annat medlemsstaterna att främja arbete efter pensionsåldern och ta fram fler incitament för att få personer över 60 år att arbeta längre genom att anpassa arbetsplatserna till deras hälsotillstånd.
Framför allt måste äldre människor ha rätt till en anständig pension så att de kan leva ett värdigt liv.
Dessutom är det främst upplägg för förtidspension som används för att möta behoven hos arbetstagare som närmar sig slutet på sin karriär, och ändå försöker Thomas Mann kort och gott att rasera dem.
Emellertid välkomnar jag att parlamentet avfärdat ett avsnitt som innehåller en uttrycklig uppmaning om att ersätta det rullande finansieringssystemet med ett system som bygger på fonderat kapital.
Under förevändningen av solidaritet mellan generationerna känner Thomas Mann till och med att han vill påminna oss om att äldre människor måste behandlas likvärdigt och med respekt för deras grundläggande rättigheter. Och det är också min uppfattning.
(Röstförklaringen avbröts i enlighet med artikel 170 i arbetsordningen.)
Hermann Winkler: Som alltid har Thomas Mann gjort ett mycket bra jobb på ett känsligt område. Därför kunde jag rösta för betänkandet. Jag vill dock bara i korthet tillföra en annan aspekt till diskussionen. I egenskap av parlamentsledamot från Saxony, en region som är hårt drabbad av den demografiska förändringen, och ledamot av utskottet för industrifrågor, forskning och energi samt föredragande av initiativbetänkandet om gemenskapens innovationspolitik vill jag säga att vi på EU-nivå, men framför allt i medlemsstaterna, givetvis måste fortsätta att bekämpa den demografiska förändringen och göra regionen mer attraktiv för unga människor. Detta kan vi göra främst genom att öka den ekonomiska tillväxten, skapa nya jobb och utforma en skräddarsydd utbildningspolitik. Jag vill dock också understryka äldre arbetstagares betydelsefulla roll i fråga om innovation i små och medelstora företag. Äntligen har EU insett att det särskilt i små och medelstora företag inte bara är nya tekniska uppfinningar som är innovativa utan även till exempel förmågan att anpassa en produkt så att den motsvarar kundens specifika önskemål eller att förbättra serviceprocesser. Det är i synnerhet inom det här området som äldre medarbetare har en mycket rik erfarenhet och kan göra ett företag innovativt. Därför måste vi bekämpa åldersdiskriminering på arbetsplatsen. EU och medlemsstaterna måste ta hänsyn till detta i all sin sociala lagstiftning och arbetslagstiftning.
Anna Záborská: Låt oss inte förvillas av terminologin - det betänkande vi har antagit handlar mer om att hitta nya arbetsresurser än om solidaritet. Den demografiska krisen är inget nytt. Några av oss har uppmärksammat den under mycket lång tid. Under många år har vi sagt att EU åldras och dör. Nu står vi inför det och letar desperat efter en lösning. Kan logiken ge oss många lösningar? Återinför pensionsåldern, höj födelsetalet, se till att fler kvinnor får en formell anställning, öka invandringen och integrera invandrarna i vårt samhälle. Vi är villiga att göra allt detta och i betänkandet tas alla dessa aspekter upp. Jag är dock inte helt säker på att det kommer att hjälpa - och i så fall hur länge. Det beror på att vi nu bara försöker hantera konsekvenserna utan att ta tag i roten till problemet. Vi beter oss som deltagarna i ett pyramidspel som ser att pyramidens bas börjar stagnera. Vi letar efter nya deltagare som kan få basen att växa. Men genom att medvetet ge en ny betydelse åt ord som ”solidaritet” och begrepp som ”balans mellan arbetsliv och privatliv” förstör vi den sanna solidariteten och tar barnen ifrån sina föräldrar. Trots detta röstade jag för det här betänkandet eftersom jag ser det som ett viktigt inslag till den grundläggande debatten om EU-befolkningens överlevnad.
Elena Oana Antonescu: Forskningen bidrar på ett väsentligt sätt till ekonomisk tillväxt, skapande av jobb och utveckling av ren och hållbar energi. Jag är för att öka forskningsfinansieringen i EU eftersom det är avgörande för oss att inrätta ett europeiskt område för forskningsverksamhet som säkerställer att forskningen håller högsta möjliga kvalitet och gör den ändamålsenlig och effektiv så att Europa kan locka till sig och behålla de bästa forskarna och göra EU:s ekonomi mer innovativ och kunskapsbaserad. EU måste investera i forskning för att kunna utveckla nya produkter och tjänster som förbättrar medborgarnas livskvalitet. Jag röstade för det här ramprogrammet för forskning eftersom jag anser att det uppmuntrar forskare, akademiker, det civila samhällets organisationer, företag och industri att delta i forskningsprojekt.
Sophie Auconie: Forskning och utveckling är två stora utmaningar som vi måste ta oss an för att bygga EU:s framtid i dagens globala sammanhang. Därför stöder jag parlamentets initiativ till ett förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning. Jag och mina ledamotskolleger anser således att kommissionens meddelande om ett förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning innehåller förslag på seriösa och kreativa åtgärder för att undanröja de hinder som deltagarna i ramprogrammen för forskning stöter på. Det handlar om att förvaltningen av den europeiska forskningsfinansieringen bör vara mer baserad på förtroende och risktolerans gentemot deltagare på alla stadier i projekten och styras av flexibla EU-regler. Resolutionen speglar att dagens system är alltför kontrollinriktat vilket leder till slöseri med resurser och ett lågt deltagande. Slutligen välkomnar vi den allmänna tendensen att förkorta den genomsnittliga handläggningstiden för att bevilja och betala ut stöden även om det fortfarande finns utrymme för förbättringar.
Liam Aylward: Jag stöder till fullo det som sägs i betänkandet om att vidta åtgärder för att förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning. Byråkrati och besvärliga administrativa villkor och regler komplicerar ansökningsförfarandet och gör det svårt för mindre organisationer och små och medelstora företag att försöka få finansiering för sin forskning. Eftersom forskarvärlden i sig efterlyser att man ska anpassa reglerna, förenkla förfaranden och krav samt öka förtroendet för EU:s forskningsfinansiering är det nu tämligen tydligt att det finns ett behov av att förenkla finansieringen och administrationen av forskning för att se till att forskning och innovation kan genomföras effektivt och i hela EU. Förenkling och effektivisering skulle ha positiv inverkan på forskningssituationen i EU liksom på alla berörda parter. Jag instämmer helt i parlamentets uppmaning att förenkla genomförandet av ramprogrammen för stabilitetens och rättssäkerhetens skull.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för det här betänkandet. Vetenskap, utbildning och innovation är viktiga förutsättningar för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen. EU måste investera i innovation för att kunna utveckla nya produkter och tjänster. Dessa skapar nya möjligheter till sysselsättning och tillväxt, vilket stärker EU:s konkurrenskraft och medborgarnas livskvalitet. Forskningsvärlden har under en tid uttryckt sin oro över att genomförandet av forskningsprogram liksom innovationsutvecklingen inte sker i den takt man hoppats på grund av komplicerad byråkrati. Detta är i synnerhet ett problem för mindre organisationer, små och medelstora företag, nystartade högteknologiska företag och mindre institut, universitet och forskningscentrum. Det finns konkreta önskemål om förbättringar och förenklingar av finansieringen och administrationen av forskningen. För närvarande gäller olika regler och förfaranden för olika instrument i ramprogrammet, vilket väsentligt försvårar de berörda parternas möjligheter att lämna in ansökningar. Jag håller med om att vi i debatten om det åttonde ramprogrammet för forskning bör koncentrera oss på att förenkla administrativa förfaranden och se till att alla regler och förfaranden tolkas och tillämpas på ett enhetligt sätt i alla program och instrument.
Sebastian Valentin Bodu: EU är mycket väl medvetet om att forskning och innovation är nyckeln till framtiden där de inte bara kommer att skapa nya produkter utan också nya jobb och resurser, och i förlängningen även ekonomisk tillväxt. Den här utvecklingen ger otvivelaktigt skjuts åt EU:s konkurrenskraft och förbättrar livskvaliteten för medborgarna. Den ökade byråkrati som förknippas med tillgången till finansiering för forsknings- och utvecklingsprogram bidrar under dessa omständigheter till att dämpa entusiasmen hos dem som redan börjat visa att de tappat förtroendet för den här processen. Dagens system bör ersättas av ett system där man har större förtroende för de sökande. Ett sätt skulle kunna vara att förenkla övervakningen av finansiella och administrativa aspekter av projekt samtidigt som de vetenskapliga och tekniska bedömningarna förstärks. Till att börja med bör det vara möjligt att förenkla det administrativa kontrollförfarandet och därmed visa forskningsvärlden och näringslivet ett större förtroende. Det är nödvändigt att skapa en balans mellan förtroende och kontroll, mellan risktagande och de faror som risken medför, för att kunna säkerställa en sund förvaltning av EU:s forskningsmedel.
Vito Bonsignore: Jag vill gratulera till det arbete som utförts av föredraganden, Maria da Graça Carvalho. Jag är helt övertygad om att vetenskap, innovation och forskning är de viktigaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt och skapande av jobb i EU. Det är ingen slump att forskning och utveckling har hög prioritet i Europa 2020-initiativet. Därför är det dags att EU satsar mer på dessa områden. För att kunna konkurrera på världsscenen måste EU utveckla innovativa produkter och moderna tjänster. Detta har medfört att antalet ansökningar om finansiering ökar varje dag, vilket i sin tur gör att det behövs en allmän förenkling av kraven på ekonomisk redovisning och en harmonisering av de varierande regler och förfaranden som tillämpas i dag. Jag röstade för betänkandet eftersom jag håller med om att vi måste ge en snabb respons till forskningsvärlden som varit mycket tydlig med att den vill ha en förändring. Jag välkomnar föredragandens förslag om att forskningsfinansiering inte ska baseras på resultat som kan leda till att forskarnas vetenskapliga ambitioner sänks utan på vetenskapliga kriterier och därmed excellens. Att förenkla administrationen måste bli en av EU:s viktigaste prioriteringar, samtidigt som ramprogrammet ska göras mer internationellt och på så vis erbjuda större möjligheter till samarbete med tredjeländer, däribland utvecklingsländer.
Maria Da Graça Carvalho: I betänkandet föreslås en förenkling av övervakningen av finansiella aspekter och en förbättring av den tekniska och vetenskapliga bedömningen genom ett system för sakkunnigbedömning som grundar sig på meriter. Betänkandet är dock bara början på en process som inte är enkel. Det är nu upp till kommissionen att genomföra rekommendationerna, och för att den ska lyckas med det måste arbetet följas upp och kommissionen få politiskt stöd från parlamentet och rådet. I framtiden kan förenklingsprocessen utökas till andra EU-program, inte minst inom strukturfonderna. Om programmen har enklare regler blir de också mer öppna och effektiva. Jag vill även tacka för hjälpen från mina kolleger, det belgiska ordförandeskapets minister Benoît Cerexhe och kommissionären Máire Geoghegan-Quinns, och alla andra som bidragit till det offentliga samrådet. Det är nödvändigt att förenkla tillgången till forskningsfinansiering och utveckla ett system för bedömning som baseras på ett ömsesidigt förtroende mellan alla berörda parter för att stärka europeisk forskning och utveckling och göra EU till en attraktiv plats där man kan leva, arbeta och ha det bra.
Carlos Coelho: Forskning och utveckling spelar en mycket viktig roll för att EU ska kunna uppnå målen i Europa 2020-strategin. EU:s program inom forskning och utveckling har ökat väsentligt de senaste åren, både när det gäller ansökningar och budgetanslag. Emellertid är det svårt för små och medelstora verksamheter att hantera den komplexitet och byråkrati dessa program medför. Att få tillgång till programmen och förbereda förslag är fortfarande mycket svårt, i synnerhet för dem som gör det första gången. Den administrativa börda som är förknippad med att administrera projekt och redovisning anses vara allt för betungande och den tid det i genomsnitt tar från att anslaget beviljas till att det betalas ut är allt för lång. Mekanismerna i ramprogrammen måste därför omedelbart förnyas och förenklas så att det blir lättare att övervaka de finansiella och administrativa aspekterna av olika projekt samtidigt som de vetenskapliga och tekniska bedömningarna förstärks. Jag välkomnar kommissionens initiativ att förändra den här situationen och gratulerar föredraganden Maria Da Graça Carvalho till ett utmärkt arbete med att föreslå konkreta åtgärder för att förbättra det nuvarande systemet.
Lara Comi: De skalfördelar som är förknippade med EU:s ramprogram för forskning är EU-institutionernas mest betydande bidrag till välfärd och tillväxt i medlemsstaterna. Detta räcker dock inte i dagens intensiva internationella konkurrens. Det är alltid nödvändigt att övervaka resultat, bedöma potentialen i olika möjligheter och upprätthålla ett nära samarbete med forskningsvärlden, som gör samhället en enorm tjänst. Genom att skära ned på byråkratin och på så vis förenkla anbudsförfaranden skulle forskare kunna koncentrera sig på sina professionella mål och använda resurser och kunskaper som annars skulle vara bortkastade. Vi ska inte glömma bort att tanken med att bevilja finansiering är att den ska användas effektivt. Även om ett väl utfört arbete är en förutsättning för att uppnå effektivitet är det oacceptabelt att forskningen ska hindras för att forskare måste ägna sig åt byråkrati som kanske inte ens tjänar något till.
António Fernando Correia De Campos: Jag röstade för det här viktiga betänkandet som syftar till att förenkla reglerna för finansiering och genomförande av det sjunde ramprogrammet (FP7). Det råder en bred enighet om betänkandet som sådant eftersom förenkling är nödvändigt för att stärka forskningens konkurrenskraft och dess konsekvenser i EU. I ett EU som inriktar sig på att utveckla en kunskapsekonomi är det viktigt att det främsta finansieringsinstrumentet för forskning och utveckling verkligen till fullo motsvarar forskningsvärldens behov: för att göra programmet mer tillgängligt, för att öka attraktionskraften hos ett europeiskt område för forskningsverksamhet, för att öka tonvikten på högsta möjliga kvalitet, för att förbättra grundförutsättningarna för teknisk innovation och överföra teknik till europeiska företag. Betänkandet ger kommissionen tydliga riktlinjer och förslag för att förenkla det sjunde ramprogrammet. Kommissionen bör fortsätta på denna linje i förberedelserna inför det kommande åttonde ramprogrammet, och placera användaren i centrum. Europeisk forskning ska inte behöva fortsätta att bära bördan av de rutinmässiga misstag som hittills har påverkat ramprogrammen.
Corina Creţu: Jag röstade för att förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning eftersom det är en så viktig aspekt av utvecklingen inom vetenskap och utbildning. Detta kan i sin tur bidra till att skapa nya jobb och främja ekonomisk tillväxt och på så vis stärka EU:s konkurrenskraft och förbättra livskvaliteten för medborgarna. Det nuvarande systemet ska ersättas av ett system som visar större förtroende för intressenterna. I takt med att antalet ansökningar om finansiering har ökat har även kontrollmekanismerna byggts ut i en strävan att se till att EU-medel används på ett korrekt sätt. Det är nödvändigt att skapa en balans mellan förtroende och kontroll, mellan risktagande och de faror som risken medför, för att säkerställa en sund finansiell förvaltning av EU:s forskningsmedel. Ett annat skäl till att jag röstade för betänkandet är att det innehåller ett uppmuntrande budskap till nya medlemsstater i Östeuropa. Dessa kan nu på ett enklare sätt få tillgång till relevant finansiering och på så vis höja sin forskning till samma nivå som i väst.
Ioan Enciu: Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att det fanns vissa brister i genomförandet av det sjunde ramprogrammet (FP7) för forskning som gjorde det svårt att tillämpa det i praktiken på ett optimalt sätt. Jag anser att det här förslaget från parlamentet innehåller de lösningar som behövs för att göra det enklare att tilldela anslag, göra mindre entreprenörer och de som är nya i systemet mer delaktiga samt öka synergierna mellan det sjunde ramprogrammet och andra EU-program såsom strukturfonderna.
Edite Estrela: Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att forskning i hög grad bidrar till ekonomisk tillväxt, skapande av jobb och miljömässig hållbarhet. Vid sidan av de förenklingar som man föreslagit bör EU lägga fram en detaljerad plan för utveckling av forskningsinfrastrukturen i de nya medlemsstaterna i syfte att skapa lika möjligheter för alla medlemsstater att få tillgång till finansiering.
Diogo Feio: Först av allt vill jag gratulera Maria da Graça Carvalho för hennes arbete med det här betänkandet och för resultatet av omröstningen, både i utskottet för industrifrågor, forskning och energi och här i parlamentet. Naturligtvis är den här framgången ett resultat av hennes arbete och engagemang i frågor om innovation, forskning och vetenskap. Jag vet att forskning och innovation på ett väsentligt sätt bidrar till ekonomisk tillväxt och skapande av jobb, vilket är av grundläggande betydelse för EU:s nuvarande ekonomiska återhämtning. Dessutom bidrar de till Europa 2020-strategin. Det officiella samtalet för att främja forskning och utveckling är inte tillräckligt för att uppnå detta. Som föredraganden säger: ”Nyligen undertecknade 13 000 forskare en framställning med krav på ytterligare förenkling av och förtroende för EU:s forskningsfinansiering.” Därför är det, som föredraganden mycket riktigt påpekar, absolut nödvändigt att vidta åtgärder för en administrativ och finansiell förenkling. Det här betänkandet visar vägen. Jag hoppas att vi väljer den.
Françoise Grossetête: Det är av avgörande vikt att vi skapar incitament för forskare och investerare att stanna kvar i Europa. EU måste därför prioritera kampen mot kompetensflykten.
För att göra det måste vi omforma och förenkla administrationen och finansieringen av ramprogram för forskning. Finansiella resurser måste tilldelas på ett mer direkt sätt till förmån för våra företag, universitet och forskningslaboratorium.
Det alltför kontrollinriktade systemet för forskningsfinansiering leder till slöseri med resurser.
Som det konstateras i betänkandet måste den allmänna tendensen vara att förkorta den genomsnittliga handläggningstiden för att bevilja och betala ut stöden och på så vis locka fler till att medverka i dessa forskningsprogram. Det är livsviktigt att vi kastar av oss denna administrativa tvångströja som hindrar dessa program från att fungera effektivt.
Alan Kelly: EU:s forsknings- och innovationsprogram ökar och allt fler ansöker om finansiering. Därför är det viktigt att de som ansöker om stöd inte hindras av processen, och arbetet med att förenkla programmet är således varmt välkommet.
Petru Constantin Luhan: Jag röstade för betänkandet på grund av tre faktorer. Den första är kopplingen till det jag ägnat mig åt tidigare. Jag har nämnt medborgarnas särskilda uppmärksammande av forskning om tidig upptäckt och förebyggande av cancer. Det har blivit uppenbart att forskning spelar en avgörande roll när det gäller att förbättra människors liv, förutsatt dock att det finns ett tydligt samband. Därför anser jag att det här betänkandet som syftar till att förenkla beviljandet av stöd till forskning, utveckling och innovation via det sjunde ramprogrammet förtjänar att stöttas. Den andra faktorn har att göra med att små och medelstora företag är mycket betydelsefulla för den ekonomiska utvecklingen och för EU:s globala konkurrenskraft framöver. Det som fick mig att välkomna det här betänkandet och rösta för det är dess åtgärder för att ge tillgång till information och underlätta små och medelstora företags medverkan genom förslagen om ”en gemensam kundtjänst” och pilotprojektet för öppen åtkomst samt inledandet av informationskampanjer. Sist men inte minst ställer jag mig bakom förslagen om det åttonde ramprogrammet, som måste bli mer öppet, flexibelt och lättillgängligt. De förslag som ges i betänkandet när det gäller att förenkla, förklara och få tillgång till resultaten är lämpliga.
Nuno Melo: Det är nödvändigt att göra ramprogrammen för forskning mer lättillgängliga för att öka eventuella intressenters motivation att skaffa sig tillgång till dem och säkerställa att inte viktiga EU-medel slösas bort. Vi får inte glömma bort att forskning på ett avgörande sätt bidrar till ekonomisk tillväxt, skapande av jobb och till hållbar och miljövänlig energi. Därför är det dags att samordna nationell, regional och europeisk forskningspolitik, så att det inte finns några stora hinder för att uppnå kostnadseffektiva lösningar. Mot den bakgrunden måste vi gå in för att uppnå förenklingar och harmonisering av regler och förfaranden, men förenkling är inte ett mål i sig utan snarare ett sätt att se till att EU:s forskningsfinansiering blir tilltalande och tillgänglig.
Louis Michel: Forskare, forskningsinstitut, universitet och företag känner en allt större misströstan inför ramprogrammen för forskning på grund av komplexiteten i EU:s upphandlingsförfarande. Europa 2020-strategin syftar dock till att förbättra ramvillkoren och tillgången till finansiering för forskning och innovation och säkerställa att uppfinningsrika idéer kan resultera i nya varor och tjänster som skapar tillväxt och jobb. Därför är det önskvärt att förenkla genomförandet av ramprogrammen för forskning så att vi kan förbättra effektiviteten och skapa förutsättningar för en högkvalitativ forskning. Vi är tvungna att vidta dessa åtgärder såväl för att förbli attraktiva och kunna locka till oss och behålla de bästa forskarna i Europa som för att bibehålla vår konkurrenskraft i den globala ekonomin. Jag välkomnar förslaget till betänkande som eftersträvar en balans mellan förtroende och kontroll, mellan risktagande och riskförebyggande och ett säkerställande av sund finansiell förvaltning.
Alexander Mirsky: Jag håller med om att vi måste förenkla regler och förfaranden inom dessa program, men på ett villkor: att resultaten kommer att vara tillgängliga utan kostnad för alla EU-länder. Annars kommer det att bli så här: Ett EU-land genomför ett forskningsprojekt med hjälp av medel från EU:s strukturfonder och alltså med gemensamma EU-resurser, men när resultatet väl har uppnåtts i form av en ny produkt eller teknik säljer landet dessa till de andra medlemsstaterna. Detta är oacceptabelt. Alla som bidrar med finansiering måste kostnadsfritt kunna få tillgång till resultatet av den forskning som ju faktiskt genomförts med gemensamma EU-medel.
Andreas Mölzer: Under den ekonomiska kris som uppstod till följd av finanskrisen omplacerades 4-5 miljarder euro i EU:s budget till energiprojekt från andra stödfonder som fortfarande hade medel tillgängliga för att bidra till den ekonomiska återhämtningen. Liksom kommissionen förklarade i sin presentation av energistrategin för 2020 krävs en investering på en biljon euro för att utveckla det föråldrade elnätet i Europa de närmaste åren. Man kan räkna med att konsumenterna, snarare än energisektorn, kommer att få betala för detta. En viktig faktor i detta avseende kommer att vara energiforskning, förutsatt att den inriktas på en teknik som verkligen är mer kostnadseffektiv. Vi måste sluta upp med att fokusera på kärnkraft som utgör en risk för miljökatastrofer och som dessutom inte på något sätt är kostnadseffektiv när man räknar med kostnaden för slutförvaring, som fortfarande är ett olöst problem. Vi måste rikta uppmärksamheten på grön teknik. Jag har röstat för betänkandet.
Franz Obermayr: Betänkandet syftar till att förenkla förfaranden och minska kostnader. Det kommer också att stimulera ett ökat deltagande i den privata sektorn. Därför har jag röstat för betänkandet.
Alfredo Pallone: Vi lever i en global ekonomi där konkurrensen inte längre utgörs av lokala, nationella eller europeiska företag. Våra företag, forskare, vetenskapsmän och universitet befinner sig alla i en situation där de måste konkurrera på global nivå med marknader som har oerhört mycket medel till sitt förfogande och som ofta har mycket lägre kostnader än vi. Därför måste vi investera mer i innovation och forskning och mindre i manuellt arbete som till stor del är okvalificerat, eftersom våra kostnader aldrig kommer att kunna konkurrera med de i de nya ekonomiska maktsfärerna. Vi måste skapa nya, högre tjänster, främja hållbar rörlighet, förbättra utbildningen och de tekniska kunskaperna och samordna dessa med behoven på arbetsmarknaden. Jag hoppas att nästa ramprogram ställer alla nödvändiga medel till förfogande för att se till att Europeiska unionen är en förebild på detta område, alltid ligger i framkant och kan locka till sig resurser och mänskligt kapital. Det är detta som är vår utmaning de närmaste åren.
Maria do Céu Patrão Neves: Det är med entusiasm som jag välkomnar antagandet av detta betänkande. Eftersom det handlar om att främja forskning och innovation, vilka utgör drivkrafter för Europeiska unionens nuvarande och framtida tillväxt, ger det uttryck för den gemensamma uppfattningen bland de människor som påverkas mest av det: nödvändigheten att förenkla och övervaka projekts finansiella och administrativa aspekter och samtidigt stärka den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Vederbörlig hänsyn måste tas till detta betänkande från Europaparlamentet vid den nödvändiga förenklingen av de sjunde och åttonde ramprogrammen för forskning, teknisk utveckling och demonstration och alla de program som Europeiska kommissionen har främjat inom området för vetenskap och forskning.
Aldo Patriciello: Jag välkomnar de förenklingsåtgärder som kommissionen redan har vidtagit i och med genomförandet av det sjunde ramprogrammet. Vidare stödjer jag kommissionen i dess ansträngningar att ytterligare förenkla och förtydliga reglerna för att minska utrymmet för olika tolkningar, minska risken för fel och därmed reducera kostnaderna för kontrollerna. De nuvarande reglerna behöver förenklas och förtydligas. Jag beklagar det extremt ökande antalet forskningsorganisationer, samarbetsmodeller och förvaltningsmekanismer och de svårigheter som följer därav, vilket skapar insynsrelaterade problem för budgetmyndigheten och olikartad behandling av stödmottagare.
Rovana Plumb: Vetenskap, utbildning och innovation är viktiga faktorer för ekonomisk tillväxt och skapande av arbetstillfällen. För att kunna utveckla nya produkter och tjänster måste EU investera i innovation. Forskning och innovation är centrala inslag i EU 2020-strategin. Det är dock särskilt svårt för mindre organisationer - små och medelstora företag, nystartade högteknologiska företag och mindre institut, universitet och forskningscentrum - att klara av den komplicerade processen när det gäller att få tillgång till de medel som är öronmärkta för denna sektor. Det vetenskapliga samfundet efterlyser en snabb harmonisering av regler och förfaranden och en allmän förenkling av kraven på ekonomisk redovisning. Nyligen undertecknade 13 000 forskare en framställning med krav på ytterligare förenkling av och förtroende för EU:s forskningsfinansiering. Det är definitivt nödvändigt att förenkla mekanismerna i ramprogrammen för forskning, teknisk utveckling och demonstration, FP7 och FP8, samt i alla Europeiska kommissionens program för vetenskap och innovation.
Jag anser att det behövs mycket mer forskning för att bedöma miljö- och klimatpolitikens effekter på sysselsättningen, och jag uppmanar kommissionen att prioritera detta inom det åttonde ramprogrammet.
Paulo Rangel: Jag vill börja med att betona det utmärkta arbete som min kollega, Maria da Graça Carvalho, har gjort med detta betänkande. Vidare vill jag ta tillfället i akt och offentligt gratulera henne till detta. Med tanke på forskarnas viktiga roll för den ekonomiska utvecklingen och skapandet av arbetstillfällen är det viktigt att till varje pris undvika alltför mycket byråkrati och otillbörliga förseningar, vilket hindrar det vetenskapliga samfundet från att delta. Jag välkomnar därför de förenklingsförslag som har lagts fram för att se till att EU:s forskningsfinansiering blir tilltalande och tillgänglig.
Teresa Riera Madurell: Sedan 1984 har de successiva ramprogrammen för forskning och teknisk utveckling utvecklats på ett betydande sätt och samtidigt växt såväl budget- som områdesmässigt, vilket verkligen är något positivt. Detta har dock också skett till priset av så pass besvärliga deltaganderegler att samarbetet med våra bästa forskare verkligen är hotat. Utöver slutsatserna från det förenklingsseminarium som det spanska ordförandeskapet anordnade i februari behandlar betänkandet kraven från det vetenskapliga samfundet på ett uttömmande och exemplariskt sätt. Därför har jag röstat för ett betänkande som befäster en rad principer och handlingslinjer, till exempel att skapa en stark koppling mellan denna fråga och den framtida budgetplanen efter 2013, den treåriga översynen av budgetförordningen och tillämpningen av en forskningsspecifik godtagbar risk för fel, som alla kommer att vara mycket viktiga för att utarbeta det åttonde ramprogrammet. Det finns dock också en rad mindre betydande förenklingsåtgärder som vi kan införa i det nuvarande ramprogrammet genom god praxis som inte bara kommer att underlätta deltagandet av de nuvarande stödmottagarna utan som jag är övertygad om också kommer att stärka detta deltagande.
Raül Romeva i Rueda: Vi i De gröna/Europeiska fria alliansen gav vårt stöd till betänkandet främst eftersom det inbegriper några av våra huvudfrågor, till exempel det civila samhällets organisationer. Se Buzeks betänkande om det sjunde ramprogrammet, ändringsförslag 278 (bilaga I, avdelning IV - Kapacitet - Forskning till förmån för små och medelstora företag - Verksamheter - stycke 1, strecksats 2a (ny)): hjälpa det civila samhällets organisationer eller nätverk av det civila samhällets organisationer att dra nytta av forskning från forskningsinstitutioner; öppna standarder: minska tidsförlusten för forskare i byråkratiska processer; förenkling är viktigt för alla små aktörer, inklusive små och medelstora företag, men man får inte glömma det civila samhällets organisationer; öppen vetenskap och fria digitala arkiv (hänvisning till Berlindeklarationen); eftersträva komplementaritet mellan ramprogrammet och ramprogrammet för konkurrenskraft och innovation, internationellt samarbete med utvecklingsländer kan kräva särskilda regler.
Oreste Rossi: Jag välkomnar betänkandet eftersom det, i förhoppning om ekonomisk tillväxt, syftar till att stödja forskningssektorn genom att förenkla förfarandena för genomförandet av EU-program. Det är viktigt att optimera skedena när det gäller programtillgången, i linje med principerna om öppenhet, enkelhet, konsekvens och rättssäkerhet, för att underlätta saker och ting för små och medelstora företag, universitet, forskningsinstitut och lokala myndigheter. Upprättandet av ett webbaserat system för forskningsdeltagare kommer att innebära att de snabbt kan få tillgång till programinformation och att samordningen med tredjeländer genom utbyte av bästa praxis förbättras.
Joanna Senyszyn: Jag gav mitt stöd till betänkandet om förenklat genomförande av ramprogrammen för forskning. Den privata sektorns deltagande i ramprogrammen kommer inte att öka om de administrativa rutinerna för upphandlings- och genomförandeförfarandena inte förenklas. Med tanke på det viktigaste bedömningskriteriet - samarbetet mellan industrin och det vetenskapliga samfundet - är chanserna mycket små att de projekt som inte inbegriper deltagande av partner från sektorn för små och medelstora företag kommer att inledas.
Det vanligaste återkommande problemet är dessutom valet av utländska projektpartner. Kommissionen måste hjälpa till mer i detta avseende. Det största hindret för att bygga upp en innovativ ekonomi är att människor antingen inte vet att det sjunde ramprogrammet finns eller är rädda för det. De komplicerade förfarandena får många institutioner att främst koncentrera sig på att erhålla stöd från strukturfonder. Det är inte så tillfredsställande vad polska sammanslutningar hittills har åstadkommit (enligt den utvärdering som gjordes av den polska nationella kontaktpunkten utifrån uppgifter från Europeiska kommissionen). Framgångstakten när det gäller polska sammanslutningars deltagande är 18,56 procent medan den är 13,72 procent när det gäller beviljade bidrag, vilket ska jämföras med den genomsnittliga framgångstakten i EU som är på 22,28 respektive 20,56 procent. Detta innebär en enorm förlust för polsk vetenskap, som har en enorm forskningspotential liksom utmärkta forskare. Man borde utnyttja den möjlighet som ges inom FP7 på ett bättre sätt. Ett förenklat genomförande av FP7 kommer att bidra till en ökad innovation och konkurrenskraft inom EU:s ekonomi på den globala ekonomiska arenan.
Salvatore Tatarella: I dag röstar vi om ett viktigt dokument om förenklade förfaranden för tillgång till ramprogram för forskning och innovation. Vi måste förenkla och harmonisera den rättsliga ramen för europeiska forskningsprogram. Vetenskap, utbildning och innovation är faktiskt grundförutsättningar för ekonomisk återhämtning och skapande av nya arbetstillfällen. Vi måste investera i forskning och innovation om vi vill fokusera på nya produkter och tjänster för att göra EU mer konkurrenskraftigt och samtidigt förbättra EU-medborgarnas livskvalitet. De senaste åren har EU:s forsknings- och innovationsprogram blivit mycket mer omfattande. Detta har även medfört fler regler och administrativa förfaranden som i sin tur har gjort det svårare att delta i EU-upphandlingar. Genom detta dokument uppmanar vi Europeiska kommissionen att undanröja dessa hinder och omedelbart börja förenkla reglerna om tillgång till forskningsfinansiering. Jag röstade för resolutionen i hopp om en större förfarandemässig enhetlighet för att möjliggöra en enklare och mer öppen åtkomst till EU-finansiering som till största del ofta förblir outnyttjad, delvis på grund av förfarandemässiga svårigheter.
Viktor Uspaskich: skriftlig. - (LT) Mina damer och herrar! Innovation är en omöjlighet utan forskningskompetens. Innovation förenat med spetsvetenskap och spetsutbildning utgör en av drivkrafterna för skapandet av arbetstillfällen och ekonomisk tillväxt. EU måste investera i innovation för att kunna utveckla nya produkter och tjänster. Liksom föredraganden konstaterar är det därför viktigt att vi hjälper till att förenkla mekanismerna i ramprogrammen för forskning. Man skulle ha samordnat regler och förfaranden samt förenklat finansieringen och administrationen av forskningen för länge sedan. För de flesta mindre organisationer (nystartade högteknologiska företag eller universitet och forskningscentrum) är det svårt att hantera de nuvarande besvärliga reglerna. Enligt detta års European Innovation Scoreboard, som jämför innovationsresultaten i alla EU-medlemsstater, ligger Litauen under genomsnittet i EU-27. Landet har dock gjort stora framsteg och har en mycket stor potential - Litauen har en av de snabbaste Internet-anslutningarna och en av de bästa mobiltäckningarna i världen. Därför är det mycket viktigt att fortsätta investera i teknisk utveckling och förbättra genomförandet av digitala agendor på medlemsstats- och EU-nivå. Detta kommer att göra EU mer konkurrenskraftigt och förbättra livskvaliteten.
Hermann Winkler: Jag vill gratulera föredraganden till det mångfacetterade och mycket lyckade betänkandet. Hon lyfter fram ett antal områden som behöver förbättras när det gäller förenklingen av de administrativa förfarandena. Det var med glädje som jag röstade för betänkandet. Jag vill göra en kort kommentar om något som jag ofta får höra om från små och medelstora företag i det område som jag representerar, nämligen språkproblemet. Många företag som har rätt att ansöka om EU-bidrag och vars idéer kommer att ge ett mervärde inom EU har inte de språkkunskaper som krävs för att ansöka på engelska. Det sjunde ramprogrammets riktlinjer anger under rubriken ”Tips för en lyckad ansökan” att ansökningar alltid bör lämnas in på engelska även om det är tillåtet att lämna in dem på något av de andra officiella EU-språken. Detta innebär att ett projekt där ansökan inte är på engelska inte har en chans, även om till exempel gruppen i fråga inte har engelska som gemensamt arbetsspråk. För att minska det administrativa arbetet för de företag som dessa stödprogram är avsedda för, bör kommissionen ändra på hur experterna bedömer programansökningarna, så att programansökningarna åtminstone i inledningsskedet kan göras på något av kommissionens tre arbetsspråk.
Anna Záborská: Jag röstade för betänkandet, eftersom vi inte får låta våra bästa resurser digna under en oacceptabel administrativ börda om vi vill att vårt stöd till forskningen i EU ska vara verkningsfullt. Resolutionstexten och debatten om denna har dock återigen bekräftat min åsikt att statliga medel bör användas för att säkra grundläggande allmännyttiga tjänster, medan annan verksamhet, inklusive forskning och företagsverksamhet, bör finansieras av privata medel. Parlamentet bör bara ha två uppgiftsområden. Det första är upprättandet av en grundläggande rättslig ram för att underlätta denna typ av verksamhet. Om vi i dag ställer krav i resolutionen på förenklade mekanismer och instrument i det nuvarande statliga bidragssystemet, kommer vi till rätta med konsekvenserna av problemet och inte orsaken till detta. Det är nämligen de statliga bidragen som är problemet. Det andra uppgiftsområdet är respekten för EU-medlemsstaternas rättigheter. Om vissa medlemsstater förbjuder användningen av människoembryon för forskningsändamål bör inte sådan forskning finansieras av gemensamma EU-medel. Det är som att ta pengar från en hängiven ickerökare och använda dem för att subventionera tobaksodling. Jag är för ett förenklat forskningsstöd. Enligt min mening bör vi sträva efter att skapa gynnsamma förutsättningar för de som vill investera i ny teknik och innovation, snarare än diskutera stödberättigade kostnader och redovisningsrutiner.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom det råder oerhört svåra tider för djurhållningssektorn på grund av de stigande priserna på djurfoder. Vi är antagligen på väg mot en ny råvarububbla. Priserna på den internationella marknaden har redan stigit med över 16 procent i genomsnitt sedan juni månad. Aldrig förr har det gjorts så många förhandlingar på terminsmarknaderna eller handlat om så mycket pengar. Extremt låga räntor och för mycket pengar i jakten på bra affärer håller på att leda till en ökad handel och finansiell spekulation på terminsmarknaderna, utan någon som helst kontakt med realekonomin. Världens största spannmålsbörs, Chicago Mercantile Exchange, uppvisar slående siffror. Affärsrekord slås när det gäller köp av soja, majs och vete. Det praktiska resultatet är att dessa ökningar överförs till de verkliga marknadspriserna, även ett år då det finns mycket gott om spannmål. De ökande djurfoderpriserna orsakar fruktansvärd skada på den redan svåra situationen för våra boskapsuppfödare, som inte kommer att kunna föra vidare ökningarna i det som de säljer på grund av krisen och troligtvis inte kommer att kunna tillgodogöra sig dem.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för detta betänkande. Europeiska producenter är ålagda de hårdaste regleringarna vad gäller livsmedelssäkerhet, livsmedelskvalitet, miljö, djurs hälsa och välbefinnande samt arbetsvillkor. Detta innebär avsevärt högre produktionskostnader för producenterna som därmed har en konkurrensmässig nackdel i förhållande till producenter i tredjeländer. Djurhållningssektorn i EU har allvarliga problem, till exempel de ökande kostnaderna för insatsvaror såsom bränsle och gödselmedel, de stora kostnaderna för att följa EU:s regleringar, den större konkurrensen från importer från tredjeländer och de låga priser som jordbrukarna får för sina köttprodukter. För att skydda de europeiska producenterna och denna viktiga sektor i ekonomin måste Europeiska kommissionen se till att den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 får tillräckligt stöd för att garantera driften för alla EU:s jordbrukare, inklusive producenter inom djurhållningssektorn, och att det finns förutsättningar för rättvis konkurrens.
Elena Băsescu: Jag röstade för denna resolution om krisen i djurhållningssektorn för jag anser att marknadsstyrningsmekanismerna inom djurhållningssektorn måste stärkas. Därför måste åtgärder inrättas för att begränsa effekterna av prisvolatilitet och spekulation. Jag anser att marknadsinstrumenten måste garantera en lämplig spannmålsförsörjning för djurfoderändamål. I detta avseende bör Europeiska kommissionen föreslå flexibla marknadsmekanismer som kan reagera snabbare. Enligt min uppfattning är det viktigt att Europeiska unionen har ett instrument för att bedöma marknadsutvecklingen i världen. Den nya utrikestjänsten kan bli ett mycket lämpligt instrument som kan hjälpa till att förutse strategiska förändringar i tredjeländer och sprida den europeiska jordbruksmodellen i hela världen. Avslutningsvis vill jag påpeka att en utvärdering måste göras av de ekonomiska konsekvenserna av att införa nya regleringar om djurs välbefinnande och att den nuvarande lagstiftningen bör genomföras fullt ut innan nya regleringar införs.
Lara Comi: Vi bör vara stolta över den marknadsekonomiska modell som har utvecklats i Europa under årtiondenas lopp. När det gäller primärsektorn har övergången från en ekonomi främst baserad på jordbruk och djurhållning till en som i huvudsak baseras på tjänster hanterats på ett korrekt sätt i många regioner. Hanteringen av denna övergång bygger på ett statligt ingripande för att säkerställa stabila inkomster för företag och undanta livsmedelspriser från konkurrenstrycket. En hälsosam och balanserad kost skulle kunna rädda många liv och leda till avsevärt minskade hälso- och sjukvårdsutgifter. Statistiken visar även att det finns nya problem. Jag syftar på säkerställandet av livsmedelsförsörjningen, något som allt annat ofrånkomligen har samband med, och kvaliteten och balansen när det gäller de livsmedel som kommer att finnas på marknaden de kommande åren. Jag måste nämna inkomsterna i de tusentals familjer som livnär sig på denna verksamhet med stöd från EU. Jag välkomnar det faktum att betänkandet tar upp de största problemen i djurhållningssektorn, och jag är säker på att det kommer att fortsätta ge tillfredsställande resultat för den allmänna hälsan och de europeiska konsumenterna.
Corina Creţu: Utvecklingen de senaste åren på livsmedelsmarknaden har kännetecknats av en rad motsatsförhållanden. Ett av dessa är att, samtidigt som livsmedelspriserna i butikerna stiger, står jordbrukare, inklusive producenter inom EU:s djurhållningssektor, inför en inkomstrelaterad kris som hotar gårdarnas fortlevnad och försätter dem i fattigdom. Vi måste vara medvetna om att de höga kvalitetskrav som ställs på producenter inom djurhållningssektorn också medför kostnader. Om man inte håller uppsikt över konkurrensen från importer från tredjeländer där man inte ställer dessa höga krav - låt mig påminna er om fallet med det melaminförgiftade mjölkpulvret från Kina - kommer dessa kostnader att medföra en minskad produktion i EU på området i fråga. Otillräckliga gester görs till förmån för producenterna inom djurhållningssektorn. Kommissionens avsikt att frigöra en viss mängd foderspannmål är följaktligen bara ett första steg av de som krävs för att hjälpa sektorn. Följaktligen tror jag att rekommendationerna i resolutionen, om den antas av kommissionen och tillämpas, kommer att tillgodose de behov som producenterna inom djurhållningssektorn har. Därför röstade jag röstade för detta.
Vasilica Viorica Dăncilă: Europeiska producenter har en konkurrensmässig nackdel jämfört med producenter från tredjeländer. Skälet till detta är att de har högre kostnader, främst på grund av att de är ålagda oerhört hårda krav vad gäller djurs hälsa och välbefinnande, livsmedelsäkerhet, miljöskydd och arbetsvillkor. Med tanke på detta anser jag att Europeiska kommissionen aktivt måste garantera en lämplig spannmålsförsörjning för djurfodersändamål.
Luigi Ciriaco De Mita: Landsbygdsutvecklingen är på grund av dess mål och omfattning mycket viktigt för att vi ska hålla våra regioner levande. Sett i detta sammanhang är djurhållningssektorn en av de viktigaste sektorerna för våra samhällen. Utöver de livsmedelsrelaterade och ekonomiska aspekterna (som dock är viktiga och där produktkvaliteten garanteras genom miljömässigt hållbar teknik) upptas, skyddas och utvecklas landsbygdsområden främst till följd av djurhållning. Det är därför som EU - även genom den gemensamma jordbrukspolitiken särskilt i reformen för perioden 2013 - och varje medlemsstat bör främja landsbygdens fortlevnad. Detta bör ske inte bara genom att ta fram innovativ teknik för djurhållning samt ekonomiskt och miljömässigt hållbar förvaltning, utan även genom att stärka jordbrukarnas mer omfattande roll som beskyddare av miljö och mark och skydda dem från krisen på marknaden genom att minska produktionskostnaderna, skapa ett mervärde för produkterna och organisera marknaden på ett bättre sätt. Enligt min mening går det betänkande om krisen i EU:s djurhållningssektor som vi har röstat om i denna riktning.
Marielle De Sarnez: Marknaderna bör styras av de verkliga lagren och behoven och inte av spekulation. Det är budskapet som Europaparlamentet ger till Europeiska kommissionen genom antagandet av resolutionen om krisen i Europeiska unionens djurhållningssektor. Parlamentet anser att man vid nästa reform av den gemensamma jordbrukspolitiken måste ta hänsyn till frågan om jordbrukares inkomster, som påverkas allt mer av råvaruspekulationen och återförsäljare som utnyttjar sin dominerande ställning. Utöver parlamentets punktinsats som svar på de kraftigt ökande spannmålspriserna vilket utlöste krisen i djurhållningssektorn, vill parlamentet lyfta frågan om den plats som Europeiska unionen vill att det europeiska jordbruket ska ha på den globala marknaden, nämligen produkter med hårda krav på våra handelspartner för att skapa en rättvis konkurrens.
Diogo Feio: Liksom jag flera gånger har varnat för skulle EU:s överdrivna krav snabbt kunna förvärra konkurrensen i vissa sektorer, däribland djurhållningssektorn. En sak som jag sent ska glömma var när en brittisk jordbrukare talade i denna kammare om de problem som han fick när köttet från hans djur inte var konkurrenskraftigt på marknaden på grund av de krav som lagstiftningen ålade honom. Detta är risken och något som anges tydligt i detta förslag. Det är också tydligt att krisen i sektorn skulle kunna medföra en avsevärt minskad köttproduktion i hela EU, vilket skulle leda till att små och medelstora producenter skulle försvinna men också till en kris i marknadsförsörjningen, högre priser och ett större importberoende. Jag får inte glömma mjölkproduktionen, som är en viktig fråga för Portugal, så jag vill påminna er om att jordbrukarna riktade allvarlig kritik mot och motsatte sig bestämt och enträget den politik som före detta kommissionsledamot Fischer-Boel förde beträffande mjölkkvoter. Av just denna anledning kräver jag återigen att kommissionen ser över denna fråga.
João Ferreira: I den resolution som har lagts fram för omröstning inses den allvarliga krisen i djurhållningssektorn, vilken har förvärrats av de höjda spannmålspriserna, och uppmanas kommissionen att föreslå potentiella stödåtgärder för sektorn. Resolutionen uppmanar även kommissionen och rådet att se till att den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 får tillräckligt stöd för att garantera driften för alla EU:s jordbrukare. Genom att försvara de riktlinjer som orsakade de nuvarande problemen inom sektorn, särskilt inom små och medelstora företag, visar den sig vara ytterst motsägelsefull och till och med strida mot producenternas intressen. Resolutionen förordar än en gång konkurrens och en fri marknad för jordbruket och livsmedelsproduktionen. Den varnar också för den spekulation i livsmedel som har pågått, men kräver endast att överdriven spekulation ska bekämpas. Följaktligen tillåter man spekulation i livsmedel, förutsatt att den inte är överdriven. Vi, för vår del, har sagt det förut och vi säger det igen: Vi måste sätta stopp för ett system där man betraktar livsmedel som vilken råvara som helst och tillåter spekulation i livsmedel. Detta leder nämligen till farliga situationer med livsmedelsberoende och prisvolatilitet, liksom har varit fallet.
Lorenzo Fontana: Krisen i djurhållningssektorn har särskilt påverkats av de höjda spannmålspriserna (framför allt i Italien och Spanien eftersom det är vanligast med betesdjur i länder som Storbritannien) och den efterföljande höjningen av produktionskostnaderna. Den negativa utvecklingen i sektorn beror även delvis på den volym som importeras från tredjeländer. Problemen i sektorn kan äventyra livsmedelssäkerheten i EU och köttförsörjningen till medborgarna. Jag instämmer därför i vad som sägs i detta gemensamma resolutionsförslag, som jag kommer att rösta för. I synnerhet anser jag att vi måste införa marknadsstyrningsmekanismer och ägna större uppmärksamhet åt innehållet i de bilaterala avtal som vi har ingått med tredjeländer, som i det senaste fallet med Mercosur.
Peter Jahr: Många producenter inom djurhållningssektorn i Europeiska unionen befinner sig i en svår situation. Det främsta skälet till detta är en betydande höjning av spannmålspriserna och sedan av foderpriserna. Därför är det viktigt att vi vidtar åtgärder som kommer att hjälpa producenterna inom livsmedelssektorn att komma stärkta ur denna svåra tid. Utöver höjningen av foderpriset, finns det enligt min mening två särskilt viktiga aspekter. För det första måste de höga europeiska produkt- och säkerhetskrav som våra producenter inom djurhållningssektorn måste respektera gälla för importerade produkter som säljs i Europeiska unionen. På så sätt skulle man kunna se till att europeiska jordbrukare inte har en stor konkurrensmässig nackdel jämfört med producenter från tredjeländer och samtidigt garantera att alla de produkter som säljs i Europeiska unionen är av hög kvalitet. Den andra aspekten handlar om att göra jordbrukspolitiken enklare och öppnare. Onödiga regleringar tar mycket tid i anspråk och kostar mycket pengar. Därför är det viktigt att de slopas. Detta skulle verkligen göra livet lättare för alla jordbruk i Europeiska unionen. Resolutionsförslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling innehåller många bra förslag av detta slag som kommer att leda till en varaktig förbättring av situationen för producenterna inom djurhållningssektorn. Jag förväntar mig att dessa förslag återspeglas i kommissionens framtida arbete.
Karin Kadenbach: Jag är besviken över att ändringsförslagen 1 och 2 antogs med majoritet i parlamentet. Trots de självförvållade störningarna i försörjningen får vi inte tillåta att vår jordbruksindustri kontamineras med genmodifierade organismer. Acceptansen av otillåtna genmodifierade organismer och införandet av ett gränsvärde ”för oavsiktliga förekomster av genmodifierade organismer som ännu inte har godkänts av EU” och som ännu inte har genomgått fullständig vetenskaplig utvärdering har lett till mängder av tillstånd av genmodifierade organismer i USA och framför allt i utvecklingsländerna. På grund av utvärderingskapaciteten i dessa länder medför detta en större risk för hälso- och miljöskador. Utomeuropeiska länder har nu ett större inflytande på tillståndsrutinerna inom EU, med resultatet att de hälso- och miljörelaterade säkerhetsnivåerna för tillåtna genmodifierade organismer nu sänks. Med avseende på det antagna ändringsförslag 3 anser jag dessutom inte att man bör se över det nuvarande förbudet mot kött- och benmjöl från icke idisslande djur. Detta skulle öka den potentiella risk som genteknik inom jordbruket utgör men även den potentiella risken för ett nytt utbrott av bovin spongiform encefalopati (BSE). Jag anser dock att detta betänkande fyller en viktig övergripande funktion för att framhäva krisen i djurhållningssektorn i EU.
Elisabeth Köstinger: Det är en mycket svår situation som råder i djurhållningssektorn och vissa delar av sektorn är olönsamma på grund av de höga produktionskostnaderna. Å ena sidan får jordbrukarna mindre betalt från konsumenterna, å andra sidan erfar de stora variationer i foderpriserna. Det är viktigt att vi förhindrar en allvarlig kris i djurhållningssektorn genom att omedelbart utnyttja de instrument som finns för att stabilisera marknaden. En annan faktor som påverkar de europeiska jordbrukarna är den växande konkurrensen från tredjeländer där produktionskostnaderna är lägre och den allt större tendensen i handelspolitiken att byta många livsmedelsimporter mot tjänster, utan att åtminstone ställa samma produktionskrav. Jag stödjer den resolution som kräver särskilda åtgärder för djurhållningssektorn. Jag vill tacka Esther Herranz García för detta initiativ. Mot bakgrund av den svåra situationen på marknaden och den diskussion som har inletts om EU:s framtida jordbrukspolitik, måste parlamentet göra ett tydligt åtagande om att ge alla delar av jordbrukssektorn den säkerhet som krävs för att producenterna ska kunna planera för framtiden.
Giovanni La Via: Europeiska jordbrukare har befunnit sig i en allvarlig kris en tid nu. Jag röstade för resolutionen just för att vi ska kunna påbörja en utveckling som inom kort kommer att leda till en återstabilisering av inkomsterna för de människor som har gjort djurhållning till sina livsverk. Det är bara de som tror på vad de gör som står ut med sådana dåliga villkor som nu råder och som ofta lever under svåra förhållanden och måste köpa sina produktionsmedel till en mycket hög kostnad. Låt mig i detta sammanhang uttrycka mitt djupt kända deltagande för alla jordbrukare i de italienska områden som har drabbats av den senaste tidens översvämningar, i hopp om att den resolution som vi har röstat om i dag också kan bidra till att de återfår ett liv och en sysselsättning som är tillfredsställande.
Astrid Lulling: Den europeiska djurhållningsindustrin genomgår nu en betydande kris, för de skenande produktionskostnaderna håller på att föra de europeiska producenterna allt närmare ruinens brant.
De mycket höga produktionskostnaderna har direkt samband med höga foderpriser och vårt beroende av tredjeländer när det gäller spannmål och proteingrödor.
Jag förväntar mig att kommissionen tar med effektiva marknadsinstrument och nödvändig finansiering i sitt framåtblickande lagstiftningsförslag om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken för att se till att foder- och spannmålsmarknaden förblir stabil och garantera producenter inom djurhållningssektorn den säkerhet som krävs för att de ska kunna planera för framtiden.
Vi behöver också en proteinplan för EU som ska främja odlandet av protein- och baljväxter och minska mejerisektorns beroende när det gäller denna strategiska fodertyp.
Vidare måste vi förstärka åtgärderna till stöd för djurhållningssektorn i missgynnade områden, inklusive Luxemburg.
Kommissionen bör inta en försiktig hållning i sina förslag på mjölkproduktionsområdet, för 70 procent av allt rött kött som produceras i EU kommer från mjölkkor.
EU ställer de hårdaste kraven i världen i fråga om hygien och djurs välbefinnande. Därför anser jag att vi måste ställa samma krav på importerade livsmedel för att minska våra producenters konkurrensnackdel till följd av orättvis konkurrens.
Véronique Mathieu: Djurhållningssektorn får utstå konsekvenserna av de hårda krav som våra institutioner ställer. Kraven är de hårdaste i världen när det gäller livsmedelssäkerhet, livsmedelskvalitet, miljö samt djurs hälsa och välbefinnande. Dessvärre ger krisen i denna sektor nu en negativ effekt som innebär en betydande inkomstförlust för producenterna, vilken vi inte kan vara likgiltiga för. Det allra minsta som vi bör lova är att importreglerna ska gälla för alla, och producenterna har all rätt att förvänta sig detta. När livsmedelsäkerhet förr eller senare har blivit en fråga av global vikt måste EU vidta åtgärder för att upprätthålla bärkraften inom djurhållningssektorn när den hotas. Detta är en nödvändig investering i framtiden. Därför måste den ekonomiska effekten av de krav som ställs, nämligen lagstiftningen om djurs välbefinnande, bedömas och tas med i den långsiktiga planeringen av jordbrukssektorns och i synnerhet djurhållningssektorns framtid.
Nuno Melo: Jag röstar för denna resolution eftersom de stigande kostnaderna för produktionsfaktorerna och de kostnader som det innebär att respektera EU:s krav nu gör det omöjligt att få lönsamhet i den europeiska djurhållningen. De priser som vissa jordbrukare får för köttbaserade basprodukter täcker inte produktionskostnaderna. EU:s jordbrukssektor offras för att EU ska kunna exportera andra slags produkter till dessa länder från en rad olika ekonomiska sektorer men främst från djurhållningssektorn. Denna resolution förespråkar åtgärder som skulle kunna bidra till att bekämpa krisen i denna sektor, som skadas av spekulation på råvarumarknaden liksom av det faktum att man slaviskt följer EU-lagstiftningen.
Andreas Mölzer: Krisen i djurhållningssektorn är inte bara resultatet av stigande produktionskostnader. Det moderna samhället kräver hälsosamma livsmedel och ställer höga krav på hygien och djurs välbefinnande, vilket man kan se i småskaliga jordbruksföretag och ekologiska jordbruk. Kraven orsakar stigande produktionskostnader och konsumenterna väljer då billigare produkter. Samtidigt som våra inhemska jordbrukare åläggs hårda krav är det svårt att kontrollera de som ställs för billiga jordbruksprodukter. Därför behöver vi rättvisa priser och en förändring i jordbruksbidragssystemet. Vi måste sluta stödja multinationella jordbruksföretag och storskaliga fritidsbönder som Queen och i stället stödja små jordbrukare som bara kan överleva genom att driva sina jordbruk på deltidsbasis vid sidan av ett annat jobb. Betänkandet behandlar inte detta problem tillräckligt ingående och därför har jag avstått från att rösta.
Mariya Nedelcheva: Det var med glädje som jag i dag röstade för resolutionen om krisen i EU:s djurhållningssektor. Den kräver att centrala åtgärder ska vidtas till stöd för djurhållningssektorn i Europeiska unionen genom att fokusera på volatiliteten i foderpriserna och vidta åtgärder så att produkter som importeras till EU uppfyller samma krav som europeiska varor.
Situationen i djurhållningssektorn innebär problem i hela EU. Djurhållningssektorn står inför alla tänkbara utmaningar: stigande foderpriser, marknadsspekulation, stigande energipriser och växande utgifter i samband med efterlevnaden av EU:s krav. Alla dessa faktorer har gjort produktionen i EU dyrare. Dessa svårigheter upplevs av precis alla producenter inom djurhållningssektorn i hela Europeiska unionen.
Utöver dessa svårigheter finns det dock andra problem för vissa nya medlemsstater, till exempel mitt land, det vill säga Bulgarien. I Bulgarien äger bara 10 procent av producenterna inom djurhållningssektorn sin mark vilket följaktligen innebär att det bara är dessa 10 procent som kan åtnjuta direktstöd. Denna situation förvärrar krisen i Bulgariens djurhållningssektor. Många bulgariska jordbrukare kommer att tvingas slakta sina djur eftersom de inte har pengar att köpa den mängd foder som behövs inför vintern.
Alfredo Pallone: Jag röstade för den viktiga resolutionen om djurhållningssektorn i hopp om ett bättre öde för producenterna inom djurhållningssektorn och sektorn som helhet, vilken befinner sig i kris på grund av omfattande spekulation i stigande djurfoderpriser. Min röst för resolutionen syftar till att stödja alla de producenter inom djurhållningssektorn som hotas av konkurs. I avvaktan på att ändringarna av den gemensamma jordbrukspolitiken ska antas uppmanar parlamentet Europeiska unionen i och med denna resolution att frigöra en liten mängd lagrat spannmål för djur för att sänka kostnaderna för jordbrukarna och samtidigt bekämpa den omfattande spekulationen och införa hårdare priskontroller för att skydda jordbruksmarknaden.
Maria do Céu Patrão Neves: Detta resolutionsförslag om krisen i Europeiska unionens djurhållningssektor utarbetades av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och många av mina kolleger och jag personligen har arbetat med detta. Vi är oroade över att europeiska producenter i denna sektor utstår svåra umbäranden, och vi är fast beslutna att vidta åtgärder i hopp om att kunna hjälpa dem att klara av denna svåra tid. Jag röstade följaktligen för denna resolution, för den är ett tydligt rop om hjälp för denna sektor och jag är övertygad om att den insats som vi nu har inlett verkligen skulle kunna bidra till hållbarhet och utveckling inom sektorn.
Med utgångspunkt i denna resolution vill jag betona uppmaningen att ta hänsyn till europeiska arbetstagares intressen både i den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 och i bilaterala förhandlingar, särskilt med Mercosur. Av de åtgärder som förordas vill jag betona införandet av effektiva och flexibla mekanismer på köttmarknaden, bekämpningen av spannmålsspekulationen och upprättandet av ett säkerhetsnät i denna sektor, införandet av ett lämpligt skydd för jordbrukare i de mest missgynnade områdena och en stärkt ställning för producentorganisationer.
Paulo Rangel: Jag röstade för denna resolution för jag anser att det är en bra idé att uppmärksamma den kris som djurhållningssektorn nu befinner sig i och konsekvenserna av denna. Jag hoppas att man faktiskt kommer att vidta de åtgärder som krävs för att säkerställa hållbarhet och utveckling inom sektorn.
Britta Reimers: Det resolutionsförslag om krisen i djurhållningssektorn som Europaparlamentet har antagit uppmanar till ett införande av nya marknadsstyrningsmekanismer inom djurhållningssektorn och säkerhetsnät i alla spannmålssektorer. Jag motsätter mig dessa marknadsinterventioner. Resolutionsförslaget inbegriper dock även viktiga liberala krav om pragmatiska gränsvärden för genmodifierade organismer i importerat foder och en översyn av förbudet mot kött- och benmjöl i foder. Jag röstade därför inte mot resolutionen utan avstod i stället i den slutliga omröstningen. För att garantera en foderförsörjning för EU:s djurhållningssektor måste vi lätta jordbrukarnas byråkratiska börda och skapa en ram för rättssäkerhet. Jordbruksindustrins marknadsinriktning kommer också att innebära att jordbrukare kan ta ansvar för sin egen verksamhet och att de inte behöver vänta på att politikerna ska göra konstanta skyddsingripanden. En jordbrukspolitik som endast baseras på enskilda intressen kommer att leda till ett kraftigt ökande antal undantag som inte kommer att kunna finansieras och som kommer att snedvrida marknaden. Detta kommer att göra jordbrukare till offer för ett byråkratiskt, statligt övervakningssystem. För att marknaden ska fungera effektivt behöver vi en tydligt fastställd ram för hela jordbruksindustrin och inte bara för vissa områden.
Frédérique Ries: Denna resolution om djurhållningssektorn är bara ännu en uppmaning från parlamentets sida om att hänsyn måste tas till de växande problem som våra europeiska jordbrukare möter. Jordbrukare som måste iaktta fler och fler regler om spårbarhet, hygien, djurs välbefinnande och respekt för miljön står nu med skenande produktionskostnader: bränsle, gödselmedel och framför allt spannmål utgör nu 60 procent av de totala kostnaderna. Vi uppmanar kommissionen och kommissionsledamot Cioloş att vidta fler åtgärder för att tygla volatiliteten och skapa ett säkerhetsnät. Våra producenter inom djurhållningssektorn måste stå emot det tryck som importer utgör och arbeta på en marknad med rättvis konkurrens. Eftersom ingen betalar för att arbeta vill vi helt enkelt göra så att de kan livnära sig på sitt yrke.
Raül Romeva i Rueda: Vi i gruppen De gröna har deltagit i förhandlingarna om en gemensam resolution på detta område. Resultatet är inte överväldigande eftersom andra grupper har stått fast vid att de hårda kraven inom området för miljö och djurs välbefinnande är orsaken till den försämrade konkurrenskraften inom EU:s djurhållningssektor. De skulle inte heller gå med på att beakta de klimatförändringsfrågor som rör djurhållningssektorn. Resolutionen hänvisar dock till kraven i Bovés betänkande och uppmanar till åtgärder för att tygla spekulation och prisvolatilitet. Vidare framhålls det centrala kravet i Häuslings betänkande om en proteingrödeplan för att minska beroendet av import av proteingrödor (främst genmodifierad soja) och de särskilda behoven av nötköttsproduktion på betesmark.
Oreste Rossi: Just som grunderna till den nya gemensamma jordbrukspolitiken håller på att tas fram, i förhoppning om att hålla den europeiska jordbrukssektorn konkurrenskraftig gentemot tredjeländers jordbrukssektorer, som har de tydliga fördelarna med mer mark och uppskattningsvis lägre arbetskostnader, har ett nytt hot uppstått för våra producenter inom djurhållningssektorn. Hotet utgörs av kraftigt stigande djurfoderpriser till följd av de stigande spannmålspriserna. Kommissionen måste vidta åtgärder för sänkta spannmålspriser för att marknaden inte ska påverkas av den alltför kraftiga volatiliteten i dessa.
Søren Bo Søndergaard: Jag kan inte stödja resolutionsförslaget för jordbrukssektorn behöver inte mer stöd. Jordbruksstödet utgör redan nästan 40 procent av EU:s totala budget. Vidare riktas det inte någon som helst kritik i resolutionsförslaget mot den gemensamma jordbrukspolitiken, som verkligen måste bantas inför 2013 då beslut ska fattas om den nya långtidsbudgeten.
Eva-Britt Svensson: skriftlig. - Jag har avstått i omröstningen om resolutionen. Det behövs inga ytterligare subventioner till jordbrukssektorn. Denna slukar mer än 40 procent av EUs totala budget. Resolutionen saknar kritisk insikt över GJP-systemets grunder, som med nödvändighet måste banta sin utgiftsandel inför 2013 års beslut om en ny långtidsbudget.
Marc Tarabella: Jag hade ett öppet förhållningssätt under behandlingen av det första resolutionsförslaget om den nuvarande krisen för djurhållningssektorn i EU. Det fördömer i synnerhet bristen på öppenhet inom livsmedelskedjan vilket gör producenter och konsumenter till de svaga länkarna i denna, den allt för kraftiga volatilitet på marknaden som särskilt EU:s mejerisektor utsätts för och snedvridningen av konkurrensen mellan EU:s producenter och producenter i tredjeländer vilka är ålagda mindre hårda krav på livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet. Resolutionsförslaget betonar vidare behovet av en effektiv marknadsreglering och en gedigen budget för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. När allt kommer omkring fördömer jag dock antagandet av denna resolution och särskilt ändringsförslagen 1, 2 och 3 som öppnar för genmodifierad soja och majs från tredjeländer på europeiskt territorium och en återgång till kött- och benmjöl i foder för icke idisslande djur medan livsmedelssäkerheten inte kan garanteras. Därför har jag tagit mitt ansvar och röstat mot denna gemensamma resolution eftersom den strider mot försiktighetsprincipen, som vi alla borde rätta oss efter.
Nuno Teixeira: Djurhållningssektorn i Europeiska unionen är allvarligt hotad, till stor del på grund av den senaste tidens stigande spannmålspriser. Den spekulation som kommer från spannmålssektorn har en oroande effekt på djurhållningssektorn. Vi erfar inte bara volatilitet på marknaden i samband med den ekonomiska krisen, utan det finns också ett allvarligt hot med störningar i alla delar av djurhållningssektorn vilket gör att vi omedelbart måste vidta en rad riktiga åtgärder som kan bekämpa den kris som vi genomgår för att undvika en negativ utveckling i framtiden. Det vore önskvärt att man, utöver de nödvändiga tekniska bestämmelserna om livsmedelssäkerhet och djurs välbefinnande, vidtog andra förbättrade åtgärder som kan förhindra att den nuvarande situationen förvärras. Till exempel skulle man kunna frigöra interventionslagrat spannmål för att minimera problemet med prisvolatilitet och förhindra att den svåra situation som vi har erfarit förvärras.
Viktor Uspaskich: Mina damer och herrar! Livsmedelssektorn är en av de viktigaste sektorerna för såväl Litauen som Europeiska unionen som helhet. Vi har redan sett vad som kan hända med energiförsörjningen och energipriserna när EU är importberoende. Detta får inte upprepas inom livsmedelssektorn. Djurhållningsföretagen har hotats allvarligt av den senaste tidens stigande spannmålspriser i EU liksom av ett extremt klimat och en överdriven spekulation. Detta innebär att vissa EU-sektorer, till exempel grisköttssektorn (som är en viktig del i det litauiska jordbruket), har drabbats av en motgång till följd av foderpriserna, som uppgår till 60 procent av de totala produktionskostnaderna. EU:s djurproduktionssystem är viktigt för att upprätthålla försörjningen. Litauen kan få allvarliga konsekvenser till följd av krisen i djurhållningssektorn. Jordbrukssektorn, som ger arbete åt cirka 8 procent av våra arbetstagare, är en viktig del i vår ekonomi. Produktionen av vete och andra spannmål är de viktigaste produktionsområdena. I EU-27 finns det över 130 miljoner djurenheter. Enligt EU:s statistik har antalet djur minskat med 25 procent sedan 1990. En ytterligare minskning av antalet djur i EU kan orsaka betydande produktionsändringar, vilket skulle störa livsmedelsförsörjningen i EU. Sådana variationer kan orsaka allvarliga störningar i djurhållningssektorn.
Peter van Dalen: Jag är emot att vi ska be kommissionen att se över förbudet mot foder som innehåller kött- och benmjöl från icke idisslande djur, vilket Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill att vi ska göra. Detta förbud måste finnas kvar av två skäl.
För det första infördes förbudet av en anledning, nämligen för att stoppa BSE-krisen. Vi vet att vi skulle ta en viss risk om vi hävde detta förbud. Jag vill inte det. Jag är mycket mer för livsmedelssäkerhet för konsumenterna, dvs. att inte ta risken när man inte vet hur stor den är och vad den skulle kunna innebära.
För det andra har vi sett de senaste åren att de virus som förekommer hos levande djur kan mutera snabbt. Om vi skulle häva förbudet mot foder med kött- och benmjöl från icke idisslande djur skulle vi riskera att virusmutationen stimuleras. Vi får inte göra det.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Jag begär ordet i enlighet med artikel 108 i arbetsordningen för att göra ett personligt uttalande på grund av angreppet på mig och Coates av rådets ordförande när han svarade på debatten i går. På sidan 28 i förhandlingsreferatet gör han gällande att vi inte har något demokratiskt mandat eller legitimitet då vi valdes på labours röstsedlar, och att vi därför inte borde vara ledamöter av kammaren.
Detta är ett allvarligt personangrepp och enligt artikel 108 i arbetsordning får jag svara. Jag skulle vilja påpeka att jag valdes på labours röstsedel - nya labours röstsedel - när John Smith och Margaret Beckett var partiledare och valdes av två tredjedelar av partimedlemmarna lokalt, till skillnad från de ledamöter i Europaparlamentet för labour nästa år som kommer att handplockas av Blair personligen. Jag skulle alltså vilja påstå att jag har ett betydligt starkare demokratiskt mandat än de kommer att ha.
Fru ordförande! Jag måste få berömma den franska säkerhetstjänstens föredömliga organisation i samband med Tony Blairs besök. Dessutom vill jag meddela att ordförande Gil-Robles har överlämnat en skrivelse till mig från premiärminister Dehaene, vilken lovar oss att man skall bygga en polisstation i närheten av parlamentet i Bryssel.
Fru ordförande! Det gäller något som har saknats i protokollet hela veckan, det har nämligen inte funnit någon hänvisning till att Falconer talar om för oss om han skall rösta eller inte. Har presidiet gjort någon förändring av reglerna vad gäller protokollförda röster?
Tack så mycket för att ni är så uppmärksam, herr Wynn.
Fru ordförande! Jag tackar min kollega Wynn för att han har tagit upp denna fråga. Självklart vill jag dämpa ledamöternas oro. Jag är glad över att se att hela måndag till fredagsgruppen är med oss. Vi är här hela veckan och röstar under hela veckan, till skillnad från en del ledamöter som bara är närvarande på deltid och är på språng vid torsdag eftermiddag.
Svaret är mycket enkelt. Jag skrev till ordföranden och frågade hur många ledamöter som har påverkats som ett resultat av förändringen i arbetsordningen. Han underrättade mig om att per sammanträdesperiod sedan februari har 120 ledamöter fått sina ersättningar justerade som ett resultat.
Jag är närvarande varje månad från måndag till fredag, så jag deltar hela veckan. Jag motsätter mig principen hur presidiet kom till detta beslut utan att hänskjuta frågan till kammaren, men jag är förskräckt över bristen på karaktärsstyrka hos dessa 120 ledamöter som har förblivit tysta i denna fråga och inte väckt någon protest i denna kammare.
Med det i tankarna har jag bestämt mig för att låta dem ta itu med sina egna samveten. Jag kommer att fortsätta stödja mina principer och jag hyser inga betänkligheter över att argumentera för dessa principer inom socialistgruppen. Jag hoppas att detta dämpar kammarens oro.
Tack, herr Falconer för det förtydligandet som tas till protokollet.
(Protokollet justerades.)
Omröstning
Ändringen av förordning 1866/86 om fastställande av vissa tekniska åtgärder för bevarande av fiskeresurserna i Östersjön är ett resultat av de rekommendationer som senast antogs inom Internationella fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC).
I vad består de här tekniska åtgärderna? I realiteten handlar det bara om mindre justeringar av redan existerande förbudsperioder för fiske av skrubbskädda och rödspätta samt förbud mot att använda vissa redskap vid fiske efter lax. Som föredraganden preciserar, som jag vill påminna om är av dansk nationalitet, " dessa justeringar, och sålunda också kommissionens förslag, är det lätt att anta" .
Jag vill ändå erinra om att vild lax är på väg att försvinna i Östersjön, och att detta hav särbehandlas av kommissionen. Som vi såg i samband med Kindermanns betänkande praktiseras industrifisket intensivt där. Finmaskigt drivgarn används, och trots kritik från Greenpeace fortsätter man med den verksamheten utan några särskilda hinder. Breda drivgarn är fortfarande tillåtna där, vilket fullständigt bryter mot internationell lagstiftning, som föreskriver en gräns på 2, 5 km. Däremot besöks dessa farvatten, hittills, sällan av spanska båtar. Skulle det kunna förklara något?
Vår grupp stöder det här betänkandets innehåll, liksom förslaget till förordning, men vill erinra om att kommissionen måste upprätthålla rättvisa villkor mellan fiskare från olika medlemsstater. Vi motsätter oss alltså med bestämdhet kommissionens attityd, som " glömmer bort" industrifisket, när det upprättar nya tekniska åtgärder för fisket i Europa, och som " glömmer bort" att kräva att de som använder breda drivgarn skall anpassa sig till internationell lagstiftning. Det är inte acceptabelt att kommissionen, i syfte att erhålla en tillräcklig majoritet i rådet, orättfärdigt struntar i de vetenskapliga bedömningar som ligger till grund för den gemensamma fiskeripolitiken, och orättfärdigt gynnar en del fiskare samt diskriminerar andra europeiska fiskare på ett skandalöst sätt.
Betänkande: Kindermann (A4-0201/98)
Vår grupp vill gratulera vår kollega Kindermann till det utmärkta betänkandet om industrifisket.
Jag vill påminna om att industrifisket bedrivs med hjälp av finmaskiga garn, och dess fångster är avsedda för industriell produktion av mjöl och olja. På EU-nivå är Danmark den viktigaste producenten av fiskmjöl, eftersom det ensamt representerar 80 procent av industriproduktionen och 6 procent av världsmarknaden. Fiskmjölet används till stor del i tillverkningen av föda för fjäderfä- och grisproduktion.
Är inte kontrasten slående mellan det uttalade målet att bevara resurserna och de enorma mängder fisk som sugs upp av industrifisket? Föredraganden avslöjar, beträffande industrifisket, en rad statistiska uppgifter som är särskilt anslående: industrifisket står för 30 procent av de internationella fångsterna. Andelen uppgår till 60 procent för en del hav, som t.ex. Nordsjön, vars bräcklighet likväl är känd. Bifångsterna är avsevärda: De kan i bland själva överskrida fångstkvoterna.
Kontrasten är inte mindre chockerande mellan den yttersta stränghet som gäller för en del fiskeområden, och kommissionens släpphänta behandling av industrifisket. Skulle denna olikhet i behandling kunna ha ett samband med att spanska fiskare sällan besöker nordliga farvatten? I vilket fall som helst är en såpass diskriminerande behandling från kommissionens sida oacceptabel. Å ena sidan utfärdar man ett förbud, utan vetenskapliga grunder, för fiskare som använder drivgarn i Atlanten, vilkas fiskeuttag i förhållande till det sunda beståndet inte är särskilt stort. Å andra sidan gör man studie efter studie om industrifisket, som gör enorma uttag i förhållande till beståndet, men man vidtar inga åtgärder. Varför två olika betydelser och två olika åtgärder? Om industrifisket hade varit en betydelsefull verksamhet i Atlanten, hade det säkert behandlats på ett annat sätt.
Betänkande: McCartin (A4-0204/98)
Vår grupp har sett sig nödsakad att inge 15 ändringsförslag till betänkandet av vår kollega McCartin, vilket jag tog upp i mitt anförande. För oss är det nödvändigt att ha en stark gemensam organisation av marknaden för fiskeprodukter, i motsats till föredragandens ursprungliga förslag, och mer precist för de produkter som är avsedda för färskvarumarknaden. Föredraganden har intagit en alltför strikt liberal hållning, och går såpass långt som till att uttryckligen önska en uppluckring av principen om gemenskapspreferensen.
Jag vet självklart att Europeiska unionen har undertecknat, och har fått medlemsstaterna att underteckna ett antal frihandelsavtal, att EU har fått medlemsstaterna att ansluta sig till ett " allmänt preferenssystem" (i synnerhet med länder som framställer droger) och att vi är bundna av GATT-avtalen som tillämpas inom ramen för WTO, eftersom fiskeprodukterna till skillnad från jordbruksprodukterna - på grund av ett stort politiskt misstag - redan från början knöts till GATT.
Med hänsyn till de här allvarliga hindren, som redan starkt kringskär gemenskapspreferensen, är det nödvändigt att ha en gemensam organisation av marknaden, som i största möjliga utsträckning tryggar hela produktionskedjan för fisket. Vi förfogar fortfarande över ett antal medel, som t.ex. de som gör det möjligt att öka värdet på färskvarumarknaden genom en bättre organisation av produktionskedjan, och genom att man bevarar verktygen för marknadsinterventioner. Vad föreslår då föredraganden? Vad gäller en uppvärdering, inte mycket. Vad gäller ett bevarande av återtagsmekanismerna, vill han avskaffa dem. Vad skulle det bli kvar av den gemensamma organisationen av marknaden? Det kan man fråga sig...
En gemensam organisation av marknaden bör inte fungera uteslutande till förädlingsproducentens fördel, eftersom den viktigaste variabeln för denne är regelbundna leveranser till lägsta möjliga pris, var råvaran än kommer ifrån. Det är alltså ytterst viktigt att den gemensamma organisationen av marknaden föreskriver specifika åtgärder för färskvarumarknaden.
Betänkande: Varela Suanzes-Carpegna (A4-0137/98)
Vår grupp stöder det allmänna förhållningssättet i betänkandet av vår kollega Varela. Det står klart att vi behöver bevara, och om nödvändigt skydda, konservindustrin som baseras på fisk- och vattenbruksprodukter i Europeiska unionen. Det är av den anledningen som vår grupp har ingivit 16 ändringsförslag till McCartins betänkande om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeprodukter.
Produktionskedjan för fisket bör analyseras som en helhet: fiskesektorn behöver förädlingssektorn, men det är faktiskt så - vilket kommissionen bör känna till - att det inte kommer att finnas någon europeisk förädling av fiskeprodukter, om det inte längre finns någon produktion i Europa. Följaktligen kan vi bara stödja föredragandens förslag om att stödja konservindustrierna och att bromsa upp omlokaliseringarna till låglöneländer.
I sitt betänkande koncentrerar Varela sin analys på två viktiga sektorer inom konservindustrin: sardinindustrin och tonfiskindustrin. Sardinindustrin, som man nästan har låtit dö ut i Frankrike, är fortfarande särskilt betydelsefull på den iberiska halvön. Föredragandens förslag syftar till att skydda den industrin mot importer av förädlade produkter från länderna i Nordafrika, och i synnerhet från Marocko.
Trots att jag är medveten om vilka konkurrenssvårigheter som de spanska och portugisiska industrierna har, vill jag ändå påminna om att Maghrebländernas ekonomier är bräckliga, och att de bör stödjas, till skillnad från ett antal länder, bl.a. i Latinamerika, med vilka Europeiska unionen har slutit privilegierade avtal om import av fiskkonserver, särskilt inom ramen för det s.k. allmänna preferenssystemet.
När det gäller tonfiskindustrin, klargör föredraganden att " tillgången på nödvändiga råvaror (färsk och djupfryst tonfisk och tonfiskfilé) måste säkras och gemenskapens tonfiskflotta samtidigt prioriteras" , en tillgång som de spanska, franska, irländska och brittiska tonfiskflottorna i Atlanten hittills har bidragit till. Jag noterar dock att Varela, efter att aktivt ha talat för att europeiska båtar som fångar tonfisk med drivgarn skall försvinna, nu kräver specifika åtgärder för att skydda gemenskapens förädlingsindustri för tonfisk: skulle den bli ett spanskt monopol, efter att resurserna blivit det?
Till sist, herr ordförande, vill jag påminna om att fiskkonservindustrin är mångsidig och varierad, och att den inte begränsar sig till enbart dessa två verksamhetssektorer. För övrigt strävar konservtillverkarna, liksom alla industrier, både efter råvaror som kostar så lite som möjligt och regelbundna leveranser. Samtidigt som man noga skall se till att förädlingssektorns framtidsutsikter bevaras, måste man alltså undvika att detta görs på bekostnad av sektorn för färsk fisk, som är förutbestämd att utvecklas, eftersom den väl motsvarar den aktuella oron hos konsumenten, som vill äta färska produkter, hälsosamma och icke-manipulerade. Därför är det absolut avgörande att de europeiska fiskarna behåller kontrollen över sektorn för färsk fisk.
Den gemensamma organisationen av marknaden för oljor och fetter
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 136/66 om upprättandet av en gemensam organisation av marknaden för oljor och fetter (KOM(98)171 - C4-0229/98-98/0098(CNS)).
Fru ordförande! Jag vill gratulera Giansily och jag skall läsa den text han gav mig på franska:
I egenskap av föredragande av yttrandet för budgetkontrollutskottet, skulle jag mycket kort vilja insistera på några av den här frågans grundläggande beståndsdelar, som sätter viktiga ekonomiska intressen på spel.
I första hand komittéförfarandet. Förvaltningskommittén för oljor och fetter anlitas ofta, och till följd av hur dess struktur ser ut, fungerar det utan att Europaparlamentet kan spela någon som helst roll, trots den politiska betydelsen av produktionssegment.
(Ordföranden avbröt talaren.)
Ett ögonblick, herr kollega! Jag ber om tystnad! Vi kan inte höra vad som sägs, om alla pratar samtidigt.
De borde ha druckit lite olivolja innan de kom hit!
(FR) Jag föreslår alltså att vi skall ersätta förfarandet som blandar in förvaltningskommittén för oljor och fetter, med förfarandet som föreskrivs i artikel 43.2 i Fördraget om Europeiska gemenskapen. Jag föreslår också ändringsförslag med syftet att göra ett samråd med Europaparlamentet obligatoriskt. När det handlar om systemet med garanterade nationella kvantiteter, är det önskvärt att betona kravet på att få den garanterade maximikvantiteten att respekteras, om man vill undvika beklagliga övertramp som i fråga om mjölkkvoterna.
När det till sist gäller överträdelser av stödsystemen, är tidsfristen som föreslås av kommissionen alltför lång, vilket skadar beslutets effektivitet; tolv månader efter anmälan för att besluta om följderna. Det skulle vara bättre att fastställa den tidsfristen till sex månader, vilket budgetkontrollutskottet föreslår.
Ett sista ord för att påminna om det brådskande kravet på att få tillgång till fullständig och tillförlitlig statistik om produktionen av olivolja i de producerande medlemsstaterna. Innan den här förordningen antas vore det bra om revisionsrätten hade fullbordat sitt arbete med statistisk granskning.
Detta förklarar med några ord de ändringsförslag som har antagits, i mitt betänkande, av budgetkontrollutskottet.
Herr ordförande! Vi är här för att försvara en mycket vacker gåva från naturen. Olivträdet ger oss den ädlaste ambassadören på våra bord och den är samtidigt en symbol för ett unikt landskap, en historia och en identitet som vi kan vara stolta över som européer. Hanteringen av detta ärende - tillåt mig herr kommissionär Fischler - från kommissionens sida har verkligen varit förskräcklig, ett mycket dåligt exempel. Läckor, gissningar, förnekanden, återförvisningar har skymt det verkliga värdet av de officiella dokumenten och bidragit till att förgifta atmosfären en aning. Även detta förslag från kommissionen har sina defekter, men två förtjänster har det enligt min mening. Den första är att det tar hänsyn till majoritetens åsikter i detta parlament. Jag var tidigare kritisk mot Jové Peres kompromiss, men i dag måste jag erkänna att, efter de grundliga diskussionerna 1997 om de viktigaste punkterna i kompromissförslaget från december förra året, har kommissionen upptagit parlamentets synpunkter. Och, mina kära kolleger, då kan vi inte nu säga: " Vi bara skämtade!" Det är obegripligt att det i dag finns de som klagar över omöjligheten att diskutera som man borde.
Den andra förtjänsten hos detta förslag är att det sätter stopp för all osäkerhet och all likgiltighet som sedan ett tag har funnits. Man kan inte, med alibit att det inte finns något överskott som vilar i lagren, ignorera de kraftiga signalerna om strukturella svårigheter inom sektorn. Priser som faller, kännbara nedskärningar i stöden, prognoser från producentländerna som låter ana oroande scenarier för producenter som inte har skuld i den uppkomna situationen.
Vi kan inte under ytterligare ett år bibehålla en gemensam organisation av marknaden från 1996, gammal och överspelad, den enda som inte har nationella kvoter så att varje medlemsstat och varje tillverkare skall agera ansvarsfullt. Den som inte vill ha allt detta, den som fortfarande vill ha mer tid och uppskov, och som säger att skulden skall läggas på de gamla vanliga eurokraterna i Bryssel, försvarar inte olivodlarna utan lurar dem. Jag hoppas att vi i dag inser detta.
Fru ordförande, herr kommissionär! Låt mig kort beröra fyra punkter. För det första vill jag säga att även jag, som företrädare för min grupp, är nöjd med att denna diskussion som vi har önskat äntligen har kommit till kammaren, eftersom det dokument som på sin tid godkändes av parlamentet i sin första punkt sade att man snabbt måste komma fram till en reform. Vi är med andra ord nöjda med att ministerrådet och kommissionen upptagit denna vår begäran och i dag kan vi slutgiltigt uttrycka vår åsikt.
Jag går vidare till nästa punkt. Det är sant att kommissionens förlag upptar ett antal viktiga punkter som vi tog upp i det dokument som godkändes av parlamentet. Nej till konsumtionsstöd, ja till produktionsstöd, som bekräftas, ja till nationella kvoter, utan vilka vi riskerar att inte bara producenterna drabbas, utan att starta ett krig mellan dem och mellan olika producentländer. Kommissionen upptar med andra ord våra förslag och med detta förklarar jag mig nöjd å min egen och min grupps vägnar.
För det tredje vill jag trots detta peka på en negativ punkt. I alla diskussionsdokument om reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, även i samband med Agenda 2000, talar PPE-gruppen om att balansera resurserna mellan de olika sektorerna och de olika områdena inom Europeiska unionen. Här har vi, herr kommissionär, ett utmärkt tillfälle. Nämligen att demonstrera, genom ett positivt svar när det gäller olivoljan, att vi verkligen har för avsikt att stöda de producenter som har framtidsutsikter - utan att göra distinktioner mellan nord och syd och att ge ett positivt svar till en sektor av fundamental betydelse för Medelhavet, som kan utvecklas, men som behöver bättre resurser för att kunna öka den totala produktionsnivån - och även att få ut produkten på marknaden och förbättra kvaliteten.
Slutligen vill jag säga att det är nödvändigt att finna en lösning även för den pågående säsongen. Även om vi beslutar klokt i dag i parlamentet och under de kommande dagarna i ministerrådet, så löser vi kanske problemen för de kommande säsongerna, men det finns fortfarande faktorer som belastar den nuvarande säsongen och som producenterna måste betala utan extraordinära åtgärder. Därför uppmanar jag kommissionen att anta förlaget.
Herr ordförande, fru ordförande, herr kommissionär! Vi debatterar en särskilt viktig punkt. Alla känner vi till den betydelse som jordbruket har i Europeiska unionen och betydelsen av vissa jordbrukssektorer inte över hela Europa men i vissa specifika områden.
Förra året hölls ett möte i Cork där man också talade om landsbygdens betydelse. Herr kommissionär, i vissa områden är en garanti för landsbygden en garanti för vissa odlingar vilka praktiskt taget är monokulturer i dessa områden.
Kommissionen utarbetade ett förslag som diskuterades av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och godkändes av en bred majoritet i detta parlament i december.
Kommissionen har utarbetat ett nytt förslag, och jag måste säga att, i många fall, har man inte respekterat de inriktningar som denna kammare har godkänt och som reflekterar den grundläggande oron för de olivoljeproducerande regionerna.
Jag instämmer, herr kommissionär, i att temat om bedrägerier är ett tema som bör undvikas och i att bedrägerierna inte får bli ett försörjningssätt för någon, men jag anser också att vi inte kan lagstifta, fastställa bestämmelser, och enbart tänka på kampen mot bedrägerier. Vi måste tänka på sektorns behov och behoven hos de områden på det europeiska området som framför allt lever i en viss sektor, i detta fall olivoljesektorn.
Vi har alltid talat om att vi måste garantera ett kvalitetsjordbruk med kvalitetsprodukter. Om vi talar om kvalitetsprodukter, om ursprungsgarantier för produkterna, måste vi förbjuda försäljning av blandningar med andra produkter, vilka är en förfalskning av ursprungsgarantin.
Vi måste skapa en politik till skydd för och främjande av konsumtionen för att informera konsumenten, bevilja särskilda stöd till andra produkter vid sidan av olivoljan, som bordsoliver, och slå fast ett effektivt kontrollsystem.
Jag anser, herr kommissionär, att detta förslag som har lagts fram för oss, kan förbättras och jag hoppas att vi, under denna debatt, genom omröstningen om de ingivna ändringsförslagen av de olika politiska grupperna, kan uppnå en substantiell förbättring av förslaget i denna aspekt som kanske inte är så viktig för hela det europeiska jordbruket, men som är mycket viktigt för vissa regioner, för vissa människor som faktiskt vill tro på en verkligt europeisk jordbrukspolitik.
Fru ordförande! Kommissionen har lagt fram en rad förslag om reformering av den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja, eftersom det har ifrågasatts om det är nödvändigt och effektivt att ha ett dubbelt system för stöd till producenterna. Under den senaste perioden har gemenskapens produktion ökat, vilket har fått negativa följder för prisbildningen, samtidigt som fördelningen av mycket stora nationella kvoter straffar samtliga oljeproducenter för de felsteg som begåtts av en enda part.
Den kraftiga ökningen av gemenskapens produktion har resulterat i stora lager, och i många fall har prisskillnaden mellan producentledet och detaljhandelsledet skapat konkurrensproblem. Reformeringen av den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja är nödvändig och den borde genomföras snart och gälla ända till år 2006, dvs. den borde ha samma slutår som övriga produkter som omfattas av Agenda 2000.
Övergångsperioden gynnar bara dem som investerar i överproduktion, tvärt emot gemenskapens planer, och straffar de andra, samtidigt som den leder till minskad sysselsättning och skadar miljön. Därför är det nödvändigt att införa nationella kvoter, varvid man måste ta hänsyn också till produktionen under 1998/99. Det är också nödvändigt att behålla ett system för styrning och prisreglering för att kunna garantera marknads- och prisstabilitet inom en bransch där produktionen varierar kraftigt mellan olika år. Man måste bygga upp ett kompletterande system för stöd till små företag och små producenter, och dessutom måste man ge ekonomiskt stöd till upprättandet av register över olivodlingarna i länder som inte har det, och detta måste ske före år 2000.
Till sist vill jag framföra min åsikt att man måste skapa ett system för att också stödja produktionen av matolja.
(Applåder)
Fru ordförande! Kommissionen har inte, i sitt reformförslag, följt de flesta riktlinjer i det betänkande som godkändes i parlamentet i december.
Kommissionen föreslår, till skillnad från vid andra reformer, ett upphävande av interventionen och bibehåller den högsta garanterade kvantiteten på en mycket lägre nivå än gemenskapens konsumtion - och i parlamentet begärde vi, ärade ledamöter, en ökning av den högsta garanterade kvantiteten i enlighet med konsumtionen, exporten och säkerhetsmarginalen, och detta var villkoret, kära kolleger, för att vi därefter skulle kunna slå fast nationella referenskvantiteter.
Från min blygsamma position vädjar jag till seriositeten hos mina kolleger för att de skall ha detta övervägande i åtanke i omröstningarna i dag.
Kommissionen lägger fram förslag om att förbjuda blandningar av olivolja med andra oljor, men formulerar inga förslag om att upprätta ett pålitligt och effektivt kontrollsystem, inte heller några förslag om bordsoliver - och detta utlovade Fischler i sin slutsats i parlamentsdebatten i december - och omfattar kontrollen av planteringar på ett sätt som kan skapa allvarliga problem i form av rättslig osäkerhet.
Listan skulle kunna göras mycket längre, vilket också det stora antalet ingivna ändringsförslag bevisar.
Det handlar alltså om ett förslag i linje med de som kommissionen brukar lägga fram för medelhavsproduktionen, det vill säga helt diskriminerande i jämförelse med den kontinentala produktionen, även om en annan märklighet dyker upp: ett godkännande av brådskande förfarande för en så radikal reformering av en gemensam organisation av marknaden, vilket är en aldrig tidigare skådad händelse i detta parlament.
Om man strävade efter att få reformen att träda i kraft innan nästa säsong, hade vi fortfarande haft tid att genomföra vårt arbete bättre.
Om vi lämnar den indirekta nyttan det kan vara att ha olika ordförandeskap, har användandet av detta förfarande en mycket klar praktisk betydelse: kommissionen lägger fram förslag till fördelning av den högsta garanterade kvantiteten för medlemsstaternas producenter och använder uppgifter som kommissionen själv betraktar som opålitliga och undviker information - som kommer de närmaste dagarna, från revisionsrätten, etc. som hade kunnat vara mycket värdefulla för vårt arbete.
Kära kolleger, ändringsförslagen från min grupp strävar, i görligaste mån, efter att korrigera denna situation och självfallet har vi försökt att helt respektera det mandat som detta parlament gav, och med den enhetliga kompromiss vi fastställde i december.
Jag hoppas att denna vilja till överenskommelse, som utformades i december, i dag respekteras av alla våra kolleger.
Fru ordförande! Olivodlingar är av stor kulturell, men även ekonomisk betydelse, och därför måste identiteten stärkas hos de europeiska olivodlingarna, ända ned på regional nivå. Det räcker dock inte med att olivträdsbeståndet - som dessutom är en viktig ekologisk faktor - är av stor betydelse för oss. Det gäller också att betrakta oliverna som en social faktor, nämligen i fråga om sektorns arbetstillfällen. Längre fram bör det framgå av kommissionens politik att det rör sig om ett viktigt livsmedel.
Målsättningen bör därför inte vara att stödja en odlingsmetod som är svår att avveckla, utan det man bör stödja är marknadsföring, förädling och den regionala tillhörigheten utifrån efterfrågan på olivolja hos konsumenterna. Det är bara om vi satsar på den regionala marknaden som vi kommer att kunna lösa de svårigheter vi har med arbetstillfällen som dras in, trots att vi pumpar in miljarder i denna sektor.
Fru ordförande, herr kommissionär! Tilldelning av nationella kvoter, avskaffande av konsumentstöd och förbättring av odlingar och produktens kvalitet är några av de viktigaste inslagen i detta dokument som vi därför stöder. Avskaffandet av systemet med klumpsummor för de små producenterna och osäkerheten när det gäller den pågående säsongen gör att vi måste begära extraordinära åtgärder för att förhindra att även detta år de omfattande nedskärningarna drabbar de svagaste ekonomierna hårdast, de i södra Europa.
Vi måste emellertid försöka inse att olivoljan, olivodlingen, är en viktig europeiska resurs, inte bara ur ekonomisk synpunkt, utan även ur miljösynpunkt. " Oljeproblemet" är inte ett problem som bara gäller länderna i södra Europa, det är ett alleuropeiskt problem. Oljan är en europeisk resurs och en viktig resurs och den kan bli en avgörande faktor när det gäller att skapa fördelaktiga konkurrensförhållanden för våra ekonomier.
Därför vill jag här uttrycka vårt stöd från gruppen från Alleanza Nazionale för det arbete som utförts och jag hoppas att de synpunkter som framförts får oss att inse behovet av att agera skyndsamt för att uppnå säkerhet. Vi har under alltför många år befunnit oss i en situation av osäkerhet, en situation som lett till spekulation. Detta dokument utgör ett första viktigt steg mot att återge tillverkaren de lugna förhållanden som gör att de kan producera bättre och som gör att de europeiska ekonomierna har bättre förutsättningar att växa.
Fru ordförande! Jag skulle kort, för de spanska socialistiska ledamöternas räkning, vilja uttrycka de kriterier som har lett fram till dessa ändringsförslag.
Nyligen antog detta parlament ett uttalande om framtiden för den gemensamma organisationen av marknaden för olivoljan, vilket tycktes samla en viss enhällighet. Europeiska kommissionens svar kunde inte ha varit mer frustrerande då den lade fram ett förslag så totalt avlägset från denna enhällighet.
Det finns inte här, trots vad som har sagts, några nationella strävanden: om vi begär en höjd högsta garanterade kvantitet, gör vi det i alla europeiska producenters intresse, om vi vill behålla interventionen, gör vi det för all europeiska producenters räkning, om vi önskar ett uttryckligt förbud mot blandningar, gör vi det i alla europeiska konsumenters intresse, om vi begär ett system för bordsoliver, gör vi det för alla europeiska producenter, om vi begär ett speciellt system för småbrukarna, gör vi det oavsett vilken region dessa befinner sig i.
Herr kommissionär, jag uppskattar att ni är närvarande i debatten. Jag vill emellertid tydligt säga till er att olivoljeproducenterna inte kan förstå att, medan det i andra sektorer av den gemensamma jordbrukspolitiken inte tycks finnas några budgetproblem, kommissionens förslag i denna sektor, trots bidraget från olivsektorn till kampen mot erosion och ökenutbredning, trots dess bidrag till sysselsättningen och att behålla befolkningen på landsbygden, går i motsatt riktning.
Jag är säker på att ett större övervägande från kommissionen angående förslaget, kommer att leda fram till ett nytt, vilket har skett i andra sektorer, vad gäller vinet - mycket mer realistiskt förslag, som bevarar den ekonomiska och sociala sammanhållningen vilken bör genomsyra all politik i Europeiska unionen.
Fru ordförande! Det är inte nödvändigt att betona den enorma ekonomiska betydelse som olivodlingen har i Europeiska unionen.
Mer än 4 miljoner hektar och 465 000 arbetstillfällen beror på denna odling. Enbart i min autonoma region, Andalusien, beror 140 000 arbetstillfällen, nästan 50 procent av den totala jordbrukssysselsättningen, på denna gemensamma organisation av marknaden, vilken således upphöjer sig till ett grundelement i den sociala och territoriella sammanhållningen.
I detta sammanhang lägger kommissionen fram ett förslag som i sin aktuella utformning, är klart osolidariskt med medelhavsjordbruket, obalanserat för några medlemsstater och tekniskt sett felaktigt eftersom det plockar bort fundamentala uppgifter för prisstabiliteten och jordbruksinkomsterna, liksom för interventionen, det skyddar inte gemenskapens konsumenter då det inte tar upp förbudet mot blandningar och det är fullkomligt ovetande om situationen för bordsoliver.
Kommissionen måste börja behandla medelhavsodlarna på ett rättvist sätt. Det går inte att alltid åberopa den finansiella neutraliteten för de minst gynnade jordbrukarna och vara beredd att systematiskt, och utan restriktioner, öka stöden till de kontinentala produktionerna. Det är fullt möjligt, herr kommissionär, att höja den högsta garanterade kvantiteten med en mycket begränsad budgetansträngning, det är dessutom fullt möjligt, att i det fallet anpassa de nationella kvoterna till den produktiva verkligheten i medlemsstaterna, och kommissionen vet att siffrorna som den baserade sitt förslag på är oprecisa och gamla.
Jag gratulerar till det faktum att vi har ingivit ändringsförslag som har givit plats åt viktiga överenskommelser i de politiska grupperna och som, om omröstningen speglar dessa överenskommelser, kan ge svar på gemenskapsjordbrukarnas strävanden och på ett substantiellt sätt förbättra kommissionens förslag och dessutom fastställa rigorösa kontrollinstrument som kan lugna de europeiska skattebetalarna.
Jag hoppas att kommissionären tar hänsyn till dessa ändringsförslag och på ett flexibelt sätt förändrar sitt förslag.
Fru ordförande, herr kommissionär! Det som har skett denna vecka i frågan om reformering av olivoljesektorn, bekräftar att, då Europaparlamentet accepterade begäran om brådskande förfarande, tog vi ett mycket allvarligt beslut, eftersom vi accepterade att ta itu med en mycket viktig reform utan att utarbeta ett betänkande, vi gav efter för nyckfulla omständigheter och inte för något behov av att uppfylla mycket pressade tidsfrister.
Angående kommissionens förslag till förordning, har kommissionen tvärtemot vad som här sagts från vissa håll, inte följt riktlinjerna i Jové Peres betänkande som godkändes i december, och tar bara vissa idéer därur, ryckta ur sitt sammanhang. Vi hoppas att ändringsförslagen, som vi i dag skall godkänna, återställer andan och bokstaven i det dokumentet, speciellt vad gäller höjningen av den högsta garanterade kvantiteten och dess nationella fördelning enligt reella och pålitliga uppgifter, vilka också tjänar mitt lands intressen, för vilket kommissionen inte tar hänsyn till utvecklingsplanen för olivodlingarna. Jag hoppas att ändringsförslagen återinför andan och bokstaven i Jové Peres dokument vad gäller att återställa interventionsmekanismerna, vad gäller stöden till småbrukare och konsumtion, vad gäller produktion av bordsoliver och vad gäller de fasta åtgärderna för att förbjuda blandningar av olivolja med andra produkter.
Om enhälligheten från i december återupprepas i dag och denna kammare inte sätter andra oklara nationella intressen, som ibland inte har något att göra med olivoljeproduktionen, framför majoriteten av olivodlarnas intressen, kan vi få förutsättningarna för att förändra kommissionens förslag till förordning, garantera sektorns hållbarhet och ge ett positivt svar på olivodlarnas intressen. Jag hoppas att kommissionen, om detta inträffar, nu accepterar det den faktiskt förkastade i december.
Fru ordförande! Konkretion är politikens adelsmärke och borde därför vara utmärkande för all politik. Vi står här inför ett viktig val eftersom det är ett konkret val, det är konkret därför att det syftar till jordbruksproduktionens kvalitet och kvantitet med hjälp av olika typer av produktionsstöd och upprättande av nationella kvoter. Konkret därför att det syftar till snabba ingripanden och sist men inte minst handlar det om ett konkret politiskt val därför att det är riktat mot Medelhavsområdet, landsbygdsaspekterna när det gäller den europeiska ekonomin. Jag anser att dessa faktorer måste strykas under just nu i förhoppningen att debatten skall förstärka och inte försvaga ingripandenas konkreta natur.
Fru ordförande! Dagens debatt, resultatet av ett förfarande med vissa brister, gäller en i alla avseenden viktig produkt.
Olivodling är den traditionella och dominerande formen för ekonomisk verksamhet i stora områden i södra Europa, och olivoljan är grunden i varje sunt kosthåll. Med tanke på den europeiska produktionens dominerande ställning på världsmarknaden är det mycket viktigt att Europeiska unionen har en rationell och effektiv organisation inom denna bransch. Vi blev angenämt överraskade - och jag hoppas att ni fortsätter med de angenäma överraskningarna, herr Fischler - när vi såg att kommissionen övergivit vissa ursprungliga tankar som skulle äventyra olivoljebranschen. I stället framlägger kommissionen nu ett förslag, som ligger ganska nära Europaparlamentets förslag. Ett förslag som, efter vissa förbättringar, kan leda till önskat resultat. Vad man vill uppnå är: rationell organisation av marknaden för olivolja, en produkt med hög och jämn kvalitet, bidrag till sysselsättningen i stora områden på den europeiska landsbygden.
Jag skulle vilja be er behandla och godkänna vissa ändringsförslag som gäller:
För det första; avskaffande av sådana regleringar som skapar problem i stället för att lösa dem. Regleringssystemet måste behållas för att skydda producenten.
För det andra; marknadsföringen av olivolja är viktig och måste få erforderliga anslag. En aktiv marknadsföring kommer att stärka Europeiska unionens dominerande roll och lösa alla överskottsproblem som kan tänkas uppstå.
För det tredje; inom Agenda 2000 har reformeringen av den gemensamma organisationen av marknaden år 2006 som slutår. Samma tidsram måste tillämpas också för den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja.
För det fjärde; samtidigt som nationella garantikvoter fastställs, måste det ges möjlighet att överflytta kvoter mellan två handelssäsonger på grund av den speciella karaktär som produktionen av olivolja har.
Slutligen; kommissionen bör särbehandla matoljebranschen, inte bara i form av en förhoppning i motiveringen utan genom att snarast föreslå konkreta stödåtgärder.
Fru ordförande, herr kommissionär! Det är med stor glädje jag deltar i denna debatt som vi har begärt. Vi begärde den i jordbruksutskottet när vi röstade om ett brådskande förfarande med 25 röster mot 17. Vi bekräftade detta förra måndagen när parlamentet ville ge en indikation för att avsluta denna dispyt med 196 röster mot 154. Utan tvekan är det dags för denna gemensamma organisation av marknaden som nu är 32 år gammal att gå i pension. Det är otänkbart att ytterligare uppskjuta några av dessa frågor. Låt mig peka på två exempel. Systemet med maximikvoter på gemenskapsnivå och den därmed medföljande omöjligheten att åter upprätta nationella kvoter som inte bara inte längre motsvarar produktionspotentialerna i de länder som producerar olivolja, utan inte heller motsvarar efterfrågan på marknaden.
För att inte upprepa saker som redan har sagts av mina kolleger, varför inte rikta in oss på en åtgärd som anges i denna gemensamt organiserade marknad, dvs. att stöda det som alltid i samtliga gemensamma marknader betraktas som ett alternativ, ett nästan överflödigt tillägg? Vi vet att marknadsföring är det bästa sättet för att lyfta fram kvaliteten, och kvaliteten är den bästa reklamen när det gäller att erövra konsumenternas gunst. Detta löser också kvantitetsproblemet. Därför räds jag inte några ytterligare ton olja, under förutsättning att det är jungfruolja, dvs. kvalitetsolja.
Det gemensamma intresset i dag är emellertid att se till att reformen genomförs, innan säsongen inleds, vilket sker i november. Jag tror dock att ingen här vill - man kan åtminstone hoppas det - ta initiativ som kan sätta käppar i hjulet för det som vi här försöker slutföra. Alla förslag om återförvisning till utskottet eller liknande skulle gå mot allas intresse och leda till allvarliga ekonomiska problem, men framför allt leda till allvarliga skador på detta parlament som än en gång skulle visa sig oförmöget att fatta beslut. Det är sant att detta inte är ett perfekt förslag, men en och annan detalj måste vi väl ändå lämna till kommissionen och rådet, för vad skall de annars göra?!
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Vi, som var emot att denna reform debatterades med ett brådskande förfarande har, när detta förfarande godkändes av denna suveräna kammare, försökt att på ett konstruktivt sätt vara goda medresenärer.
Alla de grundläggande aspekterna i denna reform har redan diskuterats av talarna före mig. Den högsta garanterade kvantiteten, interventionen, förbudet mot blandningar, bordsoliver, fördelning mellan länder etc. Allt detta har debatterats tillräckligt för att det skall föras in i reformen. Men, herr kommissionär, och jag beklagar att det inte finns någon representant för rådet här, eftersom rådet i några uttalanden i går kväll - förvisso ganska olyckliga - hävdade att denna reform borde genomföras till en nollkostnad.
Herr kommissionär! Ni känner perfekt till sektorn - vi känner till er lyhördhet i denna fråga - och vid ett flertal tillfällen har ni sagt att ni inte skulle genomföra en reform som gick emot produktionsländerna. Herr kommissionär: ni har nu ett gyllene tillfälle att visa detta. Ni bör vara lyhörd och acceptera att en reform inte genomförs utan en budgetökning, och ännu mindre när dessa åtstramningar alltid kommer an på oss i de södra länderna. Ni bör seriöst studera, och acceptera, de förslag som i detta parlament, med stor uppoffring, stort ansvar och med en konstruktiv anda hos majoriteten av dess ledamöter, läggs fram till er från medlemmar som sätter nyttan för de medborgare som har valt dem, framför sin egen nytta.
Fru ordförande! När vi talar om producenterna av olivolja, är det tre saker vi inte får glömma. För det första, att vi talar om producenter som bor i unionens fattigaste områden och följaktligen har behov av stöd. För det andra, att deras produkt bevisligen är hälsobefrämjande för konsumenterna och, för det tredje, att olivodlingarna på ett betydande sätt bidrar till balans i miljön.
Det är nödvändigt att snarast anta den nya förordningen, inte bara därför att den nuvarande förordningen om olivolja är gammal, utan därför att det finns allvarliga problem som omedelbart måste lösas. Det främsta av dessa problem är att den genomsnittliga garanterade kvoten inom unionen har överskridits kraftigt, vilket har lett till en dramatisk minskning av producentstödet i alla länder, t.o.m. i de fall då ett land har låg produktion.
Det system som föreslås, dvs. systemet med nationella kvoter, är utan tvivel rättvist. Om man i något land under något år inte utnyttjar kvoten, borde det emellertid vara möjligt att överföra skillnaden till följande säsong.
För produkter från norra Europa gäller de nya förordningarna till år 2005. Därför undrar jag varför man tänker låta förordningen om olivolja gälla bara till år 2001, varefter det skall komma en ny, strängare förordning. Varför tillämpar man två olika måttstockar?
Fru ordförande, högt ärade ledamöter! Först vill jag tacka så hjärtligt för de konstruktiva uttalanden som vi alla har tagit del av under dagens debatt om olivoljesektorn. Jag vill påminna om att Europaparlamentet redan den 18 december 1997 gav ett väsentligt bidrag till debatten om den gemensamma organisationen av marknaden med sin resolution om olivoljesektorn.
Kommissionen kommenterade i sitt förslag av den 18 mars rekommendationerna i resolutionen på följande sätt: Till att börja med delar kommissionen parlamentets uppfattning att en brådskande reform är nödvändig. Likaså godtas argumentet att man bör fördjupa kunskaperna om produktionen innan en slutgiltig reform genomförs. När resultatet av dessa åtgärder föreligger uppskjuts reformförslaget till ett senare datum, men inte senare än att reformen kan träda i kraft den 1 november 2001.
Samtidigt som man fördjupar analysen av marknadsproduktionen och andra aspekter i ett första skede, måste regimen för budgetåren 1998-1999 till 2000-2001 anpassas så att man kan möta odlarnas mest akuta problem och framför allt för att undvika att situationen förvärras. Genom detta inledande förfarande vill kommissionen göra rättvisa åt argumenten för och kraven på ett brådskande förfarande.
Vid en jämförelse mellan Europaparlamentets resolution och kommissionens förslag, kan man konstatera följande: Europaparlamentet vill ha en enda form av produktionsstöd utifrån den faktiska oljemängd som produceras. Kommissionen föreslår att man slopar det dubbla stödet och endast behåller stödet till den faktiska produktionen. Europaparlamentet vill ha en höjning av den maximala garantimängden, medan kommissionen föreslår att den maximala garantimängden höjs med 212 000 ton till 1 562 400 ton.
Europaparlamentet vill att man inför nationella referensmängder. Kommissionen föreslår att den maximala garantimängden delas upp i nationella garantimängder. Europaparlamentet vill behålla en interventionsmekanism med hjälp av privat lagerhållning. Kommissionen föreslår att man stärker den privata lagerhållningen och endast tillämpar denna. En sådan åtgärd skulle bidra effektivt till en reglering av marknaden. Europaparlamentet vill ta bort konsumtionsstödet helt. Kommissionen är av samma mening. Det innebär att kommissionen och parlamentet i stort sett är överens på de fem viktigaste punkterna i reformen. Med tanke på tidsbegränsningen föredrar jag att hålla mig till de viktigaste problemområden i min fortsatta redogörelse, i stället för att ta upp samtliga 163 ändringsförslag.
Somliga ändringsförslag behandlar grundsatserna i reformen som träder i kraft år 2001. Jag håller med om att denna reform är nödvändig. Först måste vi dock fördjupa våra kunskaper om sektorn i fråga. Resultaten från de senaste undersökningarna kommer att finnas tillgängliga i god tid så att de kan beaktas i de förslag som läggs fram år 2000 för genomförandet av reformen år 2001. Jag tror inte att man bör vänta med denna grundläggande reform längre än så. Man bör ta hänsyn till problemens brådskande karaktär när man föreslår de åtgärder som ska vidtas från och med nästa budgetår. Därför kan jag inte godta de ändringsförslag som ifrågasätter sådana åtgärder.
En andra grupp ändringsförslag berör den maximala garantimängden och dess fördelning mellan medlemsstaterna. Jag vill påpeka att en kraftig höjning av den maximala garantimängden skulle överstiga marknadens genomsnittliga uppsugningsförmåga, om man inte utgår från extremt låga priser på oljan. Jag anser att en fördelning mellan medlemsstaterna är nödvändig. En sådan krävdes förresten av parlamentet som ett sätt att ta ett större ansvar för de producenter som står för överskottet.
Kriterierna för en sådan uppdelning grundar sig på uppgifter från förr, när man utgick från gängse formler som vi också har använt på andra områden. Kriterierna kommer emellertid även att beakta de nya odlingarna och bestämmelserna för mindre producenter. Här gäller det att uppnå en balans, vilket säkert inte kommer att bli lätt.De ändringsförslag som behandlar användandet av outnyttjade maximala garantimängder erbjuder tekniska möjligheter som vi säkert kommer att pröva i syfte att uppnå en generell balans. Vad de nya odlingarna beträffar måste en strikt begränsning av dessa ske, för erfarenheten visar att den maximala garantimängden inte är tillräcklig för att upprätthålla marknadsbalansen. Därför föreslår kommissionen att man endast i undantagsfall beviljar stöd till nya odlingar. Det går inte att generalisera undantagen så som ibland har krävts. Å andra sidan tror jag att ett totalförbud så som föreslås i andra ändringsförslag i slutändan skulle medföra större problem och vara svårare att genomföra.
Många ändringsförslag avser interventionsbestämmelser som till exempel stödet till privat lagerhållning. Jag anser absolut, i motsats till vissa ändringsförslag, att interventionsbestämmelserna bör upphävas, särskilt om man eftersträvar en höjning av den maximala garantimängden. Jag finner det inte heller meningsfullt att interventionen återinförs bakvägen så att säga genom en automatisk upplösning av den privata lagerhållningen i stället för tillämpandet av en sådan flexibel metod som vi försöker skapa här.
Vad beträffar viljan att i någon form behålla stödet till mindre producenter eller konsumentstödet, så visar väl ändå erfarenheten att det inte är möjligt, för den enda ekonomiska effekt som är värd att nämnas är att det uppmuntrar till missbruk med en negativ inverkan på budgeten som följd.
Många ändringsförslag kräver att ett stöd till bordsoliver införs. Kommissionen har tydligt visat att man ställer sig öppen till den frågan. Det bör dock utformas bestämmelser som gör stödet meningsfullt, kontrollerbart och ekonomiskt rimligt. Jag är helt enig med de många ändringsförslag som handlar om en förbättring och skärpning av kontrollerna. Motsvarande bestämmelser har emellertid redan utfärdats av rådet och i flera fall även av kommissionen, till exempel för tillstånd och kontroll av oljekvarnar.
Det förenklade förfaringssätt som föreslås innebär att kontrollerna i första hand kommer att omfatta producentstödet. I ett övergångsskede kommer kommissionens bestämmelser att anpassas och i vissa fall skärpas så att kontrollerna blir mer effektiva.
Jag kan garantera att vi återkommer till era överläggningar när reformen ska genomföras. Frågan om olja av pressade olivrester har ett visst samband med frågan om kontroller som jag tidigare nämnde. I vissa områden och företag är det svårt att utföra kontroller av oljekök. Problemet består av flera olika komponenter, t.ex. oljans kvalitet, miljövård och marknadens uppsugningsförmåga. Inom min enhet prövar man för närvarande denna fråga; dessutom anser jag att den svåra och komplexa frågan om den öppet erkända och lagliga blandningen av olivolja med annan olja bör underkastas en förnyad prövning.
Ett antal ändringsförslag avser producentorganisationernas uppgifter och skyldigheter. Jag är medveten om att det pågår en intensiv debatt kring detta. Motsvarande förslag från kommissionen koncentrerar sig som sagt ändå på de brådskande åtgärder som krävs för att övervinna krisen inom olivoljesektorn samt för att förhindra att den förvärras.
Även övriga frågor som t.ex. kvalitetshöjning, överföring av statistiska uppgifter eller olika kontrollfrågor kommer att prövas under övergångsperioden. Frågan om på vilket sätt den här typen av åtgärder och frågan om producentföreningar ska införlivas i det slutgiltiga reformförslaget år 2000 står givetvis öppen.
Vissa ändringsförslag berör det pågående budgetåret. Det verkar vara särskilt lönsamt; i dessa ändringsförslag föreslås att man minskar effekterna av en reducering av stödet. Jag kan inte godta att reformen begränsas till denna fråga och att vi koncentrerar oss på en reducering av stödet i stället för på reformen i sig. De fastslagna bestämmelserna måste följas och en större inverkan på budgeten bör förhindras. Dessutom måste man tänka på att det inte finns något utrymme över i budgetförslaget för 1999. I andra ändringsförslag föreslås att stödet ska beviljas utifrån kriterier som är fristående från odlingen, t.ex. miljövården. I stort sett är jag positiv till en sådan tanke. Frågan håller emellertid på att behandlas i samband med de horisontella åtgärderna för Agenda 2000. Andra frågor, t.ex. bidrag till olivolja som används i konserver, exportbidragen i allmänhet, insamlandet av statistiska uppgifter eller produktionskapaciteten är mindre brådskande och bör därför behandlas i det senare förslaget till år 2000.
Vissa ändringsförslag tar upp de lagstiftande befogenheterna och kräver att parlamentet får yttra sig på alla beslutsnivåer. Vad rådets allmänna föreskrifter beträffar håller jag med om det. Kommissionen föreslår inte heller några nya förordningar på den punkten. I det här fallet är det främst varaktiga tekniska texter som kommer att påverkas och här accepterar jag inga ändringsförslag, för det skulle ifrågasätta samtliga texter och försvåra den redan så komplicerade debatten ytterligare.
Vid reformen som kommer att genomföras senare bör inte dessa allmänna föreskrifter tillämpas. Beträffande kommissionens genomförandebestämmelser så krävs det ett flexibelt och raskt förfarande även framöver där man kan anlita sakkunniga inom sektorn. Jag tycker att det vore bra om en rapport till parlamentet framställdes innan den slutgiltiga reformen; men jag vill inte gärna framställa en rad olika rapporter.
Några ändringsförslag innehåller anmärkningar utan konkreta lagstiftningsförslag eller hänvisningar till redan existerande bestämmelser. Dessa anser jag att man inte behöver fästa något avseende vid.
Till slut vill jag än en gång tacka er för ert arbete och era inlägg. Som ni vet stöder jag många av de idéer som har framförts här. Jag är beredd att pröva flera av de frågor som diskuterats och ni kan vara säkra på att jag kommer att ta upp era förslag i rådet. Tack för er uppmärksamhet!
(Applåder)
Tack så mycket, herr Fischler.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Parlamentet godkände kommissionens förslag efter dessa ändringar.)
Colino Salamanca begär ordet.
Herr ordförande! Vi har just röstat om det förändrade förslaget från kommissionen med de ändringsförslag som vi har fört in i detta ögonblick. Det återstår fortfarande att rösta om lagstiftningsförslaget. Innan detta förfarande skulle jag vilja fråga kommissionären följande:
Mycket viktiga ändringsförslag har godkänts: det som bestämmer att den högsta garanterade kvantiteten skall vara 1 800 000 ton, det som fastställer produktionsstödet till bordsoliver, det som fastställer att det för säsongen 1998-1999 skall finnas ett indikativt pris, ett interventionspris och ett representativt pris. Slutligen har även ett förbud mot blandningar fastställts inom Europeiska unionen.
Jag skulle vilja veta kommissionens ståndpunkt i dessa frågor.
Vill Fischler svara på Colino Salamancas inlägg, mot vilket jag därefter måste göra en anmärkning enligt arbetsordningen?
Herr ordförande! Jag ställer gärna upp och svarar på det inlägget. Till att börja med vill jag förtydliga att kommissionen naturligtvis inte kan ta upp alla ändringsförslag, utan även måste sköta sina åligganden. Jag hänvisar dock till det jag tidigare sade i mitt inlägg. Jag vill påminna om det igen. För det första har vi behandlat fem av parlamentets främsta önskemål i vårt förslag. För det andra sympatiserar vi med många av era ändringsförslag. För det tredje kommer vi att pröva en rad olika förslag framöver.
Herr ordförande! Svaret från kommissionären tvingar mig att begära återförvisning till utskottet.
Colina har begärt återförvisning till utskottet.
Vill någon invända?
Herr ordförande! Innan jag formulerar mina indikationer när det gäller Colinos förslag vill jag fråga honom, angående artikel 129, om han gör denna begäran om återförvisning till utskottet för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp eller å 29 ledamöters vägnar. Om det är det andra fallet skulle han nämligen vara tvungen att manifestera det på ett formellt sätt.
Herr Galeote, ursäkta att jag själv förklarar och jag föreslår att ni tittar på artikel 60.2. I detta fall handlar det nämligen inte om en begäran om återförvisning till utskottet från en grupp på 29 ledamöter, utan den som har möjlighet att göra det är utskottets ordförande eller föredraganden, och Colino är ordförande i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Herr ordförande! Jag respekterar er personliga tolkning, och jag vill säga till Colino att i tisdags begärde ni här i kammaren att vi skulle rösta mot ett brådskande förfarande. Vi stödde er, herr Colino, eftersom ni argumenterade för er begäran med att den högsta garanterade kvantiteten var otillräcklig. Ni sade också att texten gjorde att interventionen försvann. Ni, herr Colino, sade att enligt kommissionens förslag skulle förbudet mot blandningar i olivoljan försvinna och ni slutade med att säga, herr Colino, att kommissionens förslag inte innehöll någon reglering för bordsoliver. Allt detta var sant, och därför stödde vi er då. Vi har förhandlat under denna vecka och ni har deltagit i många av dessa förhandlingar. I dag har vi haft en mycket viktig omröstning enligt vilken förslaget från Europeiska kommissionen på ett substantiellt sätt korrigerats. Just därför begär jag en röst emot återförvisning och av er, herr Colino, som spanjor, begär jag att ni inte skall försöka ogiltigförklara en omröstning som i hög grad är till fördel för jordbrukarna i vårt land.
(Applåder)
Cabezón begär ordet för att göra ett inlägg till förmån för en återförvisning till utskottet.
Herr ordförande! Nu när vi har genomfört omröstningen - och vi känner till resultatet av omröstningen, vilket representanten för PPE-gruppen har påmint oss om - kommer det genast billiga anklagelser om spanskhet.
Det finns en realitet, och det är att denna kammare har uttalat sig om väsentliga frågor angående reformeringen av olivoljesektorn.
Ordföranden för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling frågade kommissionären om vad han anser om resultatet av omröstningen i parlamentet, och kommissionären svarade att han ser med sympati på detta. I morgon kommer vi att säga till olivoljeproducenterna och de europeiska jordbrukarna att kommissionären ser med sympati på det som parlamentet har röstat fram.
Det är litet mer än sympati vi har begärt av kommissionären. Det finns en skillnad mellan parlamentets yttrande och kommissionens ståndpunkt: det vi vill veta är om kommissionen tar till sig parlamentets ståndpunkt, för om den gör det kommer den att ta med sig frågan till rådet, men om inte, kommer den inte upp till rådet.
Därför begär vi att förslaget återförvisas till utskottet, för att se om vi är kapabla att, en gång för alla, övertyga kommissionären om att det är bra om kommissionen tar till sig parlamentets åsikt.
Därför kräver vi nu en återförvisning till utskottet.
Fantuzzi begär ordet.
Herr ordförande! För det första vill jag precisera att Colino inte framför denna begäran som företrädare för den socialistiska gruppen, eftersom den socialistiska gruppen motsätter sig en återförvisning till utskottet.
För det andra, en ordningsfråga. Enligt artikel 60.2 kan ordföranden för ett utskott enligt min mening begära återförvisning till utskottet enbart om kommissionen meddelar att man inte tänker acceptera samtliga - jag upprepar, samtliga - parlamentets ändringsförslag. Kommissionär Fischler förklarade i diskussionens början att några av ändringsförslagen kommer att accepteras som de står. Med andra ord kan man inte tillgripa extrema åtgärder.
Tack, herr Fantuzzi.
Dell'Alba begär ordet.
Herr ordförande! Jag begärde ordet bara för att till fullo instämma i det som Fantuzzi sagt och för att påminna om att jag inte förstår vad det är vi röstar om. Vi har genomfört en omröstning utan betänkande. Vi har röstat om samtliga ändringsförslag. Var vänlig och förklara vad det är som skall återförvisas till utskottet med tanke på att resolutionen inte finns, eftersom vi har en procedur utan betänkande. Uppriktigt sagt tycker jag att en sådan här manöver är förhalningstaktik och att den strider mot alla arbetsordningar som finns. Jag förstår inte vad det är ni kan återförvisa till utskottet!
Herr Dell'Alba, det som skulle återförvisas till utskottet skulle vara ändringsförslagen.
Vi går till omröstning om Colino Salamancas begäran.
(Parlamentet förkastade begäran.)
Pasty begär ordet.
Herr ordförande! Jag skulle vilja komma med ett förslag om hur vi skall fortsätta vårt arbete. Det är viktigt att vi den här förmiddagen röstar om det andra betänkandet, som man har begärt skall vara en aktuell och brådskande fråga, dvs. det som rör markuttag. Mitt förslag är att vi stryker debatten och direkt går över till omröstningen, vilket det finns möjlighet till enligt arbetsordningen. Vi skulle också kunna göra på samma sätt med betänkandet om bananer, annars kommer vi inte att hinna med. Jag föreslår alltså att vi direkt går över till omröstningen - den är mycket kort - om markuttag, utan debatt.
Herr Pasty föreslår, för resten av föredragningslistan, att vi går direkt på omröstningarna utan debatt.
Har någon invändningar mot Pastys förslag?
(Ordföranden konstaterade att det inte fanns några invändningar mot förslaget.)
Här har vi i dag sett ett tydligt exempel på, herr ordförande, hur de förbättringar som införs av Europaparlamentet upphävs med sympati.
Herr kommissionär! Var vänlig att lyssna på mig. I Andalusien och i hela Spanien går det inte att förstå att man kan genomföra denna typ av tillbakagång, och ännu mindre med en så symbolisk och viktig produktion som olivoljan.
Vi är skeptiska till vad ministern kommer att göra eftersom hon, sedan inledningen av processen, har missuppfattat sin roll och deltar mer i manifestationer än i förhandlingar, vilket vore hennes plikt.
Herr kommissionär! Ni håller fast vid missuppfattningar och begår det allvarliga misstaget att diskriminera medelhavsprodukterna, ni sitter fast i okunnighet, och det vi har sett i dag är ett historiskt misstag i Europa mot Spanien och mot Andalusien.
Med detta brådskande förfarande för reformeringen av den gemensamma organisationen av marknaden för olivolja, tog Europaparlamentet ett allvarligt politiskt beslut som skapar ett allvarligt prejudikat inför framtiden.
Det är oacceptabelt att denna kammare har beslutat att rösta för förslaget till förordning utan att invänta slutsatser från ett parlamentariskt betänkande, vilket också hade kunnat diskuteras och gå till omröstning i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling under denna månad och hade kunnat debatteras och gå till omröstning i kammaren i juli.
Det är oacceptabelt att Europaparlamentet har samtyckt till begäran om brådskande förfarande från rådet, vilket saknade skäl, såvida det inte var en önskan från det brittiska ordförandeskapet om att få se processen om olivoljereformen avslutad under årets första halvår. Det är oacceptabelt att Europaparlamentet självt har beslutat att ställa sig utanför den normala demokratiska processen via diskussioner, om en fråga som inte bara handlar om yttre förhållanden; snarare tvärtom, det omfattar en reform av en jordbrukssektor som är grundläggande för fyra av medlemsstaterna. Detta faktum utgör i sig ett allvarligt prejudikat som Europaparlamentet svårligen kan undvika i framtiden. Det är oacceptabelt att Europaparlamentet har givit sitt gillande till en begäran om brådskande förfarande vars brådska inte existerade beträffande tidsfrister, eftersom reformen som skulle godkännas inte behöver träda i kraft förrän i november.
Med detta beslut var bara en begränsad diskussion i kammaren möjlig, då tidsfristen för ändringsförslag (mer än 160) till kommissionens förslag till förordning varit öppen.
Trots denna process, varken öppen eller demokratisk, förändrar de ändringsförslag som godkänts den av kommissionen föreslagna texten på ett substantiellt sätt, och följer huvudsakligen de riktlinjer och principer som godkändes i december i betänkandet av vår kamrat Jové Peres. Den högsta garanterade kvantiteten ökas till värden som motsvarar konsumtionen och exporten och dess nationella påverkan förutses utifrån pålitliga och kontrollerbara uppgifter. Interventionsmekanismerna återställs samtidigt som stödsystem till lagring skapas, liksom även till produktion av bordsoliver. Tilläggsstöd till produktion från små producenter, kontrollinstrument från produktion till konsumtion, förbud mot blandning med vegetabiliska oljor samt främjande av konsumtion förutses. Till och med en fortsatt plantering av nya olivplanteringar tillåts i länder med godkända utvecklingsplaner.
Därför, och trots att vi är oeniga med proceduren, röstar vi för förordningen i ändrad form enligt ändringsförslagen från vår grupp. För kommissionen bör det nu bara återstå att acceptera ändringsförslagen och handla i överensstämmelse därmed. För rådet, efter denna begäran om brådskande förfarande, återstår inga andra alternativ än att ratificera de förändringar vi i dag har godkänt. Detta kräver vi, och med oss, de europeiska olivodlarna.
Undantag vad gäller markuttag
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om förslaget till rådets förordning om undantag, i fråga om kravet på arealuttag för regleringsåret 1999/2000, från förordning (EEG) nr 1765/92 om upprättande av ett stödsystem för producenter av vissa jordbruksgrödor (KOM(98)0366 - C4-0363/98-98/0213(CNS)).
I enlighet med Pastys förslag går vi direkt till omröstning.
Graefe zu Baringdorf begär ordet.
Herr ordförande! Jag vill att vi diskuterar det här betänkandet och att debatten fortlöper så som vi föreslagit och planerat. Att vi har ont om tid får inte gå ut över meningsutbytet om betänkandena.
När frågan kom upp uttryckte sig ingen emot. För att inga tvivel skall råda går vi emellertid till omröstning om Pastys förslag om att, för resten av föredragningslistan, gå direkt till omröstning.
(Parlamentet godkände förslaget.)
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Parlamentet godkände kommissionens förslag efter dessa ändringar.)
Souchet har ordet.
Herr ordförande! Jag kommer att ge min röstförklaring skriftligt, som jag hade meddelat. Jag vill emellertid muntligen säga att det är skandalöst att parlamentet yttrar sig i en såpass viktig fråga utan att ha diskuterat den.
Låt oss inte diskutera denna sak. Parlamentet har godkänt detta förfaringssätt.
I samband med jordbruksreformen 1992 beslutade man för att motverka spannmålsöverskottet att kompensationsstödet per hektar skulle kopplas till att producenterna inom vissa jordbruksodlingar tog en viss procentsats av sina jordbruksarealer ur produktion.
I förordning nr 1765/92/EEG fastställdes den fasta procentsatsen för det obligatoriska uttaget till 17, 5 procent. Samtidigt utgjorde de mindre producenterna som omfattades av de förenklade bestämmelserna ett undantag från uttagsplikten. Den obligatoriska procentsatsen för uttag fastställdes år 1993 och 1994 till 15 procent, och år 1997 och 1998 till 5 procent.
Arealuttaget uppfyllde till en början sitt syfte som marknadsåtgärd. Överskottet minskades med hjälp av animaliska födoämnen och en snabb försörjning av världsmarknaden. Kommissionens införande av exporttullar var en olycklig åtgärd. Dessa hindrade spannmålsuttaget. Det straffar sig att ställa hinder i vägen för marknaden. Efter två goda skördeår samlas nya förråd och priserna på den inre marknaden har sjunkit.
De animaliska födoämnena stöter på hinder, eftersom det även på köttmarknaden råder en stagnerande och sjunkande tendens. Vi välkomnar att procentsatsen för det konjunkturella arealuttaget fastställts till 10 procent och att nya planteringar av foderväxter inte kommer att tillåtas. Återvinningen av nya fodermängder skulle orsaka nya problem på köttmarknaden samt nya kontrollproblem.
På de uttagna arealerna får man bara odla förnybara vegetabiliska råvaror. Det har visat sig fungera bra! I synnerhet råder en glädjande efterfrågan på vegetabilisk olja inom industrin som ett miljövänligt bränsle och smörjmedel.
Jag uppmanar rådet och kommissionen att snarast verkställa beslutet om 10 procent så att bönderna kan planera sina uttag i god tid.
Förslaget från kommissionen som rör obligatoriskt markuttag på 10 procent av odlingsbar mark för nästa år är oundvikligt.
Inkomstkompensationen bestämdes 1993 till sex år. Med nuvarande produktionsvillkor skulle de ökade bestånden med begränsade exportmöjligheter, resultera i ett oacceptabelt prisfall för spannmål.
Förslaget ställer emellertid kommissionen i en svår situation, eftersom det i Agenda 2000 bara föreslås ett frivilligt markuttag.
Större ansträngningar bör ske från kommissionens sida för att hitta nya marknader för odlingsbara produkter. Råmaterial från sektorn kan användas för att producera biodiesel, smörolja, plastprodukter etc., som alla är biologiskt nedbrytbara och därför miljövänliga. Europeiska kommissionen bör undersöka om en obligatorisk användning av dessa produkter inom först och främst ekologiskt känsliga områden är ekonomiskt effektivt - i synnerhet i miljöhänseende. Om det kan skapas nya marknader kommer jordbrukarna att bli mindre beroende av statligt stöd.
1992 sade man oss att den trädeskvot som hade prövats sedan 1988 måste ersättas, till följd av en överproduktion som ger upphov till lager.
Från 1992 till 1997 har man sagt oss att den ransoneringen har givit positiva effekter. Lagren har minskat tack vare trädan.
I dag, 1998, säger man dock att trädeskvoten måste fastställas till 10 procent, eftersom lagren har ökat till 14 miljoner ton. Man förutspår till och med 30 miljoner ton för år 2000.
Men samtidigt innebär omstöpningen av den gemensamma jordbrukspolitiken att trädeskvoten avskaffas. I Agenda 2000 avskaffar man i ett slag trädeskvoten, och samtidigt återupprättar man den allra skyndsammast. Beteendet är underligt. I realiteten har trädeskvoten, liksom förfarandet " Fine Tuning" , knappast några effekter på världsmarknaden. När lagren minskar, beror det både på ett minskat utbud och på en ökad efterfrågan. Ett minskat utbud, på grund av den klimatiska påverkan i Nordamerika (snö) och i Cairnsgruppens länder (Australien plågat av torka). El Niño påverkar mycket mer än vad Europeiska kommissionen och dess marknadsstabilisatorer gör. På samma sätt minskar västländernas lager när den asiatiska tillväxtekonomin ökar sin direkta och indirekta konsumtion av spannmål, t.ex. för att föda höns och grisar. Och omvänt minskar spannmålsköpen i väst när de asiatiska valutorna sjunker.
Med andra ord, Bryssels volontarism avslöjar mycket mer en ideologisk böjelse än praktisk effektivitet - genom ransoneringsförfarandena som betecknas QMG, kvoter, upprensning och andra QMG.
Men den ideologin är förkastlig. Det handlar om Romklubbens malthusianska ideologi. Enligt Bryssel skall man lägga ned olivodlingar efter år 2001, samtidigt som konsumtionen av olivolja ökar, och samtidigt som vi är ledande i världen med 80 procent av olivoljeproduktionen.
För vinplantorna gäller att man rensar upp eller lägger ned odlingar, man skördar för tidigt. För äppelträden: man rensar upp. För mjölken: man begränsar. För spannmål: man lägger mark i träda. Överallt och alltid är det ransonering. Under tiden säljer man ut våra intressen i de internationella handelsförhandlingarna, från GATT till WTO. Man överger marknader. Man säger nej till att exportera.
Om det är upprensning som krävs, så är det Brysselkommissionens budgetära, inskränkta och malthusianska ideologi som borde ryckas upp med roten.
Vår opposition mot fastställandet av stöd till markuttag är bekant, eftersom detta får negativa konsekvenser för produktionen och sysselsättningen och även för att de som tjänar på dessa enbart är stora producenter, med stora områden som kan lägga ned produktion och ändå få ekonomiska vinster.
Därför är vi emot kommissionens förslag vilket vill öka nivån för träda från 5 procent till 10 procent för spannmålen. Detta förslag är så mycket mer obegripligt som det kommer precis under den sista säsongen innan tillämpningen av de beständiga riktlinjerna i Agenda 2000, där man förutser en nivå på 0 procent för träda. Vi kan bara förstå detta förslag som ännu ett bidrag till att genomföra ett tilläggssparande som infogas i de generella riktlinjerna om återhållsamhet utan distinktion i budgeten.
I detta sammanhang, och som ett sätt att förhindra godkännandet av kommissionens förslag, väljer vi att rösta för de ingivna ändringsförslagen vilka, framför allt, syftar till att bibehålla den nuvarande nivån för träda (5 procent).
En gång, och det kommer inte att bli någon vana, men jag vill tacka kommissionen för att ha tagit hänsyn till vår begäran om fastställande av trädeskvoten och om prispaketet 1998-99.
Min önskan stöds av många kolleger inom jordbruksutskottet, och jag gläder mig åt att det är så.
Jag skall inte säga så mycket om förslaget till ett markuttag på tio procent, även om jag förstår den oro som framkallas av spannmålslagren, som till slutet av det här regleringsåret uppskattas till ungefär 30 miljoner ton.
Erkänn er skuld, herr kommissionär, och medge att ni överrumplades när ni med stor försynthet hanterade tidsplanen för exportcertifikat, när vi hade ett gynnsamt läge!
Medge att ni hindrar slutande av kontrakt, genom att underskatta tillbakagången för den europeiska veteskördens särskilda betydelse. Medge att överflödet på vete av foderkvalitet och majsskördar, spannmål som inte får exporteras, borde ha uppmanat er till att släppa exporten fri.
Hur det än ligger till med den saken, når vi inte upp till GATT: s disponibla maximigräns för året, utan att ens beröra icke utnyttjade uppskov.
Allt detta är mycket skadligt för det europeiska jordbruket, och jordbrukarna, som har givit oss ett uppdrag, kommer än en gång att anklagas för överproduktionen.
Vår grupp har ingivit två ändringsförslag till ert förslag. Den första av dem syftar till att förlänga den upphävda tillämpningen av det extraordinära markuttaget. Det andra syftar till att föra tillbaka den obligatoriska trädeskvoten till samma nivå som de två föregående åren, dvs. fem procent.
De europeiska jordbrukarna kommer inte att förstå sig på ökade trädeskvoter, till följd av dessa förvaltningsmisstag och konjunkturen på världsmarknaden, framför allt om man vet att kommissionen föreslår en uttagsandel på noll procent inom ramen för Agenda 2000 och den gemensamma jordbrukspolitiken 2000. Jordbrukarna är människor som är måna om att saker och ting hänger samman.
Jag kan bara välkomna kommissionens begäran om att skynda på den här frågan, eftersom jag tog initiativet till den muntliga frågan till kommissionen, och eftersom jag stöddes av jordbruksutskottet, i juni 1997, när det gäller ett fastställande av markuttag innan den 30 juni varje år.
Likväl ställer jag mig frågande: å ena sidan föreskriver " Santerpaketet" ett markuttag på noll procent till år 2000, å andra sidan föreslår kommissionen i dag en andel på tio procent.
Varför denna paradox? Vad är det som händer? Sköter man inte förvaltningen av lagren?
Med tanke på den prissänkning som lovordas av kommissionen, uppmanas jordbrukarna till att producera mer, trots trädeskvoterna, för att kompensera sitt inkomstbortfall, något som därmed framkallar en obalans mellan olika odlingsformer.
Historien om oljeväxter är en gammal historia, men jag skulle vilja påminna er om en teknisk detalj: under förutsättning att avkastningen är densamma, krävs det dubbelt så mycket odlad yta för en oljeväxt än för ett spannmål.
Vid förhandlingen av Blair House-avtalen kringskar Delorskommissionen, representerad av kommissionärerna McSharry och Brittan, vår frihet genom att acceptera en begränsad oljeväxtproduktion i Europa.
Ändå hade oljeväxtskiftet varit ett utmärkt regleringsverktyg för spannmålsskiftet, utan man skall behöva använda sig av markuttag.
Det hade möjliggjort en snabbare utveckling av odlingar för industriell användning, som man nästan inte längre talar om i dag, och framför allt, att återerövra ett visst oberoende för utfodringen av vår boskap. Kanske kan man tänka på det för nästkommande förhandlingar inom WTO?
För att avsluta och återvända till förmiddagens debatt: min grupp kommer att stödja ett markuttag på fem procent.
Kommissionens förslag om trädeskvoten är oacceptabel i dess nuvarande form. Det är skälet till att vår grupp har lämnat in ändringsförslag, för att ta bort tillämpningen av en extraordinär trädeskvot, och att begränsa den obligatoriska trädeskvoten till 5 procent i stället för till 10 procent, vilket kommissionen föreslår.
Om kommissionen i dag beklagar att det finns ett europeiskt lager på 30 miljoner ton spannmål, så bör den inte glömma att den är direkt ansvarig för detta: i början av regleringsåret, dvs. under de tre första månaderna, tillämpade den en skatt på spannmålsexporter, när världspriserna var högre än de europeiska priserna, och den gav inte nödvändiga dispenser för att förse den saudiska marknaden med korn.
Europeiska jordbrukare skall inte bestraffas för att kommissionen inte fungerar som den skall. De kommer inte att förstå att man beslutar om en större trädeskvot, och jag tror att deras ståndpunkt är riktig.
Hur kan kommissionen föreslå en höjning av både det obligatoriska markuttaget och det extraordinära markuttaget? För några veckor sedan mottog vi förslag till en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för de allmänna odlingsformerna, där kommissionen föreslår ett obligatoriskt markuttag på noll procent. De förslag kommissionen ger oss saknar alltså helt och hållet sammanhang.
Ett steg i rätt riktning förtjänar emellertid att tas upp. Kommissionen har faktiskt svarat positivt på vår begäran, inom ramen för betänkandet av vår kollega des Places om prispaketet, med sikte på att få ett förslag om markuttag innan den här månadens slut. Det var faktiskt avgörande för de europeiska jordbrukarna att få veta vilken nivå på det obligatoriska uttaget som kommer att krävas av dem, innan de skall börja med sådden. Vi kräver till sist att kommissionen skall acceptera de två ändringsförslagen som vi ingav, för när det gäller trädeskvoter överensstämmer de helt och hållet med de förslag som röstades igenom i samband med betänkandet av des Places, och med kommissionens förslag om reformen av den gemensamma marknaden för de allmänna odlingsformerna.
AVS-stater som är traditionella bananleverantörer
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0237) av Liese för utskottet för utveckling och samarbete om förslag till rådets förordning om inrättande av ett särskilt stödsystem för AVS-stater som är traditionella bananleverantörer (KOM(98)0005 - C4-0263/98-98/0014(SYN)).
Före omröstningen om ändringsförslag nr 31
Herr ordförande! Jag vill påpeka två saker. För det första att ordalydelsen i ändringsförslag 31 i vårt underlag inte motsvarar den ordalydelse som fastställdes av utskottet. Visserligen sade man i utskottet att ändringsförslaget av formella skäl måste ändras och införas som en artikel och inte inom de finansiella ramarna. Men den ordalydelse som framkommer här är inte den som fastställdes av utskottet. Det är snarare så att innehållet har fastställts av utskottet men inte ordalydelsen. Jag lämnar det till protokollet och ber att sammanträdestjänsten prövar hur man går tillväga i ett sådant fall.
För att alla ska veta vad vi röstar om: Här handlar det om att utskottet föreslår ett belopp på 500 miljoner ecu. Förfarandet i parlamentet är emellertid sådant - och jag tror att det är likadant i kommissionen, kanske kommissionären vill kommentera det - att beloppen normalt måste fastställas i budgetförfarandet. Kollegerna i budgetutskottet har också bett mig påpeka att detta är ett ovanligt förfarande och att förslaget egentligen borde avslås. Utskottet är dock för förslaget och därför säger jag som föredragande att utskottet i enlighet med detta har beslutat att höja beloppet.
Herr ordförande! Beträffande den här frågan: Vi har ju också ändringsförslag 38. Men det drogs väl tillbaka, Herr Liese? Där tas det uttryckligen upp. Det handlar inte om budgetförfarandet eller ett föregripande av detta vid fastställandet av ett belopp, utan om en politisk avsiktsförklaring. Därför tycker jag att det är viktigt att vi röstar om detta. Sedan innehåller den lagstiftande resolutionen ett förslag på en höjning till 500 miljoner. Vi kan alltså rösta om detta utan att föregripa budgetförfarandet. Därigenom ger vi dock uttryck för att vi vill satsa budgetmedel på det här.
(Parlamentet godkände lagstiftningsresolutionen.)
I motiveringen till förslaget till förordning har jag främst tagit fasta på följande kommentar, som för övrigt har formen av ett påstående, jag citerar: " ändringarna av den gemensamma organisationen av marknaden för banansektorn, som kommissionen föreslår, kommer väsentligen att förändra marknadsvillkoren för de traditionella AVSleverantörerna, och om ingen specifik åtgärd vidtas kommer AVS-leveransernas tillförlitlighet att riskeras. Skillnaden i konkurrenskraft mellan bananer från Latinamerika och bananer från AVS-området kan på nytt framträda i förslaget om att upplösa specialsystemet för importcertifikat, vilket framför allt innebär att dessa leverantörer inte får någon möjlighet att hålla sig kvar på gemenskapens marknad, om det inte görs några ansträngningar för att åtgärda den skillnaden" .
Vi kan inte annat än att direkt ställa oss bakom den här ståndpunkten, som framfördes redan då panelen lade fram sina första slutsatser, och som har gjort det möjligt för oss att föra fram dessa grundläggande saker som ett avgörande argument i den kamp som förs mot den här reformen.
Herr ordförande, mina kära kolleger! Ni vet det lika väl som jag, politiker och socioekonomer har hela tiden försökt göra jordbruksdirektoratet uppmärksamt på farorna med en " illa genomtänkt" reform, i vetskap om att det inom kommissionen finns stora skillnader i uppfattningen om den här reformen.
Jag vågar påstå att Europabygget enbart är en kollektiv strävan, och inte en anpassning av gemenskapens lagstiftning efter nationalistiska syften, som bara skapar motstridande riktlinjer.
Sammanfattningsvis kan jag bara:
erinra om våra förpliktelser gentemot AVS-länderna, i enlighet med protokoll V i Lomékonventionen, -klargöra att det inte är vår sak att bestämma den ekonomiska utvecklingen för AVS-länderna, -kritisera att man skyndar fram genom en " diversifiering" som en del av oss förespråkar, och som bara kan betraktas som en ersättning för bananproduktionen i vissa AVS-regioner i Stilla Havet, på grund av topografin på deras territorium.
Vi röstar för rådets förslag till förordning eftersom det syftar till att inrätta ett ekonomiskt stöd för bananer som traditionellt importeras från AVS-länderna.
I verkligheten har bananimporten därifrån satts på spel genom ett nyligen fattat beslut i Världshandelsorganisationen (WTO), vilket lett till diskussion om ett ändringsförslag av den gemensamma organisationen av marknaden för bananer som kommer att göra en ökad dollarbananimport möjlig, till lägre priser och producerade av nordamerikanska transnationella bolag. Effekterna kommer uppenbarligen att drabba bananer som produceras i Europeiska unionen - framför allt på Madeira - och de som importeras från Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, vilka sedan länge har avtal med Europeiska unionen under Lomékonventionens.
Förordningen syftar, i viss mån, till att göra att priset på bananer från AVS-länderna - och därmed inkomsterna för respektive producenter - kan kompenseras med minimiersättning inför den växande konkurrensen från en större kvot dollarbananer som fritt kommer att kunna föras in i Europeiska unionen.
Det kan understrykas, så som vi redan har gjort i vår röstförklaring om Thomas betänkande om den nya gemensamma organisationen av marknaden för bananer, att denna situation bara blev möjlig på grund av att Världshandelsorganisationens beslut, som alltmer tjänar de amerikanska intressena, införs i Europeiska unionen utan att unionen reagerar, eller visar någon politisk vilja att reagera, till försvar för sina producenter och producenterna i AVS-länderna.
Herr ordförande! Vi måste ovillkorligen bevara de historiska handelsförbindelser som Europeiska unionens medlemsstater har knutit med ett antal tredje länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, liksom själva principen för Loméavtalen.
Vi vill inte att det slutar med att en världsomfattande ekonomisk och politisk balans rubbas, i globaliseringens och frihandelns namn. Den rättrådiga handeln måste främjas, dvs. en handel som respekterar miljöklausuler och sociala och sanitära klausuler.
Skall vi utan att reagera låta de successiva attackerna mot Lomésystemet breda ut sig? Man har all anledning att känna oro inför kommissionens lama reaktioner. Attacken vi nu får utstå mot bananproduktionen, från företag som är knutna till produktionen i Latinamerika, skall jämföras med svårigheterna vi har att få till stånd en skyldighet, om att man i chokladtillverkningen till 100 procent skall använda kakao. När det gäller oljeväxter är det på samma sätt. Utnyttjandet av genetiskt modifierade organismer i soja kommer att effektivisera den produktionen, och alltså göra den mer lönsam samt kunna konkurrera direkt med jordnötsproduktionen, och detta samtidigt som vi inte känner till de genetiskt manipulerade organismernas bieffekter på såväl miljö som hälsa.
Europeiska unionen måste bli medveten om att den riskerar att bidra till en destabilisering av flera länder, i synnerhet på den afrikanska kontinenten, genom att underteckna internationella frihandelsavtal, eller genom att ansluta sig till allmänna preferenssystem.
Vår grupp stöder nästan alla ändringsförslag som läggs fram av utskottet för utveckling och samarbete (med undantag för ändringsförslag nr 32). Vår grupp motsätter sig nämligen att det skall inrättas en nedsättningskoefficient, som skall tillämpas från 2004 på producenter som inte gjort tillräckliga ansträngningar för att öka sin konkurrenskraft. Vi hade godtagit principen om en nedsättningskoefficient, om den skulle ha tillämpats på producenter som inte respekterar miljöklausuler och sociala och sanitära klausuler.
Ordalagen i det här ändringsförslaget står helt i strid med principen om en s.k. rättvis handel. Till sist motsätter sig vår grupp samtliga ändringsförslag som ingavs av Liese för Europeiska folkpartiets grupp, som alla syftar till att förfördela bananproduktionen i traditionella AVS-stater.
Hjälpmedel och tillgångar som härrör från brottslig verksamhet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0222/98) av Orlando för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor om utkast till gemensam åtgärd antagen av rådet på grundval av artikel K 3 i Fördraget om Europeiska unionen om en samarbetsordning för medlemsstaterna i fråga om identifiering, efterspaning, spärrning och beslagtagande och förverkande av hjälpmedel och tillgångar som härrör från brottslig verksamhet (6490/98 - C4-0184/98-98/0909(CNS)).
Nassauer begär ordet.
Herr ordförande! Som företrädare för PPE-gruppen föreslår jag enligt artikel 131 i arbetsordningen att debatten ajourneras till nästa plenarsammanträde i Bryssel. Vi är måna om denna debatt. Den kan tydligen inte äga rum på vederbörligt sätt under de nuvarande omständigheterna. Därför uppmanar vi kammaren att rösta för vårt förslag om en ajournering.
(Applåder)
Någon som vill tala emot Nassauers begäran?
Herr ordförande! Jag begärde ordet bara för att säga att det i utskottet fanns en anda av harmoni mellan de olika politiska grupperna och därför måste jag uppmärksamt följa den begäran som framställts av Europeiska folkpartiets grupp, som har lämnat viktiga bidrag till att lösa detta problem. Jag finner mig i ordförandens beslut men jag tycker att när det gäller så här viktiga frågor kan man vare sig strypa debatten eller förhindra att varje grupp lämnar sitt bidrag.
Schulz önskar tala för begäran.
Herr ordförande! Jag vill som företrädare för min grupp uttala mitt stöd för kollega Nassauers förslag. Jag vill också ge en kommentar till de andra besluten vi fattade i morse: För att inte parlamentet ska förvandlas till en stor gymnastiksal där man stärker armmusklerna, eftersom vi ägnar mer tid åt att rösta om punkter och kommatecken än åt politiska debatter...
(Applåder) ... och det varje sammanträdesvecka, så ber jag att vi funderar över detta, så att sådana händelser inte upprepas. Här rör det sig om överläggningar inom ramen för den tredje pelaren, där den enda demokratiseringsmöjligheten är debatten i parlamentet, och det enda vi nu har att erbjuda rådet är ett ställningstagande efter en simpel omröstning utan föregående debatt. Det bidrar inte till att stärka Europaparlamentets anseende. Därför har vi inget annat val än att agera i enlighet med Nassauers förslag för vår egen trovärdighets skull.
(Applåder)
Vi går till omröstning om begäran om ajournering av debatten om Orlandos betänkande.
(Parlamentet godkände begäran.)
Tacis-programmet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0179/98) av Karamanou för utskottet för regionalpolitik om meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet och Regionkommittén: för gränsöverskridande samarbete inom ramen för Tacisprogrammet (KOM(97)0239 - C4-0280/97).
Karamanou begär ordet.
Herr ordförande! Så som situationen har utvecklats, vill också jag begära att debatten om mitt betänkande skjuts upp.
Vi går nu till omröstning om begäran om ajournering av betänkande Karamanou.
(Parlamentet godkände begäran.)
Elektronisk kommunikation
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0189/98) av Ullmann för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Säkerhet och pålitlighet vid elektronisk kommunikation mot en europeisk ram för digitala signaturer och kryptering (KOM(97)0503 - C4-0648/97).
En begäran finns om ajournering av detta betänkande. Vi går till omröstning om denna begäran.
(Parlamentet godkände begäran om ajournering.)
Informationssamhället
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:
B4-0473/98 av Dupuis och Dell'Alba för ARE-gruppen om informationssamhället, -B4-0475/98 av Pasty för UPE-gruppen om informationssamhället, förvaltningen av Internet och demokratin, -B4-0476/98 av Martens, Pex, Pack och Vaz Da Silva för PPE-gruppen om informationssamhället, förvaltningen av Internet och demokratin, -B4-0477/98 av Ryynänen, Thors, Boogerd-Quaak och Watson för ELDR-gruppen om informationssamhället, -B4-0478/98 av Elchlepp för PSE-gruppen om informationssamhället, -B4-0479/98 av Pailler och Sierra Gonzalez för GUE/NGL-gruppen om informationssamhället och demokratin, -B4-0480/98 av Wolf, Ripa di Meana och Kerr för V-gruppen om informationssamhället, Jag har tagit emot sju resolutionsförslag.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Förslag till gemensam resolution om informationssamhället, förvaltningen av Internet och demokratin.
(Parlamentet godkände den gemensamma resolutionen.)
Finland är en föregångare när det gäller uppbyggnad av informationssamhället. En del av detta arbete är fungerande telekommunikationer. Med hjälp av dem kan de stora avstånden i vårt land minskas. På det sättet gör man det också möjligt att föra informationssamhällets fördelar till avlägsna områden och till människor som på grund av handikapp eller andra begränsningar inte annars skulle kunna ta sig till informationskällorna.
Vi har ett decentraliserat universitetsnät i vårt land. För att universiteten som ligger långt borta från huvudstaden skall bibehålla sin konkurrenskraft förutsätts förbindelse i realtid med centralorten. Därför är Finland också det första landet i världen där samtliga universitet har anslutits till ett supersnabbt kommunikationsnät. Vårt nät är till och med så snabbt att även flera amerikanska informationssökare utnyttjar det.
Det är alltså möjligt att på ett sunt sätt konkurrera med Amerika även inom den här sektorn. Problemet är bara att förbindelserna inom Europa inte är tillräckligt snabba. Informationssamhället innebär mycket annat än snabba kommunikationer, men å andra sidan tar människornas tålamod slut utan snabba förbindelser. Det handlar också om pengar, ty långsamma förbindelser ökar räkningen som konsumenterna tvingas betala. För att öka jämlikheten och sammanhållningen i Europa är det dags att satsa på ordentliga och snabba telekommunikationer inom unionen och även vidare på vår kontinent.
Avbrytande av sessionen
Ärade ledamöter, parlamentet har kommit till slutet på föredragningslistan.
Protokollet från innevarande sammanträde kommer att justeras av parlamentet i början av nästa sammanträdesperiod.
Ärade ledamöter! Detta ordförandeskap har som vana att tacka kammarens sammanträdestjänst och tolkningstjänsten för deras ovärderliga arbete. I dag har vi dessutom givit dem ett extra arbete. Tillåt mig därför att understryka denna min tacksamhet. Och, ärade ledamöter, jag tackar också er för det stöd ni alltid ger mig, men som har varit ännu större i dag och ännu viktigare eftersom vi har genomfört många och komplicerade omröstningar, och i de fall där min otillräcklighet har kommit i dager, har ni hjälpt till att övervinna den med den generositet som kännetecknar er. Ärade ledamöter, jag önskar er en trevlig helg och erinrar er om att vi har inlett slutsträckan på denna mandatperiod. Utnyttja alltså tiden nu, ni som är så arbetsamma, vi har bara 11 månader kvar.
Jag förklarar Europaparlamentets session för avbruten.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.43.)
| sv |
Statistik om växtskyddsmedel (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Bart Staes, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om statistik om växtskyddsmedel - C6-0457/2006 -.
Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (ES) Fru talman! Jag vill förstås tacka Bart Staes för hans förträffliga arbete som föredragande, och tacka utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för deras bidrag till debatten om detta förslag till förordning.
Förslaget är del av den temainriktade strategin för hållbar användning av bekämpningsmedel. Syftet med denna temainriktade strategi är att minska bekämpningsmedlens påverkan på människors hälsa och på miljön. Det förslag till förordning som vi ska behandla idag bidrar till detta genom att man säkerställer att tillförlitliga och jämförbara uppgifter uppsamlas i samtliga medlemsstater för att möjliggöra beräkning av harmoniserade riskindikatorer. Kommissionens förslag är resultatet av många års arbete med OECD och med forskningsorgan beträffande utveckling av dessa riskindikatorer.
Vår första avsikt i kommissionen var att täcka in alla typer av bekämpningsmedel, inklusive biocider. Under lagstiftningens förberedande fas klargjordes emellertid att biocidsektorn inte är särskilt harmoniserad och att varken kommissionen eller medlemsstaterna har tillräcklig erfarenhet eller kunskap för att föreslå specifika åtgärder beträffande biocider, och att beslutet därför inte kunde omfatta denna produktkategori i det ursprungsförslag som framlagts för er att ta ställning till.
Jag vet att Bart Staes i sitt betänkande förespråkar inkludering av biocider, men det finns orsaker till varför vi beslöt att de inte skulle inkluderas. Jag vill emellertid försäkra föredraganden och alla närvarande om att kommissionen kommer att ta vara på tillfället vid den granskning av biociddirektivet som planeras till slutet av året för att lägga fram ett förslag som täcker denna sektor i alla detaljer, inklusive uppsamling av uppgifter.
Bart Staes förespråkar i sitt betänkande att förordningens omfång ska utvidgas till att omfatta icke-agrikulturell användning av växtskyddsprodukter och således ska innefatta produktions- och försäljningsstatistik. I vårt förslag beslöt vi att lämna dessa uppgifter utanför förordningens tillämpningsområde för att undvika överlappning med andra statistikförordningar om tillverkning och försäljning som skulle öka den administrativa kostnaden för att producera denna statistik. Men vi är öppna för att analys av hur vi bäst kan använda existerande tillverknings- och försäljningsstatistik till gagn för de mål vi vill uppnå med den temainriktade strategin.
Jag vill avsluta med att påminna er om den höga finansiella kostnaden för att genomföra denna förordning. Kostnaden ligger mellan 10 och 25 miljoner euro per år, i ett första överslag för EU-25. Vi rekommenderar därför att medlemsstaterna ges viss flexibilitet i sin tillämpning av denna förordning.
Förutsatt att samarbetet mellan parlamentet, rådet och kommissionen går smidigt hoppas jag att vi så snart som möjligt ska nå en överenskommelse eftersom processen med att samla dessa uppgifter är lång och komplicerad och kommer att ta cirka fem år. Det vore bra om förordningen kunde träda i kraft så snart som möjligt, och givetvis så snart som ramdirektivet för den temainriktade strategin har antagits.
Slutligen vill jag än en gång tacka Bart Staes för hans förträffliga arbete med ett förslag som är mycket komplicerat och samtidigt oerhört viktigt för miljön och för människors hälsa.
Bart Staes: föredragande. - (NL) Jag tycker att kommissionsledamoten sammanfattade sina farhågor om ett antal punkter på ett mycket bra sätt. Kommissionens förslag till förordning om statistik och bekämpningsmedel har faktiskt en direkt koppling till den temainriktade strategin för hållbar användning av bekämpningsmedel.
Som kommissionsledamoten också klargjorde är målet en EU-omfattande harmonisering av nationell statistik om användning och försäljning av bekämpningsmedel, som måste göras på den lämpligaste nivån rent funktionsmässigt. Målet är därför - och det är ett viktigt mål - att använda dessa uppgifter för att på medellång sikt minska riskerna och inverkan på miljön och folkhälsan vid användning av bekämpningsmedel.
När jag utarbetade mitt betänkande hade jag fyra mål:
1. Att ta fram jämförande uppgifter i tillräcklig mängd.
2. Att undvika ineffektivitet i form av upprepning vid insamlingen av uppgifter.
3. Att utvidga räckvidden till att omfatta områden utanför jordbruket.
4. Att fullt ut använda uppgifter som erhållits genom en moralisk förpliktelse att rapportera.
Jag anser att jag har uppnått dessa fyra mål med tanke på omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, men jag vet att det fortfarande finns svårigheter. Särskilt skuggföredraganden Hartmut Nassauer argumenterade för PPE-DE-gruppen att uppgiftsinsamling bör regleras på ett lämpligt och effektivt sätt när det gäller villkoren inte bara för en konfidentiell hantering av dessa uppgifter, utan även för allmänhetens tillgång och öppenhet. Jag menar att Hartmut Nassauer och jag har haft mycket konstruktiva diskussioner och att hans farhågor har besannats, däribland vid omröstningen i utskottet som nästan var enhällig.
Vi lyckades också formulera en bra text angående utvidgningen av räckvidden till att omfatta även området utanför jordbruket. Vi har nu möjliggjort uppgiftsinsamling som inte bara omfattar jord- och växtbruk, utan även yrkesmässig användning utanför jordbruket, t.ex. underhållsarbete på vägar, järnvägar och kommunala grönområden.
Tack vare den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har hela begreppet bekämpningsmedel, som även kommissionsledamoten diskuterade, slutligen smugit sig in i betänkandet. Detta har stött på motstånd, särskilt från PPE-DE-gruppen, så jag har, tillsammans med PSE-gruppen och på min grupps vägnar, försökt att lösa detta problem genom att utarbeta två ändringsförslag som grundas på en tidigare text med anknytning till ett betänkande av Christa Klass, som antogs vid första behandlingen. Jag vet att PPE-DE-gruppen och Hartmut Nassauer fortfarande har problem med detta, men jag hoppas att det inte blir ett oöverstigligt problem vid den slutliga omröstningen. Vi försöker trots allt ta hänsyn till majoritetens uppfattning i Europaparlamentet i denna fråga.
En annan hake för PPE-DE-gruppen är miljöutskottets beslut att utvidga förordningens räckvidd från försäljning och användning av bekämpningsmedel till att omfatta tillverkning, import, export och distribution av bekämpningsmedel. PPE-DE-gruppen fruktar att detta kommer att bli en extra börda för företagen. För att vara uppriktig, herr Nassauer, är jag inte säker på det eftersom dessa uppgifter finns tillgängliga i vilket fall som helst, och det finns faktiskt inget behov av några ytterligare beräkningar i detta avseende.
I motsats till Hartmut Nassauers försäkringar är jag övertygad om att inbegripandet av dessa uppgifter kommer att säkra en bättre översikt över oönskade och t.o.m. olagliga flöden. Jag tror att denna kunskap kommer att vara användbar när det gäller att genomföra ett av målen i förordningen, som kommissionsledamoten också tydligt sade, dvs. att minska riskerna och effekterna på miljön och folkhälsan i samband med bekämpningsmedel. Jag anser också att dessa två specifika argument kommer att se till att man kan bemöta alla WTO-ärenden från tredjeländer.
Jag vill tacka mina kolleger för deras mycket konstruktiva samarbete. Jag hoppas att vi lyckas få en stor majoritet till stöd för mitt betänkande så att jag kan föra produktiva förhandlingar med rådet under den andra behandlingen. Jag vill också tacka kommissionen för dess utmärkta samarbete samt Eurostats tjänstemän som alltid fanns tillgängliga och var till verklig hjälp vid utarbetandet av detta betänkande. Tack så mycket, mina damer och herrar.
Hartmut Nassauer: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det råder samförstånd om att vi vill minska de skadliga effekterna för folkhälsan och miljön som härrör från användning av bekämpningsmedel. För att kunna beräkna dessa effekter måste man utveckla indikatorer. För att kunna utveckla dem behöver vi uppgifter. För att bekräfta dessa uppgifter behöver vi detta direktiv. Jag betonar detta för att klargöra att det inte handlar om att ge tillstånd till bekämpningsmedel, eller användningen av dem, utan bara om att bekräfta uppgifter som är lämpliga för att utveckla bra indikatorer. Det råder samförstånd om detta.
Vi har också arbetat hårt för att nå gemensamma ståndpunkter, som Bert Staes helt riktigt har visat, och detta har också varit fantastiskt framgångsrikt. Vi har kommit överens om att tillämpningsområdet måste utvidgas till att omfatta områden utanför jordbruket. Vi har också kommit fram till en konsekvent ståndpunkt för att skydda företags- och handelshemligheter.
Det finns två saker som återstår att lösa mellan oss: den första handlar om inbegripandet av biocider. Jag stöder fullständigt kommissionsledamotens åsikt. Det finns inga grundläggande invändningar mot detta, men vi har för närvarande inte den nödvändiga kunskapen för att kunna ta detta steg på ett meningsfullt sätt. Jag har i princip inga invändningar mot det, som jag har sagt. Detta kan ske vid en lämplig tidpunkt.
Den andra punkten är viktigare. Vi motsätter oss kategoriskt det faktum att inte bara användningen utan även tillverkningen av bekämpningsmedel omfattas i tillämpningsområdet, eftersom tillverkningsprocessen i sig inte ger någon information om användningen. Produkter exporteras till tredjeländer; produkter lagras innan de används. Tillverkningen avslöjar alltså inget som skulle vara till nytta i samband med utfärdandet av detta direktiv, och vi skulle med glädje bortse från den.
I vilket fall som helst, herr Staes, vill jag säga att om kommissionen tar hänsyn till våra kompromissändringsförslag kommer vi att stödja ert betänkande vid slutomröstningen.
Gyula Hegyi: för PSE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag funderade på om jag skulle tala ungerska eller engelska i samband med detta ämne och insåg att jag under arbetsprocessen främst använde engelska uttryck i sammanhanget.
PSE-gruppen hade en intensiv diskussion om betänkandet och kom överens om en kompromiss. Vissa av oss, däribland jag själv, hade mer genomgripande ändringsförslag, men gruppens gemensamma ståndpunkt är godtagbar för oss. Jag välkomnar betänkandet och gratulerar föredraganden.
Bekämpningsmedel är å ena sidan ett viktigt och nödvändigt stöd för det moderna europeiska jordbruket, men å andra sidan bär den icke-tillräckliga användningen av bekämpningsmedel och skadliga ämnen ansvaret för hälsoproblem, dödsolyckor och miljöförstöring. Beslutsfattare, myndigheter på olika nivåer, jordbrukare, icke-statliga organisationer och medborgare behöver korrekt information om användningen av bekämpningsmedel för att kunna minska och förhindra de negativa konsekvenserna i samband med användningen av bekämpningsmedel. Detta förslag till statistik om bekämpningsmedel är därför ett positivt steg framåt mot ett miljövänligt jordbruk. Med stöd av europeisk statistik kan vi övervaka och utvärdera de positiva förändringarna genom den nya lagstiftningen om bekämpningsmedel, dvs. direktivet om användning av bekämpningsmedel, den temainriktade strategin för hållbar användning av bekämpningsmedel och förordningen om godkännande av bekämpningsmedel.
Från första början föreslog och stödde jag ett inbegripande av biocidprodukter i detta direktiv, med PSE-gruppens godkännande. Som i de flesta fall används den aktiva ingrediensen i biocider också som en produkt vid växtodling. Biocider har därför nästan samma hälso- och miljöeffekter. Det spelar ingen roll efter det att ämnet har kommit ut i miljön om det framställdes som biocid eller som en växtskyddsprodukt. Det är rimligt att vi först och främst samlar in statistik endast om biocidprodukterna.
Konfidentialiteten i företag är alltid en känslig fråga, och jag är därför glad att vi alla godtar att man i detta direktiv tar hänsyn till skyldigheterna enligt Århuskonventionen om tillgång till miljöinformation. Det är därför jag stöder ändringsförslaget som innebär att producenterna tvingas tillhandahålla allmänheten korrekt information. Jag hoppas att vi efter kompromissen mellan de politiska partierna i kammaren kommer att få en bra förlikning med rådet vid första behandlingen, och inom några år kanske jag i denna kammare kan ta upp de användbara uppgifterna från den senaste statistiken om bekämpningsmedel.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Många gratulationer till föredraganden Bart Staes till ett utmärkt betänkande och för hans ansträngningar för att nå en kompromiss och samförstånd mellan de olika politiska grupperna. En EU-omfattande harmonisering av nationell statistik om försäljning och användning av växtskyddsmedel och en korrekt användning av sådan statistik skulle utan tvekan verkligen förbättra korrektheten hos konsekvensbedömningarna om användningen av sådana produkter i miljön och på folkhälsan och sålunda se till att man kan vidta korrigerande åtgärder.
För att denna harmonisering ska bli verkningsfull, och alltså till så stor nytta som möjligt, har föredraganden helt riktigt lagt fram en rad ändringsförslag, med ett kompromissavtal där de flesta grupper deltar, som täcker fyra huvudområden. För det första: framtagandet av statistiska uppgifter som är jämförbara och kompatibla i medlemsstaterna. För det andra: att undvika dubbel insamling av uppgifter för att minska kostnaderna och bördan för yrkesmässiga användare. För det tredje: nödvändigheten att ta med användning utanför jordbruksområdet inom ramen för förordningen, och för det fjärde: behovet att använda de insamlade uppgifterna i så hög grad som möjligt.
Vi anser att det absoluta flertalet av dessa ändringsförslag, som har godkänts nästan enhälligt av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, är användbara och nödvändiga, och vi kommer att stödja betänkandet. Vi kommer bara att rösta mot tre ändringsförslag, nämligen ändringsförslagen 24, 27 och 29. Vi kommer dessutom att fullt ut stödja de fem kompletterande ändringsförslag som lagts fram av gruppen De gröna och andra.
Jag vill slutligen återigen säga att framgångarna när det gäller att nå målen med denna rättsakt i mycket hög grad kommer att bero på om den tillämpas på ett korrekt sätt, och det är då nödvändigt att myndigheterna i medlemsstaterna deltar fullt ut på ett konstruktivt och engagerat sätt.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Jag vill uppriktigt gratulera föredraganden. Vi erbjuder också för närvarande råd i samband med EU:s paket om bekämpningsmedel om hur vi kan skydda människor, djur och miljön från skador som orsakas av farliga bekämpningsmedel - och detta är vårt mål. Att ha tillgång till tillräckliga uppgifter är ett grundläggande krav för att kunna nå detta mål.
Jag hoppas att denna omröstning sänder ut en stark signal till skyddet av miljön och folkhälsan. Konfidentiell operationell information berörs inte vid insamlingen och offentliggörandet av uppgifterna, men konsumenternas rätt till information och öppenhet är garanterad. Jag vill se att så mycket uppgifter som möjligt görs tillgängliga på Internet. Detta är också i linje med mitt betänkande om godkännande av bekämpningsmedel. Erfarenhet från godkännandeprocessen visar att vi behöver pålitliga siffror om användningen av bekämpningsmedel i EU och harmoniserade uppgiftsinsamlingsmetoder. Det är först när det finns pålitliga uppgifter som vi hoppas på att få färre missförstånd och mindre oriktig information.
Avslutningsvis finns det något annat som inte har tagits med i statistikbetänkandet, men som ändå ligger mig varmt om hjärtat. Vid den sista behandlingen om godkännande av bekämpningsmedel löste vi också frågan om ett bekämpningsmedelspass för grossist- och butikshandeln. Detta kräver också uppgifter om tillämpningen av bekämpningsmedlen. Grossisterna och butiksföreståndarna vill ha dessa uppgifter, och jag hoppas att medlemsstaterna inte kommer att hindra dem. Detta är också ett bra stöd för statistiken om uppgifterna angående bekämpningsmedel.
Jag hoppas att målet förenar oss och ser till att vi åstadkommer bättre skydd för människor, djur och miljö genom mer pålitliga siffror och uppgifter.
Jens Holm: för GUE/NGL-gruppen. - Fru talman! Först vill jag tacka Bart Staes för ett bra betänkande, som vi i GUE/NGL självklart stöder. Ett av målen i detta betänkande är att minska användningen av bekämpningsmedel genom att förbättra statistiken, vilket är en angelägen uppgift. Användningen av gifter och kemikalier i jordbruket ökar i Europa. Gifterna stannar kvar i maten som vi och våra barn äter. Det drabbar oss alla. Detta är något som borde oroa alla som värnar om sin hälsa och vår miljö.
I mitt hemland har miljörörelsen ett kemikaliefritt jordbruk som långsiktig vision. Tyvärr känns det målet fjärran idag. Inte bara i EU utan även i Sverige ökar kemikalieanvändningen i jordbruket. Jag har en konkret fråga till kommissionsledamot Joaquín Almunia: Om ett enskilt land vill förbjuda en kemikalie i jordbruket, borde det inte få göra det i så fall? Tyvärr finns det fler exempel på medlemsländer som har velat förhindra användningen av vissa bekämpningsmedel. Din kommission har emellertid hindrat dem från att göra det, varför? Borde inte miljö och folkhälsa väga tyngre än kravet på total harmonisering?
Irena Belohorská: (SK) Betänkandet om statistik om växtskyddsmedel har en nära koppling till betänkandet om en temainriktad strategi för en hållbar användning av bekämpningsmedel.
Om betänkandet ska vara förenligt med strategin är det nödvändigt att man i förslaget till förordning tar hänsyn till delar av den strategi som vi redan har kommit överens om och godkänt. Detta rör främst förordningens titel och ersättandet av termen ”växtskyddsmedel” med ”bekämpningsmedel”. Dessutom bör inbegripandet av biocider i förordningens tillämpningsområde betraktas som en del som redan har godkänts i både den temainriktade strategin och i direktivet om bekämpningsmedel. Biocider måste inbegripas i tillämpningsområdet redan innan det första betänkandet lämnas till kommissionen. Alla relevanta egenskaper hos biociderna är välkända för oss. Det finns därför inga skäl att inte inbegripa dem eller invänta ytterligare information. Detta skulle på ett onödigt sätt skjuta upp tolkningen av termen bekämpningsmedel, som innefattar både växtskyddsmedel och biocider.
Jag motsätter mig därför kraftfullt ändringsförslag 33, men kommer att stödja ändringsförslag 2 eftersom parlamentet redan har godkänt detta och endast detta ändringsförslag är förenligt med den temainriktade strategin och direktivet om bekämpningsmedel, som godkändes av parlamentet i oktober 2007.
Christa Klaß: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Man håller på att utprova växtskyddsmedel, och statistiken är en del av ett paket som också innehåller förordningen om godkännande av bekämpningsmedel och direktivet om en hållbar användning av bekämpningsmedel. Syftet med hela paketet är att minimera effekterna av växtskyddsmedel på både folkhälsan och miljön. Konkurrenstrycket på den inre marknaden och de gränsöverskridande miljöaspekterna kräver en gemensam metod.
Livsmedel från hela världen som kommer in på vår hemmamarknad gör det emellertid också tydligt att skyldigheterna måste vara lämpliga för att vara verkningsfulla. Det skulle inte vara till någon hjälp för någon om vår frukt, våra grönsaker och vårt kött bara kom från tredjeländer på grund av att skyldigheterna skulle göra produktionen i EU för komplicerad. Vi i EU kan inte påverka livsmedel från tredjeländer. Den enda möjligheten är att fastställa de maximala återstående kvantiteterna, vilket vi i dagsläget inte kan göra på ett korrekt sätt, och vi är verkligen inte redo för ett bekämpningsmedelspass.
Det är rätt att skapa register och statistik om försäljningen av bekämpningsmedel för att kunna övervaka flödena och utvecklingen när det gäller växtskydd. Det påstådda syftet för detta är att minska risken för skadegörare. I samband med uppgiftsinsamlingen måste jämförbarhet garanteras, och skyldigheterna att inlämna en rapport måste minimeras. Registreringen av ämnesflöden är uppenbarligen missriktad, eftersom man ännu inte säkert kan fastställa om ett växtskyddsmedel, en biocid eller kanske t.o.m. ett läkemedel har tillverkats av ett visst ämne. Biocider måste behandlas separat, och här väntar vi på kommissionens förslag om godkännande och användning av biocider. Först då kommer det att bli möjligt att beakta vilken statistik som fortfarande behövs.
Den olagliga användningen av växtskyddsmedel måste granskas mer ingående. För att göra detta behöver vi en ökad övervakning av den befintliga lagstiftningen. Jag anser att statistik inte är till någon hjälp. Herr Staes! Alla som överträder lagstiftningen registreras inte heller i statistiken.
Péter Olajos: (HU) Tack så mycket, fru talman! Det råder ingen tvekan om att de ämnen som utvecklades för att bekämpa parasiter och skadliga organismer i växter på ett genomgripande sätt omvandlande det europeiska jordbruket. Dessa kemikalier är emellertid hälsovådliga och skadliga för miljön. Särskilt skadliga växtskyddsmedel måste tas bort från marknaden, och användning av kemikalier i detta syfte måste minskas avsevärt. För att kunna göra detta behöver vi emellertid pålitlig statistik som är jämförbar och harmoniserad på EU-nivå. I detta sammanhang vill vi inte lägga någon extra börda på användarna av dessa produkter, dvs. jordbruksföretag; detta är inte vårt syfte.
Å andra sidan vill vi inte se all användning av växtskyddsmedel utanför jordbruket inbegripen i statistiken och därmed också i den framtida lagstiftningen. Låt mig ta ett exempel. I EU sprayas, eller snarare tvättas, makadammen vid sidan om järnvägsspåren, och man använder då ett växtbekämpningsmedel som kallas isopropylaminsalt. Järnvägarnas totala längd i EU är omkring 213 000 km, och den mängd kemikalier vi använder är omkring 900 000 liter. Dessa når yt- och grundvattnet tillsammans med regnvattnet och hamnar slutligen i våra kroppar. Vi har hittills inte uppmärksammat detta i tillräckligt hög grad, och situationen måste ändras.
Betänkandet på våra bord är på ett integrerat sätt kopplat till det lagstiftningspaket som vi diskuterade i fjol och bör därför behandlas därefter. Dessa är ramdirektivet om hållbar användning av växtskyddsmedel som togs upp av min kollega i PPE-DE-gruppen, Christa Klass, den temainriktade strategin om hållbar användning av bekämpningsmedel som utarbetades i fjol av Irena Belohorská och förordningen om försäljning av nya växtskyddsmedel på marknaden, i vilken Hiltrud Breyer, som är ansvarig för detta ämne i Europaparlamentet, anger den framtida inriktningen för en hållbar användning av växtskyddsprodukter. Jag gratulerar föredraganden och stöder detta betänkande. Tack så mycket.
Paul Rübig: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Detta är det andra betänkandet i dag om statistik, och jag vill påminna kommissionen om att vi faktiskt har satt upp ett mål att minska de administrativa utgifterna med 25 procent, eftersom det, i samband med statistik, fortsätter att komma högljudda klagomål från de berörda att man inte ska tillåta alltför stora utgifter och kostnader här. Jag anser att en hållbar användning av växtskyddsmedel är mycket viktig för den framtida utvecklingen av gen- och biotekniken, och jag menar att riskindikatorerna är särskilt betydelsefulla för folkhälsan och miljön.
Vi bör emellertid inte glömma bort Lissabonagendans allmänna mål, dvs. sysselsättning och i slutändan tillväxt på dessa områden eller att skärpa kraven med byråkratiska skyldigheter som t.ex. insamling av statistik, vilket i själva verket kan uppnås mycket enkelt på många områden.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Den viktigaste informationen som medlemsstaterna bör samla in är vilken produktkvantitet som används. Det kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att göra enskilda analyser - dvs. analyser som är förenliga med de nationella planernas syfte. Tillverkarna bör ge information om tillämpning avseende bekämpningsmedlen som är viktig att känna till. Nationella uppgifter bör samlas in i respektive medlemsstat och lämnas till kommissionen i form av kollektiv information. Sådan information är tillräcklig för ytterligare analys på EU-nivå. När vi reglerar medlemsstaternas uppgifter bör vi vara försiktiga med att hjälpa lokala institutioner med att samla in ingående information som inte bidrar med något men som får en förvirrande effekt och undergräver medlemsstaternas motivation att förverkliga direktivets ädla idé.
Avril Doyle: (EN) Fru talman! Låt mig ställa några snabba frågor genom er till kommissionsledamoten. Kan mängden växtskyddsmedel som används utanför jordbruket, t.ex. för golfbanor, parker, flygplatser, järnvägar, vägrenar och i trädgårdar dras bort med hänsyn till de övergripande kvantiteterna, dvs. den totala kvantiteten minus produkter som används inom jordbruket?
För det andra används biocider i många olika situationer och användningsmönster, däribland i hushåll och, samtidigt som man kan samla in uppgifter om mängden biocider som säljs på marknaden, det är mycket svårt att se hur man ska kunna samla in heltäckande uppgifter om biocidanvändningen. Eller har man föreslagit att man bara ska samla in uppgifter om biocidanvändningen inom jordbruket? Och om det bara är biocidanvändningen inom jordbruket, varför ska vi då bry oss om användningen av växtskyddsmedel utanför jordbruket?
Min tredje fråga är: kan den uttryckliga bestämmelsen om statistik om produktion, import, export och distribution av växtskyddsmedel leda till förvirring och möjlig dubbelräkning av växtskyddsmedelsmängderna?
Marios Matsakis: (EN) Fru talman! Jag vill bara betona betydelsen av en sak som gäller detta betänkande och det tidigare betänkandet. Saken handlar om att det inte är viktigt med statistiska uppgifter i sig. Det är tolkningen av de statistiska uppgifterna, naturligtvis, och dragandet av rätt slutsatser och genomförandet av åtgärder med vägledning av de statistiska uppgifterna som är viktigt.
I detta avseende har föredraganden lagt fram ett mycket viktigt förslag om expertgrupper som kan utvärdera de insamlade uppgifterna. Jag vill här fråga kommissionsledamoten vad han anser om denna typ av expertgrupper för att utvärdera uppgifterna.
Talmannen: Kommissionsledamoten kommer inte att delta i slutet av debatten. Han har informerat oss att han kommer att svara skriftligt på Avril Doyles frågor.
Bart Staes: föredragande. - (NL) Mina damer och herrar! Tack för era uppmuntrande ord. Jag har fått mycket stöd här i parlamentet. Som kommissionsledamoten sade i sitt inledande inlägg har kommissionens, rådets och parlamentets ståndpunkter blivit allt mer lika varandra, vilket inte var möjligt att uppnå vid första behandlingen. Det var rent ut sagt omöjligt trots att jag höll två samråd med både det slovenska och det portugisiska ordförandeskapet vid två tillfällen.
Kommissionsledamotens ord om biocider är ett tecken på att ståndpunkterna blir allt mer lika. Han sade att kommissionen övervägde att se över detta direktiv. Jag vill att vi inte ska vara bundna, och jag har förstått att ordalydelsen i förslaget till förordning, som grundas på en text som redan har antagits i Klassbetänkandet, är icke-bindande. För det andra har jag naturligtvis uppmärksammat kommissionens erbjudande att på bästa sätt använda den statistik som redan finns tillgänglig om produktionen av bekämpningsmedel, vilket är ett viktigt bidrag till diskussionen, och då menar jag även i samband med andra behandlingen. Mina damer och herrar! Tack återigen. Jag ska inte uppehålla er längre. Det är redan sent, och jag tycker att vi alla har förtjänat lite vila.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Daciana Octavia Sârbu : skriftlig. - (RO) Förslaget till förordning syftar till att minska effekterna av användningen av växtskyddsmedel på folkhälsan och miljön genom att skapa en mekanism för beräkning av riskindikatorer och övervakning av de mål som har fastställts i den temainriktade strategin för hållbar användning av bekämpningsmedel. Som skuggföredragande bedömde jag att det var nödvändigt att säkra förenlighet mellan definitionerna i bekämpningsmedelspaketet och föreslog att man inbegrep biocider i förslaget till förordning för att därmed ge ett förbättrat skydd för användarna. Genom detta förslag vill vi förbättra systemet för uppgiftsinsamling och stödja harmoniseringen av befintlig statistik mellan medlemsstaterna, för att kunna fastställa utvecklingen på området och genomföra åtgärder som är nödvändiga för att vi ska kunna nå målet att minska riskerna med bekämpningsmedel. Tillgången på officiell statistik över hela EU borde dessutom öka öppenheten på marknaden och förbättra bekämpningsmedelsbranschens konkurrenskraft. Samtidigt kommer en minskning av användningen av bekämpningsmedel samhället till gagn genom förbättring av livsmedelskvaliteten, minskning av föroreningen av dricksvattnet, miljöskydd och hållbart bevarande av naturtillgångarna. EU måste förvissa sig om att medborgarnas hälsa inte äventyras av dessa farliga ämnen och måste stimulera en ny miljöeffektiv praxis på jordbruksområdet.
| sv |
Öppnande av den årliga sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session 2011-2012 öppnad.
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 30 maj 2002.
Som kollegerna känner till finns öppenhetsprincipen i första artikeln i fördraget om Europeiska unionen. Principens ikraftträdande har inlett en ny epok, under vilken beslut skall fattas öppet, med största möjliga insyn och så nära medborgarna som möjligt. Detta är avsett att garantera en större legitimitet och ansvarsskyldighet och en ökad effektivitet inom det demokratiska systemets offentliga myndigheter.
Den 30 maj 2001 antog parlamentet genom medbeslutandeförfarandet förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar. Förordningen innefattade ett krav på att institutionerna senast den 3 juni 2002 skulle utarbeta en förteckning som medborgarna skulle ha elektronisk tillgång till.
Det gläder mig innerligt att i dag kunna meddela på parlamentets vägnar att denna förteckning gjordes tillgänglig för allmänheten den 3 juni 2002 på vår webbplats. Den finns tillgänglig på vår vanliga webbadress ?europarl.eu.int/register?. 24 000 handlingar finns redan tillgängliga på denna webbplats. Publikationen av parlamentshandlingar i denna förteckning fortskrider i ett avsevärt tempo. Detta instrument är mycket viktigt för att stärka våra demokratiska principer, och det är helt i linje med de grundläggande rättigheter som fastställs i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Det är lämpligt att kammaren går i bräschen i EU för att främja denna öppenhetsgrad.
Herr talman! Förra veckan fick några av oss en demonstration i hur handlingarna nu finns tillgängliga.
I egenskap av före detta föredragande, tillsammans med Cashman, måste jag säga att vi verkligen kan gratulera vår administration, våra avdelningar, till det effektiva sätt på vilket de nu satt igång med det här. Jag hoppas att man kan komma över barnsjukdomarna. Ett bra jobb har de dock gjort och det tål att sägas högt.
Herr talman! Som medföredragande för betänkandet om tillgången till handlingar skulle jag vilja upprepa Maij-Weggens ord. Vi börjar på ett blygsamt sätt, men vi sänder ut budskapet att öppenhet och ansvarsskyldighet är de enda sätten att koppla samman medborgarna med det europeiska projektet.
Jag skulle vilja gratulera den personal som har arbetat outtröttligt för att genomföra detta. Det är en påminnelse för kammaren om att vi inte skulle uppnå någonting utan personalens och tjänsteenheternas engagemang.
Vi går vidare till arbetsplanen.
Jag har mottagit en begäran från 34 ledamöter om att skjuta upp alla punkter på föredragningslistan till vårt sammanträde i juli.
Herr talman! Som vi alla vet riskerar vi vår egen hälsa, våra anställdas hälsa och våra besökares hälsa under den här sammanträdesperioden. Det framgår av de analyser som avslöjar förekomst av legionella och av det faktum att flera kolleger har insjuknat i sjukdomar som inte har några små konsekvenser för den fysiska hälsan.
Om vi hade haft det minsta förnuft skulle vi ha genomfört denna sammanträdesperiod i Bryssel, i lugn och ro, och då hade detta inlägg inte varit någonting mer än ett inlägg om minimikraven på säkerhet i parlamentet. Tyvärr är vi ett parlament som inte har rätt att besluta ens detta. Jag uppmanar var och en av kollegerna att rösta för förslaget att bordlägga alla betänkanden till nästa sammanträdesperiod. Det är faktiskt först och främst en fråga om säkerhet, hygien och hälsa för oss alla och för de personer som arbetar tillsammans med oss. I andra hand är det en fråga om detta parlaments värdighet och om att ha rätt att samlas hur och var vi vill. Detta är vad omröstningen handlar om. Jag uppmanar var och en att bortsett från grupptillhörighet använda det minimum av förnuft denna situation påbjuder, tillämpa den försiktighetsprincip som vi alltid hänvisar till i betänkandena om hälsa, miljö osv. och av respekt - om inte för oss själva - så åtminstone som sagt för de människor som arbetar tillsammans med oss och för dem som besöker parlamentet bordlägga alla betänkanden till nästa sammanträdesperiod.
(Applåder)
Herr talman! Jag tror att de av er i kammaren som känner mig vet att jag inte är en person som ställer till med besvär. Men detta är en viktig folkhälsofråga, och jag vill främst tala av personlig erfarenhet.
Förra hösten, efter sommarens första sammanträdesperiod, blev jag mycket sjuk i ungefär fyra veckor, och under den sista av dessa låg jag på sjukhus. De som skötte om mig sade att jag enligt deras åsikt hade drabbats av legionellabakterier. Jag var säker på att jag hade fått bakterierna när jag kom tillbaka till parlamentet efter sommaruppehållet. Ett antal kolleger har berättat för mig att de hade liknande, om än inte lika allvarliga symtom. Problemet är att vi alla går till våra läkare i våra olika hemstäder, och därför görs kanske inte kopplingen mellan våra symtom och kammaren.
Jag tycker att vi måste ta detta på mycket stort allvar. Det handlar inte bara om vår hälsa, utan hälsan hos personalen och de många besökarna i kammaren sätts också på spel. Jag har fått veta att det inte kommer att finnas varmvatten. Om vi inte har något varmvatten, hur kan då maten tillagas på ett säkert och hygieniskt sätt i dessa lokaler?
Jag övervägde mycket noga huruvida jag skulle komma hit den här veckan. Jag beslutade att jag naturligtvis skulle det. Vi har en demokratiskt plikt att vara här och utföra våra arbetsuppgifter. Men om någon som lämnar kammaren den här veckan, en ledamot, någon ur personalen eller någon besökare, uppvisar symtom, kommer de som förvaltar parlamentet att vara skyldiga till att ha låtit oss komma hit den här veckan, och det kommer att vara deras ansvar.
Herr talman! Det är inte en fråga om nationalitet. För övrigt skulle jag säga samma sak om vi var i Bryssel. I alla länder inom unionen, i alla i-länder beror hälsoproblemen och även dödligheten framför allt på de sjukdomar som man kallar iatrogena, det vill säga dem som man får på sjukhus eller genom medicinering.
Det handlar om en av de biverkningar av det överutvecklade samhället som gör att det som ges som botemedel ibland gör människor sjuka. Det är fakta som alla känner till. Vi skall inte slänga våra sjukdomar i ansiktet på varandra. Jag tänker inte säga att jag efter fyra dagars vistelse i Berlin fick en sjukdom som bevisar att man i Berlin kan drabbas av en sorts sjukhussjuka och att man skall akta sig för att åka dit. Jag skall uttrycka mig mycket enkelt. Ni talar om besökare, men besökarna är underrättade. Om besökarna liksom ni själv kommer hit är det för att de har valt att komma. När ni säger att det är vår plikt att komma, eftersom ni har sagt att det var en plikt svarar jag att det är en plikt att inte ge sig iväg. Vilken uppfattning skulle vi sprida om Europaparlamentet om vi var så rädda att vi inte vågade ta några som helst risker och orsakade panik! Det vore bedrövligt, det vore skamligt.
Kolleger, det är många som vill yttra sig i denna fråga, men vi har ett förslag, och vi har hört en talare ?för? och en ?emot?.
Jag skulle vilja säga att så snart som vi fick några indikationer på att det fanns problem med denna fråga informerade kvestorskollegiet, genom Poos, omedelbart alla kolleger i kammaren. Detta diskuterades förra veckan vid talmanskonferensen i Bryssel, då vi frågade parlamentets tjänsteenheter i vilken mån de kände sig försäkrade och återförsäkrade om att det låg inom våra befogenheter att påstå att det vore ett ansvarigt beslut att utföra vårt arbete här denna vecka.
Dessutom - och detta säger jag särskilt till Wallis, som sade att vi borde ta detta på största allvar - tar jag detta på största allvar. Jag insisterade på att de behöriga myndigheterna - som inte främst är parlamentets myndigheter - bolaget SERS, vars ordförande är Strasbourgs borgmästare, och de berörda hälsovårdsmyndigheterna, skulle ge oss ett skriftligt intyg på något som i fråga om ansvar tydligt är en sak för fastighetsägarna. Vem som var skyldig eller oskyldig togs upp i ett av yttrandena, men det är en sak för domstolarna.
Snälla avbryt mig inte. Jag lyssnade till er utan att avbryta, och jag förväntar mig samma hövlighet från er.
(Applåder)
I eftermiddags fick jag information från prefekturen i Bas-Rhin, som är ansvarig för hälso- och säkerhetsfrågor, från hälsovårdsmyndigheten i Strasbourg, som också är ansvarig, och från Strasbourgs borgmästare, som är ansvarig i fråga om vad jag beskrivit för er. Låt mig citera borgmästarens skrivelse:
Herr talman! Jag begärde ordet av ett personligt skäl, för att be om ursäkt för att jag avbröt er. Egentligen försökte jag bara ställa en fråga, det vill säga varför vi inte sammanträder i Bryssel. Självfallet inser också vi att det skulle vara väldigt svårt att bordlägga alla betänkanden till nästa sammanträdesperiod, men vi tror att det är det enda alternativ som återstår. Det skandalösa är och förblir att detta parlament inte ens i en riskfylld, farlig situation har rätt att besluta var det skall samlas. Detta tycker jag är någonting att diskutera, någonting skandalöst för oss alla!
(Applåder)
Det finns två frågor här. När det gäller Bryssel förra veckan var talmanskonferensen beredd att fortskrida som vanligt, med förbehåll för att de fick en försäkran i frågan. Jag hoppas naturligtvis, liksom alla i kammaren, att de system som har behandlats på tillbörligt sätt reagerar som ingenjörerna och vetenskapsmännen säger att de borde. Jag vill se till att alla får ett exemplar av de berörda intygen. Vi kommer att öppna en telefonservice i kammaren den här veckan, så att kammarens tjänsteenheter kan ge alla de försäkringar som de kolleger som fortfarande är oroliga över problemet kan vilja ha.
Herr talman! Det ni just sagt gav oss stor lättnad och tillförsikt. Vi fick dock intrycket av ert yttrande att garantin bara gäller ledamöter av kammaren. Vi kan välja att komma eller att inte komma hit, men personalen som arbetar här har inte riktigt samma val. Jag hoppas att ni skulle vilja se till att denna garanti gäller alla. Jag förstår er punkt om att de olika systemen fungerar. Detta är dock en så pass allvarlig fråga. Det har diskuterats i min egen grupp huruvida fackföreningarna - arbetstagarnas företrädare här - rådfrågades och informerades under denna viktiga process.
(Applåder)
De berörda fackföreningarna är ledamöter i parlamentets arbetsskyddskommitté, som samtyckte till de åtgärder som vidtogs för att försöka att avskaffa problemet. Er fråga är relevant, men vi har redan förutsett denna aspekt och vidtagit åtgärder i detta avseende.
Nästa punkt på föredragningslistan är förslag till ändringar av föredragningslistan.
När det gäller måndagen har jag inte mottagit några förslag till ändringar.
När det gäller tisdagen har ELDR-gruppen lagt fram ett förslag om att kommissionens meddelande om grönboken om konsumentskydd, som skulle tas upp i kammaren kl. 17.30, skall ersättas av frågan om nitrofenkontaminerade livsmedel.
Vill någon yttra sig till förmån för denna begäran?
Herr talman! De senaste åren har vi i Europa haft ett antal livsmedelsskandaler och även skandalen med nitrofen i Tyskland har återigen lett till stor uppmärksamhet. Om vi kan ta upp den här frågan i plenum den här veckan så tycker jag att vi måste göra det.
När fick kommissionen reda på det här? Vilka åtgärder har de vidtagit och vad är kommissionens ståndpunkt just nu? I Europa har vi också kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor i Dublin, vilket lyder under kommissionen. Det kontrollerar hela den ekologiska produktionen, inte bara i Tyskland utan i hela Europa. Vad har det kontoret gjort de senaste åren? Vad har de fått reda på? Det skulle jag vilja ta upp eftersom det är så brådskande och eftersom det skapar så mycket oro i hela Europa.
Kommissionen har angett att den gärna tar upp denna fråga. Vi skulle också gärna vilja beröra ämnet med grönboken om konsumentskydd. Skulle vi kunna behandla frågan som en tilläggsfråga? Skulle detta passa kammaren?
(Kammaren godkände förslaget.)
Tisdagens föredragningslista skall alltså ändras i enlighet med detta beslut.
Det finns inga förslag till ändringar för onsdagen.
När det gäller torsdagen och aktuella och brådskande frågor av större vikt, i fråga om mänskliga rättigheter, har den liberala gruppen lagt fram ett förslag om att ersätta punkten ?Malaysia? med en ny punkt med titeln ?Flygspanare i Grekland?. ELDR-gruppen har begärt en omröstning med namnupprop.
(Parlamentet förkastade förslaget.)
Fortfarande i fråga om mänskliga rättigheter har jag mottagit ett förslag från Verts/ALE-gruppen om att lägga till en femte punkt under ämne 3, mänskliga rättigheter: avskaffandet av dödsstraffet i Japan, Sydkorea och Taiwan.
(Parlamentet godkände förslaget.)
Herr talman! Inom ramen för brådskande ärenden uttalar vi oss regelbundet för att införa en punkt med rubriken ?Droits de l'homme?. Jag skrev till er i början av ert mandat precis som jag skrev till Nicole Fontaine för att föreslå att vi i vårt arbete skulle använda oss av den terminologi som vi kommit överens om inom ramen för EU-fördraget och att vi skulle tala om ?droits de la personne?. Jag vet att det ännu inte ingår i den vokabulär som används inom Förenta nationerna. Men låt oss föregå med gott exempel och tala om ?droits de la personne? som vi har gjort i fördraget och som man förhoppningsvis kan göra inom ramen för Europeiska unionens institutioner.
Jag skulle vilja be tjänsteenheterna att se till att det ni sagt beaktas i alla språkversioner. Frasen ?human rights? (mänskliga rättigheter) på engelska har inte någon särskild genusinnebörd på samma sätt som i franskan.
Arbetsplanen har sålunda fastställts
Förra veckan gick den amerikanska senaten med på ett förslag som skall göra det möjligt att gå in i Europeiska unionen med militära medel. Skälet till den oerhört tuffa provokationen är det faktum att den internationella tribunalen skall inrättas i Europa. Från USA:s sida är man beredd att hämta ut amerikanska misstänkta med våld.
Europaparlamentet har alltid med kraft yrkat för den internationella tribunalen. Nu när USA försöker hindra det från att lyckas med den sortens drakoniska åtgärder så är det viktigt att vi försvarar den här tribunalen.
Jag ser det inte som särskilt troligt att USA verkligen skall belägra sin Nato-allierade Nederländerna men de amerikanska senatorernas uttalande är stenhårt. Det här kräver en snabb och skarp reaktion, även från europeiskt håll. Jag vill därför be er att ta upp den här frågan i samband med den transatlantiska agendan och göra det möjligt för parlamentet att diskutera den här frågan med den höge representanten Solana. Min partigrupp skall lägga fram en muntlig fråga till nästa plenarsammanträde.
Herr talman! Man bör inte på grund av hotet om invasion skämta om den här frågan. Vi måste behandla den med kommissionen och med rådet och påminna om att de femton medlemsstaterna har ratificerat fördraget om den internationella brottmålsdomstolen. Därför är det en fråga som behöver behandlas på djupet. Min grupp tänker också ta upp att frågan skall behandlas vid nästa sammanträde i juli månad, med uttalanden av både rådet och kommissionen.
Herr talman! Det är helt rätt att den här frågan tas upp, det är nämligen en ovanlig, tråkig och allvarlig sak. Särskilt eftersom det kommer från en nation med vänskapsband både till Europeiska unionen och till Nederländerna. Påståendet, inte bara framlagt som ett förslag utan nu till och med godkänt i den amerikanska senaten, att det på allvar skulle vara möjligt att amerikanska militärer kommer till Nederländerna för att befria personer som står inför rätta i den internationella tribunalen, är en oerhörd provokation mot en Nato-partner. Det är absolut nödvändigt att den här saken reds ut och tas upp till diskussion. Det är också absolut nödvändigt att det inte bara från nederländskt håll, där har det redan protesterats, utan även från Europeiska unionen utgår en massiv protest mot Förenta staterna för att förklara för dem att det här inte går för sig och att det är att gå för långt. Vi måste lösa det här som goda vänner och inte med något som liknar ett krigshot.
Tack så mycket, herr talman! Jag skall inte upprepa det som kollegerna Van der Laan och Maij-Weggen sagt. Jag tycker det är av yttersta vikt att vi inte väntar med parlamentets reaktion tills till exempel nästa sammanträdesperiod. Jag skulle alltså vilja föreslå kollegerna och talmannen att lägga in det här i resolutionen om toppmötet i Sevilla. Jag tycker att det är oerhört viktigt att det här beslutet tas upp där också och förkastas. Jag skulle alltså vilja föreslå till de kolleger som är med och förhandlar om den här resolutionen att ta med det här som en del av resolutionen för att sedan så snabbt som möjligt hålla en ordinarie debatt i plenum om denna oerhört allvarliga fråga.
Jag anser att dessa bidrag visar på en hög enighetsgrad både i fråga om Sevilla och förslaget från socialistgruppens ledare. Jag är säker på att vi kan vidta lämpliga åtgärder under veckans gång.
Herr talman! Kammaren känner kanske till att USA i eftermiddag meddelade att de hade arresterat en person som misstänks ha planerat att spränga en radioaktiv smutsig bomb i USA. Det åtgärdspaket som vi antog i kammaren precis före jul, och omedelbart efter jul om ett effektivt bekämpande av terrorism har fortfarande inte införts i lagstiftningen trots de vedermödor vi genomgick för att behandla frågorna snabbt. På kammarens vägnar vill jag därför be er att uppmana justitie- och inrikesministrarna, som sammanträder på torsdag den här veckan, att se till att detta paket genomförs så snart som möjligt. Jag anser att vi är skyldiga våra vänner i USA att se till att Europas skydd mot terrorismen är så gott som möjligt, eftersom de uppenbarligen fortfarande står inför ett mycket allvarligt potentiellt hot.
Herr talman! Jag vill ta upp en annan fråga - nämligen Zimbabwe. Först och främst skulle jag vilja framföra mitt beklagande till det hårt drabbade zimbabwiska folket till följd av den fruktansvärda bussolyckan som ägde rum nära Masvingo i Zimbabwe i går kväll, där över 30 lärarstuderande omkom.
Jag skulle också vilja uttrycka min oro över president Mugabes rätt så hycklande närvaro, eller lämpliga närvaro i Rom den här veckan vid FN:s världstoppmöte om livsmedel. Jag säger ?hycklande?, eftersom det för närvarande naturligtvis finns miljontals människor i Zimbabwe som är drabbade av livsmedelsbrist och hungersnöd, till stor del på grund av president Mugabes omdömeslösa markpolitik. Men det är naturligtvis också bekymmersamt för oss att vi egentligen borde ha ett reseförbud för president Mugabe och hans bundsförvanter. Det skall egentligen finnas sanktioner mot dem, och det faktum att han kan resa till konferenser som denna utgör något av ett hån mot dessa sanktioner. Förra månaden var han i New York vid FN:s världstoppmöte om barn.
En sista punkt: vi har inte hört någonting om resultaten från den EU-trojka som reste till södra Afrika i mitten av förra månaden. Jag bad särskilt trojkans ledamöter att vidta vissa åtgärder och att rapportera till oss om detta. Skulle jag, mot bakgrund av alla dessa punkter som jag tagit upp, kunna få be rådet att göra ett fullständigt uttalande om situationen i Zimbabwe, och de åtgärder som det planerar att vidta?
Herr Van Orden, ni kan fästa Pique I Camps uppmärksamhet på er oro om Zimbabwe när han talar till kammaren senare den här veckan.
Zimbabwes presidents närvaro är förenlig med rättigheterna enligt FN:s stadga, även om det tycks märkligt.
Herr talman! Jag har en ordningsfråga, och skall respektera er begäran om att inte ta upp frågan om byggnaden, men jag vill ta upp två punkter. Jag förmodar att bakteriernas närvaro upptäcktes vid en rutinkontroll, eftersom detta är andra gången som det har hänt här, och vi blev lovade regelbundna kontroller. Det är oundvikligt att oanvända byggnader blir ohälsosamma om de inte kontrolleras regelbundet.
Jag skulle vilja hänvisa till Wallis punkt om att det finns en hel del anekdotiska bevis för att ledamöter varit sjuka, särskilt efter sammanträdesperioderna i Strasbourg. Det vore mycket användbart om ledamöterna kunde tänka sig att informera hälsovårdstjänsterna om alla ovanliga sjukdomar som de kan ha fått, och som behandlas hemma i deras medlemsstat. Detta gäller också personalen, assistenterna etc. Det enda sättet att verkligen ta reda på om det handlar om mer än anekdotiska bevis är att regelbundet rapportera till hälsovårdstjänsterna. Som kvestor föreslår jag att vi skall diskutera detta med hälsovårdstjänsterna.
Mot bakgrund av dessa yttranden vill jag ge ordet till Ludford, som inte fick yttra sig tidigare, när hon ville ta upp en fråga som kan ha varit något snarlik.
Herr talman! Jag har en ordningsfråga. Eftersom vi återigen diskuterar legionella, förstod jag det tidigare som om ni sade att det inte fanns några garantier för att det inte finns legionellabakterier i byggnaden. Det är en viktig distinktion. Jag skulle vilja begära att alla parlamentsledamöter får en kopia av expertrapporten.
Skulle vi också kunna få detaljerade uppgifter om hur den franska lagstiftningen ser ut i fråga om användningen av byggnader där legionella påträffats i systemen, och om möjligt information om vad som skulle hända i andra medlemsstater om man påträffade legionella i en byggnad? Då kan vi för det första avgöra om denna byggnad behandlas på samma sätt som andra byggnader skulle behandlas i Frankrike, och för det andra hur detta står sig i jämförelse med byggnader i andra medlemsstater?
Jag nämnde tidigare att vi kommer att upprätta en telefonservice för ledamöterna. Jag noterar era frågor, men jag skulle vilja uppmana kollegerna att ställa alla sina frågor eller göra sina kommentarer genom detta system. Jag vill möjliggöra största möjliga öppenhet, men jag vill göra detta med största möjliga hänsyn till ledamöternas bekymmer, och till vilka garantier det är lämpligt att ge under dessa förhållanden.
Herr talman! Jag lovar att inte säga något om legionellabakterien. Herr talman, jag vill ställa en fråga till er som inte har att göra med Guinness Rekordbok men väl med världens kanske längsta förfaranden för upphävande av immunitet. Hur står det till med förfarandet för upphävande av immunitet för kollegan Marcello Dell'Utri? Förra torsdagen ogillade Spaniens högsta domstol en yrkan på att målet skulle avskrivas som inkommit från Berlusconis och Dell'Utris advokater och gav det spanska rättsväsendet fullmakt att fortsätta driva processen mot de båda nämnda personerna - däribland Dell'Utri, som fortfarande är vår kollega. Nu handlar inte detta förfarande för upphävande av immunitet om små böter som man drar på sig ute i trafiken, böter för felparkering, utan om allvarliga brott som bedrägerier, skattefusk i miljonklassen, misstankar om medlemskap i maffiagrupper osv.
Sedan mer än ett och ett halvt år ligger förfarandet för upphävande av immunitet hos utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Det spanska rättsväsendet har nu klarat upp de frågor som gällde spanjorerna. Det finns alltså inte längre någon som helst grund för att låta förfarandet ligga kvar hos nämnda utskott. Herr talman, jag vill nu be er om följande:
För det första: Om ni sitter inne med senare uppgifter om läget, ber jag att vi får ta del av dessa. För det andra: Om ni ännu inte har fått någon nyare information vill jag be er ta kontakt med ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för att så snart som möjligt ta upp frågan i plenum.
Den socialdemokratiska gruppen kräver detta av två skäl, för det första på grund av hur läget är kring kollegan Dell'Utri, och för det andra därför att det är oacceptabelt att det dröjer så länge innan ett så omfattande förfarande kommer upp i plenum. Detta är inte bara ett hinder för oss kolleger, det hindrar även berörda kolleger från att till sitt försvar göra de nödvändiga uttalandena både här i plenum och i det ansvariga utskottet. Därför ber vi er, herr talman, att skynda på frågan så att inga falska misstankar riktas mot Europaparlamentet.
(Applåder)
När det gäller procedurfrågan, till skillnad från den egentliga frågan, förstår jag det som om utskottet för rättsliga och inrikes frågor har begärt eller kommer att begära ytterligare information från de spanska myndigheterna - mot bakgrund av vad ni just sade, förmodar jag.
Låt mig vända mig till ordföranden för utskottet för rättsliga och inrikes frågor, herr MacCormick. Om han är i stånd att klargöra denna fråga, skulle jag gladeligen vilja höra hans åsikt.
Herr talman! Det gäller en ordningsfråga. Detta ärende lades fram för utskottet för rättsliga och inrikes frågor tidigare i år. Mot min egen inrådan ansåg utskottet att ytterligare och tydligare information krävdes, och en skrivelse med en begäran om sådan information sändes, som inte ännu besvarats vad jag förstår. För ungefär ett par veckor sedan tog jag dock upp frågan vid samordnarnas sammanträde i utskottet för rättsliga och inrikes frågor, och sade att jag hoppades att ytterligare en undersökning skulle kunna genomföras för att klargöra detta ärende på ett eller annat sätt, vilket vi borde göra så snabbt som det rimligen är möjligt.
Herr talman, för ett litet tag sedan skrev ni med stort eftertryck till Air France och protesterade mot de förhållanden under vilka människor reser till detta parlament. Ni mottog ett mycket lugnande svar från Air France med en försäkran om att någon sådan störande situation inte någonsin skulle inträffa igen. Jag skulle vilja informera parlamentsledamöterna, som säkert kommer att känna medkänsla för mig, om att jag i dag, för andra tillfället i rad, när jag infann mig på Edinburgh flygplats i god tid för att checka in för mitt flyg med Air France från Edinburgh till Paris för att sedan ta Strasbourg-planet, fick veta att planet var överbokat, och att jag borde ta vägen via Bryssel för att vara här kl. 17.00. Detta är en ganska sorglig historia, och jag har skrivit ett brev där jag fäster uppmärksamheten på dessa tarvliga omständigheter - på vilket jag säkert inte kommer att få ett lika lugnande svar som ni fick på ert brev. Det är tråkigt, men jag hade hoppats kunna ta upp en punkt om föredragningslistan, som vi nu har antagit. Jag kanske får möjlighet att göra det i morgon förmiddag.
När det gäller Schulz fråga verkar det som om frågan är under kontroll, men vi kommer kanske att skriva ett meddelande till kollegerna i utskottet för rättsliga och inrikes frågor med en uppmaning om att denna uppföljningsfråga skall ges vederbörligt intresse.
Herr talman! Jag vill tacka kollega Banotti för att hon gjorde oss uppmärksamma på att vi redan har haft detta problem med bakterier en gång, nämligen för två år sedan, närmare bestämt just veckan innan vi strök fredagen från plenarmötena.
Eftersom frågan denna plenarvecka återigen står på föredragningslistan, måste jag säga att det är ganska intressant att samma bakterier dyker upp just nu. Det betyder inte att jag inte tar frågan på allvar eller att det inte skulle vara nödvändigt att göra seriösa undersökningar, men jag menar att detta inte får användas till att röra upp känslor, utan det behövs verkligen en saklig kontroll, och olika frågor som inte har något med varandra att göra får inte blandas ihop. Om det verkligen är problem med byggnaden får vi väl för guds skull flytta till andra sidan floden, till Palais de l'Europe. Där kan vi hålla till provisoriskt under plenarveckan. Men jag vänder mig uttryckligen mot den propaganda och hysteri som praktiseras i en så allvarlig fråga.
Det är viktigt att skilja mellan två enskilda saker. Kollegerna kan välja att reagera antingen vetenskapligt eller politiskt på det vetenskapliga beviset för att det kan finnas en bakterie. Men bakteriens befintlighet styrktes vetenskapligt, och var i sig ingen politisk handling. Det är viktigt att göra denna skillnad.
Herr talman! Det är inte en ordningsfråga, utan bara ett litet påkallande av uppmärksamhet.
Medan denna kammare oroar sig för ledamöternas hälsa har i dag 24 000 människor i världen dött av svält. De flesta av dem är kvinnor och barn. I dag inleds i Rom världstoppmötet mot svält och man måste påminna sig att endast 3 procent av de åtaganden vi kom överens om för fem år sedan uppfyllts.
När skall det hållas en bred debatt om detta i kammaren?
Jag vill påkalla alla ansvariga politikers och alla institutioners uppmärksamhet på detta. Vi har ett enormt ansvar i denna situation.
Herr talman! Som den första ledamot som än så länge hänvisar till arbetsordningen skulle jag vilja ta upp en ordningsfråga i enlighet med artikel 137.1, om röstförklaringar.
Jag begärde en röstförklaring om Cappatos förslag om att skjuta upp sammanträdet. Jag skulle vilja veta varför jag inte har fått göra en sådan, och varför jag inte fått tillfälle att förklara att, samtidigt som jag håller med Duhamel om att byggnaden är så säker som den rimligen kan vara, är det lika dumt och dyrt som vanligt att sammanträda här. Det var därför jag röstade för att skjuta upp sammanträdet.
Ni är en sådan expert på arbetsordningen att ni borde veta att det i artikel 137.2 föreskrivs att röstförklaringar inte skall tillåtas vid omröstningar i ordningsrelaterade frågor. Jag vet att ni redan känner till det.
Herr talman! Det var mig ett nöje att delta i arbetet i den gemensamma parlamentarikerkommittén för Europeiska unionen och Bulgarien i måndags och tisdags, 3:e och 4:e juni. Jag skulle vilja ge uttryck för min oro över energisituationen i Bulgarien här. Innan året är slut måste Bulgarien och Europeiska unionen fastställa ett definitivt stängningsdatum för reaktorerna 3 och 4 i kärnkraftverket i Kozloduj.
Alla företrädarna för det bulgariska parlamentet - både från majoriteten och oppositionen - och för regeringen var överens om att understryka att en stängning av dessa reaktorer skulle vara till mycket allvarlig ekonomisk skada för Bulgarien. Jag tror att vi borde se till att Bulgarien och det bulgariska folket inte ser dessa förhandlingar som någonting som är negativt för dem och för deras önskan att snarast bli medlemmar i Europeiska unionen, och det var därför jag begärde ordet.
Herr talman! För några dagar sedan upplevde vi stunder då hamnarbetarna i Pireus hamn utsattes för våldsamma attacker på order av den grekiska regeringen. Hamnpolisen, polisen och de speciella militära styrkorna anföll häftigt de strejkande hamnarbetarna vilka krävde att deras försäkringsrättigheter skulle säkras samt att deras arbetsförhållanden skulle bli mänskligare.
Order gavs om att det fartyg i vars bogvisir ordföranden för handelsflottans mekaniker hängde, skulle fortsätta sin färd. I hamnen såg vi en redare som ledde specialstyrkornas attack. Tiotals skadade bemöttes som vanliga brottslingar fastän de var människor som försvarade sina grundläggande rättigheter.
Ni ser här, herr talman, vad som blir följden av socialförsäkringspolitiken - den politik som bland annat förs av Europeiska unionen - men också vad som blir följden av att den folkliga rörelsen karaktäriseras som terrorism. Jag ber alltså att man skall ta detta i beaktande så att även ni herr talman ingriper för att vi skall slippa uppleva sådana våldsamma händelser igen.
Herr talman! Vi har inte ?sparat det bästa till sist?, som ordspråket säger, för jag är tvungen att svara Schultz och säga att han har gjort ett praktfullt självmål, eftersom det nu är fotbolls-VM. Praktiskt taget ställde han en fråga och svarade själv på den när det gäller Dell'Utris immunitet. Jag minns den omröstningen i utskottet för rättsliga frågor. Utskottet beslöt att begära ytterligare information i fallet från det spanska domstolsväsendet. Nu är det alltså inte Europaparlamentet eller utskottet för rättsliga frågor som är förbehållsamma, utan det spanska domstolsväsendet som förmodligen inte kan bestämma sig och inte vet riktigt vad det skall svara på Europaparlamentets framställan och försöker vinna tid.
Emellertid kanske det finns ett skäl till: eftersom undersökningen har varit grundlig verkar det som om den domare som handlägger ärendet har insett att han inte har så mycket på fötterna att han kan fortsätta. Härav alltså taktiken, förhalningsstrategin, att fortsätta att hålla igång en förundersökning utan slutdatum, för att hålla frågan öppen utan att någonsin ge ett svar.
Jag vet att ni har provocerat Schulz till att göra ytterligare ett inlägg, men jag skulle vilja be honom att behärska sig.
Jag skulle vilja föreslå att jag sänder ett meddelande till utskottet för rättsliga och inrikes frågor, för att få en uppdatering och en försäkran om att åtagandet med de berörda spanska myndigheterna framskrider i vederbörlig ordning. Om vi kan enas om att göra det, skulle vi åtminstone ha nästa nödvändiga steg klart för oss.
Herr talman! Ni sade att fackföreningarna hade rådfrågats. Jag skulle vilja veta om alla arbetstagare har rådfrågats. Som parlamentsledamöter kommer vi trots allt inte att förlora våra jobb om vi inte inställer oss, men några av arbetstagarna skulle kunna göra det.
Kan jag också få en försäkran om att inga påtryckningar har utövats mot fackföreningarna? Jag vet att det har förekommit påtryckningar mot dem tidigare i fråga om denna byggnad, så jag vill försäkra mig om den saken på fackföreningarnas och de övriga arbetstagarnas vägnar.
Vad jag förstår framför du en oro på fackföreningarnas vägnar som de ännu inte har framfört själva. Såvitt jag vet har ingen upplevt något tvingande inflytande från institutionen internt eller externt, och ingen ur personalen har på något sätt fått några antydningar från institutionen om att deras anställning skulle vara hotad. De frågor som ni ställer vore meningsfulla om de representerade fackföreningarnas åsikt, men jag antar att vi först och främst borde låta fackföreningarna framföra sin egen oro.
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden:
A5-0008/2002 av Richard Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om den allmänna översynen av Europaparlamentets arbetsordning (2001/2040(REG)),
A5-0252/2000 av Richard Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om förslaget till ändring av parlamentets arbetsordning för att säkerställa balans mellan de rättigheter som individuella ledamöter och grupper tilldelas (1999/2181(REG)),
A5-0306/2000 av Lord Inglewood för utskottet för konstitutionella frågor om ändringen av arbetsordningens bestämmelser gällande motivering till ändringsförslag (1999/2195(REG)).
. (EN) Herr talman! Tack för era vänliga stödjande ord, som jag utgår ifrån gäller alla förslag i betänkandet. Jag har tio minuters taltid, och jag tänker ta fem minuters tid i anspråk nu, och fem minuter i slutet av debatten, så att jag kan svara på några av de frågor som tas upp, vilket jag har rätt till enligt arbetsordningen.
Som en ordningsfråga vill jag avbryta föredraganden och säga att det gläder mig oerhört att ni är den första ledamoten som börjar använda det förfarandet. Jag skulle starkt vilja rekommendera det till de politiska grupperna som ett standardförfarande för alla våra debatter.
Herr talman! Tack, men jag är inte först med att göra detta. Thorning-Schmidt föregick med gott exempel för inte så länge sedan.
Det är med stort nöje som jag kan lägga fram dessa båda betänkanden, den allmänna översynen av arbetsordningen och ett särskilt betänkande som har väntat ännu längre för att föras upp på vår dagordning. Jag skulle huvudsakligen vilja kommentera den allmänna ändringen av arbetsordningen.
Vi tvingas se över vår arbetsordning av flera skäl, och det är ursprunget till detta betänkande. Ett skäl är att vi står inför en utvidgning, och att vi snart kommer att vara ett parlament som består av minst 732 ledamöter. Vi måste effektivisera våra förfaranden och fokusera mer på prioriteringar om vi skall kunna fungera effektivt som det europeiska folkets demokratiska röst.
För det andra innehåller Nicefördraget, även om det ännu inte ratificerats, ett visst antal specifika ändringar som, om vi röstade för dem i dag, skulle träda i kraft när Nicefördraget, eller liknande bestämmelser, träder i kraft. Vi påverkar inte resultatet av några nationella beslutsfattandeförfaranden med avseende på ratificeringen av Nicefördraget.
För det tredje fanns det en rad problem som parlamentets presidium pekade ut i det betänkande som lades fram av Provan, som sitter precis bakom er redo att ta över som talman för denna debatt, och han kommer att vara en mycket lämplig talman.
Allt detta har vägts samman i utskottets betänkande, och det är ett paket som består av nära 120 specifika ändringar av vår arbetsordning. Över 80 av dem är inte kontroversiella. Det finns dock ett fåtal som är det, och jag kommer att fokusera mina kommentarer på några av dessa.
För det första finns det ett helt åtgärdspaket för att försöka att effektivisera våra förfaranden i kammaren, göra kammaren mindre överbelastad, särskilt under omröstningarna, men även vid de övriga tillfällena. Det är denna fråga som ledamöterna har sagt behöver reformeras, men det är mycket svårt att enas om reformer som får det nödvändiga stödet. Vi har lagt fram ett antal förslag om att icke-kontroversiella frågor, det vill säga frågor som får en majoritet på mer än 90 procent i utskottet, borde förmodas vara icke-kontroversiella, och antas genom omröstning i kammaren med en enda omröstning - inga ändringsförslag och ingen debatt - såvida det inte finns en särskild begäran om att ha en debatt eller att uppmana till ändringsförslag. Bevisbördan skulle börja i den änden.
För det andra borde vi för vissa initiativbetänkanden gå tillväga så att vi tar del av utskottets betänkande i dess befintliga utformning, och vidarebefordrar det till de andra institutionerna, utan att försöka omarbeta punkt för punkt i kammaren i en redaktionskommitté som består av fler än 600 ledamöter.
För det tredje borde talmannen, när han eller hon anser det lämpligt, kunna sända betänkanden som har givit upphov till ett mycket stort antal ändringsförslag tillbaka till utskottet, för att utskottet skall kunna fungera som ett slags filter, och pröva vilka ändringsförslag som har ett visst stöd och vilka som inte har det. De ändringsförslag som stöds av mindre än en tiondel av utskottets ledamöter skulle behöva läggas fram för omröstning i kammaren, eftersom det vore tydligt att de inte skulle ha någon chans att antas. De skulle finnas kvar på papper, och de skulle ha sänts runt och registrerats, men de skulle inte behöva ta hela kammarens tid i anspråk i en omröstning. Detta, tillsammans med flera andra mindre åtgärder, som jag av tidsskäl inte kommer att ta upp, borde effektivisera arbetet i kammaren.
Vi förslår också att debatten om aktuella och brådskande frågor skall avskaffas, inte själva ämnena förstås, eftersom dessa skulle tas upp genom andra befintliga förfaranden, eller nya förfaranden som vore mer lämpliga för dessa ämnen.
Vi förslår också en ändring av det sätt som våra debatter äger rum på. Somliga ledamöter förespråkar starkt en övergång till ett system där ledamöterna för att få ordet måste fånga talmannens uppmärksamhet, vilket Provan föreslog, och somliga motsätter sig bestämt ett sådant system. Vi har nått en kompromiss: vi påbörjar varje debatt, som nu, med talare från vår egen grupp, och har kanske en eller två eller till och med tre omgångar med talare, men vi ger oss själva möjligheten att avsluta med en debatt där de talare får ordet som fångar talmannens uppmärksamhet. Det skulle liva upp våra överläggningar. Samma människor skulle kunna få tala igen, för att bemöta vad som sagts, och de ledamöter som stannat i kammaren under hela debatten skulle tveklöst kunna fånga talmannens uppmärksamhet och få tala.
Det är en rimlig och fungerande kompromiss. Den är förenlig med vad talmanskonferensen sade, eftersom den innehåller ordet ?may? (kan). Detta system skulle kunna testas under en period, och om det inte fungerar kan vi avstå ifrån det. Om det fungerar kan vi behålla det. Jag skulle vilja uppmana de som är närvarande i kammaren och som tvekar att ge det ett försök. Varför inte pröva något nytt, och se om det fungerar? Ge oss chansen att liva upp våra debatter.
Herr talman, jag ser att det står sju minuter, men som ni minns avbröt ni mig i två minuter i början.
Jag skall avsluta med en kortfattad kommentar om mitt andra betänkande. Jag skall inte gå igenom alla punkter i mitt eget betänkande. Det andra betänkandet utarbetades vid en tidpunkt då vi anklagades för att vår arbetsordning diskriminerade ledamöter som inte hör till en politisk grupp. Vårt utskott gick igenom alla de punkter i arbetsordningen där en diskriminering eventuellt skulle kunna finnas, eller där detta uppenbarligen var fallet. Vi fann lösningar för alla dessa fall. Dessa kommer att läggas fram för kammaren.
Det finns några punkter som kammaren kommer att tycka är onödiga, och det må vara hänt att vi har varit alltför nitiska i vårt arbete. Det finns andra punkter som kammaren kommer att kunna godkänna. Det vore lämpligt att grupperna tittade på detta. Jag vet att vissa grupper plötsligt har bett att få mer tid. Det är märkligt när det gäller ett betänkande som har varit klart i ett och ett halvt år, och som man under en viss tid har planerat att ta upp i samband med mitt huvudsakliga betänkande, den allmänna översynen. Jag skulle beklaga det om betänkandet måste hänvisas tillbaka till utskottet. Om det är nödvändigt så låt gå, men det vore bättre att framskrida och ta itu med denna fråga, och inse att ytterligare arbete krävs i denna fråga på andra nivåer, förutom i fråga om arbetsordningen.
Här slutar jag för att få litet tid att sedan svara på debatten.
Ni har lagt ned så mycket arbete, och väntat så länge på att få tala till oss, att ni kan använda hela de 40 sekunder som ni förfogar även för att svara efter debatten. Jag är säker på att jag avbröt er i minst fem minuter, och jag ber den tjänstgörande talmannen att ta hänsyn till det närhelst ni skall svara.
. (EN) Herr talman! Jag antar att den stora majoriteten av ledamöterna inte ens har upptäckt Inglewoodbetänkandet, som i så stor grad överskuggas av Corbetts två betänkanden. Jag måste börja med att gratulera Corbett till hans mycket uttömmande arbete med utarbetandet av denna omfattande översyn av arbetsordningen.
Inglewoodbetänkandet, liksom Corbetts andra betänkande, utarbetades för ungefär två år sedan, till följd av interna inkonsekvenser i den dåvarande utformningen av parlamentets arbetsordning i fråga om motiveringen till ändringsförslag. Vid den tidpunkten trodde man att betänkandet skulle läggas fram ganska snart, och att det sedan kunde ändras om nödvändigt, som en del av den mer omfattande debatten om arbetsordningen som vi för närvarande för. Detta skedde inte. Betänkandet försvann förvisso mer eller mindre fullständigt bortom horisonten. Jag skulle bara vilja framföra min tacksamhet till fiskeriutskottet, som inte vanligtvis kopplas samman med dessa frågor, för att de, såvitt jag vet, var de enda andra i detta parlament som var delaktiga i denna fråga som hade förstått att betänkandet inte gjorde framsteg, förutom jag själv, och möjligen Corbett.
Vad som ursprungligen var avsett att vara en föregångare till den allmänna översynen av arbetsordningen uppfattas dock nu som något som löper parallellt med denna översyn, och som faktiskt verkligen ingår i det övergripande paketet.
Det föreslås helt enkelt att frågan om huruvida ändringsförslag skall motiveras individuellt eller inte, kräver ett enda svar, oavsett i vilket sammanhang de läggs fram.
För det andra hävdar man att en strikt skyldighet att motivera varje ändringsförslag i kammaren inte egentligen gör någon nytta. Det medges att en individuell motivering kan vara användbar när det gäller lagstiftningsförfaranden.
Med hänsyn till tydligheten och rättssäkerheten, och också för att undvika vissa tekniska problem, borde slutligen de individuella motiveringarna till ändringsförslag förbli författarnas ansvar, och borde följaktligen inte läggas fram för omröstning. Jag skulle vilja rekommendera mitt betänkande till kammaren.
Herr talman! Corbetts betänkande är utmärkt, och det gläder mig oerhört att det äntligen funnit sin väg till kammaren så att vi kan rösta om det.
Detta betänkande kommer inte bara att underlätta våra liv genom att förkorta omröstningstiderna, utan det kommer att göra vårt arbete här i kammaren mer öppet, och mer förståeligt för världen utanför, eftersom omröstningarna kommer att inriktas på de centrala frågorna, utan att minoriteternas rätt att uttrycka sin åsikt avskaffas, vilket är ännu viktigare.
Om vi riktar in oss på punkten om brådskande frågor och de ändringar som Corbett föreslagit, vet jag att vissa ledamöter är bekymrade över hur mänskliga rättigheter och aktuella och brådskande frågor skall hanteras om det nuvarande förfarandet avskaffas. Det som föreslås ger oss ett mycket bättre alternativ. När det gäller mänskliga rättigheter skulle det berörda utskottet - utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik - lägga fram en resolution om mänskliga rättigheter. Det innebär att mänskliga rättigheter skulle hanteras på exakt samma sätt som alla andra viktiga frågor i kammaren och i utskotten, nämligen på ett väl övervägt sätt, snarare än i all hast under en torsdagseftermiddag i Strasbourg när mycket få ledamöter är närvarande. Jag hoppas att vi i kammaren kommer att ge detta mycket viktiga förslag vårt stöd, och uppnå ett bättre arbete i fråga om mänskliga rättigheter.
Jag har varit ledamot av Europaparlamentet i fyra år, och under min tid här har det förts fram ständiga klagomål på att det sker för många omröstningar, att vi inte vet vad vi röstar på, eftersom det finns hundratals ändringsförslag i kammaren. Om vi vill ändra denna situation, måste vi lägga fram detta betänkande för omröstning och rösta för en förändring. Om vi inte gör det kommer det inte att ske någon förändring, och vi kommer att vara tillbaka där vi började, och klagomålen kommer att fortsätta. Jag ber er att ge Corbettbetänkandet ert stöd.
- (NL) Herr talman! Jag vill verkligen gratulera Corbett till något som jag nästan skulle vilja kalla ett magnus opus och även Inglewood till hans bidrag. De här betänkandena är verkligen nästan en sammanfattning av allt som vi varit med om i parlamentet den senaste tiden. De är ett bidrag till EU:s konstitutionella utformning. Jag tror att vi i det avseendet inte får underskatta vikten av hela det här.
Budgetutskottet har lagt fram femton ändringsförslag. Inte på det här betänkandet naturligtvis men på de problem som ligger till grund för det här betänkandet. Det handlar egentligen om en enda sak: det här parlamentet har framför allt en gammal befogenhet, nämligen en budgetbefogenhet. Tillsammans med rådet är vi budgetmyndigheten. Jag lägger ofta märke till att många personer ibland inte inser det. Ibland ställer de frågor till kommissionen om saker som vi själva måste besluta om. Den beslutsprocessen innebär också ett visst ansvar som visar sig i två saker. För det första naturligtvis i utskottets eget arbete men för det andra också i samarbetet med andra utskott. En viktig del av de här ändringsförslagen handlar om samarbetet med andra utskott. Där försöker vi få samarbetet att fungera så smidigt, bra och så jämnt som möjligt.
För det andra innebär det att var och en som frågar eller beslutar något måste försöka skapa ett finansieringsförslag, så att han får en viss insikt i den ekonomiska sidan och på det sättet kan ge innehåll åt vår väldigt viktiga befogenhet inom finansområdet. En befogenhet som vi hoppas skall utvidgas till de områden där den ännu inte gäller.
Herr talman! Låt mig inledningsvis gratulera de båda föredragandena till debatten och betänkandena. Jag vill på budgetkontrollutskottets vägnar säga att 14 utskott nu har lämnat in sina ställningstaganden. Bara att gå igenom och klassificera detta var ett stort arbete, herr Corbett! Vi vill gratulera till att ni klarade av detta.
Från budgetkontrollutskottets sida har vi behandlat två frågor. Den ena rör revisionsrätten. Allt detta har ni infogat, särskilt utnämningen av medlemmar av revisionsrätten, enligt hur detta genomförs i utskottet och i plenum. Detta är brukligt efter Lamassoures och Bourlanges två betänkanden från 1992 och 1995. Detta behövde fastställas skriftligt för att få tydliga regler.
Den andra frågan rör bedrägeribekämpningsenheten OLAF. Frågan om hur ledamöter skall behandlas och själva agera utifrån OLAF har ju varit mycket kontroversiell. Förra gången lade budgetkontrollutskottet för utskottet för konstitutionella frågor fram ett ställningstagande, som dock nådde plenum i förändrat skick. Vårt ställningstagande lämnades den gången utan beaktande. Resultatet blev då ett åtal. Jag menar att vi måste få möjlighet att gentemot OLAF behandla ledamöterna och vidta åtgärder konsekvent och korrekt utan att dra alla ledamöter och tjänstemän över en kam. Det finns ett ändringsförslag från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater om detta. Jag stöder detta. Därmed infogas faktiskt även budgetkontrollutskottets förslag som ni inte kunde ta hänsyn till i betänkandet. Det vore glädjande om vi kunde rösta för detta. Därmed skulle vi också slippa åtal och överklagande.
Herr talman! Till att börja med skulle jag vilja gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete, särskilt när det har gällt att tona ned hans ursprungliga förslag för att uppnå en enighet, vilket alltid skapar en drivkraft för en reform i kammaren. Det är exakt vad vi behöver, en drivkraft bakom reformen så att vi uppnår en reform i stället för att bara tala om den. Jag hoppas att hela kammaren kommer att stödja de kompromissändringsförslag som föredraganden har enats om med olika grupper i kammaren.
De ändringsförslag från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor som lades fram för det ansvariga utskottet fick naturligtvis inte ett fullständigt stöd. Det handlade ändå om medlemsstaternas möjlighet att lägga fram lagstiftningsförslag i enlighet med artikel 67 i EG-fördraget, och om utvecklingen och bristerna i detta förfarande. På samma sätt tittar vi på den kategori med ändringsförslag som hänför sig till utskottets ansvar i samband med respekten för de grundläggande rättigheterna inom EU. Även om vår åsikt, som jag sade, inte fick fullständigt stöd, kommer jag ändå stödja och uppmana andra att stödja föredraganden.
Låt mig lägga till en varning om att denna översyn inte gäller det institutionella avtal om sekretessbelagd information och känsliga dokument som kallas Brokavtalet, och som rådet fortfarande förhandlar om. Jag måste uppmana kammaren att tänka efter mycket noga innan den godkänner det så kallade Brokramavtalet, eftersom det gör att parlamentet placeras i en mycket ofördelaktig ställning i jämförelse med de andra institutionerna. Detta avtal ger faktiskt den stora allmänheten en större rätt till tillgång till känsliga dokument på så vis att varje begäran måste beaktas i vederbörlig ordning. I enlighet med dessa förslag befinner sig parlamentet i en obalanserad situation på så sätt att vi inte har någon rätt att ge tillgång till sekretessbelagda dokument. Med dessa invändningar och varningar, uppmanar jag kammaren att ge föredragandens förslag sitt fulla stöd.
Herr talman! Säkert var det en utmaning för föredragandena att utforma reformen av arbetsordningen på ett sådant sätt att parlamentet kan arbeta mycket effektivt, demokratiskt och med insyn. Jag tror att man på detta sätt även kan bidra till en politisk profilering av plenum. I så måtto är det mycket viktigt att undvika byråkratiseringstendenserna i plenums arbete.
Jag vill tala för utskottet för ekonomi och valutafrågor och uttryckligen välkomna de förslag som har antagits för dialogen med Europeiska centralbanken och även för de handelspolitiska riktlinjerna. Jag vill poängtera att förbindelserna mellan institutionerna har förändrats inom loppet av en viss tid. Och dessa förbindelser måste vi verkligen forma om så att de ständigt kan fyllas med nytt liv. Detta är över huvud taget vad som borde känneteckna de kommande debatterna om arbetsordningen; de bör inte vara så att säga dött material utan förtydliga att regler inte skapas för sin egen skull här i parlamentet utan för att förbättra kvaliteten på arbetet, för att strama upp och koncentrera arbetsprocesserna men samtidigt även för att formulera de punkter som är viktiga för att stärka parlamentets politiska profil gentemot allmänheten.
Här måste jag nämna en punkt som jag menar att föredragandena och plenum måste se över ytterligare en gång. Jag ser problem med ändringsförslag 59 rörande artikel 110a. Jag ser en berättigad önskan att göra allt för att vi verkligen skall föra de riktiga och viktiga politiska debatterna i plenum. Men det är inte alla utrikes- och säkerhetspolitiska debatter som per definition har högre prioritet än exempelvis de frågor som slutbehandlas i de enskilda utskotten, eftersom det har visat sig att det krävs en mycket stor majoritet för att över huvud taget kunna förbereda en andra behandling och nå framgång gentemot rådet.
De nya reglerna får inte leda till att vi inför ett betänkande i slutet av en debatt i ett utskott skapar fiktiva majoriteter som faktiskt inte finns för att uppfylla de formella krav som ställs för att ta sig till plenum. Detta är verkligen en form av byråkrati som skall undvikas. Möjligen kan föredragandena komma upp med en ännu bättre urvalsmetod så att vi kan komma överens denna vecka. Jag menar att det är mycket viktigt att ändringsförslaget inte antas i den form som har föreslagits.
Herr föredragande, jag vill även be er förtydliga vad ni kräver av parlamentet och utskottet vad gäller ändringsförslag 87 och 88, för vi är ingen verkställande makt som i ören och pfennig och cent ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Efter Maastrichtfördraget var jag medföredragande för den nödvändiga anpassningen av arbetsordningen. Jag vet hur mödosamt detta är - och desto mer uppriktigt är mitt tack och mina lyckönskningar till Richard Corbett.
Innan jag går in på tre punkter från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden vill jag ta upp en allmän fråga. Den som vill stärka plenum, den som vill föra de stora politiska debatterna här, vilket är ett bra mål, han eller hon måste stärka utskottens ansvar. Detta är möjligt endast om man höjer ribban för att gå från utskott till plenum. Detta är absolut nödvändigt. Richard Corbetts och utskottets förslag löper i rätt riktning. I framtiden måste vi eventuellt gå ännu lite längre.
För utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden är det tre punkter som är och har varit viktiga: för det första de lagstiftande initiativen. Utåt kräver vi initiativrätt för Europaparlamentet. Vår initiativrätt är mycket begränsad. Det parlamentet bygger upp i form av hinder för sig själv är helt fruktansvärt. Som exempel kan jag nämna mitt eget initiativ om diskriminering i hjälpen med rättegångskostnader, som efter många, många månader till slut körde fast på utskottsordförarnas konferens. Bort med dessa hinder!
Den andra punkten rör omröstningen i samband med att kommissionens ordförande och kommissionen som helhet skall godkännas. Här råder helt olika metoder i de olika medlemsstaterna. Med tanke på vilken situation Europaparlamentet befinner sig i, menar jag att det i bägge fallen är oerhört viktigt med sluten omröstning och inte omröstning med namnupprop för att skydda Europaparlamentet.
En sista punkt: Jag ansluter mig till det som har sagts om OLAF. Huvuddelen av min grupp kommer att stödja detta.
Herr talman! Jag börjar med att gratulera Corbett till det förtjänstfulla betänkandet. I detta betänkande om en allmän översyn av arbetsordningen lägger föredraganden fram förslag om att förenkla förfarandena och koncentrera parlamentsarbetena om lagstiftningen och de aktuella och viktiga politiska debatterna.
I yttrandet från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, har jag betonat några frågor för att på något sätt optimera dynamiken i denna institution. Det är följande frågor: när det gäller ?Frågestunden? är det viktigt att ge talmannen möjligheten att hänvisa en fråga till en frågeperiod i ansvarigt utskott, vilket skulle ha fördelen att ge mer tid till debatten i kammaren. Det är också nödvändigt att Europaparlamentet inom ramen för den öppna samordningsmetoden inte löper risken att ställas utanför debatten om frågor av större vikt. Härigenom skulle det förslag jag lade fram i mitt yttrande syfta till att hänvisa beslut om det förfarande man skall följa till ansvarigt utskott och föreslå utarbetande av betänkande. En annan aspekt som inte borde glömmas bort - men som har glömts - är att det ansvariga utskottet, utifrån rådets och kommissionens årsrapporter, skulle kunna besluta att bjuda in rådsmedlemmar till sina möten för att besvara frågor. Målet skulle än en gång vara att stärka Europaparlamentets inflytande inom ramen för metoden för öppen samordning och göra den effektivare.
Slutligen skulle jag vilja betona de nära förbindelserna mellan livslångt lärande och de frågor som ligger inom behörighetsområdet för utskottet för sysselsättning och socialfrågor och det vore logiskt att föra över detta till det utskottets befogenheter.
Herr talman! Jag önskar att jag hade haft lite mer tid för att förbereda mitt uttalande, men å andra sidan kommer jag helt säkert att hålla talartiden.
Europaparlamentet måste bli den europeiska debattens centrecourt. Detta är vår ambition, men blotta viljan räcker förstås inte, vi måste givetvis även anpassa vårt sätt att fungera. Jag menar att detta är kärnan i det betänkande som utskottet för konstitutionella frågor har antagit. Europeiska folkpartiets grupp stöder detta med eftertryck.
Vi vill framföra ett stort tack till Corbett för de många idéer som han har utvecklat och som kommer att leda oss vidare. Vi vill tacka honom för ett precist arbete med ett mycket komplext rättsligt material. Vi vill också tacka för det exemplariska samarbete och den öppenhet som har genomsyrat detta samrådsförfarande, som faktiskt har pågått i ett och ett halvt år.
Vi vill att vårt arbete skall bli mer politiskt, vi vill kunna koncentrera oss på det väsentliga, och vi vill att arbetet skall bli mer ansvarsfullt. Större politisk tyngd får vi genom det särskilda förfarande som skall införas. För nog är det märkligt att vi alltid skall behöva hoppa fram på instrumentala kryckor för att få in en aktuell fråga i kammaren. Vi måste begära uttalanden av kommissionen eller rådet för att kunna yttra oss i brinnande politiska frågor. Detta gör att det spektakel som det europeiska toppmötet är fortfarande får större uppmärksamhet än de beslut som fattas här i parlamentet. För att skapa bättre balans måste vår arbetsordning förändras.
Vi vill också arbeta mer koncentrerat. Även om många kolleger har blivit fästa vid de tidskrävande rutinbesluten, måste vi avstå från dem. Vi behöver ett enklare förfarande för okontroversiella betänkanden, så att vi kan koncentrera oss på vårt lagstiftande arbete. Alla här i plenum vet att cirka 80 procent av den europeiska lagstiftningen numera kräver godkännande av Europaparlamentet, men jag betvivlar att vi verkligen lägger mer än hälften av vår tid i plenum på det lagstiftande arbetet.
Låt oss också bestämma oss för att arbeta lite mer ansvarsfullt när våra beslut väl har vunnit laga kraft så att de inte bara förblir krav och resolutioner. Därför är det rätt att föreslå att budgetutskottet och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden skall stärkas i sitt ansvar för den budgetmässiga och juridiska samverkansförmågan. Det är ju meningslöst att kräva saker som varken kan uppfyllas finansiellt eller med tanke på det rättsliga underlaget.
Samtidigt vill vi även respektera de enskilda ledamöternas och gruppernas rättigheter. Ledamöterna måste självklart ha rätt att tala sitt modersmål. Grupperna måste självklart ha rätt att lägga fram förslag. Dock bör vi med tanke på utvidgningen österut och för att förebygga att kammaren splittras, i någon mån öka möjligheten att bilda grupper.
För att de dokument som når plenum efter samråd i utskotten skall kunna förberedas på ett bättre sätt - nu är detta min personliga uppfattning - måste vi även begränsa de enskilda förfarandena för hur detta skall gå till, och de måste absolut begränsas till de verkligt brådskande fallen. Detta säger jag särskilt med tanke på de brådskande frågorna, som på senare tid har utvecklats till ett särskilt förfarande där förhållandevis få ledamöter fattar parlamentsbeslut eftersom det sker vid en tidpunkt då de flesta redan har avrest.
Förfarandet måste garantera att om möjligt alla ledamöter kan närvara vid samråden i grupperna och i utskotten. Undantag från detta får bara förekomma i mycket speciella fall.
Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater stöder förändringarna i kammaren för att förbättra vårt arbetssätt och för att vi skall bli mer politiska och mer synliga och för att Europeiska unionen skall bli mer demokratisk.
Herr talman! Jag är mycket glad över att jag i dag får tala om det mycket viktiga betänkandet av Corbett om ett mer politiskt och mer spännande parlament som är intressant för pressen och för medborgarna också. Ett riktigt parlament alltså. I dag saknar vi som parlament ofta behörighet. Försvar, migration, jordbruk, man kan nämna fler ämnen och om dessa kämpar vi i konventet om Europas framtid. För närvarande är Europeiska kommissionen och rådet också ofta för teknokratiska. De släpar med oss i detaljer och döljer på det sättet de verkligt politiska alternativen. De kommer sedan inte tillräckligt tydligt i fråga här och det är naturligtvis i sin tur negativt för medborgarnas intresse.
Vi måste kanske som parlament få en tillfällig undersökningskommission för mul- och klövsjukan, som vi tidigare hade BSE-undersökningskommissionen. Det är medel som kan göra oss till en tiger i stället för ett tandlöst lamm. Varje parlamentsutskott kan redan nu vidta åtgärder för att bli kraftigare och vi vill egentligen ha en stabilare ställning som parlament liksom den amerikanska kongressen och senaten.
I dag tar vi upp en del, en viktig del varvid tradition, teknokrati och tyvärr konservatism hindrat oss alldeles för mycket från att bli ett mer politiskt och mer intressant parlament. Nu har vi ofta en sammanfattning, ibland i förnedrande one minute statements, som gör parlamentsdebatterna till ett skämt. Det mest förnedrande av allt är väl att kommissionen och rådet ibland tillsammans får tala tre gånger så länge som alla gruppledare tillsammans. Jag skulle redan på förhand vilja uppmana kommissionen och rådet att frivilligt inskränka sig själva ordentligt. Vidare måste vi själva begränsa antalet talare för partigruppen. Här och där måste vi liva upp debatterna genom att använda oss av catch the eye-principen. Den principen får inte användas för löst snack utan just för att på nytt ge ordet till den som nyss talat så att man verkligen kan reagera på varandra.
Sedan, herr talman, frågan om brådskande ärenden. Jag har äran att för PSE-gruppens räkning samordna resolutionerna i brådskande frågor. Det tycker jag ofta är ett misslyckande. Förberedelserna är alldeles för korta och det görs uttalanden om både det ena och det andra utan att engagera de specialiserade utskotten. Jag håller med om att mänskliga rättigheter kan förtjäna en resolution och även kan vara av betydelse för berörda regeringar eller länder. De måste dock vara väl förberedda och även följas upp noga efter att de antagits. Min partigrupp stöder människorätts-/NGO-gemenskapens tanke och uppmanar i det sammanhanget även Pat Cox och er att inrätta ett parlamentsutskott utan portfölj, som utskottet för kvinnors rättigheter, och det så snabbt som möjligt. Då kan de brådskande frågorna avskaffas och har vi ett mycket bättre och trovärdigare perspektiv. Jag är nyfiken på reaktionerna på det här.
Corbett har gjort ett stort arbete och slutit många kompromisser för att komma fram till en gemensam ståndpunkt. Parlamentet rannsakar härmed sitt eget samvete. Med beaktande av utvidgningen av unionen med 10 till 12 nya medlemsstater begär vi som parlament regelbundet reformer av alla europeiska institutioner, såsom rådet och kommissionen. Det behövs verkligen. Då får vi dock samtidigt inte vara rädda för att själva genomföra de förändringar som krävs. Låt oss erkänna att de förra reformerna av Europaparlamentet inte var särskilt genomgripande. Mycket väsen för ingenting. Det kommer sig också av att enskilda intressen, små gruppers intressen, delintressen, finslipning av lagar ständigt får oss att utan någon egentlig nödvändighet hamna i ändlösa omröstningar, delade omröstningar och omröstningar med namnupprop. På alla dessa områden gör Corbett ett tappert försök och har han sökt en kompromiss. Samma intressen hotar dock på nytt att infektera det hela. Jag uppmanar alla kolleger att ta till sig totalintresset för vårt parlaments demokratiska politik och inte fastna i delintressen. Låt oss med en majoritet vid omröstningen om Corbettbetänkandet visa att vi kan det och att vi går längre den här gången. Låt parlamentet våga gå över sin egen skugga.
Herr talman! Alla parlament behöver en Richard Corbett - en man vars kunskaper om och engagemang för arbetsordningen är utan jämförelse, och även om mina kunskaper är mindre än hans, delar jag fullt ut Corbetts åsikt att goda regler bäddar för en sund demokrati. Det reformpaket som lagts fram för oss är inte revolutionärt, men det innehåller en förnuftig och stegvis växande förändring som kommer att bidra till att göra detta parlament långt mer moget, effektivt och öppet.
Jag litar på att den konservatism som ibland uppvisas av PPE- och PSE-gruppernas ledamöter i denna fråga, i detta sena skede inte kommer att hindra ansträngningarna för en reform. Det vore ett otroligt tråkigt budskap att ge konventet, och skulle allvarligt försvaga vår parlamentariska delegations ställning.
Den liberala gruppen lägger stor vikt vid att försöka att göra plenarsammanträdena livligare. Därför lägger vi fram ett ändringsförslag för att göra förfarandet med att fånga talmannens uppmärksamhet för att få ordet obligatoriskt, snarare än frivilligt, tillsammans med ett annat ändringsförslag för att se till att det är praktiskt genomförbart att avbryta talare utan att deras talartid påverkas. Vi behöver mer drama på det här stället, mer kritiska diskussioner och en bättre jämvikt mellan partigruppernas nödvändiga privilegier och de individuella ledamöternas rättighet att uttrycka sig.
Herr talman! Jag skulle vilja säga till Duff att jag tillhör de konservativa, trots att jag inte ingår i varken den socialdemokratiska eller den folkpartistiska gruppen.
Min grupp har redan från början uttryckt stor tveksamhet till behovet att reformera arbetsordningen mer än vad som fordras efter Nice och vi har anfört allvarliga invändningar mot det förfarande som har omvandlat detta betänkande från en anpassning till någonting som framför allt avspeglar Corbetts kreativitet, snarare än ett verkligt behov. Och detta mot bakgrund av att väldigt många av de reformer som han själv för övrigt har framlagt under tidigare år inte har genomförts. Jag tänker framför allt på bestämmelserna om utskottens befogenheter. Ur denna synpunkt har vi arbetat aktivt för att förhindra att somliga av hans viktigaste förslag skulle antas i kammaren. Vi får se vad som händer i morgon. Herr talman! Jag undrar egentligen om någon i dag kan förstå vad som kommer att hända under omröstningen i morgon, eftersom dessa reformer just är mycket omfattande och utan inbördes sammanhang.
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp två punkter, mycket kort, om ni tillåter. Först av allt har vi mycket starkt invänt emot uppfattningen att det fordras ett kvantitativt förhållningssätt snarare än ett kvalitativt, det vill säga att man skall besluta vad som skall läggas fram i kammaren och vad som skall återförvisas till utskottet enbart på grundval av ändringsförslagens mängd eller antalet röster för eller mot.
Den faktiska situationen i vårt parlament i dag visar att alla dessa tråkiga omröstningstimmar huvudsakligen är resultatet av ett dåligt förberedelsearbete i utskotten. De utskott som gör ett gott arbete är de som är måttliga i dag och lyckas få oss att rösta under kort tid och bara om vissa verkligt viktiga punkter. De som inte lyckas med detta är just de som får oss att förlora tid.
Å andra sidan är vi mycket skeptiska till möjligheten att återförvisa till utskotten, att låta utskotten besluta, i de fall som nämns i Corbetts betänkande. Vi är oroliga av den enkla anledningen att parlamentets utskott inte alltid avspeglar parlamentets majoritet och att därför risken att vi får motsägelsefulla resolutioner, med motsägelsefullt innehåll, är mycket stor.
Jag hade velat ta upp många fler saker, men tiden räcker inte till för det. Jag tackar dock vännen Corbett för det arbete han har gjort - även om han inte lyssnade till större delen av mitt inlägg.
Herr talman, ärade kolleger! Innan jag går in på några förslag till ändring av arbetsordningen som min grupp inte stöder, har jag ett uppriktigt behov av att tacka föredraganden, vår kollega Corbett för det enorma arbetet. I över ett år har vi nu diskuterat hur vi skall kunna göra vårt eget arbete i parlamentet effektivare och mer levande. Det engagemang som Corbett har visat för dessa ändringar i utskottet och tillsammans med kollegerna i kammaren är verkligen beundransvärt.
I betänkandet föreslås en ändring av artikel 50 i arbetsordningen. Debatten om brådskande och aktuella frågor skall avskaffas och ersättas av nya regler, bland annat genom att införa en extraordinär debatt om särskilda och högaktuella politiska händelser. Varje måndag eftermiddag skall sammanträdet inledas med beslut om en sådan extraordinär debatt. Visserligen finns det vissa saker som talar för detta förslag - min grupp vill dock att vi håller fast vid nuvarande regler.
(Applåder)
Varför då detta? Huvudargumentet mot ändringen är att den extraordinära debatten blir ineffektiv. Det är ur vår synvinkel oacceptabelt att avstå från att rösta om den aktuella frågan i plenum, inte minst därför att vi i debatterna om brådskande och aktuella frågor hittills framför allt har tagit ställning mot kränkningar av de mänskliga rättigheterna genom resolutioner som innebär en viktig uppmuntran och ett stöd för många drabbade i olika länder i deras kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Nej, min partigrupp vill inte att detta viktiga politiska instrument skall gå oss ur händerna.
Frågor om arbetsordningen är inte enbart bindande regler som gäller det gemensamma arbetet, utan de är alltid maktfrågor. Därför är det bara alltför lätt att inse att små grupper synar varje liten paragraf på det noggrannaste. Arbetsordningen måste garantera att grupperna behandlas lika och får inte begränsa små gruppers parlamentariska chanser. Utifrån dessa premisser vill jag på min grupps vägnar avvisa det ändringsförslag som finns i betänkandet i samband med artikel 110 i arbetsordningen och som handlar om att endast två grupper tillsammans eller 32 ledamöter och inte längre enskilda grupper i framtiden skall kunna lägga fram ändringsförslag för plenum.
Här finns det två hakar. För det första är det obegripligt varför 32 ledamöter skulle ha större rättigheter än en politisk grupp. För det andra ser vi det som en partigrupps legitima parlamentariska rättighet att lämna in ändringsförslag till omröstningen i plenum. Ändringsförslag är självklart ett sätt för de politiska grupperna att uttrycka sin politiska vilja. Argumentet att små grupper på ett eller annat sätt inte har någon chans att vinna gehör för sina ändringsförslag utan bara hindrar omröstningen, vilket van den Berg sade, är ohållbart.
Jag hade i utskottet yrkat på att språket i arbetsordningen skulle vara genusneutralt. Richard Corbett gav mig löfte om detta. Nu senast skulle detta av någon anledning inte ha skett. Jag hoppas att detta härmed regleras i samarbete med sessionstjänsten.
Herr talman! Alla ledamöter har rätt till likabehandling oberoende av om de är med i en stor politisk grupp eller är här som ensamma företrädare för en grupp väljare. Vår uppgift är att garantera jämlikhet mellan de valda företrädarna, samt att vi alla får samma möjligheter att agera i Europaparlamentet. De politiska grupperna är ett praktiskt arrangemang, som skall ge ledamöterna möjlighet att arbeta tillsammans med mer eller mindre likasinnade. En politisk grupp kan inte åtnjuta särskilda rättigheter, som inte ledamöter utanför gruppen också har tillgång till. I så fall skulle vi inte vara lika inför lagen.
Likabehandlingsprincipen gäller överallt inom Europeiska unionen, även i detta parlament. Jag är glad över att domstolen klart och tydligt slagit fast detta i domskälen till den dom som innebar den tekniska gruppens upplösning, eftersom gruppen uttryckligen förklarat att den inte ville vara en politisk grupp. Europaparlamentet åläggs genom domen att gå igenom de olika bestämmelserna gällande ledamöterna för att se till att diskriminering av ledamöter utan grupptillhörighet inte förekommer. Av domen kan också indirekt utläsas att ledamöter som ändå diskrimineras är välkomna att väcka ny talan så skall domstolen se till att likabehandlingsprincipen uppfylls på tillfredsställande sätt.
Corbetts betänkande är inte ett svar på domstolens dom. Betänkandet innehåller flera förslag som skall stärka grupperna, och den kommer också att göra det svårare att bilda nya politiska grupper. I fortsättningen krävs det minst 16 ledamöter från en femtedel av medlemsstaterna för att bilda en grupp. Det är den kompromiss som de stora grupperna tvingade fram. Jag tvivlar på att det är vare sig förnuftigt eller lagligt med en begränsning som kan leda till att regionalisterna även i fortsättningen kommer att sakna en egen grupp och att De gröna efter nästa val kan bli grupplösa. Man kan vara enig eller oenig med regionalisterna, men de har dock ett gemensamt program och en gemensam övernationell partisammanslutning genom Europeiska fria alliansen. De är inte tillräckligt många för att bilda en egen grupp, men bör de inte ha rätt att uppträda som en självständig politisk enhet om de så önskar? De gröna var också en politisk enhet innan de var tillräckligt många för att bilda en politisk grupp. Skall vi mista en grön grupp i Europaparlamentet på grund av att ett val i Tyskland kanske återigen placerar dem under den odemokratiska 5-procentsspärren, eller på grund av att de inte har tillräckligt stöd i en utvidgad europeisk union. Som exempel kan nämnas de italienska radikala, som är registrerade med sitt internationella radikala parti i Förenta nationerna och har en belgisk representant på sin lista. Kan man frånta de sju italienska radikala deras politiska jämställdhet med andra grupperingar?
Jag anser att det är vår plikt att garantera att alla som inte kan bilda en självständig politisk grupp skall få sina respektive rättigheter erkända i arbetsordningen och genom praktiska och pragmatiska åtgärder som garanterar en verklig jämlikhet. Om en politisk grupp alltid är berättigad att få med sina förslag på dagordningen, skulle denna rätt växelvis kunna tilldelas mindre grupperingar. Om en politisk grupp har rätt att lägga fram ett otal förslag, borde ledamöter utanför grupperna åtminstone någon gång då och då få tillåtelse att lägga fram ett förslag, få det behandlat och överlämnat till omröstning. Om en politisk grupp är berättigad till en viss personal och budget, så bör ledamöter utanför grupperna garanteras sin proportionella andel.
En demokrati känns igen på det sätt den behandlar sina minoriteter. Vi är inte rättvisa mot våra minoriteter i dag. Vi bör ge minoriteterna samma rättigheter som vi har, som haft turen att ha tillräckligt många ledamöter för att bilda politiska grupper. Varför inte ge ledamöter utanför grupperna rätt att bilda en teknisk grupp, så att de själva kan administrera en inbördes fördelning av de rättigheter som tillkommer en grupp. Vi saknar Corbett nummer 2, som ger de enskilda ledamöterna deras fullständiga rättigheter.
Herr talman! Corbetts betänkande om en allmän översyn av arbetsordningen för vår kammare innebär vissa tekniska förbättringar men stöder tre allmänna politiska program, som vi inte ansluter oss till.
För det första önskar han ge nya maktbefogenheter åt Europaparlamentet som inte ingår i fördraget. Så är fallet med ändringsförslag 14, 29, 33, 45, 48, 49, 52, 53 och 56. I ändringsförslag 56 ser man till exempel att Europaparlamentet ger sig själv rätten att uppmana rådet att verkställa artikel 7 i fördraget vad gäller eventuella kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Men, som ni vet och som gemenskapsdomstolen redan har påpekat, kan Europaparlamentet inte handla så, eftersom det inte är en församling med full suveränitet. Det äger bara de befogenheter som fördraget beviljar det.
Den andra felaktiga ståndpunkten innebär att många ändringsförslag för att träda i kraft förutsätter att Nicefördraget ratificerats, något som ännu framstår som hypotetiskt. Så är exempelvis fallet med förslag 8, 9, 41 och 58. Ni kommer säkert att säga att om Nicefördraget inte ratificeras längre fram kommer dessa ändringar inte att träda i kraft och det kommer inte att uppstå några juridiska problem. Jag tror emellertid att detta medför ett problem i fråga om politiskt uppträdande: om vi godkänner dessa ändringar i förväg skulle vi visa uppenbar nonchalans mot det irländska folket.
Slutligen den tredje negativa ståndpunkten: betänkandet avslöjar en viss benägenhet hos detta parlament att tysta ner minoriteterna, vilket Corbett nyss på ett förskönande sätt kallade förenkling av förfaranden. Denna beklagliga benägenhet visar sig bland annat i ändringsförslag 6, 59, 63, 68, 74, 85 och 101. I synnerhet gör förslag 59 att det blir svårare för minoriteterna att lämna ändringsförslag till en text under plenum om de inte har erhållit mer än 10 procent av rösterna i utskottet. Och likadant är det på alla punkter. Herr talman! Det är helt klart att detta betänkande enligt vår åsikt inte kan antas.
Herr talman! Det första jag måste specificera är att jag kommer att tala om det andra av Corbetts betänkanden, dvs. Corbetts betänkande om att säkerställa balansen mellan de rättigheter som individuella ledamöter och grupper tilldelas. Dock får det inte tas till ursäkt för att inte tacka för det oerhörda arbete som lagts ned om den allmänna rapporten samt för att ansluta mig till den uppfattning som samordnaren i min grupp, Wuemerling, har uttryckt tidigare.
Eftersom tiden är knapp vill jag specificera att det som det i Corbetts andra betänkande talas om är huruvida detta parlament skall fortsätta att vara en kammare vars arbete utgår från de politiska grupperna eller om det är möjligt att det skall finnas parlamentariska grupper, som enbart är funktionella och som består av ledamöter utan politisk tillhörighet, vid sidan av dessa politiska grupper.
PPE-gruppens uppfattning har sedan början varit mycket tydlig. Vi vill ha ett parlament med politiska grupper, som varit embryon till de europeiska politiska partierna och som kommer att fortsätta att vara dessas motorer. Europaparlamentet är inte ett tekniskt organ, utan en politisk församling där man fattar politiska beslut och medborgarna har rätt att veta vilka politiska ståndpunkter de har som fattar dessa beslut.
Därför är valet av politiska grupper framför tekniska grupper detsamma som att välja öppenhet. Det är inte detsamma som att minska de ledamöters rättigheter som inte vill gruppera sig på grund av sin politiska tillhörighet. Den individuella ledamoten har samma rättigheter som ledamot, vare sig han är del i en grupp eller ej. En helt annan sak är att grupperna ges speciella rättigheter som grupp, vilka naturligtvis inte ges till dem som ej tillhör någon existerande grupp, men skillnaden mellan grupprättigheter och ledamotens rättigheter måste vara mycket tydlig.
Corbetts betänkande söker nå två mål. Å ena sidan förtydliga att parlamentet då ledamöterna beslutar sig för att bilda en grupp utgår från att det är en viss politisk uppfattning, såvida de inte uttryckligen säger nej till detta. Å den andra att förbättra deltagandet för de ledamöter som inte är företrädda i talmanskonferensen och i de förberedande sammanträdena inför uttalanden. På så sätt stärks de ledamöters rättigheter som inte är företrädda, utan att för den skull behöva införa en konstgjord blandad grupp, som endast skulle ha namnet gemensamt.
Herr talman! Ja begär därför att Corbetts betänkande skall antas, förutom punkt två i resolutionen, som handlar om denna kammares sessionstjänster. Jag anser att det inte är rättvist att låta dem ta ett ansvar som i annat fall skulle vara de politiska gruppernas.
Herr talman! Frassoni har frågat vad vi skall göra här i dag, vilket problem vi försöker att lösa. Varför vi skall ordinera medicin när det inte rör sig om någon sjukdom. Där är jag oenig med er, fru Frassoni. Det finns en sjukdom här i Europaparlamentet. Det är diskussionerna som alltför länge har varit alltför förutsägbara och därmed också ganska tråkiga. Ledamöterna kommer in växelvis och läser upp sina två-minuters inlägg och resultatet blir ett Europaparlament där det faktiskt inte existerar några riktigt livfulla diskussioner. Vi ger inte medborgarna möjlighet att få se ett parlament där meningsutbytet ges fritt spelrum. Det är ju synd, eftersom vi faktiskt har ett parlament där vi i utskotten har ganska livliga och spontana diskussioner. Dessa får medborgarna tyvärr inte ta del av. I Corbetts betänkande försöker man skapa underlag för livligare diskussioner och det är givet att det finns mycket negativt att invända mot detta ?Catch the Eye?-förfarande. Men en sak är säker, om vi ingenting gör så kommer ingenting heller att hända. Därför anser jag att vi skall motarbeta tendensen att bara fortsätta i gamla hjulspår. Det är också ypperligt att vi nu får möjlighet att skilja på vad som är viktigt, vad som är kontroversiellt och vad som inte är kontroversiellt. Även detta kommer att ge medborgarna en bild av ett livligare Europaparlament.
Jag avslutar med att säga ett par ord om de ändringsförslag som utskottet för sysselsättning och socialfrågor har lagt fram. Som ni vet har ett nytt förfarande införts i samband med Amsterdamfördraget, nämligen den öppna samordningsmetoden, som först tillämpades inom sysselsättningspolitiken. Det vi i utskottet för sysselsättning och socialfrågor föreslog var helt enkelt att Europaparlamentets roll skulle fastställas när det gäller denna metod. Det skulle skapa större öppenhet och innebära ökat fokus på detta förfarande. Det skulle också medföra en mer demokratisk kontroll inom ramen för den öppna samordningsmetoden. Det är därför mycket irriterande att utskottet för konstitutionella frågor inte haft denna kunskap eller insikt, att man inte har förstått att det även på detta område, som är ganska nytt och mycket intressant för unionen, var viktigt att försöka göra demokratiska framsteg. Jag tackar Corbett för ett utmärkt betänkande.
Herr talman! Europaparlamentet är ett av de mest öppna parlamenten i världen. Det är ofta fullsatt i kammaren, även om det ofta är större uppslutning vid utskottsmöten. Omröstningar och förarbeten kan följas på nätet, och hundratusentals besökare till lokalerna i Strasbourg och i Bryssel får en känsla av hur arbetet fungerar.
Jag har vid flera tillfällen sett skeptiska sjuttonåringar sätta på sig hörlurarna och fascineras av att det faktiskt går att debattera på olika språk. Det händer något med dessa sjuttonåringars attityd. Jag tror det vore bra för EU:s legitimitet om alla skolungdomar hade möjlighet att besöka oss.
Vi skall vara stolta över öppenheten, även om en del förbättringar kan göras, vilket också är under arbete. När man har slutat fascineras av öppenheten är det emellertid inte alltid lätt att förstå hur vi arbetar. Omröstningarna är oändligt långa med i bland hundratals ändringsförslag. I stället för en vital debatt med snabba repliker och mothugg i kammaren har vi en serie långa monologer där vi läser upp våra i förväg skrivna papper - som jag gör i dag. Ibland är kammaren nästan tom, trots att intressanta frågor debatteras.
Detta beror till viss del på att vi talar olika språk. Vi kan dock göra mer för att reformera parlamentets arbete. Vår talman bidrar genom att se till att vi lämnar politiska förslag, och med Corbetts betänkande tar vi flera mycket betydelsefulla steg framåt.
Såsom min kollega Duff berättade stöder liberalerna Corbetts arbete och ansträngningarna att strama upp, fokusera och förenkla procedurerna. Detta är mycket viktiga förändringar, och jag hoppas att de kan följas av en vilja att utnyttja arbetsordningen på ett mer alert sätt än tidigare. I vissa frågor är ju kreativiteten stor när det gäller att använda arbetsordningen.
Vi vill gärna gå ännu längre för att få mer livliga debatter och rensa bort fler frågor från Europaparlamentets bord. Tidigare har förslag lagts fram om att skapa ett slags teknisk kommitté. Kanske vi kan återkomma till det vid ett senare skede.
Vi är inte heller helt nöjda med förslaget till hanteringen av brådskande ärenden och har därför föreslagit en kompromiss för att lyfta fram dessa frågor. Såsom Kaufmann påpekade utför vi ett viktigt arbete för de mänskliga rättigheterna som ger eko långt utanför plenisalens väggar.
Vi kommer säkert att få anledning att göra nya förändringar, att gå ett steg vidare, inte minst efter utvidgningen, då antagligen både kammare och partigrupper kommer att vara mer heterogena än tidigare. Då gäller det att hitta en balans mellan effektivitet och demokrati.
De största förändringarna för att Europaparlamentet fullt ut skall fungera demokratiskt, ansvarsfullt och fullvärdigt är beroende av fördragsändringar, och dessa kan vi i dagsläget inte göra mycket åt. Det handlar om att införa medbeslutanderätt inom fler frågor, om att avskaffa den egendomliga uppdelningen av budgeten och om resandet mellan Strasbourg och Bryssel.
Dessa frågor kan vi kanske lösa i konventet. Tills vidare tar vi ett stort steg framåt med Corbetts arbete, och jag vill verkligen gratulera honom till det.
Herr talman, ärade kolleger, herr föredragande! Ni har fått mycket hyllningar i dag och jag vill också hylla er för era insatser och för den ihärdighet varmed ni sett till att vår arbetsordning blir moderniserad. Ni får ursäkta mig att jag ändå låter er ta del av min oro.
Det som gör ett parlament till ett parlament är naturligtvis debatten mellan människor som är närvarande med själ och hjärta och som tolkar och uttrycker sina egna gräsrötters åsikter. Människor som utifrån sina olika bakgrunder ändå försöker komma fram till en enhällighet och försöker lösa eventuella meningsskiljaktigheter.
Varför då denna tendens att motarbeta just de mindre partigrupperna, ge små medlemsstater mindre att säga till om och utesluta de mindre språken? Jag ser inget sammanhang i det. Jag ser inte heller hur man gör parlamentsdebatten mer levande genom att organisera allt i de större partigrupperna. Jag tror att det snarare kommer att ge motsatt resultat. Jag ser en utveckling mot mycket stora partigrupper med iögonenfallande stor intern mångfald, så att jag egentligen beklagar varje inskränkning i enskilda parlamentsledamöters medlemskap.
Jag hoppas alltså att vi kan modernisera parlamentet utan dessa nackdelar. Jag beklagar dock att ändringsförslagens giltighet nu kommer att bero på antalet ledamöter i ett utskott. Det har väl inget att göra med de tankar som vi vill uttrycka! Jag förstår inte riktigt varför talare från olika riktningar skulle vara saliggörande. Det icke-europeiska tänkandet är just det som egentligen hotar Europa. Det är viktigt att olika medlemsstater också drar sitt strå till stacken som det stod i den förra arbetsordningen.
Jag ger ett annat exempel: gruppbildningen. Det har det naturligtvis talats mycket om och jag vet att Corbett tillmötesgått oss en bit på vägen i det avseendet. Han tycker väl att det är en lång bit. Jag åker nu också regelbundet till kandidatländerna och ni måste försöka föreställa er hur svårt mindre partigrupper, nyare partigrupper, kommer att få det att komma in i det här parlamentet.
Sedan över till språkfrågan. Det är naturligtvis viktigt att vi kan tala vårt eget språk men det är lika viktigt att alla medborgare kan höra sitt eget språk på läktaren......
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Trots vissa positiva punkter leder det förslag till ändring av arbetsordningen som läggs fram huvudsakligen till en framtida begränsning av parlamentsledamöternas möjlighet att uttrycka sina åsikter samt av deras rättigheter. Oavsett vad föredraganden och flera andra parlamentsledamöter hävdar handlar det egentligen om ett försök att i större utsträckning hindra olika meningsyttringar och särskilt sådana som står i motsättning till de val som styrande grupper inom Europeiska unionen gör. Det handlar om ett försök att stärka den polariserande modellen och att marginalisera de andra, särskilt störande politiska krafterna i parlamentet.
Parlamentsledamöterna har redan förlorat rättigheten att enskilt lägga fram ändringsförslag, resolutioner eller andra förslag i kammaren. Nu föreslås att förfarandet med aktuella frågor avskaffas, att villkoren för bildande av politiska grupper blir ännu ogynnsammare, att förfarandet med omröstning av betänkanden utan diskussion utökas i kammaren, att de små grupperna inte skall ha rätt att lägga fram ändringsförslag om de inte får 10 procent av utskottets röster eller att en grupp inte skall kunna lägga fram ändringsförslag om dessa ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Jag vet inte om kollegan Corbett har inspirerats av de stora europeiska jurister som var anhängare av parlamentarismen eller om han har granskat de gällande arbetsordningarna i större delen av våra parlament i detalj. Jag är säker på att han måste ha läst Djurfarmen av Orwell och Ionescos pjäser, som just kallas absurda.
Hans uppgift var att förenkla arbetet i parlamentet och skapa mer insyn, bland annat för att göra det lättare för den allmänna opinionen, för den stora allmänheten att ta till sig det. Resultat: Corbett vill avskaffa de brådskande förfarandena, ett av de mest effektiva instrument parlamentet har för att uttrycka sig och göra sin stämma hörd i hela världen.
Vad förfarandena anbelangar inför Corbett i sitt betänkande en kasuistik värdig den Heliga stolens domstol och i bästa jesuitisk tradition, med all respekt för jesuiterna. På så sätt riskerar ett ändringsförslag som läggs fram i plenum att aldrig komma till plenum och ett betänkande ämnat för plenum riskerar även det att aldrig komma till plenum. De förfaranden man har tänkt sig för varje betänkande riskerar att vändas upp och ner vid varje utskottssammanträde beroende på om majoriteterna skiftar eller ej, som andra kolleger har sagt före mig.
Herr talman! Allt detta präglas av just uppfattningen att alla grupper är lika men att vissa är mer lika än andra - om man får parafrasera George Orwell - och att de enskilda ledamöterna hur som helst inte räknas det minsta.
Herr talman! Det är därför vi som radikala italienska ledamöter hoppas att större delen av dessa förslag från Corbett om den allmänna reformeringen av arbetsordningen, där Corbett också vill införa en slags permanent reformbetänkande, kommer att avslås på onsdag.
Herr talman! När det gäller Corbetts andra betänkande har vi nu i två år väntat och hoppats på att denna kammare äntligen skall ta ställning till hur vår arbetsordning behandlar de grupplösa ledamöterna. De sju som valdes från Lista Bonino, de sju radikala ledamöterna, röstades till exempel in av över två och en halv miljon italienska medborgare, men har inte själva kunnat lägga fram ett enda ändringsförslag till Corbetts betänkanden. Vi har tvingats be två gruppordföranden om tjänsten att symboliskt tillsammans med dem få lägga fram symboliska ändringsförslag - och det tackar vi dem för. Detta för att förklara att vi som individuella ledamöter inte har kunnat lägga fram ett enda ändringsförslag i en fråga som gäller vårt öde i parlamentet.
Efter domen i första instans, som innebar att TDI-gruppen upplöstes, har det införts nya diskriminerande förhållanden. Vi anser att Corbetts betänkande - jag menar då det andra - är ett försiktigt steg i den riktningen och ur den synpunkten anser vi naturligtvis att den bästa lösningen är att skapa en blandad grupp. Med hjälp av en grupp har vi lagt fram ett ändringsförslag med detta syfte och vi hoppas att kammaren kommer att anta det. Vi anser att det skulle vara ett första steg mot att tydligare definiera det förhållande mellan parlamentsledamöternas individuella rättigheter och respekten för de nationella jämvikterna och grupperna i detta parlament som måste finnas.
Herr talman! Jag tackar Corbett och Inglewood - vars arbete verkligen inte har passerat obemärkt - för det engagemang och den tid de har lagt ner på ett betänkande som sannerligen inte är enkelt, ett betänkande som har sitt upphov i frågan om vårt arbete som parlamentsledamöter behöver få en högre kvalitet, större insyn eller effektivitet i förfarandena och om vi skall omorganisera vårt arbete med hänsyn till nya rytmer och behov. Jag tycker att kvällens debatt bekräftar att vi måste göra någonting åt hur vi arbetar i Europaparlamentet.
Jag tror att Corbett har fått hela spektrat av möjliga ställningstaganden till sitt betänkande: från motstånd till stöd, till förtäckt kritik, till öppen kritik. Det bekräftas av debatten i kväll. Vår politiska familj - det är första gången jag befinner mig i den här situationen - skall i morgon ha en sista lång diskussion för att anta en slutgiltig ståndpunkt angående omröstningslistan.
Jag skulle dock ändå vilja uppehålla mig något vid metoden. När vi talar om arbetsordningen talar vi inte om en primär källa utan om en sekundär. För närvarande befinner vi oss i ett skede av stor omvandling av vår institutionella struktur. Vi har två år på oss för att se om de beslut om ändringar i arbetsordningen som vi fattar är bra eller om det fordras ytterligare modifieringar. När konventet har slutfört sitt arbete kommer vi säkerligen att behöva jämföra arbetsordningen med de beslut som fattas om formerna för lagstiftningen. Således måste vi tro framför allt på oss själva och bestämma oss för att pröva nya vägar.
Avslutningsvis måste jag säga att Corbett i sitt betänkande verkligen föreslår en rad lösningar, när problemet med de brådskande förfarandena - som ger mig lite problem - är borta.
Herr talman! Fru kommissionär! Kära kolleger! Även jag vill berömma Richard Corbett för ett gott arbete. Han är vår expert när det gäller arbetsordningen och vi har all anledning att lita på honom. Hans mål är att få detta parlament att fungera bättre för att förena effektivitet och demokrati.
I dag föreslår han också att vi skall föregripa ratificeringen av Nicefördraget. Jag tror inte att någon skall kunna förebrå oss om de bestämmelser som Corbett helt realistiskt föreslår skulle ?träda i kraft samtidigt med fördraget?. Denna lösning verkar förnuftig.
För övrigt tror jag att vi kommer att ha ytterligare behov av Corbett, för som Fiori har sagt verkar det i ljuset av Europeiska unionens agenda, både vad gäller konventet eller utvidgningen, som om arbetsordningen måste ses över på nytt i många hänseenden. Jag skall bara nämna två områden: kontrollen över subsidiariteten och kommittologin. Tydligen måste resultaten från konventet inom dessa områden inlemmas i en annan arbetsordning.
Jag skulle vilja peka på några punkter som föreslås i Corbetts betänkande. Först och främst gäller det att klargöra vad som menas med ett konvent, hur det utses, hur det ges ett mandat. Jag tror att det här handlar om en källa till anpassningsförmåga för vår arbetsordning, vilket gläder mig.
Slutligen innehåller betänkandet tanken att vårt parlament bör anlita de nationella parlamenten för att utarbeta de stora politiska och ekonomiska programmen. Det är en viktig del som vi ger vårt stöd vad gäller hela denna arbetsordning och som jag välkomnar.
Slutligen vill jag som min kollega Sylvia Kaufmann också göra vår föredragande uppmärksam på den könsneutrala frågan. Jag har redan nyss yttrat mig i frågan i plenum och när det gäller detta betänkande vill jag upprepa vad jag sagt. Vi bör hädanefter tala om ?droits de la personne? och när jag snabbt bläddrar igenom Corbetts betänkande konstaterar jag att det tyvärr, trots vår ömsesidiga vaksamhet, fortfarande finns rester av det förlegade uttrycket. Som exempel kan jag nämna ändringsförslag 51 i artikel 104a som fortfarande talar om ?droits de l'homme?.
Herr talman! Jag tror på föredraganden när han säger att han noga har gått igenom arbetsordningen för att leta efter en eventuell diskriminering som skulle kunna bryta den interna balansen mellan individuella ledamöter och grupper. Frågan om politiskt våld i Baskien har tagits upp många gånger i kammaren, men vi har aldrig haft en debatt om det.
I lördags marscherade tusentals människor lugnt genom Bilbaos gator för att föra fram sina klagomål på det fortsätta utövandet av tortyr inom de spanska polishögkvarteren. Alla är säkert eniga om att politiskt våld borde övervinnas med politiska medel, men skulle föredraganden kunna tala om för mig hur jag, som individuell ledamot, kan föra upp denna interna EU-fråga på parlamentets dagordning för att denna brådskande och viktiga fråga skall diskuteras? Jag höll med Gil-Robles Gil-Delgado när han talade om den politiska karaktären...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Även jag menar att det verkligen är en rad kloka ändringar som har föreslagits. På några centrala punkter verkar det dock som att kollegan Corbett har kastat ut barnet med badvattnet. Min första kritik rör frågan om aktuell och brådskande debatt. Jag har i flera år ägnat mig åt de aktuella och brådskande debatterna här i kammaren, och jag har inte kunnat konstatera att man skulle arbeta mindre seriöst och noggrant här än på något annat område som behandlas i kammaren, och jag märker att det framför allt är kolleger som aldrig har deltagit i detta arbete som uttalar sig om debatten om aktuella och brådskande frågor.
Jag är stolt att som parlamentariker många gånger rent konkret ha lyckats få orättfärdigt fängslade personer frigivna och kunnat hjälpa till att inom några få dagar stoppa kränkningar av de mänskliga rättigheterna just genom att begära brådskande debatt, och jag skulle kunna kalla hit en lång rad vittnen som kan bekräfta detta.
Därför anser jag följande: Givetvis kan vi lägga till ytterligare ett särskilt förfarande; det har jag ingenting emot. Givetvis kan vi även koncentrera och fokusera de brådskande frågorna på mänskliga rättigheter, men förfarandet att varje månad diskutera minst fem brådskande frågor bör behållas - för det mesta föreslås ju tio eller femton frågor, och vi tvingas mödosamt enas om fem. Detta förfarande har visat sig hållbart, och resultaten hör till de allra största höjdpunkterna och hedersbetygelser som kammaren får.
Vidare motsätter jag mig alla förslag som skapar begränsningar för de små språken, som skapar begränsningar för de små grupperna och som byråkratiserar och centraliserar kammaren. Ett litet exempel bara: Man skall inte längre kunna visa kolleger i en mindre språkgrupp solidaritet om de anmärker på att deras förslag inte finns tillgängligt på deras eget språk. Vi kommer att ha medlemsstater som knappt kan uppbringa de nödvändiga tolv ledamöterna. Jag protesterar även som företrädare för en stor språkgrupp ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Jag beklagar att jag måste ta ordet från er herr Posselt. I början av sammanträdet har vi haft några ordningsfrågor och vi ligger nu en timme efter i tidsplaneringen.
Herr talman, ärade återstående självplågare på åhörarläktarna, ärade självplågare här i plenum - fortfarande 20 kvar! I afton ges ?Mycket väsen för ingenting?. Är detta ?Som ni behagar? ha det i plenum, och är detta ?Som ni vill ha det?? Absolut inte. Därför vill vi ändra vår arbetsordning, men vi vågar inte riktigt. Vi rör oss bara en liten bit i den riktning vi måste gå i en tid då det ju inte längre handlar om stora industriarméer, stora härar av arbetare och partisoldater, utan om nätverk, kontakter och om individen.
Vi borde ha en arbetsordning som ger individen så mycket rättigheter som möjligt. Det har vi inte. Men lite vågar Richard Corbett, som känner arbetsordningen bättre än sig själv, eller snarare tillåts han våga. Jag vill gratulera till detta! Vad vi dock fortfarande inte tror oss om är öppna debatter. Varför inte det egentligen? Vad är vi själva rädda för? Att folk faktiskt skall titta på? Att de skall sluta känna sig som självplågare och i stället faktiskt uppleva det man lär sig i skolan, vad praktiserad demokrati innebär? Det är ju uteslutet. Vi kan dock arbeta på detta, och därför är de förändrade arbetsregler vi nu diskuterar lika viktiga som ändringar inom fotbollen. Det är en abstrakt debatt bakom stängda dörrar, nu ännu en gång kort beskriven av några få kolleger, men med mycket långtgående följder.
Jag tror att det finns skäl att stödja åtminstone ansatsen till överläggningar om hur vi kan arrangera offentligt fungerande debatter samtidigt som den enskilde parlamentarikern också har rättigheter. Om vi fortsätter in på den vägen blir Slutet gott, allting gott. Även det ett stycke av Shakespeare, skrivet 1601. Är man skeptiker vänder man blicken mot år 1610, och då återstår bara Stormen. Är det vad ni vill?
Herr talman, mina damer och herrar! Med tanken på den sena timmen skall jag bara ta upp ett par punkter. Den första punkten som även de föregående talarna nämnde är följande: Medborgarparlament står för öppenhet och därmed offentlighet, för demokratisk legitimitet, för omfattande kontroll, för lagstiftning, meningsutbyte, idéutveckling, information och kommunikation.
Vår arbetsordning är ett sätt att utforma processen på ett sådant sätt att vi kan sköta våra uppgifter. Men vi måste inte bara ändra våra tillvägagångssätt, vi måste också få de befogenheter som krävs för att vi skall uppfylla kraven. Därför ser jag detta visserligen som en fråga om arbetsordningen, men en arbetsordning i en parlamentarisk demokrati som bygger på partidemokrati och därmed på partigruppsparlamentarism, det handlar om balans och samverkan mellan utskottsarbete, partigruppsarbete och arbete i plenum. Det handlar om samverkan mellan rösträtt, ledamöternas status, lika regler om oförenlighet och om verksamheten här, detta eftersom vi visserligen kan ha gemensamma regler samtidigt som olika förutsättningar leder till olika förhållningssätt.
Därför välkomnar jag ett förstärkt lagstiftningsförfarande och fördjupad debatt om lagstiftningen, men inte på bekostnad av den parlamentariska kontrollen och den politiska diskussionen, utan på ett balanserat sätt. Därför håller jag helt och fullt med Randzio-Plath om att vi måste se upp så att inte en stor majoritet i utskottet leder till att debatten i plenum blir mindre viktig, eftersom vi annars hindrar den breda majoritetsbildningen och för en skendebatt.
(Applåder)
Det krävs samverkan mellan det parlamentariska arbetet i utskotten, i partigrupperna och i plenum!
(Applåder)
Herr talman! Några kolleger har konstaterat att vi nu är i färd med att bota ett system som redan är friskt. I ett avseende instämmer jag med dessa kolleger, nämligen i att vi, även utgående från den nuvarande arbetsordningen, kunde ha gjort flera goda och nödvändiga förnyelser av denna kammares arbetssätt, men dessa förnyelser görs aldrig. Jag har dragit slutsatsen att det är bättre att förnya systemet genom en sådan demokratisk process som representeras av både Corbetts och Inglewoods betänkanden. Det är det enda sättet att få fart och schvung på arbetssätten i kammaren som nog i flera decennier varit förstenade.
Det verkar som om dessa förnyade arbetssätt, bland annat ?catch the eye?-systemet har fungerat väl under till exempel ordförandemötena som varit öppna för alla medlemmar, därför förstår jag inte varför man inte kunde gå ett steg längre och pröva dem även under sessionerna. Om de här försöken utvisar att systemet har brister kan man alltid återgå till det gamla. Det är ju fråga om politiska val även om vi talar om juridik och regler.
Medlemmarna är alltid i viss mån barn av sin egen parlamentariska kultur; envar har den erfarenhet som hon lärt sig i sitt eget nationella parlament och i en sådan här fråga är det kanske besvärligt att finna ett europeiskt synsätt. Det här betänkandet innehåller emellertid ett ytterst fint balanserande element: det fyller de krav som ställs på både effektivitet och demokrati. Måhända det faktum att det under sessionerna finns allt färre ändringsförslag att debattera innebär att debatterna är mer politiska än tidigare och i det avseendet även mer intressanta. Kanske man här verkligen argumenterar för och emot ändringsförslagen och även får mer innehåll i debatterna.
Då man via Internet börjar förmedla en bild av Europaparlamentet till hela Europa är det min förhoppning att denna bild vore litet färggrannare än TV:s testbild, det vill säga att man gjorde färggranna inlägg, argumenterade färgrikt och förde verkliga debatter.
Herr talman, ärade kolleger! Arbetsordningen är det instrument som parlamentet använder för att styra sitt arbete. Det är så att säga det visitkort som vi visar upp utåt. Som det enda demokratiskt legitimerade organet i Europeiska unionen är parlamentet skyldig att ha största möjliga insyn och klarhet i sitt arbete så att medborgarna där ute skall kunna bedöma och förstå arbetsgången här inne. För att lyckas nå den medborgaracceptans vi önskar för vårt arbete, måste vi ha största möjliga klarhet och enkelhet i arbetsgången.
Framför allt som medlemmarna i budgetkontrollutskottet ser det är varje parlamentsledamots främsta rättighet att ställa frågor till kommissionen och att få ett svar. Denna rättighet som har avgörande betydelse för budgetkontrollen finns nedtecknad i artikel 197 i EG-fördraget och i artikel 44 i arbetsordningen. Detta är ett uttryck för den parlamentariska kontrollen via administrationen, och det får inte kringskäras. Försök att kringskära denna rättighet har dock förekommit i det förgångna, detta skedde genom ramavtalet i juli 2000, där tillgången till dokument och information begränsades för alla ledamöter. Inte minst därför har parlamentet beslutat att ändra ramavtalet så snart som möjligt. Låt mig passa på att påminna talmannen om hans uppgift i samband med detta.
Det är mycket glädjande att föreliggande betänkande i ett tillägg till artikel 44 om skriftliga frågor uttryckligen förklarar att innehållet i frågorna helt och hållet är frågeställarens ansvar. Detta innebär att all form av förhandskontroll genom talmannen eller ett annat organ även fortsättningsvis är utesluten. Även detta har det i det förgångna åtminstone hysts tvivel om.
. (EN) Herr talman! Jag är tacksam för bidragen, komplimangerna och den kritik som uttrycktes så klart. Jag kommer att inrikta mig på kritiken. Viss kritik var väntad och viss kritik var förvånande. Jag förvånades över våldsamheten i Frassonis kritik. Hon gjorde samma anförande som när vi påbörjade vårt arbete i utskottet för ett och ett halvt år sedan. Hon anklagade mig också för att inte lyssna på hennes anförande, så jag vill verkligen motbevisa hennes argument, eftersom hon tycktes påstå att vi har gjort framsteg under ett och ett halvt år. Jag är glad över att skuggföredraganden från hennes grupp var mycket konstruktiv. Många av de ändringsförslag som jag har lagt fram har förvisso undertecknats av både hennes grupp och min.
Låt mig till att börja med bestrida några argument som olika talare lade fram. Jag försöker inte kväva debatten eller begränsa minoriteterna. Jag försöker utvidga debatten i de viktiga frågorna, för att få mer tid för de verkligt viktiga och kontroversiella frågorna. Det innebär i sin tur att man måste använda förenklade förfaranden för de mindre viktiga och mindre kontroversiella frågorna.
Hur avgör man vad som är mindre kontroversiellt? Vi har sagt att i de fall där det finns en majoritet på över 90 procent i utskottet kan vi påtagligen säga att detta inte är kontroversiellt. Men även i ett sådant fall kan vi gå tillbaka till de vanliga förfarandena om endast två grupper eller 32 ledamöter kräver det. Det är en mycket låg tröskel; och det är mycket enkelt att gå tillbaka till ett helt och hållet normalt förfarande. Men låt skyldigheten fungera i den riktningen. Låt oss anta att en fråga som är enkel och okontroversiell kan antas med ett förenklat förfarande, såvida det inte finns någon som kräver motsatsen. Det skulle ge oss mer tid för debatten, och göra att fler åsikter kan föras fram om de viktiga frågorna.
På samma sätt vill jag bestrida argumentet att det finns en fara för språksystemet. Alla ledamöter kommer att kunna fortsätta att insistera på att använda hans eller hennes eget språk i alla instanser. Jag bestrider det faktum att vi hoppar över frågan om de mänskliga rättigheterna. Precis som Posselt håller jag med om att mänskliga rättigheter är enormt viktigt. Jag föreslår inte att vi skall avskaffa frågan: jag föreslår att den skall behandlas med ett annat förfarande, ett förfarande som kommer att lägga större vikt vid det detaljerade arbete som utförts i utskottet, och som skulle ge ännu bättre resultat än för närvarande.
Detsamma gäller andra brådskande frågor. Vi avskaffar dem inte, utan vi föreslår att de skall behandlas med andra förfaranden - antingen befintliga eller nya förfaranden.
Låt mig bara klargöra en eller två andra frågor. När det gäller systemet med att fånga talmannens uppmärksamhet för att få ordet, är det förslag som lagts fram en kompromiss. Detta system skulle bara användas i slutet av debatter. Inte heller då är det obligatoriskt. Det står att talmannen kan genomföra en omgång med detta system. Det är en mycket förnuftig kompromiss. Om de som har förbehåll inför detta förslag inte ens är villiga att prova det under en tid i slutet av debatterna, i de fall då talmannen beslutar om det, finns det verkligen inte någon större kompromissvilja alls. Jag skulle vilja uppmana de som är tveksamma till detta att ge det ett försök. Det skadar inte att pröva systemet.
När det gäller OLAF undvek utskottet medvetet att ta upp frågan, eftersom den var under rättslig prövning. Nu verkar det som om det sker ett överklagande, efter att domstolen har gjort sitt avgörande, så frågan kommer fortfarande att vara under rättslig prövning. Men även om den inte var det, skulle jag säga att denna fråga kräver en djupgående granskning i utskottet, snarare än ett ändringsförslag i sista minuten i kammaren. Det är skälet till att vi inte har lagt fram något förslag om OLAF.
När det gäller kommissionens ordförande, och omröstningen om kommissionens ordförande och kommissionen som helhet, har Rothley gjort ett intressant påpekande. Våra nationella traditioner är mycket olika i detta hänseende, men det stämmer att frågan skall läggas fram i kammaren, och att åsikterna kommer att skilja sig åt i många utskott i denna fråga. Rothley har övertygat mig personligen, men jag vet att det finns många andra i kammaren som fortfarande måste övertygas.
När det gäller frågan om budgeten, skilde sig våra åsikter åt. Somliga sade att budgetutskottet borde göra en detaljerad granskning av hur alla frågor som läggs fram i kammaren påverkar budgeten. Andra sade att det skulle begränsa våra rättigheter att lägga fram ändringsförslag i kammaren, och att vi inte borde gå i den riktningen över huvud taget. Vi har lagt fram en kompromiss där vi säger att, i de fall som förväntas få ekonomiska konsekvenser, måste motiveringarna innehålla en analys av hur detta är förenligt med finansieringsöversikten. Denna kompromiss kommer inte att göra alla nöjda, men det är återigen en fungerande kompromiss för oss att gå framåt med för stunden.
Slutligen frågan om genusspråket. Herr talman, ni hade helt rätt när ni påpekade att detta bara rör vissa språk. Det språk som jag utarbetade betänkandet på är inte ett språk där det finns en genusdiskriminering, och jag skulle inte ha använt mig av sådana. Jag skulle vilja påminna kammaren om att vi för fyra år sedan, när vi antog Vallelersundis och mitt betänkande, antog ett beslut om att språktjänsterna skulle se över arbetsordningen på alla språk, för att säkerställa ett genusneutralt språk. Vi behöver inte ta upp den frågan igen, utan vi måste se till att det som vi beslutade som parlament nu tillämpas.
Herr talman! Jag skall fatta mig mycket kort och bara säga till Corbett att han kommer att märka under omröstningen i morgon att skuggföredraganden och jag är helt överens om min grupps omröstningslista och att meningsskiljaktigheterna kvarstår på alla de punkter som jag tog upp.
. (ES) Herr talman! Jag har med stort intresse följt debatten denna eftermiddag här. För det första vill jag tacka Corbett för hans utmärkta betänkande och för de tydliga förklaringar han gett, såväl i inledningen som i slutet. Dessutom, och med tanke på att jag under många år varit ansvarig i min grupp i det spanska parlamentet för procedurfrågor har jag följt denna fråga med maximalt intresse. Jag delar ert bekymmer över hur man skall göra för att kammaren skall komma närmre medborgarna, att debatten skall vara mer levande, och samtidigt ett instrument som fungerar och som är tillräckligt organiserat.
Jag anser att de förslag som föredraganden ger märkbart förbättrar den nuvarande ordningen. Jag gratulerar er till det. Det är er text och vi kan endast försöka samarbeta så mycket som möjligt för att göra denna kammare till en mer levande kammare, närmre medborgarna. En kammare som kan förmedla och få medborgarna att förstå vårt sätt att arbeta och vad vi lägger krutet i vårt arbete på.
Jag vill berätta att för Prodis kommission - ordföranden har alltid sagt det och han upprepar det så fort han har möjlighet, inför detta parlament och inför sina olika ledningsorgan - är relationen mellan kommissionen och parlamentet en strategisk fråga. Vi har alltid lovat att delta och samarbeta maximalt i denna kammares arbete och funktion.
Det stora flertalet av betänkandena och de lagstiftande frågorna behandlas direkt i plenum av de ansvariga kommissionärerna. Jag anser att det blivit en oerhörd förändring i förhållande till hur det var tidigare. Över tre tusen frågor från parlamentet besvaras årligen av kommissionen. Jag tror att vi kommit till en bra överenskommelse om parlamentets samarbete och deltagande i internationella förhandlingar, där det brukar finnas parlamentariker med. Det är dessutom väldigt nyttigt måste jag helt ärligt säga. Och vi är mycket nöjda med hur medbeslutandesystemet fungerar, som är en verklig succé tycker jag. Jag vill också säga att vi gör ett bra arbete för att systematiskt informera parlamentet innan vi informerar andra, och för att åtminstone ge det lika mycket information som vi ger rådet.
Slutligen tror jag att ramavtalet - även om det av naturliga skäl i vissa fall föreligger en viss spänning vid tillämpningen av detsamma - är ett användbart instrument för att våra relationer skall fungera.
Jag vill återigen upprepa mina lyckönskningar. Jag hoppas att vi alla tillsammans lyckas ge mer liv till Europeiska unionens alla institutioner och göra dessa institutioners arbete mer begripligt och närmre, dvs. göra Europeiska unionen mer begriplig och närmre medborgarna.
Tack så mycket, de Palacio.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden.
(A5-0195/2002) av Duff för utskottet för konstitutionella frågor om ändringar i arbetsordningen i fråga om den parlamentariska immuniteten,
(A5-0213/2002) av MacCormick för utskottet för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om den parlamentariska immuniteten i Italien och de italienska myndigheternas praxis.
. (EN) Herr talman! Jag är som föredragande mycket lättad över att i detta fall ha fått möjligheten att lägga fram detta betänkande i kammaren, oberoende av om det förkastas eller antas i slutändan. Jag har varit ledamot av detta parlament i knappt tre år, och under nästan hela denna tid har jag fått äran att vara en av föredragandena för utskottet för rättsliga och inrikes frågor i fråga om parlamentariska privilegier och parlamentarisk immunitet. En av de första uppgifterna som jag ålades var en rad förfrågningar från italienska ledamöter, eller från deras advokater, om deras oro över att åtal eller andra rättsliga åtgärder som kränkte deras immunitet ägde rum i Italien.
I vår arbetsordning, som jag hoppas kommer att ändras till följd av Duffs betänkande, föreskrivs detaljerade bestämmelser om vilka åtgärder som parlamentet skall vidta för att avgöra huruvida en immunitet skall upphävas eller inte till följd av mottagandet av en begäran från de behöriga myndigheterna i en medlemsstat. Problemet i de italienska fallen var att ingen begäran hade mottagits förutom från ledamöterna själva, och detta gav anledning till oro. Om det var så att de privilegier eller den immunitet som ledamöter av detta parlament åtnjöt ignorerades av en medlemsstat vore det en allvarlig fråga.
Det påpekande som jag skulle vilja göra, och som görs i Duffs betänkande, är att de privilegier och den immunitet som ledamöterna av detta parlament åtnjuter inte omfattar ledamöternas rättigheter som medborgare utöver andra medborgares rättigheter. Dessa privilegier och denna immunitet finns bara till för att skydda denna församlings värdighet som en europeisk lagstiftande församling, och för att skydda villkoren för en effektiv och fri demokratisk debatt i denna församling.
Om det var så att ledamöterna kunde bevisa att deras ställning som ledamöter av detta parlament och som lagstiftare på den europeiska arenan kränktes genom en medlemsstats handlingar, och att detta inte kunde tas upp i kammaren, enbart därför att ingen lämplig myndighet i en medlemsstat hade ansökt om att immuniteten skulle upphävas, vore detta i sig en otillfredsställande omständighet.
Kammaren åtnjuter immunitet enligt två olika bestämmelser. Enligt artikel 9 i protokollet från 1965, åtnjuter ledamöterna immunitet från alla slags utredningar, kvarhållande i häkte, eller rättsliga förfaranden med avseende på åsikter som de framfört eller röster som de avlagt under sin tjänsteutövning. Det finns andra immuniteter som uppstår under andra omständigheter, där en ledamots immunitet är likvärdig immuniteten hos en ledamot av ett nationellt parlament i deras egen medlemsstat och i andra medlemsstater, och som är en immunitet från åtal, såvida inte parlamentet samtycker till åtalet.
Efter omfattande undersökningar stod det klart att det som stod på spel i alla dessa fall som lagts fram för oss endast var en fråga som gällde artikel 9 i protokollet. Det handlade om huruvida åtal som inleds mot ledamöter för åsikter som de framför eller hade framfört kränkte deras immunitet enligt artikel 9. I vår arbetsordning sägs ingenting om hur vi bör handla i ett sådant fall. Jag anser att vi som en demokratisk lagstiftande församling måste ha någon typ av inneboende behörighet att uppmärksamma medlemsstaterna på ett fall där förutsättningarna för en fri debatt i denna kammare kränks.
Utskottet, som intog denna åsikt i frågan, undersökte fallen, och godkände i alla fall utom ett de rekommendationer som jag fick i uppdrag att lägga fram. Om man tittar på fallen med så stor tydlighet och öppenhet som möjligt, anser jag att Speronis fall var ett fall där han tydligt ställdes till svars för en åsikt som han uttryckt i sin tjänsteutövning, eftersom frågor ställdes om en röstförklaring som han gjort i kammaren. I Marras fall hade dokument som Marra offentliggjort i egenskap av ledamot av Europaparlamentet på ett komplicerat sätt gett upphov till åtal eller rättsliga åtalspunkter.
Det tycks handla om tydliga fall där artikel 9 berörs. Utskottet ansåg, till skillnad från mig, att Dell'Utris fall var av samma karaktär. Skälet till att jag inte var enig med utskottet i detta fall var att de uttalanden som Dell'Utri gjort, oavsett deras sanningshalt och deras rättsliga natur, hade gjorts flera år innan Dell'Utri blev ledamot av Europaparlamentet. Jag kan inte se någon rimlighet i att tolka en bestämmelse om åsikter som vi framfört eller röster som vi avlagt i vår tjänsteutövning i relation till uttalanden som vi gjorde innan vi valdes som parlamentsledamöter. Man kan inte likställa en ledamotskandidat med en faktisk ledamot. Detta gäller förresten oss själva som kandidater.
Jag rekommenderar därför kammaren att vidta de åtgärder som föreslås i mitt betänkande, och att vi skall uppmärksamma de italienska myndigheterna på dessa fall. Min egen parlamentsgrupp har lagt fram ett ändringsförslag om att avlägsna Dell'Utris namn ur betänkandet, och jag anser personligen att det vore rätt åtgärd att vidta. Jag hoppas att jag förklarat för kollegerna varför jag anser att det vore rätt åtgärd att vidta, och att det helt enkelt handlar om en objektiv och rättvis tolkning av protokollet, snarare än ett försök att på något som helst sätt inleda en politisk bedömning av förhållandena i Republiken Italien.
. (EN) Herr talman! Frågan om en reform av artikel 6 togs först upp i och med kontroversen omkring de spanska domstolarnas begäran om upphävande av immunitet för två italienska ledamöter av Europaparlamentet. De spanska domarnas behörighet att lämna in en begäran bestreds av spanska ministrar. Detta gjorde att Europaparlamentet hamnade i ett dilemma som inte berodde på parlamentet självt, utan som förvärrades av bristerna i parlamentets egna regler och förfaranden.
De förslag som lagts fram för oss, och som efter djupgående övervägande antagits av en stor majoritet i utskottet för konstitutionella frågor, har flera beståndsdelar. För det första har vi införlivat en kortfattad och tydlig redogörelse över vilka privilegier och vilken immunitet som finns i det aktuella sammanhanget. Detta har vi inte gjort för att skydda parlamentsledamöter som är benägna att ägna sig åt ett kriminellt liv, utan främst, som MacCormick har sagt, för att säkerställa värdigheten hos den lagstiftande församlingen som en plats för en oberoende och pluralistisk debatt.
För det andra medger vi att det kan finnas mer än en enda behörig myndighet i vissa medlemsstater, och vi tillåter utskottet för rättsliga och inrikes frågor att inte bara avge ett motiverat yttrande om behörighetsfrågan, utan också att utarbeta en vägledande icke-definitiv förteckning över sådana myndigheter.
För det tredje fastställs de uppgifter som innehas av parlamentets talman tydligare i förhållande till de som åligger utskottet för rättsliga och inrikes frågor. För det fjärde innehåller förslaget en relativt detaljerad redogörelse över utskottets förfaranden och de kriterier som det skall använda för att utarbeta sina yttranden, till förmån för ledamöternas domstolar och allmänheten. För det femte införs bestämmelser för de sällsynta tillfällen då en ledamot tvingas försvara ett privilegium eller en immunitet inför domstol.
Jag räknar med att alla dessa bestämmelser kommer att ge parlamentet en möjlighet att hantera dessa fall med privilegier på den federala nivå som sammanfaller med, men som inte är underställd, de nationella parlamentariska systemen. Reformerna innefattar ett förtydligande, såväl som en formalisering, av systemet med privilegier och immunitet, och uppfyller därigenom förstainstansrättens krav i ett enskilt relaterat fall. Huruvida en mer radikal reform kommer att äga rum kommer att bero på om konventet tar sig an en ändring av protokollet från 1965, utformningen av ledamotsstadgan och slutligen frågan med att förbättra parlamentets tillgång till domstolen i fråga om sanktioner.
Herr talman! Eftersom jag skall tala om Duffbetänkandet, skulle jag vilja gratulera både Duff och professor MacCormick för deras avsevärda arbete med dessa betänkanden.
Vi i PPE-DE-gruppen instämmer med Duffs inställning och den analys som finns i betänkandets motivering. Hela frågan med immunitet är svårbegriplig, osammanhängande och rörig, vilket framkommit tydligt, inte bara i debatten tidigare i eftermiddag, utan också i den diskussion som förts i denna kammare och dess utskott under senaste veckorna och månaderna.
I Duffs motivering anges det med rätta, om än inte riktigt med dessa ord, att Europaparlamentsledamöter inte bara är nationella parlamentsledamöter som råkar bege sig utomlands. Europaparlamentsledamöter är nu faktiskt något särskilt i förhållande till nationella parlamentsledamöter som kanske råkar bege sig utomlands. Det handlar om människor som liknar varandra, men som ändå kvalitativt skiljer sig åt.
Detta får betydande konsekvenser för hela frågan om immunitet, och det förklarar varför vi befinner oss i den här röran. Han gör absolut rätt när han påpekar i sitt betänkande, vilket han också gjort i sina yttranden här i eftermiddag, att det för att rensa upp och skapa något förnuftigt och förståeligt för Europas medborgare, är nödvändigt att förändringar görs både genom det kommande konventet och genom rekommendationer till regeringskonferensen som kan godkännas. Vidare borde bestämmelser om denna fråga innefattas i den kommande ledamotsstadgan. Om detta sker, kanske vi kan införa ett element av förnuft och sammanhang i vår arbetsordning, vilket för närvarande saknas, och vilket kommer att fortsätta att saknas och vara till nackdel för oss om vi inte lyckas med detta.
Herr talman! Först och främst skulle jag vilja gratulera båda föredragandena för deras utmärkta arbete, men mina kommentarer kommer att gälla Duffbetänkandet. Duff åtog sig ett komplicerat betänkande i ett ämne som blev aktuellt genom ett särskilt fall som var mycket kontroversiellt, och som fortfarande är ett särskilt och mycket kontroversiellt fall, och där min sida av kammaren fortfarande har vitt skilda åsikter i jämförelse med många av ledamöterna på andra sidan av kammaren.
Genom att åta sig detta fall lyckades Duff likväl uppnå en enighet genom att fokusera på förfarandena, och inte på det särskilda fallet, och han gjorde detta med avsevärd skicklighet. Om jag skulle få kunna återgälda en komplimang till honom som han gav mig tidigare i eftermiddag, så behöver alla parlament en Andrew Duff.
Min grupp kan därför ge sitt stöd till Duffs arbete: den tydlighet med vilken han har utarbetat denna nya arbetsordning, och dess förändringar - de förändringar som gör det möjligt för oss som parlament att försäkra immuniteten hos en ledamot i de fall där ingen begäran har översänts till oss om att upphäva immuniteten, men där förfaranden kan ha inletts eller kan inledas i en medlemsstat, och förändringen att det faktiskt kan finnas mer än en nationell myndighet som är behörig att begära att immuniteten upphävs.
Allt detta är enligt min åsikt något bra. Min grupp kommer därför att rösta för detta betänkande, men vi diskuterar fortfarande punkt 8 i ändringsförslag 2, som vi huvudsakligen befarar strider mot de tidigare punkterna i betänkandet, och där parlamentet ges en möjlighet att bli delaktigt i ett falls innebörd, snarare än i frågan om huruvida en immunitet skall upphävas eller inte. Denna formulering är en formulering som vi kanske kommer att begära en delad omröstning om och rösta emot. Men vi är fortfarande öppna för att föra en dialog med föredraganden i denna fråga, eftersom vi vet vilket utmärkt arbete han har utfört.
Herr talman! Europaparlamentets doktrin om immunitet har alltid vilat på två grundstenar, också under den förvirrade och svårtolkade situation som råder eftersom det inte finns någon klar ledamotsstadga: den första är att immuniteten inte skyddar ledamoten utan parlamentet och den andra är att Europaparlamentet inte på något sätt skall tillägna sig rätten att döma i dessa frågor och förvandla sig till någon slags domstol.
Jag tycker - och uppriktigt sagt smärtar det mig att säga det - att Duffs betänkande innehåller negativa och farliga nyheter på båda dessa punkter: till exempel i artikel 6, stycke 1 a), som handlar om försvar för immuniteten. I en situation där vi begär att européerna skall acceptera åtgärder som den europeiska arresteringsordern, alltså att acceptera att bli arresterade på grundval av bevis och förfaranden som gäller i en annan stat än vår egen, tycker jag verkligen att det verkar bisarrt att en enskild ledamot skall tillåtas att de facto blockera domstolsförfarandet.
Man säger att ledamotens möjlighet att agera borde inskränka sig till fallen av immunitet enligt artikel 9, och att sedan det ansvariga parlamentsutskottet skall kunna avgöra om ledamotens begäran kan godkännas eller ej. I Duffs text finns dock inte denna åtskillnad mellan artikel 9 och artikel 10 och uppriktigt sagt blir jag inte lugnare av att det ansvariga utskottet eventuellt skall kunna uttala sig. Omröstningen om immunitet i fallet Dell'Utri, en herre som vid den tidpunkten inte ens var ledamot, kan faktiskt inte heller lugna mig eftersom parlamentets omröstningar alltid är politiska omröstningar.
Det förfarande man har utarbetat är alltså för komplicerat och lämnar öppet för beteenden som visserligen är helt skrupelfria och otänkbara i Neil MacCormicks och Andrew Duffs länder, men som tyvärr är mer normala i andra länder. Av detta skäl kommer jag att rösta mot Duffs betänkande och be min grupp göra detsamma.
Herr talman! Duffs betänkande syftar till att rationalisera förfarandet med upphävande av den parlamentariska immuniteten för en ledamot av Europaparlamentet och samtidigt införa extra skydd mot godtycke, vilket vi i hög grad välkomnar.
Ändå anser vi att det på ett ganska bristfälligt sätt löser just den tekniska fråga som var ursprunget till hela denna tanke, nämligen hur man skall utse den nationella myndighet som skall vara behörig att rikta en begäran till Europaparlamentet om upphävande av immuniteten för en av dess ledamöter. Sunt politiskt förnuft säger oss att det är den berörda medlemsstatens sak att själv utse denna myndighet. För övrigt förklarar Lamassoure i sitt betänkande, som röstades igenom så sent som under vår senaste sammanträdesperiod, att när en behörighet inte uttryckligen har tilldelats de europeiska institutionerna anses den tillkomma medlemsstaterna. Men i punkt 13 i artikel 6a trasslar Duffs betänkande till problemet och lyckas fördunkla denna likväl enkla regel. Naturligtvis, herr talman, kan vi inte tillåta detta, och det kommer jag att säga i min röstförklaring.
Herr talman! Europaparlamentets autonomi och oberoende, som kollegerna har åberopat, är två av de principer som ligger till grund för den demokratiska legitimiteten i Europeiska unionens system. Dessa måste därför försvaras mot de försök som görs från flera håll att ställa upp villkor för utövandet av ledamotskapet - det är vår plikt. Genom principerna om privilegier och immunitet som stadgas i Protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier, har Europaparlamentet instrument, om än inte heltäckande sådana, för att försvara sig mot attacker mot dess oberoende eller autonomi som kan komma från andra offentliga eller privata makter.
Någon sådan effektivitet finns inte i fallet med de parlamentsledamöter som har valts i Italien. Mycket ofta tar de rättsliga myndigheterna ingen hänsyn till ledamotens immunitet - detta måste Europaparlamentet ha klart för sig - utan genomför förfarandena i artikel 68, andra stycket, i konstitutionen, särskilt vad telefonavlyssning beträffar, även om den är indirekt.
Just i dagarna pågår det en polemik i Italien om dessa indirekta telefonavlyssningar som har genomförts i strid med denna princip. Detta visar också att det i Italien finns en konflikt, med ibland hårda tongångar om sanningen skall fram, mellan parlamentet och vissa domare som utnyttjar sin ställning och oundvikligen och ibland omedvetet tar parti. De gömmer sig bakom den självständighet och den avsaknad på institutionellt ansvar de åtnjuter och utför politiska handlingar. Å andra sidan är det domarna själva som teoretiserar om denna roll vid sammanträden och seminarier, också på officiella dagordningar.
Europaparlamentet måste med kraft försvara sin självständighet mot dessa italienska underligheter, framför allt när dess ledamöter anklagas för brott på grund av yttranden de har gjort under utövandet av sitt ämbete. Konkret måste Europaparlamentet kunna ingripa för att bekräfta fall av privilegier och immunitet också om det är den ledamot som granskas som slår larm, självfallet när det finns förutsättningar att försvara hans rättigheter, på samma sätt som det italienska parlamentet gör.
MacCormicks och Duffs betänkande handlar om förfaranden för att se till att dessa garantier finns.
Avslutningsvis tackar jag både MacCormick och Duff som i betänkandet om ledamotsstadgan slår fast det vi har skrivit och som jag hoppas snarast kommer att antas av kammaren.
MacCormicks betänkande, i den form det antogs av utskottet för rättsliga frågor, innebär redan ett ställningstagande till vissa av de fall som har tagits upp och till att fallen med kollegerna eller de före detta kollegerna Marras, Speroni och Dell'Utri både prima facie och i sak skall omfattas av immunitet. I vart och ett av fallet skall den behöriga domstolen - den italienska alltså - till parlamentet översända den dokumentation som erfordras för att fastställa om fallet i fråga skall omfattas av den immunitet som stadgas i artikel 9 i protokollet.
Som företrädare för PPE-DE-gruppen kan jag inte annat än instämma i detta, tacka MacCormick och Duff för det värdefulla arbete de har gjort och rekommendera att deras betänkanden antas utan några ändringar.
Herr talman! Liksom Corbett tycker jag att våra föredraganden Duff och MacCormick har behandlat frågan om förfaranden för att granska parlamentsledamöternas immunitet på ett bra sätt. Europaparlamentet måste i framtiden ha ett eget immunitetssystem som garanterar att alla dess ledamöter behandlas lika oavsett medborgarskap. Detta kan vara en av många uppgifter för konventet om Europas framtid.
Under tiden måste vi dock lösa några frågor som har uppstått under den här mandatperioden, särskilt fallet med den spanska undersökningen av ledamöterna Berlusconi och Dell'Utri. I det fallet innebar den tolkning av arbetsordningen som parlamentets presidium gjorde att den begäran som kom från den spanska domstolen inte bedömdes som giltig och därför aldrig översändes till det ansvariga utskottet, aldrig granskades av Europaparlamentet innan huvudpersonen lämnade sitt uppdrag.
I det fallet betraktades framställan som en begäran av en utländsk myndighet, vilken skulle översändas via regeringen och diplomatkåren. Men i Europeiska gemenskapen kan inte medlemsstaternas rättsliga myndigheter betraktas som myndigheter i ett främmande land, som endast skall företrädas av sin regering. Därför är förslaget att modifiera artikel 6 i arbetsordningen så att parlamentet omedelbart skall informeras och det ansvariga utskottet tillställas alla framställningar om upphävd immunitet som kommer från alla behöriga myndigheter i medlemsstaterna rätt.
Den fråga som tas upp i MacCormicks betänkande uppstod också den i samband med italienska ledamöter. Enligt artikel 9 i Protokollet om immunitet och privilegier får parlamentsledamöterna inte åtalas för åsikter de har uttryckt under utövandet av sitt ämbete, vilket är vad som gäller i alla demokratiska länder. Det handlar inte om en relativ immunitet som kan återkallas av parlamentet, utom om en absolut immunitet. Denna följer av en europeisk lag som medlemsstaternas domstolar skall tolka och tillämpa. Men i Italien har det uppstått en praxis som säger att de nationella parlamentsledamöterna kan åberopa parlamentets skydd om de anser att de med orätt har nekats sina privilegier eller att dessa har tolkats fel, och man har därmed ansett att denna nationella praxis skulle tillämpas också på europeisk nivå, i analogi med vad som stadgas i artikel 10 i protokollet.
Nu tas denna tolkning med i Duffs betänkande och betraktas som en lösning av generell karaktär. Således föreslår man att arbetsordningen skall ändras så att ledamöterna får rätt att kräva försvar för sin immunitet och sina privilegier, och möjligheterna att värna dem ökar alltså.
Att bifalla dessa förslag innebär att visa förtroende för politikens värdighet, för dess förmåga och dess vilja att trygga demokratin i det allmänna intresset, inte en vilja att bibehålla somligas privilegier i strid med principen om att alla medborgare är lika.
Detta är ett förtroende som jag envist vill bevara, även om det alltför ofta kommer på skam, vilket ett av de specifika förslagen i betänkandet från utskottet för rättsliga frågor visar. Enligt detta skulle till och med de åsikter som Dell'Utri uttryckte innan han valdes till ledamot anses som åsikter uttryckta under utövandet av hans funktion.
Därför meddelar jag att jag kommer att rösta för MacCormicks ändringsförslag.
Herr talman! Jag skulle vilja komma med några påpekanden, men först och främst vill jag gratulera de föredragande som enligt min mening har utfört ett utmärkt arbete i detta synnerligen komplicerade ärende.
Allt har sagts under debatten och jag skall bara framlägga några få synpunkter. För det första bör vi i en sådan speciell situation alltid anstränga oss att bortse helt och hållet från alla politiska hänsynstaganden, i varje fall så mycket som möjligt och anlägga ett juridiskt förhållningssätt. Den andra synpunkten som också rör detta betänkande gäller omsorgen om rättvisa, jämvikt och jämlikhet mellan parlamentsledamöterna. Jag tror att vi är mycket måna om detta liksom om vår vilja att genom detta slag av ställningstagande, denna form av betänkande, fastställa parlamentets och ledamöternas rättigheter. Det är också något som vi helt enkelt måste vara angelägna om, så mycket mer som det innebär en harmonisering av straffrätten - som jag i hög grad önskar mig. Jag skulle önska att denna harmonisering medför större frihet, inte bara för ledamöterna utan för samtliga medborgare i Europeiska unionen. På detta område är tyvärr det mesta ogjort.
Avslutningsvis två synpunkter. För det första är det alltid beklagligt att i angelägenheter som rör den personliga friheten föredra ett kollektivt tillvägagångssätt framför ett personligt. Men det är inte föredragandens fel. Det hänger ihop med förfarandet och jag tror att när det gäller frågor som rör individer och deras frihet, deras straffsituation, bör vi se till att förfarandena föreskriver att en individuell undersökning skall göras från fall till fall: då undviker vi ett kollektivt tillvägagångssätt eller ett politiskt sätt att tackla problemet, även om detta inte gäller det i den affär som för tillfället bekymrar oss.
Den andra och sista synpunkten gäller fallet Dell'Utri. När det gäller honom ansluter jag mig till de yrkanden som har framlagts för att särbehandla honom av skäl som på har framförts på ett mycket rättmätigt sätt.
Tack så mycket.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0158/2002) av Figueiredo för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande till Europaparlamentet, rådet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Utkast till gemensam rapport om social integration.
Herr talman, ärade ledamöter, fru kommissionär! Det betänkande som vi debatterar i dag är resultatet av ett arbete som inte bara har utarbetats av utskottet för sysselsättning och socialfrågor, utan också av dels utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott som har kommit med viktiga bidrag genom yttrandet av vår kollega Konstantinos Alyssandrakis, dels utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor genom yttrandet från vår kollega Joke Swiebel. Jag tackar alla för era bidrag som jag hoppas att majoriteten i parlamentet kommer att godkänna.
Som grund för detta betänkande ligger kommissionens meddelande om de första 15 nationella planerna för social integration som medlemsstaterna presenterade i juni förra året, efter de beslut som fattades under Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000, om strategin för att bekämpa fattigdom och social utslagning och i beaktande av fyra gemensamma mål som fastställdes i Nice och är: att främja människors sysselsättning och tillgång till alla resurser, rättigheter och varor och tjänster viktiga för att kunna leva värdigt; förebygga risken för utslagning; verka för de känsligaste grupperna; mobilisera alla berörda aktörer.
Trots begränsningarna och splittringen mellan de olika medlemsstaternas hanteringssätt, pekar kommissionens och rådets gemensamma rapport, godkänd under det belgiska ordförandeskapet, på betydelsefulla risker och utmaningar som vi måste ta hänsyn till för att snabbare få en djup och uttömmande analys av orsakerna till den sociala utslagningen och på de konkreta åtgärder som är nödvändiga att snabbt och energiskt genomföra, om inte de uttalade intentionerna till en större ekonomisk och social sammanhållning skall bli bara en papperskonstruktion.
Jag vill påminna om betydelsen av de centrala utmaningar som identifieras i det gemensamma betänkandet, dessa är: att utveckla en integrerad arbetsmarknad och främja sysselsättningen som en rättighet och möjlighet för alla; garantera adekvata inkomstnivåer och resurser samt förutsättningar för ett värdigt liv; ersätta negativa aspekter i utbildningen, bevara familjesolidariteten och skydda barnens rättigheter; garantera alla goda bostadsvillkor; garantera lika tillgång till kvalitativ hälsovård, transporter, sociala tjänster, assistans, kultur-, rekreations- och juristtjänster; förbättra tillhandahållandet av tjänster; rehabilitera områden som berörs av eftersatthet.
För att kunna uppfylla dessa mål är det viktigt att medlemsstaterna gör betydande förbättringar av fördelningen av resurser och möjligheter i samhället för att få ett deltagande och integrering av alla människor och att de kan utöva sina grundläggande rättigheter. Det är också viktigt att det finns en integrerad och mångsidig strategi som utifrån de mål som fastställdes i Nice och tillämpningen av gemenskapsprogrammet för att uppmuntra kampen mot social utslagning, främst i den första rundabordskonferensen i oktober under det danska ordförandeskapet, kan sträva efter ett mervärde i kampen mot fattigdomen och den sociala utslagningen.
Så den gemensamma utmaningen som gemenskapspolitiken och de olika nationella regeringarna har är att garantera att de främsta fördelningsmekanismerna för möjligheter och resurser - en arbetsmarknad för alla, med kvalitativa arbeten för kvinnor, skattesystemen, socialförsäkringssystemet, utbildningssystemet, bostäder, hälsovård och där andra offentliga tjänster ingår - blir tillräckligt allmänna för att kunna svara på behoven hos de personer som är mest utsatta för fattigdom och social utslagning.
Därför är det också viktigt att den ekonomiska och monetära politiken, där konkurrens-, jordbruks- och fiskeripolitiken samt stabilitetspakten ingår, utgör en triangel i överensstämmande med den sociala politiken, där var och en av dessa bör bedömas utifrån sina effekter på det sociala området och bör revideras och anpassas till de sociala målen, behovet av en större ekonomisk och social sammanhållning och en betydelsefull minskning av skandalen att nära 18 procent av befolkningen i Europeiska unionen, det vill säga mer än 60 miljoner, lever i fattigdom.
Lika viktigt är det att det finns trovärdiga och relevanta sociala indikatorer och, också när det gäller könsaspekter, som kan mäta människors förändrade dagliga liv, men också vara indikatorer för varning och uppföljning av den sociala situationen och särskilt när det gäller fattigdom och utslagning. Det är alltså viktigt att inte dölja verkligheten och vara medveten om att trots svårigheterna att analysera förhållandet mellan statsutgifter, socialförsäkring och risk för fattigdom, skulle 41 procent av befolkningen i Europeiska unionen utan socialbidrag, framför allt pensioner, riskera att hamna i fattigdom och denna procentsats skulle ligga på 26 procent om vi inkluderar ålderspensioner men utesluter andra socialbidrag från inkomsterna.
Jag beklagar alltså de flesta förslag från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, som syftar till att gömma undan verkligheten och försvåra tillämpningen av åtgärder som är viktiga för att uppnå en social integrering. Jag vädjar om att dessa förslag skall dras tillbaka så att det arbete som redan gjorts inte skall äventyras och att vi skall få ett positivt bidrag till förverkligandet av en effektiv strategi för att bekämpa fattigdom och social utslagning.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar kolleger! Jag skulle vilja lovorda Figueiredo för hennes grundliga betänkande och för hennes inledningsanförande. Jag skulle också vilja tacka utskottet för sysselsättning och socialfrågor för att det har antagit nästan alla förslag framlagda av utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott.
Vårt utskott betonar att utbildning, kultur och idrott är mycket viktiga faktorer för social integrering. Jag skulle här vilja framhålla att för att dessa faktorer skall verka positivt bör de verka i en gynnsam social miljö som skall kunna ta tillvara, exempelvis, de högutbildade som har avslutat sin utbildning inom utbildningssystemet. Vidare finner vi vissa punkter av särskild betydelse. Vårt utskott anser det vara nödvändigt att stärka den offentliga karaktären när det gäller förebyggande åtgärder och kamp mot social utslagning inom utbildning och på det kulturella planet.
Vårt utskott anser särskilt att ett offentligt och kostnadsfritt utbildningssystem är en förutsättning för att få ett utbildningssystem som är tillgängligt och fritt och inte utesluter någon och utskottet uppmanar medlemsstaterna att erbjuda alla barn åtminstone tolvårig kostnadsfri och obligatorisk utbildning. Utskottet anser vidare att utbildningssystemet bör erbjuda ungdomarna inte bara grundläggande kunskaper, däribland datakunskap, utan också en djup förståelse av samhället som skall ge dem möjlighet att medvetet bidra till samhällsutvecklingen.
Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott tar i beaktande det stora antalet arbetslösa ungdomar och begär att systemet med vuxenutbildning skall stärkas. Vidare begär utskottet att åtgärder vidtas för att bekämpa analfabetismen samt att se till att människor behärskar sitt modersmål och lär sig andra språk. För invandrarna begär vi särskilt att program skapas för undervisning i mottagarlandets viktigaste språk.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar kolleger! Den diskussion som har ägt rum i parlamentets olika utskott och som fullföljs i dag i kammaren är säkerligen både nyttig och intressant. Den är emellertid inte tillräcklig. Utskottet för utbildning, kultur och idrott betonar med all rätt att kampen mot social segregation kräver att vissa åtgärder vidtas så att vi kommer att ha gjort betydande framsteg nästa gång då vi skall syssla med frågan.
. (NL) Europeiska kommissionen - och kommissionären i spetsen - förtjänar en fjäder i hatten för denna första hela politiska akt i ämnet fattigdom och social uteslutning.
Socialpolitik har verkligen en dubbel roll att spela: främjande av både det sociala sammanhanget och produktiviteten. Utskottet för kvinnors rättigheter stöder därför helhjärtat analysen att fattigdom och social uteslutning endast kan övervinnas genom att höja produktiviteten och förtjänstkapaciteten hos så kallade grupper med mindre chanser. Det gäller desto mer för kvinnor. Därför är det litet synd att den här analysen inte är genomtänkt hela vägen. Vi sökte nämligen förgäves efter insikten att det är den ojämna fördelningen av betalt och obetalt arbete mellan män och kvinnor som ligger till grund för kvinnors överrepresentation bland de fattiga. Fattigdom bland kvinnor är direkt kopplat till deras brist på ekonomisk självständighet. Den måste främjas genom betalt arbete som ger en hållbar inkomst åt kvinnor själva och åt de som är beroende av dem.
Om kommissionen och medlemsstaterna vill följa oss i denna genderanalys, måste graden av kvinnors ekonomiska självständighet i Europa undersökas på nytt och den faktorn måste spela en egen roll i fattigdomsbekämpningens analysram och politiska mål. Äldre kvinnor och ensamstående mödrar med små barn är mycket riktigt särskilt utsatta grupper. Deras utsatthet kommer dock inte att minska om inte orsakerna blir ärligt betraktade. Så länge överbelastning med obetalt arbete hindrar kvinnor, och särskilt kvinnor med barn, från att bygga upp en egen förtjänstkapacitet så kommer dessa fortsätta att vara utsatta grupper.
Den så kallade kombinationen av arbete och omvårdnad, vilket nu prisas högt som frigörelsestrategi, kan också visa sig bli en fallgrop om för stor betoning av deltidsarbete och ledigheter för kvinnor avhåller dessa kvinnor från att bygga upp och behålla en tillräckligt hög förtjänstkapacitet. Den öppna samordningsmetoden kan i det avseendet ge anledning till nyttiga politikjämförelser och det ser jag nyfiket fram emot. I det här avseendet är det dock nödvändigt att de indikatorer som används för att mäta fattigdom inte längre är genderblind, utan också kartlägger enskilda inkomster för enskilda medlemmar i familjehushållet.
Herr talman! Social uteslutning är ett svårt ämne. Bara själva ordet ger anledning till många olikheter. Vi vet att kommissionen en gång införde ordet social uteslutning eftersom ordet fattigdom betraktades som överdrivet av vissa medlemsstater. Nu har vi dock ett visst motsatsförhållande. Man skulle kunna föreställa sig att en person som är socialt utesluten är miljonär. Det är mycket tänkbart men det är inte det vi skall tala om nu. Här handlar det ändå först och främst om pengar och allt som har med dem att göra.
Sedan är frågan naturligtvis: är fattigdom i Europa inte samma sak som i tredje världen? Nej, det är det inte. Man måste jämföra personer i Europa med personer i Europa. Man kan inte jämföra någon som är i svårigheter med någon i tredje världen. Det är alldeles för lätt för regeringarna.
Det finns dock ett problem, nämligen att i subsidiaritetssystemet vilar det största ansvaret hos medlemsstaterna, ja till och med hos kommunerna. Vi kan visserligen ge många goda råd. Vi kan träffa överenskommelser och vi kan göra jämförelser. Allt det går. Problemet kan egentligen endast lösas på lägsta möjliga geografiska nivå. Det glömmer vissa bort ibland. Det verkar som om vi här skulle kunna lösa hela problematiken runt den sociala uteslutningen. Det är omöjligt. Vi kan väl utbyta information, ge bra exempel och i viss mån avtala vissa saker på gemenskapsnivå men de gemenskapsfrågorna får då inte fungera kontraproduktivt.
Jag tror att vi tidigare i Europa genom ett stort antal ideologiskt inspirerade åtgärder inte direkt har förbättrat barnens ställning. Det måste vi komma ihåg. Vi kan inte göra det, medlemsstaterna måste göra det. Vi kan i det sammanhanget endast ge några kloka ord på vägen och det är allt. Jag tycker att föredraganden gjort ett bra betänkande men ibland förbisett dessa lärdomar en aning.
Herr talman! Meddelandet utgör en verklig kartläggning av en helhetsinriktad socialpolitik. Helt riktigt uppfattar föredraganden förslagets stora politiska betydelse och därför bör den absoluta majoriteten sluta upp bakom hennes åsikter. Med den plan som diskuteras bekräftas i första hand den politiska vilja som har uttryckts vid tidigare möten för samverkan mot segregationen på EU-nivå.
Eftersom det godtas - vilket är helt tydligt också genom antagandet av den sociala agendan - att anslagen för socialpolitik även utgör en produktiv kraft, anser vi att befintliga budgetbegränsningar bör undersökas också från denna synvinkel för att Europeiska unionen skall vara konsekvent i det som framförs. Behovet av att förenat samarbeta i kampen mot segregationen erkänns också helt tydligt och utgör något obestridligt, med en gemensam samordning inom områdena för sysselsättning, hälsa, bostäder, utbildning och social trygghet. Svårigheterna att genomföra dessa förslag utgör emellertid också några av de mest kritiska punkterna. Hur positivt det än är att tillkännage behovet av ett helhetsinriktat tillvägagångssätt så påtar vi oss därmed verkligen ett större ansvar för att övervinna hindren för att tillgodose detta behov. Det krävs ett korståg för att ändra praxis och vanor, för att bryta ned motstånd, och det krävs inte bara av den politiska ledningen utan även av de tjänstemän som tar sig an genomförandet av denna politik. Även stärkandet av fackföreningarnas intresse för detta mål förutsätter ändrade prioriteringar från deras sida. Slutligen innebär det svårigheter i sig att organisera offentliga diskussioner underbyggda med argument, både under utformningen och rapporteringen, för att de skall ge ett riktigt resultat.
Medan de politiska åtgärderna sprids till olika områden märks allmänt i de olika länderna att medan försök görs för att övergå till ett helhetsinriktat synsätt, konstateras en brist på lämpliga instrument och en ovilja hos ansvariga organ att vidta lämpliga åtgärder. Vi bör också välkomna det faktum att meddelandet tar hänsyn till de nya riskerna för segregation genom de nya strukturella förändringar vilka befinner sig under utveckling inom Europeiska unionen och bland vilka, vilket helt riktigt framhålls, förändringarna på arbetsmarknaden och privatiseringen inom området för offentlig förvaltning särskiljes.
Trots att detta sägs har dock Europeiska unionen själv i sin avregleringspolitik inga klara mål för vad som bör finnas kvar som offentlig verksamhet. EU själv bör föregå som exempel när det gäller en riktig samordning av den politik som bedrivs inom olika områden. Det är bara på det sättet som vi kommer att öka trovärdigheten i kampen mot social otrygghet som utgör ett av de viktigaste skälen till uppgång för rörelserna inom extremhögern. Det är allas vårt ansvar att förstå att den öppna samordningsmetoden inom socialpolitiken och de föreslagna internationella planerna för nationellt agerande mot fattigdomen bör behandlas av medlemsstaterna och kommissionen med samma allvar som stabilitetpakten och budgetkonsolideringen.
Tillåt mig avslutningsvis tillägga att denna plan kommer att behålla sitt värde i den mån som kommissionen i den omedelbara framtiden kommer att kunna ge oss konkreta indikatorer på framsteg. I detta avseende påtar sig kommissionen ett särskilt ansvar. Under den andra fasen av utformningen av nationella handlingsplaner mot segregation bör vi inte återigen syssla med de grundläggande utmaningar och principer som bör genomsyra politiken mot segregation utan även med åtgärder för omvandling av dessa principer till operativa program samt med i vilken grad de nya metoderna har haft framgång och vi bör ha förmågan att följa upp det aktuella mervärdet. Jag skulle alltså vilja säga att vid toppmötet år 2003 bör vi ha ett innehållsrikt och okomplicerat betänkande om dessa frågor.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hennes arbete med denna fråga.
Ett antal nationella handlingsplaner kritiserades för att inte ha tagit hänsyn till kvinnors särskilda ställning i fråga om social utslagning, vilket Swiebel har påpekat.
Samtidigt som jag håller med Pronk om att detta i stor utsträckning handlar om pengar, handlar det också om andra sammankopplande faktorer, som bristen på verkligt lika rättigheter. När man beaktar att det i Förenade kungariket för närvarande finns kvinnliga akademiker som sannolikt kommer att tjäna mindre än manliga akademiker med liknande utbildning i början av deras karriär, finns det ett problem. Situationen är ännu sämre om man är en manlig akademiker från Bangladesh eller Pakistan; dina anställningsmöjligheter är lika goda som de för en ung vit man utan några som helst kvalifikationer.
Så det finns en hel rad politiska frågor här som vi måste koppla samman för att hantera frågor om social integration. Vi vet naturligtvis också att det är mer sannolikt att kvinnor kommer att göra avbrott i sin karriär, för att arbeta deltid, med korttidskontrakt, och det är fortfarande mindre sannolikt att de kommer att inneha förtroendeposter.
Dessa faktorer bidrar till att förklara varför min grupp inte kommer att stödja de ändringsförslag där man strävar efter att avlägsna åtagandet med lika behandling för de som innehar ett ovisst eller avvikande arbete. På samma sätt stöder vi inte de ändringsförslag där man försöker avlägsna hänvisningen till faktorer som hänger samman med den ekonomiska politiken och valutapolitiken, som vi anser har en avsevärd inverkan på de sociala förutsättningarna.
Min grupp inser värdet med en social trygghet, inte bara för att stödja en hållbar inkomst, utan även som en åtgärd för social integration. Vi anser också att det är väsentligt att de som upplever social utslagning och som arbetar med att lindra denna skall delta i att uppnå slutsatser och lösningar. Social integration innebär att man kan påverka de beslut som man påverkas av, och vi kommer därför inte heller att ge vårt stöd till ändringsförslag 7.
Herr talman! Jag vill tacka Figueiredo för ett mycket viktigt och bra betänkande.
Betänkandet är inte mindre viktigt mot bakgrund av att målsättningarna och tankarna om social integration och social solidaritet lyftes fram i samband med Lissabonbesluten för två år sedan.
Det har dock hänt mycket sedan dess och situationen har förändrats. Många av de regeringar som medverkade till beslutet i Lissabon finns inte längre - nästan varje månad sker nya politiska maktförskjutningar i medlemsländernas regeringar.
Detta är oroande. För såsom Pronk påpekade ligger ansvaret för den sociala tryggheten och integrationen hos medlemsstaterna eller på lägre nivåer, vilket kräver regeringar i medlemsländerna som vill prioritera solidaritet och social integration.
Om så inte är fallet, vilket jag befarar, måste man räkna med en social mobilisering nerifrån. Kvinnorörelser, invandrarorganisationer, lokala arbetarrörelser och andra som sätter den sociala solidariteten i första rummet måste i så fall organisera sig och driva en politisk kamp. Det räcker inte bara med ett gott hjärta eller goda avsikter.
Vi vet att det finns motsättningar och motstridiga intressen och prioriteringar i det politiska livet. De fattiga och utslagna är inte de främsta prioriteringarna för dem som har den politiska makten. Därför tror jag att vi i Europa är på väg mot en bister politisk situation med större avstånd än vi är vana vid mellan de som har makt och de som har stora och svåra sociala problem.
Därför tycker jag det är viktigt att framför allt sysselsättningsutskottet ställer sig bakom Figueiredos betänkande. Jag hoppas även detta blir fallet i morgon när vi skall rösta om betänkandet.
Herr talman! Risken för fattigdom och social utslagning i Europeiska unionen är en av de allvarligaste och mest akuta ekonomiska och etiska utmaningarna för 2000-talet och därför gratulerar jag föredragen till hennes användbara och lägliga bidrag.
För fattigdomen är ett mångsidigt problem som påverkar alla aspekter av mänskligheten, och vi har just nu en förändring av synen på detta gissel. Detta problem berör inte bara människans värdighet och livskvalitet, utan också den makroekonomiska politiken, socialförsäkringssystemet, friheten och säkerheten. Det är nödvändigt att medlemsstaterna planerar långsiktiga strategier som framför allt inriktas på de grupper som i högst grad riskerar att slås ut och drabbas av fattigdom, nämligen de långtidsarbetslösa, funktionshindrade, äldre, kvinnor och invandrare.
Det nya kunskapssamhället erbjuder möjligheter att minska den sociala utslagningen genom skapandet av ekonomiska villkor som prioriterar tillväxten och sysselsättningen och öppnar nya former för medverkan i samhället. Nyckelidén är att sysselsättningen är bästa skyddet mot social utslagning och fattigdom. Det är medlemsstaterna som bör försäkra fri tillgång till undervisningen, inkludera kvalifikationer när det gäller data och språk, liksom att främja det livslånga lärandet. Den nya öppna samordningsmetoden bör planera ett större engagemang från de lokala och regionala myndigheterna och arbetsmarknadens parter, för att få ett effektivt utbyte av de bästa praktiska metoderna.
Slutligen vill jag understryka behovet av att kandidatländerna så snart som möjligt deltar i strategier för social integrering och att de utarbetar sina egna nationella handlingsplaner för att stärka denna.
Herr talman! Som mina kolleger redan påminde om definierades vid toppmötena i Lissabon, Stockholm och Nice gemensamma mål mot fattigdom och social utslagning. Det gjordes eftersom man konstaterade att fattigdomsnivåerna legat på samma nivå sedan 1995. Det vill säga att 60 miljoner européer - 18 procent av befolkningen - befinner sig under fattigdomströskeln, den tröskel som beräknas utifrån 50 procent av medelinkomsten i länderna. Och med den försvårande omständigheten att 50 procent av inkomsten i Luxemburg inte är densamma som den i Portugal.
Man konstaterar också att de länder som har en social kostnad som ligger över genomsnittet i Europeiska unionen, som Finland, Danmark och Tyskland, har mycket lägre fattigdomsnivåer, ibland hälften, i förhållande till de länder som har sociala kostnader som ligger under Europeiska unionens genomsnitt och bland dessa finns länderna i söder och Förenade kungariket.
Jag tror att mycket redan sagts i denna debatt om behovet av planer i vart och ett av länderna och om behovet av att också de europeiska institutionerna skall vara inblandade i dessa. Herr talman! Jag tror därför att vi i morgon inte kan rösta för några av ändringsförslagen eftersom de skulle bryta betänkandets filosofi.
Herr talman! Avslutningsvis vill jag påminna om att ett av ändringsförslagen föreslår att man skall ta bort de åtta utmaningar min kollega Ilda Figueiredo talade om, bland annat rätten till arbete, bostad, utbildning och hälsa. Om några av dessa ändringsförslag godtas i nuvarande form bryts betänkandets filosofi. Därför ber jag kollegerna att de skall rösta för betänkandet som det är. Det är ett bra betänkande som på ett korrekt sätt tar upp problemen med fattigdomen och den sociala utslagningen.
Herr talman! Föredraganden talade med stor passion och övertygelse om de frågor som den sociala utslagningen innefattar. Jag skulle vilja försäkra henne - även om hon förhoppningsvis inte behöver någon sådan försäkran - om att en sådan passion och övertygelse också finns på denna sida av kammaren, likväl som jag är säker på att det finns på andra sidan kammaren. I så fall kan det tyckas ganska märkligt att hennes betänkande stötte på en hel del motstånd inom utskottet, och att många röstade emot det. Jag misstänker att det kan hända i kammaren, särskilt om ett antal av våra ändringsförslag, som såvitt jag förstår kommer att få stöd av ELDR-gruppen, inte antas. Det vore synd om betänkandet inte antogs.
Jag skulle bara vilja belysa två frågor, som båda redan har tagits upp mer vältaligt av Pronk och Bastos. Den första frågan är vikten av att detta ämne hanteras nerifrån och upp, snarare än uppifrån och ner, att det är de medlemsstaters ansvar som är så nära problemet som möjligt att hantera det så gott det går. Den andra frågan är vikten av att ha en full sysselsättning: att främja sysselsättningen är det bästa sättet att hantera fattigdomen och den sociala utslagningen.
Den första av de åtta gemensamma åtgärderna, de åtta centrala utmaningarna, handlade om frågan med att främja sysselsättningen, även om detta togs upp i betänkandets skäl V. Detta måste betonas med stor kraft. Jag vill särskilt uppmärksamma kammaren på ändringsförslag 20, där man talar om vikten av tillfälligt arbete och arbetskraftsuthyrning som ett sätt att införliva människor i en permanent heltidssysselsättning. Jag skulle också vilja säga till kommissionen att jag helt och hållet instämmer med kommissionären om att det är viktigt att lägga grunden för en ytterligare utveckling inom arbetskraftsuthyrningsområdet.
Herr talman! Jag gratulerar naturligtvis föredraganden till hennes initiativ och till det passionerade intresse hon har visat prov på genom att sammanställa detta betänkande. Utarbetandet av det första gemensamma betänkandet om social integration på grundval av nationella handlingsplaner för kamp mot fattigdomen och den sociala utslagningen har visat på behovet av en gemensam analys av de olika verkligheterna i Europeiska unionen. Vad detta anbelangar pekar de nationella planerna ut en samling riskfaktorer som bidrar till att understryka frågans betydelse i flera dimensioner. I vissa fall är dessa inte bara orsaker utan också konsekvenser, vilket visar på behovet att bryta den onda cirkel av ihållande fattigdom, den fattigdom som överförs från generation till generation, som den sociala utslagningen skapar.
Äntligen inleds också för den sociala utslagningen, liksom för sysselsättningen vid toppmötet i Luxemburg, en analog process av öppet samarbete och samordning för att nå målen. För att stoppa och lösa problemet med den sociala utslagningen har det föreslagits specifika åtgärder med sikte på de fyra specifika mål som sattes upp i Nice, däribland åtgärder till skydd för utsatta människor, människor med funktionshinder och äldre som inte klarar sig själva. Det är viktigt att vi når dessa mål, inte för att dela ut betyg till Europas stater utan för att verkligen skapa ett mervärde när det gäller det grundläggande målet som är den sociala integrationen.
Herr talman, fru kommissionär, ledamöter! Jag vill börja med att tacka och gratulera för det goda arbete min iberiska kollega Ilda Figueiredo gjort.
Lissabon, Nice, Stockholm och nyligen mötet i Barcelona är datum, platser, städer, minnen av toppmöten som tagit den sociala temperaturen på Europeiska unionen, datum för Europeiska unionens åtaganden för en bättre och mer utvecklad ekonomi, skapandet av fler och bättre arbeten, för en hållbar utveckling och social sammanhållning. Men man bör minnas att verkligheten är dyster. Många skulle bli förvånade om vi tänkte efter, eller läste i tidningarna, att i våra länder uppgår den befolkning som hamnar under fattigdomströskeln (med det kriterium som gemensamt antagits att det är inkomster under 60 procent av det nationella inkomstmedeltalet) till 8, 12, 14, 19 och till 22 procent (med ett medeltal på 18 procent i hela EU). Även om man beaktar att den genomsnittliga BNP-ökningen varit 2,5 procent uppgår fortfarande fattigdomen och den sociala utslagningen till höga nivåer.
Figueiredos betänkande samlar ett antal beaktanden som åtgärder för att bekämpa den sociala utslagningen. Jag vill insistera på två eller tre av dessa. Det första är utvecklingen av en integrerande arbetsmarknad och främjandet av syselsättning som en rättighet och möjlighet för alla, en åtgärd som ibland innebär att man måste fatta beslut som kan ifrågasättas av några, som i Spanien. Det är däri den sociala dialogen får sin betydelse, dvs. den sociala dialogen på riktigt, den med ömsesidiga eftergifter, den dialog som utgår just från det ordet betyder.
Utan tvivel är sysselsättning den första formen för integration. Man bör också satsa på utbildning och ny teknik, så att inte teknisk analfabetism uppstår, och framför allt en integrerad och mångfacetterad strategisk inriktning, jämställdhet mellan könen, utbildning och god miljöpraxis, samt en förbättring av socialbidragen. Naturligtvis - herr talman, jag avslutar med det - med en gemensam insats. Jag håller med om att detta skall genomföras på så låg nivå som möjligt, men jag vill också säga att förmodligen är nämnda genomförande i överensstämmelse med impulsartade insatser, med insatser som utvecklats av andra förvaltningar.
. (EL) Herr talman! Jag skulle särskilt vilja lovorda Figueiredo samt såväl utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och idrott som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor som har medverkat till betänkandets slutgiltiga text. I diskussionen framkom tydligt betydelsen av samordning mellan de tre huvudsakliga politikområdena, nämligen den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken. Det som framkom var alltså behovet av balans mellan dessa tre likvärdiga politikområden vilket är nödvändigt för balanserade resultat i alla länder, däribland inom Europeiska unionen. Vidare framlades två viktiga politiska frågor i diskussionen. Kan och bör Europeiska unionen delta i, samordna eller föreslå politiska åtgärder som rör utslagning och fattigdom?
Givetvis har det redan berörts av två eller tre parlamentsledamöter hur fattigdom och utslagning numera definieras och naturligtvis finns en stor skillnad i förhållande till fattigdomen i tredje världen. I Europa talar vi om en relativ fattigdom, men trots detta bör vi inte glömma att antalet människor som riskerar att närma sig fattigdomsgränsen överstiger 65 miljoner i Europa och vi bör heller inte glömma den mer omfattande frågan om utestängning vilken bestäms av nya behov som även har att göra med informationssamhället.
Vi är alltså överens om både definitionen och om den komplicerade frågan om indikatorer och går vidare till nästa fråga som gäller huruvida Europeiska unionen bör agera. Jag tror att det har blivit tydligt, kanske mer än någon gång tidigare, både med resultatet från Nice och från Barcelona, att aspekten socialpolitik numera rör den europeiska politiken och att en utvärdering av den europeiska ekonomiska politikens följder inom det sociala området är nödvändig. Det är första gången - vilket jag därför anser är värt att understryka - som vi på europeisk nivå har en samarbetsplan och ett försök till samarbete i frågor om fattigdom och utslagning.
Den andra frågan är om Europeiska unionen kan genomföra detta. Om detta kan ske genom fördragen och genom åtskillnad av ansvar på europeisk och på nationell nivå. Jag anser att vi bör vara både tydliga och försiktiga. Naturligtvis är det också en fråga om subsidiaritet. Givetvis decentraliseras socialpolitiken alltmer och den bedrivs i alla länder på kommunal, regional och statlig nivå. Det är emellertid säkert att genom tillämpning av den öppna samordningsmetoden med vilken rättsliga ramar inte är nödvändiga har vi redan de första viktiga resultaten. Länder som aldrig har haft nationella handlingsplaner lägger nu fram organiserade nationella handlingsplaner. Mycket goda erfarenheter från länder som redan har tillämpat program överförs till alla länder. Vi har ett betydande samarbete i fråga om indikatorerna och även ett betydande samarbete när det gäller de metoder som rör tillämpning av dessa planer. Jag anser att ni bidrar särskilt med ert betänkande och det finns vissa punkter som jag anser är de viktigaste och vilka jag instämmer helt i och jag anser att det bör vara dessa punkter som skall tas upp vid rundabordsdiskussionen som organiseras i oktober under perioden för det danska ordförandeskapet.
Det är således mycket viktigt att den offentliga diskussionen om fattigdomen sker öppet och under former som medger större delaktighet och medverkan av de berörda själva och inte bara av parlamenten och arbetsmarknadens parter. En stor betydelse har utvärderingen efter genomförandet av varje program. De kvantitativa målen är nödvändiga på nationell nivå och det är mycket viktigt att åtskillnad görs beträffande ansvaret på nationell, regional och lokal nivå när det gäller de nationella handlingsplanerna och, naturligtvis, har budgeten och förbindelsen mellan å ena sidan finansiella villkor och resurser och å andra sidan föreslagen politik och föreslagna åtgärder stor betydelse.
Under perioden för det danska ordförandeskapet skall därför en utvärdering ske av de hittills genomförda nationella handlingsplanerna rörande fattigdom och diskussion skall hållas om förberedelserna för det kommande arbetet vid - jag upprepar - rundabordsdiskussionen i oktober. Det är också dessa frågor vi bör rikta vår uppmärksamhet mot så att vi kan få mycket mer betydelsefulla resultat när det gäller andra generationens nationella handlingsplaner. Eftersom det begärdes efter detta betänkande att kommissionen skulle aktiveras skulle jag slutligen vilja påminna om att, sedan oktober förra året då kommissionens meddelande presenterades för parlamentet, har man antagit såväl den gemensamma rapporten om sysselsättning inom den sociala sektorn som presenterades i Laeken som programmet om social utslagning i samarbete med parlamentet, ett mycket konkret program som åt medlemsstaterna tillhandahåller verktyg för utveckling av handlingsplaner rörande frågor om social utslagning.
Jag anser att det är mycket viktigt att hänvisa till att vi har gått vidare och utvidgat förfarandet till alla kandidatländerna och att vi nu undertecknar handlingsplaner mot utslagning med alla kandidatländerna så att de efter anslutningen helt skall kunna inordnas i aktuella förfaranden och naturligtvis skall jag framhålla det mycket betydelsefulla arbete om frågan med indikatorerna som har utförts och som skall fortsätta under det andra halvåret till följd av att de första 18 indikatorerna antogs vid toppmötet i Laeken i december förra året.
Jag skulle vilja återkomma till de diskussioner som upprepade gånger har genomförts med ert utskott om den stora betydelsen av indikatorerna på det sociala området när det gäller all politik som bedrivs av Europeiska unionen och den stora betydelsen av de sociala indikatorerna vid rådets vårmöte och att de i viss grad också avgör de slutgiltiga ekonomiska besluten i alla länder.
Tack så mycket, fru kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0186/2002) av Stockmann för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari 1993 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (KOM(2001) 335 - C5-0277/2001 - 2001/0140(COD)).
Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Det blir allt mer rörelse på den europeiska himlen, till fromma för den europeiska luftfartspolitiken. Följderna för luftfartsbranschen efter den 11 september tycks ha övervunnits, återigen utgår man från årliga tillväxtsiffror på upp till 5 procent; det betyder att luftfartstrafiken kommer att fördubblas till 2015. Vårt politiska svar på denna utmaning är å ena sidan skapandet av ett enhetligt europeiskt luftrum, å andra sidan behöver vi större kapaciteter på de överbelastade flygplatserna. Det krävs alltså ytterligare infrastruktur för flygplatserna, och trots detta kan ingen på allvar föreställa sig att vi skulle fördubbla till exempel antalet rullband till 2015. Därför måste vi skapa ytterligare kapaciteter. Den avgörande vägen dit består i ett optimalt system för fördelning av ankomst- och avgångstider, så kallade slots, för överbelastade flygplatser. Förordningen om detta från 1993 kommer inte att klara de aktuella utmaningarna, och den tillämpades heller inte enhetligt av medlemsstaterna eftersom den inte var exakt. Den gav ingen garanti för en rättvis och öppen fördelning av tider, missgynnade nya aktörer och tillät en felaktig utveckling, som t.ex. handel på den grå marknaden. Kommissionens förslag till nya regler för fördelning av ankomst- och avgångstider är ett nödvändigt första steg. Den slutgiltiga regleringen får utvecklas ur kommande års diskussioner.
Även om dagens steg för många tycks innebära huvudsakligen tekniska detaljförbättringar mot den gamla förordningen, får den samtidigt politiska följder som är nödvändiga ur en ordningspolitisk synvinkel och som många uppfattar som mycket omfattande. Här vill jag passa på och tacka mina kolleger för deras goda och fokuserade samarbete i utskottet. Trots enskilda olika åsikter har vi lyckats fokusera på balansen i regelverket som helhet. Våra förbättringar av kommissionens förslag syftar till att precisera kommissionens dokument, att skapa enhetliga europeiska kriterier för att få status som samordnande flygplats, att fortsätta stärka samordnarens oberoende och befogenheter, att behålla flexibiliteten och tryggheten i planeringen för de etablerade flygbolagen och att stimulera flexibiliteten och möjligheten att nå ut på marknaden för nya aktörer.
Jag har några kommentarer om de enskilda punkterna. Den viktigaste punkten i förordningen är den nya definitionen av ankomst- och avgångstider som nyttjanderätt. Dessa ankomst- och avgångstider är alltså varken flygbolagens eller flygplatsernas egendom, utan en allmän egendom. Utskottet har dessutom slagit fast att hela den infrastruktur som flygplatsen behöver för flygtrafiken omfattas av definitionen nyttjanderätt. För första gången har vi rett ut sambandet mellan s.k. airway slots och s.k. airport slots för att i framtiden bereda vägen för en bättre samordning mellan dessa två.
För det andra något som är okontroversiellt men därmed inte utan betydelse: Vi har stärkt samordnarens ställning ytterligare. Vi har till exempel befriat samordnaren från ersättningsskyldighet, och jag tror att detta är en ren nödvändighet för att bevara hans eller hennes oberoende. Vi har tydligare definierat samordnarens befogenheter gentemot samordningskommittén genom rätten att dra tillbaka dessa ankomst- och avgångstider om flygbolaget inte sköter sin informationsplikt och rätten att jämföra de egna uppgifterna med andra samordnare och förmedlare av flygtider i syfte att avslöja oegentligheter i tidtabellerna.
För det tredje: Vi bör diskutera de etablerade flygbolagens rättmätiga intressen. Tvärt emot kommissionens förslag är vi för en fortsatt möjlighet till omläggning av ankomst- och avgångstider (s.k. retiming) för att tidtabellerna stegvis skall kunna optimeras. Vi har utvidgat undantagen för principen om att tiden går förlorad om den inte används (use it or lose it) för att kunna stoppa händelser likande det som skedde den 11 september, och vi har tagit tillbaka kommissionens förslag om att knyta en ?Grossvaterrecht? (?hävdvunnen rättighet?) till flygplansstorleken eftersom vi tror att bolagen behöver mer flexibilitet. Detta är bra såväl ur en ekonomisk som ekologisk synvinkel. Något annat hade förmodligen varit kontraproduktivt.
För det fjärde: De nya flygbolagens berättigade intressen. Kommissionens definition av nya aktörer föll visserligen inte många av de etablerade flygbolagen på läppen, men vi anser att den i princip är riktig. Det finns nämligen en grundläggande motsättning mellan den koncentrationsprocess som skall beaktas i flygtrafiken och den konkurrens som vi genom liberaliseringen egentligen vill ha på de olika sträckorna. För att ytterligare stärka de nya aktörerna har vi preciserat definitionen och gjort det lättare för dem att få tillgång till överföring och utbyte av tiderna.
För det femte: Där det finns tydliga regler måste det även finnas sanktionsmöjligheter. Vi har beslutat att missbruk skall leda till att ankomst- och avgångstider dras in efter en varning. Medlemsstaterna kan även utfärda böter.
Låt mig avslutningsvis måla upp ett litet framtidsperspektiv. Många medlemmar i utskottet har önskat en grundläggande nyreglering så snart som möjligt. Det kan jag förstå. För behovet av förnyelse är inte mättat i och med dagens första steg. Men ändå, först och främst krävs det en utvärdering av effekterna av nuvarande förordning, för luftfartsmarknaden är ett mycket känsligt område som samtidigt har stor ekonomisk betydelse. Därför är det olämpligt med förhastade åtgärder. Vi har ju också tid, och vi behöver tid för att nå en omfattande samstämmighet mellan huvudaktörerna inom luftfarten. I och med den studie som kommissionen fick i uppdrag att genomföra om modellen för fördelning av avgångs- och ankomsttider har kommissionen intensifierat men inte på långa vägar avslutat processen för att nå samstämmighet.
Tyvärr var det inte möjligt att i förordningen om fördelning av avgångs- och ankomsttider förankra försöket att integrera luftfarten i den logik som optimeringen av den totala trafiken följer. Det är synd, men vi bör ändå hålla denna aspekt i minnet under kommande lagstiftning. Jag hoppas att betänkandet får en lika stor majoritet i plenum i morgon som det fick i utskottet.
Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka föredraganden Stockmann för att han träffade mig och anordnade seminariet i december förra året i Bryssel. Det stod då klart att alla sidor av industrin, inklusive små och stora flygbolag, gav sitt fullständiga stöd till förordning (EG) nr 95/93, med andra ord den tekniska översynen, men ansåg att en ändring av reglerna för marknadstillträde i detta skede var förhastad, och att konsekvenserna inte hade övervägts.
Detta förslag är både komplext och omtvistat. Det är uppenbart att det finns en klyfta mellan oss i fråga om vissa av de centrala punkterna. Det är den fråga där man försöker ta itu med dessa förslag, definitionen av ankomst- och avgångstider, frågor om marknadstillträde, överförande av ankomst- och avgångstider och nytillträdande lufttrafikföretag etc., som borde ha övervägts under en andra fas. Jag skall belysa några av de särskilda svårigheterna senare.
Att införa dessa faktorer vore inte bara onödigt under den första fasen, utan vissa av dem skulle också minska den välbehövliga flexibilitet som systemet kräver. De ändringsförslag som ursprungligen lades fram av mig själv och några av mina kolleger var avsedda att bevara och öka flexibiliteten hos det system som alla flygbolag för närvarande använder, vilket fungerar till fördel för passagerarna. Att avskaffa dessa rättigheter, vilket kommissionen föreslagit, skulle få en avsevärd negativ inverkan på systemet, och bryta ned det.
Jag har tillsammans med andra kolleger åter lagt fram tre ändringsförslag, som kommer att läggas fram för omröstning i morgon. Dessa ändringsförslag handlar om förfarandet med fördelning av ankomst- och avgångstider, och utbyte av ankomst- och avgångstider lufttrafikföretagen emellan. Jag hoppas att kammaren kommer att ge dessa ändringsförslag sitt stöd.
Rent allmänt är det bra att påminna kommissionen om att Europeiska unionen inte enskilt kan besluta om definitionen och användandet av ankomst- och avgångstider. Ankomst- och avgångstiderna är samordnade på 168 flygplatser världen över, och många lufttrafikföretag i tredje länder är verksamma i Europa. Alla eventuella ändringar av definitionen och användandet skulle behöva fastställas på internationell nivå för att inte orsaka kaos. Detta nämns inte i kommissionens förslag.
Från början tog jag medvetet inte upp frågan om ägande av ankomst- och avgångstider, inte minst eftersom det är en mycket omtvistad fråga, som jag tror kommer att stöta på allvarliga rättsliga utmaningar. Men vilket argument man än har, anser jag att det är naivt att säga att kommissionens åsikt att ankomst- och avgångstider hör till folket är bisarr. Kommissionen kanske anser att den borde äga dessa tider på folkets vägnar. Faktum är att ägandet av ankomst- och avgångstider borde fastställas genom överenskommelser mellan parterna.
Detta leder mig till min slutliga kommentar. Jag anser att en ankomst- och avgångstid är en vara som man borde handla med om nödvändigt. Den åsikten delas av AEA, IATA och fjorton medlemsstater, som erkänner den framtida bristen på flygplatskapacitet inom EU.
Jag motsätter mig också bestämt den myt som vidmakthålls om att det bara är de stora flygbolagen som drar nytta av detta. Så är inte fallet. Detta har bevisats av det faktum att British Airways andel av ankomst- och avgångstiderna på Heathrow har minskat sedan handel i andra hand inleddes för över tio år sedan. Konsumenternas valmöjligheter har drastiskt förbättrats.
Vi behöver ett förslag som kommer att ge en öppnare, mer praktisk, effektiv och verklig reglering av ankomst- och avgångstider, ett förslag som inte skadar flygindustrins legitima intressen. Detta förslag är tyvärr inte det rätta.
Kommissionär, kolleger! På min grupps vägnar vill jag tacka Stockmann för en god och expertmässig beredning av betänkandet. En omsorgsfull koordinering av ankomst- och avgångstiderna är väsentlig för att förbättra flygplatsernas effektivitet och säkerhet. Tiderna är också ekonomiskt ytterst viktiga för lufttrafikföretag. Vår grupp stöder föredragandens strävan att förstärka de centrala elementen i förslaget: en oavhängig koordinator, företräde för nya företagare samt ankomst- och avgångstidernas rättsställning med avseende på nyttjanderätten.
En så flexibel fördelning som möjligt av ankomst- och avgångstiderna är viktig bland annat för företag som idkar utrikeshandel. Medlemsstaternas rätt att begränsa etablerade rättigheter till förmån för luftfarkoster som fyller minimikraven på storlek är inte ändamålsenlig. Åsidosättandet av mindre flygplan kan leda till att exempelvis flygtrafiken från en liten stat till en annan medlemsstat försvåras.
Vår grupp har gjort två ändringsförslag. Avsikten med ändring 56 är att klarlägga kommissionens förslag om fördelning av ankomst- och avgångstider för nya företagare. I ändringen behålls företrädet för nya företagare men samtidigt understryks att företrädet beror på omfattningen av de begärda ankomst- och avgångstiderna. Jag är av den uppfattningen att ändringsförslag 45 försvagar nya företagares ställning. Jag ställer alltså frågan: vad är kommissionens inställning till förslaget?
Kommissionen har vidtagit åtgärder för att undvika stockningar vid flygplatser. Avsikten med de nya marknadsmekanismerna är att bättre anpassa efterfrågan och utbudet på nya ankomst- och avgångstider. Under de senaste åren har det emellertid gått trögt med att finna långfristiga lösningar. Med ändringsförslag 57 vill vår grupp att kommissionen förbinder sig att få fram ett mer väl underbyggt förslag till ankomst- och avgångstider. Åsikten i vår grupp är att det nuvarande systemet bör förnyas radikalt. Jämfört med den nuvarande situationen bör inträde på marknaden med ankomst- och avgångstider utökas.
När hon tillträdde gjorde kommissionär De Palacio situationen inom luftfarten till en av sina viktigaste prioriteter. Nu - halvvägs igenom den här kommissionens mandatperiod - visar det sig också i praktiken. Det här förslaget är ett i en lång rad. Problemen inom luftfarten förekommer både i luftrummet och på flygplatserna. Det verkar som om problemen är mindre på marken än uppe i luften men jag tror att skenet bedrar.
Önskemålet att ompröva tilldelningen av ankomst- och avgångstider har funnits länge i parlamentet. Det otydliga sätt på vilket de här rättigheterna hittills har ?tilldelats? flygbolagen ger upphov till fler frågor än det ger svar. För övrigt berör det nu just det knepiga i det här förslaget. Nämligen frågan om rättigheter till ankomst- och avgångstider är en ?egendom? eller ?utnyttjanderätt?. Jag anser att det är det senare som gäller, med tanke på flygplatsernas offentliga karaktär. Om det råder enhällighet om det så tycker jag inte att det finns något skäl att i det här skedet ännu inte besluta om en ändring av spelreglerna. Om vi måste vänta tills alla tycker lika så kan ett beslut låta vänta på sig väldigt länge.
En viktig sak med det här förslaget är möjligheterna för nykomlingar på marknaden. För att marknaden skall fungera väl är det nödvändigt att de får chansen att gå med. I det sammanhanget måste vi dock komma ihåg att det måste fortsätta att finnas ett kvalitativt bra nätverk. Det skall politiken vara inriktad på. Tilldelningen av ankomst- och avgångstider får därför inte resultera i att nykomlingar endast får ankomst- och avgångstider som ingen annan vill ha. En bra blandning av ansökningar från nuvarande leverantörer och nykomlingar behövs verkligen.
Det betyder, herr talman, att vi till största delen kan instämma i betänkandet av Stockmann såsom det lagts fram av utskottet för regionalpolitik och transport. Vi skall därför ge det vårt stöd.
Ärade herr talman, ärade fru vice ordförande, kära kolleger! Även jag välkomnar på min grupps vägnar Stockmanns betänkande, ett utmärkt betänkande som verkligen går på djupet. Låt mig tala för majoriteten av min grupp och förklara att min kollega Foster, som jag uppskattar mycket, i kväll har företrätt en minoritet i vår partigrupp. I likhet med utskottet, stöder en majoritet av gruppen kommissionens förslag att nu verkligen reda ut flygtidsfördelningens rättsliga natur och en gång för alla förklara att den kommersiella handeln med flygtider mellan olika flygbolag är och förblir illegal. Ankomst- och avgångstider som nyttjanderätt är varken flygbolagens eller flygplatsernas egendom. De har enbart en servicefunktion. De ligger till grund för ett effektivt, ekonomiskt och miljövänligt nyttjande av luftrummet. Sålunda kommer min grupp att avvisa Fosters tre ändringsförslag i morgon, eftersom vi menar att kommissionen har helt rätt.
För det andra menar jag att omorganisationen av förordningen bidrar till att göra reglerna för fördelningen av avgångs- och ankomsttider mer öppna och konkurrensinriktade. Nuvarande flyglinjers ?Grossvaterrechte? (hävdvunna rättigheter) skall givetvis behållas, men bara delvis. Vi behöver konkurrens, och jag hoppas att mina brittiska kolleger håller med om det. Vi behöver konkurrens, och därmed behöver vi även nya ankomst- och avgångstider för nya flygbolag, så att konkurrensen inom luftfarten kan organiseras bättre till fördel för passagerarna.
Slutligen stärks samordnarnas funktion och oberoende. Därigenom skall även möjligheten förstärkas att dra tillbaka outnyttjade avgångs- och ankomsttider för de hittillsvarande flygbolagen och fördela dessa på andra flygbolag så att luftrummet både ekonomiskt och miljömässigt sett kan utnyttjas mer effektivt än hittills. Detta är vår målsättning.
Herr talman, fru vice ordförande, tillåt mig avslutningsvis ännu en gång understryka att jag hoppas att även rådet skall ta ett stort och viktigt steg framåt under det spanska ordförandeskapet i juni. Vi har gjort läxan. Visserligen har vi kommit upp med 52 ändringsförslag i utskottet, men dessa ändringsförslag är till för att precisera. Jag hoppas att kommissionen kan gå emot sin natur och godkänna huvuddelen av våra ändringsförslag.
I alla händelser lägger jag vikt vid att rådet fattar ett snabbt beslut. Det är för flygbolagens skull som vi vill att förordningen för avgångs- och ankomsttider skall ses över snabbt. Flygbolagen har fått problem på grund av den allmänna ekonomiska nedgången och händelserna den 11 september. Vi menar att såväl flygbolagen och flygplatserna som passagerarna tjänar på en översyn av förordningen. Därför ber vi om stöd för Stockmanns betänkande.
Herr talman, de Palacio, kolleger! Luftfartsbranschen är ett exempel på den nationella själviskhetens sammanbrott. Ingen kan ju påstå att han äger himlen. Avregleringen av luftfartsbranschen möjliggör fri rörlighet för både gods och människor, någon kan till och med, liksom jag, finna en egen flygvärdinna i flygplanet. Genom att behärska ankomst- och avgångstider kan vi befrämja konkurrensen. Enligt min mening har Stockmann med sin innovativa förmåga lyckats balansera de förhärskande stora flygbolagens ställning med de nya dynamiska bolagens behov på ett utomordentligt sätt. Konsumenterna och näringslivet drar stor nytta av en dylik utveckling, både i form av lägre priser och nya tjänster.
I det här skedet har kommissionen försett oss med ett lite större och mera omfattande förslag än det ursprungliga, men inom den snabbt avancerande luftfartsbranschen kan man inte stanna och vänta i åratal; därför understöder jag varmt den inslagna linjen. Det avgörande för marknaden är att den öppnas för nya företagare och det är mer än skäligt att de får hälften av nya lediga ankomst- och avgångstider. Dessa bör utdelas rättvist även åt utländska bolag. Till vilket pris som helst bör man kapa vingarna av protektionismen. Goda flygförbindelser har ett värde i sig men nationella flygbolag får inte sko sig på dem. Monopolen är den fattiges värsta fiende, skattebetalarnas plånböcker tål helt enkelt inte fler händelser av typ Sabena.
Det följande steget är att åstadkomma en transatlantisk flygdomän och upphöra med de bilaterala fördragen mellan EU:s medlemsstater och USA. Den nuvarande kutymen gynnar amerikanerna på ett upprörande sätt och jag väntar mig att kommissionen agerar snabbt så fort domstolen avgett sitt domslut i frågan.
Det finns ännu mycket inom luftfartsbranschen som kunde effektiveras, det kunde vi även här i Europaparlamentet göra och därför avslutar jag också mitt inlägg här.
Herr talman! Jag kommer till denna debatt såsom före detta ordförande för kommittén för avreglering av den europeiska lufttrafiken, med handels- och industriministeriet och det nationella konsumentrådet i början av 1990-talet, som tillsattes av Norman Tebbitt. Vi ansåg att regeln med ?open skies? var en mycket komplicerad fråga. Jag har också varit direktör för Storbritanniens andra största flygbolag.
Det bekymrar mig också att behöva tala om för er att jag lämnade London kl. 13.00 i eftermiddags och var här kl. 21.00 i kväll. Detta beror på att det finns ett fullständigt monopol på denna linje till och från London. Det är inte skälet till att jag ville tala, även om jag vidtar åtgärder när det gäller det som regelbundet händer mig och mina andra kolleger från den engelska gruppen när vi flyger från London till Strasbourg.
Det är viktigt med en avreglering och med konkurrens, och i Stockmanns betänkande, vars utmärkta skuggföredragande varit min kollega Foster, har vi uppnått något slags jämvikt. Det är också viktigt att förstå att även om vi vill öppna upp omständigheterna snabbt och avreglera förhållandena snabbt och införa konkurrens, så kräver flygindustrin stora investeringar. Att starta ett flygbolag är därför inte samma sak som att starta ett taxiföretag. Jag talar i egenskap av någon som startat två flygbolag.
Därför måste vi akta oss för att destabilisera den europeiska flygindustrin, liksom reformerna i USA, där hela den amerikanska flygindustrin drabbades av panik. Vi måste akta oss för att destabilisera den genom att gå för snabbt framåt utan att ha industrin med oss. Att kunna göra detta kräver stora finansiella investeringar och kapitalinvesteringar, och jag skulle vilja be kommissionären att vara försiktig när hon genomför några av dessa förslag.
. (ES) Herr talman, ledamöter! De nuvarande reglerna om ankomst- och avgångstider har fungerat relativt väl, om man tänker på det ökade tryck den ökande lufttrafiken har medfört för systemet. Men jag säger bara ?relativt? eftersom verkligheten är att studier och klagomål visar att det tyvärr vid många tillfällen föreligger en brist på total öppenhet i funktion, fördelning och utveckling av användningen av dessa ankomst- och avgångstider. Dessutom har tolkningen av de nuvarande reglerna i de olika medlemsstaterna inte varit långtifrån enhetlig. Därför beslutade kommissionen den 20 juni 2001 att revidera alla normer och lägga upp en plan i två etapper. Jag måste säga att allt detta dessutom överensstämmer med det som sagts och upprepats vid olika tillfällen här i parlamentet.
Om man talar om de etapper som planeras i denna reform har den första till syfte att förtydliga de olika bestämmelserna i förordningen som, då den tillämpats, visat brister som lett till skilda tolkningar i olika medlemsstater i Europeiska unionen. Det handlar dessutom om att lösa ett antal tekniska brister som flygbolagen, flygplatserna och olika aktörer själva uppmärksammat oss på. Slutligen har flera av ledamöterna uppmärksammat något mycket speciellt, dvs. behovet att definiera vad som är en ankomst- och avgångstid. Vi väljer helt klart att definiera dem som en nyttjanderätt.
Vi bör dock veta att det är oerhört viktigt om vi vill uppnå en rättslig säkerhet och komma ur den nuvarande situationen där inget finns. Det finns ingen konkret definition av vad ankomst- och avgångstider är. Ledamöter! Hur skall vi kunna fastställa en äganderätt? Det finns tider för att lyfta, för att landa men också för att flyga över. Det finns ingen äganderätt, det som finns är nyttjanderätter till en allmän egendom, dvs. luftrummet. Nyttjanderätten är möjligheten att lyfta och landa förutom det som är flygplatsernas förmåner eller stöd och hjälp till flygtrafiken vid överflygningszoner som ges från olika platser.
Om detta är den första etappen, som i huvudsak är teknisk - och jag tackar Deva som säger att vi nått en bra balans, jag anser att det är det vi gör - är den andra etappen revideringen av möjligheterna att fördela ankomst- och avgångstider genom att införa öppna marknadsmekanismer som inte är diskriminerande. Naturligtvis kommer vi att göra det försiktigt, med aktsamhet, för att undvika alla överdrivna eller besvärliga krockar för vår flygsektor.
Det vi vill är att konsolidera vår europeiska flygsektor. Vi försöker inte på något sätt försvaga den. Men i väntan på detta andra förslag - för vilket vi förbereder studier som rättfärdigar och garanterar att denna krock inte skall uppstå -, måste den nuvarande situationen stå klar. Med detta i åtanke försöker förslaget garantera maximal effektivitet i användningen av knappa resurser som ankomst- och avgångstider och säkerställa en enhetlig tolkning av regeln samt att förordningen tillämpas, och därmed också ger rättslig säkerhet. Förslaget inför därför effektiva och öppna förfaranden och ett sanktionssystem som gör det möjligt att uppnå maximal effektivitet, utan att för den skull ändra systemet för erhållna rättigheter.
Jag vill tacka detta parlament, särskilt Stockmann, för det arbete som lagts ned - hela tiden på ett konstruktivt sätt - och för hans engagemang. Vi tycker särskilt mycket om det taktfulla och pragmatiska upplägget. Vi anser att av de 57 ändringsförslag som lagts fram ger den större delen av dessa (totalt 35) tydlighet och mer effektivitet till förslaget. Därför kan kommissionen acceptera dem, med ändringar i vissa fall. Däremot avvisar vi de andra 22, som jag kortfattat kommer att tala om.
För det första ändringsförslagen 53, 54 och 55, som på ett mycket betydande sätt skulle kunna påverka balansen i förslaget, i så betydelsefulla punkter som förbudet att skapa en svart marknad genom falska byten, samt de som handlar om sanktioner. Dessutom har dessa ändringsförslag inte antagits av utskottet för regionalpolitik, transport och turism och kommissionen avvisar dem å det bestämdaste. För det andra ändringsförslagen 1, 7, 18 och 28, som på ett betydande sätt skulle ändra de balanserade målen i det förslag vi lägger i dag. Ändringsförslag 8 fråntar samordnaren allt ansvar, trots större skyldigheter och befogenheter, och kan därför inte räkna med kommissionens stöd.
Vi skulle däremot kunna acceptera ändringsförslag 48 med redaktionella ändringar för att garantera att samordnarna är underställda ansvar vid grov oaktsamhet eller uppsåt.
Ändringsförslag 20 är inte förenligt med definitionen av ankomst- och avgångstider och förbiser behovet att det alltid skall göras en analys av kapaciteten innan man tvingar fram en samordning av ankomst- och avgångstider. Därför bör det också avvisas.
Kommissionen anser att ändringsförslag 23 är alltför vidsträckt och delar det inte. Detsamma kan vi säga om ändringsförslag 25 som frångår förfarandereglerna, som är ett operativt krav för samordningskommittén om man vill säkra öppenheten. Därför avvisas båda två. Detsamma gäller ändringsförslag 33 och 34, om man undantar hänvisningen till riktlinjerna på gemenskapsnivå.
Dessutom måste man avvisa ändringsförslag 35 och 43 eftersom de på ett negativt sätt inverkar på redan erkänd gemenskapsrätt om förbindelselinjer och förvaltningsmyndigheternas skyldigheter.
Jag skulle vilja tillägga att ändringsförslag 57 som Pohjamo tidigare talade om inför en frist som är omöjlig att uppfylla. Kommissionen har precis påbörjat urvalsförfarandet av en expert som skall lämna sin rapport som vi får tidigast sommaren 2003. Kommissionen har lovat att rådfråga flygtransportsektorn och medlemsstaterna om resultaten av en studie om marknadssystemet för fördelning av ankomst- och avgångstider innan man går vidare med ett nytt lagstiftningsförslag om denna fråga.
Avslutningsvis anser vi att ändringsförslagen 2, 15, 26, 38, 45, 46 och 50 är antingen överflödiga eller osammanhängande i förhållande till internationell praxis att fördela ankomst- och avgångstider. Vi kan därför inte acceptera dem.
Ledamöter! Jag vill säga att jag håller med Jarzembowski i det han sagt om brådskan. Jag hoppas att rådet kan fatta ett beslut vid nästa möte, även om jag tror att det blir svårt, med tanke på de tekniska arbetenas utveckling.
Hur som helst vill jag tacka för era bidrag och ert arbete och särskilt nämna Stockmann som gjort ett oerhört arbete. Jag hoppas att ni i morgon mer er röst stöder kommissionens förslag.
Tack så mycket, fru kommissionär!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0187/2002) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av en europeisk sjösäkerhetsbyrå (15121/1/2001 - C5-0115/2002 - 2000/0327(COD)) (föredragande: Mastorakis).
. (EL) Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag tror att vi i dag avslutar det parlamentariska förfarandet om inrättandet av en europeisk sjösäkerhetsbyrå med uppfattningen att de tre berörda parterna, nämligen parlamentet, rådet och kommissionen har samarbetat bra med det gemensamma målet att så snabbt som möjligt slutföra förfarandet. All deras personal som har deltagit är värda lovord. Jag påminner om att med slutförandet av den första behandlingen i juni förra året antog vårt parlament 17 ändringsförslag med vilka parlamentet huvudsakligen eftersträvade att stärka byråns oberoende ställning i förhållande till kommissionen, att utöka styrelsens befogenheter, att ge medlemsstaterna möjligheter att begära teknisk hjälp av byrån i vissa fall samt införa bestämmelser om bedrägeribekämpning. Vad gäller styrelsens sammansättning avsade sig Europaparlamentet eget deltagande och ansåg att kriteriet för utnämning till styrelseledamot bör vara erfarenhet av sjösäkerhetsfrågor. Dessutom begärde parlamentet att den särskilda utvärderingen av byråns verksamhet skall utföras av utomstående experter.
I sin gemensamma ståndpunkt godkände rådet de ändringar från Europaparlamentet som rör möjlighet för byrån att tillhandahålla hjälp till kandidatländerna utan att kommissionen uttryckligen anmodar byrån att göra detta, skyldighet för byrån att översända en rapport om besöken i medlemsstaterna inte bara till kommissionen utan även till den berörda medlemsstaten, kommissionens enbart rådgivande roll i samband med att styrelsen antar byråns arbetsprogram, skyldighet att utnämna ledamöter i styrelsen på grundval av den erfarenhet de har inom byråns verksamhetsområden, skyldighet för den verkställande direktören att besvara ansökningar om stöd från någon medlemsstat, utnämning eller avsättning av den verkställande direktören som skall genomföras av styrelsen medan kommissionen ges möjlighet att föreslå kandidater utan att skyldighet föreligger att välja någon av dem, samt bekämpning av bedrägeri.
Vissa av parlamentets ändringar införlivades delvis i den gemensamma ståndpunkten som exempelvis i bestämmelsen som avser styrelsens sammansättning där parlamentet beslutade att inte delta; slutligen kommer styrelsen att bestå av en företrädare för varje medlemsstat, fyra företrädare för kommissionen och fyra yrkesverksamma personer, utsedda av kommissionen. Vidare har rådet i bestämmelsen om det förberedande förfarandet i anslutning till arbetsprogrammet fastställt att den verkställande direktören skall lägga fram arbetsprogrammet för styrelsen efter att ha hört kommissionen och inte bara efter att det först har godkänts av kommissionen. Detta gäller också för de flesta bestämmelser som avser byråns budget samt de bestämmelser som avser utvärderingen av byråns arbete inom fem år efter att byråns verksamhet inletts.
Bland de nya inslag som rådet inför i förslaget till förordning framhålls följande: En omformulering av artikel 2 om byråns uppgifter som bidrar till större klarhet utan att ändra på innehållet, hänvisning till öppenhet och skydd av information, hänvisningen till byråns säte har strukits - jag kommer emellertid att ta upp det -, angivande av ett särskilt förfarande för godkännande av arbetsprogrammet i händelse av kommissionens avvikande mening, samtliga medlemsstater skall företrädas i styrelsen i vilken även yrkesverksamma personer (inte företrädare för olika sektorer) deltar utan rösträtt, möjlighet för styrelsen att behandla vissa frågor utan närvaro av de yrkesverksamma personerna i styrelsen samt utnämning eller avsättning av den verkställande direktören med fyra femtedels majoritet av de röstberättigade ledamöterna.
På grundval av det ovanstående kan vi konstatera att rådet helt eller delvis har beaktat ett ansenligt antal ändringsförslag från Europaparlamentet vid utarbetandet av sin gemensamma ståndpunkt och i det stora hela kvarhållit andan och målet med det ursprungliga förslaget, som är att lösa säkerhetsproblem i samband med sjötransporter och skapa ett skydd av havsmiljön.
Trots detta bör följande punkter i den gemensamma ståndpunkten uppmärksammas: Företrädarna för de olika yrkessektorerna har uteslutits och det föreslås att de skall ersättas med av kommissionen utsedda yrkesverksamma personer som saknar rösträtt och som dessutom, när det bedöms som ändamålsenligt, inte får delta i sammanträdena. Det förfarande som rådet inför för godkännande av byråns arbetsprogram i händelse av kommissionens ogillande, är besynnerligt. För att säkra jämvikten mellan de två institutionerna kräver man i den gemensamma ståndpunkten, i detta specifika fall, antingen två tredjedels majoritet av ledamöterna, som emellertid inbegriper företrädarna för kommissionen, eller enhällighet bland företrädarna för medlemsstaterna. På det här sättet garanteras jämvikten mellan rådet och kommissionen, även om själva beslutsförfarandet blir mera invecklat. Trots de här invändningarna finns det skäl att välkomna den gemensamma ståndpunkten då den nämligen går parlamentet till mötes i det som parlamentet ansett vara mer angeläget än någonting annat, nämligen frågan om att stärka säkerheten i samband med sjötransporterna och skydda havsmiljön. Vi anser att förslaget bör godkännas utan dröjsmål.
Slutligen beträffande sätet för den byrå som nu inrättas skulle jag önska ett beslut om att förlägga byrån till en stad med en stor och mycket gammal hamn, nära en modern flygplats med direkta flyglinjer till Europeiska unionens alla länder och samtidigt en stad med all den infrastruktur som krävs, belägen i ett land med en ö-värld, en flera tusen år gammal sjöfartshistoria och med världens främsta handelsflotta. Givetvis menar jag Luxemburg ...
Herr talman! Först och främst vill jag tacka Mastorakis i egenskap av föredragande. Jag anser att det arbete han utfört har varit seriöst, ansvarsfullt och dessutom har han klarat av att nå konsensus i utskottet, och gjort det möjligt att vi i dag vid detta sammanträde kan debattera och anta ett betänkande som verkade vara svårt och komplicerat och som man lyckats bena upp tack vara nämnda arbete. Jag anser att det uppnåtts på ett mycket förtjänstfullt sätt.
Herr talman! Om ni tillåter mig vill jag samtidigt å min grupps vägnar gratulera vice ordföranden. Om det är något som varit karakteristiskt för arbetet under dessa år tror jag nämligen att det återspeglas i detta betänkande. Det har varit en utmaning som uppkommit ur problem orsakade av de olyckor som skett vid de europeiska kusterna och en utmaning från den allmänna opinionen. Arbetet har utmynnat i att olika säkerhetsbyråer skapats (för närvarande ser vi skapandet av den maritima säkerhetsbyrån). Det är dessutom en delad utmaning som stöds av det parlamentariska utskottet. Jag tror dessutom att den stora förtjänsten består i att vice ordföranden i sitt arbete kan räkna med det parlamentariska utskottets förtroende som ger - om vi ser till hela förloppet de senaste tre åren - det stöd som er hantering och era projekt fått, trots att de många gånger varit konfliktfyllda och komplicerade.
Som sagt försöker vi, tillsammans med denna byrå, anta en av de många åtgärder kommissionen planerat för att ge ett svar på något den europeiska allmänna opinionen efterfrågar, dvs. sjösäkerhet. Och nu har vi en utmaning att nämnda byrå skall fungera effektivt och öppet, men att den inte skall fungera bara i två viktiga frågor - säkerhet för sjötransporter av passagerare och cabotage och skyddet av den marina miljön - utan också i de små detaljer eller områden som inte verkar vara så betydelsefulla som de stora frågorna, som fritidsnavigering - som t.ex. frågan om motordrivna mindre vattenfordon som bekymrar de europeiska medborgarna. Jag tror att byrån kan klara av att besvara dessa frågor.
Avslutningsvis tror jag att svaret måste komma snabbt så att såväl kommissionen som parlamentet visar att de är hör samman och att de klarar av att ge svar på de europeiska medborgarnas engagemang.
Herr talman! Jag skulle också vilja ge föredraganden mitt stöd, särskilt när det gäller hans rekommendation till kammaren om att vi skall stödja den gemensamma ståndpunkten om inrättandet av den europeiska sjösäkerhetsbyrån, om än med de viktiga reservationer som så tydligt angetts.
Jag skulle på socialistgruppens vägnar vilja tacka föredraganden för hans sätt att skickligt lotsa denna del av Erikapaketet genom parlamentet, och samtidigt hålla samman alla sidor. Det faktum att vi har fått en bättre produkt i slutet av processen än i början, är särskilt en hyllning av hans skicklighet. Detta är den slutliga delen av Erikapaketet, så vi borde också tacka kommissionären, som har arbetat obevekligt för att se till att katastrofer som Erikakatastrofen, och så många andra katastrofer i EU:s farvatten under senare år, inte inträffar igen.
Vi stiftade många nya lagar under 1980- och 1990-talet, men de genomfördes och följdes inte fullt ut. Jag hoppas att detta nya EU-initiativ, den europeiska sjösäkerhetsbyrån, kommer att samordna, övervaka och genomföra sjölagstiftningen. Jag hoppas att byrån om nödvändigt kommer att lägga fram nya förslag, men på ett öppet och insynsvänligt sätt. Vi hoppas alla att byrån kommer att arbeta tillsammans med oss i Europaparlamentet för att göra våra hav säkrare och skydda vår kustmiljö.
Alltför länge i Europa var sjölagstiftningen bättre anpassad för 1800-talet än 2000-talet. Jag hoppas att vi, genom att enas om att stödja kommissionärens rekommendation och den gemensamma ståndpunkten, kan bidra till att modernisera EU:s sjösäkerhet och få säkerhetslagar inom EU som vi alla kan vara stolta över, men beviset för detta kommer naturligtvis att vara att vi inte längre får uppleva förfärliga sjökatastrofer. Man kan aldrig uppnå en hundraprocentig säkerhet, men detta förslag kommer att göra mycket för att göra våra hav säkrare, rädda liv och skydda vår kustmiljö.
. (ES) Herr talman, ledamöter! Jag är mycket glad att kunna vara med i dag i denna debatt.
För det första vill jag gratulera Mastorakis för hans utmärkta arbete. Som han sade håller vi på att avsluta handläggningen eftersom ändringsförslagen 2, 4 och 5 accepteras av kommissionen. De förbättrar på ett tydligt sätt den text vi fick från rådet. Och inte bara kommissionen stöder dem. Motsvarande grupp i rådet har också uttryckt sitt stöd och sin beredvillighet att införliva dem och acceptera dem.
Därför skulle vi kunna avsluta ärendet och anta lagstiftningstexten om parlamentet, med dessa ändringsförslag, i morgon ger texten sitt stöd, som då kommer att antas av rådet vid nästa sammanträde.
Jag vill, precis som Ripoll och Watts sade för en stund sedan, säga att vi sedan ett och ett halvt år diskuterat sjösäkerheten. Vi har ställt upp utmaningar för oss och vi har samarbetat för att undvika att hemska händelser som förlisningen av Erika skall återupprepas. Händelser där inte bara människors liv varit i fara, utan där det också förekommit förorening av havet, med hemska konsekvenser för kustbefolkningen, för floran, faunan, och skyddet av miljön.
Av de sex initiativ som paketen Erika I och Erika II utgör är detta det femte. Det sjätte initiativet, som är det enda som återstår, och som är grundläggande, dvs. ökningen av stödgarantinivån och garantin vid oljeföroreningar diskuteras för närvarande i internationella sjöfartsorganisationen och vi hoppas att man når ett beslut som möjliggör en lösning av internationell karaktär, som den marina sektorn är, och att det inte tvingar oss tillbaka till ett europeiskt initiativ. En internationell lösning skulle vara mycket bättre.
Om man, som vi hoppas, uppnår detta inom ramen för den internationella sjöfartsorganisationen skulle det vara det sista initiativet i Erika I och Erika II-paketen och vi skulle då ha avslutat vårt arbete. Jag vill tacka alla ledamöter, särskilt de olika föredraganden som varit delaktiga i de olika förslagen - de fem - som vi diskuterat och arbetat med, men också hela kammaren och särskilt kommissionens tjänstemän, på generaldirektorat TREN. Tack vare deras engagemang, deras arbete, yrkeskunnighet och snabbhet har vi nått ända hit.
Jag vill också tacka rådet för att det en gång för alla accepterat att ge ett svar på det våra medborgare begär av oss, dvs. att vi skall ge dem en ram med större säkerhet, bättre skydd för den marina sektorn i allmänhet och mot föroreningar orsakade av oljeutsläpp i synnerhet. En hård verklighet har gjort det möjligt för oss att gå före i andra initiativ som kommer att bli till nytta för sjösäkerheten, förbättra sjöfarten och därmed den marina sektorn i allmänhet.
Tack så mycket. Med detta tror jag att det är mycket möjligt att vi kan avsluta Erikapaketet och att byrån kommer att sättas igång så fort som möjligt. Ledamöterna vet dock att det inte är vi som beslutar om placeringar. Vi hoppas att de kommer överens vid nästa Europeiska råd och att de då definitivt skall tala om var byrån skall lokaliseras - och det så fort som möjligt eftersom det är bråttom. Tack så mycket till föredraganden, Mastorakis. Tack så mycket, herr talman!
Tack, fru kommissionär!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
| sv |
Återupptagande av sessionen
Ärade ledamöter! Jag önskar er ett gott nytt år och förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet den 19 december 1997.
Justering av protokoll
Protokollet från den 19 december 1997 har delats ut.
Finns det några synpunkter?
(Protokollet justerades.)
Herr ordförande! Förra plenarsammanträdet inleddes med ett uttalande av flera ledamöter från olika politiska grupper som fördömde mordet på ett baskiskt kommunalråd, José Luis Caso, och samma vecka tog vi här emot, och vi applåderade här i kammaren, släktingarna till ett annat kommunalråd, Miguel Ángel Blanco, som också mördades några månader tidigare, efter 48 timmars kidnappning.
Herr ordförande! I fredags mördades José Ignacio Iruretagoyena, kommunalråd i Zarautz. Alla var basker, skyldiga till att ha valts i demokratiska val för att representera sitt folk, baskerna.
I andra delar av unionen har det under dessa dagar också begåtts terroristdåd, och av oss företrädare för de europeiska folken krävs inte bara ett fördömande, herr ordförande, utan också ett åtagande att ta initiativ till och driva på för en gemenskapspolitik i kampen mot terrorismen. Den viktigaste mänskliga rättigheten, rätten till liv, står på spel.
(Applåder)
Herr ordförande! Det är inte fråga om att insistera för mycket på ett ämne, men naturligtvis tvingar förlusten av ett människoliv - mordet på en förtroendevald, Iruretagoyena, förra veckan i Zarautz - oss i socialistgruppen att insistera på vårt avståndstagande från denna sorts gärningar och behovet av att det i Europa skapas en pacifistisk medvetenhet som hindrar att sådana gärningar återupprepar sig.
Det spanska folket har ett flertal gånger demonstrerat detta. Jag tror att resten av Europa stöder oss - och de europeiska regeringarna stöder oss också - i kampen mot terrorismen. Vi hoppas att dessa gärningar, som inte har något rättfärdigande, helt och hållet rycks upp med roten i det europeiska bygget.
(Applåder)
Herr ordförande, ledamöter! Det är smärtsamt att än en gång påbörja en av våra sammanträden med att med ordens makt påminna om att vi är emot vapnens makt, emot mordens makt.
Herr ordförande! Ännu en gång har intoleransen, våldet, fascismen tagit ett liv. Och det är alltid smärtsamt när ett liv rycks bort, men dessutom har man ryckt bort en förtroendevalds liv. Det är ett dubbelmord: ett mord på en person och ett mord på demokratin.
Men jag skulle nu vilja säga att i Baskien, i Euskadi, är en stor majoritet emot våldet, emot fascismen. En majoritet som är vittne till att man i Euskadi och i Spanien kan försvara alla idéer utifrån demokrati och samlevnad. Och man måste säga till minoriteten fascister att vi redan känner till detta sekels fascism, i skepnad av både höger och vänster, och att den inte lurar oss när den antar en nationalistisk skepnad.
Låt oss respektera viljan att försvara alla folks identitet, men med demokrati.
(Applåder)
Herr ordförande! Även jag vill, som representant för Baskien, Euskadi, först och främst visa min solidaritet med den mördade José Ignacio Iruretagoyenas familj och också mitt partis solidaritet med medlemmarna i Partido Popular, som den mördade Iruretagoyena tillhörde. Men denne folkvalde var, förutom att han tillhörde Partido Popular, en förtroendevald, vald av baskerna. Därför har ETA, förutom nedrigheten att mörda en person begått en annan, som består i att mörda en folkvald.
Ingen, inte ens ETA, kommer att kunna få folkets röst och vilja att tystna, vare sig med pistoler eller bomber. Därför skulle jag, förutom att visa vår solidaritet med kollegerna i Partido Popular och med familjen, avsluta med en hymn av hopp: att folkets röst, demokratin, friheten och och den mänskliga värdigheten slutligen skall kunna vinna över våldet, bomberna och pistolerna. Tack så mycket, herr ordförande.
(Applåder)
Herr ordförande! Gruppen Union för Europa ansluter sig till de uttalanden som våra spanska kolleger just gjort.
Vi delar deras sinnesrörelse och förtrytelse. Vi har hela tiden sagt, och vill nu upprepa, att ingen politisk fråga kan motivera mord, och självfallet ställer vi oss solidariska med de företrädare för folket och demokratin som nu brutalt dödats av dem som förnekar demokratins själva rötter, vilket Gutiérrez Diaz just erinrat om.
Jag ber er, herr ordförande, att framföra vårt djupaste deltagande till det baskiska folket och till offrets familj.
(Applåder)
Herr ordförande! Sedan vårt senaste möte har vi fått uppleva arresteringen av Zambias förre president Kenneth Kaunda och den ganska otäcka behandling han utsatts för.
Ett flertal regeringar har vädjat till Zambias regering att antingen frige eller ställa honom inför rätta, och för tillfället ser han ut att sväva i ovisshet. Jag skulle vilja be er överväga att skriva ett brev till Kaunda, där ni ger uttryck för det stöd han har i detta parlament, och även ett till de zambianska myndigheterna som uttycker samma oro som andra regeringar visat?
Tack, herr Wynn.
Arbetsplan
Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av ordförandekonferensen i enlighet med artikel 95 har delats ut.
De Vries har begärt ordet för ett inlägg.
Herr ordförande! Som vi alla vet så är Europeiska kommissionen politiskt ansvarig inför Europaparlamentet. Det är en mycket viktig del av det demokratiska förhållandet i unionen. Det är i ljuset av det förhållandet som jag skulle vilja uppmana kommissionen att göra ett kort uttalande denna vecka. Av olika tidningsartiklar att döma förekommer det skilda åsikter inom Europeiska kommissionen med avseende på frågan om kommissionens ledamöter har rätt att acceptera politiska uppdrag under sin tid som ledamöter av kommissionen. Konkret: Enligt vissa tidningsartiklar har kommissionär de Silguy för avsikt att kandidera till ett mandat i Bretagne i mars. Enligt samma pressuppgifter skulle Europeiska kommissionens ordförande, Santer, kraftigt motsätta sig att de Silguy skulle kandidera till och acceptera ett sådant politiskt uppdrag. Jag undrar om kommissionen skulle vilja komma med ett uttalande om detta där den klargör vilken ståndpunkt kommissionen intar i frågan. Frågan är desto viktigare, ordförande, eftersom det inte bara gäller relationerna mellan kommissionen och parlamentet. Enligt dagens Financial Times skulle Frankrikes president, Jacques Chirac, personligen medlat till förmån för de Silguys rätt att kandidera till ett politiskt uppdrag. Om Frankrikes president blandar sig i den här diskussionen tycker jag inte att kommissionen som institution kan tiga still. Jag skulle vilja uppmana kommissionen att förtydliga sin ställning och göra ett uttalande denna vecka.
(Applåder)
Jag ger ordet till kommissionen för att uttrycka sin mening i frågan.
Herr ordförande! Jag önskar helt enkelt informera kammaren om att det vore lämpligt att ta upp detta ärende så att det kan tas under övervägande. Det skulle tjäna denna demokratiska kammares syften och även, naturligtvis, kraven på artighet vad kommissionen anbelangar.
Herr ordförande! Allt vad jag vet i det här ärendet är vad jag nu på eftermiddagen läst i ett par telexmeddelanden från nyhetsbyråer. Jag tycker dock att det är viktigt att Europeiska kommissionen gör ett uttalande här inför Europaparlamentet. Jag har läst att det kommer att ske överläggningar i Europeiska kommissionen. I varje fall mellan kommissionens ordförande, Santer, och de Silguy. Det är dock av stor vikt att vi i parlamentet informeras i frågan så snart som möjligt. Jag ansluter mig alltså till uppmaningen, men jag insisterar på att man ger Europeiska kommissionen möjlighet att komma fram till en ståndpunkt.
Som ni vet har kommissionen rätt att göra uttalanden enligt artikel 37 i arbetsordningen. Det är klart att åtminstone två grupper, PPE-gruppen och ELDR-gruppen, har begärt att kommissionen ska använda sig av denna rätt. Det sägs mig att även PSE-gruppen och GUE/NGL-gruppen stöder denna begäran. Kommissionen kan av detta dra lämpliga slutsatser och det ligger i dess hand att göra detta uttalande vid en tidpunkt då den känner sig redo att göra det.
Jag är säker på att det är viktigt att detta görs så snabbt som möjligt för att upprätthålla goda relationer mellan parlamentet och kommissionen.
(Arbetsplanen fastställdes.)
Vitbok om järnvägar och godskorridorer (freeways) för järnvägsfrakt
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0412/97) av Sarlis för utskottet för transport och turism om kommissionens vitbok om en strategi för vitalisering av gemenskapens järnvägar och om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén om transeuropeiska godskorridorer (freeways) för järnvägsfrakt (KOM(97)0242 - C4-0269/97).
Herr ordförande, ärade kolleger! Kommissionens vitbok är lättförståelig, tydlig och innehållsrik. Den bygger på fast grund och detta beröm upphävs naturligtvis inte av det faktum att det finns meningsskiljaktigheter beträffande kommissionens analys och förslag.
Jag bör som en första anmärkning betona att de ståndpunkter, beslut, slutsatser och förslag som vitboken innehåller inte bör förvåna någon, eftersom de i hög grad är i linje med Europeiska gemenskapens väletablerade politik i fråga om järnvägstransporter, de principer som för första gången lades fast genom rådets beslut 65/271/EEG i kombination med förordning (EEG) nr 1191/69. Hur och varför dessa två lagstiftningsförslag som antogs för 25 år sedan till stor del aldrig tillämpats är en annan historia.
Parlamentets transportutskott har en avvikande åsikt på två punkter vad gäller kommissionens förslag: för det första accepterar inte transportutskottet kommissionens förslag att avregleringen av tillträdet till järnvägsinfrastrukturen sker omedelbart och villkorslöst, inte heller accepterar transportutskottet kommissionens förslag att de frågor eller problem som uppkommer eller har direkt samband med avregleringen av tillträdet regleras i en senare fas. Tvärtom, anser parlamentets transportutskott att avregleringen av tillträdet till järnvägsinfrastrukturen inte alls skall ske på en gång, utan successivt i flera etapper, samtidigt som man parallellt vidtar nödvändiga därtill hörande åtgärder, på samma sätt som man gjorde vid avregleringen av tillträdet till flygtransporter, sjötransporter och telekommunikationer.
En andra punkt på vilken parlamentets transportutskott inte instämmer är socialpolitiken: transportutskottet anser att vitboken inte innehåller många förslag på hur man skall hantera de problem som kommer att uppstå för de anställda inom järnvägarna, men också för järnvägstransporternas säkerhet efter slutförandet av det fria tillträdet.
Transportutskottet föreslår i och med den inför er framlagda resolutionen olika åtgärder för vidareutbildning av personal, för ett ömsesidigt godkännande på gemenskapsnivå av betyg och intyg för att harmonisera arbetsförhållandena, något vi hoppas att kommissionen och rådet kommer att acceptera.
Transportutskottet är dock, ärade kolleger, positivt inställt till många av förslagen i vitboken, såsom förslagen inom området ekonomiska åtgärder och förstärkning av järnvägarna, inom området offentliga tjänster, inom området integration av de nationella systemen och, huvudsakligen, inom området fria godskorridorer för transport av gods. Speciellt beträffande de fria godskorridorerna skulle vi, trots att vi är för upprättandet av sådana korridorer så snabbt som möjligt, vilja rikta kommissionens, men framför allt rådets, uppmärksamhet på att speciell uppmärksamhet och omsorg krävs i valet och befrämjandet av de första korridorerna, i syfte att en eventuell splittring av järnvägarna i den Europeiska unionen utesluts. Därför betonar vi med denna resolution behovet av att det inte blir så att, framför allt inte i den första fasen av upprättandet av godskorridorer, man har en utgångspunkt eller slutdestination som bestäms av endast en hamn. Vi anser att godskorridorerna bör vara öppna för alla och att de har möjlighet att sammanbinda nord och syd eller öst och väst.
Därför upprepar vi återigen att frågan gällande godskorridorer, vilken vi anser vara brådskande och kring vilken vi håller med kommissionens studie, bör bemötas med stor uppmärksamhet, ihärdigt, ty det är lätt hänt att dessa järnvägskorridorer förevigar en splittring av järnvägarna i den Europeiska unionen. Vi bör också veta att järnvägsnätet på den del av Europa som befinner sig på fastlandet i princip än i dag återspeglar de meningsskiljaktligheter och skillnader som fanns i Europa under 1800-talet. Vi bör alltså i det att vi skapar fria godskorridorer vara väldigt försiktiga så att det blir kärnan av skapandet av ett enhetligt europeiskt järnvägsnät och inte, som jag sade förut och oförtrutet kommer att upprepa, början på en splittring av järnvägarna på vår kontinent.
Herr ordförande, mina damer och herrar! I utskottet för sysselsättning och socialfrågor har vi ägnat oss åt frågan om de sociala aspekterna vad gäller allmänna vitaliseringsåtgärder för järnvägarna. Som författare till yttrandet är jag glad att kunna visa på att man i Sarlis betänkande tagit hänsyn till de allmänna sociala aspekterna som rör de offentliga transportmedlen, men också frågor som rör personalen.
Tillåt mig att göra några allmänna påpekanden i detta sammanhang. Då måste man gå tillbaka en bit i järnvägens europeiska historia. Tyvärr är det ju de många försummelserna som nu har nödvändiggjort vitaliseringen och den därmed förbundna behandlingen av den sociala frågan. Låt mig göra några korta påpekanden i detta sammanhang! Det som ligger till grund för varje vitaliseringsprocess är de effektiva kostnaderna. Just detta har generellt sett inte alltid skötts på ett riktigt sätt av det allmänna i medlemsländerna. Detta i sin tur har utan tvivel lett till en ojust konkurrens mellan järnväg och landsväg. Det får vi slåss mot nu i en tid när man åtminstone har riktig förståelse för miljöpåverkan, när allt talar för järnvägen och man inte ens har skapat de riktiga ramvillkoren för godstransporten i Europa. Det tycker jag verkligen är absurt.
Dessutom kan jag inte undgå att nämna att det nu, efter det att EU: s utvidgning österut de facto har fått vår välsignelse, också tycks vara angeläget att ge detta projekt en alleuropeisk dimension. Denna fråga är av särskild betydelse för det miljöpolitiska bemästrandet av de framtida transporterna, framför allt godstransporterna, när vi blickar fram mot den redan i dag prognostiserade tillväxten i denna sektor. Vid sidan av den därigenom ökade omfattningen av denna fråga och den absoluta nödvändigheten av en uppvärdering av järnvägen inom EU, spelar naturligtvis säkerheten en mycket stor roll. Det är nödvändigt att sätta en förbättrad utbildning av personalen - och detta gränsövergripande - i förgrunden. Det är klokt, och dessa förslag saknas egentligen i vitboken; detta är en brist som gäller både många nödvändiga beledsagande åtgärder och personalen vid stora vitaliseringsprogram, och som snabbt måste avhjälpas. Herr kommissionär, detta bör inte bara förbli en from önskan, utan det bör komma till uttryck i politiken!
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka Sarlis för allt det hårda arbete han lagt ned på detta betänkande. Jag vill även tacka kommissionen och kommissionär Kinnock för det arbete de lagt ned.
Faktum kvarstår att medan vi alla älskar järnvägar och inser deras värde finns det allvarliga problem inom den europeiska järnvägsindustrin, problem som vi alla måste ta itu med.
Det finns ett flertal områden där vi kan hålla med både kommissionen och Sarlis. Vi kan enas om att det finns ett behov av att revitalisera vårt järnvägsnätverk, i synnerhet för godstransporter. Vi kan enas om att vi behöver försäkra oss om fri tillgång till vårt järnvägsnätverk, i synnerhet för internationella godstransporter över gränserna. Vi måste ge helhjärtat stöd till principen om en tullfri godskorridor och kommissionen har lyckats mycket bra i sitt arbete med att förankra denna princip. Vi håller också med om att vi behöver försäkra oss om att de nuvarande direktiven, i synnerhet direktiv 91/440, vilket jag har ett personligt intresse av, införlivas i nationella lagar och i järnvägssektorn.
Den enda punkt där vi inte är helt överens med kommissionen är hastigheten eller tidsplanen för införandet av dessa förslag. I det hänseendet stöder vi i hög grad Sarlis steg för steg taktik, beroende på att vi måste försäkra oss om att all liberalisering åtföljs av de sociala åtgärder som är nödvändiga för att skydda dem som arbetar inom denna näringsgren.
Låt oss se sanningen i vitögat. Om vi inte agerar riskerar vi att inom en 20-års period stå helt utan järnvägsfrakt på den europeiska kontinenten. Vi kan inte bara låta detta ske utan att vidta nödvändiga åtgärder. Om vi hanterar denna fråga på rätt sätt kan vi befinna oss i början av en välbehövlig förnyelse av våra järnvägar, och vi kan bidra till att återge järnvägen den prioritet den förtjänar.
Herr ordförande! Det stora steget framåt som görs i detta betänkande som vi i dag debatterar består i att vi nu står närmre den så välbehövliga liberaliseringen av gemenskapens järnvägar, så att det ska bli möjligt att vitalisera dessa i konkurrens med resten av transportmedlen. Detta är vad kommissionen framhäver i sin vitbok och vi håller med om det.
Det är med all rätt vi gratulerar föredraganden, Sarlis, för att han i sitt arbete lyckats blanda kloka doser av realism med den voluntarism som många känner i vår önskan att våra järnvägar, så fort som möjligt, skall moderniseras. Ett bevis på denna realism är enträgenheten och slutsatsen att en sådan liberalisering bör genomföras på progressivt sätt, utan motgångar av hastighetsökningar med motsatt verkan.
Den föreslagna successiva prioriteringsordningen är av samma anledning mycket resonabel, med början i de internationella godstransporterna, följda av de nationella godstransporterna och därefter med de internationella passagerartransporterna. Här är det nödvändigt att påkalla uppmärksamhet. Man kommer aldrig att uppnå en internationell passagerarservice av klass, värdig en modern europeisk union, om man inte ombesörjer och utvecklar dithörande infrastrukturer. Det är otänkbart med Europeiska unionen som pionjär i världen, i överensstämmelse med de krav på utveckling man kan vänta sig under nästa århundrande, om man inte klarar av att åtminstone knyta alla medlemsstaternas huvudstäder samman med höghastighetskorridorer för passagerare.
På grund av min geografiska hemvist kan jag varje dag konstatera bristerna vid järnvägsförbindelsen mellan Madrid och Lissabon, och man skulle kunna nämna andra huvudstäder i unionen utöver dessa två. Jag menar att så länge man inte slåss för höghastighetsspår, förbindelser och korridorer av detta slag, som t.ex. Madrid- Lissabon, kommer vi inte järnvägsmässigt in i nästa århundrande.
Jag avslutar, herr ordförande, med att också omnämna att föredraganden även slår huvudet på spiken när han lägger tyngdvikten på de sociala aspekterna, särskilt allt som har med anpassningen av järnvägarna för människor med handikapp, barn och äldre att göra.
Herr ordförande, herr kommissionär! Än en gång tvingas vi att utbrista i klagorop i samband med ett tekniskt betänkande av stor betydelse - betänkandet från Sarlis - men även, om vi så vill, en möjlighet att göra nya ansatser för att försöka hitta lösningen på ett antal problem. Vi vet alla att järnvägarna i Europa som helhet, och tyvärr framför allt i mitt land, är på väg in i en allt djupare kris. Det framgår av statistiken: järnvägarna har, under de senaste 25 åren, förlorat 58 procent av transporterna av gods och passagerare, medan vägtransporterna har ökat med 150 procent. Andelen passagerare har sjunkit till 4 procent av de totala transporterna, godsandelen till 9 procent.
Ställd inför denna situation tror jag att den rika och ambitiösa planen för transeuropeiska godskorridorer inte längre räcker för att peka ut den väg vi skall gå. Frågan vi måste ställa oss är då: hur har vi kunnat hamna i denna situation? Den viktigaste orsaken är att andra transportsätt har växt fram, utan tvekan smidigare och även mer ekonomiska. Sedan har vi bristen på självständighet när det gäller driften, och den dåliga servicen, framför allt när järnvägarna sköts av offentliga bolag. Vilka lösningar finns? Det är svårt att på ett par sekunder ange samtliga. Framför allt måste sektorn öppnas för den fria konkurrensen och för privata aktörer. Sedan måste man genomföra en sanering av företagen och en allmän omorganisation av sektorn, och min grupp anger i ett par ändringsförslag ett par konkreta fall som man kan gå vidare med. Det är också nödvändigt att se till att direktiv 91/440 genomförs fullt ut, att man främjar utvecklingen av järnvägskorridorer för godstransporter, får till stånd en bättre samordning mellan olika system och att man framför allt ser till att genomföra arbeten av typen järnvägstunnlar och transeuropeiska projekt som utgör nyckeln till lösningen av många andra problem. I det sammanhanget tänker jag framför allt, när det gäller det centraleuropeiska området, på två stora linjer - Lyon-Turin-Venedig och München-Verona, i riktning nord-syd, med andra ord - vilka skulle lösa många problem. Men för det krävs att samtliga regeringar arbetar för en sådan lösning.
Herr ordförande! Senatu deliberanti perit Sagantum , vi står här tillsammans och under oss rasar hela den plan som kommissionen utarbetat så bra och som vi så ofta diskuterat med varandra, och som vi egentligen var överens om. I Europa lider vi av trafikinfarkt, vi är eniga om att vi i så stor omfattning som möjligt och så snabbt som möjligt vill föra över vägtransporterna till järnvägen men det händer ingenting. The freight freeways är, för såvitt det är en bra idé av kommissionen, redan nu dömda att misslyckas eftersom alla järnvägsbolag ändå fortsätter i sina egna spår och säger: Nej, vi vill inte vara med.
Ni skakar nekande på huvudet, herr kommissionär, SNCF doesn't want to participate , Ferroriale Statale som är skyldig den italienska staten 6000 miljarder lire vill inte att tågen stannar någonstans på FS: s spårsträckor utan att de direkt kör vidare till Syditalien. The freight freeway Rotterdam-Genua är nu också dömd att misslyckas. Den föregående talaren sa det redan: Landsvägstransporterna har ökat med 150 procent och järnvägstrafiken har minskat med 75 procent.
Trots all uppskattning för Sarlisbetänkandet, trots kommissionens goda föresatser och trots det faktum att vi alla här är eniga, med undantag för Moreau men hennes ändringsförslag är en ren formsak och fullständigt osanna, kan vi ändå inte komma fram till någon lösning här. Herr kommissionär! Ansvaret ligger hos er.
Herr ordförande! En vitalisering av järnvägen är nödvändig med hänsyn till järnvägens strukturella roll i våra samhällen. Vitaliseringen är nödvändig för att lägga fram ett alternativ till en alltigenom dominerande vägtrafik, vars skadliga miljöpåverkan och säkerhetsrisker ligger på en gräns som håller på att bli övermäktig för befolkningarna.
Den enda väg som kommissionen kunnat tänka sig för att vitalisera järnvägen är tyvärr att helt och hållet avreglera den. Sarlis betänkande föreslår att en sådan avreglering skall uppnås i två etapper som, utöver att sektorns konkurrens ökas, enbart innebär att inrikesresandet upprätthålls. Detta förhållande kan vi inte godta. Att låsa sig fast vid denna avreglering, oavsett om den sker i en eller två etapper, kan inte lösa den situation vi står inför. Järnvägssektorn har sedan 1985 redan förlorat 500 000 arbetstillfällen inom Europeiska unionen. Men vitboken ägnar bara några uddlösa rader åt de sociala konsekvenserna av den förda politiken, vilket med rätta Sarlis riktar kritik mot.
Därvidlag är det nödvändigt att en utvärdering av tillämpningen av direktiv 91/440 sker, och vi ansluter oss till det krav som framställs i Sarlis betänkande, det vill säga att denna utvärdering skall göras tillsammans med fackföreningarna och användarna.
Genom att gynna de mest lönsamma förbindelserna hotar den ökade konkurrensen, som efterfrågas i betänkandet och går i den riktningen, att splittra de nationella järnvägsnätens sammanhållning och den fria tillgången till godskorridorer för alla aktörer. En helt annan riktlinje borde antas som skulle ersätta konkurrensens nedbrytande logik med samarbetets uppbyggliga logik. Däri ligger effektiviteten och det är ingen slump att den första godskorridoren för järnvägsfrakt som tas i bruk och invigs, om jag minns rätt i dag, är resultatet av ett samarbete mellan de franska, belgiska och luxemburgska allmänna näten.
Europeiska unionen borde ha intresse av att främja detta perspektiv som skulle medge en förbättring av service och transportutbud. Ur denna synvinkel är vi i likhet med den franska regeringen motståndare till att man går längre än direktiv 91/440. För övrigt förkastar de järnvägsanställda kommissionens ultraliberala riktlinjer. Ett flertal sociala rörelser har ägt rum, understödda av den allmänna opinionen och i november förra året demonstrerade 10 000 järnvägsanställda inom Europeiska unionen mot vitbokens riktlinjer.
Vår grupp kommer fortsatt att ge spridning åt dessa krav som betonar det brådskande i att en transportpolitik utformas som bygger på att de allmännyttiga tjänsterna utvecklas och på samarbete som gynnar kvalitativa järnvägstransporter tillgängliga för så många som möjligt och som är miljövänliga, samt skapar sysselsättning.
Herr ordförande! Att järnvägarna vitaliseras är av stor betydelse för ett hållbart samhälle i Europa. Utvecklingen i transportsektorn gör oss fortfarande inte särskilt optimistiska, fast vi i flera år nu vet hur viktigt det är att något förändras i transportsituationen och att vi tillsammans organiserar den på ett annat sätt. I Europas tätbefolkade områden blir det trafikstockningar varje dag. Koldioxidutsläppen minskar inte, som vi tycker att de skall göra, utan ökar i stället. Inom en snar framtid måste inte bara resenärerna gå över från bil till tåg, utan måste även godstrafiken flyttas över från väg till järnväg. Tyvärr så är våra ännu mycket nationella järnvägar helt enkelt inte klara för en sådan operation.
Total avreglering verkar vara en tilltalande lösning men orsakar säkerligen spänningar med de allmännyttiga tjänsterna när det gäller persontransport. Dessutom kan avregleringen bara få en positiv effekt om alla transportmedel verkligen tar på sig de faktiska kostnaderna, alltså inbegripet sociala kostnader och miljökostnader. Det får alltså inte vara så att det ena transportmedlet inte behöver betala moms och accis medan det andra måste det, då fortsätter ju skillnaderna att vara stora.
Vitbokens förslag om freight freeways kan man utan vidare kalla positiva. Utvecklingen av dessa godskorridorer kommer att ha en positiv effekt på ökningen av mängden gods som transporteras per järnväg. Det innebär ju, men så långt har vi inte kommit än, att nationella hinder slopas och att det skapas utrymme för den här formen av transport. Utvecklingen av dessa freight freeways borde nu särskilt prioritera den transalpina transporten, så att det nu äntligen kommer en ordentlig lösning på de problemen, och den ökande godstrafiken mellan Öst- och Västeuropa.
Herr ordförande! Vitboken återger på ett tydligt sätt den knepiga situation som de europeiska järnvägsbolagen befinner sig i. År 1970 stod järnvägstransporterna fortfarande för 31, 7 procent av den totala godstransporten i Europeiska unionen. År 1994 hade den andelen minskat till 14, 9 procent, mindre än hälften! Godstransporternas tillväxt kan helt tillskrivas vägtransporterna.
Den här utvecklingen måste ledas i en annan riktning. EU-ländernas medborgare konfronteras ständigt i allt större utsträckning med vägtransporternas nackdelar för miljön. I de stora städerna börjar vägtransporterna dessutom att nå gränsen för vad som är fysiskt möjligt. Vägarna där fylls helt enkelt till brädden. Dessutom förutspås en ännu större tillväxt inom godstransporterna den närmaste framtiden.
Vi måste konstatera att det största problemet för järnvägstransporter ligger i hur järnvägsbolagen fungerar. Trots att det finns en Europeisk inre marknad sedan 1993 så är järnvägarna fortfarande i hög grad nationellt inriktade. Dessutom arbetar de sällan marknads- och kundinriktat. Därför stöder jag det botemedel som rekommenderas i vitboken, nämligen: " Mer konkurrens på järnvägsspåret" .
Sarlisbetänkandet hänvisar, mer än Europeiska kommissionen, till de sociala följderna av omstruktureringen av de europeiska järnvägsbolagen. Det var inte för inte som tiotusentals järnvägsmedarbetare från hela Europeiska unionen den 19 november 1996 i Bryssel demonstrerade mot Europeiska kommissionens vitbok. Nu måste vi dock komma ihåg två saker.
För det första är omstruktureringen nödvändig för att järnvägsbolagen skall kunna leva vidare och för att sysselsättningen skall räddas. För det andra måste de sociala följderna fångas upp av medlemsstaterna och inte av Europeiska unionen. Sarlisbetänkandet åtminstone antyder att en europeisk lösning på det sociala problemet är möjlig och inger därmed falska förhoppningar.
Bortsett från den långa tid det tagit föredraganden att komma fram till ett betänkande så är jag också kritisk mot de begränsningar som betänkandet vill införa för vägtransporterna. Den begränsning av lastvikt och hastighet för vägtransporter som begärs i punkt 7 gör inte järnvägstransporterna effektivare. En begränsning av lastvikten är dessutom till nackdel för miljön eftersom antalet körningar kommer att öka på grund av detta.
Kommissionens mest iögonfallande förslag är planen för fria godskorridorer. Den första av dessa mellan Rotterdam och Milano borde starta ungefär nu. När andra medlemsstater låter bli att delta borde kommissionen vidta åtgärder för begränsad avreglering, vilket medlemsstaterna i enlighet med direktivet är skyldiga till sedan 1991.
Herr ordförande! I kommissionens vitbok märks nödvändigheten av en stor handlingsvilja. De planer för fria vägar för godstransporter som ansluter till vitboken utgör ett bevis på ställningstagandet att det inte längre får förbli vid ord och papper. Betänkandet från utskottet för transport och turism, som kollega Sarlis lagt ned sina bästa krafter på, delar vitbokens analys men uppvisar en viss återhållsamhet när det handlar om tempot i den nödvändiga omstruktureringen.
Jag vill härmed ännu en gång understryka att de åtgärder som kommissionen planerar och som i sig stöds i betänkandet av Sarlis kan ge järnvägarna en ny plats på kartan. Därmed får myndigheterna en annan men inte oviktig funktion.
Vad som inte får hända dessemellan, det är att de dörrar som nu står på glänt inte tyst och stilla stängs igen. Det fina samarbete som Moreau nyss talade om skulle kunna vara ett exempel på detta. Det skulle kunna få ödesdigra följder för speditörer, transportörer och även för samhället.
Herr ordförande! Jag har självklart förståelse för den oro som finns för de sociala följderna av de långtgående omstruktureringarna. Kommissionär Kinnock har dock rätt. Utan de åtgärder som han planerar kommer jobb att gå förlorade i en mycket stor skala. Inte bara vid själva järnvägarna utan till exempel också vid den bakomliggande järnvägsindustrin. Dock, noblesse oblige . Ropen om förnyelse får inte överskugga omsorgen om de sociala konsekvenserna. Om både medlemsstaterna, kommissionen och parlamentet vill ge järnvägen den framtid som det talas om i viktiga tal och i politiska åtgärdsbeskrivningar så får inte arbetstagarna bli de som kommer i kläm och måste man hitta lämpliga lösningar. En asocial marknadsekonomi passar inte i profilen för en Europeisk union.
Till sist, politiska diskussioner om transportpolitik är intressanta men minst lika intressanta är andra deltagares åsikter i debatten. I den nederländska speditionsorganisationen EVO: s tidskrift, språkrör för tiotusentals små, medelstora och stora företag, läste jag i en översikt över trender inom transportsektorn under rubriken " järnvägstransport" följande text. Jag citerar: " Den europeiska järnvägspolitiken har hamnat i en avgörande fas. Speditören kan inte förvänta sig mycket av järnvägstransporterna under de närmaste åren. Politikerna får därför inte heller klaga över den ökande transporten per landsväg" . Slut citat. Det är bara ord men det är ord som kommer från samma håll, her ordförande, som lasterna kommer från, och det är de lasterna det handlar om i den här debatten. Från och med nu måste vi mer än någonsin ha det klart för oss.
Herr ordförande! Jag välkomnar kommissionens vitbok och Sarlis betänkande. I synnerhet stöder jag huvudmålen med syfte att främja en omfördelning av trafik från landsvägar till järnvägar. Alla i denna kammare skulle välkomna de miljöfördelar som en sådan omfördelning skulle medföra.
Ytterligare liberalisering av järnvägssektorn är en nödvändighet. Som Simpson redan nämnt, väntar vi på att de redan antagna kommissionsdirektiven införlivas i nationell lag. Som jag ser det bör det finnas en tydlig uppdelning av ansvaret för infrastrukturen och utförandet av transporttjänster försäkra sig om en klar tydlig bild. Kanske kommissionen kan tänka sig att anamma Storbritanniens modell i detta fall. Fri tillgång borde utsträckas till att gälla alla godstransporter och internationella passagerartjänster. Det är särskilt viktigt att vi insisterar på att sedvanliga kriterier för statsstöd bör gälla vid en omstrukturering av järnvägsfinanserna. Det är av stor vikt att det inte sker någon snedvridning av marknaden i detta avseende.
Som ett stöd för införandet av godskorridorer för järnvägsfrakt, ser jag detta som ett första steg mot målet att skapa fri tillgång till medlemsländers järnvägsnät. Det är emellertid viktigt att detta åtföljs av förslag om finansiell omstrukturering och utvecklande av en metod när det gäller avgifter för tillträde.
Jag rekommenderar Sarlis till kammaren och jag gratulerar kommissionen till introducerandet av vitboken.
Herr ordförande! Som förutvarande senatorn Tip O'Neill sade: " All politik är kommunalpolitik" . Jag skulle vilja bemöta detta betänkande med detta synsätt. Irlands urbana transportsystem är kaotiskt. I Dublin, som är min egen valkrets, måste transportproblem ges nationell prioritet. Totalstopp hör till dagordningen.
Med nuvarande goda ekonomiska tillväxt på Irland kan vi inte bara stå handfallna och låta brister i transportsystemet bli en hämmande faktor för denna tillväxt. Svåra politiska beslut måste tas nu. Det är dags för ett fast politiskt ledarskap. Det är av stor vikt att arbetet på Dublins genomfartssystem för lättare trafik känt som Luas påbörjas före sekelskiftet. Projektet har tilldelats nya strukturfondsmedel vilka kommer att styras bort från projektet om det inte påbörjas före år 2000. Det är av yttersta vikt att Luastribunalen kommer till stånd med det snaraste.
Genomfartssystemet för lättare trafik är tänkt att utgöra en del av ett samordnat transportsystem. Det kommer inte att slå väl ut utan andra infrastrukturprojekt för huvudleder som C-ringen, Dublins hamntunnel och upprustningen av huvudlederna ut ur staden. Mer än 30 procent av trafiken i Dublin är genomfartstrafik och det är dags att ta ett fast politiskt beslut och reda ut transportproblemen en gång för alla.
Alla dessa system bör vara sammanlänkade med ett modernt järnvägssystem med en modern vagnpark. Irish Rail behöver stora investeringar och en upprustning. Som jag ser det är det orättvist att anklaga personalen för de ständiga stoppen och förseningarna. Sanningen är att vi har negligerat vårt transport- och järnvägssystem på nationell nivå. Vi måste försäkra oss om att investera klokt i järnvägs- och landsvägsnätverk samt andra infrastrukturer för transporter medan vår ekonomi är god. Det är av yttersta vikt att vi på Irland inte hamnar efter våra europeiska fastlandsgrannar när det gäller den ekonomiskt och socialt viktiga frågan om transporter.
Slutligen finner jag det oacceptabelt att man i en huvudstad som Dublin fortfarande har otillräcklig busservice från flygplatsen in till staden. Det utgör en del av det som är fel med vårt transportsystem.
Herr ordförande! Järnvägar samt miljövänliga och långsiktigt uthålliga transportmedel är väl ett av de viktigaste områden som vi som folkvalda kan ägna oss åt i Europaparlamentet - och naturligtvis även i andra parlament. Men då måste vi, dvs. vi som företrädare för folket i EU, bestämma oss för om vi vill satsa på järnvägar före flyg, före motorvägar och före broar som exempelvis Öresundsbron i Sverige. Vi måste prioritera järnvägssatsningen. Det gör vi emellertid inte, utan vi tar den som en del av alla andra transportmedel.
Vi skall prioritera energisnåla, miljövänliga och uthålliga transportmedel. Dit hör järnvägen. Jag är dock inte så säker på att just liberalisering är den bästa vägen att göra det, utan det finns andra åtgärder som är mycket bättre. Vi måste också se till att gamla järnvägar rustas upp. Vidare måste man ta hänsyn till en mängd olika faktorer, t.ex. effektivitet, regionala hänsyn, energi-, miljö- och sysselsättningsaspekter, för att järnvägen skall bli ett konkurrenskraftigt transportmedel i Europa.
Herr ordförande! Kommissionens vitbok syftar till järnvägstransporternas direkta liberalisering och framförallt till privata företags villkorslösa tillgång till järnvägarna. Vår föredragande, Sarlis, är uppenbarligen oroad över konsekvenserna och gör ett lovvärt försök att sänka takten och peka på en serie problem, som en successiv liberalisering enligt hans åsikt medför.
Dock kan den intensiva oron inte bemötas ens på detta sätt. Det behövs äntligen en redogörelse för konsekvenserna av en total liberalisering för andra sektorer, såsom flygtransporter, sjötransporter, den europeiska varvsindustrin osv. De europeiska medborgarna måste inse konsekvenserna på de offentliga och allmänna tjänsterna, den dramatiska skärpningen av transportsäkerheten och kvaliteten på tjänsterna. De måste inse de enorma konsekvenserna för sysselsättningen, arbetsförhållandena och de förvärvsarbetandes sociala rättigheter. Om vi ser sakerna på detta sätt kommer vi att inse vilka risker liberaliseringen som framhävs av kommissionen är behäftad med och vi kommer naturligtvis att ta vårt ansvar och agera därefter.
Herr ordförande! Vi förespråkar en effektiv och modern järnväg. Uppenbarligen finns det flera olika sätt att uppnå detta mål, och jag är inte helt övertygad om att vi helt håller med om det sätt som föreslås i vitboken.
Varför skall vi förespråka effektiva järnvägar? Därför att vi i godtycket mellan olika transportmedel tillskriver järnvägen i förhållande till exempelvis vägtrafiken en alldeles särskild position av sociala och miljömässiga skäl, samt av skäl som hänför sig till regionalpolitik och en sammanhängande transportpolitik. Ur det perspektivet fastslog direktiv 91/440 en utgångsgrund som vi, i det skedet, menade var tillräcklig. Då diskussionen kom upp i ministerrådet om att man skulle gå längre än direktivet motsatte sig vissa regeringar, däribland Frankrike, detta perspektiv. Därför formulerades tanken om en vitbok som skulle göra det möjligt att ta upp frågan om avreglering i stort.
Tyvärr står vitboken inte bara i sin helhet fast vid förslaget till ändring av direktiv 91/440, utan utvidgar förslaget. Därmed är det vår uppfattning att vitboken i föreliggande utförande inte utgör något realistiskt sätt att ge sig i kast med järnvägens framtid. Hur kan man tro att man med vitbokens hjälp skall kunna lösa sektorns problem, vars sociala följdverkningar är ofantliga; det erinrades om siffror i storleksordningen 500 000 arbetstillfällen, det vill säga 1/3 av arbetskraften som har dragits in sedan 1985 och 1995, och kommissionen bekräftar denna framtidstrend utan att ange någon lösning och nöjer sig med att lägga ansvaret på medlemsstaterna. Jag har dock tyckt mig kunna se att sentida erfarenheter visar att om transportfrågan enbart angrips utifrån konkurrens- och avregleringshänsyn, utan att dess sociala dimension beaktas, utgör detta ett allvarligt misstag.
Sarlis godkänner inte vitboken i dess nuvarande skrivning. I stället för en omedelbar avreglering föreslår Sarlis en avreglering i etapper. Vi menar att detta inte är realistiskt och att varje ny avreglering för tillfället måste avslås, så länge resultaten av direktiv 91/440 inte objektivt utvärderats. De möjligheter som direktiv 91/440 inrymmer måste undersökas innan direktivet ändras och samarbete mellan järnvägsaktörer uppmuntras. Det är därför somvissa av mina kolleger och jag själv har undertecknat flera ändringsförslag och vi vägrar att rösta igenom vissa punkter i Sarlis betänkande.
Herr ordförande! Till att börja med hjärtligt tack till föredraganden, kollegan Sarlis, som noggrant och uttömmande har diskuterat alla problem och har utarbetat bra slutsatser, som jag röstar ja till. Låt mig gå närmare in på några fakta.
Det är beklagligt att kommissionen lämnar den sociala frågan därhän, fastän vi i dag redan har förlorat 500 000 arbetsplatser inom det europeiska järnvägsväsendet. För följande områden måste kommissionen snarast möjligt komma med förslag om hur man skall agera.
För det första: Förutsättningarna och förfarandet för gemenskapligt godkännande av betyg och intyg för järnvägspersonal. För det andra: Omskolning av den friställda personalen, så att den kan övergå till de nya arbetsplatser, som de nya järnvägsföretagen erbjuder. För det tredje: gemenskaplig harmonisering av arbetsvillkoren för de järnvägsanställda, och för det fjärde: nödvändiga formella och praktiska kvalifikationer och garanterande av en yrkesmässig utbildning för den personal, som de nya järnvägsföretagen anställer.
Vidare uppmanar jag kommissionen att föreslå nödvändiga strukturella ändringar av den europeiska socialfondens funktionssätt, så att den kan komma till rätta med problemen i samband med arbetslösheten bland och förtidspensioneringen av de anställda inom järnvägen, som omstruktureringen av järnvägstrafiken orsakar i många medlemsländer. Jag vill understryka att järnvägstransporterna har en central uppgift att fylla, nämligen att ta till vara rätten till teknisk mobilitet för socialt svagare medborgare, som inte har råd med något eget fordon.
Herr ordförande, ärade kolleger! Vitboken presenterar den Europeiska kommissionens strategi beträffande vitalisering av gemenskapens järnvägar.
Min grupp håller med om att kommissionen snabbast möjligt bör upprätta en tidsplan för den successiva liberaliseringen av Europeiska unionens järnvägar. Dock bör:
för det första, denna liberalisering vara successiv samt mycket välplanerad, som föredraganden, vilken vi gratulerar till det noggranna, realistiska samt kloka betänkandet själv sade, -för det andra, denna liberalisering åtföljas av gemenskapsåtgärder för de förvärvsarbetande inom denna sektor; vid denna punkt bör nämnas att de garantier beträffande sociala åtgärder som vitboken innehåller inte anses vara tillräckliga av min grupp; järnvägsföretagen bör få rätten till fri tillgång till infrastrukturen så att de skall kunna genomföra internationella varutransporter, -för det tredje, stor hänsyn tas till passagerares och varors säkerhet, -för det fjärde, åtgärder vidtas i syfte att underlätta för handikappade personer, samt för familjer och barn.Under dessa förutsättningar stödjer min grupp i princip vitboken och Sarlis betänkande. Vi har dock vissa invändningar angående flera ändringsförslag, och framförallt väntar vi på att höra den Europeiska kommissionens förpliktelser beträffande Sarlis två huvudsakliga invändningar, i vilka vi instämmer.
Herr ordförande! Enandet och försöket till vitalisering av järnvägarna är goda, dock är vissa val, utöver de som mina kolleger redan betonat, ovissa, framförallt inom den sociala sektorn.
För det första utsätts järnvägen bokstavligt talat för en skandalöst olaglig konkurrens från lastbilstrafiken. I vilken riktning går kommissionen? Skall vi tynga lastbilstrafiken med kostnaderna för vägarna eller skall vi ta bort omkostnaderna för infrastrukturen från järnvägarna? I det fallet kommer staterna att ha den omkostnaden och vad kommer då hända med deras underskott? Jag vill se en klar riktning. Eller, skall vi upprätta vägtullar för järnvägarna? Sakerna bör för en gångs skull förenklas.
För det andra har Europas järnvägar problem, huvudsakligen beträffande förvaltning, i väst, samt problem beträffande utveckling och fullbordande, i öst och huvudsakligen i syd. Jag tänker på Balkan, Grekland, osv. Där är problemet, som jag redan sagt, inte så mycket förvaltning som organisering av infrastruktur och dess fullbordande. Vilken är kommissionens riktning? Gemenskapens stöd som jag sett, herr ordförande, övertygar mig inte. De ger företräde till bilen och vägarna och endast smulor till järnvägarna. Även där bör politiken ändras.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag tror att ni är medvetna om att man inte får ignorera den sociala aspekten. Men om vi låter järnvägarna vara som de är kommer vi att förlora trovärdighet. Vi måste ta med i beräkningen de svårigheter som järnvägarna står inför i detta ögonblick i Europa i de olika medlemsstaterna. Vi måste få tillbaka järnvägens konkurrenskraft - vilket verkar möjligt med tanke på den analys som föreslås - men vi kan naturligtvis inte enbart se till järnvägen, inte bara det transportsätt som järnvägen utgör. Vi måste också ta hänsyn till andra transportsätt, den roll som denna konkurrenskraft kan spela när det gäller varuutbyte och kombinationstransporter och, naturligtvis, hur de olika transportsätten hänger samman.
Därför kan vi inte isolera moderniseringen av järnvägen från andra frågor som behandlas inom Europeiska unionen: jag tänker till exempel på den fråga som med all rätt tas upp, nämligen internaliseringen av kostnaderna. Ur den synpunkten tror jag att det är viktigt att ta upp frågan om " olycksbenägenheten" , trafikstockningarna, föroreningarna och bullret. Transportsätten blir åter konkurrenskraftiga om man tillsammans med vitboken om järnvägen även tar upp dessa frågor för att de olika transportsätten verkligen skall kunna konkurrera på lika villkor.
Jag tror därför att vi inte skall betrakta detta förslag som ett isolerat förslag, utan vi måste ta hänsyn till att det finns allvarliga problem i Europa: jag tänker på de 50 000 döda i trafikolyckor på vägarna, jag tänker på de 7 800 döda i Italien per år, fortfarande i olyckor på vägarna, jag tänker på de allvarliga problemen med luftföroreningar.
Man bör naturligtvis också ta upp den sociala aspekten, som annars riskerar att behandlas isolerad, för om järnvägarna inte längre är konkurrenskraftiga så har vi ingen möjlighet att garantera sysselsättningen för dem som för närvarande arbetar inom järnvägen. Vi måste med andra ord ta vårt ansvar och vi bör göra det, framför allt eftersom vi tillhör vänstern. Ur den synpunkten kan svaret bli viktigare. Vem skall ha ansvaret för järnvägen? Detta är en mycket viktig punkt. Vi måste se till att tillträdet till järnvägen inte bara reserveras för de stora bolagen och de stora koncernerna. Vi måste se till så att tillträdet till järnvägsmarknaden är demokratiskt och att det även blir möjligt för de små och medelstora företagen, kooperativen och olika sociala strukturer att spela en roll, viket ger en garanti mot social dumpning, genom att man respekterar bestämmelserna om arbetstid och säkerhet. Endast så tror jag att vi kan blåsa nytt liv i järnvägen.
Tack herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att önska er och hela detta parlament ett gott nytt år.
Betänkandet som lagts fram för kammaren här i dag, herr ordförande, utgör sannerligen ett värdefullt bidrag till debatten om vitalisering av Europeiska unionens järnvägar. Som både kommissionen och parlamentet är överens om, är det, nödvändigt med stora förändringar om järnvägen ska kunna överleva som ett viktigt transportmedel i Europa, vilket vi alla önskar av en rad ekonomiska skäl, ur sysselsättningssynpunkt och av miljöskäl.
Betänkandet har, som vi alla förväntat oss av dess författare, en positiv och konstruktiv syn på vitaliseringen av järnvägarna och medan det gläder mig att betänkandet stöder den allmänna strategi som kommissionen föreslagit, ger det även värdefulla förslag till hur förändringarna ska kunna genomföras. Jag gratulerar därför varmt föredraganden Sarlis för ett betänkande vars styrka ligger i strategisk vision och praktisk genomförbarhet. Jag försäkrar honom och denna kammare att förslaget kommer att tas under grundligt och positivt övervägande.
Herr ordförande! Jag tror inte att jag förenklar när jag säger att detta betänkande har två huvudsakliga budskap. Det ena är att vitaliseringen måste ske på ett progressivt sätt och det andra är att de åtgärder som måste vidtas för att underlätta denna förändring måste vidtas under det att liberaliseringen genomförs.
När det gäller den första punkten, accepterar jag ett gradvis införande av marknadskrafter med syfte att ge järnvägen tid till anpassning och samhället tid till att bygga upp ett ramverk. Det har därför aldrig funnits någon avsikt, inte heller något förslag om en explosionsartad utveckling för liberaliseringen av de europeiska järnvägarna. Jag betonar emellertid att förändringen inte får genomföras för långsamt eller i alltför små steg, helt enkelt därför att tiden inte står på järnvägens sida. Det måste framhållas att om inte förändringarna införs med större medvetenhet om denna frågas brådskande natur än vad som nu är fallet, är det möjligt att någon explosiv utveckling aldrig kommer att äga rum och att det enda ljud vi får höra är klockorna som klämtar för ärnvägens fall. Detta scenario ligger inte tjugo år framåt i tiden; det kan, om inte förändringarna skyndsamt välkomnas och skyndsamt genomförs, bli verkligt inom en tolvårsperiod.
Under några av dagens anföranden, vilket jag verkligen välkomnar, inklusive anförandet av Berès, har det sagts att järnvägen förlorat en halv miljon arbetstillfällen under de senaste femton åren. Det är ett tragiskt faktum. En del av vår strategi, som också är central för vårt sociala engagemang, är att med beslutsamhet driva en politik som åtminstone kommer att rädda en stor del av de miljontals arbetstillfällen som återstår inom järnvägen och järnvägsrelaterad industri. Utan förändring kan listan över friställda de närmaste tolv åren bli längre än den har varit under de senaste femton åren. Det visar hur bister verkligheten är och hur brådskande behovet av förändring är.
De flesta håller nog med om att det bråttom och att förändringarna måste genomföras på ett progressivt sätt - inte med stor dramatik eller brutalitet utan med en bestämd hållning. Det är därför absolut nödvändigt med en kraftfull start, exempelvis genom att öppna järnvägarna för internationell godstrafik så snart som möjligt, vilket Simpson, Baldarelli och Castricum betonat, inte bara i dag utan vid många tidigare tillfällen.
Den exakta tidpunkten för införandet av liberaliseringen kommer, naturligtvis, att behöva övervägas mycket noga. Så snart kommissionen lagt fram alla sina förslag och rådet och parlamentet börjat diskutera, är det dags att besluta om övergångsperioder samt vilka åtgärder som behöver vidtas parallellt med dessa. Självklart, är det i dag beroende på att vi inte vet hur rådet eller parlamentet kommer att reagera på kommissionens förslag alldeles för tidigt att diskutera en detaljerad tidsplan. Allt jag vill säga är att alla , och jag väljer mina ord noga, som verkligen värdesätter och inser vilken potential det ligger i Europas järnvägar, och naturligtvis alla som vill se järnvägen blomstra i framtiden, kommer inte att orsaka några förseningar gällande införandet av nödvändiga åtgärder.
I Sarlis betänkande betonas med rätta nödvändigheten av att järnvägens liberalisering åtföljs av en mängd åtgärder. Som han också medger, bidrar kommissionens hållning till att skapa visioner i detta avseende och vi håller nu på att arbeta fram åtgärder som ska göra de förslag som lagts fram i vår vitbok praktiskt genomförbara. I år kommer jag därför att presentera tre åtgärdspaket gällande järnvägen: det första som kommer i vår behandlar infrastrukturer och inkluderar förslag till ytterligare uppdelning av ansvarsområdena för infrastruktur och utförande av transporter. Det kommer också att innehålla förslag gällande riktlinjer för infrastrukturavgifter och riktlinjer för fördelning av järnvägar.
Det andra åtgärdspaketet som kommer att färdigställas i sommar kommer, i synnerhet, att handla om avtal avseende offentliga tjänster. Det kommer även att behandla frågan om stadsstöd, inte enbart för järnvägssektorn utan även för vägtranporter i allmänhet. Sedan, i slutet av året, kommer det tredje paketet som kommer att behandla inter-operabilitet och harmonisering av de nationella järnvägssystemen i allmänhet, inkluderande järnvägspersonalens kvalifikationer. Dessutom kommer det under första halvåret två förslag gällande transporter i allmänhet med särskild relevans för järnvägen: ett som handlar om utökning av arbetstidsdirektiven för alla transportarbetare och ett i form av en vitbokom infrastrukturavgifter för transporter i allmänhet.
Slutligen, skulle jag vilja ta tillfället i akt till att med viss glädje informera kammaren om att den första godskorridoren för järnvägsfrakt öppnat, trots de dystra domedagsprofetior som vi upprepade gånger hört från vissa delar av kammaren och återigen denna eftermiddag, av skäl som jag har förståelse för men därför inte nödvändigtvis accepterar. Det är nödvändigt att gå vidare med tillförsikt och energi för om vi anammar något annat förhållningssätt kommer vi definitivt att få se järnvägen gå i graven.
Naturligtvis finns det olika sätt att utforma den reform av järnvägen som nu är på väg och vi har ännu inga fullständiga och avslutade uppgörelser, exempelvis, gällande prissättning. Ingen i denna kammare eller på något annat håll kan rimligtvis ha förväntat sig sådan perfektion i detta tidiga stadium av järnvägens godskorridorer. Det faktum att godskorridorer är i drift och kapabla att visa sin potential som konkurrenskraftigt alternativ till andra transportsätt i framtiden, bortsett från gamla begränsningar och reservationer som vi fortfarande kan höra från vissa håll, är ett erkännande till alla som arbetat för framsteg. Det är också en källa till uppmuntran för ytterligare åtgärder i framtiden.
Naturligtvis håller jag med om att godskorridorer bör sträcka sig genom alla de områden där de behövs och att det är viktigt att de sammanbinds med hamnar, vilket återigen har noterats här i dag. Kommissionen kommer även fortsättningsvis betona att beslut gällande godskorridorer måste tas i de olika medlemsländerna och av de som är ansvariga för infrastrukturen och inte av kommissionen vilkens roll är att arbeta för principen och hjälpa till med att överkomma svårigheter. Om vi skulle försvara en centraliseringsgrad som skulle låta ansvaret för tilldelning av järnvägsspår ligga på Breydelbyggnaden i Bryssel, vore det att inbjuda till att man uppfattade vårt förhållningssätt som absurt. Vi är möjliggörare, vi kämpar helt enkelt för att andra ska kunna dra fördel av de förändringar som vi arbetar för.
Avslutningsvis välkomnar jag varmt detta betänkande, och jag är säker på att detta parlament kommer att tänka igenom de kommande förslagen med samma positiva syn som de har med vitboken om vitalisering och i synnerhet förslaget gällande godskorridorer för järnvägstransporter. Jag är tacksam för det och för det faktum att denna kammare delar kommissionens beslutsamhet att bidra till att skapa en järnväg som är kapabel att konkurrera med andra transportsätt, att vinna tillbaka marknader och möta de krav som ställs av människor och företag i det moderna samhället. Om järnvägen lyckas med allt detta, kommer den att lyckas med att ge sig själva en rik och blomstrande framtid. De som arbetar inom järnvägen kommer att få del av denna framtid. Om inte förändringar som står i samklang med vad som står i detta betänkande, och i synnerhet i kommissionens vitbok, genomförs kommer framtidsutsikterna att se mycket dystra ut.
Herr ordförande! Till att börja med tackar jag kommissionären för de vänliga ord han riktade till mig om betänkandet. Låt mig endast tillägga att betänkandet, såsom det presenteras för parlamentet, är ett resultat av ett gemensamt arbete bland mina kolleger i transportutskottet, vilka verkligen arbetade med frågan om järnvägarna, deltog i mötena, deltog i diskussionerna och vi kunde på så sätt uppnå detta resultat vilket föreligger inför parlamentet. Jag bör dessutom säga att jag gläder mig åt kommissionens respons på betänkandet, samt åt att parlamentet, av vad jag uppfattat av det intresse som visats till transportutskottet, erkänner denna respons.
Jag har, om ni tillåter, två frågor att ställa till kommissionären. Det ena är att det är väldigt goda nyheter att detta ändringsförslag beträffande utökning av arbetstiden så snabbt som möjligt inom alla transportområden framkommer. Jag anser att denna åtgärd är väldigt viktig såsom en åtgärd som kommer att utjämna den förvridning i konkurrensen som nu finns mellan vägtransporter och järnvägarna.
Slutligen skulle jag vilja be att även frågan gällande riktlinjerna, om de förutses, för samarbetsavtalen vilka kommer att skrivas under av infrastrukturernas förvaltare uppmärksammas. Ty även där finns en känslig fråga, alltså att det inte händer att det beträffande dessa samarbetsavtal anses att de står i motsättning till artikel 85 i fördraget.
Det är två punkter jag skulle vilja att ni uppmärksammade, herr kommissionär.
Herr ordförande! Det kan vara så att jag missat något, eller så har vi helt olika uppfattning om vad en godskorridor är. Om vi talar om en järnvägsinfrastruktur med fri tillgång och priskonkurrens, då kan det verkligen vara så att vi har en godskorridor. Jag vill inte heller, för övrigt, attkommissionären ska sitta i Breydelbyggnaden. Han borde ge sig ut på fältet och övertyga dem som är ansvariga för driften att öppna upp...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande! Jag vill, i korthet, uttrycka min tacksamhet till Sarlis för hans hänvisning beträffande utökningen av arbetstidsdirektiven. Han kan inom den närmaste tiden se fram emot ytterligare framsteg inom detta område.
Vad riktlinjerna relaterade till samarbetsavtalen anbelangar, är det möjligt att sådana formaliteter inte kommer att behövas. Det räcker med - med hänvisning till Wijsenbeeks inlägg - att vi i samarbete med ansvariga för infrastrukturer försäkrar oss om nödvändiga framsteg. Naturligtvis kommer detta att bevakas mycket noga. Om vi anser att en vidareutveckling skulle bidra till en snabbare utveckling av godskorridorer för järnvägsfrakt, kommer vi att agera omgående.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Utnyttjande av flygplan
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A4-0404/97) för utskottet för transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt antagen av rådet inför antagandet av rådets direktiv om ändring av direktiv 92/14/EEG om begränsningar i utnyttjandet av flygplan som omfattas av bilaga 16 till konventionen om internationell civil luftfart, volym 1, del II, kapitel 2, andra upplagan (1988) (C4-0530/97-96/0209/SYN) (Föredragande: Van Dam).
Herr ordförande! Direktiv 92/14 förbjuder från och med den 1 april 2002 utnyttjande av alla kapitel 2-flygplan i Europeiska unionen. För de bullrigaste kapitel 2-flygplanen, det är de som är äldre än 25 år och de så kallade narrow body's , trädde förbudet i kraft redan den 1 april 1995.
En omprövning av direktivet är inte bara nödvändigt för att anpassa förteckningen över flygplan från utvecklingsländer som är undantagna. Dessutom har det visat sig att medlemsstaterna tolkar övergångstiden på olika sätt och att undantagsbestämmelserna missbrukas. Det missbruket innebär bland annat att ett flygplan med dispens hyrs i andra hand från ett annat flygbolag. För det andra, orättmätig tillämpning på flygbolag i tredje land av undantagsbestämmelser som var avsedda för flygbolag inom Europeiska unionen i samband med ett successivt utbyte av flygplansflottan. För det tredje, beviljande av dispenser till företag inom unionen.
Den gemensamma ståndpunkten förtjänar en positiv uppskattning när det gäller den enhetliga tolkningen av direktivet i alla medlemsstater. Uthyrningen i andra hand skall, i enlighet med de ändringsförslag som Europaparlamentet antagit vid den första behandlingen av Van der Waalbetänkandet, förbjudas i det reviderade direktivet. Nu är också beviljandet av övergångsperioder till lufttrafikföretag utanför unionen förbjudet. Förenade kungariket behöver för övrigt inte dra in tillstånden till amerikanska flygbolag för successivt utbyte.
Vidare är det förbjudet att ge dispens till företag som inte är flygbolag. Följderna av förbudet mot uthyrning i andra hand får inte underskattas. Det leder till allvarliga problem för vissa fraktflygplatser i unionen och även för vissa utvecklingsländer. I pressen har det till exempel förekommit uppgifter om att flygplatsen i Oostende i Belgien förlorar 45 000 ton, det är ungefär hälften av dess fraktavdelning, eftersom bara 11 av de 43 afrikanska flygplan som nu landar i Ostende finns med på förteckningen över undantag. Vidare varnade INZET, en nederländsk organisation för utvecklingssamarbete, för att det för vissa afrikanska länder blir svårt att fortsätta exportera sina produkter till unionen per flyg eftersom deras fraktflygplan inte får någon dispens längre.
Med tanke på totalförbudet mot kapitel 2-flygplan från och med den 1 april 2002 och de allvarliga bullerproblem som de flygplanen förorsakar, får man under inga omständigheter tänja på bestämmelserna. Det måste dock noga övervakas att bestämmelserna efterlevs på ett enhetligt sätt i hela unionen med hänsyn till följderna av de strängare bestämmelserna mot uthyrning i andra hand. Min fråga till kommissionen är därför: Vill kommissionen genomföra en sträng övervakning av att bestämmelserna efterlevs? I det sammanhanget måste jag påpeka att flygplatsen i Oostende anklagar två franska flygplatser för att försöka locka till sig de flygplan som förbjuds.
Europaparlamentet föreslog också vid den första behandlingen att flygplatserna skulle få möjlighet att ge kapitel 2-flygplan begränsat tillträde redan innan totalförbudet träder i kraft den 1 april 2002. Genom att lufttrafiken ökat så kraftigt har ljudutrymmet blivit den begränsande faktorn på vissa flygplatser. Det gäller särskilt för den nederländska flygplatsen Schipol.
Där upptar starter och landningar med kaptel 2-flygplan lika mycket ljudutrymme som fem jämförbara kapitel 3-flygplan. Kvällstid är förhållandet till och med ett mot tio.
Rådet har inte tagit med Europaparlamentets ändringsförslag på den punkten. Den gemensamma ståndpunkten hänvisar till direktiv 2408/92. I det sammanhanget frågar jag kommissionen om det direktivet verkligen ger flygplatserna möjlighet att frånta ett flygplan tillträdesrätten, inte för att flygplatsen är fysiskt fullbelagd utan för att ljudutrymmet är förbrukat. Tycker kommissionen liksom jag att hänvisningen till förordning 2408/92 inte är tillräcklig för att minska flygplansbullret? Är inte möjligheterna där begränsade till ett nattförbud för kapitel 2-flygplan, en nattkvot och högre landningsrätt på dagtid? Jag vill gärna höra av kommissionen om det inte finns några kryphål i lagstiftningen här som försvårar flygplatsernas kamp mot bullerhindren.
När det gäller punkten med anpassning av bilagan så förtjänar den gemensamma ståndpunkten skarp kritik. Det är verkligen oacceptabelt att rådet och Europeiska kommissionen vill placera Saudiarabien på förteckningen över undantag. Rådet och kommissionen grundar sig på OECD: s lista över utvecklingsländer. I det ursprungliga direktivet saknades varje hänvisning till den listan. Om vi ändå vill arbeta med den listan så ger den möjlighet att skilja mellan rikare och fattigare utvecklingsländer, såsom Europaparlamentet föreslagit i Van der Waalbetänkandet.
Genom att ta med Saudiarabien i förteckningen över undantag så får det landet år 2000 dispens för ytterligare nio av dessa föråldrade, miljöfarliga flygplan. Den riktiga skärpningen av bestämmelserna om uthyrning i andra hand ger, som jag sade, problem för afrikanska länder. Desto mer är det helt i strid med andan i direktiv 92/14 att Saudiaraben får fortsätta flyga på Europa med ett stort antal lika bullriga flygplan. Jag uppmanar därför också parlamentet att massivt stödja de ändringsförslag som vill stoppa denna oberättigade fördel. Kanske kan vi få rådet och kommissionen att vika tillbaka från sitt villospår. Ledamöterna i transportutskottet som gett mig sitt enhälliga stöd tackar jag gärna för deras förtroende. Låt oss göra allvar av bekämpandet av det onödiga flygplansbullret.
Herr ordförande! Det betänkande som presenteras är resultatet av en fördjupad debatt i utskottet, och det verkar som om vissa av de ändringsförslag som föreslås tar hänsyn till vissa ologiska inslag som inte accepterades av rådet: jag tänker naturligtvis på Saudiarabiens flotta som klassificeras som flotta i ett utvecklingsland, vilket verkar mycket anakronistiskt. Man föreslår en ändring som hänvisar till OECD: s klassifikation, vilket skulle utsluta Saudiarabiens flotta från fördelarna som härrör från föreskrifterna som gäller förorenande flygplan, som inte bullrar och som är över 25 år gamla. På så vis skulle det därför vara möjligt att åter etablera ett positivt förhållande: förslaget skulle gälla de länder som verkligen har svårigheter och garantera säkerhet och, naturligtvis, även livskvalitet för de medborgare som bor i omedelbar närhet av flygplatserna.
En annan fråga som jag tycker är viktig, men som inte har tagits upp är naturligtvis frågan om konkurrensen. Jag skulle vilja att denna aspekt uppmärksammades - och inte bara av kommissionen - dvs. att landningsrätten inte skall dras in eftersom möjligheterna att få en slottid med ett godkänt plan är mycket viktig i dag i konkurrensen mellan olika länder: det kan finnas en risk att denna slottid ges till tredje land och därmed föreligger en risk för ett kommersiellt utnyttjande av slottider för plan som i allt väsentligt är godkända och som är förorenande och även bullriga. Detta skulle kunna leda till att marknaden inte fungerar på rätt sätt.
Herr ordförande, mina damer och herrar! På samma sätt som vid första behandlingen befinner vi oss i ett spänningsfält mellan effektivitet och miljö. Vi i PPE välkomnar detta betänkande och även ändringsförslagen, fastän vi beklagar, att man av de nio förslag som lades fram under första behandlingen, endast tagit hänsyn till två; dessa två förslag är viktiga i mina ögon. De undviker nämligen leasing av flygplan och rör i så måtto också direkt det just behandlade konkurrensproblemet. Det skulle också glädja mig om kommissionen här ville förtydliga detta begrepp något och förklara att det verkligen är uteslutet, oavsett vilket sätt det sker på, att man i vissa länder utnyttjar undantagen vad gäller konkurrens och miljö, i motsats till det som föreskrivs i direktivet.
I varje fall beklagar vi att vissa förslag om skärpning inte blivit allmänt antagna. I våra ögon får det som medlemsländerna gör på detta område inte i något fall ligga under nivån för de bestämmelser som direktivet föreskriver, möjligen över. Alltså kan det inte vålla någon skada i spänningsfältet mellan direktivets effektivitet, miljö och konkurrens.
Den nuvarande versionen är en förnuftig kompromiss. Den medför några små korrigeringar. Men det skulle även vara av intresse för alla, om vi på något vis kunde förtydliga begreppet " utvecklingsländer" . Det som här lagts fram i förslaget kommer, tror jag, som det ser ut, kommissionen nog att samtycka till. Det skulle glädja mig om kommissionen i dag än en gång kortfattat kunde yttra sig om detta. Det skulle vara bra för oss alla om rådet även kunde infoga i detta begrepp vad " utvecklingsland" betyder, för att inte ge utrymme för något större tolkningsspelrum. Det handlar ändå om flygplan som inte bara orsakar bullerstörningar, utan det handlar om flygplan som totalt sett är över 25 år gamla, och i detta sammanhang borde verkligen, i mina ögon, inte heller ett land som Saudiarabien få utgöra något undantag.
Vad de andra länderna beträffar, så bör man verkligen inte bedöma problemet efter hur frakten ser ut på de olika europeiska flygplatserna, utan snarare se till att man kanske inom ramen för olika åtgärder - och denna församling lämnar ju också utvecklingshjälp - ger vissa länder, som är direkt berörda, stöd på detta område, så att de europeiska flygplatserna och även de egna flygplatserna inte längre blir så starkt störda av buller.
Herr ordförande! Jag skulle mycket kortfattat vilja referera till de händelser som ligger till grund för de särskilda rekommendationer som lagts fram för parlamentet här i dag och som är det som debatten handlar om.
Vid tiden för antagandet av direktiven år 1992, hade ett antal flygplan från utvecklingsländer inte rapporterats till kommissionen på ett korrekt sätt och därför inte inkluderats i bilagan till lagen, i syfte att identifiera dessa flygplan ingick kommissionen i förhandlingar med lämplig regional organisation - the Arab Air Carriers' Organization.
Ämnet för dessa förhandlingar var naturligtvis dessa flygplans tekniska lämplighet, på basis av de kriterier som fastslogs i artikel nummer 3 i direktiven, och beteckningen av länder som utvecklingsländer är helt i överensstämmelse med de kriterier som fastslagits av den i sammanhanget relevanta internationella organisationen, nämligen OECD: s kommitté för utvecklingsbistånd.
Mot den bakgrunden skulle jag vilja kommentera de ändringsförslag som presenteras av föredraganden van Dam och som stöds av flera medlemmar.
Kommissionen kan acceptera ändringsförslag 2 och 3, vilka utgör praktiska tekniska justeringar av bilagan. Kammaren kanske också är intresserat av att veta att de även har rådets stöd.
Medan jag helt och fullt förstår motiven bakom ändringsförslag 1 och 4, måste jag emellertid meddela att kommissionen inte kan anta dem av den enkla anledningen att Saudiarabien finns med på den internationella lista över utvecklingsländer som användes när man drog upp riktlinjerna för den ursprungliga bilagan till Europarådets direktiv 92/14.
Dessutom uppfyller de flygplan som inkluderats i bilagan de kriterier som fastslagits i bilaga 3 i rådets direktiv 92/14 efter direktivets ändring. Om vi ville ändra reglerna, vilket har antytts, av anledningar som jag helt och fullt förstår, skulle vi, enbart för detta enda direktiv, vara tvungna att utarbeta en ny definition av vad ett utvecklingsland egentligen är, vilket skulle kräva en oproportionerlig stor arbetsinsats, med tanke på att vi i detta fall inte talar om mer än 7 flygplan.
Slutligen skulle kommissionen vilja påpeka att på grundval av den begränsade användningen av de aktuella flygplanen, har inkluderandet av Saudiarabien på listan en mycket marginell effekt när det gäller ökade bullerstörningar runt flygplatser, även om vi naturligtvis beklagar alla följder av detta slag.
Jag kan, naturligtvis, förstå motiven bakom ändringsförslagen relaterade till flygplan registrerade i Saudiarabien. Jag hoppas, emellertid, att parlamentet kommer att acceptera att vi inte kan bryta en överenskommelse som tidigare ingåtts i god tro mellan parter och vi kan rimligtvis inte ändra internationellt erkända definitioner när det skulle påverka omkring ett halvt dussin flygplan som ändå snart kommer att vara under avveckling och inte kommer att kunna användas.
Med detta i åtanke, och medan jag tackar van Dam för hans mycket kompetenta betänkande, jag tror det är det första som han formellt presenterat i detta parlament under den korta tid han har varit här, hoppas jag att kammaren, vid närmare eftertanke, kommer att dela kommissionens ståndpunkt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Industriell konkurrenskraft
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0384/97) av Desama för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet: Europeiska unionen och rymden: att främja tillämpningar, marknader och industriell konkurrenskraft (KOM(96)0617 - C4-0042/97).
Herr ordförande, herr kommissionär! Dagens sammanträde är mycket märkligt. Efter att först ha diskuterat de problem som är förknippade med järnvägen och lufttransporten, behandlar vi för närvarande Europas rymdpolitik. Trots detta storstilade språng uppåt befarar jag att vi mot bakgrund av vår nuvarande kunskap i rymdfysik trots allt är tvungna att komma ner på jorden.
Jag skall försöka ge en snabb överblick över betänkandet om rymden. Först skall vi erinra oss om att Europa inte är någon nykomling ifråga om erövring av rymden. Under tidigare år har vi i själva verket lyckats behålla vår autonomi och vårt oberoende i fråga om tillgång till rymden, och detta har skett genom framför allt två projekt: i första hand ett mellanstatligt samarbetsprojekt, tack vare ESA, och i andra hand också en politik som syftar till offentliga frivilliga investeringar vilken bedrivs av vissa europeiska stater. Men trots projekten och oberoende tillgång måste det konstateras att vi, i förhållande till USA, fortfarande är en dvärg i rymdsammanhang. Inom rymdsektorn finns i USA 200 000 arbetstillfällen jämfört med cirka 40 000 i Europa, 7 procent av finansieringen av USA: s rymdpolitik täcks av privata investeringar och kommersiella källor jämfört med 38 procent i Europa, det är alltså uppenbart att vi måste göra stora ansträngningar för att nå jämvikt.
Det måste inte nödvändigtvis vara fråga om någon mirakelmedicin, utan att tillföra Europapolitiken en ny aspekt: att tillföra den mellanstatliga nivån ett visst mått av gemenskapspolitik, eller rentav överstatlig politik, för att inte väcka några gamla spöken till liv. Europeiska unionen måste i dag alltså ha en rymdpolitik, och då inte någon isolerad politik, utan unionen måste tillföra detta europeiska mervärde till en rad politiska strategier för samarbete inom rymdområdet i Europa.
Självfallet kommer knappast parlamentet att fastställa denna politik utan det kommer att göras av kommissionen, som tagit ett första steg i och med detta mycket intressanta meddelande, och rådet. Vi begär att ett särskilt Europeiskt råd skall ägnas åt rymden. Kanske hör det brittiska ordförandeskapet denna vädjan.
Jag menar att denna politik, detta europeiska mervärde, borde bygga på två grundläggande villkor. Det första villkoret är att alla aspekter, både strategiska och kommersiella, beaktas, det vill säga att det en gång för alla medges att rymdpolitik nödvändigtvis är helhetspolitik, att det inte å ena sidan finns en strategisk politik och andra sidan en kommersiell, utan att alla ansträngningar måste beröra alla aspekter av rymdpolitiken. Det andra villkoret är att medlemsstaterna och Europeiska unionen anslår mer offentliga medel för att genomföra och utveckla rymdpolitiken. För trots att de privata investeringarna är stora och betydelsefulla räcker de inte.
I enlighet med dessa villkor och inspirerad av min kollega Malerbas utmärkta betänkande, har vi satt upp vissa riktmärken för den väg rymdpolitiken bör följa.
Först och främst upprätthålla en hög teknologisk kompetensnivå tack vare instrument som det femte ramprogrammet, men även genom vårt deltagande i en rad stora vetenskapliga experiment, som exempelvis rymdstationen med flera. För det andra företa sammanslagningar inom rymdindustrin. Det handlar inte om att skapa ett enda stort företag inom rymdsektorn i Europa - en elefant har aldrig sprungit fortare än en zebra - utan att i första hand gruppera alla företag som i dag verkar i en knivskarp konkurrens på världsmarknaden i projekt som syftar till hopslagning, nämligen att erövra ett visst antal stora kommersiella marknader, men också erbjuda viktiga tjänster. Konsolidera våra starka sidor, bärraket- och satellitindustrin. För det fjärde att säkerställa de medel som förskaffar oss oberoende, särskilt genom ett europeiskt system för navigering som kommer att vara resultatet av europeisk teknik. Och slutligen att sörja för ett samarbete som sträcker sig utanför Europa, inte bara med gamla rymdnationer som Japan och Ryssland, utan även med de nya rymdmakter som håller på att växa fram. Jag tänker i första hand på Kina och Indien.
Slutligen skulle jag vilja fästa kommissionens uppmärksamhet på hur nödvändigt det är att medel för rymdutbildning utvecklas. Om vi avser att föra en så här ambitiös politik, måste vi ha den allmänhetens stöd. Men då måste allmänheten informeras i ämnet och utbildning är det bästa sättet att uppnå den målsättningen.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Denna debatt i kammaren är en aning försenad jämfört med kommissionens meddelande och med tanke på att vissa inslag i de betänkanden som diskuteras - Desamas utmärkta betänkande och mitt - nästan har hunnits upp av verkligheten. Under de senaste månaderna har flera mycket intressanta händelser ägt rum, som t.ex. uppskjutningen av Mars Pathfinder , den lyckade uppskjutningen av ARIANE 5 och just i dagarna Lunar Prospector.
I dyningarna efter framgången med Pathfinder planerar nu NASA, som har noterat hur positiv den amerikanska opinionen är till utforskningen av planeterna och gåtan om ett eventuellt liv i universum, att även använda rymdstationen som en språngbräda för en bemannad rymdfärd till Mars, och man planerar en uppblåsbar modul som skall fästas vid rymdstationen som kallas transhub. Rymden är verkligen en fantastisk plats för förnyelse och kreativ fantasi.
Ett exempel bland många är satellitnavigeringen. För tio år sedan var det ingen som visste vad detta var. I dag ger systemet säkerhet åt flygplanens navigering, erbjuder lösningar för att göra taxibilarna i städerna mer effektiva, och vi behöver verkligen ett europeiskt satellitnavigeringssystem. Till sjöss och i rymden under nästa årtusende kommer USA att spela huvudrollen, det har redan Desama sagt, och deras globala ledarskap inom den ekonomiska, militära, teknologiska och kulturella sektorn visar sig också genom en vetenskaplig och industriell dynamik inom rymdsektorn. Det är inte lätt att jämföra den amerikanska och den europeiska rymdsektorn: den årliga investeringen i USA är ungefär 4 gånger så stor som den europeiska och det största europeiska företaget i sektorn kommer efter de tre amerikanska giganterna Lockheed, Hughes och Boeing.
Kommissionens meddelande går inte in på problemen i samband med en verklig europeisk strategi för rymden utan föreslår i stället ett antal konkreta åtgärder, som vi till största delen kan instämma i, i tre sektorer där rymdtillämpningarna är på väg att öppna nya marknader med högt ekonomiskt och strategiskt värde: multimediala telekommunikationer, satellitnavigering, jordobservationer. Denna inriktning delas till största delen av Europaparlamentet och har även varit föremål för ett meddelande om satellitkommunikation, som Hoppenstedt var föredragande för, och den återspeglas också på sätt och vis i det femte ramprogrammet.
Det måste emellertid påpekas att på grund av de många revisioner som blivit resultatet av de otaliga ändringsförslagen till betänkandet, hela tiden under tidspress, så har man i slutändan samlat de flesta forskningsfrågorna i en aeronautisk och en astronautisk aktion snarare än i de olika kapitlen transporter, miljö, informationssamhälle och allmän materialteknologi och jag tror att denna gruppering kanske behöver ändras när vi kommer till andrabehandlingen, och att vi i stället bör bibehålla uppdelningen i olika kapitel.
Många frågor av mer politisk och strategisk natur är fortfarande obesvarade och det är detta jag skulle vilja uppehålla mig vid ännu ett ögonblick. Under de senaste tre åren har de amerikanska företagen gått samman i endast tre grupper av global storlek, medan den europeiska konsolideringsprocessen är långsam. Har de nationella rymdbyråerna verkligen fortfarande en roll att spela i framtiden? Och ESA? Och vilken roll kommer kommissionen att spela?
Mitt resonemang leder mig till att se kommissionens roll i den närmaste framtiden som mer proaktiv vad gäller rymdstrategierna, gentemot rådet och parlamentet och även på den internationella arenan för att ta del i förhandlingarna om tilldelningen av frekvenser och satellitpositioner. Jag har därför i mitt yttrande föreslagit att kommissionen skall begära ett råd om " rymden" , åtminstone för att sondera terrängen.
Vi kommer att återkomma till denna fråga i parlamentet och vi väntar oss ett meddelande om navigationssystem samtidigt som kontakterna med kommissionen, ESA och industrin fortsätter att intensifieras inom intergruppen " rymden" och arbetsgruppen " rymden" . Detta är verkligen ett kapitel som bara har börjat!
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att gratulera föredraganden. Han har visat sin sedvanliga villighet att införliva kollegors idéer, vilket uppskattas. Vi uppskattar även expertuttalandena från Malerba. Detta betänkande betonar vikten av rymden, behovet av statligt stöd - kommersiell finansiering skulle vara helt otillräckligt - och det faktiska mervärde som kommer av europeiskt samarbete.
Han jämför läget i USA med den Europeiska unionen i termer av arbetstillfällen, avläggare och vetenskaplig utveckling. Vi talar inte om militär forskning och utveckling. Detta klargörs klart och tydligt.. Huvudsakligen handlar det om satellitapplikationer. Vi rekommenderar inte några ingrepp på ESA: s roll. Vi talar om telekommunikation, navigation och jordobservationer. Detta är av oerhört stort värde för den Europeiska unionens medlemmar och även för den tredje världen. Desama åberopar regional planering, jordbruk, fiske, transport, bedrägeribekämpning och problem relaterade till klimatförändringar.
Jag delar hans syn att rymdindustrin " resolut måste inleda en koncentreringsprocess för att den skall kunna konkurrera med amerikanska tillverkare" . Jag uppskattar anspelningen till Star Trek i " resolut måste inleda" (boldly go). Även om betoningen ligger på satelliter, måste vi inse att det ligger en enorm synergieffekt i bemannande, eller mer politiskt korrekt, besättningsförsedda verksamheter, vilket är viktigt.
Vi måste ta oss an problemet med rymdavfall Det finns en mängd olika föremål som svävar omkring i rymden, allt från rymdfarkoster till maskinvara, kraftverktyg och tekannor. Det kommer att bli ett stort problem som vi måste lösa. När det gäller plutoniumproblematiken som en del av ändringsförslagen tar upp, är det nödvändigt för oss att forska om solceller. De kommer att hjälpa oss här på jorden med energi och detta kommer också bidra till att vi får avläggare. Men det är ännu inte möjligt att överge användningen av kärnkraft för den generering som är nödvändig för vissa av de instrument som används i rymden.
Liksom mina kollegor skulle jag vilja betona vikten av utbildning inom rymdområdet. Jag ber er alla att besöka Space City i Toulouse. Det kommer att inspirera er. Av alla de vetenskaper som även intresserar unga människor är rymdvetenskap den som är populärast. Det är en vetenskap som tidigare lett människor in på fysikens område, och det är allvarligt om vi får en minskning av antalet studerande inom detta område. Det är en vetenskap som fascinerar alla människor och som kan vara nyckeln till vår planets överlevnad.
Jag stöder verkligen den strategi som läggs fram i både i Desamas betänkande och Malerbas yttrande, i synnerhet nödvändigheten för rådet att arrangera ett Europeiska rådets möte som har på sin agenda att behandla den europeiska rymdpolitiken.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! När Europaparlamentet i kväll ägnar sig åt rymden, så är det av stor betydelse därför att vi verkligen har att göra med en europeisk frågeställning. Jag kommer själv från en region, där rymdindustrin alltid har spelat en viktig roll och där alla i dag är klara över att vi enbart genom europeiskt samarbete kan skapa konkurrenskraft i synnerhet gentemot Förenta staterna, respektive över huvud taget ha en chans att återfå den. Därför vill jag även från vår sida tacka föredraganden för hans uttömmande betänkande. Jag tror att man på lämpligt sätt även har tagit hänsyn till alla aspekter, som man här bör observera. Som PPE-grupp kommer vi också att fullständigt stödja detta betänkande.
Vi har medvetet inte heller lämnat in några ändringsförslag, eftersom vi inte ville riskera den i utskottet med majoritet antagna resolutionen. Jag vill inte än en gång räkna upp de viktiga problem som rymdindustrin har att befatta sig med. Kollegerna Malerba och Desama som föredragande och även kollegan McNally har berört det hela mycket tydligt.
Jag vill ändå här i dag hänvisa till ytterligare en punkt, nämligen att vi måste komma fram till fullständig jämställdhet för tillväxten inom rymdsektorn, särskilt gentemot Förenta staterna. Det får inte vara så att forskning och utveckling i Förenta staterna huvudsakligen finansieras via försvarsbudgeten och därigenom får fördelar gentemot den europeiska rymdindustrin. Vi har här i parlamentet i samband med ett annat betänkande från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor redan tagit upp dessa ämnen. Jag har ju lämnat in motsvarande ändringsförslag i utskottet för forskning, teknologisk utveckling och industri. Tyvärr uttalade sig majoriteten däremot, men vi borde inte förlora det ur sikte.
Det får inte vara så att vi i Europa - och även detta ligger till grund för ett meddelande från Generaldirektorat XII - inte har något enhetligt anskaffningsväsende, medan Förenta staterna självklart förenar forskning, utveckling och även anskaffning på en hand, och på det civila området kan tillgodoräkna sig en stor del av utvecklingen inom militärområdet, varigenom tydliga fördelar uppstår gentemot den europeiska rymdindustrin. Det får vi inte blunda för. Även detta måste vi hitta europeiska svar på. Jag hoppas att ratificeringen av Amsterdamfördraget och utvecklandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik även kommer att leda till att vi europeiskt kan lösa denna fråga.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! I den liberala gruppens namn gratulerar jag gärna Desama till hans utmärkta betänkande.
Den europeiska marknaden för rymdfartstillämpningar är splittrad. Det finns många små företag som är verksamma och de samarbetar inte i tillräckligt hög grad. Omstrukturering av rymdfartsindustrin, det vill säga sammanförande av flera företag i ett företag eller i en företagsgrupp, är nödvändigt för att den skall kunna konkurrera på världsmarknaden. Europeiskt och transatlantiskt samarbete är ett absolut krav när det gäller rymdverksamhet. Det femte ramprogrammet kan ha en stimulerande funktion i det sammanhanget. Framför allt nu när det vid det senaste toppmötet i Washington undertecknades ett samarbetsavtal med amerikanerna inom området vetenskap och teknik.
Min andra punkt gäller situationen för den europeiska satellitindustrin. Det strategiska intresset av en egen satellitindustri har sedan det kalla kriget upphörde blivit ett kommersiellt intresse. Sektorn växer med 10 procent per år och bidrar därmed till att skapa nya jobb. Om Europeiska unionen inte vill missa tåget bör kommissionen och medlemsstaterna främja den här industrins konkurrenskraft. I det sammanhanget tänker min politiska grupp inte på sektorspecifikt stöd utan stimulans av gemensam forskning och samarbete.
Satellitsystem är det bästa sättet att hänga med i globaliseringen av informationssamhället. I Europa investeras dock framförallt i regionala markbundna nät. Dessutom är den europeiska satellitindustrin för isolerad utan särskilt mycket interaktion med industrin för datorer, nätverk, programvara och kringutrustning. Därigenom förlorar den industrin ständigt en allt större marknadsandel till Förenta staterna. Det behövs mer samarbete och sammangående av företag och politiskt stöd till den tekniska utvecklingen och det behövs att vi tar oss an riskförvaltningen.
Herr ordförande! Till detta betänkande från Desama har vi från V-gruppen sett oss tvungna att lägga fram fem stycken ändringsförslag, för att förtydliga och på några punkter också skärpa vissa principiella ståndpunkter när det gäller EU och rymden.
För det första: Använder inte Desama fel ord, när han i beaktandesats b säger att vi skall erövra rymden? Ordet erövra ger i mina öron fullständigt felaktiga associationer. Det måste väl handla om att vi skall utforska vad rymden har att ge och ingenting annat. Att erövra används i begrepp i militära sammanhang, att man skall erövra någonting. Men det är inte det som det handlar om här, utan om att vi skall utforska, eftersom det ju måste vara det som är tanken med EU: s rymdpolitik.
För det andra: När det gäller stora internationella samarbetsprojekt i rymden anser vi i fråga om rymdprojektet Casini och dess " sväng" förbi jorden, att Europaparlamentet skall uppmana ESA och NASA att av säkerhetsskäl ställa in denna planerade " sväng" förbi jorden, eftersom sonden faktiskt är utrustad med 32 kg ytterst radioaktivt plutonium. I flera betänkanden från parlamentet har det ju tidigare sagts att detta av säkerhetsskäl är farligt. Denna sond skall då passera jorden på ett avstånd av 500 engelska mil och med en hastighet av 68 000 km/h! Detta tycker jag att vi från Europaparlamentet skall avstyra.
För det tredje: I punkt 10 bör det också, förutom att vi inte skall använda ramprogrammet till militär forskning, tilläggas att vi inte heller skall använda kärnmaterial i rymden.
För det fjärde måste vi utforska solenergin mycket mer än vad som hittills har gjorts. Detta är något som ESA har kommit långt med, och vi kan komma längre i denna forskning.
Herr ordförande! Desamas betänkande täcker gott och väl in de vetenskapliga, etnologiska och finansiella problemområdena i det att betänkandet för vår informations skull både tar fasta på kommissionens meddelande, vilket är det minsta man kan förvänta sig, och på de resolutioner som antagits av Europaparlamentet mellan 1979 och 1994. Betänkandets informationsrikedom är en fördel så tillvida att den gör att vi kan rikta vårt uttalande.
Jag skulle inledningsvis vilja peka på två saker. För det första verkar det fortfarande vara frestande att bedöma den europeiska rymdpolitiken utifrån USA: s rymdpolitik, särskilt genom jämförelser mellan offentliga anslag och konstateranden om vad som förebehålls den privata sektorn. Kanske bör man hålla i minnet att USA är en enda stat, om än federal, och att Europeiska unionen är sammansatt av femton länder med allt vad det medför i fråga om kulturskillnader, liksom olikheter i föreställningar om teknikens roll och vikt, förhållandet mellan forskning och utveckling och hierarkier i de prioriteringar som görs.
Den andra anmärkningen är att det ter sig svårt att utröna vilka komponenterna är i den dynamiska diskurs som avser att ange samarbetsområden respektive konkurrensområden - i termer av en välgörande konkurrensanda - liksom partnerskapspolitiken i första hand med USA, men även med Ryssland i fråga om exempelvis mycket tunga bärraketer, eller med de länder som håller på att växa sig starka, exempelvis Indien, Kina eller Brasilien.
Mot denna bakgrund skulle jag vilja ta upp nödvändigheten av att den sociala dimensionen av Europas rymdpolitik förstärks. Vi vet att den tekniska inriktningen inte är neutral. Den aktuella debatten om bemannade rymdprojekt handlar inte enbart om frågan huruvida vi skall välja en kombination mellan robotar och människa eller å andra sidan välja en helautomatisk lösning; det handlar om vilka visioner vi har för våra samhällen under kommande decennier. Frågan om tillämpningar är därför väsentlig och frågan om social nytta avgörande i sig. Vi gör framsteg på området jordobservation för att förbättra vår medvetenhet om ekosystemets jämvikt och vikten av att bevara denna. Vi utvecklar telekommunikationen för att i första hand bekämpa avskärmning och göra landvinningar inom telemedicin. Fjärrstyrning är en sektor i utveckling därför att den är ett verktyg för regionalpolitik. Att navigering utvecklas beror slutligen på att världshaven kommer att bli särskilt viktiga områden för geostrategiskt brännbara frågor.
En före detta avdelningschef för ESA erinrade om att förhållandet mellan å enda sidan marknaden för bärraketer och jordbunden utrustning och sysselsättningen å andra sidan är 1-15. Jag bor i Guyana och i Kourou finns skyltar utefter vägen med texten "Kourou, en europeisk rymdhamn" . Jag kan försäkra er att förhållandet 1-15 inte är fastlagt varken för jordbunden utrustning eller för sysselsättningen. Förmodligen inte heller vad gäller övriga rymdbaser. Jag menar att vi måste fundera över en integrerad modell. Den sociala konjunkturen i våra länder kräver det.
Fru ordförande, ärade kolleger! Desamas betänkande tydliggör skillnaden i bedömningen av rymdsektorn på de två sidorna av Atlanten. Enbart antalet sysselsatta personer - 200 000 i USA gentemot endast cirka 40 000 i Europa - är ett starkt vittnesbörd om det. Tillväxten hos den kommersiella sektorn i Europa är visserligen imponerande. De tekniska framstegen och utvecklingen av nya aktiviteter inom rymdforskningen kommer dock med säkerhet inte att bäras upp av den kommersiella sektorn. Det måste man vara klar över.
Den i betänkandet uttryckta nödvändigheten av att betrakta den europeiska rymdpolitiken som ett helhetskomplex, stöder jag. Nödvändigheten att ta hänsyn till vetenskapliga aspekter och aspekter som rör bemannade rymdfärder och inte inskränka sig enbart till den kommersiella användningen, vill jag uttryckligen understryka. Det är därför absolut nödvändigt att man i det femte ramprogrammet prioriterar medel för rymdforskningen, nämligen med tanke på informationssamhälle, jordobservation och navigation. Det engelska eller österrikiska ordförandeskapet i rådet skulle kunna visa sig öppet för teknologisk utveckling i Europa, om de jämte ESA: s ministerråd också sammankallade ett eget möte med Europeiska rådet på temat rymdpolitik, så som föredraganden rekommenderar.
Den absolut nödvändiga förbättringen av konkurrenskraften hos den europeiska industrin gör rymdpolitiken rent ut sagt till ett obligatoriskt tema för Europeiska rådet. Särskild betydelse får därvid jordobservationen. Den är, om den används ansvarsfullt, en tjänst för medborgarna. Den garanterar framsteg på många områden, inte minst inom miljösektorn. Nödvändigheten av intensiv offentlig finansiering är följaktligen given. Det vore ett misstag att tro, att jordobservationen förr eller senare kommer att anta rent kommersiell karaktär. Europa står i begrepp att förlora denna marknad till Förenta staterna. Europeiska unionen borde därför inte ge tappt i sina ansträngningar, utan göra temat jordobservation till en prioriterad del av rymdpolitiken och arbeta ut och framlägga ett väl genomtänkt åtgärdsprogram.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill inleda mitt inlägg om Desamas betänkande som handlar om Europa och rymden med att lyckönska Desama till det ofantliga arbete han utfört inom utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi.
I likhet med vissa av våra kolleger försvarar han Europas industriella och teknologiska intressen, dess forskning och anslag till forskningen utan att glömma bort energisäkerheten, och detta gentemot och i motsättning till vissa påtryckningsgrupper, trender och inte minst de försiktigas skara.
Som ledamot av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik är jag mycket ofta i kontakt med dessa ärenden när jag utarbetar mina egna betänkanden och dokument. För närvarande arbetar jag med Europas industriella konkurrenskraft och jag är medveten om betydelsen av offentliga forskningsanslag och rymdens betydelse i våra bestämmelser, vår kraft och de förhoppningar vi ställer till Europas industri.
I egenskap av europé, socialist och fransman stöder jag alltså utan förbehåll alla Desamas förslag. Först förslagen om nödvändigheten av nya investeringar, om den ackumulerade eftersläpningen och inhämtningen av den eftersläpning som uppstått inom vissa områden, nödvändigheten av sammanslagningar inom sektorn, om det femte ramprogrammets plats i lagbestämmelser, förstärkning av vår tekniska och ekonomiska potential för förhöjd teknologisk kompetens och finansiell kapacitet inom rymdsektorn på den militära och civila sidan.
Jag ansluter mig självfallet också till hans krav på att rymdsektorn skall användas till att skydda människan mot naturkatastrofer och andra betydande risker. I likhet med honom förbigår jag inte de åtgärder som krävs för att kontrollera och få bort den nedsmutsning som rymdavfall förorsakar.
Det är ett bra betänkande, som är mycket viktigt för Europa, det vill jag säga igen, fru ordförande. Låt oss hoppas att hans förslag kommer att röstas igenom, därefter behandlas och leda till resultat.
Jag vill sluta på samma sätt som jag började, nämligen med att betona hur nödvändigt det är att den offentliga finansiella insatsen i Europa inom den här sektorn inte minskas. Vi skall komma i håg att kinesiska bärraketer huvudsakligen finansieras av kinesiska staten. Utan att gå så långt måste snedvriden konkurrens undvikas och alltså får Europeiska unionen inte minska sina åtaganden. Om jag så får säga så måste vi koncentrera våra insatser, bättre sikta mot målet och inte missa den mycket trånga skottglugg som vi har alldeles framför oss.
Vi får aldrig glömma, fru ordförande, och med det skall jag sluta, att anledningen till att den europeiska rymdsektorn i dag blomstrar är att det funnits en politisk och folklig uppriktig vilja, särskilt från franskt håll. Denna vilja och dessa anslag är i dag helt nödvändiga för att bereda väg för morgondagens rymdsektor.
Fru ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Som kristdemokrat och medlem av PPE välkomnar jag naturligtvis Claude Desamas och Franco Malerbas betänkande, eftersom jag kan fastslå - det har min gode vän Markus Ferber också redan gjort - att man här arbetat in element från våra bidrag i utskotten. Jag är naturligtvis också glad över det goda samarbetet med kommissionen, i det här fallet med Cresson, Bangemann och Kinnock, vad beträffar navigationssystematik.
Jag tror att de små grupper som man hittar här i parlamentet - här i denna kammare är det intergruppen för rymdforskning men också arbetsgruppen för rymdforskning, som har bildats från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, dock kommer att utvecklas till en stor rörelse och att fascinationen av rymden förhoppningsvis intar en stor plats även i detta hela parlament och utanför detta, i offentligheten. Den som sedan går hem, tittar upp på den klara stjärnhimlen och ser den härliga fullmånen, han blir ännu mer drabbad av denna fascination. Tyvärr har vi här, som alla ser, ett rum utan fönster, och kan inte ta in denna härliga bild.
Jag vill inte upprepa det som har sagts här; allting har redan sagts. Jag tror att den viktiga frågeställningen för framtiden, som också är föremål för nästa betänkande, vilket redan har förmedlats till oss, och där jag är föredragande, nämligen den europeiska rymdindustrin, kommer att ge svar på de globala utmaningarna. Vilken storleksordning behöver vi ha på företagen? Eller vilket företag behöver vi? Vilken sorts företag behöver vi för att som européer kunna delta konkurrenskraftigt i de totala marknadshändelserna?
Jag tror att vi måste göra det tydligt, att för framtiden just detta också redan berörda område med navigationssystem och efterföljare till organisationerna Glonass och GPS är ett viktigt bidrag från kommissionen. Vi väntar ivrigt på en åtgärdsplan på detta tema, så att vi kan göra detta val redan i år.
En sista sak vill jag också säga: Man har nämnt avfallet i rymden. Här borde vi verkligen finna ett europeiskt avfallsföretag, som förändrar omloppsbanan för denna avfallssituation, och vi borde varnande höja fingret när det gäller många människors strävan att gärna sprida sin egen aska på månen. Måndammet är redan tillräckligt iögonfallande; vi måste inte också addera resterna efter människor som förbränts här på jorden. Jag hoppas att denna måne då inte senare kommer att vara Franco Malerbas älsklingsplats. Jag menar, att vi borde rikta vår uppmärksamhet just på detta tema.
Fru ordförande! FN har för närvarande ett decennium för bekämpning av naturkatastrofer, med syfte att bland annat utveckla tillämpningen av kartläggning via satellit för att förutse och bekämpa naturkatastrofer och mildra deras konsekvenser, samt för räddningsverksamhet. Det är också på sin plats att meddela EU: s stöd även åt den här verksamheten. Såsom Desama betonar skall rymdverksamheten ses som en helhet. Denna helhet består av såväl vetenskapliga och teknologiska synpunkter som civila och militära tillämpningar.
Jag tycker ändå inte att det finns anledning att lyfta fram de civila och militära aspekter, som är förknippade med den bebodda rymden, eftersom bemannade rymdfärder är mycket dyra och inte viktigare för Europa än de med robotar och automatiska instrument utrustade, obemannade farkosterna. Den egentliga bebodda rymden ligger dessutom fortfarande långt borta i framtiden, ty först nu börjar förberedelserna för den första internationella rymdstationen. Den kommer troligen att vara i funktion i början av nästa årtusende, och eventuella stationer på olika planeter ligger ännu längre borta i framtiden.
Särskilt för de små länderna i Europa är det viktigt att satelliterna inte är för stora. Stora och långvariga projekt har också stora risker och man får vänta på resultatet av dem i flera år. Det vore ett bättre angreppssätt att satsa mera på mindre bärraketer och småsatelliter. I sådana projekt kan alla länder i Europa finna sin plats. Dessutom ger små bärraketer på kortare sikt vettiga resultat och pengarna går inte enbart till vetenskapliga äventyr.
Forskningens femte ramprogram har en viktig och nödvändig roll som finansiär av rymdforskningen. I ramprogrammet skall reserveras anslag för rymdforskningen, exempelvis genom att utveckla verksamheter som är förknippade med informationssamhället och fjärrkartläggningen.
Fru ordförande! Jag och mina kolleger i kommissionen välkomnar detta utmärkta betänkande av Malerba och professor Desama om vårt förslag från 1996 om en gemensam strategi för den Europeiska unionen när det gäller främjande av tillämpningar, marknader och vår konkurrenskraft inom rymdindustrin.
Betänkandet reflekterar på ett riktigt sätt det oförminskade intresse detta parlament har visat för rymdfrågor under de senaste 19 åren. Det finns de som skulle beklaga att man på andra håll inte visat ett lika brett och beslutsamt engagemang under samma period. Betänkandet har också den förtjänsten att det betonar vikten av ett effektivt europeiskt agerande inom de områden som är nödvändiga för att garantera, med samma ordval som i stycke 6 i betänkandet, att våra länder och industrier " resolut" kan gå mot en utveckling som svarar mot moderna behov och möjligheter. Det ligger, självklart, i vårt intresse ekonomiskt, industriellt och ur säkerhetssynpunkt, och som flera medlemmar i denna kammare har påpekat under denna mycket intressanta debatt, kommer det också bidra till att förbättra människors livskvalitet på en mängd olika sätt.
Som vårt meddelande och detta betänkande klargjort kräver antagandet av utmaningen att utveckla vår rymdpolicy ledarskap och visioner, och alla som är involverade i nationella regeringar, industriell verksamhet, forskning och i europeiska institutioner behöver övertygas om denna frågas vikt. Skillnaden mellan investeringarna i Europa och USA framgår av det faktum att vi inom unionen endast har 39 000 personer anställda inom rymdindustrin - en femtedel av det antal som för närvarande arbetar inom motsvarande områden i USA. Det faktum att det enbart för satellitnavigering finns pålitliga källor som förutspår en global marknad som inom de närmaste sju åren kommer att vara värd över 50 miljarder dollar borde inspirera och väcka hunger efter att undersöka möjligheterna för tillväxt.
Utan tvivel involverar rymdfrågor en mängd olika intressenter och institutioner. Unionen och kommissionen är inte några ställföreträdare för dessa intressen utan har till uppgift att hjälpa till med att skapa en vision runt vilken de kan organisera och kombinera sina ansträngningar. För att uppnå detta kommer vi även i fortsättningen att använda oss av reglering och lagstiftning. Vi kommer att samverka med andra länder för att främja europeiska intressen bilaterialt och i internationella instanser, en dimension, som professor Desama klargjort, är av yttersta vikt eftersom dessa marknader är, definitionsmässigt, globala och inte europeiska, och vi är i behov av en gemensam standard.
Vi kommer ytterligare att främja forskning och utveckling inom ramprogrammen och inom telekommunikation när det gäller de transeuropeiska nätverken och, naturligtvis, kommer vi att ge det lilla stöd som är tillgängligt för utveckling av infrastrukturer från budgeten för transeuropeiska nätverk.
Som parlamentet känner till, är den huvudsakliga bidragsgivaren till forskning och utveckling inom rymdområdet den Europeiska rymdbyrån, vilkens årliga budget motsvarar hela Europeiska unionens ramprogram. Europeiska gemenskapens forsknings- och utvecklingsarbete måste därför vara snävt inriktad mot prioriterade områden, och utgöra ett komplement till ESA: s och övriga medlemsländers verksamheter. Tillsammans med mina kolleger Edith Cresson och Martin Bangemann är jag därför tvungen att se till att det femte ramprogrammet fokuserar på de tre huvudområden som tas upp i kommissionens förslag och som det faktiskt fokuseras på i det betänkande som behandlas av kammaren här i kväll: kommunikation via satellit, navigation och jordobservationer.
En av huvudfrågorna i det betänkandet som nu diskuteras är att den privata sektorn inte kan förväntas ersätta statliga medel när det gäller utveckling av grundläggande rymdrelaterad teknologi. Jag delar övertygelsen att detta måste bygga på kontinuerliga och betydande statliga investeringar inom de områden som har strategisk betydelse för samhället i sin helhet.
Det är också tydligt, emellertid, liksom i många andra fall, att det finns ett behov av kreativa former för statligt/privat samarbete, delvis för att mobilisera kompletterande finansieringskällor och delvis för att förbättra för vissa projekts kvalitet och kostnadseffektivitet genom att anlita expertis från den privata sektorn.
Under tiden är de handlingsplaner som kommissionen utlovade för vart och ett av de tre områdena på väg. Och som ärade medlemmar känner till, och som professor Desama redan nämnt, är handlingsplanen för telekommunikation redan tillgänglig, den om jordobservationer kommer att vara tillgänglig senare i år och jag är glad att kunna meddela att handlingsplanen för satellitnavigering, för vilken jag är ansvarig, kommer att färdigställas senare denna månad.
Det är ett dokument med två huvudmål: det första är att inspirera till ett starkt politiskt engagemang från medlemsländernas sida för en europeisk satsning på satellitnavigation så att den privata sektorn inte drar sig för att investera i framtiden, och, det andra målet är att visa att den Europeiska unionen kan vidta de åtgärder som krävs för att förverkliga sina visioner och säkra framåtskridandet - inte ett ögonblick för sent - skulle ett flertal ärade ledamöter med rätta kunna tillägga.
Som många äradeledamöter känner till, finns det flera känsliga områden att ta itu med, inklusive finansiering, frågan om hur den europeiska verksamheten ska förhålla sig till de existerande militära systemen i USA och Ryssland, och vilka organisationsformer som är nödvändiga för att driva och reglera det europeiska systemet för satellitnavigation. Jag ser fram emot att diskutera denna handlingsplan i parlament och, i synnerhet med tanke på det stöd som ges till den europeiska modellen i professor Desamas betänkande.
Kommissionen delar helt och fullt detta parlaments engagemang för en aktiv och omfattande europeisk rymdpolitik, med den Europeiska unionen och dess institutioner arbetande för ett framåtblickande europeiskt perspektiv med samverkan mellan medlemsländer och andra institutioner för att förverkliga den vision som alltfler delar.
Jag tackar parlamentet för dess ihärdiga ansträngningar att stimulera och vägleda denna vision och jag vill uttrycka kommissionens tacksamhet och i synnerhet mina kollegers, Cresson och Bangemann, för detta betänkandes höga kvalitet, och min tacksamhet till dem som sammanställt det.
Tack så mycket, kommissionär Kinnock.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
Ändring av arbetsordningen (ny artikel 79a)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0006/98) av Fayot för utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet om infogandet av en ny artikel 79a (yttrandeförfarande i enlighet med artikel 109j i EG-fördraget).
Fru ordförande! Jag tar upp en fråga om avvisning av ett ärende som otillåtligt vid inledandet av debatten, i enlighet med artikel 128 i vår arbetsordning. Förslaget till beslut i betänkandet och de ändringar i arbetsordningen som förslaget innefattar är inte godtagbara, av skäl som hänför sig både till själva förfarandet och andra sakförhållanden.
I fråga om förfarandet överensstämmer den text som föreslagits för kammaren inte med den text som antagits i utskottet. Den text som vi antagit i utskottet är den följande, i slutet av punkt 2: " Parlamentet företar därefter omröstning på grundval av dessa rekommendationer, eftersom inga ändringsförslag får inges röstas förslaget igenom gemensamt" och den text som lagts fram för oss lyder: " Parlamentet företar därefter gemensam omröstning på grundval av dessa rekommendationer då inget ändringsförslag får inges." Men denna helt annorlunda text är dessutom hämtad ur ett ändringsförslag, ändringsförslag 11, som utskottet för arbetsordningen hade strukit eftersom det var fråga om ett muntligt ändringsförslag. Artikel 150 har därmed inte efterlevts.
Vad gäller sakförhållandet upprepar den föreslagna texten den nuvarande skrivningen i arbetsordningens artikel 180.1, som föreskrivs för samtycke men inte för samråd. Men fördragets artikel 109j föreskrivs för samråd i parlamentet, inte för samtycke.
Det var alltså anledningen till att jag tog upp frågan om avvisning av ärendet som otillåtligt.
Tack, herr Fabre-Aubrespy. Mot detta kommer föredraganden Fayot att yttra sig.
Fru ordförande! Mycket kortfattat skulle jag vilja uttala mig för Fabre-Aubrespys begäran. Det han säger får mig att inse att den text som i dag lagts fram i Europaparlamentet inte överensstämmer med den text som röstats igenom av utskottet. Detta menar jag är ett helt grundläggande skäl för att förkasta förslaget till ändring av artikeln i utskottet.
Att ett enkelt yttrande förvandlas till samtycke minskar ledamöternas rättigheter ofantligt. Men jag tycker det är lite paradoxalt att Europaparlamentet motu proprio minskar sina egna rättigheter i ärendet. Det är därför min önskan att förslaget till översyn av vår arbetsordning på nytt underställs behörigt utskott.
Fru ordförande! Av två skäl begär jag att föregående fråga skall avvisas som otillåtlig. Det första skälet hänför sig till den text som föreslagits i kammaren. Enligt Fabre-Aubrespy är det inte samma text som röstats igenom i utskottet. Utskottet röstade mycket riktigt igenom tillägget och hävdade att parlamentet genomför omröstningen gemensamt, och när detta diskuterades och beslut fattats i utskottet förklarade utskottet tydligt att tillägget borde införlivas i texten. Det är alltså precis vad som har skett.
I sitt andra argument hävdar Fabre-Aubrespy att det är fråga om en text som är hämtad ur ett samtycke, men utskottet för arbetsordningen har inte varit av samma åsikt. Diskussionen har redan förts i utskottet och därför överensstämmer den text som lagts fram för er helt och hållet både med andemeningen och ordalydelsen i den text som den stora majoriteten av utskottsledamöterna röstat igenom. Jag anmodar alltså kammaren att avvisa föregående fråga som otillåtlig.
(Parlamentet beslutade att inte återförvisa ärendet till utskottet.)
Fru ordförande! Fördragets artikel 109j fastställer det förfarande enligt vilket medlemsländerna i den monetära unionen skall utses. Förfarandet skall tillämpas den 1-2 maj 1998.
Med tanke på frågans politiska vikt är det av största vikt att de institutioner som är involverade i förfarandet agerar så tydligt som möjligt. Den monetära unionens soliditet, liksom dess trovärdighet gentemot finansmarknaden och allmänheten, beror även på i vilken mån dessa avgörande beslut fattas på ett tydligt och fast sätt. Europaparlamentet har en roll att spela i förfarandet. Fördraget föreskriver i artikel 109 j2, sista stycket att, jag citerar: " Europaparlamentet skall höras och yttra sig till rådet i dess sammansättning på stats- eller regeringschefsnivå" .
Det är inte min uppgift att här kommentera hela förfarandets speciella karaktär. Men jag vill gärna betona att parlamentet gör inlägg vid två tillfällen och detta tvåfaldiga inlägg utgör i mina ögon en helhet politiskt sett.
Det första inlägget äger rum i samband med att parlamentet avger sitt yttrande om kommissionens och EMI: s rapporter som kommer att vara klara den 24 mars 1998. Det första yttrandet är " god politisk sed" eftersom parlamentet genom den allmänna debatten om uppfyllandet av konvergenskriterierna och om den monetära situationen i stort, ger processen en demokratisk garanti. Härvid föreligger samstämmighet mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Tack vare denna första etapp kan parlamentet upprätta ett genomarbetat betänkande för vilket parlamentariska gängse regler kan gälla fullt ut. Omröstning om slutsatserna kommer sannolikt att äga rum den 30 april eller rentav tidigare, men under alla omständigheter tillräckligt nära inpå helgen 1-2 maj 1998 för att slutsatserna skall kunna vara tillgängliga för Ekofin-rådet den 1 maj.
Parlamentets första inlägg föreskrivs nu inte i fördraget, men det andra inlägget är mycket tydligt föreskrivet, vilket jag betonade i början. Det är de facto obligatoriskt och skall äga rum enligt ett förfarande som inte får vara förknippat med minsta osäkerhet, annars kan hela den process som skall leda fram till den monetära unionen ogiltigförklaras. Det första inlägget skall dessutom äga rum under en tidspress som är så stark att inget förfarande som för närvarande föreskrivs av vår arbetsordning kan tillämpas. Nytänkande var därför nödvändigt och därför måste arbetsordningen ändras genom att ett nytt förfarande infördes.
Denna press var inte resultatet av vår fantasi utan blev nödvändig såsom oumbärlig förberedelse till följd av utväxling av skrivelser mellan parlamentets ordförande som på vederbörligt sätt förordnats av ordförandekonferensen, rådets och kommissionens ordföranden. Den är resultatet av den politiska viljan att förbereda allt under helgen i fråga då finansmarknaden är stängd från torsdag kväll till måndag morgon. För att projektet skall lyckas är detta en grundförutsättning. Följaktligen förfogar inte parlamentet över Ekofinrådets rekommendationer förrän i början av 2 maj. Eftersom Europeiska rådet hålls på eftermiddagen den dagen är det alltså inte faktiskt möjligt att tillämpa det förfarande som består i att man gör ett skriftligt betänkande med ändringsförslag.
Utskottets majoritet valde alltså ett muntligt förfarande utan ändringsförslag med gemensam omröstning om de länder som föreslagits ingå i den monetära unionen. Den text som man stannat vid är helt tydlig, otvetydig och kan inte föranleda något debattförfarande.
Jag är alltså övertygad, fru ordförande, om att den text som vi lägger fram för parlamentet är helt i överensstämmelse med vårt parlaments vilja att klara av denna ytterligt komplexa och viktiga uppgift som fullbordandet av den monetära unionen innebär.
Fru ordförande! Tidsfristen för ingivande av ändringsförslag förlängdes till i kväll även om de politiska grupperna hade den ändrade texten till sitt förfogande, det vill jag betona, sent på förmiddagen förra tisdagen, efter omröstningen i utskottet om arbetsordningen samma förmiddag. I kväll klockan 19 meddelades jag att ett enda ändringsförslag ingivits. Detta ändringsförslag kommer från Gruppen de gröna som begär att omröstning skall ske separat och inte gemensamt om de länder som finns på listan över länder som kan komma att ingå i dem monetära unionen.
I egenskap av föredragande måste jag motsätta mig detta ändringsförslag eftersom parlamentet i detta skede inte kan börja dela ut enskilda meddelanden till de länder som utvalts av Ekofin-rådet. Jag menar att parlamentet kan göra detta under den första etappen om det så önskar, men i det här skedet av förfarandet skulle enskilda uttalanden om de olika länderna bara förvirra det politiska budskap vi vill förmedla.
Fru ordförande! Jag ber kammaren att godkänna texten till arbetsordning i den form som utskottet för arbetsordningen i majoritet har föreslagit den, och jag skulle vilja avsluta med att betona det utmärkta samarbetet mellan utskottet för arbetsordningen och den rättstjänsten, men framför allt med utskottet för ekonomi och valutafrågor. Ordförandekonferensen har vädjat till oss att behandla denna ändring av arbetsordningen gemensamt med detta utskott. Jag skulle vilja rikta ett särskilt tack till detta utskotts ordförande, Von Wogau samt till det monetära underutskottets ordförande, Randzio-Plath, för deras mycket intressanta bidrag. Ännu en gång vädjar jag till kammaren att på bred bas godkänna denna ändring i arbetsordningen.
Fru ordförande! Jag kommer att fatta mig kort. Jag gratulerar Fayot till hans betänkande. Socialdemokratiska partiets grupp, för vilken jag är talesman, kommer att stödja den till fullo och utan ändringsförslag. Det är nödvändigt att ändra våra regler för att möjliggöra så att vi kan bli konsulterade, snabbt och enkelt, angående frågor i enlighet med artikel 109j om den Ekonomiska och monetära union. Fayots betänkande är ett tufft, smalt och friskt betänkande. Det är kort, tydligt och rakt på sak.
Parlamentet kommer att debattera på grundval av ett muntligt betänkande från det ansvariga utskottet. Det måste sedan anta eller förkasta rekommendationen utan ändringar. Det kommer att uppmuntra parlamentet till att vara klart och tydligt samtidigt som det kommer att göra dem som med alla medel försöker hindra Europas frammarsch frustrerade.
Fru ordförande, högt ärade kolleger! Först vill jag säga att jag välkomnar och kan stödja föredragandens betänkande både från utskottet för ekonomi och valuta och från PPE-gruppen. Både i PPE-gruppen och i utskottet för ekonomi och valuta finns det en mycket bred majoritet för Fayots betänkande, och även från min sida vill jag tacka för det mycket goda samarbetet med utskottet för arbetsordningen.
Varför är det nödvändigt att komplettera vår arbetsordning? Eftersom det förfarande, enligt vilket vi kommer att fatta detta beslut, är av utomordentligt stor vikt och eftersom vi för det andra kommer att befinna oss i en situation som är förhållandevis ny.
Vad föreskriver fördraget? Fördraget föreskriver att Europaparlamentet skall överlämna sitt yttrande till finansministerns förslag. Finansministrarnas förslag kommer dock att avfattas först den 1 maj. Till följd av detta kommer ett skriftligt förfarande inte att vara möjligt, utan vi måste den 2 maj vid detta extra sammanträde i Europaparlamentet, vilket sannolikt kommer att ta förmiddagen i anspråk, avge vårt yttrande till detta förslag från finansministrarna.
Av denna anledning har vi valt ett delat förfarande. Den 25 mars kommer EMI och Europeiska kommissionen att lägga fram sina rekommendationer. På denna grundval kommer sedan utskottet för ekonomi och valuta att utarbeta ett betänkande, där det i utskottet kommer att finnas alla möjligheter att lämna in ändringsförslag. I anslutning till detta kommer det under sammanträdet den 29-30 april att utarbetas ett första yttrande från Europaparlamentet.
Som kollegan Fayot redan har sagt, har man inte uttryckligen förutsett detta yttrande i fördraget, men inte heller uttryckligen uteslutit det i fördraget. Samtidigt kommer ju även parlamenten i medlemsländerna att ta ställning till förslagen från Europeiska kommissionen och EMI. När dessa möjligheter har uttömts och det föreligger ett yttrande från parlamentet, kommer vi att få finansministrarnas förslag och i ett muntligt förfarande ta ställning till detta förslag. I betraktande av det faktum att vi tidigare haft en månad på oss för att förbereda vårt yttrande i ett verkligt demokratiskt förfarande, anser jag att det är befogat att vi sedan koncentrerar oss på att antingen rösta ja eller nej till finansministrarnas förslag. Det är ett förfarande som å ena sidan tillfredsställer samtliga demokratiska anspråk, men å andra sidan också säkerställer att Europaparlamentet i denna historiska situation kan gå i land med sin uppgift.
Fru ordförande! Jag kan inte vara lika entusiastisk som de föregående talarna. Min politiska grupp kommer mycket riktigt att stödja betänkandet, men vi måste ställa oss frågan om vi ändå inte som parlament ger bort lite för mycket genom att säga att det är rätt. Vi har en första debatt på grundval av ett betänkande från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, men sedan har vi också en viktig omröstning som parlament lördagen den 2 maj. Det är en lite speciell artikel för ett speciellt tillfälle. Jag tror inte heller att vi kommer att använda den särskilt ofta efteråt.
Vi kan undra vilken nytta parlamentets rekommendation skall ha och vi får anta att rådet kommer att ta emot den som information. Måste vi nu verkligen begränsa oss så att vi säger: Vi röstar för eller mot och vi kan inte lägga in några nyanser här. Jag tycker att det är ännu mer beklagansvärt, eftersom vi i den nuvarande versionen av Fayotbetänkandet endast kan arbeta med den muntliga rekommendationen. Jag skulle dock egentligen hellre vilja se den muntliga rekommendationen som fakultativ. Vi kommer också att diskutera om vi inte skall ha en särskild omröstning om det.
Vi vet att en av medlemsstaterna uppfyller alla krav för tillträde till EMU, inte har gjort några förbehåll för detta i anslutningsavtalet och ändå inte vill delta. Formellt borde vi egentligen säga: Ekofinrådets rekommendation är därmed inte giltig, eftersom det landet inte kommer att anta den. Ändå kan vi hinna före starten av EMU men utan att tillfoga nyanseringen att det landet egentligen borde ha varit med. Jag beklagar detta.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Parlamentets svaga ställning när det gäller lagstiftning är kärnan i Europeiska unionens demokratiska underskott. Detta underskott är återigen kärnan i den bristande acceptansen för den europeiska integrationen hos medborgarna i Europa. På grund av detta missförhållande måste det ändå tyckas fullständigt oförklarligt om parlamentet självt utan vidare beskär sina rättigheter ännu mer. Med detta underskattar jag inte på något sätt den brådska och de speciella omständigheter som tvingar parlamentet att på mycket kort tid ta ställning till Ekofinrådets rekommendationer. Det är dock fullständigt obefogat om vi därigenom avstår från ett skriftligt betänkande, när vi frivilligt avstår från den elementära rätten för ledamöterna att lämna in ändringsförslag i plenum, och dessutom måste rösta en bloc . Det gränsar till att parlamentet politiskt skadar sig självt.
Jag anser att det är av yttersta vikt att parlamentet före rådets slutliga beslut om införande av en valutaunion kan avge ett differentierat yttrande. Jag anhåller därför både vördsamt och enträget om att ni stödjer vårt förslag och möjliggör det medelst delad omröstning, så att vi kan rösta enskilt om Ekofinrådets rekommendationer.
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Även gruppen Europeiska radikala alliansen kommer att rösta för Fayot-betänkandet och vi tackar föredraganden för den snabbhet med vilken vårt utskott har kommit fram till något som verkar överensstämma med den allmänna uppfattningen. Jag sade det i utskottet och jag upprepar det här i kammaren så att det tas till protokollet: jag tror att, i denna process, ställda inför en serie av allmänna behov och i unionens intresse, så har vi en aning överskridit gränsen för självständigheten, ledamöternas och parlamentets oberoende rättigheter som garanteras i arbetsordningen. Vi har försökt att ta hänsyn till behovet av att denna process skall vara snabb och att den skall göra det möjligt för unionen, utan att marknaderna störs, att komma fram till ett beslut som tar hänsyn till parlamentets uppfattning, men när vi gjorde detta - kollegan Fabre-Aubrespy försöker egentligen bara tolka detta, även om han enligt min mening överdriver när han säger att vissa rättigheter har kränkts - så har vi utan tvekan när det gäller två eller tre punkter mindre garantier för våra rättigheter.
Det är av den anledningen som jag, samtidigt som jag röstar för Fayots betänkande, hävdar att i det trepartssamtal och de dialoger som vi har med de andra institutionerna, borde ordföranden väga in denna vår vilja att lojalt samarbeta, som också borde meddelas de andra institutionerna: man bör till exempel säga klart till rådet att parlamentet även är berett att göra detta på villkor att rådet kan tänka sig andra samarbetsformer, till exempel samarbete med undersökningskommissionerna och med andra sektorer som förtjänar ett lojalt samarbete, den samarbetsvilja som vi nu demonstrerar och som vi skulle vilja se även från de andra institutionerna sida, från rådet och - om kommissionär Kinnock tillåter - även från kommissionen.
Fru ordförande, mina kära kolleger! Det betänkande som utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet lagt fram är juridiskt kontroversiellt och politiskt olämpligt. Skälen till det har jag angivit i ett minoritetstyttrande som finns i betänkandet.
Juridiskt sett vidhåller jag att det yttrande som krävs i parlamentet skiljer sig från ett samtycke. Det yttrande som avkrävs genom fördragets artikel 109j, vilket är ett yttrande om Ekofinrådets text, i detta fall vidarebefordrad till rådet som skall sammanträda på stats- eller regeringschefsnivå, skall avges av parlamentet på grundval av ett betänkande som innehåller framställan av motiv, resolutionsförslag och som ger rätt till ändringsförslag antingen det sker inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik eller under sammanträdet. Den rätten kan inte upphävas utan att det är fråga om en avsiktlig kränkning av fördraget och dess artikel 109j.
Det har sagts mig att parlamentet kommer att sammanträda och avge sitt yttrande när det är dags för kommissionens rekommendationer, men kommissionen är inte samma organ som ministerrådet. Den text som kommissionen kommer att utarbeta skiljer sig åt juridiskt. Det yttrande som parlamentet kommer att avge, vilket är ett icke obligatoriskt yttrande, är juridiskt annorlunda.
Betänkandet är politiskt olämpligt. Olämpligt därför att parlamentet - och det är paradoxalt att vår grupp föranletts försvara parlamentets rättigheter i en så här viktig fråga - i själva verket vägrar att utöva de befogenheter som parlamentet ges i kraft av fördraget. Det är inte fråga om några tekniskt betingade argument. Vi kan hitta ett förfarande som gör att parlamentet kan uttala sig. Hur skall man kunna föreställa sig att ett så viktigt beslut som Ekonomiska och monetära unionens ikraftträdande fattas på grundval av ett muntligt betänkande? Hur kan man föreställa sig att ledamöterna, i grupp och enskilt, inte har rätt till ändringsförslag? Hur skall man slutligen kunna föreställa sig att företrädarna för Europeiska unionens medlemsländer inte har rätt att uttala sig om varje rekommendation som innefattas i Ekofinrådets slutsatser?
Vad man vill är att tysta ned parlamentet. Vi accepterar inte detta och kommer att använda alla juridiska medel för att få upprättelse.
Fru ordförande! Jag fann förra inlägget mycket förvånande beroende på att alla som följt processen om den Ekonomiska och monetära unionen under de senaste 7 ½ åren känner till att denna kammare har följt hela processen mycket noga. Man skulle kunna tro att den debatt som skall äga rum den 2 maj är det första och enda tillfället som parlamentet ges tillfälle till att debattera frågan om en ekonomisk och monetär union. Vi debatterar den varje månad i ekonomiutskottet. Vi debatterar den åtminstone varannan månad i detta parlament och det har vi gjort under de senaste 7½ åren. Jag anser att en del av anförandena här i dag visar att dessa personer helt enkelt inte förstår den process vi har genomgått sedan 1990 när första etappen av EMU inleddes.
Det finns två tillfällen för Europaparlamentet att granska processen rörande EMU. Det första är betänkandet som Karl von Wogau håller på att skriva åt oss och där han i detalj kommer att granska den information som kommer från Europeiska monetära institutet och kommissionen. Parlamentet kan sedan komma med alla de politiska invändningar de anser nödvändiga. De kan i detta betänkande införliva allt det de önskar införliva. Vi kan i de olika utskotten och i parlamentet under lång tid diskutera alla aspekter av konvergenskriterierna - effekterna på arbetsmarknaden, effekten på den externa växelkursen. Alla dessa övriga frågor kan debatteras och jag har inget tvivel om att de grupper som i dag är så snabba att skaffa ytterligare rättsliga råd kommer att delta i denna debatt. Men vår allra viktigaste uppgift, efter att vi tagit del av von Wogaus betänkande vid plenarsammanträdet i Bryssel den 29-30 april, är att inse vilka historiska beslut vi måste ta den 2 maj. Vad utskottet för arbetsordningen och Fayot åstadkommit- och jag skulle vilja tacka honom å ekonomiska utskottets ledamöters vägnar; jag skulle vilja ansluta mig till Karl von Wogau genom att tacka honom och hans kolleger - är att ge parlamentet möjlighet att ge sitt historiska godkännande, efter alla dessa långdragna och detaljerade debatter som vi genomgått, och ta detta historiska beslut. Om det finns politiska grupper i denna kammare som kommer att försöka göra ett politiskt spektakel av den 2 maj, kommer detta parlament inte att glömma dem och jag hoppas verkligen att Europas befolkning inte kommer att förlåta dem.
Fru ordförande! Låt mig först säga att jag tycker att Fayot har åstadkommit en mycket elegant lösning på ett mycket svårt problem. Jag tror faktiskt att detta är den enda möjliga lösningen givet den tidspress som vi har att arbeta under.
Jag vill emellertid ändå beklaga att vi genom detta forcerade förfarande gör vårt yttrande till en formalitet som i realiteten inte kan utmynna i annat än ett godkännande av Ekofin: s rekommendation. Som situationen är, tror jag att det nästan hade varit bättre om vi överhuvudtaget inte hade avgivit något andra yttrande före rådets beslut, helt enkelt av den enkla anledningen att jag är rädd att detta kommer att upplevas och framställas som en tom gest från Europaparlamentet och inte som reell parlamentarisk maktutövning. Jag är dessutom rädd att det kommer att förstärka intrycket av att hela EMU-projektet har en mycket betänklig, för att inte säga dålig, demokratisk förankring.
Det är naturligtvis ingenting som Fayot kan råda över. Hans betänkande och lösning är den enda möjliga, och jag kan bara hoppas att så många som möjligt röstar för betänkandet i morgon.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
Ändring av artikel 75 i arbetsordningen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0400/97) av Ford för utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet om ändring av artikel 75 i Europaparlamentets arbetsordning (delegation i förlikningsutskottet).
Fru ordförande! Jag lovar att mitt betänkande inte kommer att ta så mycket som fem minuter.
Som ni nämnde, handlar detta betänkande om ändring av artikel 75 i Europaparlamentets arbetsordning, om förlikning. Tidigare har man i denna kammare hävdat att parlamentet inte har gjort vad den kunnat när det gäller förlikning och dess roll i förlikningskommittén. Efter att parlamentets ordförande hänvisat ärendet till utskottet för arbetsordning, valprövning och ledamöters immunitet, har utskottet tittat på ärendet, och det är inte vår uppfattning att parlamentets representanter på något sätt har brustit i sina ansträngningar när det gäller att göra dess ställningstagande tydligt för förlikningskommittén, eller i att försäkra sig om att parlamentet har maximalt inflytande i denna viktiga kommitté.
Det var, emellertid, tydligt att det skulle kunna bli en del förfaringsmässiga ändringar av vår arbetsordning för att faktiskt stärka parlamentets sida av arbetet. Ledamöterna ser framför sig de tre föreslagna ändringarna, av vilka en innefattar två små förändringar.
För det första, beträffande ändringsförslag 2, föreslår vi att man ändrar " kan utse suppleanter" till " skall utse suppleanter" beroende på att vi tidigare haft problem med grupper som inte namngett tillgängliga suppleanter.
Det andra ändringsförslaget avlägsnar restriktioner för suppleanter som faktiskt deltar i möten efter att den ordinarie medlemmen deltagit en del av tiden, med andra ord skulle vi följa samma förfaringssätt som för tillfället gäller i våra utskott i förlikningskommittén.
För det tredje, föreslår vi att dessa möten ska äga rum inte bakom lyckta dörrar, utan vara icke-offentliga, vilket skulle tillåta deltagande av representanter från andra institutioner och, när det är aktuellt, suppleanterna som kan komma att kallas vid ett senare tillfälle.
Slutligen, uppmanar vi ordförandekonferensen att fastställa förfaringsmässiga riktlinjer eftersom vi anser att det finns andra frågor som inte ligger inom utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitets område och vilka kunde underlätta förlikningskommitténs arbete.
Jag uppmanar parlamentet att stödja dessa ändringsförslag för tillfället och sedan återkomma och närmare granska frågan efter nästa parlamentsval för att se om ytterligare ändringar är nödvändiga.
Fru ordförande! Det är ett stort nöje att få uttala sig till stöd för Fords betänkande. Detta utgör bara smärre ändringar av arbetsordningen, men de är högst signifikanta. De kommer att jämställa parlamentet med rådet när det gäller själva förlikningsproceduren. Rådet har, fram till nu, haft den fördelen att det i fördraget uttryckligen anges att rådet eller dess representanter ska närvara vid förlikningsmöten och i praktiken, vid behov, när möten har pågått längre än väntat - vilket de ofta gör när det handlar om förlikning, med kallelse till extra möten med kort varsel - har rådet kunna byta ut sina representanter.
Vi i parlamentet har till viss del bakbundit våra händer och inte utnyttjat möjligheten att använda oss av suppleanter i förlikningskommittén. Mycket ofta är det av naturliga skäl beroende på det sätt förlikningsförhandlingar bedrivs på nödvändigt att byta ut representanter i sista minuten. Dessa små ändringar gör det möjligt för parlamentet att göra detta vilket medför att parlamentet och rådet blir jämspelta i förlikningskommittén. Det är ett passande tillfälle att införa dessa ändringar beroende på att Amsterdamfördraget ändrar förfaringssättet för medbeslutandeförfarandet i fördraget - medbeslutandeförfarandet vilket faktiskt är kulmen på parlamentets lagstiftande makt. Amsterdamfördraget kommer att göra det omöjligt att anta någon som helst lagstiftning som faller under medbeslutandeförfarandet utan Europaparlementets uttalade stöd.
Vid de flesta medbeslutanden krävs ändå inte någon förlikning. De två behandlingarna i vart och ett av institutionerna är tillräckligt för att komma fram till en överenskommelse. Men när frågan måste gå till förlikning under Amsterdamsfördraget är det nödvändigt med en överenskommelse i förlikningskommittén för att en lag ska kunna antas. Under Maastrichtfördraget var det möjligt för rådet att välja och ensidigt anta sin egen text, och utmana parlamentet att avvisa denna text. Det kommer inte längre att vara möjligt. Därför har förlikningskommitténs betydelse ytterligare förstärkts. Det är helt riktigt att vi på detta stadium samordnar våra förfaringssätt för att försäkra oss om att till fullo utnyttja detta.
Fru ordförande! Jag skulle vilja gratulera föredraganden för ett utmärkt betänkande. Europeiska folkpartiets grupp kommer att stödja det till fullo. Eftersom det är sent och endast ett fåtal av oss är närvarande kan jag vara kortfattad och helt uppriktig. Det är min åsikt att Europaparlementet lägger ned alltför mycket tid på att önska att det hade mer makt och inte tillräckligt med tid på att utöva den makt det har.
Det ligger en viktig symbolisk och institutionell betydelse i Fords betänkande. Han gör det möjligt för oss att bruka den makt vi har med kontinuitet och konsekvens. Det är ett bidrag som gör slut på den demokratiska obalansen. Detta är inte lika intellektuellt och politiskt stimulerande som det vi talar om i utskottet för institutionella frågor, men det kanske i längden kommer att bli ännu mer effektivt och betydelsefullt. Så inte enbart av administrativa och tekniska skäl utan även av politiska och institutionella skäl kommer vi i Europeiska folkpartiets grupp att stödja detta betänkande med entusiasm.
Fru ordförande! Jag gratulerar Ford och de andra talarna i denna heta debatt. Mitt bidrag till den rådande stämningen av samstämmighet är att instämma i allt som hittills har sagts. Förlikning och medbeslutande var något som parlamentet kämpade för under en lång tid och de var ett erkännande av parlamentets roll. De var viktiga framsteg. Generellt sett har rådets deltagande vid dessa möten varit bra, medan, av någon anledning, antalet närvarande från parlamentets delegation inte var lika god.
Denna lag båda underlättar och uppmuntrar till större deltagande. Som Ford förklarade, logiken bakom den, resonemanget, och det mycket tydliga budskapet utövar visst tryck mot politiska grupper och ålägger dem att skaffa en suppleant så att parlamentet kommer att vara bättre representerat och till fullo kan delta i alla debatter. Närvaron kommer att bli bättre liksom besluten. I slutändan, för parlamentariker, kommer den att ses som en av de bästa betänkanden som presenterats för parlamentet under detta år.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdag klockan 12.00.
(Sammanträdet avslutades klockan 20.05.)
| sv |
Passageraruppgifter (PNR-uppgifter) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om passageraruppgifter (PNR-uppgifter).
Diego López Garrido: Fru talman! I enlighet med Lissabonfördraget överlämnade rådets ordförandeskap två avtal till parlamentet om användningen av passageraruppgifter, kända som ”PNR-avtal”, ett från 2007 med USA och det andra från 2008 med Australien. Vi har bett parlamentet att godkänna båda avtalen så att de kan träda i kraft permanent, eftersom de för tillfället endast tillämpas preliminärt.
Enligt Lissabonfördraget är det parlamentets uppgift att besluta om att godkänna dessa avtal eller inte. I avtalen fastställs de villkor under vilka PNR-uppgifter om passagerare på flygplan som flyger från EU kan utbytas med tredjeländer.
Rådet förstår parlamentets betänkligheter - i linje med vad vi just har debatterat - särskilt när det gäller insamlig och utbyte av dessa personuppgifter, som har koppling till att en person inkluderas på ett flygs passagerarlista för att flyga utanför EU. Rådet har därför bett kommissionen lägga fram ett dokument med allmänna riktlinjer i detta avseende.
Det resolutionsförslag som vi har sett förefaller mycket ändamålsenligt och vi välkomnar även den konstruktiva hållningen att inte rösta om avtalen för tillfället samt det faktum att parlamentet i resolutionsförslaget efterlyser en lämplig mekanism för att se över avtalen.
När det gäller USA är det sant att det redan finns en rapport med en översyn av avtalets fungerande, och rådet kommer att klargöra sin ståndpunkt när kommissionen har föreslagit och lämnat sina rekommendationer till ett nytt avtal med USA. När det gäller avtalet med Australien har det ännu inte gjorts någon översyn av hur väl det fungerar. Det är upp till kommissionen att besluta om den ska vänta på en sådan översyn av avtalet innan den utfärdar ett nytt förhandlingsmandat.
När kommissionen föreslår nya förhandlingsmandat med Förenta staterna och Australien kommer rådet att granska dem noggrant. I detta sammanhang kommer det naturligtvis, som alltid, att ta hänsyn till parlamentets önskemål.
När det gäller rådets begäran till kommissionen om en bredare, mer allmän reglering av användningen av PNR-uppgifter bör vi komma ihåg att kommissionen under 2007 föreslog ett rambeslut. Under det svenska ordförandeskapet beslutade man dock att inte fortsätta diskussionen om detta rambeslut. Eftersom Lissabonfördraget just skulle träda i kraft ansåg det svenska ordförandeskapet med rätta att ämnet skulle vara en fråga för medbeslutande med parlamentet och att debatten därför behövde inkludera parlamentet.
Följaktligen kan inte ordförandeskapet för tillfället anta någon ståndpunkt om innehållet i en framtida allmän ram för uppgifter om passagerare som finns på en förteckning för resa utanför EU till dess att kommissionen föreslår ett direktiv om användningen av sådana uppgifter och det hålls en debatt med Europaparlamentet enligt medbeslutandeförfarandet, som är det förfarande vi har haft sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december förra året.
I detta avseende överensstämmer i alla fall våra idéer i stor utsträckning med de kriterier och ståndpunkter som kan härledas från parlamentets resolutionsförslag, som än så länge bara är ett förslag. Jag skulle vilja belysa tre punkter i detta. För det första kan uppgifterna bara användas för det syfte för vilket de erhölls, vilket är i linje med vad vi sade tidigare i fråga om Swiftavtalet. För det andra måste insamlingen av dessa uppgifter vara i linje med vår dataskyddslagstiftning. Dessutom måste det finnas en rad garantier och skyddsmekanismer som omfattar överföringen av uppgifterna till tredjeländer.
Detta ser jag som tre viktiga principer. De finns med i resolutionsförslaget och i det avseendet instämmer vi i förslaget.
Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Betydelsen av att samla in PNR-uppgifter erkänns av ett växande antal länder i världen, inklusive EU-medlemsstater. De använder dessa uppgifter för att bekämpa terrorism och annan allvarlig brottslighet.
För att se till att grundläggande principer för uppgiftsskydd respekteras och att PNR-uppgifterna bara används för specifika brottsbekämpningsändamål har EU undertecknat avtal med ett antal länder om överföring och användning av PNR-uppgifter. Två av dessa avtal, med USA och Australien, ligger på ert bord, för godkännande att de sluts.
I er resolution föreslår ni att omröstningen om innehållet ska senareläggas och ni uppmanar kommissionen att föreslå en rad krav för alla PNR-avtal med tredjeländer. Ni uppmanar också kommissionen att omförhandla dessa två avtal på grundval av nya förhandlingsdirektiv som uppfyller dessa krav. Jag anser att det är en klok strategi.
I er resolution hänvisar ni också till PNR-avtalet med Kanada. Detta avtal var kopplat till vissa åtaganden från Kanadas sida och ett kommissionsbeslut om en adekvat skyddsnivå. Dessa dokument upphörde att gälla den 22 september förra året och ett nytt avtal bör därför förhandlas fram med Kanada.
Av praktiska skäl var det inte möjligt att göra detta före september 2009. Detta minskar dock inte skyddsnivån för PNR-uppgifter som överförs till Kanada. Själva PNR-avtalet har inget utgångsdatum. Det har aldrig avslutats och fortsätter därför att vara i kraft. Den kanadensiska gränsmyndigheten har i en skrivelse till kommissionen, till rådets ordförandeskap och till medlemsstaterna bekräftat att dess åtaganden kommer att gälla fullt ut till dess att ett nytt avtal är i kraft.
Jag vill tacka föredraganden Sophia in 't Veld och de andra politiska grupperna för deras konstruktiva hantering av dessa handlingar, enligt vilka avtalen med USA och Australien förblir preliminärt tillämpliga till dess att de omförhandlas. Jag kommer under tiden att föreslå tre rekommendationer för förhandlingsdirektiv för rådet som en del av PNR-paketet.
Paketet kommer för det första att bestå av ett meddelande om en global extern PNR-strategi, inklusive en uppsättning allmänna krav som alla PNR-avtal med tredjeländer bör omfatta. För det andra ska det också innehålla två förhandlingsdirektiv för omförhandling av PNR-avtalen med USA och Australien, och förhandlingsdirektiv för ett nytt avtal med Kanada, och för det tredje även ett nytt förslag från kommissionen om ett PNR-system inom EU som grundas på en konsekvensbedömning.
Detta paket kommer att ta vederbörlig hänsyn till era rekommendationer i resolutionen, men också i resolutionerna från november 2008. Det kommer också att ta vederbörlig hänsyn till rekommendationer från Europeiska datatillsynsmannen, artikel 29-arbetsgruppen för uppgiftsskydd och de nationella dataskyddsmyndigheterna. Jag tycker att det är viktigt att vi föreslår ett PNR-system inom EU samtidigt som vi vidtar åtgärder för att säkra sammanhållning och konsekvens mellan EU:s interna och externa PNR-politik.
Avslutningsvis välkomnar jag denna resolution och jag kommer att agera enligt dessa rekommendationer. Jag ser fram emot att arbeta mer med er i dessa frågor.
Axel Voss: för PPE-gruppen. - (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr López Garrido! I och med analysen av passageraruppgifter (PNR-uppgifter), liksom med Swift, görs ett försök att förlika kampen mot global terrorism och grov brottslighet med allas grundläggande rättighet till integritetsskydd och självbestämmande över information. Vi måste dock också vara medvetna om att man i denna era av rörlighet inte kan upprätthålla tillräcklig säkerhet i Europa och i världen utan ett effektivt och snabbt utbyte av uppgifter.
I denna digitala tidsålder måste vi också säkra ett särskilt skydd när det gäller självbestämmande över information och integritet. Därför ser jag det också som avgörande att göra en mer exakt distinktion mellan de uppgifter som behövs för att bekämpa brottslighet och känsliga privata uppgifter. För mig råder det inga tvivel om att vi bestämt måste integrera kontroller, rätten att överklaga, rätten till tillgång, skadeståndsanspråk, samt bevarandeperiodens längd i avtalet. Då sändmetoden (push method) används bör det kontrolleras om det kan eller behöver finnas undantag i brådskande fall.
När det gäller användningen av PNR-uppgifter bör vi också inkludera grov brottslighet. Jag anser att detta omfattar överträdelser såsom barnpornografi, människohandel, mord, våldtäkt och även narkotikahandel. Det skulle också bidra till att skydda de berördas personliga rättigheter.
Det är bra att vi fattar ett beslut om avtalet om PNR-uppgifter för att ta fram en grundläggande modell för alla framtida avtal av detta slag och rekommendera en förhandlingsram för kommissionen, så att den tar hänsyn till våra egna idéer om uppgiftsskydd. Kanske kommer det i framtiden också att finnas utrymme för att överväga att bekämpa terrorism och brott tillsammans med våra transatlantiska partner inom en gemensam institution. Detta skulle utan tvekan också vara ett steg mot att tackla den globaliserade brottsligheten på global nivå.
Birgit Sippel: Fru talman! Det finns några grundläggande saker som jag skulle vilja säga om detta avtal. Det finns för all del likheter med Swift, men också skillnader. Om Europaparlamentet skulle behöva rösta i dag om avtalet om passageraruppgifter (PNR-uppgifter), skulle vi inte ha något annat alternativ än att rösta nej. Det är uppenbart. Det finns fortfarande viktiga invändningar mot detta avtal. Jag ska i korthet ta upp detaljerna än en gång. Därför var jag inte glad när vi talade om att senarelägga omröstningen. Men till skillnad från Swift fanns det definitivt goda skäl för denna senareläggning. Jag vill dock säga tydligt att detta för oss inte betyder att omröstningen kan senareläggas på obestämd tid, så att vi får ett preliminärt avtal i åratal. Det är mycket viktigt att vi snabbt uppnår ett nytt förhandlingsmandat, om möjligt före sommaruppehållet, så att vi snabbt kan få klarhet i detaljerade frågor om hur vi bör hantera dessa uppgifter och om vilka uppgifter som bör inkluderas.
Uppgiftsskydd spelar en viktig roll och jag vill här passa på att på nytt ta upp frågan om vilka uppgifter som bör överföras. PNR-uppgifterna omfattar 19 enskilda uppgiftstyper. Utifrån mina tidigare samtal vet jag att det naturligtvis är möjligt att - om man vill - skapa personlighetsprofiler utifrån dessa olika uppgifter. De parter med vilka vi har ett sådant avtal säger nu naturligtvis att de inte har något intresse av detta, de kommer inte att göra detta och relevanta uppgifter raderas. Men om vissa uppgifter som skulle kunna användas för att skapa en personlighetsprofil inte används alls, då måste vi överväga om de verkligen bör samlas in eller - om vi når ett avtal - om alla uppgifter måste överföras. Det är en central fråga. Vi måste också kontrollera vilken skyddsnivå som ges för de uppgifter som överförs. Vi vet att bestämmelserna i de båda avtalen med USA och Australien skiljer sig stort åt. Med tanke på ytterligare förfrågningar från andra länder som vill ha liknande avtal, bör vi se till att särskilda normer gäller varje gång vi ingår ett avtal.
Vi behöver också grundligt överväga frågan om hur dessa uppgifter ska användas. Från början sades det alltid att det handlade om att bekämpa terrorism. Men nu handlar det också om grov brottslighet. Det kan diskuteras. Vi måste vara mycket noga med detaljerna här. Rättssystemen och den rättsliga kulturen varierar stort även inom EU. Detta kan innebära att definitionen av vad som utgör ett allvarligt brott skiljer sig helt i fråga om typen av brott. Därför måste vi gå in igen i detalj på vad vi diskuterar när vi säger att grova brott också naturligtvis bör inkluderas.
Jag hoppas att vi i framtiden, i och med genomförandet av avtalet, ser till att det sker ett regelbundet informationsutbyte mellan institutionerna. Rådets ordförande uppgav att det har gjorts en första översyn av avtalet med USA. Officiellt har vi ännu inte dessa resultat. Detta var i februari. I framtiden vill jag inte bara att rapporter utarbetas regelbundet. Jag skulle också vilja att dessa rapporter omedelbart görs tillgängliga för Europaparlamentet.
Det är mycket viktigt att skapa ett enhetligt avtal. Frågan om uppgifter måste ses över igen. På grundval av den tidigare diskussionen anser jag ändå att vi troligen kommer att nå ett bra avtal. Därför ser jag ytterligare förhandlingar som något enbart positivt.
Sophia in 't Veld: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Som föredragande vill jag först av allt tacka skuggföredragandena för deras utmärkta, trevliga och produktiva samarbete som ledde till en gemensam resolution. Detta är naturligtvis inte det slutliga målet, eftersom våra samtal om ämnet och texten kommer att fortsätta. I dag överväger vi rådets begäran om godkännande av de båda avtalen med USA och Australien.
Europaparlamentet har alltid varit mycket kritiskt mot användning och överföring av PNR-uppgifter. År 2004 försökte parlamentet faktiskt upphäva avtalet med USA inför EU-domstolen. Det skulle därför vara inkonsekvent med våra tidigare ståndpunkter att utan vidare godkänna avtalen.
Men som alltid är parlamentet ansvarsfullt och samarbetsvilligt och vi medger att vi genom att förkasta de båda avtalen skulle skapa rättslig osäkerhet och praktiska svårigheter för medborgare och transportföretag. Så vi föreslår i stället att senarelägga omröstningen och be kommissionen ta fram en sammanhängande strategi för användningen av PNR-uppgifter som grundas på en enhetlig uppsättning principer. Jag noterar med glädje att kommissionen och rådet har anslutit sig till denna strategi och att de har gjort ett åtagande om att arbeta snabbt och flexibelt. Vi uppmanar särskilt kommissionen att lämna in PNR-paketet, som det nu kallas, före sommaruppehållet.
En sådan sammanhängande enhetlig strategi förefaller vara det pragmatiska alternativet när fler och fler länder kräver överföring av passageraruppgifter. Vi har också PNR-avtalet med Kanada, som har upphört - eller vilken rättslig status det nu har, eftersom detta inte är helt klart - samt det bordlagda förslaget om ett system för passageraruppgifter inom EU. Detta resolutionsförslag innehåller ett antal grundläggande principer och minimikrav för PNR-paketet, och dessa är så att säga våra villkor för godkännande. Ett nyckelelement eller nyckelord här är proportionalitet, eftersom det måste visas på ett övertygande sätt att samma mål inte kan uppnås med mindre påträngande medel. Detta är verkligen nyckeln till allt.
Vi behöver särskilt se på API-uppgifter och det elektroniska systemet för resetillstånd (Esta) i detta sammanhang. Vi måste till exempel skilja mycket tydligt mellan massinsamling och användning av uppgifter om alla passagerare för automatiserade sökningar såsom profilering och datautvinning å ena sidan, och målinriktade sökningar efter kända misstänkta å andra sidan, som identifierar personer som till exempel finns med på en förteckning över personer med flygförbud eller en förteckning över personer under uppsikt. Det är något helt annorlunda och det krävs en mycket noggrann åtskillnad.
För det andra måste det finnas en tydlig och strikt begränsning av syftet i linje med tidigare resolutioner och vi insisterar på att uppgifter endast ska användas för brottsbekämpnings- och säkerhetssyften och på grundval av mycket exakta definitioner av vad detta är: organiserad internationell brottslighet och internationell terrorism. Vi måste vara mycket tydliga med vad vi talar om. All användning av PNR-uppgifter måste överensstämma med EU:s dataskyddsnormer. Vårt främsta ansvar är att företräda EU-medborgarnas intressen. De har rätt att veta att vi upprätthåller EU-lagstiftningen i internationella förbindelser och i vår interna politik.
Slutligen erkänner vi att brottsbekämpnings- och säkerhetsmyndigheter måste ges nödvändiga medel för att göra sitt arbete i en tid med större rörlighet än någonsin tidigare. Men EU har också en skyldighet att skydda våra rättigheter och friheter. Jag anser att vi med det kommande PNR-paketet har ett unikt tillfälle att lyckas med detta.
Jan Philipp Albrecht: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Jag vill inte upprepa vad parlamentsledamöterna med rätta sade före mig, utan i stället komma med några allmänna kommentarer.
Jag vet inte om ni någonsin har sett filmen Minority Report. Om inte rekommenderar jag att ni ser den. Filmen handlar om brottsbekämpande myndigheter i framtiden som använder ett så kallat ”pre-crime system” för att försöka gripa brottslingar innan de har begått något brott. Poliser som kallas ”pre-cops” försöker förutsäga framtiden genom att ständigt övervaka människors känslor och beteendemönster. Det är jättebra! Det verkar vara ett ofelbart system som slutligen ger säkerhet. Sedan blir polischefen själv måltavla för detta och korthuset faller samman.
Jag vill inte irritera er just nu genom att recensera denna utmärkta och fortfarande relevanta film i ännu mer detalj, men den okontrollerade tillgången till all passagerarinformation om alla människor i världen för profilering och inget annat har pågått i USA åtminstone sedan den 11 september 2001. Denna okontrollerade tillgång strider inte bara mot alla EU:s dataskyddsbestämmelser, utan mot grundläggande konstitutionella principer, såsom oskuldspresumtion, rätten till en rättvis rättegång och förbudet mot godtyckligt maktmissbruk.
Enligt vår mening innebär de avtal som förhandlats fram av EU med USA och Australien om tillgång till passageraruppgifter en allvarlig kräkning av europeiska grundläggande rättigheter och bestämmelser om rättssäkerhet. Europaparlamentet har redan nämnt detta vid flera tillfällen, såsom Sophia in 't Veld har tydliggjort. Europaparlamentet kan inte stödja dessa avtal, men uppmanar kommissionen och rådet att lägga fram ett nytt mandat som låter skyddet av medborgare i hela världen gå före ett sådant ”pre-crime system”.
Ryszard Czarnecki: Fru talman! Till skillnad från den föregående talaren är jag inte någon lysande filmkritiker. Jag vill inte att vår debatt blir en debatt om film.
För att särskilt återgå till temat för vår diskussion bör överföring av PNR-uppgifter faktiskt vara något självklart. Tidigare samlades sådana uppgifter in för kommersiella ändamål, men i dag kan de vara till god hjälp i kampen mot brottslighet. Denna berättigade fråga har dock i viss mån blivit föremål - låt oss vara uppriktiga - för ett visst interinstitutionellt krig som har pågått mellan Europaparlamentet och rådet i åratal. Det är inte bra att ett förslag som, enligt mig och min grupp, är så relevant och legitimt, introducerades av rådet på egen hand, utan att parlamentet rådfrågades. Det som faktiskt är ett förståndigt förslag motarbetas nu därför automatiskt av dem som vill skydda Europaparlamentet som en stark institution som styrs av sina egna lagar och har en stark politisk vilja att fatta gemensamma beslut, även om de är för överföring av uppgifter.
I debatten om passageraruppgifter har jag fått intrycket att de som stöder överföring av sådana uppgifter paradoxalt nog är i motsatta läger, eftersom de inte tycker om hur rådet behandlar parlamentet. Låt oss säga det tydligt - vi vet utifrån internationell erfarenhet att det här inte är första gången som detta har hänt. Även några av dem som stöder överföring av passageraruppgifter anser att vi i dag bör göra en politisk uppvisning och visa rådet dess plats i rangordningen - med ett ord, bestraffa rådet för dess arrogans.
På detta sätt agerar vi, vad man än tycker, enligt ett polskt ordspråk och kastar ut barnet med badvattnet. Med rätta ger vi rådet en känga, men å andra sidan begränsar vi på sätt och vis våra instrument i kampen mot terrorismen, maffian och den organiserade brottsligheten.
Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Fru talman! Till skillnad från föregående talare vill jag ge mina komplimanger till Jan Albrecht för liknelsen från filmens värld. Jag anser att det är viktigt att vi ibland faktiskt låter kulturen visa fram den samhällskritik som vi behöver lära oss här i parlamentet också. Jag vill också tacka föredraganden Sophia in 't Veld för hennes engagemang för att skydda integriteten och rättssäkerheten i detta ärende liksom i flera andra.
I förrgår sade det spanska ordförandeskapet att flygtrafiken påverkar rätten till fri rörlighet, vilket är en grundläggande rättighet. Det ska vi komma ihåg idag när vi diskuterar PNR, eftersom användningen av PNR-uppgifterna är till för att avgöra vem som har rätt att flyga och vem som inte har den rätten. Detta påverkar självklart rättigheterna, inte bara den fria rörligheten utan också underskrivna internationella konventioner om våra politiska och medborgerliga rättigheter.
Syftet med EU och den inre rörligheten är att gränserna ska försvinna, och EU skulle leda till ökad fri rörlighet. Den gör det för vissa människor, men för asylsökande, flyktingar osv. - som faktiskt främst utgörs av kvinnor och barn - gäller beslutet rätten att få flyga eller inte. Det kan vara en fråga om liv och död för dessa människor. Därför är det viktigt att vi nu här i parlamentet och kommissionen verkligen noggrant prövar hur PNR-uppgifterna kommer att användas. Detta handlar om den fria rörligheten och det handlar också om internationella konventioner och våra medborgerliga rättigheter.
Simon Busuttil: (MT) Jag skulle vilja komma med tre korta kommentarer. För det första har vi just talat om Swiftavtalet och vi sade att det lärde oss vissa läxor. Jag tror att parlamentet lärde sig en sådan läxa, nämligen att större makt medför större ansvar. Den strategi som parlamentet valt i fråga om PNR-avtalet visar att också parlamentet förstod att det har mer makt och därför behöver axla ett större ansvar. Det är något som vi med fördel bör betona.
För det andra, är detta avtal viktigt eller inte? Enligt min åsikt är det mycket viktigt. Vår kamp mot terrorismen är viktig för våra medborgares säkerhet och vi har ett stort ansvar i detta avseende. Om en incident inträffar kommer våra medborgare att vända sig till oss och fråga, ”Vad gjorde ni för att skydda vår säkerhet”?
Min tredje punkt: Ger avtalet upphov till frågor om uppgifters och medborgarnas integritet? Jag anser att det gör det, och det väcker vissa frågor som vi behöver ta itu med i detalj så att vi kan nå en överenskommelse som kan garantera och skydda medborgarnas intressen, särskilt när det gäller deras integritet. Därför menar jag att den resolution vi har framför oss är bra och välbalanserad. Den visar tydligt vad parlamentet vill uppnå när det gäller detta avtal, i sin strävan att visa att vi utövar våra befogenheter på ansvarsfullt sätt. Därför vill jag gratulera föredraganden för denna resolution till hennes arbete med detta ärende.
Saïd El Khadraoui: (NL) Fru talman, herr López Garrido, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Debatten om passageraruppgifter liknar mycket den debatt som vi just har hållit om Swift. I grunden talar vi om att försöka uppnå en sund och acceptabel balans mellan säkerhet och skydd av privatlivet. Båda är naturligtvis viktiga och vi måste därför finna en bra balans mellan dessa frågor. Problemen med det europeiska flyget under de senaste dagarna har än en gång visat den avgörande roll som passagerar- och godstransport spelar i dagens samhällsorganisation. I princip alla kommer att resa med flyg förr eller senare.
Därför är det oacceptabelt för att vi har ett betydande antal uppgifter som ständigt överförs och uppdateras, ofta helt omedvetet, utan att det finns benhårda garantier som förhindrar missbruk, särskilt som amerikanska myndigheter till exempel redan under mycket lång tid har använt en stor mängd informationskällor för att bedöma om en person är misstänkt, alltifrån dennes visumansökan till incheckningen på flygplatsen. För några veckor sedan kunde jag på egen hand, vid PNR-centret i Washington, se hur en hel grupp arbetar dygnet runt för att reducera en ursprunglig obearbetad lista på omkring 5 000 personer dagligen till en liten lista med en handfull personer som skulle nekas tillträde till amerikanskt territorium. Uppenbarligen är bara ett administrativt överklagande möjligt mot ett sådant förbud mot att komma in på amerikanskt territorium.
Det är tydligt att detta dataflöde måste hållas inom vissa gränser och att de minimivillkor som framställts i resolutionen måste fastslås, såsom att begränsa användningen av dessa uppgifter till spårning av terrorism och internationell brottslighet. Jag instämmer med de andra ledamöterna som har sagt att detta måste vara mycket väldefinierat, att allt detta naturligtvis måste vara i linje med europeiska dataskyddsnormer, och att detta även gäller när man överför data till ytterligare tredjeländer där det är relevant.
Enligt min mening måste vi också skapa mycket mer klarhet i frågan om ”känsliga” passageraruppgifter, eftersom jag anser att en hel del saker är öppna för tolkning i detta avseende. Därför stöder jag det föreslagna senareläggandet, för att möjliggöra att ett nytt förhandlingsmandat läggs fram, ju förr desto bättre, som tar hänsyn till våra frågor. Jag noterar rådets och kommissionens konstruktiva ståndpunkt och liksom de andra ledamöterna förväntar jag mig att mer klarhet uppnås under sommaren.
Judith Sargentini: (NL) Spänningen har faktiskt släppt lite, mina damer och herrar. Sophia in 't Veld har utarbetat en utmärkt resolution, som kommissionen och rådet ställer sig bakom. Detta är utmärkt i sig och jag håller med henne: Jag anser att det är mycket klokt att vid detta tillfälle tydliggöra att vi utarbetar en enda tydlig riktlinje för alla framtida avtal om passageraruppgifter, som tar hänsyn till proportionaliteten, det vill säga att bara de uppgifter överförs som verkligen är nödvändiga för det avsedda syftet - att bekämpa terrorismen - och tydliggöra att detta är det enda målet. Genom denna riktlinje måste vi också sörja för ömsesidighet och se till att uppgifter inte kan lagras i åratal framöver, att tidsgränser verkligen fastställs och att vi står fast vid våra grundläggande rättigheter. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har nu förklarats bindande, och därför kommer även detta att behöva avspeglas i dessa avtal om passageraruppgifter. Därför förefaller det lägligt att lämna detta till Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter i Wien, och jag skulle vilja be kommissionen om detta.
Det finns ytterligare en sak som vi bör betänka, nämligen att det nu har blivit brukligt för medborgare att kommunicera med en utländsk stat - i detta fall ofta USA - genom ett företag, nämligen ett flygbolag, som inte har något att göra med detta, faktiskt inte skulle behöva vissa av mina uppgifter och inte borde försöka spela denna förmedlande roll. Något behöver göras åt detta.
Cornelia Ernst: (DE) Fru talman! Friheten över molnen, som sångaren och låtskrivaren Reinhard Mey en gång sjöng, kommer att komma till ett abrupt slut i och med avtalet med USA om erhållandet av personuppgifter (PNR-uppgifter). I augusti upplevde en medlem av vår grupps personal direkt de effekter som begränsningen av denna frihet redan har. Eftersom amerikanska myndigheter hade placerat hans namn på förteckningen över personer under uppsikt i samband med terrorism, fick det flygplan i vilket han flög inte tillåtelse att flyga över amerikanskt luftrum. Som vi alla vet här i parlamentet hade detta betydande nackdelar och det visade sig senare att det hade skett ett missförstånd.
I dag mottar amerikanska myndigheter redan en stor mängd uppgifter - kreditkortsnummer, bokningsuppgifter, önskemål om plats, önskemål om särskild mat, IP-adresser och passagerarinformation - utan tydliga dataskyddsbestämmelser. Jag vill säga mycket tydligt att vi säger nej till detta, samt till massöverföringar av uppgifter som gäller flygningar, så kallade PNR-uppgifter, som det nu ska utvecklas. Vi kan inte stödja det som det som för närvarande har utarbetats, eftersom det inte har något specifikt syfte och inte är proportionerligt eller användbart. Slutligen vill jag säga att vi inte får tillåta utvecklingen av aktiva riskanalyser av resemönster och beteendemönster. Vi behöver bestämmelser om öppenhet såsom USA:s ”privacy act”. Dessa måste göras tillgängliga för EU-medborgare. Vägen till rättsliga åtgärder måste också finnas tillgänglig för dem.
Manfred Weber: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, herr López Garrido! Jag vill också först göra en kort jämförelse med Swiftdebatten. Jag var glad över att höra rådets företrädare tala om särskilda mål i förhandlingarna om detta nya Swiftavtal. Därför är jag förvånad över vilken effekt och vilket inflytande Lissabonfördraget och parlamentets uttalande har haft på rådet, som nu vill kämpa för EU:s intressen. Jag hoppas att vi upplever samma drivkraft nu när vi talar om passageraruppgifter, och att det också här finns ett åtagande att kämpa för europeiska intressen.
För det andra tror jag att vi alla är ense om att det med tanke på både flygbolagens och medborgarnas rättssäkerhet, när det är fråga om rätten till uppgiftsskydd, är rimligt med sådana avtal. De normer som vi vill ha har tydligt beskrivits i den gemensamma resolutionen.
För det tredje vill jag nämna en punkt som inte har någon direkt koppling till avtalen, men som definitivt gäller ämnet, med andra ord debatten i rådet om huruvida vi även behöver eller bör utveckla ett europeiskt PNR-system. Det senaste större terrorhotet i Europa var Detroit-fallet, där en våldsman kom ombord på ett flygplan och ville flyga till Detroit. Detta skedde förra året före jul.
I detta fall fick vi veta att vi i Storbritannien visste att denna person utgjorde ett hot. Men de som beslutade om han skulle få flyga eller inte hade inte den nödvändiga informationen till hands. Vad jag vill säga är att problemet i EU inte är om tillräckliga uppgifter finns tillgängliga. Jag tror att vi redan vet vem som utgör ett hot. Problemet är att se till att uppgifterna finns där de behövs för att förebygga hot.
I Toledo föreslog det spanska ordförandeskapet - och jag är tacksam för detta - att vi ska stärka nätverksarbetet mellan europeiska antiterrormyndigheter. Tyvärr togs detta förslag inte upp av de europeiska inrikesministrarna. I stället kom förslaget om att skapa nya uppsättningar uppgifter och samla in nya uppgifter. Det förefaller ofta som om insamling av nya uppgifter är det enkla alternativet för inrikesministrarna. Jag skulle först och främst be er uppmärksamma nätverket mellan myndigheterna i fråga. Då skulle vi uppnå mycket i kampen mot terrorismen.
Tanja Fajon: (SL) Jag tror fullt och fast att alla Europaparlamentariker är medvetna om betydelsen av snabb och korrekt information för att garantera säkerheten på deras många resor. I dag, när vi drabbas av kaos i flygtrafiken, blir omfattningen av den dagliga rörelsen av passagerare mycket tydligare för oss alla. Många flygbolags ekonomiska förluster vittnar tyvärr på ett ganska tydligt sätt om detta, på grund av missade flygningar och, tidigare men också nu, folksamlingar som väntar på en plats på första tillgängliga flyg. Jag hoppas nu att vi snart kommer att kunna flyga säkert igen.
Alla flygpassagerare lämnar explicit sina uppgifter endast till de myndigheter som ansvarar för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Jag har inga invändningar mot detta. Om jag frivilligt lämnar upplysningar om när och vart jag reser på Twitter, då bryr jag mig inte om denna information används för att säkra den dagliga flygsäkerheten. Vad jag däremot invänder mot är det faktum att det i PNR-avtal inte fastställs förutbestämda villkor och kriterier för alla länder på samma sätt, att de inte specificerar vilka uppgifter vi behöver uppge och att vi inte vet exakt för vilka syften dessa uppgifter kommer att användas av myndigheterna.
Min fråga till er är som följer: Kan vi förvänta oss ett mandat för att förhandla om ett nytt avtal om överföring av passageraruppgifter före eller under sommaren? Kommer alla avtal mellan EU och enskilda länder som vill ingå dessa att vara modellavtal och avtal med likvärdiga, högt satta och tydliga normer för användning och skydd av uppgifter? Vilka åtgärder kommer ni att vidta för att hindra att PNR-uppgifter används för profilering och definition av riskfaktorer? Min poäng är att det är oacceptabelt att tillåta personlighetsprofilering som grundas på etniskt ursprung, nationalitet, religion, sexuell läggning, kön, ålder eller hälsa.
Jag vill tillägga att inget system för uppgiftsinsamlig är tillräckligt i sig. Vi kan inte hindra försök till terroristattacker utan ett sunt uppgiftsutbyte och samarbete mellan underrättelsetjänsterna. En mycket bra påminnelse om detta var den misslyckade attacken mot det flygplan som flög till Detroit runt jul förra året. Vad vi behöver är framför allt en effektiv användning av de instrument som vi redan har i kampen mot terrorismen och särskilt bättre samarbete.
Jag vill definitivt inte säga nej till ett avtal som skulle ge säkerhet för alla oss EU-medborgare. Men ännu mindre vill jag att våra grundläggande rättigheter till integritet kränks. Emellertid är det på sin plats att alla intrång i vårt privatliv balanseras med säkra och effektiva åtgärder och skydd för de mänskliga rättigheterna.
Eva Lichtenberger: (DE) Fru talman! I dag har vi framför oss det andra ärendet om ett avtal med USA som präglas av enorma problem i fråga om uppgiftsskydd. Det får mig faktiskt att bekräfta förslaget från Europeiska datatillsynsmannen, Peter Hustinx, som sade att det skulle vara förnuftigt att en gång för alla förhandla fram och sluta ett omfattande transatlantiskt ramavtal om uppgiftsskydd. Detta skulle vara en värdefull uppgift för båda sidorna och det skulle hjälpa oss på många sätt.
På det hela taget framgår det att vi har helt skilda uppfattningar om säkerhet här och på andra sidan Atlanten. Från Europaparlamentets sida måste vi även se till att kommissionen inte bara accepterar vad USA föreslår, utan tar hänsyn till våra normer i dessa förhandlingar med en känsla av proportion och på en jämbördig nivå. Därför är det avgörande med en definition av termen ”grovt brott”. Tydlig rättelse av uppgifter måste vara en möjlighet. För oss måste uppgiftsskyddet aktiveras, annars är detta avtal dömt att misslyckas.
Carlos Coelho: (PT) Herr López Garrido, fru Malmström! Vi har visat vår oro när det gäller överföring av passageraruppgifter till Förenta staterna. Sådana uppgifter kan behållas flera år efter det att säkerhetskontrollerna utförts, och det finns inget rättsligt skydd för den som inte är amerikansk medborgare.
De avtal vi har slutit med både Australien och Kanada har alltid varit mer acceptabla och mer i linje med proportionalitetsprincipen, dels för att de begränsar hur mycket och hur detaljerad information länderna ska få tillgång till samt under hur lång tid, och dels för att denna tillgång bevakas av en rättslig myndighet. Jag håller med om att allmänna principer och regler bör fastställas som en grund för framtida avtal med tredjeländer. Vi skulle faktiskt kunna få se en mängd liknande krav från andra länder vilkas traditioner när det gäller dataskydd och respekt för mänskliga rättigheter ger ännu större anledning till oro. Om vi dessutom vill ha verklig ömsesidighet måste vi överväga att inrätta ett enda system för EU där Europol är delaktigt genom hela processen.
Enligt min mening är ett avtal endast acceptabelt om det innehåller garantier om en lämplig nivå av dataskydd och respekterar nödvändighets- och proportionalitetsprinciperna samt de gällande EU-reglerna. Det är också viktigt att se till att endast sändmetoden används, dvs. uppgifterna måste sändas av oss och inte automatiskt hämtas av organ i tredjeländer som får tillgång till våra databaser.
Därför stöder jag det gemensamma förslaget från föredraganden Sophia in 't Veld och de politiska grupperna om att skjuta fram omröstningen om parlamentets samtycke, för att man i förhandlingarna ska få tid bemöta den oro som har uttryckts här.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Skyddet av personuppgifter är en av EU-medborgarnas grundläggande rättigheter. Genom Lissabonfördraget stärks tidigare bestämmelser tack vare Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna med sin rättsliga och obligatoriska karaktär. Alla personuppgifter måste behandlas i enlighet med direktiven 95/46/EG, 2002/58/EG och 2006/24/EG. Europaparlamentet kräver faktiskt att alla internationella avtal om personuppgifter ska undertecknas under förutsättning att de avtalsslutande parterna tillämpar bestämmelser som liknar bestämmelserna i ovannämnda direktiv.
I dagens informationssamhälle, och i synnerhet under utvecklingen av bredbandsinfrastrukturen, kan centrum för lagring av uppgifter och centrum för behandling av uppgifter vara belägna på olika platser, och till och med i olika länder. Därför begär vi att alla internationella avtal om personuppgifter innehåller krav på att personuppgifter ska lagras och behandlas enbart på platser där de rådande bestämmelserna liknar bestämmelserna i EU:s lagstiftning. Jag vill säga en sista sak, fru talman. Hur kan EU:s medborgare ge sitt samtycke och, framför allt, under vilka villkor?
Diego López Garrido: Fru talman! Jag vill göra tre kommentarer genom en sammanfattning från vår sida i den här viktiga debatten.
Den första kommentaren gäller den fråga som togs upp av Manfred Weber om huruvida EU kan eller bör ha sitt eget datasystem för registrering av passagerares namn, och hur omfattande detta system i så fall skulle vara. Vi är för att det faktiskt ska finnas ett allmänt regelverk för överföring av passageraruppgifter, i synnerhet när det gäller flygpassagerare. Därför har vi bett kommissionen att genomföra en studie och om nödvändigt utarbeta ett utkast till direktiv med ett allmänt regelverk på detta område, inklusive - vilket påpekas i Sophia in 't Velds förslag till resolution - en bedömning av konsekvenserna för den personliga integriteten. Med andra ord, vilka konsekvenser får effektiviteten och proportionaliteten - två principer som vi måste ta hänsyn till - för den personliga integriteten, och hur långtgående ska ett europeiskt regelverk vara i det avseendet, och vilka åtgärder bör i alla händelser vidtas för att skydda de grundläggande rättigheterna?
Detta är vad fru Fayot nämnde: Vilka åtgärder bör vidtas?
Jag tror att den debatt vi hade om Swift kan klargöra vissa saker, och jag anser att de principer vi diskuterade då och som vi kom överens om bör finnas med här. Vi talar om rätten till personlig integritet, rätten till ett privatliv, rätten till sin egen person och bild, som alltid måste bevaras. De grundläggande rättigheterna är odelbara, och i det här fallet har vi att göra med något som skulle kunna äventyra de grundläggande rättigheterna, så jag anser att vi måste agera med samma varsamhet som vi talade om i den tidigare debatten.
Min tredje och sista kommentar är kopplad till den första kommentaren. Jag anser i allmänhet inte att säkerhet och frihet är två oförenliga principer eller, med andra ord, att det är en form av nollsummespel. Jag tror inte att större säkerhet kommer att innebära mindre frihet eller att ett större skydd av de grundläggande rättigheterna och friheterna och ett kompromisslöst försvar av de grundläggande rättigheterna kommer att innebära mindre säkerhet.
Enligt min mening är det ett falskt dilemma. Jag anser tvärtom att säkerhet och frihet är två principer som stärker varandra. Båda principerna uttrycks och erkänns därför i konstitutionerna och i EU-lagstiftningen, och de finns båda med i Lissabonfördraget. Vi måste alltid komma ihåg att stadgan om de grundläggande rättigheterna nu är inskriven i Lissabonfördraget, en stadga som kräver respekt för de grundläggande rättigheterna, som är okränkbara och därför inte får överträdas. Därför anser jag att när vi tänker bortom det kortsiktiga - för ibland är vårt tankesätt ytterst begränsat av det kortsiktiga - och tänker långsiktigt, kommer de åtgärder som är utformade för att skydda vår säkerhet alltid att vara effektiva, om de är försiktiga och väl genomtänkta. Att skydda rättigheter och friheter är alltid något som förbättrar medborgarnas välbefinnande, och i slutändan även deras säkerhet.
Cecilia Malmström: Fru talman! Ja, jag har sett filmen Minority Report. Det är en bra och intressant film, och ganska skrämmande, och det är inte det vi försöker att uppnå med det här.
Jag tycker att det här har varit en mycket intressant och konstruktiv debatt, och jag håller med om att det finns likheter med debatterna om Swift och programmet för att spåra finansiering av terrorism. Det handlar om att bekämpa allvarlig organiserad brottslighet och terrorism, men det handlar också om hur vi kan skydda enskilda personers integritet. Det väcker frågor om dataskydd, proportionalitet, klargörande av syften, definitioner, rättslig säkerhet osv.
Förhandlingarna med våra amerikanska vänner om programmet för att spåra finansiering av terrorism kommer också att ge oss värdefull erfarenhet som vi kan ta med oss i diskussionerna om passageraruppgifter. Det kommer att hjälpa oss att ytterligare klargöra hur vi tänker i EU och komma varandra närmare i den här frågan, vilket jag tror kommer att vara värdefullt. Jag anser att det arbete vi har utfört hittills mellan de tre institutionerna med programmet för att spåra finansiering av terrorism har gett oss insikt om hur vi kan samarbeta - rådet, parlamentet och kommissionen - i dessa ytterst svåra och känsliga frågor. Förhoppningsvis med gott resultat.
Jag har lyssnat noggrant till debatten. Jag har läst er resolution. Jag anser att det är en mycket välavvägd och klok resolution. Som jag sade kommer vi omedelbart att börja arbeta med den som utgångspunkt och jag ser fram emot ett gott samarbete och en bra dialog med er i det här arbetet. Som ni vet har jag redan lovat parlamentet under min utfrågning att jag ska ta fram en översikt över alla terrorismbekämpande åtgärder vi har tillgängliga i EU - att identifiera dem, upprätta en lista och diskutera dem med parlamentet - samt över den övergripande strukturen för våra system för att lagra och dela uppgifter. På så sätt har vi detta i färskt minne när vi inleder vårt arbete. Jag anser att det är viktigt och det kommer att ge ytterligare insyn och djup åt våra diskussioner.
Talmannen: Fru kommissionsledamot! Tack för ert samarbete, jag hoppas att det kommer att ge resultat. Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum under den första sammanträdesperioden i maj.
| sv |
4. (
- Före omröstningen om ändringsförslag 39
Margarita Starkevičiūtė: föredragande. - (EN) Herr talman! Vi har nu en text som säger: ”Europaparlamentet uppdrar åt sin ordförande att vidarebefordra denna resolution till rådet och kommissionen”, och jag skulle vilja lägga till orden ”och medlemsstaternas regeringar och parlament”.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)
- Före omröstning om ändringsförslag 6
Margarita Starkevičiūtė: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag skulle bara vilja förtydliga frågan. Om dessa ändringsförslag förkastas behöver vi radera punkterna 2 och 3 i riktlinje 7, vilka jag upprepade i riktlinje 15. Detta gäller även PSE-gruppens ändringsförslag 13, och jag skulle vilja be grupperna att rösta som jag sa, för att undvika dubblering av texten.
- Efter omröstningen om förslaget till resolution
Pervenche Berès: (FR) Herr talman! Vi har just ändrat riktlinjerna för den ekonomiska politiken med en mycket stor majoritet.
Joaquín Almunia är inte här, men jag ber Margot Wallström att kraftfullt stödja de nya förslag som Europaparlamentet lägger fram för att förbättra den ekonomiska situationen för alla våra medborgare.
(Applåder)
| sv |
28. Förebyggande och bekämpande av brott (2007-2013) (omröstning)
| sv |
Offentlig/privata partnerskap och gemenskapsrätten för offentlig upphandling och koncessioner (debatt)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Barbara Weiler för utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd om offentlig-privata partnerskap och EG-rätten om offentlig upphandling och koncessioner.
Barbara Weiler : föredragande. - (DE) Herr talman! Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka de andra gruppernas företrädare - Charlotte Cederschiöld, Graf Alexander Lambsdorff, Heide Rühle - och också företrädarna för utskottet för ekonomi och valutafrågor, som var delaktiga i utarbetandet av detta betänkande. Vi kunde nämligen utbyta åsikter på ett konstruktivt och ärligt sätt och lyckades hursomhelst enas om över 140 ändringsförslag i utskottet, och därför behöver vi bara ta ställning till 23 ändringsförslag i dag eller i morgon, även om det måste sägas att vi var tvungna att kompromissa om dessa också.
Vi har försökt att nå en balans mellan två starka motsatta sidor - företagssammanslutningar och sammanslutningar av lokala myndigheter - som lagt fram sina tveklöst berättigade intressen på ett kraftfullt sätt.
Jag vill rikta början av mitt anförande till dem. Vad jag vill säga till företagarna är att jag, trots allt vi hört, vill klargöra att vi här i parlamentet ser det som självklart att de lokala myndigheterna bör engagera sig i den ekonomiska verksamheten och förvisso att det är förnuftigt och berättigat att föra tillbaka viss verksamhet till dem. Vad jag också vill säga till de lokala myndigheterna är att anbudsinfordringar, oavsett om de görs på nationell nivå eller på EU-nivå, inte måste vara helt och hållet godtyckliga, utan kan ge den nödvändiga insynen för att gagna allmänheten eller förhindra korruption. Jag får intrycket av debatten att deras respektive sammanslutningar inte alltid har sett det på det viset.
Jag har genom mitt betänkande försökt att nå en balans genom vilken vi skulle få en mer garanterad konkurrens för den privata sektorn och som skulle ge den offentliga sektorn, i form av de lokala myndigheterna, större utrymme för samarbete mellan de kommunala instanserna.
I morgon kommer vi alltså att besluta var parlamentet står i frågan om framtida mandat för kommissionens åtgärder, vilka som min grupp ser det om möjligt borde vara lagstiftningsåtgärder. Detta handlar om de rättsliga och politiska aspekterna av hur våra kommunala myndigheter organiserar tjänster av allmänt intresse. Detta gör de naturligtvis i enlighet med subsidiaritetsprincipen, som vi här i kammaren tar på mycket stort allvar. Många parlamentsledamöter har trots allt starka band till de lokala myndigheterna, eftersom de varit aktiva inom kommunalpolitiken innan de blev parlamentsledamöter.
Men man frågar oss också hur vi, som de övertygade européer vi är, skulle vilja utforma den inre marknaden, och det finns ett överflöd av domslut från EG-domstolen och från andra domstolar på nationell nivå. Klagomål och kommissionsförfaranden gör kommunala myndigheter och investerare nervösa när det gäller att göra nationella investeringar och inleda projekt, och därför måste EU agera.
Vad är till exempel innebörden av EU:s lagstiftning om upphandlingar? Vilka förtydliganden eller tillägg måste göras angående de institutionella offentlig-privata partnerskapen och de interna transaktionerna? Vi anser att vi har den grundläggande viktiga rollen att fundera över hur vi ska gå vidare. Min grupp anser att lagstiftning behövs, och att det inte är tillräckligt att kommissionen agerar genom att lägga fram tolkningsmeddelanden eller andra instrument av samma slag i ett försök att kringgå parlamentet.
Jag vädjar därför återigen till parlamentsledamöterna att rösta för detta parlaments rätt att styra sina egna angelägenheter, när de röstar genom namnupprop i morgon. Vi vill varken ha ett stort mödosamt projekt, eller att det senaste direktivet om upphandlingar återupptas, vilket inte införlivades i alla medlemsstaters nationella lagstiftning, som till exempel i Tyskland, utan vad vi vill ha är förtydliganden och tillägg, och de får inte göras utan hänvisningar till parlamentet.
Jag ska vara helt uppriktig och säga att vi inte har någon lösning på problemet med samarbete mellan kommuner, vilket var det mest kontroversiella området, vilket framgår av ändringsförslagen. Den linje vi intar kan, rent generellt, inte uteslutas från räckvidden för bestämmelserna om upphandling, och får inte heller vara föremål för ett allmänt anbudsförfarande. Detta innebär att vi behöver en intelligent lösning för denna tvistefråga, eftersom samarbete mellan kommuner verkar förnuftigt för de kommuner som vi kommer ifrån, och säkerligen kommer att vara användbart för dem i framtiden.
Att parlamentet stöder detta instrument framgår inte minst av vår vilja att använda pengar från strukturfonderna för detta ändamål, och jag är säker på att det inte är allmänt känt exakt hur stora insatser vi har gjort för att genomföra detta.
Med tanke på vår sympati för de europeiska lokala myndigheterna och sakkunskapen hos mina kolleger i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd och utskottet för ekonomi och valutafrågor, är jag övertygad om att vi kommer att få en lag som alla kan stödja och godta, och en lag som kommer att vara motståndskraftig mot EG-domstolens domar.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman!, Fru Weiler, mina damer och herrar! Som ni vet har offentlig-privata partnerskap införts på flera områden inom den offentliga sektorn och dessa partnerskap utvecklas gradvis inom Europeiska unionen. Vid en tidpunkt då de offentliga budgetarna är begränsade finns det ingen tvekan om deras betydelse för EU:s ekonomi. Detta stämmer särskilt på området för infrastruktur, och i synnerhet på området för transportinfrastruktur, vilket jag känner till väl.
För att garantera att dessa partnerskap är helt och hållet effektiva och att de offentliga medlen används på ett bättre sätt är det viktigt att valet av privata partner görs utifrån rättvis konkurrens. Valet av privat partner måste alltså vara baserat på ett konkurrensbetonat och icke-diskriminerande förfarande och kunna tillåta partnerna att få allt mervärde av ett sådant partnerskap på lång sikt. Många berörda parter anser dock att det regelverk som styr valet av privata partner för inrättandet av dessa partnerskap på gemenskapsnivå är ofullständigt eller otydligt.
Barbara Weiler gör i sitt betänkande en välavvägd bedömning av de viktigaste utmaningar som vi måste anta. Ni gav några bra svar på de problem som framkommit, fru Weiler, och jag vill tacka er för ert arbete som föredragande.
Låt mig nämna vad som enligt vår åsikt är två avgörande aspekter, som jag vill ta upp före morgondagens omröstning. Jag ska börja med att tala om koncessioner och sedan om blandade offentlig-privata företag, som man hänvisar till som ”institutionella offentlig-privata partnerskap”.
Jag börjar med koncessioner: en koncession ger ett företag rätt att använda anläggningar som har byggts eller tjänster som har utförts som motprestation för att de byggt en infrastruktur eller utfört en tjänst. Konstruktion och underhåll av vägar och flygplatser samt avfallshantering är två sådana exempel. För ett år sedan, i november 2005, redogjorde kommissionen i sitt meddelande för varför den anser att det vore användbart att lagstifta om koncessioner, framför allt om tjänstekoncessioner. Syftet med detta initiativ är att garantera lika behandling och rättssäkerhet vid beviljandet av tjänstekoncessioner, vilket är fallet för offentlig upphandling, samtidigt som man gör en tydlig distinktion mellan offentlig upphandling och koncessioner. I detta hänseende är jag säker på att parlamentet kommer att bekräfta ståndpunkten i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det är dock fortfarande mycket tydligt att valet av lagstiftning inte får beröva de offentliga myndigheterna det manöverutrymme som de behöver för att välja den bästa privata partnern, och om nödvändigt anpassa koncessionen över tiden, i enlighet med partnerskapets mål för det offentlig-privata partnerskapets långsiktiga framtid.
Med detta sagt, det behövs ett synsätt där vi tar ett steg i taget. Till att börja med kommer kommissionen att titta närmare på kostnaderna och fördelarna med ett bindande initiativ för beviljande av koncessioner och kommer att undersöka andra åtgärder som kommer att tillåta oss att hantera de aktuella problemen.
På grundval av resultatet av denna konsekvensanalys kommer kommissionen sedan, troligen nästa år, besluta om huruvida lönsamhetsgraden berättigar ett sådant lagstiftningsinitiativ. Om så är fallet kommer vi att utarbeta ett lagstiftningsförslag. Detta ville jag ta upp angående koncessioner.
Vi kommer nu till företag med blandat kapital, nämligen institutionella offentlig-privata partnerskap. Offentliga organ väljer i allt större utsträckning privata partner för offentliga tjänsteföretag som inrättas i samverkan med den offentliga sektorn. Detta är vad som kallas institutionella offentlig-privata partnerskap.
Denna typ av partnerskap leder till vissa specifika frågor: borde gemenskapens icke-diskrimineringsprinciper tillämpas för valet av privat partner, i egenskap av tjänsteleverantörens medaktieägare, för valet av tjänsteleverantör, eller för båda dessa nivåer?
Frågan har lett till ett par livliga debatter i parlamentet. Den viktigaste frågan är faktiskt om vi borde utforma nya bestämmelser eller om vi helt enkelt borde förtydliga den befintliga lagstiftningen så att vi kan hantera de problem som uppstår. Kommissionen har sagt att den för närvarande inte vill utarbeta någon ny lagstiftning i frågan, och det av två skäl.
För det första är inrättandet av offentlig-privata enheter i syfte att utföra tjänster av allmänt ekonomiskt intresse en helt och hållet ny och mycket innovativ möjlighet i merparten av medlemsstaterna. Icke-bindande förtydliganden på detta område skulle göra det möjligt för oss att ge de nödvändiga riktlinjerna, utan att hindra innovation.
För det andra nådde parlamentet, de dåvarande femton medlemsstaterna och kommissionen 2004, efter flera års intensiva debatter, en kompromiss och antog de nuvarande direktiven om offentlig upphandling. Många medlemsstater tillämpade inte dessa direktiv förrän i år, och vissa arbetar med deras tillämpning. För att lagstifta om blandade offentlig-privata partnerskap måste vi se över kompromissen från 2004, omförhandla en ny text med 27 och inte längre 15 medlemsstater, och om en ny kompromiss nås, återigen tvinga medlemsstaterna att ändra sin nationella lagstiftning och sina förfaranden för offentlig upphandling, även om de nuvarande bestämmelserna ännu inte är väletablerade. Därför anser vi att det för stunden är bättre att välja ett alternativ som inte omfattar lagstiftning, precis som merparten av de berörda parterna begär.
Det var detta jag ville påpeka på min kollega Charlie McCreevys vägnar, men ni har rätt om ni tror att kommissionsledamoten för transport också är mycket påverkad av dessa bestämmelser. Jag ska nu noga lyssna på parlamentsledamöternas olika anföranden.
Werner Langen : föredragande för yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor. - (DE) Herr talman! Även om jag gärna skulle vilja ha en fjärdedel av kommissionsledamotens talartid för att förklara ståndpunkten från utskottet för ekonomi och valutafrågor, är det sorgliga faktumet att jag inte kommer att få det, men jag är mycket tacksam för de tydliga förklaringar som gjorts i dag, särskilt mot föredraganden Barbara Weiler, som gjort något som är ovanligt här i kammaren genom att anta de huvudsakliga punkterna i förslaget från utskottet för ekonomi och valutafrågor under förfarandet med närmare samarbete.
Vi är alla eniga om den linje vi valt, även om våra åsikter går i sär när det gäller frågor som punkt 5, som Barbara Weiler återinfört genom ändringsförslag 20. Vid en lagstiftningsförklaring kommer vi att hantera denna inom ramen för medbeslutandeförfarandet, enligt artikel 251. Detta var ett typiskt fall för utskottet för ekonomi och valutafrågor, där vi kom fram till den exakta ordalydelsen först efter en omröstning vid vilken vi sökte en kompromiss. Vi borde göra tvärtom, och då skulle det inte heller finnas några meningsskiljaktigheter efter omröstningen.
I enlighet med den ståndpunkt som antagits i utskottet för ekonomi och valutafrågor skulle jag välja Barbara Weilers ändringsförslag 21, och min personliga åsikt är att vi borde införliva detta ändringsförslag, där man förutser möjligheten att införliva dessa kriterier i gemenskapsrätten och som därför är att föredra framför ändringsförslag 20.
Jag tror att vi skulle välja rätt om vi höll oss till vår linje, enligt vilken inga nya områden ska uteslutas från anbudsförfarandet, med alternativet att tvärregionala kommunala företag skulle utestängas, och att det inte skulle vara tillåtet att införliva interna företag. Vi vill dock att kommissionen förtydligar de frågor som aktualiserats genom domen i målet Stadt Halle, bland andra domar från EG-domstolen.
Vad vi alltså vill ha, herr kommissionsledamot, är inte bara ett förslag om koncessioner, utan också klargöranden om de utestående rättsliga frågorna om institutionella offentlig-privata partnerskap. Ni har talat om för oss var ni står, herr kommissionsledamot. Det var tydligt - berömvärt nog, med tanke på att kommissionen om och om igen har undvikit att fatta ett beslut under de senaste åren - och därför kommer vi att finna en avgjord lösning som gör att vi kan gå vidare.
Avslutningsvis vill jag återigen tacka Barbara Weiler för att hon gjort allt i sin makt för att nå en ståndpunkt som alla kunnat enas om, en ståndpunkt som kommer att tillåta oss inte bara att stå emot EG-domstolens domar, utan också att stå fast i de intensiva debatterna med de sammanslutningar som företräder de olika intressena.
Paolo Costa : föredragande för yttrandet från utskottet för transport och turism. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De flesta erfarenheterna av offentlig-privata partnerskap i Europa rör konstruktion och förvaltning av infrastruktur och transport- och logistiktjänster. Dessutom är offentlig-privata partnerskap kanske det enda sättet att föra in privata investeringar i uppbyggandet av denna infrastruktur.
Därför vill jag bara ta upp två punkter. Till att börja med behöver vi, liksom det konstateras i betänkandet, ett lagstiftningsinitiativ för koncessioner, däribland koncessioner för konstruktion och förvaltning. Det finns ett verkligt behov av rättssäkerhet och av definierade relationer mellan de offentliga upphandlande myndigheterna och de privata koncessionsinnehavarna. Å ena sidan måste privata koncessionsinnehavare ges garantier för att deras kontrakt kommer att respekteras så länge de är i kraft och å andra sidan måste de upphandlande myndigheterna kunna räkna med tillsvidarekontrakt eller tidsbegränsade kontrakt, som sedan kan anpassas till produktionsvillkoren över tid och konkurrensutsättas. Detta är de två centrala punkter som jag hoppas att den föreslagna lagstiftningen i fråga kommer att baseras på.
För det andra finns det ett behov av att främja nya former av innovativa finansieringslösningar, som exempelvis de garantifonder som redan föreskrivs i förordningen om finansieringen av de transeuropeiska nätverken, så att de kan användas som incitament och garantera att många fler offentlig-privata partnerskap också visar sig vara effektiva och verkliga finansieringsinstrument för infrastruktur som vi alla behöver och som jag är säker på att ni är mycket väl bekant med, herr kommissionsledamot.
Grażyna Staniszewska : föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. - (PL) Herr talman! Vi klagar alltid över medlemsstaternas vägran att acceptera ens den minsta ökning av deras bidrag till gemenskapsbudgeten, och vi säger alltid att det inte finns tillräckligt med tillgängliga medel för att utjämna de regionala skillnaderna i utvecklingen och att Europa utvecklas alltför långsamt. Vi bör därför stödja användningen av privata medel och expertis för att främja utvecklingen, i stället för att skapa hinder och problem. Europeiska unionen bör ge absolut prioritet åt att verkligen sprida god praxis på området för offentlig-privata partnerskap. Det är ett minimikrav. Unionen bör åtminstone investera i en webbplats på gemenskapens 20 officiella språk, som skulle vara tillgänglig för allmänheten. En sådan webbplats borde innehålla en beskrivning av systemet med offentlig-privata partnerskap och deras följder. Webbplatsen borde också innehålla exempel på projekt inom offentlig-privata partnerskap, vilket skulle ge alla EU:s kommuner enkel tillgång till redogörelser över framgångsrika erfarenheter. Detta skulle tillåta kommunerna att dra lärdomar från tidigare erfarenheter och använda denna kunskap när de planerar sina egna åtgärder. Jag uppmanar Europeiska kommissionen att begära sådan offentligt tillgänglig information från Europeiska investeringsbanken. EIB utarbetar för närvarande ett helt internt mellanstatligt informationssystem om offentlig-privata partnerskap som inte ska vara tillgängligt för allmänheten i medlemsstaterna. Detta är oacceptabelt.
Charlotte Cederschiöld: för PPE-DE-gruppen. - Herr talman! Herr kommissionär! Det här handlar om en reaktion på kommissionens grönbok och om offentlig-privata partnerskap, som syftar till att reda ut oklarheter, inte minst på det så kallade inhouse-området. Vi är dock alla ense om att inte riva upp befintlig lagstiftning om offentlig upphandling, som kommissionären så klokt sa. Det offentlig-privata samarbetet ska gynna konkurrens och framför allt bidra till nytänkande och ökad effektivitet inom den offentliga sektorn.
Kommissionen ska nu lösa problemet - det är det som är syftet - utan att lagstifta mer än nödvändigt. Vi är dock inte låsta på den punkten och precis som Langen sa stöder vi således ändringsförslag 21 från Weiler.
Vi begär lagstiftning om koncessioner och där har kommissionen reagerat positivt och snabbt. Vi är ense om att inte bryta tröskelvärdena och om att normala rättsprinciper ska gälla under de värden där offentlig upphandling inte är ett krav. Vi vill inte minska utrymmet för offentlig upphandling och vi uppmanar tydligt kommissionen att föreslå lösningar på de problem som finns i Tyskland, Frankrike och andra ställen när det gäller kommunalt samarbete men att inte glömma mindre rika kommuner som vill samarbeta i glesbefolkade områden i medlemsstater som Finland och Sverige.
Om kommissionen inte skulle fullfölja detta uppdrag så kan den nog räkna med ett tufft tryck från parlamentet. Jag är övertygad om att kommissionen på ett utmärkt sätt kommer att lösa detta uppdrag och vi vill ge den tid att hantera synpunkterna på grönboken och komma med förslag. Alla berörda parter bör involveras i den fortsatta processen. Utskottet kan säkert hjälpa till med att höja kunskapsnivån på detta svåra område.
Punkterna 45-47 borgar redan för bättre rättssäkerhet och visar att kommunerna kan samarbeta. Framöver ser vi också tydligare hur detta ska gå till mer i detalj.
Avslutningsvis vill jag rikta ett stort varmt tack till Weiler för ett fantastiskt arbete, liksom till de väldigt många som har varit inblandade. Tack så mycket för det. Vi får ett mer konkurrenskraftigt och rättssäkert Europa.
Gilles Savary: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman! Låt mig först tacka alla kolleger i kammaren, och särskilt Barbara Weiler och Werner Langen, tillsammans med vilka vi har utfört ett enastående arbete. Låt oss hoppas att texten antas i morgon. Det är helt enkelt en fråga om att skydda subsidiaritetsutövandet inom de offentlig-privata partnerskapen, som är instrument som är mycket bekanta för våra lokala myndigheter och har varit det i många år.
Jag välkomnar att kommissionen avser att lagstifta om koncessioner, som alltför länge har förväxlats med offentliga upphandlingar. Jag vill dock säga här i parlamentet att jag anser att lagstiftning också behövs för institutionella offentlig-privata partnerskap. Det är felaktigt att säga att dessa partnerskap är senare påfund: halvoffentliga företag har funnits sedan 1955 i Frankrike och Stadtwerke har funnits under mycket lång tid i Tyskland.
Faktum är att om dessa partnerskap underställs två former av konkurrens i dag blir det slutet för dem. Vilken privat partner skulle gå med på att arbeta med en lokal myndighet som tvingar den att konkurrera dubbelt så mycket? Vidare vill jag uppmärksamma kommissionsledamoten på risken för interkommunala enheter, som riskerar att förväxlas med privata enheter, även om de är ett helt offentligt organisationssätt för lokala myndigheter som strävar efter att bli stora nog att möta allt mer krävande skyldigheter och allmännyttiga tjänster.
Alexander Lambsdorff: Herr talman, mina damer och herrar! Offentlig upphandling är mycket viktigt när det gäller budget- och konkurrenspolitiken - det håller vi alla med om.
Konkurrensutsatt upphandling är ett lämpligt och korrekt sätt att bestämma det mest ekonomiska sättet att tillhandahålla offentliga tjänster. Det viktigaste är emellertid att en obligatorisk EU-omfattande upphandling spelar stor roll för att få in konkurrens på den inre marknaden.
Föredraganden Barbara Weiler har gjort ett bra arbete när hon på ett exemplariskt sätt har väglett oss på området offentlig upphandling - som är komplicerat. Det är tack vare henne som vi i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd redan utarbetat många användbara kompromisser, så det är bara rätt att vi bör ta denna möjlighet att tacka henne och visa vår stora uppskattning, och både jag och de berörda ledamöterna är naturligtvis beredda att göra det.
Jag har rekommenderat min grupp att följa det som bestämts vid omröstningen och jag vill bara säga något om de få omtvistade punkterna. Låt mig börja med institutionella offentlig-privata partnerskap, vilket är en förhållandevis ny företeelse vars utveckling inte i onödan bör begränsas genom lagstiftning. Det har dessutom framgått vid samråd med allmänheten att man inte vill att detta ska ske.
Jag rekommenderar därför att vi bara utarbetar ett tolkningsmeddelande och riktlinjer som inte bara förstås av jurister utan även av dem som fattar beslut på kommunal nivå. Detta kommer inte bara att vara mer flexibelt än lagstiftning, utan även framför allt ge möjligheter för en snabb lösning av den rättsliga osäkerhet som utan tvekan fortfarande finns. Kommissionen måste handla så snart som möjligt i detta sammanhang.
När det gäller interkommunalt samarbete - den andra omtvistade punkten - anser jag att det är självklart att kommunerna inte på något sätt bör styras vid förvaltningen av deras egen verksamhet, men detta kan naturligtvis inte heller innebära att offentlig-privata partnerskap generellt bör undantas från skyldigheten att upphandla tjänster.
Även om de offentliga myndigheterna inte är skyldiga att till tredje parter överlämna funktionsresultatet i samband med marknaders befintlighet bör de besluta att ge tredje parter ansvaret för att utföra en tjänst. De måste följa ett offentligt upphandlingsförfarande, som framgår av artikel 295 i EG-fördraget, som kräver neutralitet vid tillämpningen av bestämmelserna om den inre marknaden för offentliga och privata företag. Detta gör på samma gång ett samarbete mellan kommuner möjligt i princip, men de måste då ta hänsyn till de begränsningar som är så tydliga i punkt 45 i Weilerbetänkandet, det vill säga när samarbete mellan kommuner sker för att omstrukturera förvaltningen eller när det gäller kontroll över företaget som är likvärdig med den som kommunen utövar på sina egna avdelningar.
Låt mig avslutningsvis tillägga att folk i EU har haft mycket olika erfarenheter av offentlig-privata partnerskap, så jag är verkligen mycket glad över att man ska börja utbyta bästa metoder, vilket kommer att ge fler bra exempel på fungerande offentlig-privata partnerskap.
Jag vill också tillägga att jag anser att vi borde ha hållit denna debatt i Bryssel i stället för i Strasbourg.
Heide Rühle: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Även jag vill tacka föredraganden för hennes arbete, även om vår grupp inte är riktigt nöjd med slutresultatet från utskottet, och jag vill därför i kväll vädja till er alla att omvärdera era ståndpunkter även om ni bara gör det till viss del.
Vi betraktar det interkommunala samarbetet, i form av interkommunala företag, som den viktigaste punkten och jag vill återigen klargöra - inte minst för att svara dem som redan har talat - att de har inget som helst att göra med delegationen av uppgifter till tredje parter utan snarare med kommuner som beslutar sig för att utföra tjänster för kommuninvånarna. Det är bristen på offentliga medel och en åldrande och minskande befolkning - särskilt på landsbygden - för att inte nämna allmänhetens ökade kunskap om frågorna och de aktuella kostnaderna som gör att denna samarbetsform är bäst för många lokala myndigheter i EU och ofta det enda sättet för dem att modernisera de tjänster de tillhandahåller. Det handlar alltså om att förvaltningstjänster, vattenförsörjning, förskolor, skolor och många kulturella tjänster drivs gemensamt, ibland till och med över gränserna, som man kan hitta exempel på i förskoleprojekt som drivs gemensamt av franska och tyska kommuner. EU bör inte riskera en sådan sak utan i stället förbättra den, så låt mig därför rekommendera att parlamentet stöder vårt ändringsförslag 45 som är en kompromiss sammanställd av ledamöter från olika grupper och som jag hoppas får ett majoritetsstöd i morgon.
Min andra punkt handlar om koncessioner. Jag vågar nog säga att jag är mer skeptisk till offentlig-privata partnerskap än de flesta av er, men jag anser ändå att det är fel att sända ut budskapet att offentlig-privata partnerskap främjas och sedan kräva att koncessioner ska upphandlas på samma sätt som kontrakt, vars resultat naturligtvis var det grundläggande skälet till att man upprättade offentlig-privata partnerskap från första början. Jag anser inte att det bara är en slump att parlamentet och rådet inte uttryckligen tog med koncessioner för tjänster i direktivet om tilldelning av kontrakt, och jag hoppas att vi kommer att besluta att vi inte vill ha ett krav på att de ska upphandlas på samma sätt som kontrakt. Tjänstekoncessioner är något annat och måste regleras på ett annat sätt.
När det gäller ”in-house” skulle EU-lagstiftaren egentligen ha klargjort villkoren. Jag betraktar inte en siffra på 100 procent som hållbar. Jag menar att det som krävs är tröskelvärden, höga sådana, som man sedan faktiskt måste följa. Det är dock lagstiftarna som bör fastställa dem, inte EG-domstolen.
Zita Pleštinská: (SK) Även om det inte finns någon enhetlig definition på offentlig-privata partnerskap som gäller i hela gemenskapen har ett stort antal projekt genomförts på ett framgångsrikt sätt på områdena för frakt- och passagerartransporter på järnväg i EU samt på området för folkhälsa och utbildning.
Dessa framgångsrika projekt ger tillräckliga skäl för att parlamentet också ska ta upp frågan, och jag välkomnar kommissionens meddelande om offentlig-privata partnerskap som innehåller specifika förslag som utarbetats på grundval av offentliga samråd. Samtidigt vill jag gratulera föredraganden Barbara Weiler till hennes välavvägda betänkande i vilket hon belyser behovet av rättssäkerhet på detta område.
Enligt villkoren i samband med offentlig-privata partnerskap överför privata företag sitt kunnande till den offentliga sektorn. I mina ändringsförslag, som har införlivats i betänkandet, har jag därför betonat behovet av att fastställa mekanismer som är öppna för insyn för privata investerare. Investerare bör få garantier om att deras rättsliga och ekonomiska intressen kommer att skyddas under kontraktets löptid och även om att villkoren i samband med offentliga upphandlingar inte kommer att ändras under deras tillämpningsperiod.
På grund av brist på erfarenhet så är i synnerhet de nya medlemsstaterna misstänksamma mot att använda offentlig-privata partnerskap. Information som har samlats in i samband med genomförandet av framgångsrika projekt kommer att hjälpa dem att undvika upprepade misstag och förfaranden som har misslyckats i praktiken.
Jag är övertygad om att projekt för offentlig-privata partnerskap endast kommer att få det önskade kapitalet om de berörda parterna i EU:s medlemsstater är välinformerade och följer gemenskapens bestämmelser om kvalitet och öppenhet. Dessa bestämmelser kommer att hjälpa dem att bygga upp infrastruktur vars utveckling har halkat efter på grund av otillräckliga medel. Denna typ av samarbete kan också visa sig bli nödvändig för att hjälpa till att överbrygga regionala skillnader och säkra en hållbar utveckling i EU:s fattigare regioner.
Evelyne Gebhardt: (DE) Herr talman! Jag betraktar institutionella offentlig-privata partnerskap som ett mycket viktigt instrument. Osäkerheten när det gäller det rättsliga läget till följd av EG-domstolens dom i målet Stadt Halle visar hur viktigt det är att lagstiftarna gör något åt dem, och det är verkligen inte godtagbart att kommissionen agerar utan att hänvisa till någon annan när den ger vägledning om hur man ska ta itu med problemet. Tvärtom ska medlagstiftarna, det vill säga Europaparlamentet, rådet och kommissionen tillsammans, fatta ett gemensamt beslut om hur vi i EU ska hantera dessa frågor.
Den andra punkten jag vill ta upp helt kort handlar om interkommunalt samarbete och jag håller här inte med Alexander Lambsdorff, eftersom detta har pågått under väldigt lång tid. Det har en mycket lång tradition, inte minst i Tyskland, och det är något som vi bör bevara. Gränsöverskridande interkommunalt samarbete är för närvarande en känslig sak som vi inte får förstöra genom att säga att detta bör skötas av den fria marknaden. Om så sker kan vi ge upp omedelbart, därför att vi inte längre kommer att behöva kommuner och det är väl inte det slags EU vi vill ha.
Ieke van den Burg: (NL) Herr talman! Jag deltog särskilt i arbetet med detta betänkande i utskottet för ekonomi och valutafrågor, där Werner Langen var föredragande, och jag vill gratulera båda föredragandena till slutresultatet även om det finns en del övrigt att önska.
Det finns, som jag uppfattar det, ett tydligt samband med den diskussion vi hade om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse om vilka vi fattade ett beslut under den föregående sammanträdesperioden. I båda fallen handlade det om hur decentraliserade myndigheter, tjänsteleverantörer och medborgare kan få större rättssäkerhet, vilket är något som ibland kan leda till en konflikt mellan å ena sidan bestämmelserna om den inre marknaden och å andra sidan det allmänintresse som myndigheterna måste ta hänsyn till på sina medborgares vägnar.
Ofta måste man anlita domstolen eller så tolkar kommissionen saken på egen hand. Det viktiga budskapet i båda dessa fall har varit att vi, genom medbeslutandeförfarandet, verkligen vill fatta politiska beslut på detta område och att det också är viktigt att vi uppmanar kommissionen - och verkligen insisterar på detta - att lägga fram lagstiftningsinitiativ om vilka vi kan besluta genom medbeslutande med detta parlament och med medlemsstaterna och deras parlament. Detta är det huvudbudskap jag återigen vill ge kommissionen i samband med detta betänkande.
Donata Gottardi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om offentlig-privata partnerskap har sedan en viss tid diskuterats i samband med de nya aspekterna av välfärdsstatssystemen i EU. Dess betydelse bör betraktas ur ett nytt perspektiv, genom de ömsesidiga kopplingarna mellan alla initiativ som våra tjänster är beroende av.
Det gemensamma målet, som har bekräftats många gånger, även i dag, är att skapa en komplett och tydlig rättslig ram inom vilken lokala offentliga myndigheter kan göra sina egna val, medvetna om möjligheter och begränsningar, vilka principer som ska följas och möjliga frihets- och innovationsområden.
I den text vi ska rösta om finns en tydlig överlappning med de befintliga föreskrifterna på områdena som rör kontrakt, koncessioner och gemensamma företag samt med riktlinjerna från EG-domstolen. Mervärdet ligger emellertid i den övergripande inriktningen på de olika sätt på vilka allianser mellan de offentliga och privata sektorerna bildas inom det oerhört känsliga tjänsteområdet som omfattar medborgerliga rättigheter.
Det krävs två fasta principer. Nedskärningar i utgifterna kan inte komma före eller minska kraven på tjänstekvalitet och garantier för tjänsteleverantörernas rättigheter. Sökandet efter effektivitet och innovation måste knytas till garantier om tillgång, öppenhet och icke-diskriminering. I år har det kommit många initiativ på tjänsteområdet. Förhoppningen är att vi, genom att arbeta med olika delar, ska kunna inrätta ett sammanhållet system.
Bernadette Vergnaud: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Barbara Weilers betänkande ger den klarhet och insyn som vi behövde avseende offentlig-privata partnerskap och gör det sålunda möjligt för oss att ändra de oberäkneliga vägar som domstolarna i EU har tagit och förbättra den rättsliga tydligheten för alla berörda aktörer. Man blandar alltför ofta ihop koncessioner med offentliga kontrakt: det senare har att göra med inköp av varor som används av lokala myndigheter, medan koncessioner ger offentliga myndigheter möjligheten att delegera en del av sina uppgifter till en tredje part. Vi bör därför ha en lag om dessa koncessioner och inte bara ett tolkningsmeddelande.
Samma sak gäller för institutionella offentlig-privata partnerskap. Upprättandet av dessa hotas för närvarande av en stelbent rättspraxis genom vilken man vill använda två anbudsinfordringar vid tilldelning av kontrakt, något som förmodligen kommer att besegla ödet för halvoffentliga företag. Jag är därför tacksam mot vår föredragande för att hon har begärt ett lagstiftningsinitiativ i samband med detta ämne.
I domen i målet kommissionen mot Spanien har, avslutningsvis, den interkommunala strukturen blivit en privat partner för EG-domstolen. Myndigheterna bör därför se till att de interkommunala strukturer till vilka de delegerar tjänsteleveranser konkurrerar med varandra. Barbara Weiler återupprättar lagen och erbjuder oss det bästa parlamentariska bidraget i denna fråga och jag tackar henne för det.
Jacques Barrot: Herr talman! Jag vill återigen tacka Barbara Weiler och föredragandena för yttrandena från olika utskott: Werner Langen, Paolo Costa och Grażyna Staniszewska.
Jag ska försöka att svara på vissa av de frågor som har ställts, men inte på alla. Jag ska först svara på frågorna från Charlotte Cederschiöld, Alexander Lambsdorff och Heide Rühle. När en lokal myndighet lägger ut vissa tjänster till en annan offentlig enhet mot betalning handlar detta i princip om tjänster som regleras i offentliga kontrakt. Den offentliga enheten som är part i kontraktet konkurrerar med privata företag och möjligen med andra offentliga företag som erbjuder samma tjänst. En allmän uteslutning av alla former av offentligt-offentligt samarbete i gemenskapsbestämmelserna om offentliga kontrakt och i bestämmelserna om koncessioner skulle därför vara oacceptabelt. Domstolens rättspraxis är mycket tydlig på denna punkt. Tvärtom så regleras inte alla former av offentligt-offentligt samarbete i gemenskapsrätten. Kommissionen inser att det krävs ett förtydligande för att fastställa i vilken grad gemenskapsrätten är tillämplig när det gäller delegering av uppgifter till offentliga organ och vilka samarbetsformer som även framöver inte ska omfattas av bestämmelserna om den inre marknaden. Vi har ett nära samarbete med alla berörda parter för att vi ska kunna göra detta förtydligande.
Låt mig nu svara på Heide Rühles och Evelyne Gebhardts frågor om offentlig-privata partnerskap och in-house-begreppet. Detta begrepp utesluter en tillämpning av bestämmelserna som reglerar offentliga kontrakt när ett offentligt organ ger ett kontrakt eller en koncession till en tredje part över vilken den utövar en viss kontroll. Domstolen har redovisat de omständigheter under vilka detta undantag kan tillämpas. Som ni förstår vill kommissionen att detta undantag från bestämmelserna om beviljande av kontrakt ska övervakas fortsättningsvis. Det verkar i synnerhet ytterst tveksamt att ett offentligt kontrakt eller en koncession ges på ett diskriminerande sätt till ett företag som företräder vissa privata intressen samtidigt som andra berörda privata företag inte kan komma i fråga. Det är därför vi på detta stadium anser att det är nödvändigt att behålla den rådande definitionen på villkoren för tillämpning av in-house-systemet: där myndigheterna utövar samma kontroll över tjänsteleverantören som de gör över sina egna avdelningar, och där tjänsteleverantörerna utför det mesta av sin verksamhet med den aktuella myndigheten. Av dessa skäl och också för att inte behöva börja om från början med de nya bestämmelserna om offentliga kontrakt, som man knappast ännu har börjat införliva i medlemsstaterna, anser vi att det är lämpligt att lagstifta om blandade offentlig-privata företag och om in-house-begreppet. Ett tolkningsmeddelande är det lämpligaste sättet att förklara sättet på vilket bestämmelserna om offentliga kontrakt tillämpas på valet av privata partner för dessa partnerskap.
Som svar på Gilles Savarys fråga om de två anbudsinfordringarna vill jag säga att vi känner till detta problem och att jag - som ni påpekade - tog upp detta i mitt anförande. Jag vill vara mycket tydlig: Vi kräver inte två anbudsinfordringar, helt enkelt därför att vi anser att det är onödigt. Vi förklarade detta i grönboken om offentlig-privata partnerskap från 2004 och vi planerar att förtydliga vår ståndpunkt i de handlingar vi tänker lägga fram under 2007.
Herr talman! Jag är väl medveten om att jag inte har svarat på alla ställda frågor, men jag vill nu runda av.
När det gäller koncessioner och ett möjligt lagstiftningsinitativ är det viktigt att inte ha för bråttom. Kommissionen måste först och främst mer ingående granska kostnaderna och nyttan med ett bindande initiativ om beviljandet av koncessioner samt även granska andra åtgärder som lämpliga för att ta itu med de aktuella problemen. På grundval av resultaten av denna konsekvensanalys kommer kommissionen sålunda att - troligast under nästa år - besluta om graden av lönsamhet kräver ett lagstiftningsinitiativ och kommer då, om nödvändigt, att utarbeta ett lagstiftningsförslag.
Budskapet från alla dem som arbetar med att dra i gång offentlig-privata partnerskap är därtill tydligt: de vill ha praktiska riktlinjer om hur man ska tillämpa bestämmelserna om offentliga kontrakt på upprättandet av dessa partnerskap. Kommissionen avser inte att lägga fram dessa riktlinjer som lagstiftning av de skäl som jag tog upp i inledningen.
Det råder ingen tvekan om att offentlig-privata partnerskap är viktiga för EU:s ekonomi. Jag hoppas att parlamentets betänkande kommer att innebära att gemenskapens bestämmelser om offentliga kontrakt och koncessioner blir tydligare, så att de ger partner konkurrensvillkor som är öppna för insyn och skäliga. Under denna debatt tycker vi att det har varit tydligt att parlamentet främst har velat ta upp rättssäkerheten, men ni måste också förstå kommissionens intresse - på ett område som är så viktigt för de europeiska investeringarna - av att behålla ett visst manöverutrymme, så att man, samtidigt som rättssäkerheten garanteras, ska kunna investera mer pengar där de verkligen behövs. Flera av er betonade dessutom helt riktigt att dessa instrument verkligen behövs.
Herr talman! Detta är mina svar och jag tackar återigen parlamentet för denna givande debatt.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30.
| sv |
7. Kampen mot den olagliga invandringen av tredjelandsmedborgare (omröstning)
- Betänkande: Moreno Sánchez
| sv |
4. Avtal EG/Singapore om vissa aspekter av lufttrafiktjänster (omröstning)
| sv |
5. Kontroll över energipriserna (omröstning)
- Före omröstningen om ändringsförslag 1:
Urszula Gacek: (EN) Herr talman! Jag har en verklig ordningsfråga med hänsyn till den nya arbetsordningen. Man har sagt att eftersom debatten har förkortats kan vi nu inkomma med fler skriftliga förklaringar utöver den enda skriftliga förklaring vi fick avge innan den nya arbetsordningen började gälla. I dag försökte jag inge två skriftliga förklaringar, men webbplatsen ville inte tillåta det. Så min åsikt i debatten om kontroll över energi har inte noterats någonstans.
Kan ni se till att det tekniska problemet blir löst? Den ändrade arbetsordningen följs inte.
Talmannen: Ni kan inge en skriftlig förklaring, fru Gacek, men det var inte rätt tillfälle att ta upp frågan.
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Sidan 6 i protokollet innehåller uppenbarligen ett missförstånd. Där konstateras det nämligen att kollegan Rübig har frågat ordföranden om brottsligheten i Bryssel, och sedan om huruvida ärendet hade förvisats till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet. Svaret blev att man tog problemet på allvar och hade meddelat myndigheterna i Bryssel. Men myndigheterna i Bryssel är inte utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet! Jag ville bara fråga om utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet har anhängiggjorts frågan om ett brådskande ärende.
(Applåder)
Vi har noterat det här, och jag skall låta granska det.
Fru ordförande! Jag utgår ifrån att kollegan Gallagher regelbundet lämnar in utmärkta ändringsförslag, men Berthu talade i går om mina ändringsförslag till Hermans betänkande, och därför måste på sidan 9 i protokollet namnet Gallagher ersättas med namnet Hager.
Tack så mycket, vi skall korrigera det.
Fru ordförande! Jag ville bara säga att jag var närvarande vid sammanträdet i går.
(Protokollet justerades.)
Herr Poggiolini, ni har begärt ordet om arbetsordningen.
Fru ordförande! För att återkomma till det jag försökte säga för ett tag sedan, så låt mig säga att vårens ankomst innebar en obehaglig överraskning för de italienska medlemmarna i Europaparlamentet. Man har ställt in flygningarna från Rom och Milano, de platser där de italienska parlamentsledamöterna samlades för att ta sig till Europaparlamentet. Man har sagt från Air Frances sida att skulden för detta skall läggas på parlamentet, kvestorerna, presidiet, som inte förnyat någon konvention, jag vet inte vilken. Man får nästan intrycket att någon, efter domstolens utslag, försöker straffa ledamöterna, inte bara de italienska, utan parlamentsledamöterna i allmänhet, med tanke på att problemet inte bara berör Italien. Det är omöjligt att komma till parlamentet utan att göra de mest fantastiska rundturer kors och tvärs i Europa. Jag vädjar till ordförandeskapet att förklara detta.
Herr Poggiolini, detta hörde inte till arbetsordningen. Samma sak berättades i går av kolleger från andra länder. Jag tror att det noterades här, och vi kommer att undersöka saken.
Genomförande av budgeten och ansvarsfrihet
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0097/98 av Elles för budgetkontrollutskottet om uppskjutande av beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 1996-A4-0091/98 av Wynn för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen vad gäller den finansiella förvaltningen av sjätte och sjunde Europeiska utvecklingsfonderna för budgetåret 1996-A4-0094/98 av Wynn för budgetkontrollutskottet om kommissionens rapport om åtgärder som vidtagits till följd av iakttagelserna i Europaparlamentets resolution som fogats till beslutet om ansvarsfrihet för den allmänna budgeten för budgetåret 1995 (KOM(97)0571 - C4-0126/98)-A4-0093/98 av Blak för budgetkontrollutskottet om beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för förvaltningen av Europeiska kol- och stålgemenskapen för budgetåret 1996-A4-0092/98 av Kellet-Bowman för budgetkontrollutskottet om revisionsrättens särskilda årsrapporter om årsredovisningarna för de decentraliserade gemenskapsorganen (EGT C 393 av den 29 december 1997); förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för budgetåret 1996 (Omfattar besluten om beviljande av ansvarsfrihet för styrelserna för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Dublin) och Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Thessaloniki) för genomförandet av budgetarna för budgetåret 1996)
Fru ordförande! Jag skulle vilja börja med att komma med några procedurmässiga synpunkter på uppskjutandet av ansvarsfriheten, vilket denna kammare har att ta ställning till denna morgon. För det första skulle jag vilja välkomna ordförandeskapet här hos oss. Det är mycket trevligt att se att ordförandeskapet har visat stor omsorg om alla de frågor kammaren haft att ta ställning till. I synnerhet var det en " premiär" att komma till vårt budgetkontrollutskott häromdagen för att framlägga rådets syn.
För det andra skulle jag också vilja tacka rådet för det sätt på vilket det lagt fram sina rekommendationer. Det är ofrånkomligen så att det inte är rådets uppgift att bevilja budgeten ansvarsfrihet; men det är angeläget att den ger förklaringar som vi som parlament inte bara kan ta emot, utan också med tiden läsa och förstå.
Sist men inte minst måste vi komma ihåg att när vi har den här debatten denna morgon så handlar den inte om ansvarsfrihetsförfarandet i sig självt, utan om ett uppskjutandet av ansvarsfriheten. Bland de frågor jag kommer att täcka denna morgon kommer jag därför inte att beröra till exempel förlusten av tullavgifter med avseende på systemet med egna medel eller revisionsförklaringssystemet. Detta är frågor som vi förhoppningsvis kommer att ta upp senare i år, då vi skall bevilja ansvarsfrihet för 1996 års budget i sig själv.
För att övergå till mera påtagliga saker, så koncentrerar vi i dag oss på sex särskilda saker som får mig att som föredragande dra slutsatsen att vi borde skjuta upp beviljandet av ansvarsfriheten och att vi därför inte kan bevilja ansvarsfrihet till 1996 års budget till den 30 april 1998 enligt artikel 89.
Den första av dessa rör genomförandet av rekommendationerna från tillfälliga undersökningskommittén för gemenskapens transiteringssystem. Även om dessa rekommendationer är på väg så känner vi att mer borde göras i synnerhet med avseende på datasystemet. För det andra - och detta är en mycket allvarlig sak för oss i parlamentet - känner i att det finns en brist på demokratisk ansvarsskyldighet i bekämpningen av dålig förvaltning och bedrägerier. Det har förekommit en hel del förhalanden, för att använda ett bra brittiskt uttryck, eftersom vi har letat efter information i denna sektor sedan 1989 och fortfarande försöker få, vilket punkt 5 i resolutionen säger i tydliga ordalag, " ett regelbundet föreläggande av förteckningar över alla interna utredningar som pågår och som gäller påståenden om bedrägeri och korruption som begåtts av tjänstemän vid de europeiska institutionerna och en förteckning över alla särskilda revisioner som har utförts av kommissionens generaldirektorat för ekonomistyrning" . För det andra, i detta turistsammanhang, vilket jag tror också syftar på Med-programmet, " åtgärder måste vidtas för att säkerställa att de behöriga nationella rättsliga myndigheterna i framtiden utan dröjsmål och utan undantag får kännedom om varje fall av påstådda bedrägerier, korruption eller andra brott där det finns misstanke om att EU-tjänstemän kan vara inblandade" .
För det tredje har vi frågan om externa politiska områden. Många kolleger i denna kammare, vare sig det gäller Bosnienfrågan eller Phare-frågan, har bett att åtgärder vidtas för att främja en mer decentraliserad strategi, nu senast i en delegation från denna kammare till Bosnien-Hercegovina. Vi väntar fortfarande på effektiva åtgärder på detta område.
För det fjärde, med avseende på jordbruksutgifterna, har vi det integrerade kontrollsystemet. Rådet har hänvisat till detta i sina rekommendationer, men när vi ser på verkligheten så finner vi att detta system fortfarande inte fungerar effektivt i alla medlemsstater och man undrar varför det är så. Vi skulle vilja hoppas att kommissionen kommer med tillfredsställande förklaringar i denna särskilda fråga. När allt kommer omkring så rör det sig som vi alla vet om stora summor pengar i genomförandet av jordbrukspolitiken och när detta integrerade kontrollsystem efter ett år eller ett och ett halvt år fortfarande inte tillämpas i alla medlemsstater så har man rätt att fråga sig varför, och varför kommissionen har befogenheter att undanhålla pengar för betalning av förskott till medlemsstaterna, som uppenbarligen ännu inte tillämpas.
Näst sist, med avseende på de åtgärder som skall vidtas gentemot små och medelstora företag, så hade vi ett problem i budgetkontrollutskottet eftersom en viktig politisk grupp inte ville rösta i denna särskilda fråga. Men det förefaller som att vi har fastställt ett program under vilket vi kommer att göra något för små och medelstora företag, och ändå har det tidigare i budgetkontrollutskottet eller i budgetutskottet varit omöjligt att få någon information från kommissionen om hur det kommer att genomföras eller vad som händer. Vi väntar på en rapport och vi stöder fullt ut rådets åsikt att kommissionen borde komma fram med några fakta i denna fråga.
Den sista frågan gäller revision och kontroll av Europeiska investeringsfonden. Vi skulle vilja att det fanns mer öppenhet och jag tror att revisionsrätten har lagt märke till det. Vi vill förstås att den saken klargörs.
Så låt mig avsluta med att alla dessa saker sammantaget innebär - medan kanske inte en enda av sakerna tagna enskilt skulle berättiga ett uppskjutande av ansvarsfrihet och medan vi medger att kommissionen har av detta betänkande som antogs av en stor majoritet, att det är parlamentets privilegium och faktiskt parlamentets skyldighet att klargöra dessa saker innan vi beviljar ansvarsfrihet tagit flera steg och utan tvivel kommer att ta steg med oss under sommaren för att klargöra var och en av dessa saker vi har att göra med - att vi i budgetkontrollutskottet anser, vilket visas för 1996 års budget. Jag yrkar därför på ett uppskjutande av ansvarsfriheten i denna särskilda debatt.
Herr ordförande! Under mina första fem minuter vill jag koncentrera mig på uppföljningen av beviljande av ansvarsfrihet för 1995 och sedan fortsätta med ansvarsfrihet för EUF för 1996. Vid beviljandet av ansvarsfriheten 1995 uppmanades kommissionen, revisionsrätten och parlamentet att genomföra vissa åtgärder. Till min glädje kan jag konstatera att man har vidhållit många av dessa åtgärder och att vi har gjort stora framsteg i det sätt på vilket ansvarsfriheten kommer att tillämpas i framtiden.
Om vi ser på betänkandet kan vi se att det har skett och kommer att ske förbättringar på systemet i det sätt på vilket kommissionen rapporterar till parlamentet om sina slutsatser. Vi gav ytterligare kommentarer genom ett ändringsförslag från Piet Dankert på utskottsstadiet och frågade om vi kunde få ett bättre svar, förhoppningsvis före sommaruppehållet, så att vi kunde ta hänsyn till detta innan vi tittar på nästa års budget.
Vi har också för första gången fått svaren från medlemsstaterna, låt vara tolv månader efter det att de skulle kommit in. Men vi har åtminstone fått dem. Och denna gång har vi redan fått dem från det Förenade kungariket, vilket är en betydelsefull bedrift. Man skulle vilja hoppas på att de övriga fjorton medlemsstaterna kommer med sina svar lika snabbt. Det är naturligtvis inte medlemsstaterna som vi beviljar ansvarsfrihet, det är kommissionen som får det. Men när vi har fått den informationen så underlättar det när vi frågar ut revisionsrätten och kommissionen.
Vad beträffar DAS, har revisionsrätten än en gång efterkommit vår begäran att framlägga sina slutsatser om verksamheterna inom rapporten. Men med avseende på Elles betänkande påpekar han: " Om Amsterdamfördraget redan hade trätt i kraft skulle han i den nuvarande situationen antagligen inte längre kunna rekommendera att beviljandet av ansvarsfrihet skjuts upp, utan hade varit tvungen att föreslå att beviljandet av ansvarsfrihet avslås." Vi har haft detta förslag sedan 1994 då DAS skapades. Vi fann en lösning på det med den korrekta ordalydelsen i beviljandena av ansvarsfrihet för 1994 och 1995.
Om Amsterdamfördraget kommer att göra det hela svårare skulle jag vilja föreslå att de berörda institutionerna - parlamentet, kommissionen, revisionsrätten och rådet - träffas inom kort för att slå fast exakt vad vi förväntar oss av DAS. Denna debatt har pågått sedan 1994 och vi måste ha ett avgörande. Jag är ganska säker på att det som Elles säger är samma sak som jag har sagt de senaste två åren. Om vi fortsätter på det här sättet kommer vi aldrig att få en positiv DAS till unionens budget och det kommer inte att se bra ut i skattebetalarnas ögon. Vi behöver en lösning på detta och det kan bara ske om vi får alla institutioner att samlas för att diskutera det.
Betänkandet uppmanar också rätten att framlägga sin årsrapport till det första oktobersammanträdet. Jag vet att detta leder till problem för rätten, men det förfarande vi har gått igenom nyligen gör varken rättvisa åt rapporten, rättens arbete eller parlamentets arbete. Det är inte acceptabelt att vår arbetsbörda är så stor att revisionsrättens ledamöter bara får två minuters talartid i utskottet. Om vi kan föra processen framåt kommer den att ge oss alla mer tid att gå in i detalj på det vi diskuterar. Det kommer att ge ledamöterna mer tid att analysera varje aspekt av årsrapporten, även om den kunde vara kortare. Vi behöver ta oss den extra tiden. Om den framlades under den första sammanträdesperioden i oktober så skulle den passa väl till parlamentets första läsning under det andra sammanträdet i oktober.
I betänkandet accepterar jag att det förekommer situationer då vi uppmanat kommissionen att vidta vissa åtgärder och då den säger att den inte kan göra mer än den redan gör. Det gäller punkt 8 om nödvändiga åtgärder för att förbättra uppbörd och indrivning av medel till gemenskapsbudgeten. Kommissionen lägger stor tonvikt vid SEM 2000. Låt oss hoppas att det fungerar. Vi förväntar oss rapporter om det.
Jag måste också nämna olivoljan och bomullen. Detta har pågått sedan 1994 då jag har arbetat med betänkanden. Det gläder mig att åtgärder kommer att vidtas i dessa två sektorer och att vi förr eller senare kanske kommer att få se pengar betalade tillbaka till gemenskapen.
Beträffande ändringsförslag 11, 12 och 13 om klassisk svinpest kommer jag att lämna saken åt Mulder som är en mycket större expert på grisar än jag! Men det är ett allvarligt problem när det kommer till skattebetalarnas utgifter. Jag vill slutligen säga två saker om detta betänkande. För det första ger inte kommissionens svar på punkt 79 om resolutionen om beviljande av ansvarsfrihet de nödvändiga förklaringarna beträffande Berlaymont-byggnaden. Jag ber kommissionen att åter göra en undersökning vem som bär skulden för detta. Slutligen, beträffande detta betänkande till revisionsrätten återupprepar vi vår begäran som vi gav uttryck för i resolutioner 1992, 1993 och 1995 om information beträffande styrekonomens vägran att godta avslag på visum. Jag är övertygad om att Friedmann kommer att lyssna på detta.
Angående EUF kunde det har varit värre. Om Elles verkligen menar att vi borde vägra ansvarsfrihet för den allmänna budgeten så skulle det vara ganska lätt att få parlamentet att acceptera att vi borde vägra EUF-budgeten ansvarsfrihet också på grund av de argument som framförts under de senaste två åren och det faktum att vi i detta parlament röstade för att inte yttra oss om de nya finansiella bestämmelserna för åttonde EUF-fonderna. Anledningen är den diskussion vi har haft om vår roll inom den Europeiska utvecklingsfonden. Nu är läget så att vi har ansvar, men inga befogenheter. Vi förväntas övervaka användandet av dessa tilldelningar utan att ha några befogenheter att göra något åt dem.
Det finns inget sätt på vilket vi kan påverka dessa utgifter; när allt kommer omkring är det enda vi kan göra att bevilja ansvarsfrihet. Det lättaste vore att, i enlighet med EG-domstolens utslag, säga: vi har inget med detta att göra. Om kommissionen och rådet vill ha ansvarsfrihet så kan de skrida till verket och bevilja den själva. Vi kommer inte att göra det.
Men om man tänker efter så vore det ganska barnsligt. Vi måste acceptera att parlamentet har en roll och att vi måste säga att vi vill att EUF förs in i budgeten. Det är vårt mål, vi hade velat att Amsterdam lett till detta, fullt medvetna om att det kanske inte skulle göra det. Ända tills det att EUF budgeteras så kommer parlamentet att ha stora problem med sin roll, i synnerhet med att bevilja ansvarsfrihet. Därför skall vi, som jag sagt, förvänta oss att EUF förs in i budgeten någon gång i framtiden - vi har kommissionens stöd för detta - och rådet borde överväga saken igen och inse att det vore betydligt bättre att administrera den över den allmänna budgeten. Valet har inte varit enkelt, men när allt kommer omkring så är utskottets rekommendation till parlamentet att bevilja ansvarsfrihet antagligen det riktiga.
Det finns emellertid tre saker som bör tas upp i detta sammanhang. För det första, förskottsbetalningarna till åttonde EUF. Enligt rapporten fastslår revisionsrätten mycket tydligt att de betalningar som gjorts från sjätte och sjunde EUF till åttonde saknar rättslig grund. Kommissionen bestrider inte detta. Vi blir ganska irriterade när rådet talar om för oss att budgetposter inte kan genomföras för att det inte finns någon rättslig grund. Och ändå har vi här en uppenbar motsägelse av detta argument, när pengar används utan något som liknar en rättslig grund. Bara på dessa grunder skulle vi kunnat säga att vi inte beviljar ansvarsfrihet till denna rapport, men vi gör inte det då vi accepterar de praktiska omständigheter under vilka man försöker få pengar till AVS-länderna.
Så jag ber rådet och kommissionen att inse att vi inte särskilt nöjda med detta, milt sagt, men att vi kommer förvänta oss att situationen ratificeras i en nära framtid. Vi måste säga till rådets ordförande att det är ganska överraskande att rådets åsikt beträffande detta inte omnämns. Rådets rapport om den allmänna budgeten var strålande, men denna fråga nämndes inte.
I rapporten och i mitt yttrande konstateras flera saker om anbudsförfarandena, i synnerhet kvalitetskontrollen av anbudsförfarandena och betalningar i hårdvaluta. Vi uppmanar revisionsrätten att hålla ett öga på detta och vi ber kommissionen att se till att anbudsförfarandena blir korrekta i framtiden.
Slutligen, beträffande DAS, så är det bra med en positiv DAS, men det finns en del på 4, 5 procent av betalningstransaktionerna som inte kunde bedömas på grund av väsentliga hinder. Detta behöver undersökas, även om det bara är en liten summa. Jag övertygad om att vi kan övervinna dessa hinder i framtiden.
Fru ordförande! Detta blir min kortaste redogörelse för Kol- och stålgemenskapens räkenskaper under de fem eller sex år jag arbetat med detta ämne. Under det gångna året har det varit tal om en sund förvaltning. Detta betyder emellertid inte att det inte finns problem. Jag har bett att få några upplysningar av kommissionen, och den har lovat att ge mig dem skriftligen. Men jag har ännu inte erhållit dessa upplysningar, som handlar om tunneln mellan Frankrike och England, frågan om Stora Bält i Danmark, där det förekom vissa problem, samt en fråga om en ränteersättning till de engelska gruvarbetarna. Men jag hoppas att svaren är på väg. Annars kan jag bara säga att vi haft ett förträffligt samarbete med både kommissionen och revisionsrätten i detta ärende.
Nu då jag har talartid vill jag utnyttja den till att komma in på frågan om långivande och låntagande, om vilket jag författat en rapport till Elles. Jag vill gärna framhålla, att här föreligger en del problem. Jag tycker det är helt otroligt att vi har ett ärende från 1981, rörande jordbävningen i Italien, som fortfarande inte är genomfört. Vi får fortfarande upplysningar, ja, till och med beskyllningar, om korruption, dålig planering, dålig administration, och alla de pengar vi har skickat har faktiskt gått till något helt annat. Det er sådant som gör att de europeiska skattebetalarna någon gång emellanåt blir trötta på EU, så jag tycker att vi skall se till att få dessa ärenden avslutade.
Jag vill dessutom passa på att nämna en annan sak. Den rör garantifonden, där vi kan se att det förekommit några stora förluster. Det är ju nu en gång naturligt att det förekommer förluster, men med tanke på att dessa förluster under de sista två åren kostat skattebetalarna 289 miljoner ecu, kan jag mycket väl tänka mig att få veta vem det är som betalar. Det måste ju vara kommissionen, via den normala budgeten. Här förekommer alltså några frågor som vi gärna vill ha svar på. Jag har också en kommentar till de globala lånen. Vad gäller de globala lånen, alltså Köpenhamn-faciliteten, förhåller det sig så att man ger pengar till banker, som fömedlar lånen vidare. Det är alltså bankerna som tar åt sig hela äran. Jag anser att man borde berätta att det är EU som betalar. Enligt min mening finns det också några problem rörande kommunikationen, och man glömmer också att det finns ett PR-värde i att berätta att det är vi som står för de här sakerna.
På ett område har jag uppmanat Elles att vi inte skall bevilja ansvarsfrihet, utan kanske bordlägga ärendet. Det handlar om Europeiska investeringsbanken. De senaste 3-4 åren har jag tagit upp denna fråga, och jag har fört en debatt med bland annat investeringsbanken och kommissionen, och talat för att revisionsrätten skulle ha lov att företa erforderlig kontroll och revision. Men jag får några dödssjuka ursäkter om att det ju är privata banker inblandade. 70 procent av pengarna är offentliga medel, och några tämligen fåtaliga banker svarar för 30 procent. Här anser jag verkligen att vi har ett problem. I enlighet med våra förordningar och vår arbetsordning är vi budgetansvariga, men vi kan inte ens få tillstånd att göra en kontroll. Revisionsrätten avspisades med några få papper, som alla andra också kan få. Det är alltså inte tillräckligt, och det har fått mig att rekommendera Elles att vi bordlägger frågan om ansvarsfrihet.
Nu ser det ut som om det händer något. Man håller uppenbarligen på att upptäcka att det är en allvarlig sak. Jag har talat med revisionsrätten, som säger att det skett en öppning, men vi vill ha en garanti för att vi också skall kunna kontrollera allt vi lägger ut offentliga medel på. Jag hoppas verkligen att vi finner en lösning. Det är naturligtvis positivt att det skett en öppning under de sista två månaderna, men vi kommer under inga omständigheter att acceptera att man nekar revisionsrätten att utföra kontroller eller att vi inte kan komma in och få de upplysningar vi vill ha. Om så är fallet hoppas jag verkligen att vi stramar åt tyglarna och säger att nu är det slut, och att vi inte längre tänker diskutera frågan.
Varje gång jag har tagit upp dessa frågor har investeringbanken intagit en mycket arrogant hållning. Det kommer jag inte att finna mig i. Jag kan inte acceptera att man bara säger: " Vi ids inte informera er om någonting alls rörande dessa frågor" . Jag hoppas alltså att den nya vind som blåser för med sig att vi får den revision vi vill ha. Om vi får det vill jag också gärna vara med om att rekommendera att vi beviljar ansvarsfrihet på detta område, men om vi inte får det, så lägger vi av. Vi tänker helt enkelt inte fortsätta den här leken med några tillfälligt tillsatta tjänstemän som sitter och spelar riddar Blåskägg.
Herr ordförande! Vi går från att diskutera ansvarsfrihet som rör två stora penningmedel till att ta upp två decentraliserade gemenskapsorgan som är mycket öppna eftersom de har hand om betydligt mindre summor pengar. Låt mig tacka förvaltningen för att den har sett till att detaljerna i denna punkt på dagordningen blivit korrekta till slut. Vi behandlar beviljande av ansvarsfrihet för styrelsen för Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, som är belägen i Dublin, och styrelsen för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning, känt som Cedefop, i Thessaloniki.
I förberedelserna för detta betänkande har budgetkontrollutskottet haft nytta av revisionsrättens rapporter, för vilka jag tackar ordföranden, och två mycket överdrivna rapporter från rådet som rekommenderat oss att bevilja ansvarsfrihet. Låt mig säga tack så mycket i rådets närvaro, eftersom de tidigare har kommit mycket sent och varit ganska ytliga; i år är den till mycket större hjälp. Vi har också fått hjälp av ett yttrande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor.
Låt mig ta upp Dublin först då jag börjar bli litet trött på en av Dublins sidor. De finansiella bestämmelserna, både en allmän för gemenskapen och det som reglerar detta organ, fordrar en riktigt fördelning av befogenheter mellan utanordnare, styrekonomer och räkenskapsförare och revisionsrätten rapporterar fortfarande att Dublin inte har fått ordning på detta. Om revisionsrätten nästa gång rapporterar att detta inte är riktigt antar jag att vi inte kommer att rekommendera ansvarsfrihet för år 1997. När de nya organen, den andra generationen, upprättades var budgetutskottet och budgetkontrollutskottet vaksamma mot den möjliga överlappningen mellan de olika organens uppgifter. Här måste vi markera tydligt att det finns en överlappning mellan Dublinfonden och Arbetsmiljöbyrån och vi måste hålla isär dem. Vi får inte ha någon fördubbling av arbetet. Dublinfonden hade ett bra år 1996 och om det får ordning på detaljerna så finns det inga problem vad beträffar ansvarsfriheten och vi rekommenderar med glädje ansvarsfrihet för år 1996.
Cedefop i Thessaloniki har haft en jobbig tid. De flyttades från Berlin till Thessaloniki in i tillfälliga lokaler. Det fanns problem med att personalen inte var förberedd på att flytta från Berlin, av familjeskäl och andra skäl, och de var underbemannade. Ett tag trodde vi att det fanns en möjlighet att Cedefop skulle gå under, men tack vare att direktören tog itu med uppgiften resolut fullgör de nu sina skyldigheter helt och hållet.
Revisionsrätten har uppmärksammat det faktum att de inte följer de finansiella bestämmelserna strikt med avseende på anbudsförfaranden på forskningsområdet. Rätten påpekar också att vi fortfarande har problem med kontraktet för den nya byggnaden som enligt mina erfarenheter är en unik typ av kontrakt och måste iakttagas noggrant. När de tillfälliga lokalerna utryms måste vi naturligtvis se till att de finansiella detaljerna får ordentlig täckning. Nu när Cedefop är i full verksamhet hoppas jag att deras budgetföreskrifter, prognoser och allt som har med driften av organet att göra kommer att presenteras mer ledigt då revisionsrätten har en del svårigheter med de oriktiga penningtransaktionerna till Cedefop. Detta är en sak som revisionsrätten tar upp då och då på grund av svårigheterna med att sköta ett organ så långt från Bryssel. Utskottet rekommenderar även här parlamentet att vi beviljar ansvarsfrihet. Det finns alltså två rekommendationer om beviljande av ansvarsfrihet: ett för Dublin och ett för Thessaloniki.
Jag övergår nu till Elles betänkande där jag och Tomlinson fört in ett arbetsdokument i samband med bedrägerierna i transiteringssystemet. Detta ämne har tagit upp en stor del av Europaparlamentets tid. Undersökningskommittén framlade sin rapport i mars i förra året, efter ett års intensivt arbete. Wemheuers betänkade lyckades nyligen säkerställa ett mycket tillfredsställande svar från kommissionen. De Lucas betänkande täckte också revisionsrättens särskilda rapport om ämnet.
Det vore ogint av oss att inte erkänna att kommissionen har gjort en hel del framsteg. Nya lagar håller på att stiftas och det finns nya regler för att hantera transiteringsfrågor. Vi har fått rapporter från systemanvändarna om ökad plikttrogenhet från tulltjänstemännen - moralen har stigit. Jag tror att när betänkandena läggs fram för oss kommer vi att finna att mycket mindre pengar än det vi sade förlorades i transiteringssystemet förloras nu.
Sedan återstår de resterande skulderna. Det är en mycket svår situation för tullmyndigheterna och kommissionen eftersom bestämmelserna inte tillåter att kommissionen att efterskänker några av dessa resterande skulder. Det är en fråga som den individuella tullmyndigheten skall förhandla separat med åkerierna och speditörerna själva. Jag hoppas att dessa skuldbördor inte kommer att kvarstå så länge till eftersom de måste utsätta många av dessa företag för stora risker.
Emellertid ligger den föreslagna datoriseringen av transiteringssystemet nu tre år fram i tiden när det borde vara bara ungefär 18 månader kvar. Det gillar vi inte. Det är ännu större besvikelse då datoriseringen föreslogs och planerades långt före det att undersökningskommittén först träffades. Icke desto mindre släpar vi långt efter. Jag skyller inte allt på kommissionen eftersom fem stater anmälde sig som frivilliga att gå in i den första fasen och de ligger efter de med. Det är angeläget att Elles använder detta som ett av skälen till att ansvarsfriheten 1996 skjuts upp.
Högt ärade fru ordförande, herr ordförande, herr kommissionär, mina högt ärade damer och herrar! Jag kommer förmodligen inte att behöva några tre minuter, fru ordförande, men jag har lite bråttom, eftersom jag nu har ett viktigt gruppsammanträde.
Revisionsrätten berör i sin årsberättelse för budgetåret 1996 flera punkter på jordbruksområdet, där man fastställt oegentligheter. Det handlar om bestämmelser för kulturväxter, djurpremierna, marknadsorganisationen för tobak, marknadsorganisationen för vin. Jag skulle inte vilja gå in i detalj på de i betänkandet nämnda missförhållandena, men hänvisar till att mycket måste göras för att utesluta missbruk av de medel som står till förfogande för jordbruksområdet, eller åtminstone minska det. Unionens medborgare förväntar sig helt enkelt att medlen används i enlighet med föreskrifterna, på ett effektivt sätt, och i synnerhet att det när som helst är möjligt att genomföra en kontroll.
Jag anser att förslaget om att flytta fram beviljandet av ansvarsfrihet är riktigt. I tider av mindre väl fyllda kassor blir befolkningen starkare medveten om unionens jordbruksutgifter. Vi har alltid upplevt diskussioner om enskilda utgiftsområden, också för kort tid sedan. Det finns nu en gång produktområden, som utsätts för kritik t.o.m. när EU-medlen används ordentligt. Om det just inom sådana områden också uppträder oegentligheter, skall man inte förundras över om jordbruksutgifterna även ifrågasätts principiellt. I framtiden kommer inte bara utgifterna för marknadsorganisationen att tåla granskningar, utan i större utsträckning även det integrerade kontrollsystemet. Jag vill här bara erinra om registreringen av nötboskap och märkning av nötkött, med vars hjälp man ju på senare tid också velat vinna tillbaka konsumenternas förtroende. Jag anser att oegentligheter just här skulle få ödeläggande verkningar och säkerligen ifrågasätta syftet och ändamålet med hela systemet. Av den anledningen uppmanas kommissionen också att dra erforderliga konsekvenser av de av revisionsrätten påvisade missförhållandena.
Förestående reform av den gemensamma jordbrukspolitiken ger oss alla också möjligheten att utforma bestämmelser som är öppnare och mindre känsliga för oegentligheter - en chans för Agenda 2000, som inte får förbli outnyttjad. Detta gäller även för hela det ännu inte fullständigt lösta BSE-området och de områden som undersökningskommittén här påvisade. Därför vill jag särskilt erinra om slutsatserna, att man också här måste göra något.
Fru ordförande! I det yttrande som godkänts av utskottet för regionalpolitik framgår att året 1996, när det gäller alla delar av strukturfonderna, var ett betydelsefullt år vad gäller avsättningar. Ur den synpunkten kan man med andra ord inte vara annat än nöjd, med tanke på att samtliga de avsättningar som ursprungligen gjordes har utnyttjats, inte bara de som avser året 1996, utan även de som avser 1994 och som sedan förts vidare i budgeten.
Men i yttrandet från vårt utskott pekar vi på att samma optimism inte gäller programmens genomförande. I själva verket är fortfarande många av de program som hänför sig till perioden före 1994 fortfarande oavslutade, och snarare än de stora belopp det handlar om, är det mest oroande det stora antalet program. Dessutom pekar utskottet för regionalpolitik på den absoluta frånvaron av en utvärdering när det gäller åtgärdernas och fondernas effekter på de små och medelstora företagen, en fråga som redan belysts och som jag tror är av stor betydelse med tanke på att rådet i Luxemburg lägger mycket stor vikt vid denna sektor.
Detta är tredje gången som revisionsrätten ger ansvarsfrihet för denna del av budgeten. Det skulle kanske vara bra om man från revisionsrättens sida också lade till en förklaring som avser formella fel och sakfel, felaktigheter, olagligheter och bedrägerier. Ett sådant förtydligande skulle vara mycket användbart, inte bara för vårt utskott och för den sektor som vi sysslar med, utan för hela budgeten.
Fru ordförande! Jag vill börja med att tacka er för att jag fått tillfälle att presentera rådets rekommendation avseende beviljande av ansvarsfrihet för kommissionen för genomförandet av budgeten för budgetåret 1996.
Jag är också mycket glad över att jag har kunnat närvara vid ett budgetkontrollutskottets sammanträden tidigare denna månad, och jag tackar Elles för hans vänliga ord. Den diskussion vi hade där om revisionsrättens rapport och rekommendationen avseende ansvarsfrihet var av betydande vikt för alla inblandade parter. Jag uppskattar allt det viktiga arbete som lagts ned av föredragandena, som är beredda att ägna sin tid för att se till att skattebetalarnas pengar är i tryggt förvar.
Anledningen till att jag närvarade vid detta möte och skälet till att jag är här i dag, är för att rådet rekommenderar ansvarsfrihet beviljas, vilket det ser som mycket viktigt. Men det är parlamentet, och endast parlamentet, som utifrån denna rekommendation har ansvaret att bevilja ansvarsfrihet.
Som ni vet beslutade rådet den 9 mars att rekommendera att parlamentet beviljar kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av gemenskapens budget 1996. Rekommendationen är resultatet av en långdragen och seriös diskussion i rådet, under vilken ett antal olika intresseområden uppmärksammades. De åtgärder som rådet vill se genomförda på dessa områden beskrivs i kommentarerna som åtföljer rekommendationen om ansvarsfrihet. Rådets uppfattning är att man kan uppnå betydande förbättringar genom att koncentrera sig på framtiden och tillämpa de lärdomar som dragits ur betänkandet. För att kunna uppnå detta behövs det samarbete mellan kommissionen och organen, inklusive medlemsstaterna. Det är kommissionen som är ansvarig för att genomföra budgeten, men verkliga framsteg kan bara göras om alla som handskas med gemenskapens tillgångar tar sin del av ansvaret för att uppnå högsta möjliga standard på förvaltningen av medlen. Det är av det skälet som rådets ordförande har skrivit till ordföranden i Ekonomiska och sociala kommittén för att betona rådets oro över granskningen av kommitténs resekostnader.
Både rådet och Europaparlamentet är fast beslutna att den finansiella förvaltningen av gemenskapens budget måste förbättras. Årsrapporten från Europeiska revisionsrätten är ett mycket värdefull instrument för att hjälpa oss att uppnå detta och vi måste använda det fullt ut.
Vi kan ha olika inställningar till hur vi vill använda dessa möjligheter på bästa sätt, men jag vet att vi delar det gemensamma målet att uppnå en förbättring - en betydelsefull förbättring dessutom - av förvaltningen av gemenskapens budget.
I kommentarerna som åtföljer rådets rekommendation om ansvarsfrihet framgår det att vi anser att det är särskilt viktigt att koncentrera sig på lärdomarna inför framtiden vid en tidpunkt, som nu, då unionen överväger politiska reformer på nyckelområden, i synnerhet den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna. Utvidgningsprocessen kommer att göra detta ännu viktigare.
En annan viktig lärdom av rapporten är behovet att se till att gemenskapens utgifter verkligen leder till resultat. Vi måste se till att skattebetalarnas pengar spenderas på rätt sätt och redovisas, men vi måste också se till att det görs på effektivast möjliga sätt för att uppnå våra politiska målsättningar. För att detta skall kunna ske måste gemenskapen utvärdera sina behov och prioriteringar rigoröst, den måste stifta tydliga lagar för att övervaka framstegen och utvärdera resultaten. Vi behöver ett system som talar om för oss inte bara att pengar har spenderats och att alla tillbörliga åtgärder har vidtagits, utan också vad effekterna av utgifterna blir och vad som verkligen har uträttats med skattebetalarnas pengar. Rådets kommentarer har uppmärksammat områden där det finns ett behov av större koncentration på målen och utvärderingen av resultaten.
Rådet är ytterst oroat över den orimligt höga förekomsten av felaktigheter som revisionsrätten fann när den utarbetade revisionsförklaringen. Rättens uppskattning av betydande felaktigheter har knappast förändrats från vad den var förra året. Rådet anser att detta är oacceptabelt. Kommentarerna innehåller ett klart uttalande om behovet av reformer. Det råkar vara så att det finns tecken som tyder på att antalet felaktigheter i EUGFJ-garantisektionen är lägre än genomsnittet för budgeten i sin helhet, men för strukturfonderna är det högre och den höga frekvensen av felaktigheter är en anledning till djup oro.
Man kan då fråga sig varför rådet, trots detta, rekommenderar parlamentet att bevilja ansvarsfrihet. Skälet är, som jag påpekat, att rådet anser att framsteg bara kan göras om det finns ett samarbete mellan de olika parterna som är inblandade i hanteringen av gemenskapens tillgångar och om de alla accepterar sitt ansvar att åstadkomma högsta möjliga standard på förvaltningen av medlen.
Rådet står för sitt ansvar att garantera att reformer genomförs genom att arbeta i samverkan med kommissionen för att åstadkomma detta. Som tidigare nämnts har kommissionen gjort stora framsteg genom SEM 2000-initiativet för att förbättra både dess interna förvaltning av medlen och dess samarbete med medlemsstaterna.
Dessa åtgärder börjar visa resultat och vi kommer att fortsätta följa utvecklingen nära. Kommissionen har i allmänhet också kommit med konstruktiva gensvar på revisionsrättens rön. I ett antal fall har åtgärder redan vidtagits för att återställa bortslösade pengar, för att reducera mängden förskott och för att eliminera overksamma åtaganden. Kommissionens löfte att lägga fram ett förslag om reformering av de finansiella bestämmelserna för att göra detta klarare och mer passande för de nuvarande omständigheterna är också ett nyttigt steg mot ett bättre hantering av medlen.
Kommissionen har vidtagit åtgärder, men mer behöver göras. Från diskussioner i budgetkontrollutskottet vet jag att parlamentet är särskilt oroat över bristen på framsteg på vissa områden. Detta är en verklig oro som, vilket ni kommer se i kommentarerna till rekommendationen, rådet i många fall delar. För att ta en av utskottet främsta bekymmer - att stärka bekämpandet av bedrägerier inom de Europeiska institutionerna - så kommer ni finna att rådet har uppmanat alla institutioner att ge UCLAF befogenheter att genomföra undersökningar i lämpliga fall. Ordförandeskapet ser fram emot revisionsrättens förestående särskilda rapport om UCLAF: s verksamhet.
Rådet delar också parlamentets intresse för att åtgärderna för att stödja små och medelstora företag skall bli mer tillgängliga och resultaten mer synliga. Tillvägagångssätten för att ge stöd till små och medelstora företag, de tilltänkta förmånstagarna, behöver rationaliseras och förenklas. Rådet hälsar med glädje det faktum att kommissionen i december 1997 satte i gång en uppskattning av strukturfondernas effekter på de små och medelstora företagen och har begärt att resultatet tillställs rådet och parlamentet. Rådet har också kommenterat svagheterna i kommissionens förvaltning av yttre bistånd. Rådet har betonat vikten av att förbättra det budgetära genomförande av Phare och Tacis. Phare-programmet är särskilt viktigt inom ramen för att förbereda inträdet av länder som uppbär understöd. Rådet har uppmanat kommissionen att ta hänsyn till de erfarenheter som vunnits i utvärderingarna för att förbättra dessa program.
Budgetkontrollutskottet har kritiserat kommissionen för trögheten i utvecklandet av åtgärder för att modernisera gemenskapens transiteringssystem, i synnerhet datoriseringsprojektet som vi hörde Kellett-Bowman tala om i morse. Rådet instämmer med parlamentet i att en modernisering av transiteringssystemet är nödvändig. Det måste ske samarbete, inte konfrontation, om detta svåra projekt. Ingen förväntade sig att förändringen av transiteringen skulle genomföras helt och hållet inom tolv månader, men betydande framsteg har gjorts i att förbättra tullkontrollåtgärderna. Jag vill ta tillfället i akt att framföra min särskilda hyllning till Tomlinson och Kellett-Bowman för deras utmärkta arbete i detta ämne.
Stadiga framsteg har skett i enandet kring de nödvändiga förändringar i lagstiftningen. Som en avspegling av den prioritet Förenade kungarikets ordförandeskap har givit denna fråga har rådet i stort sett enats om de förändringar som behövs i lagstiftningen för att bereda väg för en mer ingående reformering av systemet. Vidare diskussioner i rådet har skjutits upp i väntan på parlamentets yttrande om kommissionens förslag. Som Kellett-Bowman har sagt så är det en besvikelse att projektet för att datorisera transiteringen har drabbats av fördröjningar, vilket delvis berott på projektets komplexitet och det sätt på vilket det underskattades av kommissionen. Kommissionen har emellertid försäkrat att projektet nu är satt under ordentlig övervakning och jag är övertygad om att medlemsstaterna kommer att stödja projektet ända till dess att det genomförs.
På samma sätt var upprättandet av ett integrerat administrativt och kontrollsystem en stor teknisk och administrativ uppgift med betydande investeringar och administrativ omorganisering. Medlemsstaterna och kommissionen har samarbetat för att genomföra systemet så snabbt som möjligt och goda framsteg har skett på många områden. Rådet skulle vilja att systemet genomförs fullständigt 1998 och har bett medlemsstaterna att se till att de kontroller som IACS utför är i full verksamhet och uppfyller principerna för en sund ekonomisk förvaltning.
Kommissionen har i sina kommentarer gjort klart att den förväntar sig att kommissionen förbättrar sina insatser på alla dessa områden, där allvarliga svagheter har identifierats, men framsteg kräver ökade ansträngningar och större vaksamhet från gemenskapens alla institutioner. Rådet har rekommenderat att ansvarsfrihet beviljas och har bjudit in medlemsstaterna att arbeta med kommissionen för att se till att man handlar utifrån de lärdomar som dragits ur betänkandet och att förändringar, i de fall de behöver ske nu, görs. Där det finns lärdomar för framtiden behöver de tillföras den processen i vilken politiken utformas. Från rådets synvinkel är det den mest konstruktiva vägen framåt och det är på grundval av detta som rådet rekommenderar parlamentet att ansvarsfrihet beviljas kommissionen för budgetåret 1996.
Fru ordförande! Er föredragande Elles föreslår att beslutet om ansvarsfrihet skall skjutas upp till september och begär att kommissionen under tiden skall vidta en rad åtgärder inom sina olika verksamhetsområden.
Kommissionen noterar det aktuella betänkandet och skall göra allt som står i dess makt för att uppfylla parlamentets önskemål. Ett antal indikationer om de viktigaste punkterna som tagits upp av Elles kan emellertid redan lämnas.
När det gäller bedrägeribekämpning sände min kollega Gradin förra veckan ett brev till Theato där hon meddelade hur information om kommissionens interna undersökningar kan överlämnas till er. Såsom angivits i det dokument som kommissionen överlämnade till er den 18 november 1997 om förbättrad kamp mot bedrägeri och korruption kommer UCLAF att vidta alla nödvändiga åtgärder tillsammans med nationella rättsliga myndigheter vid misstanke om bedrägeri eller korruption.
När det gäller UCLAF: s bemyndigande från samtliga europeiska myndigheter att bedriva undersökningar, överväger kommissionen åtgärder för att stärka UCLAF: s befogenheter och mandat inom kommissionen och därmed säkerställa dess oberoende. UCLAF: s möjligheter att på bästa sätt hjälpa de övriga institutionerna som ställs inför granskningar avseende bedrägeri blir därmed mer exakta.
Beträffande underlaget till undersökningen om transiteringssystemet har kommissionen varit tvungen att ändra sitt synsätt om new computerized system , NCTS, eftersom dess komplexitet är svår att hantera. Den rapport som planeras till september kommer att redogöra för hur ärendet fortskrider. Vi hoppas att förslaget skall fungera med fem medlemsstater före 1999 års slut, men det finns som ni vet många svårigheter.
På jordbruksområdet har kommissionen, i enlighet med parlamentets resolution av den 18 april 1996, nu förstärkt enheten " granskning av räkenskaperna" med 15 tjänster. Kommissionen kommer också att lägga fram en sammanfattande rapport om införande av systemet för kontroll och integrerad förvaltning och kommer att dra de eventuella ekonomiska slutsatserna av bristerna.
När det gäller små och medelstora företag har kommissionen inlett en fullständig utvärdering och resultatet bör bli tillgängligt i slutet av året.
På det utrikespolitiska området har kommissionen föreslagit en revidering av reglerna för stöd till återuppbyggnad av f.d. Jugoslavien och kommer att utöka sin delegation i Sarajevo. Det handlar om åtgärder som beaktar den hårda kritiken från parlamentet och från den parlamentsdelegation som nyligen besökte Bosnien. Kommissionen kommer också att överlämna ett förslag till nya regler som syftar till att inrätta en enhetlig ram för budget och förfaranden.
När det gäller decentralisering av Phares verksamhet fortsätter kommissionen att aktivt granska möjligheterna, men anser att en fullständig överföring av ett helt nationellt program kräver lite mer tid och kan göras först under 1999. Det bör för övrigt betonas att kommissionen den 15 oktober 1997 beslutade att inrätta en gemensam förvaltningsavdelning för gemenskapens stöd till tredje land. Det är ett viktigt steg mot harmonisering, rationalisering och öppenhet i processen som har att göra med anbudsförfarandet, överlåtelse av marknader och, rent allmänt, hur man skall uppträda. Denna nya avdelning kommer att fortsätta processen med decentralisering och minskad koncentration som redan inletts.
När det gäller revisionsrättens kontroll av Europeiska investeringsfondens verksamhet har kommissionen alltid förbundit sig att se till att revisionsrättens rätt till kontroll beaktas, med respekt för alla berörda organs och institutioners befogenheter. Kommissionen kommer att föreslå ett nytt möte med revisionsrätten i syfte att uppnå en överenskommelse i ärendet.
Inom administrativ och budgetmässig förvaltning har kommissionen inlett ett omfattande program med interna reformer. Fyra stora åtgärder har inletts. Initiativet SEM 2000 som inrättades redan 1995 lade grunden och tillhandahöll instrumenten för en sund ekonomisk förvaltning. Den kompletteras på personal- och administrationsområdet av projektet MAP 2000. Det antogs 1997 och anger ramen för en modernisering av kommissionens verksamhet genom decentralisering, förenkling och rationalisering.
Kommissionen har samtidigt inlett en fördjupad undersökning av sin verksamhet och sina resurser. Resultaten kommer att användas som grund för omorganisation av portföljer och avdelningarnas strukturer för nästa kommission. Slutligen behandlar kommissionen redan nu den svåra frågan om de språkliga effekterna av den framtida utvidgningen.
I sin resolution innesluter Elles även resolutionerna från Europaparlamentet rörande turism, ECHO, Phare och Med-programmen, till följd av de olika särskilda rapporterna från revisionsrätten. Dessa rapporter har redan diskuterats grundligt och jag skall inte ta upp dem på nytt. Kommissionen kommer naturligtvis att respektera innehållet i resolutionerna.
Fru ordförande! Jag anser att vi är på rätt väg och jag är säker på att kommissionen i september kommer att kunna lägga fram fakta som definitivt gör det möjligt för er att bevilja ansvarsfrihet för verksamhetsåret 1996.
Fru ordförande, kära kolleger! För någon tid sedan gick ett meddelande genom samtliga media och gjorde intryck på nästan alla, lockade till skämt och bjöd på samtalsämnen. Det handlade inte om Europeiska kommissionen och inte heller om parlamentet. En stor biltillverkare i Tyskland testade en ny bil. Denna bil lär ha vält vid testen. Vad gjorde biltillverkaren? Han förbättrade modellen och återställde förtroendet.
Om kommissionen hade varit i denna tillverkares ställe, skulle den ha sagt: Först tillsätter vi en intern undersökning om huruvida det över huvud taget fanns någon bil där, och om det finns älgar i trakten. Flera år senare - detta företags aktier skulle för länge sedan ha sjunkit till botten - skulle vi förmodligen ha fått en rapport, där det hade stått: Det finns förmodligen älgar, men vi är inte säkra på om älgen var deltog personligen i att bilen välte. Förmodligen hade kommissionen under mellantiden trots detta förbättrat bilen. Men det skulle den då inte ha talat om.
Nu över till allvaret: Mycket av det som vi talar om i dag, har vi ofta redan diskuterat. Nästan allt, som föredraganden Elles skriver i sitt betänkande, och som jag också i min grupps namn kan stödja, dvs. samtliga delar, har vi sagt många gånger. Varför vi nu skall skjuta upp beviljandet av ansvarsfriheten, är uppenbart, ty mycket som berörs där hade vi också kunnat säga förra året Mycket av det nya, som tillkommit, förekom kanske i någon annan form redan förra året. Vi kunde lika gärna ha samlat ihop det och sagt: Ansvarsfrihet beviljas med kritiska påpekanden eller skjuts upp. Det är en gradskillnad.
Vad är det som uttrycks med detta? Man uttrycker ett minskat förtroende. Inte bara ett minskat förtroende mellan ett par ledamöter av budgetkontrollutskottet och kommissionen. Vi har kanske fortfarande mer förtroende för er än andra har. Man uttrycker ett minskat förtroende för de europeiska institutionerna, och detta inte enbart i denna kammare, utan hos den europeiska allmänheten. Detta är ett stort problem. Jag tror visserligen inte att vi kan lösa det genom att skjuta upp ansvarsfriheten, men kanske kan vi belysa det på så vis.
Denna vecka kommer media att förmedla respektive har förmedlat uppgifter som har att göra med Europa, inte med ansvarsfriheten, med beviljandet eller uppskjutandet av ansvarsfriheten. Frågorna är: Utvidgning, gemensam valuta och allt som ligger bakom begreppet Agenda 2000. Om vi vill genomföra allt detta - och det vill vi ju - då kommer Europa under de närmaste åren att dramatiskt förändra sitt utseende. Vi vill ha denna förändring! Jag vänder mig både till rådet och kommissionen. Vi vill ha denna förändring. Vi vill vara med om att utforma den. Men den kan bara fungera om medborgarna skänker denna Europeiska union och dess institutioner sitt förtroende. Om de har en känsla av att det här finns klarhet och öppenhet, att det finns något sådant som en demokratisk redovisningsplikt, och att det inte bara är meningen att parlamentet skall avge ett par kommentarer, utan verkligen föra en dialog med denna kommission, som ju enbart på detta sätt underkastas en demokratisk redovisningsplikt.
Detta är det grundläggande problemet, och jag tror att det är anledningen till att ansvarsfriheten bör uppskjutas, för att göra det tydligt att något måste förbättras - men inte bara i vårt personliga förhållande, jag tror inte alls att det är så dåligt -, utan i de verkningar det har utåt. Jag vill klargöra det med hjälp av ett exempel, eftersom det hittills har berörts av nästa alla talare i ena eller andra formen.
Fru rådsordförande, jag vänder mig uttryckligen till er. När det gäller kritiken mot datoriseringen av transiteringsförfarandet handlar det inte om att det är ett utomordentligt svårt ämne, eller att det är komplext och dröjer längre än förutsett. Det vet vi alla att sådant alltid kan hända. Nej, fru rådsordförande, mina damer och herrar på kommissionsbänken, det handlar om något annat: Kravet på datorisering var det centrala kravet från detta parlaments första undersökningskommitté. Kommissionens samtycke till att göra detta och göra det till en central punkt bidrog väsentligt till att vi i vårt slutbetänkande ändå egentligen behandlade kommissionen ganska vänligt, och åstadkom ett balanserat betänkande med balanserade krav och inte störtade oss in i kritik mot kommissionen. Ni tillmötesgick oss, ni visade på en plan, hur man kan gå till väga.
Nu kan det alltid hända att något kommer emellan. Men varför berättade ni inte det? Ni lade fram en tidsplan, ni bekräftade den sedan vid en tidpunkt, när ni redan visste att den inte kunde hållas. Det är detta misstroendet gäller! Först när vi frågade er informerade ni oss alltför sent och ofullständigt om - och jag skall också säga varför - att det kommer att inträffa en försening. Det är det som ger en obehaglig känsla. Inte att det för ett så komplext projekt inte skulle kunna inträffa förseningar. Det har vi förståelse för. Vi lever trots allt fortfarande i denna värld och vet att något kan gå snett, att det kan vara svårt och att man kanske inte kan hålla tidsscheman. Men att ni inte informerade oss om det, det är den punkt som jag har påtalat, den punkt som handlar om att skapa förtroende. Det är väsentligt. Därför kanske vi drabbas mycket hårdare av detta än av andra punkter.
Eller för att nämna något annat: det integrerade kontrollsystemet. Hur ofta har vi talat om det? Det har funnits tidsfrister som förlängdes, och hela tiden fick vi höra: Vi är på väg, vi skall påverka medlemsstaterna, vi skall göra det. Det tror vi ju gärna. Men varför står vi då alltid här och måste komma med samma gamla krav, och för varje gång blir det värre? Det är inte tillståndet som blir värre, utan det som blir värre är att vi inte längre tror på vad ni säger. Detta är i själva verket dramatiskt.
En sista punkt - kollegan Elles gick inte in på den -, som togs upp i kollegan Bourlanges förslag. Den rör personalpolitiken. Också här gäller det att mycket som kritiserats på andra punkter, såsom genomförande av programmen etc., alltid hänger samman med att kommissionen då säger oss: Vi har inte tillräckligt med personal, vi har flaskhalsar osv. Vi accepterar det. Men någon gång måste det läggas fram en plan, måste det finnas insyn. Om man sade oss att det fortfarande funnes effektivitetsreserver, och att man kunde göra omstruktureringar, då måste vi få veta hur stora de är, när de skall mobiliseras, hur de skall mobiliseras. Om det då faktiskt är så att kommissionen anser att man inte med väsentligt fler medlemsstater och alltfler uppgifter kan gå in i ett nytt årtusende, förr eller senare är reserverna uttömda, då måste den säga oss det och bevisa det på ett trovärdigt sätt. Det går inte an att man för varje litet program säger: Där fattades det fem personer för oss, och där fattades det tre personer, och där fattades det kanske 20 personer för oss. Därför har vi givit det i uppdrag till någon firma, vilken den nu var. Senare, flera år senare - så som det alltid varit när vi sysslat med det - säger den: Det var egentligen det som var orsaken, men vi är på god väg. Ja, vi är på god väg, det tror jag nog. Men vi borde ändå inte bara visa att vi är på god väg, och vi borde också visa det på ett sådant sätt att någon kan tro oss.
Jag vill säga er en sak till, och det som ett sista ord på vägen. Det finns en institution, som i Europeiska unionen är ansvarig för eller kan påverka att befolkningen får förtroende för kommissionen. Det är Europaparlamentet. Om ni inte övertygar oss, om ni inte vinner eller återvinner vårt förtroende, då kommer ingen i denna Europeiska union i fortsättningen att ha förtroende för er, ty ni kan ju själva inte väljas eller väljas bort. Det är vi som är förmedlarna, vi är det demokratiskt legitimerade organet. Vi behöver en stark kommission för framtiden, vi behöver också ett starkt parlament. Men detta parlament behöver en kommission, som det kan samarbeta med och till vilken det kan säga: Ja, det som sker här, det bekräftar vi, det stöder vi helt och fullt!
Fru ordförande! Under förberedelserna för att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för 1996 inträffade det en glädjande nyhet. För första gången hörsammade rådet ett krav som parlamentet ställt i många år, och lade i god tid fram sitt yttrande om ansvarsfriheten, så att det med deltagande av rådets ordförande kunde debatteras utförligt före omröstningen i budgetkontrollutskottet. Det tackar vi minister Liddell här än en gång mycket hjärtligt för.
Vad gäller ansvarsfriheten som sådan för 1996 ser det inte så positivt ut. I sitt utmärkta betänkande, som jag uppriktigt gratulerar föredraganden Elles till, och som enhälligt godkändes i budgetkontrollutskottet, föreslås att man skjuter upp ansvarsfriheten, och detta, anser jag, med all rätt. Med stöd av revisionsrättens rapport, som vi än en gång tackar den närvarande ordföranden, professor Friedmann, för, och alla ledamöter i revisionsrätten, och också med stöd av fördjupad information och diskussioner med revisionsrätten och kommissionen, tar föredraganden upp fem tungt vägande skäl som rättfärdigar uppskjutandet av ansvarsfriheten. Till detta kommer den negativa förklaringen om räkenskapernas tillförlitlighet, som revisionsrätten ger ut särskilt för strukturfonderna, medan bedömningen för jordbrukssektorn ser något bättre ut.
Det finns fortfarande en respittid för utvärderingen av DAS, men så snart Amsterdamfördraget ratificerats, är parlamentet förpliktat att helt och fullt lämna sina synpunkter på ansvarsfriheten. Jag håller här helt med Wynn i hans redogörelse, att vi först i institutionerna exakt skall diskutera hur vi i framtiden skall handskas med DAS, hur det skall framställas och hur det skall tillämpas. Såvitt jag vet har det hittills aldrig anförts så många orsaker till ett uppskjutande. Bevisar detta, att bristerna tilltar när det gäller genomförandet av budgeten? Det bevisar i varje fall att parlamentet i sin kontrollfunktion skarpt kritiserar dessa brister och insisterar på att de skall undanröjas. Om kommissionen inte hörsammar våra krav inom den utsatta tidsfristen fram till september 1998, så skulle det slutligen kunna medföra att man nekar att bevilja ansvarsfrihet, vilket sedan skulle dra med sig ett misstroendevotum med åtföljande entledigande av kommissionen.
Men vi bör inte komma med hot, föredraganden säger detta uttryckligen, och jag instämmer med honom. Tvärtom, vi har ett konstruktivt synsätt. Just genom att visa på de svaga punkterna och den tvingande nödvändigheten av att övervinna dem, så hjälper vi till att använda budgetmedlen på ett klokt och sparsamt sätt, och därigenom bidra till medborgarnas förtroende för Europa och dess institutioner.
Om man betraktar de enskilda kritiska punkterna i denna resolution, så kan nuvarande kommission inte längre ursäkta sig med att bristerna skall läggas föregående kommission till last. Den har nu varit tillräckligt länge i tjänst, och skulle ha kunnat åstadkomma förbättringar där. Detta gäller på samma sätt för transiteringsförfarandet, där den datorisering, som kommissionen själv betraktat som mycket angelägen, inte gör några framsteg, eller det gäller bekämpningen av dålig förvaltning och bedrägerier, vilket t.ex. den icke fungerande förvaltningen av programmen Phare, Tacis och Med bevisar; fallet med turismen vill jag inte ens nämna. De redan flera gånger kritiserade avigsidorna, där man misslyckats med att genomföra det integrerade kontrollsystemet för jordbruksutgifterna i sin helhet, spelar här lika stor roll som ineffektiviteten när det gäller att befrämja små och medelstora företag.
Vad det gäller UCLAF gläder det mig att man här skall få överläggningar till stånd, som går i den riktning som parlamentet under lång tid har eftersträvat. Jag medger gärna att kommissionen särskilt under senare tid har gjort ansträngningar för att efterkomma våra krav, och jag är införstådd med Gradin, med er, herr Liikanen, och med Van den Broek, om att vår lista med reklamationer skall betas av vartefter. Men detta måste vara avklarat till september. Och var vänliga och ge oss klara svar på klara frågor. Detta gäller för övrigt också era tjänstemän. Omständliga förklaringar på svårförståeligt språk döljer mer än de belyser.
Slutligen vill jag råda kommissionen att inte missförstå den ordvändning som Elles citerade: " The auditor is a watchdog, not a bloodhound" ; den betyder inte samma sak som det tyska ordspråket " Hundar som skäller, bits inte" . För övrigt vill jag också avslutningsvis uttrycka mitt tack och erkännande till föredragandena Wynn, Blak och Kellett-Bowman. De har åstadkommit ett utomordentligt arbete, och deras betänkanden antogs enhälligt i budgetkontrollutskottet. Detta rekommenderar jag också kammaren att göra.
Fru ordförande, mina kära kolleger! Genom den mycket speciella situation som förfarandet med ansvarsfrihet för budgeten 1996 befinner sig i, och de allvarliga problem som tagits upp, liknar det på intet sätt den rutinövning som vi ofta varit med om tidigare, utan är snarare början till en viktig politisk granskning av Europeiska unionens situation.
När nu den gemensamma valutan skall införas, när förhandlingar inleds som skall leda till en utvidgning utan motstycke av Europa, medan unionen, om den slutligen från medborgarna vill uppnå det nödvändiga godkännandet avseende genomförandet, mer än någonsin har behov av öppenhet, kan vi, när vi granskar verkställandet av utgifterna i budgeten för 1996, konstatera en allmän utbredning av bedrägeri och korruption samt kommissionens brister som, hittills, ger det obehagliga intrycket av att man inte kan följa eller behärska det. Kommissionen är inför den europeiska medborgaren ansvarig för att medlen används korrekt. Detta ansvar förefaller inte uppfyllt. Det är tredje gången i rad som revisionsrätten vägrar att " ge en positiv fullständig försäkran om att de underliggande åtgärderna till betalningsoperationerna är lagliga och enligt reglerna" . Vid installationen 1995 aviserade ändå kommissionen stränga åtgärder för att förbättra den finansiella förvaltningen, bl.a. inom de egna avdelningarna.
Min avsikt är inte att anklaga kommissionen eller inleda en process, utan att erinra samtliga institutioner om kravet på öppenhet och samstämmighet som vi skall leva upp till inför de europeiska medborgarna. Det gäller Europas trovärdighet och framtiden för dess institutioner och det gäller framgången med de stora nuvarande projekten. Det gäller hoppet som skall stärka eller svika de unga generationerna.
De utbredda oegentligheterna och bedrägerierna inom turismsektorn och kommissionens självsvåld, när man tillämpar en förhalningstaktik för att försena den information som parlamentet kräver, är inte något bra exempel på öppenhet och sund förvaltning. Inför de enorma bristerna i gemenskapens transiteringssystem som parlamentets undersökningskommitté efter envist arbete påvisade, där tiotusentals ecu stulits medan driften av gemenskapens transiteringssystem gjorde alla slags bedragare rika, skulle man då inte, med rätta, kunna förvänta sig viss energi från kommissionen och en vilja att skyndsamt beakta rekommendationerna från denna undersökningskommitté? Tyvärr har hittills ingen fördjupad reform av gemenskapens transiteringssystem genomförts av kommissionen.
Varför har kommissionen ännu inte, trots rådets uppmaningar, inför den tilltagande korruptionen som nu drabbar vissa institutioners avdelningar, utarbetat reglerna för en interinstitutionell åtgärd från UCLAF: s sida, vilket skulle garantera den utvidgning av befogenheterna att ingripa som nu krävs. Vad kunde vår föredragande Elles göra under sådana förhållanden annat än att föreslå att man skjuter upp beviljandet av ansvarsfrihet, i syfte att ge kommissionen uppskov och därmed kunna agera. Det åligger nu kommissionen att anta de verkliga utmaningarna och ta sitt ansvar fullt ut.
Fru ordförande! Den centrala punkten i denna debatt är för min politiska grupp frågan i hur hög grad Europeiska kommissionen tar Europaparlamentet på allvar, och särskilt när vi diskuterar Wynnbetänkandet om uppföljning av ansvarsfriheten och Ellesbetänkandet om ansvarsfriheten för 1996. Det har sagts tidigare och jag tycker också att kommissionen hellre skulle ta parlamentet ordentligt på allvar. Det är bra för den allmänna opinionen och det skulle kunna vara bra för kommissionen själv också.
Något om Wynnbetänkandet. Han hade rätt, jag skall mycket riktigt ta upp svinpesten. Vilket system har vi nu? Om det bryter ut svinpest någonstans i Europa så kan ersättning fås från den europeiska budgeten med antingen 50 eller 70 procent. Resten måste fyllas ut med nationella medel. Systemen skiljer sig från land till land. I det ena landet ligger ansvaret helt på bönderna själva, i det andra landet är det staten som betalar. Frågan till kommissionen är: Strider inte det helt klart mot konkurrensreglerna? Borde inte något göras åt det? Är det inte fråga om indirekta statliga bidrag om staten betalar allt?
Andra frågan. Borde inte systemet säkerhetsbedömas om det finns riskfyllda system. Då måste det komma mer bidrag från intressenternas sida. Angående Ellesbetänkandet, min politiska grupp kan i stora drag rösta för betänkandet. Framför allt med hänsyn till Agenda 2000 måste det integrerade kontrollsystemet för inkomstbidrag fullbordas. Om vi skall utvidga det systemet så får det inte fungera dåligt. Min politiska grupp kommer alltså att rösta för Ellesbetänkandet. Vi hoppas att kommissionen före den 15 september i år kan lägga fram tillräckligt starka argument för att övertyga parlamentet att bevilja ytterligare ansvarsfrihet.
Fru ordförande! Jag vill först av allt betona att jag instämmer helt med uppskjutandet av beviljande av ansvarsfrihet, vilket föreslagits av Elles, givetvis beroende på de fel och den underlåtenhet som avslöjats av kommissionen, i förvaltningen av gemenskapens resurser, men också särskilt inför den oacceptabla inställning som kommissionen intog genom att inte i tid förmedla nödvändig information så att parlamentet kunde avge de yttranden om och analys av dessa frågor, vilka tillkommer det. Och huvudsakligen i situationer där man bestyrkt fall av anklagelser om korruption och oegentligheter, såsom när det gäller turismen - och jag nämner här turismen, för att en av de ansvariga kommissionärerna för denna sektor var portugis, vilket får mig att vara ännu strängare i denna fråga. Det handlar om en politisk signal, en extremt viktig signal, som kommissionen bör förstå som sådan för att sakerna skall kunna förbättras i framtiden.
För att avsluta, skall jag säga att, i egenskap av föredragande för de övriga institutionerna, anser jag att samma stränghet bör tillämpas även där. Och det är min åsikt att ansvarsfriheten för de andra institutionerna inte kan skiljas från denna generella ansvarsfrihet som vi nu skall bevilja. Jag anser det, för övrigt, vara riktigt att man tar tillbörlig hänsyn till rådets yttrande, när det tar upp frågan om Ekonomiska och sociala kommittén; det är riktigt att ta hänsyn till denna vid beviljandet av ansvarsfrihet för kommissionen.
Fru ordförande, herr Liikanen, mina damer och herrar! I slutet av december 1995 ställde vi i budgetförfarandet avsevärda medel till förfogande för återuppbyggnaden i f.d. Jugoslavien. Sedan dess bemödar jag mig därför tillsammans med andra kolleger - i synnerhet också med Giansily - om att granska, varför det faktiskt är så svårt för kommissionen att ordna dessa medel snabbt - eftersom de skulle utgöra en snabb hjälp till återuppbyggnad -, effektivt och utan avbrott, och se till att medlen kommer fram.
Det jag har lärt mig av det som vi nu gör i proceduren med ansvarsfriheten är följande: Detta att vi alltid vädjar till kommissionen, att göra det bättre, att skapa en bättre rättslig grundval, att inte lyssna så mycket till rådet, att inte låta sig utpressas så mycket av rådet, som naturligtvis också har sin del i denna historia; allt detta bar inte frukt förrän vi tog till ett betydande påtryckningsmedel, och detta påtryckningsmedel var reserven, som vi inrättade under det senaste budgetförfarandet. 30 miljoner ecu kommer under detta år inte att ges ut till Bosnien, om situationen inte har förbättrats under sommaren. Vi behöver en ordentlig rättslig grund, där alla budgetposter kan genomföras ordentligt, snabbt och effektivt, dvs. vi behöver ordentlig, effektiv och välutbildad personal på platsen, och framför allt, och där har kommissionen uppenbarligen fortfarande avsevärda betänkligheter, behöver vi ett decentraliserat beslutsförfarande!
Tillsammans med delegationen har vi på plats tydligt fått veta att beslutsförfarandena är odugliga i Bryssel, där ingen vet hur situationen på platsen ser ut konkret, där alla skjuter dokumenten fram och tillbaka, och människorna på platsen inte kan bygga upp parlamentet eller skolorna, eftersom någonting hakar upp sig i Bryssel. Detta är helt enkelt ett tillstånd som inte längre får upprätthållas! Påtryckningsmedlet med reserven har lett till - det är vad jag har lärt mig här, nämligen att kommissionen till slut reagerar på påtryckningar -, att man nu återigen lägger fram nya förslag, och därför är det så viktigt att uppskjuta beviljandet av ansvarsfriheten.
Kommissionen har ofta sagt: Ja, vi har också läst revisionsrättens rapport, och nu har allt blivit bättre! Vi skall denna gång verkligen övertyga oss om huruvida kommissionen har lärt sig något, om den är i stånd att förbättra sina egna förvaltningsstrukturer, och om den är i stånd att gottgöra den politiska skada som vi drabbats av genom ett sådant förfarande i Bosnien. Det uppstår nämligen inte bara frågan om vi använder skattepengar effektivt, utan i Bosnien handlar det om, vilket intryck ger Europeiska unionen? Varför är amerikanerna bättre? Det är inte helt enkelt så att de är bättre människor. Naturligtvis inte, och de har inte heller helt enkelt bättre eller sämre tjänstemän än vi! De har en klar strategisk uppfattning om vad som är nödvändigt, och de har effektiva instrument. Att lära sig av amerikanerna är i detta fall inte för lite sagt, när det handlar om Bosnien!
Jag vill be kommissionen - i detta fall herr Liikanen - att brådskande notera att det inte bara finns ett problem i Bosnien. Min tes är följande: Det finns ett problem med GD I a i kommissionen. Vi frikänner naturligtvis kommissionen som kollektiv, men den måste, just därför att den här diskuteras som kollektiv, vara i stånd att internt korrigera strukturerna så att det är möjligt, om det görs dumheter på ett ställe, att korrigera detta internt. Jag satsar på att ni, herr Liikanen och Santer framför allt, använder tiden på detta vis fram till 15 september. Då kommer detta parlament också att kunna behandla er på annat sätt!
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag måste också stödja och instämma i det som redan har sagts. Det är en ganska smärtsam process för parlamentet, detta att behöva konstatera att bidragsgivarnas pengar, dvs. de allmänna medlen, de pengar vars rätta utnyttjande vi skall ha ansvaret för - och här står Europaparlamentet i främsta ledet - varit utsatta för denna behandling, knappast inspirerad av de kriterier för en sund hushållning med resurserna, som fördraget anger som obligatoriska. Jag tänker i första hand på ett kapitel - det som rör externa åtgärder - där unionens image borde kunna vara oklanderlig och vara en förebild för tredje part.
Med undantag av den katastrofhjälp som fördelas av ECHO verkar det som det mest oacceptabla för samtliga övriga konton är, inte bara de ackumulerade fördröjningarna, utan också, dessvärre, de diskrepanser som vi kunnat konstatera för alla budgetposter. Var och en av oss har egna erfarenheter av klagomål - rättvisa, objektiva och oklanderliga - från operatörer, icke-statliga organisationer och andra som är verksamma inom området och som har behövt vänta, efter det att kommissionen har godkänt ett visst åtagande, 18-24 månader innan utbetalning sker. Detta är saker som strider mot all logik och som är obegripligt för oss ledamöter. För många av oss som tillhör budgetutskottet är det till exempel obegripligt varför vissa budgetposter är så kraftigt försenade. Jag tänker speciellt på en, som under sex år har ackumulerat förseningar på 150 miljoner ecu vad gäller utbetalningar. Detta är verkligen siffror som måste leda till att parlamentet vidtar lämpliga åtgärder.
När jag i stället hör talas om initiativ inom personalpolitiken som avser att, så att säga, förolämpa de europeiska tjänstemännen genom att begränsa till fem år - plus fem år som sedan inte kan förlängas - de högre tjänstemännens anställning, så blir jag orolig.
Grundproblemet, kommissionär Liikanen, borde angripas utifrån ett helhetsperspektiv som framför allt skall ta hänsyn till vad vi vill uppnå inom personalpolitiken och med de europeiska institutionerna och hur det skall vara utformat. De europeiska institutionerna skall förstärkas, reformeras i de fall där det finns brister, men också genom att man uppvärderar det som alltid har varit, åtminstone till för ett par år sedan, ett uppdrag som man tog i en anda av uppoffring och tjänande. Om i stället syftet är att åternationalisera alltsammans, så är det klart att resultatet ute på fältet inte kan bli annat än förakt för de offentliga europeiska tjänstemännen.
Herr ordförande! För tredje gången har revisionsrätten vägrat att ge en positiv fullständig garanti för att de betalningar som utförts av kommissionen är lagliga och enligt reglerna. Det fick vår föredragande att säga att inför en sådan dom från en revisor skulle styrelsemedlemmarna i ett multinationellt företag sannolikt omedelbart lämna in sin avskedsansökan.
Denna gång, i motsats till åren 1994/95, föreslår budgetkontrollutskottet att vi skall beakta att det förtroende parlamentet givit kommissionen inte längre är självklart. Kommissionen har nu funnits i tre år, den aviserade så snart den inledde sitt arbete sin vilja att införa stränga åtgärder för att förbättra den ekonomiska förvaltningen, den har inte längre rätt till överseende.
Jag gläder mig tillsammans med min grupp åt den ökande oron bland ledamöterna i budgetkontrollutskottet beträffande den mer än oroande situationen för gemenskapens finanser och jag godkänner de anledningar som anges i betänkandet för att motivera att ansvarsfriheten skjuts upp. Vad skall vi annars göra när man minns de två resolutioner som röstades igenom av parlamentet, den första om Med-programmet - som betonade de allvarliga oegentligheter som begåtts av kommissionen - och den andra, nyligen, beträffande de påstådda bedrägerierna och oegentligheterna inom turismsektorn.
Jag önskar alltså - som en rad andra talare - att föredragandens bestämdhet får konsekvenser och, i brist på konkret svar från kommissionen på de krav som ställs i resolutionen, att misstroendevotum genomförs, att våra goda avsikter inte snabbt försvinner och att några bra uttalanden från kommissionen inte är tillräckliga för att majoriteten i parlamentet skall bevilja kommissionen ansvarsfrihet. Med andra ord att de vakthundar som Elles nämnde i sitt betänkande - jag ser för övrigt att han redan har gått - snarare blir blodhundar än pudlar. Det är skattebetalarna i medlemsstaterna som egentligen även i fortsättningen blir lurade.
Jag skall sluta herr ordförande - er företrädare beviljade gärna extra tid till de övriga talarna - med att säga att Wynns betänkande, tack och lov, låt oss skona EUF, är det enda som är föremål för ett positivt utlåtande från kommissionen. Det budgeteras inte. Det kontrolleras av medlemsstaterna. Låt det förbli så!
Herr ordförande! Jag skulle vilja inrikta mig på främst Kellett-Bowmans betänkande om de decentraliserade organen.
Detta är en betydelsefullt betänkande eftersom det utgör slutet på den första gruppen betänkanden om de två äldre organen, Dublin och Thessaloniki. Men i bilagan framförs också de principer i vars riktning vi kommer att röra oss i det nya förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet efter Kellett-Bowman-betänkandet som parlamentet har antagit - och som jag hoppas rådet kommer att acceptera - för beviljande av ansvarsfrihet för de nyare organ som skapats. Detta kommer inte bara att ge parlamentet större makt över budgeten, utan också makt över utgiftskontrollen så snart den har tilldelats de olika organen.
Som Kellett-Bowman påpekat i betänkandet så är ett enda betänkande en lysande idé; ämnena kan behandlas från det ena organet till det andra och horisontella frågor kan jämföras mellan organen själva. Vi kan behandla ämnena och uppnå en god kontroll över organen i framtiden. Vi kan också titta på de olika organen individuellt. Det är något som måste välkomnas.
Jag välkomnar också den tredje punkten i Kellett-Bowmans betänkande, att de självständiga utskotten själva kommer att kunna tillföra saker, eftersom de har de bästa förutsättningarna att utvärdera organens arbete då dessa angår utskotten.
För att i korthet övergå till organen i betänkandet, till att börja med Dublin, så stöder jag helt och hållet det Kellett-Bowman sade i sitt betänkande. Jag är nöjd med de insatser som Dublin och Bilbao gjort för att begränsa fördubbling av arbetsuppgifter och minimera konflikterna mellan organet i Dublin och det i Bilbao. Det har inte varit lätt. De två direktörerna är värda en eloge för detta. Kellett-Bowman hänvisar till en avtalspromemoria som de två direktörerna skall skriva under. Jag hoppas också att budgetutskottet och budgetkontrollutskottet kan få en kopia av denna avtalspromemoria, såväl som utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Det är viktigt att vi har ett arbetsdokument vi i framtiden kan arbeta på när det gäller budgetfrågor.
En sak som jag skulle lägga till Dublinproblemet är något som inte syns i Dublins budgetkonto: den summa pengar som inte vuxit på grund av växelkursförluster. Jag tar upp den här frågan i arbetsdokument nr 4 i budgetutskottet och gör er nu åter uppmärksamma på detta, i synnerhet då Dublin har förlorat omkring 1 miljon ecu i växelkursförluster under 1996. Ända tills vi har en gemensam valuta, i vilken alla medlemsstater som står som värd för organen deltar, kommer problemet med kursfluktuationer att vara ett verkligt problem. Under de kommande åren kan det mycket väl vara ännu mer akut för de organ som finns i länder som stannar utanför den första vågen i den gemensamma valutan. Jag skulle bestämt vilja förespråka en mekanism för att korrigera både positiva och negativa effekter av kursfluktuationer. Om vi röstar igenom en budget för ett organ så borde vi, när allt kommer omkring, försöka garantera att organet får den budget vi antog och inte utsätts för förluster utom dess kontroll.
Beträffande Thessaloniki är jag mycket glad att framsteg har gjorts i personalfrågan. Kommissionär Liikanen är värd all beröm för det arbete han har lagt ned för att åstadkomma detta.
En annan sak jag skulle vilja ta upp är förslaget om byggnaden. Denna är nu sju månader försenad. Som ni vet pressade parlamentet fram denna fråga genom att avsätta en betalning till reserven. Detta förfarande visar hur vi kan påverka och få i gång ett bygge när vi håller undan pengarna. Om detta behöver betonas så är varumärkesorganet Alicantes undertecknande av ett avtal med den spanska regeringen för en byggnad värd 24 miljoner ecu utan ordentlig kontroll av eller konsultation med parlamentets budgetutskott något som ytterligare understryker denna fråga. Detta är något som måste följas upp.
Jag skulle därför vilja lägga min röst till rekommendationen samt uppmana kommissionen att rapportera till oss om förslag till garantier som kan tillämpas då någon nytt byggnadsproblem uppstår.
Herr ordförande! Tre minuter och tre kommentarer: transitering, personal och EUF.
När det gäller transitering har allt redan sagts. Ni har vidtagit åtgärder, ni ligger efter när det gäller datoriseringen, ni erkänner det.
Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på ett konkret faktum: när vi förbättrar situationen avseende transitering ser vi att de klassiska formerna av smuggling utvecklas på nytt. Vi ställs nu inför otillräckligheten i vårt totala tullsystem: bristande information, bristande integration, bristande homogenitet, ibland bristande motivation.
Jag skulle inte önska att gemenskapens institutioner och medlemsstaterna i detta ärende släpar efter, att vi avsevärt förbättrar kontrollen av transiteringsförfarandet, medan bedragarna återgår till mer traditionella former av brott, mot vilka vi inte skulle vara lika effektiva.
Den andra kommentaren gäller personalen. Jag utvecklar på den punkten - och Wemheuer syftade på det - en idé som delvis går mot strömmen, nämligen att den personal som gemenskapens institutioner och särskilt kommissionen förfogar över sannolikt är otillräcklig medan antalet uppgifter ökar, Europeiska unionens befogenheter fördjupas och antalet stater blir fler.
Vi befinner oss i en situation där ni förvaltar en Europeisk union, som snart kommer att ha femhundra miljoner invånare, med en horisontell operativ personal vid generaldirektoraten på ca tiotusen personer. Det är ganska löjligt! Hur reagerar ni? Med blyghet. Ni planerar för decentralisering, men den stöter på begränsningar på grund av det som jag sedesamt skulle vilja kalla den ökande heterogeniteten i de nationella administrativa systemen. Ni planerar för delegering till tredje man. Vi är inte fientligt inställda till det av princip, men vi, liksom revisionsrätten, har en känsla av att delegering bedrivs på ett överdrivet sätt och inte tillräckligt försiktigt. Vi kan inte godta att ett antal beslut beträffande riktlinjer eller fördelning av medel skall överlåtas till tredje man. Ni planerar slutligen för Europas utvidgning. Vi förväntar oss att ni skall visa vad ni duger till på det området, men vi bedömer gränserna.
Den tredje kommentaren gäller Europeiska utvecklingsfonden. Föredraganden Wynn gör rätt i att föreslå ansvarsfrihet, även om vi är mycket otillfredsställda med slutsatserna från Amsterdam. Ansvarsfriheten syftar inte till att vara fördragets domstol, även om Europeiska rådet och statscheferna som undertecknat Amsterdamfördraget visat prov på en förvånansvärd brist på ambitioner.
Men vi oroas av problemet med juridiska grunder. På den punkten är vi mycket förlåtande gentemot er, men det får inte upprepas. Om ni inte snabbt finner lämpliga juridiska lösningar för att rätta till detta avbrott i kontinuiteten mellan en EUF och en annan, kan vi inte längre ge er obegränsad förlåtelse. En skada som inte kritiseras, en skada som tolereras, får inte tillåtas av detta parlament!
Jag tackar er alla. Jag röstar naturligtvis för Elles betänkande och i de övriga betänkandena.
Herr ordförande! Jag vill tacka alla föredragandena av betänkanden, speciellt Elles, för ett djärvt och fördomsfritt betänkande. Att skjuta upp beviljandet av ansvarsfriheten är en allvarlig åtgärd. Därtill måste man ha tillräckliga grunder, eftersom parlamentet annars skulle göra sig skyldigt till en obefogad gärning.
Enligt min mening har Elles framfört rätt allvarliga argument. Bristerna i transiteringssystemet skapar ett stort problem, eftersom förlusterna som de orsakar uppenbarligen ligger i miljardklassen. Man måste komma ihåg att ouppburna tullar blir till skada för medlemsländerna, eftersom de måste komplettera sina medlemsavgifter med hjälp av en avgift som baseras på bruttonationalprodukten. Därför ligger det i högsta grad även i medlemsländernas intresse att utveckla ett informationssystem, men kommissionen måste därvid ta sitt ansvar.
Det är svårt att administrera EU-program, eftersom arbetsområdet är gigantiskt redan vad gäller den geografiska omfattningen. Detta ställer mycket höga både kunskapsmässiga och även moraliska krav på EU: s tjänstemän. Därför är det minsta man kan begära att EU: s interna förvaltning är i sin ordning. Dessutom måste man fästa uppmärksamhet på programmens administration.
Herr ordförande! Enligt mitt tycke kritiserar Europaparlamentet alltför ofta kommissionen för bristande kontroll och alltför sällan medlemsländerna för deras försummelser av övervakningen. Många bedrägerier möjliggörs när medlemsländerna tycks ha som sin främsta uppgift att minimera den egna nettobetalningen, respektive maximera bidraget för dem som är nettomottagare. Om EU ger pengar är det som om det regnade pengar från himlen.
Jag tycker att föredragandena av Europaparlamentets betänkanden betonar i den här debatten för mycket kommissionens försummelser och nedvärderar bristerna i det egna landets kontrollverksamhet. Kontakterna mellan parlamentet och revisionsrätten förefaller också synnerligen byråkratiska. De lever i olika tider. Ingen av dem lever i realtid.
Parlamentet har ställt systematiska krav på att de europeiska utvecklingsfonderna skall inbegripas i den allmänna budgeten, men så har inte skett. Således är ansvarsfriheten i fråga om användningen av dessa medel bara formell, i stället för att parlamentet i samband med godkännandet av den allmänna budgeten, alltså i förväg, skulle stödja en ändamålsenlig användning av medlen.
Då det inte finns ett realistiskt alternativ till att bevilja ansvarsfrihet kan man nu bara välsigna kommissionens handlande. För detta ändamål kunde man använda en gummistämpel utan att sätta i gång parlamentets hela byråkrati.
Herr ordförande! Min partikollega Müller har redan tagit upp gruppens argument för att skjuta upp beviljandet av ansvarsfriheten för 1996. Jag skall därför inte upprepa dessa argument, utan vill bara just betona att kommissionen måste få gult kort för sitt sätt att handha vissa av de frågor som är angelägna för oss i parlamentet. För mig personligen gäller det framför allt frågan om bristerna i den demokratiska kontrollen av åtgärder mot bedrägerier med EU-medel, vilket är ett viktigt problem att komma till rätta med. Jag vet att kommissionen arbetar för detta, och att vi i parlamentet har givit ett antal synpunkter på det.
När det gäller Wynns betänkande om beviljande av ansvarsfrihet vad gäller Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret 1996 håller V-gruppen fullständigt med Wynn om att det förfarande som finns är konstigt, nämligen att Europaparlamentet skall bevilja ansvarsfrihet utan att kunna ha något inflytande över budgeten. I betänkandet påpekas bland annat det anmärkningsvärda i att medel från den sjunde utvecklingsfonden utan någon rättslig grund alls har använts till att finansiera åtgärder som ligger under den fjärde Lomékonventionen. Det är självklart att dessa medel skall återbetalas så snabbt som möjligt.
I Kellett-Bowmans betänkande om några av de decentraliserade organen finns det trots allt litet problem både i Dublin och i Thessaloniki som vi måste komma till rätta med, bl.a. den finansiella styrningen i Dublin och byggnaderna i Thessaloniki.
Herr ordförande! Jag lyckönskar rådet för den ärliga uppmärksamhet den visat i år beträffande frågan om ansvarsfrihet. Vi har fått erfara en politisk diskussion i Ekofin, en ministerframställan i budgetkontrollutskottet och en ministerframställan här i plena. Rådet förtjänar vårt tack och våra gratulationer för dessa tre saker. Det har gjort debatten om ansvarsfriheten mer seriös.
Till mina lyckönskningar till rådet skulle jag vilja foga en varning till framtida ordförandeskap om farorna och konsekvenserna av ett återfall. Om de återgår till sitt forna uppträdande kommer parlamentet bli lika rasande mot det ordförandeskapet som det är hjärtligt mot det nuvarande. Så, jag gratulerar!
Min andra punkt gäller transiteringen. Här avviker min åsikt en smula från min gode vän kommissionär Liikanens. I sitt inlägg talade han om rådets ändrade hållning och handlande gentemot fem medlemsstater som om detta på något sätt var ett planerat agerande. Det är det inte. Det är ett uttryck för ett misslyckande. Det var inget medvetet beslut att ändra hållning. Det var i stället det misslyckade kontraktet vi hade om datoriseringen. Samtidigt som jag är beredd att gratulera generaldirektören och personalen i GD XXI, så tycker jag inte att vi kan låta det gå protokollet att allt på något sätt förlöpte friktionsfritt och att vi bestämde oss för att ändra hållning. Hållningen har förändrats därför att den ledde till ett misslyckande och de reservationer vi har beträffande transiteringarna är extremt allvarliga, vilket syns i punkt 4 i Elles utmärkta betänkande och punkt 15 i motiveringen.
Det har visserligen skett framsteg. Men omfattningen av framstegen, bortfallet av intäkter och det stundande utvidgningen av gemenskapen betyder att framstegen inte är tillräckliga och inte understöds med tillräcklig ihärdighet.
Jag övergår nu till min tredje punkt beträffande revisionsförklaringen. I debatten har det flera gånger hänvisats till revisionsförklaringen. Det finns en känsla av att en del ledamöter börjar tvivla på vitsen med den, eftersom den alltid leder till samma resultat. Jag hoppas att vi kommer att fortsätta värdesätta revisionsförklaringen. Det är ett extremt användbart instrument som inte på något sätt får besudlas av att det leder till ett dåligt resultat. Vi måste uppenbarligen se fram emot en förbättring av resultaten. Men om det finns en enighet om de statistiska grundvalar på vilka revisionsförklaringen bygger, så får vi leva med resultaten.
Min fjärde punkt handlar om våra förfaranden. Jag skulle vilja upprepa att vi har ett grundläggande behov av att granska förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet. Det är min uppfattning att vi ägnar alldeles för mycket tid åt det motsägelsefulla förfarandet mellan revisionsrätten och kommissionen. Det innebär att alldeles för mycket tid slösas bort, alldeles för mycket långdragna diskussioner, alldeles för mycket slöseri med revisionen, så att när vi äntligen kommer fram till förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet så är vår information föråldrad.
Jag hoppas att alla institutioner anstränger sig så att ansvarsfriheten kan beviljas i närmare anslutning till de händelser den behandlar. Med dessa få kommentarer stöder jag Elles betänkande och gratulerar än en gång ordförandeskapet för det arbete det har lagt ned för att politisera denna viktiga process.
Här måste rådets ordförandeskap, företrätt av Liddell, lämna oss på grund av ett sammanträde, ett trepartssammanträde om värdepapper. Jag tackar fru Liddell för hennes närvaro.
Herr ordförande! Ett av de viktigaste skälen för resolutionsförslaget som Elles i dag lägger fram om uppskjutande av beviljande av ansvarsfrihet för budgetåret 1996, handlar om Med-programmen och efter vad vi hör här, inte enbart Med-programmen. Och det är i detta sammanhang - Med-programmen - vi finner två missförstånd.
Första missförståndet: Europaparlamentet, eller mer specifikt, budgetkontrollutskottet, skulle vara emot det decentraliserade samarbetet. Andra missförståndet: Europaparlamentet skulle ha blockerat återupptagandet av detta samarbete. Men jag vill understryka att varken det första eller det andra är sant. Redan från den första resolutionen den 17 juli 1997, det vill säga, för mer än åtta månader sedan, har Europaparlamentet givit klartecken för återupptagandet av detta decentraliserade samarbete. Dessutom kommer detta klartecken att bekräftas i den resolution som parlamentet skall rösta om som avslutning på denna debatt.
Men hur skulle parlamentet kunna vara emot, exempelvis, samarbetet mellan medlemsstaternas universitet och universiteten i Medelhavsområdets associerade stater? Europaparlamentet är inte emot - tvärtom - men det har funnits ett stort förvaltningsproblem, och detta förvaltningsproblem fanns framför allt i Bryssel, ett problem som revisionsrätten upptäckte. Och det var Europeiska kommissionen som stoppade programmen.
När förvaltningsproblemet väl lösts kan programmen - givetvis - återupptas men, och jag vill betona detta men , det är nödvändigt att ta konsekvenserna av tidigare lärdom; det är nödvändigt att Europeiska kommissionen lär sig sina läxor i detta ämne.
Första lektionen: det är nödvändigt att Europeiska kommissionen spelar en viktigare roll i förvaltningen av de decentraliserade programmen. Andra lektionen: man bör utesluta deltagande, i de nya programmen, av de operatörer som har tagit på sig en medfinansiering men inte uppfyllt den. Tredje lektionen: man bör återkräva de belopp som identifierats som möjliga att driva in. Fjärde lektionen: de finansiella förlusterna, och även de allvarliga förlusterna av förtroende som har följt denna fråga, gör det nödvändigt att disciplinära sanktioner införs, eftersom det utan tvivel har rått en allvarlig vårdslöshet. Och femte lektionen: Europeiska kommissionen måste översända alla detaljer i saken till de rättsliga myndigheterna i Belgien, Frankrike och Italien för att de skall analysera eventuella rättsliga implikationer.
Innan jag avslutar vill jag göra klart att jag inte tvivlar på Europeiska kommissionens goda vilja för att återuppta Med-programmen, men liksom viljan inte är tillräcklig för att klara en examen, så får ni komma tillbaka i september och visa att ni har lärt er läxorna till de lektioner som jag har förestavat här - och se inte på mig på det där viset. Rådet har sagt exakt samma sak, även om de därefter drar andra slutsatser.
Herr ordförande! I resolutionen om orsakerna till att ansvarsfrihet inte beviljas nämns strukturfonderna knappast, med undantag för små och medelstora företag. Jag tror att det inte heller fanns några skäl till det eftersom problemen 1995 var exakt samma som 1996 och att vi under tiden haft SEM 2000, varigenom ett antal förbättringar gjorts. Jag tycker att de nya förslagen från kommissionen med avseende på Agenda 2000 innebär ytterligare förbättringar, även om - tror jag - problemen runt bekämpandet av bedrägerier och vem räntorna skall tillfalla och hur dessa skall beräknas inte heller i de förslagen åtgärdats i tillräckligt hög grad.
Jag skulle vilja koncentrera mig på en annan punkt, herr ordförande. Det har här flera gånger talats om det menliga läget avseende genomförandet av rekommendationerna från undersökningskommittén om transitering och därvid har särskilt eftersläpningen, den skadliga eftersläpningen av datoriseringen nämnts. Jag ville också poängtera detta. I den nederländska pressen läste jag dock nyligen, den 25 mars var det, om en ny punkt som å ena sidan är intressant och å den andra i hög grad oroande. Herr ordförande, i budgetkontrollutskottet har vi i rekommendationerna utgått från att transiteringen bara kan fungera om tullmyndigheterna i Europa fungerar som en enhet. Jag behöver inte säga att de är en enda enhet, men att de fungerar som en enhet. Jag fick se en nyhetsartikel som rör Spanien. Herr ordförande, i tidningsartikeln den 25 mars läste jag att de spanska myndigheterna kommer att ställa cigarettfabrikanterna, alltså producenterna av cigaretter, direkt ansvariga för den illegala försäljningen av cigaretter. Det är alltså det som är uppmuntrande, men jag tror att det samtidigt raserar hela systemet, eftersom de spanska myndigheterna verkar säga att företagen medvetet och trots varningar säljer till kända smugglare. Den spanska tullen skall ha registrerat dessa smugglare.
Herr ordförande! Det väcker frågor som till exempel: Är detta juridiskt möjligt? Om tullavgifterna inte betalas så måste den skyldige visserligen sökas men ansvarsskyldigheten ligger hos expeditören. Herr ordförande, upphävs nu dennes ansvarsskyldighet eller är tillverkarnas böter ett komplement till den ansvarsskyldigheten? Jag tror att det i bägge fallen rör sig om ett prejudicerande fall i Europeiska unionen. Herr ordförande, i det sammanhanget är det också intressant att veta om, nu när vi enligt tidningen vet att den spanska tullen har en svart lista, den svarta listan även tillkännagjorts för kommissionen och för andra tullinstanser. Det gör det ändå bra mycket lättare att arbeta.
En tredje fråga som dyker upp är varför tillverkarna i Amerika och England inte har reagerat på de spanska myndigheternas begäran att stoppa deras leveranser till kända smugglare. Den frågan skulle på grund av det ensidiga tillkännagivandet kunna leda till viktiga förskjutningar i handelstrafiken. Därför tycker jag att det finns alla skäl att höra kommissionen om detta, med som slutkonstaterande att det nu ändå börjar bli dags att medlemsstaterna inser att de måste ta sig an den här sortens saker gemensamt och tillsammans med kommissionen. Så snart det utmynnar i enskilda åtgärder blir det hela bara värre än vad undersökningskommittén redan konstaterat.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Budgetkontrollens kvarnar mal långsamt, och alltid samma bittra säd. Det handlar nu om budgetplanen 1996. 1997 lade revisionsrätten fram sin rapport för oss. Vi har hela tiden diskuterat den intensivt. Men nu kommer vi inte heller fram till ett avslut, utan ser oss tvingade att begära ett uppskjutande. Den som betraktar våra ansträngningar utifrån, kan inte vara särskilt begeistrad. Trots detta hoppas vi att just genom att vi skjuter upp det - vi har ju i utskottet enhälligt beslutat om det - uppnår vi större effektivitet, starkare påtryckningar på kommissionen. Jag är också säker på att det kommer att få effekt fram till september. Men denna metod kan man säkerligen också bara använda sig av en gång. Jag anser att det som kan medförande avgörande påtryckningar är om det finns, eller inte finns, tillräckligt med röster för att avslå beviljandet av ansvarsfrihet, om det finns i dag eller någon gång senare? Det finns i varje fall tillräckligt med anledningar, om vi bara tänker på det bristande förtroendet, på den negativa revisionsförklaring som många har tagit upp.
Å andra sidan vägrar ju kommissionen inte alls att ge oss den nödvändiga informationen. Kommissionen reagerar helt och hållet konstruktivt på många påpekanden, men det räcker inte.
Under de senaste åren har diskussionen om medlemsstaternas ansvar blivit tydligare, vilka ju verkställer 80 procent av EU: s utgifter och vilka sedan också är ansvariga för kontrollen. Kommissionen är bara ansvarig för kontrollen av denna kontroll. Det förklarar visserligen många förseningar, men kan inte ursäkta allting. Kommissionen förblir ansvarig för om den underlåter att redogöra för dessa försummelser som andra begår, eller inte föreslår tillräckliga ändringar.
För övrigt är Europaparlamentets budgetkontroll strängare än vad som är fallet hos de nationella parlamenten. Effekten av vår budgetkontroll kan bara förbättras om vi gör klart vem som verkligen är ansvarig i detalj, och om vi kanske någon gång vid tillfälle tar ett modigt beslut!
Det är ju tråkigt att vi skall ha denna debatt om uppskjutande av ansvarsfrihet. Det är tråkigt på så sätt att vi hellre borde använda våra krafter till att vidareutveckla den gemensamma politiken, i stället för att skälla på kommissionen. Men skälen för att skjuta upp frågan om ansvarsfrihet är många, och det framgår av Elles strålande betänkande. Det är välkända problemställningar, och parlamentet är helt enkelt nödgat att tvinga kommissionen till handling. Jag har tidigare givit uttryck för att jag tycker att det är pinsamt att de gemensamma medlen förvaltas så dåligt som nu är fallet. Och det är skandalöst att kommissionen hittills inte förmått genomföra programmet inom Phare-området mer effektivt, och lyckats åstadkomma konkreta och synliga resultat i mottagarländerna.
Men jag vill gärna uttrycka mitt erkännande av att vi nu har fått i gång en positiv dialog, och att kommissionen är inställd på att vidta en rad åtgärder som kan avhjälpa de fel och brister som i dag föreligger i programmet. Och jag vill särskilt gärna svara på kommissionens tillkännagivande i dag av att man 1999 kommer att genomföra de förslag som framlades i specialrapporten om Phare, nämligen rörande att överlåta förvaltningen till mottagarlandet självt. Jag ser fram emot att få ett klart besked om att man från den 1 januari kommer att föra över förvaltningen av Phare- programmet till ett bestämt land. Jag vill också gärna få veta namnet på det aktuella landet, och jag vill kraftigt vädja till kommissionen att den, om det skall ske några lagliga förändringar, sörjer för att de aktuella förslagen läggs fram, så att vi kan vara säkra på att alla hinder röjts bort, så att vi kan genomföra en verklig decentralisering den 1 januari 1999.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Mitt tack till föredraganden Elles, som i sin omfattande uppräkning kommer fram till slutsatsen att vi tills vidare inte skall ge kommissionen ansvarsfrihet för budgetåret 1996. Det är också tänkvärt att han visar på att vi, om Amsterdamfördrag redan hade trätt i kraft, egentligen inte skulle ha någon annan möjlighet än att slutgiltigt förvägra kommissionen denna ansvarsfrihet, sedan revisionsrätten för tredje gången i rad inte kunnat fastställa någon förklaring om räkenskapernas tillförlitlighet.
Han har hundraprocentigt rätt när han fastslår att det sätt vi valt att agera på egentligen inte är en abnormitet, utan en återgång till det normala. Kanske har vi på europeisk nivå hittills inte hanterat det så, men vi försöker med detta steg egentligen också att normalisera och öka insynen, samspelet och unionens ansvar.
Det är kanske betecknande för kommissionens inställning till vårt uppskjutande av ansvarsfriheten, att man hör att kommissionärernas pressmedarbetare sätter detta förehavande från vår kammare i samband med de val till Europaparlamentet som närmar sig. Mina damer och herrar i kommissionen, jag tror att just denna åsikt dokumenterar ett anmärkningsvärt uppträdande och en arrogans, som de europeiska medborgarna kallar Brysselbyråkrati.
Det som kollegan Elles sammanfattar som motiv för att uppskjuta ansvarsfriheten är ju i och för sig inte någonting nytt. Kommissionen skulle med hjälp av behandlingen i denna kammare av revisionsrättens särskilda rapporter haft tillräcklig tid för att röja upp bland bristerna i de utrikespolitiska programmen, hos de små och medelstora företagen och i alla de saker, som föredraganden i dag tydliggör.
Men det jag också skulle vilja föra på tal - och jag beklagar att den mycket förtjänstfulla fru Liddell just nu måste gå i väg på ett sammanträde - är den för mig fullständigt obegripliga ståndpunkten från medlemsstatenra i samband med rekommendationen om ansvarsfrihet för kommissionen. Det handlar om Agenda 2000, där man hör att medlemsstaterna visar på sin nettobetalningsbalans med allt mer absurda beräkningar och säger: Vi betalar mer än de andra. Uppenbarligen anser dessa medlemsstater inte att det är underligt att en kommission och en ansvarig kommissionär betalar ut pengar för jordbruket, fastän förutsättningarna saknas, fastän överenskommelserna mellan de 15 medlemsstaterna helt entydigt inte har iakttagits av somliga länder, och fastän egentligen ingenting annat skulle krävas än att kommissionären skulle trampa på bromsen och säga: Så, mitt herrskap, nu räcker det! Ni får inte några mer pengar förrän ni äntligen gör det som vi en gång kom överens om.
Så enkelt är det, fastän man här alltid beter sig som om vi skulle behöva ändra tiotusen föreskrifter. Vi behöver folk i kommissionen, som visar lite mod och som bedriver politik i skattebetalarnas anda. Vi som Europaparlament krafsar någonstans ihop pengar för de små och medelstora företagen, 150 miljoner detta år, 150 miljoner under de närmaste åren, så att de små och medelstora företagen kan skapa arbetsplatser.
Revisionsrätten säger att 80 procent av de företag som lyckliggjorts inte alls vet om att de egentligen skulle ha blivit gynnade. Det anser jag vara en politik som ogenerat går vid sidan om inte bara denna kammares intressen, utan också vid sidan om européernas intressen. Det är hög tid att det dokumenteras på detta vis av kammaren.
Herr ordförande! Debatten hittills om ansvarsfrihet för budgetåret 1996 har enligt min åsikt visat på två saker: För det första är unionen och dess medarbetare bättre än sitt rykte. Till stora delar har föredragningen av alla de betänkanden som diskuteras i dag ju visat, att mycket av det som Europa och Europeiska unionens medarbetare gör, försiggår på korrekt sätt. Men betänkandena har också visat på att det finns många svaga punkter och missförhållanden, som man inte får bortse från. Tre av dessa punkter skulle också jag kort vilja ta ställning till.
För det första är det en skandal att de resultat som undersökningskommittén för transiteringsförfarandet kommit fram till genomförs i ett sådant snigeltempo. Det är på något vis en paradox. Datorerna blir allt snabbare. Varje halvår kommer en ny generation ut på marknaden, men datoriseringen av hela denna procedur går allt långsammare.
En andra punkt: Vi har i denna kammare under de senaste dagarna även intensivt diskuterat det fullständigt otillräckliga utnyttjandet av medlen för Central- och Östeuropa, framför allt i samband med programmen Phare, Tacis och Med. Just i inledningsfasen till anslutningsförhandlingarna är detta helt otillräckliga utnyttjande av medlen inget bra tecken för de närmaste åren.
Den tredje punkten: I enstaka fall har vi upprepade gånger fastställt, framför allt också i samband med tillfälliga undersökningskommittén om BSE, att vi när det gäller Europeiska unionen - och framför allt kommissionen - behöver en disciplinärrätt för tjänstemännen, där kommissionen sedan inte alltid säger med bestickande regelbundenhet: Egentligen kan vi på grundval av gällande disciplinärrätt inte göra någonting, och därför kommer vi inte ens att försöka. Vi har fått ett samtycke från kommissionens ordförande, att denna kommission skall lägga fram en ny disciplinärrätt. Det väntar vi på! Att beviljandet av ansvarsfriheten skjuts upp måste tas på allvar. I höst vill vi se ett annat resultat än vad som nu är fallet.
Herr ordförande! För det första måste jag berömma föredraganden till hans betänkande. Jag samtycker till hans rekommendation om att bordlägga beviljandet av ansvarsfrihet och jag håller även med om de orsaker som föredraganden lägger fram i betänkandet beträffande varför beviljandet av ansvarsfrihet måste bordläggas.
Jag skall uppehålla mig vid två punkter i debatten. Den första är den som det i betänkandet refereras till såsom brist på demokratiskt ansvar från kommissionens sida. Vad betyder detta? Eller om ni så vill, vad är det som stör parlamentet? Herr kommissionär, kära kolleger, budgetkontrollutskottet är inte i stånd att lämna ett yttrande, positivt eller negativt, om ansvarsfriheten därför att kommissionen inte ger oss de fakta som vi anser vara nödvändiga och som vi officiellt kräver av den för att skapa oss den uppfattning som vi måste skapa. Den gällande förordningen för tjänstgöringssituationen för kommissionens anställda förbjuder dem att ge parlamentet fakta utan föregående tillstånd från hierarkin. Detta förklarar till stor grad knapphändigheten i de fakta vi får, varför ni kolleger förstår att vi inte är i stånd att yttra oss om grunden till de olika kommissionsledamöternas paroles d'honneur gentemot budgetkontrollutskottet i stil med t.ex. " det var inte fusk" eller " en undersökning har gjorts och inga fakta uppdagades" etc. Min åsikt är att frågan måste bemötas med en komplettering av organisationsavtalet mellan de tre institutionella organen, vilket vi alla vet sker med undersökningskommittéerna. Denna gordiska knut måste lösas, dvs. det sätt och det förfarande med vilka Europaparlamentet kan få de fakta som är nödvändiga för att kunna bevilja eller inte bevilja kommissionen ansvarsfrihet för att genomföra budgeten.
Den andra punkten som jag upprepar åter och åter igen och som angår Europaparlamentet är att vi själva så snabbt som möjligt måste gå vidare med de nödvändiga förändringarna i budgetutskottets funktion. Det är något jag betonar, som jag alltid säger, vi måste skynda på för att vi skall kunna svara mot tidens behov och allt detta är naturligtvis sammanlänkat med frågan om UCLAF: s oberoende ställning, ett organ som har lyckats bra fram till nu. Och något oberoende för UCLAF kan det inte bli fråga om så länge som UCLAF: s tjänstemän fortsätter att lyda under de tjänsteregler som avser kommissionens anställda. Om UCLAF skall kunna kontrollera kommissionen kan inte de tjänstemän som kontrollerar kommissionen vara kommissionens anställda.
Herr ordförande! Tack så hemskt mycket för denna debatt. Jag kommer bara att kommentera två viktigare områden för de utgifter vi tagit upp här. Först de externa programmen och sedan strukturfonderna och DAS.
Beträffande de externa programmen skall jag i korthet nämna att kommissionen fattade ett viktigare beslut i höst för att skapa en gemensam struktur för alla externa program. Detta genomförs just nu och vi hoppas att det kommer att fullföljas snart. Det betyder att ledningen av Phare, Tacis, Meda och andra program kommer att hamna under en gemensam struktur där vi hoppas kunna standardisera alla förfaranden och den offentliga upphandlingen samt förenkla det sätt på vilket vi sköter de externa programmen. De finns också för många olika förfaranden och alldeles för många olika typer av kontrakt. Det är extremt svårt för våra klienter och mycket svårt för oss också. Om vi har enkla, öppna och standardiserade förfaranden blir kontrollen mycket enklare.
Denna gemensamma struktur kommer att inrättas i år och vi kommer att kunna hålla budgetkontrollutskottet underrättat om utvecklingen. Kjer Hansen tog upp decentraliseringen och jag kan säga att kommissionen håller med i princip. Det är förstås sant att det är bättre att programmen drivs nära de människor som berörs av det. Detta är något vi måste göra för att förbättra effektiviteten, men balansen mellan effektivitet och kontroll är naturligtvis en delikat en. Vi måste därför decentralisera så snabbt som möjligt och de mottagande länderna och myndigheterna måste kunna omorganisera sina arbetsmetoder i enlighet med detta. Jag har diskuterat detta med många av mina kolleger och i fallet med Phare är det tydligt att vi kan gå framåt ganska mycket fortare i en del sektorer, kanske snabbare än med hela länder.
Beträffande DAS och strukturfonderna har det gjorts gällande att inte så mycket har hänt. Kanske kan jag få ta upp helt kort vad som hänt med strukturfonderna, för vi har arbetat mycket hårt med den här frågan under de senaste månaderna. Vi fick den första DAS hösten 1995. Den visade att det förekommit en hög grad av oegentligheter, i synnerhet på området med strukturfonderna. Oegentligheter, inte bedrägerier. Det sade också att de flesta av dessa oegentligheter, kanske 90 procent, sker på den slutliga förmånstagarens plan. Det var hösten 1995.
1996 inrättade vi en grupp av personliga representanter för finansministrarna i medlemsstaterna för att få klarhet i situationen. Vi samarbetade med revisionsrätten och bad dem om råd och det fanns två nyckelområden. Först och främst var inte kvalifikationerna klara under de existerande bestämmelserna. Det fanns ingen samstämmighet om vad som var kvalificerat och vad som inte var det. För det andra var inte de finansiella bestämmelserna accepterade som princip. Vi koncentrerade oss därför på dessa två frågor och kunde avsluta vårt extremt långdragna och mödosamma arbete inom loppet av ett år, varefter vi antog antagningsregler för alla strukturfonderna och de trädde i kraft den 1 januari 1998. Hela processen tog ungefär arton månader.
Kommissionen har också sagt att de finansiella justeringarna kommer att tillämpas från och med 1 januari 1998 för att klargöra den ovisshet och de oklarheter som finns i reglerna som härrör från 1993. Samtidigt har vi naturligtvis försökt undersöka hur vi kan förbättra hela de rättsliga ramarna för att undvika detta slags tvetydigheter i framtiden. Vi har tillfört våra erfarenheter från DAS till det förberedande arbetet med en reform av strukturfonderna. Denna reform, som presenterades för er i olika utskott den 18 mars har tagit hänsyn till en mängd påpekanden från revisionsrätten och våra egna slutsatser. Vi måste koncentrera oss mer på flera mål. Vi måste skära ned antalet initiativ: det kommer att finnas bara tre. Vi måste förenkla förfarandena beträffande åtaganden. Detta kommer att göras. När ett program antas så kommer beståndsdelarna under programperioden att antas samtidigt. Vi måste också komma överens om hur finansiella justeringar skall göras. De nya finansiella bestämmelserna är mycket klara. Om en medlemsstat hittar en oegentlighet kan de överföra medel till ett annat projekt; om det är revisionsrätten eller kommissionen som hittar oegentligheten kommer vi att dra in medlen.
Frågan om finansieringen av bestämmelserna är extremt viktig och vi hoppas att detta ordförandeskap och framtida ordförandeskap kommer att arbeta hårt för att hinna få den antagen den 1 januari 2000. Vi har inlett arbetet med den extremt svåra uppgiften att finansiera utgifterna i strukturfonderna på längre sikt och jag är mycket glad över att höra från ordförandeskapet att det är en gemensam ansträngning. Det finns tiotusentals deltagare i gemenskapens projekt. Vad vi än gör i kommissionen så kan vi inte lösa varje enskilt problem i de slutliga förmånstagande länderna. Vi har vårt ansvar, men vi måste kunna genomföra dem tillsammans. Det kommer att bli ett nöje att återvända till budgetkontrollutskottet i höst. Vi har diskuterat med ordföranden och föredraganden möjligheten att samla ihop dessa frågor så att vi kanske kan hålla ett par möten före sommaren och fatta de avgörande besluten i höst. Vi fortsätter att inta en öppen och konstruktiv hållning.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Rättsliga åtgärder till skydd för unionens ekonomiska intressen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0082/98) av Theato för budgetkontrollutskottet om rättsliga åtgärder till skydd för unionens ekonomiska intressen.
Herr ordförande! Det var först vid det senaste sammanträdet i kammaren som vi inom ramen för Bontempis betänkande diskuterade skyddet för unionens ekonomiska intressen, och i dag diskuterar vi redan detta igen med mitt betänkande. Detta visar hur viktig parlamentet anser att denna fråga är. Denna gång handlar det om det helt otillräckliga samarbetet mellan de nationella rättsskipande myndigheterna och åklagarmyndigheterna i kampen mot den internationella brottsligheten, som skadar unionsbudgeten genom bedrägerier, mutor och penningtvätt.
I ett Europa som öppnar sig alltmer både på den inre marknaden och i relationerna till tredje land, undanröjer man hinder för de ekonomiska aktörerna. Detta vet också ofta välorganiserade brottslingar att använda sig av, vilket kommissionär Gradin klart visar på i sin årliga rapport om bedrägeribekämpning. Ändå består fortfarande de nationella rättsliga gränserna för efterspaning och i synnerhet för rättslig bestraffning av sådana göranden. Detta kan man inte få skattebetalarna att begripa. Därför försöker man med detta betänkande från budgetkontrollutskottet av visa på vägar hur dilemmat med ansvar som är bundet till gränserna och olika straffrättsliga system stegvis kan undanröjas, nämligen i en första etapp inom ramen för bestående fördrag, och senare i en möjlig utvidgning av fördraget, utan att vi redan nu föreslår tekniska detaljer för det.
Närmast inställer sig frågan vilken medlemsstat som är ansvarig i händelse av multinationella straffbara handlingar gentemot unionens budget: den som avslöjar handlingen, den inom vars territorium arresteringen sker, eller den vars nationalitet gärningsmännen har? Vid sidan av denna befogenhetskonflikt stöter samarbetet när det gäller internationell begäran om rättshjälp på ytterligare hinder: T.ex. förhalning med hjälp av rättsliga medel med uppskjutande verkan, genom föråldrade förfaranden, som bör avvecklas på diplomatisk väg, princip om dubbel straffbarhet, svårigheter på grund av olika beviskriterier när det gäller de rättsliga åtgärderna, och även de straffrättsliga procedurerna, och okunskap om de andra systemen. Praktiska bevis för denna konflikt fick vi genom händelserna på turistområdet, transiteringsförfarandet och vid konsulterandet av budgetkontrollutskottet och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor i april förra året.
Vad skall man göra? Mellanstatliga överenskommelser räcker inte. Huruvida konventionen av år 1995 om skydd av de ekonomiska intressena - förkortat PIF - kommer att, vilket krävs, ha ratificerats till juli 1998, är högst tvivelaktigt. Förhandlingarna om det rättshjälpsavtal, som vi diskuterar denna vecka, visar sig vara mycket problematiska. Borde unionen här inte verka subsidiärt? Den förfogar redan över en instans, nämligen kommissionens enhet för bedrägeribekämpning UCLAF, som skulle kunna tjäna som en sorts förbindelselänk mellan de nationella utredande myndigheterna. Den skulle kunna centralisera lämplig information i ett dataregister - den förfogar ju redan över en rad sådana dataregister - och sedan vidarebefordra dem till de nationella instanserna för bevisföring. Den skulle kunna koordinera och stödja arbetena i de nationella utredande myndigheterna, och också bidra till en förbättring av utbildningen av jurister på detta område.
För att kunna finslipa detta slags gränssnitt, borde man sträva efter att UCLAF skall vara oberoende av kommissionen. Kollegan Bösch betänkande, som publicerats i korthet, kommer att utveckla detta närmare. Jag vill bara nämna följande: Det skulle behövas nya stadgar och en klar tolkning av immunitetsbestämmelserna för EU: s tjänstemän. På längre sikt skulle dock dessa åtgärder inte räcka till för att bemästra problemet med bedrägerierna som rör EU: s pengar. Enligt den nya artikel 280 i Amsterdamfördraget skall medlemsstater och kommission bedriva ett nära samarbete även på det straffrättsliga området. Parlamentet har fått befogenheter för medbeslutande med rådet. Tillämpningen av straffrätten förblir opåverkad av detta, dvs. den stannar kvar hos medlemsstaterna.
Om det i ett andra steg skulle inrättas en europeisk juridisk myndighet, hur den nu än skulle utformas, vilket föreslagits i kommissionens undersökning Corpus Juris , och som där kallas " europeisk åklagarmyndighet" , skulle detta vara den nödvändiga kompletteringen till skapandet av ett europeiskt straffrättsligt område, som skulle säkras i fördrag. Till detta skulle enhetliga straffnormer utfärdas i alla medlemsstater för straffbara handlingar som riktar sig mot gemenskapens pengar. Denna europeiska juridiska myndighet skulle stödja sig på UCLAF: s domslut, och bevilja berörda nationella juridiska myndigheter fullmakt att agera som delegerade europeiska fullmakter, utan att därigenom inskränka eller påverka deras kompetens.
För att ta itu med de beskrivna problemen uppmanar vi kommissionen - och jag inbjuder er hjärtligt, kära fru Gradin - att till juli månad lägga fram följande för parlamentet: Ett svar på frågan om vilka åtgärder kommissionen föreslår för harmonisering av straffrätten vid missbruk av gemenskapens pengar, såvida den enhälliga ratificeringen av PIF inte, som krävts, har genomförts till i juli i år, och för det andra en undersökning om förenligheten mellan Corpus Juris domslut och särfallen i de nationella rättsordningarna, och även förslag för genomförande av dem. Där skall också det i Corpus Juris använda begreppet " europeisk åklagarmyndighet" definieras klart, så att det blir förenligt med de enskilda rättsliga systemen i medlemsstaterna när det gäller kompetenser för undersökning och rättsliga åtgärder - jag tänker här i synnerhet på den anglosaxiska rätten.
Herr ordförande! Jag är ganska bekymrad - och jag är ledsen över att jag inte fick en chans att ta upp det innan Theato talade - över att en rättelse har publicerats till budgetkontrollutskottets betänkande. Rättelsen påverkar just den fråga som var själva innehållet i det som var den enda diskussionen av verklig betydelse i utskottet. Det vill byta ut orden " europeisk åklagarmyndighet" i punkt 7, 9 och 10 med " rättsliga myndigheter" . Som en konsekvent motståndare mot användandet av orden som framträder i " Corpus Juris" , på engelska, " europeisk åklagarmyndighet" - och det var själva innehållet av mitt ingripande i utskottet - finner jag det häpnadsväckande att vi genom en rättelse nu har fått en viktig och grundläggande förändring av betänkandet. Det är sannerligen vad det är på engelska och jag ber om vägledning från er då jag anser att detta är en alldeles för påtaglig ändring för att kunna göras genom en rättelse.
Ja, jag vill förklara det i korthet. Jag har den tyska texten, och på tyska är " åklagarmyndighet" ett bestämt innehållsrikt begrepp. Det finns ingenting jämförbart på europeisk nivå. På varje språk har detta begrepp olika innebörd. Man har påpekat från väldigt många håll, att jag stödde mig på den tyska texten, så som jag också föredrog den i utskottet. Jag är inte ansvarig för översättningen. Det står klart att man här skapar något som ännu inte finns, som tar hänsyn till nationella saker, usaunser och traditioner, kompetenser. Vad det heter är till en annan fråga. Därför ber jag om att man inte hänger upp idén på ordet som sådant, utan identifierar begreppet. Jag hoppas att fru Gradin i dag har möjlighet att förklara det lite grand, för här skall man ju inte ingripa i nationella saker, utan detta skulle kunna vara en ny institution för Europa.
Herr ordförande! Jag vill göra er uppmärksam på ytterligare en sak. Jag talar om arbetsordningen. Jag vet inte hur talarlistan ser ut, men om det i dag händer för tredje gången, att Gradin måste avge sin och kommissionens åsikt medan ledamöter förflyttar sig och därigenom orsakar oväsen, när vi befinner oss strax före omröstningen, så är detta inte längre uthärdligt. Därför ber jag om att ni hanterar tiden så att Gradin får denna kammares fulla uppmärksamhet, och inte störs av oväsen. Var snäll och se till det!
Fru Theato, om samtliga talare höll tiden skulle vi inte löpa några sådana risker, men tiderna måste respekteras. När det gäller Tomlinson, måste jag säga att problemet måste undersökas. Det rör sig om ett initiativbetänkande, och därför är det inte bråttom - det handlar inte om lagstiftning - men jag inser att frågan är mycket, mycket känslig.
Herr ordförande! Vi försöker hjälpa er, så att Gradin har tillräckligt med tid på slutet. Jag tror att denna konversation nu i början redan har visat var problemen ligger i detta sammanhang. Detta betänkande är ytterligare ett viktigt bidrag till att skärpa vårt tänkesätt inför en problematik, som tydligt om och om igen kommit i dagen, inte minst tack vare slutsatserna från vår undersökningskommitté om transiteringsförfarandet och tack vare alla dessa saker som handlar om bedrägerier mot den europeiska budgeten: Vi kan i slutändan inte fullborda någon inre marknad, så länge som vi arbetar enligt 15 nationella spelregler.
Jag tror att vi i dessa dagar rent tekniskt tar ett viktigt steg framåt när vi även skickar denna Corpus Juris i översatt version till de 15 medlemsstaterna och medlemsparlamenten, så att man i medlemsstaternas parlament kan överväga vad som är meningsfullt att göra här. Vi har då förhoppningsvis också på grund av kollegernas påpekanden åter kommit ett steg framåt. Det är ett program som vi förmodligen måste arbeta på under lång tid framåt, tillsammans med kommissionen och medlemsstaterna. I den andan välkomnar vår grupp principiellt detta betänkande.
Herr ordförande, ord är uppenbarligen något mycket viktigt, och med ord kan man uttrycka något eller dölja något. Jag vill först yttra mig om ordet " subsidiaritet" . Detta ord har många av oss svårigheter med. Dels är det svårt att uttala, men ännu svårare är det uppenbarligen att förstå detta ord. När man tittar efter i lexikon finner man där formuleringar i den riktningen att det här gäller en princip om att det är viktigt med eget ansvar, att den högre nivån skall kopplas in först i andra hand, om man inte är i stånd att själv göra sakerna på den grundläggande nivån.
Sedan står det i lexikonet ofta också att man redan kan kontrollera detta i diverse påvliga cirkulär på det sociala området. Allt detta är riktigt, men inte tillräckligt. Ordet " subsidiaritet" har i europeiska sammanhang ännu en tredje, nästan viktigare betydelse; det blir nämligen alltid missbrukat när man vill dölja sig bakom en motivering för att själv inte göra någonting, för att dra något i långbänk. Just detta har återigen hänt oss just i samband med frågan om den europeiska åklagarmyndigheten eller en juridisk myndighet. Om detta har vi, tror jag, uppnått enighet i diskussionerna i budgetkontrollutskottet. Vi borde därför också i dag här i kammaren dokumentera att vi behöver en bättre samordning av de nationella åklagarmyndigheterna när det handlar om att få grepp om, förhindra och bestraffa bedrägerier mot unionens finansiella intressen.
På alltför många områden gör vi om och om igen den erfarenheten att det uppenbarligen fortfarande i många medlemsstater betraktas som en kavaljersdelikt att på ett oegentligt sätt utnyttja enbart unionens, enbart gemenskapens pengar, och att till och med nationella åklagarmyndigheter här tar mycket lång tid på sig för motsvarande sanktioner mot dessa bedrägerier.
I detta betänkande reser man kravet att det är absolut nödvändigt att aktivera och sätta in UCLAF i förstärkt form på detta område, och dessutom krävs att man tillsätter en ny institution, vad den nu skall heta, europeisk åklagarmyndighet är här kanske verkligen ett felaktigt uttryck för det. Substantiellt behöver vi något som ser till att de nationella åklagarmyndigheterna frångår den nonchalanta hållning när det gäller missbruk av unionens ekonomiska intressen, som de hittills alltför ofta har lagt i dagen. Vi behöver en bättre samordning, så att denna straffbara handling beivras en gång för alla och, såvitt möjligt, undanröjs.
Herr ordförande, fru kommissionär! Vägen är utstakad, vi vet alla vilken väg vi skall följa för att ge kommissionen de rättsliga och straffrättsliga instrumenten för att bekämpa den organiserade brottsligheten.
De samtal jag har haft här under några år, om detta problem, förefaller mig redan som en litania som inte finner det nödvändiga svaret hos gud för att lösa det. Sanningen är att bedrägerierna ökar, och en vän till mig jämförde mig med sofisterna, som, genom att jämföra Akilles och sköldpaddan i kapplöpning, lyckades bevisa att målet låg allt längre bort. Bedrägeriet ökar. Och sanningen är att jag har börjat anse att bedrägeriet gått över från att vara ett brott till att bli ett ekonomiskt instrument för att öka konkurrenskraften, och som medlemsstaterna använder sig av för att skydda sina egna ekonomier. Därför att, om den monetära konvergensen - genom uppoffringar i så många stater - lyckas komma till stånd, av vilket skäl skulle kampen mot brottsligheten inte göra det? Det saknas inte förslag! Vi vet alla hur man skall bekämpa brottsligheten: genom att ta fram rättsliga instrument och straffrättsliga påföljder så att de som rör sig inom den organiserade brottsligheten faktiskt inte går ostraffade. Om dessa åtgärder inte vidtas och om Europaparlamentet, genom budgetutskottet, fortsätter att rösta mot förslagen om scanners , om att lägga ut pengar på scanners för att fysiskt kontrollera det som händer vid våra före detta gränser, så kommer helt visst brottsligheten att fortsätta och jag kommer att känna mig, som ledamoten Theato, en slags Don Quijote och Sancho Panza som slåss mot brottslighetens datoriserade väderkvarnar, vilka de facto breder ut brottsligheten och bedrägeriet över hela Europa.
Herr ordförande! Jag anser att Theatos betänkade om rättsliga åtgärder skydd för unionens finanser är ett mycket tungt vägande och viktigt bidrag till diskussionen om hur vi skall gå vidare inom detta område. Vi har ju lagt ned mycket kraft och mycket tid på diskussionen i turismfrågan om transittransporter, och det finns ju goda exempel som visar hur markant behovet är av att vi uppnår resultat inom området. Men det visar ju samtidigt också hur svårt det är att komma vidare, om inte medlemsländerna visar den politiska viljan att faktiskt träffa några avgöranden inom detta område i syfte att bygga upp de system som krävs för att ett effektivt samarbete skall kunna äga rum.
Det är mycket nödvändiga initiativ Theato föreslår, men jag måste säga att betänkandet också är mycket ambitiöst. Det är ambitiöst i beaktande av hur svårt det är att över huvud taget uppnå några som helst beslut inom detta område, och då tänker jag naturligtvis på vårt kära gamla problem med den saknade ratificeringen av konventionen om skydd av EU: s ekonomiska intressen. Det är ett problem att den ännu inte blivit ratificerad i samtliga medlemsländer.
Det är ett allvarligt område och ett viktigt område, och det vill jag också gärna illustrera med ett litet exempel, som kanske är banalt i det större sammanhanget, men även i dessa tider diskuterar vi i Danmark det problemet att Danmark förlorar miljoner och åter miljoner kronor, för att fäder smiter undan från sin skyldighet att betala underhåll. De flyttar till andra länder och man kan bara konstatera att de danska myndigheterna inte har skuggan av en chans att driva in det utestående beloppet. Så detta ämne rör vår vardag, det finns det mängder av exempel på.
Jag anser att det är upplagt för en del spännande idéer om att få ett ordentligt samarbete organiserat, om att få ett bättre informationsutbyte, om att stärka UCLAF, och också om den här åklagarmyndigheten eller vad vi nu skall kalla det här. Det synes mig viktigt att vi får litet mer information på bordet, och jag ser fram mot juni månad, då kommissionen förhoppningsvis kommer att svara och lägga fram fördjupningsmaterial, så att vi kan komma vidare med den här diskussionen. Det är ett viktigt område. Tack för betänkandet.
Theatos betänkande om rättsliga åtgärder till skydd för unionens finanser tar upp ett grundläggande problem med det genom Amsterdamfördraget reviderade Maastrichtfördraget, nämligen överföring av suveränitet mellan medlemsstater och Europeiska unionen på det rättsliga området, bl.a. genom artikel 280 i fördraget. Det stämmer att goda argument lagts fram i sammanhanget, vilket Elles betänkande om vägran att bevilja ansvarsfrihet för budgeten 1996 betonar, men dessa goda argument används för ändamål som förefaller oss diskutabla.
I brist på ett tillfredsställande resultat i kampen mot bedrägeri, korruption och organiserad brottslighet leder det naturligtvis, liksom för euron, till att man kräver ytterligare integration på det rättsliga och straffmässiga området. Förbindelsen mellan nationella och gemenskapsmässiga rättsliga myndigheter borde naturligtvis utgöras av UCLAF, kommissionens enhet för bedrägeribekämpning, som skulle bli ett slags europeiskt offentligt ministerium. Men man glömmer att säga att kommissionens brister, allvarliga underlåtenhet eller bristande funktion, när det gäller att vidta åtgärder avseende t.ex. galna ko-sjukan eller turismen, enbart borde falla under de nationella domstolarnas befogenhet.
I praktiken finns en verklig risk att vi på sikt, för att bekämpa de maffiabetonade avarterna knutna till klientilismen eller till det organiserade bedrägeriet, såsom Theato önskar, kommer att kräva att ett europeiskt offentligt ministerium eller en europeisk rättslig myndighet inrättas, för att använda uttrycken från ordkriget mellan britter och tyskar. Men detta ordkrig är inte neutralt, det visar tydligt att det finns ett grundläggande problem i förhållande till staternas kultur, till staternas frihet och till nationernas. Och ur den synvinkeln visar debatten tydligt hur farlig den åtgärd är som man vill inleda.
Vi för vår del vägrar, eftersom vi inte vill att ytterligare en överstatlig rättslig myndighet skall ersätta staternas suveränitet.
Herr ordförande! Jag vill börja med att gratulera Theato. Vi har ett användbart betänkande som tydligt understryker parlamentets önskan att förbättra bekämpandet av bedrägerier, vanstyre och andra kränkningar av de europeiska skattebetalarna. I det avseendet är vi alla lika engagerade i bekämpandet av bedrägerier. Jag vill verkligen framföra min hyllning till Theato för det värdefulla arbete hon har lagt ned under åren, både i budgetkontrollutskottet och som dess ordförande.
Emellertid - och jag framför den första delen absolut klart - måste jag uttrycka några reservationer, inte mot Theatos analys av problemet, utan av det botemedel som föreskrivits mot problemet. Som jag angav i min ordningsfråga rör mina reservationer punkterna 7, 9 och 10 samt användandet i den engelska texten av orden " europeisk åklagarmyndighet" och vad jag anser vara en feltolkning och ett missbruk av artikel 280 som den hänvisas till under strecksats H och I.
Artikel 280 gör det möjligt för unionen att ingripa för att vidta subsidiära åtgärder under den första pelaren. Men det stämmer inte med min uppfattning om subsidiära åtgärder att, som i punkt 7 till exempel, ha en åklagarmyndighet som kan delegera befogenheter till de nationella åklagarmyndigheterna. Det är raka motsatsen till subsidiaritet och det är grunden till varför vi felaktigt anför artikel 280.
Avslutningsvis försvårar inlägget om rättelsen sakerna snarare än underlättar dem. Det är en sak att tala om en " europeisk åklagarmyndighet" , en enda tjänsteman och hans/hennes roll, tillsammans med personalen, men att göra det till " rättsliga myndigheter" tjänar bara till att förvärra de betänkligheter jag har beträffande artikel 280.
Betänkandet är välmenande; analysen i betänkandet har sina förtjänster. Föreskrifterna är något som vi är långt ifrån att kunna förverkliga och det är av det skälet som jag inte kommer att stödja de delar av betänkandet som hänvisar till antingen " europeisk åklagarmyndighet" eller " rättsliga myndigheter" .
Herr ordförande! Som ni ser bär Theato inga glasögon eftersom hon varken är närsynt eller långsynt. Det gäller också för hennes betänkande, som vittnar om stor vidsynthet och visar på den horisont som vi på sikt skall sträva mot, i det här fallet harmonisering av straffrätten inom Europeiska unionen, samt inrättande av den oberoende rättsliga myndigheten, ett uttryck som jag tror är direkt översatt från tyskan, även om det inte är översättningen av corpus juris. Vi röstar trots allt om betänkandet och inte om Corpus Juris.
Dessutom, fru Theato, nöjer ni er inte med att vara skarpsynt, ni anger också förfallotiderna kortfristigt och till och med mycket kortfristigt. Vilka är de? Enligt er tillåter artikel 280, trots att den är mycket dåligt skriven, en intelligent tolkning. Vi vet att vissa brott, bedrägerierna mot gemenskapens budget, är av multinationellt slag, eftersom de omfattar aktörer och får återverkningar i flera av Europeiska unionens länder. Vi vet också att det är omöjligt att reagera på ett lämpligt sätt på nationell nivå. En lösning skulle vara att inget göra, vilket vi för övrigt uppmanas till av Le Gallou, som tycks vara en envis beskyddare av skattebetalarna, såväl de nationella som de inom gemenskapen, men som i just detta sammanhang ger upp.
Vissa anser att man inte skall göra något på gemenskapsnivå om alla åtgärder är omöjliga på nationell nivå. Ni däremot, fru Theato, föreslår konkreta vägar: inrättande av den oberoende rättsliga myndigheten, beviljande av stadgar, operativa medel och befogenhet att bedriva undersökningar för UCLAF. Det är ett första steg i rätt riktning. Fru Theato! Ert betänkande är ett måttfullt betänkande, men det är en s.k. obarmhärtig måttfullhet.
Herr ordförande! För mig är Europa, så som vi håller på och bygger upp det, ett slags jätte med enorma ben, som fungerar som en motor för ekonomin och som rör sig och kommer långt, med armar som är lika enorma, som utgörs av bedrägerier och organiserad kriminalitet, och som för var dag blir allt girigare, men med en hjärna som många gånger är mycket liten och en mycket blygsam politisk vilja och som, slutligen och dessvärre, saknar njurar och lever, de organ som borde rena kroppen från allt negativt.
Ursäkta liknelsen, men jag har fått intrycket av att Theato mycket konkret, och jag tackar honom för den uthållighet med vilken han fortsätter att bearbeta detta problem, har försökt visa på detta förhållande.
Hur kan man tro att det går att gå vidare i en situation där de olika nationalstaterna konkurrerar inbördes, i den ojämlikhet som uppkommer ur det faktum att bedrägerier mot gemenskapen i vissa stater är ett brott och i andra inte. Jag tror slutligen, för att återgå till den bild som Bourlanges målade upp, att Theato är långsiktig och även konkret och att korrigeringar skulle behövas. Hur kan man, herr ordförande, tänka sig en europeisk allmän åklagare utan ett konkret europeiskt domstolsväsende?
Herr ordförande! Jag är på samma sätt som betänkandet av den åsikten att status quo är otillräckligt för att bekämpa multinationella bedrägerier. Som jag redan upprepade gånger har förklarat, är jag för varje förbättring av samarbetet mellan åklagarmyndigheterna och naturligtvis också för ett optimalt utnyttjande av redan existerande dataregister. Utbyggnaden av UCLAF till en oberoende samordnings- och informationsenhet skulle utan tvekan tjäna till att bekämpa den internationella brottsligheten.
Men det skulle krävas en klar definition av denna specialenhets ställning och kompetenser och ett säkrande av den, nämligen säkrandet av dess oberoende. För övrigt står varken principen om ställföreträdande straffrättslig vård över hela världen eller principen " ne bis in idem " hindrande i vägen för effektivt åtal mot gränsöverskridande bedrägerier, utan det handlar om brister i de mellanstatliga förbindelsernas rättsprocedurer, som det gäller att avskaffa.
En åklagarmyndighet med europatäckande kompetens förkastar vi på samma sätt som en harmonisering av straffrätten, varför vi inte kan rösta för betänkandet som visar i denna riktning.
Herr ordförande! Betänkandet är bra därför att det är blygsamt, om jag får använda detta uttryck, det undersöker frågorna med inriktning på en praktisk situation som existerar för de av Europeiska unionens ekonomiska intressen som drabbas, vilket vi har konstaterat den senaste tiden, och jag måste anmärka på planeringen som sker på medellång eller om ni så vill på kort sikt, i motsats till den planering som görs på lång sikt som avser fallen i artiklarna 7, 9 och 10 som Tomlinson berörde.
Jag måste påpeka att med den korrigering som föreslås - det har ingen betydelse hur vi behandlar frågan - reds en stor oklarhet ut. Och jag måste påminna om hur viktig denna myndighet är. Den här myndigheten är nödvändig, kära kolleger, eftersom - och här talar jag såsom praktiserande jurist - det inte är möjligt för kommissionen att väcka talan gentemot någon medlemsstat. En medborgare kan åka till en medlemsstat och väcka talan och myndigheten kan ingripa. Kommissionen har inte samma rättighet att rikta sig till en nationell myndighet för att kunna skydda gemenskapens intressen och kräva straffrättsliga påföljder när det finns klagomål angående konkreta straffrättsliga orättvisor. Ändringsförslagen måste följaktligen stödjas och jag ber Tomlinson som har gjort så mycket för att fullborda betänkandet, att se frågan utifrån en annan synpunkt.
Slutligen skulle jag beträffande UCLAF: s roll vilja säga att det fram till i dag har haft framgång men att det måste omorganiseras och framför allt att man i praktiken måste vidta åtgärder för att ge det möjligheter att bemöta problemen. En av dessa åtgärder är att tjänstemännen måste stå utanför de tjänsteregler som gäller för kommissionens anställda.
Det är tredje gången som detta händer. Jag är ledsen över att jag alltid skall behöva tala under dessa omständigheter.
Föredraganden, Theato, och jag delar övertygelsen att ett väl fungerande gemenskapsområde för rättsliga frågor är nödvändigt om vi skall kunna garantera frihet, säkerhet och rättvisa för alla våra medborgare under de kommande åren. Det har blivit ännu tydligare mot bakgrund av den kommande utvidgningen. Öppnandet av förhandlingskonferensen sker i dag - som ni vet - i Bryssel. De nya medborgare som går med i Europeiska unionen kommer att förvänta sig att Europeiska unionen förser dem med garantier i detta avseende och det kommer medborgarna i de nuvarande 15 medlemsstaterna också att göra.
Theatos betänkande är en del av ett mycket bredare strävan, även om det har ett direkt samband med gemenskapens finansiella intressen. För att vi skall kunna röra oss mot ett område av frihet, säkerhet och rättvisa stöder jag ett successivt och pragmatiskt hållningssätt. Det är nödvändigt då vår utgångspunkt är 15 olika rättsliga och straffrättsliga system i våra medlemsstater. Det finns många olika definitioner av bedrägeri. Den varierande graden av administrativa sanktioner och straffpåföljder och bristerna i det rättsliga samarbetet bland de 15 är en grogrund för brottslighet och korruption i allmänhet, och mot EU: s budget också.
Så här långt har vi använt Maastrichtavtalet så gott vi kunnat. Det har givit några lyckade resultat, som bestämmelserna om skydd för finansiella intressen och bestämmelserna om punktkontroller, men vi behöver uppenbarligen bredda vår förståelse bland dem som drar nytta av vårt arbete genom att ta upp frågor som ligger medborgarna nära om hjärtat. De fleråriga programmen gör just detta.
Vi har nu ett antal program i verksamhet: Grotius för rättsligt samarbete, Stop för att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn och kvinnohandel, Daphne för att bekämpa barn- och kvinnomisshandel, Sherlock mot dokumentförfalskning och Oisin för polisoch tullsamarbete. Ytterligare två program har just godkänts av ministerrådet: Odysseus för gränskontroll, invandrings- och asylfrågor och Falcone för bekämpandet av organiserad brottslighet.
Tillsammans är dessa program en imponerande början på ett praktiskt samarbete mellan berörda specialister i alla våra medlemsstater. De låter praktiserande jurister från olika områden i den rättsliga världen träffas för att jämföra de bästa metoderna och för att lära sig uppskatta och respektera varandras olika tillvägagångsssätt. Det akademiska arbetet som lagts ned på att förbereda Corpus Juris är ett till exempel på hur man kan bereda vägen för ytterligare initiativ. Sådant förberedande arbete är nödvändigt om vi vill lyckas med att förbättra de rättsliga ramarna som skall skydda medborgarna.
Skyddet av unionens budget är av särskilt intresse för mig, eftersom jag är ansvarig för bekämpningen av bedrägerier. Det är också av stort intresse för medborgarna att skatteintäkterna används väl och är säkra mot bedrägerier. Europeiska unionens budget påverkar alla skattebetalare. De kräver skydd mot bedrägeri och korruption. Det enda effektiva sättet att göra detta på är genom gemensamma aktioner.
Detta accepterades fullt ut i Amsterdam. Det bestämdes att skattebetalarnas pengar måste skyddas på ett likvärdigt sätt i unionen såväl som i medlemsstaterna. Vi fick också ett rättsligt redskap: artikel 280, med kvalificerad majoritet, vilket ger en mycket mer effektiv beslutsfattande process.
Jag håller med den föredragande om att för att kunna garantera att unionens finanser skyddas på ett likvärdigt sätt av straffrätten i alla medlemsstater, så behöver vi effektivt samarbete mellan de utredande myndigheterna och domstolarna i alla medlemsstater.
Ett viktigt bidrag kommer det speciella rättsliga samarbetet i UCLAF, bemannat med juridiska experter från alla medlemsstater. Det kommer att underlätta samordningen av och biståndet till nationella utredningar och, där så är nödvändigt, de rättsliga myndigheterna. Vi har framlagt ett sådant förslag i kommissionen, men, som jag har betonat vid en rad tillfällen, behöver en sådan verksamhet personalresurser, så jag förväntar mig att Europaparlamentet tar sitt politiska ansvar i detta avseende.
Jag håller också på med att upprätta en bedrägeribekämpningsenhet för externt bistånd och en annan som sysslar med att bekämpa korruption. Jag kommer också att upprätta en målmedveten underrättelseenhet som koncentrerar sig på tullbedrägerier i synnerhet. Ett antal andra förbättringar i UCLAF: s organisation kommer också att genomföras, anmärkningsvärt nog i dess dataenhet, men detta är frågor som jag kommer att återvända till när vi diskuterar Böschs betänkande.
Beträffande idén att UCLAF skall sköta ett register eller en databas, så vill jag meddela att kommissionen redan har föreslagit ett sådant register i tilläggsprotokollet till konventionen om skydd av finansiella intressen som framlades för rådet 1996. Det integrerades dock inte med det slutliga resultatet, så jag funderar fortfarande på det bästa sättet att åter få upp idén på dagordningen.
UCLAF: s roll att hjälpa åklagarmyndigheterna i medlemsstaterna har fastslagits i det andra protokollet till konventionen. Som redan sagts tidigare har olyckligtvis ingen medlemsstat ratificerat de olika konventionerna som behandlar gemenskapens finansiella intressen. Detta är en stor besvikelse, vilket många ledamöter sagt i debatten. Jag hoppas att frågan kommer att tas upp i Europeiska rådet i Cardiff. Skulle det hända att medlemsstaterna inte antar dessa konventioner, så måste kommissionen allvarligt överväga hur vi skall fortskrida och här har vi Amsterdamfördraget, som ger oss några bättre instrument.
Jag tänker i synnerhet på rambesluten i artikel K 6, som kommer att flyttas till artikel 34. Eller den mer funktionsdugliga artikel 209a, som nu kommer att bli artikel 280. Dessutom kommer konventionerna att träda i kraft när de ratificerats i hälften av medlemsstaterna. Theato krävde också att vissa förändringar genomförs i tjänsteföreskrifterna. Kommissionen har redan uttryckt en positiv attityd gentemot vissa justeringar i sitt meddelande från den 18 november 1998. Min kollega Liikanen kommenterade detta vid det tillfället.
Jag skulle också vilja meddela er att jag tillsammans med kommissionär de Silguy förbereder ett förslag för att skydda den nya valutan, euron, mot förfalskningar och efterapningar. Ni kommer att få ett meddelande om detta ämne mycket snart. Det föranleder mig att åter beröra den ambitiösa idéerna om " Corpus Juris" . Dessa idéer har, som ni vet, varit föremål för debatt i akademiska cirklar i ett par år. Kommissionen har åtagit sig att undersöka alla dessa aspekter. Ett antal experter jämför nu de rättsliga systemen i de femton medlemsstaterna på områden som bevisning, ömsesidig hjälp och tillåtliga bevis. Så en hel del förberedande arbete har redan lagts ned och en interimsrapport håller på att utarbetas.
Jag tvivlar inte på att de idéer detta dokument innehåller kommer att bli en del av framtida diskussioner om ett gemensamt rättsligt område i Europa - en viktig diskussion som också måste kopplas till genomförandet av Amsterdamfördraget.
Tack, fru kommissionär för ert inlägg, och för att ni gjorde det i ett läge som verkligen inte är lätt. Ordförandekonferensen borde enligt min mening diskutera frågan, som för övrigt redan har kommit upp flera gånger, om villkoren för det sista inlägget före omröstningen.
Härmed förklarar jag debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag kl. 12.00.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Omröstning
Innan vi börjar omröstningen skulle jag vilja göra ett tillkännagivande. Presidiet beslutade i går att sända gratulationer till Nicole Péry, vår tidigare vice ordförande, som utsetts till ledamot av den franska regeringen.
(Applåder) Jag är särskilt glad att berätta det eftersom som jag, som ni vet, efterträdde fru Péry, utan att därför göra anspråk på att ersätta henne.
Herr ordförande! Nu när alla ändringsförslag antagits skulle jag vilja be kommissionen, och via kommissionen även rådet, att än en gång se efter om det inte går att tillmötesgå de önskningar som parlamentet lagt fram. I går var vi överens om att förordning 1408 som handlar om arbetstagare, om gränsarbetare, att de i alla fall borde få lämpliga rättigheter, det handlar om ett prejudikat vid domstolen, som nu fortfarande blockeras. Vi diskuterade det här mycket grundligt i går och det tycks mig att de ändringsförslag som parlamentet givit in inte kommer att antas av kommissionären. Dessutom hade vi i går en begäran till kommissionen att se till att vi fick en översikt över alla förslag som ligger blockerade hos rådet och vem som blockerar något och av vilken anledning.
Jag fick ett svar av kommissionären redan i går kväll efter åsiktsutbytet och det svaret från kommissionären är i alla fall negativt. Han håller visserligen med om innehållet. Han är dock inte beredd att anta förslagen. Herr ordförande, det är orsaken till att jag begär att slutomröstningen inte genomförs och att betänkandet återförvisas till utskottet, eftersom vi ändå måste ha möjlighet att en gång utbyta tankar med kommissionen och med rådet.
Jag förstår nu av kommissionens ordförande att rådet vill diskutera det här förslaget under det brittiska ordförandeskapet den 6 april i år och att parlamentet nu sätts under hårt tryck att ändå genomföra slutomröstningen.
Jag talar nu för alla de som väntar på förbättringar, de pendlande arbetstagarna som alltid ställs utanför, jag talar för dem när jag ber rådet, som alltid tar vara på fördelarna men aldrig vill ordna något extra, jag ber er alltså att stödja förslaget om att inte genomföra ändringarna i 1408 som de ser ut nu i slutomröstningen i alla fall.
Herr ordförande! Jag är sällan oense med Oomen-Ruijten, men i dag är jag tvungen att vara det. Jag skulle motsätta mig en återförvisning till utskottet. Jag har tittat på ordväxlingen i kammaren i går kväll. Jag har också fått se en kopia av kommissionär Flynns brev till föredraganden. Jag håller med om att det är förargligt att ändringsförslagen inte kan antas i det här skedet, men jag konstaterar att kommissionen har för avsikt att acceptera de två ändringsförslagen, 3 och 4, inom ramen för den allmänna översynen av förordning nr 1408/71 som kommer att komma senare i år.
Jag hoppas att föredraganden kommer att stödja ändringsförslagen då. Inom ramen för Anne Van Lanckers initiativbetänkande om frågan om gränsarbetare är dessutom den separata frågan om de olika delegationernas ståndpunkter i rådet något som rådet måste svara för. Föredraganden är fullt medveten om det.
Min sista punkt är att rådet kommer att försöka anta detta den 7 april. Det är inte på något sätt den viktigaste frågan, men den har drivit på hela tidtabellen för vårt behandling av detta förslag. Det tjänar inget syfte att återförvisa till utskottet. Jag är därför emot det.
Herr ordförande! Jag begär också ordet för att motsätta mig en återförvisning till utskottet. Det vi röstar om denna förmiddag är något som kommissionen redan har tagit till sig och accepterat. Den har visat sig villig att undersöka andra områden med. Som min värderade kollega Hughes sade är detta en fråga för rådet, och vi skall inte använda det som en fördröjnings- eller blockeringstaktik. Låt oss rösta om frågan vi har framför oss och inte blanda ihop den med andra frågor. Jag är emot en återförvisning till utskottet.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tycker att det verkligen är en första rangens skandal, som pågått i flera år, att de problem som gränsarbetarna individuellt måste stå ut med inte kan lösas på grund av luckor i bestämmelserna och bristande harmonisering. Vi som parlament är ju ansvariga för att verkligen allt görs för att utöva maximala påtryckningar på råd och kommission, vars bemödanden jag ju helt säkert uppskattar. Det gör vi genom att rösta för Oomen-Ruijtens förslag, även om det brittiska ordförandeskapet kan råka irritera sig på det. Men här handlar det om att tillgodose många människors intressen och inte ett ordförandeskap, som gärna skulle vilja ha färre konflikter.
(Applåder)
Herr ordförande! Å kommissionens vägnar vill jag åter försäkra föredraganden om att kommissionen är mycket positiv till allt det hon har sagt. De två första ändringsförslagen ni röstat för denna förmiddag ligger redan på rådets bord och diskuteras för närvarande. Jag är helt beredd att stödja de andra två och kommer att framlägga ett förslag före årets slut. Denna förmiddag är emellertid kammaren ombedd att rösta om rent tekniska ändringsförslag till den årliga justeringen av förordning 1408/71. Den andra saken som naturligtvis är relevant är att samstämmighet fordras och jag ber verkligen om kammarens stöd för att driva på rådet. De andra fyra punkterna är stoppade, även om vi har gjort en del framsteg med dem. Men denna morgon är ni ombedda att rösta om tekniska justeringar till förordning 1408/71, vilket sker på en årlig basis. Detta kommer att gå till rådet för socialfrågor den 6 april och det vore verkligen synd om kammaren inte kunde se nyttan i att göra detta nu.
Jag vill säga till Oomen-Ruijten att vi har tagit till oss det hon sagt, kommissionen är positiv till hennes ståndpunkt och vi kommer att driva den här frågan med vilken stöd vi än kan få och var vi än kan finna det. Men det har också att göra med samstämmigheten i rådet. Som jag säger så har framsteg gjorts och jag hoppas att vi kommer att kunna behandla de två överblivna ändringsförslagen - 3 och 4 - före slutet på året när utslagen om rättspraxis som vi förväntar oss till slutet på är klara så att tolkningen av hela detta direktiv kan förstås klart.
Jag tillstår att kommissionen är positiv till Oomen-Ruijtens ståndpunkt och ber henne att ge med sig och låta detta gå till rådet så att dessa tekniska ändringsförslag kan bli klara denna gång.
Herr ordförande! Helt kort. Vad det handlar om för mig är att kommissionären nu vill att rådet får fördelarna och att nackdelarna blir kvar för gränsarbetarna. Vem i denna kammare vågar därför på grund av det brittiska ordförandeskapet den 6 april rösta mot mina förslag om återförvisning av betänkandet. Jag vill samråda med er och med rådet i utskottet för socialfrågor och sysselsättning.
(Ärendet återförvisades till det ansvariga utskottet.)
Herr ordförande! I vårt ändringsförslag kräver min grupp att man inrättar en Mr . eller Mrs. Reconstruction för Bosnien-Hercegovina. Under diskussioner med alla grupper och även med kommissionen har vi kommit överens om, att om vi drar tillbaka detta ord Mr. eller Mrs. Reconstruction, så kommer ändringsförslaget att godkännas, eftersom det nämligen syftar till att tillsätta en kvinnlig eller manlig generaldirektör från kommissionen på den posten. Vi bör inte belasta detta initiativ med begrepp, som låter det förbli oklart vems tur det är. Därför ber jag om att vi röstar om detta ändringsförslag utan tillägget " Mr. eller Mrs. Reconstruction" .
Herr ordförande! Vår grupp stöder Müllers förslag.
(Ordföranden konstaterade att inga invändningar förelåg mot det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Jag vänder mig till er som advokat om råd till kammaren och även för att skydda våra intressen. Det skedde en verklig debatt i utskottet om ett mycket viktigt betänkande och den mest påtagliga delen av debatten var, vad mig beträffar, bruket av orden " europeisk åklagarmyndighet" . Det var ämnet för debatten i våra politiska grupper. Det är därför i grunden otillfredsställande att när vi kommer till plena så finner vi en rättelse som från punkt 7, 9 och 10 som tar bort orden " europeisk åklagarmyndighet" och ersätter dem med " europeiska rättsliga myndigheter" , vilket faktiskt betyder något helt annat. Att ändra " europeisk åklagarmyndighet" , vilket jag ansåg vara dåligt, till " europeiska rättsliga myndigheter" , vilket jag ansåg vara ännu värre, och att göra det genom en rättelse, är en skymf mot kammaren och jag förväntar mig ett utslag från er beträffande det.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag har en kommentar i samma ärende. Jag tror att den ändring som diskuterats i utskottet, nämligen att ersätta public prosecutor med independent judicial authority, inte bara är en språklig ändring: det liknar mer en statskupp. Jag anser därför att rättstjänsten skulle ha motsatt sig en sådan ändring.
Tack fru Theato. Jag måste säga att för min del är det mer en fråga om koncept än översättning. Men jag skall fråga De Luca, Bourlanges och Wemheuer om deras uppfattning. Därefter skall vi fatta beslut.
Herr ordförande! Detta är ett reellt problem - som ni mycket riktigt påpekat - och inte bara en fråga om terminologi. Begreppet " europeisk åklagare" har en bestämd betydelse. Kanske är begreppet " domstolsväsende" , som föreslogs av Theato, vidare, eftersom det kan omfatta både det ena och det andra. Det kanske finns en lösning, som jag härmed dristar mig till att föreslå kammaren, nämligen att varken använda begreppet " offentlig åklagare" eller " domstolsväsende" , utan " europeiskt rättsvårdande organ" . Jag vet inte hur man skall kunna översätta detta uttryck till de övriga språken, eller om det går att överföra, men ett organ är något obestämt som befinner sig halvvägs och det skulle därför kunna lösa en lingvistisk kontrovers som annars kan blockera vårt arbete.
Herr ordförande! En debatt om sakfrågan finns förvisso men nu håller vi på med en debatt om förfarande, och det handlar om att fråga sig om den text man lagt fram för oss stämmer överens med den som röstats igenom i budgetkontrollutskottet.
Under vissa betingelser tror jag för det första inte att det är tvivelaktigt, att den text vi röstat om och som gäller är den tyska texten, och, för det andra, att denna tyska text innehöll uttrycket " oberoende myndighet" på tyska, men inte innehöll uttrycket " europeiskt offentligt ministerium" , vilket kommer från en annan källa, nämligen den Corpus Juris som föreslagits av kommissionen.
När det gäller förfarandet tror jag därför inte att det föreligger några tvetydigheter. Vi har röstat om en text som talade om en oberoende rättslig myndighet. Om man instämmer i texten skulle man, förefaller det mig, ha lämnat in ett ändringsförslag enligt de former som föreskrivs, och i det här fallet föreligger verkligen ett översättningsfel mellan den tyska versionen och de övriga språkversionerna.
Jag tror därför att vi måste rätta oss efter omröstningen, på grundval av den tyska texten, som är den som gäller.
Herr ordförande! I grupperna - naturligtvis också i vår grupp - har vi diskuterat betänkandet, nämligen på det vis som vi kände till det, utan ändringen och bildat oss en uppfattning om det. Därför kan vi enligt min åsikt bara rösta om den text som vi känner till. Jag vill be fru Theato dra tillbaka ändringen, eftersom den uppenbarligen inte bidragit till någon klarhet, utan till förvirring. Men om hon inte drar tillbaka den, kommer jag att i min grupps namn kräva att man återförvisar betänkandet till utskottet.
Herr ordförande! Jag instämmer fullständigt med det Wemheuer sade. I likhet med er anser vi att detta inte bara är en fråga om språk; det är ett annat begrepp, så om rättelsen inte kan dras tillbaka skulle vi vilja att det hänsköts till utskottet för ett klargörande.
Kära kolleger! Vi har alltså ett förslag som gäller ändringen och ett förslag om återförvisning till utskottet. Jag skall därför kanske först ta upp förslaget om ändring för omröstning, för att få veta om ändringen accepteras eller förkastas. Är ni överens med detta förfarande fru Theato?
Herr ordförande! Jag skulle först vilja veta exakt huruvida ni, om ändringen inte antas, än en gång kommer att låta rösta om återförvisning till utskottet.
Jag måste få veta hur man går till väga. Är det så? Kommer man först att rösta om ändringen? Om ändringen antas, kommer ni sedan att låta göra ytterligare en omröstning?
Fru Theato, vi skall först rösta om ändringen. Om ändringen antas skall vi sedan eventuellt rösta om återförvisning till utskottet, om ni begär det. Men för närvarande har jag en begäran från Green om att ärendet skall återförvisas till utskottet om ändringen inte antas. Stämmer det?
(Avbrott av Green.) Ursäkta, fru Green. Det är tvärtom. Jag uttryckte mig otydligt. Vi skall först rösta om ändring nr 1, för att se om den accepteras eller ej. Jag vill erinra om att denna ändring på franska ersätter uttrycket " europeiskt offentligt ministerium" med uttrycket " europeisk rättslig myndighet" . Eftersom ändringen gäller alltihop måste vi alltså först rösta om den. Därefter röstar vi eventuellt om en begäran om återförvisning till utskottet.
Herr ordförande! Jag uppskattar verkligen det ni försöker göra och håller med er om att detta är en förfarande vi inte använt förut. Vad beträffar rättelsen: om Theato är beredd att dra tillbaka den så anser jag att det är det riktiga och att vi sedan kan rösta om ursprungstexten. Om hon inte är beredd att dra den tillbaka så anser jag att vi skall återförvisa den till utskottet.
Jag tackar fru Green så hjärtligt som just tydligt har bidragit till att klara upp detta. Jag är beredd att dra tillbaka denna ändring. Det berör inte alls mig själv, det vill jag här tydligt säga. Men jag vill säga, att alla kolleger, var de nu är, nu naturligtvis skulle låta mig stå med skammen, om de på grund av tillbakadragandet av rättningen skulle rösta emot det. Det vill jag säga här helt tydligt och klart! Jag säger helt klart, att frågan om vad denna inrättning, som väl någon gång skall komma till stånd, skall heta, inte är huvudsaken för mig. För mig är huvudsaken att man ger sig i kast med den, så att vi får ett skydd för de ekonomiska intressena!
Herr ordförande! Den omröstning som ni nu vill företa, är otillbörlig. Föredraganden har sagt att originalformuleringen är tysk. Om vi nu genomför en omröstning, då röstar vi om översättarnas arbete och inte om den fråga som det här handlar om. Därför anser jag att omröstningen som ni vill göra är otillbörlig. Vi borde rösta på basis av den tyska texten.
Kära kolleger! Jag noterar att föredraganden dragit tillbaka ändring nr 1. Vi skall alltså rösta om texten utan ändring nr 1. Det är vi överens om. Var och får ta sitt ansvar. Jag kan inte föreslå något annat.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Jag vill lyckönska vår kollega Megahy till hans seriösa arbete och relevansen i rekommendationerna i betänkandet, vilka förefaller mig gå i rätt riktning. Liksom flera av mina kolleger vill jag ge mitt stöd till föredragandens ändringsförslag. Jag instämmer därför fullständigt i idén om att skilja på " förmånstagaren" av kortet och fordonet.
Vi känner till svårigheten med att genomföra åtgärder som syftar till att integrera personer med funktionshinder i ett samhälle, som i allt större utsträckning utesluter de individer som har svårast att anpassa sig till de allt hårdare kraven. Jag hoppas därför att dessa rekommendationer mycket snabbt antas av unionens medlemsstater.
Genom detta betänkande ställs ännu en gång frågan om ett medborgarnas Europa. Man måste konstatera att vi lever i en verklighet som fortfarande är avlägsen från de officiella talen och börsindikationerna som sprider siffror där individerna är frånvarande.
Jag vill än en gång här påtala angreppet mot solidaritet och rättvisa. Europeiska unionen representerar en modell för utveckling och civilisation, och jag vill erinra om det i dessa tider när välfärdsstaten faller sönder.
Jag medger att dessa uttalanden ligger en bit ifrån det ursprungliga ämnet, men jag fruktar att åtgärderna som syftar till en social avreglering särskilt berör de funktionshindrade. Jag anser att det fortfarande återstår mycket att göra på detta område, bl.a. när det gäller tillgång till sysselsättning och kampen mot all latent diskriminering, som alltför ofta drabbar funktionshindrade.
Även om min kollega Megahy gör rätt i att påpeka att rådet valt en icke bindande rekommendation för regeringarna att följa i denna fråga, så delar jag hans välkomnande av idén för ett parkeringskort för funktionshindrade omfattande hela EU.
Jag är också glad över att parlamentets specifika förslag har accepterats - till exempel vikten av att utfärda kortet till funktionshindrade som kan användas oavsett vilka fordon de tänker köra, vilket undanröjer behovet av ett byråkratisk byte av kort varje gång ett annat fordon används.
Det gläder mig också att finna att definitionen på funktionshindrade förare kommer att lämnas till medlemsstaterna, vilket kommer att leda till att denna blir så vid som landet anser vara passande. Som vanligt skall EU: s riktlinjer vara en minimistandard på vilken vi kan bygga när länderna vill gå vidare. Jag hoppas att regeringarna kommer att göra så mycket det kan för att underlätta resor för många av våra funktionshindrade medborgare, så att rörelsefriheten gäller för alla européer i framtiden.
Andrabehandlingsrekommendation: Wijsenbeek (A4-0116/98)
Det återstår att konstatera följande, och Kinnock, den ansvarige kommissionären, bekräftade det i går efter debatten om den modernare färdskrivaren:
1.Rådet har i sitt beslut bara yttrat sig om den framtida svarta lådan (1B-utrustning). Den brittiske ledamoten och samordnaren för socialisterna har två gånger måst fråga kommissionen om det under sista sammanträdet med utskottet för transport och turism. Kommissionens representant har bekräftat att enbart förslag 1B har lagts fram för rådet.2.Den nya svarta lådan har hittills inte definierats. Vet vi egentligen vad vi röstar om?3.Rådets beslut är felaktigt, eftersom kompletteringen inte har reglerats. Rådet har här handlat alltför snabbt och fel, för att få igenom en kompromiss. Tror ni verkligen att företagen, om det saknas uppgradering, inte kommer att göra allt för att få de gamla färdskrivarna, hur det än sker?! En ihoplappad skrivare bidrar säkert inte till ökad mätnoggrannhet.4.Konkurrensen görs mycket enkel för de central- och östeuropeiska staterna. Först 1995 kom man överens med dessa stater att man över huvud taget skall ställa en färdskrivare till förfogande. Om sedan hela den infrastruktur som behövs för den nya apparaten saknas i företagen och hos kontrollmyndigheterna i de europeiska staterna, då kan man väl i enlighet med alla matematiska principer inte heller anta att våra konkurrenter kommer att anstränga sig.5.Kontrollen och insamlandet av data från företagen har inte reglerats. Så kan väl inte någon på allvar ha önskat sig det.Mitt facit efter fyra års arbete med denna förordning som föredragande från Europeiska folkpartiets grupp i utskottet för transport och turism är att medlemsstaterna vill behålla det hittillsvarande manipulerbara systemet med färdskrivare tills vidare; orsakerna till detta är beklagliga, men uppenbara.
Kommissionen har gjort en helomvändning och spelat rådet i händerna. Majoriteten av parlamentet likaså. Allt detta bidrar inte till Europaparlamentets trovärdighet.
Det är positivt att vi med dagens parlamentsbeslut har satt i gång en teknisk utveckling; det förblir negativt att den tyvärr kommer att träda i funktion först i en alltför avlägsen framtid, och inte i dag. Under tiden, ungefär 10 år, åker vi genom en gråzon. Det kommer att få följder!
Det kan knappast vara rimligt att EU skall reglera vägtransporter så i detalj som nu sker med föreskrifter om konstruktion, installation, användning och provning av färdskrivare. Systemen måste också godkännas av kommissionen. Rådet går här ännu längre och föreskriver obligatorisk installation av helt digitala färdskrivare i alla nya fordon från 1 juli år 2000.
Förslagen påverkar särskilt de små åkarna och de företag som inte alltid har möjlighet att införa ny utrustning utan stora kostnader. Frågor av denna typ skall hanteras på nationell nivå. Detaljregleringen på EU-nivå måste upphöra.
Alla länder i Europa gör i dag en avsevärd insats för att ge funktionshindrade möjlighet att röra sig fritt. Ett viktigt led i den här politiken är de funktionshindrades tillgång till reserverade parkeringsplatser med särskilt hänsynsfull placering. Tillstånd för att parkera på sådana platser ges genom ett särskilt identitetskort som myndigheterna ställer ut. Lyckligtvis erkänns dessa nationella handikappkort i de flesta fall även när kortinnnehavaren reser i de övriga länderna. Men det kommer ändå att vara mer praktiskt och säkert för de funktionshindrade, när det ges ut ett gemensamt EU-kort, och därför är den föreslagna förordningen ett positivt initiativ.
Parlamentet antog vid sin första behandling ett antal förslag, som har till syfte att göra de funktionshindrades villkor, och det gläder mig att se att rådet har låtit dessa förslag ingå i sin gemensamma ståndpunkt. Mot bakgrund av dessa goda resultat ger jag resolutionen mitt fulla stöd.
I början fanns rådets förordning 548/69 om harmonisering av vissa bestämmelser på det sociala området och beträffande vägtransporter. Denna förordning följdes av en annan, nämligen 1463/70, som innebar att kontrollutrustning skulle införas för vägtransporter. Liksom i många andra fall hade innovationen i början positiva effekter på arbets- och konkurrensvillkoren, men tyvärr inte för så lång tid.
Det krävdes en ny förordning. 1985 fastställde rådets direktiv 3820/85 kör- och vilotider för yrkeschaufförer, vilket garanterade bättre kontroll av gemenskapens bestämmelser beträffande kontrollutrustning.
Efter flera år av praktisk erfarenhet visade det sig att förordning 3821/85 inte gav tillräckligt skydd mot manipulationer, och att det var mycket svårt att utföra kontroller.
Följaktligen föreslog kommissionen 1994 system 1 som bibehöll den aktuella färdskrivaren, kompletterad med en elektronisk " svart låda" , vilket gjorde det möjligt att föra över den information som behövdes till förarens smarta kort. Denna lösning förespråkades med vissa förbehåll av Europaparlamentet. 1995 önskade parlamentet ett system med bättre prestanda, som var mer tillförlitligt och inte lika lätt att manipulera.
Det är därför förvånande att se vår föredragande backa, eftersom system 1A, som han föreslår, är ett föråldrat system. Han går inte lika långt som Europaparlamentets beslut 1995 och varken kommissionen eller rådet vill längre veta av det.
Det gemensamma förslaget går förvisso längre än det som förespråkas av föredraganden. Det tillämpar bokstavligen Europaparlamentets begäran, som syftar till att införa en ny generation helt digital kontrollutrustning med integrerat minne.
Sedan mer än två år visar teknikens framsteg och industriledarnas diskussioner tydligt att denna väg (alltså parlamentets) var den rätta och att det följaktligen inte längre var berättigat att bibehålla den lösning som bestod i en mellanliggande utveckling mellan färdskrivare 1A och den helt digitala kontrollutrustningen (texten i slutsatserna av den gemensamma ståndpunkten).
Jag anser därför att det beslut vi fattat är det riktiga.
Vi måste nu finna lösningar på de problem som sannolikt kommer att uppstå. Vi måste därför se till att den nya förordningen överensstämmer med AETR, som undertecknats mellan Europeiska unionens medlemsstater och övriga europeiska länder och som syftar till att harmonisera körtider och kontrollinstrument, för att undvika snedvridning av konkurrensen mellan transportörerna i Europeiska unionens medlemsstater och dem i tredje land. En sådan ändring borde äga rum inom samma tidsfrister som de som fastställts genom den nya förordningen. När det gäller att anpassa fordonen måste vi finna rimliga tidsfrister som tillfredsställer berörda parter.
Om de fordon som tas i trafik två år efter att förordningen trätt i kraft skall vara utrustade med färdskrivare 1B, måste samma sak gälla för fordon som sätts i trafik fr.o.m. den 1 januari 1996, när den kontrollutrustning de är utrustade med kommer att ersättas. Sju år efter att förordningen trätt i kraft skall alla berörda fordon vara försedda med utrustning 1B.
Enligt min mening finns inget som hindrar att man på ett detaljerat sätt fastställer de tekniska kraven genom ett senare beslut i en teknisk kommitté. Det förefaller mig emellertid vara en god idé att ett definitivt och fullständigt avtal sluts inom denna kommitté, innan den nya förordningen träder i kraft. Men alla dessa tekniska förbättringar är utan värde om kontrollerna som tillämpas på vägtransporterna inte utförs enligt reglerna och på samma sätt i alla medlemsländer.
Avslutningsvis vill jag säga att det krävs ett instrument för att konstatera brotten och för att förstärka respekten för gällande regler. Jag tror att system 1B uppfyller dessa villkor. När det gäller medlemsstaterna måste de i framtiden se till att de inte uppträder olika p.g.a. att de tolkar gällande regler annorlunda.
Investeringar i system 1B kommer att accepteras och kontrollerna kommer att ge önskad effekt, under förutsättning att kommissionen också behandlar dessa problem så snart som möjligt.
Betänkande: Väyrynen (A4-008/98)
Herr ordförande! Jag vill verkligen avge en muntlig röstförklaring med anledning av att liberala gruppen avstod från slutomröstningen. Detta berodde på att slutresultatet i omröstningen om artikel 4, dvs. de nationella flygplatsnäten, enligt vår ståndpunkt blev omöjligt.
Här röstades separat om utskottets förslag nr 10 som handlade om ingressen i stycke 2. Där beslutade parlamentet att med röstsiffrorna 251-243 anta utskottets förslag. Detta begränsar avgiftsutjämningen inom de nationella flygplatsnäten att gälla enbart inrikesflyget. Som kommissionären Neil Kinnock i går här i parlamentet konstaterade är detta helt emot direktivets centrala princip, icke-diskrimineringsprincipen. Avgifterna måste vara samma för inrikesflyget och för EU: s interna flyg. Eftersom denna nyckelpunkt i betänkandet fick en felaktig formulering var liberala gruppen tvungen att avstå från slutomröstningen.
Dessutom vill jag tala om att vi var emot de Grönas ändringsförslag 25 på grund av att miljösynpunkterna redan i vårt eget ändringsförslag 26, och socialisternas ändringsförslag 20 hade beaktats i tillräcklig omfattning.
Vi ställer oss positiva till den grundläggande idén bakom det föreslagna direktivet, nämligen att insyn och samråd skulle leda till att skillnaderna i avgiftssystemen blir så låga som möjligt. Europeiska flygbolag kan dra nytta av ett tydliggörande av flygplatsavgifterna. Då vi emellertid anser att de föreslagna skrivningarna inte kan uttydas så att konsekvenserna kan bedömas fullt ut, lägger vi ned våra röster.
Herr ordförande! I takt med att vi går vidare med den gemensamma marknaden så måste Europeiska unionen undersöka varje industrisektor för att garantera att det inte finns några icke avgiftsbaserade hinder mot handeln i denna sektor. Detta är exakt vad rådets direktiv om flygplatsavgifter har till syfte att göra.
Inom ramen för den gemensamma marknaden är det orimligt att flygplatsavgifter tas ut på ett oklart sätt. På samma sätt som konsumenterna vill veta vad det är de köper innan de betalar, så skall flyglinjerna (som faktiskt är konsumenter av flygplatstjänster) åtnjuta samma grad av öppenhet. Flygplatserna måste tala om vad avgifterna används till. De skall också reflektera graden av användning. Flyglinjerna skall inte behöva betala samma belopp för ett litet passagerarplan som för en jumbojet på någon given flygplats.
Jag håller med föredraganden om att det inte finns något behov av harmonisera flygplatsavgifterna i hela EU, då olika flygplatser har olika behov och de flyglinjer som använder en viss flygplats skall bära de kostnader för flygplatsens tjänster.
Det är av dessa skäl som jag stöder betänkandet.
Jag anser att en gemenskapslagstiftning om flygplatsavgifter är onödig. Det är stora skillnader mellan situationerna i medlemsländerna, vilket gör det enklare och rättvisare om dessa frågor styrs av nationell lagstiftning. Dessutom verkar liberalisering och EU-harmonisering vara viktigare mål än att tillgodose allmännyttan.
Av dessa anledningar lägger jag ned min röst i slutomröstningen om Väyrynenbetänkandet.
Detta betänkande har stor effekt på mindre flygplatser och skulle kunna inskränka deras intäkter drastiskt.
Luxemburg, som driver en enda kommersiell flygplats, strävar efter att iaktta en förnuftig kompromiss mellan flygplatsavgifterna och flygbolagens intressen, men är beroende av dessa avgifter.
Luxemburgs socialister stöder därför Brian Simpsons (PSE) ändringsförslag, som går ut på att tillämpa artikel 4, 5, 6 och 7 i direktivet enbart på flygplatser som har årliga trafikintäkter om minst 2 miljoner passagerarrörelser eller 50 000 ton frakt. Kommissionens text förutsåg endast 250 000 passagerarrörelser och 25 000 ton frakt.
Medan Luxemburg uppvisar mycket högre fraktintäkter än den i direktivet föreskrivna gränsen, ligger det för den första siffran på 1, 2 miljoner passagerarrörelser och skulle alltså vid en dylik ändring inte drabbas av direktivet. Detta medger oss att även i fortsättningen garantera en prisvärd skötsel av flygplatsens affärer.
Vi beklagar därför utomordentligt att nämnda förslag inte gick igenom. Jag har därför avstått från att rösta vid den slutliga omröstningen.
Jag vill gärna ge mitt stöd till betänkandet av kollega Väyrynen.
Det som främst intresserar mig är att specifika identifierbara yttre kostnader inom området miljö som orsakas av flygtrafiken kan tas med i beräkningen. Jag anser att det kan vara berättigat att höja flygplatsavgifterna för till exempel bullriga flygplan eller nattflyg eller flygplan som sprider en onormal kerosinlukt.
Dessa extra avgifter är inte bara en bestraffningsåtgärd eller en åtgärd för att motarbeta dem som orsakar dessa olägenheter. Kommissionen påpekar också mycket riktigt att differentieringen inte heller får ha till syfte att skapa extrainkomster för flygplatserna. De måste alltså tjäna som ersättning för de miljöskador som orsakats. Extrainkomsterna måste placeras i en fond som används för miljöinvesteringar på själva flygplatsen eller för delfinansiering av investeringar som de kringboende måste göra till följd av olägenheterna. Flygplatsen i Schipol tillämpar såvitt jag vet redan det senare mycket noggrant.
Om de extra miljöavgifterna inte används för att täcka de miljöskador eller olägenheter som verkligen vållats så riskerar man att vissa flygplatser kommer att dra till sig besvärande flygningar för att kunna erhålla extra inkomster.
Med hänsyn till dessa skäl stöder jag särskilt artikel 5 och ändringsförslagen 11, 25 och 26.
Förslaget till direktiv som diskuteras utgör den sista av de åtgärder som förutses i det tredje avregleringspaketet för lufttransporter. Kommissionen föreslår utfärdande av enhetliga regler för åläggande av skatter på flygplatser som skulle grunda sig på, som man säger, principerna för att kringgå skillnader i samband med kostnaden och insynen. Förslaget utgår från snäva, rationella finansiella kriterier som ser flygplatserna som enkla handelsföretag och som ignorerar deras viktiga roll som stödmöjlighet för ekonomisk utveckling och sammanhållning, utövande av en social politik, förverkligande av målsättningar för miljöskyddet och säkerheten för flyget, passagerarna och arbetstagarna inom branschen.
Målet är naturligtvis inte en förbättring av tillhandahållna tjänster och infrastrukturer på flygplatserna och en förstärkning av säkerheten utan en minskning av kostnaden för flygbolagen som använder sig av flygplatserna och en ny belöning i kampen om fördelningen av de avreglerade marknaderna. Flygplatsopertörens eller bolagens anställda blir naturligtvis inte i något fall vinnare, då man för dessa endast kan förutspå omvälvningar beträffande kollektivavtalen under utpressningshot om stängningar - som i fallet med Olympic Airways - med syfte att återigen minska företagens kostnader. Inte heller passagerarna blir några vinnare, vilket rent teoretiskt skulle kunna vara möjligt, eftersom erfarenheten visar oss att under förhållanden av oligopolistisk konkurrens och fördelningen av marknaderna, leder minskningarna av kostnaderna enligt reglerna bara till en ökning av vinsterna.
Tvärtom skulle detta direktiv skapa problem för operatörerna på flygplatserna, eftersom minskningen av inkomsterna skulle undergräva möjligheterna till utveckling och modernisering av infrastrukturerna på bekostnad av flyg- och passagerarsäkerheten. Minskningen av inkomsterna och samtidigt förbudet för statliga stöd som kombineras med den kvävande ramen som utformas av budgetdisciplinen och nedskärningarna av resurser för regionalpolitiken, kommer direkt att beröra de allra minsta flygplatserna och följaktligen de mest avlägsna och svårtillgängliga regionerna som verkligen är i behov av stöd.
Med utgångspunkt i detta måste vi betona att vi inte samtycker till kommissionens förslag som syftar till att sammanbinda skattetyngden med kostnaden för de tillhandahållna tjänsterna och infrastrukturerna. Genom skatterna täcks utgifterna, inte bara för de centrala och vältrafikerade flygplatserna men även för de regionala, små och isolerade flygplatserna som inte är i stånd, på grund av en begränsad trafik, att klara sina driftsutgifter som till största del inte går att tänja på eller att klara de investeringar som behövs för en modernisering.
Det är ytterst angeläget att poängtera i samband med behandlingen av detta betänkande att man måste se nätet av nationella flygplatser som ett system. Det måste vara tillåtet att flygplatser som ger vinst subventionerar flygplatser i systemet som går med förlust, ty vinstgivande flygplatser skulle inte vara vinstgivande om flygplatser som drivs med förlust lades ned.
Betänkande: Aparicio Sánchez (A4-0071/98)
Med den kommande Ekonomiska och monetära unionen, såväl som fullbordandet av den gemensamma marknaden, kommer många hinder mot turism inom unionen att avlägsnas. Frågan kvarstår: Kommer vi verkligen få en gemensam marknad inom turismen också?
För närvarande tycks EU: s brist på sammanhängande idéer beträffande turismen tyda på att svaret på frågan är ett rungande " nej" . Det är av det skälet som jag stöder Aparicio Sánchez betänkande till fullo.
Det är på tiden att kommissionen börjar tänka på effekterna för unionens turister när den utarbetar lagförslag. På samma sätt som vi börjat undersöka konsumenternas rättigheter i deras hemländer, så måste vi också fästa större vikt vid konsumenternas rättigheter när de är på semester. Det är dessa konsumenter som är mest sårbara, ofta i en kultur som de inte är bekanta med, kanske på en snabbresa i flera städer utan kunskaper om den lokala lagstiftningen.
Jag välkomnar föredragandens maning till kommissionen att öka öppenheten i flygnäringen. I takt med att vi rör oss mot en liberalisering av unionens luftrum måste vi beakta hur denna liberalisering (och flygnäringens vana med selektiv prisdiskriminering) påverkar unionens turister. Bruket att dela koder borde också göras öppnare så att resenärerna vet vilket företag som verkligen tar ut honom på resan, inte bara vilket företag som säljer biljetten till honom.
Jag anser också att det är av särskild betydelse att Aparicio Sánchez kräver en harmonisering av reglerna i hotell- och gruppresesektorn. För att verkligen kunna ha en gemensam marknad, så måste turisterna skyddas av liknande lagar i varje medlemsstat.
Kommissionen måste, vilket detta betänkade påpekar, samordna sina idéer vis-à-vis turismsektorn, då de områden som påverkar turisterna är spridda på generaldirektoraten inom kommissionen. Genom att uppmuntra de olika politiska områdena att samverka kan EU försäkra sig om att skydda turisterna och sörja för att näringen växer.
Förbättringen av konsumentens säkerhet och rättigheter är alltid en viktig strävan, även om jag dock anser att det är turistsektorns nuvarande belastning på miljön som är det mest akuta problemet att lösa.
Skyddet av konsumentens säkerhet och rättigheter samt förbättringen av handelsreglerna i turistsektorn sköts bäst på nationell nivå, både i effektivitets- och demokratihänseende. Därför har jag lagt ned min röst i slutomröstningen om Aparicio Sánchez-betänkandet.
Herr ordförande! Jag stöder detta betänkande med glädje i dag, eftersom jag delar dess engagemang för att garantera ordentlig kompensation för de resenärer som drabbas när flyglinjer eller hotell dubbelbokar. Alldeles för många människors surt förvärvade semestrar har förstörts av sådant agerande, vare sig det beror på misstag från de berörda företagen eller ett medvetet taktiskt handlande.
Betänkandet gör också rätt i att påpeka att flygsäkerheten behöver mer uppmärksamhet då antalet flygturer och passagerare som korsar vårt luftrum ökar för varje år.
Jag hoppas att kommissionen och rådet kommer att handla utifrån föredragandens idéer och se till att konsumenternas förtroende i den i vår ekonomi så livsviktiga turismsektorn förstärks som ett resultat.
Jag anser att detta ärende bör ligga utanför detta parlaments arbetsområde. Det föreslås i betänkandets punkt 11 att kommissionen skall förelägga parlamentet och rådet resultatet av en undersökning om överbokning på hotell och annan inkvartering m.m. Likaså föreslås det i punkt 30 att kommissionen tillsammans med detta parlament och näringens organisationer årligen skall anordna temadagar om kvaliteten på utbudet av turisttjänster.
Visst har turistnäringen en stor betydelse för sysselsättningen på många håll i EU, men det blir lätt absurt när ovan nämnda förslag presenteras i detta parlament. Jag anser att det ligger utanför vårt kompetensområde att syssla med dessa frågor.
Betänkande: Elles (A4-0097/98)
Elles betänkande om genomförandet av Europeiska unionens budget för budgetåret 1996 visar att kommissionens attityd till slut t.o.m. irriterar dem som från början var mest välvilligt inställda till den; bedrägeriet som avslöjas år från år upprepas hela tiden, institutionerna tenderar att skydda de ansvariga tjänstemännen, eller låter åtminstone förstå det, genom att upprätthålla dunklet kring de interna undersökningarna och de handlingskraftiga reformerna är obefintliga. För tredje gången i rad har revisionsrätten vägrat att bevilja sitt " försäkringsintyg" om gemenskapens budget, och Europaparlamentet å sin sida har nyss vägrat att bevilja ansvarsfrihet.
Läsningen av betänkandet från revisionsrätten är graverande. Men den visar på ett ökande bedrägeri eller passivitet, utan att riktigt förklara varifrån denna förlamning kommer. Gruppen Nationernas Europa går för sin del längre i analysen genom att ifrågasätta själva strukturen inom ett antal europeiska institutioner och politiska områden.
Elles betänkande grämer sig t.ex. över att behöva konstatera att mer än ett år efter slutsatserna från Europaparlamentets undersökningskommitté om gemenskapens transiteringssystem, har datoriseringen av detta förfarande, vilket lades fram som ett bra sätt för att göra systemet tillförlitligt och operativt, ännu inte inletts. Och ännu värre, i mars 1998 har kommissionen ännu inte lyckats fastställa en detaljerad specifikation över det system som skulle behöva inrättas för att upptäcka bedrägerierna. Är det en tillfällighet? Skall man, såsom i Elles betänkande, enbart anklaga kommissionens passivitet? I verkligheten misstänker vi att problemet är betydligt allvarligare: efter att de dokument som skall åtfölja varorna avskaffats, liksom de inre gränskontrollerna, har inte förfarandet med gemenskapens transiteringssystem helt enkelt blivit omöjligt att hantera?
Kan inte samma fråga ställas när det gäller förfarandena avseende gemenskapsinitiativ till förmån för små och medelstora företag, vilka medför en sådan splittring av krediterna att kommissionen t.o.m. förefaller oförmögen att ange om målsättningarna har uppnåtts eller ej?
Vi kan räkna upp fler exempel. De upprepade bedrägerierna inte bara ifrågasätter släpphäntheten inom förvaltningen utan också den omöjliga politik man från början beslutat om, med ett ideologiskt syfte att utveckla en europeisk superstat, mycket mer än med målet att uppnå effektivitet. Genom att sedan lång tid placera kommissionen på en piedestal som en obestridlig vakt för det europeiska intresset, har man knappast förenklat kontrollen, och vi ser i dag konsekvenserna av detta.
För att verkligen kunna bekämpa bedrägeriet måste kommissionen stiga ned från sin piedestal och placeras under kontroll. Det är självklart att vägran att bevilja ansvarsfrihet för budgeten för 1996 skall medföra konsekvenser. Om Europaparlamentet var logiskt skulle det rösta för en misstroendeförklaring.
Betänkande: Kellett-Bowman (A4-0092/98)
Jag röstar för Kellett-Bowmans betänkande (Cedefop) med en allvarlig reservation.
Jag röstar för föreliggande förslag till beslut med reservation för punkt 4 som jag anser stå utanför ramen för betänkandet i fråga.
För övrigt refererar den konkreta frågan (inköpet av den nya Cedefop-byggnaden i Thessaloniki) lustigt nog detaljerat även till föredragandens inledande betänkande (som såvitt man vet inte ens ställdes inför omröstning, utan utgörs av föredragandens personliga åsikter). Denna hänvisning är ytlig, lösryckt, oklar, ogrundad och således missvisande på ett sätt som eventuellt till slut skapar felaktiga intryck.
I dag befinner sig Cedefop i Thessaloniki, efter de objektiva svårigheter - och inte bara objektiva - som det stod inför vid förflyttningen från Berlin, på uppåtgående och står för en stor andel av EU: s behov av kreativt arbete.
Bygget framskrider enligt planerna och det förutses vara färdigställt före den officiella tidsfristen (maj 1999).
Utskottet för socialfrågor och sysselsättning, såsom ansvarigt utskott " på detta område" för Cedefops politik, följer ansvarsfullt hela frågan - liksom vårt utskott konstaterade med yttrandet som bifogas Kellett-Bomans betänkande.
(Detta förtydligande kommer från alla parlamentsledamöter i PASOK ESK/GR) . Betänkande: Theato (A4-0082/98)
De danska socialdemokraterna avstår från att rösta vid omröstningen om betänkandet av Theato. Vi anser att detta betänkande försöker föregripa utvecklingen, eftersom den i stor utsträckning handlar om en situation som endast kommer att uppstå om inte alla medlemsstater ratificerar konventionen om skydd av unionens ekonomiska intressen.
Även om en sådan situation skulle uppstå, är det inte självklart att det kommer att bli nödvändigt med straffrättslig harmonisering för att skydda unionens ekonomiska intressen. Härtill kommer att Danmark kommer att stå utanför ett sådant initiativ, till följd av vårt undantag vad gäller deltagande i EU: s rättsliga samarbete.
Jag stöder inte förslaget i betänkandet om inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet. Däremot anser jag givetvis att det är bra att man på nationell nivå noggrant utreder samt fäller dem som begår bedrägerier med EU: s bidrag.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl 15.00.)
Finansiellt stöd till små och medelstora företag
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0114/98) av Pronk för utskottet för socialfrågor och sysselsättning om förslag till rådets beslut (KOM(98)0026 - C4-0138/98-98/0024(CNS)) om åtgärder för finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag.
Herr ordförande! Vi har här att göra med ett mycket viktigt förslag som tillkommit tack vare Europaparlamentet, både genom betänkandet av van Velzen och genom förslaget från budgetföredragande Tillich. Toppmötet i Luxemburg har antagit dessa förslag. De små och medelstora företagen fungerar som en motor för sysselsättningen. I Europeiska unionen går 6, 5 procent av alla investeringar till nystartade företag. I Förenta staterna hamnar 37 procent av alla investeringar i nystartade företag. Det är kanske därför som det i Förenta staterna går bättre med skapandet av arbetstillfällen. Förslaget består av tre initiativ som kompletterar varandra. Det här programmet fyller ut en del av Tillichpaketet, 420 av totalt 450 miljoner ecu. Den första delen, det är 40 procent av 420 miljoner ecu, avsätts till programmet ETF-start för nya företagare och som ger ut riskkapital till små och medelstora företag. Jag vill här understryka att namnet måste ändras. Jag föreslår att ändra det till eurostart.
För det första så behöver namnet ändras för att undvika sammanblandning med andra europeiska program. För det andra så genomförs ETF-programmet av Europeiska investeringsbanken medan eurostartprogrammet skall skötas av Europeiska investeringsfonden. Kommissionen måste göra något åt marknadsföringen av detta initiativ. Den marknadsföringen främjas inte av att EIB ständigt måste blandas in. Dessutom är det ett mycket intetsägande namn. Eurostartinitiativet har till syfte att förbättra tillgången till kapital för högvärdiga teknologiska små och medelstora företag som inleder sin verksamhet eller som vidareutvecklar sig. Dessa företag har en hög tillväxtpotential och svårt att få tillgång till kapital på grund av de stora riskerna. Det är bara i fyra medlemsstater som det i praktiken förekommer sådana initiativ och där fungerar det bra. Det finns dock intresse i flera andra medlemsstater att bygga upp något som kan investera i högvärdiga tekniska små och medelstora företag och som även kan ge vägledning. Med detta program kan alltså den potential som finns i en del medlemsstater byggas ut till att täcka hela Europeiska unionen.
Det andra programmet är joint European venture. Tjugo procent av de 420 miljonerna ecu har avsatts till det programmet. Målet är att främja etablerandet av transnationella samriskbolag mellan små och medelstora företag i Europeiska unionen. Det finns redan erfarenhet av samarbete mellan gränsöverskridande små och medelstora företag i Central- och Östeuropa och i den tredje världen. Dessa exempel ger hopp om och tilltro till att joint European ventures skall fungera. Vi måste dock inse detta inte är några revolving funds som kommer att återbetala sig efter några år. Detta i motsats till de två andra initiativen.
Det tredje programmet är SMF-garantin. Till detta program har 40 procent av de 420 miljonerna ecu avsatts. Denna garanti gör det möjligt för nyupprättade små och medelstora företag att få tag i kapital. Något som jag vill understryka i betänkandet är utvärderingen av de tre initiativen. Europaparlamentet vill inte lägga till några extra förhandsvillkor utöver de som kommissionen själv föreslagit. Annars kan det dröja flera år innan programmet träder i kraft. Det behövs dock en bra utvärdering i efterhand. Precis som en delutvärdering om det måste fattas politiska beslut när ett program slutförts. Programmets längd är också viktig. Det var överenskommet att programmet skulle vara i tre år. Det utlovades också vid toppmötet i Luxemburg. Men tre år är inte mindre än tre år, precis som tre procent varken är mer eller mindre än tre procent. Om programmet alltså inleds den 1 maj så kan det avslutas först den 1 maj år 2001 och inte den 1 januari 2001. Annars blir en utvärdering utomordentligt svårt. Jag uppmanar därför rådet att ändra åsikt på den punkten och låta programmet löpa tre hela år. Särskilt eftersom eurostartprogrammet och SMF-garantin är revolving funds som kan avslutas helt först efter 16 år. Om det går bra så har dessa två program inte kostat EU någonting efter 16 år och det är väl ett fantastiskt sätt att främja sysselsättningen och samtidigt föra en sparsam budgetpolitik. En stor fördel med initiativet med garantisystem är att de medlemsstater som ännu inte har några sådana måste inrätta ett sådant garantisystem medan andra på ett bättre sätt kan behandla de ansökningar som föregår garantierna eftersom dessa program ofta är övertecknade. Det är också påfallande att det handlar om både nationella, regionala och lokala system. I det ena landet, som i mitt land, är det nationella systemet bättre utvecklat. I det andra är det i stället de regionala systemen som är bättre utvecklade. Det är bra att kunna lära av varandra på den här punkten. Jag vill också tillägga att jag ingivit några nya ändringsförslag efter samtalen med kommissionen. Det är ändringsförslagen 18, 19, 20 och 21. Ändringsförslagen 18 och 20 är formella ändringar. I ändringsförslag 19 har ett fel smugit sig in, ordet måste på engelska vara assessment och inte utvärdering. De andra språken måste anpassas efteråt. Ändringsförslag 21 är ett antagande av en del av ett ändringsförslag från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som hade hamnat mellan två bord.
Slutligen, herr ordförande, vill jag tacka ledamöterna i utskottet för socialfrågor och sysselsättning samt utskottets sekretariat för det mycket goda samarbetet i detta svåra ärende och naturligtvis övriga ledamöter i Europaparlamentet och framför allt de två utskott som vi var tvungna att samarbeta med: budgetutskottet och utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Vi har också haft ett gott samarbete med rådet och kommissionen. Jag har sällan varit med om ett sådant intensivt samarbete mellan institutionerna som i detta ärende men det handlar ju också om ett mycket högtidligt löfte från Europeiska rådet som vi nu måste verkställa.
Herr ordförande! I själva verket var det betänkande, som skall behandlas i dag, med sitt förslag till rättslig grund, en av tyngdpunkterna i budgetdiskussionerna för 1998, där jag var föredragande. Detta förslag till rättslig grund skall ge en impuls till ökad sysselsättning i Europa.
Vi kom fram till en överenskommelse med Luxemburgs ordförandeskap under budgetdiskussionerna, som Europaparlamentet och rådet under den andra behandlingen slutligen höll sig till. Nu har vi från kommissionen fått ett förslag till rättslig grund. Jag måste ge kommissionen en komplimang för att den i huvudsak håller sig till resultatet från de dåvarande diskussionerna. Man har tagit hänsyn till det i sitt förslag till rättslig grund.
Det är och förblir vårt mål att anta ett program som bidrar till att snabbt och okomplicerat skapa nya, ytterligare arbetsplatser inom innovativa företag och inte sysselsättning i kommissionens och medlemsstaternas förvaltningar. Budgetutskottets framställningar om förslag till rättslig grundval var också formulerade på det viset.
Men nu över till innehållet i betänkandet och ändringsförslagen som vi har framför oss. Först skulle jag vilja lyckönska föredraganden, herr Pronk, till hans bemödanden att för detta förslag, även på önskan av kommissionen, tillämpa ett snabbare förfarande, och därför kan vi överlägga om det redan i dag. När det gäller det första ändringsförslaget från utskottet för sysselsättning och socialfrågor skulle jag åtminstone vilja säga, att detta faktiskt inte är riktigt. Vi har under loppet av budgetförfarandet 1998 och i beslutet inte fastlagt att detta program skall omfatta 450 miljoner ecu för tre år. Det kunde vi inte göra, eftersom vi beslutar om en budget för ett år. Korrekt måste det heta att vi har fattat ett beslut om 150 miljoner ecu för år 1998. Under samrådet mellan råd och Europaparlament slogs det fast att vi vill ge ut detta program för tre år, omfattande totalt 450 miljoner ecu. Men det betyder inte - och det är kommissionens och rådets ståndpunkt -, att vi behöver en rättslig grund för resterande 420 miljoner ecu.
När det gäller ändringsförslag nr 3 måste jag slå fast att det faktiskt är riktigt att man här säkerligen också bör ta hänsyn till andra små och medelstora företag, som är verksamma inom näringslivet på det sociala och på andra områden av hälsovårdsväsendet. Men i samma ändringsförslag handlar det om att stimulera till skapande av arbetsplatser, och det gäller alla företag och gäller då automatiskt även dem inom socialväsendet.
Harrisons ändringsförslag nr 7 från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik anser jag vara mycket betänkligt - därför har man kanske också valt formuleringen " vid behov" . Jag vet, och det har föredraganden också sagt, att det finns en dålig kultur med venture capital funds i Europa, och vi ville med detta program väcka medvetandet om det. Därför borde vi först arbeta med dem som redan finns, och inte försvåra proceduren genom anbudsförfaranden, utan vi borde först ta dem som är framgångsrika. Det skulle också motsvara synsättet i dokumentet.
Därför tror jag att vi borde bemöda oss om att även ställa det som vi betecknar som riskkapital till företagens förfogande, sådant kapital som är riskvilligt, och vi borde inte förhindra det genom administrativa hämskor.
Herr ordförande! Utskottet ger sitt starka stöd kommissionens förslag för att hjälpa småföretag genom att skapa mer tillgänglig kapital för innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag. Vi välkomnar deltagandet från Europas största bank - vår bank, Europeiska investeringsbanken - och anlitandet av Europeiska investeringsfonden.
Jag vet att det ansvariga utskottet, utskottet för sysselsättning och socialfrågor, fortsätter att känna en viss oro över mängden medel som anslås till dessa tre program och valet av tidpunkt för deras genomförande. Jag delar denna oro och hoppas att hela summan på 450 miljoner ecu kan användas hellre förr än senare. Dessa snabbrörliga små och medelstora företag är ju när allt kommer omkring företagandets racerbåtar på den Europeiska ekonomins Genèvesjö.
Tillbaka på lugnare vatten har dock utskottet vädrat sin oro över flera saker. För det första skall stödet ges till företag som ger hopp om att kunna skapa hållbara arbetstillfällen, och nya arbeten till på köpet. Europeiska fonden får inte användas som en substitut för normala affärsinvesteringar. För det andra måste medlen riktas mot småföretagen. De är de små ekollon från vilka några av de största ekarna i sysselsättningens skog har vuxit upp. Vidare skall förmedlande institutionerna väljas ut på en öppet och ärligt sätt, där konkurrerande anbud skall användas om möjligt. Utskottets sista punkt koncentrerar sig på Europeiska investeringsbankens synlighet. Trots dess klassning med tredubbelt " A" så är dess rykte lika med tredubbla nollor bland de små och medelstora företagen i EU. Företagen fortsätter att skriva till mig och frågar var de kan få tag på medel från EIB. " Jag har letat på huvudgatan därhemma, men det vete katten om jag kan hitta EIB" , säger mina brevskrivare. Det är på tiden att EIB kommer in från kylan och talar om för Europa hur den skall kunna hjälpa till.
Herr ordförande! Pronk har i sitt inledande anförande redan påmint om att det varit ett ganska intensivt samarbete mellan de tre organen. Det kommer sig naturligtvis i hög grad av det faktum att Europaparlamentet till en stor del finansierat detta projekt med sin egen budget. Därför var det också nödvändigt för de andra att samarbeta med oss. Europaparlamentet gjorde det för att skapa en möjlighet att åtminstone ett konkret projekt skulle kunna läggas fram vid toppmötet om sysselsättning i Luxemburg. Jag är fortfarande mycket nöjd över att vi, med stora svårigheter förresten, lyckades med det till slut.
Målet med hela projektet är självfallet att skapa sysselsättning. Jag går med på att de små och medelstora företagen kan ha en mycket viktig funktion att fylla i det sammanhanget. Jag vill dock påpeka att det också är tal om en sorts hype . Alla tror att allt är ordnat bara man bildat ett litet företag men om du ser efter ett år senare så måste du tyvärr konstatera att det försvunnit en hel del. Därför vill jag betona att vi i våra ändringsförslag vill att det även görs något konkret med avseende på utbildning och vägledning för dessa personer. De förtjänar nämligen, om det nu sker inom ramen för företagarskapet så som det formulerades vid toppmötet om sysselsättningen eller inom detta projekt, en mycket bra vägledning som skall se till att sysselsättningen också blir varaktig.
En annan aspekt som jag vill ta upp är ändringsförslag nr 11. Där sägs det att det i den slutliga bedömningen skall tas särskild hänsyn till kvaliteten på de arbetstillfällen som skapats, till exempel med avseende på socialt skydd, fackliga rättigheter, osv. och vilken typ av nya arbetstillfällen som skapats. Är det atypiska jobb, är det hel- eller deltidsjobb, ja eller nej. Om det tas med i bedömningen innebär det naturligtvis att det måste spela in redan vid målsättningen, vid godkännandet av projekt. Jag hoppas därför också att kommissionen tar hänsyn till det redan från början. Att utan vidare överlåta ansvaret till medlemsstaterna är en mycket farlig strategi eftersom det i en del av medlemsstaterna just nu är populärare med hamburgerjobb än en jämvikt mellan flexibilitet och säkerhet.
Slutligen vill jag påpeka att något som för oss varit mycket viktigt i detta projekt är förhållandet till, kopplingen till, det som vi kallar för det tredje systemet. Det är den så kallade sociala ekonomin som kan förekomma med avseende på hälsovård eller kultur men där man enligt min åsikt kan hitta en jättelik mängd arbetstillfällen. Jag tycker fortfarande att den delen egentligen underskattas, även från kommissionens sida, och jag förespråkar därför en sammankoppling av dessa projekt med det förslag vi talar om och som jag hoppas att vi i morgon kommer att godkänna, om kommissionen antagit tillräckligt många av våra ändringsförslag.
Herr ordförande! Kollega Pronk har i sitt betänkande om förslaget till rådets beslut om åtgärder för finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag, klart framställt problemen och bekymren. Jag skulle vilja tacka honom så hjärtligt för detta, och jag hoppas att kommissionen och rådet lägger lämplig vikt vid hans förslag. Under flera år har alla institutioner i Europeiska unionen påpekat betydelsen av de små och medelstora företagen på sysselsättningens område.
Alla tillgängliga siffror bevisar att de små och medelstora företagen faktiskt utgör, och kommer att förbli, ryggraden för sysselsättningstillväxten. Ju mindre företagen är, desto mer framgångsrika är de i regel när det gäller att skapa arbetsplatser. Alltsedan 1992 har hela tiden lämpliga finanskoncept utarbetats och satts in. Det har säkert lett till framgångar. Trots detta får jag hela tiden höra kritik, herr kommissionär, av att programmen är för ineffektiva, eftersom det just för de små och medelstora företagen är för komplicerat, för byråkratiskt och tar för lång tid att lämna in en ansökan. Därför använder sig många små och medelstora företag av dyra konsulter. Dessa fel bör inte begås i samband med de nya förslagen.
Kritiken av att det till dags dato inte föreligger någon jämförande bedömning av hittillsvarande åtgärder, där man tar hänsyn till kostnader per skapad arbetsplats, är tyvärr berättigad. Denna bristande insyn försvårar förberedelserna av de planerade nya åtgärderna avsevärt.
Trots detta hoppas jag att det som föredraganden kallar " European Technology Start-up Facility " , the Joint European Venture , och borgensmöjligheterna för de små och medelstora företagen, i synnerhet för företag med upp till 100 medarbetare, kommer att vara framgångsrikt. Just dessa företag har problem när det gäller tillgång till riskkapital. Parlamentet vill underlätta detta med hjälp av borgensmöjligheter för små och medelstora företag, och på så vis skapa fler arbetsplatser. Därför förväntar jag mig att den slutgiltiga siffran för anslagen kommer att närma sig parlamentets förslag. För de arbetslösa är det viktigt och brådskande att de nya åtgärderna i EU röner framgång. Ju snabbare detta sker, desto bättre. Valspråket måste vara mindre byråkrati och i gengäld fler sysselsatta. Jag hoppas att vi snabbt kommer att uppnå detta mål, men inte, vilket kollegan van Velzen anser, med hjälp av så många föreskrifter som möjligt, som vi än en gång skall lägga på företagarna; det skulle vara beklagligt.
Herr ordförande! Jag välkomnar kommissionären till kammaren. Redan i början skulle jag vilja gratulera min kollega, Pronk, för ett strålande betänkande som kommer mycket lägligt för oss. Förra veckan i Bryssel diskuterade vi de förslagna förändringarna till strukturfonderna och stödmekanismerna under Europeiska socialfonden, i synnerhet de som är till för att skapa sysselsättning, och vi kunde med viss oro notera att de reella summor pengar som allokerats för att skapa sysselsättning och till utbildningsprocesser minskade totalt sett.
Som mina kolleger redan sagt så står de små och medelstora företagen för mer än 66 procent av sysselsättningen inom EU. Irland är unikt i det avseendet att vårt kriterium för små om medelstora företag i Europeiska unionen är ett genomsnitt på 250 anställda eller mindre. Majoriteten av företagen i den sektorn i Irland skulle anställa 80 personer eller mindre. Detta ger oss ett bra tillfälle att skicka ett mycket kraftigt budskap till dem som riskerar sitt eget kapital, att vi är villiga att arbeta med dem som gemensamma partners i att skapa nya företag, nya arbetstillfällen och, i synnerhet, nytt ekonomisk välstånd.
Det finns ett antal saker som vi borde koncentrera oss mer på än vad vi har gjort. van Velzen berörde det faktum att många små och medelstora företag läggs ned inom ett år efter det att de startats. Huvudskälet till det är att de inte har tillgång till mer långsiktigt kapital än bara ett ettårigt lån.
För det andra så har de inte samma tillgång till utbildning som skulle göra det möjligt för dem att hålla jämna steg med den nya tekniken, som ekonomiska prognoser som gör det möjligt för den att vara konkurrenskraftiga på de större marknaderna.
Jag gratulerar Pronk till hans förslag beträffande den högst tekniska aspekten att förse dessa små företag med riskkapital så att Europa än en gång kan komma i ledningen i att skapa ny sysselsättning.
Slutligen så tycker jag inte att det är riktigt att den tredje sektorn skall räknas in. Som Schiedermeier sade är det viktiga att erkänna att vi kan skydda arbetarnas rättigheter och de sociala rättigheterna, men det betyder inte att vi skall bidra till ökad byråkrati och krångel.
Herr ordförande! De föregående talarna har redan tagit upp det. Det var bland annat tack vare parlamentet som dessa medel kunde avsättas. Enligt min uppfattning avsätts de för ett gott ändamål, nämligen att stödja nystartade företag med behov av startkapital. Det är unikt att vi gör det. Jag tycker att det är mycket bra att vi väljer att göra det. Å andra sidan måste vi också se till att pengarna inte fastnar på vägen, inte i forskningscentra och inte hos de som skall vidarebefordra pengarna. Av den anledningen och eftersom vi är bekymrade över att medlen kanske ändå kommer att hanteras felaktigt så har vi ingivit ett ändringsförslag avseende artikel 3 i förslaget. Av samma anledning har vi ingivit ändringsförslag 17 eftersom vi tycker att om man vill göra en bedömning så måste man veta vad det är man bedömer. Just nu så brister det i tydligheten avseende åtgärderna för genomförande. Jag skulle gärna vilja veta vad kommissionen anser om dessa ändringsförslag.
Pronk sade att vi hittills samarbetat så utomordentligt bra och varit så eniga. De som känner mig sedan länge vet att jag i allmänhet försöker ta reda på var det förståndiga ligger, så även i debatten mellan kommissionen och rådet, men jag tror att vi också inbördes måste vara uppmärksamma på det förståndiga och att vi också måste ta varandras ändringsförslag på allvar.
Herr ordförande! van Velzen har också sagt att det är mycket viktigt att ge unga företagare och nya företagare en bra vägledning. Jag tycker att van Velzen alldeles för lättvindigt säger att för många nystartade företag inte expanderar. Jag håller med honom vad beträffar vägledningen men jag tror att man alltid måste ta risker och jag tror att det är just de som expanderar som vi måste koncentrera oss på. I Amerika har det nämligen visat sig att de skapar många fler arbetsplatser än de risker som man tar med de andra. Därför hoppas jag att vi skall kunna hantera programmet tillsammans på detta positiva sätt.
Herr ordförande! Till att börja med vill jag gratulera föredraganden av betänkandet, Pronk, för att han på en mycket kort tid har lyckats ta tag i de väsentliga sidorna i ärendet och gjort viktiga och bra ändringar i kommissionens förslag. Förhoppningsvis är kommissionen beredd att godkänna dem.
Speciellt nöjd är jag med betänkandets konstaterande att en del av finansieringsprogrammet avsett för små och medelstora företag borde riktas till finansiering av små och medelstora företag inom den tredje sektorn, i synnerhet till folkhälsa, utbildning och kultur. Detta tillägg representerar en sådan tolkning av begreppet innovation som nu behövs. Innovationer är inte alls bara uppfinningar inom det tekniska området, utan de kan lika väl vara nya sätt att producera tjänster eller vård. Naturligtvis måste huvudansvaret för medborgarnas hälsa och dylikt bäras av den offentliga sektorn, som småföretagen inom den tredje sektorn bara kan komplettera, inte ersätta helt.
Småföretagen inom den här branschen ägs ofta av kvinnor. Jag är nöjd även med det att behovet av information speciellt till kvinnliga företagare tas upp i betänkandet. De kvinnoägda företagen är ofta mycket små. Kvinnor är oerfarna som företagare, och de saknar kunskaper om finansieringsmöjligheter. Kvinnor bedriver dock ofta verksamhet inom arbetsintensiva servicebranscher, vilket innebär att satsningen på kvinnoägda företag skapar arbetstillfällen direkt.
Det skulle vara bra för alla, såväl för män som för kvinnor, om informationen om olika finansieringsmöjligheter som EU erbjuder var lättillgänglig på en enda lucka, så att man slapp att leta efter den hos olika myndigheter. Detta är mycket viktigt.
Herr ordförande! Som alla andra tackar jag Pronk för hans arbete. Jag slås av den grad av enighet över gränserna för de olika parlamentariska grupperna som det vanligen finns beträffande detta viktiga ämne. Vi detta parlament tycks alla veta att detta är hoppet för att ta itu med en fruktansvärda arbetslösheten. Det är den ljusa stjärnan som skiner i detta mörker.
Jag kommer från ett område med en oerhört glest utspridd befolkning och måste fråga: Vad är litet? I många delar av mitt område skulle inte 50 anställda vara litet, det vore stort. Jag instämmer med den ärade ledamoten som vädjade om särskilda bestämmelser för de mycket små företagen. Många av de mest innovativa programmen i min valkrets har börjat med fem till tio anställda, ibland på mycket avlägsna platser. Om idén är tillräckligt bra kan avlägsenheten ofta övervinnas. Det finns ett i Skye där människor med tekniska färdigheter, som arbetar i små områden, skapar instrument för att mäta olika delar av kroppen för olika ändamål. Produkterna är så små att det inte blir dyrt att skicka dem till alla delar av världen. Det företaget började med två personer och nu anställer det mer än 30 framstående vetenskapsmän som är nöjda med att bo i Skye. Det kan ofta vara så, att något som börjar som smått kan bli mycket viktigt för hela gemenskapen. Vi kan alla ge exempel på det.
För det mesta har de flesta av dessa småföretag problem med den smala investeringsbasen och det är det vi försöker ta itu med. Jag välkomnar de tre program som Pronk så skickligt beskrivit. Man måste emellertid säga att så snart småföretagen har övervunnit problemet med att starta företaget och visat några framgångar med att skapa arbeten, vad händer då? Det är då prövningen kommer. I mitt land - och i andra - går de i konkurs på grund av försenade betalningar och bristen på en lagar som reglerar detta.
Nyligen var det ett program på BBC som gjorde gällande att kommissionen står i begrepp att presentera ett direktiv om detta ämne. Jag hoppas det. I utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, där jag verkade en tid, stödde vi enhälligt att det stiftades en lag mot sena betalningar. Det är försenade betalningar som upphäver allt arbete vi försöker göra här och ofta är de skyldiga stora företag, lokala myndigheter och, måste jag säga, institutioner i Europeiska unionen. De bär alla skulden för att många av dessa företag - som har lyckats komma över tröskeln att komma i gång och skapa arbeten - tvingas att gå i konkurs.
De gamla programmen fungerade ganska väl, så snart vi lyckade få ganska många banker att stödja Europeiska investeringsbankens garantisystem. Vi har faktiskt inte haft någon ordentlig utvärdering, som en talare sade, om resultatet med avseende på kostnaden per arbetstillfälle. Jag spred en hel del information i min valkrets i Skottland om programmet och många skrev till mig. Det borde verkligen inte vara jag som står för publiciteten. En hel del företag får helt enkelt inte någon information om EIB, inte ens om de Europeiska informationscentrumens viktiga arbete. Till exempel finns det ett utmärkt center i Inverness, men det har inte fått tillräckligt med resurser för att sprida ut det faktum att det existerar och vad det kan erbjuda.
Jag välkomnar detta betänkande med alla dess förtjänster och hoppas att det kan antas enhälligt.
Herr ordförande! Först och främst skulle jag vilja gratulera föredraganden för ett utmärkt betänkande. Det är verkligen ett brett erkänt faktum i hela Europeiska unionen att det är de små och medelstora företagen som är grundläggande för framtiden för vår ekonomin. Med detta i minnet välkomnar jag förvisso detta betänkande som strävar efter att bygga vidare på parlamentets engagemang för att skapa villkor under vilka de små och medelstora företagen kan utvecklas. Vi vet alla att de små och medelstora företagen står för mer av 65 procent av vår sysselsättning och det är därför riktigt, att när man letar efter sätt att stärka vår ekonomi, lägger de största ansträngningarna på att hjälpa dem att övervinna initialsvårigheterna.
Jag skulle verkligen vilja stödja vädjandena om hjälp, eftersom jag är litet grand som Ewing i min valkrets. Många av förslagen rör företag med mindre än 50 anställda, ja till och med under 20 anställda, och många av dessa företag är de mycket små som startar under små förhållanden, men som kan trassla in sig mycket snabbt om de inte får den där första hjälpen.
Försenade betalningar är verkligen ett av de större problemen och jag anser att vi måste se till att vi skapar den flexibilitet som behövs och att vi inte hänger mer krångel och byråkrati runt halsen på dem.
Det här är ett av de problem som jag har med de nationella regeringarna, i synnerhet när det kommer från EU - att det verkar finnas fler byråkratiska villkor knutna till alla förslag. Om vi inte kan lätta upp dessa, om vi inte kan hitta någon flexibilitet här, då anser jag att vi inte lyckas med det vi hoppas uppnå och det är att få EU: s folk tillbaka till arbete.
I min egen valkrets har vi det speciella problemet med skillnaden mellan det brittiska och irländska pundet. Regeringen i det Förenade kungariket har hittills varit oförmögen att klara av det höga värdet, vilket är det mest överskattade priset på någon valuta i världen. Det brittiska pundet har sannerligen gjort många av mina små företag, särskilt dem i gränsregionerna, utan arbete och de har ansenliga svårigheter.
Dessa är de utmaningar som jag tror att vi måste möta, och om vi inte kan möta dessa utmaningar, då anser jag att vi inte sköter det arbete vi verkligen är här för att göra och vi kommer inte att på längre sikt lyckas med det vi hoppas, att få Europas folk tillbaka i arbete.
Herr ordförande! Även jag vill gratulera Pronk till hans betänkande. Som redan samtliga föregående talare har påpekat så stöder alla undersökningar och all statistik entydigt uppfattningen att den framtida sysselsättningen i Europa är beroende av de små företagen, som under de senaste tio åren har varit de enda som har kunnat skapa ett stort antal nya arbetstillfällen.
I Italien finns det till exempel ungefär 4 miljoner små företag, som tillsammans utgör ungefär 90 procent av företagandet i landet. De små och medelstora företagen har svarat för den största tillväxten och därmed också det största antalet nya arbetstillfällen, just därför att de bäst kan anpassa sig till marknadens behov.
De små och medelstora företagen tvingas emellertid alltför ofta ta alla risker i samband med företagandet utan någon som helst hjälp, vare sig vad gäller skattelättnader eller tillgång på krediter, eftersom staten i allmänhet främjar och hjälper enbart de stora företagen. Det är för övrigt just svårigheterna att få tillgång till kapital, om det inte sker till räntekostnader som ofta är helt orimliga, som har lett till den allt mer oroande utbredningen av ocker.
Jag kan därför inte annat än helhjärtat stödja de initiativ som tagits för att skapa nya finansieringsmöjligheter för de små och medelstora företagen. Framför allt instämmer jag i det yttrande som avgivits av utskottet för socialfrågor och sysselsättning om behovet av att uttryckligen prioritera de företag som har under 100 anställda, under förutsättning att man tydligt och öppet kan redovisa de företagens tillväxtpotential, som naturligtvis skall skapa nya arbetstillfällen, men arbetstillfällen som är permanenta.
Att hjälpa de små och medelstora företagen, med speciell inriktning på de unga och de kvinnliga småföretagarna - de sektorer som kanske är de mest utsatta - genom att tillhandahålla ekonomiska resurser och finansieringsinstrument, skulle inte bara innebära en ökad sysselsättning utan också teknologisk förnyelse, konkurrens på marknaden och, framför allt, bättre möjligheter för de ekonomiska operatörerna att möta de utmaningar och möjligheter som den förestående Europeiska monetära unionen innebär.
Herr ordförande! Som redan föredraganden Pronk och de kolleger som har talat före mig har påpekat, så har vi i flera år försökt hitta instrument, metoder, lösningar som kan bidra till en positiv lösning på problemet med arbetslösheten. Genom att observera verkligheten bekräftas att det i alla medlemsstater i unionen är de små och medelstora företagen som utgör det europeiska företagandets ryggrad, de enda, vilket redan påpekats, som under de senaste åren har kunnat skapa nya arbetstillfällen.
De små och medelstora företagen är med andra ord de strukturer som har lättast för att anpassa sig efter snabba förändringar, har lättast för att vara flexibla, men de har också svårast att få tillgång till eget kapital på marknaden och att få lån till rimlig räntor.
Det är med andra ord nödvändigt, vilket man för övrigt redan gör, och vilket också föreslås i meddelandet, att man ingriper på gemenskapsnivå för att främja de små och medelstora företagens tillväxt och vitalitet, genom att underlätta och förstärka deras tillgång på kapital.
Därför uppmanade parlamentet, under förberedelserna inför det extra toppmötet i Luxemburg, rådet att vidta åtgärder till förmån för de små och medelstora företagen, och parlamentet föreslog också att man skapar en ny budgetpost B-55, arbetsmarknad och teknisk förnyelse, till vilken skall avsättas 450 miljoner ecu under tre år som skall användas till två sektorer, sysselsättningsskapande åtgärder och teknisk förnyelse, och detta utöver vad som redan finns tillgängligt i Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden.
Initiativen för att främja sysselsättningen baseras även på kommissionens meddelande som pekar på nödvändigheten av att främja lokala sysselsättningsinitiativ, och därvid pekar man på 17 olika sektorer, bland annat främjandet av pilotprojekt och spridandet av goda exempel som under de senaste åren har givit goda resultat vad gäller sysselsättning. Jag tänker framför allt på utveckling och stöd till pilotprojekt inom det tredje systemet, inte tertiärsystemet, som det ofta felaktigt kallas eller översätts, som förutom att skapa sysselsättning utgör ett effektivt instrument på lokal nivå för deltagande och utarbetande av positiva lösningar på sociala, miljömässiga och kulturella behov. Tillåt mig framhålla att kommissionen genom det förslag som vi diskuterar i dag, och där man avsätter 420 miljoner ecu, inte lever upp till förväntningarna och att man utesluter initiativ inom det första kapitlet. Detta tycker jag uppriktigt sagt är en aning egendomligt, och det tycker även parlamentet, förutom att det inte stämmer överens med de signaler som Europaparlamentet fick av rådet i Luxemburg.
Det är med andra ord nödvändigt, förutom att godkänna kommissionens förslag, att även korrigera - så som föreslås av föredraganden, som jag vill gratulera - och inkludera det som ovan sagts i förslaget till rättslig grund.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Allra först vill även jag lyckönska kollega Pronk till det arbete han lagt ned på detta betänkande och som till viss del kan ses som banbrytande med avseende på verksamheten i parlamentet. Jag vill också från första början klargöra att jag är en anhängare till detta tillväxt- och sysselsättningsinitiativ. Europaparlamentet har avsatt medel som uppgår till tre gånger 150 miljoner ecu och det huvudsakligen till förmån för små och medelstora företag, företag med upp till 250 anställda enligt vad Europeiska kommissionen sagt oss. Vi stöder detta enhälligt i parlamentet. Ändå vill jag, herr ordförande, lägga fram några kritiska överväganden för parlamentet och Europeiska kommissionen i hopp om att vi också skall fortsätta att på ett kritiskt sätt leda detta initiativ.
Första övervägandet. 90 procent avsätts till den så kallade teknikfonden för små och medelstora företag. Det gäller delsektorer som främst sysselsätter högkvalificerad personal. Den typen av stöd måste kopplas till investeringar i undervisning och yrkesutbildning. Annars riskerar bristen på tekniskt utbildad arbetskraft att bli ännu större. I dag står det i pressen att den belgiska staten söker 5 000 dataspecialister och i Storbritannien söker premiärminister Blair 20 000 dataspecialister för att kunna göra något åt den krasch som förväntas vid millenieskiftet. Just nu finns de inte att få tag på marknaden. Till det behövs utbildning och vidareutbildning.
För det andra gläder jag mig åt ändringsförslag 3 som vill utöka detta initiativ till den tredje sektorn, framför allt i sektorer som hälsovård, skola och kultur. Dessa samhälleliga infallsvinklar har ett stort värde i sig och kan ge väldigt många arbetsplatser. Där rör det sig inte i första hand om högutbildade utan mer om lågutbildade. Kampen mot den strukturella arbetslösheten bör framför allt föras i den miljön.
En sista kommentar, herr ordförande. Vi måste framför allt se till att vi inte får att göra med ett gökäggsfenomen. I Nederländerna säger man " ett styvbarn" , varvid man ger de små och medelstora företagen viktiga bidrag, inte i första hand för att skapa nya arbetsplatser utan det är något som tillkommer. Därav betydelsen av rapportering om verkställandet och i synnerhet skapandet av arbetstillfällen.
Herr ordförande! Jag skulle vilja framföra min hyllning till Pronk för förberedandet och presentationen av ett mycket fint betänkande. Jag är särskilt nöjd med att små och medelstora företag nu har placerats överst på den europeiska dagordningen, med ett erkännande av deras viktiga sysselsättningskapande roll inom unionen.
De små och medelstora företagen är ryggraden i industri-, handels och tjänstesektorn i hela unionen, med mer än en tredjedel av alla arbeten i den privata sektorn i unionen i företag med mindre än tio anställda. Då jag kommer från en nästan ultraperifer region i nordvästra Irland och representerar valkretsen i Connacht och Ulster, som har en hög arbetslöshet och en inkomst per capita bestående av mindre än 75 procent av Europagenomsnittet, så kan jag mycket väl identifiera mig med de företag som har mindre än tio anställda och uppskattar deras betydelse till fullo. Vi måste skapa ett ekonomiskt klimat som befrämjar investeringar i så små företag.
Skapandet av en företagarkultur inom unionen är alldeles livsnödvändigt. Det är inte kommissionens, inte heller medlemsstaternas regeringars ansvar, att skapa sysselsättning. Det är emellertid deras ansvar att skapa villkor som befrämjar investeringar och skapande av sysselsättning. Gynnsamma ekonomiska villkor, konkurrenskraftiga förutsättningar och flexibilitet på arbetsmarknaden är nödvändiga förutsättningar för skapande av sysselsättning. Jag välkomnar därför avslutningsvis parlamentets beslut att anslå extra finansiella medel uppgående till 450 miljoner ecu och välkomnar också förslaget till en rådsbeslut för att bistå de små och medelstora företagen.
Herr ordförande! Det är storföretagen och de multilaterala koncernerna som dominerar reklamlandskapet. De har med sin närvaro starkt förankrat sig i människornas medvetande. Tänk t.ex. bara på Coca-Cola: Var ni än befinner er, så känner alla barn till det. Den verkliga stödpunkten för vårt näringsliv är dock inte fåtalet stora, utan de många små företagen, de små och medelstora företagen. De omfattar 66 procent av alla arbetsplatser i EU, och de märks på grund av sin starka bruttosysselsättningstillväxt. Därför hälsar jag med tillfredsställelse varje initiativ som medger att man garanterar dessa högeffektiva företag ekonomisk hjälp. Ty ett av de största problemen för de små företagarna är den oftast begränsade tillgången till eget kapital.
Om uppgiften för detta program, skapandet av fler arbetsplatser, också faktiskt kommer att uppnås, kommer att visa sig först vid den efterföljande utvärderingen. Ju förr denna utvärdering genomförs, och ju mer detaljerad kontrollen är, desto bättre kan programmen och de finansiella medlen sättas in. Det är därför helt i linje med min uppfattning att ändringsförslag 10 skall antas.
Herr ordförande! Detta betänkande om finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag ger löften om att medel kommer att göras tillgängliga för att uppmuntra det slags företagsamhet som kommer att skapa en hållbar tillväxt i sysselsättningen. Tråkigt nog underlåter dock kommissionens förslag till rådets beslut att nämna vilken roll kvinnliga företagare kan ha i denna process. Detta är en allvarlig försummelse då kvinnorna står för den största potentialen på detta område. För närvarande drivs bara 30 procent av de små och medelstora företagen av kvinnor, men dessa företag är, enligt tillämplig statistik, de som har störst sannolikhet att bli framgångsrika.
Den förträfflige herr Pronk har haft vänligheten att tillmötesgå mina förslag i detta avseende. Ändringsförslag 8 uppmärksammar behovet av garantera en vittomfattande spridning av information om finansiell stöd, till i synnerhet kvinnliga företagare, och ändringsförslag 11 som kräver att det görs en bedömning av programmen som tar hänsyn till jämställdheten. Jag hoppas att kommissionen kommer att lyssna till oss i denna fråga och verkligen kommer att befordra kvinnornas möjligheter inom ramarna för detta finansiella stöd.
Herr ordförande! Det betänkande som vi diskuterar är utan tvekan något positivt och det innebär dessutom en nyorientering när det gäller Europeiska gemenskapens politik. Men jag får intrycket av att det rör sig om en droppe i havet, dvs. fullständigt otillräckligt, desto mera som, i och med att valutaunionen träder i kraft, svårigheterna för de små och medelstora företagen ökar.
Vi står inför en situation där en viss elasticitet inte längre kan tillåtas och där brister i den demokratiska kontrollen från det folkvalda parlamentets sida gentemot enskilda regeringars åtgärder och gentemot Europeiska kommissionen, gör detta problem ännu svårare. Det försvåras än mer av det djupa missnöje som visas i praktiken inom den produktiva sektorn. Låt mig ta som exempel Italien, där jag valdes, en medlemsstat som mer eller mindre har fått ordning på sina finanser och som ökar skattetrycket mot de små och medelstora företagen och som kommer att göra det fler gånger i framtiden, och detta är något som Europeiska kommissionen måste vara mycket uppmärksam på.
Det förekommer obalanser. Det finns ett område, Norditalien, där de små och medelstora företagen är koncentrerade, som utan tvekan kommer att destabiliseras som en följd av denna politik.
Knappt har den italienska staten kommit med i Europasamarbetet förrän man börjar fundera på att föra över resurser till Syditalien, som vanligt i utbyte mot röster, ett system som utan tvekan tjänar storkapitalets intressen och som leder till att Norditalien avindustrialiseras och att man skapar virtuella företag i Mezzogiorno, där det inte finns en självständig tillväxt, eftersom den minsta skymt av entreprenörsanda kvävs av de olika maffiaorganisationerna.
Det är därför bra att kommissionen går ifrån sina idylliska visioner och inser att detta kommer att leda till allvarlig instabilitet i Italien, framför alt som ett resultat av de små och medelstora företagarnas revolt i norra Italien.
Herr ordförande, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Pronks betänkande är en följd av det initiativ ni nämnde, " tillväxt och sysselsättning" , som parlamentet inlett genom att ta fram de nödvändiga resurserna under budgetförfarandet 1998. Denna mycket tydliga politiska signal från Europaparlamentet bidrog till stor del till framgången med Europeiska rådet om sysselsättning i november förra året i Luxemburg. På grundval av detta kunde kommissionen redan den 21 januari lägga fram sitt lagstiftningsförslag och kommissionen gläds åt och tackar er för den skyndsamhet med vilken utskottet behandlat ärendet.
Inför utmaningen om sysselsättningen finns inga mirakelsvar, ingen enkel lösning. Den strategi kommissionen förespråkar innebär en fortsatt sund makroekonomisk politik på gemenskapsnivå och en utökad samordning av den nationella ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken. Inom denna ram strävar initiativet " tillväxt och sysselsättning" efter att utveckla särskilda åtgärder till förmån för sysselsättningsskapande små och medelstora företag, vilket Chanterie och Ghilardotti nyss påpekade. Ingen sektor undantas, alla sektorer är tillåtna. Det är de små och medelstora företagen som står för sysselsättningen i Europa. Jag vill erinra om att i Förenta staterna uppskattar man att 3 procent av företagen - de som huvudsakligen arbetar inom bioteknik, telekommunikation och spjutspetssektorer - har skapat 80 procent av arbetstillfällena i detta land.
Kommissionen har därför behållit de mest effektiva mekanismerna när det gäller att skapa varaktig sysselsättning och dessa syftar särskilt till att minska de ekonomiska kraven på de små och medelstora företagen.
Jag skall, när jag besvarar era frågor, kort återkomma till dessa tre program, som är parallella men ändå kompletterar varandra.
Till att börja med kassan " Starthjälp" inom den Europeiska teknikfonden - ETF - som är en riskkapitalordning som förvaltas av Europeiska investeringsfonden. Denna kommer att investera i särskilda riskkapitalfonder. Det föreslagna systemet kommer att stärka den Europeiska teknikfonden - ETF - som redan inletts av EIB, men kommer att ingripa just där EIB inte kan göra det. Den nya ordningen skall satsa på det marknadssegment inom riskkapital som finansierar inrättande eller start av små och medelstora företag, med högre och mer riskfylld finansiering.
Jag skulle vilja säga att denna ETF - eller ETF Start up på engelska - är ett initiativ för att skapa sysselsättning, inte mer, och detta alltså oberoende av vilket område eller vilket slags litet eller medelstort företag det handlar om - jag skall svara er på den frågan, fru Ewing - och naturligtvis för de allra minsta, företag som skapas eller leds av kvinnor, det finns inga krav eller begränsningar på området.
Vi noterar emellertid att trots ansträngningarna nyligen är riskkapitalet dåligt utvecklat i de europeiska länderna, särskilt när det gäller riskkapital för att starta företag. Det är anledningen till att vi lämnat detta förslag.
Varför är det inte möjligt att ändra namnet? Eftersom det är ett initiativ som kompletterar EIB: s schema, därav marknadsföringen, dvs. den reklam och kommunikation som är inställd på detta initiativ. Ni påpekade nyss, herr Harrison, att det var särskilt svårt för de små och medelstora företagen att veta när de finns och vi har därför sett till att marknadsföringen blir effektiv. Det är anledningen till att det är ett initiativ, som i anslutning till EIB: s, kommer att verkställas av denna. Dessutom var det enligt vår mening onödigt att lägga till termen " euro" så att det blir " euro Start up " , eftersom det knappast tillför något.
Så långt det första initiativet, som jag ville tala om som svar på era kommentarer.
När det gäller det andra systemet, dvs. systemet Joint European Venture , som tagits upp mindre av parlamentsledamöterna, skulle jag vilja säga att det hjälper till att skapa transnationella små och medelstora företag inom unionen för att göra det möjligt för dem att bättre ta till vara de möjligheter som bl.a. den gemensamma marknaden erbjuder. Programmet innebär ett bidrag med ett belopp på högst 100 000 ecu per projekt för utgifter rörande marknadsstudier, utarbetande av företagsplaner, samt anslag som kan täcka upp till 10 procent av fasta investeringar. Ordningen stöder sig på pilotinitiativet som antogs av kommissionen 1997. Jag skall tillägga att ett liknande program - nämligen JOP - är avsett för länderna i Östeuropa och det har redan visat på sin förmåga att skapa ny verksamhet och sysselsättning.
Den tredje och sista ordningen är garantiordningen för små och medelstora företag, som förvaltas av Europeiska investeringsfonden. Denna ordning är avsedd att öka volymen lån som är tillgängliga för små företag eller företag som nyligen inrättats, genom att risken delas med redan existerande garantisystem. Kommissionen räknar med att hävstångseffekten av ett sådant instrument skall tillföra en verklig kreditkapacitet för de berörda små och medelstora företagen.
Totalt skulle dessa tre ordningar kunna motsvara 9 till 10 miljarder ecu i ytterligare investeringar i Europa och de kommer snabbt att inrättas. Kommissionen har i det hänseendet övertagit er begäran om en snabb och fördjupad utvärdering av effektiviteten i dessa åtgärder. Det finns inga ytterligare villkor, herr Pronk. Vi följer er för att avtalet skall få en giltighetstid på tre hela år, naturligtvis, och till Schiedermeier vill jag säga att vi med detta förslag eftersträvar mer öppenhet och förenkling.
Kommissionen har redan ställt ett antal beståndsdelar till förfogande för riskkapitalet. Programmet är begränsat, men det kommer att avsevärt öka tillgången till eget kapital, eller kvasikapital, för de små och medelstora företagen. Det räcker inte med att i dag ge dem vad de lider allvarlig brist på. Man måste utnyttja alla möjligheter som den gemensamma marknaden erbjuder. I det hänseendet kvarstår de institutionella och regelmässiga hindren, uppdelningen av marknaden, skattesystemet samt hindren för utveckling av en stor europeisk kapitalmarknad och man måste även angripa dessa.
Jag tror inte att enbart initiativet " tillväxt och sysselsättning" är tillräckligt. Det är anledningen till att kommissionen redan i eftermiddag skall inrätta en särskild kommitté om riskkapital, inför Europeiska rådet i Cardiff under 1988, vilket alltså får en fullständigt kompletterande roll.
Avslutningsvis vill jag instämma i lyckönskningarna till Pronk i detta ärende och säga att det är ett mycket bra exempel på lyckat samarbete mellan institutionerna. I det hänseendet kan jag säga att kommissionen för sin del kan behålla flertalet av ändringsförslagen från er föredragande, ibland med några redaktionella ändringar. Emellertid kan kommissionen inte, vilket jag nämnde nyss, behålla ändringsförslagen om att ändra benämningen på åtgärden, inte heller de som innebär diskriminering mellan mottagarföretag. Fru Ojala och herr Wim van Velzen! Alla företag är tillåtna, eftersom alla arbetstillfällen som skapas är bra. Med andra ord kan inte ändringsförslag 3 i den andra delen, 4, 5, 6, 11 i den andra delen och 15 behållas. Däremot, fru Boogerd-Quaak, svarar jag att vi kan behålla ändringsförslag 16 och 17 samt ändringsförslag 8 och 10, vilka togs upp av Raschhofer, tror jag.
Ett sista ord beträffande budgetaspekten som svar till Ghilardotti. Kommissionens formella ståndpunkt är den som återfinns i förslagets ekonomiska del, nämligen 420 miljoner ecu till åtgärder för finansiellt stöd till små och medelstora företag. Detta belopp är inskrivet i två poster: B 5-510 och B5-511, vilka motsvarar den teknologiska ordningen för små och medelstora företag och JEV.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja fråga kommissionären - och jag tackar för hans svar - om jag förstod rätt att ändringsförslag 3, 4, 5, 6, och 11 inte accepteras?
Ändringsförslag 3, andra stycket, 5, 6, och 11, andra stycket, accepteras inte.
Kan ni tala om precis vad ni menar med: Inte den andra delen av ändringsförslag 3. Det är ju helt enkelt vårt eget ändringsförslag. Får jag också påpeka att det gemensamma i detta projekt just innebar att vi förutom små och medelstora företag också ville ta med innovativa åtgärder på arbetsmarknadsområdet och verksamheter avseende det tredje systemet. Vi har nu fogat in ändringsförslag 3 just för att återställa avtalets ursprungliga egenskaper. Jag vill påpeka att det här inte bara är en marginell diskussion. Om ni har invändningar mot ändringsförslag 3 så har ni invändningar mot det sätt som vi tolkat det ursprungliga avtalet på. Därmed gör ni det utomordentligt svårt för parlamentet att godkänna förslaget. Jag råder er alltså att vara utomordentligt försiktig med att avfärda ändringsförslag 3.
Snabbt, herr ordförande, när det gäller ändringsförslag 3, har det föreslagits att en mening skall läggas till i det första stycket. Jag läser den på engelska:
" stimulera till skapande av nya arbetstillfällen genom att underlätta och stärka"
(FR) Vi kan acceptera det. I det andra stycket:
(EN) " En del av programmet bör ägnas finansiering av små och medelstora företag, särskilt inom sektorer som folkhälsa, utbildning och kultur."
(FR) Vi kan inte acceptera ändringsförslaget, eftersom, som jag sade nyss, programmet i sin helhet inte utestänger något. Man kan alltså inte ange eller specificera den ena eller den andra sektorn. Samtliga verksamhetsområden omfattas. Det finns ingen anledning att identifiera ett eller två. I det tredje stycket:
(EN) " I samband med genomförandet av programmet skall små och medelstora företag med upp till 100 anställda prioriteras."
(FR) Vi kan acceptera ändringsförslaget, trots att idén redan finns i ändringsförslag 2. Det är lite övertydligt, men man kan acceptera det.
Jag förstod saken så att kommissionären sade att kommissionen har uppfattningen att kommissionens förslag som det är nu gör det möjligt att sörja för kapital för de saker som nämndes i punkten, vilket han inte vill skall vara en del av den rättsliga grundvalen. Är inte det riktigt?
Ja, det omfattas.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Uppföljning av världstoppmötet om social utveckling
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0105/98) av Schörling för utskottet för socialfrågor och sysselsättning om kommissionens meddelande (KOM(96)0724 - C4-0142/97) om Europeiska unionens uppföljning av världstoppmötet om social utveckling.
Herr ordförande! Som ni precis sade, handlar detta betänkande om ett meddelande från kommissionen som behandlar världstoppmötet i Köpenhamn 1995 om social utveckling, när stats- och regeringschefer från 117 stater och från EU undertecknade Köpenhamnsdeklarationen. De enades därmed om att de främsta målen som man skulle samarbeta kring var att utrota fattigdomen, öka sysselsättningen samt att främja trygga och rättvisa samhällen.
Om drygt en månad, dvs. i maj, har FN: s ekonomiska och sociala råd ett möte i New York där frågan om genomförande och uppföljning av Köpenhamnsmötet skall diskuteras. Därför är det extra viktigt att vi från Europaparlamentet genom detta betänkande har möjlighet att lämna synpunkter före detta möte. Som vi vet kommer en ny generalförsamling att samlas kring dessa frågor år 2000. Då är det dags att visa upp vad man har gjort för att leva upp till det som man kom överens om. Jag välkomnar därför detta meddelande från kommissionen och tycker att det är bra att vi har haft tillfälle att diskutera det i utskottet, också med kommissionen närvarande.
Jag vill passa på att tacka mina kolleger i utskottet för sysselsättning och socialfrågor för ett gott samarbete och för de värdefulla synpunkterna. Samtidigt beklagar jag att yttrandet från utskottet för utveckling och samarbete tyvärr kom litet för sent för att jag skulle kunna ta med någonting ur detta yttrande. Jag tror dock att de flesta av synpunkterna från detta utskott ändå tillgodoses via betänkandet.
Vidare vill jag säga att huvudansvaret för genomförandet av åtagandena i första hand åligger medlemsländerna. EU: s politik och EU som internationell aktör har emellertid självklart ett alldeles speciellt ansvar. Det kan gälla negativa miljömässiga och sociala effekter som den inre marknaden medför. Det kan t.ex. gälla EMU: s effekter för sysselsättning och nedskärningar i offentlig sektor, ekonomisk konvergens men utan sociala kriterier, och det kan också gälla EU: s roll som biståndsgivare.
När jag läser det åtagande som Köpenhamnsdeklarationen innebär, blir jag minst sagt förvånad över att kommissionen redan i sammanfattningen på första sidan skriver att man både på nationell nivå och gemenskapsnivå har genomfört en politik som motsvarar åtagandena från Köpenhamnsdeklarationen. Då måste jag säga: Hur skall man komma till rätta med sociala och miljömässiga problem om man åtminstone på ena ögat blundar inför hur verkligheten ser ut? Med tanke på hur många arbetslösa och hur många fattiga som vi har i EU i dag, tycker jag att det var litet att raljera när man säger att man har lyckats så bra. Dessutom finns det inte en rad om det fattigdomsprogram som ännu inte har antagits av rådet.
Jag efterlyser vidare en strategi från kommissionen för att uppmuntra och uppmana undertecknarna av Köpenhamnsdeklarationen att verkligen fastställa konkreta mål för social utveckling samt att involvera medborgarna i beslut och prioriteringar om åtgärder. Det är bra att det finns en sådan rubrik, men tyvärr är det bara åtta rader text som handlar om just denna viktiga breddning av debatten samt om att involvera det civila samhället. En involvering av det civila samhället är på något sätt grundläggande för om politiken skall lyckas; det gäller inte bara på EU-nivå utan naturligtvis också på internationell nivå. I utvecklingsländerna måste ett partnerskap, ett samarbete, med den inhemska befolkningen komma till stånd på ett helt annat sätt. Vi måste ersätta det gamla givar/mottagartänkandet med att vi gemensamt måste lösa världens framtidsfrågor.
En besvikelse med resultatet från Köpenhamnsmötet var att man inte tillräckligt betonade nödvändigheten av skuldlättnader för de fattiga länderna, och att man inte lyckades komma fram till ett förhållningssätt för finansmarknader och världsmarknadshandeln. Någon gång måste de rika länderna ta initiativ till att bryta den trend som innebär att klyftan mellan rika och fattiga bara växer. Under det senaste året har världens samlade bistånd sjunkit till den lägsta nivån i modern tid. Det är därför som jag är så angelägen om att vi verkligen kommer att rösta för punkt 14 som handlar om en global skatt på internationell valutaspekulation, vilket nobelpristagaren James Tobin har föreslagit, alltså att intäkter skulle gå till en fond som skulle förvaltas av FN: s sociala och ekonomiska råd. Jag tycker att det är på tiden att vi erkänner en sådan fond, och att vi ännu en gång från detta parlament upprepar att nu är det dags för den rika världen att verkligen komma ett stort steg på väg.
Herr ordförande! Schörling har lagt fram ett utmärkt betänkande. I PSE: s grupps namn vill jag tillstyrka det, för luckorna i kommissionens dokument om EU: s insatser i anslutning till världstoppmötet om den sociala utvecklingen är uppenbara. Kommissionen påstår - Schörling har ju också just bekräftat det -, att EU: s och EU: s medlemsstaters politik i alla tider stått i samklang med förpliktelserna från Köpenhamn. Lika torftiga har också resultaten blivit av förslagen till initiativ inom EU.
Det är säkert riktigt att EU förespråkar kamp mot arbetslösheten, och förespråkar som sin filosofi social integration i positiv bemärkelse och fattigdomsbekämpning. Men när det gäller fakta, så finns det bara dimmiga förklaringar. Vi kräver att fattigdomsbekämpningen och social utslagning skall ha absolut prioritet. Därför måste man gripa till åtgärder inom ramen för Europeiska socialfonden. I flera år har programmet om fattigdomsbekämpning legat på is, eftersom den tyska regeringen är mot ett EU-initiativ.
Denna tyska blockad måste brytas. Vi uppmanar kommissionen att tolka den nya artikeln i Amsterdamfördraget mot en social utslagning, dvs. vi behöver en definition av de rättsliga instrumenten, för att efter ratificeringen av Amsterdamfördraget kunna tillgripa åtgärder för långtidsarbetslösa, för fattiga, för funktionshindrade och för äldre människor.
Prioriteringarna på internationell nivå har behandlats väsentligt mer utförligt i kommissionens förslag. Nu är EU: s politik vad gäller utvecklingssamarbete faktiskt inriktad på bekämpning av fattigdomen. Vi har om och om igen bekräftat våra krav på att man efter program för att minska skuldbördan, efter att förpliktelsen har uppfyllts, ställer 0, 7 procent av den nationella budgetens bruttonationalprodukt till förfogande för utvecklingssamarbetet, med iakttagande av ILO-normerna för de grundläggande arbetsrättsliga villkoren och även de olika FN-överenskommelserna till skydd för de mänskliga rättigheterna och för barnen.
Men vi har också redan med eftertryck krävt en global skatt på valutaspekulationsvinster, den s.k. Tobin-skatten, i form av en parlamentsresolution till toppmötet i Köpenhamn. Att använda de så åtkomna finansiella medlen till förmån för en fond som skall minska skuldbördan hos de fattigaste länderna, är säkert en mycket klok sak. Min grupp kan därför inte rösta för ändringsförslag 10 från PPE: s grupp, för vi anser att denna skatt borde höjas.
Herr ordförande! Jag hoppar in här för Glase som har behandlat detta ärende för vår grupp och även i utskottet för socialfrågor och sysselsättning, men som tyvärr inte kan vara närvarande på grund av sjukdom.
Herr ordförande! Vi har här att göra med ett bra meddelande från Europeiska kommissionen. Jag skulle vilja tacka kommissionär Flynn, som också är här, för det och jag anser egentligen att det som sägs i meddelandet i sig är mycket bra och att det försöker komma med en lösning för några av de ärenden som Europeiska unionen måste göra något åt. I yttrandet från Schörling, som jag också som föredragande vill tacka för vad hon skrivit, finns det några nyttiga och även viktiga kompletteringar.
Men, herr ordförande, där slutar det dock. Jag hade egentligen hellre hoppats att vi stannat närmare det som kommissionen givit oss som meddelande och inte gått för långt. Nu hamnar vi nämligen i en underlig situation. Vi har Schörling, företrädare för ett land som Sverige, men som intar en hållning som är i ganska hög grad mot Europeiska unionen. Det är naturligtvis hennes fulla rätt, men den hållningen innebär att landet måste förbli så självständigt som möjligt. Det är också hennes fulla rätt. Men nu hamnar vi i den underliga situationen att vi i detta betänkande skall införa en Tongue-text, en mycket centraliserad, harmoniserad sorts åtgärder som är ett ingrepp i medlemsstaternas rätt att inkräva skatter på sina egna sätt. Herr ordförande, om ni kan begripa det så begriper jag det också. På det här sättet går det knappast att begripa. Man kan inte göra två saker samtidigt. Man kan inte både bekämpa Europeiska unionen och samtidigt föreslå åtgärder som bara leder till en harmonisering som egentligen går alldeles för långt. Det är också en mycket viktig invändning som vi har mot detta betänkande. Jag hör att den socialdemokratiska gruppen tar lättare på det än vad vi gör, men vi kan naturligtvis inte under några omständigheter acceptera detta. Herr ordförande, om vi av vilket skäl det än må vara skulle dra det kortaste strået här, så kan vi inte stödja detta yttrande, nämligen på grund av denna punkt. Det finns ytterligare några punkter, för vilka vi inlämnat ändringsförslag som försöker förbättra yttrandet. Men när det gäller punkten Tongue-texten så finns det inget att förhandla om. Då måste vi verkligen göra en helomvändning. Egentligen har Schörling själv gjort en helomvändning genom att föreslå detta utifrån sin egen bakgrund.
Herr ordförande! En av de allra viktigaste uppgifterna som vi har på nationell, europeisk och internationell nivå är att förhindra fattigdom och utslagning samt att skapa en social, ekonomisk och hållbar ekologisk utveckling. Det skall vi göra på EU-nivå tillsammans med våra medlemsländer som också har ställt sig bakom Köpenhamnsdeklarationen med de tio ingående, detaljerade kraven.
Parlamentet ställer sig också bakom detta och välkomnar kommissionens meddelande om en mer detaljerad och konkret uppföljning av världstoppmötets krav. Det går dock för långsamt och kraven är för svaga. Jag tycker att föredraganden i sitt betänkande på ett mycket förtjänstfullt sätt sammanfattar ett förslag som går längre. Fattigdomen måste bekämpas med en kombination av åtgärder. Det är ju inte en åtgärd ensam som förhindrar detta, utan det är flera, t.ex. handel, stöd, solidaritetsinsatser, positiv ekonomisk utveckling, sysselsättningsprogram, fler företag, yrkesarbete och familjeliv på lika villkor.
Nu har vi prioriterat tre åtgärder på både nationell nivå och EU-nivå. För det första: handel och sänkta tullar samt avgifter; i detta sammanhang har EU ett särskilt ansvar. För det andra: samarrangemang som 20-20-initiativet med utvecklingsbistånd, kombinerat med sociala program i mottagarländerna. För det tredje: sociala och etiska regler eller bestämmelser i internationell handel, bl.a. WTO-regler.
Liberala gruppen stöder i huvudsak detta betänkande. Gruppens majoritet säger dock nej till en Tobin-skatt och vill minska antalet hänvisningar till etiska regler i punkt 17, dvs. man stöder ändringsförslag 9 och 10. Jag har för egen del inga svårigheter att acceptera en Tobin-skatt och tror att båda de kraven som föredraganden föreslår är värda att prövas för att komma litet längre i kravet på solidaritet och utrotning av fattigdomen i världen.
Herr ordförande! Den senaste studien av FN: s rapport om mänsklig utveckling ger en definition av fattigdom, enligt vilken denna består av förvägrade valmöjligheter och möjligheter till ett drägligt liv. Där sägs också att 1, 3 miljarder människor befinner sig i denna situation, och lever av mindre än en dollar om dagen; 1 miljard människor är analfabeter och mer än 1 miljard har ingen tillgång till dricksvatten. Vi anser att inte nog med att situationen de senaste åren inte har förbättrats, den har inte ens stabiliserats, utan är ännu värre.
I samma FN-rapport sägs att om 20 procent av den fattigaste befolkningen 1960 stod för 2, 4 procent av världsinkomsten, så är denna andel i dag 1, 1 procent, och om klyftan mellan de rikaste 20 procenten och fattigaste 20 procenten 1960 var 30 till 1 så är den i dag 78 till 1. Denna situation förbättras således inte, den stabiliseras inte ens, den förvärras.
Därför är vi helt ense med Schörlings betänkande, till och med om den omdiskuterade " Tobin-skatten" , vi är framför allt eniga om att alla länder skall uppfylla FN-resolutionen som kräver att 0, 7 procent av BNP går till utvecklingssamarbete. Endast fyra av Europas länder uppfyller denna resolution.
Det är inte nog med att bidragen från dessa länder, de senaste åren, inte ökar, utan de minskar. I år ligger de på 0, 27 procent. Vi anser att det är nödvändigt att alla länder som ännu inte uppfyller detta krav fattar ett sådant beslut, för en adekvat uppföljning av toppmötet i Köpenhamn.
I FN: s studie finns en mycket intressant mening: " globaliseringen av ekonomin går mycket snabbt fram utan vare sig kompass eller karta, och det enda den gör är att favorisera en mycket mäktig minoritet i världen" . Vi måste fatta beslut, såsom att godkänna det fjärde fattigdomsprogrammet - som vi inte vet var det befinner sig och som har svårigheter att avancera - vi måste fatta beslut om att avsättningen av 0, 7 procent skall vara en ofrånkomlig förpliktelse, vi måste fatta beslut angående skuldlättnad för de fattigaste länderna och, givetvis, måste vi tänka på en skatt som " Tobinskatten" , vilken skulle beskatta det spekulativa kapitalet. Med enbart en skatt på 0, 5 procent på detta spekulativa kapital skulle man lyckas lätta på alla fattiga länders skuld.
Vi förstår att högern har svårt att acceptera detta förslag, men om vi inte fattar alla dessa beslut i dag kommer vi att stå här och prata och prata och inte gå framåt i vår strävan att utplåna fattigdomen. Och om tio år kommer vi fortfarande att stå här och debattera fattigdomen och vi kommer återigen att tala om de miljarder människor som fortfarande befinner sig i denna situation.
(Applåder)
Herr ordförande, kära kolleger! Social rättvisa är, om jag minns rätt, det centrala begreppet i den kristna etiken. Jag tror att Platon har helt rätt i att man inte kan bygga något samhälle utan rättvisa. Sedan dess har vi kommit till ett tillstånd av globalisering, där vi har ett världssamhälle, även om vi kanske inte alltid noga behandlar och betänker det.
Att i denna situation ställa sig upp och säga att världsmarknaden säkert kommer att reglera det, den tekniska utvecklingen och avregleringen som verkligen äger rum, säkert kommer att lösa problemen på något sätt, det är okristligt, och det är dessutom oklokt. Därför kan jag egentligen bara undra över att högern i denna kammare säger: Nej, det kan vi absolut inte, i synnerhet som jag skulle vilja erinra om att vi som parlament redan under förberedelserna inför Köpenhamn med majoritet beslutade att göra just detta, att kräva detta. Det handlar om huruvida vi lyckas använda oss av processen för FN: s toppmöte, för att faktiskt lägga om kursen från en blind globalisering och ideologisk globalism, och huruvida vi lyckas att faktiskt lägga om kursen i riktning mot social rättvisa, ekologisk långsiktighet och även demokratiskt medbestämmande, även för dem som lever i fattigare länder.
Åtagandena från Köpenhamn måste genomföras. Där spelade kommissionen en synnerligen positiv roll, men Schörling har, tror jag, kommit fram till att det fortfarande finns en del att göra där. I den andan skulle vi vilja stärka kommissionens ryggrad, med ett absolut erkännande av det som den gör, men också med en önskan att driva på den och få den vidare, för det handlar om ett beslut som rör framtiden för denna planet.
Herr ordförande! Kära kolleger, jag har en känsla av att Europeiska unionen i sin helhet, med denna debatt, genomgår ett slags test, ett försök. Jag tycker att vi talar om globaliseringen varje dag, att vi talar om världssamfundet, att vi talar om ett gemensam planet och vi måste äntligen bli medvetna om, tala om och visa vad vi menar med detta. Är det kanske utöver denna uppfattning en globalisering av solidariteten? Kanske måste vi, som utgör Europeiska unionen, ge en impuls här. I de många aspekterna, de många dimensionerna av globaliseringen finns huvudsakligen aspekten av globaliseringen av solidariteten. Jag anser att den stora debatt som kretsar kring världen - och jag väger mina ord, det är inga stora ord - med detta toppmöte, måste ge Europeiska unionen tillfälle att ta ansvar, att göra anspråk på den roll som rätteligen tillfaller den i världssamfundet och att visa med sitt eget exempel vad den kan, vad den gör och vad den genomför. Även jag refererar till det fjärde programmet för fattigdomsbekämpning som ett exempel som vi särskilt kommer att bedömas efter. Jag har inga förhoppningar om att detta program kommer att utplåna fattigdomen. Det är emellertid ett exempel, ett bevis för att först och främst bevisa för oss själva och för det andra för världssamfundet vad Europeiska unionen säger och vad den gör och jag tror att vi även med andra liknande exempel, som de som Schörling refererade till i sitt fantastiska betänkande, den europeiska modellen, kommer att ge denna impuls. Herr kommissionär, herr Flynn, jag anser att Europeiska unionen står inför detta tillfälle nu med stöd från parlamentet. Och jag vill hoppas att Europaparlamentet i morgon med ett enhälligt beslut utan försagdhet och bokhållarlogik ger Europeiska unionen det stöd som den behöver i detta historiska ögonblick.
Herr ordförande! Vi anser att den ekonomiska och sociala utvecklingen inte är ett abstrakt begrepp, utan att det är något som hänger samman med de grundläggande begreppen fred, säkerhet, respekt för miljön och, sist men inte minst, respekt för de mänskliga rättigheterna. Toppmötet om sysselsättning i Luxemburg underströk, förutom att man försökte finna ett svar på problemen som en globaliserad ekonomi medför, nödvändigheten av att utarbeta en lämplig politik som även kan bekämpa den social utslagning och fattigdom som globaliseringen leder till.
Vi stöder kommissionens förslag när man uppmanar medlemsstaterna att ratificera Förenta nationernas konvention om situationen för invandrade arbetare och deras familjer, samtidigt som man påpekar att de anställda inom Europeiska unionen som invandrat från andra länder inom gemenskapen inte åtnjuter fullständiga medborgerliga rättigheter - som är unionens " knapphålsblomma" - och som lever avskilt från samhället på ett sätt som verkligen måste ändras. Jag tänker på de över 5 miljoner italienska arbetare i världen som fortfarande inte kan utöva sin fundamentala rätt att rösta.
Herr ordförande! Fattigdom kan framför allt bekämpas genom ekonomisk tillväxt, med stigande reallöner och växande skattebaser. Ekonomisk tillväxt grundar sig på teknisk utveckling, inte minst genom att vara resursbesparande, och ger därmed nya möjligheter också till tillväxt med miljöförbättringar.
För åtminstone de miljöpartister som ser ekonomisk tillväxt som något förkastligt och teknisk utveckling som ett hot, återstår endast att hänge sig åt tanken att man kan utradera fattigdom genom deklarationer, konferenser, resolutioner och konventioner. Schörlings betänkande präglas av denna föreställning. I betänkandet finns inte ett ord om ekonomisk tillväxt som en förutsättning för ekonomisk förbättring. Föredragandens strävanden är berömvärda, men detta sätt att nalkas problemet är riskabelt, alldeles särskilt eftersom man väcker allmänhetens förhoppningar som grusas i besvikelse över falska åtaganden och till intet ledande uttalanden.
I punkt 14 yrkar Schörling på att kommissionen skall ta initiativ till en global skatt på internationell valutahandel. För en person som företräder ett parti som är av den meningen att det egna landet skall lämna Europeiska unionen är det förvånande att väcka ett förslag som innebär att EU skall införa ett så gigantiskt och byråkratiskt projekt som en skatt på alla valutatransaktioner. Att en känd ekonom tidigare har talat om ett sådant system är inte en garanti för denna tankes politiska klokskap mer än för den som har en överdriven respekt för en avancerad teoretikers lek med verkligheten.
Förslaget utgör också ett exempel på gemensam finanspolitik som föredraganden i andra sammanhang är motståndare till. Om man tycker illa om valutahandel, bör man för övrigt livligt stödja EMU, eftersom när denna valutaunion väl skapas den 1 januari 1999, kommer utrymmet för valutahandeln mellan de elva medlemsstaterna att försvinna. Eftersom Schörling är motståndare till EMU, finns dock denna tanke inte omnämnd i betänkandet.
Herr ordförande! Jag skulle ha önskat att också få bevis för att den monetära unionen verkligen ger oss det som alla de andra åtagandena har givit oss.
Det sociala toppmötet i Köpenhamn avslutades i mars 1995 genom antagande av tio åtaganden som hade som prioriterade målsättningar att bekämpa fattigdom, stödja full sysselsättning och social integration. Bläcket i signaturen nedtill på det gemensamma uttalandet hade knappt hunnit torka förrän OECD-länderna inledde förhandlingar om MAI som står i fullständig motsats till åtagandena från Köpenhamn. I förhandlingshemligheterna som gjorde MAI: s förhandlare blinda och döva för andra bekymmer än dem som de multinationella företagen har, beaktade de inte de rättsliga, politiska och moraliska åtagandena de gjort inom FN eller ILO. De har just mottagit en allvarlig erinran från Europaparlamentet.
I förlängningen av toppmötet i Köpenhamn måste man ifrågasätta de tunga tendenserna i det nuvarande systemet för ekonomisk och social organisation och angripa finansmarknadernas dominans över all mänsklig verksamhet, vilket inte direkt har gynnat dess framsteg. Det var för övrigt innehållet i betänkandet om resolutionen om respekten för de mänskliga rättigheterna som röstades igenom här den 17 februari, när man i betänkandet ansåg att fattigdom och arbetslöshet verkligen innebär angrepp på de mänskliga rättigheterna.
Vi är även positiva till principen om Tobin-skatten och vi är glada över att Schörling visar prov på beslutsamhet, till skillnad från våra kolleger inom PPE. Vi har krävt det massor med gånger inom gruppen. Medlemsstaternas regeringar har i dag annat att göra än att bedriva hemliga förhandlingar som syftar till att tillfredsställa några investerares intressen. De skall, såsom de förbundit sig, genomföra beslutet från det sociala toppmötet i Köpenhamn genom att vidta effektiva åtgärder mot arbetslöshet och fattigdom. Och det kan mätas, herr Burenstam Linder!
Herr ordförande! Jag vill först av allt, såsom ett stort antal av mina kolleger, uttrycka min beundran över Schörlings betänkande, som vår grupp enhälligt kommer att stödja, under förutsättning att Tobin-skatten går igenom naturligtvis. Jag hör att PPE protesterar och jag skulle gärna vilja veta om PPE uppvisar samma motstånd mot de internationella institutioner som agerar inom valutaområdet, såsom bl.a. internationella valutafonden. Det förefaller som om de konservativa är mycket mindre fientligt inställda till de senare.
Tillåt mig att göra en kommentar som förefaller mig grundläggande. Toppmötet i Köpenhamn är viktigt och ledde till tio mycket positiva åtaganden som medlemsstaterna och Europeiska unionen accepterat. Men det handlar ännu en gång om icke tvingande åtgärder. Och även om vi på det ekonomiska och handelsmässiga området underställs tvingande åtgärder - jag tänker på Världshandelsorganisationen - som är den enda institutionen i världen som har en överstatlig befogenhet, med möjlighet till skiljedom över staterna, över Europeiska unionen, är det inte samma sak på det sociala området eller på miljöområdet.
Dessa åtaganden resulterar i regelbundna rapporter och löften, men det som genomförts motsvarar inte alls åtagandena. Det är viktigt att bekämpa denna obalans och jag anser att det absolut åligger Europeiska kommissionen och Europeiska unionen att angripa problemet och agera för att andra överstatliga institutioner, parallellt med de institutioner som agerar på handelsområdet, också ingriper på det miljömässiga och det sociala området.
Men vad gör kommissionen och Europeiska unionen? De förhandlar ett multilateralt avtal om investeringar som är en fullständig motsats till denna åtgärd, som går i samma riktning som Världshandelsorganisationen, som ytterligare förstärker politiken vilken syftar till att skinna medlemsstaterna på medel för åtgärder på det sociala området. Det liknar ett schizofrent beteende. Knappt hade vi röstat igenom en kritisk resolution i det hänseendet förrän herr Brittan och hans kolleger triumfatoriskt tillkännagav att de var beredda att förhandla om ett nytt avtal med Förenta staterna, ett avtal som ännu en gång går i samma riktning. Jag tror att det räcker, och som parlament borde vi vara stolta nog att visa oss mycket mer krävande gentemot en kommission som på intet sätt respekterar det vi säger till den.
(Applåder)
Herr ordförande! Först och främst vill jag tacka föredraganden, Schörling, och alla hennes kolleger som har medverkat. Vi välkomnar parlamentets resolution, som slår fast ett antal konkreta prioriteringar både på EU-nivå och på internationell nivå för att följa upp Köpenhamnsdeklarationen och handlingsprogrammet. Kommissionen delar i mycket hög utsträckning detta engagemang. Toppmötet i Köpenhamn gav en kraftig impuls till regeringarna, gemenskapen, de icke-statliga organisationerna, FN-organen och många andra att utvecklas och stärka sina åtgärder på området för social utveckling och utveckling av mänskliga resurser. Visserligen återstår mycket att göra, men efter toppmötet i Köpenhamn har ett stort antal åtgärder lanserats och dessa borde nämnas här.
Låt mig bara för ett ögonblick göra följande särskilda iakttagelser, i synnerhet beträffande punkt 2 och 4, som behandlar strategin som sätter individen i centrum och miljön. Jag skulle vilja påminna kammaren om att kommissionen inte väntade på rekommendationerna för att anta en miljömedveten, individcentrerad strategi gentemot utvecklingssamarbete. Rådets bestämmelser från 1992 om samarbetet med länderna i Asien och Latinamerika har redan slagit fast att " målet för gemenskapens utvecklings- och samarbetspolitik skall vara utveckling av mänskliga resurser. Utvecklingens mänskliga dimension skall finna närvarande på alla handlingsområden." Samma bestämmelser om miljöfrågor slog också fast att " skyddet av miljön och naturtillgångarna och hållbar utveckling skall vara långsiktiga prioriteringar." Så dessa ansträngningar, förstärkta av deklarationen, skall vidmakthållas.
Allt detta är absolut förenligt med artikel 130u i Maastrichtfördraget, som betonar hållbar ekonomisk och social utveckling, kampen mot fattigdomen i utvecklingsländerna och respekt för mänskliga rättigheter och de grundläggade friheterna. Gemenskapen har dessutom åtagit sig att genomföra den nya strategin för utvecklingssamarbete för tjugohundratalet som framlagts och antagits kommittén för utvecklingsbistånd i OECD 1996, som särskilt betonar individcentrerad utveckling. Jag skulle vilja ta upp punkt 5, kampen mot fattigdom, då frågan har berörts av i stort sett alla deltagare i dag. Ja, vi håller med om att kampen mot fattigdom och social utslagning skall vara av högsta prioritet för Europeiska unionen, eftersom det fortsätter att vara ett så allvarligt problem för många av våra europeiska medborgare.
Europeiska unionens viktigaste enskilda verktyg i kampen mot utslagning från arbetsmarknaden är Integra, gemenskapsinitiativet för sysselsättning inom strukturfonderna. Integras mål är att stödja åtgärder för att förbättra tillgången till arbetsmarknaden och möjligheterna att bli anställd för dem som är uteslutna från den. Efter två faser av projekturval, ett 1995 och det andra 1997, har 1 600 Integraprojekt valts ut. Ett av de viktigaste målsättningarna för de framlagda förslagen för nya strukturfonderna är att bekämpa och förebygga arbetslöshet och utslagning. Punkt 6, som tar upp de rättsliga instrumenten för att bekämpa fattigdom och utslagning, bör konsulteras.
Amsterdamfördraget kommer att, så snart det ratificerats, att skapa nya rättsliga grundvalar för åtgärder på gemenskapsnivå för att bekämpa utslagning, vilket kan komplettera de nuvarande åtgärderna som är fokuserade på arbetsmarknaden. Kommissionen kommer att diskutera hur den skall dra mest nytta av detta med alla tillämpliga aktörer och i synnerhet med de icke-statliga organisationerna. Schmidbauer angav detta som en hög prioritering och jag instämmer helhjärtat med hennes kommentarer där. Kommissionen är också aktivt indragen i kommittén för utvecklingsbistånds arbete för att stärka koordinationen och sammanhållningen mellan donatorerna såväl som i arbetet i Förenta nationernas ekonomiska och sociala kommitté, Ecosoc, och andra multilaterala organisationer och organ.
En del har tagit upp skuldavskrivningar. Detta är punkt 12 i dokumentet och kommissionen har givit sitt kraftiga stöd till Världsbanken och IMF: s initiativ för högt skuldsatta länder som lanserades 1996 och har föreslagit nya åtgärder på EG-nivå för att minska dessa länders skulder.
Med tanke på den asiatiska finanskrisen i synnerhet är kommissionen sysselsatt med de möjliga effekterna av instabilitet på finansmarknaderna i världen och den skada som detta kan orsaka och den anser att förslag som Tobinskatten är värda att undersökas. Jag uppfattade skillnaden i åsikter mellan Schörling, Pronk, Lindquist och de andra. Det finns en skillnad i åsikterna. Saken är emellertid den att det är värt att undersöka vad det innebär. Vad beträffar arbetsrättsliga bestämmelser så fäster kommissionen största vikt vid de centrala arbetsrättsliga bestämmelserna och dess tillämpning över hela världen.
Vi är fast övertygade om att det allmänna stödet för ökad liberalisering i handel kommer att hotas om vi inte tar hänsyn till den allmänna oron kring denna viktiga fråga. Vårt nya program för allmänna preferenssystem sörjer för särskilda stimulansåtgärder med början den 1 januari 1998 i form av extra förmåner som kan ges till länder som genomföra de centrala arbetsrättsliga bestämmelser.
Den 29 november 1997 antog kommissionen ett förslag för införandet av en särskild social klausul i det allmänna preferenssystemet beträffande uppfyllande av ILO: s konventioner om barnarbete och föreningsfrihet, rätten att organisera sig och ha kollektiva förhandlingar och en miljöklausul om hållbar utveckling av de tropiska skogarna som detta definierats av Internationella organisationen för tropiska träslag för att garantera att dessa stimulansåtgärder fungerar effektivt. Förslaget till bestämmelser slår fast metoderna för att övervaka genomförandet.
Slutligen stöder kommissionen det nuvarande ILO-förslaget för en deklaration av arbetarnas grundläggande rättigheter och, i synnerhet, behovet av att en mekanism inrättas för att garantera dessa rättigheter. Beträffande samarbetet med icke-statliga organisationer har jag en sista kommentar. Kommissionen sätter högt värde de icke-statliga organisationernas och de medborgerligt baserade organisationernas bidrag till utvecklingsprocessen och har ett pågående program för stöd och samarbete.
Wolf och Amadeo sade en mycket viktig sak om social rättvisa, att den behövs inte bara i EU, utan i den globala ekonomin. Jag delar den åsikten och har sagt i många år, som Wolf vet, att det är inte bara en ekonomisk utveckling. Den måste motsvaras och löpa parallellt med en social dimension. Det är viktigt för unionen och det är minst lika viktigt för den globala ekonomin i framtiden.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.12.00.
Övergripande statligt stöd
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0100/98) av Berés för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till rådets förordning (EG) om tillämpningen av artiklarna 92 och 93 i EG-fördraget på vissa slag av övergripande statligt stöd (KOM(97)0396 - C4-0512/97-97/0203 (CNS)).
Herr ordförande, kära kolleger! Kommissionens förslag, som man rådfrågat oss om i en första behandling, gäller en förordning som gör det möjligt för kommissionen att anta förordningar om undantag och skyldighet innan anmälan görs för vissa kategorier statligt horisontellt stöd, vilket motsvarar 83 procent av det totala statliga stödet i Europa.
Det är en första verkligt betydelsefull tillämpning av artikel 94 i fördraget. Verktyget gör det möjligt för kommissionen att, med den erfarenhet den förvärvat på området, undanta visst stöd från anmälningsförfarandet. Kommissionens idé är att på området erhålla ett förfarande som liknar det som tillämpas på kontrollen av sammanslagningar, vilket vilar på gränser för ingripande som kan revideras, på tredje parts deltagande i granskningen och på inrättande av en Rådgivande kommitté.
Vi godkänner fullständigt åtgärden från kommissionen som avser att på så sätt koncentrera sin uppmärksamhet på de fall av statligt stöd som verkligen förtjänar en granskning och skynda på beviljandet av stöd där man inte ifrågasätter om det är välgrundat. En sådan åtgärd är desto mer nödvändig med tanke på att elva medlemsstater kommer att gå med i eurosamarbetet, vilket kommer att intensifiera konkurrensen mellan territorier där illojal tillämpning gynnar omlokaliseringar.
Det stöd som berörs av denna förordning är det som lämnas till små och medelstora företag - en sektor där stöd är effektivare när det beviljas snabbt, till förmån för forskning och utveckling, miljöskydd, sysselsättning och utbildning. För den senare borde enligt vår mening ordningen om undantag främja ett optimalt genomförande av slutsatserna från toppmötet i Luxemburg.
Till denna lista måste enligt vår mening fogas lokala offentliga tjänster, som bara har en begränsad inverkan på konkurrenspolitiken och en stark inverkan i termer av ekonomisk och social sammanhållning i unionen.
Kommissionens förslag anger även att kommissionen kan fastställa en förordning som gör det möjligt att undanta stöd under en viss nivå från anmälan. Det handlar egentligen om att tillföra en rättslig grund till en redan existerande tillämpning. Vi kan bara glädja oss åt det, liksom åt att förordningens inverkan kommer att variera enligt praxis i medlemsstaterna.
Er föredragande skulle emellertid vilja formulera fyra kommentarer av allmän art. Den första gäller den allmänna linje som följs av kommissionen på det område texten gäller, med målsättningen att uppnå en odifferentierad minskning av det statliga stödet inom Europeiska unionen. En sådan ståndpunkt kan till att börja med utgöra ett hinder för att konkretisera de två grundläggande målsättningar som utgörs av en förstärkt industripolitik och strävan efter större effektivitet inom offentliga utgifter. Med andra ord, är det inte bättre att på det här området gynna ett kvalitativt synsätt snarare än ett snålt kvantitativt, vilket kommissionen tycks föreslå?
Unionen måste överväga ett positivt synsätt på stödet, vare sig det är statligt eller kommer från unionen, och det kan bli effektiva och motiverade verktyg för en innovativ industripolitik, genom att bl.a. sammanfatta stödet såsom det används inom ramen för Parisfördraget. Unionens synsätt när det gäller statligt stöd som ett instrument för ekonomisk politik måste utarbetas och förklaras. Utvärderingen av om stödet är förenligt med reglerna inom den inre marknaden måste beakta de allmänna målsättningarna inom gemenskapens politik som gäller våra industriers konkurrenskraft, ekonomisk och social sammanhållning inom unionen, men också beakta våra största konkurrenters praxis på världsmarknaden.
Den andra kommentaren är att vi måste akta oss så att vi inte misstar oss på målsättningen när det gäller kontrollen av dessa stöd. Kommissionens förslag kan medföra två typer av reaktion. Antingen att kommissionen kräver ytterligare befogenheter eller att kommissionen accepterar att kodifiera en befogenhet som den redan har. Det är absolut detta senare synsätt som är att föredra. Det är inte en blankofullmakt vi ger till kommissionen, utan en befogenhet till kontroll grundad på erfarenhet. I villkoren för genomförande av denna kontroll måste vi akta oss för att inte överdrivet tynga villkoren för publicitet, vilket medför en risk att kontrollen blir mer komplicerad och, på bekostnad av företagens juridiska säkerhet, uppmuntrar till en ökning av antalet rättsliga förfaranden. Det skulle vara paradoxalt att, för detta stöd som inledningsvis inte ställer till något problem, uppnå en större informationsskyldighet än för den som föreligger för mer omfattande stöd.
Den tredje kommentaren gäller betydelsen av kommissionens förslag i förhållande till villkoren för tillämpning av artikel 93 i fördraget. Vi får tillfälle att återkomma till detta när vi här i parlamentet granskar stödåtgärderna.
Den sista kommentaren, herr ordförande, gäller parlamentets plats i genomförandet av förordningarna om befogenheter som kommer att föreslås av kommissionen. I våra ändringsförslag kräver vi att få delta i detta förfarande. Jag anser att det är viktigt och jag hoppas att kommissionen kommer att instämma i våra förslag. Vi kräver också att förordningen om undantag skall vara mycket mer anpassningsbar och vi vill att den skall revideras efter tre år, och inte fem.
Herr ordförande! Jag vill först och främst tacka föredraganden för ett alldeles utmärkt betänkande; jag delar alla hennes förslag och slutsatser. Speciellt vill jag understryka ett ändringsförslag som inte fick majoritet i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, nämligen ändringsförslag 11, där det föreslås att gruppundantag också skall beviljas lokala och offentliga företag. Jag tror att en sådan markering är nödvändig.
Jag kan nämna att vi i Sverige över hela landet har ett stort antal företag som sysselsätter arbetshandikappade människor. Jag tror att det finns mellan 30 000 och 40 000 sådana företag i Sverige som säljer sina produkter på den fria marknaden och alltså konkurrerar med vanliga företag, men de är subventionerade med så gott som hela löneandelen. Det är ju uppenbart att dessa företag erhåller ett mycket stort offentligt stöd, men det är samtidigt också uppenbart att de gör en oerhört stor social insats. Det vore mycket viktigt, tror jag, att få med att denna typ av företag tillhör den grupp som beviljas undantag.
I samma ändringsförslag, nr 11, tar föredraganden också bort två kategorier som kommissionen föreslår, nämligen exportkrediter och exportkreditförsäkringar. Jag tycker att det som föredraganden föreslår är bra, eftersom man kan betvivla att exportkrediter och exportkreditförsäkringar verkligen är stöd som faller under artikel 92 och att de hör hemma i detta sammanhang.
Efter detta vill jag ändå säga några ord om att vi skiljer oss, föredraganden och jag, på en punkt, nämligen inställningen till statliga stöd i allmänhet. Jag tycker att det ofta i denna kammare verkar som om statliga stöd bara innebär att ett land går in och stjäl arbeten på något sätt, men det ju är bara den ena sidan av saken. Om USA exempelvis skulle subventionera sin bilexport till Europa, innebär ju det framför allt att Europa får billigare bilar från USA, dvs. att Europas konsumenter tjänar på det. Det är i detta avseende ingen skillnad på ett statligt stöd och t.ex. om USA skulle sänka sina löner till bilarbetarna. På samma sätt förhåller det sig på andra områden, t.ex. om man i Spanien vill subventionera vinexporten till Sverige, då får svenska konsumenter bara billigare vin. Jag ser egentligen inte någon större skada med detta.
Föredraganden påpekar att de statliga stöden uppgår till 1, 7 procent av BNP i gemenskapen. Det kan låta som en stor summa, men då skall vi veta att den samhällsekonomiska kostnaden som är förenad med dessa stöd kanske är en tiondel eller en hundradel av detta belopp, och alltså uppgår till någon tiondels eller hundradels procent. Jag vill alltså att man skall ha en något mindre rigid syn på detta statliga stöd. Huvudpoängen är ändå att detta är ett alldeles utmärkt betänkande som jag hoppas bifalls med stor majoritet i morgon.
Herr ordförande! Jag vill tacka föredraganden Berès för hennes betänkande. Det är helt klart att kontrollen över de statliga stöden är ett stort ansvar för kommissionen. Vi har i dag på vårt bord ett förslag till förordning från kommissionen i vilket man, beroende på dess knappa resurser, söker en mer praktisk form för kontroll av dessa stöd, undantagande av en grupps stöd och överförande av kontrollen till staterna.
Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har intagit en mycket klar inställning i frågan. Vi delar kommissionens infallsvinkel, men man måste vara mycket försiktig: Vi får inte glömma att det är staterna som beviljar stöden, och att överlåta kontrollmakten till dem är - ursäkta mig uttrycket - som att låta räven vakta hönsgården.
Följaktligen delar vi den praktiska infallsvinkeln, vi är överens om listan över grupper och stöd som kommissionen föreslår - och vår grupp är emot både en utökning och minskning av den, vilket föredraganden föreslår - men vi har gjort två iakttagelser som har tagits upp av ekonomiutskottet.
Den första är att det är möjligt att integrera produktionen och således, genom att ge stöd till företag som ingår, skulle momsen på slutprodukten bli alltför subventionerad. Man kan exempelvis, stödja forskningssektorn och, därefter, ett annat företag som samarbetar i tillverkningen av just denna produkt, och så vidare i hela kedjan. Det måste finnas en kontroll av hela produktionsprocessen för att vi, i annat fall, kommer att stöta på allvarliga problem med mycket stora subventioner till produkternas slutliga moms. Därför har utskottet för ekonomi tagit upp ett ändringsförslag som jag själv lade fram i utskottet och jag anser att Europeiska kommissionen bör tänka på detta.
Den andra iakttagelsen är att detta förfarande, denna nya infallsvinkel, kräver en kontroll från staterna på en övergripande nivå. Allteftersom vi förlorar detaljkontrollen för varje stöd, måste det finnas mer övergripande budgetkontroll över det totala stöd en stat beviljar. Denna teori, som kammaren redan har godkänt i det allmänna betänkandet om konkurrenspolitik, får allt större betydelse ju mer vi går in i den monetära unionen. Vi får inte låta bli att kontrollera om en viss budget ger mer i statligt stöd, totalt sett, än en procentsats av sin BNP. Och det kommer att ske, det kan komma att ske. Redan i dag är skillnaderna mellan staterna mycket stora; och om kommissionen inte, inom den monetära unionen, tar hänsyn till risken att varje stat använder en stor del av sin budget, eller en mycket betydelsefull del av budgeten, till företagsstöd, kommer vi att få konkurrensproblem inom den monetära unionen.
Herr ordförande! I dag skall vi besluta om den framtida inriktningen för det statliga stödet, hur olika regioner och aktörer skall engageras och vilka kontroller och undantag som skall gälla. Som vi alla vet är en förvriden konkurrens ett av de mest negativa resultaten av det statliga stödet, men det är inte det enda. Tänk till exempel på de offentliga utgifterna eller kostnaderna på grund av förluster i konkurrenskraft för de företag som vant sig vid att åtnjuta statligt stöd, i det ögonblick när detta statliga stöd minskas eller försvinner.
På grund av marknadens internationalisering och införandet av euron står vi nu inför helt nya scenarier. Inom den närmaste framtiden kommer Europeiska unionen att stödja, även ekonomiskt, inträdet av nya medlemsstater. Agenda 2000 tvingar oss dessutom att i första hand göra kvalitativa val, snarare än kvantitativa. Det kommer med andra ord inte längre att finnas stöd som inte siktar på eller är frukten av projekt och program som baseras på verkliga behov och möjligheter.
Vi vill naturligtvis inte hävda att allt statligt stöd är av ondo, något som föredraganden, som jag tackar för hennes fina arbete, klart avvisar. Stödet kan i själva verket främja en industriell utveckling där det finns sådant stöd och där det tillämpas på rätt sätt, men det kan inte längre enbart riktas mot de stora företagen och industrisektorn. Det är framför allt mot de små och medelstora företagen och mot nya sektorer man måste vända sig, turism, handel, tjänstesektorn, hantverk, miljö, forskning och utveckling är sektorer, vilket min spanska kollega har påpekat, som hänger samman inbördes.
Vi hoppas att kommissionen, som är det organ som skall kontrollera konkurrensen, skall fatta beslut och vidta åtgärder på medellång sikt som kan leda till en balanserad tillväxt. Vi uppmanar därför kommissionen att tänka om när det gäller de sektorer och företagsdimensioner som vi just nämnde. Den framtida ekonomiska och sociala utvecklingen i Europeiska unionen är utan tvekan beroende av de små och medelstora företagen. Det statliga stödet måste ta med detta i beräkningen.
Herr ordförande! Statligt stöd är ju ett undantag från den fria konkurrensen på lika villkor. Därför är det viktigt att reglerna för statligt stöd följs, och det är inte minst mycket viktigt att det råder insyn, så att tredje part, alltså konkurrenter, kan se vad som ges i statligt stöd. Det har också varit glädjande för den liberala gruppen att ekonomi- och valutautskottet har stött oss i kravet på att dessa beviljanden av stöd skall offentliggöras. Därför hoppas jag också att kommissionen kan stödja utskottets ändringsförslag 4 och ändringsförslag 5, vari vi understryker kravet på offentliggörande av de olika stödtilldelningarna, och i synnerhet ändringsförslag 5, vari vi uttrycker önskemål om att kommissionen offentliggör de enskilda ländernas beviljanden av stöd i EGT, för att säkerställa att tämligen många företag får tillgång till dessa upplysningar.
Slutligen kan jag å den liberala gruppens vägnar säga att vi i den liberala gruppen inte kan stödja ändringsförslag 11, som ordföranden kom in på i sitt tal, och inte heller det ändringsförslag som Wibe från den socialistiska gruppen förordade kan vi stödja. Men nu ser jag fram emot att höra kommissionärens svar på frågan om insyn.
Herr ordförande! Jag kan instämma i kommissionens synpunkter angående å ena sidan att statliga stöd verkligen måste offentliggöras mera och kontrolleras bättre, men å andra sidan måste kommissionen ges möjlighet att koncentrera sig på de viktigaste, verkligen stora fallen, då sådana här gruppundantag mycket väl kan övervägas. Detta skall dock inte betyda att det inte inom detta område borde råda en fullständig öppenhet, därför att statliga stöd har en mycket snedvridande effekt på konkurrensen. Dessa borde granskas även tillsammans med stöd från Europeiska unionens egentliga strukturfonder, eftersom det i dag är mycket svårt att få information om vilka enstaka projekt som får statliga stöd eller stöds med medel från Europeiska unionens strukturfonder.
Frågan är mycket allvarlig med tanke på att det i dag kämpas hårt om de knappa offentliga resurserna, och man borde med alla medel säkra att unionens grundläggande målsättningar förverkligas i det offentliga stödet. Jag kan således i högsta grad stödja föredraganden i hennes strävanden att öka öppenheten i samband med statliga stöd. I själva verket borde det enligt min mening i varje land finnas en central där varje medborgare kunde få information även om stöd åt enstaka projekt, och verkligen inte bara om statliga stöd utan även om stöd från strukturfonderna.
Detta har en omfattande betydelse även när det gäller omplacering av företag. Som vi vet har många företag lärt sig att låta medlemsländerna och regionerna konkurrera sinsemellan, och detta har en osedvanligt ogynnsam totaleffekt på den offentliga ekonomin.
Herr ordförande! Jag hoppas att min röst kommer att hålla. Låt mig säga att jag förstår att huvudpoängen med detta betänkande är att se till att vi förhindrar en snedvridning av konkurrensen, samtidigt som vi skapar en rättvis och jämn spelplan. Jag vill verkliga rosa det arbete Berès lagt ned på detta betänkande, men vi talar om öppenhet.
Låt mig ta upp en fråga med er i kommissionen. Vi i utskottet för regionalfrågor oroar oss mycket över bristen på öppenhet i det dokument ni har antagit, utkastet till ett meddelande om sammanhållningen mellan strukturpolitiken och konkurrensen. Jag har förstått att kommissionär Van Miert redan har skrivit under en överenskommelse med kommissionär Wulf-Mathies för att garantera att dessa två planer verkligen hänger ihop och jag undrar när ni kommer att överlämna det dokumentet till parlamentet. Jag anser att det är vår rätt att undersöka de frågor som handlar om strukturfonderna och jag förstår att ni också har skrivit till medlemsstaterna. Jag skulle vilja veta vilken rättslig grund ni använder för att konsultera medlemsstaterna i dessa frågor. Är det inte så att ni i förväg kommer att bestämma medlemsstaternas nationella prioriteringar om hur de önskar använda sin pengar från strukturfonderna och statligt stöd under artikel 92.3c? Varför är det då så att vi i parlamentet inte har fått undersöka detta? Jag vill veta vilken flexibilitet en medlemsstat har att försvara sina nationella prioriteringar om statligt stöd och om ni kan tvinga fram dessa frågor på rättslig väg. Eller är det helt enkelt en frivillig överenskommelse som ni önskar ha med medlemsstaterna?
Slutligen skulle jag vilja säga till kommissionen att jag uppriktigt sagt inte ser logiken bakom detta. Jag anser att strukturfonderna har en mycket annorlunda målsättning än statligt stöd och jag skulle helt enkelt vilja hänvisa till fallet med landsbygden. I min egen valkrets i Peak district så tror jag inte att vi skulle vilja locka till oss Siemens för att verkligen återetablera sig i detta område, som har en känslig miljö och där vi försöker skapa småföretag. Frågan handlar inte om att dra till sig statligt stöd i detta slags regioner. Jag skulle därför vilja att ni kopplade isär och skilde på dessa två områden och låter medlemsstaterna besluta om sina egna prioriteringar i kvalifikationsplanerna för strukturfonderna.
Herr ordförande! Jag tror först och främst att vi behandlar en fråga av mycket stort intresse och av mycket stor dimension.
Jag tror att vi kommer få en överenskommelse trots de olika talarnas påpekanden, att å ena sidan de privata stöden förvrider konkurrensen och minskar effektiviteten, men att å andra sidan ingen kan stryka ett streck och upphäva dem helt och hållet och att själva fördraget i artikel 92 och 93 lägger grunden till vissa gränser inom vilka stöden gäller.
Enligt dessa ramar tror jag att kommissionens förslag rör sig i riktning mot att acceptera vissa undantag och att utforma nya mekanismer och jag tror att fyra mycket grundläggande punkter måste påpekas och betonas:
För det första att vi inte kan skapa ett nytt byråkratiskt och komplicerat system som kan bli värre än det föregående.-För det andra att det inte går att lösa problemen enbart genom en förordning från kommissionens sida, utan staternas och producentledets deltagande.-För det tredje att kriterierna måste vara kvalitativa och inte bara kvantitativa.-För det fjärde, de små och medelstora företagens stora betydelse.
Jag skulle till att börja med vilja be om ursäkt, framför allt till fru Berès. Kommissionen skulle behandla en relativt komplicerad och känslig punkt och granskningen tog något längre tid än beräknat. Berès vet hur intresserad jag är av det här problemet och att jag alltid är beredd att träffa henne och andra kolleger inom Europaparlamentet för att fortsätta debatten om förslaget och de tillhörande beståndsdelarna. Jag framför min ursäkt till fru Berès, och jag tar tillfället i akt att gratulera henne eftersom jag vet att hon tillsammans med andra kolleger lagt ned mycket arbete på betänkandet, för att skaffa sig en välgrundad åsikt om verkligheten och erfarenheterna.
Vid ett tillfälle konstaterade man att bland de fall av stöd som skulle behandlas, ca 600 per år för närvarande, är en tredjedel, eller t.o.m. fler, eftersom det fanns en skyldighet att anmäla dessa, i verkligheten rutinfall. Var det möjligt att införa ett annat system som kunde undanröja dessa rutinfall som kräver stora ansträngningar från våra avdelningar, trots att 95 eller 98 procent av dem inte innebär något problem? Ingen kan förbise att verksamheten " statligt stöd" i fallet med konkurrenspolitik lider en verklig brist på resurser i form av personal när det gäller hantering av fall som blir allt fler, men också allt mer komplexa.
Vi måste därför koncentrera våra ansträngningar på de viktigaste fallen och försöka undanröja rutinen, vilket ispo facto också skulle göra det möjligt att göra sig av med en del av byråkratin. Det var så idén uppstod om att, på grundval av artikel 94, föreslå en lösning som syftar till att skapa förslag till förordningen om undantag för grupp, för de fall av stöd där man redan förfogar över stor erfarenhet, t.ex. vissa sektorer som de små och medelstora företagen, där reglerna är ganska välkända och i allmänhet inte innebär några problem, men även på miljö-, forsknings- och utvecklingsområdet. Kort sagt inom ett antal sektorer där det finns tillräckliga precisa regler och tillräckligt bred disciplin för att inte längre behöva anmäla individuella fall.
Naturligtvis måste spelreglerna respekteras. För att inga missförstånd skall uppstå kommer kommissionen att försäkra sig om att de respekteras, bl.a. vid klagomål. Kommissionen kommer att granska alla klagomål från ett företag eller en myndighet även om det överskrider ramen för de aktuella förordningarna. Det faktum att vissa instrument inrättas innebär inte att det inte längre kommer att finnas någon disciplin eller kontroll. Tvärtom, det är fel att tro att de kommer att leda till en mer släpphänt politik på området. Målsättningen är att kunna koncentrera sig ytterligare på de viktigaste fallen.
Det är, förefaller det mig, existensberättigandet för denna förordning om befogenhet. Jag gläds åt att vårt förslag mottagits väl av rådet och att antagningsförfarandet är på rätt väg.
För övrigt, mina damer och herrar, tyckte jag mig förstå att ett antal parlamentariker - och de är för övrigt inte ensamma - uttryckt vissa tvivel och frågat sig om detta system inte riskerade att skada den nödvändiga öppenheten, till följd av att den systematiska anmälan avskaffas. Jag har redan sagt att kommissionen kommer att reagera vid minsta tvivel.
Jag tror, för min del, att det system som inrättats, med bl.a. de årsrapporter som de nationella myndigheterna måste överlämna till oss lika väl som i dag, eller t.o.m. bättre, kommer att garantera oss den nödvändiga öppenheten.
Jag kommer nu till de övriga problem som tagits upp. Vissa av er har tagit upp ämnen som ligger lite utanför ramen för det förslag som granskas. Jag skall svara snabbt till den person som gjort ett inlägg om samordningen mellan den statliga stödpolitiken, bl.a. bestämmelserna som styr regionalstödet på nationell nivå och strukturpolitiken, dvs. det förslag som min kollega Wulf-Mathies lämnat. Vi har så långt det är möjligt strävat efter att skapa en samstämmig situation, vilket inte är helt lätt. Som ni vet är en rad regioner, t.ex. regioner inom mål 5b, berättigade till stöd från strukturfonderna men inte berättigade till regionalstöd eller nationellt stöd. Det föreligger alltså inte nödvändigtvis samstämmighet mellan de två fallen.
Kartan över regionalstöd täcker ungefär 47 procent av Europeiska unionens befolkning, medan den för strukturfonderna täcker 51 procent. Där finns ingen överensstämmelse alls mellan fakta. Regionerna som är berättigade till stöd från gemenskapens medel frågar sig varför de inte kan erhålla regionalstöd från medlemsstaten. Det här är verkligen ett problem.
Wulf-Mathies och jag har försökt att se till att samstämmigheten ökar för det framtida systemet, i det här fallet perioden 2000-2006. Kanske kommer det inte att finnas någon samstämmighet per person, eftersom det krävs en liten marginal för att försöka beakta de särskilda situationerna. Jag beklagar det, men kanske det inte blir möjligt att göra på annat sätt. Det hindrar inte att vårt mål är att till stor del få de två kartorna att stämma överens.
Jag vet inte om jag svarat på inlägget. I vilket fall som helst står jag till ert förfogande för att diskutera direkt med er. Jag hoppas att jag täckt flertalet kommentarer. Ännu en gång, ett stort tack till fru Berès och alla dem som bidragit till detta betänkande och naturligtvis också till dagens talare.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Jag frågade inte om politiken. Jag frågade när ni har för avsikt att konsultera parlamentet. Jag vet att kommissionen har ensam behörighet till konkurrenspolitiken, men enligt min åsikt så rör ni er på ett område där parlamentet har en åsikt om huruvida det, i alla fall, är nödvändigt att ha en fullständig sammanhållning mellan planerna. Vi skulle vilja ha litet flexibilitet. Jag vill därför veta när ni har för avsikt att konsultera parlamentet och, om ni tänker framtvinga detta, vad den rättsliga grunden är för kommissionen att tvinga fram en sammanhållning mellan statligt stöd och kvalifikationsplanerna för strukturfonderna?
Nu förstår jag exakt vad er fråga handlade om. För det första står jag alltid till parlamentets förfogande för att diskutera detta, även om det är en fråga som endast kommissionen är behörig att avgöra. Som ni vet har kommissionen ansvaret för det statliga stödet på grundval av artikel 92 och 93, om vi inte framlägger ett förslag, vilket vi gör i dag, på grundval av artikel 94, när rådet måste fatta ett beslut. Som jag redan sagt har kommissionen redan fattat ett beslut beträffande regionalt stöd eftersom det är kommissionens ansvar. Men jag står till parlamentets eller behöriga utskotts ständiga förfogande för att diskutera den fråga och förklara för er varför vi anser att sammanhållningen mellan strukturfondsplanen och regionalstödplanen är viktig. Det är upp till er. Om ni skulle vilja bjuda in mig till ett utskottsmöte, skulle jag komma med glädje.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Politik för varvsindustrin
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0101/98) av Sindal för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till rådets förordning om fastställande av nya regler om stöd till varvsindustrin (KOM(97)0469 - C4-0527/97-97/0249(CNS)) och kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: Mot en ny politik för varvsindustrin (KOM(97)0470 - C4-0548/97).
Herr ordförande! Jag får börja med att lyckönska den föregående föredraganden till den övergripande diskussionen om konkurrenspolitiken. När vi nu går till en mer detaljerad diskussion om skeppsbyggnation delas vattnen, för det är mycket enkelt att vara eniga på det högre planet. Där är vi skyldiga Van Miert ett stort tack. Meddelandet är utmärkt, men så snart vi kommer ned på detaljnivå kommer vi till en vattendelare. Det vi skall tala om i dag är präglat av känslor och historia.
Alla här närvarande är på det klara med varför denna förordning behandlas i dag. Vi saknar en enda underskrift på ett OECD-avtal, nämligen USA: s. Nu försöker man sig på en ny förordning - kanske den åttonde i raden. Diskussionen och problemen är dels interna inom EU, och dels externa, dvs. de rör EU: s förhållande till den globala konkurrenssituationen. För mig är det centrala elementet i denna diskussion att man framöver inte internt för en politik som snedvrider konkurrensen för varven inom EU, och att man därnäst för en stödpolitik som inte orsakar social slagsida inom några medlemsländer eller regioner, som vi redan hört.
Det torde vara en grundläggande inställning att EU hade varit bäst betjänt av att OECD-avtalet trädde i kraft. OECD-avtalet är den bästa möjligheten för gemenskapens varv att konkurrera på lika villkor. Eftersom så inte är fallet, är vi bäst betjänta av en stödpolitik som är så begränsad som över huvud taget är möjligt. Vi skall sträva efter att alla skall få lika möjligheter, och undvika att några blir förlorare i konkurrensen, bara för att de inte är berättigade till stöd. Den nya stödpolitiken skall vara sådan att man undviker kreativ bokföring och spekulation i stödordningar. Det är inte det de är till för. Men den nya stödpolitiken skall skapa arbetsplatser inom EU. Arbetslösheten är det största problemet i dag, och enligt min uppfattning är regionalt stöd till varv inte - eller bör inte vara - en del av EU: s socialpolitik. Det skulle vara naivt att tro att den skulle skapa fler arbetsplatser. Det skulle bara vara att kasta goda pengar efter dåliga.
Om man flyttar arbetsplatser från ett område till ett annat, så kommer man också att se en befolkning som anser detta vara orättvist. Ännu värre är det om arbetsplatser flyttas utanför EU. Därför är det viktigt för oss att, i en tid när den europeiska befolkningen diskuterar tillit till och tro på den europeiska tanken, inte föra en stödpolitik som kränker befolkningens förståelse för rättvisa genom att ge vissa bättre möjligheter än andra. Man bör föra en politik som säkerställer lika möjligheter.
Vad vi i dag har användning för är en långsiktig och visionär sysselsättningspolitik. Den nya stödpolitiken som jag går in för, Van Miert, får inte bli en skön huvudkudde. Vi skall undvika att ge ut ett så kraftigt stöd att varvsindustrin glömmer att tänka själv. Kraftigt stöd kan vara till glädje på kort sikt, men på lång sikt kan den göra den europeiska varvsindustrin till förlorare på den globala marknaden.
Låt mig understryka fyra saker i kommissionens upplägg. För det första utveckling, innovation osv. Det stöder jag. Det är otroligt bra. Det är den väg vi skall gå. För det andra är det det regionala stödet, som jag inte är till freds med. Jag anser att den saknar insyn och snedvrider konkurrensen. Men om man enas om regionalt stöd så bör man undersöka om storleken på detta stöd bör ändras. Den tredje punkten är att vi hakar upp oss på hur kontrollen sker. Det är pinsamt. Men historien visar att vi måste förplikta oss gentemot varandra. Den fjärde punkten är situationen i Fjärran östern och det massiva stöd som ges där. Det får inte leda till att t.ex. koreanska varv blir mer dominerande på marknaden än de redan är.
Till slut vill jag säga, herr ordförande, herr kommissionär, att tre yttranden från de rådgivande utskotten och yttrandet från Ekonomiska och sociala kommittén alla pekar på att man bör tänka sig noga för innan man verkställer denna plan utan ändringar.
Herr ordförande! Syftet med Sindals betänkande är att reformera den europeiska varvsindustrins komplexa stödnät på ett sätt som gör EU mera konkurrenskraftig än tidigare gentemot varvsindustrin i tredje land.
Den mest betydelsefulla delen i den nuvarande stödpolitiken är varvsindustrins verksamhetsstöd, vilket i själva verket har snedvridit konkurrensen på gemenskapsmarknaden. Tanken att avskaffa stöden, som framförs i Sindals betänkande, är således riktig. Det slutgiltiga målet för EU: s politik måste vara att varvsindustrin skall klara sig utan statliga stöd på marknadens villkor.
Europeiska gemenskapens uppgift är att garantera medlemsländerna sinsemellan likvärdiga konkurrensvillkor, främja forskning och utveckling inom varvsområdet och uppmuntra till industriellt samarbete. De interna konkurrensförhållandena mellan varven i EU-länderna får inte förvrängas med hjälp nationella stödåtgärder som skiljer sig från varandra. Jag hoppas att även kommissionen förstår detta.
Varvsindustrin sysselsätter cirka 130 000 människor inom EU: s område. Att trygga dessa arbetstillfällen är viktigt. I dag är EU-ländernas andel av världsmarknad av storleksordningen 20 procent. Trots förbättringar som gjorts under de senare åren har många varv fortfarande bristande konkurrenskraft och produktivitet jämfört med de viktigaste konkurrenterna i Japan och i Sydkorea. Dessutom har nya varvsländer börjat dyka upp på världsmarknaden. Dessa låglöneländer har liksom EU en marknadsandel av storleksordningen 20 procent.
EU-länderna har en betydande forskningskapacitet till sitt förfogande. De europeiska varven borde enligt den japanska modellen koncentrera resurser till forskning och utveckling med målsättningen att bland annat förbättra planerings- och produktionsprocesser samt utveckla säkra och effektiva fartyg. Utvecklingen av varvsindustrin är nära förknippad med utvecklingen av andra tekniska områden. Speciellt utnyttjande av informations- och kommunikationstekniken borde ses som en viktig del i utvecklingen av det moderna skeppsbyggnationen.
Herr ordförande! När vi nu håller på att behandla kollegan Sindals utmärkta betänkande om varvsstöden, vill jag först också rikta uppmärksamheten framför allt på procedurfrågorna och europarlamentarismen i allmänhet. Varför? När utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik behandlade sitt eget betänkande hade det enligt god sed begärt yttranden från några andra, inklusive utskottet för externa ekonomiska förbindelser. Men vad var det som hände? Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik genomförde sin omröstning på förmiddagen och åtminstone utskottet för externa ekonomiska förbindelser, bland de utskott som skulle avge yttrande, på eftermiddagen samma dag, alltså i efterhand. Jag vet inte om det var utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som förhastade sig i upprättandet av tidtabellen eller om det var utskottet för externa ekonomiska förbindelser, som producerade två yttranden, som blev försenat. Mitt eget var visserligen klart för omröstning redan förra sammanträdesveckan.
Jag frågar också om det är någon mening att begära yttranden om de inte kan väntas in och beaktas. Här finns någonting att tänka på om parlamentsarbetet skall vara ändamålsenligt.
Men detta var ändå inte allt. När vi i plenarsammanträdet i morgon skall rösta om betänkandet har Coreper redan torsdagen veckan innan påbörjat sin egen behandling. Den pågår visserligen fortfarande och Corepers ståndpunkt kommer i sinom tid även till rådets behandling, men frågan är densamma som ovan: Borde inte parlamentets betänkande vara klart när Coreper påbörjar sitt eget arbete? Annars får man även i det här sammanhanget uppfattningen att var och en beslutar om sitt utan att höra andra.
Situationen är pinsam med tanke på själva parlamentarismen, särskilt när den har upprepats och kommer tydligen att upprepas även i framtiden. Jag skulle i den här saken önska ett allvarligt ingripande av presidiet. Det är fråga om Europaparlamentets prestige och trovärdigheten i dess arbete.
Vad själva sakfrågan beträffar konstaterar jag kort att varvsstöden nu vandrat till slutet av sin väg. Ur den här synvinkeln är kommissionens förslag och Sindals betänkande på sin plats. Nu när de centrala asiatiska varvsländerna råkat i klorna på ekonomiska kriser och devalveringen av deras valutor förbättrat konkurrenskraften av deras export är det ett ypperligt tillfälle att vidta globala åtgärder för att avskaffa stödet. USA måste å sin sida godkänna OECD-avtalet. De inblandade organen måste ställa avskaffandet av varvsstöden som villkor för ett finansiellt stöd till Asien. De europeiska länderna måste strama upp sig och inse att en industri på lerfötter inte kan upprätthållas i evigheter.
Herr ordförande! Yttrandet som jag har skrivit för utskottet för transport och turism avser endast kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet. Utskottet för transport och turism ombads aldrig att yttra sig angående rådets förslag till förordning, angående vilket Sindals betänkande huvudsakligen har skrivits.
Följaktligen skriver också jag under det som den föregående kollegan sade. Av vilken anledning har vi ombetts att yttra oss? Eftersom man förstår att nästan ingen hänsyn har tagits i Sindals betänkande. Detta betyder naturligtvis inte att min grupp inte samtycker till många punkter i Sindals betänkande. Men samtidigt ger det oss anledning till stor oro på grund av uppkomsten av denna förordning som, åtminstone under de cirka tre år som jag har varit ledamot, inte har hört till det vanliga.
Samtidigt hörde jag kollegerna och även föredraganden tala om hälsa, konkurrens, de talade om att det statliga stödet till varvsindustrin måste upphöra, om en globalisering av ekonomin. Hör upp, kolleger, allt detta är riktigt men vi får inte bara komma ihåg globaliseringen av ekonomin när USA kräver att vi skall göra det, eller Japan eller Korea.
Europeiska unionen är framför allt skyldig att se om sitt hus och mycket riktigt gör kommissionen det och även Sindals betänkande. Att framför allt ta hand om det befintliga, att bevara och om möjligt stödja den europeiska varvsindustrin, att behålla arbetstillfällena och framför allt att skapa något bättre i framtiden än det som har funnits fram till nu.
Herr ordförande! Som avslutning skulle jag vilja fråga kommissionären och även kollegan Sindal vilka konsekvenser euron från och med den 1 januari 1999 kommer att få på Europas varvsindustri? Och om det finns sådana vilka de kommer att vara? Är de positiva eller negativa?
Herr ordförande! Den 18 mars röstade utskottet för externa ekonomiska förbindelser med majoritet för mitt betänkande om det yttrande, som föreslår vissa ändringsförslag till kommissionens förordning om stöd till varvsindustrin. Utskottet för externa ekonomiska förbindelser önskar bara att man skall beakta situationen, valutakrisen i Sydostasien och dess konsekvenser för de europeiska varven.
Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår kommissionens nuvarande attityd, som inte tar hänsyn till valutasituationen i länderna i Sydostasien och särskilt i Sydkorea. Kommissionen framhärdar i att redan nu tillkännage avskaffandet av driftstöd den 31 december 2000. Jag tycker att klokhet och sunt förnuft borde få den att backa lite, och till att börja med genomföra en undersökning, vilket jag föreslagit, för att garantera att krisen i Sydostasien inte får några konsekvenser för den europeiska varvsindustrin.
Kommissionen agerar som om en armé i ett slag, oavsett utgången av kampen, skulle tillkännage att den kommer att besegras och ge upp ett vid bestämt klockslag och ett bestämt datum. Det är fullständigt ologiskt. Det är anledningen till att utskottet för externa ekonomiska förbindelser försvarar idén att en sådan undersökning skall genomföras till slutet av 1999, och om det kan konstateras att ingen risk för valutadumping föreligger från de sydkoreanska konglomeraten, kan beslutet fattas att avskaffas driftstödet. Men den politiska ärligheten borde göra att vi blir skyldiga att avvakta resultatet av denna studie innan något beslut fattas. Det är anledningen till att jag å min grupps vägnar begär en särskild omröstning om beaktandemening 10.
Jag erinrar om att utskottet för externa ekonomiska förbindelser besökt ett antal varv både i Saint-Nazaire och nyligen i Genua. Överallt hör vi samma oro från företagsledarna och fackföreningarna. Även om de säger sig vara beredda att i morgon acceptera att driftstödet avskaffas kräver de att Europeiska unionen förfogar över en defensiv handelspolitik. Men det är inte fallet för närvarande.
Herr ordförande! Vi berör här ett mycket känsligt ämne och mer än någonsin är det viktigt att vara försiktig. Måste jag erinra om att sedan 1970-talet har 200 000 arbetstillfällen försvunnit inom denna sektor. Det handlar enligt min mening naturligtvis inte om att på konstgjord väg stödja ett sjunkande skepp, eftersom jag är övertygad om att när konkurrensen är lojal kan den europeiska varvsindustrin vara fullständigt konkurrenskraftig inom en rad sektorer. Men man måste konstatera att varje gång ett europeiskt varv klarar sig tack vare ett exceptionellt stöd, inför kommissionen omedelbart nya minskningar av produktionskapaciteten, vilket medför nya inskränkningar i antalet arbetstillfällen.
För närvarande vet alla att den sydkoreanska varvsindustrin, vars produktionskapacitet nått samma nivå som Europeiska unionens, åtnjuter oförminskat stöd från Internationella valutafonden. Men vad gör Europeiska unionen och medlemsstaterna för att kräva av Sydkorea att de minskar sin produktionskapacitet i gengäld?
Sir Leon Brittan har förbundit sig att se till att det stöd som beviljats Sydkorea inte används för att rädda varv i konkurs, men jag skulle vilja att kommissionen talar om vilka medel den förfogar över för att kontrollera allt detta. Innefattar man detta problem i ramen för samarbetsavtalet med Korea? Jag avvaktar med nyfikenhet svaren från kommissionen. Jag vet att kommissionen och Europeiska unionen som sådan inte är representerade i Internationella valutafonden, att det är de nationella regeringarna som har yttranderätt. Det är anledningen till att jag här avslöjar de olika staternas och finansministrarnas logik, som accepterar att man beviljar lån på flera miljarder ecu för att stödja det sydkoreanska finanssystemet, men framför allt de europeiska bankerna som engagerat sig i detta land, utan någon som helst kontroll över hur pengarna fördelas.
Ännu en gång offras industripolitiken till förmån för finanspolitiken.
Ett problem återstår slutligen: regionalstödet. Det är normalt att vissa förfördelade regioner inom unionen förfogar över olika slags stöd. Men när den allmänna filosofin inom kommissionens förordning är att begränsa driftstödet, måste man löpa linan ut med denna logik eller fastställa en strategi som automatiskt undantar allt som berör industrisektorer, eftersom det är att skapa en snedvridning av konkurrensen om man säger att vissa varv skulle kunna åtnjuta obegränsat med stöd under regionalstödets täckmantel medan andra måste klara sig utan. Jag stöder därför fullständigt ändringsförslag 29 från Sindal.
Vi står i dag inför ett vägval. Antingen förblir världens största handelsmakt en sjöfartsmakt eller också blir den beroende av andra länder för att frakta sina varor, och omvandlas snabbt till en koloss på lerfötter.
(Applåder)
Tack så mycket, herr Sainjon.
Ärade ledamöter, med Sainjons anförande avbryter vi debatten om Sindals betänkande. Debatten kommer att återupptas kl. 21.00.
Frågestund (kommissionen)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B4-0272/98). Vi skall behandla frågor till kommissionen.
Men tillåt mig först, ärade ledamöter, att läsa ett meddelande till ledamöterna med rekommendationer från presidiet. Jag beklagar att jag inte har turen att även Wijsenbeek får höra mig, eftersom det är rekommendationer för god ordning i vårt arbete. Det vill säga, för att få högsta aktualitet och politiskt intresse för det aktuella förfarandet för frågestunden, har presidiet, vid sitt sammanträde den 9 mars 1998, fattat följande beslut:
För det första: respekt för tidsfristen för ingivande av frågor. Frågorna till frågestunden får bara inges inom den tidsfrist som gäller för den aktuella sammanträdesperioden. Berörda enheter ombeds att inte längre ta emot frågor till frågestunden som inges för tidigt. Ledamöterna påminns om att tidsfristen för ingivande av frågor till frågestunden börjar löpa så snart fristen för frågor till den närmast föregående frågestund gått ut och sträcker sig till torsdag klockan 13.00 två veckor före nästa sammanträdesperiod.
För det andra: följdfrågor. Presidiet ber ordföranden för sammanträdet att inte ta emot en begäran om att få ställa följdfrågor förrän efter det att huvudfrågan tillkännagivits. Det påminner ledamöterna om att det är ordföranden för sammanträdet som avgör om följdfrågorna, som direkt måste knyta an till ämnet för huvudfrågan, är tillåtliga.
För det tredje: tillåtlighet. Presidiet rekommenderar berörda avdelningar att vara striktare när de tillämpar kriterier för bedömning av frågornas tillåtlighet som anges i arbetsordningens bilaga II. Presidiet vill i anslutning till detta särskilt uppmana ledamöterna att följa bestämmelserna om maximal textlängd för frågorna och att enbart ställa en fråga per ingiven text.
Ärade ledamöter, ni kommer alla att få dessa rekommendationer direkt, men i dag, skall vi, med er hjälp, börja att rätta oss efter dessa rekommendationer från presidiet.
McMahon har ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Den handlar om samma sak. Jag har ett exemplar av det dokument ni talar om och jag är alldeles förbluffad över det. Jag anser att det är en skymf mot demokratin i denna kammare. Jag har varit ledamot här i 14 år och varit mycket intresserad av frågestunden. Jag vet att vi har haft problem och vi har gjort förändringar. Jag minns när vi försökte förändra det tidigare: Dury lade fram ett långt betänkande från utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet och det var en hel del debatt och diskussion från ledamöterna.
Vad presidiet verkar tillgripa nu är diktat från ovan och det är mycket antidemokratiskt. En av fördelarna med att publicera namnen på de kommissionärer som skulle svara på frågorna var att om ledamöterna ville ställa en fråga om miljön till exempel, så kunde de lägga fram den långt i förväg i vetskapen om att de skulle få ett rakt och initierat svar från kommissionären för miljöfrågor. Det var osannolikt att de skulle få någon annan som bara hade fått en dossier och var obekant med dess innehåll och som skulle ge ett fullständigt otillfredsställande och improviserat svar. När man visste att det var den enskilde kommissionären med den relevanta portföljen som skulle svara så var det en fördel. Så jag anser att detta är ett stort steg tillbaka. Det har inte skett någon diskussion om detta i de politiska grupperna eller med ledamöterna och jag känner mig djupt förorättad över den mycket diktatoriska och egenmäktiga attityd presidiet har intagit. Jag kommer att ta upp detta i min egna politiska grupp och uppmanar andra ledamöter att göra likadant.
Herr McMahon! Var vänlig att lyssna på mig. Jag vet att ni kan spanska, men jag skulle vilja att ni lyssnar på ert eget språk och använder er av tolkningstjänsten, därför att jag måste säga er att, av den genomläsning jag nyss gjorde, kan man inte dra någon slutsats om att frågestunden kommer att förändras vad gäller relationen till kommissionärerna. Det enda syftet är att införa en viss ordning, det vill säga, att frågorna inte görs långt i förväg, utan inom den period som arbetsordningen anger.
För det andra, att ordförandeskapet för sammanträdet inte skall finna, innan det börjar, att det redan har många följdfrågor och inte skall behöva hamna i den situationen att medlemmar av parlamentet, som är närvarande, begär en fråga och den inte kan beviljas därför att en annan person redan i förväg har begärt den. Vad vi nu säger är att man kan begära ordet när huvudfrågan inleds. Det vill säga, det handlar om små regler som, herr McMahon, syftar till en förbättring av vårt arbete. Om vi ser att det i praktiken inte förbättrar vårt arbete, kommer vi att se över det. Det försäkrar jag er. Jag kommer omedelbart att ta upp det med presidiet, men i detta ögonblick ber jag er att inte inleda en debatt om denna fråga, för, jag upprepar, det är regler som syftar till ett bättre arbetssätt. Om det inte leder till ett bättre arbete, kommer vi att ändra det igen. Jag försäkrar er detta. Men vi börjar med att följa detta inledningsvis och det handlar inte om någon diktatur, herr McMahon, utan om det ansvar presidiet har för att se till att kammarens arbete blir så smidigt som möjligt. Jag har fått flera begäran om ordet i ordningsfrågor, men jag måste säga att, alla dessa ordningsfrågor sker på bekostnad av den tid vi har till förfogande för frågor till kommissionen.
Crowley har ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Jag skulle vilja be om er vägledning. Jag tagit emot samma meddelande som McMahon och jag håller med honom fullständigt. I den andra delen av punkt 2 står det: " Det är upp till sammanträdets ordförande att avgöra tillåtligheten i extra frågor, vilka måste ha direkt anknytning ämnet för huvudfrågan." Nog måste väl vi som representanter för Europas folk kunna avgöra om en sak har anknytning till en fråga eller en enskild kommissionär eller kunna klandra en kommissionär eller rådets ordförande när de vägrar att svara på frågan direkt och vi måste försöka en annat taktik för att komma undan från detta. Jag ber er att använda ert omdöme i att tolka den aspekten och ge oss klar vägledning vilken handlingsfrihet ni kommer att ge oss.
Herr Crowley, ni kommer att få erfara den bredd jag tillåter under arbetets gång. Men jag måste påpeka att bilaga II i arbetsordningen säger: " Ordföranden avgör följdfrågors tillåtlighet och skall begränsa deras antal så att varje ledamot som har ställt en fråga kan få den besvarad." Det vill säga, det handlar inte om att ge ordföranden en ny befogenhet, utan om att påminna om att ordföranden har denna befogenhet. Ni, herr Crowley, har kunnat se att, då denna regel existerar, har ordföranden agerat med den naturliga flexibilitet som en så livlig verksamhet som denna frågestund kräver. Således har ingenting nytt tillförts utan allting finns där redan.
Wijsenbeek har ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Ni nämnde mitt namn som en av initiativtagarna till ändringen av frågestundens utseende. Herr ordförande, jag vill påpeka att jag skrivit ett betänkande för utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet som antogs av utskottet för fyra månader sedan och som presidiet vägrar ta upp i plenum och att både kollega Crowleys och kollega McMahons invändningar på det sättet åtminstone hade kunnat tas upp i de politiska grupperna och i plenarsammanträdet. Nu missbrukar presidiet mitt betänkande för att egenmäktigt föreslå nya regler i stället för att använda det brukliga demokratiska förfarandet. Men en sak är vi överens om. Om vi just nu ser oss omkring så ser vi att vi lyckats ta död på frågestunden i Europeiska parlamentet, den frågestund som i de flesta parlament runt om i världen är veckans höjdpunkt och där det går mycket livligt till. Vi sitter här med en handfull människor och kommissionärerna och ministrarna slevar upp på förhand skrivna svar och kan inte gå in i debatt med oss. Herr ordförande, mitt förslag går ut på att vi tar upp frågorna i slumpmässig turordning så att det inte är de som lämnade in sin fråga för sex månader sedan som kommer först i tur utan att var och en får lika stor chans att ställa sin fråga. För det andra skulle det föras en verklig debatt med korta frågor och korta svar. Om ni skulle kunna vara så vänlig att ta upp mitt betänkande vid ett plenarsammanträde så kan vi åtminstone som ledamöter och backbenchers också vara med och diskutera och behöver vi inte låta oss toppridas av några vice ordföranden som tror att de vet bättre.
Herr Wijsenbeek! När jag nämnde er, vänligt och tillgivet, var det för att jag vet att ni är en stor auktoritet i frågor om arbetsordningen. Och som stor auktoritet i frågor om arbetsordningen, tänkte jag omedelbart att ni skulle vara medveten om att inga av de bestämmelser jag läste upp förändrar arbetsordningen. Presidiet har, faktiskt, några förslag som innebär en förändring av arbetsordningen, men presidiet vidarebefordrar dessa förslag till utskottet för arbetsordningen där Wijsenbeek kan breda ut sig, förklara sig och försvara sin inställning.
Men, ärade ledamöter, med de enkla förslag vi i dag har läst upp här, överskrider inte presidiet sina befogenheter. Presidietet rör sig enbart och uteslutande inom sina befogenheter, vilka är tillämpningen av arbetsordningen, och det finns ingenting utanför arbetsordningen i förslagen. Det finns något ändringsförslag, som exempelvis det von Habsburg gjorde, om att möjligheten att ställa två följdfrågor under frågestunden till rådet, skulle finnas. Men detta kräver en ändring av arbetsordningen och därför har vi vidarebefordrat den till utskottet för arbetsordningen.
Således, ärade ledamöter - jag insisterar än en gång - när vi alla noggrant har läst igenom detta papper kommer vi att förstå att det inte är någon förändring av arbetsordningen och ingen förändring av våra relationer gentemot kommissionen och kommissionärerna, och att det enda vi försöker göra är att bättre utnyttja tiden. Jag märker att varje liten förändring här gör det svårt att utnyttja tiden, därför att antalet invändningar som kommer fram är något alldeles extra. Var vänliga, ärade ledamöter, att noggrant läsa igenom papperet. Ni kommer att få se hur vi kommer att använda det som står där, och nästa frågestund kommer jag att, med glädje, återigen höra er åsikt efter att vi i dag har prövat oss fram och efter vad ni och jag har diskuterat.
Med detta sagt, ärade ledamöter, föreslår jag att vi går över till den första frågan som Concepció Ferrer redan har väntat otåligt på en stund, en fråga till förmån för de små och medelstora företagen, och jag bjuder de Silguy, som jag hälsar välkommen och tackar för de minuters uppmärksamhet ni har ägnat vår egen debatt, och jag ber er att ta ordet för att svara på frågan från Concepció Ferrer.
Fråga nr 41 från Concepció Ferrer (H-0301/98)
Angående: Politik för små och medelstora företag
Resultaten av en undersökning som revisionsrätten genomfört av 33 företag betraktade som små och medelstora visade på att endast 11 uppfyllde kriterierna för denna kategori och att övriga 2/3 undersökta företag tillhörde konsortier. Ett företag som betraktades som litet hade i själva verket 2 000 anställda.
Mot bakgrund av detta, anser inte kommissionen att det vore lämpligt att se över konceptet små och medelstora företag för att anpassa det till verkligheten?
Jag har lärt mig mycket, jag har tagit reda på mycket och jag tackar er för att ni låtit mig delta i debatten.
För att kvalificera de små och medelstora företagen tillämpar kommissionen definitionen i rekommendationen av den 3 april 1996 på medlemsstaterna, Europeiska investeringsbanken och Europeiska investeringsfonden. Enligt denna nya definition som syftar till att få lite ordning på den situation ni beskrev, skall ett företag omfatta färre än 250 anställda för att definieras som litet eller medelstort företag och det skall ha en omsättning som inte överstiger 40 miljoner ecu eller en total balansräkning som inte överstiger 27 miljoner ecu. För att definieras som " litet" skall ett företag har färre än 50 anställda och en omsättning per år som inte överstiger 7 miljoner ecu, eller en årlig balansräkning som inte överstiger 5 miljoner ecu.
De små och medelstora företagen skall vara verkligt oberoende, dvs. inte ägas till mer än 25 procent av ett annat företag. Gränsen för omsättningen och balansräkningen skall regelbundet justeras, normalt var fjärde år, för att beakta ekonomiska förändringar i Europa.
I vissa särskilda program för forskning och teknologisk utveckling och inom ramen för det fjärde ramprogrammet 1994-1998 har andra och olika definitioner av små och medelstora företag tillämpats. Men för genomförandet av det femte ramprogrammet, dvs. 1998-2000, föreslår kommissionen att den nya definitionen jag just nämnt skall tillämpas, med ett undantag som tillåter att företag med upp till 500 anställda innefattas.
Bland de olika kriterierna för den nya definitionen återfinns kriteriet med oberoende och kommissionen är medveten om att detta kriterium tyvärr inte alltid respekterats. Som ni säger, fru Ferrer, beträffande databaser över deltagarna i program för forskning och teknologisk utveckling, anger revisionsrättens årsrapport att av de 33 företag som valts ut inom ramen för den granskning som genomförts, uppfyllde 11 av dem inte kriterierna om oberoende och ett hade t.o.m. fler än 2 000 anställda.
Kommissionen vill lugna er och kammaren: kvalitén och tillförlitligheten i dessa databaser förbättras och uppdateras ständigt. Denna förbättring kommer att fortsätta, bl.a. med införandet i etapper av kontroller av ekonomisk och juridisk bärkraftighet vilket också kommer att omfatta moderbolagen. Vi kommer också att fortsätta förbättringen med en kontroll av de kriterier som är tillämpliga på de små och medelstora företagen, på grundval av dokumentbevis. Kommissionen kommer att se till att man på nytt insisterar på att kriterierna för definition av de små och medelstora företagen noggrant respekteras i framtiden.
Jag vill, först av allt, tacka kommissionären för hans förklaringar. Förklaringar som jag, å andra sidan, anser är nödvändiga. De är mycket användbara, därför att i förmiddags, när vi godkände betänkande Elles, insisterade vi på det antal ofullständigheter som finns vad gäller de stöd de små och medelstora företagen kan disponera och som inte har använts. På det viset slösar man bort, om inte resurser, så i alla fall möjligheter att förbättra, inte bara situationen för de små och medelstora företagen, utan, framför allt, deras verksamhet till förmån för att skapa nya arbetstillfällen.
Jag skulle vilja be kommissionären att, i enlighet med era egna ord, se till att kommissionen är mycket uppmärksam och förverkligar det ni har beskrivit.
Jag instämmer helt. Jag noterade Ferrers önskan och jag är desto mer överens med henne då det är viktigt för kommissionen att kunna rikta in dessa åtgärder på specialföretag, för att inte stödet skall splittras och därmed förlora i effektivitet. Jag kan alltså försäkra er att kommissionen instämmer i er analys och kommer att agera i den riktningen.
Med hänsyn till den verkliga situationen skulle jag vilja be kommissionären att betrakta vissa områden där företag på femtio anställda är riktigt stora företag och där uppfattningen om vad som är ett litet företag ligger närmare tio. I områden som min valkrets i de skotska högländerna och öarna är det ofta dessa företag man förväntar sig skall skapa sysselsättning. Vore det inte möjligt för kommissionen att överväga ytterligare en strategi för att ge ännu förmånligare behandling av de mycket små företagen?
Denna fråga är alltid känslig eftersom man dels måste beakta nödvändigheten att ha ett, i stort sett, harmoniserat synsätt på europeisk nivå för att syfta till effektivitet och, å andra sidan, beakta särskilda situationer. Jag skall svara Ewing att medlemsstaterna har infört mer flexibilitet än vi. Men vi inför flexibilitet eftersom vi fastställt gränser för mycket små företag, med färre än tio personer, som just måste anpassas till situationen på öarna som ni tog upp. Jag skulle t.o.m. vilja säga att i vissa medlemsstater är flexibiliteten ännu större, eftersom gränserna motsvarar maxgränser och kriterierna för antal anställda kan tillämpas ensamma, utan hänvisning till omsättning eller balansräkning. Det går alltså i den riktning ni förefaller önska.
Jag vill tacka kommissionären för hans svar. Jag har bara två mycket korta frågor till honom om denna sak. Kan han för det första ges oss en garanti här att revisionsrättens granskning inte kommer att användas till att försöka reducera mängden medel som anslagits till sektorn med små och medelstora företag och i synnerhet till dess sysselsättningsskapande sida? För det andra är det möjligt att jag missuppfattande det han sade i sitt ursprungliga svar, men har förstått det hela rätt att kriteriet på små och medelstora företag och mycket små företag kommer att revideras varje år?
Mycket snabbt kan jag svara jakande på Crowleys två frågor. När det gäller mer exakt den andra frågan erinrar jag om att vi planerat att uppdatera kriterierna minst vart fjärde år, och ännu oftare om det behövs, beroende på de ekonomiska uppgifternas utveckling.
Fråga nr 42 från Nikitas Kaklamanis (H-0314/98)
Angående: Höjning av subventionerade kvantiteter olivolja
Enligt uppgift har kommissionsledamot Fischler vid ett besök i Spanien nyligen sagt att taket för olivoljeproduktion som kommer att få EU-subventioner skall höjas med 300 000 ton för Spanien och Grekland.
Kan Europeiska kommissionen säga om taket för olivoljeproduktionen verkligen skall höjas och hur denna kvantitet i så fall skall fördelas mellan Grekland och Spanien?
Parallellt med Agenda 2000 granskade kommissionen den 19 mars ärendet med reformen som består i att organisera den gemensamma marknadsorganisationen för olivolja. I det hänseendet har kommissionen avsevärt beaktat kommentarerna från Europaparlamentet. Reformen av den gemensamma marknaden borde träda i kraft fr.o.m. säsongen 2001-2002. I avvaktan på det och för att lindra svårigheterna med att förvalta den nuvarande gemensamma marknadsorganisationen, har kommissionen föreslagit brådskande förändringar av det nuvarande systemet. Dessa ändringar, liksom de beståndsdelar som bör beaktas för att föreslå reformen av sektorn, kommer snart att bli föremål för en särskild debatt i kammaren, och min kollega Franz Fischler kommer att besvara alla era frågor i ämnet.
Jag kan i dag säga att de föreslagna ökningarna bl.a. innebär en ökning av den garanterade högsta kvantiteten på 212 400 ton, och bland ändringarna har föreslagits att man fördelar denna ökning mellan de nationella kvantiteter som garanteras de producerande medlemsländerna. Fördelningen mellan dessa medlemsländer av den nya högsta garantin på 1562 000 ton är som följer: Spanien: 625 210 ton, Frankrike: 3 065 ton, Grekland: 389 038 ton, Italien: 501 172 ton, Portugal: 43 915 ton. Ökningen av den garanterade högsta kvantiteten motiveras av utvecklingen av den gemensamma marknadens absorptionskapacitet. Den beaktar möjligheterna för de nya plantager som nyligen inrättats i Spanien och Portugal och motsvarar även de besparingar som gjorts i gemenskapens budget, genom att avskaffa systemet med små producenter och genom att avskaffa konsumtionsstödet.
Herr ordförande! Tack så mycket, jag tror att jag kanske också måste vara tacksam över vad jag fick höra av ert svar men eftersom vi här inte har tillgång till alla dessa siffror som ni refererade till, förstod jag slutligen att det jag faktiskt uttrycker i min fråga är sant. Det vill säga, siffrorna intresserar mig inte så mycket - de som ni talade om kommer väl att gälla, jag tror på dem - men finns det i verkligheten fall där man kan höja det som har gällt fram till nu för Spanien och Grekland, omkring 300 000, ja eller nej? För jag hörde talas om siffror men jag vet inte vad som gällde innan. Alltså är det desamma som gäller eller är de högre?
Även om jag inte är någon specialist när det gäller olivolja, om jag bedömer utifrån vad jag vet, är den nuvarande högsta kvantiteten för hela Europeiska unionen 1 350 000 ton. Den skall höjas till 1 562 000 ton. Denna kvantitet kommer därför att noteras och fördelas mellan de olika medlemsstaterna, vars kvantitet kommer att noteras och fördelas utifrån de nycklar som normalt används när det gäller gemensam jordbrukspolitik. En av dem gäller framför allt nationalproduktionen i medeltal under tre år, under de senaste fem åren, och undantar det bästa och det sämsta året för varje medlemsstat.
De gängse klassiska fördelningskriterierna kommer därmed att tillämpas. Vi skall överlämna alla tekniska detaljer till er, om ni inte redan fått dem, och de visar att denna ökning av den garanterade högsta kvantiteten kommer att fördelas proportionellt, i de olika medlemsstaterna, i enlighet med normala kriterier.
Jag vill bara påminna kommissionären om två idéer:
Den första: ni har nämnt fem säsonger, som ändringen av den högsta garanterade kvantiteten bygger på, av vilka den bästa och den sämsta räknas bort. Men i det konkreta fallet med Spanien var säsongerna 92-93, 93-94 och 94-95 tre säsonger som uppvisade katastrofala torksituationer. Det innebär att om man använder dessa uppgifter för Spaniens situation, straffas vi vid fastställandet av de kvantiteter som skall gälla för Spanien.
Den andra, mycket viktiga, idén är att den högsta garanterade kvantiteten för hela Europa också kommer att påverkas till följd av dessa uppgifter som inte är de verkliga för Spanien. Det är viktigt att kommissionen noterar detta och vid något tillfälle rättar till dem, även om det är under ärendets gång i rådet. Om detta inte sker, kommer hela Europa, och speciellt den spanska produktionen, att drabbas negativt.
Jag har noterat er kommentar. Den påminner mig om debatten i utskottet när förslaget förbereddes. Det handlade om att både uppnå flera målsättningar, som kan strida mot varandra, och granska problemet som uppstod genom torkan i Spanien vid det tillfället.
Ärendet ligger nu hos rådet, den kommentar ni gjorde beaktas av Fischler som skall leda förhandlingarna. Men det var kommissionens uppgift att lägga fram ett förslag på objektiva och traditionella grunder när det gäller de kriterier som skulle väljas. Förhandlingarna ligger nu hos rådet, och jag tvivlar inte på att alla synpunkter kommer att höras och försvaras.
Herr kommissionär! Efter att ha lyssnat på er skulle jag vilja veta om kommissionen verkligen är medveten om den skada som den åsamkar sysselsättningsnivån i Spanien. Om kommissionen framhärdar - vilket jag ser är fallet - i sin envishet i att inte, på ett substantiellt sätt, öka den högsta garanterade kvantiteten, kommer det att få negativa följder för sysselsättningen. För sanningen är att, frånsett problemet med torkan som har tagits upp här, så är den spanska produktionen, för att nämna den senaste, 947 000 ton, en kvantitet som är mycket högre än den högsta siffran som fastställts för Spanien. Och om denna mellanskillnad inte får stöd, kommer följden, ofelbart att leda till högre arbetslöshet i Spanien, just det land som uppvisar de högsta arbetslöshetsnivåerna i hela unionen.
Det är inte mycket värt att predika om sysselsättningen i Europeiska rådet i Luxemburg, om man sedan slänger arbetstillfällen över bord, och om man, slutligen, uppfyller det hot som hänger över de spanska olivodlingarna.
Jag skall lämna samma svar som tidigare: det är det ämne som just diskuteras. Jag har förklarat grunderna i kommissionens förslag för er. Jag förklarade också för er att kommissionen föreslog en ökning av den högsta garanterade kvantiteten jämfört med nuvarande kvantitet. Jag vet att för ett antal länder ställer det till problem i ekonomiska termer och också problem, det får man inte bortse ifrån, när det gäller att få avsättning för kvantiteten olivolja.
Jag tror ändå att alla dessa beståndsdelar beaktas av förhandlarna. Ni gjorde rätt i att poängtera det. De kommer nu att ingå i de förhandlingar som skall äga rum i rådet.
Tack så mycket, herr de Silguy.
Izquierdo Rojo har ordet för en ordningsfråga. Ursäkta mig, vilken artikel i arbetsordningen hänvisar ni till för er ordningsfråga?
Herr ordförande! Jag skulle vilja påpeka att på åhörarläktaren, har nu besök kommit från Granada ...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Fru Izquierdo Rojo, detta är ingen ordningsfråga. Jag ber er att ni sätter er på er plats och låter mig fortsätta arbetet, som sig bör, med nästa fråga.
Fråga nr 43 från Phillip Whitehead (H-0321/98/ändr. 1)
Angående: Konsumenterna och euron
Anser kommissionen att alla obligatoriska bankavgifter borde avskaffas? Om så är fallet, hur kommer denna princip att tillämpas?
Kan kommissionen bekräfta när den tänker besluta om dubbelprissättningen bör regleras eller inte? Vilket tror kommissionen att är det slutgiltiga datumet för ett sådant beslut med tanke på den tid som ett medbeslutandeförfarande tar?
Kan kommissionen ge närmare uppgifter om tidsplanen för att utarbeta förhållningsregler för både fackmän och konsumenter?
Vilken roll kommer observationscentren för euro att spela och var kommer de att placeras?
Kommissionen anser att på grundval av de förordningar om euron som för närvarande gäller har bankerna inte juridiska befogenheter att ta ut avgifter för den obligatoriska växlingen av euron. Det är därför inte nödvändigt att anta ytterligare lagstiftningsbestämmelser på detta område. Kommissionen anser också att för att underlätta för ett mjukt och problemfritt införande av euron, borde bankerna göra mer än vad lagen kräver.
För att fullständigt klargöra ståndpunkten om bankkostnaderna för omräkning till euro kommer kommissionen att inom två veckor - alltså mycket snart - genom rekommendation lägga fram principer för god sed, som skall täcka såväl de rättsligt tvingande bestämmelserna som de ytterligare bestämmelser som kommissionen anser önskvärda. Dessa rekommendationer kommer att lämnas till regeringarna, till olika föreningar, organisationer, konsumentföreningar, branschorganisationer, och kammaren kommer naturligtvis att få kännedom om den.
Jag skall tillägga att användningen av en rekommendation utgör en medelväg mellan antagande av en förordning och fritt spelrum för marknadskrafterna, och att denna väg är det mest effektiva sättet att uppnå den avsedda målsättningen. För att genomföra rekommendationen är den bästa metoden och den lämpligste vägen att anta en uppförandekodex som accepteras av berörda parter. Jag tror att framsteg på denna väg skett sedan en tid. Men om dessa frivilliga bestämmelser skulle visa sig ineffektiva skulle lagstiftningsbestämmelser kunna övervägas för att klargöra situationen.
För det andra, beträffande dubbel prismärkning som togs upp i Whiteheads fråga, skulle jag vilja säga att kommissionen också där anser att ett tvingande införande av dubbel prisangivelse genom en förordning på europeisk nivå inte är ett lämpligt sätt att garantera dubbel prismärkning som både motsvarar konsumenternas behov och bibehåller kostnaderna för övergången till euron på ett minimum. Även i detta fall kommer kommissionen att överlämna en rekommendation inom ca två veckor och på så sätt föreslå principerna för god tillämpning, för att tillhandahålla den tydlighet och förvissning som krävs för samtliga parter som berörs av dubbel prismärkning. Om det vid tillämpningen visar sig att detta frivilliga system inte är tillfredsställande eller blir ineffektivt, kan antagande av en förordning om dessa principer för god tillämpning övervägas, och Emma Bonino skall inte säga emot mig.
För det tredje: Rundabordssammanträdet den 26 februari visade att framstegen när det gäller att praktiskt förbereda införandet av euron till stor del beror på mobiliseringen av konsumentorganisationerna och yrkesorganisationerna, samt på inrättandet av en fortsatt dialog mellan samtliga berörda parter. Denna dialog äger till största delen rum på internationell nivå, som är den nivå där förhandlingarna bör leda till definition och inrättande av denna kodex för gott uppträdande, på grundval av våra rekommendationer, och dessa förhandlingar har redan kommit långt. Förhandlingar mellan konsumenter och yrkesgrupper kan även inledas på europeisk nivå. Det har för övrigt redan gjorts, och en av målsättningarna består i att inrätta ett " euro" -märke för detaljisterna som kan ange sina priser i euro och som accepterar betalning i denna valuta. Det är önskvärt att dessa förhandlingar så snart som möjligt kan ge ett tillfredsställande resultat. Det kommer att stärka användarnas, konsumenternas, förtroende i övergången till euron.
Den sista punkten som togs upp i Whiteheads fråga: problemet med nationella, regionala och lokala observationscentra. Jag tror det är bra att inrätta sådana centrum eftersom det är ett sätt för medlemsstaterna att gynna spridning av information om euron, och också ett sätt för att kunna övervaka att dessa frivilliga avtal respekteras inom ramen för den uppförandekodex som jag nämnt. På europeisk nivå skulle man även kunna tänka sig att göra dessa observationscentrum till en plats för informellt utbyte av information om utvecklingen mellan medlemsstater. Form, funktion, operativa förfaranden för införandet av dessa observationscentrum återstår för medlemsstaterna att fastställa, anser jag, på grundval av nationell praxis och föreliggande rättsliga bestämmelser.
Tack för att ni lät mig ställa den här frågan. Jag är också glad över att kommissionär Bonino är här för att höra sin kollegas svar. Kan jag få ställa två frågor? För det första hur länge kommer kommissionen att fullfölja uppförandekodexen, vilket kommissionär de Silguy just beskrivit, innan de avgör om de varit effektiva eller inte och om den behöver utarbeta obligatoriska föreskrifter med tanke på den tid medbeslutande tar och tidsgränsen 2002, vilket betyder att vi måste göra någon bedömning före 2002?
För det andra, beträffande frågan om bankavgifter, vad har gensvaret från bankvärlden varit så här långt? Vad har kommissionen själv för förslag för att garantera kontinuiteten för kontakt under övergången från nationella valutor till euron?
Jag skall vara mycket tydlig på den punkten. Kommissionen kommer att lämna sina rekommendationer inom ca två veckor, kring den 15 april hoppas jag. Dessa kommer att sändas till regeringarna med förhoppningen att kunna innesluta dem i slutsatserna från Europeiska rådet den 2 maj, för att ge dem en viktig politisk kraft. Dessa rekommendationer kommer att sändas till de olika yrkessammanslutningarna och till konsumentorganisationerna, med uppmaningen att tillsammans utarbeta en uppförandekodex.
Man får se beroende på problemen. Det är mer bråttom att ta hand om bankkostnaderna, eftersom ett antal frågor kommer att uppstå i det hänseendet redan den 1 januari 1999, vilket kräver att man går snabbare framåt. När det gäller frågorna om dubbel prismärkning har vi lite mer tid. Vi skall alltså inte fastställa några exakta datum. Vi har emellertid fastställt ett datum för sammanträde med bankvärlden på hösten 1998, vilket kommer att göra det möjligt för oss att stämma av bankaspekten.
Jag kan säga er att förhandlingarna och reaktionerna snarare är positiva, eftersom bankvärlden innan rundabordssammanträdet den 26 februari sänt ett brev till Emma Bonino, vilket jag för övrigt har en kopia på, där de visade på sin vilja att arbeta i den riktningen. Vi befinner oss i ett förfarande som snarare är uppmuntrande, som fungerar genom samråd. Vi skall sedan bedöma resultaten. När det gäller kontinuiteten i kontrakten pekar alla uppgifter som vi förfogar över på att de nuvarande reglerna är tillfredsställande och tillräckliga för att uppfylla denna rättsliga skyldighet.
Tack så mycket, herr de Silguy.
Ärade ledamöter, tiden för första delen av frågor till kommissionen är slut. Således kommer fråga nr 44 att besvaras skriftligt.
Fråga nr 45 från Marialiese Flemming (H-0227/98)
Angående: Djurtransporter
I juni 1995 antog rådet direktiv 95/29/EG om skydd av djur vid transport. Samtidigt uppmanade rådet kommissionen att anställa flera veterinärinspektörer för att övervaka genomförandet av dessa nya bestämmelser.
Med tanke på de ökade resurser som gjorts tillgängliga för byrån för livsmedel och veterinära frågor, kan kommissionsledamoten meddela hur många inspektörer som för närvarande övervakar djurtransporterna och vilka planerna är för att öka antalet inspektörer till tolv, vilket rådet anser vara minimikravet?
Som Fleming säkert vet har i dag byrån för livsmedel och veterinära frågor ansvaret för många olika typer av övervakning och kontroll när det gäller gemenskapslagstiftningen inom djurskydd, livsmedel och växthygien. För närvarande finns det 46 inspektörer inom byrån för livsmedel och veterinära frågor. Delar av resurserna som går till veterinärinspektioner är redan i dag öronmärkta för de kontroller avseende övervakning av djurens välbefinnande, som Fleming nämner. Men i relativa termer är detta fortfarande en mindre del av hela kontrollverksamheten.
Kommissionen håller för närvarande på med att öka antalet anställda på byrån för att den skall kunna utföra alla sina uppgifter. Men anställnings- och utbildningsinsatserna i samband med detta kommer att ta tid.
Kommissionen är naturligtvis medveten om vikten av djurens välbefinnande och denna aspekt kommer snart att vederbörligen beaktas i de framtida beslut som rör avsättning av de resurser som krävs för att byrån på ett riktigt sätt skall kunna genomföra alla sina åligganden.
Vi vill dessutom påpeka för den ärade parlamentsledamoten att byrån för närvarande håller på med att införa ett prioriteringssystem, vilket kommer att medföra att de olika programmen och uppdragen framför allt kommer att återspegla en balanserad bedömning av de olika uppmaningar om kontroll och övervakning som riktas till byrån.
Kommissionen kan bara säga att samtliga medlemsstater har inspekterats, åtminstone en gång, med avseende på djurens välbefinnande och att dessa inspektioner gav långt ifrån tillfredsställande resultat. Tyvärr är situationen vad gäller personal och humanresurser i dag sådan att enbart 2 inspektörer av 46 sysslar med denna sektor. Kommissionen anser därför att man måste upprätta en prioriteringslista, något som byrån för övrigt är skyldig att göra.
Tack så mycket, fru Bonino.
Ursäkta mig, fru Flemming, jag skall ge er ordet, men Jensen har begärt ordet för en ordningsfråga och arbetsordningen förpliktigar mig att ge henne ordet. Ni har en minut, fru Jensen.
Jag trodde faktiskt inte att ordföranden kunde se hit bort. Jag bad om ordet för att jag naturligtvis anser att det är otillfredsställande att jag inte kan få svar på min fråga. Men det jag egentligen vill, när jag nu tar till orda om arbetsordningen, är att försäkra mig om att det blir jag som får svaret. Jag heter inte Kirsten Jensen. Jag heter Lis Jensen. Det vill jag gärna hemställa till administrationen om att få ändrat, när jag skall få det skriftliga svaret. Jag kan inte klandra administrationen för misstaget, för halva Danmark heter faktiskt Jensen, men jag anser att det är otillfredsställande att jag kan inte kan få svar här i dag, för frågan om blockadförordningen är faktiskt en av de saker som engagerar oss mycket i Danmark, inte minst nu inför den kommande folkomröstningen den 28 maj. Jag anser att det är mycket otillfredsställande, och det visar bristande flexibilitet hos ordföranden.
Fru Lis Jensen! Jag är ledsen över att ni inte har fått svar på er fråga, men jag styr inte över klockan. Jag är, liksom ni och övriga ledamöter, slav under klockan. Och vad gäller ert namn, har jag mottagit er upplysning, men jag skall också säga att sammanträdestjänsten redan innan, hade gjort detta corrigendum . Jag kan alltså lugna er. Om jag hade givit er ordet, hade jag givit ordet till Lis Jensen.
Herr McMahon har ordet för en ordningsfråga.
Beträffande samma fråga så har administrationen inte bara klantat sig med att ha missuppfattat den ärade ledamotens namn, frågan om handelshinder är faktiskt en fråga för Monti och då han är den som framlagt dokumentet för kommissionen och han är här för frågor, så jag kan inte förstå varför den lades fram i fel avdelning. För det andra, varför kan ni inte låta den besvaras när Monti besvarar frågor senare?
Herr McMahon, ärade ledamöter! Jag vill påpeka att den tid vi använder till ordningsfrågor är tid som tas från frågorna till kommissionen. Ni har denna rätt men jag måste också påminna er om denna sak. Dessutom, måste jag säga till er alla att frågestunden är reglerad och att när klockan visar att tiden är slut, är ordförandeskapet tvunget att gå över till andra delen av frågestunden och kan inte ändra på det som har slagits fast tidigare.
Jag ber Bonino om ursäkt, för att vi dessutom har avbrutit den intressanta reflexion hon har givit oss. Jag ber även Flemming om ursäkt, men ni måste förstå att jag är slav under arbetsordningen. Ni har ordet för en följdfråga.
Herr ordförande, fru kommissionär! Jag är säker på att de båda föregående talarna har lika stort intresse av djurens välbefinnande som jag, och att deras frågor om arbetsordningen inte är ett uttryck för bristande intresse för djurens välbefinnande. Direktiv 95/29 beträffande djurtransporter fastlägger också bestämmelser rörande foder, vatten och vilopauser för olika arter av boskap, och dessa bestämmelser trädde i kraft den 1 januari 1998. Dessutom är alla medlemsstater förpliktade att inrätta officiellt godkända rastplatser, som motsvarar kraven i direktivet. Jag vill nu fråga er, fru kommissionär: Kan kommissionen nu och här meddela hur många av dessa rastplatser, som för närvarande faktiskt redan inrättats, och huruvida veterinärinspektörerna - ni har ju 46 stycken, har jag till min stora förvåning hört - också faktiskt kontrollerar att dessa inrättningar sköts på ordentligt sätt, vilket är en del av deras uppgifter?
Som jag sade till den ärade ledamoten så har varje medlemsstat inspekterats åtminstone en gång och resultaten finns tillgängliga. Vi har upptäckt att några av bestämmelserna i direktivet, som genomfördes den 1 januari 1998, är långt ifrån tillfredsställande. Problem finns på följande platser: boskapsmarknader av nationell betydelse, gränskontrollstationer, hamnar där djur lastas om från lastfordon till fartyg, slakterier och så vidare. Jag kan ge fler detaljer skriftligen.
Jag skulle vilja tala om för den ärade ledamoten att jag har två inspektörer av 46. Det förekommer nödsituationer som BSE och svinpest och bristfällig hygien i köttindustrier. Det finns rättsliga åtaganden som har sitt upphov i andra direktiv, som tredje land som kräver godkännande för export av fiskerirätter och för export av färskt kött till Europeiska unionen. Jag kan delge alla medlemmar skriftligen alla åtaganden, nödsituationer, vad vi har gjort för djurens välbefinnande, vad vi har funnit och varför kommissionen själv inte är nöjd med situationen.
Det gläder mig att kommissionären inte är nöjd med den existerade situationen, och jag är tacksam för att hon är så öppen och ärlig mot parlamentet om den nuvarande situationens otillfredsställande natur. Jag skulle vilja påpeka en annan sak för henne. En annan av veterinärinspektörernas uppgifter är att övervaka exporten av handel med levande boskap till tredje land under exportbidragssystemet. Skulle kommissionären kunna säga vilka instruktioner som har givits till inspektörsgruppen beträffande övervakningsuppgifterna när boskap anländer från tredje land? Kommer några kontakter att etableras med de djurrättsorganisationer som så här långt uppenbarligen är de enda som har avslöjat grymheten i denna handel? Detta är en allvarlig fråga och några av kommissionens problem skulle lätta något om man samarbetade närmare med djurrättsorganisationerna som arbetar på detta område och, utgår jag ifrån, skulle bara alltför glada att hjälpa till.
Detta är en uppgift vi försöker lösa på ett informellt sätt. Som ni kan tänka er kan kommissionen bara ha officiella relationer med myndigheterna i medlemsstaterna. Dessutom är många av tredje land - och även de grupper ni nämnde - inte så starka. Så vi står inför följande två problem: först och främst är djurrättsorganisationerna inte särskilt starka och, för det andra, är våra formella motparter endast medlemsstaterna.
Icke desto mindre hoppas jag att organisationerna som sysslar med djurens välbefinnande i Europeiska unionen kan knyta närmare förbindelser med deras motsvarigheter i tredje land så att vi kan upprätta en annan form av kontakt med dem som skall genomföra lagarna.
Herr ordförande, fru Bonino! Jag skulle vilja ställa en fråga, som visserligen redan till största delen har besvarats av er: Hurdant är läget i länderna i Central- och Östeuropa, i synnerhet i Polen, där tillståndet faktiskt fortfarande kan vara mycket dåligt? För kommissionen direkta förhandlingar med dessa länder för att faktiskt säkerställa att det som de exporterar behandlas på så vis som vi vill att det skall behandlas? Ty det som inte fungerar där i början, kommer sedan möjligen inte heller att fungera hos oss.
Jag har redan delvis svarat på frågan. I den större förhandlings- och utvidgningsprocessen som beror på acquis communautaire kommer denna bestämmelse uppenbarligen att beaktas. Det är förstås en lång väg att gå, så vi behöver hitta ett snabbare sätt att garantera att direktivet genomförs.
Fråga nr 46 från Robin Teverson (H-0281/98)
Angående: Det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet; bomlängden på trålare
Kommissionen har i viss mån låtit Nederländerna tillgodoräkna sig en ändring av de nationella bestämmelserna i sin plan för genomförande av det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet. I en bestämmelse från 1986 krävdes att den maximala sammanlagda längden på bommarna skulle minskas. Prioriteringen under det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet är att de medlemsstater, såsom Nederländerna, som inte uppfyllt de mål som uppställdes vid det tredje fleråriga utvecklingsprogrammet skall avhjälpa den ännu ouppfyllda delen av det föregående programmet före utgången av 1998, och eftergifter på grund av denna ändring av bestämmelserna skulle innebära en betydande förbättring av Nederländernas ställning inom ramen för det fleråriga utvecklingsprogrammet.
Innebär detta att kommissionen anser att tekniska naturskyddsåtgärder bör tillåtas ersätta överensstämmelse med det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet och har andra medlemsstaters flottor på liknande sätt fått tillgodoräkna sig nationella naturskyddsåtgärder?
Det är en mycket teknisk fråga, men jag tror att den har mer en politisk än teknisk innebörd. Jag tror Teverson ville veta om tekniska åtgärder måste tillgodoräknas i det fleråriga utvecklingsprogrammet. Detta måste vara mycket klart. En reduktion av bomlängden minskar effektiviteten snarare än ökar selektiviteten och, som sådan, skulle den inte betraktas som en teknisk åtgärd. Jag kan bekräfta att tekniska åtgärder inte kan tillgodoräknas som genomförande av målen under det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet, då effekterna på fisket betraktas som en ökning av dem i utvecklingsprogrammet. Inget tillgodräknande medgav med avseende på kapaciteten för minskningen av bomlängden i den nederländska fiskeflottan. Det godtogs att minskningen av bomlängden ledde till en reduktion av fartygets effektivitet. Men man påpekade att de skedde en ökning av verksamheten under tidigare utvecklingsprogrammen, vilket kompenserade för en eventuell minskning av effektivitet. Jag hoppas detta är klart.
Då denna kompensationseffekt erkändes och beräknades så tog man hänsyn till minskningen av bomlängden genom att man gjorde en ny bedömning av den riktiga grundnivån i verksamheten för denna del av den nederländska fiskflottan. Det var därför ingen nettoökning av grundnivån i fisket för utvecklingsprogrammet. Ingen medlemsstat har därför dragit nytta av nationella kompensationsåtgärder inom ramen för utvecklingsprogrammet.
Vi har förstått att det minskade effektiviteten, men de ökade sin verksamhet, så resultatet var detsamma. Av detta skäl var det ingen kompensation och man kan inte ta hänsyn till de tekniska åtgärderna i beräkningen av det fleråriga utvecklingsprogrammet.
Jag tackar kommissionären för hennes svar och även om, som hon säger, detta är ett teknisk ämne, så är det mer en fråga om hur vi tolkar uppfyllandet av kraven i det fleråriga utvecklingsprogrammet. Jag har förstått saken så att - även om jag inte nödvändigtvis hållet med om saken - när tekniska åtgärder innebär selektivitet så kan de inte användas till mål i det fleråriga utvecklingsprogrammet. Det har uppfattats.
Men från hennes svar verkar det på något sätt som om, även om det är en motkompensation, åtgärder som kan vara tekniska till sin natur, om än inte tekniska åtgärder som reducerar effektiviteten, kan ha och därför har en effekt på insatserna och skulle faktiskt kunna ses som bidragande till målen under utvecklingsprogrammet. Det verkar som det är vad som verkligen hände. Kommissionären nämnde att det skedde en kohandel i den nederländska fiskeflottan om bomlängden, vilket användes som kompensation mot ökningen av insatserna, vilket ligger inom målen i utvecklingsprogrammet. För tycks detta tyda på att vi kan använda en minskning av effektivitetsmetoder eller fysiska metoder till att faktiskt nå upp till målen i utvecklingsprogrammet. Är det sant?
Kanske uttryckte jag mig inte klart. Jag måste bekräfta att det finns bara tre faktorer för beräkning av utvecklingsprogrammet som kan reducera överkapaciteten som första mål. De tre faktorerna som tas med i beräkningen är verksamhet, tonnage och kapacitet.
Det särskilda fall ni hänvisade till man inte hänsyn till eftersom det kompenserades. De måste minska verksamheten i varje fall. Det är resultatet av det jag talar om. De minskade bomlängden, men de ökade verksamheten. För oss var detta dödsdömt. Vår krav var att de minskade sin verksamhet. Är detta klart nu? Tekniska åtgärder är extra åtgärder, men de kan inte tas hänsyn till i beräkningen av det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet.
Vid de möten som ägt rum nyligen mellan kommissionen och myndigheterna i Argentina, såväl före som efter antagandet av den nya fiskerilagen i landet, lyfte kommissionen fram de punkter som den ärade parlamentsledamoten nämner i sin fråga och påpekade deras mycket allvarliga karaktär.
Kommissionen uttryckte dessutom sin oro över det faktum att vissa föreskrifter i den nya lagen, framför allt de som avser de åtgärder som de argentinska myndigheterna kan vidta när det gäller det transnationella fiskbeståndet inom områden som gränsar till den egna ekonomiska zonen, strider mot internationell rätt och kommissionen underströk att de framför allt strider mot Förenta nationernas havsrättskonvention.
Enligt kommissionen kan åtgärder till skydd för beståndet som skall gälla internationellt vatten, som de som anges i den nya lagen, enbart vidtas inom ramen för regionala eller internationella organisationer. Den nya argentinska fiskerilagen, som parlamentsledamoten mycket väl känner till, behandlas för närvarande av rådet, men samtidigt har kommissionen fått mandat för att eventuellt skapa en regional konferens eller zon för Sydatlanten, eftersom den typ av åtgärder som föreslås inte kan tillämpas unilateralt.
Detta är kommissionens officiella tolkning av Förenta nationernas konvention.
Jag tackar kommissionären för hennes förklaringar, men jag skulle vilja göra två klarlägganden.
Frågan om fiskerilagen hör ihop med den berömda lagen om baslinjerna i havsutrymmet som redan vid den tidpunkten mötte protester. Som ni vet är denna lag emot FN: s havsrättskonvention. För ett fåtal månader sedan gjorde Argentina en förändring och jag skulle vilja veta om denna förändring stämmer överens med FN-konventionen eller inte.
Min andra fråga rör en fråga som ni har tagit upp, den om den berömda SAFO (Internationella Organisationen för fisket i södra Atlanten). Provan, som är närvande här, har utarbetat ett betänkande i frågan, och jag skulle vilja veta i vilken fas detta projekt befinner sig och vilken inställning Argentina har. För jag anser att detta land demonstrerar sitt motstånd mot denna internationella organisation, SAFO, genom denna fiskerilag.
När det gäller zongränserna håller kommissionen för närvarande på med att studera de första dokument som skickats från Argentina rörande gränsdragningen. Fortfarande gäller dock att alla ändringar, vare sig kommissionen godkänner dem eller inte, skall meddelas Förenta nationerna, en meddelandeskyldighet som i åtminstone ett fall som vi väl känner till, inte har uppfyllts.
När det gäller den första frågan kan jag därför säga att kommissionen håller på att undersöka de nya gränserna och att vi snart kommer att lämna det svar som krävs, dvs. huruvida gränsdragningen är acceptabel eller inte.
När det gäller den andra frågan så har rådet bara helt nyligen givit oss mandat att förhandla och vi håller på med att undersöka de verkliga argentinska avsikterna för att bestämma hur den nya fiskerilagen skall kunna omfattas av detta nya mandat. Jag måste säga, slutligen, att vi har arbetat närmare ett helt år för att få detta förhandlingsmandat, för idén kommer ursprungligen från augusti 1995. Jag tror att ögonblicket nu har kommit att på allvar pröva de argentinska myndigheternas avsikter.
Tack så mycket, fru Bonino.
Ärade ledamöter, med Fragas fråga har tiden för detta frågeblock tagit slut. Således kommer frågorna nr 48 till 52 att besvaras skriftligt.
Fråga nr 53 från Jens-Peter Bonde vilken har övertagits av Lis Jensen (H-0276/98):
Angående: Medlemsstaternas genomförande av direktiv på det sociala området
Kommer kommissionen att garantera att medlemsstaterna får införa sociala direktiv i form av kollektiva överenskommelser, även inom sektorer där färre än 50 % är fackföreningsanslutna.
Artikel 2.4 i avtalet om socialpolitiken stadgar att en medlemsstat kan anförtro åt företagsledningen och löntagarna, på deras gemensamma begäran, att genomföra direktiven under avtalet. I ett sådant fall måste medlemsstaten garantera att företagsledningen och löntagarna skall ha infört de nödvändiga åtgärderna enligt avtalet inte senare än det datum då direktivet skall ha överförts i överenstämmelse med artikel 189 i fördraget. Detta görs i enlighet med nationell lag och gällande praxis, då den berörda medlemsstaten skall vidta eventuella nödvändiga åtgärder som gör det möjligt för den att när som helst kunna garantera de resultat som direktivet ålägger dem.
Denna föreskrift liknar dem som redan införlivats i flera andra direktiv på det sociala området och, dessutom, erkändes denna princip av EG-domstolens rättspraxis innan det sociala protokollet antogs i fördraget.
Som ett positivt exempel på hur arbetsmarknadens parter har förenats med genomförandet av direktiven skulle jag vilja hänvisa den ärade parlamentsledamoten till den överenskommelse om åtgärder för genomförande som träffades mellan organisationerna på arbetsmarkanden i Danmark.
Jag vill ställa en litet mer konkret fråga till kommissionär Flynn och be honom gå längre än i det svar han redan givit. Man har gjort en undersökning vid Handelshögskolan i Danmark som visar att mellan 50 och 60 procent har kollektiva avtal på den privata arbetsmarknaden. Frågan handlar lika mycket om hur det förhåller sig med den övriga delen i det ögonblick man inte tecknat något kollektivavtal mellan arbetsmarknadens parter. Hur skall man säkerställa att det genomförs för den återstående delen?
Tråkigt nog är svaret inte så enkelt. Enligt det meddelande vi har tagit emot i ett speciellt fall beträffande de danska myndigheterna så har direktivet om arbetstid genomförts med en kombination av både lagstadgade föreskrifter och kollektiva avtal. Kommissionens förvaltning håller för närvarande på att genomföra en undersökning av åtgärderna för direktivets genomförande mot bakgrund av ett detaljerat genomförande av direktivet under båda rubrikerna. Så vi talar om en total rapport om genomförandet. Vi kan inte göra detta ännu eftersom sex medlemsstater fortfarande inte har meddelat oss om åtgärderna för genomförande av direktivet. Så snart de har gjort det kommer kommissionen att kunna gå vidare. Saken har fördröjts av det skälet.
Det var ju upplysande. Det är arbetstidsdirektivet frågan avser, för som kommissionären visar på, är situationen den att den danska regeringen meddelat att en relativt stor del av de privatanställda inte omfattas av något avtal, och alltså är arbetstidsdirektivet inte genomfört för cirka 40 procent av de privatanställda på den danska arbetsmarknaden. Det har kommissionen fått besked om, och bortsett från att det naturligtvis är korrekt, som kommissionären framhåller, att man inte lämnat meddelanden från en rad andra länder, så måste man ju kunna ta ställning till frågan från kommissionens sida och bekräfta att en sådan genomförandegrad alltså inte är tillräcklg. Detta är frågor som har stor principiell betydelse i Danmark, där vi är många som anser att det rätta vore att arbetsmarknadens förhållanden regleras genom kollektiva avtal, men å andra sidan menar vi inte att det genomförande som skett kan anses tillräckligt, när den danska regeringen har meddelat att cirka 40 procent av de privatanställda inte omfattas av något avtal och därmed täcks. Jag vill gärna att kommissionären bekräftar att denna genomförandegrad inte är tillräcklig.
Jag tror det måste understrykas att olika direktiv ibland har olika mål. Icke desto mindre faller en del av dem inom den uteslutande behörigheten för arbetsmarknadens parter, med andra är regleringsfrågor som de offentliga myndigheterna ensamma är behöriga att avgöra. Med andra ord måste man vara mycket försiktig med hur man analyserar bakgrunden till det särskilda direktiv det handlar om. Vi kan inte fatta ett beslut förrän vi har all tillgänglig information beträffade genomförandet. Tråkigt nog har vi inte det ännu, men jag skulle tro att om medlemsstaterna rättar sig efter det vi väntar oss av dem och vi får informationen, så kommer vi att ha en rapport om genomförandet tidigt nästa år, då vi kommer att kunna ge er ett fullständigt svar till den grundläggande fråga ni har tagit upp.
Tack så mycket, herr Flynn.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 54.
Fråga nr 55 från Brian Simpson (H-0296/98):
Angående: Star Alliance
Omfattas den nu aktuella " Star Alliance" inom flygsektorn av direktiven om europeiska företagsråd?
Om ja, vilka åtgärder avser kommissionen att vidta? Om nej, varför inte?
" Star Alliance" är väsentligen en uppgörelse om marknadsföring varigenom medlemmarna i alliansen har kommit överens om att främja sina allianspartners tjänster genom överenskommelser om att dela koder. Delande av koder gör att en flyglinje kan marknadsföra platser på en flygning som sköts av en annan flyglinje i överenskommelsen. De fortsätter att agera som självständiga företag. Alliansen faller därför utanför området för direktiven om europeiska företagsråd.
Några av eller alla företagen som är medlemmar i denna allians kan själva falla inom området för direktiven om europeiska företagsråd om de uppfyller de relevanta kraven. Om detta är fallet är det upp till det enskilda företaget och dess anställda att utveckla mekanismerna för information och konsultation som där står till deras förfogande.
Kommissionen har varken befogenheter eller viljan att blanda sig i det sätt de berörda parterna definierar dessa mekanismer eller tillämpar dem på särskilda situationer inom ramen för direktiven om europeiska företagsråd.
Som ett tillägg skulle jag vilja fråga kommissionären om han i grunden menar att om denna " Star Alliance" börjar försämra anställningsvillkoren och kontrakten inom den alliansen så kommer kommissionen inte att agera? Jag är särskilt oroad av de medlemmar i " Star Alliance" från Fjärran östern som verkar ha sämre villkor för lön och tjänstgöring i jämförelse med deras partner i EU.
I det här skedet omfattar " Star Alliance" bara en sammanslagning av programmen för täta flyg - vilket ni antagligen vet - det vill säga gemensamt användande av en del vänthallar, incheckninginrättningar och bättre samordning av tidtabellerna. Överenskommelsen är inte bindande och, i vilket fall som helst, så faller den inte under förordning 397/87 som gäller internationell transport utanför EU. Om saken förändras, kanske ni vill komma tillbaka till den frågan senare.
Tack så mycket, herr Flynn.
Eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller fråga nr 56.
Fråga nr 57 från Bernd Posselt (H-0319/98):
Angående: Att förstärka familjens roll
Med beaktande av den senaste rapporten om befolkningsutvecklingen i EU och de oroväckande faktum som ingår i den undrar jag vilka åtgärder kommissionen föreslår för att förstärka familjens roll som ett fundament för alla former av effektiv socialpolitik? Anser kommissionen att den i tillräckligt hög grad får stöd från rådet och medlemsstaterna avseende detta?
Kommissionen är medveten om de rådande demografiska trenderna och de förändringar i familjestrukturen dessa pekar på. Europeiska kommissionen har emellertid begränsade befogenheter på familjepolitikens område. Våra åtgärder grundar sig på slutsatserna från ministerrådet med ansvar för familjefrågor som möttes i september 1989. Sedan dess har kommissionen aktivt deltagit i att befrämja utbytet av information i familjefrågor, övervaka de åtgärder som vidtagits för familjen i medlemsstaterna och finansiellt främja familjevänliga initiativ.
Informationsutbytet mellan medlemsstaterna sker genom en grupp av högre statliga tjänstemännens med ansvar för familjefrågor och som träffas flera gånger om året på kommissionens inbjudan. Nästa möte kommer att ske den 16 och 17 april. Bevakningen av familjepolitiken medlemsstaterna genomförs av det europeiska övervakningscentrum för nationell familjepolitik som kommissionen upprättade 1989. Det europeisk nätverk om familjen i arbete som kommissionen upprättades 1994 har också anlitats för att främja en familjevänlig sysselsättningspolitik. Innovativa projekt, undersökningar och nätverk som rör en familjevänlig politik har fått stöd från strukturfonderna, främst under NOW-initiativet och från åtgärdsprogrammen om jämställdhet.
På sysselsättningspolitikens område har alla medlemsstater erkänt behovet av ett avsevärt ökat deltagande från kvinnorna på arbetsmarknaden och riktlinjerna om sysselsättning för 1998 slår fast att medlemsstaterna skall omsätta sitt beslut att främja jämställdheten genom att öka kvinnornas sysselsättningsgrad. Samtidigt är det uttryckligen erkänt att detta måste åtföljas av en familjevänlig politik för att göra arbete och familjeliv förenliga och en åtgärder för att underlätta ett återvändande till betalt arbete efter frånvaro.
Jag skulle vilja hänvisa till direktivet 1992 om gravida arbetare, direktivet 1996 om föräldraledighet och direktivet 1997 om i synnerhet deltidsarbete. Detta är de främsta beståndsdelarna i de rättsliga ramar på europeisk nivå som förenar familjen med arbetslivet. Parlamentet har varit särskilt behjälpligt i sitt godkännande av budgetpost B3-4108, det är åtgärder till förmån för familj och barn. Även om den är ganska blygsam, så gör budgetposten det möjligt för kommissionen att finansiera främjandet av familjevänliga tillvägagångssätt och åtgärder såväl som komparativa studier mellan medlemsstaterna. Inom ansvarsområdet för budgetposten genomför kommissionen geografiska forskningsanalyser som den demografiska rapporten vilken gör det möjligt för oss att koppla den demografisk utvecklingen till de förändrade familjemönstren.
Slutligen är det kommissionens avsikt att fortsätta analysen av de demografiska trenderna och fördjupa debatten om deras innebörd. Vi kommer att hålla att större europeiskt symposium om demografisk förändringar under det österrikiska ordförandeskapet. Vi kommer att ha det under den senare delen av året.
Herr kommissionär! Tack för ert utförliga svar. Jag vill bara ställa två korta tilläggsfrågor. Ni har framför allt talat om yrkesverksamma kvinnor. Jag vill fråga: Finns det också undersökningar och program - men framför allt undersökningar -, som gäller finansiellt stöd till kvinnor eller män - men det torde framför allt vara kvinnor -, som beslutar sig för att uteslutande ägna sig åt barnuppfostran? För det andra: Finns det också undersökningar och program, som behandlar systemet för ålderspension för dessa personer?
I korthet så har en del arbete gjorts i frågan. Det har mestadels gjorts av de nationella myndigheterna, men finns ett visst element av samordning mellan vad de gör och vad vi gör på kommissionsnivå. Kanske finns det ett behov av att gå litet längre i att slå fast de saker ni nämnde.
Tack så mycket, herr Flynn.
Med Posselts fråga är tiden slut för detta frågeblock. Således kommer frågorna nr 58 till 62 att besvaras skriftligt.
Fråga nr 63 från Mark Watts (H-0033/98):
Angående: Förslag att avskaffa tillstånd till skattefri försäljning under 1999
Känner kommissionen till att det föreslagna avskaffandet av den skattefria försäljningen under 1999 uppskattas förorsaka att 9 000 arbetsplatser förloras i Kent i Förenade kungariket, och ge upphov till en sammanlagd förlust av 140 000 arbetsplatser över hela EU?
Mot bakgrund av dessa oberoende prognoser, kommer kommissionen åtminstone att besluta att en fullständig undersökning skall utföras omedelbart för att undersöka de sociala och ekonomiska konsekvenser som avskaffande av den skattefria försäljningen kan få? Kan den också vidareutveckla sina förslag för att mildra konsekvenserna av avskaffandet?
Under de senaste månaderna har jag vid flera tillfällen haft möjlighet att redovisa kommissionens uppfattning när det gäller den skattefria försäljningen inom gemenskapen. Jag fick framför allt tillfälle att precisera vår position vid den allmänna utfrågningen den 29 oktober 1997 och under sammanträdesperioden i november 1997. I dag tar jag den chans som Watts erbjuder för att bekräfta att vår inställningen inte har ändrats.
Den tidsfrist som rådet gav för så länge sedan som 1991 åt alla som är verksamma inom den skattefria försäljningen för att ge dem tid att anpassa sig till den inre marknadens krav, var en engångsföreteelse. Det enhälliga beslutet tog hänsyn till de ekonomiska betänkligheter som vissa ledamöter framförde vid det aktuella tillfället.
När det nu är på detta viset har kommissionen dessutom mycket tydligt förklarat att man inte har för avsikt att genomföra någon utredning av de socioekonomiska konsekvenser som skulle kunna uppkomma när den övergångsperiod som rådet godkänt löper ut, och detta innebär att det beslut som fattades av rådet är slutgiltigt.
Jag tackar kommissionären för hans svar, men dessvärre tog han inte upp den särskilda frågan om förslagen för att mildra effekterna av ett avskaffande som han tog upp i den offentliga utfrågning att nämnde tidigare. Kanske han skulle kunna svara på den särskilda frågan.
För det andra, beträffande förberedelserna för ett avskaffande, så skulle han kanske kunna komma till min valkrets och tala med företaget P & O Stena och föreslå just vilka medlemmar i personalen de skall avskeda och vilka skepp de skall ta ur drift. Det vore till stor hjälp.
För det tredje beträffande studien, skulle Monti kunna bekräfta att om Ekofin röstar för en studie i maj, vilket är möjligt och jag håller för troligt, så kommer han att genomföra det beslutet entusiastiskt.
Om jag kan börja med den sista frågan, så har jag alla anledning att förvänta mig att Ekofinrådet inte kommer att be kommissionen att genomföra en studie. Frågan kom faktiskt upp på Ekofinrådet vid två tillfällen i november 1996 och igen i mars 1998, och som ordföranden i Ekofinrådet, Gordon Brown, sade offentligt nyligen så finns det inga tecken på att någon enighet är på väg inom Ekofin för någon omprövning av beslutet som fattades enhälligt 1991.
Angående de två övriga frågorna kan jag säga att om vi jämför lösningen och problemen som ibland ventileras av de berörda kategorierna med de lösningar som beviljats andra yrkesgrupper som påverkas av lagstiftningen för den inre marknaden, så fick till exempel tullfraktare medel för omställningen på ungefär 30 miljoner ecu. En sjuårsperiod där en årlig omsättning på ungefär 6, 5 miljarder ecu medges förefaller inte, om jag får säga så, vara någon missgynnande behandling.
Slutligen har jag upprepade gånger sagt att, samtidigt som kommissionen inte är beredd att föreslå rådet att beslutet från 1991 omprövas, så om det skulle uppstå dokumenterade, speciella problem i vissa regioner eller på vissa transportsträckor som har koppling avskaffandet av den skattefria försäljningen, så kommer det att vara möjligt för medlemsstaterna att på ett öppet sätt överväga olika former av statligt stöd, som naturligtvis måste föreslås av medlemsstaterna i linje med gemenskapens normer.
Tack så mycket, herr Monti.
Ärade ledamöter, klockan är nu sju på kvällen, den tidpunkt vi skall avsluta frågestunden. På grund av att vi förlorade några minuter genom ordningsfrågorna, har jag bett om sammanträdestjänstens generositet för att förlänga frågestunden med tio minuter. Således kommer vi att avsluta kl. 19.10. Och nu, till samma fråga, herr Monti, har vi två följdfrågor. Den första är från Corbett som har en minut på sig.
Håller kommissionären med om att en studie skulle vara användbar för ett annat syfte än det många har efterfrågat, nämligen, att försäkra allmänheten att många av de mer vilda påståendena om de förluster av arbetstillfällen som förlusten av den skattefria försäljningen kommer att resultera i kanske är överdrifter faktiskt? En studie skulle sannerligen hjälpa till att klargöra detta. En studie skulle kanske också identifiera de särskilda problemområden som kommissionären nämnde i sitt svar på den föregående frågan.
Medan jag håller med honom helt och hållet om att de är mycket osannolikt att rådet, även om kommissionen skulle lägga fram ett sådant förslag, skulle vilja upphäva ett beslut som fattades för så många år sedan och införa ytterligare skatteeftergifter för alkohol- och tobaksindustrin - eftergifter som skulle ges på villkoret att försäljningen skedde till internationella resenärer, vilket skulle verka orimligt - så skulle en studie icke desto mildra vara ett användbart verktyg för att föra debatten vidare.
En studie vore kontraproduktiv. Detta är min uppriktiga mening eftersom det mycket väl skulle kunna ge upphov till falska förhoppningar och ytterligare fördröja den anpassning som mycket väl kan behövas. Faktiskt gavs en mycket lång period för anpassning och det vore ganska paradoxalt och kontraproduktivt om, när mindre än 15 månader återstår till upphörandet av den skattefria försäljningen för resande inom EU, så ger vi oss in på en studie. Det är upp till medlemsstaterna att tillkännage om de, på grundval av studier eller andra tillgängliga faktorer, anser att det finns behov av ett särskilt ingripande.
Slutligen behövs det inte en studie för att förstå det som den allmänna opinionen i allt högre grad inser, nämligen att den skattefria försäljningen faktiskt är en dold, regressiv subvention som i hög grad gynnar konsumtionen av alkohol och tobak. Den är dold, eftersom den skjutits över på den vanlige skattebetalaren som knappast är medveten om att han subventionerar andras skattefria konsumtion. Den är regressiv, eftersom de vanlige skattebetalaren vanligen är mindre välbeställd än de som drar fördel av skattefria inköp: och, i en hög utsträckning, upprätthåller den artificiellt och på ett icke öppet sätt konsumtionen av alkohol och tobak.
Mot bakgrund av hans sista svar, skulle kommissionären vilja stänga kommissionens affär för skattefri försäljning för kommissionens personal som honom själv. Allvarligt talat så är min fråga: vilket förtroende kommer medborgarna ha för kommissionen med tanke på att kommissionär Scrivener utlovade en sådan studie redan 1991? Då kommissionen har övergivit sitt löfte, vilket tilltro kommer Europeiska unionen ha till kommissionens hederlighet, integritet och beslutsamhet att lyssna till valda representanter för den europeiska befolkningen?
Jag förstår herr McMahons fråga, men jag skulle vilja framhålla för er att kommissionen och rådet, efter kommissionens förslag 1991, gjort mycket mer än en studie. Den gav en anpassningsperiod på mer än sju år, något som är särskilt långt för varje slags anpassning. Jag vågar knappast beröra frågan om de europeiska medborgarnas förtroende för kommissionen, men jag är säker på att de europeiska medborgarna knappast skulle känna ett ökat förtroende för en kommission som skulle förslå en fortsättning på ett slags dolda regressiva subventioner på bekostnad av de vanliga skattebetalarna i Europa, vilken i hög grad skulle gå till att subventionera ett slags konsumtion som gemenskapens politik om något försöker motarbeta.
Fråga nr 64 från Bernie Malone (H-0228/98)
Angående: Avskaffande av taxfreeförsäljningen 1999
Generaldirektören för GD XXI, Michel Vanden Abeele, konstaterade nyligen i en skrivelse till en av mina väljare att kommissionens politik för att avreglera den inre marknaden har främjat den ökade konkurrens som lågpristransportbolag medför på marknaden.
Av en oavhängig undersökning som utförts av Symonds Travers Morgan framgår det att avskaffandet av den skatte- och tullfria försäljningen kommer att skada den inre marknaden för luftfart, som för övrigt är välfungerande, och leda till att de rutter, på vilka man annars skulle kunna förvänta sig att lågprisflygbolag träder in ända fram till 2003, minskar med 20 %, till att det passagerarantal som förväntas minskar med 5 miljoner och till att många arbetstillfällen går förlorade.
Hur kan kommissionen förena sina önskemål om lågpristransportbolags konkurrenskraftiga deltagande på den inre marknaden med det, att den samtidigt driver på en lagstiftning som uppenbarligen kommer att skada dessa bolag och kosta ca 3 000 arbetstillfällen?
Expansionen inom flygtransportsektorn har främjat lågprisflygets utveckling och som alla andra kommer dessa flyglinjer att känna av effekterna av att den skattefria försäljningen avskaffas från och med den 10 juli 1999.
Under alla omständigheter är de skattevinster som görs vid dessa försäljningar tämligen negligerbara om man jämför med andra uppgifter. En aspekt som verkligen förtjänar att uppmärksammas är att passagerarflygtrafiken har ökat med närmare 7 procent och att denna ökning verkligen inte kan tillskrivas den skattefria försäljningen, utan snarare andra orsaker som till exempel den avreglering av flygtransporterna som skedde den 10 april 1997. Man kan förutsätta att denna ökning av passagerarantalet kommer att fortsätta och att det skulle kunna innebära en rejäl kompensation för den skattefria försäljning som försvinner. Om vi, med andra ord, verkligen vill ha en inre marknad så är det svårt att hävda att man både skall ha de fördelar som den medför och samtidigt bibehålla arkaiserande strukturer som den skattefria försäljningen. Det bör också påpekas att flygtransportsektorn för närvarande åtnjuter fördelarna av ett extremt fördelaktigt skattesystem, i jämförelse med vilket fördelarna med taxfree-försäljningen är marginella.
En total momsbefrielse gäller faktiskt för hela flygsektorn med tillhörande service och passagerartrafiken inom gemenskapen är fortfarande skattebefriad, dessutom tas det inte ut skatt på de måltider som serveras ombord och, i motsats till vad som gäller för andra transportmedel, så är flygbränslet inte momsbelagt eller belagt med accis. Avslutningsvis är kommissionen medveten om att flygtransporterna är det transportslag som befinner sig i den starkaste tillväxten och för vilka den skattefria försäljningen spelar en mycket marginell roll. All strukturomvandling som sker inom denna sektor skall därför ses inom ramen för ansträngningarna att uppnå ständigt ökad effektivitet och vinst och inte som resultatet av den skattefria försäljningen.
Jag anklagade kommissionären för att vara obstinat och arrogant under den offentliga utfrågningen som parlamentet höll. I dag måste jag säga till er, kommissionär, att jag tycker att ni har tappat kontakten med folk fullständigt. I ert svar till mig säger ni att de finansiella fördelarna för flygresenärerna kommer att vara mycket små. En studie som genomfördes i Irland alldeles nyligen och som publicerades i går av SIPTY, ett facklig organisation, och av IBEC, som representerar näringslivets intressen, visar mycket klart att mellan 15 och 17 pund kommer att läggas till kostnaden för flygbiljetten för den genomsnittlige resenären. För en vanlig person är det mycket pengar.
I samma brev som jag fick från min väljare säger ert kansli att det finns en räcka olika åtgärder som kommissionen har till sitt förfogande för att ta itu med eventuella hot om arbetslöshet. Skulle ni vara snäll och precisera dessa åtgärder, ge en uppskattning av deras totala kostnad, specificera hur de skulle kunna genomföras och skissera kriterierna på hur dessa ännu ej definierade åtgärder skall anslås? Efter det som Mary O'Rourke, vårt transportminister, uppnått i transportrådet borde ni vara mer optimistisk beträffande utfallet av Ekofinmötet. Med trycket från den vanliga medborgarna på de olika medlemsstaterna kommer kommissionen helt enkelt vara tvungen att gå med på att en studie genomförs i detta fall.
Jag vill tacka Malone för hennes kompletterande fråga. Jag är inte säker på att kommissionen tappat kontakten med folket. Naturligtvis intar den en ståndpunkt som är annorlunda från taxfree-lobbyns, men det finns naturligtvis många ståndpunkter som nyligen intagits av - låt mig säga - bredare institutioner och de senaste är den som intagits av
COFACE, Förbundet av familjeorganisationer inom Europeiska gemenskapen. COFACE anser att det nuvarande systemet praktiskt taget inte är av något intresse för konsumenterna. Endast en liten del av dem har egentligen möjlighet att regelbundet handla i taxfree-affärer. Med undantag kanske för tobaksprodukter är prisfördelarna ofta bara skenbara, eftersom konkurrensfördelen som hör samman med undantaget inte alltid gynnar slutkonsumenten.
(EN) och i den utsträckning som det nuvarande taxfree-systemet innehåller element av subventioner möjliggör detta för transportkostnaderna att vara lägre än de annars skulle vara, det är det bästa belägget för att det nuvarande taxfree-systemet innebär en subvention som är dold och regressiv vilket jag antydde. I fråga om transporten så skulle ingen subvention från medlemsstaterna i form av tullfri försäljning vara möjlig, som min kollega kommissionär Kinnock nyligen förklarade i ett svar på de många brev som handlar om denna sak. Han fortsatte med att säga att gemenskapens bestämmelser ger medlemsstaterna möjlighet att fullfölja legitima mål för offentlig service i de fall där ingen kommersiell aktör kan uppnå dessa mål utan offentligt understöd. Detta var fallet med gemenskapens riktlinjer om statligt stöd till sjötransporten. Jag anser att detta också gäller för andra former av transport.
Slutligen understryker jag att kommissionen sannerligen inte är okänslig för de problem som kan uppstå ur avskaffandet av skattefri försäljning på resor inom EU, men jag vidhåller att lämpliga styrmedel skall användas för att ta itu med eventuella sådana problem, utan att åter öppna en fråga som, vilket jag betonat flera gånger, endast innebär att medborgarna får bära bördan.
Herr kommissionär, det verkar som ni har satt er på tvären mot ett bibehållande av tullfri försäljning. Det är intressant att de just nu på Bryssels flygplats håller på att bygga en fullständigt tullfri affär mitt i flygplatsen. Jag undrar varför?
Beträffande er anmodan så har jag förstått att kommissionen företagit en rapport om kommersiell verksamhet och detaljhandel på flygplatser i USA. Jag tycker det är svårt att förstå detta när kommissionen konsekvent vägrat att genomföra en liknande bedömning av flygplatserna i EU. Skulle ni därför kunna göra studien om flygplatser i USA tillgänglig för oss?
Jag tog upp Cushnahans fråga här då han tråkigt nog var tvungen att ge sig i väg. Jag vore tacksam om jag fick ett svar på denna följdfråga.
Det finns ingen sådan studie. Kommissionen undersöker situationen i Europa och annorstädes. Vi är intresserade av shoppinggallerierna på flygplatserna i USA, även om det förstås inte finns någon tullfri handel på inrikes flyg i USA. Vi kan undersöka dessa utan några särskilda studier eftersom de skapar hoppingivande möjligheter för den tidigare tullfria näringen i Europa. Även om det inte längre kommer att finnas något tull- eller skattebefriat system så kommer det att finnas konsumenter instängda på flygplatserna och andra transportmedel och därför en avsevärd efterfrågan. Undersökningar från konsumentorganisationerna har bekräftat att de tullfria priserna på många varor inte är mer fördelaktiga än i andra affärer. Det finns en stor infångad marknad, även om man bortser från det tullfria elementet och den är där för att stanna. Jag har inga särskilda intressen att bevaka. Jag har inget emot tullfri försäljning, men jag har en plikt att genomföra den gemensamma marknaden. När vi arbetar hårt, med stöd från detta parlament, för att försöka eliminera skatteparadis runt om i Europa och främja sysselsättningen så vore det ologiskt för mig att gå på korståg mot skatteparadis och samtidigt föreslå - eller ens överväga - bibehållandet av lokala skatteparadis i samband med vissa former av transport inom den gemensamma marknaden.
Tack så mycket, herr Monti.
Då tiden för frågestunden med frågor till kommissionen är slut kommer frågorna nr 65 till 106 att besvaras skriftligt.
Jag förklarar härmed frågestunden för avslutad.
Hardstaff har ordet för en ordningsfråga.
Jag skulle vilja ber er att ni undersöker det förfarande varigenom frågorna ställs i den ordning det förekommer på ordningslistan. Till exempel så lades alla frågorna i början på detta sammanträde fram efter min egen fråga, som tas upp långt senare. Detta att även hänsyn till det faktum att de faktiskt lades fram i början på februari och tappades bort. Samma sak gäller för frågorna till rådet: åtminstone nio frågor som framlagts efter min fråga är före den. Jag tror att det finns mycket förbittring bland ledamöterna beträffande detta och jag skulle vilja att man redde ut det, så att frågorna förekommer i den ordning de läggs fram och att det blir någon rättvisa.
Tack så mycket.
Fru Hardstaff, jag skall se till att det ni har tagit upp undersöks. Men, i vilket fall som helst, kan jag redan nu säga er att de första frågorna väljs ut av parlamentets ordförande i enlighet med vad som bedöms ha en viss prioriterad betydelse, det vill säga, här finns ett visst gottfinnande. De övriga frågorna skall följa en ordning förutsatt att det är frågor som ligger inom ämnesområdet för de kommissionärer som deltar i frågestunden. I vilket fall, fru Hardstaff, skall jag undersöka det ni har sagt och jag kommer att informera er på lämpligt sätt.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.22 och återupptogs kl. 21.00.)
Politik för varvsindustrin (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0101/98) av Sindal om stödet till varvsindustrin och en ny politik för varvsindustrin.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Efter klockan 21.00 är man ju nästan benägen att hälsa personligen på alla. Jag talar för PSE: s grupp, men jag vill inte dölja att jag naturligtvis också är en ledamot från de östra tyska delstaterna och fortfarande har omröstningen i detta parlament och kommissionens förslag i tacksam åminnelse, vilka syftar till att få ordning på de problem som försummats av de östtyska varven, och såtillvida vill jag också yttra mig ganska måttfullt till förslaget. Jag tycker att kommissionens förslag är mycket bra. Vi lever i en tid där vi måste tänka efter om industripolitik kan regleras enbart med hjälp av understöd. Trots detta har jag också i min grupp meddelat, att jag - och det kommer väl de följande talarna också att gå in på - har vissa problem med några ändringsförslag från detta parlament och från utskottet.
Principiellt måste man säga att de europeiska varvens produktivitet har ökat under de gångna åren. Man måste naturligtvis också säga att detta ofta har skett med hjälp av ett flertal stängningar, nedläggningar och kapacitetsinskränkningar. Tyvärr blev OECD-överenskommelsen inte undertecknad och inte ratificerad, vilket många medlemsstater - det är mitt intryck - inte alls är ledsna över.
Med tanke på krisen i Asien och nedskrivningen av valutorna där kommer den europeiska varvsindustrin att hamna under ännu starkare tryck. Detta måste man hålla stånd mot, och kommissionen har lagt fram förslag, som minskar på stödens omfång och mängd, men på ett måttfullt sätt. Såtillvida är det en reaktion på de uppnådda produktivitetsframstegen.
Jag har mina problem med några ändringsförslag. Konkret handlar det om att varv i s.k. mål 1-regioner inte borde missgynnas gentemot andra industriområden i mål 1-regioner. Vi arbetar intensivt på det. Det är inte för någon mål 1-region en utmärkelse att betecknas som en underutvecklad region, men det behövs ju där fortfarande en del hjälp och en del bestämmelser, så att vi kommer bort från det tillståndet. Såtillvida anser jag att det framlagda förslaget är bra. Ändringsförslagen, som här har lagts fram av utskotten och kollegerna, bör granskas kritiskt av kollegerna. Jag ber också att man betänker att vår östtyska varvsindustri fortfarande har en del problem, och min kollega García Arias kommer säkert också att gå in på den spanska industrin.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger, högt ärade damer och herrar! Vi hoppas fortfarande tillsammans med er, herr kommissionär, att OECD-avtalet från 1994 skall träda i kraft. Vi uppmanar också kommissionen och medlemsstaterna att än en gång försöka utöva påtryckningar på USA, så att detta avtal ratificeras. Men även om det skulle lyckas, har vi ett problem. Vi måste egentligen då också insistera på att de nya varvsnationerna, t.ex. Folkrepubliken Kina eller Polen, ansluter sig till OECD-avtalet, ty det hjälper inte att bara ha med en del av länderna i OECD-avtalet, medan Folkrepubliken Kina och Polen fortsätter med sin egen varvspolitik.
Men förmodligen måste vi nu alla gemensamt fastslå att utsikterna för att OECD-avtalet skall träda i kraft är mycket små; att de nya varvsnationerna skall ansluta sig till jämförbara bestämmelser, är också snarast tvivelaktigt. Därför behöver vi, som kommissionen föreslår, en ny varvspolitik. Men, vill jag påpeka, vi behöver en varvspolitik utåt och inåt. Själv kommer jag från en varvsstad. Det är den allra sista gången, som kommissionen säger, som det under fem år skall finnas särbestämmelser för varvsindustrin. Sedan kan varvsindustrin inte längre säga, fem år till, och fem år till, det är inte bra på sikt.
Det är rätt att man nu än en gång föreslår särbestämmelser. Personligen delar vi också uppfattningen att de orderrelaterade stöden skall avskaffas fram till 31 december år 2000, även om några ändringsförslag från denna kammare fortfarande försöker att med alltfler nya undersökningar ändra på det. Vi vet hur läget är, herr kommissionär, där behöver vi inga nya undersökningar.
Om vi tittar på varvsprogrammet, finns det ju även i fortsättningen nedläggnings- och omstruktureringsstöd, innovationsstöd och miljöskyddsstöd, alltså tillräckligt med stöd, som man kan sätta in under fem år. Och, käre föregående talare, ni i Mecklenburg behöver nu verkligen inte på något vis beklaga er över att ni får för lite stöd. Jag vill säga till er och också till mina spanska kolleger - och det menar jag på fullt allvar - att det är tid för förändringar. Därför stöder vi också Sindals ursprungliga förslag - och jag hoppas att Niels kan lyssna, och inte om igen distraheras av några närvarande damer, Niels, lyssna nu! -, vi kristdemokrater stöder alltså hans förslag att stryka artikel 7, herr kommissionär.
Det får inte längre finnas något kryphål för tilläggssubventioner, med den motiveringen att det är så svårt regionalt. Det är en sektorpolitik som vi beslutar om, och där får det inte finnas någon ny snedvridning av konkurrensen inom Europeiska gemenskapen. Det sätter vi stort värde på, och jag hoppas att det i morgon kommer att finnas en majoritet för det i denna kammare.
Herr kommissionär! Jag tror att vi behöver också en klar varvspolitik utåt, eftersom man tyvärr inte kan räkna med att de andra länderna upphör att subventionera. För närvarande är vi ense - och jag hoppas att kommissionären kommer att säga något om det - hela kammaren är av den uppfattningen, att om de europeiska staterna nu hjälper de asiatiska länderna att bemästra finanskrisen, så får dessa stater inte missbruka det för att med hjälp av skuldbefrielse för sina varv och andra protektionistiska åtgärder skapa nya fördelar för sina varv gentemot våra varv, efter det att våra skattebetalare via våra bidrag i grund och botten har bidragit till att bemästra finanskrisen där. Det kan inte vara riktigt. Men vi måste också fundera på - herr kommissionär, jag skulle vara mycket intresserad av att höra något från er om det - om vi via WTO eller handelspolitiska instrument i unionen inte också skulle kunna stärka vårt läger, och fylla vår ammunitionslåda, eftersom vi på sikt inte kan tillåta att ojusta konkurrensmetoder i andra stater förstör våra varv. Jag tror att när det gäller denna utrikespolitik för unionen, herr ordförande, det insisterar jag på, behöver vi ett nytt koncept, och jag hoppas att kommissionären kommer att säga något om detta.
Herr ordförande, herrar kommissionärer, mina damer och herrar! Låt mig göra ett par påpekanden. Efter den mycket svåra och smärtsamma omstrukturering som skedde under 1970-talet får man intrycket att den europeiska varvsindustrin, som i dag innehar en andel av världshandel på 21 procent, vid en första anblick ligger ganska bra till för närvarande, sett i ett globalt perspektiv. Men i verkligen är situationen inte lika bra som den kanske verkar och detta är uppenbart för den som lever i en varvsstad.
Om man ser till de verkliga siffrorna för branschen och prognoserna på medellång sikt, och därvid bortser från det faktum att den europeiska varvsindustrin genomgår en period av förnyelse med en efterfrågan som ökar starkt och med minst ett par års arbete redan uppbokat, så inser man att marknaden präglas av ett för stort utbud och en överkapacitet på produktionssidan, till största delen beroende på den oansvariga dubblering av produktionskapaciteten som koreanerna genomfört under de senaste fyra eller fem åren, så att Korea i dag, ensamt, kan producera fler fartyg än samtliga europeiska varv tillsammans.
Att utbudet överstiger efterfrågan bevisas otvetydigt av det faktum att priserna på nybyggt tonnage har fallit eller stagnerat över hela linjen. I dollar räknat kostar i dag ett fartyg lika mycket som det gjorde för sju eller åtta år sedan.
Till denna oroväckande situation som utmärks av strukturell obalans kommer så valutaoron som har drabbat många av de asiatiska länderna, framför allt Sydkorea. Devalveringen av den koreanska wonen med 50 procent har lett till en situation som riskerar att få allvarliga konsekvenser, framför allt för gemenskapens varvsindustri och för sysselsättningen i Europa. Man har beräknat att koreanerna faktiskt skulle kunna sänka priserna på sina fartyg med 30 procent och ändå behålla sina nuvarande marginaler.
Det är därför viktigt att Europeiska unionen agerar för att få till stånd en situation där den europeiska varvsindustrin, uppskattad i hela världen för sin höga tekniska kompetens, skall kunna konkurrera på lika villkor med andra länders varvsindustri inom ramen för ett system som är öppet och balanserat och som har regler som är lika för alla och utan alla statliga ingripanden som förvrider konkurrensen.
Till dess att OECD-avtalet träder i kraft måste kommissionen, innan man fattar beslut om att avskaffa stödet, under 1999, utreda det aktuella läget och framtidsutsikterna inom branschen och vidta åtgärder, om detta skulle visa sig nödvändigt, för att rädda branschen så att den europeiska varvsindustrin kan möta de olika hot som skulle kunna äventyra dess överlevnad.
Avslutningsvis är det lämpligt att det lån som den internationella valutafonden beviljat Korea villkoras med att Korea självmant begränsar sin fartygsproduktion och förbinder sig att verka inom ramen för ett system där det rådet en fri och öppen konkurrens.
Herr ordförande, kära kommissionär och kära kolleger! Vi diskuterar varvspolitiken, som ju är en fråga som kan skapa upprörda känslor, eftersom vi alla har vår åsikt om den. Det är nästan som med jordbrukspolitiken. Om fem lantbrukare träffas har de sju åsikter om den. Jag anser att det är viktigt att göra klart för sig att vi måste arbeta för att få ett OECD-avtal antaget. Jag vet också att vi i hög grad arbetar för detta i Europa. Så länge det inte är antaget välkomnar jag kommissionens förslag om att skapa regler under en övergångsperiod fram till OECD-avtalet. Det vi skall komma ihåg är att statligt stöd till varv är ett undantag, och det vi skall sörja för är att vi tillåter så litet stöd att det är acceptabelt, och så mycket att det likställer våra varv med varven utanför Europa, vad gäller konkurrensen. Det är den balans vi skall eftersträva.
Låt oss nu titta på om kommissionens förslag lever upp till det. Det gör det. På många punkter håller jag med kommissionen. Det som är viktigt för den liberala gruppen är punkt 1, dvs. att det kontrolleras att reglerna efterlevs. Det är otroligt viktigt. Punkt 2 går ut på att det skall råda öppenhet om vad stödet ges till, och där kan vi åter hänvisa till det betänkande vi diskuterade i eftermiddags - Berès-betänkandet - där vi också kom in på frågan om öppenhet. Det är ett mycket viktigt element i samband med statligt stöd.
Det finns ett tredje element som också är viktigt för den liberala gruppen. Det är frågan om att göra det möjligt att slå ihop de olika stödsystemen, så att vi faktiskt når ett mycket högt stödtak. Vad jag tänker på är att vi skall undvika att ge möjlighet till stöd för varv i regionalområden. Därför vill jag mycket gärna att vi stöder ändringsförslag 29, så att vi undviker ojämn konkurrens inom Europa, så att varv i framtiden inte kommer att kunna placeras i områden som kan erhålla regionalt stöd.
Herr ordförande! Den nya politiken för varvsindustrin i Europa är inte så ny. Den har fram till i dag rört sig inom samma kända ramar med dramatiska konsekvenser för den europeiska varvs- och reparationsindustrin.
Kommissionen föreslår en vidare begränsning av produktionskapaciteten för de europeiska varven och en påföljande katastrof även för andra arbetstillfällen, ett fullständigt upphävande av funktionsstöden år 2000, dock genom att tillåta stöd till nedläggningar och genom att underlätta en vidare koncentration av produktionen till kvarvarande starka varv. Allt detta samtidigt som man blundar för att det för påföljande år förutses en hög efterfrågan och att Europeiska unionens internationella konkurrenter fortsättningsvis ökar sin produktionskapacitet och vidtar stödåtgärder.
En sådan politik betyder, för länder som t.ex. Grekland, att man överger och slumpar bort en bransch av strategisk betydelse som redan har fått utstå ohjälpliga skador och oberäkneliga konsekvenser för den sociala välfärden och landets ekonomi.
Europeiska unionen lär sig ingenting varken av de dramatiska konsekvenserna av sin politik eller av USA: s hållning vilken går ut på att man reserverar sig rätten att endast använda fartyg av inhemsk tillverkning på de inhemska rutterna. Tyvärr föreslår även föredraganden en inriktning som vidare begränsar stöden, som intensifierar konkurrensen och konkret ger fler nedskärningar inom branschen.
Slutligen, vad är det som vi skall prioritera, konkurrensen eller en fortsatt existens för varvsindustrin och sysselsättningen? Vi kan inte acceptera dessa förslag vars tillämpning skulle fullborda den katastrof som har påbörjats för länge sedan. Vi kräver tvärtom att kommissionen skall vidta de stödåtgärder som behövs för den europeiska industrin och ignorera OECD-avtalet, inför den tillintetgörande och olagliga konkurrensen från tredje land, att den tar konkreta initiativ på internationell nivå för åtgärder som kräver ett förnyande av den åldrande flottan - ett nödvändigt villkor för att stödja säkerheten för sjöfarten och stimulera varvsindustrin - för att kontrollera fartygen i det land där de är registrerade och för att förbjuda att fartyg med låg standard släpps in i hamnarna, som ett medel för indragning av dem och för att bekämpa skattemässig och social dumpning inom branschen.
Herr ordförande! Vi slår fast att dessa subventionsåtgärder är nödvändiga för att skapa lika villkor på världsmarknaden. Men de kan bara accepteras om ett sådant stöd också är öppet. Till detta måste kommissionen enligt vår åsikt skapa en egen kontrollrätt. Det kan fastställas, att det över hela världen existerar överkapacitet inom varvsbranschen. Därför skulle det vara absurt att fortsätta att subventionera sådan redan existerande kapacitet. Det skulle vara mycket klokare att på detta område starkare subventionera innovativa projekt, forskning och utveckling, och på så vis skapa chanser för äkta framtidsmarknader för varvsindustrin.
Jag skulle vilja ge ett exempel från en mycket fattig region i Sachsen-Anhalt, där ett litet varv, Roszlau an der Elbe, inte längre hade någon chans att få fler order: Här började man med en avgörande knuff i innovativ riktning, nämligen att bygga grundgående fartyg, som man kan använda utan att behöva bygga ut floderna. Miljö skapar arbetsplatser, kan jag bara säga, och där lyckades det! Det handlar om en framtida marknad, som absolut behövs i hela Europa, som man skall betjäna sig av, som också kommer att vara intressant över hela världen och samtidigt kan skapa arbetsplatser, som redan hade slopats.
Herr ordförande, kära kolleger! I vilket sammanhang granskar vi Sindals betänkande? Såsom vår kollega André Sainjon betonar i sitt yttrande är OECD-avtalet, som skulle avskaffa det direkta stödet till varvsindustrin, dödfött. Det är det för att Förenta staternas kongress inte har ratificerat det, vilket inte är någon tillfällighet eftersom de amerikanska myndigheterna utan skrupler subventionerar sina varv.
Samtidigt förbereder sig Sydkorea, som genomgår den ekonomiska turbulens vi känner till, för att bli en ännu mer fruktansvärd konkurrent. Denna månads nummer av tidningen " Challenges" betonar emellertid att finanskrisen är tillfällig. Landet kommer snart att återuppta sin verksamhet tack vare medel från Internationella valutafonden. Varven arbetar hårt för att ta igen eftersläpningen och företagen kommer på nytt att genomkorsa världen för att lägga hinder i vägen för japanerna och européerna.
Det är i det sammanhanget som kommissionen förefaller envisas med att avskaffa det direkta stödet i Europa, och bibehåller underligt nog en försvarsattityd vid förhandlingarna om avtalet med OECD, som ändå misslyckades. Ståndpunkten är desto mer förvånande som Internationella valutafonden slutligen kan sammanfattas i ett anslag som betalas av Japan, Förenta staterna och Europa för att inleda en riskabel ekonomisk politik. Vi instämmer alltså fullständigt i vår kollega André Sainjons allmänna kommentarer och ändringsförslagen från utskottet för externa ekonomiska förbindelser. Vi anser att det är mycket farligt att göra åtaganden om ett datum för upphörande av stödet för beställningar, utan att ha analyserat marknadens situation och om det förekommer konkurrensbegränsande åtgärder. Vi är också positiva till att det regionala stödet avskaffas, eftersom det skulle kunna medföra oacceptabel snedvriden konkurrens.
Avslutningsvis förefaller kommissionen ännu en gång visa prov på antingen en underligt naiv frihandel eller en fruktansvärd ideologisk blindhet. Industripolitiken och handelspolitiken kräver i stället realism och pragmatism.
Herr ordförande, ärade kolleger! Jag tackar kollegan Sindal för ett förtjänstfullt betänkande. Jag instämmer i huvudbudskapet att varvsindustrin gör klokt i att på lång sikt klara sig utan statligt stöd.
Sindals betänkande håller på att växa till ett dokument som på ett pinsamt sätt skiljer Europas sydliga stater från de nordliga. Många av våra kamrater från exempelvis Spanien har varit oroliga för eventuella nedskärningar i stöden, och det finns anledning att förstå det. Vi i Norden har dock redan gjort nedskärningar i varvsstöden och upptäckt att varven klarar sig till och med bättre efter nedskärningar av de statliga stöden. Vi har förlorat varv, men de livsdugliga har överlevt och de är konkurrenskraftiga. Den hittillsvarande stödpolitiken har nämligen även snedvridit branschen.
Jag delar kollegan Sindels synpunkt att OECD-avtalets skyndsamma ikraftträdande är särskilt viktigt för normaliseringen av världsmarknaden för fartyg. Kommissionen är dock aningen för optimistisk i sin bedömning. USA har nämligen inte verkat vara villig att ratificera avtalet. Kommissionen borde också mera energiskt utöva påtryckningar på USA, ty ratificeras inte avtalet måste vi återigen skapa ett nytt varvsdirektiv när det gamla sjunde direktivet upphör redan i slutet av detta år.
Varvsindustrins nuvarande stöddjungel har skapat ojämlika konkurrensvillkor mellan europeiska varv. Således bör EU: s mål vara att såväl inom EU-länderna som globalt garantera likvärdiga villkor för varvsindustrin. Här måste vi naturligtvis vara beredda på konkurrens med billigt producerande länder.
Stöd som är olika mellan olika regioner och länder, såsom regionalstödet och strukturomvandlingsstödet, gör i dag de europeiska varvens ställningar sinsemellan ojämlika. Till det här betänkandet föreslog jag själv en ändring i syfte att förhindra fördubbling av olika stödformer och stöd åren 1999-2000. I kommissionens text är nämligen inte stödåren tillräckligt grundligt definierade, vilket i framtiden också kan orsaka fördubblingar av stöden i stället för nedskärningar. Mitt ändringsförslag fann dock inget gensvar ens hos min egen grupp, så jag ansåg det oklokt att ta det hit till salen.
Jag utgår ifrån att moderna fartyg innehåller mycket intelligens. De kräver alltså mycket utveckling. De är högteknologiska produkter, och det är högteknologin vi européer måste satsa på.
När man gör upp kontrakt om fartygsleverans måste man i första hand se till att man inom gemenskapen garanterar rimliga och likvärdiga konkurrensvillkor för varvsindustrin. Det slutgiltiga målet för EU: s politik borde vara att varvsindustrin i det långa loppet klarar sig utan statligt stöd. Det skulle också överenstämma med OECD-avtalet.
Herr ordförande! Varvsindustrin har länge befunnit sig under starkt kommersiellt tryck från tredje land - Sydkorea, Kina och andra länder - vilka allvarligt försvårar en marknad, bland annat tack vare deras konkurrensinriktade devalveringar av sina valutor, vilka har fått ett passivt samtycke från Internationella valutafonden.
Dessutom finns det redan en ram för omstrukturering av marknaden, som stöds av OECD, är ett resultat av enhällighet, och är lämplig, även om den naturligtvis borde undertecknas av USA och även av Kina. Men som ram är den bra.
I detta sammanhang anser de spanska ledamöterna i PPE att vi bör motsätta oss varje form av reglering som gör det möjligt, direkt eller indirekt, att minska det nuvarande stödet till varvsindustrin. I den nuvarande marknadssituationen anser vi att det inte är ansvarsfullt att avskaffa driftsstöden från och med år 2000.
Vi kritiserar också de punkter där betänkandet Sindal går emot de regionala stödtyper som varven för närvarande kan få. Alla vet att, om man stänger ett varv i ett fattigt område med hög arbetslöshet, så är de negativa effekterna för arbetstagarna mycket högre än om man stänger ett varv i de rikare nordliga länderna med högre sysselsättning. Dessutom slår Maastrichtfördaget fast att principen om ekonomisk sammanhållning bör vara vägledande för alla politikområden i unionen.
Dessa är våra argument för att motsätta oss betänkandet Sindal. Vi kan inte stödja minskningarna av stödet till varvsindustrin, och ännu mindre i ett internationellt sammanhang, såsom vi har förklarat. OECD-avtalet bör vara den ram inom vilken våra stöd regleras i framtiden. Dessutom har det, varje gång ett arbetstillfälle har försvunnit på ett europeiskt varv, skapats ett nytt i Sydkorea. Det är inte rätt tillfälle nu att ta på sig att minska stöden, om det inte sker inom OECD-avtalet, vilket är ett bra avtal, bra för Europa och för alla varv. Därför saknar det mening att vi vill vara ännu mer krävande än den fastställda ramen och vi kommer att rösta emot den möjliga skärpningen av det sjunde direktivet, och anser att det är mycket bra om det förlängs.
Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! Detta parlament har flera gånger framhållit den vitala betydelsen av en normalisering av varvsmarknaden, slutmålet för OECD-avtalet.
Vi delar denna inställning och förespråkar att Europeiska unionen inte skall lägga fram känsliga förslag som sätter ratificeringen av fördraget på spel. Snarare tvärtom, bör vi anstränga oss så att det träder i kraft. Under tiden, inför omöjligheten att uppnå detta mål, huvudsakligen beroende på USA: s protektionistiska åtgärder, välkomnar vi kommissionens förslag till förlängning av det sjunde direktivet och för definitionen av en ny varvspolitik.
Vi vill, emellertid, föra fram två synpunkter angående dessa förslag: den första gäller fastställandet av den 31 december 2000 som slutdatum för driftsstödet. Ett sådant beslut kan vara obalanserat och förtidigt, framför allt om man förvärrar de snedvidna konkurrensvillkoren som framkallats av, exempelvis, dumpning eller av krisen i Fjärran östern. Innan det fattas några beslut om att avskaffa stöden bör en så djup analys som möjligt, genomföras av gemenskapens varvsindustri.
En andra synpunkt, mycket snabbt, gäller det rigorösa uppfyllandet av den nya lagstiftningsramen, dess tillämpning och kontroll. Förordningen bör bidra till att inte de redan existerande konkurrensskillnaderna vid de europeiska varven förstoras. Man hör ofta påståendet från företrädare för sektorn, att spelreglerna är fördärvade, många gånger genom lokalt stöd som snedvrider konkurrensreglerna. Vi anser att kommissionen har ett viktigt ord att komma med i denna fråga.
Herr ordförande! På tjugo år har antalet anställda vid varven inom Europeiska unionen minskat från 280 000 till färre än 80 000.
I Frankrike har antalet minskat från 32 000 till färre än 5 000, på grund av att ett stort antal varv lagts ned. Denna situation som redan var katastrofal skulle ha förvärrats om OECD-avtalet från juli 1994 hade tillämpats, eftersom det syftade till att avskaffa stödet och samtidigt behålla den amerikanska protektionistiska lagstiftningen från Jones Act samt monopolet för de amerikanska tillverkarna när det gäller fartyg för kustfart.
Kommissionens förslag till förordning, som syftar till att förbjuda driftstöd fr.o.m. den 31 december 2000, föregriper OECD-avtalet som ännu inte ratificerats av Förenta staterna.
Vår grupp är varken positiv till tillämpningen i förväg av OECD-avtalet eller fastställandet av ett datum för att avskaffa stödet. Det skulle för övrigt vara nödvändigt att omförhandla OECD-avtalet med tanke på utvecklingen på världsmarknaden, och särskilt asienkrisen som riskerar att öka tillämpningen av dumping bland tillverkarna i Fjärran östern.
I motsats till vad som planerats begär vi att åtgärder vidtas för att ge sjöfarten och varvsindustrin i gemenskapens länder ett uppsving, genom att åtgärda villkoren för illojal konkurrens på världsnivå, bibehålla systemet med statligt stöd och inrätta gemenskapspreferensen för varvsindustrin för att gynna förvärv av fartyg som tillverkats vid de europeiska varven.
Herr ordförande! Varvsindustrin är en världsomspännande industri och skall också hanteras som en sådan. Inte utifrån ett regionalt eller nationellt perspektiv. Det är världsmarknaden som är den relevanta marknaden. Kommissionens förslag tar tyvärr inte tillräckligt stor hänsyn till det. Dessutom strider det mot de avtal som träffats om avveckling av stöd till varvssektorn i kombination med begränsning av kapaciteten.
Sektorn har sanerats under flera år. Detta förslag ökar risken för att det kan ske smygande kapacitetsökning med hjälp av statligt stöd. Det skulle i ett enda slag sopa alla saneringsinsatser som gjorts från bordet.
Kommissionsakten överensstämmer inte med den europeiska konkurrenspolitiken. Den står till och med på ett påfallande sätt i strid med den inre marknadens principer när ett varv kan få cirka 3-9 procent i stöd och ett annat varv 60-70 procent. Därför måste artikel 7 om regionalt stöd strykas. Omstruktureringsstödet är också helt överflödigt. Europeiska kommissionen vrider nacken av de bästa europeiska varven med sina förslag medan de mindre bra varven får konstgjord andning för att kunna fortsätta finnas till. Denna slutsats understryks av en nyligen genomförd undersökning av konsultbyrån Ernst and Young.
Den europeiska varvssektorns strategiska betydelse är självklar. Vi vill kunna fortsätta bygga våra egna fartyg. Även om vi av yttre orsaker tvingas ge sektorn en hjälpande hand. Men låt oss inte göra pannkaka av alltihop i Europeiska unionen genom olika otydliga regleringar och på ett oansvarigt sätt slänga skattepengar i sjön. Det har inte heller sektorn själv någon nytta av. Slutmålet måste fortfarande vara att avskaffa alla typer av statsstöd så att varje varv får det pris det förtjänar.
Herr ordförande! Betänkandet om stöd till varvsindustrin, som vi diskuterar i kväll, tar upp saker av stor betydelse för Europeiska unionen och, av särskild betydelse, för några områden, såsom Andalusien, framför allt provinserna Cádiz och Sevilla, i vilka den enda, praktiskt taget, tunga industrin som finns kvar, är varvsindustrin.
Varvssektorn är en krissektor, vilket ledamöterna mycket väl känner till, och det är dessutom en enormt konkurrensutsatt sektor, speciellt från Asien, vilket har understrukits flera gånger här i kväll. Bara Sydkorea har en produktionskapacitet och en reell kapacitet som överstiger hela gemenskapens. En konkurrenskapacitet som å andra sidan, stärks, vilket också har betonats här i kväll, av den kraftiga devalveringen av den koreanska wonen, som en följd av valutaturbulensen i Asien.
Av detta skäl är det viktigt att kräva att kommissionen utövar påtryckningar för att få kongressen i USA att äntligen ratificera OECD-avtalet om konkurrensvillkoren för varvssektorn. Och inte enbart inom OECD-avtalets område. Kommissionen bör också göra sin röst hörd i världshandelsorganisationen för att få till stånd rättvisa konkurrensvillkor för världsmarknaden.
Kommissionen föreslår i sin förordning att driftsstöden avskaffas den 31 december 2000 men i styckena i ingressen i denna förordning införs en skyddsklausul för denna eventualitet. Och där sägs uttryckligen: " Ett år före detta datum - 31 december 2000 - skall gemenskapen se över marknadssituationen och bedöma huruvida de europeiska varven påverkas av konkurrensbegränsande förfaranden. Om det fastställs att varven i EU lider allvarlig skada av konkurrensbegränsande förfaranden, till exempel skadlig prissättning, kommer gemenskapen att göra alla ansträngningar i bilaterala och multilaterala organ för att finna alternativa sätt att skydda sin industri."
Herr kommissionär! Vi fruktar mycket att denna analys, om den genomförs, kommer fram till att världsmarknaden faktiskt fortsätter att praktisera illojal priskonkurrens, och i så fall hoppas vi att kommissionen lägger fram lämpliga åtgärder för att lösa detta mycket allvarliga problem. Därför är det mycket märkligt att detta omnämnande av styckena i ingressen emellertid inte finns reflekterad bland förordningens artiklar. Därför stöder vi kraftfullt att denna skyddsklausul jag har nämnt, formellt tas upp bland förordningens artiklar.
På samma sätt stöder vi ett bibehållande av artikel 7 i förordningen, en artikel som flera talare har nämnt i kväll som en artikel som snedvrider konkurrensen. Men det handlar inte alls om det. Det handlar om en artikel som baseras på principerna för regionalpolitiken, varför man skulle kunna säga, till och med utan att nämna den specifikt i förordningens artiklar, att stöden från regionalpolitiken kommer att vara tillämpningsbara även i fortsättningen.
Slutligen, herr ordförande, har jag lyssnat mycket uppmärksamt på min landsman Pomés Ruiz från Europeiska folkpartiets grupp, vilken talade på ett mycket tydligt sätt angående denna förordning. Jag har bara en sak att tillägga: Partido Popular, som Pomés Ruiz tillhör, sitter för närvarande i rådet i unionen. Vi spanjorer hoppas att den spanske industriministern, i rådet, intar en lika fast position som har antytts här i kväll.
Herr ordförande! Jag vill säga att om vi diskuterar denna fråga i dag, så diskuterar vi den åter i skuggan av USA och utifrån den situation som har skapats genom USA: s vägran att tillämpa sanktioner mot avtalet om varvspolitiken.
Med utgångspunkt i denna uppfattning tror jag att det finns en brist på initiativ från Europeiska unionens sida och att bevarandet av de statliga stöd som existerar på denna nivå inte står i relation till en global och långsiktig politik utan till det internationella sammanhang som existerar.
Jag vill betona två punkter:
För det första att Europeiska unionen måste omförhandla avtalet på internationell nivå, bekämpa den dumpning som sker genom utvecklingen i Ostasien men också USA: s protektionism.
För det andra stärka det regionala i sina kriterier och ingripanden. Det är beklagligt att varven i Grekland dör och att de koncentreras till den norra delen av Europeiska unionen, samtidigt som det finns möjligheter att lägga grunden till ett samarbete med Ryssland, Ukraina och andra länder, inte bara för Grekland eller Italien utan för Europeiska unionen i östra Medelhavet.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Vi är här i dag för att diskutera skapandet av en ny ramlagstiftning inom gemenskapen, för beviljande av stöd till den europeiska varvsindustrin.
Det som står på spel är de i unionsfördraget fastställda principerna för att garantera varvssektorn rimliga och enhetliga konkurrensvillkor inom gemenskapen, för att senare göra det möjligt för sektorn att överleva, utan statligt stöd, i respekt för marknadens regler och villkor.
Vi kan i dag säga angående denna fråga att avtalet från 1994, mellan Europeiska unionen, Japan, Sydkorea, Norge och USA, inom OECD, vilket borde ha trätt i kraft den 1 januari 1996, är dödfött, då det inte har ratificerats av den amerikanska kongressen på grund av det ständiga trycket från de amerikanska varven.
Denna inställning är förståelig utifrån det faktum att de amerikanska myndigheterna vill införa, förutom de många miljoner dollar som reserverats som stöd för att öppna ett varv i Philadelphia, ett nytt stöd, med vilket marinen öppet kan finansiera byggandet av civila fartyg.
Vi måste i dag, herr ordförande, ärade ledamöter, erkänna att varvsindustrin faktiskt är en världsindustri. Den europeiska varvsindustrin bör därför ha samma villkor som dess internationella konkurrenter. Det är därför nödvändigt att sträva efter att de regler som gäller inom Europeiska unionen, kommer att gälla på global nivå, för att undvika snedvriden konkurrens. Det är brådskande att garantera att de existerande instrumenten för den ekonomiska politiken, liksom de som kommer att skapas, ingår i en politik som är inriktad på en internationell marknad för varvsindustrin, enhetlig, utan snedvriden konkurrens, och utan alla former av dumpning.
De amerikanska protektionistiska bestämmelserna, Kinas totala frihet från åtaganden av denna typ, liksom det korsvisa stödsystem som möjliggörs av de japanska och sydkoreanska tillverkarnas vertikala och horisontella integration, äventyrar strävandena efter enhetlighet.
Sydkoreas ställning, med 25 procent av marknadsandelarna, med kraftiga expansionsmål och devalveringen av wonen med mer än 50 procent, har fått, och får fortfarande, katastrofala följder för världsmarknaden. Ökningen av personalstyrkan under det senaste decenniet är, exempelvis, lika stor som det antal förlorade arbetstillfällen vid varven i mitt land.
Det är alltså bråttom att tvinga länder som Sydkorea att korrigera sin oöverlagda industripolitik, vilken har fortsatt, och undanröja sin överkapacitet. Det sjunde direktivet bör också förlängas. Kommissionen bör bibehålla slutdatumet 31 december 2000 för upphörandet av stöden om det fastställs att konkurrensbegränsande förfaranden inte existerar. Om så inte är fallet, skall detta datum förlängas, åtminstone fram till 31 december 2003, då detta direktiv upphör att gälla.
Herr ordförande! Det gläder mig att de två kommissionärer som har hand om denna fråga, inom ramen för industri- och konkurrenspolitiken, är närvarande. Det hade också varit tacksamt om Brittan varit här, på grund av den internationella betydelse denna fråga har.
Jag skall inte upprepa här vad alla har sagt angående den internationella situationen. Jag vill ställa följande fråga till kommissionärerna: Vad har förändrats, i den internationella situationen, som leder till en förändring av gemenskapens inriktning av strategi i försvaret av varvssektorn? Hittills har vi förlängt direktivet i väntan på vad som skulle ske med det internationella avtalet, dessutom har Asienkrisen inträffat och uppvisat de fenomen som nyss har tagits upp här. Kommissionen vet redan, liksom vi alla känner till via pressen, att det finns europeiska företag som har förlorat internationella kontrakt och anbud, för det är uppenbart att dessa devalveringar, och denna överkapacitet och möjligen, de indirekta stöden från Internationella valutafonden har inflytande.
Vad har då hänt som föranleder en strategiförändring? De nordliga ländernas intäkter? Det är den slutsats man kan dra av det vi har hört här i parlamentet. Är det den internationella förändring som har skett? I debatten om detta ämne, är parlamentets ståndpunkt att inte fastställa ett datum för förlängning av direktiven därför att, från den stund vi sätter ett datum, antar vi och aviserar en ensidig politik. Och nu ser vi att vi redan har här en förordning som tillkännager denna ensidiga nedrustning från Europeiska unionen.
Herr ordförande! Med tanke på det vi har hört här, skulle jag vilja säga två saker. Jag går lite längre än det Pérez Royo sade och det som Partido Popular i Spanien meddelade. Jag skulle vilja att ministern offentligt uttalar att han försvarar denna position inför minsterrådet för industriministrarna. Jag anser att det är mycket intressant och viktigt för varven och de spanska regionerna att veta att denna ståndpunkt försvaras, för, enligt vad vi hör här, tycks detta inte vara fallet. Men, vid denna tidpunkt på kvällen vill jag inte fördjupa mig mer. Jag skulle föredra att de två kommissionärerna som är närvarande här - och jag önskar att Brittan hade varit här - berättar vad det är som har förändrats för att vi nu skall få ett förslag om ensidig nedrustning.
Herr ordförande, herrar kommissionärer, kära kolleger! Efter att, såsom seden påbjuder, tackat och lyckönskat vår kollega Sindal och föredragandena av yttrandena, samt våra två kommissionärer för att deras närvaro, vill jag inleda mitt inlägg om framtiden för varvsindustrin med tre konstateranden.
Det första konstaterandet är att under de senaste fem åren har, varje gång som ett arbetstillfälle försvunnit inom den europeiska varvsindustrin, ett arbetstillfälle skapats inom den koreanska varvsindustrin, våra uppoffringar har alltså varit fullständigt onödiga. Det andra konstaterandet är att i Korea är det varken de låga lönerna eller industrins organisation som gjort Korea dominerande, utan konglomeratens korsvisa garantier med stöd av Koreas regering, vilket gör kapitalet överflödigt. Det tredje konstaterandet är att i Europa leder varje stöd till ett varv med svårigheter till att Europeiska kommissionen inskränker kapacitet. I Korea eller Japan eller Förenta staterna förekommer naturligtvis inget sådant.
Det finns fyra anledningar till detta. För det första har Europa infört regler som dess konkurrenter inte har. För det andra har tiotusentals arbetstillfällen försvunnit med alla de svårigheter det medför i form av fattigdom och på det sociala området. För det tredje har Europa förlorat stora marknadsandelar. För det fjärde finns det, i motsats till vad som hänt inom andra industrigrenar, bl.a. stålindustrin, inga garantier för att det som återstår av vår produktionskapacitet kommer att finnas kvar.
Mina kära kolleger! För några månader sedan hade vi nästan gått till botten på detta område, eftersom stödet enligt det sjunde direktivet var nära att försvinna på grund av ett OECD-avtal som våra konkurrenter inte ratificerat. För en gångs skull kunde vi alla tillsammans säga nej. I dag föreslår man oss att Europeiska unionen unilateralt skall införa principerna i OECD-avtalet, trots att det inte ratificerats. Och jag säger igen att vi borde vara mer pragmatiska. Om vi år 2000 konstaterar att marknaden sanerats tillräckligt för att man skall kunna klara sig utan avtalsstöd är jag säkert positiv till att det avskaffas. Men vem kan i dag säga det? Kommissionen själv erkänner att det krävs lämpliga åtgärder, utan att för den skull kunna säga oss vilka de är. Stäng då för guds skull inte dörren. Men om man måste stänga, låt oss ändå behålla nyckeln och exakt studera utvecklingen av marknaderna innan vi fastställer deadline och vidtar definitiva åtgärder. Varvsindustrin är inte en industri som andra. Det är anledningen till att jag uppmanar parlamentet till försiktighet och ber kommissionen att acceptera de ändringsförslag som jag hoppas kommer att röstas igenom, och ge oss tillräckligt med manöverutrymme fram till år 2000. Herr ordförande, låt oss en gång för alla inom denna bransch, liksom inom en rad andra, sluta upp med att vara masochister.
Herr ordförande! Om ni lyssnar till alla inlägg, och de var många den här gången, förstår ni mycket väl, om ni lyssnat till varandra, vilka svårigheter vi står inför, eftersom argumenten går från A till Ö. Vissa vill stoppa stödet omedelbart, särskilt driftstödet, och flera regeringar försvarar denna ståndpunkt fortfarande i dag, medan andra skulle vilja att stödet fortsätter att flöda, med samma argument som använts i femton år.
Alla tycks glömma att den enda industrisektor, och jag säger den enda, som sedan mycket lång tid erhåller driftstöd är varvsindustrin. Det gäller inte längre stålindustrin, det gäller inte heller andra sektorer, det är den enda som återstår. För att ta siffrorna från 1990 till 1995, vet ni att när det gäller statligt stöd inom Europeiska unionen har över 5 miljarder ecu använts till driftstöd, över 3 miljarder ecu för omstruktureringar, dvs. totalt 8 miljarder ecu. Så de som påstår att vi låtit denna sektor gå under, misstar sig fullständigt.
Trots detta ibland massiva stöd har jag träffat på fall där de offentliga myndigheterna betalade en tredjedel, och t.o.m. mer, av fartygen - om jag säger offentliga myndigheter, är det naturligtvis skattebetalaren - ofta för att kunna konkurrera med varv inom unionen. Ibland översteg stödet en tredjedel. Sådan var situationen. Frågan uppstår naturligtvis sedan flera år: kan vi fortsätta så här? Allt fler regeringar säger nej.
Man har försökt hitta en lösning genom OECD-avtalet på världsnivå, och vi har inte ensidigt nedrustat. Vi har försökt att uppnå ett avtal som alla respekterade, och om bara avtalet ratificerades var vi beredda att omedelbart sätta stopp för det sjunde direktivet. Tyvärr gjorde amerikanarna inte det. Det handlar inte bara om att amerikanarna är en stor konkurrent till oss, eftersom jag inte känner till några amerikanska fartyg som ställer till särskilt mycket besvär för våra varv. Amerikanerna är protektionister, det är sant, men i termer av världskonkurrens ligger problemet i verkligheten inte där. Vårt problem är att eftersom fartygen blir alltmer sofistikerade måste vi se till att fortsätta att vara på topp inom teknologisk utveckling och utveckling av moderna fartyg.
Jag skall snart återkomma till Korea, men jag tror att det är på sin plats att erinra om världssammanhanget. Ännu en gång, allt fler regeringar kan inte längre, eller vill inte längre, fortsätta att lämna driftstöd. Ibland har jag i inläggen fått uppfattningen att det inte längre är fråga om att lämna stöd. Det stämmer inte, för även inom ramen för OECD-avtalet skulle det även i fortsättningen finnas stöd till forskning och utveckling, till miljön, tillhörande sociala åtgärder och finansiering av exporten. OECD-avtalet gjorde det möjligt att fortsätta med detta.
Vårt förslag möjliggör mer: det erbjuder stöd till omstrukturering av företagen och stöd till innovation. Det är nytt, det stämmer, men det är just för att man måste försöka skapa ytterligare innovation, för att vara fortsatt konkurrenskraftig. Jag förstår därför inte varför man kritiserar oss för att ha tagit med det i förslaget. Framtiden finns där. Vi har gjort det för bilindustrin, varför inte för varvsindustrin?
Låt oss nu komma till en mycket kontroversiell punkt, framför allt bland er, den om investeringsstöd i stödberättigade områden. Sådan är logiken i vårt system. Tag t.ex. stödramarna för bilindustrin, herr Jarzembowski. Man kan lämna stöd till berättigade regioner, för att kompensera deras svårigheter i förhållande till områden som inte är berättigade till stöd. Det är anledningen till att man i Sachsen kan lämna mycket stöd, som ni vet. Inte så mycket som Biedenkopf skulle önska, men det är ändå mycket. Medan man på andra ställen inte kan ge ett dugg, inte ens till Vilworde, inte en ecu. Sådan är logiken i vår regionalpolitik. Vill ni behålla denna politik eller ej? Kommissionen anser att vi skall göra det.
Det som ert argument syftar till är att få veta om omfattningen av stöd som man kan tillåta i en stödberättigad region, vare sig det gäller A- eller C-regioner, också kan accepteras när det gäller varvsindustrin. Jag erinrade just om stödramarna för bilindustrin, som bara gör det möjligt att ge stöd till investeringar för att kompensera brister. Men jag är beredd, och det vill jag betona, att med ministerrådet granska hur det regionala stödet kan begränsas, kanske t.o.m. i kombination med vissa andra åtgärder. Jag anser emellertid att vi i princip måste upprätthålla det globala synsättet när det gäller regionalpolitik.
Dessa investeringar får naturligtvis inte användas för att öka kapaciteten. De kan användas för att modernisera den, öka produktiviteten, men inte öka kapaciteten. Enligt denna logik förefaller det mig försvarbart att regeln behålls. Vi får se vad ministerrådet beslutar. Jag är inte säker på att de kommer att följa denna logik men jag vidhåller att den är bra. Den överensstämmer med vad kommissionen gör inom Europeiska unionen i termer av regionalpolitik.
Nu till Korea. Det har naturligtvis funnits andra kommentarer, men min tid är begränsad och jag måste självfallet tala om Korea. Dessutom är Martin Bangemann här och kan tala mer om den rapport som utarbetats under hans ansvar, för att försöka bidra till att modernisera vår sektor av varvsindustrin. Vem kan för en stund tro att kommissionen inte oroar sig för detta? Den skulle bara vilja att sektorn kan försvara sig, så mycket som möjligt, genom egna medel, naturligtvis genom att erhålla stöd till forskning och utveckling, liksom till miljön. Alla dessa instrument är fortsatt disponibla men vi måste efter en viss tid lyckas avskaffa driftstödet, dvs. i slutet av år 2000, såsom vi föreslagit. Också här får vi se vad rådet beslutar.
Martin och jag hade ändå, redan innan Koreakrisen, införlivat en klausul i vårt förslag om att om det hände något på världsnivå, någonstans i ett industrialiserat land som utvecklade en aggressiv dumpingpolitik gentemot våra varv, skulle kommissionen förbehålla sig rätten att återkomma till detta. Vi åtog oss detta, ett år innan driftstödet avskaffades, att återkomma till frågan för att inför er, inför ministerrådet, stämma av för att se om det finns anledning att vidta nya åtgärder eller utveckla andra beståndsdelar av vår politik. Denna dörr står alltså inte bara på glänt sedan situationen i Asien uppstod, det var den redan, eftersom det var vad vi hade kommit överens om. Jag har därför inga svårigheter att acceptera vissa förslag som gjorts, i syfte att mycket noggrant granska, såsom Martin gjort, såsom kommissionen kommer att göra, såsom rådet kommer att göra, konsekvenserna av händelserna i Sydkorea, vars konkurrens verkligen är avsevärd.
I motsats till vad många av er säger, ger oss krisen en möjlighet att ingripa. Tidigare fanns det i stort sett ingen möjlighet. Koreanerna accepterade ingen minskad kapacitet före krisen. Nu med krisen, med stödet från Internationella valutafonden, har vi också något att säga till om. Om åtgärder vidtagits måste de naturligtvis respekteras. Dagen efter industrirådet som äger rum den 7 maj, kommer ett möte på hög nivå att äga rum mellan Korea och Europeiska unionen och, tro mig, vi skall stämma av det hela. Utöver de problem som uppstår inom varvsindustrin, befinner sig Sydkorea och vissa andra länder i en mycket djupare kris, som också berör industristrukturerna och systemet med det massiva stödet. När nu dessa länder befinner sig i kris skall man väl ändå inte sälja oss en politik som är en kopia av den sydkoreanska.
Låt oss ta tillfället i akt för att försöka rätta till det hela, eftersom vi inte kunde göra det i samband med OECD-avtalet, som inte innebar något åtagande från Koreas sida att minska sin kapacitet. Sydkorea fortsatte i stället att utvidga den. Nu har vi åtminstone en möjlighet att säga till koreanerna att vi vill ha en seriös diskussion i frågan.
Europeiska unionen är för övrigt inte ensam om att agera, medlemsstaterna har också, via IVF möjlighet att göra det. Enligt min uppfattning är det snarare tur att vi nu seriöst kan diskutera med koreanerna och på nytt gå igenom det hela, i stället för den situation vi hade tidigare. Jag åtar mig därför att, för kommissionens räkning, återkomma till denna aspekt, liksom övriga, ett år innan systemet avslutas, dvs. ett år innan driftsstödet avskaffas.
Konkret innebär det att vi fortsätter att diskutera sinsemellan, men vi måste finna en lösning för fortsättningen, eftersom det sjunde direktivet avslutas vid årets slut. Förra gången kunde vi förlänga, men bara för en begränsad period, och nätt och jämt få kvalificerad majoritet för att göra det. Men det blir inte längre möjligt. En minoritet kommer säkerligen att förhindra att systemet fortsätter. Vi måste därför finna en annan väg, en annan politik och jag framhärdar i att tro att även om det är möjligt att diskutera om den ena eller andra beståndsdelen, och kommissionen själv är beredd att överväga vissa ändringar, är det i den riktningen som ett avtal är möjligt för ministerrådet.
Mina damer och herrar, jag skall sluta här. Det blev lite långt, men jag vet vilket intresse ni hyser för den här branschen, som är fortsatt känslig, och genom att titta på en del av er kan jag omedelbart bakom er se det varv eller den region det handlar om. Jag förstår det eftersom dessa regioner mycket ofta redan har befunnit sig i svårigheter. När man talar om svårigheter för varven berör det tusentals personer och man ser det drama som utspelar sig bakom. Jag förstår därför fullständigt vad ni sagt, men å andra sidan anser jag att vårt förslag är relativt balanserat och syftar till att se till att vi också i nästa århundrade behåller en konkurrensmässig varvsindustri, som är mycket viktig inte bara på europeisk nivå utan även på världsnivå.
Herr Van Miert, nu skall ni höra på ordentligt. Tack för svaret, tack för ett bra inlägg här i kväll. Detta är ett samrådsförfarande, och jag tror nästan att denna process hjälper till att exponera de problem som inte bara kommissionen, utan också den europeiska befolkningen står inför, och jag tror att vi alla har förståelse för varandra. Men vi ser också fram emot att kommissionen och rådet kommer fram till något användbart. Det var det ena.
Jag tar egentligen till orda på grund av den kritik som kom från några ledamöter före pausen, rörande att förfarandet leder till att de olika medverkande rådgivande utskottens uttalanden inte kommer fram till det ansvariga utskottet i tid, och att de sålunda inte får yttra sig. Jag vill som föredragande säga om detta förslag att jag har försökt att få det uppskjutet litet, men det ligger till så att det brittiska ordförandeskapet gärna vill ha frågan avgjord i maj, och att kommissionen inte önskade få ärendet uppskjutet. Jag säger detta med tanke på protokollet. Vi måste någon gång lära oss att ta sakerna i rätt ordningsföljd. Detta är ett svar till de två kolleger som väckte kritik i eftermiddags.
Herr ordförande! Jag vill bara reparera ett oförlåtligt förbiseende. Jag gratulerade inte ens Sindal till hans utmärkta betänkande. Jag beklagar det mycket eftersom jag vet hur mycket han arbetat och jag hoppas att denna försummelse nu är reparerad.
Jag hade så bråttom att snabbt besvara de viktiga frågorna att jag glömde att lyckönska er, men tro mig, jag gör det av hela mitt hjärta och med övertygelse.
Vi instämmer i era gratulationer, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Fordon som används för personbefordran
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-113/98) av Murphy för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om särskilda bestämmelser för fordon som används för personbefordran, med mer än åtta säten utöver förarsätet och om ändring av direktiv 70/156/EEG från rådet (KOM(97)0276 - C4-0545/97-97/0176(COD))
Jag välkomnar Bangemann som sällade sig till oss under den föregående debatten.
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att till protokollet föra mitt tack till parlamentets administration för att ha bistått med denna mycket komplicerade fråga, kommissionen för dess bistånd och, i synnerhet, bussbyggarna i Europa, bussägarna och dem som använder bussarna i Europa, för den stora hjälp den givit i utarbetandet av detta betänkande.
Och ändå begår parlamentet ett av sina traditionella misstag. Vi ägnade hela denna morgon åt budgetärt navelskåderi. Detta är viktigt för oss, men här sitter vi i kväll, som parlament, och talar om skeppsbyggen och bussar och långfärdsbussar som är mycket relevanta för Europas medborgare. Jag vet vilka betänkande som mina väljare i städer som Wolverhampton och Dudley skulle vilja se oss tala om inför media och inte här inför några tolkar och några härdade själar som oss själva.
Jag välkomnar kommissionens förslag. De är viktiga steg framåt mot fullbordandet av den gemensamma marknaden. De skyddar de nationella och regionala valen av fordon och i detta avseende, från Förenade kungariket synvinkel, är jag glad att våra traditionella dubbeldäckare - och i London Routemasterbussarna - inte hotas på något sätt av Europa. Jag glad över att kunna säga det.
Jag välkomnar också, vilket är nog så viktigt, den obligatoriska föreskriften om tillgänglighet av klass I-fordon för handikappade. Detta är mycket viktigt. Som föredragande har jag talat vitt och brett med olika intressegrupper, vilket jag nämnde i början på mitt anförande. Inte alla kommer att bli nöjda med mina förslag, men jag kan försäkra er om att jag gjorde mitt bästa för att tillmötesgå deras önskemål på ett realistiskt, tekniskt och kostnadseffektivt sätt.
Det finns ett par viktiga punkter i mitt betänkande som jag skulle vilja rikta kommissionens uppmärksamhet mot och be om deras stöd för. För det första vidgar vi här hela den gemensamma marknaden. Men jag skulle vilja be att man i stället för att inta ett åsidosättande förhållningssätt gentemot fordon som inte är typiska i Europeiska unionen, som dubbeldäckare och små innerstadsbussar - som används i vissa delar av den Europeiska unionen - så tycker jag att vi borde ge typgodkännande åt dem alla, under förutsättning att de är säkra och inte är en fara för medborgarna. Vi borde ge dem typgodkännande. Ingen måste använda dem, men varför skilja ut dem? Varför inte ha en komplett marknad för bussar och långfärdsbussar? Jag skulle vilja be kommissionen att titta på ändringsförslag 4, 5, 28, 29 och 41 i detta avseende.
För det andra så borde vi vidga tillgänglighetsföreskrifterna till att inbegripa klass II-fordon. Kommissionen är för närvarande engagerad i en studie som undersöker den tekniska hållbarheten av tillgänglighet för klass II-fordon. Jag spår att kommissionens studie kommer att rapportera till fördel för obligatoriska tillgänglighetsföreskrifter till dessa fordon innan rådet ens har antagit sin första gemensamma ståndpunkt. Vi, som parlament, borde undersöka klass I och II fordon eftersom detta är tekniskt hållbart. Jag har sett fordonen, jag varit på dem. Detta inbegripet borde vi inleda en studie av klass III-fordon, långfärdbussar och klass A-fordon och bussar.
Nyckelutmaningen för denna kammare är att acceptera att det är vår plikt att vidga tillgängligheten så långt detta är tekniskt och kostnadsmässigt möjligt. Om detta säger jag till mina kolleger i PPE-gruppen: acceptera denna utmaning; det jag säger är rimligt och uppnåeligt. Jag kommer inte med någon jättefantastisk idé här. Jag skulle vilja säga till PPE- och UPE-grupperna: låt oss lägga fram detta i den första behandling; låt oss testa marken. Jag tror att när vi har vår andra behandling så kommer kommissionen att stödja oss om klass II-fordonen.
Jag skulle inte vilja kasta bort vad som är ett gyllene tillfälle. Jag vet själv hur svårt det är att komma på och av bussarna om man har det mista handikapp. Jag hade en bruten fotled för ett par år sedan. Det är omöjligt att stiga på och av fordon med höga fotsteg. En vän berättade för mig om en kvinna vid en bussdepå i Wolverhampton som hade ett barn i sittvagn. Hon var tvungen att vänta in flera fordon innan det rätta fordonet kom, med lågt golv så att hon verkligen kunde komma på fordonet.
Jag säger här i kväll: Låt oss ta vara på detta tillfälle att vidga den gemensamma marknaden för att öka tillgänglighetsföreskrifterna från klass I till II, med de olika smådelar till ändringsförslag som vi kräver.
Det har väsnats en hel del om mitt betänkande i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Detta har huvudsakligen grundats på ett serie missförstånd. Vad mig beträffar så är detta en viktig del av lagstiftningen för gemensamma marknaden; det är ett viktigt betänkade för Europas medborgare. Men jag kan dessutom försäkra er om att det är tekniskt hållbart, vi har utan tvivel råd med det och det är i högsta grad uppnåeligt. Jag tycker det är ett bra svar på kommissionens förslag. Jag ber kammaren att stödja det.
Herr ordförande, herr kommissionär! Direktivet om föreskriften för fordon med mer än åtta sittplatser förutom föraren - det är bussar, som alla vet - skall inom ramen för den inre marknaden harmonisera typgodkännandesystemet och samtidigt förbättra säkerheten. Det hela är ett mycket tekniskt betänkande, men trots allt har dessa tekniska detaljer avsevärda effekter på människorna. Kommissionen har glädjande nog tagit hänsyn till tillgängligheten för personer med begränsad rörlighet, men det är detaljerna som är problematiska. Därför har jag i mitt yttrande företrädesvis berört denna problematik. Jag tackar föredraganden, som i sitt betänkande i stor utsträckning har tagit över yttrandet från utskottet för transport och turism.
Kommissionen refererar i sina förslag om tillgänglighet enbart till rullstolsbundna personer med kraftig armmuskulatur. Vi vill tänja ut begreppet " Personer med begränsad rörlighet" till att omfatta inte bara alla funktionshindrade personer, utan också äldre människor och dem som på grund av någon speciell situation har svårigheter att stiga in, t.ex. passagerare med skrymmande bagage, med barnvagnar, med cyklar eller också gravida kvinnor. Denna nya definition av begreppet medför en rad tekniska ändringar, som dock kommer att möjliggöra, respektive underlätta, för medborgarna att använda sig av de allmänna kommunikationerna.
Den andra principiella ändringen som jag föreslår, är tillgänglighet för personer med begränsad rörlighet för alla typer av fordon. Vi vill ha denna tillgänglighet inte bara för bussar i lokaltrafik, utan också för långfärdsbussar. Åtminstone borde det finnas en hjälpanordning för påstigande vid en av dörrarna. Det räcker inte för oss att kommissionen lovar att med det snaraste lägga fram ett nytt förslag i denna fråga, eftersom den för närvarande inte vill besluta om vad som vore den bästa tekniska lösningen.
Vi har väntat i flera år på detta direktiv och upprepade gånger krävt en obligatorisk konstruktion utan hinder. Vi vill inte längre uppehållas med vaga löften.
I ej bindande deklarationer krävs om och om igen integration av funktionshindrade personer. Om ändringsförslagen antas får vi tillfälle att åtminstone börja med integrationen på trafikområdet. Ungefär 10 procent av befolkningen lever med ett funktionshinder. En stor del av dessa människor har svårigheter att ta sig fram på gator och vägar. De är hänvisade till allmänna kommunikationsmedel. På grund av deras funktionshinder är det viktigt för dem att kunna vara rörliga, att kunna leva ett oberoende liv. De allmänna kommunikationerna måste vara anpassade för denna grupp av människor, så att de kan nå sin arbetsplats, men också så att de skall kunna ta del av fritidsutbudet, nå semestermål och upprätthålla familje- eller sociala kontakter.
Jämsides med de funktionshindrade personerna finns det ungefär 100 miljoner äldre människor i EU, och denna siffra - det vet vi från den demografiska statistiken - kommer även att öka. Särskilt de äldre människorna är hänvisade till allmänna kommunikationer. Det uppskattas att ungefär 50 procent av dessa personer inte har någon egen bil till förfogande. Man måste göra det möjligt och underlätta för dem att få tillgång till de allmänna kommunikationerna. Det betyder att man besparar dem den isolering som annars hotar. Men också ur ekonomisk synvinkel är det meningsfullt att investera de ytterligare kostnaderna för att anpassa kommunikationerna för pesoner med funktionshinder. Påståendet att det skulle vara för kostsamt, är helt enkelt felaktigt. Enligt de senaste beräkningarna uppgår kostnaderna bara till 10 procent av investeringarna. Mot detta står det höga antalet ytterligare användare, om det blir möjligt dem för att använda kommunikationerna tack vare att de är anpassade för dem.
Jag uppmanar alla kolleger att rösta för ändringarna till betänkandet, för att möjliggöra en integration som är synlig och kan upplevas av alla.
Herr ordförande! Jag tillfogar mina gratulationer och mitt samtycke till detta betänkande och jag ger min beröm till Simon Murphy för det oförtrutna och förnuftiga sätt på vilket han har snickrat ihop detta förslag. Samtidigt erkänner jag att kommissionärens arbete också har spelat in. De detaljer som betänkandet innehåller, vilket redan har sagts, är resultatet av omfattande konsultationer med alla intressegrupper av betydelse. Betänkandet har fått stöd från mycket olika organisationer: från tillverkare och industrin, fackföreningsrepresentanter såväl som konsument- och handikappgrupper.
Då detta betänkande gick igenom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industri var djupet i de detaljundersökningar som Simon Murphy genomfört uppenbart för oss alla. Det är ett förslag till rådsdirektiv som tar ett positivt steg mot fullbordandet av de gemensamma marknaden och samtidigt skapar ramar för en harmonisering av konstruktionsnormer mellan alla medlemsstater, vilket i sig självt kommer att skapa och främja handel dem emellan.
Även om dessa aspekter är viktiga, så är huvudskälet till varför Europas medborgare kommer att rekommendera Murphys betänkade den vikt det helt riktigt fäster vid säkerhet och tillgänglighet för alla. Det är vid på- och avstigning av bussen som de flesta olyckorna inträffar, särskilt för dem som är mest sårbara. Tillsammans med rekommendationerna för bussar med låga golv, bussar som i praktiken niger vid trottoarkanten för att ge bättre tillgång, så innehåller detta betänkande många andra säkerhetsinslag. Alla dessa kommer att göra våra resor på bussar eller långfärdsbussar säkrare och mindre riskfyllda.
Låt mig åter betona att detta direktiv bara kommer att gälla nya bussar och inte kommer att hota dubbeldäckare och Routemasterbussar. I morgon röstar vi i denna kammare och jag hoppas att vi kommer att bibehålla helheten i Murphys betänkande med dess fokusering på att hjälpa passagerarna med minskad rörlighet, funktionshindrade, äldre, småväxta, föräldrar med barn och sittvagnar och - vågar jag säga, kommissionär - blivande pigga tanter som, i en nära framtid kan komma att gynnas av detta betänkande och känna sig tacksamma mot det.
Slutligen, vilket inte är någon överraskning, behöver jag påminna kommissionären att mycket liknande transportsätt finns i min valkrets i Northamptonshire och Blaby där bussarna har med stora framgångar befunnit sig i ledningen, vilka har gjort exakt det Murphybetänkadet rekommenderar: Bussar med låga golv som niger för att släppa folk av och på är redan ett inslag i vår lokaltrafik och mycket välkommet bland brukarna. Murphybetänkadet är lysande och bereder vägen för bättre och säkrare kollektivtrafik i framtiden. Parlamentet gör mycket gott i att ge det sitt lysande och rungande bifall i morgon och jag övertygad att så kommer att ske.
Herr ordförande! Jag vill först säga att jag är djupt imponerad av Murphys arbete. Det är ju ett oerhört komplicerat direktiv som han utgår från, men han har tydligen bemästrat det in i minsta detalj. Jag uppskattar också föredragandens tydliga huvudinriktning för ändringsförslagen, vilken ju är att underlätta för rörelsehindrade människor att ta sig ombord på kollektiva transportmedel.
Jag vill emellertid ändå ställa frågan om denna typ av direktiv verkligen skall behandlas på ett så detaljerat sätt i detta parlament. Det är ju ändå ett oerhört komplicerat direktiv med mängder av figurer och formler som är oerhört svåra att förstå för andra än experter. Jag undrar om inte den bästa lösningen vid eventuella liknande betänkanden i framtiden vore att göra ett principuttalande och sedan överlåta åt experterna att utforma detaljerna. Jag kan ha fel, men låt mig bara som amatör på detta område peka på några punkter som förvånar mig litet grand. Det gäller exempelvis ändringsförslag nr 54 från Murphy. Det talas däri om att texten på bussar som anger destinationen skall vara vit eller gul på svart bakgrund och minst 12 cm hög. Det är möjligt att detta är den bästa läsbarheten just nu, men det kan mycket väl tänkas att tekniken utvecklas i morgon, så att det bästa för synskadade är en svart text på en vit bakgrund. Då undrar jag om det inte vore bättre att bara säga att man skall använda bästa tillgängliga teknologi.
I samma ändringsförslag sägs det också att destinationen skall anges inne i och utanför bussen med en inspelad röst när bussen stannar vid busstationer osv. Inne i bussen kan jag förstå, men skall destinationen verkligen anges med en högtalare också utanför bussen? Det tror jag skulle leda till en förfärligt oväsen i många städer där det finns många bussar. Dessutom sägs det att rösten skall vara inspelad. I Sverige har vi bussar som går kanske 30-40 mil och som kanske stannar bara två eller tre gånger på denna sträcka, eftersom vi har så stora avstånd mellan byar och städer. Då är det kanske enklare att chauffören gör som han gör i dag, dvs. att han säger att nu har vi kommit till Burträsk eller vad det nu kan vara.
En annan sak som inte berör något ändringsförslag, men som ingår i själva direktivet och tas upp i ändringsförslag 87, handlar om att när bussar har en rullstolslyft skall de ha tre blinkande ljussignaler och en ljudanordning som låter när denna lyft är i gång. Det är så att vi med dagens teknik inte kan fjärrmanövrera sådana rullstolslyftar från chaufförsplatsen, eftersom det är för farligt. Det innebär att chauffören måste gå ut och stå bredvid rullstolen när den hissas upp. Då frågar jag mig återigen om det är nödvändigt att införa ett krav på en ljudsignal när detta görs. Ljussignal må vara hänt, men ljudsignal är kanske litet tvivelaktigt.
Som jag sade tidigare, är jag en amatör i fråga om sådana tekniska saker; detta var bara några randanmärkningar. Jag vill återvända till min utgångspunkt som är att jag tycker att Murphy mot bakgrund av det svåra materialet har gjort ett alldeles utmärkt arbete.
Herr ordförande! Det är nu två år sedan vi antog hissdirektivet som blev ett prejudicerande fall för att Europas gemensamma marknad kan och skall utnyttjas för att skapa tillgänglighet för funktionshindrade. Detta prejudikat infördes sedan i Amsterdamfördraget, utkastet till Fördraget om Europeiska unionen. I kväll står inför vår nästa prövning i behandlingen av direktivet om bussar och långfärdsbussar och dessutom en fråga som är den fråga som det bedrivs flest kampanjer kring bland Europas 35 miljoner funktionshindrade - rätten till tillgänglig kollektivtrafik.
Jag gratulerar Simon Murphy för hans betänkande och de ändringsförslag han har lagt fram. Detta är viktiga ändringsförslag som alla i detta parlament borde stödja. Ändringsförslagen garanterar att definitionen på handikapp inte bara blir en för rullstolsanvändare, utan för alla funktionshindrade, inklusive blinda och döva, och, som min kollega Schmidbauer har sagt, för gravida kvinnor, folk med barn, människor som göra tunga inköp, äldre och andra. Det finns många som kommer att gynnas av detta ändringsförslag.
Jag yrkar på stöd till de ändringsförslag som uttryckligen erkänner de blinda och synskadade, inklusive inre belysning och färgkontraster inom bussarna och att de döva garanteras skyltar för sina informationsbehov. Jag stöder Simon Murphys ändringsförslag att utsträcka föreskriften från klass I- till klass II-bussar så att dubbeldäckare och turistbussar också möjliggör tillgänglighet för handikappade. Även om kommissionen i kväll skulle motsätta sig att detta direktiv utsträcks till tjänster inom städerna, så bör den ge oss ett klart åtagande att genomföra den studie som den har inlett. Jag hoppas kommissionären kommer att svara direkt på denna fråga i kväll.
Jag uppmanar parlamentet att stödja vårt ändringsförslag om att minska höjden på det första steget till 24 cm eller garanterad hjälp att stiga på. Detta är de enda normer som verkligen garanterar tillgänglighet för handikappade. När allt kommer omkring så stämmer detta bara överens med resultaten från forskningen om bussar med lågt golv som publicerades av kommissionen själv för så länge sedan som 1995. Jag skulle vilja uppmana högern i parlamentet, det Europeiska folkpartiets grupp, att förena sig med oss att stödja ändringsförslaget, men jag letar förgäves efter dess närvaro här i kväll och bidrag från dem i debatten.
Jag sänder i stället ett enkelt budskap till de funktionshindrade i Europa. Detta förslag har fördröjts i Bryssel på grund av den långa strid som utkämpades för att se till att alla bussar i våra städer och orter kommer att ge fullständiga rättigheter om tillgänglighet till de handikappade från och med år 2001. Det är en betydelsefull seger och något som jag lovprisar i kammaren i kväll.
Herr ordförande! För många år sedan standardiserade Europeiska gemenskapen en över hela Europa enhetlig traktorsits. Den elektriska stickproppen väntar fortfarande på sin lösning. Vi har samlat många erfarenheter med standardiseringen, och vi har också blivit straffade för mången standardisering, t.ex. när det gäller bananens böjning.
I dag talar vi om harmoniseringen av fordon för personbefordran. Det är ett mycket viktigt område. Jag vill här tacka föredraganden Murphy för hans imponerande engagemang och hans förståelse för de anförda detaljlösningarna. Europeiska folkpartiets grupp stöder i vid utsträckning föreliggande resultat, framför allt där man tar hänsyn till personer med begränsad rörlighet.
Jag har själv i utskottet krävt att man preciserar och utvidgar definitionen av funktionshindrade. Vi är för användandet av hjälpanordningar för påstigande även för fordon i klass II, och för en lämplig utformning av handtag, ingångar, bagagenät och särskilda destinationsangivelser för att göra det möjligt och praktiskt att använda bussar även för personer med funktionshinder.
Men våra betänkligheter går i en annan riktning. Från och med nu reglerar vi inte bara traktorsitsar. Europeiska parlamentet håller på med att konstruera en perfekt buss. Mer än 100 ändringsförslag rörande tekniska detaljer har kommit in. Där talar man om en radie mellan 5 och 2, 5 mm för hörnen, om infällbara fotsteg, om konstaterade kantmarkeringar och till och med om kokkärl och automater för varma drycker.
Enligt vår åsikt måste vi dock skilja mellan politiska ansatser och tekniska standardiseringsfrågor. De senare bör behandlas i lämpliga expertinstanser såsom standardiseringsinstitut - t.ex. CEN - dvs. av fackfolk, som bygger respektive använder bussar. Därför är vi också övertygade om att man måste ta upp några viktiga politiska punkter. Det borde för detta område också genomföras ett SLIM-initiativ, som koncentrerar sig på de väsentliga politiska aspekterna.
Vi tror att framför allt förslagen om fordonssäkerhet respektive tillgänglighet hos fordonen för funktionshindrade i bilaga 7, som går längre än kommissionens förslag, är kloka. Men diskussionen bör framför allt äga rum där den på ett meningsfullt sätt hör hemma, nämligen i en teknisk kommitté. Det är också anledningen till att Europeiska folkpartiets grupp i morgon kommer att kräva en återförvisning till det ansvariga utskottet. Vi tror att vi på ett klart minimerat sätt, men i gengäld desto mer precist bör tillkännage våra idéer, som skall fortsätta att bidra till en ordentlig standardisering på detta område.
Herr ordförande, mina damer och herrar! När vi i dag talar om ett nytt bussdirektiv, som omfattar särskilda föreskrifter för befordran av personer med begränsad rörlighet, bör vi också i beaktande av den nyligen hållna debatten om ökad vägtrafiksäkerhet - när allt kommer omkring råkar årligen 1, 6 miljoner människor ofta ut för bestående skador på grund av olycksfall - vara medvetna om att vi redan i morgon kan höra till dem och skulle bli tvungna att lära oss att bemästra ett liv som funktionshindrade.
För närvarande lever i Europeiska unionen ca 37 miljoner funktionshindrade människor. Men det är inte bara dessa som ofta har problem med att utnyttja allmänna kommunikationer. Låt oss tänka på alla: på äldre människor som har problem med rörligheten, på småbarn eller på människor i speciella situationer, t.ex. graviditet, människor som för med sig bagage och barnvagnar. Därför anser jag att utvidgningen av begreppet " personer med begränsad rörlighet" är legitimt och kan hälsas med tillfredsställelse.
Såtillvida stöder jag direktivets sociala mål. Det tar upp en riktig aspekt, nämligen säkerheten, men går mycket för långt i sina regler när det gäller bestämda detaljlösningar. Vi får inte entlediga företagen från sitt egenansvar, att själva söka efter de bästa lösningarna. Sådana lösningar skulle kunna vara av tekniskt, men också av logistiskt slag. Busstillverkare bevisar ju redan i dag sin stora kapacitet när det gäller säkerhet.
Att man kräver lika möjligheter för personer med rörelsehinder stöder jag mycket gärna när som helst. Vansinniga och överdrivna detaljföreskrifter avböjer jag dock. Uppgifterna för European Committee for Standardization , för näringslivet, och med tanke på subsidiariteten även för kommunerna, får vi inte lyfta upp till kommissionens kompetensområde. Jag anser t.ex. att det är fullständigt ogenomtänkt med de krav som leder till 4 m långa ramper vid bussarnas in- och utgångar.
Politiska krav och målsättningar, som på samma sätt uppmanar både tillverkare och bussbolag att söka innovativa lösningar, anser jag är mer lämpade att åstadkomma något som gagnar de missgynnade, än stelbenta europeiska standarder som gäller från Finland till Sicilien. Fastän de funktionshindrades problem är jämförbara i hela Europeiska unionen, måste medlemsstaterna även kunna ta hänsyn till klimatmässiga, territoriella, traditionella och andra specifika villkor i sina ansträngningar att ge funktionshindrade människor en verklig plats i sin gemenskap.
Herr ordförande! Jag vill inte begå samma misstag som min gode vän, Karel van Miert, och därför vill jag redan från början tacka herr Murphy så hjärtligt för hans arbete. Det har redan sagts under debatten att detta är ett svårt betänkande, eftersom det går in på en hel rad tekniska frågor och man i flera avseenden måste försöka att göra kompromisser. Därför skulle jag i synnerhet vilja ägna mig åt de frågor som riktats till kommissionen, där det framgår att man kräver det ena eller det andra.
Till att börja med vill jag hänvisa till att det finns två olika utgångspunkter för detta direktiv. Det ena förslaget är att man åstadkommer den inre marknaden med hjälp av ett typgodkännandeförfarande. Till detta behöver vi exakta föreskrifter, ty det är endast sådana exakta föreskrifter som kan leda till att en typ blir godkänd. Man kan inte tillåta några oklarheter för ett sådant typgodkännande. Vi behöver en harmonisering av de tekniska föreskrifterna på gemenskapsnivå. Vid ett sådant företag kan man ibland inte undvika att det blir något komplicerat. Jag är helt säker på att redan vårt förslag av pressen återigen kommer att uppfattas som exempel på överdriven byråkrati. Om vi skulle anta alla ändringsförslag - jag tror att det är 120 - skulle vi i ännu högre utsträckning utsätta oss för denna risk. Där måste jag ge några talare rätt. Man kan naturligtvis också överdriva en sådan specialisering och detaljering, och därigenom uppnår man inte det som man egentligen ville uppnå. Här krävs det att man visar en viss kompromissvillighet.
Men sedan vill vi också lösa säkerhetsproblemen. Vi vill inte bara sträva efter en så hög generell säkerhetsnivå som möjligt för fordonet, utan vi vill även för funktionshindrade - hur man nu än definierar detta begrepp - alltså för personer som har begränsad rörlighet, garantera en säker användning. Detta är målen.
Om man nu tittar på ändringsförslagen, låter de sig grovt indelas i tre grupper: För det första är det ändringar, där man korrigerar kommissionens fel eller föreslår bättre tekniska föreskrifter. Detta är som alltid synnerligen önskvärt, och det gläder oss att vi här också kan anta alla dessa 22 ändringar utan inskränkning. Jag skall nu inte läsa upp numren på förslagen. Vi har dem här. Om det intresserar er, kan ni sedan titta igenom dem. Sedan har vi en grupp, där man företar ändringar eller kompletteringar till de föreslagna tekniska kraven, och en tredje grupp, där man föreslår principiella ändringar med hänsyn till några känsliga punkter. Här kan man t.ex. nämna de av kommissionen planerade undantagsbestämmelserna för den speciella situationen i Förenade kungariket och Irland. Jag vill tacka den brittiska kollegan, som berömde oss för att vi har tagit hänsyn till denna undantagssituation - för övrigt tvärtemot de förväntningar som yttrades i den så välbekanta seriösa brittiska pressen, där man redan hade offentliggjort larmsignaler, enligt vilka vi efter försöket att förbjuda fish and chips , nu också ville förbjuda dubbeldäckaren. Det har vi inte gjort. Jag hoppas att vi i denna press kommer att berömmas på motsvarande sätt.
Men jag vill göra er uppmärksamma på att det också är en kompromiss mellan en nationell tradition och säkerhetskrav, även om jag naturligtvis kan förstå de brittiska kollegernas glädje. Att en sådan dubbeldäckare inte precis är den mest säkra bussen, kan väl var och en medge, och att denna busstyp är mycket svårtillgänglig exempelvis för funktionshindrade personer, är också klart.
Av detta framgår tydligt att man när det gäller alla dessa problem alltid befattar sig med kompromisser. Hur som helst har vi gjort det. Vi har inte gått så långt som Murphy krävde, att vi så att säga godkänner den som typ. Därför har vi också räknat med den möjligheten att andra medlemsländer inte godkänner denna i en medlemsstat tillåtna busstyp på sitt territorium, eftersom man ju inte där har denna tradition. Vi vill även i fortsättningen betrakta det som en undantagsbestämmelse.
Sedan har vi ytterligare två ändringar, som vi delvis kan anta, och två ändringar som vi kan anta till sin innebörd. Det som vi inte kan anta - och det vill jag här säga klart och tydligt -, är andra tekniska förslag eller en utvidgning till andra klasser, ty vi är av den åsikten att det som vi här har utarbetat, förhoppningsvis kan gå igenom hos rådet. Vi är inte helt säkra på det, det vill säga vi talar fortfarande bara oss emellan. Jag har full förståelse för om parlamentet säger: Nej, vi vill först fastställa en annan ståndpunkt, men vi vill inte anta denna ståndpunkt. Om det är särskilt klokt att avslå detta förslag, överlåter jag till kammarens klokhet, som jag naturligtvis har obegränsat förtroende för. Men jag vill påpeka att vi redan har kommit mycket långt, och detta efter synnerligen lång tid. Det har också sagts. Om kanske kommissionens förslag, inklusive de ändringar som vi kan anta, kommer att antas utan alltför stora ytterligare tillägg, så kommer vi också vidare.
Så till säkerhetsaspekten: Även här har vi gjort en kompromiss, ty det måste finnas en skillnad mellan bussar som företrädesvis sätts in på korta sträckor, och där det är nödvändigt med snabb på- och avstigning, så att bussen över huvud taget kan åka ordentligt, och andra bussar. Dessa bussar stannar mycket ofta, varför naturligtvis tillgängligheten står mycket mer i förgrunden, än för en buss, som exempelvis åker långa sträckor och företrädesvis innehåller sittplatser, och som inte stannar så ofta. Att stiga på denna buss får också ta längre tid.
Vi skall emellertid också undersöka denna klass. Jag kan bekräfta att vi redan har påbörjat denna undersökning, så att vi eventuellt kan gå in på dessa längre gående krav. Jag ber om föreståelse för att vår strävan varit att i synnerhet inte belasta de allmänna bussföretagen så mycket finansiellt med hjälp av överdrivna krav. Man får inte bortse från att det här i regel inte handlar om privata företag, utan om städer eller regioner, som måste finansiera det med allmänna medel och som därför inte kan undvika en negativ kostnadsutveckling. Vi är övertygade om att vi med detta flerstegskoncept har föreslagit en acceptabel lösning.
Vi utgår ifrån att det är realistiskt att för alla fordon i klass I föreskriva en tillgänglighet för personer med begränsad rörlighet från och med direktivets ikraftträdande. Utan harmoniserade bestämmelser finns det en akut risk för den inre marknaden, eftersom några medlemsländer redan har börjat göra utkast till egna föreskrifter.
Vad gäller de andra fordonsklasserna, kommer vi, som redan nämnts, att på grundval av den undersökning som är på gång snarast möjligt lägga fram ett förslag för Europaparlamentet och rådet, som baserar sig på denna undersökning, och som också gäller ändring av direktivet med tekniska krav för fordon i klass II, vilka sätts in i stadstrafik och långfärdstrafik. Det är vår ståndpunkt. Jag vet att det inte motsvarar alla krav som har lagts fram här.
Jag vet inte hur parlamentet kommer att besluta i morgon. Men vi befinner oss här i den första fasen, och vi borde göra det som vi egentligen alltid gör. Om ni tror att ni med majoritet måste få igenom en längre gående ståndpunkt får ni gärna göra det, men skjut inte på pianisten. Det är nämligen vi. Vi måste spela denna melodi för rådet och sedan hoppas på applåder. Men jag hoppas att vi sedan i det fortsatta förfarandet kan komma fram till förbättringar, som kanske också går mer i er riktning. Det skall i alla fall inte misslyckas på grund av kommissionen.
Herr ordförande! Jag tackar kommissionären för hans kommentarer och jag lägger särskilt märke till hans påstående att dubbeldäckare skulle vara mindre säkra och mindre tillgängliga. Om han kunde undvara några timmar så kan han följa med mig till Birmingham, som har de mest livligt trafikerade rutterna för bussar och långfärdsbussar i hela Europa, och följa med mig på en av de enda två dubbeldäckarna med lågt golv som faktiskt är i verksamhet i Europa, vilka skulle uppfylla normerna och mera därtill. Så om ni har ett par timmar kan jag ta med er på en resa till West Midlands.
Naturligtvis accepterar jag er inbjudan. Det enda jag vill säga är att om situationen är som ni beskriver den, varför ber ni om ett undantag för dessa bussar? Varför kan de inte falla under de allmänna bestämmelserna?
Herr ordförande! Jag måste bara göra en rättelse i det fallet. Med mina förslag skulle åsidosättandet faktiskt avlägsnas och dessa fordon skulle behandlas på precis samma sätt som övriga, då jag råkar anse att de är ligga säkra och trygga för passagerarna som alla andra slags fordon.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.12.00.
Varuhandel
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0102/98) av Lulling för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av
I förordning (EEG) 3330/91 om statistik över varuhandel medlemsstaterna emellan (KOM(97)0252-C4-0248/97-97/1055(COD),
II förordning (EEG) 3330/91 om statistik över varuhandel medlemsstaterna emellan, när det gäller produkternas nomenklatur (KOM(97)0275 - C4-0257/97-97/0162(COD)).
Herr ordförande! Vi vet alla här att statistiken lider av en viss impopularitet, i synnerhet bland dem som måste tillhandahålla uppgifterna.
1993 fick inrättandet av den gemensamma marknaden och avskaffandet av gränskontrollerna till följd att även motsvarande momsdeklarationer och statistik, vars tillförlitlighet garanterades av tullmyndigheterna, avskaffades.
Intrastat inrättades. Dess viktigaste målsättning är att, till lägsta kostnad för samtliga aktörer, nämligen nationella och gemenskapsmässiga myndighetsföretag, säkerställa tillförlitlig och aktuell statistik om varuhandel medlemsstaterna emellan. Företagen var inte särskilt förtjusta, framför allt inte de små och medelstora företagen. Införandet av Intrastat resulterade i en kommentar om hur tillhandahållarnas uppgifter kunde förenklas, minskade kostnader för dem som den statistiska informationen var ämnad för, eftersom kostnaderna för administrativa avgifter ökar vartefter företagens storlek minskar.
När det gäller tillförlitlighet måste man tyvärr konstatera att Intrastat efter fem års existens inte fungerar tillfredsställande, trots att den årliga totala kostnaden för de 450 000 företag som gör deklarationer uppskattas till 500 miljoner ecu, plus 100 miljoner för utnyttjande av de nationella insamlarna. Denna otillräckliga tillförlitlighet kan illustreras med det man i teknikjargong kallar " spegelstatistik" som visar på den stora motsägelsen i resultaten.
Denna simulering, som består i att ersätta varje stats importerade varor med summan av de övriga fjorton ländernas exporterade varor, visade t.ex. att för 1996 måste importen för Tyskland ökas med 19 miljarder ecu och för Frankrike med 11 miljarder ecu. För Tyskland innebär det att överskottet i handelsbalansen minskar till noll och för Frankrike att underskottet ökar från 7 till 18 miljarder ecu.
Herr ordförande! Vi har erhållit två förslag från SLIM-initiativet. Tyvärr representerar de inte alla förslag från SLIM-gruppen, vilket är desto mer förvånande med tanke på att dessa blivit väl mottagna av kommissionen och rådet. Dessutom förefaller medlemsstaterna inte ens beredda att följa dessa förslag som förenklats i förhållande till SLIM-resultaten. Under hela utarbetandet av mitt betänkande har jag varit utsatt för lobbyister från de stora industriorganisationerna som fruktar att den lilla förenkling som föreslås inom nomenklaturen gör att de förlorar information som de anser nödvändig för sin handelspolitik, och som de bara kan skaffa sig med hjälp av stora kostsamma undersökningar.
Jag ville visa på dessa olika intressen, som t.o.m. är motstridiga mellan de olika aktörerna, dvs. de små och medelstora företagen som är intresserade av en betydande lättnad av deklarationsbördan å ena sidan, och, å andra sidan, användarna som är intresserade av att få tillgång till detaljerad information av hög kvalitet om handel mellan medlemsstaterna.
Men med tanke på hur det ser ut, och efter att ha arrangerat en utfrågning i utskottet om dessa ståndpunkter som är motstridiga, föreslog jag ändringsförslag som syftar till att samordna dessa intressen, ändringsförslag som accepterades fullständigt och enhälligt av utskottet för ekonomi, herr kommissionär.
Vi vill definitivt undvika att dessa förordningar leder till en minskad förenkling jämfört med det ursprungliga förslaget från kommissionen. Vi har däremot förståelse för de förbund och industrier som fruktar att förenklingen av nomenklaturen skall leda till sämre statistik som inte längre gör det möjligt att analysera marknaderna.
Som ni vet, herr Martin, är jag mycket intresserad av vinodling. En minskning av antagandena från 8 till 6 skulle inte längre ge den detaljerade information som krävs. Nämligen vilket slag av vin det gäller, rött eller vitt, och varifrån det kommer. Det som är viktigt för den här produkten är inte viktigt för andra. När det t.ex. gäller centrifugalpumpar, är det inte absolut nödvändigt att veta om de är avsedda för flygplan, om det gäller dränkbara pumpar, i en eller flera delar, etc.
Vi föreslår därför att deklarationskraven begränsas genom att icke relevanta uppgifter avskaffas, t.ex. slag av transport och frivilliga uppgifter, att antalet små och medelstora företag som måste lämna detaljerad statistik begränsas, att användningen av den kombinerade nomenklaturen förenklas, samtidigt som en gemensam nomenklatur bibehålls för handel inom gemenskapen och handel med tredje land, att ett partnerskap inrättas med nationella myndigheter och representanterna på europeisk nivå för leverantörer och användare av statistisk information och att det, inom ramen för detta partnerskap, finns tillräcklig tid för att informera och uppfylla de särskilda behoven inom vissa sektorer, såsom vinsektorn som jag nämnde.
Vi erkänner naturligtvis därmed att det är nödvändigt att bevara nivån på kunskaperna om handeln inom gemenskapen och vi tillfredsställer därmed utskottet för regionalpolitik. Vi vet att allt detta inte är en verklig reform av systemet. Det är ett första steg, herr ordförande, ett första åtgärdspaket som skall genomföras i avvaktan på en mer radikal förenkling.
Herr ordförande, mina kära kolleger! För samtliga företag och myndigheter i Europeiska unionens medlemsstater kullkastade inrättandet av den gemensamma marknaden administrativ praxis, beträffande varuhandel mellan medlemsstater. Moms- och statistikdeklarationer som tidigare sköttes av tullmyndigheterna har ändrats. Men behovet av information kvarstår naturligtvis.
I detta betänkande anger vår kollega Astrid Lulling att det är nödvändigt att uppgifterna är tillförlitliga. Siffran för en medlemsstats import borde därför normalt sett vara lika med summan av exporten från de övriga medlemsstaterna till staten i fråga. Det visar sig emellertid att den totala skillnaden är i storleksordningen 4, 6 procent. Genom att använda en siffra snarare än en annan skulle det franska handelsunderskottet på 6, 4 miljarder ecu mer än fördubblas. Men med tanke på nödvändigheten att förenkla företagens administrativa kostnader lägger kommissionen fram två förslag som gör det möjligt att förenkla dessa deklarationer.
När det gäller denna målsättning kan vi bara välkomna kommissionens initiativ. Föredragandens ändringsförslag går alla i den riktningen och jag kan bara godkänna dem. Tillsammans med flera av mina kolleger önskade jag emellertid lämna in ytterligare ett ändringsförslag. Det faktum att nomenklaturen ändras skall inte minska den information som krävs, både för företagen och yrkesorganisationerna. Minskningen från åtta till sex siffror i nomenklaturen kan medföra att en grundläggande beståndsdel avskaffas. När det gäller vinet, vilket Lulling nyss erinrade om, skulle det inte längre bli möjligt att urskilja en medlemsstats handel inom gemenskapen med en annan medlemsstat, av Bordeaux, Bourgogne, lantvin, Champagne, etc. Innebörden i mitt ändringsförslag är att be kommissionen se till att ändringarna inte medför denna förlust av information.
Herr ordförande, ärade ledamöter! För det första vill jag, för den liberala gruppen, uttrycka vår lyckönskan till Lullings fortsatta arbete inom statistikområdet vilket, som vi vet, är ett otacksamt arbete. Men vi som följer ert arbete måste erkänna det därför att det svarar mot ett uppenbart behov i den nya ekonomiska dimension som Europeiska unionen anpassar sig till.
För att få en bra inriktning på verksamheten, den ekonomiska politiken och den monetära politiken, är det givetvis nödvändigt, vilket vi redan har diskuterat i andra betänkanden om statistiska frågor, att förfoga över pålitlig information.
Lullings betänkande, vilket stöds enhälligt av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik i förslagen till ändringsförslag som hon gör till kommissionens förslag, är ett svar på en situation som hon lyckas balansera perfekt, det vill säga, att avskaffa en orimlig börda för de små och medelstora företagen, bibehålla pålitligheten i de siffror som är nödvändiga för att inte förlora en adekvat information och behålla annan information, som finns nu, vilket betänkandet också tar upp: den regionala dimensionen i statistiken. Det vill säga, när vi exempelvis talar om vinsektorn, måste vi räkna med de olika vinodlarregionerna i Europeiska unionen - och jag skulle kunna lägga till, förutom de som tidigare har nämnts, Penedés, till exempel - och att kännedomen, i dessa regioner, om utbytet inom Europeiska unionens marknader, uppenbarligen har en enorm betydelse, inte bara för att fastställa en adekvat handelspolitik i unionen, utan också för att fastställa handelsstrategier för företagen.
Således upprepar jag vårt stöd till ändringsförslagen som Lulling har ingivit, och jag vill än en gång gratulera henne till det arbete hon har utfört.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Till att börja med vill jag välkomna ledamöternas närvaro vid denna sena timme och jag gratulerar Lulling till hennes utmärkta betänkande, en uppföljning av SLIM-initiativet som syftar till att förenkla lagstiftningen på den inre marknaden.
Inom ramen för detta initiativ överlämnade kommissionen i juni 1997 två förslag till förordningar till Europaparlamentet och rådet om att förenkla de grundläggande bestämmelserna för systemet för statistik över handeln inom gemenskapen, Intrastat. Jag är överens med Lulling när hon förespråkar en förbättring. Jag är också överens med Martin. Tyvärr konstaterar man ofta att statistiken inte stämmer överens när man jämför den. Syftet med detta förslag är emellertid inte att korrigera den konstaterade bristen. Vi försöker för närvarande att förbättra våra system, men för att korrigera bristen som ni nämnt måste vi ha tillgång till svar. Men alla medlemsstater svarar inte. Dessutom måste svaren vara tillförlitliga och fullständiga.
Låt oss därför inte blanda ihop de olika övningarna. Det handlar här om att förenkla. Övningen i förbättring som är lämplig att genomföra, som vi försöker göra, omfattas inte av föreliggande förslag till förordning. Den är för övrigt uppdelad i två delar, ett första förslag som syftar till att minska antalet insamlade uppgifter och ett andra som innebär en förenklad tillämpning av nomenklaturen för varor och används för att klassificera varor som omfattas av handel. Jag erinrar om att nomenklaturen för närvarande omfattar över tio tusen koder.
Införandet av Intrastat-systemet 1993 gjorde det redan möjligt att undanta nära 60 procent av alla handelsaktörer inom gemenskapen, tack vare användningen av statistikgränser. Jag erinrar om att före 1993, dvs. innan den gemensamma marknaden inrättades, skulle alla transaktioner inom gemenskapen omfattas av administrativa formaliteter, bl.a. momsdeklaration. Det statistiska systemet byggde på dessa momsdeklarationer, vilket är mycket betungande, bl.a. för de små och medelstora företagen men även för de mycket små företagen.
Målet med de två förslag som ni granskar i dag är att införa nya lättnader från dessa administrativa krav så att man uppnår ytterligare minskning av företagens deklarationsskyldighet. Dessa förenklingar är en del av en process på kort sikt, där också två andra förordningar från kommissionen tillämpas, vilka redan antagits, och som syftar till att införa en förenklad deklaration av nettot av varor och deras statistiska värde.
Förslagen är en följd av - och därmed svarar jag på viss av er oro - kommissionens åtagande inom ramen för SLIM-projektet och utgör de första konkreta lagstiftningsåtgärderna för att förenkla lagstiftningen om den inre marknaden. Men de är också ett svar på de många klagomål från företagen om den stora bördan av statistiska deklarationer och bl.a. om svårigheterna att klassificera produkter i förhållande till nomenklaturen för varor.
Jag kan säga er att så sent som i kväll, innan jag kom hit till sammanträdet, och trots att det inte har något att göra med det ämne vi diskuterar, fick jag ytterligare ett samtal från en industriledare som beskt beklagade sig över detta statistiska system, med motiveringen att det medförde kostnader som han ansåg för höga. Kommissionen befann sig genom dessa förslag därmed i situationen att eftersträva en rättvis balans mellan å ena sidan intresssena hos dem som tillhandahåller handelsstatistik och användarnas intressen. Som Lulling säger står dessa ofta mot varandra och de kom fram i ljuset under de samråd vi bedrev, bl.a. med representanterna för de europeiska förbunden och nationella myndigheter.
Kommissionen fäster stor betydelse vid att konkreta lagstiftningsresultat skall uppnås inom ramen för SLIM-förfarandet och den gläds åt kammarens stöd för dessa två förslag.
Jag kan säga att kommissionen kan behålla er föredragandens samtliga ändringsförslag. Den kan inte godkänna ändringsförslag 9 från Martin, inte av sakskäl utan för att det överskrider problemet med nomenklaturen som åsyftas i förslaget till förordning. Tanken i ändringsförslaget återfinns för övrigt i andra tidigare ändringsförslag som kommissionen kan acceptera. Bland er föredragandens ändringsförslag finns det ett som kommissionen emellertid inte kan acceptera. Det gäller ändringsförslag 2 till punkt 4b i del A.1. Kommissionen är liksom ni positiv till att avskaffa uppgiften " leveransvillkor" , men det kan inte ske omedelbart. Uppgiften används för närvarande av de nationella statistikinstituten för att beräkna handelns statistiska värde, vilket Lulling hänvisade till nyss. Innan det avskaffas måste en ny beräkningsmetod införas för att undvika alla slags problem med siffror, bl.a. när det gäller betalningsbalansen.
Det handlar alltså om att införa en övergångsperiod som gör det möjligt för oss och för medlemsstaterna att anpassa statistiksystemen.
Herr ordförande, fru Lulling, mina damer och herrar! Avslutningsvis vill jag säga att kommissionen delar er åsikt. Vi bör koncentrera oss på förenklingarna för de små och medelstora företagen, genom att införa gränser för insamling av vissa uppgifter.
Jag tackar för er uppmärksamhet.
Tack, herr kommissonär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.00.)
| sv |
16. Mätinstrument som innehåller kvicksilver (omröstning)
| sv |
Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet
| sv |
5. Grunduppgifter om köpkraftspariteter (beräkning och spridning) (omröstning)
- Betänkande av Sharon Bowles
| sv |
3. Regional- och sammanhållningspolitiken i Lissabonfördraget (omröstning)
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
14. Fiske och vattenbruk i samband med integrerad förvaltning av kustområden i Europa (
- Före omröstningen:
Ioannis Gklavakis: Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig kort nämna den integrerade förvaltningen av kustområdena, som först och främst utformats för att skydda fisket och fiskodlingarna. Debatten om detta betänkande har strukits med anledning av debatten om situationen i Georgien, vilket är en brådskande och viktig angelägenhet. Det är därför jag talar i dag.
Mitt betänkande handlar huvudsakligen om att skydda naturen och jag ber därför om era röster. Jag noterar att fiskeriutskottet har röstat enhälligt.
Bland de olika förslagen i mitt betänkande är fyra av särskild betydelse. Det första är slutförandet av marinundersökningsplanen. Det andra är den långsiktiga planen, men också fortsatta överläggningar med representanter för alla yrkesgrupper, fiskare i synnerhet. För det tredje, möjligheten att inrätta ett centralt samordningsorgan, då vi tidigare haft problem med samordningen mellan de olika organen. För det fjärde bör en tidsplan upprättas eftersom en del åtgärder påbörjats utan fastställd tidsplan sedan 2002, då liknande samtal hölls.
Jag föreslår att det vi beslutar om bör ske i enlighet med en fastställd tidsplan. Eftersom jag tror att alla här värnar om havsmiljön ber jag er att rösta för betänkandet och tackar er på förhand.
| sv |
Rekommendationer om tillämpningen av principen om likalön för kvinnor och män (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Edit Bauer, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, med rekommendationer till kommissionen om tillämpningen av principen om likalön för kvinnor och män.
Edit Bauer: föredragande. - (SK) Löneskillnader mellan kvinnor och män är inget nytt fenomen. Sedan mer än femtio år har en artikel i Romfördraget förbjudit könsdiskriminerande lönesättning. 1975 trädde direktiv 117 i kraft, som innebär att medlemsstaterna är skyldiga att se till att principen om lika lön för lika arbete efterlevs. Naturligtvis beror inte alla löneskillnader på diskriminering. Men de stora talens lag gör att de bestående skillnaderna i bruttotimlönerna är oförklarliga.
Enligt Eurostat minskade timlöneskillnaderna från 17 till 15 procent under åren 1995 till 2006, och detta under en tid när kvinnorna är de som tar flest universitetsexamina.
Tendensen är alltså fallande, men minskningen är inte linjär. En studie i fyra av Europeiska unionens medlemsstater, som genomfördes av Dublin Foundation 2007, visade att löneskillnaderna faktiskt ökar. Om löneskillnaderna minskade i nuvarande takt och inte då och då ökade igen, skulle de kanske vara utjämnade om 70 år.
Vi kan nog alla skriva under på att vi inte har någon särskilt verksam lagstiftning på området i dag. Löneskillnaderna har många orsaker. De kan bero på systemet, eller på individen. Till de viktiga faktorer som gör att löneskillnaderna består hör branschvis, vertikal och horisontell segregering, hur olika yrken klassificeras, förutsättningarna för att hitta en jämvikt mellan arbetsliv och fritid samt stereotyper. Dessa skillnader kvarstår senare i form av olika höga pensioner. Kontentan är, som det brukar heta, att fattigdomen har en kvinnas ansikte.
Det finns också individuella aspekter på löneskillnaderna. En studie från kommissionen visar att skillnaderna tilltar med ökande ålder, anställningstid och utbildningsnivå. Statistiken visar dessutom att skillnaderna bland unga människor är obetydliga. Klyftan uppstår efter det första barnets födelse, när kvinnan återvänder från sin mammaledighet.
Detta problem påverkar vår ekonomiska konkurrensförmåga starkt. Men när vi nu också samtidigt står inför en demografisk kris får vi inte längre blunda för detta allvarliga moraliska problem.
I dag är frågan vad Europaparlamentet kan göra för att lösa situationen. Å ena sidan har vi ett bestående problem, å andra sidan en lagstiftning som är tämligen bristfällig. Samtidigt får vi givetvis inte glömma bort att orsakerna till löneskillnaderna ligger utanför lagstiftningsområdet.
Men lagstiftning är det enda verktyg som Europaparlamentet har att tillgå. Var och en som berörs av den här situationen har ett eget ansvar. Vårt ansvar är att se till att vi tydligt signalerar att vi vill ha bättre och verksammare lagar som kan bidra till en rättvisare arbetsmarknad.
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen välkomnar detta initiativbetänkande om principen om likalön för kvinnor och män. Jag gratulerar föredraganden till att hennes arbete håller så hög kvalitet.
Kommissionen anser, precis som parlamentet, att den 15-procentiga löneskillnad mellan kvinnor och män som finns i Europa i dag är oacceptabel. Vi ska dock vara försiktiga och får inte glömma bort att denna indikator jämför de relativa bruttotimlöneskillnaderna mellan kvinnor och män i hela ekonomin. Den mäter därmed inte enbart den direkta diskrimineringen, utan är en indikator på samtliga faktorer som har betydelse i detta sammanhang, och på all den diskriminering som kvinnor utsätts för, både innan de inträder på arbetsmarknaden och under loppet av hela sin yrkeskarriär.
I kommissionens meddelande i juli 2007 skrev vi att gemenskapens lagstiftning fungerar bra för att undanröja den direkta diskrimineringen, det vill säga då kvinnor får en sämre ersättning än sina manliga kollegor för att utföra samma arbete. Lagstiftningen fungerar emellertid inte lika bra för att driva igenom principen att samma ersättning ska utgå för arbete som har samma värde.
Efter en ingående analys konstaterar kommissionen att vi bör överväga att ändra gemenskapens lagstiftning på ett sätt som framför allt omöjliggör all direkt och indirekt könsdiskriminerande lönesättning.
Kommissionen tillkännagav att den under 2008 skulle analysera hur gemenskapslagstiftningen påverkar löneskillnaderna, och vid behov föreslå de anpassningar som krävs. Den detaljerade analys som jag nämnde tidigare pågår för närvarande, och jag kan inte förutspå vad resultatet kommer att bli. Kommissionen säkrar kvaliteten i arbetet genom att anlita utomstående sakkunniga som konsulter, och utnyttjar också de omfattande och detaljerade specialistkunskaper som finns hos jämställdhetsorgan i medlemsstaterna.
Vi kommer att diskutera studiens preliminära resultat vid ett seminarium under första kvartalet 2009. Då bör alla berörda parter medverka, bland annat medlemsstaterna, rättsexperter, jämställdhetsorgan i medlemsstaterna, arbetsmarknadens parter och det civila samhället.
Parlamentets inställning kommer att bli avgörande. Symtomatiskt nog har ett av de lagstiftande organ som medverkar bestämt framhållit att den berörda lagstiftningen behöver ändras snabbt. Det är också viktigt att parlamentets praktiska rekommendationer i samband med dessa förändringar berör områden som de viktigaste berörda parterna har pekat ut som särskilt problematiska. Hit hör bland annat öppen lönesättning, arbetsutvärderingar och sanktionsmöjligheter.
Sammanfattningsvis delar vi parlamentets åsikt att det är oacceptabelt med så stora löneskillnader mellan kvinnor och män i Europa. Kommissionen anser att tiden nu är mogen för att avsluta analysen och utvärderingen och planera nästa steg för att åstadkomma mer konkreta resultat.
Donata Gottardi: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är uppriktigt stolt över det arbete som utförts här i parlamentet och över dess förmåga att dra nytta av redan erkända befogenheter för att föreslå lagstiftning.
Det betänkande som vi snart ska rösta om gäller en central fråga, en grundläggande princip i EU:s lagstiftning, nämligen principen om lika lön för kvinnor och män på arbetsplatsen. Detta är inte bara en grundläggande princip, det är också den första - åtminstone tidsmässigt sett - bland principerna om jämställdhet. Vi vet att den fanns med redan i Romfördraget, vi vet att den har tillämpats sedan EG-domstolens allra första domar, att den reglerades genom ett direktiv redan 1975, och att den reglerades på nytt när detta direktiv omarbetades 2006. Vi vet också att denna princip är föremål för ständigt återkommande studier och forskning, vilket även kommissionsledamoten nämnde, samt för ständiga påståenden om hur den ska tillämpas.
Varför återkommer vi då till att på nytt undersöka denna princip så grundläggande och djupgående idag? Det finns många anledningar till detta: för det första vägrar vi att acceptera att den i så många fall inte tillämpas, vilket all statistik vittnar om, och för det andra anser vi att den extrema orättvisa som drabbar kvinnor i EU:s samtliga länder och inom alla yrken, på alla nivåer och inom alla sektorer, absolut måste åtgärdas. Det är dessutom uppenbart att de instrument som vi förfogar över inte räcker, för i annat fall skulle vi efter all denna tid helt säkert ha lyckats vända denna trend.
Slutligen anser vi också att det är dags att ta löneskillnaderna på allvar, och framför allt att inte betrakta dem som en ren slump i kvinnornas yrkesliv. Vad är det då vi kräver? Vi kräver att kommissionen utarbetar ett särskilt, relevant direktiv om löneskillnader i allmänhet. Men inte nog med det - vi kräver inte endast ett direktiv, utan vi ger även kommissionen noggranna rekommendationer. Vi har byggt en bro för att uppnå verklig förändring, och vi anser att denna bro kan stå stadigt om den vilar på åtta pelare.
Först och främst vill vi fastställa en definiering av lönediskriminering. Det räcker inte enbart med att undersöka bruttolön per timme eftersom det skulle visa på en direkt diskriminering, och sådan direkt diskriminering har vi i själva verket redan fått bukt med. Det är således ingen slump att man inom all forskning undersöker hela bilden, pekar på deltidsarbete och uppmuntrar oss att beakta direkt och indirekt segregering, diskriminering samt horisontell och vertikal segregering.
Vi efterlyser jämförbara, faktiska, konsekventa och uttömmande uppgifter. Allt för ofta ställs vi inför manipulerade eller dolda uppgifter, som underlättats genom system för att klassificera personal, från gammalmodiga arbetsstrukturer präglade av stereotyper. Vi anser att organisationer som verkar för jämställdhet kan spela en viktig roll på två plan när det gäller att bekämpa diskriminering, både genom att öka medvetenheten och genom att tillhandahålla utbildning för domarkåren och arbetsmarknadens parter.
Vi strävar efter att införa särskilda straff, även om vi emellertid är medvetna om att det också krävs förebyggande åtgärder, att vi behöver positiva insatser och integrering av ett jämställdhetsperspektiv. Jag hoppas att parlamentet kommer att anta texten i dess helhet, för ju mer exakt och detaljerat arbete vi överlämnar till kommissionen desto mer kommer vi att vinna i effektiv tid. Detta är vår förhoppning: det räcker inte att tala eller skriva om lika löner, utan vi vill att det ska bli verklighet.
Anna Záborská: för PPE-DE-gruppen. - (SK) Jag vill framföra mina uppriktiga gratulationer till Edit Bauer för den föreslagna texten. Som Edit Bauer har sagt är ämnet vi diskuterar lika gammalt som Romfördraget. Inte mycket har förändrats på femtio år.
Frågan om lika lön för likvärdigt arbete som utförs av kvinnor och män dyker upp med påfallande regelbundenhet, särskilt under valperioder. Om utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män föreslår sanktioner mot företag som inte respekterar en grundprincip för löner, kommer protester att resas med hänvisning till subsidiaritetsprincipen, som om denna skulle rättfärdiga ojämställdhet.
Förra veckan deltog jag i ministerkonferensen i Lille. Jag uppskattade den franske presidentens försök att debattera denna fråga, men det fanns mycket få konstruktiva svar om lösningar från medlemsstaterna. Statistik visar att ojämlikheten när det gäller kvinnors löner i huvudsak visar sig efter första barnets födelse.
Den nationella och europeiska politik som syftar till att uppnå en balans mellan familjeansvar och yrkesmässiga ambitioner får inte leda till att nya skillnader uppstår mellan de anställda som har ett familjeansvar och de som är ogifta eller saknar barn och därför inte har ett sådant ansvar. Detta är först och främst en fråga om den sociala modell vi eftersträvar.
Jag föreslår att vi etablerar en koalition med företag i näringslivet. Om cheferna för dessa företag inte är beredda att arbeta i nära partnerskap tillsammans med oss för att främja jämlika löner kommer vårt betänkande bara att samla damm.
Lissy Gröner: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag är förvånad över att kvinnor fortfarande är så tålmodiga med oss. Vi har talat om jämställda löner under 50 års tid, och inget väsentligt har förändrats. Siffrorna talar för sig själva: 15 procent lägre lön för samma arbete. Detta berövar kvinnor en rättvis lön, för om man ser på det från andra hållet innebär det att kvinnor är tvungna att arbeta 1,25 gånger mer för att tjäna lika mycket. Hur förhåller det sig då i EU?
Medlemsstaterna måste göra mer i detta avseende, och jag är tacksam mot Vladimír Špidla för att ha godkänt våra förslag här i parlamentet och för att ha visat en vilja att vidta lagstiftande åtgärder. Uppenbarligen finns det inget annat alternativ. I Tyskland, en av EU:s största medlemsstater, är löneskillnaden inom den privata sektorn 23 procent. Detta är oacceptabelt, och innebär att vi ligger sämst till i EU.
Vi vet mycket väl att Frankrike och Skandinavien har vidtagit positiva åtgärder. Det är vad det handlar om. Vi uppmanar arbetsmarknadens parter att vidta åtgärder. Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet efterlyser öppenhet inom företagen så att bonusar tydligt visas och tas med i den officiella bedömningen för att vi ska få en uppfattning om dem. Regelbundna lönerevisioner kan avslöja framgångar eller misslyckade försök med att bekämpa lönediskrimineringen.
Enligt min uppfattning kommer det att bli oundvikligt att införa en lag för den privata sektorn i Tyskland. Vi måste sätta mer press på medlemsstaterna om att införa en lagstadgad minimilön så att det blir självklart att en kvinna kan leva på sin lön. Det är den bästa garantin mot fattigdom i hög ålder.
Jag vill i alla fall uppmana gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att, i syfte att bibehålla denna klarhet i Edit Bauers betänkande, dra tillbaka sina ändringsförslag som syftar till att text ska utgå, vilket skulle urvattna betänkandet. Låt oss hålla fast vid det tydliga språk som betänkandet har för närvarande.
Siiri Oviir: för ALDE-gruppen. - (ET) Herr kommissionsledamot, herr talman, mina damer och herrar! Föredraganden Edit Bauer har konstaterat att fattigdomen har en kvinnas ansikte. Jag vill också upprepa att redan 1957 innehöll artikel 119 i Romfördraget en princip om att kvinnor och män ska ha lika lön för likvärdigt arbete. Idag, år 2008, tjänar kvinnor i EU i genomsnitt 15 procent mindre än män, och i mitt hemland Estland tjänar de så mycket som 25 procent mindre än män.
Löneskillnaden inverkar påtagligt på kvinnors position i det ekonomiska och sociala livet, både under och efter deras aktiva yrkesliv. Den ökar också risken för att kvinnor drabbas av fattigdom, särskilt i familjer där föräldrarna är ensamstående. Löneskillnaden mellan kvinnor och män leder ofta till olikheter när det gäller kvinnors och mäns pensioner. Ensamstående kvinnliga pensionärer lever ofta med risken att drabbas av fattigdom.
Därför välkomnar jag den ståndpunkt som föreslagits i betänkandet, dvs. att Europeiska kommissionen, senast den 31 december 2009, bör lägga fram ett lagstiftningsförslag om granskningen av den nuvarande lagstiftningen med avseende på principerna om lika lön för kvinnor och män. Vi har godkänt alltför många lagar och väntat alltför länge, men resultaten är inte vidare positiva.
Som tiden har utvisat kan detta problem inte enbart lösas genom EU:s lagstiftning. Ett betydande genombrott för att lösa problemet skulle vara om frågan prioriterades i politiska handlingsplaner. Endast en effektiv kombination av politiska riktlinjer, som omfattar bättre och mer effektiv lagstiftning samt utser ett ansvarigt parti, gör det möjligt att finna en positiv lösning på problemet.
Jag vill tacka föredraganden för att ha pekat på mycket vikiga aspekter i betänkandet, och jag tackar er för uppmärksamheten.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Det är faktiskt sant att vi, femtio år efter Romfördraget,endast har gjort få framsteg när det gäller kvinnors jämställdhet på arbetsmarknaden. Statistiken är alarmerande: Åttio procent av de deltidsanställda är kvinnor, och endast 57 procent av kvinnorna har ett arbete, jämfört med 72 procent av männen. Den ojämlika lönesättningen har också förblivit stabil sedan 2003, och har endast förändrats med 1 procent sedan 2000. Detta är alarmerande siffror som vi alla beklagar. Vi har också pekat på att kvinnor missgynnas tvåfaldigt genom att den ojämlika lönesättningen också medför olikheter när det gäller pensionsrättigheter och social standard. Vi har dessutom ett skattesystem och ett socialt system där kvinnor fortsätter att bestraffas genom att exempelvis ogifta par och familjer som har dubbla inkomster fortfarande missgynnas inom flera skattesystem, som t.ex. i Tyskland.
Kommissionen har slagit fast att den kommer att lägga fram lagstiftningsförslag, men varför dröjer de så? Varför har så många år passerat under denna parlamentariska mandatperiod utan några förslag på det här området? Vi i parlamentet har redan efterlyst förslag. När det gäller kvoter har vi sagt att det bör finnas rättsliga krav. Det finns också medlemsstater, som t.ex. Sverige, som har fastställt tidsbegränsade mål. Varför drar vi inte nytta av de jämställdhetskrav som finns för att uppmuntra medlemsstaterna att vidta åtgärder för att komma till rätta med de skamliga löneskillnaderna?. I Tyskland har vi, som redan nämnts, olyckligtvis placerats på tredje plats från slutet, med en skamlig löneklyfta på 23 procent. Vi behöver också klargöra att en lagstadgad minimilön skulle medföra förändringar, i synnerhet inom sektorer med huvudsakligen kvinnliga anställda. Vi måste emellertid också ha modet att klargöra ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Ilda Figueiredo: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Den valvering av arbetet som de låga lönerna resulterar i fortsätter att vara ett av de vanligaste sätten för storföretagen att öka sin exploatering av arbetstagarna. Detta drabbar i synnerhet kvinnliga anställda och medför också en devalvering av moderskapet.
Det är oacceptabelt att diskrimineringsnivåerna fortsätter att vara höga mer än trettio år efter direktivet om lika lön för kvinnor och män, särskilt den indirekta diskriminering som följer av bristen på stabilitet i sysselsättningen, vilket särskilt drabbar kvinnor och unga människor. I vissa länder där arbetslösheten är mycket hög, som t.ex. i Portugal, har den genomsnittliga löneskillnaden mellan kvinnor och män ökat. Den är nu mer än 25 procent inom den privata sektorn vilket medför att fattigdomen fortfarande har ett kvinnligt ansikte, även bland pensionärer.
Europeiska kommissionen och medlemsstaterna måste vidta de åtgärder som krävs för att öka arbetets värde, övervinna löneskillnader och undanröja de stereotyper som är förknippade med anställningar och sektorer där kvinnor ständigt diskrimineras. Dessa yrken och sektorer där kvinnor är i majoritet, såsom detaljhandeln, tjänstesektorn och vissa industrier, måste värderas högre.
Erfarenheten visar att ökad arbetslöshet försvagar kvinnors rättigheter, intensifierar exploateringen av arbetstagare och ökar diskrimineringen.
Vi insisterar därför på en ny politik där man prioriterar arbetstillfällen med rättigheter, bekämpning av diskriminering och skydd av moderskap och faderskap som grundläggande sociala värden.
Därför stöder vi detta betänkande, till vilket vi har föreslagit några ändringar. Där framhåller vi att kollektiva förhandlingar och överläggningar har en viktig roll att spela för att bekämpa diskrimineringen mot kvinnor, inte minst i fråga om tillgång till anställning, lön, arbetsvillkor, karriärmöjlighet och yrkesutbildning.
Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Förslaget till betänkandet om lika lön för kvinnor och män innehåller vissa välgrundade uppgifter i fråga om lika lön för likvärdigt arbete. Jämlika löner är nödvändigt, liksom skälig ersättning för arbeten som domineras av kvinnor till följd av deras psykiska och fysiska förutsättningar.
Effekterna av de regleringar som har tecknats ned i åtskilliga och meningslöst duplicerade dokument är definitivt beroende av ett effektivt genomförande av lagstiftningen i de enskilda medlemsstaterna. Genomförandet kan emellertid vara ganska svårt inom den förhärskande privata sektorn, där majoriteten av företagsledarna framför allt bryr sig om det egna företagets vinst och inte hyser någon respekt för etiska och moraliska principer. Samtidigt förhindrar de insatser från fackföreningarna, som skulle skydda arbetstagare och delta i löneförhandlingar. Problemet med ojämlika löner är därför en del av diskrimineringen av svagare grupper.
Vi behöver inte akademiker och experter för att förstå att diskriminering framför allt är ett resultat av den vänstervridna materialistiska ideologin, bristen på införlivandet av etiska principer, bristen på personlig utveckling, själviskhet, girighet, utnyttjande av de svaga och fattiga. Detta inte bara i termer av löner utan också en växande praxis inom EU - vilket sträcker sig ända ner till de fattigaste och svagaste staterna - med diskriminering av katoliker och personer med åsikter som skiljer sig från dem som åläggs genom den politiska korrekthet som krävs här.
Gabriele Stauner: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att kvinnor fortfarande tjänar sämre än män för samma arbete är ett sorgligt kapitel i vår europeiska gemenskap.
Det är verkligen helt obegripligt eftersom lagstiftningen är fullkomligt klar på det här området. Sedan gemenskapen upprättades 1957 - vilket redan har nämnts åtskilliga gånger - har principen funnits med i Romfördraget som en direkt tillämplig rättighet. Med andra ord skulle alla kvinnor kunna gå direkt till EG-domstolen för att hävda denna rättighet: EU ger inget starkare rättsligt skydd än detta. Ändå har vi missat målet för denna princip med i genomsnitt 20 procent. Därför är det absolut nödvändigt - såsom kommissionen föreslår här - att genomföra denna princip med hjälp av sekundärlagstiftning.
Denna situation visar återigen att det finns en skillnad mellan lagstiftningen och det verkliga livet. Människor som är beroende av sitt arbete och sin lön - varav många är kvinnor - vågar helt enkelt inte kräva sina grundläggande rättigheter av rädsla för att avskedas. Därför kan vi inte återigen enbart efterlysa att företagen ska ta sitt ansvar, med motiveringen att kvinnor, i anständighetens namn, inte får behandlas sämre än män i fråga om löner. Den som inte lyssnar får emellertid erfara. Därför är jag för hårda och konsekventa sanktioner för dem som bryter mot lagen. Det är upp till medlemsstaterna, i synnerhet, att äntligen ta detta på allvar och avslöja de företag som kränker denna princip och straffa dem, till exempel genom att utnyttja lagstiftningen om upphandling.
Jag har en kort kritisk kommentar till kommissionen: det är möjligt att förfarandet har varit alltför slappt i det här fallet, och att ni ägnat för mycket uppmärksamhet åt företagen. Jag gratulerar Edit Bauer till hennes betänkande.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill gratulera föredraganden till hennes arbete. Detta är ett ytterst relevant betänkande med tanke på att löneklyftan i EU är en verklighet som måste undanröjas. Det är oacceptabelt att kvinnor tjänar 15 procent sämre än män och att denna skillnad kan uppgå till 25 procent inom den privata sektorn.
Denna löneklyfta är svår att bekämpa eftersom den härrör från indirekt diskriminering: det är kvinnor som har de mest otrygga anställningarna och majoriteten av deltidsarbetena.
Vad ska vi göra? I grund och botten gäller det att främja principer om lika möjligheter så att det blir möjligt att förena arbete och familjeliv, samt även främja principer som syftar till att minska antalet låglönejobb och höja lönerna i dessa, vilka i huvudsak innehas av kvinnor.
Därför vill jag, bland de rekommendationer som finns i betänkandet - som samtliga är mycket viktiga - betona den om att ändra direktivet om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet genom att ta med hänvisningar till löneklyftan, och också den om att ändra ramavtalet om deltidsarbete, där skillnaderna är som störst.
Marco Cappato: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga till kommissionsledamot Vladimir Špidla att om vi, förutom att beakta de utmärkta förslagen i Edit Bauers betänkande, kan lagstifta på EU-nivå mot lönediskriminering borde vi också ta med diskriminering avseende pensioner. Även om detta är en mer subtil, indirekt form av diskriminering är den särskilt skamlig i ett land som Italien.
Det gäller också diskriminering avseende pensionsålder, en fråga som Europeiska kommissionen redan har undersökt och som jag anser måste uppmärksammas. År 2004 påpekade Europeiska kommissionen för den italienska regeringen att det var oacceptabelt att ha olika pensionsåldrar, nämligen 60 för kvinnor och 65 för män, där den senare kan betraktas som den vanligaste pensionsåldern. Liksom de radikala har vi tillsammans med Emma Bonino försökt att på alla sätt betona inför allmänhet, regering, opposition och partier att denna struktur måste avskaffas. Detta har emellertid inte skett.
Tack vare Europeiska kommissionen fastslog slutligen EG-domstolen den 13 november att denna diskriminering är olaglig och bryter mot fördragen och gemenskapslagstiftningen. Det mest allvarliga är det resonemang som Italien har fört till försvar för denna diskriminering. Italien hävdade att detta var försvarbart till följd av landets mål om att undanröja den befintliga sociokulturella diskrimineringen mot kvinnor - det förekommer med andra ord diskriminering på arbetsmarknaden. För att råda bot på denna form av diskriminering skapas en annan, genom att kvinnor tvingas pensionera sig före män. Enligt min åsikt kräver i synnerhet denna åtgärd ett ingripande, eftersom den skulle kunna undanröjas på EU-nivå.
Eva-Britt Svensson: Herr talman! Först vill jag tacka Edit Bauer för ett bra och viktigt betänkande som jag stödjer fullt ut. För det andra talade en kollega nyss om kvinnor som svaga. Då vill jag säga att kvinnor inte är svaga. Däremot så är det patriarkala strukturer i samhället som gör kvinnor svaga.
EU:s lika lön-direktiv har funnits i 30 år. Trots detta är fortfarande kvinnor inte lika mycket värda som män. Varken när det gäller löner eller inflytande - både i samhället och i arbetslivet. Trots att kvinnor generellt har högre utbildning så tjänar de i genomsnitt 15 procent mindre än männen för samma eller likartat arbete. Det är alltså uppenbart att det inte räcker att förbättra den befintliga lagstiftningen för att lösa lönediskrimineringen. Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är ytterst ytterligare ett tecken på den fortsatta diskrimineringen av kvinnor inom alla olika områden. Det är inte nog med att vi har sämre lön för lika arbete, vi hänvisas väldigt ofta till atypiska arbeten, deltidsarbeten osv. Denna lönediskriminering förföljer kvinnorna livet ut genom att vi också ofta får sämre pensionsvillkor och sämre förutsättningar när vi åldras.
Det är hög tid att vi tillsammans ser till att avbryta denna diskriminering av kvinnor!
Godfrey Bloom: (EN) Herr talman! Det finns tyvärr ett grundläggande missförstånd hos flertalet politiker beträffande orsakerna till att det förekommer löneskillnader mellan kvinnor och män. Grundförutsättningen, om än felaktig, vidmakthåller myten om att anställning är ett fenomen som styrs av efterfrågan och arbetsgivare. Det stämmer inte. De som hävdar att alla kvinnor ska tjäna lika mycket som män för det som ser ut som likheter i arbetsbeskrivningen missar helt och hållet poängen att ingen individ är en ekonomisk enhet.
Trots en redan överbelastad sysselsättningslagstiftning, i regel utarbetad av personer med liten eller ingen erfarenhet av företagande, fortsätter löneskillnaderna av en enda anledning: sysselsättning handlar om efterfrågan och utbud, om val av livsstil, den grundar sig ofta på prioriteringar, målet om tidig pensionering, en önskan om att leva i vissa delar av ett land eller en stad, krav som gäller en fritidssysselsättning eller idrott, eller någon av dessa faktorer. Arbetsgivare och anställd träffar ett ömsesidigt avtal på samma sätt som köpare och säljare om en vara.
Den brittiska kommittén för jämställdhet och mänskliga rättigheter anställer väsentligt fler kvinnor än män, och den genomsnittliga lönen för män är högre än den för kvinnor. Jag håller med om att den tidigare lagstiftningen har haft en begränsad påverkan på denna dynamik. Ja, ni kan lika gärna lagstifta mot en...
(Talmannen avbröt talaren.)
Zita Pleštinská: - (SK) Tack herr talman, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att denna ”kvinnodebatt” leds av er som ordförande.
Jag uppskattar föredraganden Edit Bauers försök att hitta en balanserad strategi för att formulera rekommendationer till kommissionen och förbättra EU-lagstiftningens ramar, i synnerhet lagstiftningens faktiska genomförande.
Till följd av olika införlivande, genomförande och tolkningar på inomstatlig nivå har man, med det direktiv där principen om lika lön för kvinnor och män fastställs, misslyckats med att avlägsna löneklyftan mellan kvinnor och män, som i huvudsak är förknippad med olika grader av yrkesmässig segregering.
Jag uppskattar att föredraganden har betonat i sitt betänkande att moderskapet inte bör missgynna kvinnor som beslutar sig för att avbryta sin yrkeskarriär för att ta hand om sina barn. I alla medlemsstater bör föräldrar, under en minimiperiod av ett år efter ett barns födelse, motta stöd i nivå med sin nettoinkomst före föräldraledighetens början, och samtidigt bör dessa åtgärder vara knutna till ett lönesystem där antalet år i förvärvsarbete tas i beaktande när ersättningsnivån fastställs. Moderskapet bör gynna kvinnor, inte missgynna dem.
Utbildning är lika viktigt eftersom det kan bidra till att avskaffa könsstereotyper och höja lönerna för det fåtal betalda tjänster och poster som ännu inte innehas av kvinnor.
Medlemsstaterna måste genomföra en konsekvent informationskampanj för att öka medvetenheten bland arbetsgivare och arbetstagare om de befintliga eller potentiella löneskillnader som förekommer på EU:s arbetsmarknad. Samtidigt bör de informeras om de huvudsakliga åtgärder som har antagits i syfte att se till att arbetsgivare straffas om de bryter mot principen om lika lön för likvärdigt arbete.
Tack vare Europaparlamentets rekommendation i detta betänkande, till vilket jag gratulerar föredraganden Edit Bauer, tror jag att kommissionen - i samarbete med Europaparlamentet och medlemsstaterna - kommer att utarbeta lagar som definitivt kommer att garantera lika lön för kvinnor och män.
Gabriela Creţu: (RO) Mina damer och herrar! Detta betänkande är kanske det mest seriösa dokument som utarbetats när det gäller löneklyftan. I synnerhet utgör de rekommendationer som åtföljer betänkandet ett steg framåt eftersom principen om lika lön för likvärdigt arbete äntligen tillämpas. Jag vill gratulera dem som har bidragit till betänkandet. Hittills har arbete värderats på grundval av tradition och möjligheten att förhandla. När jag talar om att förhandla tänker jag mig deltagande av mäktiga fackföreningar som förmår regeringar och arbetsgivare att godta anständiga löner. Båda dessa kriterier har missgynnat kvinnor.
Vi behöver ett icke-diskriminerande system för att värdera arbeten och en ny metod för att klassificera yrken. Vi uppmanar medlemsstaterna och kommissionen att slutligen engagera sig för att anta särskilda åtgärder som kan främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Vi hoppas att de kommer att offentliggöra detta genom att stödja den klausul som är mest gynnsam för kvinnor i EU i slutet av denna månad i Paris. Låt oss emellertid inte ha några illusioner. När det nya systemet har skapats och genomförts skulle det ändå bara gälla betalt arbete. Det arbete som utförs i hemmet och på den svarta marknaden kommer att fortsätta att utföras, särskilt av kvinnor, utan någon löneklyfta eftersom de inte ens får någon lön för detta arbete.
Věra Flasarová: - (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att Edit Bauers betänkande är en stor framgång. Ojämlik lönesättning för kvinnor och män är en av de mest svårbemästrade formerna av diskriminering mot kvinnor. Som Edit Bauer sa saknas det tillförlitlig statistik om arbetsplatser på både nationell nivå och EU-nivå. Jag har själv tagit upp denna fråga i ett antal böcker och artiklar som jag har publicerat under de senaste åren. Lägre lön för kvinnor som utför samma arbete och som har samma meriter och produktivitet är olyckligtvis orsakat av djupa stereotypiska uppfattningar om vem som bör vara familjeförsörjare.
Denna plikt är av hävd tilldelad män och fram tills i dag har alla sysselsättningsstrukturer, vare sig det gäller privat eller offentlig sektor, mer eller mindre accepterat detta. Det finns en djupt rotad uppfattning att en man, med sin lön, försörjer inte bara sig själv utan också sin familj, medan en kvinnas lön bara är något slags extrainkomst till familjebudgeten.
Hur otroligt det än kan tyckas är denna illusion så fast förankrad att även om man uppnår lika rättigheter på arbetsplatsen kan vi inte lita till kulturell upplysning, utan istället måste vi tyvärr hitta metoder för att genomföra jämställdhet genom lagstiftning. Jag är därför mycket positiv till idén om att artikel 29 i direktiv 2006/54 skulle utvidgas till att även omfatta utförliga instruktioner om tillämpningen av principerna om jämställdhet.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Betänkandet från Edit Bauer kräver ingen ytterligare kommentar från vår sida för att visa den väg som bör följas för att utplåna en företeelse som samhället borde skämmas över, och som skapar ett ständigt kretslopp av orättvisa, där barn i en familj ser sina mödrar utföra samma jobb som fäderna men till lägre lön, och där kvinnor ser sina manliga kolleger utföra samma sysslor som de själva men till högre lön.
Samhället tolererar således denna företeelse och återupprepar den, eftersom kvinnor borde ha lagstiftningsredskap för att kunna förändra sina omständigheter när och om det blir nödvändigt. Statliga myndigheter borde införa lämpliga åtgärder, där man tar hänsyn till perioder som ägnas åt familjelivet, perioder av arbetslöshet och sjukdom samt föreskriver rättvis beskattning för att kompensera för kvinnors ojämlika lön för utfört arbete. Detta bör inte endast bedömas utifrån den tid som man har arbetat utan också av kvaliteten och ytterligare faktorer som en kvinna medför till sitt arbete.
Jag upprepar Marco Cappatos uppmaning till er, herr kommissionsledamot, om att ompröva er ståndpunkt som kommission när det gäller den dispyt som några medlemsstater hade beträffande pensionsåldern för män och kvinnor, och det land där dessa tvister föregick och som ställdes inför EG-domstolen. Tvisterna handlade om att förbättra för alla kvinnor, oavsett om de var mödrar eller inte. Givetvis är det förvisso ännu viktigare för mödrar att ta hänsyn till den samlade arbetade tiden, särskilt som ni förespråkar en hel livscykel när man beräknar tid i arbetslivet.
(Talmannen avbröt talaren.)
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: (PL) Herr talman! I EU tjänar kvinnor i genomsnitt 15-25 procent mindre än män. Det lönesystem där antal tjänsteår ingår i beräkningen av lönen är dessutom till nackdel för kvinnor, som ofta avbryter sina karriärer av familjeskäl. Att uppfostra barn, byta arbetsplats eller gå ner i arbetstid ställer kvinnor i en situation av konstant strukturell eftersläpning. Idén om lika lön för likvärdigt arbete får inte förvrängas av en stereotypisk hållning till kön och sociala roller, vilket tidigare i hög grad har påverkat människors yrkes- och utbildningsval, samtidigt som mammaledighet eller avbrott i karriären av familjeskäl inte får utgöra grund för diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden.
Direktivet om genomförande av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet är ett oåterkalleligt inslag i gemenskapens regelverk, och medlemsstaterna måste genomföra detta snarast möjligt. Målet att minska löneklyftan måste införlivas fullt ut i anställningsreglerna, och genom att regelbundet kontrollera att lika lön föreligger samt genom att hota med sanktioner bör man kunna sätta stopp för varje form av diskriminering, i synnerhet könsdiskrimineringen.
Ria Oomen-Ruijten: (NL) Herr talman! Jag är tacksam mot Edit Bauer för hennes utmärkta betänkande. Det är otroligt att vi idag diskuterar en fråga som har funnits med på dagordningen sedan 1957, när principerna om lika behandling och lika lön för kvinnor och män förankrades i fördragen. Vi har haft EU-bestämmelser och lagar under trettio år. Vi har en färdplan för perioden 2006-2010 från Europeiska kommissionen, och ett av dess huvudsakliga mål - som också finns med i Lissabonstrategin - är att minska löneklyftan mellan kvinnor och män.
Trots detta minskar inte löneklyftan. Faktum är att jag, förra lördagen, läste i The Times att skillnaden i lön mellan kvinnor och män i Storbritannien har ökat till 21,7 procent inom den privata sektorn och till 13,8 procent inom den offentliga sektorn. Det finns inget som tyder på en förbättring i andra medlemsstater heller, se till exempel på mitt eget hemland. Jämställdhetsrapporten för Nederländerna från Världsekonomiskt forum visar att Nederländerna inte rankas högre än nummer 88 på listan över lika lön för likvärdigt arbete.
Det krävs därför åtgärder. I fredags antog ministrarna från Frankrike, Tjeckien och Sverige en handlingsplan. Men hur många fler handlingsplaner behöver vi egentligen? Edit Bauer ger åtskilliga rekommendationer i den resolution som hon lagt fram, och som förvisso är utmärkt, men enligt min uppfattning bör två frågor prioriteras. För det första måste vi se till att lika behandling tillämpas, och i detta avseende bör mycket striktare kontroller införas, dvs. lika lön för kvinnor och män, vilket alla våra sociala trygghetssystem grundar sig på. För det andra - och jag anser verkligen att ni bör uppmärksammas på detta - finns det en pensionsklyfta mellan kvinnor och män. Vi står inför en åldrande befolkning, och om kvinnor inte får en pension har vi en djupt bedrövlig situation framför oss. Det är detta vi bör fokusera på i framtiden.
Marusya Ivanova Lyubcheva: - (BG) Jag välkomnar diskussionen om detta betänkande. Att skillnader i lön mellan kvinnor och män kvarstår är oacceptabelt. Vi bör emellertid inte begränsa vår diskussion till lika lön för likvärdigt arbete. Vi måste anta ett bredare perspektiv. Arbetets särprägel ligger till grund för all verksamhet, och det är viktigt att hitta ett objektivt sätt att fastställa dess värde, med tydliga regler, kriterier och indikatorer som kan åstadkomma större objektivitet och undanröja diskriminering genom tydliga lagstiftningsåtgärder. Ett viktigt instrument är att utvärdera olika slags sysselsättning och arbeten och att fastställa deras pris. Den låga ekonomiska statusen för vissa yrken gör dem oattraktiva, så att män generellt sett undviker dem medan kvinnor åtar sig dem. En förbättring av denna situation skulle ha en positiv inverkan när det gäller att främja kvinnors ekonomiska oberoende. Den låga ekonomiska statusen för exempelvis tjänster som tillhandhålls av sjuksköterskor eller lärare är inte acceptabel, eftersom den inte alls överensstämmer med deras betydelse för samhällets utveckling. Detta är ett område där kommissionen och medlemsstaterna också har sina skyldigheter.
Romana Jordan Cizelj: (SL) Mina damer och herrar! Jag vill börja med att säga att jag för min del anser att det är helt oacceptabelt att kvinnor tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än män, och inom den privata sektorn är skillnaden så stor som 25 procent. Låt mig i detta avseende betona att kvinnor i mitt eget hemland Slovenien inte ligger efter män när det gäller utbildning, så åtgärder bör vidtas. Många människor ifrågasätter troligtvis varför det är nödvändigt att vidta åtgärder på EU-nivå och varför lösningen på problemet inte kan överlåtas åt medlemsstaterna. En av orsakerna är att det tar alltför lång tid att minska skillnaderna, och en annan orsak är att det i flertalet medlemsstater finns alltför få kvinnor inom politiken för att tillräcklig uppmärksamhet ska ägnas åt könsrelaterade problem.
En minoritet har bara möjlighet att belysa sina problem på ett trovärdigt sätt om den, inom en särskild institution som t.ex. ett parlament eller en regering, utgör åtminstone 30 procent av det totala antalet. Det finns ett stort antal europeiska länder där kvinnornas representation inom politiken inte uppgår till 30 procent. Den genomsnittliga andelen kvinnor i medlemsstaternas regeringar och parlament är mindre än 30 procent. Vår representation i Europaparlamentet är 31 procent, vilket bara är något högre än den kritiska massa vi behöver för att fästa uppmärksamheten på könsrelaterade problem på ett effektivt sätt. Därför måste vi göra detta härifrån.
En annan fråga som jag har ställt mig är om de föreslagna åtgärderna är alltför omstörtande och om de strider mot subsidiaritetsprincipen. Här håller jag med föredraganden när hon säger att lagstiftningen inte är tillräckligt effektiv och att den skulle kunna, och borde, förstärkas. Våra förslag måste vara djärva och utgöra en välgrundad utgångspunkt för utformandet av realpolitiken. Jag stöder hennes förslag om att kommissionen, senast den 31 december nästa år, bör ha utarbetat ett nytt lagstiftningsförslag beträffande de befintliga reglerna om lika lön för kvinnor och män, och jag gratulerar henne till ett väl utfört betänkande.
Iratxe García Pérez: (ES) Herr talman! För två månader sedan diskuterade vi här i parlamentet den årliga rapporten om jämställdhet mellan kvinnor och män. En av de mest oroande aspekter som belystes under den debatten är nu ämnet för dagens debatt, nämligen skillnaden i lön mellan kvinnor och män.
Det är oroande att vi sedan 2003 inte har lyckats minska denna 15-procentiga löneklyfta. Detta innebär att en kvinna är tvungen att arbeta 52 dagar mer än en man under ett år för att tjäna lika mycket som honom.
Detta är en helt oacceptabel situation i EU och vi måste därför utan tvivel både anta en mer kraftfull lagstiftning och ingå striktare avtal med arbetsgivarna för att försöka avskaffa denna löneklyfta.
Vi kommer emellertid också inom kort att undersöka en annan tveksamhet i detta hänseende. Nästa månad kommer vi att diskutera arbetstidsdirektivet, som även det kan visa sig bli en anledning till oro när det gäller att förena kvinnors familjeliv och yrkesliv. Detta är obestridligen en mycket känslig fråga med avseende på arbete. Därför är vi också förväntansfulla.
Rumiana Jeleva: (BG) Jag vill framföra mina gratulationer till Edit Bauer för det utmärkta arbete som hon utfört om rekommendationerna om lika lön för kvinnor och män. Jag vet att hon har lagt ner stor möda på att utarbeta ett dokument där hon tagit största möjliga hänsyn till den verkliga situationen, och jag hoppas att hennes rekommendationer kommer att förverkligas.
I mitt hemland Bulgarien är löneklyftan mellan kvinnor och män mellan 25-30 procent, och även om helhetsbilden i EU visar en lägre skillnad återstår det faktum att kvinnor tjänar mindre än män. Hur kommer det sig? En av faktorerna är lönestrukturen inom vissa yrken med högre andel kvinnliga anställda. En annan orsak är att ingen ser sig som ansvarig för situationen och därför vill ingen heller ta på sig något ansvar för att lösa den. Dagens djupt rotade stereotyper och fördomar om hur arbete ska fördelas mellan könen utgör inte bara ett hinder, utan används också ofta som en ursäkt för att ignorera problemen.
Vad kan vi göra i denna situation? Först och främst är en obligatorisk förutsättning, som hävdas i betänkandet, att medlemsstaterna fogar sig efter gällande lagstiftning. Statlig politik måste uppmuntra till genomförandet av lika rättigheter och lika lön. För det andra måste öppenheten och insynen när det gäller att utvärdera arbete och fastställa lönenivåer bli en integrerad, snarare än en formell, aspekt av arbetet inom företagen. Och slutligen måste främjandet av intern dialog och god kommunikation mellan ledning och arbetsstyrka, särskilt inom små och medelstora företag, bli en del av en genuint ny kultur i enskilda europeiska samhällen och i EU som helhet.
Jag vill återigen gratulera Edit Bauer till hennes skickliga presentation av problemen och de lösningar som hon i stora drag redogjort för. Tack för er uppmärksamhet.
Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Jag vill tacka er för denna debatt. Jag vill ställa en fråga, och kanske skulle kommissionen kunna ta sig an den. Vi talar om lika lön för likvärdigt arbete, och vi alla vill och önskar att det ska bli verklighet. Vad anser kommissionens om den nuvarande situationen på arbetsmarknaden? Jag oroar mig för att nu, när så många arbetstillfällen går förlorade i EU, problemet kanske förvärras snarare än förbättras eftersom människor vill tjäna pengar, även om de får mindre än vad de egentligen är värda. Jag skulle vilja att kommissionen kommenterar detta.
Jag vill ta upp en fråga om diskriminering som definitivt existerar för kvinnor och män, och det gäller anställda inom offentlig sektor kontra privat sektor där bestämmelser och villkor är mycket olika. Man har olika pensionsrättigheter och säkerhetsproblem, och ibland är ojämställdheten inte bara könsrelaterad. Jag förstår att detta betänkande handlar om kön, och min oro gäller att problemet i den nuvarande situationen kan förvärras snarare än förbättras.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Herr talman, herr kommissionsledamot! Det finns en skillnad på 15 procent mellan den lön som kvinnor tjänar och den lön som män tjänar när de utför samma arbete. För kvinnliga chefer uppgår siffran till 20 procent, och ända upp till 30 procent när det gäller chefer för små och medelstora företag.
28 procent av forskarna inom industrin är kvinnor, och bara 34 procent av kvinnorna inom industrin har mer än ett barn.
Herr kommissionsledamot, när kvinnor är mammalediga medför den genomsnittliga årliga procentsiffra som används för att beräkna ersättningen under dessa perioder en ekonomisk förlust, trots dess betydelse för den sociala välfärden. Mödrar får inte bestraffas för att de föder barn och tar hand om barnet under de fem första levnadsmånaderna.
Jag anser också att föräldrapenning inte bara ska betalas ut till mödrar som har arbetat under de senaste 12 månaderna före barnets födelse. Jag anser inte att det är barnets fel om mamman har arbetat eller inte under denna period. Framför allt anser jag att det inte får förekomma någon diskriminering i fråga om barns rättigheter från födelsen.
DanutBudreikait: (LT) Jag kan bara upprepa att så långt tillbaka som 1974 antogs dokument som krävde att medlemsstaterna skulle se till att kvinnor och män fick lika lön för likvärdigt arbete. Trots att mer än trettio år har passerat sedan dess har situationen emellertid inte förändrats. I mitt hemland Litauen har dessutom en reformering av pensionssystemet inletts. En del av de medel som har betalats av arbetstagare till den statliga pensionsförsäkringsfonden överförs till privata pensionssparfonder. På bara några år har det visat sig att kvinnor, för att få ett lika stort årligt utfall från dessa fonder som män, måste betala 35 procent högre avgifter än männen eftersom de lever längre. Att lämna dessa fonder är dessutom som att lämna slaveriet, det är omöjligt - detta är i sig ett brott mot de mänskliga rättigheterna och valfriheten. Förutom Litauen är det bara Bulgarien som tillämpar ett liknande könsbaserat system.
Efter att ha undersökt sådana fall uppmanar jag kommissionen att ta initiativ och föreslå beslut.
Zuzana Roithová: - (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är oerhört oroande att kvinnor i EU måste arbeta nästan två månader längre för att tjäna lika mycket som männen. Även om EU är på utdöende är allt vi kan göra här att konstatera att lönediskrimineringen mot kvinnor och barnfamiljer kvarstår och kan vara upp till 25 procent, trots att kvinnor nu har gått förbi män i fråga om utbildningsnivå med proportionerna 60-40. Edit Bauer har noterat att kvinnors arbete i så kallade manliga yrken rutinmässigt undervärderas utan objektiva skäl. Om orsaken är de arbetsår som kvinnor saknar för att de i stället tar hand om sina familjer måste vi emellertid ta frågan under allvarligt övervägande. Familjen får inte vara ett handikapp.
Edit Bauer har satt en sten i rullning, och hennes argument för att inleda en översyn av antidiskrimineringslagarna är övertygande. Jag stöder också förslaget att företag som vill delta i offentlig upphandling eller projekt som finansieras med EU-medel ska kunna uppvisa en icke-diskriminerande lönepolitik. Jag menar att det är så vi ska ändra på arbetsgivarnas könsstereotyper, särskilt inom den privata sektorn. Jag vill tacka föredraganden för ett mycket professionellt betänkande.
Bogusław Liberadzki: (PL) Herr talman! Det är typiskt att vi bara har haft två manliga talare i diskussionen om denna viktiga fråga. När det gäller Godfrey Bloom var hans inlägg så manligt att det var svårt att hålla med honom.
Det är emellertid ett mycket viktigt betänkande vi diskuterar. Det är ett betänkande där vi får veta att arbete har ett stort värde, att det måste avlönas tillräckligt och att lönen måste differentieras på grundval av kriterier som arbetets karaktär, den effektivitet med vilken det utförs och förmågan att skapa mervärde - och inte på könsrelaterade kriterier. Det är dock förändringar på väg även i medlemsstaterna. Jag vill gärna nämna mitt eget land, där vi alldeles nyligen har infört jämställdhetsbestämmelser som gör det möjligt för en pappa att ta föräldraledigt. Det visar att vi anpassar oss och att vi är på rätt väg.
Ewa Tomaszewska: (PL) Herr talman! Kvinnor får inte lika lön för lika arbete. Men deras lön är också lägre därför att de arbetar i låglönesektorer och i tillfälliga, sämre arbetsformer. Ett annat resultat av löneskillnaden är skillnader i sociala förmåner, särskilt på pensionsområdet. Dels får kvinnor sämre betalt för samma arbete, dels är deras anställningstid kortare på grund av det ansvar som följer med moderskapet. Båda dessa faktorer bidrar till fattigdom hos kvinnor när de når pensionsåldern. Löneskillnaden drabbar därför kvinnorna dubbelt så hårt.
Jag vill påpeka att diskriminering vanligen är förbjuden i lag, medan den fortsätter i praktiken. Det viktigaste är därför att se till att lagen efterlevs i praktiken.
Zbigniew Zaleski: (PL) Det finns inga skäl att diskriminera kvinnor i det här avseendet, och det är inte en fråga som är öppen för diskussion. Tre korta frågor: på ekonomiska grunder bör lönen motsvara effekten av arbetet i form av den tjänst som tillhandahålls, oavsett vem som utför det. Den andra punkten: EU:s befolkning blir allt äldre, oavsett vad vi tycker om det. Vi kanske skulle överväga en bonus för kvinnor som gör samma arbete som män men samtidigt beslutar sig för att skaffa barn och uppfostra dem och därmed upprätthåller befolkningens storlek. Punkt tre: ett bra exempel på det här området är akademiska institutioner, åtminstone dem som jag känner till, där man erbjuder lika möjligheter och lönen helt enkelt är resultatbaserad. Den modellen kanske skulle kunna tillämpas även inom andra sektorer.
Andrzej Jan Szejna: (PL) Herr talman! Jag vill ansluta mig till de manliga talare - tyvärr mycket få under denna debatt - som inser att den offentliga debatten och uppförandet på den politiska dagordningen av en så viktig fråga som lön och lika lön för kvinnor och män tillhör de viktigaste frågor och rättigheter som garanteras i nationell lagstiftning och EU-lagstiftning.
Jag kan säga att jag, i likhet med alla andra, motsätter mig att lönenivåerna ska bero på kön. Utbildning och erfarenhet kan spela in, men inte under några omständigheter kön. Mitt intryck är att den nationella lagstiftningen och EU-lagstiftningen är relativt väl utvecklad på detta område, och i många fall kan den sägas vara mycket bra, men vad som oroar mig är att den inte efterlevs, att den inte tillämpas i praktiken eftersom det inte finns någon tradition att göra det. EG-domstolen har ofta upprepat att den inte efterlevs. Det handlar därför inte om att stifta fler lagar utan om att se till att de följs.
Astrid Lulling: - (FR) Herr talman! De löneskillnader som kritiseras här i kammaren är desto svårare att förstå eftersom dagens unga kvinnor kan skryta med bättre utbildningsresultat än männen i alla medlemsstater och är i majoritet bland akademikerna.
Jag vill ändå betona att vi har haft en solid rättslig grund sedan 1975 och särskilt sedan 2006, och att jag därför mellan 1975 och 1980 kunde uppmuntra kvinnor i mitt land som diskriminerades att väcka talan mot sina arbetsgivare, särskilt inom den offentliga sektorn. Hundratals miljoner luxemburgska franc, den valuta som användes på den tiden, betalades ut till dem retroaktivt.
Vi bör alltså först och främst utnyttja den sunda lagstiftning som gäller, även om det innebär att vi måste förstärka den genom att stödja vår föredragandes utmärkta rekommendationer.
Vladimír Špidla: Mina damer och herrar! Jag vill tacka för debatten om en fråga som helt enkelt är oacceptabel. Det finns inga verkliga eller försvarbara skäl till att kvinnor fortfarande har lägre genomsnittslöner än män. Ni har under debatten tagit upp väldigt många olika aspekter och väldigt många olika frågor som hänger samman med löneskillnaderna, och jag anser att debatten har visat hur komplicerad denna fråga är.
Jag vill påpeka att frågan finns på EU:s politiska dagordning därför att kommissionen nyligen tagit upp saken i ett antal av sina dokument, och även för att kommissionen håller på att utarbeta en särskild potentiell översyn av gällande lagar, och givetvis också därför att parlamentet har tagit upp frågan genom Edit Bauers betänkande, som jag återigen vill uttrycka min uppskattning för. Det är dock även tack vare att trojkan med de tre på varandra följande ordförandeskapen i Lille inte bara tillkännagav utan faktiskt antog en handlingsplan som innebär att frågan finns med på dagordningen för tre ordförandeskapen, dvs. Frankrikes, Tjeckiens och Sveriges.
Jag vill också påpeka att en uppsättning konkreta åtgärder på det här området, vid sidan av handlingsplanen, lades fram för de enskilda medlemsstaterna i samband med debatten i Lille. Några av dessa åtgärder var faktiskt mycket radikala och bör enligt min mening kunna ge resultat.
Jag vill än en gång tacka er för att jag fått tala och för debatten, och jag vill påpeka att kommissionen är helt inställd på att samarbeta med parlamentet i denna fråga för att så småningom få ett slut på denna orättvisa och ohållbara situation.
Edit Bauer: Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för en mycket intressant debatt. Jag har några kommentarer. För det första räcker det inte med lagstiftning för att lösa det här problemet. Såsom redan har sagts finns det många skäl att lagstifta, men vissa ekonomiska problem kan givetvis inte lösas med hjälp av lagstiftning.
Jag håller också med om att vi definitivt bör utnyttja den gällande lagstiftningen bättre. Lagstiftningens långa historia visar dock tydligt att den inte är särskilt effektiv i sin nuvarande form. Vi har inte tillgång till några andra instrument än lagstiftning. Det betyder att vår uppgift helt uppenbart är att hjälpa till så att den gällande lagstiftningen bidrar till att lösa detta mångåriga problem på ett sätt som gör arbetsmarknaden mera rättvis.
Jag har en sista anmärkning. Många av mina kolleger i parlamentet har understrukit att det med hänvisning till lika rättigheter är oacceptabelt att skillnader som dessa kvarstår. Jag vill emellertid framhålla ett annat perspektiv, en annan aspekt av denna fråga, och det är de krav som gäller för ekonomisk konkurrens. Kravet på lika lön för lika arbete finns nämligen med i fördraget som en förutsättning för rättvis ekonomisk konkurrens. Jag anser att det är det svar vi bör ge de kolleger som framhållit att arbetsmarknaden fungerar under andra premisser.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 18 november 2008.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
John Attard-Montalto : skriftlig. - (EN) EU har en omfattande rättslig ram gällande lika lön för män och kvinnor. Problemet gäller efterlevnaden.
Man är överens om att den gällande lagstiftningen begränsar lönediskriminering på grund av kön. Indirekt diskriminering är fortfarande ett problem. Detta är till största delen ett resultat av ekonomisk segregation, och i sådana fall kan den gällande lagstiftningen bara tillämpas i begränsad utsträckning. Utvärderingen av den rättsliga ramen visar en del olikheter i lagstiftningen i fråga om könsrelaterade löneskillnader.
Även om den tillämpliga lagstiftningen i strikt mening har samma tillämpningsområde uppvisar de gällande direktiven grundläggande olikheter.
a) Löneskillnaderna mellan kvinnor och män ansågs 1975 vara en fråga om ekonomisk konkurrens, en ”väsentlig del av den gemensamma marknadens upprättande och funktion”.
b) Direktivet från 2006 utgår i stället från principen om ”likabehandling och lika möjligheter”.
Siffrorna visar på bestående löneskillnader mellan män och kvinnor. De senaste uppgifterna visar en skillnad på 15 procent mellan mäns och kvinnors bruttotimlön. I den privata sektorn är skillnaderna ännu vanligare och skillnaden uppgår till 25 procent.
De könsrelaterade löneskillnaderna förklarades tidigare med individuella olikheter, t.ex. i fråga om ålder, utbildning och erfarenhet. Uppgifter tyder emellertid på att dessa olikheter spelar relativt liten roll för de bestående löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Petru Filip : Principen om lika möjligheter och likabehandling för kvinnor och män är ett ämne av särskild betydelse i de östeuropeiska länder som nyligen integrerats. De riktmärken som används för yrkesmässig prestation är fortfarande i huvudsak baserade på männens prestationer. Det är inte lätt att ändra på detta synsätt i de tidigare kommunistländerna, där regimens propagandaarbete har lett till att man i det kollektiva medvetandet har anammat en fullständigt artificiell jämställdhetsmodell. Den bristande överensstämmelsen med den primitiva jämställdhet som fördes fram i kommunistregimernas propaganda har inneburit att dagens insatser för att främja likabehandling mellan kvinnor och män har underminerats.
Mot denna bakgrund anser jag att alla insatser som görs i dag för att främja jämställdheten mellan könen måste ha en bredare pedagogisk ansats och ge EU-medborgarna realistiska systemmodeller för icke-diskriminerande behandling. För att den principen ska kunna genomföras i hela EU måste EU:s institutioner föreslå mer än att en europeisk dag för lika lön ska anordnas.
Zita Gurmai : Det är ingen tillfällighet att ett av de viktigaste inslagen i färdplanen för jämställdhet 2006-2010 är arbetet för att undanröja löneskillnaderna mellan könen. Problemet med löneskillnaderna mellan män och kvinnor handlar om mer än den grundläggande principen om lika lön för lika arbete. Löneskillnaderna speglar de allvarliga orättvisor som kan iakttas på arbetsmarknaden och som framför allt drabbar kvinnor. De är ett tecken på EU:s allvarliga demokratiunderskott.
Problemet kräver komplexa lösningar som inte kan komma till stånd utan politisk beslutsamhet. Den gällande lagstiftningen måste förbättras, och dess praktiska tillämpning måste främjas och övervakas.
Den verkliga principen om lika möjligheter kan endast genomföras i praktiken om varje medlemsstat visar stark politisk vilja och vidtar konstruktiva åtgärder för att få slut på löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det är oacceptabelt att löneskillnaderna mellan könen fortfarande inte ägnas någon särskild uppmärksamhet i många medlemsstater, vare sig i offentliga debatter eller i politiska program.
Det är också absolut nödvändigt att få till stånd en samhällsdebatt och att organisera utbildningskampanjer. Jag yrkar på att ett paket av politiska åtgärder utarbetas för att åtgärda detta problem. I det sammanhanget måste under alla omständigheter hänsyn tas till nationella olikheter och beprövad och verklig praxis.
Vi behöver mer exakta och detaljerade statistiska uppgifter för att kunna slå fast hur verkligheten ser ut och noggrant övervaka utvecklingen. Löneskillnadernas orsaker måste undersökas, och den information vi då får bör användas för att belysa diskrimineringen och åtgärda och förhindra den i framtiden.
Lívia Járóka : skriftlig. - (EN) Jag vill gratulera Edit Bauer till hennes hårda arbete för att lägga fram viktiga rekommendationer för Europeiska kommissionen i fråga om tillämpningen av principen om lika lön. Löneskillnaderna inverkar i hög grad på kvinnors ställning i det ekonomiska och sociala livet och utgör ett hinder för jämställt ekonomiskt oberoende.
Det finns flera områden i Europa där kvinnor drabbas negativt av löneskillnader med kön som enda grund. Skillnader i timlön för kvinnor förekommer i både nya och gamla medlemsstater. Inkomstfördelningen skiljer sig åt mellan män och kvinnor: 20 procent av kvinnorna, jämfört med 40 procent av männen i Europa, har en liknande inkomstfördelning i det översta löneskiktet. En annan iögonenfallande löneskillnad finns i den sektorsvisa könssegregationen - hälften av jobben i tre sektorer domineras av män.
Slutligen påverkas förhållandena på arbetsmarknaden av kvinnornas överrepresentation - 30 procent - i deltidstjänster. Siffran är ännu sämre när det gäller kvinnor med visst etniskt ursprung, t.ex. romer. Trots att EU:s rättsliga ram i fråga om lika lön är mycket omfattande har kvinnor fortfarande lägre lön än män i EU, även om de har samma kompetens och utbildning. Det bevisar att det viktigaste målet är att förbättra lagstiftningen genom att göra den effektivare.
Anneli Jäätteenmäki : skriftlig. - (EN) Löneskillnaderna mellan kvinnor och män är alarmerande stora i EU. Det har förekommit en del initiativ för att minska dem, men de krymper alldeles för sakta. Parlamentet har upprepade gånger bett kommissionen att ta initiativ. I betänkandet om löneskillnaderna mellan kvinnor och män beskrivs många specifika sätt för EU att ta itu med problemet.
Det är viktigt att införa tydligare och mer detaljerade definitioner av begrepp som ”pensionsskillnader”, ”direkt lönediskriminering” och ”indirekt lönediskriminering”, så att vi får bättre verktyg för att ta itu med de könsrelaterade löneskillnaderna.
I dag saknar vi de tillförlitliga statistiska uppgifter vi behöver för att bedöma situationen. Medlemsstaterna och kommissionen bör förbättra sin statistik, men det gäller även privata företag. Företag bör vara skyldiga att genomföra regelbundna lönegranskningar och offentliggöra resultaten av dem.
Vi kan även bidra till att lösa problemet genom att lägga till en särskild hänvisning till lönediskriminering i artikel 26 (Förebyggande av diskriminering) i direktiv 2006/54/EG.
Det är helt enkelt oacceptabelt att kvinnor i EU tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än män. Som styrande organ måste vi göra något för att komma till rätta med denna orättvisa.
| sv |
4. Märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser(omarbetning) (
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag skulle åter vilja ta upp ett beslut som fattades i går eftermiddag. Jag måste dock föra till protokollet att varken den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet eller Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, eller någon av de andra grupperna, informerades om önskemålet att vi ska anta en resolution om Ryssland den här gången, trots att detta upprepade gånger har förkastats av talmanskonferensen vid dess sammanträde.
Vi måste därför naturligtvis notera beslutet. I detta sammanhang skulle jag emellertid vilja påminna om - och vi ska också informera de grupper som har begärt detta, särskilt De gröna/Europeiska fria alliansen och Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa - att vi inte begär att denna resolution ska antas nu, utan i stället vid parlamentets nästa sammanträde. Jag skulle helt enkelt vilja att detta fördes till protokollet nu.
Vi måste naturligtvis följa reglerna korrekt. Men för att göra De gröna och liberalerna rättvisa vill vi i detta sammanhang säga att vi inte begär att denna resolution ska antas denna vecka, utan vid nästa plenarsammanträde. Den socialdemokratiska gruppen kommer att rösta om detta i vilket fall som helst, och det verkar som om att PPE-gruppen är av en liknande uppfattning.
Joseph Daul: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Herr talman! Jag stöder faktiskt helt Hannes Swoboda, eftersom vi inte fick veta något och därför inte har förberett någonting alls för denna resolution den här veckan. Vår grupp, liksom PSE-gruppen, kände inte till detta, och vi ber er att skjuta upp omröstningen till nästa sammanträdesperiod.
Talmannen: Tack! Vi har noterat er begäran. Den kommer att vidarebefordras till de andra grupperna i vederbörlig ordning, och vi ska se hur frågan kan lösas.
| sv |
Frågestund (frågor till rådet)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden till rådet (B6-0168/2008).
Talmannen:
Angående: Horisontellt antidiskrimineringsdirektiv
Kan rådet ange vilka åtgärder det har för avsikt att vidta i kampen för mer lika möjligheter inom EU?
Vilket är ordförandeskapets program för lika möjligheter och hur ska rådet se till att antidiskrimineringslagstiftningen genomförs effektivt av medlemsstaterna?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman! Rådet är väl medvetet om betydelsen av horisontella åtgärder för att bekämpa diskriminering och har i själva verket redan antagit lagstiftning inom detta område.
Jag tänker på rådets direktiv 2000/43/EG, som innehåller ett förbud mot diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung i ett antal sammanhang, och rådets direktiv 2000/78/EG, som innehåller ett förbud mot diskriminering på grund av religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning på sysselsättnings- och yrkesområdet.
Kommissionen är ansvarig för att övervaka införandet av den lagstiftning som antas av Europeiska unionen och har befogenhet att inleda förfaranden om fördragsbrott. Kommissionen övervakar även genomförandet av de befintliga direktiven i praktiken noga, och antog den 2 juli ett förslag till direktiv för att garantera skydd mot diskriminering på grund av ålder, funktionshinder, sexuell läggning och religion eller övertygelse utanför arbetsmarknaden.
Detta nya direktiv har till syfte att garantera likabehandling inom följande områden: social trygghet, utbildning och tillgång till och tillhandahållande av varor och tjänster som är tillgängliga för allmänheten, inbegripet, naturligtvis, bostäder.
Rådet kommer därför att undersöka detta initiativ mycket noga under de närmaste månaderna.
Claude Moraes: (EN) Jag vill tacka den tjänstgörande ordföranden. Jag välkomnar att rådet ger en positiv syn på antidiskrimineringslagstiftningen. Han känner dock säkert till - och om han inte gör det kommer han snart att göra det - att han har ett arv av att inte genomföra antidiskrimineringsdirektiv, när det gäller både direktivet om jämlikhet mellan raser och anställningsdirektivet.
Vi har nu ett mycket välkommet nytt paket, ett nytt horisontellt direktiv om varor och tjänster.
Jag vill först och främst be rådet att se till att detta arv av icke-genomförande av rådet inte vidmakthålls. Det finns exempelvis ett arv om att inte genomföra rådets rambeslut om brott med rasistiska motiv. Rådet måste ställa sig bakom detta paket eftersom det är viktigt för EU:s medborgare, och vi ber om en positiv syn på det.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Vi vet att det inte blir lätt, men jag kan berätta för Claude Moraes att vi juridiskt sett arbetar hårt för att se till att det genomförs och att ordförandeskapet å sin sida kommer att göra allt för att se till att detta kommissionspaket tillämpas.
Vi vet redan att med tanke på traditionerna hos alla inblandade och omfattningen av kommissionens förslag kommer det inte på något sätt att bli lätt.
Elizabeth Lynne: (EN) Jag är mycket glad över att ett horisontellt direktiv har lagts fram inom de områden som ni nämnde.
Kan ni berätta hur mycket stöd ni tror att ni kommer att få från andra rådsmedlemmar för detta direktiv, och kommer det franska ordförandeskapet verkligen att förplikta sig i dag att verkligen utöva sitt inflytande för att se till att detta blir verklighet?
Det är mycket viktigt att vi får igenom denna antidiskrimineringslagstiftning för att genomföra artikel 13-paketet och, som Claude Moraes säger, genomförandet efteråt är en nyckelpoäng.
Jörg Leichtfried: - (DE) Jag vill bryta ner denna fråga lite till. Det verkar nu, inom Europeiska unionen, finnas ett klassiskt fall av etnisk diskriminering, och det händer i Italien, där människor kriminaliseras på grund av sin etniska bakgrund. Hur ser rådet på denna sed? Anser rådet att det är lämpligt att vidta åtgärder mot den italienska regeringen?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Jag anser att dessa två frågor är en bra avspegling av de motsägelser som kan finnas mellan medlemsstaterna. Det har ännu inte förts några samtal i rådet, så jag kan inte svara på Europeiska unionens vägnar.
Det jag vill säga är dock att för ordförandeskapets del är dessa riktlinjer viktiga. Denna fråga faller inom ramen för stärkandet av Europeiska unionens sociala dimension och den är därför en av de uppgifter vi arbetar särskilt med. Vi kommer att göra allt för att nå en verklig enighet, vi kommer också att vara pragmatiska och vi kommer att använda de resultat som vi kan uppnå så snabbt som möjligt.
Jag lyssnade noga på det som sades om etnisk diskriminering och ordförandeskapet är naturligtvis mycket oroat över detta.
Talmannen:
Angående: Det franska ordförandeskapets prioriteringar
Med tanke på det franska ordförandeskapets prioriteringar när det gäller rörlighet inom utbildning och livslångt lärande, håller rådet med om att ett Europeiskt år för frivilligt arbete 2011 skulle vara ett idealiskt sätt för rådet att främja rörligheten genom frivilliga aktiviteter för alla generationer i hela EU?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman! Trots att rådet, som ni vet, inte kan inta en officiell inställning till de olika förslagen till teman för framtida Europeiska år, fann det Marian Harkins förslag mycket intressant.
Teman för Europeiska år kan föreslås av personer, grupper eller institutioner, men måste först och främst godkännas och väljas ut av Europeiska kommissionen, som därefter upprättar ett lagstiftningsförslag. Det undersöks i sin tur av Europaparlamentet och rådet, i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Rådet föreslår därför ledamoten att hon ska lämna sitt förslag till Europeiska kommissionen, som är den enda institutionen med initiativrätt för förslag av denna typ.
När det gäller 2008 är Europeiska året, som ni vet, avsatt för mellankulturell dialog, och vi har för avsikt att hålla denna fråga i frontlinjen för det franska ordförandeskapet.
Marian Harkin: (EN) Tack för ert svar. Jag antar att anledningen till att jag använde 2011 som Europeiska året för frivilligt arbete är att jag och fyra andra parlamentsledamöter har en skriftlig förklaring om detta och jag anser att vi i dag uppnådde det nödvändiga antalet. Därför kommer åtminstone det att vara parlamentets inställning. Om det franska ordförandeskapet har något inflytande över detta vill jag fråga om ni kanske också kan stödja oss i detta.
Som jag sa har vi uppnått det nödvändiga antalet i dag och det gör att vi kan införa planer och politik för att få verkliga bidrag till 2011 om kommissionen beslutar det.
Till dess vill jag be det franska ordförandeskapet att se till att ungdomars frivilliga verksamhet utvecklas för att bidra till ungdomars rörlighet och möjligheter till anställning.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Jag delar verkligen Marian Harkins syn. Jag vill påpeka att ordförandeskapet i allmänhet, och det franska ordförandeskapet i synnerhet, är väl medvetet om de ämnen som hon tog upp, särskilt de aspekter som hör samman med ungdomars rörlighet och möjlighet till anställning, och rådet tänker se till att detta problem får särskild uppmärksamhet.
Vi kommer också att se till att dessa hänsyn diskuteras av kommissionen, för det är kommissionen som bär ansvaret för att lägga fram förslag av denna typ. Från vår sida kommer vi att försöka göra framsteg under vårt ordförandeskap när det gäller de frågor som nämndes av Marian Harkin.
Talmannen: Frågorna nr 3 och 4 har dragits tillbaka.
Talmannen:
Angående: Upplösning av EU:s 10-procentiga mål för biodrivmedel
I ett betänkande som för närvarande diskuteras i parlamentet (PE 405.949) begärs att EU:s 10-procentiga mål för biodrivmedel ska sänkas eller överges helt på grund av effekten på vilda djur, människor och världens livsmedelstillgång. Kan rådet kommentera huruvida det 10-procentiga mål som avtalades i mars 2007 är under hot och huruvida denna koppling mellan stigande livsmedelspriser och ökad produktion av biodrivmedel är artificiell?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman! Det stämmer att Europeiska rådet i mars 2007 godkände ett minimimål om 10 procent för andelen biodrivmedel i den totala konsumtionen av bensin och diesel för transport till 2020.
Rådet angav dock även vissa villkor: målet måste uppnås på ett kostnadseffektivt sätt, biodrivmedlen måste produceras på ett hållbart sätt, andra generationens biodrivmedel måste bli kommersiellt tillgängliga och direktivet om drivmedelskvalitet måste ändras för att tillåta lämpliga blandningar.
För att svara Brian Crowley hade rådet bjudit in kommissionen att lägga fram de nödvändiga förslagen så snart som möjligt. I januari 2008 antog kommissionen därför ett förslag till direktiv om främjad användning av förnybar energi. Det skulle göra varje medlemsstat skyldig att se till att minst 10 procent av alla drivmedel för transport kommer från förnybara källor till 2010, som ni vet, och denna skyldighet skulle inte bara gälla för biodrivmedel.
Diskussionerna om kommissionens förslag pågår fortfarande i rådets förberedande organ och i parlamentets behöriga utskott. 10-procentsmålet är naturligtvis en viktig del av dessa diskussioner, men vi kan inte dra några slutsatser, utom att säga att det verkar som att det blir svårt att uppnå det aktuella målet.
När det gäller ökningen av livsmedelspriserna är detta en komplex företeelse som har många djupt rotade orsaker och många konsekvenser. I Europeiska rådet den 19 och 20 juni belystes vikten av att säkerställa hållbarheten i biodrivmedelspolitiken, exempelvis genom att förbättra produktionen av första generationens biodrivmedel och genom att uppmuntra utvecklingen av andra generationens biodrivmedel som tillverkas av biprodukter.
Rådet underströk även behovet av att snabbt bedöma de möjliga effekterna på jordbruksprodukter för livsmedel och vid behov vidta åtgärder för att hantera brister. Det enades också om att ytterligare bedömningar bör göras av de miljömässiga och sociala konsekvenserna av produktionen och konsumtionen av biodrivmedel, både inom och utanför unionen i de kontakter som det har med våra internationella partner. Vi kommer därför att undersöka kommissionens förslag mycket noga med tanke på både hållbarhet och övervaknings- och utvärderingsarrangemang. Vi vet att parlamentet är mycket medvetet om dessa frågor och vi tror att vi kommer att kunna enas om regler som gör att vi kan njuta fördelarna av biodrivmedel samtidigt som vi minimerar de skadliga indirekta effekterna.
Brian Crowley: (EN) Jag vill tacka rådsordföranden för hans svar och även önska honom lycka till inför de kommande sex månaderna. Jag vet att det blir mycket svårt och han kan känna sig förvissad om att han har vårt stöd.
När det gäller frågan om biodrivmedel - och rådsordföranden talade om första och andra generationen - är dock verkligheten att de problem som vi nu står inför i kopplingen mellan biodrivmedelsproduktionen och livsmedelsproduktionen är ett resultat av att bara använda första generationens biodrivmedel. Det vi bör titta på är den tredje generationen - och gå bortom hela frågan om biodrivmedel till biomassa, bioenergi och biprodukter från hela energisektorn - vilket kan hjälpa oss att uppnå ett minskat beroende av fossila drivmedel samt hjälpa miljön. Två nyckelelement behövs dock för detta - för det första samordning av forskning och utveckling av teknik och för det andra en flexibilitet i de riktlinjer som slogs fast vid rådets sammanträde i januari 2008.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) herr talman! Den metod som används för att beräkna minskningen av utsläppen av växthusgaser, och särskilt valen bakom denna metod, kommer att ta hänsyn till bränsleförbrukningen. Brian Crowley har dock rätt. Vi måste tänka på biomassa och andra bioenergielement, och försöka undvika de skadligaste konsekvenserna för livsmedelsproduktionen.
I detta syfte måste vi sträva ytterligare efter att samordna forskning och utveckling, och kanske justera målen i enlighet med forskningssamordningen. Arbetet börjar i rådet. Det har redan förekommit samtal i denna fråga och vi kan ännu en gång se att vi måste ta hänsyn till de olika element som Brian Crowley nämnde i sitt anförande.
Josu Ortuondo Larrea: (ES) Herr rådsordförande! Jag vet att ni är bekant med det som kallas futurer på finans- och aktiemarknaderna. Det har även talats mycket om effekten av att avleda jordbruksprodukter till produktion av biodrivmedel som en av huvudorsakerna till de ökade livsmedelspriserna.
Jag vill fråga om någon studie har genomförts av ordförandeskapet och rådet om volymen futurer i samband med livsmedelsmarknaderna och marknaderna för kolväten, och i vilken utsträckning det godtyckligt kan höja priserna.
Mairead McGuinness: (EN) Jag vill önska det franska ordförandeskapet all framgång.
Är inte problemet nu att biodrivmedel har ett dåligt anseende, inte på grund av det som EU har gjort, utan på grund av det som USA gör när de matar in stora mängder majs i bilar i stället för i kor?
Och för EU och världen, är inte nyckelfrågan att utveckla en hållbar politik för markanvändning, som kommer att ge oss livsmedel, foder, energi och miljöfördelar? Låt oss dock inte demonisera någon viss användning av dem samtidigt som vi gör livsmedelsproduktionen till hörnstenen.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman, ärade ledamot! Jag känner inte till några studier av den typ som ni nämnde. Jag borde lägga till ”tyvärr” eftersom jag anser att det vore användbart att i detalj undersöka rollen för marknaderna och den roll som framtida produkter kan spela inom detta område. Jag anser också att det vore klokt att genomföra djupare studier inom detta område eftersom det, precis som på andra marknader, finns en möjlighet till förväntan och spekulation, beroende på vilka känslovärden dessa ord har.
När det gäller Mairead McGuinness kommentarer anser jag att ni har rätt - och det är även ordförandeskapets avsikt - i att vi måste röra oss mot en mer hållbar jordbruksproduktion för att undvika de överskott vi har sett inom vissa områden, och ni nämnde särskilt exemplet med USA, vilket är helt riktigt.
Under vårt ordförandeskap hoppas vi kunna utveckla initiativ som kan underlätta en mer hållbar metod för jordbruksproduktion.
Talmannen:
Angående: MDG 2 och ILO:s konventioner om barnarbete
Rådets slutsatser från maj i år om både barnets rättigheter och påskyndandet av millennieutvecklingsmålen är mycket välkomna. Med tanke på rådets erkännande av den extrema sårbarheten hos barn som utnyttjas för barnarbete, är rådet dock angeläget om att överbrygga klyftan mellan MDG 2 och ILO:s konventioner om barnarbete? I MDG 2 krävs endast att stater erbjuder grundläggande utbildning för alla, medan ILO-konventionerna innehåller en åldergräns på 15 - eller 14 i vissa utvecklingsländer - år för barnarbete. Det gör att barn mellan 11-12 och 14-15 år saknar skydd och försörjning, särskilt i många utvecklingsländer, där resurserna och kanske även viljan inte finns för att gå längre än MDG 2, där barnen är i störst risk för exploatering i arbete.
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman, herr Aylward, det finns verkligen en åldersklyfta när det gäller skydd mot barnarbete som erbjuds genom Internationella arbetsorganisationens (ILO) konventioner och det som ingår i millennieutvecklingsmålen. De internationella konventionerna och millennieutvecklingsmålen är dock två strategier som visserligen är olika, men de är även kompletterande.
Jag vill påminna er om att syftet med de millennieutvecklingsmål som antogs 2000 är att förbättra levnadsvillkoren till 2015 genom exakta och konkreta mål, som ni känner till, och att säkerställa grundläggande utbildning är det andra av dessa mål.
Genom dessa millenniemål har det internationella samfundet erkänt utbildning som en grundläggande rättighet och en viktig faktor för den ekonomiska utvecklingen. Att erkänna rätten till utbildning är visserligen ett sätt att bekämpa barnarbete, men det är inte det enda - här finns även det första millennieutvecklingsmålet, nämligen att utrota fattigdomen i allmänhet, vilket är en avgörande faktor i kampen mot barnarbete och för att öka antalet unga människor som går i skolan. Genom Internationella arbetsorganisationens konventioner fastställs den rättsliga ramen för kampen mot barnarbete och det framgår tydligt av både millennieutvecklingsmålen och ILO:s skyddande konventioner att de kompletterar varandra, precis som lagstiftningen och åtgärderna eller den allmänna ramen och den juridiska tillämpningen kompletterar varandra.
Det finns också en åldersklyfta när det gäller bestämmelserna i millennieutvecklingsmålen och ILO:s bindande rättsliga bestämmelser. Det faktum att denna åldersklyfta existerar påverkar inte, som Liam Aylward påpekade, på något sätt rådets beslutsamhet att stödja kampen mot alla former av barnarbete och tillämpningen av Internationella arbetsorganisationens konventioner.
De slutsatser som rådet antog i maj visar att Europeiska unionen kommer att sträva efter att använda de instrument som står till dess förfogande för att agera och använda den politiska dialogen mellan Europeiska unionen, medlemsstaterna och tredjeländer, antingen via handelsförhandlingar, utvecklingssamarbete eller åtgärder i internationella organ, för att se till att dessa konventioner tillämpas överallt.
I sina slutsatser betonade rådet behovet av förhandlingar som genomförs av Europeiska gemenskapen och de avtal som har ingåtts av Europeiska unionen med tredjeländer för att främja ratificeringen och efterlevnaden av ILO-konventionerna om barnarbete och bidra till att avskaffa alla former av barnarbete.
Unionen kommer att sträva efter att få ut så mycket som möjligt av utvecklingsarbetet för att ytterligare stärka partnerländernas egna system och kapacitet att erbjuda grundläggande tjänster utan diskriminering. Rådets slutsatser innehåller därför en uttrycklig hänvisning till skyddet från våld och exploatering. Där nämns även behovet av tillräcklig yrkesutbildning och system för utveckling av färdigheter samt möjligheter till produktiv anställning och anständigt arbete efter att den lägsta arbetsföra åldern har uppnåtts.
Liam Aylward: (EN) Kan rådsordföranden göra ett politiskt åtagande om att hanteringen av barnarbetet i världen kommer att vara ett prioriterat område för rådet under det kommande halvåret? Kan vi förvänta oss större samordning av de internationella åtgärderna inom området för utvecklingsstöd och utrikesfrågor?
Kan rådsordföranden avslutningsvis kommentera ett program nyligen på BBC Panorama om barnarbete i leveranskedjan för ett välkänt och framgångsrikt europeiskt klädmärke? Skulle rådet kunna överväga att införa ett system varigenom europeiska länder skulle bli ansvariga för rapporteringen på alla nivåer i leveranskedjan?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Jag ska svara på frågorna i omvänd ordning. Jag känner inte till den rapport som ledamoten nämnde, men om denna information skulle bekräftas skulle frågan tveklöst ge upphov till ytterligare undersökningar. Vi måste undersöka fakta på importnivån i leveranskedjan. Vi kan dock försäkra er att ordförandeskapet är väl medvetet om denna aspekt och fast beslutet att bekämpa den, framför allt genom att tillämpa principerna om ömsesidighet på detta område och säkerställa att internationella sociala normer respekteras.
När det gäller utvecklingen har ni för det andra helt rätt. Det är ett åtagande som kräver ett outtröttligt arbete och vi kommer att fortsätta se till att samordningen blir bättre på utvecklingsområdet. Precis som alla aspekter som syftar till att förbättra Europeiska unionens sociala dimension är slutligen kampen mot barnarbete och den väg som Europeiska unionen måste följa på detta område viktiga frågor för ordförandeskapet.
Talmannen:
Angående: Inrättande av kontor för återvinning av tillgångar
Kan rådet göra ett uttalande om framstegen med att inrätta kontor för återvinning av tillgångar i varje medlemsstat i syfte att beslagta tillgångar hos brottslingar i medlemsstaterna?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman, herr Ó Neachtain! Rådets beslut 2007/845, som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor), om samarbete mellan medlemsstaternas kontor för återvinning av tillgångar när det gäller att spåra och identifiera vinning eller annan egendom som härrör från brott, antogs som ni vet den 6 december 2007.
I artikel 8 i detta beslut anges att medlemsstaterna till rådets generalsekretariat och kommissionen ska översända varje bestämmelse i sin nationella lagstiftning som gör det möjligt för dem att uppfylla sina skyldigheter enligt detta beslut, och de måste göra det senast den 18 december 2008. Rådets generalsekretariat har tyvärr ännu inte tagit emot någon sådan information.
Seán Ó Neachtain: (GA) Fru talman! Jag vill fråga rådsordföranden om ordförandeskapet stöder rekommendationen att dessa kontor, när de har inrättats, ska ha befogenhet att beslagta tillgångar som härrör från brott, vilket gör denna transeuropeiska union effektiv för att minska brottsligheten och beslagta tillgångar - såsom sker i andra länder - men som naturligtvis nu inte är möjligt på EU-nivå för att förebygga brott.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Jag instämmer med ledamoten eftersom jag, efter att ha följt dessa frågor i andra skeden i min karriär, anser att detta samarbete verkligen måste utökas på EU-nivå. Både personligen och på ordförandeskapets vägnar hoppas jag att vi kommer att kunna se till att medlemsstaternas skyldigheter på detta område, med avseende på rådets beslut, respekteras till fullo och att vi, tillsammans med rådets generalsekretariat, kommer att säkerställa att dessa skyldigheter uppfylls inom tidsfristen, det vill säga till slutet av detta år, vilket är slutet av vårt ordförandeskap. Avslutningsvis vill jag bara säga att den oro som har uttryckts av ledamoten är helt motiverad.
Reinhard Rack: - (DE) Herr Jouyet! Vi har under avsevärd tid haft ett direktiv om pengatvätt i Europeiska unionen, vilket helt avsiktligt har införts för att suga upp intäkterna från olaglig verksamhet, särskilt narkotikahandel och liknande brottslig verksamhet. Ska det beslut som ni nämner på något sätt anses konkurrera med detta direktiv? Kan direktivet och den erfarenhet som det har gett oss kanske inte vara en bättre lösning än den som ni föreslår nu? Skulle vi även kunna tänka oss att inta en hårdare inställning med åtgärder som är mer juridiskt bindande?
Avril Doyle: (EN) Herr talman! Även jag välkomnar den nya tjänstgörande rådsordföranden och önskar honom lycka till under det kommande halvåret.
Jag undrar bara om rådsordföranden känner till verksamheten i Criminal Assets Bureau i Irland, och om den kan kopieras som en mall. Den har varit mycket effektiv för att utreda pengatvätt, intäkterna från narkotikahandel och, faktiskt, brottslig verksamhet i allmänhet. Jag undrar vad han anser om det.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Som svar till Reinhard Rack och Avril Doyle vill jag bara veta mer om det irländska kontorets effektivitet. Om det är effektivt anser jag inte att det finns anledning att ta dess metod och ändra den på EU-nivå.
Reinhard Racks fråga är lika viktig. Efter att ha följt frågor om pengatvätt tidigare anser jag att det är möjligt att skilja mellan brottsliga tillgångar som sådana och tillgångar som genereras genom pengatvätt, efter det som har gjorts, särskilt efter den 11 september 2001 i EU-sammanhang. Jag anser dock att det är viktigt att säkerställa samma begränsning och under ordförandeskapet kommer jag personligen att se över vad som kan göras för att inrätta en ram som kanske är mer sammanhängande, om än lika restriktiv. När det gäller pengatvätt har ni helt rätt, herr Rack - det har uppnåtts några helt tillfredsställande resultat på EU-nivå. Det vore därför bra att bygga vidare på dem, enligt min erfarenhet.
Talmannen:
Angående: EU-system för snabb varning vid bortföranden av barn
Vilka planer har ordförandeskapet och rådet för att genomföra ett EU-system för snabb varning vid bortföranden av barn i EU:s medlemsstater?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman, herr Ryan! Detta är en mycket viktig fråga. Vissa medlemsstater har redan infört mekanismer för snabb varning som gör att alla offentliga myndigheter och det civila samhället kan mobiliseras på mycket kort tid för att leta efter och hitta offret. Denna typ av skydd, som är effektiv på nationell nivå, blir dock ineffektiv om man bara behöver korsa en gräns för att komma undan varningen eller har tillräckligt mycket tid på sig innan det sätts i gång.
Europeiska kommissionen inledde 2007 en diskussion om denna fråga för att slå fast de befintliga bestämmelserna och undersöka genomförbarheten och mervärdet hos åtgärder på EU-nivå, och en arbetsgrupp inrättades i detta syfte.
Samtidigt anordnade vissa medlemsstater, nämligen Frankrike, tillsammans med några andra länder - Nederländerna, Belgien och Luxemburg - den 12 juni 2008 en övning för att sätta i gång en varning vid gränsöverskridande bortföranden. Andra medlemsstater, nämligen Tyskland, Spanien, Portugal, Tjeckien och Sverige, deltog, tillsammans med kommissionen, i övningen som observatörer.
Eoin Ryans oro är ett prioriterat område för det franska ordförandeskapet, som kommer att fortsätta diskussionen på ett pragmatiskt sätt för att påskynda kampen mot bortföranden av barn och visa att unionen är djupt engagerad i dessa situationer.
Resultaten av den övning som genomfördes mellan flera medlemsstater presenterades för mötet mellan ministrarna för rättsliga och inrikes frågor, som avslutas i Cannes i dag, och Rachida Dati skulle faktiskt diskutera detta särskilt viktiga ämne med sina kolleger. Jag anser att det vore intressant att inleda en diskussion om bästa seder inom detta område, vilken gör att de befintliga mekanismerna kan slås samman i ett nätverk i syfte att uppnå ett så effektivt varningssystem som möjligt. Rådet kommer naturligtvis att hålla parlamentet informerat om alla initiativ som kan tas under de närmaste sex månaderna i denna särskilt känsliga och viktiga fråga.
Eoin Ryan: (EN) Jag vill också välkomna rådsordföranden och önska Frankrike lycka till med sitt ordförandeskap.
Jag har två frågor. Den första är: har rådsordföranden sett över idén om en nödtelefonlinje? Det skulle vara en mycket god start. Det finns en nödtelefonlinje i ett antal länder nu. Skulle det kunna utvidgas till fler länder?
För det andra: kan han ge oss en mer detaljerad tidsram för när han tror att det kommer att ske? Det är en av de frågor som alla håller med om och vill genomföra, men den verkar ha kört fast i byråkrati. När något väl händer kommer alla att undra varför det inte redan har gjorts.
Jag undrar om han kan ge oss en tidsram för denna fråga och även berätta om tanken på en nödtelefonlinje har diskuterats.
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman! En nödtelefonlinje är en utmärkt idé eftersom ett sådant system redan finns i flera medlemsstater. Ni har helt rätt, herr Ryan, och det är en idé som inom ramen för de förslag som har lämnats av ordförandeskapet skulle kunna tillämpas allmänt.
Vår tidtabell är en av de särskilt känsliga aspekterna när det gäller att visa att EU vidtar konkreta åtgärder för att främja samordningen i tider av tragiska händelser, såsom bortföranden av barn, särskilt tack vare medierna och ett antal nya metoder. Vårt mål är att harmonisera sederna och om möjligt nå en politisk överenskommelse före slutet av det franska ordförandeskapet. Det är åtminstone det mål vi har ställt upp för oss själva.
Reinhard Rack: - (DE) Herr Jouyet! Föräldrarna till det bortförda barnet Madeleine McCann var här vid det förra sammanträdet i Strasbourg för att försöka få parlamentets stöd för utvecklingen av EU-åtgärder för att säkerställa att större uppmärksamhet hädanefter ges åt att förebygga bortföranden av barn och skydda bortförda barn som en del av Europeiska unionens strategi. Kan rådet tänka sig att stödja lämpliga åtgärder på detta område i samarbete med parlamentet och kommissionen?
Christopher Heaton-Harris: (EN) Jag representerar familjen McCann och det område som de kommer från, och jag har därför följt detta mycket noga. För att utveckla Eoin Ryans synpunkt finns det ett nummer som jag tror redan har reserverats i de flesta europeiska länder - 116 000. Det installerades faktiskt i telekompaketet i ett ändringsförslag i går kväll från ordföranden i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, så ni kanske kan se över processen för denna lagstiftning. Min fråga är dock: behöver detta någon ny lagstiftning? Kan det inte bara baseras på rent samarbete?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Fallet med Madeleine McCanns bortförande är särskilt känsligt och för att vara mycket tydliga vill vi se ett samarbete mellan ordförandeskapet, rådet och Europaparlamentet för att säkerställa gemensamma åtgärder. Reinhard Rack har helt rätt i detta avseende. Jag säger inte att vi definitivt behöver lagstiftning. Jag anser att det vi behöver inom detta område är samma synsätt, gott samarbete och goda seder, och vi måste se på det som görs bäst i de olika medlemsstaterna.
Det är därför det var intressant att genomföra dessa försök mellan flera medlemsstater i syfte att dra slutsatser och överlämna dem till våra partner, tillsammans med detta parlament såsom Reinhard Rack påpekade, till slutet av det franska ordförandeskapet. Jag anser att vi måste vara mycket effektiva på plats och det innebär större samarbete, som ni sa, i stället för lagstiftning.
Talmannen:
Angående: Projekt som hör samman med ett ”utvidgat grannskap”
Med tanke på att förslag kommer från olika sidor, däribland från kommissionen, om att utveckla en politik om ett ”utvidgat grannskap” som kommer att utnyttja den exceptionella geografiska placeringen av våra yttre randområden för att bidra till utvecklingen av deras grannskap i Väst- och Centralafrika och i Västindien, anser rådet att det skulle vara möjligt att ge dessa förslag en konkret form och upprätta någon typ av planer i detta sammanhang?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman! Herr Ortega känner uppenbarligen till att kommissionen, på initiativ av Europeiska rådet i Sevilla, lade fram en rapport baserad på en global syn på de särskilda kännetecknen för de yttre randområdenas situation i syfte att fastställa vilka åtgärder som ska genomföras för att främja deras utveckling, med hänsyn till deras särskilda behov.
Mer nyligen, i september 2007, presenterade kommissionen för rådet och Europaparlamentet resultaten av denna strategi och framtidsutsikter. Dessutom har, som ledamoten vet, grönboken om de framtida förbindelserna mellan EU och de utomeuropeiska länderna och territorierna just offentliggjorts. Kommissionen har därmed precis lanserat ett omfattande samråd med allmänheten, vilket kommer att bana väg för en ny politik om partnerskap med de utomeuropeiska länderna och territorierna.
Dessa territorier har mycket gemensamt med de yttre randområdena, som ni vet - isolering från EU:s territorier, sårbarhet, bland annat för klimatförändringar, och naturligtvis alla problem som hör samman med transport, både med flyg och till havs, hantering av migrationsflöden, jordbrukspolitik och havspolitik. Alla dessa punkter är gemensamma för både de utomeuropeiska territorierna och de yttre randområdena.
Med tanke på situationen i dagens värld insåg vi att vi för att lyckas måste ha en sammanhängande utvecklingspolitik som en del av en vidare regional ram. Därför inleddes handlingsplanen för ett utvidgat grannskap genom 2004 års strategi i Sevilla, i syfte att stärka den regionala integrationen av de yttre randområdena i deras geografiska placering, med andra ord med vissa AVS-stater i Afrika och Västindien.
I detta perspektiv, denna regionala dimension, beaktas också de ekonomiska partnerskapsavtal som förhandlas mellan Europeiska unionen och AVS-staterna i syfte att säkerställa större regional integrering av dessa stater.
Vi har ett antal olika instrument i detta syfte, som ni utan tvekan känner till. Först och främst måste de finansiella instrumenten samordnas bättre, vare sig det rör den tionde EUF, ERUF eller medel som är föremål för medfinansiering. Vi måste stärka de nuvarande havslänkarna mellan de yttre randområdena och deras grannar som inte är EU-medlemmar. Det är också viktigt att delta i gemenskapens forskningsnätverk mellan dessa yttre randområden, de utomeuropeiska länderna och territorierna och deras grannar, så att de kan delta i gemenskapsprogram. Slutligen måste vi anta nya riktlinjer på migrationsområdet, särskilt inom ramen för samarbetet mellan AVS-staterna och Europeiska unionen.
Som ledamoten Manuel Medina Ortega sa, är genomförandet av strategin för de yttre randområdena, vars syften kommer att beaktas i översynen av förordningen om programmet med alternativ som specifikt hör samman med den avlägsna karaktären och ökaraktären, en del av rådets arbetsprogram för de franska, tjeckiska och svenska ordförandeskapen.
Som ni vet har det franska ordförandeskapet ett särskilt intresse för dessa frågor - som bevis för detta är ett viktigt möte på ön Réunion, vilket började i går och kommer att sluta den 11 juli, inriktat på de strategier som måste införas för att bekämpa klimatförändringarna och förlusten av biologisk mångfald i dessa yttre randområden och utomeuropeiska länder och territorier. Vi hoppas att detta möte också kommer att lyckas blåsa nytt liv i denna politik, som vi fäster ytterst stor vikt vid.
Manuel Medina Ortega: (ES) Herr talman! Jag vill tacka rådsordföranden för svaret. Som rådsordföranden vet var det i ett förslag av en utmärkt kommissionsledamot, Michel Barnier, som begreppet utvidgat grannskap nämndes, och rådets tjänstgörande ordförande framhöll ett antal instrument i detta avseende.
Jag litar på att specifika åtgärder vidtas av det franska ordförandeskapet före årets slut. Det har uppenbarligen förekommit ett stort antal dokument som jag, som han vet, känner till och som vi alla känner till. Det viktigaste är dock att vi gör vissa framsteg, för tiden går, och de yttre randområdena har för närvarande inte denna yttre projektion.
De yttre randområdena är en del av EU, ett kontinentalt territorium, och de erbjuder oss en utmärkt möjlighet, Jag hoppas verkligen att det franska ordförandeskapet före årets slut kan presentera åtgärder för att genomföra dessa allmänna teorier om det utvidgade grannskapet för de yttre randområdena.
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman, herr Ortega! Många specifika åtgärder har vidtagits på denna grund sedan 2004 och herr Ortega gjorde rätt i att nämna Michel Barniers åtgärder i detta avseende, som ledde till flera betydande reformer i olika delar av gemenskapspolitiken - sammanhållningspolitiken och strukturfonderna, Europeiska jordbruksfonden, Europeiska regionala utvecklingsfonden, Europeiska fiskerifonden och regionalt stöd, POSEI-program och forskningsprogram.
Det jag vill säga till Manuel Medina Ortega generellt är att trots de svårigheter som hör samman med det försenade genomförandet av Lissabonfördraget under det franska ordförandeskapet kommer vi att försöka att verkligen lägga till en ny dimension till dessa politiska områden och se till att deras horisontella dimensioner så långt som möjligt avspeglas i konkreta åtgärder. Vi strävar särskilt efter att lyfta fram havsområdet och vi kommer att samarbeta mycket nära i denna aspekt med kommissionen och inom ramen för programmen för regionalpolitiken med Danuta Hübner. Lita på att vi fäster särskild vikt vid denna fråga.
Talmannen:
Angående: Sri Lanka
Rådet känner till det eskalerande våldet i Sri Lanka och den ökande sannolikheten för att ett totalt inbördeskrig bryter ut. Senast omkom 11 personer och mer än 70 skadades i en bombexplosion på ett fullpackat pendeltåg, ytterligare två dödades i en explosion i huvudstaden, Colombo, och tv-reportern av tamilskt ursprung, Paranirupasingam Devakumar, överfölls och dödades på sin väg hem från arbetet, vilket gjorde honom till den nionde journalist som har dödats i Sri Lanka de senaste två åren.
Rådet känner även till Sri Lankas misslyckade försök att väljas om till FN:s råd för mänskliga rättigheter, ett tydligt avvisande av FN:s medlemmar av ett land som många anser har missbrukat sin ställning i rådet, inte för att främja de mänskliga rättigheterna, utan för att skydda sig självt från internationell granskning baserat på utbredda och dokumenterade bevis på brott mot de mänskliga rättigheterna som har begåtts inte bara av LTTE utan också enligt påståenden av regeringens egna säkerhetsstyrkor.
Anser inte rådet mot denna bakgrund att EU bör anses ligga i fronten för arbetet att hitta en fredlig och varaktig lösning på konflikten? Vilken strategi överväger rådet att använda i detta syfte och hur kommer den att påverka förhandlingarna med Sri Lanka avseende rätten till status enligt allmänna preferenssystemet plus?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman, herr Evans! Rådet delar er oro avseende situationen i Sri Lanka. Sedan början av 2008 har Europeiska unionen aktivt utökat sin dialog med den srilankesiska regeringen. Den 16-18 mars besökte en trojka av höga företrädare Colombo, där de träffade fyra regeringsministrar och andra höga politiker. Den 10 juni deltog en delegation på hög nivå från Europeiska kommissionen i det 17:e mötet i den gemensamma kommissionen EU-Sri Lanka i Colombo. Båda besöken innebar ett tillfälle att diskutera Europeiska unionens oro när det gäller den rådande situationen i Sri Lanka.
Under EU-trojkans besök i Sri Lanka upprepade unionen sitt engagemang i sin roll som medordförande för Tokyoprocessen och i sitt tillhandahållande av humanitärt bistånd. Europeiska unionen är Sri Lankas största biståndsgivare, som ni vet. Den betonade dock vikten av att etablera ett gynnsammare klimat för att de icke-statliga organisationerna, Förenta nationerna och Internationella Rödakorskommittén ska kunna arbeta effektivt.
Sri Lanka åtnjuter för närvarande betydande fördelar under det särskilda incitamentsarrangemanget för hållbar utveckling och god förvaltning, vilket utgör en del av Europeiska unionens allmänna preferenssystem. I reglerna för detta arrangemang anges att alla länder som vill fortsätta att gynnas av det allmänna preferenssystemet plus, måste ansöka igen senast i oktober 2008. Villkoren för att bevilja detta arrangemang är baserade på kriterier som avser ekonomisk sårbarhet och på ratificeringen och genomförandet av 27 internationella konventioner om mänskliga rättigheter, arbetsrättigheter, miljön och förvaltningsprinciper.
Robert Evans: (EN) Jag vill tacka rådsordföranden för detta svar, men jag vill framföra två saker kort.
För att ligga i fronten för fredsprocessen skulle EU behöva ändra sin politik om reseförbudet, eftersom förhandlingar har ägt rum i Genève, som inte ligger i EU, och eftersom norrmännen, som heller inte är medlemmar i EU, också har varit framstående i fredsprocessen. Är rådsordföranden nöjd med det?
Rådsordföranden lämnade en mycket omfattande syn på förhandlingarna om det allmänna preferenssystemet, men med tanke på hans reservationer, eller reservationer om Sri Lanka för närvarande, hur säker är han just nu på att Sri Lanka kommer att uppfylla de 27 villkor som han nämnde, som måste uppfyllas innan de faktiskt kan få detta preferenssystem för handel?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman, herr Evans! Jag har noterat era kommentarer om Genèveprocessen, och det stämmer att norrmännen spelar en framträdande roll i den. Jag anser dock att unionens tyngd, och jag måste upprepa att unionen är den största biståndsgivaren, är särskilt viktig. Vi måste därför använda all denna tyngd för att påverka Genèveprocessen och stabiliseringsverksamheten i landet.
Villkoren för att bevilja Sri Lanka det allmänna preferenssystemet är främst baserade på kriterier som avser ekonomisk sårbarhet och det faktum att de internationella konventioner som jag nämnde avseende grundläggande rättigheter måste tillämpas. Sri Lanka måste faktiskt också ansöka om arrangemanget.
Såvitt jag vet, även om jag inte är säker, måste vi ta emot en övergripande dokumentation från de srilankesiska myndigheterna innan vi kan bestämma om vi kan bevilja det allmänna preferenssystemet eller inte. I detta skede känner jag inte till någon motvillighet från rådets sida att bevilja det. Vi måste se på den exakta karaktären hos begäran från de srilankesiska myndigheterna.
Avril Doyle: (EN) Jag vill fråga ministern om han håller med om att brott mot de mänskliga rättigheterna har begåtts av regeringens egna styrkor liksom av de tamilska tigrarna. Skulle han kunna kommentera det?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Fru Doyle! Det jag vet är att den trojka som genomförde detta uppdrag under det slovenska ordförandeskapet rapporterade till rådet. Denna trojka leddes av direktören för Asien på det slovenska utrikesdepartementet, av Helen Campbell och av Andrea Nicolaj, som är chef för det srilankesiska kontoret. De enda brott jag känner till är de som de berättade om. Jag ber dock att få återkomma med ytterligare information, fru Doyle, och jag ber om ursäkt för att jag inte kan lämna ett mer exakt svar.
Talmannen:
Angående: Rådets prioriteringar avseende klimatpaketet
Vilka är det franska ordförandeskapets ambitioner när det gäller klimat- och energipaketet? Vilken typ av framsteg har rådet gjort hittills? Vilken tidsplan förutses av ordförandeskapet?
Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman! Det franska ordförandeskapet välkomnar naturligtvis kommissionens redogörelse i början av året för ett ”energi- och klimatpaket”, som på ett riktigt sätt avspeglar de mål som har angetts av stats- och regeringscheferna vid deras toppmöte i mars 2007 - att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till 2020, vad som än händer, och till och med upp till 30 procent om förhandlingarna om ett globalt avtal om ett system för perioden efter 2012 blir framgångsrika, att föreslå ett regelverk för avskiljning och lagring av koldioxid och, fru Doyle, inledning av demonstrationsprojekt på detta område, samt att till 2020 uppnå en 20-procentig andel förnybar energi i Europeiska unionens totala energiförbrukning. Ni är väl bekant med allt detta också, fru Doyle.
Det franska ordförandeskapet välkomnar även de framsteg som har gjorts under det slovenska ordförandeskapet. I detta sammanhang känner ni säkert till den lägesrapport som lades fram av rådets avgående ordförandeskap i juni. Från debatten som var baserad på denna rapport framkom det att rådet stödde paketets allmänna innehåll. Det beslutades dessutom att en del av förslagen avseende översynen av systemet för handel med utsläppsrätter av växthusgaser och uppdelningen av arbetet i de sektorer som inte omfattas av detta system bör analyseras i större detalj.
Särskilt måste bestämmelserna om kampen mot koldioxidläckage, användningen av intäkter från auktioneringen, den flexibilitet som behövs för att uppnå de nationella målen och ökningen från 20 till 30 procent undersökas i detalj, liksom den särskilda situationen för vissa medlemsstater.
Vi vet att det blir svårt att uppnå alla dessa mål. Vi vet också att det franska ordförandeskapet måste ge klara besked om alla dessa punkter, att det finns mycket motstridiga intressen och att vi fortfarande måste genomföra en omfattande analys av de element som jag just nämnde, framför allt mekanismerna för att tilldela auktionsrätter, åtgärderna för att förhindra koldioxidläckage och de olika flexibilitetsmekanismer som behövs.
Det vi också vet, fru Doyle, är även att det naturligtvis är helt nödvändigt att ha en politisk överenskommelse till Poznańkonferensen i slutet av året, men framför allt behövs den till Köpenhamnskonferensen. När det gäller arbetet av vårt ordförandeskap, i samband med institutionerna, som ni vet lika mycket om som jag, och tidsfristerna för lagstiftning, måste vi tillsammans med ert parlament nå en överenskommelse som är tillräckligt långtgående för att ge unionen en stark ställning för sina internationella förhandlingar i Köpenhamn i december 2009, och den tid vi har på oss för att lagstifta om det håller på att ta slut. Det är utan tvekan den svåraste utmaning vi har framför oss, fru Doyle.
Avril Doyle: (EN) Avses med en politisk överenskommelse ett avtal i första behandlingen eller förberedelser inför ett tidigt avtal i andra behandlingen under det franska ordförandeskapet? Jag undrar också vilken prioritet rådsordföranden ger till åtgärder eller förbud för gränsjustering? Skulle ordförandeskapet hålla med mig om att de bör behållas i reserv för plan B om vi inte uppnår vårt mål med en internationell överenskommelse, men inte användas som ett hinder i förhandlingen för att få en internationell överenskommelse?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman, fru Doyle! För att besvara er första fråga ska vi försöka gå så långt som möjligt. Vi ska försöka få ett avtal i första behandlingen. Vi ska försöka göra allt i vår makt för att uppnå det. Om vi kan få en tidig överenskommelse i andra behandlingen kommer vi att göra det. Jag anser att det ligger i alla EU-institutioners intresse liksom i unionens som helhet. För tydlighetens skull är det min personliga uppfattning, även om jag vet att det kommer att bli mycket svårt.
När det gäller mekanismerna för att hantera koldioxidläckage anser jag att det är viktigt - och jag talar för ordförandeskapet, inte rådet - att vi å ena sidan kan arbeta tillsammans ur teknisk synvinkel med dessa åtgärder, som är långtifrån enkla, och att vi å andra sidan har ett förhandlingsobjekt som vi kan använda i de kommande internationella förhandlingarna. Om vi inte når en överenskommelse om denna aspekt på global nivå kommer vi, som ni mycket riktigt sa, att behöva gå över till plan B. Vi kommer dock att vara i en bättre position för att utarbeta en plan B om vi har förslag att lägga fram vid de internationella förhandlingarna och om vi har dem tillräckligt tidigt. Det är min uppfattning.
Robert Evans: (EN) Eftersom ministern är på sitt hemmaterritorium och ordförandeskapets roll är att leda de 27 länderna under denna halvårsperiod, skulle han kunna ange några områden där han anser att Frankrike utgör ett särskilt gott exempel och banar väg för resten av Europeiska unionen inom detta område?
Jean-Pierre Jouyet: (FR) Herr talman! Tack för denna intelligenta fråga. Jag anser att det franska ordförandeskapet inom detta område inte får glömma de svårigheter som vi kan stöta på avseende den ena eller andra aspekten på förslagen, vilka inte nödvändigtvis är helt enkla att lösa. Vi vet att allt inte är enkelt. Jag tänker på förnybar energi och jag tänker på andra element. Ordförandeskapets mål och vårt ansvar är dock, herr Evans, att verkligen nå en överenskommelse till slutet av året, oavsett kostnaden, och det kommer att uppstå kostnader, i ordets ekonomiska bemärkelse, när det gäller vissa aspekter på detta paket.
Talmannen: De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan).
Fråga nr 37 kommer inte att tas upp eftersom dess ämne täcks av en annan punkt på föredragningslistan för detta sammanträde.
Frågestunden är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.05.)
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet för gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande, mitt namn förekommer inte på närvarolistan. Det är säkert jag som har slarvat, men jag kan försäkra er, att jag var närvarande i går i kammaren, och om ni så önskar, kan jag bevisa det, eftersom mitt namn förekommer i en lång rad omröstningar med namnupprop. Jag hoppas emellertid att detta fel, som säkert beror på min egen glömska, rättas till.
Jag kan bekräfta att jag såg er vid flera tillfällen. Det kan rättas till.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Jag vill hänvisa till sidan 30 i protokollet, där det står att jag gjorde ett skandalöst personligt angrepp på en ledamot av denna kammare igår. Jag undrar om ni nu kan ge Sir James Goldsmith ordet, så att han personligen kan svara på det angrepp jag gjorde på honom.
Tack för den hjälpsamma kommentaren.
Herr ordförande! Jag vill hänvisa till sidan 31 i gårdagens protokoll - Fontainebetänkandet. Jag skulle uppskatta om ni ville tala om för White att det idag är den 11 april 1997, och att 1977 var för tjugo år sedan, när han ännu hade ett svart skägg och hår på huvudet.
Jag tror att 90 procent av kammaren inte förstår vad ni talar om, men eftersom jag satt som ordförande igår så gör jag det.
Herr ordförande! För det första vill jag gratulera er till att sitta som ordförande två dagar i rad, vilket måste vara ett rekord. Jag vill hänvisa till sidan 5 i protokollet, och jag gratulerar sessionstjänsten till att ha lagt till mitt namn - nästan den första punkten och jag skall försöka se till att det blir den första punkten nästa gång - och yttra mig över det faktum att jag lyckades rösta för Palacio Vallelersundi-betänkandet, varmed det blev 19 brittiska labourledamöter, med er inräknad, som stödde detta storartade betänkande om konstnärers följerätt.
Tack, herr Kerr.
Omröstning
Personers fria rörlighet är en av de fyra grundläggande rättigheter, som varje medborgare i Europeiska unionen skall kunna åtnjuta. Denna frihet är inte till fullo förverkligad.
Att medlemsländerna och följaktligen privata företag, högskolor och branschorganisationer, ömsesidigt skall erkänna examensbevis och högre utbildning från de nationella utbildningssystemen, är en del av den fria rörligheten.
I december 1988 antogs en generell ordning för erkännande av examensbevis från högre utbildning som godkänner yrkesutbildning vid högskola under minst tre år. Erkännandet tillåter olikheter i kursplanerna att finnas kvar.
Kommissionen har alltid sporrat medlemsländerna till att erkänna sina europeiska grannars utbildningssystem, och bland annat har nationella informationscenter för akademiskt erkännande av examensbevis (NARIC) inrättats. Kommissionen har också bestraffat Grekland och Belgien för att inte ha fullgjort sina plikter. Med tanke på 1999 års fullständiga utredning om direktivet från 1992, om ett andra system för erkännande av yrkesutbildning, vill kommissionen föreslå ändringar och, till exempel, att hänsyn skall tas till yrkeserfarenhet efter avlagd examen.
Som ett komplement till detta vore det önskvärt att kommissionen gjorde en grundlig enkät om människor som möter svårigheter vad gäller erkännande.
Europaparlamentet gratulerar kommissionen till den mycket utförliga rapporten, vilken beskriver de huvudsakliga svårigheterna i tillämpningen av systemet för erkännande av examensbevis.
Lika möjligheter för funktionshindrade personer
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0044/97) av Schmidbauer för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande (KOM(96)0406 - C4-0582/96) om lika möjligheter för funktionshindrade personer.
Herr ordförande! Jag hade tänkt att tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande, men får göra det senare när hon har kommit in. När det gäller frågan om lika möjligheter för personer med funktionshinder tycker jag att man skall börja med att diskutera den definition som numera de allra flesta har av handikapp, nämligen det miljörelaterade handikappbegreppet. Det innebär att handikapp inte är något statiskt, utan något som kan minska eller kanske elimineras genom åtgärder, t.ex. inom bostadssektorn. Gör vi bostäderna tillgängliga, så minskar vi handikappet, eller eliminerar det. Om vi förbättrar transporterna, så minskar vi handikappet, eller kanske till och med eliminerar det. Detta är den ena utgångspunkten.
En andra utgångspunkt är att när vi utformar politik för människor med funktionshinder och när vi försöker skapa lika möjligheter, berör detta alla samhällsområden. Det som i detta betänkande är väl beskrivet med ordet mainstreaming rör bostadspolitiken, transportpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken. Handikappolitik är inte, som det traditionellt har varit, något för den sociala sektorn, utan den berör alla samhällsområden. Jag skall inte gå in närmare på detta, eftersom tiden är alltför begränsad, men jag vill beröra några områden som är speciellt angelägna i nuläget när det gäller att skapa lika möjligheter.
Den arbetsmarknadssituation som vi för närvarande har i Europa med hög arbetslöshet är allvarlig. Vi har arbetslöshetstal på över 10 procent. Jag satt själv i en utredning i Sverige för något år sedan. Då hade vi i Sverige så gott som full sysselsättning, dvs. 2 procents arbetslöshet, bland befolkningen som helhet. För de allra svårast funktionshindrade var arbetslösheten dock hela 70 procent. Det innebär att när vi får en ännu svårare arbetsmarknadssituation, så drabbas de än mer. Det gör att de ansträngningar som vi måste göra och de modeller som vi måste bygga upp för att skapa arbetstillfällen för funktionshindrade är ännu mer angelägna i dag. Jag skulle vilja att man ser över vad som är de bästa modellerna och utbyter erfarenheter, eftersom vi har olika system i olika länder.
Det andra gäller utbildningen. Det är ju så att ungdomar och arbetstagare med funktionshinder i dag på grund av den bristande tillgängligheten inte kan tillgodogöra sig den fria rörligheten. Detta är ju kärnan i det europeiska samarbetet, nämligen fri rörlighet och möjlighet för personer att söka sig över nationsgränserna för att studera, arbeta m.m. Det är en viktig fråga som måste lösas inom de närmaste åren, så att alla medborgare kan tillgodogöra sig den fria rörligheten.
Slutligen vill jag säga att de handikapprogram som vi har haft har varit bra. De har huvudsakligen sysslat med erfarenhetsutbyte. Tyvärr har de blockerats i rådet. Det är synnerligen angeläget att det kommer till stånd nya program som bygger på erfarenhetsutbyte, bland annat på de områden som jag hittills har berört. Jag vill, som sagt, tacka föredraganden för ett bra betänkande.
Herr ordförande, inom den europeiska unionen finns det 37 miljoner handikappade. Deras möjligheter att få del av de positiva effekter av den europeiska unionen, som vi kallar fri rörlighet och tillgång till alla varor och tjänster, är mycket begränsade. De är, som handikapporganisationerna själva formulerat saken, de osynliga medborgarna i EU. Även brott mot de mänskliga rättigheterna gentemot funktionshindrade personer förekommer hela tiden inom hela EU. Banottibetänkandet, som vi antog här i december, har tydligt påvisat detta.
Därför måste en icke-diskrimineringsklausul ovillkorligen tas med i samband med revideringen av avtalet.
Fram till början av detta år hade vi HELIOS II-programmet med möjligheter till informations- och erfarenhetsutbyte för handikappade. Ur detta program uppstod handikappforum, som utför ett värdefullt arbete med och för de berörda på det europeiska planet. Fram till idag föreligger inget nytt program. På basis av subsidiaritetsargumentet har redan fattigdomsprogrammet och programmet för äldre människor inte blivit genomförda. Den tyska regeringen accepterar inte artikel 235 som juridiskt underlag för social program. Mot denna bakgrund har kommissionen slagit till reträtt och inte utarbetat något uppföljningsprogram till HELIOS II. Den önskar först avvakta den slutliga utvärderingen av HELIOS II-programmet innan den agerar.
Vi är av den uppfattningen, att det är nödvändigt att omgående utveckla och genomföra ett uppföljningsprogram, baserat på principen om lika möjligheter, mänskliga rättigheter och FN: s standardbestämmelser. Under tiden har kommissionen istället som mellanlösning kommit med ett yttrande, som vi ju diskuterar här. Vi välkomnar detta yttrande om lika möjligheter, framför allt den nya infallsvinkel, som skisseras i detta och som bygger på ett funktionshinderkoncept baserat på mänskliga rättigheter och som tar avstånd från förmyndarskapsprincipen. Därmed bryter man på ett radikalt sätt med de gamla idéerna om att en funktionshindrad person är hänvisad till välgörenhet och medlidande. Det avlägsnar sig från hälsomodellen, som har helandet som mål, mot socialmodellen som baseras på mänskliga rättigheter.
Handikappolitiken börjar nu att närma sig integrering och lika möjligheter, d v s mainstreaming . Ändå motiverar en aldrig så bra infallsvinkel i detta yttrande inga direkta åtgärder. Bara med hjälp av ett program går det att vidareföra politiska åtgärder, information och erfarenheter från medlemsstat till medlemsstat. HELIOS-programmet var det enda program, som direkt finansierade handikapparbete från icke-statliga organisationer och som fungerade som sammanhållande länk till de funktionshindrade människorna i hela den europeiska unionen.
Programmet var till stor hjälp för handikappgrupper med ett mycket litet antal berörda, t ex för de dövblinda. Dessa grupper är hänvisade till ett äkta europeiskt utbyte, för att komma till rätta med sitt behov. Det var det enda program som omfattade samtliga handikappgrupper. I motsvarande mellanutvärdering konstateras, att det problem, som HELIOS konfronterades med, inte får underskattas, d v s att förverkliga solidaritet och gemensamma strategier inom en så mångfacetterad sektor av den europeiska befolkningen.
Jag stödjer visserligen helt och fullt det av kommissionen uppställda målet med ett omfattande inlemmande av de funktionshindrade människorna i administrations- och tillämpningsföreskrifterna till HORIZON-programmet men enbart HORIZON kan inte fungera som ett brett upplagt handikapprogram baserat på lika möjligheter. Det omfattar bara sysselsättnings- och utbildningsfrågor och det måste medfinansieras. Vad beträffar sysselsättningen är den, hur målande min kollega än nyss beskrivit den och hur illa det än är för en funktionshindrad person att inte ha sysselsättning, dock bara ett delområde inom ramen för de dagliga utmaningar, som funktionshindrade människor ställs inför och en av de handikappade uttryckte det på detta sätt: "Det är ju en god sak, om det överhuvudtaget erbjuds arbete, men många funktionshindrade människor kan inte ta sig in i bussen för att åka till arbetet, eller också har de ingen som kan hjälpa dem att göra sig i ordning för arbetet. " Så länge som de funktionshindrade människorna inte fullständigt integreras inom politikens alla områden, inklusive lämplig, personlig hjälp- och stödservice och tillgängliga allmänna kommunikationer, kommer inte löften om befintliga möjligheter till sysselsättning, vilka inte anpassas till andra åtgärder, att automatiskt åstadkomma någon integration.
Dessutom är en hög procentuell andel av de funktionshindrade människorna i pensionsåldern. Riktade åtgärder inom ramen för sysselsättningen kommer därför enbart att nå fram till ett begränsat antal av de funktionshindrade personerna.
Jag anser också, att ansvaret för handikappolitiken i huvudsak ska ligga kvar hos medlemsstaterna. Det är europeiska unionens uppgift att tillföra ett mervärde och att stödja medlemsstaterna genom ett informationsutbyte kring praktiska exempel. Vidare ska den europeiska unionen se till, att de funktionshindrade människorna inkluderas i alla sammanhang, där ansvaret för lagstiftning, för bestämning av en politik eller för upprättande av program redan ligger i den europeiska unionens händer. Detta är mainstreaming -vägen, för att uppnå lika möjligheter för funktionshindrade personer. Och jag vädjar till kommissionen, att följa denna väg, d v s att så snart som möjligt presentera ett uppföljningsprogram till HELIOS. Och min vädjan till medlemsstaterna är, att i avtalet lägga in en juridisk bas för dessa program och att ta in en antidiskrimineringsklausul i avtalet.
(Applåder)
Herr ordförande! Till att börja med vill jag nu tacka föredraganden på det varmaste. Hon är ju en av de idealister som lägger ned väldigt mycket tid inom just detta område. Det är riktigt att det bor 37 miljoner funktionshindrade personer inom EU. Utan tvekan måste de kämpa mot många fördomar och svårigheter i vårt samhälle. Vem som än pratar med eller om dem, måste alltid vara på det klara med att hon eller han själv redan imorgon mycket väl kan höra till deras skara.
Medlemsstaterna ska bära huvudansvaret för genomförandet av handikappolitiken. Detta oaktat anser jag, att genomtänkt samordning och inlemmande i samtliga EU-koncept gynnar integreringen av funktionshindrade människor. Detta betonar jag, trots att jag håller principen om subsidiaritet mycket högt.
Ett nytt handlingsprogram med motsvarande konceptutformning, som gynnar de funktionshindrade personerna och deras organisationer, i den mån de där är företrädda i styrelserna med 50 %, krävs därför, så att de åstadkomna strukturerna inte bryter samman. Främjande av lika möjligheter och integrering samt ytterligare utbyggnad av samarbetsstrukturerna behövs.
Oaktat de juridiska problemen borde kommissionen genomföra pilotprojekt och förberedelser under medverkan av icke-statliga organisationer för handikappade. Genomdrivandet av ickediskriminering och rätten till tillträde till samtliga gemenskapsprogram är viktigt och meningsfullt. Lika fullt räcker det inte med teoretiska krav, som bara finns på papper. Annars går det på samma sätt för de funktionshindrade människorna som för de små och medelstora företagen: deras krav finns visserligen förankrade i programmen men omsätts ofta inte i praktiken. Förverkligandet måste drivas kraftfullt, så att motsvarande resultat uppnås. Verklig tillgång till alla moderna informations- och kommunikationstekniker måste åstadkommas. Tyvärr tillåter inte den korta talartiden vidare utläggningar i ämnet.
Avgörande är, enligt min åsikt, att de funktionshindrade människornas problem undersöks av en framstående expertgrupp, vilken måste sättas in inom kort. Därvid är dialogen med dels medlemsstaterna, vilka ju, som redan anförts, bär huvudansvaret, dels med europeiska handikapporganisationer viktig, för att det ska gå att uppnå framsteg för de funktionshindrade människorna både på europeisk nivå och därutöver.
Denna målsättning stöds också av min grupp och jag vill här passa på tillfället, att hjärtligt tacka min kollega Bartho Pronk, som idag är förhindrad att närvara och som för vår sida utfört förarbetet till detta betänkande.
Herr ordförande! Kollegor! Ärade föredragande! Jag anser att ett viktigt betänkande behandlas här, som egentligen inte förtjänar att förläggas till fredag morgon, men det sker allt oftare med den sortens ämnen.
Jag vill egentligen börja med den sista anmärkningen av föredraganden, som krävde uppmärksamhet för en antidiskrimineringsartikel i fördraget. Vi har lämnat strålande yttranden som parlament när det gäller en balanserad antidiskrimineringsartikel i fördraget. Jag är mycket bekymrad om man vid regeringskonferensen kommer att överta våra betänkanden, så som de har inlämnats. Skälen att inte göra det skulle vara att det är för dyrt att föra in handikappade under fördraget. Jag anser att det är en skandal. För om vi över hela Europa tar upp en antidiskrimineringsartikel, då kan det inte vara så att det är fråga om konkurrensbegränsning. Jag vill även be kommissionären att utnyttja alla möjligheter att på denna punkt uppnå rejäla resultat, för det är det viktigaste som vi kan göra för de handikappade.
För handikappade är rätten till tillträde ytterst viktig: tillträde till arbete, tillträde till utbildning, tillträde till transport, det allra viktigaste. Det är i huvudsak medlemsstaternas ansvar att göra det. Unionen kan endast vara en förebild med ett antal program, och vi försöker det och vi har gjort det på ett rimligt sätt fram till nu.
Jag vill även fästa uppmärksamheten på en annan viktig aspekt. Det har även framförts av föredraganden och det är handikappolitiken i relation till informationssamhällets möjligheter. Just handikappade kan få en utomordentligt stor nytta av de nya kommunikationsteknikerna. Det kan även vara ett extra hinder, eftersom man har svårt att få tillträde dit. Men min uppskattning är att just en god tillämpning av de nya kommunikationsteknikerna ger stora möjligheter för de handikappade att bättre kunna ta del i ett otal samhälleliga processer. Men då måste vi göra det möjligt för varandra. Därför anser jag att informationstekniken och tillträdet till den måste utgöra en del av Rolling On Action Program , som Europeiska kommissionen har gående.
Herr ordförande! Jag tror, att problemet med funktionshindrade människor är mera centralt än vad som kommer till uttryck här. Schmidbauer har fullständigt rätt när hon säger att vi behöver en lämplig juridisk bas för socialprogram, vi behöver en klausul om ickediskriminering, vi behöver - vilket Schiedermeier ännu en gång framhållit - en samordning av nationell utvecklingspolitik och det vore också synnerligen vettigt med en framstående expertgrupp.
Här rör det sig emellertid också om en mera vittförgrenad frågeställning och inte bara om s k fördomar och svårigheter, utan om ett ifrågasättande av vårt samhälle som ett prestationssamhälle, som ett gigantiskt socialdarwinistiskt urvalsmaskineri, där ständigt allt flera människor sorteras bort, där denna skoningslösa utslagning dessutom alltjämt också är ideologiskt laddad. För att det en gång för alla ska komma till ett slut på försöken, att skapa ideologier enligt vilka de sunda prestationsmänniskorna avgränsas från det ovärdiga livet, borde vi verkligen, åtminstone utanför affärslivet, utveckla vårt samhälle därhän, att var och en bidrar efter sin förmåga och får sina behov tillgodosedda. Jag tycker, att det är vi skyldiga de funktionshindrade människorna!
Herr ordförande, ärade kollegor! Schmidbauers utmärkta betänkande och det totala arbetet med detta tema är också av stor betydelse mot den bakgrunden, att stora delar av Europa uppvisar avsevärda brister inom området lika möjligheter för funktionshindrade personer i jämförelse med andra delar av världen, framför allt USA, Kanada och Australien.
Jag skulle bara vilja ta fram några punkter. Detta tema täcks på ett ytterst otillfredsställande sätt av artikel 235. Av denna anledning är det verkligen nödvändigt, att lägga en juridiskt relaterad bas som grund för ett nytt program och få med funktionshindrade personer och deras föräldrar i full omfattning. Jag finner inte heller någon motstridighet mellan en handikappolitik, inriktad på integrering och lika möjligheter, och ett specifikt handikapprogram. Tvärtom tror jag, att handikapprogrammet kan bidra till att målet med lika möjligheter uppnås.
Något som varken i kommissionens yttrande eller i utskottets betänkande kommer riktigt till uttryck är det faktum, att funktionshindrade personer framför allt också har fulla anspråk på delaktighet i lycka, nöje och glädje. Därför kommer det att bli nödvändigt, att framdeles ta itu med uppgiften att till fullo integrera funktionshindrade personer inom områden som kultur, sport, turism och politik. Så utgör exempelvis den storartade rörelsen Special Olympics , som härstammar från USA och grundades av familjen Kennedy, en rörelse som måste upplevas, för att förstå vad den betyder för dessa barn och vuxna, hur de här ges möjlighet, att få leva ut i idrottslig konkurrens, vara lyckliga och existera som fullvärdiga människor i vårt samhälle.
Ett annat tema är möjligheten för döva att delta i politiken. Vi har här en församling, där översättningar sker till alla språk men vem är det som tänker på, att även döva skulle kunna ställa krav på, att kunna delta i politiska manifestationer? Den politiska rörelse, för vilken exempelvis jag är aktiv här, har sedan många år vid vissa arrangemang också en översättning för döva. Även med denna fråga bör vi arbeta.
Herr ordförande, jag vill gärna tacka föredraganden för betänkandet, och liksom föredraganden också glädja mig över kommissionens meddelande och framför allt över, att begreppet mainstreaming slagit igenom. Jag gör det desto hellre, eftersom det så vitt jag vet fortfarande är så, att man i FN: s årliga generalförsamling har ett särskilt utskott, som behandlar kvinnor, barn och handikappade gemensamt. Alla tre grupperna är speciellt utsatta och särskilda. Normen är väl fungerande män. Vi andra är undantag från normen. Mainstreaming gör slut på detta. Som praktiskt rättesnöre innebär mainstreaming , att de särskilda behoven inarbetas i det allmänna, att vi med andra ord gör det ovanliga till en del av det vanliga. Det är motpolen till segregering och hänvisning till det osedvanliga, det annorlunda, till särskilda reservat. Mainstreaming minskar behovet av speciallösningar, och på det sättet förhindras särskillnad och utpekande av de handikappade. Med andra ord: Handikappade skall färdas på breda boulevarder och inte hänvisas till sidogator och återvändsgränder.
Dessutom vill jag framhålla tre huvudpunkter. För det första majoritetens ansvar. 10 % av medborgarna i EU har ett handikapp. Det är en minoritet, och en minoritet utan makt. Dessa 10 % är helt beroende av vad de 90 % som utgör majoriteten beslutar. Detta ansvar skall vi vara medvetna om. Också därför är mainstreaming viktigt. Då uppstår inte 90/10-situationen.
För det andra vill jag gärna framhålla de särskilda problem, som är förknippade med handikapp som uppstår tidigt, alltså sådana som drabbar barn och unga, och dessa handikapps konsekvenser för anknytningen till arbetsmarknaden, och därmed också understryka, att EU: s utbildningsprogram också skall vara till för handikappade.
Och för det tredje vill jag gärna understryka att om fri rörlighet i Europa skall bli en realitet för handikappade, så behövs det en helt annan insats, än den vi ser i dag.
Herr ordförande, det bor 37 miljoner handikappade inom EU. Det är fem gånger så många som hela Österrikes befolkning och det är också ungefär 10 % av den totala befolkningen i den europeiska unionen. 37 miljoner människor, ett avsevärt antal som ska integreras och således kanske redan därigenom definieras som en randgrupp. Tillåt mig ställa frågan: hur många aidssjuka finns det inom EU? Säkerligen inte 37 miljoner och ändå är folk mera medvetna om problemen för aidssjuka än för handikappade. Vet ni orsakerna till detta?
Jag ställer mig frågan: har det inte försummats att med annonskampanjer och sympatisörer ur det offentliga livet tillföra de funktionshindrade människorna precis lika mycket intresse som andra randgrupper i samhället? Kommer det inte också an på, att det är alltför lätt att försöka förtränga de s k problemen och blunda för dem? Resulterar inte detta i slutänden i ett visst antiintresse hos den breda allmänheten och hos donatorerna när det gäller att ta fram plånboken? I exemplet aids ser man emellertid också vilka framgångar och vilken masseffekt en bra kampanj kan få hos befolkningen. Först när medvetande har skapats hos den breda befolkningen om problemen för dessa handikappade är det någon verklig mening med stödprogram. Blotta kravet på en icke-diskrimineringsklausul för handikappade, även om jag stödjer en sådan, får livskraft och blir värd papperet det är skrivet på först när befolkningen inte definierar handikappade som en randgrupp utan som en del av sig själv.
Herr ordförande! Jag välkomnar i hög grad kommissionens meddelande, och det betänkande som Barbara Schmidbauer tagit fram för parlamentet, som svar på detta meddelande.
Vid olika tillfällen under de år som gått har ledamöter ombetts att ta upp ett ämne, kanske ta fram ett enstaka betänkande eller yttrande i ämnet i fråga, och därefter fått gå vidare till andra ämnesområden. Så är det inte med Barbara Schmidbauer. Hon har lagt ner ett livslångt arbete på de frågor som rör funktionshindrade personer, genom att arbeta med funktionshindrade personer, och jag vill tacka henne uppriktigt för hennes arbete å detta parlaments vägnar.
(Applåder) Jag anser att en effektiv test av varje samhälles välbefinnande ligger i den respekt samhället ifråga visar för de grundläggande rättigheterna hos alla dess medborgare. Om vi ser oss omkring i denna vår Europeiska union så kommer vi att upptäcka att vi inte respekterar de funktionshindrades rättigheter. Större delen av arbetet måste utföras på medlemsstatsnivån, men helt klart så skiljer sig insatserna väsentligen mellan de olika medlemsstaterna.
På EU-nivån har vi, som Barbara påpekat, för närvarande inte ens en rättslig grund som medger en fortsättning på det arbete vi lagt ner hitintills. Enligt min åsikt är det verkligen skamligt att kommissionen beslutat att det första program den skall lägga ner, till följd av svårigheterna med avseende på artikel 235, är programmet för funktionshindrade personer. Om ministrar önskar blockera ett program till förmån för funktionshindrade personer, bör vi förse dem med det programmet och ge dem möjlighet att avslöja det faktum att det är de som är skyldiga till den blockeringen. Som sakerna står idag så tillåter sig kommissionen att involveras i den blockeringsmekanismen. Vår innerligaste förhoppning måste naturligtvis vara att regeringskonferensen sörjer för en ny programmatisk rättslig grund, som gör det möjligt att återuppta arbetet inom detta område.
Johanna Boogerd-Quaak har talat om den betydelse informations- och kommunikationsteknologierna har, som ett sätt att ge personer med funktionshinder ett bättre liv. Det är också mycket viktigt. Om dessa teknologier kan eliminera effekterna av att befinna sig långt borta geografiskt, så är det ännu viktigare att de används för att eliminera effekterna av isolering, av marginalisering, för funktionshindrade personer. Men för att det skall fungera behöver vi betydande investeringar i maskinvara, i anpassning av befintlig maskinvara och i ny programvara och utbildning, för att göra det möjligt för funktionshindrade personer att dra nytta av dessa teknologier.
Jag skall avsluta med det jag nämnde för en liten stund sedan, nämligen att vi måste hoppas att regeringskonferensen kommer att förete en ny programmatisk rättslig grund. Vi skall också hoppas att vi kommer att få se en ny icke-diskrimineringsklausul i fördraget. Vi har rätt att förvänta oss dessa saker, inte bara hoppas på dem, och om våra ledare inte företer dem så bör de inte bli förvånade över att vi, såsom ledamöter av denna kammare, vägrar att ingå i den "säljstyrka " som ger sig ut för att sälja en uppsättning fördragsändringar, som inte respekterar rättigheterna och prioriteringarna hos de människor vi representerar.
Herr ordförande! Det finns ungefär 37 miljoner funktionshindrade personer i Europeiska unionen, ungefär 10 procent av hela EU-befolkningen. Ändå känner sig dessa 37 miljoner personerna uteslutna ur och irrelevanta för Europeiska unionen.
Funktionshindrade personer syns inte i fördragen. Ett stadgande i fördragen är absolut nödvändigt om de rättigheter som sammanhänger med europeiskt medborgarskap, såsom fri rörlighet och friheten att tillhandahålla och ta emot tjänster, skall kunna bli verklighet för funktionshindrade personer, enligt ett dokument med titeln 'Osynliga medborgare'.
Det finns en enorm lobby för de funktionshindrade i Europeiska unionen. Funktionshindrade personer börjar bli upprörda över den bristande uppmärksamhet de förlänas. Till och med det faktum att vi genomför debatten en fredag, då vi vet att närvaron är låg, är ett tecken på det bristande intresse vi visar funktionshindrade personer. Parlamentet borde ha sett till att frågan fick maximal täckning, i mitten av veckan.
Jag skulle vilja tacka såväl kommissionen, för dess utsökta dokument, som Schmidbauer, för hennes mycket känsliga och tankeväckande betänkande. Jag instämmer helt i alla dess slutsatser, men jag vill i synnerhet plädera för en artikel om de funktionshindrades rättigheter i fördraget. Kommissionen måste sluta prata och börja handla, och faktiskt finansiera några förnuftiga program för funktionshindrade personer.
Det antas föreligga fri rörlighet för arbetskraften i Europeiska unionen, enligt artikel 48, men ändå har funktionshindrade personer mycket små chanser att kunna utöva denna självklara rättighet, om inte något görs för att förbättra deras ställning och deras möjligheter att arbeta i Europeiska unionen. Jag uppmanar därför kommissionen och vädjar till den: se till att uträtta något positivt som en följd av denna debatt och denna omröstning idag.
Herr ordförande, kommissionen lyckönskar och tackar betänkandets författare, ledamot Schmidbauer, för det utmärkta betänkandet om lika möjligheter för funktionshindrade. Det är särskilt glädjande att konstatera, att tre av gemenskapens politiska organ, parlamentet, rådet och kommissionen, är av samma uppfattning om filosofin rörande mänskliga rättigheter och likställdhet i ert betänkande och er resolution.
Kommissionens meddelande gjordes mot bakgrund av vitboken om europeisk socialpolitik. Kommissionen har tillkännagett sin avsikt att förbereda ett tillämpningsförslag, som skulle beakta FN: s rekommendationer om funktionshindrade. Det är viktigt, för att EU-politiken skall vara en del av den internationella utvecklingen. Syftet är, såsom konstaterats ett par gånger här i dag, att övergå från en förmyndarattityd till en diskussion om de funktionshindrades rättigheter. För detta syfte är kommissionens meddelande en grundsten för skapandet av den nya strategin.
Vad beträffar Schmidbauers betänkande, har kommissionen samma uppfattning om de positiva resultaten av Helios-programmet. Programmet har möjliggjort samarbete med de funktionshindrade på gemenskapsnivå. Det har bidragit till analysen av problemen och premiering av uppnådda framsteg. Det har också främjat spridning av information om de bästa erfarenheterna. De erfarenheter som gjorts under programmets gång har visat på behovet av att också på gemenskapsnivå fortsätta den politiska strategin för funktionshindrade. Kommissionen undersöker möjligheten att framlägga ett formellt förslag till lagstiftning för parlamentet och rådet. Ur denna synvinkel är det viktigt att först utvärdera resultaten av Helios II-programmet, liksom även resultaten av de pilotprojekt och förberedande åtgärder som skall genomföras i år. Som ni känner till, möjliggörs dessa förberedande åtgärder av 1997 års budget. Kommissionen utfärdade för drygt två veckor sedan ett meddelande, i vilket ges närmare anvisningar för användningen av anslagen.
De funktionshindrades deltagande på alla politiska områden i EU är inte alltid lätt och för att uppnå ett tillfredsställande läge måste ännu mycket göras. Verkligt deltagande från de funktionshindrades sida är kärnan i kommissionens nya strategi. Kommissionen har nära samarbetat med Europas forum för funktionshindrade och alla relevanta åtgärder vidtas, för att stödet till de funktionshindrades forum skall fortgå. Jag tackar betänkandets föredragande, utskottet och de ledamöter, som deltagit i denna synnerligen viktiga debatt om politiken för funktionshindrade.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Europeiska unionens medborgerliga dialog påbjuder att alla unionsmedborgare skall ha samma medborgerliga och sociala rättigheter och samma friheter.
Europeiska unionen med sina 37 miljoner funktionshindrade personer måste utvecklas för att uppnå jämlikhet för alla. Merparten av de funktionshindrade personerna strävar efter ett oberoende liv och ett arbete.
Schmidbauers betänkande om kommissionens meddelande om lika möjligheter för funktionshindrade personer påvisar vissa brister i tillämpningen av en europeisk politik till förmån för de funktionshindrade. Kommissionens meddelande bryter visserligen med den förmyndarmentalitet som alltför länge har härskat, men löser ändå inte de problem som ställs i artikel 235 i Romfördraget. I meddelandet anges faktiskt inte om det kommer att finnas någon fortsättning till utvecklingen av Helios II, vilket är det program som nu gäller till förmån för funktionshindrade personer. Det är därför nödvändigt att en rättslig grund antas under regeringskonferensen, för att rådet inom den sociala sektorn skall kunna fatta beslut med kvalificerad majoritet, och inte längre med enhällighet.
"Integrationsprincipen ", som skall införa dimensionen lika möjligheter i alla strukturprogram, bör för övrigt inte hindra fullföljandet av särskilda program.
Programmen bör dels betona vikten av att funktionshindrade personer deltar i de beslut som angår dem, dels utveckla ny informationsteknik för att underlätta livet för de funktionshindrade.
Integration i utvecklingsländerna
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0086/97) av Needle för utskottet för utveckling och samarbete om meddelande från kommissionen (KOM(95)0219 - C4-0260/95) om Europeiska gemenskapens stöd till regional ekonomisk integration i utvecklingsländerna.
Herr ordförande! Tvärtemot en eller två kommentarer ni fick under den föregående debatten, så anser jag närvaron denna förmiddag vara förvånansvärt god - uppenbarligen, åtminstone, bland de mest omdömesgilla ledamöterna.
När regionala handelsavtal av det ena eller andra slaget skjuter upp som svampar ur marken runt om i världen, så vore det väldigt enkelt för parlamentet att här och nu använda sig av detta som en möjlighet att diskutera tendenser i världshandeln. Just denna vecka har ledarna inom Världshandelsorganisationen varit här för att göra precis det, och för att förklara varför de tror att utvecklingsländer har nytta av den organisationens inflytande. Det är inte alla av oss, långt därifrån, som är beredda att dela deras optimism. Men vad vi kan göra idag är att allmänt välkomna kommissionens ansträngningar att, först, söka identifiera på vilka sätt utvecklingsländer väljer att integrera sina ekonomiska strukturer och, sedan, hur de fördelaktiga aspekterna av den processen kan sättas i verket av Europeiska unionen. Genom att göra det gör kommissionärerna ett önskvärt första försök att analysera dessa viktiga skeenden och parlamentet erbjuder, i vårt väl övervägda svar, ett försiktigt gult ljus för kommissionen att inte bara gå vidare med sina överläggningar med utvecklingsvärlden, utan också klarlägga hur man själv ser på sin roll som en av de mest betydande globala ekonomiska makterna.
Kommissionens meddelande definierar i huvudsak regional ekonomisk integrering som ett samarbete på högre nivå, vilket i praktiken innebär en utveckling i riktning mot att eliminera genom politiska åtgärder framkallade hinder mot rörlighet för varor, tjänster och produktionsfaktorer, under det att samarbetsansträngningar vanligtvis syftar till att minska andra hinder såsom transport- och kommunikationsinfrastrukturer. Dokumentets allmänna analys av regionala ekonomiska tendenser i delar av Afrika, Västindien, Asien och Latinamerika är av nödvändighet begränsad, eftersom dessa områden naturligtvis är föremål för snabba förändringar, men dokumentets innehåll är på det hela taget beskrivande och därmed ett värdefullt redskap för oss.
Den sista meningen är viktig, eftersom ordet " redskap" framhäver hur parlamentet ser på den regionala ekonomiska integrationens roll som ett medel att uppnå ett resultat, inte som ett resultat i sig. Vid diskussioner har det framstått klart att kommissionen förstår detta väl, men vårt omfattande samråd med människor och organisationer i världen utanför Bryssel har visat att en tydlig tonvikt behövs. Om regional integrering innebär en språngbräda mot bättre integrering i världsekonomin, om den är kompatibel med den allmänna globaliseringsprocessen, då är det de mest sårbara grupperna av länder vi behöver ägna oss mest åt, eftersom det inte finns något generellt scenario eller någon enkel plan som bekvämt passar in på alla regionala integreringsinsatser.
Många undersökningar, och många av dem som svarat vid våra samråd, har påpekat att de minst utvecklade länderna, som saknar tillgång till informationsteknologi, kommunikation och privata investeringar, som arbetar med endemisk fattigdom, och som därför är som mest beroende av bistånd, är de som det är minst sannolikt kommer att ha nytta av regional integrering. Som erfarenheterna från Centralamerika har visat, så kan ömtåliga ekonomier i själva verket hotas av bristen på politiskt och ekonomiskt samarbete under sådana förhållanden.
Det är därför som parlamentet betonar risken för söndring om man bara grupperar samman dem som har och, genom uteslutning, dem som inte har, och förklarar omsorgsfullt att regional integrering, samtidigt som den kan utgöra en bidragande faktor till att gynna lindring av fattigdom, inte på egen hand kommer att åstadkomma en uthållig ekonomisk, social och miljömässig utveckling. Det är därför som parlamentet mycket klart anför att modeller för ekonomisk integrering i en del av världen - här menar vi de i Asien, Nordamerika, eller till och med här hemma - långt ifrån är de som vore lämpligast för Afrika söder om Sahara, Västindien och andra ställen. Unionens politik gentemot dessa regioner måste vara väl grundad på en förståelse för den principen. Det innebär inte att man inte skall dra en del enskilda lärdomar av våra erfarenheter och misslyckanden, och andras, inte minst vad gäller att undvika onödig dubblering. Det innebär att EU alltid bör insistera på att just de människor som kommer att påverkas som mest involveras, genom förbättring av den demokratiska integrationen och det demokratiska samarbetet, där vi helt klart själva ännu har mycket att lära, och där förbättringen av rättigheterna för dem som oftast inte någon hänsyn tas till runt om i världen - kvinnor, barn, inhemska befolkningar - bör utgöra ett kompletterande syfte.
Parlamentet är särskilt angeläget att fästa uppmärksamheten vid de sociala och miljömässiga betraktanden som, i realiteten, måste utgöra kärnpunkten i de bäst motiverade samarbetsansträngningarna, men som behöver ett påtagligt stöd för att förlänas verklig uthållighet, snarare än bara ord i fördrag.
Därför anser parlamentet, på det hela taget, att kommissionens dokument förstår sådana frågeställningar, men måste ge dem en tillräcklig prioritering. Vi har därför utnyttjat denna möjlighet att återigen framhäva de grundläggande sambanden mellan syften, målsättningar och redskapen för att uppnå dem. Om den basen är den rätta så kan stöd från EU: s sida för ekonomisk integration, bland de folk i utvecklingsländerna som bäst behöver vår hjälp, stimuleras, och kanske kan vi då, med tiden, oroas mindre av en del av de varma orden och kalla handlingarna från Världshandelsorganisationens sida.
(Applåder)
Herr ordförande, utskottet för externa ekonomiska förbindelser välkomnar kollegan Needles utmärkta betänkande. Min kollega Dimitrakopoulos, som jag företräder idag, har presenterat ett tillhörande utmärkt yttrande, vilket finns i era underlag; i detta har han mycket detaljerat påvisat, att regional integration inte strider mot integration i världshandeln utan tvärtom. Jag tror, att detta är nödvändigt, eftersom det framgångsrika regionala samarbete, som vi också utvecklat som modell i Europa, ständigt ifrågasätts av globaliseringsfetischister, som ser detta som stridande mot en världsordning.
I detta sammanhang skulle jag vilja påminna om, att den europeiska enhetsrörelsen mellan krigen - den paneuropeiska rörelsen - hade två motståndare, nämligen å ena sidan nationalisterna och å andra sidan de extrema anhängarna, som redan på den tiden påstod, att det var överflödigt med en regional sammanslutning, man borde istället genast skapa en världsordning. Denna debatt har vi idag på nytt. Intressant är att vissa just i Europa, där vi förespråkar det regionala samarbetet, begär att sådana regionala sammanslutningar inte ska gynnas i andra delar av världen. Vi i vår egenskap av europeisk union får inte ansluta oss till denna feltolkning.
Regionalt samarbete kan rätta till mycket som satts igång just i europeiskt namn eller av européer. I Afrika har konstgjorda stater skapats och genom regionalt samarbete kan de etniska problem, som uppstår, utjämnas just genom att konstgjorda linjer dras. Flyktingströmmar kan tas upp regionalt, så som på ett förebildligt sätt skedde i Thailand vid tiden för kriget i Kambodja eller som det till exempel skett i Pakistan i samband med Afghanistankriget, där miljoner människor tagits upp i närheten av sina hemorter - med vårt stöd men där - och därifrån lättare kunde återinlemmas i sina hemmiljöer.
Sedan länge har regionalt samarbete varit fredsstiftande och därför måste vi stödja det. Vi måste främja det, inte som någon form av utopiskt förordnade sammanslutningar eller konstlade bildningar, utan vi måste främja det - vilket mycket bra kommer till uttryck i betänkandet - på basis av det naturliga handelsflödet, på basis av de traditionella förbindelserna men också på basis av gemensamma intressen. Ty till en gemensam politik hör ju inte bara en gemensam historia på det sätt som denna alltid lovprisas, utan också en gemensam framtid. Den gemensamma framtiden i utvecklingsregionerna kan vi utforma genom att vi gynnar de regionala krafter där som samarbetar, inte som någon form av undervisning utan som en hjälp till självhjälp.
(Applåder)
Herr ordförande, de regionala integrationprocesserna är en av de grundläggande företeelserna i omorganiseringen av världen i vår tid.
Den föredragning som vi nu diskuterar berör främst ämnet ekonomisk integration, även om det är uppenbart att för varje integrationsprocess som har för avsikt att styras och slutföras med balanserad och hållbar mänsklig utveckling som mål, krävs det att integreringen grundas framförallt på tydliga politiska val och önskemål.
Begränsningen i effektivitet och räckvidd för många integrationsprocesser ligger just i bristen på politisk stabilitet och direkt inblandning av berörda politiker och ekonomer.
Samtidigt måste förverkligandet av ett ekonomiskt regionalt integrationsområde kunna räkna med ekonomiska stödstrukturer och med en disponibilitet för skapandet av en gemensam marknad.
När det gäller integration mellan utvecklingsländer är de internationella givarnas roll, och, särskilt vad oss beträffar, den europeiska unionens roll, av grundläggande betydelse för att bidra till att bygga upp internationella förutsättningar, tillgång till resurser och överförande av kunskap utan vilket många projekt är dömda att misslyckas.
Bakgrundsbilden är naturligtvis den om globalisering av ekonomin och den ökande liberaliseringen av det internationella utbytet.
Marknadskrafterna löser som vi vet emellertid inte ensamma de allra fattigaste ländernas problem, tvärtom har de en tendens att öka klyftorna mellan de rikaste och de fattigaste områdena i världen. Integreringen i världsmarknaden är möjlig och mer fördelaktig om den sker genom att man upprättar områden för utveckling av de ekonomiska, kommersiella och politiska förbindelserna söder-söder.
Av grundläggande betydelse är också stödet till uppbyggande och utveckling av institutioner och människor i utvecklingsländer.
Vi vet emellertid väl att de interna och internationella ansträngningarna i dessa länder huvudsakligen måste ägnas åt kampen mot fattigdomen och tillfredsställande av de primära behoven hos dessa folk. Det är därför som arbetet med regional utveckling och integration måste hålla jämna steg.
Naturligtvis finns det inga universallösningar och föredraganden, Needle, har gjort bra i att understryka detta. Jag skulle förresten vilja tacka honom för ett utmärkt genomfört arbete.
Då det som jag sa inte finns några universallösningar är det endast genom regional integration som utvecklingsländerna kan tänka på att utöva en särskild, betydelsefull och självständig roll i de internationella ekonomiska och politiska kontakterna och därför utgör detta en absolut prioritet i samarbetspolitiken.
Herr ordförande! Det är en mycket god sak att samarbetet sinsemellan i grupper av länder i diverse regioner i världen hela tiden förstärks. På den amerikanska kontinenten ser vi det i Andernapakten och i Mercosur, i Afrika finns vackra exempel. I Västafrika och i det södra området blir Asean-gruppen allt starkare och även Stillahavsforumet blir allt mer framträdande. Vi kan faktiskt hävda att Europeiska gemenskapen, nu Europeiska unionen, har visat sig vara en mycket bra exportartikel. Framgången för samarbetet i Västeuropa strålar ut till resten av världen. Bildandet av regionala samarbetsorganisationer är för övrigt även ett tecken på att oberoendet av länderna t. ex. i Europa och Förenta staterna avtar och att utvecklingsområdenas regionala självständighet tilltar. Det är bra. Det är ju ett viktigt mål för västs ansträngningar med utvecklingssamarbetet.
Frågan är nu hur vi ställer oss till det regionala samarbetet i utvecklingsländerna, och hur vi vill stimulera detta samarbete. Och för detta ger kommissionens dokument ett antal bra anvisningar, och Needle tillägger ytterligare ett antal förslag i sitt utmärkta betänkande. Jag skulle vilja ytterligare betona ett par punkter som vi i vårt partigrupp anser vara mycket viktiga.
Den första punkten. Nu när man samarbetar mer och mer mellan utvecklingsländerna, är det desto mer väsentligt att även givarna samarbetar bättre. Det innebär att avstämningen mellan de 15 EU-medlemsstaterna vid utvecklingssamarbetet måste förbättras, både i Bryssel och på ambassaderna i utvecklingsländerna själva. För detta måste fasta strukturer skapas och kommissionen som redan har installerat ett antal försöksprojekt på plats, borde snarast påbörja dessa strukturer.
Punkt två. Det handlar inte bara om den klassiska utvecklingshjälpen, Posselt har redan gjort det mycket tydligt, det handlar om unionens och dess 15 medlemsstaters handelsrelationer med utvecklingsländerna och deras samarbetsorganisationer. Även de handelsrelationerna måste allt mer anpassas till regional nivå. Jag hänvisar till de senaste avtalen med ASEAN. Det var ett bra exempel på ett samlat grepp. Men jag hänvisar även till de problem som fortfarande finns i SADC-området. Sydafrika har i sin förhandling om ett nytt handelsavtal begärt att man tar större hänsyn till SADC-området, alltså till angränsande länder. Det måste vi respektera. Det är alltid tal om en viktig handelsintegration av Sydafrika med de länderna, och det kommer vi inte runt.
Tredje punkten. Inte alla ämnen lämpar sig för ett regionalt grepp. Frågor som infrastruktur, energiförsörjning, vattenhushållning och handelsrelationer, det är exempel som är typiskt gränsöverskridande. Men hjälp med utbildningen, hjälp med sjukhus och liknande, det är snarare lokala angelägenheter. Kommissionen måste alltså göra ett bra urval mellan saker som måste angripas gemensamt och saker som bäst hanteras lokalt.
Och så en avslutande punkt. Det är naturligtvis viktigt att utvecklingsprogrammen även i utvecklingsländer inte bara fastställs nationellt utan även regionalt. Det sker i SADC-området för närvarande och det sker i Stillahavsforumet, och det är ett grepp som vi måste stödja. Herr ordförande! Jag har nämnt några prioriteringselement för min partigrupps räkning, men jag anser att Needles uppläggning är en utmärkt sådan och vi ger alltså vårt fulla stöd till hans resolution.
Jag vill gärna tacka föredraganden för betänkandet, och framhålla tre omständigheter med utgångspunkt i att Danmark, vad gäller utvecklingshjälp, hör till toppen bland bidragsgivarna, men samtidigt av principiella skäl valt, att 50 % skall överföras till multilateralt bistånd. För det första: Den absoluta nödvändigheten av en större samordning inte endast mellan EU och medlemsstaterna, utan också mellan EU och de multilaterala organisationerna. För det andra - och det är jag glad över, att föredraganden också har understrukit - vikten av att man i handling och inte bara i ord tar större hänsyn till hållbar miljöutveckling. Och för det tredje, att vi i det regionala samarbetet strävar efter en hög grad av självförsörjning. Det är nämligen den bästa vägen till en hållbar ekonomisk, sysselsättningsmässig och miljömässig utveckling. Vi måste göra det, även om det kan gå ut över våra egna handelsintressen.
Herr ordförande, när det gäller den regionala ekonomiska integrationen, är kommissionens mål dels att garantera varaktiga utvecklingsperspektiv, dels att bättre integrera utvecklingsländerna i världsekonomin.
Det första målet kan vi skriva under på utan förbehåll, men samhällena måste demokratiseras för att garantera en social stabilitet, även om internationella instanser har en uttalad förkärlek för starka regimer. Situationen i Zaire visar att denna sociala stabilitet aldrig är varaktig.
Utformningen av regionala ekonomier, som redan påbörjats i vissa områden, bidrar först och främst till att stärka utbytet mellan länderna i Afrika söder om Sahara, dessutom till att bekämpa fattigdom och bevara freden, och slutligen till att utveckla nya solidariska relationer.
Alla regioner är förvisso inte i stånd att engagera sig i en integrationsprocess, men av olika skäl har de alla intresse av att förstärka sina samarbetsrelationer.
Först och främst av historiska skäl. Vi vet att nuvarande gränser till största delen är dragna enligt postkoloniala avtal, och att de inte nödvändigtvis motsvarar traditionella gränsdragningar. Sedan finns det ekologiska skäl, som att nederbördsområden och andra geografiska enheter inte skall ligga mitt på gränserna. De ekonomiska skälen slutligen gäller systemens komplementaritet och naturligtvis genomförandet av stordriftsfördelar.
Europeiska unionen i allmänhet, och kommissionen i synnerhet, skulle göra klokt i att ge särskild uppmärksamhet till regionerna i gemenskapens yttersta periferi, och framför allt till utomeuropeiska departement som ligger i dessa områden, för en bättre uppbyggnad av en ekonomisk utvecklingspolitik och naturligtvis för ett bättre utnyttjande av fonderna, så som till exempel ERUF och EUF.
Jag ställer mig mycket mer tvivlande till mål nummer två, som gäller utvecklingsländernas integration i världsekonomin. Dels på grund av att jag inte är en förespråkare för ultraliberalism som vill visa upp internationella handelsförbindelser, dels på grund av att jag tror att bieffekterna skulle bli stora. Framför allt tror jag att det finns risk för att integrationen ger upphov till spekulation vilket kan skada en hållbar utveckling, och dessutom för att integrationen blir ett mål i sig och som ett sådant förvandlas till en mekanism för ekonomisk strävan. Jag anser inte att detta är ambitioner som vi skulle kunna kalla utvecklingspolitik.
Herr ordförande! Föredraganden, Needle, har gett oss ett intressant betänkande om regional ekonomisk integration med anledning av ett meddelande från kommissionen Denna regionala integration har som mål avskaffa policymässiga hinder för transport av varor, tjänster, kapital och personer. Det liknar den målsättning som vi har inom Europeiska gemenskapen. Men regional integration av utvecklingsländer får inte bli en kopia av den europeiska integrationen. Utvecklingsländer befinner sig en helt annan fas av deras ekonomiska utveckling än medlemsstaterna i Europeiska gemenskapen, och det kräver ett anpassat tillnärmande. Så har det i sig intressanta experimentet med den västafrikanska valutan, CFA, som hade som mål att stabilisera valutorna, i efterhand visat sig ha motsatt verkan, då visade det sig att CFA: s värde hade urholkats. Regional integration av de allra fattigaste länderna framstår allmänt som riskfylld för mig. Möjligen är det bättre för dessa länder att begränsa sig till ett samarbete där de tar sig an saker av gemensamt intresse. Om ett utvecklingsland har nått ett stadium som erbjuder utsikt till en egen stadig position på världsmarknaden, och om det i den egna regionen finns länder av samma typ, då finns det anledning till längre gående integration. Men om detta forceras på ett alltför tidigt stadium, kan det leda till ömsesidig skada. Jag ville peka på detta, eftersom jag anser att detta hittills inte har belysts tillräckligt.
Herr ordförande, ur det faktum, att det jämte oss rika länder tyvärr också finns en mängd länder, som är hänvisade till bistånd från andra, härrör för oss västliga industrisamhällen en social skyldighet att hjälpa. Mycket ofta har tidigare försök gjorts att åstadkomma denna hjälp i form av rent ekonomiskt bistånd. Jag skulle dock på denna punkt vilja föreslå, att utvecklingsbiståndet i framtiden i väsentligt högre grad än hittills genomförs i form av konkreta projektutvecklingar och ekonomiska kopplingar till givarländerna, så att ett meningsfullt stöd säkerställs.
Detta skulle exempelvis kunna bli möjligt genom en betydligt kraftigare överföring av know-how, varigenom en hjälp till självhjälp möjliggörs för de behövande länderna och regionerna. Detta begrepp har också tidigare kollegan Posselt betonat. Vi kommer inte från vår skuld och vårt ansvar gentemot de fattiga länderna här i världen genom ett rent penningregn. Frågan får inte vara hur mycket vi givit utan istället vem som konkret haft nytta av det vi givit och vad som kommit ut ur det?
Alltför ofta tycks denna form av utvecklingsbistånd snarare utgöra ett slags moraliskt friköpande från ansvar och inte det som verkligen hjälper människorna i dessa länder, nämligen målinriktat, projektrelaterat och framför allt effektivt bistånd. Meningsfullt utvecklingsbistånd i rätt tid tjänar såväl givar- som mottagarländer, även för att undvika större politiska konflikter. Ty armod, nöd och brist på medel utgör väl de viktigaste orsakerna till krigiska motsättningar.
Mot denna bakgrund är ett effektivt utvecklingsbistånd en väsentlig faktor i det preventiva fredssträvandet och kan således även ses som självhjälp till givarländerna.
Herr ordförande, enligt min mening riktar betänkandet grundligare än kommissionens meddelande uppmärksamheten på de praktiska problem, som den ekonomiska integrationen kan stöta på i synnerhet i de fattigaste utvecklingsländerna. I detta avseende utgör Afrika söder om Sahara en egen särskilt problematisk helhet. Antalet organisationer är stort och deras inbördes relationer är bristfälligt organiserade. Organisationernas effekt som främjare av ekonomisk integration och utveckling tillmäts ofta i synnerhet tidsmässigt överoptimistiska förväntningar. Såsom alldeles riktigt konstateras i betänkandet, är det fråga om länder som kämpar mot en utbredd fattigdom, varför program som syftar till att minska fattigdomen fortfarande måste ha en central ställning i stödet till dem. Europeiska unionen har i princip goda möjligheter att främja en sund ekonomisk integration, bara man kommer ihåg att enbart ett efterföljande av de yttre formerna i de europeiska industriländernas integrationsutveckling inte kan stå som mall för utvecklingsländernas integrationsutveckling.
I betänkandet betonas på mycket goda grunder, att det inte är tillräckligt att inrikta uppmärksamheten på den rent ekonomiska dimensionen. Man måste också ta hänsyn till miljösynpunkter på ett tillräckligt hållbart sätt. Jag delar i högsta grad betänkandets föredragande på denna punkt. Jag vill på samma gång betona nödvändigheten av att beakta de politiska faktorerna. Man kan också lägga märke till politiska konfrontationer, bland annat tävlan om det politiska ledarskapet, också efter att man sluppit ifrån den väpnade maktkampen. Detta måste beaktas, för att integrationsutvecklingen skall kunna stödjas effektivt på ett rationellt sätt.
Europeiska unionens viktigaste roll i stödet till utvecklingsländernas ekonomiska integration kan inte vara att säkra större marknader för dess egna medlemmar, på sådant sätt att utvecklingen av utvecklingsländernas egen ekonomi och produktion skadas. I främjandet av den ekonomiska integrationen får oskäligt stor makt inte ges åt de hårda marknadskrafterna, med vars hjälp man nog kan försköna den makroekonomiska statistiken, men som samtidigt leder till ännu större nöd än tidigare för de människor som befinner sig i den allra svåraste situationen. Med dessa randvillkor skall man enligt min uppfattning fortsätta att stödja utvecklingsländernas ekonomiska integration.
Herr ordförande! Jag skulle framför allt vilja tacka Needle hjärtligt för hans utmärkta betänkande som med sin ekonomiska inriktning givit oss så mycket. Jag skulle emellertid vilja belysa saken mera från den politiska sidan. Linser har tidigare med rätta sagt, att detta projekt, som det framlagts av Needle, till största delen ligger i europeiskt intresse. Vi har intresse av att bevara freden och freden är sannerligen inte säkerställd. Ty särskilt om man betraktar utvecklingsländerna måste det konstateras, att i dessa tickar tidsinställda bomber överallt. Hos oss i Europa är det helt enkelt inte tillräckligt känt, att det för närvarande pågår 16 krig i Afrika. Det rör sig om mindre och större konflikter. Man pratar emellertid bara om de krig, om vilka också pressen rapporterar - det den inte rapporterar om, pratas det inte heller om. Och ännu värre: det som framskymtar i Stilla Havet, kriget mellan Papua Nya Guinea å ena sidan och Bougainville å andra sidan är ett av de grymmaste krigen men vem pratar väl om det? Vem tar reda på något om det, trots att det dock ekonomiskt är av avgörande betydelse? Här står vi inför en utmaning.
Dessutom framhålls ständigt, att det inte finns tillräckligt med pengar för utvecklingsbistånd. Jag tror, att det skulle finnas tillräckligt med pengar men de fördelas dåligt och de används dåligt. Det sägs hela tiden, att man måste först hjälpa de allra fattigaste och sedan de andra. Jag tror att det omvända vore mera rätt. Först måste tröskelländerna föras över tröskeln, ty ju bredare de axlar är, som bär upp utvecklingsbiståndet, desto bättre kommer utvecklingsbiståndet att bli för alla.
Slutligen måste vi hela tiden utforma utvecklingsbiståndet på ett meningsfullt sätt. Detta innebär att börja med att bedriva utvecklingsbistånd på folkets nivå, eftersom de stora projekten visserligen är bra för att fylla ut luckorna, men det är de små projekten som verkligen för med sig utveckling. Dessutom gäller utvecklingsbistånd framför allt också utveckling av människor och där är det alltjämt mycket illa ställt. Utan mänsklig infrastruktur går det nämligen inte att komma vidare.
Herr ordförande! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till ett utsökt väl utfört arbete, och tacka honom för att han beaktat några av nyckelelementen i yttrandet från utskottet för externa ekonomiska förbindelser.
Jag vill särskilt nämna det uppenbara men viktiga faktum, att stöd till regional ekonomisk integration bland utvecklingsländer måste baseras på de realiteter som gäller för utvecklingsländerna i de enskilda länder det handlar om. Det gör det nödvändigt för Europeiska unionen att inta en ytterst diversifierad attityd till regional ekonomisk integration, och för kommissionen att anta stödjande åtgärder, som är lämpliga för de specifika omständigheter som gäller för dessa regionala grupperingar. Mot denna bakgrund bör regional ekonomisk integrering i sig endast betraktas som en komponent i processen att en regional intressegemenskap utifrån vilken ett närmare regionalt samarbete, och senare regional integrering, kan utvecklas. Det innebär att lika stor vikt bör läggas vid tillhandahållandet av stöd för andra former av regionalt samarbete, som tjänar till att främja och utveckla en intressegemenskap, såsom samarbete med avseende på transporter, kommunikation, energi med mera.
Jag vill här understryka att detta kommer att kräva att kommissionens tjänster ägnar betydligt mer uppmärksamhet åt förvaltningen av stödprogram för fungerande samarbete, i de regioner i utvecklingsvärlden där mer betydande hinder föreligger för en effektiv initiering av regional ekonomisk integration.
För att så gå från betänkandet till själva meddelandet från kommissionen, så finner jag det något förvånande att kommissionen, i meddelandet om stöd till regional ekonomisk integration, förfäktar att det vore välmotiverat att övergå från unilaterala preferenser till en ökad ömsesidighet mellan industriländer och utvecklingsländer. Mina kollegor känner till de farhågor den sydafrikanska regionen för en tid sedan framförde rörande ett föreslaget frihandelsområde för Europeiska unionen och Sydafrika. Kommissionen har nyligen bekräftat att åtgärder i riktning mot ett sydafrikanskt frihandelsområde kommer att påverka de tullavgifter utvecklingsländerna tar in - många gånger befinner sig dessa länders ekonomier i ett vanskligt tillstånd.
Slutligen så kan en utveckling mot ömsesidiga handelspreferenser, i vissa länder, på ett betydande sätt underminera industrialiseringsprocesser, som bara helt nyligen kommit igång. Det är därför som det är av avgörande betydelse, att fullt ut utvärdera de specifika följderna för utvecklingsländerna i de regioner som går in i ett frihandelsområde, innan allvarliga överväganden görs att införa ökad ömsesidighet. Effektiviteten hos våra politiska målsättningar kommer i hög grad att vara avhängig vår förståelse för dessa centrala frågor.
Herr ordförande! Som föredragande för rådet för gemensamma förbindelser AVS-EU, för regionalt samarbete mellan Loméstaterna, välkomnar jag i sanning detta utsökta och tidsmässigt riktiga betänkande från Needle.
Jag tänker koncentrera mig på Afrika. Också jag välkomnar verkligen kommissionens meddelande, när vi går in i denna globala ekonomiska situation. Det utgör ett bra underlag, förhoppningsvis på partnerskapsbasis, med AVS-länderna. Kraften hos många afrikanska stater kan bara utvecklas utifrån ett väl fungerande ekonomiskt regionalt samarbete, som eventuellt leder vidare till politisk integration i ett senare skede. Afrika måste acceptera att man måste hjälpa sig själv. Frälsningen ligger i handel, inte i bistånd. Men vi i EU måste hjälpa till med att bygga upp denna nya ekonomiska styrka genom regionala strukturer.
I det globala perspektivet bör den afrikanska kontinenten, till följd av styrkan hos dess regioner, logiskt sett stå i tur för investeringar från industriländerna, men utan politisk stabilitet och ett gott styre så kommer så inte att bli fallet. Regionalt samarbete kan, som redan visats, bidra till att förebygga konflikter, och jag tror att det bara är de afrikanska nationerna själva som kan få åstadkomma fred och stabilitet, genom att påverka sina grannar.
Om kommissionen är på väg mot regionalt stöd, efter Lomé, som det nya sättet att gå fram på, så måste den grundläggande frågan vara hur sammansättningen av dessa regioner ser ut och hur vi kan koncentrera insatserna. Afrika är fullt av regioner och underregioner, och många nationer är inflätade i ett antal olika regioner. Enligt mitt sett att se kan detta inte fortsätta, och jag hoppas att kommissionen, i samarbete med Loméstaterna, på allvar söker efter en genomförbar struktur som ur historisk, social och institutionell synpunkt utgör en gruppering, som innebär en god grund att arbeta utifrån. Gör vi så tror jag att allt det som framförs i detta betänkande kan följa efter.
Herr ordförande! Får jag, i det att jag gratulerar föredraganden till ett utsökt betänkande, säga att detta verkligen är ytterst viktigt, i synnerhet för Europaparlamentet, till följd av Europeiska unionens historia, och jag skulle vilja gå vidare med det som såväl Habsburg som Corrie nämnt med avseende på våld, konflikter och krig. Om vi ser på en region i södra Afrika så ser vi att drivkraften bakom etablerandet av den nya sydafrikanska staten låg i frontstaternas beslutsamhet att samarbeta, att visa solidaritet i ett beslut att göra sig av med apartheidregimens brutalitet och våld. Jag är säker på att detta fick hjälp på vägen av det positiva gensvar vi kunde konstatera i olika delar av världen, som i synnerhet leddes av Europaparlamentet, som mot önskemålen hos många av medlemsstaternas regeringar, nationella regeringar i denna del av Västeuropa, beslöt att stödja Förenta nationernas isolering av Sydafrika och tillskapandet av en särskild fond, med tillämpning av våra budgetbestämmelser här.
Stöd från denna region för södra Afrika är något man kan titta på för Nigeria, Västra Sahara och Papua/Nya Guinea. Vi måste alltid komma ihåg vårt särskilda ansvar och våra särskilda möjligheter. Det är inte länge sedan framlidne president Mitterand påminde oss om att nationalism betyder krig. Vi vet att drivkraften, att framgångsrikt ekonomiskt samarbete i Västeuropa, utgick från en beslutsamhet hos en litet antal nationsstater att våldets historia, historien med massgravar och koncentrationsläger, inte fick fortsätta och att vi kunde göra någonting åt det.
Det är därför som det gläder mig mycket att Needle nämnt förebyggande av konflikter, han har nämnt de politiska målsättningarna och jag skulle, liksom han, välkomna en uppföljning från kommissionens sida, som placerar in hela denna fråga om regional integration i en mycket vidare politisk bas i framtiden.
Herr ordförande! Jag vill börja med att uttrycka min uppskattning för kvaliteten på parlamentets betänkande som, i stor utsträckning, bekräftar analysen och rekommendationerna i kommissionens meddelande, samtidigt som det också tydliggör ett antal avgörande frågor. Parlamentets betänkande återspeglar den senaste utvecklingen vad beträffar sättet att se frågan på. Diskussionen är särskilt välkommen vid en tidpunkt då, av flera olika skäl, möjligheterna till framgångsrika regionala integrationsansträngningar mellan utvecklingsländer är större än tidigare.
Å andra sidan har regionalism, sedan meddelandet tillställdes parlamentet i juni 1995, undan för undan vunnit i trovärdighet såsom ett användbart utvecklingsinstrument. Världshandelsorganisationen och ett antal utvecklingsorgan inser numera att regionalism kan utgöra en användbar språngbräda mot integrering in i världsekonomin, förutsatt att regionerna därvid fortsätter att vidmakthålla en öppen attityd gentemot resten av världen. Det föreligger således ökade möjligheter för effektiv givarkoordination - som parlamentet efterlyst - vilken bör förbättra resultaten av vårt stöd.
Samtidigt har också förutsättningarna för framgångsrik regional integration förbättrats i vissa utvecklingsregioner. Politik för ekonomisk anpassning börjar ge avkastning i många områden. I många delar av världen har rättssamhället, gott styresskick och den politiska situationen generellt förbättrats, även om det ännu återstår alltför många problemområden. Det är också ett lämpligt tillfälle att återgå till våra rekommendationer, i ljuset av erfarenheter från senare tid, särskilt i samband med vårt fortlöpande operativa arbete.
Med det sagt vill jag helt kort kommentera två saker som tagits upp i parlamentets betänkande. Den ena är den rättvisa fördelningen av fördelarna med integration. Som parlamentets betänkande med rätta påpekar så står kommissionens rekommendationer i överensstämmelse med målet att tillförsäkra befolkningarna i de fattigare länderna en starkare ställning, för att bekämpa den inhemska fattigdom som fortfarande hemsöker dem.
Det ekonomiska och tekniska stöd som lämnas är avsett att bidraga till att säkerställa att ekonomisk integration blir förmånlig för alla de berörda länderna. Styrningen av stöd till hjälpbehövande delar av samhället underlättas av kopplingen till stödet för strukturell anpassning, som är inriktat på de sociala sektorerna. I praktiken måste den särskilda inriktningen vara beroende av att säkerställa att detta stöd de facto tränger ner till alla samhällets grupper.
Den andra saken jag skulle vilja kommentera är kopplingen mellan miljöbeaktanden och regional ekonomisk integration. Meddelandet inriktar sig på regional ekonomisk integration, som inte betraktas som ett mål i sig, utan snarare som en del av en strategi för att få till stånd en uthållig utveckling. Miljöbeaktanden bör utgöra en mycket viktig del av totalstrategin.
För närvarande tas full hänsyn till dessa beaktanden i samband med de funktionella uttrycken av regionalt samarbete, exempelvis i kampen mot ökenutbredningen och bevarandet av de tropiska skogarna.
Avslutningsvis vill jag påminna om att, enligt min uppfattning, samtidigt som regional ekonomisk integration utgör ett nödvändigt steg för att små utvecklingsekonomier skall kunna medverka på ett effektivt sätt i den globaliserade ekonomin, så är det ingen enkel process. Det är därför av avgörande betydelse att ställa upp skäliga målsättningar, för att undvika dyrbara misslyckanden. Kommissionen är beredd att fortsätta sin ledande roll inom området, i samarbete med medlemsstaterna och andra intresserade utvecklingsorgan, med beaktande av Europaparlamentets intressen och rekommendation.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Kris inom rissektorn
Nästa punkt på föredragningslistan är muntlig fråga (B4-0020/97-0-0034/97) från Carmen Fraga Estévez, Juan Colino Salamanca, Giulio Fantuzzi, Livio Filippi, José Happart, Michl Ebner, Salvador Jové Peres, Irini Lambraki, António Campos, Miguel Arias Cañete, Encarnación Redondo Jiménez, Raul Rosado Fernandes och Joan Vallvé för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling till kommissionen om krisen inom rissektorn.
Herr ordförande, att vi i dag håller en debatt om riset, beror på den mycket allvarliga situation, som sektorn i fråga befinner sig i och som bara förvärrats under de senaste månaderna, vilket drabbar inte bara produktionsländerna, utan också de länder som förädlar riset.
Den sorgliga sanningen är att 70 % av produktionen inte ens går att sälja utan intervention, vilket inom denna sektor är helt exceptionellt. Varför har vi hamnat i en sådan situation? Först och främst på grund av de usla förhandlingar som denna sektor blev föremål för under GATT: s Uruguayrunda, och som fått ödesdigra konsekvenser som är svåra att rätta till.
För det andra har ikraftträdandet av rådets beslut 91/482 om associering av utomeuropeiska länder och territorier gjort, att importinflödet blivit verkligen ohållbart. Som en konsekvens av allt detta infördes till EU under förra leveransåret mer än 200 000 ton bearbetad basprodukt och de kvantiteter som hänför sig till de tre första månaderna av det nya leveransåret tyder på en oroande fortgående ökning. Och om situationen inte med detta vore tillräckligt förödande, herr ordförande, har Europeiska kommissionen i januari i år, mot producenternas och fabrikanternas vilja, fastställt en tullkvot på 32 000 ton ris för Egypten med en reducering av tullavgifterna med 25 %, som skall läggas till ytterligare en reducering på 25 %, som landet redan tidigare åtnjöt.
Alla dessa problem sammantagna ledde till att kommissionen på begäran av regeringarna i Italien och Spanien i februari införde åtgärder till skydd mot import av ris från utomeuropeiska länder och territorier, vilka skall tillämpas fram till den 30 april.
Vidare är det nödvändigt, att i detta sammanhang framhålla Förenta staternas uppträdande, som utsätter kommissionen för oacceptabla och oupphörliga påtryckningar i syfte att uppnå ännu större fördelar för sitt ris. Varje eftergift av det här slaget, herr ordförande, skulle försätta systemet för handel mellan gemenskapen och tredje länder i omedelbar fara, och eliminerar också de sista resterna av gemenskapspreferenser och skulle faktiskt utsätta gemenskapens produktion för global konkurrens.
Tillåt mig därför, herr kommissionsledamot, att jag på grund av allt detta lägger fram vissa förslag för att lindra situationen inom gemenskapens rissektor. För det första är det nödvändigt, att man definitivt fastställer en maximal kvantitet, som kan komma i åtnjutande av tullbefrielse, en kvantitet, som skall vara förenlig med de krav som fördelningen av gemenskapens produktion ställer.
För det andra får man inte ge efter för Förenta staternas utpressning. Något som aldrig kan vara berättigat, och som dessutom skulle gå vida längre än förutsättningarna vid förhandlingarna i Uruguayrundan. Och i detta sammanhang måste jag säga er, herr kommissionsledamot, att man informerat mig om, att kommissionen under det senaste mötet med förvaltningsutskottet för spannmål godkänt ett förslag till förordning som avser att inrätta ett system för återbetalning av importrätt i rissektorn, under förutsättning att amerikanarna återtar den aktion som man vidtog den 13 februari inför Världshandelsorganisationen mot gemenskapens importordning för ris och spannmål.
Jag ber er enträget, herr kommissionsledamot, i denna kammares namn, att ni inte verkställer projektet i fråga som återigen går emot intressena hos gemenskapssektorn. Vi ber också, med respekt för de begränsningar av subventionerad export, som GATT ålagt oss, att man till detta leveransår lägger till de 75 000 ton, som inte utnyttjades under förra året, vilket framför allt skulle göra marknaden flexiblare. Livsmedelsbistånd skulle kunna vara en annan utväg för en viss kvantitet av riset, vilket skulle eliminera en del av överskottet.
Till slut skulle det kanske vara nödvändigt med en översyn av den gemensamma marknadsorganisationen för ris på så sätt, att man med tidigarelägger till ett år det som var planerat för tre, det vill säga att man går direkt till maximalt stöd och till minimala interventionspriser. Detta, herr kommissionsledamot, är några idéer som vi lämnar till er och hoppas att kommissionen omsätter dem i praktiken, om den verkligen önskar lösa problemen i en sektor, som helt oförskyllt genomlider en allvarlig kris på grund av misstag som andra begått, och som vi hoppas skall kunna avhjälpas.
Herr ordförande! Den muntliga fråga de ärade ledamöterna ställer är verkligen en aktuell sådan, och har redan varit föremål för ett antal diskussioner de allra senaste månaderna. Rissektorn befinner sig återigen, efter att ha utvecklats väl i många års tid, trots torka som drabbat de senaste säsongerna, i en besvärlig situation till följd av de ymniga kvantiteter som finns tillstädes, varav en del kan användas till ingripanden. Problemet beror å ena sidan på en mycket omfattande skörd, efter slutet på torkan i Spanien, och på gynnsamma klimatförhållanden i de andra producerande medlemsstaterna, och å den andra sidan på den ökade importen, till följd av preferensöverenskommelser och neddragningen av gränsskyddet, som ett resultat av överläggningarna inom Uruguayrundan.
Kommissionen har därför strävat efter att bedriva en försiktig exportpolitik under marknadsårets första månader, för att uppmuntra försäljning inom gemenskapen. I slutet av mars hade mer än hälften av det ris som skördats i Italien - gemenskapens största risproducent - sålts, men i de andra berörda medlemsstaterna, särskilt Grekland, är försäljningsandelen lägre. Trots att importen ökat med 21 % hade exporten per den 18 mars stigit med 88 %, jämfört med motsvarande nivå förra året, och 28 % mer ris hade gått till livsmedelsbistånd.
Den reform av rissektorn som infördes i och med förordning nummer 3072/95 kommer inte att träda i kraft förrän marknadsföringsåret 1997-98, när ingripandepriset sänks med 5 %. Sänkningen kommer att vara uppe i 15 % för marknadsföringsåret 1999-2000, vilket kommer att ge gemenskapens ris bättre möjligheter att konkurrera med importerat ris.
På begäran av Italien och Spanien har kommissionen tillämpat en skyddsklausul på importen av ris från utomeuropeiska länder och territorier. Denna import har ökat betydligt de senaste fem åren. Skyddsklausulen, som gäller i fyra månader och som begränsar den tullfria importen till totalt 44.728 ton under den perioden, har bidragit till att vända den nedåtriktade tendensen för priserna på rismarknaden. Marknadspriserna ligger emellertid fortfarande på nivåer under ingripandepriset, och kommissionen beslöt därför förra onsdagen att den avser att förnya skyddsklausulen.
Med interventionsperioden från den 1 april fortsätter för närvarande exporten av Japonicaris, och förvaltningskommittén utställde den 27 februari två anbudsinfordringar för ris av Indicatyp, en för oskalat ris, för leverans till Réunion, och den andra för export av förvällt ris. Dessa åtgärder kommer att bidraga till att förbättra försäljningen av gemenskapsris under den andra hälften av marknadsåret, och därmed minska de kvantiteter som potentiellt kan komma att bli föremål för ingripande.
Herr ordförande, herr kommissionär, rissektorn har aldrig givit gemenskapen särskilda bekymmer: den har hela tiden anpassat sig och vuxit utan särskilt stöd och framförallt stått på egna ben. Sedan en tid tycks det emellertid som om man överväger att kapa dessa ben och hindra den att fortsätta gå.
Först upplevelsen av tullfri import utifrån, vilken växer i övermått och rör om den interna marknaden, sedan nya importbidrag för att utvidga den europeiska unionen, sedan besluten om ett cumulative recovery system med Förenta Staterna, slutligen ytterligare bidrag för de nya associationsavtalen: Sammantaget en explosiv bild som redan banar väg för intervenering i gemenskapens produktion som kommer att belasta gemenskapens kassa och som enligt min mening kommer att skapa en enorm och förvriden ond cirkel: en produkt som tas in utan alltför många kontroller, eventuell smuggling och högre kostnader för att hålla uppe den interna produktionen som får det svårare än tidigare att hitta sin marknad. Om detta är det nya avtalet, herr kommissionär, är jag inte alls nöjd. Marknaden avlägsnar sig och priset kryddas av beslut som inte har med marknaden att göra. Förenta Staterna, leker dessutom som katten med råttan: de drar tillbaka sitt överklagande till OMC för spannmål och ris, och medan kommissionen ska börja tillämpa reglerna om cumulative recovery system för gå dem till mötes i nästan allt, lämnar de efter bara någon dag in samma överklagande igen.
Genom att se på vad som händer inom rissektorn, kanske vid tiden för den mellanstatliga konferensen, skulle vi kunna omformulera artikel 39 i traktaten som avser grunderna för avtalet sålunda: gemenskapen åtar sig att följa diktaten från Förenta Staternas departement för utrikes handel. Det är i själva verket säkert att överklagandet från Förenta Staterna räknas tusen gånger mer än anmälningar och protester från våra risodlare.
Igår beslutade kommissionen, som ni har sagt, att förlänga räddningsklausulen till efter den 30 april och jag har noterat detta; men när ska man en gång för alla sanera denna situation genom en förnuftig modifiering av rådets beslut angående associering av PTOM till europeiska unionen är det möjligt, herr kommissionär, att ett enda medlemsland på detta sätt så länge kan blockera viljan hos de andra fjorton att rätta till dessa saker som uppenbarligen inte fungerar, vilket samma tribunal i första instans har medgivit, och att de inte ens medför fördelar för de berörda PTOM-länderna? Kanske är närvaron av det ansvariga ministerrådet mer än nånsin av nöden. Jag noterar bittert att det inte velat närvara idag och besvara på våra frågor. Jag tror, ärade kolleger, att solidariteten inom gemenskapen är en allvarlig sak; annars bör man instämma med direktören för Agence Europe när denne i en ledare nyligen bekräftar, att det fria utbytet inom jordbruket ofta döljer en selektiv generositet, som existerar bara när det passar.
Herr ordförande, herr kommissionär, sedan litet mer än ett år har vi reformerat den gemensamma organisationen för rismarknaden och funnit en balans som producenterna ansett tillfredsställande mellan kraven på skydd av den europeiska produktionen och kraven på en liberalisering av området.
Balansen, vilken med möda uppnåddes i december 1995, har emellertid rubbats till av följd misstag som gjorts i definitionen av de kommersiella överenskommelserna. Det har redan redovisats Uruguay-rundan, 25 % lägre tullavgifter för Egypten, 300.000 ton från länder på andra sidan havet, ökning av importkvoten från USA och så vidare: lättnader som läggs till de 63.000 ton som är undantagna från tull efter utvidgningen till Österrike, Finland och Sverige. Med dessa förutsättningar kan man fråga sig vad som kommer att drabba det europeiska jordbruket när man kommer till Uruguay-rundan 2 och när EU utvidgas med Östeuropa.
Flera gånger har jag påpekat det schizofrena mellan det jordbrukspolitiken bygger upp och det som europeiska unionens utrikes- och handelspolitik bryter ner. Jag läser i Agence Europe från den 1 april att i jordbruksministerrådet verkar man ha upptäckt denna schizofreni och efterfrågar och pekar på åtgärder som ska leda till ett mer samordnat handlande inom unionen när det gäller politik och handel.
Beträffande riset kan jordbruksministrarna visa på samförstånd och verkligen tro på de analyser som gjorts genom att handla enligt vad man begär i det resolutionsförslag som vi ska rösta på när denna debatt avslutats. I samma resolution begär man av det exekutiva utskottet en analys av hur CM fungerar. Jag tycker att begäran är berättigad för att utröna svagheterna i de utvärderingar som på sin tid gjorts av det exekutiva utskottet i frågan om det europeiska risets kvalitet. Man sade då att det indiska riset hade en framtid, men man gjorde ingenting för att utveckla forskningen kring frön av europeisk kvalitet, och vidmakthöll på så vis en underordnad situation gentemot USA. Samtidigt utvecklade Egypten, stött av USA, avkastningen och kvaliteten till europeisk nivå och även högre än det japanska riset och saluförde det på den europeiska marknaden till samma kvalitet och till jämförbara priser. På så vis blir länder som Italien dubbelt straffade, på grund av de objektiva begränsningar som skapats av det indiska riset och på grund av den blockering av forskningen på det japanska riset som skett under tiden.
Det handlar, herr ordförande, ärade kolleger, om att ta sig ur en politiskt underordnad situation i vilken den europeiska unionen placerat sig gentemot Förenta Staterna inom den internationella handeln och försvara producenternas intressen, vilka alltför ofta kommit i andra hand gentemot de stora offentliga och privata importörerna inom den europeiska unionen.
Herr ordförande, hittills har fyra talare haft ordet: en spanjor och tre italienare. Redan detta är en tydlig signal, herr kommissionär, att fastställa var den stora rädslan för den aktuella, otroliga, ohållbara situationen som skapats inom rissektorn finns. Visst kommer andra talare att yttra sig, men av alla är det dessa båda länder som kommer att betala för den dramatiska situationen om vi inte gör något åt det.
De lättnader för riset som beviljats länder utanför gemenskapen håller i själva verket på att, på ett sätt som kanske inte går att reparera, knäcka risodlingen särskilt i Italien som, som alla vet, är den största producenten, och som dessutom har endemiska områden där det av historiska och traditionsbundna orsaker inte finns någon möjlighet att ersätta dessa odlingar med annat. Till de numera kroniska bristerna med GATT fogas sedan en tid de verkligen oklara reglerna i samband med ersättning för de tre nya medlemsländerna i den europeiska unionen: 63 tusen ton vitt ris tullfritt och 20.000 ton med en tullsats på 88 ECU per ton motsvarar enligt statistik från EUROSTAT cirka 31 % och 58 % av de investerade ytorna i Europa, med hänsyn till att det rör sig om en stor kvantitet indiskt ris.
Allt samverkar således för att försätta gemenskapens produktion i kris, vilket har understrukits, som översvämmas av berg av ris importerat från länder på andra sidan havet: 215.000 ton förra året, 200.000 ton hittills och de som kan göra beräkningar talar om 396.000 ton fram till årets slut.
Också jag tror att vi kommit till det stadium då vi bör ha en öppen och rak diskussion med Förenta Staterna. Vi kan inte längre som man gjorde förr lösa dessa stridigheter med krigsförklaringar och därför försöker vi upprätta traktat hellre än skjuta med kanoner, men uppriktigt sagt skulle man i gamla tider ha använt sig av de senare. Förenta Staterna är i själva verket vana vid att styra sina förbindelser genom maktsystem och här visar de detta; vi har nått det stadium då vi måste låta Förenta Staterna och dem de samarbetar med, till exempel de holländska kolonierna, förstå att Europa inte är berett att utstå trakasserier av detta slag mycket längre. På så vis undviker vi också kännbara skador av ekonomisk art. Vi kommer i år att få små intäkter från tullavgifter, det kommer att bli ökade utgifter på grund av exportstöd och interventionsköp. I år kommer vi att ge ut 28 miljoner ecu, herr ordförande; förra året gav vi inte ut en enda.
Herr ordförande! I den resolution som ligger framför oss finns vad mig beträffar en massa saker som framstår som sympatiska för mig. Regleringen som gjordes 1991 bl.a. beträffande risimporten av bearbetat ris, den får inte ha till följd att en endast viss grupp bönder får betala priset för det. Jag tycker det verkar som om kommissionen hade haft rätt att tillgripa skyddsklausulen.
Det finns även ett antal saker i resolutionen som framstår som något onyanserade för mig. Många resolutioner passerar detta hus till förmån för de fattiga länderna, för sysselsättningen där och liknande. Regleringen 1991 gjordes bl.a. därför. Jag har ännu inte sett ett betänkande som exakt visar mig vad effekten blev på sysselsättningen i dessa utomeuropeiska länder och territorier. Jag vill veta det någon gång, så att jag kan bilda mig en slutgiltig uppfattning.
Vidare talas det i resolutionen om behovet av att ge mer ris som livsmedelshjälp. Det har sedan länge visats att om vi dumpar våra överskott i utvecklingsländerna, och i detta fall alltså ris, då sker det på bekostnad av bönderna där. Jag tror inte att det är bra att bedriva utvecklingshjälp och samtidigt avsätta så mycket av vårt överskott som möjligt där. Jag ser med blandade känslor på denna resolution. Vissa saker är bra, med vissa saker kan jag inte instämma.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Efter den godkännandet av den gemensamma rismarknaden och återupptagandet av de normala klimatförhållandena, är den nuvarande kampanjen den första som man, med tanke på risproduktionens värde, kan anse som ganska normal. Men normaliteten slutar emellertid här, eftersom just nu nästan 70 % av riset i gemenskapens riskampanj fortfarande inte sålts, trots att kampanjen pågått i nästan åtta månader. Det finns olika skäl till detta. Det är viktigt att man förklarar dessa skäl klart och tydligt.
När den europeiska produktionen hade normaliserats, mättades den växande importen av ris och pressade marknaden, vilket orsakade ett prisras för de europeiska producenterna. Dessa blev nu antingen tvingade att sälja sin produkt till ett värde som var lägre än produktionskostnaden och ruineras, eller bli ruinerade för att de inte sålde något och välja - dvs. tvingas - att ta på sig stora lager.
I mitt land, för att bara ta ett exempel, kan prissänkningarna i produktionen uppgå till värden omkring 40 escudos, dvs. 0, 2 ecu per kg. Nu är det bara det att det importerade riset har ett annat ursprung. En del av det är till och med förutsett i den befintliga lagstiftningen. Den andra delen, som gett upphov till marknadens degradation, kommer framför allt från Storbritanniens och Hollands ultramarina områden. Men riset produceras inte där utan platserna tjänar som genomgångsland där riset får fritt tillträde till gemenskapsmarknaden som även fungerar i dessa områden.
Riset som sedan kommer till Europeiska unionen utgör en import på mycket tvivelaktig grund, snedvrider marknaden och konkurrensen, förorsakar prissänkningar och skadar den gemensamma marknaden på ett bedrägligt sätt genom de tullavgifter som inte tas ut. Kommissionens beslut att förlänga de restriktiva åtgärderna som pågått i fyra månader för import av detta ris till att gälla efter den 30 april är positivt. Men hur länge skall förlängningen gälla? Kommer importvärdet av de tidigare fyra månaderna att behållas? Vilken kommer utvecklingen att bli? Vilken inriktning kommer detta beslut att få? Och vad kommer det holländska ordförandeskapet att innebära för denna fråga, som Holland särskilt berörs av? Kommer man att godkänna kommissionens beslut? Kommer detta slutligen att upphäva den blockerade möjligheten att fastställa en kontrollerad import från de ultramarina territorierna? Eller kommer man att fortsätta att agera som berörd part, fortsätta att tillåta snedvridningen av konkurrensen, att skydda skumma intressen och att faktiskt bidra till gemenskapsproducenternas ruin?
Mina damer och herrar, antingen kontrollerar man verkligen risimporten och vidtar åtgärder i denna fråga med tanke på denna och framtida riskampanjer, eller så har troligen inte denna sektor någon framtid inom den Europeiska unionen.
En annan fråga, som är intimt förknippad med detta problem, har att göra med minskningen på ca 12 % i de månatliga uppskrivningsvärdena för riset, ett förslag som finns i det nya prispaketet för jordbruksgrödor. Sådana månatliga värderingar är grundläggande för en jordbrukskampanj och avser att tillåta lagring och att justera utsläppandet av produkten på marknaden i förhållande till efterfrågan. Kommissionen motiverar detta nedskärningsförslag med bankernas räntesänkningar. Är då värdet av bankernas räntor så olika för de skilda jordbruksprodukterna att det rättfärdigar så många nedskärningar och måste verkligen den största nedskärningen av alla verkligen gälla just ris? Eller är det så att detta försämrade förslag har att göra med amerikanska påtryckningar som syftar till att rasera gemenskapens organisation av rismarknaden, vilket redan fungerat som motåtgärd för tillbakadragandet av den anmälan som USA gjort till WTO?
Och på tal om de motåtgärder som godkänts av kommissionen för att denna anmälan skulle dras tillbaka, finns det de som säger - vilket också förekommer i nyheterna - att bland dem ingår det nyliga beslutet att tillåta import av 30 tusen ton korn, med tullsatserna minskade med 50 %, avsett uteslutande för produktion av öl, som skall jäsas i boktunnor. Tillåt mig nu att jag, till motsats mot kommissionens svar till en medlem i vår grupp, ger den informationen att det i Europa bara finns en ölfabrik som skall producera detta öl, den ligger i England och är amerikanska medborgares egendom.
Herr ordförande, inför detta scenario, dessa exempel och dessa tvivel som inte haft någon förklaring, är det rättvist att vi frågar oss om kommissionen verkligen i grunden försvarar de europeiska intressena, eller om besluten som avser Europeiska unionen faktiskt på ett bestämt sätt influeras av andra intressen...
Novo, tillåt mig ännu en gång säga er, att detta ordförandeskap inte reglerar talartiden. Det gör ni själva. När den tidpunkt kommer, då ni har förbrukat er tilldelade talartid, upplyser jag vänligen om detta genom ett par slag av klubban i bordet. Men i ert fall anser jag, att ni gått långt utöver det, som anständigheten tillåter. Om ni ursäktar använder jag er som exempel och ger nu ordet till Aelvoet för gruppen De gröna i Europaparlamentet, med den begäran, att ni håller er till tiden en och en halv minut, som ni fått er tilldelad.
Herr ordförande! Torkan under vissa år har lett till starkt minskade risskördar i ett antal länder i Europa, och den minskningen kompenseras genom större import från utlandet. Den största delen av denna kom från Förenta staterna, och kommer fortfarande från Förenta staterna. Det som nu egentligen sker, är att vi ser att Europeiska unionen av rädsla att åter bli tvungen att gå in i en hård konflikt med Förenta staterna i Världshandelsorganisationen snarare gör ansträngningar för att förplikta mindre mäktiga länder, bl.a. länder från utvecklingsområdena, för att förplikta dem att exportera mindre till den gemensamma marknaden här i Europa, där man låter Förenta staterna fritt bedriva sin handel och ytterligare kommer att släppa in exporten som kommer därifrån. Allt för att undvika en konflikt i Världshandelsorganisationen.
Vi har inte givit vårt godkännande av gemenskapens resolution, inte för att inte skulle kunna instämma med någonting som står där, utan snarare för att det berör fundamentala principer. För det första är vi i grund och botten eniga med frågan om att en seriös studie skulle genomföras om hur det fungerar, och Världshandelsorganisationens analys och effektivitet, men vi vet vilken sorts följder som kommer av det. Vad vi har grundläggande invändningar, är mot den understödda exporten som sådan. Det leder till ekologisk och social dumpning.
Herr ordförande, flera orsaker har lett till den nuvarande förvirrade situationen, så som förhandlingarna inom den så kallade Uruguayrundan , Förenta staternas inställning i Världshandelsorganisationen och vissa preferensavtal. Vi ser tydligt att det med stor sannolikhet har brustit i vaksamhet och tillmötesgående under de olika förhandlingarna.
Jag för min del vill uppehålla mig vid omständigheterna kring ris som transiteras och förädlas av utomeuropeiska länder och territorier, och först av allt påminna om att Nederländerna och de utomeuropeiska länderna och territorierna har skrivit under Romfördraget, och alltså, sedan 1957, är en del av gemenskapen och av Europeiska unionen.
Jag vill också påminna om att Europeiska unionen har antagit ett antal villkor som uppmuntrar risproduktion på andra ställen. Fantuzzi anmärkte nyss att ris från utomeuropeiska territorier utgör en konkurrent, och jag vill då framhålla att det faktiskt är Europeiska unionens beslut som har lett till att ris har börjat produceras framför allt i Guyana. Med andra ord finns brister i samstämmigheten mellan gemenskapens ekonomiska politik å ena sidan, och utvecklingspolitiken å andra sidan. Det är viktigt att poängtera att man inte kan införa bestämmelser för produktion på andra platser när Europa har en tillfällig nedgång, och sedan tro att man ostraffat kan dra tillbaka dessa när nedgången har vänt.
Att dra tillbaka den här typen av arrangemang har alltid ett pris, om det så är inom Europeiska unionen eller i områden i de länder med vilka unionen har partnerskapsförbindelser.
Slutligen vill jag framhålla att användning av ris som livsmedelsbistånd är farligt och skadligt eftersom vi idag känner till att ett livsmedelsbistånd som inte ligger i linje med människors vanliga matvanor dels kan få fördärvande effekter på utvecklingsländernas ekonomier, dels helt kan ersätta den inhemska produktionen.
Avslutningsvis, herr ordförande, vill jag säga att problemen har olika prioritet och att åtgärderna därför måste anpassas. Man bör inte förväxla konflikterna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna, med svårigheter som gäller andra mindre mäktiga partnerland.
I mitt hemland säger man att när två sköldpaddor slåss vet de var de träffar varandra. Alla länder har inte skal som sköldpaddorna.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Risproduktionen i Europeiska unionen har på senare år varit utsatt för stark påtryckning av högt kvalificerade konkurrenter.
Tyvärr har inte kommissionen och rådet stått emot dessa påtryckningar och beviljat flertalet koncessioner inom ramen för GATT till förmån för USA.
Dessa påtryckningar har lett till en överdriven begränsning av gemenskapens företräde. Det är däremot viktigt att påpeka att den överdrivna tillgänglighet på marknaden som beviljats sedan 1991 för ris som producerats i de länder och territorier som kallas ultramarina, har lett till att Europeiska unionens import som härstammar från dessa territorier har femdubblats sedan denna tid, och gått upp från 58 tusen ton till 300 tusen ton 1996.
Till följd av denna situation påverkades gemenskapsmarknaden starkt med ett prisras för produktionen och inkomsterna, förutom den dramatiska situationen att mer än hälften av den europeiska produktionen från den senaste kampanjen fortfarande finns till försäljning.
Parlamentet vill att kommissionen och rådet skall vara medvetna om den kris som risproducenterna inom Europeiska unionen genomgår och få dem att vidta nödvändiga åtgärder. Dessa bör koncentrera sig till två stora frågor: å ena sidan en översyn av tillgången på ris som härstammar från de ultramarina territorierna och tredje land samt fastställa importkvoter; och å andra sidan en översyn av villkoren och de koncessioner som beviljats USA och vissa tredje länder.
Slutligen understryker jag det faktum att rissektorn har behov av justeringar för att reformera sin gemensamma marknadsorganisation, som bör kompensera jordbrukarna för eventuella prissänkningar som direkt kan sattas samman med eller vara ett resultat av handelskoncessioner som beviljats tredje land eller ultramarina territorier. Om inte detta sker, då diskriminerar man rissektorn i förhållande till andra spannmål och andra jordbruksgrödor.
Herr ordförande, ärade kommissionär! Om också modet kunde importeras från de ultramarina territorierna, även om avgifterna vore höga, skulle inget sådant här hända. Det är helt enkelt så att modet inte kan importeras, inte heller köpas i snabbköpet, men det som fattas kommissionen och rådet är just en gnutta mod för att stå emot den amerikanska kolossen, som på grund av sin vapenmakt - och det är man feg nog att inte säga här - kan sätta skräck i ministrar och kommissionärer.
Det finns ingen förklaring till varför WTO: s big brother fortsätter att regera som man gör, med alla pirateriets effekter. Alla vet vi att de gamla kungarna dubbade sina korsriddare. Nu har piraterna blivit korsfarare! Transporterar riset, tvättar det, och " omvandlar det" till europeiskt, betalar inte skatt - precis som med den ojästa vinsaften -, invaderar oss och låtsas att vi är i en förödmjukande situation av nästan praktiskt taget torrläggning, hjälpbehövande som nästan måste få bistånd för att klara jordbruket. Detta är en situation som borde få kommissionen att skämmas, som borde få ministrar att skämmas. Men man köper helt enkelt inte skammen heller och skammen är inte särskilt stor i de samhällen som mist sina etiska värden och som på grund av den förbannade hungern efter pengar slåss mot varandra! Jag tycker inte att man skall tillåta att det inte existerar solidaritet mellan de europeiska länderna för att bekämpa en legal men otillåten konkurrens, för att det är inte allt det som är juridiskt rätt som är moraliskt rätt, då lagen många gånger skyddar verksamhet som är föredömlig ur moralisk synpunkt och i den situationen befinner vi oss tyvärr! Det här är en ekonomisk fråga, ingen fråga för experter, ingen fråga för tekniker! Detta är en fråga för de rika, eller de ruttna som styr över ett allt mer depraverat Europa!
Herr ordförande, det verkar inte som om det är modet som fattas hos kommissionen som kollektiv eller individer, och detsamma gäller för rådet. Jag är rädd att något värre kommer att hända. Dessa personer har individuellt mod. Men kollektivt tjänar de andra intressen. Detta är skälet till att de viker undan för amerikanska påtryckningar, därför att de verkar inom andra områden, för andra intressen, multinationella, som finns, som gömmer sig inom gemenskapen.
Alltså skall vi inte ha några illusioner och försöka se var problemet ligger. Det är ingen tillfällighet att kommissionen, beträffande en rad jordbruksprodukter, har kastat den edsvurna principen om gemenskapspreferenser i papperskorgen: tobak, bomull, frukt och grönsaker, olja. Nu är det risets tur. 300 000 ton importerades 1996 från Västindien av ett land i gemenskapen, Nederländerna, och produkten är inte västindisk, förutom kanske till en mycket liten del. Den kommer någon annanstans ifrån och passerar där.
Var finns kommissionens åtgärder? Var ligger gemenskapens preferenser? Varför skapades denna kris mellan marknad och handel? Varför existerar en priskris? Vilka åtgärder vidtas? Allt det som kommissionsledamoten sa verkar vara något roande bekymmer, när man ser lätt på saken. Varför, herr kommissionsledamot, etablerade ni en preferens i april, sex månader efter skörden, och varför gjorde ni det inte vid tiden för skörden? Varför vidtog ni vissa restriktionsåtgärder för importen endast för det första kvartalet 1997? Vad skall hända under de tre andra kvartalen 1997? Vad skall producenterna göra?
Låt alltså bli förevändningarna, låt bli hyckleriet om ni vill vara gemenskapens kommission! Jag uppmanar gemenskapens råd att vidta åtgärder för producenterna inom gemenskapen, för dem som försöker så gott de kan att klara brödfödan, och kasta inte ut dem i arbetslösheten.
Herr ordförande! Ephremidis hade inte rätt. Jag skall förklara varför för honom. Jag är inte heller överens med vissa delar av denna resolution. Det är en kris på rismarknaden. Det är utan tvivel sant. Det har varit torka på rismarknaden och av det skälet har även Europeiska unionen gjort det möjligt för de utomeuropeiska länderna och territorierna, Nederländska Antillerna, de brittiska områdena, de franska utomeuropeiska territorierna att exportera extra mycket. Därmed var väl saken på sätt och viss i balans under 90talet. När nu torkan är förbi i Spanien och Italien börjar naturligtvis en spänning att uppstå. Vad har kommissionen gjort? Kommissionen har just i det ögonblick då spänningen uppstod tillåtit stora importer från Förenta staterna för att lösa ett problem inom GATT. Tillåta importer från Egypten, tredje land och tillåtit import från Thailand. Nu har det hela råkat i olag. Vad gör nu kommissionen? Kommissionen ser vilken lösning som är den bästa? Inga stora diskussioner med Förenta staterna och inte heller med Asean, det får vi bara elände av. Nej, vi ger oss på de utomeuropeiska länderna och territorierna. Vi ger oss på Nederländska Antillerna. Vi ger oss på de brittiska utomeuropeiska territorierna, och detta måste upphöra. Det är inte rättvist.
Jag inser att något måste hända där. Bättre avtal måste slutas, men på Nederländska Antillerna arbetar 500 människor som bearbetar ris. Det är lika mycket, Fraga, och det är lika många, Cunha, som 30 000 arbetstagare i spanska termer och franska termer med 55 miljoner invånare. För det bor bara 230 000 människor i de Nederländska Antillerna. Ni måste göra er en föreställning om detta. Det är tio gånger dramat i Vilvoorde, som den nederländska staten säger: Det går inte. Ett sådant drama kan vi inte skapa i Nederländska Antillerna. Man måste söka en lösning, men det får inte vara så att det elände som har skapats helt och hållet skall läggas på de utomeuropeiska länderna och territorierna. Jag anser att de franska kollegorna har rätt. Man måste söka en ordentlig lösning. Skulden ligger på Nederländerna, herr Ephremidis, och att lägga skulden på Nederländska Antillerna är orättvist. Kommissionen har själv gjort fel och måste även se till att saken korrigeras på ett balanserat och rättvist sätt.
Herr ordförande, jag vill börja med att tillkännage mitt personliga intresse för den fråga vi behandlar, eftersom jag är risproducent. Men om jag tar till orda så är det, som ni förstår, inte för mig personligen, eftersom jag producerar Japonicaris och ni vet, att vi i dag talar om konkreta frågor, som rör varianten Indica. Jag tror inte att jag kan gratulera er till att sköta gemenskapsfonderna på ett tillbörligt sätt.
Först betalar de. Och nu tar de beslut som skapar problem för dem som sökte sig till det gemenskapsstöd, som ni såg som en lösning. Vi talar om en produkt som EU lider brist på och därför är det logiskt att det sker import. Men hur kan ni rättfärdiga bristen på kontroll, som, vilket Cunha redan påpekat, lett till att importen på fyra år ökat femfaldigt?
Dessutom är det allvarligt att man helt bortser från klausulen om gemenskapspreferens och att vi, som redan sagts, faller undan för Förenta staternas utpressning.
Herr kommissionsledamot, jag bor i regionen Nedre Ebro, där floden Ebros delta ligger, och där invånarna direkt eller indirekt alla lever av riset. Marker som koloniserats och uppodlats under de senaste 150 åren, trakter, som, om ni inte vidtar motåtgärder, på nytt är dömda till att omvandlas till öken och därmed till avfolkning. Det är paradoxalt att det är företrädarna för det land i gemenskapen som bäst känner de offer det kräver att kolonisera och uppodla jungfrulig mark, som i dag är de mest ovilliga att finna en lösning för framtiden.
Till slut, herr kommissionsledamot, vill jag ge er ett exempel på hur allvarligt problemet är - och jag tror inte att detta har något att göra med väderleksförhållandet: värdet på en hektar risodling har under de senaste tio åren fallit med hälften.
Herr ordförande! När vi ser till ökningen av EU: s risimport kan vi lägga märke till att denna skett från de utomeuropeiska länderna och territorierna till nolltullar. 1992 uppgick importen till 40.000 ton och den hade 1996 ökat till 252.000 ton. Detta visar tydligt var huvudproblemet ligger, och det är anledningen till kommissionens beslut att tillämpa en skyddsklausul, ett beslut som togs på begäran av Spanien och Italien. Detta är den viktigaste kommentar jag kan lämna i detta sammanhang. I övrigt kommer jag att informera min kollega Fischler, som ansvarar för denna sektor, om dagens diskussioner.
Tack herr kommissionsledamot. Jag har mottagit fem resolutionsförslag , framlagda enligt artikel 40.5 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Vi går nu till omröstning om förslaget till gemensam resolution om krisen inom rissektorn.
(I anslutning till ett muntligt ändringsförslag till punkt 1)
Herr ordförande! Jag hemställer om att till artikel 1 lägga följande korta mening: "Anser det absolut nödvändigt att unionen vidtar åtgärder på grundval av en öppen och objektiv analys för att vidta ändamålsenliga åtgärder. " Varför, herr ordförande? För att det även idag har framgått av debatten att sakernas tillstånd är olyckligt särskilt med avseende på de utomeuropeiska länderna och territorierna. Jag har givit er texten och ber kollegorna att instämma med den. På grundval av en öppen och objektiv analys.
Herr ordförande, jag påminner kollegerna om att det i punkt 7 finns ett åtagande när det gäller detta. Det står: " hemställer således åt kommissionen att göra en analys av hur effektivt OCM fungerar" . Jag tror att undersökningarna har en mening om de ser på risets situation globalt. De särskilda problemen med PTOM är, enligt min mening, ett obefintligt problem i den meningen att det finns mycket tydliga uttalanden i första instansen i tribunalen, från 1995 - som avslagit bland annat en besvärsansökan vid domstolen i Nederländerna med motivet att det rör allmänna intressen för PTOM - som tydligt säger att dessa skäl inte finns och som medgivit bland annat till kommissionen att tillämpa räddningsklausulen som här har föreslagits igen. För PTOM tror jag således inte att det finns några särskilda problem; hursomhelst efterfrågar man i punkt 7 uttryckligen en global undersökning av situationen för verkställande av OCM för riset.
Jag skulle dessutom vilja påminna om att förslaget till räddningsklausul - kommissionen har inte sagt det - tillämpats genom en gemensam överenskommelse mellan kommissionär Fischler och kommissionär Pinheiro: Det är därför ett förslag som finns i DG VI och i DG VIII " Samarbete för utveckling" .
Mina damer och herrar, vi skall inte påbörja en debatt om denna fråga. Maij-Weggen har lagt fram ett förslag, hon har motiverat sitt förslag, och nu har Fantuzzi talat. Jag föreslår att vi undersöker om det finns motstånd i kammaren mot att vi röstar om detta ändringsförslag.
Finns det tolv ledamöter, som går emot förslaget?
(Parlamentet förkastade framläggandet av det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet godkände resolutionen.)
Jag kan inte ställa mig bakom resolutionen om krisen i rissektorn. Rissektorn har sedan en tid tillbaka öppnats för konkurrens på den europeiska marknaden, vilket är bra, eftersom det gynnat livsmedelskonsumenterna betydligt. Den förbättrade marknadsmässigheten för rissektorn har emellertid skapat svårigheter för ett flertal europeiska risproducenter. De svårigheter som uppstått är givetvis beklagliga, men jag vill mena att svårigheterna för vissa risproducenter inte kan lösas genom återinförandet av importrestriktioner eller andra handelshinder, eller genom riktade subventioner till rissektorn som väsentligen kan snedvrida konkurrensförhållandena på den europeiska marknaden.
Vi har röstat emot resolutionen om unionens politik för rissektorn. Vi vänder oss mot den protektionism på rismarknaden som leder till högre konsumentpriser och försvårar export från risproducenter i andra länder.
Vi motsätter oss också att ett ökat livsmedelsbistånd och exportsubventioner används som en metod att lösa unionens jordbruksproblem. Livsmedelsbistånd bör gynna inhemsk produktion och den lokala marknaden.
EU: s rissektor har problem. Det är dock viktigt att inte dra fel slutsatser. Den långsiktiga lösningen är inte importkvoter eller exportbidrag, utan att vi fortsätter en politik som leder till ökad frihandel.
De förhandlingar som fördes inom ramen för den så kallade Uruguayrundan gav betydelsefulla steg i denna riktning. I detta arbete är det viktigt att EU går i första ledet och tar de nödvändiga initiativen för att åstadkomma global frihandel så snart som möjligt.
Herr ordförande! Som stående medlem av " Fredagsmorgonklubben" , där ni är ordförande, utber jag mig om ert överseende.
I protokollet finns en " skammens lista" , över dem som röstade emot Ghilardottibetänkandet. Tyvärr föreligger ett tryckfel och namnen på de brittiska konservativa som röstade på det sättet framstår inte klart. Jag vill utbe mig om att detta trycks om, så att vi kan se dessa personer som röstade emot att ge kvinnor utökade rättigheter i könsdiskrimineringsfall.
Hallam, detta är ingen ordningsfråga. Det är en fråga som rör protokollet.
Herr ordförande, jag ber om ursäkt, det rör sig om ett liknande problem men jag måste nämna det. Jag samtyckte i morse till protokollet, som är absolut korrekt, men först nu kunde jag jämföra språkversionerna om resolutionen om Bosnien-Hercegovina och har konstaterat, att de är olika på alla språk men också felaktiga på alla språk. Det är det enda de har gemensamt. Jag skulle gärna vilja påpeka, att i protokollet står korrekt det som antogs, nämligen att styckena 1, 2 och 3 i ursprungstexten utgår och ersätts av nya texter, men att stycket 4 i ursprungstexten står kvar. Detta är en mycket viktig punkt och jag ber servicebyrån att bringa ordning i detta.
Tack Posselt, för ert samarbete. Jag noterar detta så att parlamentets översättningstjänst skall kunna se över frågan och ge en korrekt formulering.
Herr ordförande, jag skulle vilja säga ett ord för att lugna Hallam. För mer än två timmar sedan uppmärksammade jag sessionstjänsten på att namnen på mina kolleger som röstade mot Ghilardottis betänkande inte går att uttyda, som tur är för mig. En ny tryckning av dokumentet kommer att göras. Vi är överens och jag är övertygad om att mina konservativa kolleger säkert vill låta oss veta att de röstat mot betänkandet.
Mina damer och herrar, vi är alla medvetna om att vi i detta parlament önskar största möjliga öppenhet och följaktligen om fel uppstår, önskar rätta till dessa.
Herr ordförande! När jag tittade i mitt postfack för ungefär en timme sedan hade jag ännu inte fått några skriftliga svar på mina frågor till frågestunden. Vanligtvis har jag fått dem i detta skede av veckan. Kan ni vara vänlig att tillse att var och en som har rätt till ett skriftligt svar får det?
Tack för upplysningen Oddy. Detta är ett ansvar som jag tar på mig. Jag kommer att undersöka vad som varit orsaken och försäkra mig om att svaren kommer i tid.
Och nu, mina damer och herrar, har jag att meddela, att parlamentet slutfört sin föredragningslista, och att protokollet från detta sammanträde föreläggs parlamentet för justering vid inledandet av nästa sammanträde.
Avbrytande av sessionen
Mina damer och herrar, tillåt mig, att jag som vanligt och inte formellt, utan uppriktigt vill tacka sessionstjänsten, utan vars samarbete vi inte skulle kunna utföra vårt arbete. Jag tackar också er för ert samarbete och jag skulle också vilja uttrycka min tacksamhet för naturens krafter, som gett oss denna underbara vårvecka, som gjort denna vackra stad ännu vackrare.
(Sammanträdet avslutades kl. 11.30.)
| sv |
Mobila satellittjänster (MSS) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Fiona Hall, för utskottet för industri, forskning och energi, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om urval och tillståndsgivning avseende system som tillhandahåller mobila satellittjänster - C6-0257/2007 -.
Viviane Reding: kommissionsledamot. - (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka parlamentet för att det har prioriterat behandlingen av kommissionens förslag. Jag vet att det inte är så lätt gjort. Parlamentet har gått utöver det möjligas gräns för att nå fram, och har gjort ett bra arbete.
Mobila satellittjänster är en sektor som har en stor potential i Europa. Bland tillämpningarna märks allt ifrån snabba Internetanslutningar till mobil rundradio och räddningstjänster.
Utvecklingen av en konkurrenskraftig inre marknad för mobila satellittjänster kommer att resultera i betydande stordriftsfördelar och en effektivare spektrumanvändning. Detta kommer att gagna såväl företag som konsumenter i hela Europa. Tidsaspekten är dock synnerligen viktig om vi inte ska försitta det gyllene tillfälle som vi i dag har att främja mobila satellittjänster.
Genom detta initiativ, som i flera avseenden definitivt bryter ny mark, inrättas ett alleuropeiskt, bindande förfarande för urval av satellitoperatörer. Jag tackar varmt föredraganden Fiona Hall, liksom alla hennes kollegor i Europaparlamentet, för deras arbete med att ena parlamentet och rådet under en tidsram som förblir ytterst knapp.
Många av betänkandets ändringsförslag går ut på att lagstiftningsbeslutet ska innehålla detaljer som ursprungligen var avsedda att utarbetas under urvalsförfarandet. Hit hör bland annat en detaljerad beskrivning av urvalskriterierna, hur dessa kriterier ska viktas, tidsfristen för de tillstånd som de behöriga nationella myndigheterna beviljar, och mycket mer.
Normalt brukar lagstiftningstexter inte vara så här detaljerade. Kommissionen är ändå beredd att godta parlamentets ändringsförslag. Ändringarna kommer givetvis att bidra till att göra öppenheten ännu större än i förslaget. Förslagets huvuddrag kvarstår ju för övrigt i stort sett oförändrade, särskilt urvalsmekanismens konkurrensprägel, urvalsförfarandets grundläggande utformning och de viktigaste milstolparna och urvalskriterierna.
Men utöver dessa detaljer kräver parlamentet och rådet specifika kommittéförfaranden då ett antal moment i urvalsförfarandet utarbetas.
Jag måste påpeka att dessa förfaranden, som kan vara antingen föreskrivande eller med kontroll, är mindre flexibla och mer tidskrävande än de som kommissionen har föreslagit. Kommissionen är visserligen beredd att vara flexibel och godta dessa ändringsförslag, men alla måste vara på det klara med att detta kan göra urvalsförfarandet i sin helhet mer tidskrävande. Tidsaspekten är avgörande. Jag vill därför verkligen med kraft uppmana alla parter som deltar i genomförandet att vara flexibla angående de praktiska åtgärder som måste vidtas, så att urvalet av satellitoperatörer kan slutföras framgångsrikt så snart som möjligt.
Av samma orsak uppmanar jag rådet att göra allt som krävs för att nå en färdig överenskommelse innan rådet (telekommunikation) sammanträder i juni, så att ett beslut kan fattas. Jag är fullt medveten om att det ännu återstår mycket arbete för rättsexperterna i kommissionen, parlamentet och framför allt rådet.
Avslutningsvis uttrycker kommissionen sitt stöd för de ändringsförslag som Fiona Hall har lagt fram. De överensstämmer med det slovenska ordförandeskapets kompromisstext och är ett steg i riktning mot en överenskommelse vid första behandlingen.
Jag hyser gott om hopp om att parlamentet ger ett brett stöd till denna förnuftiga kompromiss.
Fiona Hall: föredragande. - (EN) Herr talman, låt mig först och främst tacka alla som medverkat i arbetet med MSS-beslutet. Det här är inte den gamla vanliga artighetsfrasen. Att beslutet har kunnat föreläggas kammaren den här veckan som en överenskommelse vid första behandlingen beror i mångt och mycket på stödet från mina kollegor här i parlamentet och på att kommissionen varit så hjälpsam med att tillhandahålla kompletterande text. Jag skulle också varmt vilja tacka det slovenska ordförandeskapet, som i likhet med parlamentet var fast beslutet att främja Europas konkurrensförmåga genom en snabb överenskommelse.
I februari 2007 enades medlemsstaterna om att göra ett antal radiofrekvensband i 2 GHz-området tillgängliga för ett harmoniserat tillvägagångssätt med avseende på mobila satellittjänster. Man ville undvika störningar och fragmentering av den inre marknaden och skapa möjligheter för att göra europeisk MSS-teknik globalt konkurrenskraftig. Syftet med MSS-beslutet i dag är att fastställa hur operatörerna av dessa alleuropeiska mobila satellittjänster ska väljas ut och hur tillståndsgivningen ska gå till.
I diskussioner och förhandlingar om beslutet har skiljelinjerna inte så mycket varit partipolitiska som institutionella och geografiska. En del Europaparlamentariker har befarat att vissa moment i urvalet och tillståndsgivningen, i kommissionens förslag till beslut, var av politisk snarare än rent teknisk natur, och att dessa därför inte borde avgöras genom enkla kommittéförfaranden. Parlamentsledamöter och ministrar från medlemsstater i EU:s utkant var framför allt mycket oroliga för att urvalskriterierna skulle gynna operatörer som bara kunde erbjuda tjänster med täckning i centrala Europa.
Parlamentsledamöterna var också oroliga för att urvalskriterierna eventuellt inte beaktade att parlamentet ofta uttryckt sitt engagemang för tjänster av allmänt intresse och för att sprida dessa till landsbygden och till mindre utvecklade regioner. Dessa svårigheter löstes genom att detaljerade och tydlig formuleringar infördes i texten om vikten av geografisk täckning, av säkerhets- och räddningstjänster och av att även konsumenter på landsbygden och i ytterregioner omfattas av tjänsterna.
Särskilt viktig var den kompromiss som uppnåddes före omröstningen i utskottet för industrifrågor, forskning och energi, och som innebär att samtliga sökande förbinder sig att tillhandahålla tjänster som omfattar åtminstone 50 procent av befolkningen och åtminstone 60 procent av varje medlemsstats samlade landyta. Det är förvisso en bit kvar till den hundraprocentiga täckning som jag vet att somliga kollegor skulle ha föredragit, men med hänsyn till branschens tekniska och ekonomiska begränsningar anser jag att detta är en realistisk kompromiss. Medlemsstaterna har kvar sin rätt att för andra ändamål utnyttja den del av spektrumet som inte används för mobila satellittjänster, och får ta mobila satellitsystem i anspråk för räddningstjänster om större katastrofer inträffar.
Sammanfattningsvis anser jag att vi snabbt har nått en mycket bra överenskommelse som gagnar både medborgarna och företagen i branschen. Jag räknar med att uppgörelsen undertecknas slutgiltigt i juni, så att en första inbjudan att inkomma med ansökningar kan offentliggöras före sommaren. Och om medlemsstaterna och kommissionen i framtiden bestämmer sig för att de behöver en alleuropeisk tjänst i något särskilt frekvensband, hoppas jag att de i MSS-beslutet ser ett föredöme för hur en snabb överenskommelse kan uppnås genom att parlamentet får medverka då texten utformas.
Ruth Hieronymi: föredragande av yttrandet för utskottet för kultur och utbildning. - (DE) Herr talman, jag vill också inleda med att tacka Fiona Hall för hennes ytterst ambitiösa arbete med att färdigställa detta besvärliga betänkande i tid. Hon lyckades!
Betänkandet var besvärligt eftersom det har handlat om att fastställa särskilda regler för alleuropeiska mobila satellittjänster innan översynen av telekompaketet har avslutats. Parlamentet, och i synnerhet föredraganden, förtjänar beröm för att ha lyckats formulera preliminära bestämmelser som ändå möjliggör en tillräcklig öppenhet, och som särskilt påpekar att undantagsbestämmelserna motiveras av ett enskilt undantagsfall.
Detta gläder mig verkligen. Vi i utskottet för kultur och utbildning stöder det uppnådda resultatet, eftersom det tar upp tre punkter som utskottet anser är särskilt viktiga. För det första respekterar beslutet medlemsstaternas behörighet att besluta om frekvenstilldelningen. För det andra hänvisar beslutet till direktivet för audiovisuella medietjänster, vilket för det tredje främjar mediapluralismen och den kulturella mångfalden inom dessa tjänster.
Nu återstår det bara att hoppas att arbetet faktiskt ger den utdelning vi önskar, och att vi verkligen får se de alleuropeiska mobila satellittjänster som detta beslut skapar sådana förväntningar på.
Jean-Pierre Audy: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag gratulera min kollega i kammaren Fiona Hall, som är föredragande i detta invecklade ärende, till den samarbetsanda hon visat gentemot föredragandena från de politiska grupperna. Bland dem märks min utomordentliga kollega Angelika Niebler, ordförande i det ansvariga utskottet för industrifrågor, forskning och energi, som uträttar ett enastående arbete.
Kompromissförslaget är acceptabelt. Det är frukten av många diskussioner med det slovenska ordförandeskapet, som jag gratulerar till ett väl genomfört arbete. Förslaget innebär sannolikt att vi når en överenskommelse vid första behandlingen, så att mobila satellittjänster snabbt kan bli verklighet.
Fru kommissionsledamot, detta ärende är en stor framgång för Europa. Det har hanterats väl, eftersom urvalet av framtidens mobila satellittjänster, exempelvis dataöverföring via bredband eller mobil-TV, sker på europeisk nivå. Det talar för högre effektivitet och lägre kostnader, samtidigt som gemenskapen kan påverka utbudet.
Vi inser att detta är en kompromiss. Resan har varit lång, och jag uppskattar att kommissionen har godtagit att fler medborgare får möjlighet att utnyttja de tjänster som tillhandahålls, genom att varje system redan från början måste täcka 60 procent av unionens samlade landyta, och hela unionens yta senast sju år efter start. Det gläder mig att det viktigaste täckningskriteriet är landyta och inte enbart befolkningsmängd. Det innebär att landsbygden och randområdena omfattas. För mig känns detta mycket angeläget. Det har dröjt länge innan den landsbygdsregion som jag själv kommer ifrån har börjat omfattas av samma tekniska infrastruktur som storstäderna, och vi är inte helt framme ännu. Vad det handlar om är att alla unionsmedborgare ska ha samma möjligheter, oavsett var i unionen de bor.
När parlamentet och rådet har godkänt texten uppmanar jag kommissionen att göra allt som står i dess makt för att snabbt få fart på de mobila satellittjänsterna. Prissättningen måste vara rimlig och behöver övervakas. Dessa tjänster utgör stora finansiella och tekniska utmaningar, men de ger Europa en chans att bygga upp en avancerad bransch för satellittjänster.
Slutligen hoppas jag att Europas djärva och snillrika leverantörer demonstrerar sin beprövade och enastående tekniska anpassningsförmåga genom att godta denna politiska kompromiss.
Catherine Trautmann: Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Äntligen är kvällen här då parlamentet ska rösta om S-bandet. Både operatörerna och flertalet av medlemsstaterna har sett fram emot denna omröstning med stor förväntan. Dessa frekvenser är mycket betydelsefulla. Hittills har de inte använts, men i dag är alla på det klara med att de kan användas för att överföra mobil-TV, data eller räddningstjänster. Parlamentet har uttryckt sitt särskilda engagemang för detta.
Den metod som valts är inte perfekt. Principen att inrätta en frekvensplan med många korta penseldrag är lite ”impressionistisk” och har sina begränsningar. Vi ska försöka åtgärda detta när vi granskar telekompaketet. Vad mobila satellittjänster beträffar är slutresultatet i princip en avvägning mellan politisk ambitionsnivå och vad som är ekonomiskt genomförbart. För att undvika risken för att det uppstår digitala klyftor mellan eller inom medlemsstaterna har parlamentet särskilt framhållit vikten av en stor geografisk täckning. Viktningen av kriterierna i ”skönhetstävlingen” ger uttryck för vad parlamentet och de europeiska medborgarna anser är viktigt, särskilt beträffande tjänster av allmänt intresse.
Slutligen överensstämmer möjligheten att delvis ta tilldelade frekvenser i anspråk vid katastrofsituationer med diskussioner som förs inom ITU. Vid förra årets världskonferens utvärderades hur telekommunikationsområdet kan bidra till att skydda människoliv.
Som skuggföredragande för socialistgruppen måste jag framhålla hur trevligt det var att arbeta ihop med den ytterst beslutsamma föredraganden Fiona Hall. Jag vill också ge det slovenska ordförandeskapet en eloge för dess insats, som gav resultat. Ordförandeskapet genomgick ett riktigt elddop när det fick ta itu med ett så svårhanterat ärende.
Slutligen vill jag berömma kommissionsledamoten Viviane Reding för hennes tillmötesgående inställning, det tekniska samarbetet mellan kommissionens avdelningar och sekretariatet i utskottet för industrifrågor, forskning och energi, samt de rätts- och språkexperter från de båda lagstiftarna som hjälpte oss att få till stånd en text med hög kvalitet. Det var också ett nöje att vara ordförande i de två trepartsöverläggningar som bidrog till att reda ut vilka frågor som skulle diskuteras och lösas.
Tidsfristen har varit kort i förhållande till vad som står på spel på satellitområdet, såväl ekonomiskt som för branschen. Ändå har parlamentet slutfört överenskommelsen med rådet i en anda av samförstånd. Den finansiella investeringen är stor och innebär ett risktagande, och vi vill alla att den kröns med framgång. Jag avslutar därför mitt inlägg med att uppmana ordförandeskapet och kommissionen att utfästa sig att iaktta tidsfristen för att anta texten, så att en inbjudan att inkomma med ansökningar kan offentliggöras före sommaren.
Jaromír Kohlíček: för GUE/NGL-gruppen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! I dag är Europeiska unionen en ledande samarbetspartner i rymdsektorn i världen. Det visar den ambitiösa planen att skjuta upp ett nät av satelliter för satellitnavigationssystemet Galileo. Alla satellitbaserade system bör använda samma radiofrekvensintervall, från 1980 till 2010 MHz och från 2170 till 2200 MHz. Denna resolution strävar förnuftigt nog efter att konsolidera splittrade bestämmelser i de enskilda länderna till en sammanhängande ram, och att införa gemensamma principer för hur tilldelningen av kommunikationsfrekvenser ska gå till. För varje enskild satellit bör frekvenserna vara desamma i alla EU:s medlemsstater. På så vis undanröjs risken för skadliga störningar samtidigt som satellitkommunikationssektorn kan utvecklas enhetligt. Europeiska unionen svarar i dag för 40 procent av världsmarknaden på satellitkommunikationsområdet. Det är därför lätt att inse att unionens viktiga roll i sektorn kan stärkas betydligt genom en gemensam, icke-diskriminerande politik.
Vi anser att lösningsförslaget starkt främjar utvecklingen av tekniska och ekonomiska komponenter för kommunikationen. Dagens nationella förvaltningstekniska hinder kan bara undanröjas genom en enhetlig lösning som omfattar samtliga 27 medlemsstater. Denna sektor utgör en möjlighet för den kvalificerade arbetskraften, och förtjänar därför vårt stöd. GUE/NGL-gruppen stöder enhälligt resolutionen.
Nikolaos Vakalis: (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Låt mig först säga hur stolt jag är över Europaparlamentets arbete med det betänkande som vi debatterar just nu.
Detta är inte bara en fråga om teknisk innovation. Det handlar om att en rad nya tekniska tillämpningar kan spela en viktig roll, både för att förstärka EU:s sociala, ekonomiska och territoriella sammanhållning, och för att omvandla EU:s konventionella ekonomi till en kunskapsbaserad ekonomi.
I dag säger vi följande till de europeiska medborgarna: Sju år efter att MSS-systemet har genomförts kommer varje invånare i unionens mest avlägset belägna byar att kunna åtnjuta satellit- och markbaserade mobila tjänster. Det betyder höghastighetsanslutningar till Internet, mobil-TV och satellittelefoni, och framför allt att staten kan ge invånarna bättre skydd och hjälpinsatser vid naturkatastrofer.
Vi i utskottet för industrifrågor, forskning och energi har envist slagits för att inga regioner ska utestängas från dessa tjänster. Det skulle ha vidgat de digitala klyftorna mellan städer och randområden inom medlemsstaterna, och mer allmänt mellan EU:s regioner.
Jag vill avslutningsvis uppriktigt gratulera och tacka föredraganden Fiona Hall, liksom skuggföredragandena, för att de kämpat så hårt i parlamentet och med rådet för att dessa mycket viktiga bestämmelser ska införas i den slutliga lagstiftningstext som vi röstar om i morgon.
Atanas Paparizov: (BG) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden Fiona Hall till att hon verkat för att samtliga unionsmedborgare i samtliga medlemsstater ska ha tillgång till mobila satellittjänster.
Vi har kammarens ansträngningar att tacka för att kriteriet alleuropeisk täckning tillmäts störst vikt. Övriga kriterier rör huruvida operatörernas tjänster omfattar randområden och glesbygd, eller andra tjänster av allmänt intresse som räddningstjänst och katastrofinsatser.
Med resolutionen som utgångspunkt skapas en verklig möjlighet för enskilda personer och företag från länder i EU:s utkant, exempelvis mitt hemland Republiken Bulgarien, att få tillgång till alleuropeiska mobila satellittjänster: bredbandsanslutning till Internet, mobila multimediatjänster och tjänster som skyddar befolkningen vid naturkatastrofer och industriolyckor. Härigenom blir det givetvis lättare för länder i utkanten av Europeiska unionen att stärka sin konkurrenskraft.
Anni Podimata: (EL) Herr talman, fru kommissionsledamot! Radiospektrumet tillhör alla, men om vi förlitar oss enbart på marknadskrafterna kommer inte alla att få tillgång till denna kommunikationsvärld. Här behövs en blandad politisk och konsumentekonomisk ansats. Vid tilldelningen av spektrumfrekvenser bör man först och främst se till det sociala, kulturella och ekonomiska värdet, snarare än enbart till att öka MSS-leverantörernas eller statens intäkter.
Fru kommissionsledamot, jag får erkänna att jag först blev besviken när jag såg vilka kriterier som ska styra urvalet av MSS-operatörer. Särskilt otillräckligt är kravet på 60 procents geografisk täckning i unionen, jämfört med alleuropeisk geografisk täckning respektive alleuropeiskt utbud av mobila satellittjänster. I länder som Grekland, där det finns vidsträckta bergs- och skärgårdsområden, är det svårt att investera i heltäckande fiberoptiska nät. Där blir MSS-utbudet särskilt viktigt. MSS gör det möjligt att tillhandahålla täckning överallt i medlemsstaterna. Det gagnar den ekonomiska utvecklingen, och överensstämmer med den reformerade Lissabonstrategin.
Jag vill framföra mitt tack till föredraganden Fiona Hall och till skuggföredraganden från min grupp, Catherine Trautmann. Tack vare deras insatser och rådets samarbetsvilja har vi nått fram till ett klart förbättrat förslag till resolution.
Zdzisław Kazimierz Chmielewski: (PL) Herr talman, målet för det kommissionsbeslut som parlamentet utvärderar är att lägga fram ett harmoniserat tillvägagångssätt med avseende på mobila satellittjänster i samtliga medlemsstater. Satellitkommunikation är inte bunden till några gränser, vilket gör det uppenbart att frågan måste lösas på europeisk nivå. Men vi får inte glömma de särskilda konsekvenserna av denna lösning, som innebär att vi måste vara mycket observanta när förfarandet sedan genomförs. Vi måste ge särskild akt på att de aktuella frekvensbanden utgör ett märkbart tillskott till de landbaserade kommunikationsnäten, framför allt i områden som hotas av fenomenet med digitala klyftor. Vi får inte handfallet låta denna del av spektrumet fragmenteras alltför mycket, så att vi kastar bort de ekonomiska fördelar som vi räknar med.
Viviane Reding: Herr talman, jag vill bara säga tack. Tack till parlamentet och tack till dess fölredragande Fiona Hall. De har förtjänat förtroendet från satellitbranschen, som är en näringsgren, och i synnerhet från de europeiska medborgarna, som får åtnjuta fördelarna av de digitala satellittjänsterna. Det handlar om telefoni, Internet, TV och dessutom säkerhetstjänster som kan bli särskilt betydelsefulla vid katastrofer. Detta är tjänster som kommer att få stor betydelse för vårt stora Europa.
Kommissionen kommer att göra sitt yttersta för att snarast offentliggöra en inbjudan att inkomma med ansökningar. Snarast betyder före sommarens slut.
Jag uppmanar därför rådet att handla snabbt, mycket snabbt, så att ministrarna kan besluta i juni. Därefter kan vi vidta de åtgärder som är förutsättningen för att de beslut som Europaparlamentet fattar i morgon - i halsbrytande fart, måste jag säga - genomförs till gagn för näringslivet och medborgarna.
Tack för ett föredömligt uträttat arbete!
Fiona Hall: föredragande. - (EN) Herr talman! Det var verkligen bra att höra att kommissionsledamoten har för avsikt att driva på i denna fråga före sommaren. Både medborgarna och industrin skulle välkomna detta.
Jag vill hur som helst tacka alla för deras synpunkter i denna debatt och än en gång säga att det här inte hade varit möjligt om inte samarbetet varit så bra mellan alla som varit engagerade i att förhandla fram detta beslut.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum klockan 12 i morgon.
| sv |
Budgeten 2002 och 2003
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande tre betänkanden:
A5-0247/2002 av Göran Färm för budgetutskottet om budgeten 2003 med anledning av medlingsförfarandet före rådets första behandling (2002/2027(BUD)),
A5-0246/2002 av Guido Podestà för budgetutskottet om budgeten 2002: genomförandeprofil, anslagsöverföringar och tilläggs- och ändringsbudgeten,
A5-0248/2002 av Guido Podestà och Kathalijne Maria Buitenweg för budgetutskottet om förslaget till Europeiska unionens ändrings- och tilläggsbudget nr 3 för budgetåret 2002.
. Herr talman, fru kommissionär, ledamöter och åhörare! Europaparlamentet försöker se till att budgeten för år 2003 skall bli en riktig reformbudget. Det är två perspektiv som står i centrum för detta. Det ena är naturligtvis den historiska utvidgningen, och det andra är behovet av att på olika områden reformera Europeiska unionen.
Huvuddelen av budgetarbetet kommer förstås att ske i höst, men vi har förhoppningen att kunna lösa en del viktiga frågor vid förlikningen i juli i samband med rådets första behandling. Det dokument vi debatterar och som vi skall rösta om i dag handlar om att ge Europaparlamentets delegation ett speciellt mandat inför denna förlikning med det danska ordförandeskapet och kommissionen.
I det interinstitutionella avtal som styr dessa förlikningar pekar man på tre områden som det framför allt skall handla om. Det gäller jordbruket, fiskeavtalen och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag misstänker att vi i år inte kommer att komma särskilt långt när det gäller jordbruket och fiskeripolitiken. Beträffande jordbruket väntar vi på kommissionens förslag till mid-term review, och när det gäller reformen av fiskeripolitiken saknas fortfarande många konkreta detaljer. Vi kommer förstås ändock att lyfta fram dessa frågor.
När det gäller jordbruket finns en del konkreta krav som vi vill ta upp. Reformen av jordbrukspolitiken bör nämligen innebära att man för över resurser från de traditionella marknadsordningarna till landsbygdsutveckling. Likaså kommer vi att föra fram en del krav som handlar om miljöperspektiv, om att förebygga nya katastrofer med djursjukdomar m.m. Vi hoppas då på att några punkter skall kunna tas upp redan i juli.
När det gäller fisket begär vi framför allt information om rådets planer inför fortsättningen. Vi hoppas kunna komma fram till de anslag som behövs för att vi skall kunna ingå fortsatta fiskeavtal med ett antal viktiga nationer. Vi hoppas naturligtvis att det skall kunna ske utan fjolårets dramatik, då hela avtalet med Marocko sprack och därmed skapade en besvärlig situation för hela budgetarbetet. Vi lever fortfarande med att vi också måste uppfylla det löfte vi gav i fjol om ytterligare 27 miljoner för att stödja omställningen för fiskare i Spanien och Portugal.
Jag tror att vi kommer att kunna lösa några detaljer när det gäller dessa frågor, men vi har också gett oss in på några andra huvudpunkter. Låt mig börja med utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi hoppas att vi skall kunna få en seriös diskussion om de anslag som behövs, framför allt för att EU skall kunna sätta in en ny polisstyrka i Bosnien för att avlösa de militära trupper som vi har haft där. Vi hoppas också att vi skall kunna få till stånd en första diskussion om några andra viktiga punkter. Vi skulle åtminstone behöva litet ytterligare information om vad kommissionen och rådet avser när det gäller insatserna i Afghanistan och Mellanöstern. Detta är avgörande för att vi skall kunna lösa budgetproblemen när det gäller utrikesutgifterna.
Vår bedömning är att det finns för litet resurser. Det är ett strukturellt problem att vi har för litet resurser i kategori 4, dvs. utgifter för utrikespolitik och bistånd. Vi behöver någon form av tillförsel av nya resurser. Detta skulle kunna ske i enlighet med de förslag som kommissionen har lagt fram, men som vi vet att rådet inte tycker om, beträffande ett särskilt flexibilitetsinstrument för de externa utgifterna. Europaparlamentet har också framfört ett annat alternativ i sammanhanget, nämligen en mer aktiv användning av katastrofbiståndsreserven. Det skulle vara mycket bra om vi kunde åstadkomma en lösning av detta i juli.
Diskussioner om utvidgningen kommer troligen att bli den dominerande frågan i juli. Vi måste framför allt diskutera de administrativa resurser som behövs för att vi skall kunna förbereda utvidgningen i EU:s institutioner. Jag vill betona att vi är noga med detta. Utvidgningens tidsplan måste hållas. Förberedelserna måste därför starta så snart som möjligt. Det är mycket viktigt att nå en uppgörelse om de administrativa utgifterna i kategori 5 i juli månads förlikning.
Att vi prioriterar utvidgningen innebär dock inte att vi bara automatiskt kan spä på med mer pengar när det gäller personal och andra administrativa utgifter. Vi måste också kunna visa att vi kan genomföra aktiva, nya prioriteringar särskilt inom administration. Inom EU måste vi, liksom inom varje modern förvaltning, visa att vi kan utveckla våra arbetssätt, att vi kan omprioritera samt att vi kan bli mer effektiva och moderna innan vi begär mer pengar. Budgetutskottet har därför bestämt sig för att säga nej till användningen av flexibilitetsinstrumentet i kategori 5. Vi menar att det inte stämmer med reglerna. Utgångspunkten bör inte vara att vi skall använda flexibilitetsinstrument.
Vi vet nu att kommissionen begär medel för 500 nya tjänster för att hantera utvidgningen. Jag är övertygad om att dessa tjänster behövs, men vi måste ändock ställa en rad frågor innan vi bara säger ja till en sådan ökning. I dag arbetar över 800 personer i kommissionen med utvidgningen, varav ungefär 300 i DG Enlargement. När den stora utvidgningsomgången är klar, måste det vara möjligt att fördela om dessa resurser till arbete med den utvidgade unionen. Vi behöver således ytterligare bakgrund innan vi bara kan säga ja till en automatisk ökning med 500 tjänster.
Detsamma gäller för Relexreformen. I reformen av administrationen av utrikes- och biståndspolitiken lovade man redan 2000 att det skulle göras en ytterligare reformering 2002 och en översyn. I kommissionens Annual policy statement har det utlovats en ytterligare översyn över Relexdirektoratens samarbete och effektivitet. Vi vill se resultat på dessa punkter innan vi säger ja till 500 nya tjänster.
Vi lanserar också två nya projekt. Det gäller ett projekt om ett utvidgat gränsregionsprojekt med småföretagssamarbete i hela unionen och ett projekt om förenkling av hela unionens administration. Det är ett utomordentligt angeläget projekt.
(Applåder)
. (IT) Ärade kolleger! Dagens betänkande, som budgetutskottet beslutade om i början av året, handlar om en förstärkning av möjligheterna att övervaka genomförandet av Europeiska unionens budget under själva genomförandefasen. Med detta betänkande tänker budgetutskottet se till att den institutionella behörigheten när det gäller antagandet av den europeiska budgeten respekteras; en behörighet som fördraget har gett parlamentet, vars uppgift det är att övervaka överensstämmelsen mellan den budget som röstats fram och det finansiella genomförandet. Detta är faktiskt ett oundgängligt villkor för att de politiska prioriteringar som parlamentet beslutar om varje år i sin finansieringsram skall respekteras, ett villkor som kommissionen ibland har en tendens att glömma bort.
Budgetutskottet har två mål: att ge en bild av läget under första halvåret för att kunna ange de första symtomen på avvikelser från den budget som röstades igenom och att ge utskottet riktlinjer inför det andra halvåret. Det faktum att ingen höjning av de egna resurserna har skett under genomförandeperioden för budgetplanerna 2000-2006 gör det ännu mer nödvändigt att uppnå dessa mål som gör det möjligt att förbättra utgifternas kvalitet.
Mot den bakgrunden har den granskning som parlamentet genomfört uppdagat två typer av problem: det överdrivna och ibland olämpliga användandet av de finansiella flexibilitetsinstrumenten och den brist på genomförande som är utmärkande för vissa rubriker. För att ge en kvantitativ uppfattning om vad vi talar om räcker det att påminna om att enbart under genomförandet av den nuvarande budgeten har kommissionen redan lagt fram förslag om överföringar som totalt omfattar 250 miljoner euro och att, till exempel under budgetförfarandet 2001, över 2 miljarder i åtaganden överfördes genom anslagsöverföringar. För att förbättra denna situation lägger kommissionen fram en genomförandeprofil från och med innevarande år.
Detta nya instrument, som parlamentet har önskat tillsammans med rådet, kommer att medge en noggrannare kontroll av situationen även om den ännu inte är perfekt. Vi anser i själva verket att kommissionen borde lägga fram profilen i samma ögonblick som den lägger fram sina äskanden för budgetmyndigheten och den borde dessutom presentera denna information på ett mer sammanhängande sätt. Sammanfattningsvis, för att garantera en närmare och mer systematisk koppling till de åtaganden som ursprungligen röstades fram borde varje begäran om en anslagsöverföring ta hänsyn till den genomröstade budgeten, det nuvarande genomförandet, de genomförandeprofiler som presenterats av kommissionen, en tidsplan för genomförandet av det återstående saldot på den budgetrubrik varifrån överföringen görs och de analyser som utförs av våra parlamentariska utskott. Om denna information inte bedöms som tillfredsställande kommer anslagsöverföringen att avvisas. I princip godkänns med andra ord inga anslagsöverföringar som minskar de budgetrubriker som röstats igenom av parlamentet.
När det gäller tilläggs- och ändringsbudgetarna uppkommer emellertid en annan typ av problem, och de gör det möjligt att bemöta oförutsedda situationer eller införa nödvändiga justeringar i budgeten sedan bokslutet har gjorts efter föregående räkenskapsår. Det var faktiskt tack vare tilläggs- och ändringsbudget nr 1 som man hittade en lösning för konventets finansiering. Ändrings- och tilläggsbudget nr 2, men även nr 3 - som skall behandlas i dag - har i praktiken återlämnat totalt 14 miljarder euro i åtaganden som aldrig utnyttjades under föregående räkenskapsår till medlemsstaterna.
För att förbättra Europeiska unionens resultat och rykte vill vi med detta betänkande försöka få kommissionen att lägga fram en plan som anger förfallodagarna för de betalningar under 2001 som annullerats, att före den 30 september lägga fram en seriös bedömning av läget för utbetalningarna hittills under 2002, att påskynda eller ställa in utbetalningarna för gamla åtaganden och att därvid även annullera åtagandebemyndiganden som blivit obsoleta. För närvarande räknar kommissionen med en procentsats när det gäller utförandet till årets slut på 100 procent för åtagandena och 97 procent för utbetalningarna. Under 2001 var den siffran bara 72 procent, så om de resultaten uppnås har vi gjort reella framsteg.
När det gäller de kommande tilläggs- och ändringsbudgetarna kommer säkerligen återuppbyggnaden av Afghanistan och förmodligen Mellanösternproblemet att kräva extra resurser. När det gäller återuppbyggnaden av Afghanistan kan de extra avsättningarna användas enbart om kommissionen kan visa att de avsättningar som redan skrivits in i budgeten har använts på rätt sätt, även mot bakgrund av de åtaganden som gjorts av andra givare.
Kära kolleger! Som ni ser så handlar det om ett betänkande som i vissa avseenden är tekniskt, men som samtidigt visar hur viktigt det är att alla utskott i vårt parlament engagerar sig i kontrollen av den verkställande makten. Under de senaste månaderna har vi, tack vare det utmärkta samarbetet mellan samtliga budgetföredragande i de olika utskotten och tillsammans med Färm kunnat skapa olika grupper för övervakning av de olika programmen. Om situationen förbättras kommer det att ske bland annat tack vare den insats, många gånger i det tysta, som görs av budgetföredragandena. De parlamentariska utskotten skulle därför i framtiden kunna göra parlamentets demokratiska kontroll av kommissionen ännu effektivare.
Jag minns att den 15 juni uppgick de icke utförda betalningarna till över 111 000 miljarder euro, vilket överskred Europeiska unionens årsbudget. Även om denna siffra motsvarar den naturliga uppdelningen av betalningarna över tid, så är det ändå nödvändigt med en konstant ansträngning från kommissionens sida för att minska tyngden från det förflutna. Att skriva av 97 miljoner i gamla åtagandebemyndiganden är ett steg, ehuru blygsamt, i rätt riktning.
Slutligen vill jag påminna om att även om samarbetet med kommissionen verkligen har varit fruktbart under de senaste månaderna, så måste vi förmodligen gå samman i en gemensam åtgärd för att resultatet skall ligga närmare det som budgetmyndigheten röstade igenom i början på året.
. (NL) Herr talman, fru kommissionär och ärade kolleger! Ändringen av budgeten för 2002 innehåller också ett antal administrativa utgifter, och det är det jag skall tala om nu.
Det är påfallande att revisionsrättens förslag är för en egenförsäkring mot terrorism. Därigenom följer revisionsrätten parlamentet. Även vi har förklarat att vi inte vill gå med på försäkringsbolagens absurda höjning av premierna. Efter den 11 september 2001 vill bolagen egentligen inte längre täcka riskerna för attentat. Jag hoppas naturligtvis att vår vägran manar försäkringsbolagen till att ändå inleda förhandlingar med oss. För om egenförsäkring blir en fråga på medellång eller lång sikt - det sker alltså utvidgning nu till flera institutioner -, skulle vi tillsammans ändå behöva se över ordentligt hur vi skall kunna täcka och finna en bra lösning för de risker som är förbundna med detta för EU-budgeten.
Herr talman! Min kollega Podestà talade alldeles nyss om det enorma överskottet från unionens budget från förra året: 15 miljarder euro förblev oanvända. Nu är jag ingen förespråkare för att slösa bort eller att nödvändigtvis spendera pengar, men vi måste se till att vi också verkligen verkställer det vi lovat våra medborgare och medborgare i andra länder.
Att det blir medel över är inte en engångsföreteelse. Det kommer nämligen att bli fallet även nästa år. Som bekant förekom de största överskotten inom strukturfonderna. Det är logiskt; det är stora program som måste få upp farten ordentligt. Därför borde den finansiella referensramen inte vara en rak linje, utan ett gradvis stigande perspektiv. Vansinnigt nog kommer vissa medlemsstater att resonera som så att det är fördelaktigt att ha en sådan ologisk ram som vi har nu, eftersom de då kan förvänta sig mer medel tillbaka i slutet av året, och det är mycket fördelaktigt för nettobetalarna.
Jag tror att man också resonerar på det sättet i fråga om kommissionens statstjänstemän. Europeiska unionen får allt fler uppgifter, ett större landområde, allt mer arbete. Men att anställa fler tjänstemän skulle också leda till att arbetet också verkligen uträttades, att medel också användes, och jag tror inte att detta är avsikten i en del medlemsstater. Jag tror att i synnerhet nettobetalarna anser att det är prima att lova saker, att ha för få människor i tjänst för att också genomföra det, att ge kommissionen skulden för detta och att få tillbaka ett par miljarder av det i slutet av året.
Herr talman! Slutligen ett sista ord om Färm-betänkandet. Jag vill gratulera min kollega hjärtligt till hans arbete, och också redan nu uppmuntra honom inför allt arbete som han fortfarande har framför sig. Det är naturligtvis fortfarande en allmän resolution, och det slutgiltiga valet ligger ännu framför oss.
Jag kan meddela att min grupp kommer att pröva den slutliga budgeten i förhållande till åtminstone tre frågor. För det första en bedömning av jordbrukspolitikens halvtidsöversyn. Färm vågar nu med rätta ta ordet ?reformer? i sin mun. För det andra utvidgningen, och för det tredje kategori fyra, externa utgifter. Båda punkterna behandlar frågan om vi håller våra löften. Om det skulle vara upp till min grupp gör vi det. Vi kräver inte att få sitta på första bänk gratis, bara den slutliga föreställningen är mödan värd.
Herr talman, ärade ledamöter! Denna debatt tjänar ju, som Färm har påpekat, till att förbereda det gemensamma sammanträdet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen före rådets första behandling av budgeten 2003. Det handlar primärt om jordbruk och fiske, men medlen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt förvaltningsutgifterna kommer också att spela en stor roll.
I fråga om jordbruket ligger kommissionens preliminära förslag mer än 2 miljarder euro under den maximala övre gränsen. Jag vill än en gång betona att detta naturligtvis i princip är mycket bra, eftersom det inom jordbruksområdet alltid måste finnas ett spelrum för oförutsedda händelser.
Jag vill tacka Färm för betänkandet om budgeten 2003 med anledning av medlingsförfarandet. Ni undrar där huruvida man i höst återigen skall lägga fram en ändringsskrivelse för jordbruksområdet, och om man i så fall inte kunde tidigarelägga den. All erfarenhet ger vid handen att just när det gäller jordbruket så kan man naturligtvis på hösten göra mycket bättre prognoser av hur mycket som kommer att användas under ett år än man kan göra på våren, eftersom de totala utgifterna är starkt beroende av utvecklingen under sommarmånaderna. Den kan man då ta hänsyn till på hösten.
Jag vill också påpeka att kursen mellan euron och dollarn ändrats avsevärt i jämförelse med kommissionens preliminära förslag. Vi hade ju där räknat med en kurs för euron gentemot dollarn om 0,88 cent per euro. Denna har naturligtvis förskjutits mycket starkt under de senaste veckorna, varigenom marginalen inom rubrik 1 för jordbruket redan har blivit 400-500 miljoner mindre. Enbart den hittillsvarande utvecklingen av euro-dollar-kursen orsakar alltså merutgifter om 400-500 miljoner euro.
Kanske också ett par ord om veterinärutgifterna, eftersom man här kommit med en anmärkning om att dessa minskar enligt kommissionens förslag. Just när det gäller veterinärutgifterna beror utvecklingen på oförutsedda händelser, nämligen om det utbryter sjukdomar eller epidemier. Sådant måste det också finnas utrymme för i marginalen. I förekommande fall skulle då denna post utökas.
Under hösten kommer också en anpassningsskrivelse att läggas fram till fiskeavtalet. Här vill jag än en gång påpeka - inte beträffande rubrik 4, utan beträffande fisket i sin helhet - att kommissionen nu också kommer att lägga fram ett förslag om en reform av fiskeripolitiken, där ytterligare 32 miljoner euro anslås till den budgetpost som är avsedd för ett enkätprogram och motsvarande åtgärder, så att det nästa år totalt skulle krävas 59 miljoner euro ur flexibilitetsreserven för fiskeripolitiken - och här speciellt just för minskningen av fiskeflottan.
Ett par ord om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag tackar Europaparlamentet för att ni är positiva till att här öka medlen för polismissionen i Bosnien, som skall börja under loppet av detta år.
Men jag vill också uppnå enighet vid medlingen om hur man i fortsättningen skall kunna besluta om mer finansieringssäkerhet. Kommissionen hade ju lagt fram ett förslag om en särskild flexibilitetsreserv. Rådet kunde inte ansluta sig till detta. Jag konstaterar att Europaparlamentet är för det jag vill kalla näst bästa förslaget, och därmed är införstådd med att man också i högre utsträckning utnyttjar the emergency reserve för sådana krishanteringsuppgifter. Kanske kan man sedan i medlingsförfarandet uppnå enighet om det.
Helt kort något om utrikespolitiken. Här kan jag redan nu meddela att kommissionen förbereder tilläggs- och ändringsbudgeten nr 4 för i år med den marginal om 70 miljoner euro som överenskommits inom utrikespolitiken. Rådet och parlamentet hade förra året lämnat detta belopp i marginalen och sagt att det skulle aktiveras först när man hade närmare information om ett program för Afghanistan. Detta kommer snart att läggas fram för er.
Ett par ord beträffande betalningsmedlen i sin helhet. Här hade Färm också frågat huruvida man inte redan nu skulle kunna uppnå enighet beträffande betalningsmedlen. Jag anser att det är för tidigt, nämligen på grund av de frågor som rör jordbrukspolitiken och inte minst på grund av euro-dollar-kursens betydelse för betalningsmedlen i sin helhet. Det handlar naturligtvis också om att man skall ha en så konkret grund som möjligt för att göra en prognos för betalningsmedlen. Det innebär att man behöver mer information om hur budgeten 2002 genomförts, vilket man naturligtvis får när budgetåret fortlöper. Önskemålet i ert betänkande, herr Podestà, är ju att få en bättre prognos över vilka betalningsmedel som krävs och därmed en bättre avstämning mot genomförandeplanerna för det löpande budgetåret.
Jag vill tacka så mycket för ert betänkande. Men jag tror att det här också behövs en fördjupad diskussion i budgetutskottet om vilket målet egentligen är. Vi har på europeisk nivå en budget för åtagandebemyndiganden, och detta betyder att det alltid finns utestående betalningsbemyndiganden. Man kan inte likställa ?återstod att betala?, restes à liquider, med betalningsförseningar. Låt mig säga som så: en stor del av de europeiska medlen går till infrastrukturutgifter och investeringar. Investeringar kan inte göras samma år som man fastslår åtagandebemyndigandena. Låt mig ta exemplet med de transeuropeiska näten. Om åtagandebemyndigandena på detta område alltid måste klaras av inom ett år skulle man bara hinna göra undersökningar, men inte samfinansiera de verkliga projekten. Därför uppstår det här alltid betalningsbemyndiganden. Det är naturligtvis viktigt att minska på de vilande eller onormala bemyndiganden, och jag tror att man här har gjort framsteg just på det utrikespolitiska området - under det senaste året har betalningsmedlen på det utrikespolitiska området tagits i anspråk i mycket större utsträckning än under tidigare år.
Förvaltningsutgifterna är en viktig punkt. Den punkten har ju också funnits med under alla hittillsvarande debatter som rör budgetåret 2003. Svårigheten är att det i den finansiella planeringen inte tagits upp några medel för att förbereda institutionerna för utvidgningen, trots att man är ense om att dessa senast ett halvår före det konkreta utvidgningsdatumet måste vidta åtgärder för att administrativt vara förberedda för utvidgningen. Kommissionen hade i det preliminära budgetförslaget anslagit ett belopp som täcker dessa åtgärder både för kommissionen och för de andra institutionerna. Rådet har nu med anledning av den första behandlingen förberett ett beslut som kommissionen absolut inte kan godkänna. Rådet vill nämligen bevilja en ökning om 7 procent för förvaltningsutgifterna, och om man därtill lägger vissa åtgärder, exempelvis översättningskostnaderna för regelverket, föreslår rådet för sig en ökning om 12 procent jämfört med år 2003, och finansierar detta genom att minska motsvarande ökning för kommissionen. Det är ett ytterst orättvist förslag som kommissionen inte kan godta. Jag hoppas alltså att man under medlingen kan uppnå enighet om att man tills vidare lämnar denna punkt öppen, även för de intressanta förslagen från Europaparlamentet. För ögonblicket ser kommissionen emellertid ingen annan möjlighet än att förbereda användningen av flexibiliseringsinstrumentet.
Helt kort något om tilläggs- och ändringsbudget nr 3: jag tackar Buitenweg och Podestà för att de godkänt förslaget. Därigenom sätts hela överskottet in i budgeten 2002, och framför allt beviljas också de tjänster i Europeiska ekonomiska och sociala kommittén som krävs för att man från och med augusti skall kunna ta över det arbete som hamnar i denna kommitté på grund av att EKSG-fördraget löper ut. Jag hoppas att rådet under medlingsförfarandet - de kan inte höra mig nu, men jag hade i går tillfälle att också säga detta i Danmark - är öppet för Europaparlamentets argument, för stämningen och öppenheten vid medlingsförfarandet präglar hela förloppet och hela atmosfären vid budgetdiskussionerna.
. (EN) Herr talman! Utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik anser att en av våra prioriteringar måste vara att se till att man tar hand om delegationerna i andra medlemsstater på ett lämpligt sätt, i synnerhet när det rör säkerhetsfrågor. Med hänsyn till decentraliseringen vill vi se till att det finns en lämplig infrastruktur för våra delegationer.
För det andra måste vi se till att vi får ett lämpligt system för civil krishantering. Vi är oroliga, när det rör Kosovo, för de nedskärningar som föreslås, och vi behöver mer information om varför de är nödvändiga. Om det bara handlar om hur vi betalade våra medel i förskott, så är det uppenbarligen ett mindre problem.
När det rör utvidgningen, som Färm redan har visat, är förmågan en viktig del som vi måste ta itu med under de kommande tolv månaderna. Jag uppmuntras av engagemanget för en större gränsöverskridande verksamhet, men jag känner mig fortfarande mycket tveksam om det sätt på vilket Tacis används för närvarande.
Till sist: vi måste vara medvetna om att möjligheten alltid finns för en större intervention i Mellanöstern, och jag skulle verkligen vilja veta varifrån pengarna skulle tas.
Herr talman, fru kommissionär! Vi har framför oss en utpräglad - eller åtminstone är den avsedd att vara det - sparbudget. På jordbruksområdet ligger vi 2 miljarder euro under Berlin, och Berlin ligger 10 miljarder euro under den hittillsvarande jordbruksriktlinjen, som ännu inte satts ur kraft. Vi ligger 20 miljarder euro under 126. Vi skickar varje år tillbaka stora miljardbelopp. Alltså måste Europaparlamentet genomföra sin uppgift och utnyttja den anslagna budgeten också för förnuftiga politiska åtgärder. Det gäller också för jordbruket, och jag tackar Färm för att han har tagit upp de väsentliga förslagen från jordbrukets sida.
Just på jordbruksområdet tvistas det: kommissionär Fischler tar upp våra förslag genom att han i huvudsak gör en omfördelning från den första till den andra pelaren. Han vill omfördela en del av kostnaderna för utvidgningen från jordbruksbudgeten - men vad sker? Genast utbryter spardiskussioner. Kommissionär Schreyer, även ni deltar i dessa, och jag anser att det är en galen dispyt för att säga det tydligt, eftersom det inte handlar om att man skall spara inom jordbruket. Det flyter inte in för mycket pengar till Europas jordbruk och landsbygd, utan - för att nu en gång säga det helt tydligt - de flyter bara in i fel kanaler. Vi har stora uppgifter framför oss, och reformer kostar pengar. Man kan inte direkt efter reformerna genast börja tala om besparingar, när vi hur som helst har en sparbudget framför oss på jordbruksområdet. Det betyder att vi måste få en balans mellan den första och den andra pelaren, om man skall kunna uppnå en acceptans för reformerna. Radikala nedskärningar inom den första pelaren kommer inte att godtas.
Jag håller med er om att det är trevligt att låta andra betala, och det är klart att nettomottagarna här har helt andra föreställningar än nettobetalarländerna. Det måste man ta hänsyn till, men kontroversen får inte utmynna i en galen spardiskussion, utan det måste handla om reformerna, och inte enbart om att säga att den bästa jordbrukspolitiken är att göra nedskärningar.
. (ES) Herr talman, fru kommissionär! Jag vill för det första betona det långsamma genomförandet av regionalpolitikprogrammet för perioden 2000-2006 när det gäller användningen av strukturfonder, sammanhållningsfonder och Ispa. I det här sammanhanget är inte de nyskapande sanktionerna något undantag, och trots vår försening i fråga om antagandet av riktlinjerna har dock ett stort antal program lagts fram inför Europeiska kommissionen, vilket visar på att parlamentet gjorde rätt i att försvara dessa sanktioner, som utgör en direkt förbindelse mellan Bryssel och regionerna. Jag anser att vi även bör ge mer rådgivning till kandidatländerna om hur de skall utforma sina förslag och öka den andel som finansieras av gemenskapen.
När det gäller finansiering av de europeiska transportnäten under den nuvarande budgetperioden är genomförandegraden fortfarande mycket låg, vilket gör att man tror att de stater som är belägna i närheten av transeuropeiska projekt kan ha större intressen av dessa än den stat där projekten genomförs, som skall stå för den största delen av finansieringen för dessa.
I allmänna ordalag anser jag att det inte är kommuner och regioner som bär ansvaret för det dåliga budgetgenomförandet utan att det i första hand har varit de europeiska institutionerna som blivit försenade med att anta och definiera riktlinjerna och programmen. Tidsfristen för att använda de ekonomiska resurserna har även varit mycket kort: två år från det att de budgeterats. Det är knappt så att de regionala och lokala institutionerna kan uppfylla denna tidsfrist eftersom godkännandet kommer så sent och sedan måste de respektera reglerna för demokratisk öppenhet för utlysning av ansökningsomgångar för utformandet av projekten, godkännande av dessa, sökande efter samarbetspartner, den efterföljande offentliga upphandlingsprocessen för tilldelning av kontrakten för att genomföra projekten osv. Allt detta leder till över två års förseningar i fråga om inledandet av arbetena, som kommissionären sade.
Vi borde inte försöka avskaffa gemenskapens regionalpolitik, utan i stället utöka den för att rätta till de territoriella obalanserna, och framför allt bör vi lyssna mer till dessa inomstatliga enheter, inte låta dem lida för våra egna förseningar i att planera och besluta, utan sätta oss i deras ställe och försöka förstå de svårigheter de har för att genomföra sina projekt på ett bra sätt och hjälpa dem.
Herr talman, kära ledamöter, fru kommissionär! Under debatten i fiskeriutskottet underströks det hur viktigt det är att behålla en adekvat finansiering av sektorn, och därför är det viktigt att få snabb och väsentlig information om den betydelse som reformen av den gemensamma fiskeripolitiken kommer att ha för budgeten för 2003, då det är riktigt att man måste ta hänsyn till detta parlaments resolution den 17 januari i år, då kommissions avsikt att reducera strukturstöden till fiskesektorn avvisades och sektorns avsikt bekräftades, vilken handlar om att försvara fortsatta gemenskapsstöd för en modernisering av flottan med hjälp av strukturella åtgärder, vilket ju kommissionen inte tog upp i sitt förslag om en omformulering av den gemensamma fiskeripolitiken.
Det är också viktigt att det finns mer exakt information om de anslag som tagits med i de internationella fiskeavtalen, med tanke på hur viktiga de som undertecknades förra året är, och utvecklingen av de nya internationella relationerna. Under tiden stöder sig förslaget om en mobilisering av flexibilitetsinstrumentet på 27 miljoner euro för att finansiera de återstående anslagen till programmet för att omstrukturera flottan som var verksam i Marocko.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Först ställer man sig naturligtvis frågan: är det förnuftigt att en del av budgetmyndigheten här via en parlamentsdebatt och en parlamentsresolution fastslår sin strategi för ett medlingsförfarande med rådet under första behandlingen? Jag vill principiellt ifrågasätta om detta är särskilt klokt av parlamentet, när för övrigt rådets bänk är relativt tom. Då kommer den information som vi här diskuterar inte att förmedlas till den andra delen av budgetmyndigheten.
Ändå är jag mycket tacksam mot kollegan Färm, eftersom detta naturligtvis har gett oss tillfälle att långt före de enskilda samråden via enskilda budgetposter tänka över hur vi skall ta itu med budgetåret 2003 i sin helhet. Låt mig bara komma med ett par påpekanden. För det första anser jag nog att det är lite komiskt, kära fru kommissionär, om vi å ena sidan har en tilläggsbudget, genom vilken vi ger tillbaka 15 miljarder euro till medlemsstaterna, alltså i storleksordningen långt mer än 15 procent av budgeten. Å andra sidan måste vi för att ställa upp budgeten 2003 redan använda flexibilitetsinstrumentet på områden dit det egentligen över huvud taget inte hör, nämligen för att säkra förvaltningsutgifterna. Här är det något som inte längre stämmer. Det har ganska lite att göra med budgetpåbudet om sanning, klarhet, öppenhet och allt det som vi i teorin alltid diskuterar här.
Jag vill också påpeka att flexibilitetsinstrumentet inte infördes i Berlin för att ge kommissionen möjlighet att vid budgetplaneringen göra omfördelningar redan i förväg, utan för att kunna ge aktuella svar på aktuella politiska krav. Förvaltningsutgifter är inte några aktuella politiska krav, utan det är något som principiellt måste åstadkommas med hjälp av budgeten.
Låt mig också ta upp frågan om den civila krishanteringen. Vi har från PPE-DE-gruppens sida stora förbehåll mot att skapa en ny sparbössa, ett nytt flexibilitetsinstrument som skall utnyttjas för att finansiera sådana problem. Jag har också föga förståelse för att kommissionen företräder denna idé, fastän man vet att rådet absolut inte kommer att godta den. Här skulle man önska sig något mer intelligent. Från PPE-DE-gruppens sida har vi föreslagit - och jag hoppas att majoriteten i kammaren också ansluter sig till det - att det blir möjligt att ur reserven för katastrofhjälp här ställa budgetmedel till förfogande och att vi också finner ett sätt som rådet till slut kan godta.
Låt mig avslutningsvis också säga en sak, kära fru kommissionär. Det börjar irritera mig att vi varje år har samma förfarande när det gäller att stödja vänortssamarbetet! Nu har ni återigen anslagit lägre belopp till den posten. Rådet kommer sedan än en gång att minska det, det är vi ju vana vid, och till slut måste vi återigen öka på det. Ni vet mycket väl vad parlamentet vill. Då kan ni lika gärna genast skriva in det i det preliminära budgetförslaget. Det är en kamp som vi inte måste föra med varandra.
Herr talman! Låt oss inte glömma bort att Färm-betänkandet handlar om att ge parlamentet vissa riktlinjer för förlikningen som kommer att äga rum den 19 juli. Om årets förlikning blir det minsta lik den som ägde rum i fjol har jag ingen lust att närvara. Jag kan hitta på mycket bättre saker att göra på en fredag än att sitta mitt emot rådet. Vi lägger fram vår sak om de tre diskussionsområdena, och sedan struntar rådet i det. Dessa tre områden är jordbruk, fiske, och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
När det rör jordbruk kan vi ta upp punkterna som våra kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har kommit fram till, särskilt prioriteringarna de önskar för jordbruket, och vi kan diskutera kategori 2 och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vill ta upp en fråga som nämndes av kommissionär Schreyer - och detta är vad jag hörde genom den engelska tolkningen, inte genom den finska tolkningen - när hon sade att det kommer att behövas 59 miljoner euro, och att mekanismen för flexibilitet måste användas. En sak är att vi ännu inte har en gemensam fiskepolitik. Om och när vi får en, kommer det att skapa problem för nästkommande år. Vi har emellertid fortfarande problemet med de 27 miljoner euro, och jag väntar med intresse på vad rådet kommer att göra med detta belopp den 19 juli. När vi väl känner till rådets avsikter kan vi fatta vissa beslut om vad vi själva skall göra.
Den tredje aspekten handlar om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Som Titley sade kommer vi att stödja många av de saker som har nämnts, men ökningen av medel med 10 miljoner euro till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att innebära att vi måste skära ned på någonting annat i kategori 4. Detta är ett dilemma för oss.
Det finns områden inom vilka jag hoppas att vi kan fatta några beslut den 19 juli, och som gör det meningsfullt för mig att åtminstone närvara. Det handlar om kategori 5 och förmodligen när det gäller mekanismen för flexibilitet inom kategori 4, om denna blir av. Det är uppenbart att rådet aldrig kommer att gå med på någon ny mekanism för flexibilitet, men om vi kan nå ett visst samförstånd om användandet av den befintliga katastrofreserven på ett liknande sätt för kategori 4, som torde ske genom medbeslutandeförfarandet, kan vi möjligen göra vissa framsteg.
Men kategori 5 är det stora området. Det är tydligt att rådet vill att vi skall godta deras förslag för kategori 5 vid första behandlingen. Jag tror inte att det är möjligt, men om vi kan få en överenskommelse om vad vi vill göra under året kan vi komma till vissa slutsatser.
Vi bör också allvarligt överväga förhandstilldelning för nästa år i kategori 5. I Podestàs betänkande har man betonat en för liten användning av medel i årets budget. I kategori 5 i fjol användes 70 miljoner euro för litet med tanke på vad som tilldelats. I kategori 5 används i genomsnitt 50 miljoner för litet varje år. Om vi kan ta de medel som inte använts i år och ta i bruk ett övergripande uppsamlingskonto för alla institutioner, så kan vi kanske hitta någon metod för förhandstilldelning för att lindra plågorna i samband med nästa års budget. Om vi kan göra det, kommer vi förhoppningsvis att göra vissa framsteg tillsammans med rådet som gör det meningsfullt att närvara.
Herr talman! Jag vill för det första tacka föredragandena Färm, Podestà och Buitenweg för bra betänkanden. Det aktuella paketet avslöjar det nuvarande tillståndet inom EU:s budgetförvaltning: det är bedrövligt. Av fjolårets betalningsbemyndiganden blev hela 16 procent av hela budgeten oanvända, det vill säga 15 miljarder euro. Genomförandet av budgeten var rekordartat svagt. De återstående åtagandena har stigit till 110 miljarder euro, vilket är mer än EU:s årliga budget. Det finns skäl att fråga sig om det över huvud taget finns någon annan organisation i världen där genomförandet av budgeten är lika bedrövligt.
Speciellt svag är situationen beträffande strukturfonderna. Av betalningsbemyndigandena förblev tio miljarder euro oanvända, och utvecklingen för de återstående åtagandena är likadan. När dessa i början av förra året var 38 miljarder euro hade de på ett år och fyra månader stigit till 82 miljarder euro. Detta tyder på att EU:s strukturpolitik hotar att kollapsa såvida man inte kan effektivera dess genomförande. Det nuvarande systemet fungerar inte. Hela lagstiftningen måste förnyas.
Nästa års budget håller på att utformas. Problemet med den är betalningsbemyndigandena, vilka är de lägsta på åratal, endast 1,03 procent av gemenskapens BNP. Skillnaden i relation till budgetplanen är hela 4,72 miljarder euro, fastän de återstående åtagandena har ökat explosionsartat. I budgetförslaget har man inte förberett sig för en minskning av ?RAL?.
Ett annat problem är förvaltningsutgifterna, vilka är på väg att överskrida budgetplanen med 66 miljoner euro. Kommissionen föreslår här att man tillämpar flexibilitetsinstrumentet. Min grupp motsätter sig absolut detta. Förvaltningsutgifterna måste med hjälp av interna överföringar och besparingar hållas under den övre finansieringsgränsen. Flexibilitetsinstrumentet är avsett för att täcka oförutsedda utgifter.
Herr talman, kommissionär! Nästa års budget är lättare än vanligt. Dess andel av medlemsstaternas sammanlagda BNP är lägre än på många år. Dessutom vet vi alla att en del av anslagen fortfarande förblir oanvända. Kritiken som Virrankoski tidigare framförde, och vilken jag fullständigt instämmer i, beskriver ineffektiviteten i kommissionens handlande. Av någon anledning tillåter man kommissionen att verkställa för den viktiga program och låta bli att verkställa program som är viktiga för parlamentet.
Det interinstitutionella avtalet som gäller budgeten upprättades kort innan mandatperioden för detta parlament inleddes. Vissa begränsningar som hänför sig till detta vållar problem vid upprättandet av nästa års budget. Smärtpunkterna i upprättandet av budgeten utgörs av kategori 4 i externa åtgärder samt kategori 5 i förvaltningsutgifterna. När vi känner till EU:s sätt att sköta finanserna och vet att en stor del av betalningsanslagen förblir obetalda förstår vi att många av våra problem framför allt är av budgetteknisk karaktär och inte reella. Man strider om ärenden vilkas genomförande inte lider av penningbrist. Kategori 4 innehåller ?RAL-luft?, och i kategori 5 finns så mycket svängrum att den inte behöver utökas genom det så kallade flexibilitetsinstrumentet.
Våra verkliga problem är relaterade till utvidgningen. Med dagens takt är EU inte redo att utvidgas ännu år 2004. Erforderliga språkkunskaper och lokaliteter saknas. EU sparar hela tiden in pengar när unionen inte utvidgas. I Agenda 2000 hade man reserverat anslag för utvidgningen, vilka förblir oanvända när utvidgningsstarten försenas från de ursprungliga planerna. Man borde säkra att dessa medel används till utvidgningen, när den sker, men tekniskt sett är de ur EU:s perspektiv förlorade pengar.
Inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken växer andelen anslag som rådet ansvarar för, och beträffande rådets finansförvaltning borde man även ta i bruk ett ändamålsenligt förfarande för revision och ansvarsfrihet.
Herr talman, ärade kolleger! Låt mig först av allt tacka föredraganden, vår kollega Färm, för hans arbete. Vi känner alla till de svårigheter som är förknippade med budgetförfarandet och det tryck som den som år ut och år in skall ta ansvar för det är utsatt för. Men om ni tillåter att jag gissar, så verkar situationen i år mer komplicerad och svårare än någonsin. Teoretiskt sett befinner vi oss två år ifrån unionens utvidgning, men i verkligheten har tåget redan börjat rulla, och budgeten för 2003 borde ställa den nödvändiga finansieringen till förfogande för att ta itu med de nödvändiga förändringarna, framför allt på administrativ nivå. Det är nästan självklart att säga att vi inte är redo, att vår budget inte verkar kunna bemöta den nuvarande situationen, en finansieringsprognos som den vi har tagit del av, utan att vi utsätter oss för stora risker om vi skulle råka ut för oförutsedda utgifter. Det är därför jag anser att vi parlamentariker borde ha modet att under medlingsförfarandet hävda ett politiskt svar på den låsning vi har hamnat i, utan bokföringstekniska åtgärder eller halva löften, något som skulle vara ovärdigt för den roll vi befinner oss i.
Det är tungt att behöva upprepa sig, men med risk att verka extremt tråkig skulle jag vilja än en gång upprepa min position som utgår från en enda grundförutsättning: vi parlamentariker och vår institution är precis lika viktiga, i vår egenskap av en gren av budgetmyndigheten, som rådet, vilket betyder att det verkligen inte är självklart att vi måste böja oss för de beslut som fattas av kommissionen utan vidare spisning. Det finns verkligen inget som säger att vår roll enbart är att begränsa de skador som orsakas av en trångsynt politik som själv hävdar att den är den starkare. Vi är politiskt och moraliskt ansvariga inför miljontals europeiska väljare när det gäller att förvalta unionens finanser, och vi kan verkligen inte säga till våra väljare: ?Vi vet detta, vi har sagt det, men rådet har inte lyssnat på oss.? Det är därför jag understryker att även nu, och framför allt med de problem som vi står inför när det gäller rubrik nr 5 och äldre problem som det med åtagandena som återstår att reglera, måste vi tvinga rådet att hitta en politisk lösning med alla de konsekvenser det kan medföra. Det är bättre att göra ett försök nu än att ångra sig i morgon.
Inriktningen i Färm-betänkandet är: mer och åter mer medel för unionens politik. Även om unionen skulle vara det organ som utsetts att ta över allt fler uppgifter från de nationella regeringarna, (vilket inte är fallet!), motbevisar genomförandet av budgeten denna ökning av medel. Som en följd av att genomförandet av gemenskapens politik stagnerat uppgick de medel som medlemsstaterna återkrävde år 2001 sammanlagt till inte mindre än 15 miljarder euro. Vid detta konstaterande måste väl ändå alla larmklockor börja ringa?
Betalningarna ligger så långt efter i fråga om åtagandena, se punkt 26 i Podestà-betänkandet, att de totala obetalade åtagandena överstiger Europeiska unionens totala årsbudget!
Måste vi inte i ärlighetens namn konstatera att kommissionsapparaten inte är i stånd att förvalta alla dessa bemyndiganden som budgetmyndigheten har lagt över på kommissionen de senaste åren på ett bra sätt? Då budgeteras det ju helt enkelt för mycket? Kollega Buitenwegs sammansvärjningsteori övertygar mig inte.
Jag pläderar därför för att avstämma anslagen mot kommissionens genomförandekapacitet, och enbart för ändamålsenliga program. Unionen måste begränsa sig till de politikområden där europeiskt agerande har ett tydligt mervärde.
Till sist betonar jag punkt 14 i Podestà-betänkandet: till den 1 september vill vi ha detaljerad information om det sätt på vilket Europeiska unionens medel används hos parterna i fredsprocessen i Mellanöstern, vilka kontrollmekanismer som är inbyggda för detta, och vilka sanktioner som tillämpas vid missbruk!
Herr talman, kära kolleger! Det är synd att inte företrädare för kandidatländerna, eller åtminstone en lite större publik finns här för att lyssna på vår diskussion. Om de vore här skulle de kunna lägga märke till det egendomliga, för att inte säga för mycket egendomliga, med denna gemensamma debatt. Å ena sidan, vilket många kolleger redan har påpekat, ber parlamentet och kommissionen oss att utnyttja reserverna i flexibilitetsinstrumentet för att täcka kostnader som när allt kommer omkring är löpande, även om de är för stora - jag tänker på rubrik nr 5, och när jag tänker på det faktum att vi befinner oss i en byggnad som vi lika gärna kunde vara utan, så säger jag mig att när det gäller ersättningen för rubrik nr 5 så kanske det är just där som man skulle kunna få fram resurserna - varför man måste bottenskrapa tunnan, som man säger på italienska, och å andra sidan förbereder vi oss på att ge våra respektive länders ekonomiministrar, som har stort behov av det, en present på 14 miljarder i avsättningar som inte utnyttjats, ofta av dem själva. Med andra ord: ?Här är det minsann ingen som är dum?, som en stor italiensk humorist sade en gång. Det är med andra ord inte möjligt att fortsätta på den inslagna vägen: att säga i de europeiska toppmötena att det inte finns pengar för att finansiera utvidgningen och, som Virrankoski sagt, komma ned till lägsta tänkbara budget vad gäller utbetalningar under de senaste åren, en löjligt låg siffra jämfört med de maximibelopp, de tak som bestämdes i Edinburgh, för att sedan befinna oss i denna situation.
Jag tror att detta blir avgörande för vår trovärdighet under de kommande åren. Om staterna anser att de har behov av de tusentals miljarder som vi återbetalar varje år till deras budgetunderskott så är det ett allvarligt problem, men det är ett lika allvarligt problem att vi hamnat i en sådan situation.
Det var detta jag ville understryka i denna diskussion i vilken varken kommissionen eller parlamentet spelar huvudrollen. Budskapet är i första hand riktat till rådet.
Herr talman! Det är alltid nyttigt att ha en diskussion före vår första budgetbehandling tillsammans med rådet senare under månaden, men resolutionerna från Podestà och Färm belyser en viktig motsägelse, åtminstone för mig och min grupp.
För det första har vi ett underutnyttjande av medel, där det uppenbarligen - i och med att saldot som återgick till medlemsstaterna nu uppgår till 15 miljarder euro för budgetåret 2001 - finns ett betydande finansiellt och politiskt problem, särskilt när det gäller otillräckliga betalningar inom ramen för strukturfonderna. Det har emellertid, som Virrankoski sade, varit ett dåligt genomförande av betalningsanslag uppgående till 82 miljarder euro. Beror detta på de frågor som Buitenweg tog upp, om att medlemsstaterna inte vill använda dessa medel? Beror det på dåliga förfaranden? Handlar det helt enkelt om stelbenthet? Det kan också ha att göra med medfinansiering, då pengarna inte finns tillgängliga i medlemsstaterna, där vi i viss mån måste ta itu med de nästa stegen för jordbrukspolitiken, eftersom vi kan komma i visst trångmål om vi litar på att medlemsstaterna skall genomföra programmen.
För det andra finns det en motsättning mellan utrikespolitiken och förvaltningspolitiken. Vi letar faktiskt efter medel för att genomföra program som beslutats av rådet eller av vår institution i budgetförfarandet. Vi vet att parlamentet faktiskt inte har godkänt Afghanistanmedlen på 1 miljard euro, och trots detta ser vi hur kommissionen och rådet glatt går vidare, då de förutsätter att parlamentet skall godkänna saken.
Därför, mot bakgrund av dessa två mycket motsägelsefulla förhållningssätt, verkar det mycket logiskt för mig och min grupp att vi bör uppmana kommissionen till större flexibilitet när det rör det sätt på vilket medel kan överföras från en del av budgeten till en annan, eftersom vi å ena sidan har för litet, och å andra sidan för mycket. Trots detta hör vi att den socialdemokratiska gruppen vill ta bort punkt 12. Deras talesman bör förklara varför de motsätter sig ett så pass logiskt förhållningssätt.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Podestàs betänkande om genomförandeprofilerna är ett mycket viktigt betänkande, och först vill jag tacka föredraganden Podestà så hjärtligt. Den som känner mig, han vet att det inte hör till mina vanliga ritualer, men jag anser att Guido Podestà bör ha ett tack för att han har övertagit uppgiften från vår tidigare kollega och huvudföredragande för år 2002, Carlos Costa Neves, och ett tack för att han har fortsatt med det arbete som jag började med år 2001, nämligen att studera genomförandet av budgeten under budgetåret. Det är ett mödosamt arbete och inte så attraktivt som arbetet för det kommande budgetåret.
Genomförandet av budgeten och anslagen för de mål som vi vid slutet av ett år beslutar om för nästkommande år, genom kommissionen, detta genomförande kräver en rejäl portion uppmärksamhet. När man tittar på ett budgetårs förlopp, då undrar man ändå ibland om budgetmyndighetens vilja har följts i tillräcklig utsträckning. Ett sådant budgetår vimlar ju rentav av tilläggs- och ändringsbudgetar och hur många anslagsöverföringar som helst. Vid närmare analys kan man då konstatera att de totala anslagsöverföringarna uppvisar en förskjutning av medel mellan de enskilda posterna om cirka 1 procent av den totala budgeten. Alltså inte alltför mycket, skulle man kunna anse. Men en mängd medel betalas över huvud taget inte ut! Flera kolleger har påpekat detta. Medlemsstaterna får tillbaka 15 miljarder euro av budgeten 2001, alltså mer än 15 gånger så mycket som anslagsöverföringarna totalt sett utgjort.
Även om vi generellt inte kan förebrå kommissionen för att ignorera vår politiska vilja, så måste vi ändå alla gemensamt - alla, det betyder i det här fallet inte bara ledamöterna i budgetutskottet, utan också kollegerna i specialutskotten - under hela året se till detta, och stödja kommissionen så att den inte glömmer bort vår politiska vilja. Förtroende är bra, kontroll är bättre.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill som föredragande av budgeten för utskottet för sysselsättning och socialfrågor säga att vi har valt att inte lämna något yttrande beträffande 2003 års budget, eftersom våra synpunkter mycket väl täcks av de allmänna övervägandena i Färms utmärkta betänkande. Jag vill dock gärna framhäva två punkter. Först och främst det bristande genomförandet av budgeten för strukturfonderna, som redan har nämnts flera gånger i dag. Samma problem gör sig gällande för socialfonden, och eftersom det inte handlar om någon långsiktig uppbyggnad av infrastruktur så anser jag att det är en punkt som bör tas ytterst allvarligt.
Den andra punkten är organen, som blir allt fler. Vi måste se till att det inte sker någon överlappning av uppgifter när vi upprättar organen, men vi måste också se till att de kan utföra sina uppgifter och att deras budget för 2003 gör det möjligt för dem att klara av förberedelserna inför utvidgningen 2004.
Slutligen skulle jag vilja nämna att utskottet för sysselsättning och socialfrågor anser att det är mycket viktigt att den nya strategin på arbetsmiljöområdet också prioriteras i budgeten.
Herr talman! När vi för några månader sedan lade fast riktlinjerna för 2003 års budget, fanns det en mycket stor enighet i Europaparlamentet kring tre prioriteringar för kategori fem. Det handlade om förberedelserna för den kommande utvidgningen, det handlade om nödvändiga institutionella reformer, och det handlade om att hantera både utvidgningen och de institutionella reformerna inom de budgetmässiga ramarna. Om Europeiska rådet vid sitt möte i Köpenhamn i december beslutar sig för att genomföra en big bang, innebärande att tio nya länder skall bli medlemmar i tid för nästa val till Europaparlamentet 2004, ställer detta utomordentligt stora krav. Ingen utmaning är större än just denna!
Europaparlamentet har genom en förutseende politik länge och målmedvetet arbetat för att möjliggöra den kommande utvidgningen. Det är ett arbete som nu fortsätter in i 2003 års budget. Om allt detta skall vara möjligt att klara av, måste utvidgningen ha den allra största prioritet hos samtliga EU:s institutioner och också ha en synbar effekt i det fortlöpande budgetarbetet. Det är mot denna bakgrund positivt och glädjande att det inkommande danska ordförandeskapet mycket tydligt har markerat att utvidgningen är dess allra främsta prioritet.
Detta arbete måste också få genomslag i EU:s egen organisation. Det har under detta år, inte minst från Europaparlamentets sida, funnits en mycket klar markering att varje institution måste klara förberedelserna för utvidgningen före 2004. Det ställer speciella krav på nästa års budget. Medlingen med rådet om drygt två veckor kommer att vara en mycket viktig del i detta arbete, inte minst vad gäller möjligheterna att uppnå en överenskommelse när det gäller kategori fem.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill bara kort säga att om vi vill garantera medborgarna en bra och effektiv förvaltning av de resurser unionen förfogar över är det lämpligt att dra nytta av de erfarenheter vi har fått under de år den finansiella ramen har varit i kraft. Vilken läxa kan vi lära av detta, ärade kolleger? Att vi inte kan fortsätta med metoder som leder till ett så stort antal betalningsbemyndiganden inte genomförs. Vi kan antingen tala om fel i prognoserna eller brister i genomförandet. Sanningen är att vi talar om konsekvenserna av en dålig strukturering, som vår kollega Podestà mycket träffande uttryckte det.
Vår grupp betonar år efter år att det är nödvändigt att reformera arbetsmetoderna för att vi skall nå mer effektivitet, öppenhet och smidighet i budgetpolitiken, eftersom medborgarnas förtroende för det europeiska projektet i stor utsträckning beror på detta. När vi medverkar i vissa diskussioner i den allmänna opinionen om finansiella saldon, vet vi att något görs dåligt.
Parlamentet har dock bevisat att detta kräver en europeisk förvaltning som ligger i nivå med 2000-talet, men samtidigt kräver vi effektivitet, kontroll och öppenhet.
När det gäller budgeten för nästa år måste vi ta itu med gamla och nya problem och vi måste lösa dem. Att lösa dessa gamla problem kräver framför allt att vi fattar beslut med sunt förnuft. Att bromsa utgifterna är sunt förnuft, likaså rådets krav på att ökningen av förvaltningsutgifter skall dämpas. Om vi värnar om en gemensam jordbruks- och fiskeripolitik är det även sunt förnuft att de ekonomiska besluten måste överensstämma med dessa ords verkliga innebörd och att institutionerna ser till att uppfylla sina åtaganden. Därför bör den andra delen av omstruktureringen av gemenskapens fiskeflotta, som påverkas av det faktum att fiskeavtalet med kungadömet Marocko inte förnyades, finansieras av budgeten för år 2003.
Ärade kolleger! Jag anser ärligt talat att det finns marginaler för förhandlingar och för att nå enighet, och jag hoppas för allas bästa att man når ett bra resultat under nästa förlikningsrunda. För att uppnå detta räcker det med att låta sig ledas av sunt förnuft.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om rapporten från Europeiska rådet och uttalandet av kommissionen om Europeiska rådets möte i Sevilla den 21-22 juni 2002, och uttalandet av rådets tjänstgörande ordförande (spanska ordförandeskapet).
Jag vill, som talesman för oss alla, uttala min tacksamhet mot det spanska ordförandeskapet och rådets tjänstgörande ordförande för den hövlighet man har visat parlamentet och mig under sitt ordförandeskap. Jag vill i synnerhet betona dess beredvillighet att samarbeta med oss, för att för framtida bruk försöka upprätta en dialog mellan institutionerna om hur våra förbindelser skall kunna fungera på ett bättre sätt och, framför allt, hur vi skall utföra det uppdrag vi har fått av medborgarna på ett bättre sätt.
. (ES) Herr talman för Europaparlamentet, ärade ledamöter! När jag lade fram prioriteringarna för det spanska ordförandeskapet för Europeiska unionen inför er, lovade jag att åter framträda inför Europaparlamentet för att redogöra för resultaten från Europeiska rådet i Sevilla och göra en slutlig avstämning av detta halvår.
Jag vill börja mitt tredje framträdande inför er genom att ge uttryck för min tillfredsställelse över det arbete som institutionerna genomfört under ordförandeskapet och de goda förbindelser som parlamentet, rådet och kommissionen har haft under dessa sex månader. Detta goda klimat av förståelse beror till mycket stor del på talman Pat Cox' ansträngningar. Europaparlamentet och dess talman har bidragit avsevärt till ordförandeskapets arbete. Kammaren har antagit den lagstiftningsinriktning som föreslogs i Lamfalussyrapporten, det sjätte ramprogrammet för forskning och budgetförordningen.
Under dessa sex månader har parlamentet och rådet även antagit en slutlig text om Europaparlamentets tillgång till rådets handlingar om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik, och vi har reformerat den europeiska lagstiftningen för det gemensamma valförfarandet. Av dessa anledningar har man vid Europeiska rådet i Sevilla välkomnat den avsevärda impuls som har getts den interinstitutionella dialogen under det spanska ordförandeskapet. Ett bra exempel på detta är inrättandet av tekniska arbetsgruppen på hög nivå för interinstitutionellt samarbete, som innebär ett stort steg framåt i dessa förbindelser. Denna grupp skall utgöra grundvalen för en framtida interinstitutionell överenskommelse om enklare och bättre lagstiftning som kommer att antas i december 2002.
Ärade ledamöter! När jag lade fram ordförandeskapets prioriteringar förklarade jag att Spanien skulle arbeta för att
stärka unionens bekämpning av terrorism genom inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa,
fördjupa den ekonomiska moderniseringen,
bidra till att slutföra förhandlingarna om utvidgningen och
lägga grunden för den framtida Europeiska unionen.
Jag anser mig kunna säga att vi har nått framsteg på alla dessa områden. Ordförandeskapet har fördjupat åtgärderna i Europeiska unionens handlingsplan mot terrorism. Det hade inte varit möjligt att uppnå detta mål utan parlamentets och särskilt kommissionens stöd. Jag minns väl att det senaste tillfället jag talade inför kammaren sammanföll med ett terroristattentat i Italien. Jag hyser förtroende för att dessa attentat kommer att bli allt svårare att genomföra efter de åtgärder vi har antagit under dessa månader. Vi har lyckats förstärka rambesluten om bekämpning av terrorism, rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna och den gemensamma ståndpunkten om frysning av tillgångar. Alla dessa åtgärder förstärker samarbetet mellan medlemsstaternas säkerhetsstyrkor och kårer, bidrar till att öka unionens internationella samarbete när det gäller kampen mot terrorism och utökar området för bekämpningen av terrorismen till hela dess stödstruktur.
Inom ramen för utvecklingen av området för frihet, säkerhet och rättvisa var ett av det spanska ordförandeskapets förslag att en gemensam invandrings- och asylpolitik skulle skapas. Europa behöver invandringen, och detta är vad de flesta européer anser, men under den senaste tiden har vi noterat uppkomsten av kriminella maffior som idkar människohandel. För att bekämpa den olagliga invandringen beslutade man vid Europeiska rådet i Sevilla att anta ett globalt och balanserat åtgärdspaket med syftet att
bekämpa olaglig invandring och människohandel,
genomföra en samordnad och integrerad förvaltning av unionens yttre gränser,
påskynda arbetet med att utforma en gemensam invandrings- och asylpolitik samt
att integrera invandringspolitiken i unionens förbindelser med tredje länder.
Låt mig stanna till vid de två sista punkterna, som är dem som har väckt störst intresse i den europeiska allmänna opinionen.
Europeiska rådet har beslutat att påskynda det pågående lagstiftningsarbetet om utformningen av en gemensam invandrings- och asylpolitik genom att genomföra en rad konkreta åtgärder inom konkreta tidsfrister. Dessa är som följer:
Före december i år kommer vi att anta villkor för vilka länder som är ansvariga för att behandla asylansökningar i Europeiska unionen.
Före juni 2003 kommer vi att anta normer om flyktingstatus, familjeåterförening och status för under lång tid stadigvarande bosatta personer.
Före december 2003 kommer vi att anta gemensamma bestämmelser för asylförfaranden.
Med tanke på en rad faktorer anser vi att det är nödvändigt att integrera invandringsfrågorna i unionens politik för tredje länder: intensifieringen av det ekonomiska samarbetet, utvecklingen av handelsutbyten, utvecklingsstöd och konfliktförebyggande, eftersom dessa är de metoder som Europeiska unionen har valt för att minska orsakerna till migrationsströmmar. Därför har rådet förklarat sig vara berett att förstärka samarbetet med ursprungs- och transitländer för invandringen. Om vi vill att unionens stöd för att bekämpa den olagliga invandringen skall vara effektivt och även trovärdigt, måste vi vara kapabla till att utvärdera och se över den i förhållande till de resultat som har nåtts för att kunna reagera inför den uppenbara bristen på samarbete för att bromsa den olagliga invandringen. I det här fallet och under exceptionella omständigheter förbehåller unionen sig rätten till att anta åtgärder inom ramen för politiken för yttre förbindelser, politiken för gemensam säkerhet och övriga politikområden. De åtaganden vi har gjort respekteras naturligtvis.
Det faktum att euron sattes i omlopp har fungerat som en drivkraft för att man vid Europeiska rådet i Barcelona kraftfullt återupptog den ekonomiska och sociala moderniseringsprocessen. Som ni säkert minns, ärade ledamöter, utvärderades resultaten från Europeiska rådet i Barcelona av kammaren under mitt framträdande den 20 mars. Jag vill bara uppehålla mig vid de ekonomiska aspekter som behandlades vid Europeiska rådet i Sevilla.
Vid det nyligen genomförda Europeiska rådet antogs de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I och med detta bekräftades åtagandet att nå budgetjämvikt till år 2004 och behovet att fortsätta med de ekonomiska reformerna som de enda metoderna för att unionen skall kunna öka sin tillväxt och nå full sysselsättning, ett mål som vi kom överens om för detta årtionde i Lissabon.
Efter de milstolpar som gemenskapens och medlemsstaternas ratificering av Kyotoprotokollet och de goda resultaten från toppmötet i Monterrey innebär, har vi nu två solida grunder att stå på för att ta itu med världstoppmötet för hållbar utveckling i Johannesburg. Detta toppmöte kommer att bli ett tillfälle för oss att uppfylla våra mål för kampen mot fattigdom och miljöförsämringar och för att driva på utvecklingen i de mindre utvecklade länderna. Dessa mål kommer att bli verklighet om vi i Johannesburg enas om en balanserad vision som inbegriper alla fasetter av den hållbara utvecklingen. Därför betonade man vid Europeiska rådet i Sevilla bland annat de ansträngningar som unionen gjort för att främja initiativ på vatten-, energi- och hälsoområdena och att det är viktigt att unionen tar på sig en ledarroll ur en konstruktiv synvinkel i Johannesburg.
En av ordförandeskapets prioriteringar var även att gå framåt i förhandlingarna om utvidgningen. Den förhandlingsplan som det spanska ordförandeskapet hade fastställt var mycket krävande. I slutet av detta halvår skulle kapitlen om regional- och sammanhållningspolitik, institutionspolitik, de ekonomiska frågorna och jordbrukskapitlet stängas. Jag anser att resultatet kan betraktas som positivt. Det spanska ordförandeskapet har förhandlat om totalt 96 kapitel, av vilka 52 har stängts provisoriskt och 22 har öppnats för första gången. Detta innebär att förhandlingarna har gått in i slutetappen, och jag hoppas att man vid nästa Europeiska råd i Bryssel kan utse de länder som kan avsluta sina förhandlingar i år.
Låt mig uppehålla mig ett ögonblick vid frågan om direkta betalningar inom jordbrukskapitlet. Denna fråga var en av de mest komplicerade i förhandlingarna på grund av att frågan var särskilt känslig för några medlemsstater. Vid Europeiska rådet i Sevilla lyckades man komma fram till en kompromiss som gör det möjligt för oss att börja förhandla om de flesta jordbruksfrågorna med kandidatländerna. De övriga frågor som saknas i utvidgningsförhandlingarnas finansiella paket kommer att meddelas kandidatländerna senast i november. På det sättet kan man vid höstens Europeiska råd besluta om vilka kandidatländer som kan avsluta sina förhandlingar före utgången av år 2002. När det gäller den här frågan vill jag även ta upp de framsteg som gjorts av Bulgarien och Rumänien och uppmuntra Turkiet att fortsätta med de nödvändiga reformerna och uppfylla de ekonomiska och politiska kraven, vilka är desamma som krävs av alla kandidatländer.
Ärade ledamöter! I egenskap av rådets tjänstgörande ordförande invigde jag det Europeiska konventets arbete om Europas framtid den 28 februari i år. I Sevilla lade ordförande Giscard d'Estaing fram en rapport om konventets arbete och de olika forum där det civila samhället har ombetts yttra sig. Europeiska rådet ställer sig bakom det allmänna tillvägagångssätt som konventet tillämpar.
En annan fråga som togs upp vid Europeiska rådet i Sevilla var att Irlands ratificering av Nicefördraget är ett nödvändigt villkor för att arbetet skall kunna fortskrida, och jag anser att uttalandet om att Irlands ratificering av Nicefördraget, där det bekräftas att Irlands neutralitetspolitik inte kommer att påverkas av ratificeringen av Nicefördraget, är viktig.
Som ni även vet gav man vid Europeiska rådet i Laeken även rådets generalsekreterare, Javier Solana, i uppdrag att lägga fram en rapport om reformen av rådet. Mot bakgrund av detta och i enlighet med riktlinjerna från Europeiska rådet i Barcelona lade ordförandeskapet i Sevilla fram tre grupper av förslag om reformen av rådet. Förslagen i den första gruppen handlade om att väsentligt förändra det framtida rådets förberedande, utveckling och beslutsfattande. Europeiska rådets förberedande arbete motsvarar det nya rådet (allmänna frågor) och rådet (yttre förbindelser). Man antog även andra åtgärder som kommer att förenkla Europeiska rådets arbete och göra det mer flexibelt. I Sevilla tog man ett stort steg framåt genom att tillåta att rådet i undantagsfall skall kunna utnyttja diskussionerna i Europeiska rådet för att fortsätta utvecklas i vissa bestämda frågor i enlighet med de förfaranden som fastställs i fördragen.
Syftet med den andra gruppen förslag är att ministerrådets organisation och funktionssätt skall bli mer effektivt och öppet. För detta syfte har rådet inrättat rådet för allmänna frågor och extern politik. Detta nya råd kommer att förbereda och följa Europeiska rådets arbete, kommer att vara behörigt att samordna horisontellt och kommer att leda Europeiska unionens samlade externa agerande. Vid Europeiska rådet i Sevilla beslutade man även att minska ministerrådets konstellationer från 16 till 9; man antog samarbetsreglerna mellan ordförandeskapen och regler som ger allmänheten tillträde till rådets sammanträden när rådet agerar medbeslutade med Europaparlamentet.
Slutligen lanserade det spanska ordförandeskapet debatten om halvårsvis roterande ordförandeskap för unionen. Att ändra det nuvarande systemet med halvårsvis roterande ordförandeskap innebär att fördragen måste ändras. Detta beslut skall fattas av nästa regeringskonferens. Hur som helst bör Europeiska rådet i Köpenhamn fortsätta och fördjupa frågan på grundval av principen om jämlikhet mellan medlemsstaterna.
Under det spanska ordförandeskapet var även unionens externa agerande intensivt. Toppmötena mellan Europeiska unionen och Förenta staterna och Kanada har fyllt syftet att förstärka den transatlantiska kopplingen. Vid toppmötet med Förenta staterna bekräftades det särskilda politiska åtagande som unionen har med Förenta staterna i och med antagandet av en konvention om rättsligt samarbete i straffrättsfrågor, utlämning och ömsesidigt bistående.
Europa måste stödja Ryssland med tanke på president Putins uppenbara satsning på att värna om demokratin och inleda reformer. Det var viktigt att toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland blev framgångsrikt. Det faktum att kampen mot terrorism innefattades som ett nytt samarbetsområde mellan Europeiska unionen och Ryssland, erkännande av Rysslands status som marknadsekonomi och utformning av grunderna till en överenskommelse om Kaliningrad är flera anledningar till att hysa optimism om utvecklingen av förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland i framtiden.
I mitten av maj ägde även det andra toppmötet mellan Europeiska unionen och länderna i Latinamerika och Karibien rum i Madrid. Ett av målen för detta toppmöte var att driva på den regionala integreringen i området. Därför enades man om att förhandla om politiska avtal och samarbetsavtal med Latinamerika och Andinska gemenskapen, och den formella akten med slutsatserna från associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Chile undertecknades.
Ett av de mål som Spanien prioriterade under sitt ordförandeskap var att ge ny drivkraft åt Barcelonaprocessen, den enda process där palestinier och israeler möts direkt. Av denna anledning kan själva faktumet att konferensen Europa-Medelhavsområdet hölls, där Europaparlamentet var närvarande, betraktas som en framgång och ett lyckat drag. Associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Algeriet undertecknades i Valencia, och nu i dagarna har man även undertecknat associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Libanon.
Vid toppmötet antogs även ramprogrammet för rättsliga och inrikes frågor för Europa-Medelhavsområdet, Europeiska investeringsbankens förstärkta befogenheter och handlingsprogrammet för dialog mellan kulturer och civilisationer. Det spanska ordförandeskapet har ägnat särskild uppmärksamhet åt den svåra krisen i Mellanöstern, och har med anledning av detta antagit två förklaringar under de europeiska råden.
Det spanska ordförandeskapet har ansträngt sig för att intensifiera sitt samarbete med andra internationella aktörer. Betydelsen av ?kvartetten?, som möttes första gången i Madrid och den förklaring som Europeiska unionen, Förenta staterna, Ryska federationen och Förenta nationerna antog är ett bevis på denna ansträngning, som fortsätter; just i dag möts komponenterna i ?kvartetten? på nivån särskilda utsända för att fortsätta arbetet med att samordna sitt agerande.
En annan av det spanska ordförandeskapets prioriteringar var att förstärka den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Vid Europeiska rådet i Sevilla antogs förklaringen om medverkande i den europeiska gemensamma säkerhetspolitiken i kampen mot terrorismen. Detta innebär att man tar ett första steg för att integrera kampen mot terrorismen i säkerhets- och försvarspolitiken.
Under det spanska ordförandeskapet har Europeiska unionen även bekräftat att den är beredd att axla det politiska uppdraget i Bosnien-Hercegovina den 1 januari 2003, och unionen har uttryckt sin önskan att avlösa uppdraget ?Amber Fox? i den före detta jugoslaviska republiken Makedonien.
Slutligen vill jag betona det faktum att det spanska ordförandeskapet har vidtagit alla mått och steg för att nå en överenskommelse om att de europeiska allierade som inte är medlemmar i unionen skall delta i det europeiska försvaret. Spanien och Europeiska unionen måste fortsätta arbeta aktivt med den här frågan.
Ärade ledamöter! Jag framträder i dag inför Europaparlamentet för att redogöra för det spanska ordförandeskapets resultat och särskilt för Europeiska rådet i Sevilla. Jag anser att vi har gått framåt i alla ordförandeskapets prioriteringar, trots de svårigheter och osäkra faktorer som vi har mött under dessa månader. Euron sattes i omlopp, vilket förflöt fullständigt normalt och den fick ett utmärkt mottagande, Europeiska rådet har kraftfullt återupptagit den ekonomiska och sociala moderniseringsprocessen i Europa, unionen har spelat en viktig politisk roll i världen, och slutligen har vi tagit itu med problemen med olaglig invandring och vi har vetat att reagera med beslutsamhet inför hotet från terrorismen.
Alla dessa steg bör bidra till att öka vårt förtroende för det europeiska projektet, som är en metod som redan har kontrollerats och som grundas på framgång. Denna framgång understöds av två principer som vi inte får glömma: respekt för de åsikter vi inte delar samt ett konstant sökande efter jämvikt och rättsäkerhet. Endast utifrån detta dubbla perspektiv kan vi ta itu med de två mest omedelbara uppgifter som framtiden har i beredskap för oss: utvidgningen, Europas återförening och nästa regeringskonferens, där vårt institutionella system kommer att utformas.
Jag vill inte avsluta mitt uttalande utan att önska det danska ordförandeskapet all framgång och naturligtvis försäkra att det kommer att ha Spaniens stöd under dessa sex månader, liksom de har samarbetat aktivt med oss.
Slutligen vill jag avsluta som jag började, med att tacka er ledamöter och talman Cox för det arbete ni har genomfört under det spanska ordförandeskapet. Jag vill även tacka för kommissionens och ordförande Prodis samarbete. Utan detta samarbete skulle många av de resultat som jag har lagt fram för er här i dag helt enkelt ha varit omöjliga att nå.
(Applåder)
. (IT) Herr talman, herr rådsordförande, ärade parlamentsledamöter! För det europeiska projektet är 2002 ett avgörande år, ett år när processer och utmaningar av största betydelse sammanfaller: utvidgningen och diskussionen om unionens politiska och institutionella natur i dag och i morgon. Under de senaste månaderna har uppmärksamheten dessutom riktats mot en annan utmaning, invandringen, som kräver att vi på nytt diskuterar den balans vi måste förverkliga i de europeiska samhällena och i relationerna mellan nord och syd i världen.
Vi känner väl till dessa utmaningar, och vi måste ge det spanska ordförandeskapet en eloge som under det senaste halvåret har haft till uppgift att leda unionen i dess arbete med alla dessa problem, problem som unionen har kunnat tackla med energi och klokskap. Jag vill därför ta tillfället i akt och tacka president Aznar, hans ministrar och alla hans medarbetare för det arbete som har utförts. Jag vill också tillägga att samarbetet mellan ordförandeskapet och kommissionen har nått en mycket hög nivå, en nivå som gör att jag vågar påstå att vi tillsammans med Spanien har inrättat en metod som jag hoppas skall kunna utnyttjas igen av alla de kommande ordförandeskapen.
En av de framgångar som unionen uppnått under halvåret som gått är respekten för tidtabellen för utvidgningen. I Sevilla har vi också gjort andra framsteg: vi har kommit fram till gemensamma ståndpunkter när det gäller kapitlen jordbruket och strukturfonderna, och vi har lyft fram de sista hinder som skall klaras av. Till hösten, inför Europeiska rådet i Bryssel i oktober, måste vi komma fram till en överenskommelse inom unionen när det gäller vissa budgetfrågor, framför allt när det gäller direktbetalningar till jordbruksföretagen.
I höst kommer också de irländska medborgarna att genomföra en andra folkomröstning för ratificering av Nicefördraget. Jag har stort förtroende för att diskussionen denna gång skall handla om de grundläggande frågorna i fördraget och inte om andra problem som felaktigt läggs unionen till last och att resultatet av omröstningen därför skall bli positivt. I det sammanhanget betraktar jag den deklaration som rådet gjorde i Sevilla om respekten för Irlands militära neutralitet som mycket konstruktiv.
Jag börjar med andra ord se fram emot Europeiska rådet i Köpenhamn med stor optimism. Steg för steg tar vi oss över de tänkbara hindren för ett slutgiltigt beslut om utvidgningen. Det stora engagemang som visats av kandidatländerna under dessa år förtjänar att krönas med framgång. Jag tröttnar aldrig på att upprepa att utvidgningen och de reformer som är knutna till den är och förblir vår främsta politiska uppgift och att denna kommission inte kommer att spara någon möda för att uppnå målet, vars strategiska betydelse sträcker sig långt utanför den europeiska kontinenten.
På agendan för det europeiska råd som just avslutats hade punkten ?asyl och invandring? en framträdande plats. I Sevilla dominerade det sunda förnuftet, försiktigheten och måttfullheten. Illegal invandring och människosmuggling är oacceptabla fenomen, och unionen har gjort klart att den kommer att göra allt som står i dess makt för att bekämpa dem.
Det handlar inte bara om abstrakta deklarationer. Från Sevilla kommer uppgifter om precisa tidsplaner, som till exempel följande: avslutande av pågående föranslutningsavtal och inledande av förhandlingar med de övriga länder som angetts av rådet; förverkligandet av gemensamma åtgärder vid de yttre gränserna under 2002; inrättandet av ett gemensamt system för visering senast i mars 2003. Betydelsen av dessa datum bör absolut inte underskattas. Erfarenheten visar att endast klart bestämda datum gör det möjligt för oss att gå fram konsekvent. Jag kan garantera att vi kommer att arbeta för och vara uppmärksamma på att dessa åtaganden verkligen respekteras till punkt och pricka.
Invandringsproblematiken kräver dessutom i sin helhet en integrerad strategi som tar full hänsyn till dess olika politiska, sociala och mänskliga konsekvenser. Gränskontrollen är knuten till asylpolitiken, säkerheten till den rättvisa behandlingen av samtliga medborgare och till den inre säkerheten; effektiviteten för de olika besluten och åtgärderna inom ramen för unionen beror dessutom på förbindelserna med tredje land och det utvecklingssamarbete vi förmår organisera.
I en återfunnen Tammerforsanda har rådet inte bortsett från någon av dessa aspekter och har därigenom gett prov på ett stort mått av balans. Detta är en lugnande signal för alla medborgare, för dem som fruktar för framtiden för de legala invandrarna, som tror på öppna och toleranta samhällen och för dem som fruktar de illegala invandrarna och de personer som utnyttjar dem och som därför kräver ökad säkerhet, en säkerhet som sannerligen inte enbart är beroende av hur invandringsfrågan hanteras, utan också av en hel serie frågeställningar som måste behandlas organiskt och där unionen verkligen måste spela en avgörande roll. Detta, ärade parlamentsledamöter, är en av de lärdomar vi måste dra av Sevilla, där det tydligare än någonsin framkom hur omöjligt det är att lösa dessa problem enbart på nationell nivå och hur nödvändigt det är att utarbeta modiga och långsiktiga politiska program och beslut på europeisk nivå.
Ärade parlamentsledamöter! Den nära förestående utvidgningen gör att det nu blåser reformvänliga vindar i hela unionen. Verksamheten har två huvudinriktningar: å ena sidan konventet, som är på väg att avsluta första fasen av sitt arbete, och å andra sidan alla unionens viktigaste institutioner.
Konventet, som leds av ordföranden Giscard d'Estaing, har uppdraget att söka långsiktiga lösningar för framtidens Europa med 25 medlemsstater eller ännu fler. Konventet har också till uppgift att fundera på vilken typ av union vi vill ha på vår kontinent.
Men som jag sade så pågår andra processer inom unionen och vid dess portar, vilket president Aznar påpekade i sitt tal, processer som gör det nödvändigt att revidera våra institutioners funktion redan i dag, med beslutsamhet, snabbt, konkret, utan att vänta på att fördraget skall ändras och utan att vi stör konventet i dess arbete. Konventet är heligt; vi har ingen som helst möjlighet att lägga oss i dess arbete. Effekterna från utvidgningen när det gäller hur våra institutioner fungerar, till exempel, skall omedelbart utvärderas så att vi kan genomföra de åtgärder som krävs senast i början på 2004.
För det andra får vi inte glömma att gemenskapssystemet är baserat på en känslig balans mellan våra olika institutioner, en balans som vilar på vikter och motvikter och på att deras funktioner är inbördes beroende av varandra. Alla förändringar som görs i någon av institutionerna får strukturella effekter för alla de andra. Därför är samordningen och de gemensamma rationaliseringsinsater som pågår inom samtliga institutioner av grundläggande betydelse. Jag är glad över att kunna konstatera att detta redan, i vissa avseenden, håller på att ske på ett närmast spontant sätt: ert Corbettbetänkande, Solanas rapport och våra förslag om ändring av kommissionens sätt att fungera går alla i samma riktning. Framför allt har de nya regler som godkändes i Sevilla för Europeiska rådet och de övriga ministerråden och mina idéer om hur kommissionens kollegium skall reformeras mycket gemensamt. Båda initiativen strävar efter att göra så den inre verksamheten i de olika institutionerna blir flexiblare och enklare genom att ange en serie grundläggande uppgifter och anförtro dem till samordningsfunktioner med väl preciserade ansvarsområden.
Det gäller därför, ärade parlamentsledamöter, i denna historiska fas, att genast hitta innovativa lösningar med de instrument vi redan har, dvs. med de instrument vi förfogar över enligt gällande fördrag. Men, som sagt, vi måste agera samordnat, och detta är också andemeningen i vårt paket av förslag när det gäller hur vi skall bli bättre lagstiftare, dvs. förordningen om bättre lagar.
Det gläder mig därför att Europeiska rådet i Sevilla beslutade att inrätta en teknisk högnivågrupp för det interinstitutionella samarbetet och att man uppmanade de tre institutionerna att före årets slut ingå ett interinstitutionellt avtal för att förbättra kvaliteten på och införandet av våra lagar. Detta är den uppgift som väntar oss inom den närmaste framtiden och som, det är jag övertygad om, vi kommer att ta oss an seriöst, engagerat och i den samarbetsanda som numera är utmärkande för alla våra förbindelser. Det är just i denna samarbetsanda som jag tackar er, ledamöter av parlamentet, och president Aznar och hans medarbetare, som under detta halvår gjorde det möjligt att arbeta konkret och resultatinriktat.
(Applåder)
Herr talman, kära ledamöter! Jag skulle vilja veta om jag redan har fått något svar från rådet och kommissionen, eftersom jag har lyssnat på de olika inläggen och de inte har hänvisat till de händelser som ägde rum vid den portugisisk-spanska gränsen då portugisiska demonstranter hindrades från att åka till Sevilla, vilket bland annat innebar att man tog till våld mot en del personer, inklusive portugisiska parlamentsledamöter ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Detta är ingen ordningsfråga. Vi skall nu ha en debatt som varar i två timmar. Det står alla ledamöter fritt att ställa frågor med hänsyn till den tid som nu finns tillgänglig för debatten. Jag råder er och era kolleger att använda debatten, som är det lämpliga förfarandet, om ni har en fråga som ni vill diskutera.
Herr talman, herr ordförande i det spanska ordförandeskapet, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Först vill jag rekommendera att vi för debatten på samma sätt som vi gjort i många år, och inte låter den avbrytas av olika meddelanden som är olämpliga vid denna tidpunkt. Herr talman! Jag vill från vår grupps sida tacka det spanska ordförandeskapet så hjärtligt och ge dem ett erkännande för dess framgångsrika ordförandeskap, och de högljudda applåderna nyss från hela kammaren har ju också visat på detta.
Ordförande Aznar! Ni kom hit till detta parlament tre gånger och utgjorde därigenom också ett föredöme för andra ordförandeskap, och jag hoppas att de andra kommer att anpassa sig efter detta. Ett fritt samhälle kan bara äga bestånd om vi bestämt motsätter oss varje form av terrorism, och ni har, även med tanke på ETA:s terror i Spanien, långt före den 11 september 2001 här engagerat er på ett förebildligt sätt. Jag vill från vår grupps sida säga att vi kommer att engagerat stå vid er sida när det gäller att försvara friheten och demokratin mot terrorismen!
(Applåder)
Herr ordförande! Ni har tillryggalagt en viktig väg inom asyl- och invandringspolitiken - ni har talat om detta. Vi är positiva till att säkra våra gränser, och vi arbetar också för ett integrerat europeiskt gränsskydd. Men det är också viktigt - även detta har ni talat om - att vi eftertryckligen bekämpar orsakerna till invandringen, motverkar den, och konferensen i Valencia var ju ett viktigt medel för att stärka Medelhavsdialogen. Inom Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna är vi fast övertygade om att våra förbindelser med den arabiska och den islamiska världen måste stärkas. Vi får inte heller jämställa terrorismen med den arabiska och islamiska världen, och bör göra allt för att just i Nordafrika skapa ett samhälle där det ges förutsättningar för ungdomen så att den inte längre emigrerar, utan får en framtid i sin hembygd.
Ordförande Aznar! Ni talade - liksom kommissionsordförande Prodi - om Europeiska unionens utvidgning. Jag vill tacka er för att just ni som företrädare för södra delen av Europeiska unionen har agerat på ett engagerat sätt när det gäller anslutningen av länderna i Centraleuropa, men också naturligtvis Cypern och Malta. Jag skall uttryckligen förklara mandatet från min grupp: vi anser att det är oansvarigt om nu en regeringschef, nämligen förbundskanslern i Förbundsrepubliken Tyskland, knyter villkor till utvidgningen, där man först och främst måste uppnå resultat när det gäller betalningar vid jordbruksförhandlingarna. Vi anser att detta är oansvarigt, eftersom det nämligen skadar förtroendet för Europeiska unionen i kandidatländerna, och i slutändan kommer att främja antieuropeiska stämningar i dessa länder. Vi uppmanar er därför och ber er ...
... ja, det tycker ni inte om, men jag säger sanningen, och om också ni skulle kritisera det, herr kollega, då skulle ni vara lite mer trovärdig än ni är här med era tillrop!
(Applåder)
Alltså, mina damer och herrar, kära kolleger, herr ordförande! Ni har också på ett engagerat sätt arbetat för stabilitetspakten, och vi säger även här att stabiliteten är grundvalen för förtroendet för den gemensamma europeiska valutan. Det är likgiltigt om det handlar om ett stort land eller ett litet land - om någon kränker stabilitets- och tillväxtpakten, då måste en varningsskrivelse som skickas ut också nå dessa länder, och jag uppmanar oss alla att försvara den europeiska valutans stabilitet.
Ni talade om konventet. Jag välkomnar det uttryckligen, och vi arbetar för gemenskapslösningar, som skall utarbetas av konventet. Under det spanska ordförandeskapet blev det möjligt att komma ett långt steg framåt med det interinstitutionella avtalet om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Men nu hörs det rykten om att man i rådets generalsekretariat över huvud taget inte vill klassificera vissa dokument. Jag hoppas att detta inte skall leda till att man till slut undanhåller oss vissa dokument, utan att man, så som det spanska ordförandeskapet har åstadkommit, verkligen också infriar det som man avtalat om. Vi har stort förtroende för det förväntade interinstitutionella avtalet, där man på sluttampen förhandlar inte bara på hög teknisk nivå utan också på politisk nivå, för att komma fram till en betydligt bättre lagstiftning i Europeiska unionen.
Ordförande Aznar! Jag vill avslutningsvis gratulera er till reformen av rådet, det går åt rätt håll. Jag tror att vi också i framtiden skall fortsätta att arbeta på denna basis. Jag tackar er från vår grupp för ett framgångsrikt ordförandeskap, och vi sätter vår lit till den spanska regeringen och Spaniens regeringschef, och att vi även under danskt ordförandeskap kommer att fortsätta på den väg vi gått under det senaste halvåret. I den andan önskar jag er och oss alla även under det närmaste halvåret lycka till för vår gemensamma europeiska union.
(Applåder)
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, ärade kolleger! Jag vill först och främst å Europeiska socialdemokratiska partiets grupp gratulera avgående rådsordföranden och hans tänkvärda tal här i dag.
Låt mig komma med en första observation om stämningen i Sevilla, som snarare liknade ett påskfirande än en folkfest, i en stad som karakteriseras av att vara en huvudstad för tre kulturer. Vi är emot fästningen Europa, och framför allt är vi mot ett Europa som är oåtkomligt för de europeiska medborgarna. Vi anser därför att det är på sin plats att man förklarar varför man förhindrade europeiska och iberiska medborgare - i det här fallet närmare bestämt portugiser och ledamöter - att kunna delta i Sevilla och utöva sina rättigheter.
(Applåder)
När det gäller ett roterande ordförandeskap har rådsordföranden förekommit mig i min kritik. Han kritiserade själv - här och i Oxford - ett roterande ordförandeskap. Jag instämmer i detta eftersom man självklart inte kan skriva om första Moseboken var sjätte månad. För varje ordförandeskap börjar Europa om på nytt och så får det inte vara. Till exempel, och jag avser det spanska ordförandeskapet, får det inte vara så att man omskapar Lissabonprocessen - som var en balanserad process - och ändrar målen för denna. Energifrågan är intressant, och vi är för en avreglering av energin, inte att bara privatisera den - men man måste ta itu med frågorna om offentliga tjänster och skapandet av arbetstillfällen.
När det gäller invandring och asyl till exempel: för två år sedan enades man om en övergripande strategi i Tammerfors. Det svenska ordförandeskapet förde fram frågan som intressant för Europa och för vår demografi. Nu förefaller det som om allt koncentreras på olaglig invandring. Är det så att det som de föregående ordförandeskapen gjort inte är något värt? Vi har glömt bort vårt förflutna, och detta är en viktig punkt eftersom det måste sägas, ärade rådsordförande, att ni har gett rådet (rättsliga och inrikes frågor) några mycket viktiga uppgifter: Europaparlamentet har väntat på en mer proaktiv och mindre restriktiv politik från europeisk synpunkt inom ramen för medbeslutandeförfarandet på invandringsområdet. Fem direktiv ligger och väntar på att rådet skall göra sitt arbete. Detta var det första jag ville påpeka.
(Applåder)
För det andra måste jag säga att ordförandeskapet - det har inte varit det enda - systematiskt har undvikit de känsliga frågorna. Ordförandeskapet har godkänt många utvidgningskapitel, men det måste sägas att de viktigaste frågorna fortfarande är olösta. Jag vill påminna om att Europaparlamentet, liksom vid tidigare utvidgningar, alltid har sagt att en utvidgning innebär att budgetplanen måste ses över, och detta gör ni genom bakdörren.
Europeiska socialdemokratiska partiets grupp har antagit ett dokument om den nödvändiga reformen av jordbrukspolitiken, och ni diskuterar privat, utan offentlig debatt, till och med utan att lyssna till kommissionens förslag, som visserligen kan vara mycket diskutabla, men ni är skyldiga att lyssna till kommissionen.
När det gäller utvidgningen förstår jag att Poettering i klimatet före valet i Tyskland attackerar förbundskansler Schröder som kandidat. Dock verkar det som om han inte har hört vad Stoiber säger om utvidgningen, vilket är ännu mer magstarkt.
(Applåder)
Jag vill betona att det danska ordförandeskapet i december kommer att få mycket svårt att avsluta de frågor som inte löstes i Sevilla.
För det tredje, herr rådsordförande, måste jag betona att ni, som är en sann politiker, har genomfört ert arbete på ett sätt som bryter mot ordförandeskapens neutralitet. Ni har inte dragit er för att säga - när det gäller vad som händer i mitt land - att det är socialisterna som bär skulden. Systematiskt har ni anklagat regeringarna från min politiska familj för problemen, och ni har pekat ut dessa. Detta är inte en tradition för europeiska ordförandeskap, och jag anser att vi bör återgå till mer neutrala ordförandeskap.
Slutligen, ärade rådsordförande, har vi frågan om demokratisk kontroll och reformen av rådet. Det är sant att vi har slutfört överenskommelsen om tillgång till handlingar. Ni har tagit steget att föra upp förhandlingarna om bättre lagstiftning på en politisk nivå. När ni säger att rådet skall bli mer öppet när det gäller dess medbeslutanderätt tillsammans med parlamentet, säger ni att vi får tillträde genom Internet. Vi bjuder in er när vi medbeslutar. Det minsta ni kan göra är att officiellt inbjuda när ni gör detsamma. Vi är inte bara en del av allmänheten och skall inte behöva läsa vad som händer i tidningarna.
Låt mig avslutningsvis, herr rådsordförande, även ta upp ert förslag om att rådets ordförandeskap skall sitta i fem år. I januari sade jag att ni skulle kunna vara goda värdar för konventet, eftersom ni inte hade uttryckt era åsikter. Nu, efter att ni öppet har uttryckt era åsikter, måste jag som europeisk demokrat säga er att jag motsätter mig att vi återskapar det heliga romanska-germanska imperiet och att jag är för en fortsatt tillämpning av gemenskapsmetoden.
(Applåder)
Herr talman! För Europeiska, liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp var det viktigaste testet för toppmötet i Sevilla överenskommelsen om invandrings- och asylfrågorna, vilken lyfte upp diskussionen över sökandet efter billiga tidningsrubriker, och fick den att handla om utmaningens kärnpunkt. En läsare som har tittat flyktigt i tidningarna under inledningen till toppmötet kan ha trott att Spaniens premiärminister spelade Don José och Tony Blair spelade Carmen i ett passionerat men dödligt bländverk om hur man använder utvecklingsbistånd som ett vapen i angreppen på olagliga migranter. Vi välkomnar därför premiärminister Verhofstadts och andras framgångar när det gäller att återställa balansen i Europeiska rådets möjliga slutsatser. Vi är särskilt nöjda att rådet kom ihåg betydelsen av ekonomiskt samarbete, frihandel, utvecklingsbistånd och konfliktförebyggande när man nu skall ta itu med orsakerna till olaglig invandring. Jag välkomnar rådets betoning på tillhandahållande av incitament för att få utvecklingsländerna att samarbeta när det rör hanteringen av migrationsströmmar i stället för på upphävande av utvecklingsstöd p.g.a. icke-samarbete.
I stället för att bara sätta nya mål för att nå framsteg när det gäller invandrings- och asylfrågor skulle det vara bättre om stats- och regeringscheferna slutade att hämma beslutsprocessen med nationella initiativ och stödde kommissionens förslag enligt gemenskapsmetoden. Detta innebär användning av omröstning med kvalificerad majoritet för att se till att man kan fatta beslut.
Rörande förslagen till reformering av rådets förfaranden är det naturligtvis bra att stats- och regeringscheferna talar om att införa en större insyn i rådets arbete. Detta kommer emellertid inte att uppnås bara genom att tillåta kameror i rummet under en rituell rundabordsdiskussion och under omröstningar. Vi måste åstadkomma en verklig insyn genom att ge tillgång till rådets handlingar på Internet, från tidpunkten då tjänstemännen börjar diskutera dem och ända upp på ministernivå. Det är skandalöst att tjänstemän i rådets kansli vägrar att offentliggöra möteshandlingar och andra oräkneliga handlingar.
En rationalisering av antalet råd är utan tvekan behövlig, men det skulle vara mycket bättre om detta skedde i samverkan - som kommissionens ordförande sade - med liknande åtgärder i parlamentet och kommissionen, så att gången när det gäller ansvar och vem man kan ställa till svars är tydlig. Det oroar mig också att avskaffandet av rådet (utvecklingssamarbete) kan betraktas som en nedgradering av unionens roll när det handlar om utvecklingsbistånd som vi inte får låta ske.
Efter toppmötet i Barcelona varnade jag kammaren för risken att det skulle uppstå trovärdighetsproblem om de ambitiösa målen som fastställdes för den ekonomiska reformen inte genomfördes. Jag uppmanade särskilt till att man skulle göra framsteg i riktning mot en integrerad marknad för finansiella tjänster. Jag gratulerar därför varmt det spanska ordförandeskapet till att det har säkrat en överenskommelse om pensionsdirektivet - som blockerats i rådet sedan juli i fjol - och till en överenskommelse om direktivet om marknadsmissbruk, därför att bakom uppståndelsen i samband med olaglig invandring är det en bestämd utveckling för tekniska men viktiga frågor som visar ett ordförandeskaps värde.
(Applåder)
Herr talman för parlamentet, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Som jag sade till de Miguel under den förra sessionen är detta det första ordförandeskapet som har en variabel geometri.
Det är slående hur lite samband det finns mellan det uttalande som Aznar gjorde inför kammaren i början av ordförandeskapet om Europeiska unionens prioriteringar och agerande under detta halvår och vad han nu säger. Den anpassningsförmåga som han har visat genom att ändra prioriteringarna är anmärkningsvärd. När det blev svårt att uppfylla målen för utvidgningen införde man till exempel frågan om olaglig invandring i stället. Prioriteringen för terrorismen var en delvis reducerad fråga under detta mandat, en fråga som är mycket bredare och härrör från Laeken, som koncentrerades på extern politik och gemensam säkerhet. Sanningen att säga har inga viktiga framsteg gjorts när det gäller den här aspekten, och frågan om terrorismen har huvudsakligen utgjorts av den europeiska arresteringsordern och överlämnande mellan medlemsstaterna, som till en del redan utformats av det belgiska ordförandeskapet.
Er anpassningsförmåga blir ännu mer uppenbar om vi till exempel tänker på att kommissionens förslag om invandring hade bordlagts i början av ordförandeskapet. När det gällde invandringsfrågan ville man enbart ta sig an den från en repressiv och polisär synpunkt i Sevilla. Lyckligtvis mildrade några medlemsstater era förslag i den här frågan.
Integreringspolitiken, frågorna om familjeåterförening, status för under lång tid stadigvarande bosatta personer och gemensamma regler för migrationsströmmar har lämnats åt sidan - eller rättare sagt vidareutvecklingen av dessa frågor.
Mottot för ert ordförandeskap, herr Aznar, var ?mer Europa?, och bland prioriteringarna var det frågan om utvidgningen av Europeiska unionen som kanske hade längst politisk räckvidd. Det är sant att ett avsevärt antal kapitel har kunnat stängas, men alla är inte lika viktiga. Jordbrukskapitlet var det viktigaste, och inom detta är de direkta stöden mycket viktigare än någon annan fråga. Kommissionens snåla förslag om jordbruket förkastas av de flesta kandidatländerna. Det faktum att fyra medlemsstater har blockerat frågan i rådet (allmänna frågor) visar på hur allvarligt problemet är, ett problem som man inte lyckades särskilt bra med att lösa i Sevilla.
Ett avsevärt antal medlemsstater vill ha en större marknad, men inte mer Europa. Skälen till detta är budgetmässiga, och målet är till en del att avveckla eller minska de få områden där vi har gemensam politik.
Det stämmer, herr Aznar, att vi behöver mer Europa, ett större Europa, men inte tomt på innehåll. Det argument ni använde före Europeiska rådet i Sevilla är inte godtagbart: ?meningslösa ansträngningar leder endast till svårmod?. Ordförandeskapet skall göra allt som står i dess makt för att uppfylla slutmålen. I Barcelona var det inget problem för er, herr Aznar - såsom jag uppfattar det - att pressa Frankrike ända till slutet när det gällde avregleringen av elförsörjningen, trots att det pågick en valprocess i Frankrike. Inför den nuvarande valprocessen i något annat land har ni emellertid inte agerat likadant för att undvika påtryckningar om utvidgningen och minskningen av den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom ni säkerligen anser att det är en meningslös ansträngning. Utan att rättfärdiga er attityd inför avregleringarna är det uppenbart att ni där har använt olika måttstockar.
Ert synsätt när det gäller de ekonomiska aspekterna har även de varit ofullständiga och reducerade. Ni har lyckats ge Lissabonprocessen en mycket nyliberal prägel, men ni har glömt bort de delar som handlar om kvalitetsmässig sysselsättning, social sammanhållning och den sociala dialogens roll. Ni vägrar att inse att det råder nya ekonomiska förhållanden som skiljer sig mycket från prognoserna från Lissabon; ni vidhåller en icke-flexibel tolkning av de ekonomiska riktlinjerna för stabilitetspakten, men samtidigt gäller talesättet ?rädde sig den som kan? för att några medlemsstater skall kunna ordna upp sina problem med budgetjämvikten. Detta kan inte heller kallas för mer Europa.
I januari förklarade ni bokstavligen er avsikt att skapa ett område med större ekonomiskt välstånd, där den europeiska sociala modellen skall säkras. Europeiska rådet i Barcelona och den politik ni tillämpar i Spanien visar på det motsatta. Mellan Barcelona och Sevilla, herr Aznar, utlystes en generalstrejk. Detta var oundvikligt, eftersom er arbetsmarknadsreform, vilken minskar arbetslöshetsskyddet och gör det lättare att avskeda anställda, är ytterligare ett uttryck för det spanska ordförandeskapets uppfattning om att göra arbetsmarknaden mer flexibel.
Under ert ordförandeskap, herr Aznar, har Europeiska unionen inte spelat en verklig huvudroll för en rättvis lösning av Mellanösternkonflikten, och era förslag för Latinamerika och Medelhavsområdet har haft en oförståeligt låg profil.
Av dessa skäl, herr Aznar, kan vi inte göra en positiv utvärdering av ert ordförandeskap. De positiva aspekterna, Galileoprojektet, hälsovårdskortet, ytterligare någon sak - bleknar inför dessa skäl som jag har försökt skissera upp för er.
Man kan inte skapa mer Europa genom att försämra socialpolitiken, de offentliga tjänsterna eller de gemensamma europeiska politikområdena. Det är nödvändigt med mer Europa, men även och framför allt, ett bättre Europa. Ett annat Europa är möjligt - som tusentals medborgare har krävt före varje europeiskt råd och i allt större utsträckning, framför allt under ert ordförandeskap, i Barcelona, Madrid, Valencia och Sevilla. Mer Europa, ja, men ett mer solidariskt och mänskligare Europa, som står mer i medborgarnas tjänst och som är mer närvarande på den internationella arenan.
Jag skulle även vara tacksam, ärade rådsordförande, om ni kunde klargöra frågan om framgången med Portugal när det gäller dessa demonstrationer.
Ordförande Aznar! Tiden tillåter inte att jag beskriver de positiva inslagen i ert ordförandeskap, även om det fanns sådana enligt min grupps bedömning, utan jag tänker understryka framför allt ett par saker som väcker oro.
När det gäller frågan om invandring och asylrätt var det med lättnad vi konstaterade det bristande stödet i Sevilla för ert förslag att knyta utvecklingsstödet - som redan är skandalöst lågt - till unionens krav på att kontrollera den illegala invandringen. Vi tror inte att det är genom att följa extremhögerns mest vulgära instinkter som man skall reagera på denna berättigade oro från medborgarnas sida. Grunden till en sammanhängande och begriplig politik när det gäller asyl och invandring finns redan, och det är kommissionens förslag som redan alltför länge har blockerat rådet. Vi måste följa det normala lagstiftningsförfarandet för att få framgång på detta område.
I början av ert ordförandeskap framförde jag en förhoppning om att halvåret skulle bli behagligt för er, och en kritisk synpunkt, nämligen att jag inte kunde se någon tydlig beskrivning av er vision för Europa och av institutionernas roll i ert program. Jag tror mig kunna säga i dag att ni blev så förtjust i ert ordförandeskap att ni lade fram en vision av unionen i vilken inte bara regeringarna förblir unionens ledare, utan där rådets ordförandeskap, genom att väljas för en period som är längre än sex månader, kommer att direkt konkurrera med kommissionen och därmed förstöra den institutionella balansen. Herr ordförande! Vi motsätter oss en sådan vision som vi anser strider mot behovet att göra unionen mer demokratisk och effektivare, och vi hoppas verkligen att konventet inte följer era rekommendationer.
Jag vill också redovisa vår oro inför och vårt motstånd mot att avskaffa rådet (utvecklingssamarbete), något som Watson redan har nämnt, för det kan bara innebära att utvecklingspolitiken i ännu högre grad måste underordnas Europeiska unionens geopolitiska och kommersiella prioriteringar, framför allt de prioriteringar som görs i de största medlemsstaterna. Upplösningen av rådet (utvecklingssamarbete) skulle dessutom kunna bli en förelöpare till nedläggningen av generaldirektoratet för utveckling, och i den frågan vill vi gärna få ett lugnande besked från ordförande Prodi.
Ett par ord om toppmötet i Johannesburg: vi blev mycket förvånade över att inte hitta någon hänvisning till det allvarliga misslyckandet för toppmötet i Bali, eller till Europeiska unionens initiativ för att få fart på en hållbar utvecklingsstrategi i slutsatserna från toppmötet. En sådan strategi kan inte uteslutande grundas på en avreglering av handel och ännu mindre, vilket även kommissionen antyder, på kärnenergi. Om detta verkligen skall vara unionens strategi i Johannesburg tror jag att vi i Johannesburg återvänder till Rio -10, snarare än Rio +10.
Herr ordförande! Som miljövänner var vi ganska säkra på att resultaten på miljöområdet skulle bli få under dessa sex månader. Men vi kan vara ganska nöjda med att era ansträngningar att utnyttja ordförandeskapet till att vidareutveckla den nationella vattenförsörjningsplanen, framför allt dess finansiering med EU-medel, eller till en reformering av fiskeripolitiken i den riktning som den spanska regeringen önskade inte kröntes med framgång, delvis tack vare en omfattande mobilisering av allmänheten, en mobilisering som verkligen fick vårt stöd.
Slutligen, herr ordförande, skulle även jag vilja veta av vilken anledning de gröna ledamöterna stött på problem vid gränsen till Portugal. Det skall verkligen bli intressant att höra er förklaring i denna fråga.
Herr talman! De viktigaste målen som den spanska regeringen fastställde för sitt ordförandeskap i Europeiska unionen har uppfyllts. Förhandlingarna om Europeiska unionens framtida utvidgning har påskyndats och sker nu i ett högt tempo, och det är nu troligt att förhandlingarna med många av kandidatländerna faktiskt kan slutföras före årets slut. Det är en snäv tidsram, men en som nu kan uppfyllas på grund av de stora framsteg som gjorts under det senaste halvåret.
Barcelonamötet tidigare i vår såg till att den pågående utvecklingen av den europeiska ekonomin fortfarande är en högt prioriterad fråga. EU-regeringarna inser helt och fullt att utvecklingen av den europeiska ekonomin inte kan ske om vi inte fullständigt utnyttjar ny och kommande informationsteknik. Främjandet av e-handelsverksamhet, e-hälsoprogram, e-regerings- och e-kunskapsinitiativ i samband med handlingsplanen e-Europa 2005 håller på att genomföras i sin helhet i Europa.
Mängden snåriga bestämmelser för små och medelstora företag i Europa är fortfarande ett hinder mot arbetsskapande initiativ. Under det spanska ordförandeskapet sjösattes den nya stadgan för små och medelstora företag för att hjälpa det europeiska näringslivet att växa och frodas på ett enklare sätt.
Reformeringen av pensionssystemen i Europa har också prioriterats. Tyvärr är det så att Europas medborgare blir äldre och äldre, och EU-regeringarna måste vara innovativa för att se till att offentliga och privata pensionssystem både stöds och skyddas. Vi måste tillämpa initiativ som garanterar att äldre personer i samhället kan leva värdiga liv med trygghet och en känsla av att man tar fullständiga hänsyn till deras behov.
Från ett irländskt perspektiv var toppmötet i Sevilla ett viktigt möte. Alla i denna kammare känner till att Irland förkastade Nicefördraget i fjol med en liten marginal. Ett bekymmer för många irländare var frågan om Nicefördraget skulle äventyra Irlands traditionella neutralitet. Irländska trupper har en stolt historia av att ha deltagit i fredsbevarande och humanitära uppdrag utomlands, i enlighet med FN-mandat, och irländarna vill att det skall förbli på detta sätt även framöver.
Jag välkomnar de två förklaringar som man kom överens om i Sevilla: en undertecknad av den irländska regeringen och en godkänd av Europeiska rådet. Sammanfattningsvis säger dessa förklaringar i klara och tydliga ordalag att Irlands neutralitetspolitik är fullständigt skyddad. I linje med vår traditionella militära neutralitetspolitik är Irland inte bundet av något ömsesidigt försvarsåtagande. Om irländska trupper skall tjänstgöra utomlands kräver detta godkännande från Förenta nationerna, samtycke från den irländska regeringen och det irländska parlamentets godkännande. Våra europeiska partner har förklarat att Nicefördraget inte inför några försvarsåtaganden för någon medlemsstat i Europeiska unionen. Jag hyser hopp om att dessa förklaringar fullständigt kommer att reda ut de politiska farhågor som folk kände i samband med denna specifika fråga under folkomröstningen om Nicefördraget.
Irland hör hemma i Europa, både historiskt och politiskt. En isolering i Europa kommer bara att resultera i ekonomisk osäkerhet i vårt land, där många utländska investeringar har gjorts som skapat hundratusentals arbetstillfällen. Vi vill se till att vi även framöver är ett attraktivt land för utländska investerare, som betraktar Irland som en port till Europeiska unionens inre marknad. Vi vill inte äventyra det som varit en framgångsrik jobbskapande mekanism genom att skicka ut kraftiga signaler till investerare att vi inte vill stanna kvar i hjärtat av Europeiska unionen och i hjärtat av den inre marknaden.
Det är helt uppenbart att man måste ta itu med problemet med olaglig invandring i Europa, och jag välkomnar den överenskommelse om att intensifiera samordningsinitiativen vid havs- och landgränserna som våra politiska ledare kom fram till för att stoppa den olagliga invandringen i unionen. Vi måste fortsätta vår samordning med länder varifrån stora strömmar av olagliga invandrare kommer, och vi måste se till att arrestera och åtala brottslingar som sysslar med den fruktansvärda smugglingen av människor. Till sist: det spanska ordförandeskapet i Europeiska unionen har varit mycket framgångsrikt. Jag tackar uppriktigt ordförandeskapet. Låt oss alla samarbeta med den danska regeringen för att fortsätta utvecklingen under det kommande halvåret.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka det spanska ordförandeskapet för löftet om att öppna rådets möten för allmänheten under den första och sista behandlingen. Det är i alla fall en början. Vi kör nu om Nordkorea, som nu blir det enda landet i världen som kommer att lagstifta bakom stängda dörrar. Men vi befinner oss fortfarande långt ifrån den öppenhet som kännetecknar våra nationella parlament när de lagstiftar. Samtliga övriga länder i världen kommer fortfarande att vara mer öppna än vad vi är.
Låt mig också tacka den spanska utrikesministern Piqué för hans löfte på talmanskonferensen om att ge oss alla dokument från rådets arbetsgrupper. Om det löftet infrias kommer Spanien att kunna gå till historien som det ordförandeland som på allvar öppnade Europeiska unionen. Det skulle vara en bedrift för ett land som traditionellt sett bekämpat öppenheten tillsammans med Frankrike och Tyskland.
Men i Sevilla blockerade Frankrike och Luxemburg en mer omfattande öppenhet när det gäller rådets möten. Det spanska utkastet skulle ha inneburit öppenhet överallt där antalet stjärnor på dokumentet anger att det är fråga om ett gemensamt beslutsförfarande. Chirac sade nej tillsammans med Jean-Claude Juncker. Jag skulle vilja uppmana våra franska och luxemburgska kolleger att ge sina ministrar en lektion i öppenhet och parlamentarisk demokrati.
Nu en kommentar beträffande det berömda telefonsamtalet mellan Prodi och Aznar. Kommer ni att föreslå en fördragsändring så att alla premiärministrar får rätt att ringa till kommissionens ordförande på söndagen för att få ett förslag uppskjutet och obekväma tjänstemän avskedade på måndagen?
Herr talman! Jag beklagar, men jag kan enbart beskriva toppmötet i Sevilla som ett stort misslyckande, och jag beklagar ännu mer att jag måste säga att det till viss del återigen är den belgiska premiärministern Verhofstadts fel, som saboterade möjligheten till att äntligen göra något åt det jättelika asyl- och invandringsproblemet, fastän en enorm majoritet av folket i alla europeiska medlemsstater vill att åtgärder skall vidtas mot detta problem - och detta har bland annat visat sig i de senaste månadernas valresultat.
Jag beklagar också att behöva säga att man blint marscherar vidare i riktning mot en utvidgning av Europeiska unionen med de europeiska länderna från det tidigare östblocket. Även om jag personligen, principiellt och i grunden också är en förespråkare för detta, säger jag att detta inte är möjligt utan vidare utan att först vidta alla nödvändiga åtgärder, så att denna utvidgning inte på nytt kommer att sätta i gång en massiv folkvandring i riktning mot väst.
Och under tiden får det irländska folket återigen rösta. Men vi vet redan: skulle de av misstag inte rösta ?ja?, tar man helt enkelt ingen hänsyn till deras ?nej?. Numera kan det väl knappast längre finnas någon som fortfarande är förvånad över att denna Europeiska union allt mer, och av allt fler medborgare, betraktas som något odemokratiskt, och att många vänder sig bort från den, vilket är beklagligt.
En rad grupptalesmän har hänvisat till frågan om tillgång för parlamentet till känsliga rådshandlingar som faller under den andra pelaren. Jag vill bara säga att utan det spanska ordförandeskapets bestämda initiativ skulle vi inte ha ett utkast till ett interinstitutionellt avtal.
Talmanskonferensen godkände i princip detta avtal. Utkastet kommer att vidarebefordras till utskottet för konstitutionella frågor och sedan till den sammanträdande kammaren, möjligen i september. I går kväll diskuterade presidiet ett textförslag, som parlamentet också måste anta i samband med det interinstitutionella avtalet, om inre säkerhetsåtgärder som garanterar skydd av känslig information, om villkor som är förenliga med säkerhetsgarantierna i rådet och kommissionen.
När presidiet har godkänt detta textförslag kommer det också att vidarebefordras till kammaren för bedömning tillsammans med utkastet till interinstitutionellt avtal. Utan mycket bestämda initiativ under de senaste veckorna tvivlar jag på att vi hade kommit fram till denna punkt.
Herr talman! Jag kommer inte att använda detta inlägg för att berömma ordförandeskapet. Även om jag skulle vilja göra det, skulle det vara svårt att överträffa de beskrivande termer som till exempel rådets generalsekreterare, Solana, har använt under dessa senaste månader, eller den brittiska premiärministern, eller den nuvarande tyske förbundskanslern, alla dessa kolleger till Barón, även om det inte verkar så.
Det är däremot rimligt att säga att vi under dessa månader har gjort fler framsteg än någonsin på området för rättsliga och inre frågor. Ännu viktigare än att man enats om en gemensam definition av brottet terrorism, att man har skapat Eurojust, eller att mandatet för den europeiska arresteringsordern och överlämnande mellan medlemsstaterna har antagits, vilket kanske beror på att man har förstått att terrorismen är ett problem och ett hot som berör alla européer och som därför kräver åtgärder på gemenskapsnivå.
De som använder mord, utpressning och hot som medel för att nå sina politiska mål utgör utan tvivel ett hot mot demokratin och mot systemet med friheter. Detta gäller även dem som uppviglar eller samarbetar med terroristerna. De samarbetar till exempel i finansieringen - detta är vad Batasunas kassör anklagas för, efter det att de franska rättsliga myndigheterna funnit över 200 000 euro i bakluckan på hans bil, som enligt hans förklaring överlämnats av en ledamot av denna kammare till honom. Därför anser jag det vara lugnande, och jag anser även att vi alla bör tycka detsamma, att Europaparlamentets talmanskonferens har ingripit i detta ärende.
På tal om kränkningar av de mänskliga rättigheterna finns det få handlingar som är mer motbjudande än människohandel. Även kampen mot olaglig invandring kräver en ansträngning på europeisk nivå. Min grupp ville naturligtvis gå längre, men jag anser att vi måste vara nöjda med den kompromiss som nåtts, som är resultatet av enighet och som helt klart utgör ett framsteg, framför allt för dem som för en kort tid sedan osakligt krävde papper för alla.
Jag vill avsluta mitt inlägg genom att upprepa några ord som sades här i plenum i januari 1996, med anledning av det föregående ordförandeskapet för Europeiska unionen. Talesmannen för min grupp, Abel Matutes, sade då att det inte är den regering som tillfälligt utövar makten som har ensamrätt för ordförandeskapet, utan att ett ordförandeskap är hela landets och alla dess medborgares ansvar. Därför har Europeiska folkpartiets grupp - sade Matutes då - erbjudit sitt lojala samarbete för att nå de mål man satt upp.
Vi har uppnått detta mål och därför, herr rådsordförande, vill jag tala om för er att vi axlar detta ordförandeskaps framgångar och bakslag som våra egna. Det finns dem som denna morgon har förlorat tillfället att åtminstone visa ett minimum av institutionell lojalitet. De kommer dock att fortsätta att ta med sig strikt nationella diskussioner till Bryssel eller Strasbourg. Dessa personer kommer för det första förlora debatterna i sina hemländer och därefter återigen förlora dem här, i Bryssel eller Strasbourg.
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Som i alla ordförandeskap finns det naturligtvis positiva och kritiska beståndsdelar. Varje ordförandeskap har också möjlighet att skjuta över något på de övriga medlemsstaterna. När vi i dag snarare nämner de kritiska beståndsdelarna, så sker det naturligtvis även i debattens intresse.
Men en positiv beståndsdel vill jag nämna, nämligen det interinstitutionella avtalet, som nu skall slutas efter långt förarbete av kommissionsordförande Prodi och detta parlament. Efter många diskussioner med statssekreterare De Miguel har vi nu klarat av det. Det vill jag tacka er, herr rådsordförande, och i synnerhet statssekreterare De Miguel för.
Beträffande reformen av rådet är ju resultatet inte så lysande, i synnerhet vad gäller öppenheten: att öppenheten bara gäller en del av lagstiftningen och bara i början och i slutet och bara i en viss form är egentligen skrattretande! Vi bör ändå inte rygga tillbaka inför den öppenhet som finns i detta parlament. Fullständig öppenhet är det som vi också begär av rådet för hela lagstiftningsförfarandet.
I fråga om invandringen firar man nu som en stor framgång bekräftelsen av det som redan flera gånger bekräftats: man vill i princip förverkliga Tammerfors. Men man har inte förverkligat det. Inte heller under det spanska ordförandeskapet har man kommit särskilt mycket längre. Herr premiärminister! Ni måste ändå ärligt medge att den enda verkligt ?stora? idén, nämligen att sanktionera ursprungsländerna, inte lyckades. Tack vare vår grupp lyckades det lyckligtvis inte. Det vore ändå absurt att bestraffa just de fattigaste av de fattiga. Dem vi måste bestraffa, dem vi måste förfölja, det är de förbrytarband som lurar av de fattigaste av de fattiga deras sista pengar och lovar dem frälsning. Ofta slutar det dock med döden i Medelhavet. Samarbete och hjälp krävs för de länder som är de fattigaste av de fattiga för att minimera utvandringstrycket.
Den sista punkten: herr rådsordförande, ni har, om jag får tro ?Handelsblatt? - en i normala fall seriös tidning - sagt: ?Jag tror att vänstern har förlorat riktningen. De är rädda för den moderna världen, en värld av förändring och innovation.? Herr rådsordförande! Vänstern, åtminstone den socialdemokratiska vänstern, är inte rädd för modernisering och förändring. Vi vet bara att många människor i vår befolkning är rädda för att förlora genom denna förändring och denna modernisering. Det är ju så att det inte bara finns vinnare; det finns också förlorare i samband med modernisering och förändring. Dem måste vi bekymra oss om. Om vi socialdemokrater inte bryr oss om dem, då kommer de att hamna hos den populistiska högern och de populistiska rörelserna. Det kan inte vara vårt gemensamma intresse! Ty dessa rörelser utnyttjar rädslan inför invandringen. Dessa rörelser utnyttjar rädslan för utvidgningen av Europeiska unionen. Men vi vill ha en förnuftigt kontrollerad invandring. Vi vill ha och vi behöver utvidgningen som nästa viktiga stora steg. Därför måste också socialdemokratin se till att den sociala komponenten och momentet med solidaritet inte går förlorat i moderniseringen, privatiseringen och avregleringen.
En europeisk union, som inte också visar solidaritet just med de socialt svaga i samhället, kan inte vara framgångsrik! Det är det som socialdemokratin står för - vi är inte rädda för reformer. Vi vill hjälpa dem som är rädda för arbetslöshet och instabilitet.
(Applåder)
Herr talman! Några korta punkter: Vi behöver en gemensam migrationspolitik inom EU, men den måste bygga på humanism och långsiktighet samt ta hänsyn till dels vårt ansvar gentemot människor på flykt, dels vårt framtida behov av arbetskraftsinvandring. Som liberal gläds jag därför åt att de mer repressiva förslagen inte vann gehör i Sevilla och att rådet verkar ha förstått att handel, bistånd och demokratistöd är ett bättre sätt att hindra människor från att fly än att hota med sanktioner.
Jag är försiktigt positiv till reformerna av rådet. Det är bra att formerna effektiviseras, att mötena blir öppnare och att toppmötena blir mindre ?jippobetonade?. Det är dock inte tillräckligt, utan även förhandlingarna måste öppnas upp, och dokumenten måste bli tillgängliga om lagstiftningen skall kunnas kallas demokratisk. Jag hoppas att det danska ordförandeskapet kan visa på ett gott exempel vad gäller detta.
Slutligen undrar jag också över det fleråriga strategiska programmet som rådet skall anta. Det är en fråga som vi har arbetat mycket med här i Europaparlamentet tillsammans med kommissionen. Hur skall dessa två institutioner involveras i detta arbete?
Herr talman, herr kommissionsordförande, fru kommissionär, herr Aznar! Jag ber er att inte slappna av. De glansfulla dagarna som ordförande för rådet kanske har tagit slut, men inte ert ansvar.
Den massmediala ridå av framgångar som ni har skapat döljer inte de mycket allvarliga frågetecken som kan skönjas vid horisonten. Förslagen från er partikollega Fischler om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken eller den gemensamma jordbrukspolitiken alstrar osäkerhet och oro bland våra fiskare och jordbrukare. Ni måste helt enkelt stå i samklang med den rådande verkligheten som i dagens läge är mycket avlägsen den teknokratiska virtuella verklighet som är rådande i kommissionen.
Det är nu ni måste visa den där järnhårda viljan som är förhärskande i er politik, eftersom det är här vår framtid avgörs.
Er största prestation under det spanska ordförandeskapet har varit den vilja och arbetskapacitet som ert arbetslag har visat. Grattis! Jag har aldrig sett så många memorandum läggas fram, även om framstegen har varit få i förhållande till antalet.
Ni klippte av invigningsbandet för euron. Det är bra. Men jag nedvärderar det föregående arbete som vissa genomfört.
Avslutningsvis dämpades era inledande förslag om invandringen avsevärt, tack gode Gud, och till mångas besvikelse kom alla era alarmerande prognoser på skam i och med det goda uppförande och den medborgerliga anda som invånarna i Barcelona och Sevilla visade prov på. Av den anledningen begär jag formellt, herr talman, att de europeiska institutionerna gratulerar båda städernas invånare till deras uppförande och medborgaranda samt även till deras tålamod inför detta skryt med kostsam och onödig makt.
Toppmötet i Sevilla framställdes som ett nytt stadium i utvecklingen av en europeisk immigrations- och asylpolitik. Jag har två kommentarer i efterhand.
För det första är jag lättad över att förslaget om en europeisk polismyndighet för gränsbevakning och idén om att skära ned på utvecklingsmedlen för motsträviga ursprungsländer för illegala invandrare inte antogs. Dessa åtgärder var framför allt inriktade på behandling av symtom, på att hålla illegala invandrare ute. Därmed kan man tillfredsställa den ängsliga europeiska medborgaren på kort sikt, men nyttan med och konsekvenserna av åtgärderna var inte tillräckligt genomtänkta.
För det andra: det är enbart en kombination av rättvis fördelning av välfärd å ena sidan och ett hanterligt europeiskt asyl- och immigrationssystem å andra sidan som ger framtidsperspektiv. Tyvärr har toppmötet inte lett till framsteg på det här området, även om det redan länge har legat förslag klara. Att utvisade asylsökande måste återvända till sitt ursprungsland förstår jag. Men vad sker med de miljoner illegala invandrare som aldrig har sökt asyl? Att man försöker begränsa inflödet stöder jag, men hur planerar man att hjälpa i gång utflödet?
Med tanke på hur känslig frågan är begriper jag att det går långsamt. Men Europeiska rådet har enbart åter bekräftat existerande beslut. Det kallas inte något nytt utvecklingsstadium, utan avstannande.
Herr talman! Under de senaste sex månaderna, trots mottot ?mer Europa?, har det spanska ordförandeskapet utvecklat de Francovänliga nationalisternas gamla auktoritära idéer. Denna praxis, herr Aznar, har gjort det mycket svårt för er att låta uppriktig. Ett upplysande exempel var er vägran att erkänna generalstrejken vid tidpunkten för toppmötet i Sevilla. Faktum är att för er och er regering inträffade aldrig denna strejk. Ert löjeväckande sätt att ignorera verkligheten är oförlåtligt inom politiken, och detta är skälet till varför mer euroskepticism eller t.o.m. direkt fientlighet gentemot Europeiska unionen återspeglar ert ordförandeskaps dåliga program.
?2002 est l'année d'une poussée spectaculaire de l'Euro-phobie, notamment dans les classes populaires européennes? (Under 2002 har eurofobin ökat på ett spektakulärt sätt, särskilt inom den europeiska arbetarklassen), som professor Dominique Réné sade.
Ni är naturligtvis inte den enda som bär skulden för Europeiska unionens rådande, patetiska bild, därför att faktum som folkmorden i Tjetjenien, Palestina och Kurdistan inte kan döljas. Herr Aznar! Ni tycker i synnerhet om att läxa upp regeringarna i Ryssland, Israel och Turkiet. Alla kan se detta genom er oemotståndliga vilja att fördöma Batasuna och alla baskiska nationalistiska organisationer. Genom detta har ni provocerat fram de bittraste grälen med baskiska biskopar, fackföreningar och en stor majoritet av det baskiska folket sedan Francotiden. Er tid som ordförande i Europeiska unionen är över, och den baskiska konflikten fortgår alltjämt. Det finns bara ett sätt att slippa undan er ändlösa baskiska mardröm: se till att vakna. Innan det är för sent måste ni sluta att dröja kvar vid toppmötena.
Herr Aznar, kom ned på jorden!
Herr talman! Jag vet inte om det var Talleyrand som sade att opposition är konsten att vara emot något, men på ett sådant sätt att man senare kan vara för det. Jag ville säga detta, herr talman, eftersom man kan i alla debatter av det här slaget kan ta itu med de problem som en sådan här situation ger upphov till från skilda synpunkter, och alla synpunkter är godtagbara, utom de personer som av påstådda moraliska skäl säger att de inte vill höja rösten för att fördöma mord på oskyldiga människor, vilket är en förolämpning mot minnet av dessa offer och ett hån, herr talman, mot parlamentets ståndpunkter.
Jag sade, herr talman, att kritik är nyttigt, men att man måste kritisera enligt vissa bestämda förutsättningar. Jag anser att det är mycket lättare att kritisera än att göra saker, och det är uppenbart att den som gör något alltid förtjänar större uppmärksamhet, även om målen inte nås till hundra procent, än en dålig kritiker.
Att kritisera, herr talman, är även lite som testamenten, det vill säga, det sista är det enda som är giltigt. Det chockerar mig uppriktigt sagt att några av de uttalanden som har gjorts här förefaller stå i tydlig motsats till fler än trettio punkter i de resolutioner som parlamentet har antagit med anledning av toppmötena i Sevilla, Madrid och Barcelona, resolutioner som den socialistiska gruppen faktiskt stödde och röstade för.
Enligt min åsikt, herr talman, är detta även en fråga om personlig stil. Alla har sin egen stil, som man har en egen näsa. Det faktum att vissa tar med sig interna debatter och frågor till parlamentet kommer att noteras noga av medborgarna, de kommer att notera dessa attityder som inte tjänar allmänna intressen, utan är ett fruktlöst försök att kompromettera bilden av Spaniens regering.
Herr talman! I debatter av det här slaget handlar det enbart om att ta reda på om Europeiska unionen utvecklas och går framåt, utan att varken framhäva framgångar eller sopa saker under mattan. Även om vissa föredrar att se saker på det sätt de skulle vilja att de var på och inte som de är, anser jag att det är uppenbart att mycket gott har gjorts under dessa sex månader. Man har arbetat seriöst, vilket har lett till goda resultat, trots många interna svårigheter, vilka beror på valprocesser i några medlemsstater och de externa problemen, som härrör från den internationella situationen.
Det är dock uppenbart att ordförandeskapet inte kan trolla bort alla de problem som plågar Europeiska unionen på en så kort period som sex månader, som om det hade tillgång till de vises sten, något universalmedel eller Fierabrás balsam. De andra fjorton medlemsstaterna räknas också, och i den här typen av situationer, herr talman, står något mycket klart: de som är värst utsatta, de som har misslyckats med att lösa problemet med sysselsättningen och konvergensen för att nå den monetära unionen, är alltid de som ger de bästa råden.
Jag beklagar att Barón inte befinner sig i kammaren för närvarande eftersom han, som faktiskt har varit transportminister, står här och ger oss en lektion i hur man seglar när hans båt läcker överallt.
De som finansierar terrorismens medbrottslingar är en skam för denna kammare.
(Applåder)
Det rätta sättet att lösa den baskiska konflikten är att de som förföljer och dödar oss upphör med detta och låter oss leva i frihet.
Ärade rådsordförande! Det är sant att vi kunde ha kommit längre, men vi kunde även ha nått sämre resultat, vi kunde ha gjort det bättre, men även sämre. Allt utgår från förutsättningen att det under ett roterande ordförandeskap varken finns ovedersägliga framgångar eller absoluta misslyckanden. På sex månader hinner man inte misslyckas helt, det är omöjligt, och de relativa misslyckandena har sin förklaring.
Ni har själv, ärade rådsordförande, erkänt att ett roterande system som leder till att ordförandeskapen blir tvungna att försöka lyckas, om möjligt även nationellt och på kort tid, är meningslösa. I det här sammanhanget är den reform av rådet som överenskoms i Sevilla - som redan har tagits upp - ett minimalt men positivt framsteg.
Jag är inte här för att kritisera er, men inte heller för att smickra er; jag kommer i stället att analysera läget för tre av era prioriteringar: utvidgningen, den transatlantiska förbindelsen och de externa förbindelserna.
När det gäller utvidgningen kan jag inte göra annat än att konstatera att målen inte har uppfyllts - ni sade det själv. De kapitel som ordförandeskapet hade förutsatt sig att stänga för att nå återföreningen av Europa och göra den till verklighet är fortfarande öppna. Det är svåra frågor som väcker mycket misstro i flera medlemsstater, men att neka att driva på en seriös debatt som gör det möjligt för oss att övervinna osäkerheten är inte lösningen.
När det gäller förbindelserna med vår främsta allierade måste jag erkänna, ärade rådsordförande, att ni otvivelaktigt har nått personlig framgång: ni har inbjudits till Camp David. Detta har dock inte lett till att Europeiska unionens förbindelser med Förenta staterna har konkretiserats till Europas fördel. Förenta staterna har inte ratificerat Kyotoprotokollet; de har dragit tillbaka undertecknandet av inrättandet av Internationella brottsmålsdomstolen; de vill inte lyssna till råd om Mellanöstern och våra handelskonflikter av alla de slag ökas. Kort sagt, vårt ledarskap vacklar.
När det gäller de övriga externa förbindelserna har avtalet med Chile mycket riktigt undertecknats - vi gratulerar er till det - men detta ordförandeskap har inte placerat unionens politik för Latinamerika och Medelhavsområdet på den plats där den hör hemma.
Det går inte bra för Europa, herr rådsordförande, det går inte bättre än för sex månader sedan. Jag vet att vårt ordförandeskap har infallit under svåra tider, men politiken är till för svåra tider. Med samma uppriktighet som jag erbjöd er vårt stöd för sex månader sedan, säger jag därför att jag förväntade mig och önskade mer. Fler framgångar, fler framsteg, mindre osäkerhet.
Avslutningsvis, herr rådsordförande, hade jag inte tänkt sätta betyg på detta ordförandeskap, men er utrikesminister har - som alltid - provocerat mig genom att säga att han är relativt nöjd. Kanske för att jag hör till vänstern och för att jag är kvinna, och att höra till vänstern och vara kvinna kräver att man är mer ambitiös, kan jag säga er att jag är relativt missnöjd.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja lyckönska och tacka det spanska ordförandeskapet, inte bara premiärministern utan även alla övriga ministrar, för deras välvilliga samarbete med Europaparlamentet. Personligen hoppas jag för premiärministerns skull att han nu får möjlighet att ta lite semester som han förhoppningsvis kommer att tillbringa tillsammans med sin förtjusande hustru.
Det följande är därför inte riktat till premiärministern personligen utan till rådet, och det gäller frågan om den illegala invandringen. Man använder i rådets uttalanden oerhört många rader, för att inte tala om sidor, om den illegala invandringen. Inga förnuftiga människor är anhängare av illegal invandring. Frågan är endast om man skall ta tag i orsakerna eller om man skall skapa ett ?Fort Europa?. Rådet har i stort sett enbart koncentrerat sig på ett ?Fort Europa?, och den text som behandlar själva orsakerna är för svag och otillfredsställande. Det står i denna text att Europeiska rådet påminner om att ekonomiskt samarbete är viktigt. Skulle det inte vara bättre om Europeiska rådet lät bli att påminna och i stället uträttade någonting, för det är nämligen det europeiska samarbetet som verkligen kan påverka i dessa frågor. Den illegala invandringen kommer att fortsätta om vi inte skapar ett vettigt samarbete med utvecklingsländerna, och så länge vi inte gör någonting kan vi heller inte säga någonting om att de kommer till Europa. Det viktigaste är därför att vi upprättar ett bra samarbete.
Herr talman, kära ledamöter! Det räckte med de månaders ordförandeskap de hade för att de skulle förvandla det som tidigare ordförandeskap hade kommit överens om angående invandring och asyl, kvinnors utbildning och sysselsättning och hållbar utveckling till en karikatyr.
De har gjort frågan om utvidgning som bekräftades i Laeken sämre. Ordförandeskapet har inte gett några impulser till rättvisa reformer för den gemensamma jordbrukspolitiken, den gemensamma fiskeripolitiken och strukturfonderna, som är så viktiga för unionen, den spanska staten och Galicien. Det har inte fått unionens förslag om det fruktansvärda i Israel och Palestina att gå framåt. Det har övergett vårt Latinamerika.
Ordförandeskapet lade sig till med en oförskämd arrogans i konventet, och det kom att utmåla sig som unionens virtuella ordförande.
Under deras ordförandeskap åts allt upp av säkerhetsparanoian. Besatt av en önskan om att reducera sin funktion till en polisordförande för unionen kan det nästan bara visa upp förtjänsten att ha förknippat invandring med brottslighet.
Herr talman! Några toppmöten som det i Sevilla skulle vara välkomna, eftersom det senaste var så pedagogiskt. Var och en kan se hur oförmöget Europa är. Eminenserna drabbades av panik på grund av det som de kallar populism - vilket bara är vreden hos Europas folk som fråntagits sig själva - och de påstod sig bestämt ge sig i kast med problemet med invandringen. Denna ambition resulterade inte i något annat än Amsterdam 1997. Ännu en gång fråntar unionen staterna deras makt och ersätter deras politik med tomma intet. Precis som Barón Crespo nyss sade här i debatten behöver Europa börja från noll varje halvår. Det är en utmärkt lösning! Sakta men säkert blir folken medvetna om denna nolla så att deras vrede bara ökar, och det är något som kan leda långt.
Det finns en punkt i slutsatserna från Sevilla som förtjänar att betonas, även om den till stor del passerade obemärkt. Jag talar om punkt 6, där rådet uppmanas att granska frågan om språken för att förbättra den nuvarande situationen, efter vad man säger. Det finns bara ett sätt att förbättra den nuvarande situationen, och det är att tillåta parlamentsledamöterna att arbeta på sitt eget språk. Och vi har långt kvar dit eftersom vi allt oftare, exempelvis i utskotten, uttalar oss om texter som bara finns i en engelsk version, trots vår arbetsordning.
Kommer vi en dag att tvingas rekrytera ledamöter till Europaparlamentet utifrån deras resultat från ett nivåtest i engelska? Jag varnar det danska ordförandeskapet för de förslag det tänker lägga fram. Det är inte tillåtligt att välja ett eller två arbetsspråk eftersom parlamentet inte är någon internationell organisation. Det är inte heller acceptabelt att tvingas välja ett reläspråk som självfallet skulle bli engelska eller snarare angloamerikanska. Gör det misstaget, herrar federalister, och i folkens ögon kommer allt att stå klart; det blir en utmärkt illustration av Europeiska unionens verkliga ansikte, nämligen en filial till det amerikanska kejsardömet och dess verkliga funktion, som består i att utjämna alla Europas nationer och utsätta dem för amerikaniseringen i världen.
Ordförande Aznar! Ingen kan naturligtvis ha något att invända mot att vi måste bekämpa den illegala invandringen. Det som däremot förvånar är att denna kamp blir ett mera centralt inslag i förbindelserna med tredje land och i samarbetsavtalen än främjandet av demokratin och rättsstatens principer är eller hittills har varit i politiska och konkreta termer. Med endast ett fåtal sekunder till mitt förfogande kan jag bara belysa detta resonemang med en paradox: från denna synpunkt skulle Albanien under den kommunistiske diktatorn Hoxha ha varit en perfekt partner. Ingen kunde utvandra från det landet, ingen kunde utvandra från detta militariserade samhälle. Men detta är en paradox bara i viss utsträckning, för där vi inte kan föra in demokrati och rättsstatens principer, ja, där exploderar konflikterna, som på Balkan. Det är detta som är det verkliga problemet, det som ligger till grund för de ohanterliga invandringsflödena. Så förmodligen skulle det vara bättre om Europa koncentrerade sig mer på de bakomliggande orsakerna till problemet med den illegala invandringen än på symtomen.
Herr talman! Jag måste börja med att säga att alla mina kommentarer om toppmötet i Sevilla har förstörts av Watsons tal. Premiärminister Aznar! Jag fruktar att jag inte kan få bort sinnebilden av era försök att förföra ?Carmen?, dvs. Tony Blair.
Jag tänkte börja med att säga vilken stor uppmuntran och vilket stort exempel ni har varit för mitten-högerpartierna i Europa. Väldigt många av de politiska framgångar vi har sett under de senaste månaderna har skett p.g.a. det goda exempel ni har varit. Om vi tittar på dagordningen i Sevilla och de områden på vilka vi vill se större framsteg, måste jag emellertid säga att jag är litet besviken på det ekonomiska reformpaketet. Jag lägger inte skulden på er för detta, herr premiärminister, jag lägger skulden på motsträviga regeringar på andra håll i Europa. Det råder emellertid inga tvivel om att det finns för mycket självgodhet om företagsstyrningsfrågor i Förenta staterna, och om antagandet att dagordningen från Lissabon på något sätt kommer att genomföras utan att det sker några märkbara förändringar i Europa. Premiärministern förstår detta, men jag är inte säker på att många andra medlemsstatsregeringar gör det.
När det gäller terrorism och olaglig invandring är det helt korrekt att ni har fört upp dessa frågor i frontlinjen. Man har sagt mycket om dem. Jag kan bara instämma i kommentarerna och i ert stöd för att ni har tagit upp frågorna med tanke på den övergripande dagordningen. När det rör utvidgningen vill mitt parti verkligen se avsevärda framsteg i förhandlingarna om den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturreformen. Vi är ganska intresserade av vad som kan hända i Irland under folkomröstningen, vilken kan koppla på vår presidents charm.
Detta gör att jag återkommer till den fängslande bilden av ?Carmen? Blair, därför att när det handlar om reformeringen av rådet - idén om att ha ett femårigt ordförandeskap - kanske vi skulle betrakta er som den idealiska kandidaten för denna roll, men Blair har sagt till det brittiska underhuset att han - inte ni - är mannen som bestämde dagordningen i Sevilla. Han sade det inte en gång, han sade det fem gånger! Hans europaminister sade att det var premiärminister Blairs dagordning som bestämdes. Jag vill bara be er att tänka på hela Carmenhistorien, för jag anser inte att hon nödvändigtvis var en fullständigt pålitlig person, dvs. någon som man borde förföra.
Herr talman! När vi tittar igenom slutsatserna från Sevilla om reformen av rådet konstaterar vi att Europaparlamentets rekommendationer bara delvis följts.
Europeiska rådets återgång till sin grundläggande roll, nämligen en förstärkt samordningsroll för rådet (allmänna frågor) och ökad öppenhet, går säkerligen i rätt riktning. Europeiska rådet har emellertid lidit brist på ambition när det gäller hur det fungerar konkret och när det gäller ett bättre samarbete med Europaparlamentet för att skynda på lagstiftningsförfarandet. Vi skulle dessutom ha föredragit att gemenskapsmetoden formellt bekräftas på alla stadier av förberedelserna av besluten.
Dessutom, och jag tar nu upp en annan fråga, förtjänar det spanska ordförandeskapet applådåskor för sitt uttalande om Mellanöstern. Denna korta europeiska ståndpunkt, som var klar och tydlig, skiljer sig avsevärt från president Bushs förhalningstal.
Det kommer inte att bli någon varaktig fred så länge de två krigförande parterna inte garanterar de elementära principerna inom internationell rätt och respekten för Förenta nationernas resolutioner. Vi måste få slut på både terrorism och ockupation. En provisorisk palestinsk stat är en bluff, och det finns inte någonstans i världen en stat utan gränser. Israel måste därför återgå till sina gränser från 1967 och lägga ned sina olagliga bosättningar. I uttalandet från Sevilla krävs att de militära operationerna skall upphöra. Hindren mot fri rörlighet måste avskaffas. Det är inte murar som leder till fred. Olé, herr Aznar, bravo. För er återstår det nu att övertyga våra amerikanska vänner om att endast den europeiska synen på fred i Mellanöstern kommer att göra det möjligt att stoppa massakrerna. Och även om det stämmer att det skulle gagna den slutgiltiga freden i Mellanöstern om de politiskt ansvariga blir avlösta, om det stämmer, då ber jag er herr rådsordförande att arbeta för att Sharon och Arafat säger adjö till politiken samma dag och samma tid.
I Sevilla lät regeringsledarna sig släpas med lite grand i ett flamencorus. Jag kan inte förklara deras beslut på annat sätt. Slutförklaringen talade om ?ett? anslutningsfördrag för alla kandidatländer, medan Laeken fortfarande talade om fördrag i plural. För ratifikationen betyder detta att nationella parlament bara kan acceptera eller avstå helt. Den individuella bedömning som allmänt har höjts till skyarna gäller plötsligt inte för nationella parlamentariker. Kommissionen och Europeiska rådet slår härigenom upp ett nytt demokratiskt hål. Det tidigare prejudikatet om begränsade utvidgningar gäller inte. För nu gäller det inte mindre än 10 länder som måste uppfylla väldigt många nya krav. Jag skulle gärna vilja ha ett förklarande svar från ordföranden.
Avskaffande av rådet (utvecklingssamarbete) gör att bekämpandet av fattigdom underordnas internationell politik. Just detta är nu ett felaktigt budskap till tredje världen. Herrarna har uppenbarligen satt utrikespolitikens paella i vrångstrupen också.
Herr talman, herr Aznar! Ni föreslog oss målet ?mer Europa? för ert ordförandeskap.
Resultatet i dag är ett mindre solidariskt Europa, en sammanblandning av invandring och brottslighet, och man har glömt bort att många spanjorer för inte så många år sedan var tvungna att bli invandrare för att kunna finna ett sätt för att tjäna sitt levebröd.
Vi har mindre Europa när det gäller återföreningen, och de tidsfrister för utvidgningen som fastställdes i Nice har inte uppfyllts, ett mindre demokratiskt Europa, eftersom Europeiska rådet ställning har förstärkts; den verkställande makten står över parlamentets; vi har ett mindre stabilt Europa ekonomiskt sett, eftersom den plan man enats om tidigare har blivit mer flexibel; vi har mindre Europa när det gäller utrikespolitik, med en Bushplan för Mellanöstern där den europeiska ståndpunkten ignoreras; vi har ett mindre deltagande Europa, eftersom de självstyrande regionerna förbjöds delta i ordförandeskapet - vilket skiljer sig från de belgiska regionernas regelbundna närvaro.
Det enda området där ni har främjat mer Europa har varit genom sanktioner och straff för de fattiga ursprungsländerna för invandringen. Detsamma som ni har gjort i Spanien med arbetslöshetsunderstödet eller konflikten i Baskien, det vill säga genom tvång och förtryck.
Vilken tur att andra europeiska ledare har rättat till er plan och ert globala sanktionsförslag i tid, som liksom ert ordförandeskap har varit ett dundrande misslyckande.
Herr talman! Det spanska ordförandeskapet hade förtjänsten att kunna ändra sina prioriteringar under mandatets gång genom att placera kampen mot illegal invandring högst upp på dagordningen för Europeiska rådet i Sevilla. Det var rätt gjort. Och detta råd gjorde i sin tur rätt i att lägga de dåligt inriktade och dåligt underbyggda förslag som lagts fram av kommissionen åt sidan, och i stället föredra att fatta praktiska och operativa beslut. Det är svårt att tänka sig den skada som åsamkats den europeiska idén hos den allmänna opinionen under de senaste åren av kommissionens integrationsprojekt, där man prioriterat fri inre rörlighet utan kontroll och det mest omfattande mottagandet av medborgare från tredje land, till och med före medborgarnas säkerhet och social sammanhållning mellan Europas länder.
Jag hoppas uppriktigt att den tiden är förbi, även om jag tvivlar, för även om det verkar som om rådet bättre ser de nödvändiga prioriteringarna liknar kommissionen i stället en pråm som har svårt att ändra kurs.
Vi kan bara uppmuntra rådet att i framtiden noga se över kommissionens återstående projekt inom asyl, familjeåterförening, ställningen som långtidsbosatt, tillfälligt skydd och till och med förpassa den överstatliga kåren för gränsbevakning till glömskan. Vi måste prioritera konkreta och effektiva projekt som respekterar staternas territoriella suveränitet, vid behov på flera nivåer, exempelvis genom ett gemensamt register över visum som äntligen skulle göra det möjligt att veta vem som rest in och vem som lämnat unionen.
Jag erinrar slutligen, herr talman, om att rådets uttalande om Irland enbart gjorts för att blidka irländarna inför deras andra folkomröstning om Nice. I uttalandet förefaller man acceptera ett Europa à la carte när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken, men i verkligheten handlar det inte alls om den underliggande filosofin eller den bokstavliga meningen i Niceprojektet.
Herr talman, herr rådsordförande! När jag nyss lyssnade till den långa utläggningen om de uppgifter som er regering ställdes inför under de gångna sex månaderna tänkte jag, precis som Prodi, att Spanien under denna korta tid visat prov på lika stor energi som klokhet.
Under ert ordförandeskap fortsatte Europeiska unionen sin diskussion inom så grundläggande områden för dess framtid som den nödvändiga reformen av rådet inför utvidgningen, fastställandet av en gemensam politik när det gäller asyl, invandring och integration samt en nystart, äntligen, av Barcelonaprocessen för bättre ömsesidig förståelse mellan folken på båda sidor om Medelhavet, och jag kan i min tur bara här i talarstolen glädjas, och gratulera er, herr rådsordförande, till de framsteg ni gjort på alla dessa områden.
Tillåt mig ändå att beklaga att det under samma ordförandeskap varit möjligt att bli medveten om en ökande snedvridning av den transatlantiska förbindelsen mellan å ena sidan amerikaner som ensamma, eller i vilket fall som helst alltmer isolerat, skulle ta på sig arbetet med att bearbeta kriser som i Afghanistan, Mellanöstern, Kashmir eller någon annanstans fortsätter att hota freden och stabiliteten på jorden, och å andra sidan européer som enbart får uppdrag med humanitärt stöd och återuppbyggnad efter krisen eftersom, herr talman, regeringarna i Europeiska unionen inte har förstått att deras uttalade vilja att delta i förebyggandet och bearbetningen av kriserna inte är förenlig med den kontinuerliga eftergivenheten i deras försvarsansträngningar.
Alla är i talen om denna fråga överens om att kräva ett bättre utnyttjande av medlen genom en rättvisare och mer intelligent uppdelning av uppgifterna mellan de europeiska försvarsindustrierna. Det förblir en from önskan så länge man inte beslutat att inrätta en början till europeisk försvarsbudget, som kanske till att börja med begränsas till forsknings- och utvecklingsområdet.
Vi måste utnyttja medlen på ett bättre sätt, herr talman. Anser inte också ni, när det blir dags, att vi bör utnyttja mer om vi européer inte vill nöja oss med att bara vara en enkel tjänare i den amerikanska militärmakten?
Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, kära kolleger! Jag vill ta upp två punkter.
Till att börja med slutsatserna från Sevilla när det gäller reformen av rådet: parlamentet har uppmanat rådet att genomföra reformer före Nicefördraget, så när ni tar ett litet steg skall vi inte opponera oss emot det. Det handlar ändå om ett litet steg. Mycket återstår att göra, och jag hör inte till dem som inbillar sig att eftersom konventet finns behöver ni inte göra några framsteg. Men ni skall inte heller tro att ni uttömmer ärendet eftersom ni gör framsteg. Om det finns en sund konkurrens för rådets reform utan att invänta reformen av fördraget så är det så mycket bättre. Parlamentet kommer ändå att be er om mer, och jag hoppas att konventet, jag antar att det kommer att göra det, kommer att föreslå er mer på vägen mot öppenheten och inrättandet av ett enhetligt system för ordförandeskapet, så att unionen kan fatta beslut på ett effektivt och demokratiskt sätt.
Den andra punkten gäller frågan om tillväxt och konkurrenskraft på vägen mot full sysselsättning. Beslut har fattats, det finns krav från parlamentet, och man måste ta större hänsyn till dem. Beträffande antagandet av de stora riktlinjerna för den ekonomiska politiken anser vi fortfarande, och vi upprepar det, att Europaparlamentet skall spela en större roll när det gäller att utarbeta både dem och kraven, och att parlamentet dessutom skall beaktas i större utsträckning.
Beträffande frågan om tjänster i allmänhetens intresse gjordes vissa påminnelser i Sevilla. Jag vill ändå framföra vår oro här när det gäller ramdirektivet om vilket ett exakt åtagande gjordes i Barcelona, och kring vilket rykten gör gällande att man kanske skulle invänta den eventuella reformen av fördragen innan man börjar utarbeta detta ramdirektiv. Vi tror att det skulle vara ett misstag. Vi behöver ramdirektivet utan att invänta reformen av fördragen.
Mina herrar ordföranden, kolleger! Å partierna Convergència Democràtica de Catalunyas och Coalición Canarias vägnar konstaterar vi att de framgångar som har räknats upp av rådsordföranden är avsevärda, från Galileoprogrammet och avregleringen av energisektorn, som nåddes i Barcelona, till kontroll över olaglig invandring och befästandet av de yttersta randområdena, beslut som nåddes i Sevilla.
Vi anser dock att dessa framsteg inte har varit tillräckliga för att helt uppfylla de mål som fastställdes vid inledandet av ordförandeskapet med mottot ?mer Europa?. På invandringsområdet saknas ökad uppmärksamhet åt samarbets- och integrationspolitiken, när det gäller utvidgningen krävs det ökade framsteg när det gäller reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken och de finansiella resurserna, när det gäller de institutionella reformerna krävs ökad samklang med kommissionens och parlamentets förslag. På det internationella området har vi, trots framstegen och mötena i Valencia, Madrid och Sevilla, inte varit tillräckligt närvarande, och vi har inte nått tillräckliga resultat när det gäller att ingripa i de konflikter som de latinamerikanska kriserna ger upphov till, inte heller i den gemensamma ståndpunkten om Kuba, avkoloniseringsprocessen för Sahara eller kriserna i Mellanöstern. Kort sagt, vi kan konstatera att det gjorts framsteg, att det spanska ordförandeskapet har skötts väl, men vi skulle ha velat fira att vi har ?mer Europa? när vi gör denna avstämning.
Det är dags för en summering, herr Aznar. Ni hade för ert ordförandeskap valt kodordet Más Europa (mer Europa). Hur gick det? Hur gick det, bortom de medaljer ni tilldelar er? Kampen mot terrorismen var en av era prioriterade frågor. Man har erinrat er om här att bortom denna nödvändiga kamp var det nödvändigt att ge sig på de politiska problemen. Ni föredrar dekret framför dialog. I konungariket Spanien, liksom på andra platser, göds terrorismen av den politiska blindheten. Utvidgningen var en av era prioriteringar. Som man säger i rugby hamnade bollen utanför planen: gemensam jordbrukspolitik, finanser och stöd till de framtida medlemsstaterna; ni kastade tillbaka bollen till det danska ordförandeskapets läger.
Och, för att avsluta, Sevilla: en stad som belägrades av demonstranter, ett land som lamslogs av generalstrejk. Det var nödvändigt att surfa på vågen av det ängsliga Europa, det hatfulla Europa som företräds av Le Pen, Heyder och andra som Berlusconi. Spänningarna skulle ha riktats mot jordens förtappade som skulle straffas för sin fattigdom. Ni gjorde det möjligt för Chirac att till ett lågt pris framstå som framstegsvän. Herr Chirac! För oss självständighetsivrare inom Esquerre Républica de Catalunya är er sammanställning tydlig: det är ?Menos Europa? (mindre Europa), ?Bisque Catalunya? (leve Katalonien), ?Bisque Europa? (leve Europa).
Herr talman, herr rådsordförande! De framsteg Europeiska unionen gjort när det gäller att bekämpa den illegala människohandeln och invandringen kan välkomnas. Detta gäller särskilt den förbättrade säkerheten mot förfalskningar och skyddet av EU:s yttre gränser. 500 000 illegala invandrare per år till Europeiska unionen kan inte godtas. De utgör en ständig källa till brottslighet, förtryck och förslavande av människor, ja äventyrande av liv och lem, till och med för barn. Människohandlare måste därför bestraffas lika hårt som narkotikahandlare. Båda utnyttjar skamlöst människornas nöd på grund av sitt penningbegär.
I samband med östutvidgningen har den tyske förbundskanslern Schröder åstadkommit årets flopp, nämligen genom att han vill göra kandidatländerna till gisslan för den interna reformen av den europeiska jordbrukspolitiken. Man kan inte ifrågasätta Europas återförenande därför att Europeiska unionen hittills inte varit i stånd att i tid göra sina läxor. Det inställande av direktbidragen till det europeiska jordbruket som förbundskansler Schröder hotar med skulle, med tanke på att amerikanerna just nu drastiskt har höjt sitt stöd till jordbruket, få katastrofala effekter på den europeiska jordbrukspolitikens konkurrensförmåga.
Europa måste hålla kursen, särskilt under svåra tider. Era förslag, rådsordförande Aznar, och även kommissionens förslag, herr kommissionsordförande, utgör därvid en bra grundval för vidareutvecklingen av Europeiska unionen. Men fortfarande hänger utgången av den andra irländska folkomröstningen som ett damoklessvärd över östutvidgningen. Europeiska unionen måste här totalt sett fortsätta att förbättra sin image för att också nå människornas hjärtan.
Herr talman, herr rådsordförande! Som ordföranden för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Barón, sade, kan man inte återuppfinna Europeiska unionen under varje ordförandeskap.
Ni sade, herr Aznar, att Spanien har lagt fram förslag om en europeisk invandrings- och asylpolitik. Jag vill mig minnas att det redan finns ett sådant förslag. För nästan tre år sedan i Tammerfors antog Europeiska rådet ett program för att harmonisera medlemsstaternas invandringspolitik och för att förse Europeiska unionen med en gemensam ram för invandringspolitik. Tidsfrister fastställdes för programmet, som för övrigt går ut om två år. Vid det tillfället lade kommissionen fram alla nödvändiga förslag för en sammanhängande invandringspolitik: familjeåterförening, integrering, hantering av strömmarna av laglig invandring för att täcka den brist på arbetskraft som finns i Europeiska unionen - kanske bör vi överväga om vi behöver mer översyn av arbetet och mindre gränskontroller i Europeiska unionen, vilket även det skulle vara ett sätt att komma vidare på - förbindelser med tredje länder när det gäller samordning av och samarbete om migrationsströmmar och bekämpning av olaglig invandring.
Inget av dessa förslag har antagits. I Sevilla var man hur som helst tvungen att ratificera Tammerforsdagordningen, man var tvungen att ratificera målen för denna efter tre år. Detta får mig att känna två saker: å ena sidan hopp, eftersom hoppet är det sista som överger människan, och å andra sidan oro för hur detta har gjorts. Ni har vänt upp och ned på Tammerforsdagordningen, och detta oroar mig av många anledningar, bland annat av effektivitetsskäl. Kampen mot den olagliga invandringen bör utgöras av värnande av en laglig invandringspolitik. Om den inte är det, är detta endast en kamp mot de desperata; det är ett fruktansvärt krig mot de olagliga invandrarna, ett krig som vi inte kan vinna.
Herr rådsordförande! I dagens läge har vi inte den europeiska invandringspolitik som är nödvändig för 2000-talet, men förslagen för att skapa den finns däremot. Jag hoppas att man gör verkliga framsteg i framtiden.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill tacka det spanska ordförandeskapet för att det har hjälpt den irländska regeringen, och förvisso ratificeringen av Nicefördraget, genom att åtminstone dämpa rädslan när det rör försvars- och säkerhetsområdena. Detta kommer förhoppningsvis att tillåta oss att föra en diskussion om de faktiska sakfrågorna i samband med Nicefördraget och, som mina kolleger har sagt, vinna det irländska folkets tilltro genom de två förklaringarna som är fogade till slutsatserna från Sevilla, i vilka det står att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik inte kommer att påverka Irlands traditionella hållning i samband med militär neutralitet.
Det rådde stor förvirring under den senaste folkomröstningskampanjen om Nicefördraget, med ovedersägliga skrämselhistorier om att vi kunde tvingas delta i uppdrag utomlands mot vår vilja, och t.o.m. att värnplikt skulle införas. Vi har nu ett s.k. ?tredubbelt lås?, där det krävs att allt irländskt militärt deltagande i internationella uppdrag utomlands i alla aktuella fall måste ha ett mandat från FN, såväl som ett godkännande av både den irländska regeringen och Oireachtas, dvs. det irländska parlamentet.
Jag instämmer inte i det som många på ?nej?-sidan säger, dvs. att Nato är världens spöke, och inte heller i att FN nödvändigtvis är patentmedicinen för alla världens sjukdomar. Om vi skall kunna få ett verkligt oberoende och neutralt land, som samma personer säger att de vill ha, hur kan vi då gå med på och tillåta en situation där var och en av FN:s säkerhetsråds fem permanenta medlemmar kan hindra Irland från att delta i EU-uppdrag, när vi anser att de är lämpliga? Jag menar alltså att irländska utrikespolitiska beslut inte skall kräva medgivande från Moskva eller Peking. Våra irländska trupper bör inte heller dras tillbaka just nu från Bosnien och Hercegovina, eftersom Förenta staterna, i detta ögonblick, hotar att lägga in ett veto om ett förnyat FN-uppdrag på platsen.
Till kommissionär Prodi säger jag: kan jag be er att offentligt klargöra exakt vad ni sade i Köpenhamn i går om konsekvenserna för utvidgningen av ett andra misslyckande från irländarnas sida att ratificera Nicefördraget? Det finns motstridiga rapporter och ytterligare förvirring i den irländska pressen i dag. Det vi nu framför allt behöver är ett mycket tydligt ledarskap i utvidgningsfrågan, eftersom det som utspelas på den irländska scenen är en fullständig återspegling av den oro - verklig eller inbillad - som de irländska medborgarna känner.
Sammanfattningsvis: länderna i Central- och Östeuropa har fått lida mycket, först under det fascistiska och sedan under det kommunistiska skämtet. De borde för länge sedan ha fått återbördas till den europeiska familjen. Detta är främst en moralisk nödvändighet. Kom ihåg vad Jordaniens kung sade här vid det senaste sammanträdet: ?Det finns ingen framtid för någon, utan en framtid för alla.?
Herr talman! Antalet illegala invandrare i Europa stiger. Det tydliga språket från våra ledare tilltar också, men de har vad mig beträffar kränkt våra väljares oro genom att försumma att formulera målsättningar i Sevilla, som en europeisk gränspolis, en riktig europeisk migrationspolitik med partnerskapsavtal med ursprungsländerna, och riktigt och snabbt stöd till kommissionär Vitorinos förslag.
Herr talman! I fråga om den europeiska säkerhetspolitiken har man gjort framsteg. Man har gjort institutionella anpassningar, men nu är det fortfarande nödvändigt att Europa med en röst upprättar ett EU-Nato-fördrag för att kunna använda Natos tillgångar och börja fungera i tid. Vi hoppas att såväl ministrarna för utvecklingssamarbete som försvarsministrarna kommer att träffas regelbundet och på ett påtagligt sätt i rådets ?utrikesklubb? för att visa att man inom den europeiska säkerhetspolitiken lägger stark tonvikt vid konfliktförebyggande åtgärder och bekämpande av fattigdom med en stabilare värld för ögonen. Vårt resolutionsförslag från parlamentets sida talar om rådet (utrikesfrågor och utvecklingssamarbete). Det är den nya titel som vi rekommenderar helhjärtat.
Herr talman! I Mellanöstern kommer vi nu att lägga all tonvikt på den internationella konferensen. Vår PSE-grupp understryker att det palestinska folket självt beslutar över sitt ledarskap och inte president Bush, men vi anser det vara ytterst beklagligt att hundratals européer som ville stödja fredsprocessen inte släpptes in i Israel, och vi fortsätter att insistera på en politisk dialog som syftar till två stater, Israel och Palestina, som båda skall vara säkra och som båda skall vara demokratiska. Våldsspiralen, från vilken av sidorna som helst, är i slutändan alltid till nackdel för allas vår önskan om fred.
Herr talman! Vad förbindelserna mellan EU och Ryssland beträffar stöder vi framstegen när det gäller dessa. Vidare måste man i fråga om Kaliningrad se Schengenavtalen som ram för en lösning. En gemensam gränsbevakning EU-Ryssland kan vara ett första steg.
PSE-gruppen är mycket bekymrad över Indien och Pakistan. EU och medlemsstaterna måste bemöda sig om en mycket större ansträngning för nedtrappning. Pakistan måste uppfylla resolution 1373 i säkerhetsrådet, infiltrationen måste upphöra, och på den punkten behöver vi en bilateral hållning, också till Indien, och i detta sammanhang kan EU underlätta. Vi får hoppas att vi arbetar multilateralt, i motsats till de unilaterala misstagen från våra amerikanska allierade.
Herr talman! Det finns ett uppenbart och sant faktum som förefaller irritera vänstern, och det är att det är Spaniens regering, ordförande José María Aznars regering, en regering som styrs av partiet Partido Popular, såväl i Tammerfors som i Sevilla har gett ny drivkraft åt alla riktlinjer som Europeiska unionen har antagit på invandrings- och asylområdet.
Det som händer är att den europeiska vänstern inte säger detsamma i Europaparlamentet som vad deras regeringar gör - där de har makten - de säger något annat i de internationella forumen och tvärtemot i de nationella parlamenten eller i medier. Detta är schizofreni, brist på idéer och brist på politisk inriktning. Till råga på allt ägnar de sig åt att hetsa till strejker för att försvåra arbetet vid ett toppmöte där man - framgångsrikt som tur är - ägnade sig åt att ge ny drivkraft åt de åtgärder som överenskoms i Tammerfors och att bekämpa dem som ägnar sig åt människohandel.
Herr rådsordförande! Parlamentariker från hela Medelhavsområdet samlades i Bari, och dessutom utan partiskillnader, tre dagar före toppmötet i Sevilla, och antog enhälligt en resolution där man uttryckligen stöder alla riktlinjer som avtalats i Sevilla: att ge drivkraft åt en integreringspolitik där respekt och friheter för de invandrare som lagligt är bosatta i Europeiska unionen skyddas, att dessa personer även skall respektera sina skyldigheter som medborgare och det civila samhällets samlade värden, att associerings- och samarbetsavtalen skall ingå som ett instrument i hanteringen av migrationsströmmarna och att anta nödvändiga åtgärder för att utvärdera och garantera en effektiv tillämpning av avtalen. Dessutom vill man att ursprungsländerna fördubblar sina ansträngningar i kampen mot olaglig invandring, att de bättre övervakar och skyddar sina gränser och att de tar sitt ansvar när det gäller återtagandet av olagliga invandrare.
Ärade kolleger! När man talar om de tusentals avlidna och försvunna personerna vid de andalusiska kusterna - och man måste lägga till Dovers kuster - eller det sorgliga skådespelet med fartyg överfulla av invandrare vid de italienska kusterna, får man inte ta till ens ett minimum av demagogi eller oansvariga anklagelser från ett parti till ett annat; detta underblåser endast dem som gör invandringen till en radikal ledfråga, vilket leder till allvarliga politiska konsekvenser.
(Applåder)
Ordförande Aznar! Låt mig först av allt tacka det spanska ordförandeskapet, för i min egenskap av vice talman med ansvar för medlingsförfarandet måste jag säga att vi har gjort ett gott arbete. Vi har godkänt många ärenden som inte var lätta, och applåderna skall riktas till parlamentet, till rådet och även till kommissionen för dess konkreta samarbete.
Låt mig så ställa en fråga till ordförande Aznar och till ordförande Prodi. I det dokument som godkändes i Sevilla och som avsåg reformeringen av rådet nämns ett strategidokument som skulle läggas fram för en treårsperiod. Rådet förbinder sig med andra ord att redogöra för sina strategiska val för tre år efter att ha rådfrågat kommissionen. Alla hänvisningar till parlamentet saknas. Min fråga är därför tudelad: för det första, varför tre år, med tanke på att valperioden är fem år? För det andra: varför nämns inte parlamentet över huvud taget?
Jag vill också redovisa min oro på en viss punkt och komma med en uppmaning. Kollegan och vännen Poos har redan talat om det avstånd som finns mellan unionen, där Spanien innehar ordförandeskapet, och president Bush när det gäller Mellanöstern. Jag skulle vilja veta från ordförande Aznar om utvecklingen av situationen i Mellanöstern kommer att uppmärksammas under den kommande sexmånadersperioden när ordförandeskapet är danskt, med beaktande av att uttalandena nyligen från den danske utrikesministern överensstämmer perfekt med uttalandena från president Bush, såväl vad gäller den internationella konferensen om Mellanöstern som kvartetten, uttalanden som absolut inte kan betraktas som giltiga.
Låt mig avsluta med en fråga: ni, herr ordförande, kom hit den 20 mars. Dagen innan mördades en universitetsprofessor, Marco Biagi, i min hemstad av Röda brigaderna. Vid det tillfället uttryckte ni er solidaritet. Vad skulle ni anse, herr Aznar, om en minister i er regering, med hänvisning till detta offer för terrorismen, skulle säga att han var en skitstövel - jag ber tolkarna att översätta detta ordagrant - som bara gnällde för han ville att hans konsultkontrakt skulle förlängas? Herr talman! Tillrättavisa inte mig, det är inte jag som är ouppfostrad: orden är den italienske inrikesministerns. Tror ni att man med uttalanden av denna typ kan främja kampen mot terrorismen?
Herr talman! När det spanska ordförandeskapet nu har avslutats kan man säga mycket om hur det genomförts, och vi har hört många saker sägas denna morgon, vissa mer träffande än andra. Den som vill vara det allra minsta objektiv kan dock inte komma och säga att detta har varit ett övergångshalvår, att det har handlat om att bara hantera ordförandeskapet, eller att passivt, slött och resignerat flyta med strömmen. Eller är det inte så att genomförandet av en verklig inre energimarknad var ett otänkbart mål för bara några år sedan? Eller att utformningen och utvecklingen av ett europeiskt satellitkommunikationssystem utgör ett steg framåt inom området för ny teknik, som ändrar det nuvarande panoramat på djupet och bryter ett monopol som vissa ansåg redan var oåterkalleligt? Vem kan bortse från att vi äntligen har lagt grunden till en gemensam invandringspolitik som baseras på ett generöst öppnande av vårt territorium för alla dessa personer som med all rätt önskar sig ett bättre liv, samtidigt som den olagliga och fruktansvärda människohandeln bekämpas effektivt?
När det gäller de framsteg som har nåtts i förhandlingarna med kandidatländerna har de varit spektakulära, och kritiken mot att några mycket känsliga kapitel fortfarande inte har stängts är partiell och tyder på en brist på opartiskhet. Ordförandeskapet har lyckats med en hel del med tanke på det komplicerade valklimat som har rått i Europa under de gångna månaderna.
Slutligen och när det gäller kritiken om en påstådd ändring av prioriteringarna under ordförandeskapets gång, glömmer man i eget intresse den hisnande stegringen under början av detta århundrade och karakteriserar den avsevärda anpassnings- och reaktionsförmåga ordförandeskapet har visat inför problem som uppkommer oväntat och som kräver omedelbara svar som ombytlighet.
Kort sagt, herr rådsordförande, ni lovade oss mer Europa och det har vi fått. Ordförandeskapet lade fram ett omfattande och intensivt program, och detta program har uppfyllts till stor del. Det spanska ordförandeskapets halvår inleddes med förnyade förhoppningar om unionens framtid, och denna entusiasm, trots svårigheterna och hindren, vilka har varit uppenbara, lever i dag, efter det spanska ordförandeskapet, starkare än någonsin.
(Applåder)
. (ES) Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill kort kommentera några av de ståndpunkter som de politiska grupperna och några av era ledamöter har gett uttryck för.
För det första vill jag säga att ordförandeskapens uppgift, som ni alla vet, huvudsakligen är att driva på åtgärder och reformer, att ta initiativ och framför allt, att skapa och söka överenskommelser som gör det möjligt att nå framsteg, vilket är en europeisk tradition och även syftet med debatterna i Europeiska rådet.
När det gäller de frågor som har tagits upp i fråga om området med frihet, säkerhet och rättvisa och de frågor som jag lagt fram här i dag om invandringspolitiken, vill jag påminna om att vad som har utarbetats i Sevilla är den övergripande planen, den övergripande strategi som antogs vid Europeiska rådet i Tammerfors. Jag uppskattar alla påminnelser om detta, men vill samtidigt påminna om att den dåvarande österrikiske förbundskanslern Viktor Klima år 1998 under det österrikiska ordförandeskapet gav några premiärministrar i uppdrag att utveckla och lägga fram förslag och utkast för det arbete som skulle genomföras. Det var jag som för Spaniens räkning hade nöjet att få uppgiften att utveckla alla dessa frågor som berör unionens tredje pelare.
På grundval av det arbete som genomfördes och som godkändes vid det informella Europeiska rådet i Pörtschach fastställdes riktlinjerna för rådet i Tammerfors. Vid detta råd fastställdes för första gången en allmän ram för den tredje pelaren, vilken naturligtvis innehåller föreskrifter och utvecklas i förhållande till de nya omständigheter som uppstår och i förhållande till själva dynamiken i den process som fastställdes i Tammerfors. Detta gjordes i Sevilla, vilket markerades i det spanska ordförandeskapets program ända från början.
När det gäller en så komplicerad fråga som invandringen vill jag säga att vi har fyra grunder att stå på.
För det första, lagligheten. Det måste finnas en laglig grund för invandringen till våra länder. Detta är lika nödvändigt som invandringen, det är absolut nödvändigt för att invandrarna skall integreras i våra samhällen, det är absolut nödvändigt för att organisera migrationsströmmarna, vilka endast kan vila på laglig grund, och det är mycket tillrådligt för att uppehålla samlevnaden i samhällena i våra länder. Att tro att man kan föra en invandringspolitik utan att skilja mellan lagligt och olagligt och lyssna på skriken om ?papper för alla? är att göra raka motsatsen enligt min åsikt; det är att gå mot konflikt, icke-integrering och demagogier.
Av samma anledning som detta är sant ur laglig synvinkel har vi även en oeftergivlig skyldighet att bekämpa den olagliga invandringen. Vi kan inte på allvar säga i våra samhällen att det inte spelar någon roll om en invandrare är där lagligt eller olagligt, eftersom den som till slut lider mest skada är den som lagligt har följt vissa förfaranden för att få fristad och arbete i ett land. Det finns maffior som ägnar sig åt människohandel och olaglig invandring, något som är en mycket lönande affär för dessa maffior och som även har samband med andra brott, som till exempel narkotikahandel. Av dessa anledningar är det faktum att handlingsplanen mot olaglig invandring har inletts en av de viktigaste faktorerna i Sevilla och naturligtvis ett av de nya initiativ som har inletts under det spanska ordförandeskapet.
Ärade ledamöter! Att tro att vi inte behöver ägna särskild uppmärksamhet åt kontroll av de yttre gränserna och att successivt förbättra denna kontroll till dess att vi inom gemenskapens område finner den metod som vi anser vara bäst för att garantera effektivitet, vilket är ännu viktigare med tanke på utvidgningen, anser jag ärligt talat vara en brist på sunt förnuft. Vi har grundläggande skyldigheter att värna om, vi måste kontrollera och övervaka våra yttre gränser, och vi har en grundläggande skyldighet att vara mycket mer effektiva när det gäller visum till gemenskapen, expertgrupper eller säkerhetsstyrkor, arbetsgrupper eller specialstyrkor. Vi kommer - som sagt - att få ännu fler skyldigheter i och med utvidgningen.
Slutligen har vi en viktig nyhet på invandringsområdet, nämligen att detta skall inbegripas i Europeiska unionens samarbetspolitik. Det är första gången detta sker, men alla överenskommelser som Europeiska unionen undertecknar med ett land skall från och med nu innehålla en klausul om invandring, precis som det finns klausuler om kampen mot terrorism och försvar av de mänskliga rättigheterna. Alla avtal som Europeiska unionen ingår från och med nu kommer att innehålla en klausul om kampen mot och åtagandena om olaglig invandring. Det handlar inte om ännu en mer eller mindre skandalös debatt om sanktioner. Det handlar om att fundera och om att säga följande: vad händer när ett land systematiskt vägrar att följa återtagandeavtalen för olagliga invandrare? Vad händer när samarbetet med ett land om tekniska resurser inte används för att bekämpa den olagliga invandringen, utan för att främja den? Kan vi på allvar säga att Europeiska unionen i sådana fall skall låtsas som ingenting? Skall unionen fortsätta ge tekniska eller finansiella resurser till de länder som använder dem för att främja olaglig invandring och inte för att motverka den? Ärade ledamöter! Jag anser ärligt talat att en sådan ståndpunkt varken är sammanhängande, korrekt eller seriös. Just därför anser jag det vara mycket lämpligt att unionen förbehåller sig rätten att i sådana fall agera därefter om det blir nödvändigt.
Man vinner följaktligen ingenting på att inte ta itu med dessa problem. Man vinner naturligtvis ingenting på, och detta har vi nyligen fått bevis på, att ta itu med problemen med ett demagogiskt tänkande. Jag anser att man inte heller vinner någonting på att föra opersonliga debatter om huruvida Europa skall vara en fästning eller inte. Europa måste vara möjligt, och Europas kapacitet för att ta emot invandrare måste grundas på lagen, och det är på den grundvalen som vi måste föra en positiv invandringspolitik till allas fördel.
För det andra, när det gäller terrorismen, har Europa gjort framsteg i mycket viktiga aspekter i flera år, särskilt efter den 11 september 2001. Jag vill säga er, ärade ledamöter, att när det gäller den här frågan kan man varken ha förståelse för terroristaktioner eller stödja sådana, och vi får absolut inte resignera inför terrorismen. Terrorismen och terroristerna är inte bara dem som ingår i ett verkställande operativt mördarkommando. Det är även dem som stöder, gömmer undan, skyddar eller finansierar de terrorister som ingår i terroristorganisationen ...
(Applåder)
... och de är lika ansvariga som de personer som utför aktionerna i terroristorganisationen. Jag hoppas att ingen europeisk institution eller någon institution i någon av Europeiska unionens medlemsstater skyddar eller understöder dem som gömmer undan, finansierar eller stöder terroristerna. Det enda slutliga ödet för terrorismen är nämligen att vi besegrar den moraliskt, politiskt och operativt. Winston Churchill sade att ödet inte är något som obönhörligen händer oss, utom om vi inte gör något för att undvika det. För min del vill jag säga att vad vi måste undvika varje dag är att behöva uthärda att det finns terrorister som stöder sig på institutionerna för att fortsätta begå brott eller för att fortsätta finansiera eller understödja brott i hela Europeiska unionen.
När det gäller ekonomin vill jag säga att den grundläggande faktorn och det främsta målet, som ni vet ärade ledamöter, är full sysselsättning,. Detta är vårt mål, att nå full sysselsättning. Praktiskt taget alla medlemsstater i unionen genomför för närvarande arbetsmarknadsreformer eller sociala reformer för att närma sig full sysselsättning. Det är just de länder som har större problem med arbetslöshet som bör arbeta mer träget för att genomföra reformer. Full sysselsättning i Europa har två linjer: den ena är stabilitetspakten, en grund för hållbar och stabil tillväxt i Europa, och den andra är reformpolitiken för att skapa ett mer konkurrenskraftigt, öppet och produktivt område. Vi kan inte försvaga stabilitetspakten och låta bli att genomföra reformer, utan vi måste bevara stabilitetspakten och genomföra reformer. I och med detta främjar vi tillväxten, vi ökar konkurrensen och framför allt, vi uppnår vårt mål, nämligen att så många personer som möjligt har arbete i Europa. Om vi försvagar stabilitetspakten och inte driver på reformer kan vi inte genomföra politiken för full sysselsättning i Europa på ett tydligt sätt.
(Applåder)
Min tredje kommentar berör utvidgningen. Först och främst ett förtydligande: jag hoppas och önskar att Nicetidsplanen hålls. Tidsplanen från Nice avslutas i slutet av år 2002. Följaktligen befinner vi oss mitt i denna tidsplan. För det andra: de gemensamma ståndpunkterna om regionalpolitik, institutionspolitik, den finansiella ramen och jordbrukspolitiken har antagits. Följaktligen har ordförandeskapets mandat för att fastställa de gemensamma politikområdena genomförts. Inom den gemensamma politiken saknas en definition av den finansiella aspekten i den gemensamma ståndpunkten om jordbruket, vilken kommer att avslutas i november. Detta har kunnat genomföras eftersom vi nådde en överenskommelse och enighet, vilket var svårt, vid Europeiska rådet i Sevilla, och den enda faran var att vi inte skulle komma fram till en överenskommelse och därmed riskera utvidgningen. Följaktligen kommer vi att kunna fatta beslut i november och i december kommer vi att ha uppfyllt Nicetidsplanen.
Vad det handlar om är tillämpningen av gemenskapens reglerverk och att inte ifrågasätta andra politikområden: med andra ord, att blanda ihop budgetplanen och Agenda 2000 - som är i kraft till år 2006. Att blanda ihop budgetplanen med utvidgningen är ett misstag enligt min åsikt. Att blanda ihop reformer av politikområden med utvidgningen är ytterligare ett misstag. Att vilja blanda ihop dessa tre saker är att vilja motverka genomförandet av utvidgningen, och det har naturligtvis varken varit ordförandeskapets eller den spanska regeringens avsikt att driva på detta.
(Applåder)
När det gäller de yttre frågorna kan jag säga er att den gemensamma ståndpunkten om Johannesburg har fastställts under dessa månader. När det gäller denna gemensamma ståndpunkt är det mycket viktigt att man är medveten om att varken Dohaöverenskommelsen eller Monterreyöverenskommelsen bör rivas upp, vilka det tog oss så lång tid att nå.
Vad angår reformen av rådet kan jag säga att de beslut som har fattats inte innebär att fördragen måste ändras. Reformen av fördragen var inte en fråga som Europeiska rådet kunde ta upp, och följaktligen uppstår det funderingar över denna fråga. När det gäller de reformer som inte medför ändringar i fördragen anser jag att vi nått rimliga framsteg. När det gäller polemiken, dynamiken eller debatten om ordförandeskapen är frågan öppen, och man kan försvara många ståndpunkter. Om man säger att man inte är för ett roterande ordförandeskap i tre, fyra eller fem år måste man tala om vad man vill ha, eftersom ordförandeskapet för rådet måste genomföras på något sätt: sex månader, ett eller två år, men de europeiska ordförandeskapen måste organiseras på något sätt. Det gäller inte om det man föreslår är att ordförandeskapen och Europeiska rådet avskaffas, vilket jag personligen inte ställer mig positiv till.
Ärade ledamöter! Vi har lagt fram redogörelser för kammaren vid tre tillfällen. Jag hoppas och önskar att även de medlemsstater som i framtiden innehar ordförandeskapet för de europeiska råden kommer att uppfylla uppdraget att inställa sig inför kammaren för att redogöra för de europeiska råden. Vi har nu mycket viktiga utmaningar, - institutionella utmaningar, utvidgningen, säkerhet, försvar, ekonomiska utmaningar - i våra länder och i Europeiska unionen. Vi kommer att fortsätta att bidra till att unionen utvecklas och för att vi verkligen skall kunna uppfylla våra mål och ambitioner. Av den anledningen är vi efter sex månaders arbete relativt nöjda, vilket är den bästa grunden för att ta itu med framtiden.
(Applåder)
. (IT) Herr talman, herr rådsordförande, ärade parlamentsledamöter! Dagens debatt har fört fram i ljuset några av de viktiga frågor som det spanska ordförandeskapet tagit itu med, och som jag skulle vilja kommentera helt kort.
Den första punkten avser en ytterligare fördjupning av diskussionen om terrorismen. Av den diskussionen framgår tydligt att enbart ett starkt samarbete på europeisk nivå kan lösa problemen. Och under det senaste halvåret har konkreta framsteg i den riktningen gjorts: när det gäller återförvisning, gemensamma insatser vid de yttre gränserna, det gemensamma viseringssystemet. Terrorismen besegras inte med isolerade åtgärder utan med en samordning som vi är skyldiga att genomföra på europeisk nivå.
En andra uppsättning problem gällde den internationella hjälpen och det kommande toppmötet i Johannesburg. Jag vill helt kort återkomma till dessa frågor, för sammanträdena i dag och i morgon är de sista före detta mycket viktiga toppmöte, som äger rum i slutet av augusti. Under det gångna halvåret - från Monterrey via Kananaskis - har vi kunnat skönja hur trenden mot en ständig minskning av bidragen i viss mån har börjat vända. Jag använder frasen ?i viss mån?, för å ena sidan gläds jag åt det faktum att det handlar om ett trendbrott, men å andra sidan oroas jag en aning över att det inte varit lika kraftigt som vi alla önskade. Oron ökar sedan när jag ser hur svårt det förberedande mötet inför Johannesburg har varit, det som ägde rum i Bali. Jag vill säga, som ett svar på era frågor, att vad gäller kommissionen så kommer generaldirektoratet för utveckling inte att läggas ned, utan det kommer tvärtom att förstärkas. Jag har faktiskt för avsikt att föreslå ett gemenskapsinitiativ för Afrika som utvecklar de riktlinjer för NEPAD (nytt partnerskap för Afrikas utveckling), som drogs upp under G8-mötet i Kananaskis. Vi måste absolut ägna oss åt Afrika med större engagemang och med mer energi.
I sammanhanget vill jag även helt kort beröra frågan om Medelhavet, som har förts framåt under den halvårsperiod som just varit. Men även i det här fallet är impulserna inte tillräckligt kraftfulla med tanke på dimensionerna på de problem som vi ställs inför när det gäller detta område. Alla de diskussioner vi fört i dag om invandringen, om säkerheten, om våra relationer med omvärlden, allt detta kräver en kraftfullare och tydligare Medelhavspolitik.
Slutligen, när det gäller utvidgningen så har grunden lagts för att kunna slutföra arbetet i Köpenhamn. Detta har varit ett mycket svårt mål att uppnå, och ordförandeskapet och kommissionen har arbetat intensivt på att nå det och med gott resultat. Intresset är naturligtvis stort. Det finns också frågetecken när det gäller hur förhandlingarna skall bedrivas i framtiden och framför allt när det gäller jordbruket. Jag måste säga, i ärlighetens namn, att kommissionens förslag är de enda som lyckas förena de olika kraven, de olika förväntningarna, i en pressad budgetsituation, men också i en situation där vi i så stor utsträckning som möjligt måste tillmötesgå kraven från jordbrukarna i de nuvarande medlemsstaterna. Vi har använt alla de extraresurser vi hade för direkt stöd. Under de senaste åren har vi sparat kraftigt för att komma ned under 1,27 procent som vi satt upp som gräns, och med en utvidgning med yttrligare tio medlemmar kommer vi visserligen att kunna hålla oss kvar inom 1,27 procent, men då utnyttjar vi alla våra resurser. Jag tror emellertid att detta är den enda väg vi kan gå i framtiden.
Så ett par korta svar på konkreta frågor: Bonde tog upp det berömda samtalet mellan mig och ordförande Aznar om problemen i fiskeriutskottet. Jag tycker faktiskt att detta är rätt metod. Vi har haft trettio eller fyrtio sådana här telefonsamtal under det senaste halvåret, och det är just tack vare detta löpande samarbete som vi har kunnat arbeta för vårt gemensamma bästa. Jag vill till och med uppmana Bonde att ringa mig, han också, så att vi kan stämma av vårt arbete med varandra.
(Applåder)
När det gäller Irland, Doyle, så sade jag i går klart ifrån att det inte finns någon plan inför den irländska folkomröstningen. Jag sade inte bara detta, utan jag sade dessutom att det inte finns vare sig en bakdörr eller en sidoingång. Jag var mycket tydlig, och jag hoppas att denna klarhet skall tas till protokollet för dagens sammanträde.
Imbeni, slutligen, ställde ett antal frågor som gällde den årliga planeringen av vårt arbete - detta är mycket viktigt - och den treåriga planeringsperioden som antogs av Europeiska rådet i Sevilla. Jag tror inte jag begår ett misstag när jag säger att denna årligen återkommande planering är den enda acceptabla lösningen inom de nuvarande begränsningarna för ordförandeskapet för institutionerna för att medge en institutionell kontinuitet, dvs. ett sätt att respektera varaktigheten för ordförandeskapet och samtidigt hjälpa oss att planera för en längre period. När det gäller årsplaneringen fortsätter kommissionen att lämna sina preliminära förslag inom ramen för APS-förfarandet som har en ettårig strategi, och detta påverkar såväl parlamentet som rådet. Detta är ett konkret sätt att börja samarbeta.
När det gäller den treåriga planeringsperioden, så tror jag att de tre institutionerna gemensamt borde undersöka hur denna nya idé kan bli användbar och hur man kan undvika att det blir en byråkratisk belastning. I det sammanhanget skulle det vara användbart att undersöka hur man skulle kunna anpassa planeringsperiodens längd till de olika nuvarande institutionernas mandatperioder och försöka göra dem så homogena som möjligt.
En sista kommentar, fortfarande i anslutning till en fråga från Imbeni. Jag vill här påminna om de ord, inte bara av sorg utan också av stor uppskattning och respekt, med vilka detta parlament hyllade professor Marco Biagi som så barbariskt mördades av terrorister.
(Applåder)
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
Förenklat förfarande
Förslag till rådets direktiv om ändring av direktiv 69/208/EEG om saluföring av utsäde av olje- och spånadsväxter (KOM(2002) 232 - C5-0301/2002/0105(CNS))
(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0235/2002) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till rådets beslut om ingåendet av Interbus-överenskommelsen om tillfällig internationell persontransport med buss (13262/1/2001 - KOM(2001) 540 - C5-0087/2002 - 2001/0242(AVC)) (föredragande: Scallon)
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0221/2002) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 97/68/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om åtgärder mot utsläpp av gas- och partikelformiga föroreningar från förbränningsmotorer som skall monteras i mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg (5198/1/2002 - C5-0150/2002 - 2000/0336(COD)) (föredragande: Lange)
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd efter dessa ändringar.)
Betänkande (A5-0236/2002) av Nisticò för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om produktion och utveckling av gemenskapsstatistik om vetenskap och teknologi (KOM(2001) 490 - C5-0392/2001 - 2001/0197(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0239/2002) av Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 86/609/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål (KOM(2001) 703 - C5-0605/2001 - 2001/0277(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0238/2002) av Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till rådets beslut om ingående av ändringsprotokollet till den europeiska konventionen om skydd av ryggradsdjur som används för försöksändamål och annat vetenskapligt ändamål (KOM(2001) 704 - C5-0037/2002 - 2001/0278(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0240/2002) av Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till rådets beslut om anslutning på Europeiska gemenskapens vägnar till protokollet till 1979 års konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar angående minskning av försurning, övergödning och marknära ozon (KOM(2002) 44 - C5-0094/2002 - 2002/0035(CNS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Betänkande (A5-0245/2002) av Lehne för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om begäran om hävande av immuniteten för Efstratios Korakas (2001/2230(IMM))
Före omröstningen
Herr talman! Med tanke på att denna omröstning direkt berör mig, vill jag tala om att jag inte kommer att delta.
Herr talman! Först av allt vill jag tacka kollegerna för den föregående omröstningen, och jag skulle vilja be er vara så vänliga att notera att ändringsförslag 15 till Turchi-betänkandet dragits tillbaka.
. Vi svenska socialdemokrater valde att rösta nej till ändringsförslagen 2, 4 och 5. Vi anser att de maskiner som ändringsförslagen vill undanta är en grupp mycket orena maskiner som har stora effekter på hälsan ur användarnas synvinkel. Ökningen av vikt på dessa maskiner är viktig att ta hänsyn till ur ergonomisk synvinkel, men även de utsläpp som drabbar främst användarna.
Vi anser att den gemensamma ståndpunkten är bättre. Den ger Europeiska kommissionen mandat att ge extra tid på upp till fem år för tillverkarna att åtgärda tekniken. I det beslutet skall kommissionen dock ta hänsyn till om det verkligen behövs så lång tid eller om det faktiskt räcker med kortare tid. Detta är något som ändringsförslagen inte medger.
Vi vill slutligen framhålla att det i framtiden är viktigt att beakta maskinernas vikt när teknisk och miljömässig utveckling sker.
Herr talman, kära kolleger! Det är alltid svårt att lämna en röstförklaring under dessa förhållanden.
När det gäller Savarys betänkande anser vi att Europaparlamentet inte gjort ett riktigt val, även om betänkandet var mycket intressant. Vi, De gröna, anser att rösterna som avgivits av parlamentet i dag urvattnar andan i förslaget till direktiv i Savarys betänkande. Gruppen De gröna är för en harmonisering av transporterna, men under förutsättning att den för Europa framåt, vilket våra landsmän kräver. En sådan harmonisering kräver fler sociala regler och ett ökat miljömedvetande. Och naturligtvis anser vi inom De gröna att denna harmonisering bara gäller om den åtföljs av en verklig transportpolitik med, jag erinrar om det, modala transporter, införlivande av miljökostnaderna i priset för infrastrukturen, ett socialt system för dem som arbetar på vägen, liksom en harmonisering för vägtransportföretagen.
Gruppen De gröna anser också att den fria rörligheten för varor inte hotas för närvarande, eftersom järnvägen faktiskt återstår, kära kolleger, om man inte får köra på vägarna och motorvägarna på helgerna, och den är öppen hela helgen; transport sjövägen återstår också, och dessutom har vi kanalerna. Naturligtvis hade vi gröna satt vårt hopp till denna harmonisering och detta förslag till direktiv, särskilt med ändringsförslag 13 som fullständigt motsvarade medborgarnas förväntningar, bland annat när det gäller en mer omfattande vägtrafik, ett bättre beaktande av livskvaliteten. Denna harmonisering gav bland annat medlemsstaterna möjlighet att införa ytterligare restriktioner, vilket också är i linje med det som vi önskar tillföra vår politik på området.
Avslutningsvis när det gäller ändringsförslaget om blommor: även här anser vi, inom gruppen De gröna, att det är fullständigt skandalöst att detta ändringsförslag röstats igenom, för när allt kommer omkring handlar det på sätt och vis om den trojanska hästen i en lång lista. Vi anser att i och med att man beviljar ett undantag för blommor leder det oundvikligen till andra undantag.
Avslutningsvis, herr talman, kära kolleger, vill jag erinra er om att all vår transportpolitik kräver att den föregås av en minskning av vägtransporterna. Vi har missat den möjligheten i dag.
Herr talman! Jag körde motorvägen Brescia-Bergamo-Milano tillsammans med min vän Ugo Gustinetti som varit lastbilschaufför under hela sitt liv. Det var söndag, det fanns inga bilar, bara långtradare och lastbilar, och Ugo sade till mig: ?Vad det är härligt att resa på en söndag utan att störas av alla dem som åker på semester! Jag trivs verkligen, och vet du varför? Jo, för Europaparlamentet har godkänt ett direktiv av Savary, som, i sin visdom, vilket framgår av namnet, har sagt att på söndagar och lördagar skall vi först arbeta och sedan roa oss: dvs. långtradarna har förtur på vägarna och semesterfirarnas bilar får inte cirkulera.?
Var det kanske en dröm, herr talman?
Herr talman! Framtiden för vår gemensamma union hänger i stor utsträckning samman med medborgarnas acceptans. Vi måste alltid komma ihåg detta när vi inför bestämmelser. Jag har därför uttalat mig för att bestämmelserna om trafikbegränsningar skall falla under medlemsstaternas ansvarsområde. Lämpliga åtgärder i samband med trafikbegränsningar på veckoslut och helger bör verkligen fattas av medlemsstaterna, eftersom dessa kan reagera bäst på särskilda förhållanden. Trafikbegränsningar skall för medlemsstaterna allmänt vara tillåtna av miljö- och säkerhetsspecifika skäl, och det är absolut nödvändigt att man beaktar de geografiska särdragen. Positivt är dock att man tar hänsyn till den särskilda transporten av färskvaror som mjölk, frukt eller grönsaker.
Herr talman! Jag har röstat för Savarys betänkande, dock med viss svårighet, eftersom jag ansåg att det visserligen är ett steg framåt, men ett mycket mindre steg än det jag hade önskat mig. Jag tror nämligen att bestämmelser om trafikbegränsningar bör hanteras på ett mer restriktivt sätt, för att skydda miljön, befolkningen och också så att det därigenom uppstår en viss press för att utveckla alternativ, för att ta itu med alternativen. För övrigt anser jag att man borde tillämpa subsidiaritetsprincipen här, så att det även vore möjligt med regionala bestämmelser i skärpt form, eftersom när allt kommer omkring pressen att söka efter de redan nämnda alternativen blir starkare på så vis. Trots detta anser jag att detta är ett steg i rätt riktning om det snart också följs av ytterligare steg.
. (FR) Det är logiskt att harmonisera trafikrestriktionerna för lastbilar på europeisk nivå när varje stat i dag tillämpar sin egen lagstiftning. Men det finns ingen anledning till att harmoniseringen skall ske nedifrån, enligt önskemålen från vägtransportlobbyn, genom att man begränsar restriktionerna och tillåter de stater som är tillmötesgående när det gäller allt som transporteras per lastbil att låta transportcheferna köra omkring som de vill.
Vi har därför röstat för samtliga ändringsförslag som går i riktning mot mer restriktioner för trafiken och som ?kan motiveras på miljömässiga, topografiska eller trafiksäkerhetsmässiga grunder?.
Eftersom dessa restriktioner inte antagits har vi röstat emot betänkandet.
På ett mer allmänt plan kan inte problemet lösas genom en enkel förordning. Det skulle inte räcka med att bara förbjuda vägtransport av varor under lördagar och söndagar. Man skulle också behöva utveckla järnvägstransporterna och den kombinerade järnvägs- och vägtransporten inom ramen för en europeisk offentlig järnvägsservice.
- (DE) Frihetspartiets EU-delegation avvisar kommissionens förslag om harmonisering av föreskrifterna om trafikbegränsningar för lastfordon vid veckoslut och lagstadgade helgdagar. Direktivet bryter för det första mot subsidiaritetsprincipen och skulle i hög grad inskränka den nationella behörigheten i fråga om den österrikiska vägtrafikförordningen. För det andra skulle man inte kunna kräva en uppmjukning av veckosluts- och trafikbegränsningen under helgerna av transitlandet Österrike; redan nu visar den ökande trafiken på enorma belastningar för vår miljö och för den österrikiska befolkningen.
Vår huvudsakliga uppmärksamhet måste i stället riktas mot en alleuropeisk trafiklösning och ett påskyndande av de alternativa transportmöjligheterna.
Herr talman! Så långt tillbaka som 1963 lärde jag personligen känna Turchis far. Han var sjöman, och jag såg honom i natt, i en dröm, när han tillsammans med sonen, parlamentsledamot Turchi, föredragande, stod till rors i en segeljakt under en storm. Och medan han styrde båten i stormen ut mot havet sade han till sonen, som fortfarande var liten: ?Ser du hur man styr en båt genom stormen för att hitta rätt kurs? Jag tror att även du, i framtiden, när du blir ledamot av Europaparlamentet, skall kunna ta ut rätt kurs för de europeiska vägarna.? Hur kan jag då låta bli att följa Turchi i hans betänkande om inriktningen för det europeiska vägnätet? Därför röstade jag för.
Herr talman! Jag har självfallet röstat för Turchis betänkande där man höjer nivån för EU-finansiering av de gränsöverskridande näten till 20 procent, men jag anser att detta förslag från kommissionen absolut inte är i nivå med utmaningarna, och särskilt inte med de nya riktlinjerna för dess politik för hållbar rörlighet.
Att till att börja med höja andelen finansiering utan att öka budgeten innebär en stor risk för besvikelse och kan ge upphov till mycket svåra skiljeförfaranden när ärendena läggs fram för oss.
För det andra kan Europa inte i evighet vara en stor påverkare och samtidigt en dålig betalare. När man ser hur arbetet från Essen har försenats, när man ser att i dag, när man föreslår oss en ny politik för hållbar utveckling som är extremt krävande när det gäller offentliga incitament, när man ser att rådet just dragit tillbaka eller ändrat de sex nya förslag som är absolut grundläggande för att genomföra kommissionens nya transportpolitik, förslag som fanns med i utkasten till riktlinjer för de transeuropeiska näten, kan man bara förespråka att problemet med finansiering av de transeuropeiska näten äntligen skall tas upp, och att vår europeiska transportpolitik äntligen får tillgång till medel som är i nivå med dess ambitioner.
. (FR) Föredraganden betonar den otillräckliga utvecklingen av de transeuropeiska näten såväl på transportområdet, särskilt järnvägen, som när det gäller sammankoppling av energinät. Denna otillräcklighet är en ?underprodukt? av utvecklingen av den europeiska ekonomin inom snäva nationella ramar. Men den transeuropeiska infrastrukturen lider även av denna ?brist på offentlig finansiering? som kritiseras i betänkandet.
För att kompensera denna brist nöjer sig föredraganden med att locka innehavarna av privat kapital med ytterligare anslag.
Vi har röstat emot detta betänkande eftersom vi vänder oss emot att offentliga medel används för att försörja privata vinster. Målsättningen med den ökade sammankopplingen av gas- och elnäten är inte att rationalisera distributionen av energi på unionsnivå utan att öppna gas- och elmarknaden fullständigt för konkurrens, vilket innebär ytterligare ett steg, särskilt i Frankrike, mot en privatisering av EDF och GDF, en process som vi avvisar fullständigt.
Snarare än att ytterligare gynna de stora företagen och deras aktieägare måste vi tvärtom beskatta dem ytterligare, så att de olika staterna eller Europeiska gemenskapen kan finansiera ett transportnätverk som är i nivå med 2000-talet. Vi är emellertid inte så naiva att vi tror att det kommer att genomföras av de nuvarande EU-institutionerna, som är helt helgade åt de privata intressena.
. (NL) Under det senaste decenniet ägnades först all uppmärksamhet åt uppbyggandet av nationella nät av motorvägar, och därefter åt byggandet och utbyggnaden av flygplatser. Först under de senaste åren investerar de flesta medlemsstater i förbättring av järnvägen och ibland också i sjöfarten på de inre vattenvägarna. En del av dessa höghastighetslinjer går emellertid ut över förbättring och underhåll av järnvägstransporterna på korta sträckor. Det är osäkert om de dyra godsjärnvägarna, som Betuwe-linjen i Nederländerna, verkligen kommer att användas så länge företag behåller friheten att frakta sina produkter billigare via landsvägen och anslutande järnvägskapacitet saknas i grannländerna.
Gentemot dessa omstridda investeringar står att det ännu inte existerar något integrerat europeiskt järnvägsnät som snabbt genomkorsar nationella gränser, bergskedjor och sund.
Föredragande Turchi har rätt när han konstaterar att investeringar i järnväg och inlandssjöfart kommer på efterkälken, och att det har gjorts små framsteg när det gäller byggandet av tunnlar under Alperna och Pyrenéerna. För att få ett slut på den intensiva lastbilstrafiken genom dessa berg och på de långa omvägar som passagerartåg tvingas att köra där måste dessa tunnlar prioriteras. Ökningen av medfinansieringen till 20 procent är därför godtagbar, men får inte bli ett krav för alla möjliga andra projekt. Då finns det ingenting mer att fördela, och stagnationen fortgår.
. (PT) Med detta förslag, som har accepterats av föredraganden, har kommissionen framför allt för avsikt att finansiera tolv prioriterade projekt på energiområdet, samtidigt som de ser till att konkretisera slutsatserna i Barcelona, naturligtvis om att liberalisera energisektorn. Det är med sådana mål som gemenskapens medfinansiering ökar från tio till tjugo procent.
Förutom en förändrad prioriteringsordning på området de transeuropeiska näten byter förslaget återigen fokus genom att flytta det till östra Europa till förfång för de nuvarande sammanhållningsländerna, som t.ex. Portugal, som bara behandlas marginellt i detsamma.
I förslaget menar man att det finns ett behov av ytterligare 150 miljoner euro för finansieringsplanerna för perioden 2000-2006. Kommissionen avser dessutom att satsa 100 miljoner euro som en resurs till de belopp som finns medtagna under den nuvarande gränsen för den interna politiken, vilket kommer att medföra större knapphet för andra mål i denna budgetpost. Förslaget avser dessutom att lägga om de 50 miljoner euro som återstår från de aktuella beloppen för transeuropeiska nät. Under sådana villkor kan vi inte stödja förslaget.
Herr talman! Sänk punktskatten på biobränslen. Punktskatt: det är ett ord som, eftersom jag befinner mig bland pensionärer och även på grund av mina personliga erfarenheter, får mig att tänka på sprit, öl, vin, martini. Att sänka punktskatter är med andra ord något bra och rättvist. Jag sade martini, men varför? Jo, därför att jag snart skall delta i ett sammanträde med den prestigefyllda Kangaroo Group, där greve Martini från Montelera kommer att vara gäst och där jag kommer att ha nöjet att bli offentligt upptagen. Med andra ord: hurra för sänkningen av punktskatterna på alla produkter! Hurra för öl, hurra för vin, hurra för martini!
Herr talman! Det gläder mig verkligen att man i detta betänkande tagit med förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, enligt vilket det i framtiden vore möjligt att fullständigt befria biobränsle, samt mineraloljor som framställs av detta grundämne, från punktskatt. Men det smärtar mig verkligen att det inte blir möjligt förrän bortåt år 2010. Jag hoppas dock att det utöver denna tidsrymd kommer att bli möjligt att senare skapa denna skattebefrielse, för tillverkarna, som måste göra de nödvändiga investeringarna, behöver också en viss säkerhet. Biodiesel utgör ett viktigt bidrag för att uppnå målet från Kyoto och gör oss oberoende av de fossila energikällorna.
Till sist vill jag också eftertryckligen påpeka att produktion av förnybara råvaror säkrar befintliga och nya arbetstillfällen på landsbygden, även med tanke på utvidgningen.
. (FR) Det verkar absurt att diskutera om biobränslen är till nytta utan att diskutera kontrollen av samtliga energiresurser, från oljan till den vita energin, via kärnkraften. Om det finns ett område där en medveten planering på världsnivå borde ha företräde är det just produktion och transport av energi och förvaltning av energiresurser, särskilt som valet mellan olika energikällor kan få stora konsekvenser för jordens framtid.
Det är ett område som domineras av några av världens mäktigaste truster, vars största intresse är att maximera sina vinster oavsett vad det kostar mänskligheten. Dessa truster har möjlighet att påtvinga hela världen sitt val och utnyttja staterna och deras skattepolitik för att gynna den mest lönsamma energiformen. ?Unionens energiberoende?, som man i betänkandet beklagar sig över, återges i praktiken inte i förhållande till de producerande länderna utan i förhållande till dessa truster.
För att verkligen kunna diskutera valet mellan de olika energiformerna skulle man behöva kontrollera dessa trusters strategi och till och med inriktningen på deras forskning.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (NL) Användandet av bilbränsle skulle egentligen inte få subventioneras av skattemyndigheter. Och blandning med petroleum är bedrägerikänslig. Till och med ett förhållandevis miljövänligt biobränsle kan sättas in som ett medel för att främja och rättfärdiga tillväxten inom biltrafiken. Valet av en mer utbredd kollektivtrafik är bättre, eftersom denna trafik lättare kan använda sig av energi från vatten, vind och sol. Denna energi förblir det bästa valet som drivkraft för transportmedel.
Naturligtvis är vegetabiliska produkter att föredra framför att borra eller gräva efter mineral, varigenom landskapet vanligen ödeläggs och förgiftas. Förbränningen av de fossila bränslena bidrar starkt till uppvärmningen av jorden. Mer biobränsle betyder att det behövs ett större antal hektar jordbruksmark, och att denna mark kommer att utarmas intensivt. Inga livsmedel för jordens växande befolkning kan odlas på samma markareal. Dessa bränslen, som betraktas som miljövänliga, främjar troligtvis utvidgningen av jordbruksarealen på bekostnad av de redan allvarligt skadade tropiska regnskogarna.
Trots detta är en lägre skatt på biobränsle som framkallar färre miljöproblem tills vidare mer försvarbart som medel för att påverka konsumenters och företagares beteende. För detta behövs egentligen ingen EU-reglering, för det måste medlemsstaterna kunna göra självständigt. Jag instämmer med föredraganden när han föreslår att förstärka denna frihet.
. (FR) Det är fullständigt berättigat att medlemsstaterna tillämpar en differentierad beskattning som syftar till att främja konkurrenskraften för bränslen av växtursprung, som kan förnyas och som inte bidrar till växthuseffekten. Medlemsstaterna måste kunna utveckla sina punktskatter på bilbränsle i riktning mot ett slags miljöskatt, som i större utsträckning slår mot fossila bränslen, eftersom de har större negativa effekter än de förnybara bränslena.
I min egenskap av föredragande för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling gläds jag åt att parlamentet antar de viktigaste ändringsförslagen som jag lämnat och som vårt utskott godkänt enhälligt: total skattelättnad för bränsle som används för att producera biobränsle, vilket redan tillämpas för produktion av oljeprodukter; avskaffande av den fullständigt godtyckliga gränsen på 50 procent av differentierad beskattning; behovet av att undvika att främjandet av biobränsle inte leder till import av biomassa som skulle beröva Europeiska unionen både vinsten från de minskade utsläppen av växthusgaser och medproduktionen av foderprotein som kan användas som djurfoder och där vi har ett stort underskott.
Herr talman! Rübig föreslår en oberoende europeisk byrå för all kontroll av kärnsäkerheten. Det skulle vara - och är om man lyckas - ett stort företag. Rübig är emellertid känd i detta parlament som företrädare för små och medelstora företag. Det är därför glädjande att han åtar sig att leda ett stort företag, vilket det skulle vara om han lyckades inrätta detta gemenskapsorgan för kärnsäkerhet. Därför röstade jag för hans förslag.
. (NL) Kärnkraften är mycket omstridd, men efter en mångårig paus som följd av katastroferna i Harrisburg och Tjernobyl görs nu återigen försök att bygga nya kärnkraftverk. Så länge kärnkraft existerar, för fredliga eller för militära ändamål, förblir faran stor. Det är inte enbart anläggningar som exploderar eller smälter ned som hotar livet i ett stort område, utan det finns också farliga radioaktiva restprodukter med en ofattbart lång halveringstid. Just dessa restprodukter är attraktiva för kriminella och terrorister, som genom att hota med spridandet av farliga ämnen vill tvinga andra till underkastelse.
Föredraganden är enligt min åsikt alltför optimistisk om han tror att denna sorts problem kan undvikas helt och hållet genom en bättre kontroll. Denna kontroll är emellertid oerhört viktig under nuvarande omständigheter. Det är den nyttigast tänkbara uppgiften för vad som finns kvar av Euratom, den europeiska institution som en gång upprättades för att främja det storskaliga användandet av kärnkraft. En oberoende byrå för kärnsäkerhet och skydd, som kan kontrollera alla bolag i medlemsstaterna och de framtida medlemsstaterna direkt i fråga om säkerheten hos kärnkraftverk och kärnmaterial, måste definitivt upprättas. Även den föreslagna avvisningen av produktionen av kärnvapen inom EU har mitt stöd, liksom kontrollen för att förhindra denna produktion.
Herr talman! Genom detta betänkande vill man främja framför allt den europeiska filmkonsten, förutom övriga audiovisuella verk. Kanske får vi då äntligen - detta har jag redan talat om vid andra tillfällen - en europeisk film. Men jag menar även en film, en inspelning av Europaparlamentet, där man får se ledamöterna spela huvudrollen. Får vi kanske då se kommissionär Monti spela rollen av utredare vid polisen? Vaatanen blir chaufför och ordförande Prodi kommer naturligtvis att spela rollen av församlingspräst. För att inte tala om ordförande Watson, som spelar rektor vid universitetet, Reding skulle bli hans trogna hustru och ni, vice talman Provan, skulle inte kunna vara något annat än den skotske miljardären, medan Plooij-van Gorsel, slutligen, spelar femme fatale. Och vem är mördaren? Kanske Fatuzzo?
. (EL) Både ur kulturell och ur politisk synvinkel är det mycket viktigt att stödja produktionen och spridandet av filmer och andra audiovisuella verk inom EU, speciellt som en motvikt mot dominansen för motsvarande amerikanska verk, som täcker 66 procent av marknaden. Trots upprepade debatter och åtgärder har det dock gjorts ytterst få framsteg. Jag tror att den främsta orsaken är att man försöker lösa den här frågan inom ramen för marknaden och den kommersiella konkurrensen.
I betänkandet uttrycks oro över situationen och vissa i och för sig korrekta avsikter att försvara väsentliga värden, men det stannar vid fromma förhoppningar. Betänkandet visar mycket större intresse för verkens ursprungsland än för deras kvalitet, och man uttrycker en förhoppning om att (också) denna sektor skall följa reglerna för den inre marknaden, dvs. utsättas för ytterligare kommersialisering. Man föreslår inrättandet av ett organ, utrustat med ekonomiska tvångsmetoder mot de audiovisuella kulturfenomenen, ett organ som skall ersätta kvalitetskonkurrensen med ett kulturellt nivelleringsorgan, ett konkurrenskraftigt men farsartat ?Euro-Hollywood?.
Jag tror att lösningen på problemet inte är att vi konkurrerar med den amerikanska dominansen genom marknadens lagar utan att vi skapar möjligheter till utveckling, erfarenhetsutbyte och en rikare verksamhet för alla de folkliga och etniska kulturerna, både inom och utom EU. En sådan politik kommer att främja kvaliteten på subkulturens bekostnad, oavsett ursprungsland.
Därför har vi europaparlamentariker från KKE avstått från att rösta, även om vi också har noterat vissa positiva inslag i betänkandet.
. (EN) PPE-DE:s brittiska ledamöter reserverar sin ståndpunkt om punkt 35, i vilken man föreslår att man övergår till att behandla frågor som rör artikel 151 med kvalificerad majoritet.
Oaktat denna reservation stöder de brittiska ledamöterna den övergripande hållningen i Vander Taelen-betänkandet.
- (FR) Vi har inte avvisat detta betänkande, eftersom vi är för att film och kultur skall vara tillgängligt för alla, vilket det långtifrån är. Men vi har vägrat att rösta för betänkandet som anklagar kommissionen - det är höjden med tanke på dess politik! - för att bortse från det audiovisuella områdets industriella aspekt ... för att kräva mer anslag till kapital som investeras i denna sektor. Vi är inte emot att bidra till skapande och spridning av verk. Men föredragandens omsorger riktar sig i större utsträckning till kapitalinnehavarna än till tittarna.
Man skulle exempelvis behöva stödja kommuner som anstränger sig för att subventionera kvarterslokaler som spelar en viktig roll när det gäller att till låg kostnad sprida verk till en folklig publik och bidrar till att verksamheten kan fortsätta, och uppmana andra kommuner att göra samma sak. Det är emellertid inte vad man vill med detta betänkande som förespråkar att man finansierar forskning-utveckling om e-bio och utrustar salar med dyr utrustning, och preciserar att den utgår från marknaden när det gäller resten. Kort sagt, ännu en gång, för att utveckla en s.k. ?under-kapitaliserad? industri - det privata näringslivet tar inga risker utan skyddsnät - vill man låta allmänheten finansiera framtida privata vinster.
. (FR) I betänkandet utforskas intressanta vägar för att säkerställa att biografindustrin upprätthålls och förstärks i Europeiska unionens medlemsstater.
Betoningen på filmens och de audiovisuella verkens både kulturella och industriella art är intellektuellt sett inte tillfredsställande, eftersom betydelsen av ett sådant ihållande intresse för sektorn ligger just i att det är den kulturella dimensionen som i första hand främjas. För att bibehålla en trovärdig europeisk filmproduktion gentemot Hollywoods superproduktioner behövs definitivt stora industrikoncerner som har möjlighet att motsätta sig massproduktion.
Förslagen i betänkandet är till största delen värda intresse. Alltifrån medfinansiering av arbetet med att digitalisera arkiven till stödet till utrustning för digital visning, via en uppmaning till skatteuppmuntran från medlemsstaterna för audiovisuella produkter och tjänster, är det ett panorama av möjliga tjänster som målas upp. Man får hoppas att det genom att man tillämpar dem verkligen blir möjligt för industrin och tjänsterna i anslutning till den audiovisuella sektorn att göra framsteg.
När det gäller utarbetandet av en ny rättslig standard för harmonisering mellan olika nationella rättssystem är den inte förkastlig i sig, men man bör undvika att dessa tillnärmanden fungerar som förevändning för att främja en illusorisk europeisk kultur.
Herr talman! Jag personligen, och det pensionärsparti som jag företräder, anser att det är viktigt att stödja den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, så som föreslås i detta medlingsförslag till budgeten. Jag tror faktiskt att Europa bara kan bli stort om vi får ett gemensamt försvar, möjlighet att ingripa även militärt för att skydda demokratins kärnvärden. Jag tror att detta - förstärkningen av den gemensamma europeiska säkerhetspolitiken - är det enda sättet att gå från ett Europa som är gjort av papper och som bara innehåller papper till ett Europa som verkligen är starkt och som intar en ledande position i hela världen.
Jag vill redovisa mina skäl till att jag i dag röstar emot vissa avsnitt i Färms betänkande, särskilt de punkter som handlar om jordbruk.
Vi känner alla till att kommissionens förslag för översynen efter halva tiden av den gemensamma jordbrukspolitiken skall offentliggöras nästa vecka. Jag kommer kraftfullt att motsätta mig alla försök att förvandla denna översyn till en reform. Överenskommelsen som uppnåddes i Berlin 1999 om Agenda 2000 gäller fortfarande och kommer att ses över före slutet av 2006 i syfte att granska nästa budgetplan. En grundläggande reformering av den gemensamma jordbrukspolitiken vid denna tidpunkt är varken nödvändig eller önskvärd. Marknaderna är hyggligt stabila och Berlintaken hotas inte.
I fråga om pelaren för landsbygdsutveckling förväntas kommissionen föreslå obligatorisk modulering från direkta betalningar, och detta har också framförts av Färm. Jag förkastar denna idé, och stöder frivillig modulering, som de 15 medlemsstaterna kom överens om i Berlin. Jag stöder fullständigt målen för glesbygdsutvecklingen, men jag tror fullt och fast att direkta betalningar är viktiga för att man skall kunna hålla små familjeföretag vid liv och bevara glesbygdssamhällen i hela Irland.
Det är väl känt för alla, herr talman, att Podestà är denna församlings vice talman och lika balanserad som klok. Jag slöt ögonen för ett tag sedan, och jag såg hur han förvandlades till den nye kungen av Afghanistan, med krona, spira, långt skägg och stor makt. Men varför? Jo, därför att i punkt 13 i betänkandet från Podestà står det bland annat att parlamentet bekräftar sin beredskap att stödja återuppbyggnaden av Afghanistan och att använda det humanitära biståndet på ett korrekt och effektivt sätt för att hjälpa det afghanska folket. Han hade lyckats med sina avsikter i det ögonblick jag såg honom, och afghanerna, som var glada över att ha fått all denna hjälp från Podestà, hade beslutat att välja och kröna honom till kung av Afghanistan.
. (PT) I detta betänkande gör man sig skyldig till tre dödssynder: man accepterar utan förbehåll utgiftsgränsen för den nuvarande finansieringsramen, som är uppenbart otillräcklig. Man vill att kommissionen skall lägga fram förslag om att institutionalisera en politik för omfördelning av budgetanslagen, och man förespråkar större flexibilitet och förutser överföringar mellan sektorer och budgetkategorier till nackdel för en stram budget, och slutligen är kritiken mot strukturfondernas låga verkställighetsgrad avsiktligt överdriven, desto mer eftersom man inte tar hänsyn till möjligheten till någon finansram i dess inledande verkställighetsfas och inte heller de villkor som följer på en tillämpning av stabilitetspakten.
När det gäller denna sista synd är det särskilt två mål som framträder: att använda den låga verkställighetsgraden som ett argument för att minska gemenskapens utgifter för sammanhållningsländerna (detsamma händer med samarbets- och utvecklingspolitiken) med tanke på utvidgningen och för att tillfredsställa intressen i de länder som kommer med bidrag, och att förbereda ?reformer? av strukturfondernas förordningar genom att dra nytta av översynen av Agenda 2000. Därför förtjänar inte betänkandet vår röst för.
Röstförklaringarna är avslutade.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.35 och återupptogs kl. 15.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0220/2002) av Piia-Noora Kauppi för utskottet för ekonomi och valutafrågor om Europeiska centralbankens årsrapport 2001 (C5-0196/2002 - 2002/2092(COS)).
Jag hälsar ordföranden i Europeiska centralbanken, herr Duisenberg, välkommen. Det är en stor glädje och ära för oss att ni är här i dag. Vi är alla spända på att få höra er redogörelse för eurons stigande värde!
. (EN) Herr talman! För sex månader sedan bevittnade vi en milstolpe i den europeiska historien, dvs. införandet av ?euron, vår valuta?, i sin synliga form. De europeiska medborgarna kan nu se - och dra nytta av - den verkliga, gripbara euron, och det snabba ersättandet av de gamla nationella valutorna i början av året vittnar om det framgångsrika införandet av eurosedlar och mynt.
År 2001 innehöll särskilda utmaningar för Europeiska centralbankens penningpolitik. De allt sämre ekonomiska utsikterna åtföljdes av ett kortsiktigt, uppåtriktat tryck på priserna från olika håll, vilket komplicerade penningpolitikens utformning. Denna uppgift blev ännu svårare genom den väldiga osäkerhet som uppstod efter terroristangreppen i Förenta staterna den 11 september.
Som vanligt måste ECB:s penningpolitiska gensvar på en sådan situation väga in faktorer utöver den kortsiktiga utvecklingen genom att man koncentrerar sig på risker för prisstabiliteten på medellång sikt. Från detta perspektiv kan vi se att inflationstrycket på medellång sikt faktiskt gav vika. ECB tog hänsyn till detta genom att sänka räntenivåerna fyra gånger under 2001 med totalt 1,5 procentenheter. Till följd av detta nådde ECB:s lägsta erbjudna ränta på de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna - den viktigaste av bankens ränteinstrument - 3,25 procent i november 2001. ECB:s viktigaste räntor har varit oförändrade sedan november, och de kort- och medelfristiga räntenivåerna har, i ett historiskt perspektiv, varit mycket låga.
Den genomsnittliga årliga inflationstakten under 2001, enligt det harmoniserade indexet för konsumentpriser, var 2,5 procent. Inflationen under 2001 påverkades av de försenade effekterna av de höjda importpriserna under 2000, och den nya påverkan av sjukdomar hos kreatur på priserna på obehandlade livsmedel. Vi är inte nöjda med ett sådant resultat, därför att det är inte förenligt med prisstabilitet. Man måste emellertid förstå att de faktorer som bidrog till utformningen av detta resultat inte kunde kontrolleras av ECB. Det är faktiskt så att penningpolitiken endast har en fördröjd effekt på inflationen, och kan inte kontrollera den på kort sikt.
Vi är nöjda med att vår politik i fjol uppfattades på ett mycket bra sätt av våra observatörer och av marknaderna. Faktum är att obligationsräntorna, såväl som andra olika indikationer på de ekonomiska aktörernas inflationsförväntningar, pekade på ett fortsatt förtroende under 2001 för att ECB skulle kunna upprätthålla prisstabiliteten på medellång sikt.
Det fanns - och finns fortfarande - vissa farhågor om valutabytets möjliga påverkan på inflationen i euroområdet, vilket också upprepats i resolutionsförslaget om ECB:s årsrapport, som utarbetats av ert utskott för ekonomi och valutafrågor. Det är faktiskt så att konsumentprisernas ökning på årsbasis från 2,0 procent i december 2001 till 2,7 procent i januari 2002 i euroområdet tyvärr av många förknippas med valutabytet. I verkligheten bidrog andra faktorer till denna ökning, som t.ex. ökningen av grönsakspriserna, som hade att göra med väderförhållandena - i synnerhet i södra Europa - och högre tobakspriser i flera länder i euroområdet. Man måste dock också beakta att, särskilt i vissa områden där konkurrensen är lägre, vissa uppåtriktade prisjusteringar kan ha ägt rum i samband med valutabytet. Prissänkningar ägde emellertid också rum i euroområdet i samband med valutabytet, och de statistiska uppgifterna har hittills bekräftat att effekterna på den övergripande prisnivån har begränsats.
När det gäller det rådande ekonomiska läget har de ekonomiska förhållandena gradvis förändrats under de senaste månaderna. Effekterna av terroristangreppen på det ekonomiska förtroendet har mattats av gradvis, och den ekonomiska aktiviteten har stabiliserats. Samtidigt som det fortfarande råder osäkerhet om styrkan hos den pågående återhämtningen är det troligaste scenariot att den ekonomiska aktiviteten gradvis tar fart och når nivåer i linje med den förväntade tillväxten senare i år.
När det gäller utvecklingen på det monetära området såg vi en hög efterfrågan på likvida och säkra tillgångar i höstas, vilket främst hade att göra med osäkerhet på finansmarknaderna till följd av terroristangreppen. Vi såg en viss återhållsamhet i början av 2002, men färska uppgifter tyder på en ny ökning av efterfrågan på likvida tillgångar. Nedgången i tillväxten av lån till den privata sektorn har dessutom avstannat, och efterfrågan på krediter har ökat under den senaste tiden. Man måste noga övervaka denna utveckling, då den kan indikera uppåtgående risker för prisstabiliteten, särskilt under en period då ekonomisk återhämtning äger rum.
Totalt sett är utsikterna för prisstabilitet nu mindre godartade än vad de var i november 2001 när vi senast anpassade ECB:s viktigaste ränteinstrument. Inflationen har hittills minskat i mindre takt och långsammare än vad vi förväntade oss vid årsskiftet. Detta har återigen delvis berott på de tillfälliga faktorer som jag nämnde tidigare, och på den förnyade höjningen av oljepriserna under första kvartalet 2002. Vid den rådande kritiska tidpunkten, även om apprecieringen av eurons växelkurs kommer att bidra till att dämpa inflationstrycket, kommer vi att fortsätta att noga övervaka all relevant utveckling mot bakgrund av att de risker som avvikelserna från prisstabiliteten skapar - som följde av den exceptionella anhopningen av uppåtriktade inflationschocker under de senaste två åren - kan ge upphov till inflationsförväntningar på lång sikt, och därigenom påverka beteendet när det rör löne- och prissättningen.
För att kunna bevara prisstabiliteten är det mycket viktigt att man visar måttlighet i samband med lönesättningen även i framtiden. I detta avseende oroas vi av den senaste tidens trender när det rör lönesättningen på olika håll. Betydelsen av en löneutveckling som är förenlig med vår definition av prisstabilitet kan inte överdrivas. Måttlighet i sammanhanget är en viktig faktor för att kunna skapa gynnsamma förhållanden för skapande av nya arbetstillfällen och för att kunna hjälpa till med att skapa förhållanden för en hållbar ökning av den möjliga tillväxttakten för ekonomin i euroområdet.
Beräkningar av den möjliga tillväxten i euroområdet ligger omkring 2-2,5 procent, och det finns ett stort utrymme för att öka den möjliga tillväxten i euroområdet. ECB kommer att lämna sitt bidrag genom att koncentrera sig på att upprätthålla prisstabiliteten på medellång sikt. Men övriga politiska aktörer måste också ta sitt ansvar. I de allmänna riktlinjerna för medlemsstaternas och gemenskapens ekonomiska politik för 2002, som just har godkänts i Sevilla, betonar man helt riktigt behovet av ytterligare strukturreformer i euroområdet. Jag har förstått att denna åsikt också uttrycks i resolutionsförslaget.
Den framtida välfärden för medborgarna i euroområdet kommer också i hög grad att vara beroende av en försiktig finanspolitik. Solidaritetspakten inom Ekonomiska och monetära unionen kräver att alla deltagare tillämpar ett medellångt perspektiv i enlighet med bestämmelserna inom ramen för Stabilitets- och tillväxtpakten. Detta innebär att budgetarna i alla länder skall ligga nära jämvikt eller visa överskott över konjunkturcykeln i sin helhet för att man därmed skall ge tillräckligt utrymme för de automatiska stabilisatorernas friktionsfria funktion. Vi har sett en del oroande utveckling inom finanspolitiken under de senaste månaderna i vissa länder. Vi upprepar därför betydelsen av att de länder som ännu inte nått en balanserad budget i enlighet med sina åtaganden hinner ikapp de övriga länderna i euroområdet senast 2003-2004.
Låt mig nu ta upp en del andra frågor som nämnts i resolutionsförslaget om ECB:s årsrapport. Vi välkomnar det klara stödet i resolutionsförslaget till ECB:s penningpolitiska strategi. I resolutionsförslaget drar man slutsatsen att kortsiktiga rörelser i monetära aggregat inte bör överdrivas, och att man inte bör tillämpa någon mekanisk reaktion på avvikelser i M3:s tillväxt i jämförelse med referensvärdet. Detta är helt förenligt med ECB:s penningpolitiska strategi och praxis. Vår strategis första pelare, som ger analysen av penningmängdens utveckling en framträdande roll, grundas på empiriska bevis på ett nära och stabilt förhållande mellan pengar och priser i euroområdet på medellång sikt. Det finns inga bevis på att denna koppling har försvagats över tiden. ECB är fullt medveten om att förändringar i penningmängden kan bero på förändringar av portföljsammansättningar på kort sikt som inte direkt har att göra med framtida konsumtionsbeslut. Det man behöver göra är att fastställa och förstå de underliggande orsakerna till förändringar i penningmängden för att kunna bedöma riskerna för prisstabiliteten på medellång sikt. I detta avseende har penningmängdsanalysen varit ett användbart instrument för ECB:s penningpolitik även under det gångna året.
Detta leder mig till en annan sak som nämns i resolutionsförslaget, dvs. vikten av att en centralbank tar hänsyn till priset på tillgångar när man bedömer riskerna för prisstabiliteten, samtidigt som man inte sänker moralen på finansmarknaderna genom olämpliga reaktioner på överdrivna förändringar i priserna på tillgångar. ECB delar fullständigt denna åsikt. Den följer noga förändringarna i priserna på tillgångar som indikatorer för penningpolitiken, men den riktar inte in sig på dem eller reagerar automatiskt på dem.
När det gäller det föreslagna stödet till ECB-rådets makroekonomiska prognoser, tillåt mig då att återigen klargöra rollen för dessa prognoser i samband med ECB:s penningpolitiska beslut. Dessa prognoser spelar en viktig roll för oss, men de spelar på intet sätt en helt avgörande roll. De utgör en viktig insatsdel för ECB-tjänstemän och tjänstemän vid nationella centralbanker för att de på ett konsekvent sätt skall kunna sammanfatta och bedöma effekterna av en stor mängd information för framtida inflation. Vi är emellertid fullständigt medvetna om hur svårt det är att göra prognoser. Vi inser i synnerhet att det i en enda prognos är omöjligt att sammanfatta all relevant information för bedömning av hur prisstabiliteten skall upprätthållas. Med tanke på hur svårt det är att göra prognoser om en lång tidsperiod och osäkerheten rörande den lämpliga ekonomiska modellen förespråkar vi inte användningen av en enda prognos för att analysera riskerna för prisstabiliteten. Vi granskar därför aktivt många andra indikatorer och analyser i samband med vår strategi med två pelare, och vi försöker inte dölja svårigheten att fatta penningpolitiska beslut bakom utarbetandet av en enda prognos från ECB-rådet.
Prognoserna återspeglar bedömningar av sakkunniga inom Eurosystemet, och vi föredrar att hålla dessa åtskilda från ECB-rådets bedömning av den övergripande utvärderingen av riskerna för prisstabiliteten. Vårt beslut att tydligt hålla isär utarbetandet av prognoserna från ECB-rådets analys är fullständigt genomsynligt, eftersom det ärligt återspeglar beslutsprocessen inom ECB.
När det gäller kommunikation har vi alltid tillämpat ett förhållningssätt som säkrar en hög grad av öppenhet och tydliga budskap. Våra månatliga presskonferenser är viktiga i detta avseende. Lägligheten och mängden information när det rör vårt pressmeddelande har inget motstycke. Samtidigt har vi inte ändrat vår åsikt när det rör offentliggörandet av protokoll. Vi fruktar att, med tanke på att många länder är inblandade, som ECB-rådet måste ta hänsyn till, offentliggjorda protokoll - eller ett förfarande där man offentliggör motstridiga åsikter i ECB-rådet (t.o.m. då inga namn nämns) - kan leda till otillbörliga påtryckningar på chefer vid nationella centralbanker att avvika från ett synsätt som tillämpas inom euroområdet. Detta kan inte ligga i euroområdets intresse, vilket inte heller gäller önskan om att ECB-rådet skulle sluta att tala med en röst.
I resolutionsförslaget föreslås också att röstfördelningen i ECB-rådet bör offentliggöras på ett anonymt sätt. Som jag sade i mitt senaste anförande hyser jag vissa tvivel om att detta skulle ge marknaderna mer klarhet eller mer öppenhet än vad som är fallet just nu. I vilket fall som helst anser jag att det är nödvändigt att vi i vårt meddelande fortsätter att lägga betoningen på de ekonomiska sakskälen bakom penningpolitiska beslut i stället för på ett mönster av avvikande åsikter i ECB-rådet.
Sammanfattningsvis vill jag återigen kort ta upp valutabytet. Med en gemensam valuta har våra medborgare nu en gemensam symbol för den europeiska identiteten som de kan använda i sina dagliga liv. Det är förvisso så att euron har skapat de grunder som kan stimulera ytterligare integration - inom det politiska och ekonomiska området. I detta avseende kan ?euron, vår valuta? ge en ny och solidare grund på vilken vi kan skapa en ?allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken?.
(Applåder)
Tack så mycket, ordförande Duisenberg! Ni har också fans på åskådarläktaren, men de får tyvärr inte vara med och applådera. Ledamöterna här i kammaren får dock göra det.
. (FI) Herr talman, bäste herr Duisenberg, ärade kolleger! Stabilitets- och tillväxtpaketet är en nödvändig del av euroområdets trovärdighet. De åtgärder som vidtagits av regeringarna inom euroområdet för att sanera den offentliga ekonomin har skapat en grund för hållbar ekonomisk tillväxt och förstärkning av euron. Fastän jag inte i detta skede ser något behov av att ändra stabilitets- och tillväxtavtalet från 1997 understöder jag dock idén enligt vilken man även borde beakta medlemsstaternas eventuella pensionsåtaganden som saknar täckning och nuvarande skattenivå vid bedömningen av euroländernas iakttagande av stabilitets- och tillväxtavtalet; fonderade pensionsåtaganden och en låg skattenivå ger ju mer spelrum i en krissituation.
Euron har under de senaste månaderna förstärkts i förhållande till dollarn. Trots att pariteten inte i sig har någon ekonomisk betydelse är den ändå ett psykologiskt viktigt bevis på att aktörerna på marknaden och i näringslivet har förtroende för stabiliteten inom euroområdet och utvecklingen som bedöms som positiv. Jag instämmer i ECB:s bedömning att förstärkningen av euron gentemot dollarn är positiv, förutsatt att förstärkningen av valutakursen sker kontrollerat och inte för snabbt. De ökade privata investeringarna inom euroområdet visar att placerarna litar mera på euroområdets framtid än på de ekonomiska utsikterna för USA på medellång sikt. Enron, Xerox, Worldcom och eventuella kommande fall torde med stor sannolikhet ytterligare förstärka denna utveckling.
Då infinner sig frågan på vilket sätt förstärkningen av euron påverkar inflationstrycket. Vi har under de senaste dagarna fått motsägelsefulla signaler bland annat från Eichel och Solbes. Det har till exempel påståtts att eurons paritet i förhållande till dollarn minskar trycket att höja räntan. Andra har igen oroat sig över förstärkningen av euron i förhållande till dollarn, bland annat i kommissionär Solbes intervju förra lördagen. Och hur skall man i detta sammanhang bedöma det att ECB förra fredagen i samarbete med den japanska centralbanken intervenerade på valutamarknaden? Jag skulle gärna höra Duisenbergs åsikt i denna fråga och speciellt huruvida förstärkningen av euron i förhållande till dollarn gör det möjligt att hålla räntenivån på nuvarande nivå. Inflationen är för tillfället 1,7 procent, den lägsta nivån sedan december 1999.
Förra veckans M3-tillväxttal var högre än beräknat. Frågan uppstår på vilket sätt detta påverkar ECB:s nuvarande penningpolitik. Frågan som är av grundläggande karaktär berör hela den första pelarens roll. Vi stöder strategin med två pelare. De flesta forskarna erkänner sambandet mellan pengar och inflation på lång sikt. Förvaltningen av den första pelaren är dock komplicerad och lämpar sig inte alltid för det dagliga beslutsfattandet. Jag hoppas därför att ECB ger en detaljerad redogörelse över den första pelarens innehåll och ställning i penningpolitiken.
I en tid med hög volatilitet på marknaden är det ännu viktigare än tidigare att ECB är öppen. Jag vill därför ta tillfället i akt och tacka Europeiska centralbanken och dess ordförande för en förbättrad informationspraxis och en positiv attityd till den penningpolitiska dialogen med parlamentet.
Samtidigt uppmuntrar parlamentet Europeiska centralbankens råd att utnyttja det beslutsfattande som EU-fördraget ger möjlighet till genom att rösta. Detta gör det möjligt att vid behov reagera snabbare på förändringar i utvecklingen. Resultatet från rådets omröstningar borde också meddelas offentligt. Det att man anonymt offentliggör avvikande åsikter och eventuella omröstningsresultat förstärker redan i sig marknadens förtroende för Europeiska centralbanken. Ökandet av den tillgängliga informationen möjliggör en ännu bättre förhandsberäkning av den framtida utvecklingen.
Ärade kolleger, herr Duisenberg! Våra medborgares åsikter skapar grunden för vår verksamhet. Två tredjedelar av euroområdets konsumenter tror att man i och med övergången till euron höjde priserna och att produkterna blev dyrare än vid ett normalt årsskifte. Konsumenternas känsla får dock inte stöd av inflationsstatistiken. De ekonomiska stabiliseringsåtgärderna i medlemsstaterna ledde under de senaste tre åren till en mycket låg genomsnittlig inflation. De enskilda och helhetsmässigt sett mycket små prisstegringarna inom servicesektorn upplevdes av konsumenterna överraskande starkt. Vi bör alltså i fortsättningen komma ihåg att ge medborgarna tydlig information om eurons utveckling.
Enligt forskningsresultaten uppfattar över 60 procent av konsumenterna fortfarande inte produktpriserna i euro. Jag uppmanar därför medlemsstaterna att bibehålla den dubbla prissättningen, varvid vi alla får mer tid på oss att vänja oss vid vår nya valutas proportioner. Det får inte bli ett avbräck i prismedvetenheten, och konsumenterna måste även i fortsättningen med sina egna köpbeslut kunna agera som förebyggare av onödig inflation. Dubbelprissättningen garanterar även att den kommande semestersäsongen i Centraleuropa löper problemfritt.
En mycket central person i vår diskussion i dag, Luxemburgs långvariga premiärminister och en av eurons fäder, Pierre Werner, somnade in förra veckan 88 år gammal. Werner sammanställde på 1970-talet Werner-rapporten, namngiven efter honom, vilken skapade grunden för inrättandet av Europeiska centralbanken. Jag vill därför som föredragande för Europaparlamentet ägna sista delen i mitt anförande åt Werners minne. Pierre Werner var de stora visionernas man. Europeiska unionen baserar sig på gemensamma visioner, vår kontinents medborgares och statsmäns syn på hur man skall lösa gemensamma europeiska utmaningar. Vi måste ha dessa visioner, gemensamma mål och även gemensamt överenskomna principer om en ansvarsfull och hållbar ekonomisk politik i åtanke när vi söker lösningar för vår kontinents politiska och ekonomiska frågor.
(Applåder)
Herr ECB-ordförande, herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill dela upp min redogörelse i fyra delar: för det första tackar jag föredraganden för ett mycket omfattande betänkande, där det både görs en bedömning av ECB:s rapport, och där den utvidgas och kompletteras med kraven på framtiden, även dem från utskottet för ekonomi och valutafrågor. För det andra tackar jag er, ordförande Duisenberg, och ECB:s direktorat för det goda samarbetet med parlamentet och framför allt med vårt utskott, där det behövs förbättringar på båda sidor. Vi bemödar oss å ena sidan om att intensifiera den monetära dialogen, att göra den mer spännande, ställa klarare frågor och även att locka ur er tydligare svar, och av er förväntar vi oss ett stärkt offentlighetsarbete.
ECB:s beslut är ofta inte så lätta att begripa för medborgarna. Men vi vet alla att Europeiska centralbankens politik får direkta effekter på köpbeteendet och på valutan; därför är det nödvändigt med ett stärkt offentlighetsarbete för att främja mer öppenhet och acceptans hos Europas medborgare och för att få mer dynamik i ekonomin inom ramen för det som ni har sagt.
Vi gratulerar er, inte bara till ert arbete och till ert resultat, utan framför allt också till er verksamhet i samband med den 11 september, där det särskilt gav ett positivt intryck att ni i samarbete med Federal Reserve Bank vidtog samordnade ränte- och likviditetspolitiska åtgärder som en direkt reaktion på attentaten, vilket lyckades förhindra en hotande finanskris. Vi gratulerar också till framgången när eurokontanterna infördes, där vi konfronteras med problemet att vi å ena sidan har statistik som visar att införandet skedde friktionsfritt, men å andra sidan kan konstatera en mycket stor osäkerhet hos medborgarna, och därför har vi också tagit hänsyn till detta i punkt 18 i resolutionen.
Jag vill ta dagens tal till anledning för att klargöra att stabilitets- och tillväxtpakten utgör en del av framgången för euron och ECB, och att vi avvisar alla försök att av dagspolitisk kortsiktig opportunism omtolka och urholka stabilitets- och tillväxtpakten; det krävs ytterligare strukturreformer och reformer i samband med utvidgningen av politiken och av ECB. Vi hoppas att ni i fortsättningen arbetar på samma framgångsrika sätt och också klarar av dessa utmaningar.
(Applåder från höger)
Herr talman! Europeiska socialdemokratiska partiets grupp stöder föredragandens betänkande. Det stämmer att Europeiska centralbanken särskilt bör gratuleras när det gäller årets presentation, eftersom man inom euroområdet kunde synliggöra hur viktig euron är som svar på externa chocker, men också därför att införandet av eurokontanterna blev så framgångsrikt.
Vi noterar att inte alla medborgare är nöjda med de nya pengarna. Men Europeiska unionen har hur som helst visat att man kan åstadkomma något när man arbetar tillsammans. 64 procent av alla medborgare känner sig, enligt en enkät, äntligen lite mer som européer när de har euro i plånboken.
När det gäller medborgarnas priskänsla står det inte till så som det borde, eftersom den reella, statistiskt begripliga och ytterst låga prisökningen i euroländerna inte motsvarar den inflation man tycker sig uppleva. Därför var det rätt av Europaparlamentet att hela tiden satsa på en informationskampanj, hela tiden satsa på att betrakta införandet av euron inte enbart som en teknisk omställning, utan också som en omställning med stor psykologisk betydelse. Därför är det också viktigt att vi ger positiva signaler. Det faktum att konsumenterna i varje fall känner fördelarna med valutaunionen jämfört med gårdagen, när de tar ut pengar med hjälp av kortet, är mycket viktigt. Ytterligare fördelar kommer exempelvis att märkas nu i semestertider. Detta kan man säkert också tacka Europaparlamentets ansträngningar för.
Låt mig helt kort gå in på oron över eurons uppvärdering. Det är säkert önskvärt med en långsam kurva för att närma sig en dollar-euro-paritet. Men den går inte att styra. Därför kan man förvisso inte tillräckligt understryka att de sjunkande importpriserna under detta svaga uppsving inom euroområdet utgör en positiv miljö för en expansiv penningpolitik och i varje fall inte nödvändiggör några beslut om att ändra räntan i någon riktning. Unionen är beroende av detta för att hålla Lissabonprocessen i gång.
Europeiska centralbanken har ett stort ansvar. Man kan hoppas att samordningen av den ekonomiska politiken äntligen faktiskt skapar en positiv miljö för alla aktörer. Utvecklingen av instrumenten för penningmängderna har inte varit så positiv på senare tid. Men det finns i detta också en positiv beståndsdel, eftersom utvecklingen är ett uttryck för ett uppsving, ty den är ett tecken på att företagen tar upp krediter för att investera med tanke på en kommande ekonomisk tillväxt, vilket är livsviktigt för Europa.
Jag tror att en ännu större öppenhet inom Ekonomiska och monetära unionen skulle vara viktig. Jag satsar mycket högt på att Europeiska centralbanken är tillgänglig för parlamentets argument, enligt vilka vi också vill känna till alla beslutsskäl bakom de penningpolitiska besluten. Det är också bra för Europeiska centralbankens pålitlighet och trovärdighet.
Europeiska centralbanken har också till uppgift att bidra till den finansiella stabiliteten. Jag räknar verkligen med att Europeiska centralbanken även i fortsättningen främjar den finansiella stabiliteten och, i motsats till den amerikanska centralbanken, inte penningpolitiskt också stöder bildandet av spekulativa grupper. ECB får inte heller i fortsättningen tillåta någon moral hazard genom sitt eget agerande!
Herr talman! Eftersom det finns ett mycket stort samförstånd i kammaren om den grundläggande politik som skall föras gentemot ECB vill jag ta upp en specifik åtgärd som vi har i resolutionsförslaget, som vi har begärt tidigare utan att ha fått ett formellt svar från ECB-rådet i årsrapporten, och jag hoppas att detta kommer att åtgärdas. Det handlar om offentliggörandet av röstfördelningen på ett anonymt sätt, så att marknaderna och parlamentet kan bedöma växlande ståndpunkter över tiden.
Herr Duisenberg! Ni har tidigare haft invändningar mot en sådan åtgärd, eftersom ECB-rådet brukar fatta sina beslut i samförstånd. Det gladde mig att ni sade till oss i utskottet att ni skulle tänka på saken. Jag hoppas att ni beslutar er för att fatta beslut genom majoritetsomröstning, både därför att detta skulle resultera i ett effektivare beslutsfattande och därför att ni uppmanas att göra det i fördragen.
Jag vill klargöra att jag inte delar kritiken under det gångna året, att ECB har handlat för sällan och för sent. Saken är den att ECB sänkte räntan för första gången i maj 2001, trots en fortsatt ökning av inflationen, som sedan skulle hamna på 3,4 procent. Ni har endast följt ert monetära referensvärde när det nått brytningspunkten, och under 26 av 41 månader har ni låtit inflationen överstiga ert riktvärde. Detta är en pragmatisk institution. Vi känner emellertid till från ministerrådet att samförståndsomröstning, med andra ord enhällighet, är långsammare och svårare än majoritetsomröstning.
Bara av detta skäl skulle det vara klokt om ECB använde majoritetsomröstning i framtiden. Det faktum att de nuvarande förfarandena inte resulterat i misstag är inte ett argument mot en förbättring av dem, särskilt när det är detta som krävs enligt fördraget. I artikel 10 i protokollet om stadgan för Europeiska centralbankssystemet anges tydligt att ECB-rådet skall verka genom enkel majoritet.
Jag hoppas därför att ECB-rådet också uppmärksammar sina skyldigheter enligt fördraget när det rör dess beslutsfattande med majoritetsomröstning.
Herr talman! I ECB:s rapport anmärks det på att de flesta euroländer år 2001 inte lyckades uppnå sina budgetmål. Tyskland, Frankrike, Italien och Portugal noterade återigen relativt höga underskott. Man varnar för att underskotten kan stiga ytterligare. Med andra ord, den budgetkonsolidering, som vid sidan av bibehållandet av prisstabiliteten är det andra primärmålet för den europeiska ekonomiska politiken, äventyras. Det uppnås alltså inte tillräcklig stabilitet, och inte heller skapas det utrymme för någon politisk gestaltning, vilket inte är mindre viktigt. Tyvärr behandlas denna fråga inte tillräckligt i parlamentets betänkande.
I motsats till kollegan Karas anser jag att stabilitets- och tillväxtpakten med all rätt är omstridd. Den befinner sig enligt min åsikt i en svår kris, eftersom den på grund av sin godtyckligt fastslagna 3-procentsgräns är alltför oflexibel. Under tider av stagnation och recession visar sig dess bojor vara rena giftet för den ekonomiska stimulansen. Det är ingen tillfällighet att finansministrarna inom euroområdet redan uppmanat kommissionen att ta större hänsyn till cykliska svängningar när de utvärderar budgetläget i medlemsstaterna. Jag vädjar därför eftertryckligen om att man reformerar stabilitetspakten och kompletterar den med en sysselsättningspakt, som kräver en omfattande samordning av den ekonomiska politiken i medlemsstaterna.
Stabilitetspakten är i själva verket - som vi nu hörde från det konservativt styrda Frankrike - inte utmejslad ur marmor. Målet måste vara att snabbt skapa spelrum för en anticyklisk ekonomisk politik. Naturligtvis får man inte glömma bort begränsningen av skulderna. Det får inte heller vara så att vissa länder berikar sig på bekostnad av andra länder genom att deras skulder stiger över sina bräddar, utan att de blir bestraffade med högre räntor. Men stabilitetspolitik får å andra sidan inte heller begränsa sig till penningvärdet, och framför allt får den inte skada den sociala balansen i samhället.
Herr talman! Årsredovisningen från Europeiska centralbanken för 2001 som förefaller sansad, teknisk och ärlig gör det knappast möjligt att gissa att detta år, liksom det föregående, var katastrofalt för euron på valutamarknaderna. Ett diskret diagram på sidan 59 visar emellertid hur kursen för den europeiska valutan fallit betydligt djupare än all den turbulens som de deltagande nationella valutorna upplevt sedan 1994. På samma sätt visar diagrammet på sidan 65 över nettofinansflöden inom euroområdet under 2000 och 2001 stora utflöden som vittnar om investerarnas låga intresse för vårt område eller vår valuta, eller båda delarna.
Men, kommer man förmodligen att svara mig, man gjorde rätt i att i redovisningen från Europeiska centralbanken inte betona dessa föga glädjande aspekter eftersom euron nu klarar sig bättre och den svarta perioden är över. Det är ett påstående som behöver kontrolleras. Det man för närvarande ser är inte någon entusiasm från investerarna när det gäller euron utan snarare ett visst avståndstagande när det gäller dollarn, i anslutning till att luften gått ur teknikbubblan, i anslutning till finansskandalen och framför allt, det får vi inte glömma, den stora skillnaden i räntesatser som slår mot Förenta staternas valuta.
Dollarns olycka leder för ögonblicket alltså till eurons lycka, men man måste fortsätta att vara försiktig eftersom de underliggande problemen för den europeiska valutan fortfarande är stora. Till att börja med är den europeiska tillväxten fortfarande svag och eurons införande har inte stimulerat den, i motsats till vad man lovat. Och framför allt kvarstår i sin helhet det stora frågetecknet för framtiden, det som gäller den problematiska samexistensen mellan en gemensam valuta och ett oförenligt ekonomiskt och socialt område vars underavsnitt kan skilja sig från varandra.
För att åtgärda detta drömmer vissa om en mer eller mindre tvingande integration. Vi för vår del, herr talman, hoppas att Europa trots denna obekväma situation kommer att kunna förbli flexibelt och liberalt.
Herr talman, kära kolleger! I motsats till Berthu anser jag att Europeiska centralbanken kan skryta över en mer än tillfredsställande balansräkning. Euron är en framgång: över 50 länder förfogar redan över ett valutasystem där euron, åtminstone delvis, fungerar som referens. Vår gemensamma valuta har blivit dollarns jämlike. När euron sjunkit i förhållande till dollarn har vissa kommentatorer ifrågasatt den så kallade avsaknaden av strukturreformer i Europa.
Logiskt sett borde den nuvarande återhämtningen för euron jämfört med dollarn vara konsekvensen av en lyckad strukturpolitik inom Europeiska unionen, om inte utvecklingen av växelkursen mellan dollarn och euron beror mindre på det som är väsentligt än på finansmarknadernas växlande humör. Efter det irrationella överflödet på börsmarknaderna och efter att bubblan inom den så kallade nya ekonomin spruckit är det nu dags för svikna förhoppningar. Virtuella börsvinster har förvandlats till verkliga förluster. Skuldsättningsnivån för företagen och enskilda är mer än oroande. Till detta kommer att många av vinnarna inom den nya ekonomin visar sig vara manipulatörer och banditer. Under finanskrisen i Asien kritiserade många kommentatorer crony capitalism, den samförståndskapitalism som rådde i dessa länder. Men den nuvarande situationen i Förenta staterna, och även i Europa, visar oss att tillrättavisarna från Wall Street, City och andra ställen bekvämt hade slagit sig ned i ett slags snabbköp där företagsledare, affärsbankirer, analytiker och revisorer ömsesidigt tagit för sig.
Finansvärlden upplever faktiskt för närvarande en slags krypande krasch som påminner om krisen 1929 och följande år. Det krävs därför omfattande reformer av den internationella finansen. Framför allt centralbankerna, EUF och Europeiska centralbanken måste lämna förslag på en bättre reglering och en bättre övervakning av finansmarknaderna, inbegripet de s.k. hedge funds. Enligt artikel 110.1 i fördraget har det europeiska systemet med centralbanker rätt att lämna rekommendationer och yttranden. Jag hoppas verkligen på rekommendationer från ECB för att bekämpa samförståndskapitalismen och inrätta en bättre reglering och övervakning, kort sagt skapa villkor för att den stora allmänheten på nytt får förtroende för en moraliskt upphöjd finanssektor. Det är inte faran med inflationen som hotar oss för närvarande, utan faran för implosion på finansmarknaderna. ECB kan inte undandra sig sitt ansvar. ECB:s uppmaningar om att dämpa lönerna skulle vara betydligt mer trovärdiga om Duisenberg använde samma språk om dämpning gentemot kapitalägarna.
(Applåder från vänster)
. (ES) Herr talman! Jag kommer att fatta mig mycket kort. För det första vill jag tacka för möjligheten att delta i denna debatt om Europeiska centralbankens årsrapport.
Jag vill tacka parlamentet och särskilt utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottets föredragande, Kauppi, för ett utmärkt betänkande. Kommissionen delar fullständigt många av de åsikter som tas upp i betänkandet. Detta gäller särskilt den positiva utvärdering som har gjorts av politiken för Europeiska centralbanken.
Jag kommer endast att ta upp två punkter i debatten, som är av särskilt intresse för kommissionen.
För det första stabilitetspaktens roll i den aktuella processen. Enligt vår åsikt har stabilitetspakten varit en bidragande faktor till budgetpolitikens goda reaktioner på den avmattning i tillväxttakten som vi nyligen haft. De länder som redan hade nått jämvikt i överskotten har kunnat använda de automatiska stabilisatorerna och har på så vis kunnat mildra effekterna av den minskade tillväxten. Till skillnad från andra situationer har inget land med underskott genomfört expansiv skattepolitik, något som är svårt att försvara. Medlemsstaterna har dessutom kunnat fortsätta att utveckla sin politik för skattereformer, vilket utan tvivel kommer att bidra till att undanröja rigiditeter i utbudet.
Generellt sett skulle jag säga att kombinationen av den ekonomiska och monetära unionens politik under de första åren har varit lämplig för att bidra till ekonomisk tillväxt och vår makroekonomiska stabilitet.
Mer nyligen har en kombination av en monetär politik till stöd för tillväxten och en något mer flexibel skattepolitik stött den cykliska återhämtningen. Dock ligger bristen på skattekonsolidering under år 2000, när den ekonomiska tillväxten blomstrade, till grund för några av de hinder vi för närvarande möter, särskilt i de länder som har de högsta underskotten. Därför anser vi att vårt främsta huvudmål är att fortsätta med skattekonsolidering och de strukturella reformerna som ger oss möjlighet att förbättra vår tillväxtkapacitet.
För det andra och när det gäller den effekt euron har haft på priserna har Eurostat genom att använda kvartalsuppgifter kommit till slutsatsen att eurons effekt på inflationen låg på 0,16 procent under det första kvartalet 2002 i jämförelse med det sista kvartalet 2001. Man måste dock vara försiktig när man använder denna siffra. För det första för att det är svårt att göra sådana kalkyler och för det andra på grund av att det enligt vår åsikt endast är några varor och tjänster som konsumeras regelbundet som har haft ovanligt höga prisökningar, även om det är en övergripande korrekt siffra, och i och med detta får medborgarna intrycket av att ökningen har varit mycket större. Det tredje skälet är att det inte är mindre sant att euron på medellång sikt skall bidra till att förbättra konkurrensklimatet och den ekonomiska effektiviteten, och på så vis minska konsumtionspriserna.
Detta var det jag ville säga här i kväll, och nu ger jag ordet till ordföranden för Europeiska centralbanken, Duisenberg, som säkerligen kommer att ta upp ytterligare frågor.
. (EN) Herr talman! Låt mig först och främst, på samma sätt som Kauppi, betyga min aktning för den bortgångne Pierre Werner, en av grundarna till Europeiska unionen, som vi aldrig kommer att glömma. När jag den 2 januari gav Werner en reservoarpenna för fira och tacka honom för hans bidrag till Europeiska unionen kunde han inte längre tala, men tårarna som rann nedför hans kinder sade mer än vad ord kunde uttrycka.
Flera ledamöter har återigen tagit upp frågan om större öppenhet och, i synnerhet, offentliggörandet av protokoll eller, som Huhne sade, åtminstone röstfördelningen i ECB-rådet. Jag gav ett formellt svar redan i mitt inledande tal, men jag vill tillfoga - jag riktar mig särskilt till Huhne - att samförståndsbeslut inte nödvändigtvis innebär att det råder enhällighet i så motto att alla röstar på samma sätt om en omröstning äger rum.
Att besluta genom samförstånd innebär att de slutsatser som ECB-rådet når om ett visst beslut, i en viss riktning, eller för att besluta att inte ändra någonting, stöds av hela ECB-rådet - av vissa mer entusiastiskt än av andra - men detta kräver ingen omröstning. Man måste alltid komma ihåg att även om ECB-rådets ledamöter kommer från alla medlemsstater företräder de inte sina medlemsstater, varken när det rör chefer för nationella centralbanker eller deras centralbank. De är där som privatpersoner och är fullständigt oberoende.
Detta gäller också beslutsförfarandet, och vi vill till varje pris bevara fenomenet att ECB-rådets beslut är beslut som fattas av ett kollegium, och att varje enskild ledamot av detta kollegium kommer att försvara och beskriva resultatet av vissa diskussioner som om denne fullständigt stöder dessa beslut. De kommer att stödjas av hela ECB-rådet. Vi vill inte undergräva denna inställning i ECB-rådet.
När det gäller priser och effekterna av kostnaderna för valutabytet, som olika ledamöter har tagit upp, är det sant att allmänheten hänför många av de prisökningar som observerats till valutabytet till eurosedlar och mynt, och avrundningseffekterna i sammanhanget. Detta är sant i synnerhet när det rör varor som vi handlar varje dag. Man betalar t.ex. inte sin hyra varje dag, så där finns det inga problem. Man köper inte en dator varje dag, så där finns det inga som helst problem eftersom dessa priser har sjunkit. Man kan emellertid märka en prishöjning på cafeterior, kaféer eller restauranger, eller när man försöker att parkera bilen på det vanliga stället.
På det hela taget har Eurostat statistiskt uppskattat att av den 0,8-procentiga ökningen i inflationstakten som konstaterades under det första kvartalet i år kan mellan 0 till 0,16 procent tillskrivas valutabytet. Det finns emellertid en skillnad mellan allmänhetens uppfattning i stort och statistiska uppgifter, nu när - som vi förväntat oss - inflationen till sist verkar vara på väg nedåt. Vi känner till Eurostats senaste uppskattning av inflationen i juni, då man kom fram till siffran 1,7 procent, dvs. en nedgång på 0,3 procent sedan i maj. Även om den definitiva siffran skulle vara marginellt högre än 1,7 procent är trenden nu nedåtgående. Det är också sant att vi på ECB väntar oss att inflationen under återstoden av året och nästa år pendlar kring 2 procent; vi befinner oss alltså i en situation där vi måste vara oerhört vaksamma när det gäller riskerna att siffran kan överstiga tvåprocentsgränsen på medellång sikt.
Det finns både uppåt- och nedåtriktade risker. De uppåtriktade riskerna definierade jag som att de har samband med penningmängdens utveckling, och möjligen med nuvarande lönetrender, om tidigare inflationssiffror får genomslag i löneavtalen. Dessa risker dämpas - och det är jag tacksam för - genom den senaste tidens betydande appreciering av euron, så vi bedömer alltså ständigt balansen hos riskerna. Vid ECB-rådets senaste sammanträde i början av juni, som behandlade vår penningpolitiska ståndpunkt, resulterade detta i att vi drog slutsatserna att riskerna finns, de dämpande effekterna verkar få genomslag och att vi måste vänta och se hur saker och ting utvecklas.
När det gäller Berthus fråga om investeringsbeslut i förhållande till Europa, som nu verkar vara litet mer attraktivt än tidigare på grund av växelkursen, skulle jag vilja säga att de enorma kapitalflödena från Europa till i synnerhet Förenta staterna verkar ha avstannat - både när det gäller direkt- och portföljinvesteringar. Det finns vissa indikationer på att flödena i vissa fall har vänt, men utflödena har i hög grad avtagit, för att uttrycka sig milt.
För att fastställa om Europa är en attraktiv plats för potentiella investerare - rörande både direkt- och portföljinvesteringar - är växelkursen bara en av de faktorer man tar hänsyn till, och den är dessutom mindre viktig. Vi måste skapa ett klimat i Europa genom vår politik, genom vår lönesättning och genom vår miljö, som gör Europa mer attraktivt att investera i än vad som uppenbarligen har varit fallet under de senaste åren. Också av detta skäl är det nödvändigt att våra stats- och regeringschefers avsikter att kraftfullt gå vidare med strukturreformer snabbt omvandlas från ord till handling.
För att avsluta med Goebbels fråga rörande regleringen av finansmarknaderna, så stöder ECB helt och fullt handlingsplanen för finansiella tjänster och kommer att göra allt som står i dess makt för att främja planens genomförande och främja ytterligare harmonisering av förordningar som behandlar kapitalmarknadsinstrument, så att vi får en öppnare och mer jämförbar kapitalmarknad i Europa.
När det gäller tillsyn kommer ECB att göra allt som står i dess makt för att uppfylla sitt mandat enligt fördraget att främja en friktionsfri tillsyn. Jag måste emellertid påminna er om att detta är det enda mandat som ECB får enligt fördraget, inte utövandet av själva tillsynen eller utformningen av de förordningar som är i kraft. Vi kan främja den; vi kan hjälpa till med att göra den så friktionsfri som möjligt; vi kan fungera som en katalysator för ett gott samarbete, men i princip faller tillsynen under subsidiaritetsprincipen. Vi kommer att göra vårt yttersta, och vi gör vårt yttersta för att uppnå just detta.
Jag hoppas att jag har svarat på de viktigaste frågorna.
(Applåder)
Herr talman! Tack för att ni gav mig ordet.
Herr Duisenberg! Jag hade ytterligare en liten fråga att ställa till er. Ni säger med rätta att fördraget endast ger er begränsad befogenhet när det gäller tillsyn. Men enligt artikel 110 har ni möjlighet att utforma rekommendationer och lämna yttranden. Kommer ni att dra nytta av den möjlighet fördraget ger er?
Herr talman! Att använda denna artikel för specifika åtgärder inom området banktillsyn eller för allmän reglering av finansiell verksamhet, innefattande andra finansiella branscher inom detta område, skulle - anser jag - ligga bortom våra befogenheter med tanke på att fördraget är så restriktivt när det gäller att ge precisa befogenheter för banktillsyn till Europeiska centralbanken.
Tack, åter en gång!
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om två betänkanden från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor:
(A5-0229/2002) av Antonios Trakatellis om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och om ändring av direktiv 2001/18/EG (KOM(2001) 182 - C5-0380/2001 - 2001/0180(COD)),
(A5-0225/2002) av Scheele om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om genetiskt modifierade livsmedel och foder (KOM(2001) 425 - C5-0368/2001 - 2001/0173(COD)).
. (EL) Herr talman! Vi diskuterar i dag förslaget till en förordning som gäller för det första spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer, för det andra spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och för det tredje en ändring av direktiv 2001/18 om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön.
Vår främsta strävan är att åstadkomma en harmonisering av reglerna inom Europeiska unionen för att den inre marknaden skall fungera mera effektivt och för att konsumenten skall få bättre information. Tyvärr innehåller dock varken kommissionens förslag eller ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor några garantier för att dessa mål skall kunna uppnås. Tvärtom öppnar de dörren för fusk och bedrägeri, vilseledande av konsumenten, snedvridning av priser och konkurrens och en sämre behandling av producenter och företag inom Europeiska unionen.
Det aktuella förslaget har ett samband med Cartagenaprotokollet om biosäkerhet, men detta protokoll innehåller inte någon bestämmelse om spårbarhet av produkter som är framställda av genetiskt modifierade organismer. Detta leder till bristande rättssäkerhet, och det är en svaghet, kanske t.o.m. ett hinder, när det gäller antagandet av regler inom gemenskapen, inte bara för gemenskapens egna produkter utan framför allt för de importerade produkterna. Och detta beror på att det inte finns någon juridisk skyldighet att lämna ut alla uppgifter i varje led i produktionen. Därigenom öppnar man dörren för allt slags bedrägeri och vilseledande bland producenter och leverantörer från tredje länder. Resultatet blir en snedvridning av konkurrensen. Samtidigt som producenterna i Europeiska unionen kommer att vara skyldiga att följa förordningen, kommer nämligen producenter och leverantörer från tredje länder att kunna påstå att produkterna framställs av naturliga råvaror, dock utan att någon kan kontrollera och konstatera att det verkligen är så. Om Europeiska unionen ensidigt uppfyller kraven på spårbarhet och märkning av importerade produkter och vidtar kontrollåtgärder utan tillräcklig vetenskaplig grund, finns det en risk för handelstvister med tredje länder och att frågan kan hänskjutas till Världshandelsorganisationens organ.
I stället för att förespråka en framtidsteknik som biotekniken, som är allmänt erkänd och mycket löftesrik för mänskligheten under 2000-talet, går man till frontalangrepp mot denna teknik. Jag ställer mig frågande och undrar därför vilka det är som utarbetar sådana förslag. All verksamhet på livsmedelsområdet har hittills byggt på analys med vetenskapliga metoder, t.ex. kontroll av fusk med livsmedel, av BSE, av dioxiner etc. För att den aktuella förordningen skall bli helt effektiv måste den kombineras med vetenskapliga metoder för att upptäcka de skillnader som finns mellan produkter som framställs av genmodifierade organismer och produkter som framställs på konventionellt sätt. De metoder vi har i dag är för övrigt utomordentligt känsliga när det gäller att spåra genmodifierat DNA eller genmodifierat protein. Med stöd av denna analysteknik kan jag som föredragande urskilja följande kategorier: den första kategorin omfattar de produkter som innehåller genmodifierat DNA eller protein; i fråga om dessa produkter kan vi alltså tillämpa spårbarhet och märkning. Den andra kategorin omfattar emellertid produkter som framställs av genmodifierade organismer men som inte innehåller vare sig DNA eller protein eller något annat som skiljer dem från de konventionella produkterna. Men när vi behandlar absolut identiska produkter olika i fråga om märkning, då gör vi dem också olika och de får ett annat mottagande på marknaden och naturligtvis snedvrider de priserna och vilseleder konsumenten, som eventuellt kommer att betala mera. Detta slags hantering leder alltså till en snedvridning hos konsumenten och öppnar dörren för bedrägeri, för man kan inte kontrollera märkningen och man kan inte göra någon vetenskaplig kontroll av sanningshalten i det som står på etiketten. Jag anser det alltså uppenbart att kommissionens förslag, i synnerhet med den utformning det fått vid behandlingen i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, är mycket motsägelsefullt, och om vi accepterar principerna i förslaget kommer vi att avlägsna oss från varje tänkbar vetenskaplig grund och logik och börja märka livsmedlen i överensstämmelse med våra politiska och ideologiska uppfattningar. Om djuren t.ex. äter GMO-produkter i tio dagar, eller i 20 dagar, skall vi alltså märka köttet, mjölken, smöret och osten, och detta är då en logisk följd av kommissionens förslag.
Följaktligen, herr talman, tror jag att Europeiska kommissionen har framlagt detta förslag för oss efter påtryckningar om att upphäva moratoriet. Förslaget är helt omöjligt att genomföra. Det ger ingen rättssäkerhet, för det kan inte accepteras av något rättsskipande organ, som t.ex. domstolarna. Mitt förslag är således det enda som är praktiskt genomförbart när det gäller produkter framställda av genmodifierade organismer, och det innebär att man skall fastställa och spåra upp genmodifierat DNA och protein och således genom vetenskaplig kontroll garantera att förordningen tillämpas i praktiken.
Herr talman! Detta var inte den ståndpunkt som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor hade, och tyvärr har Trakatellis inte hållit sig till seden att lägga fram utskottets betänkande, utan han har tyvärr återgett sin egen ståndpunkt. Jag anser att det är mycket irriterande och beklagligt, men jag ber er som talman att i framtiden se till att föredragandena återger utskottets ståndpunkt. Om de inte kan göra det, bör de ändå hålla sig till seden att återge betänkandet i stället för att återge sin personliga åsikt som en ståndpunkt för utskottet.
(Applåder)
Om sanningen skall fram gällde ert inlägg inte precis en ordningsfråga!
Herr talman, kära kolleger! Det förslag till förordning som jag är föredragande för handlar om tillstånd för och märkning av genetiskt modifierade livsmedel och foderprodukter, och denna förordning skall naturligtvis betraktas i nära samband med förordningen om spårbarhet. Jag välkomnar - och det har också utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor kommit fram till - liksom många andra den av kommissionen föreslagna kommande räckvidden för märkning av likvärdiga produkter, alltså av produkter som tillverkas av genetiskt modifierade ingredienser, och där den genetiska modifieringen inte längre kan påvisas i slutprodukten. Det är ett stort framsteg i gemenskapens lagstiftning, och man hörsammar därmed ett krav som konsumenterna ställt under många år.
Denna ändring kommer också att leda till märkning av en rad livsmedel som i dag inte behöver märkas. Som lagen ser ut för närvarande kan en olja bestå av 100 procents genetiskt modifierad majs, och ändå behöver den inte märkas. Systemet med spårbarhet möjliggör denna märkning. I diskussionen uppträder man visserligen - och det har vi just sett - som om detta skulle vara den första lagstiftning där man ger konsumenten sådan information vars sanningshalt inte kan beläggas genom analytiskt förfarande, men i Europeiska unionen finns det redan lagbestämmelser, exempelvis den föreskrivna ursprungsangivelsen för många livsmedel, exempelvis frukt och grönsaker, som är baserade på ett effektivt spårbarhetssystem, alltså på dokument.
För att konsumenten skall ha största möjliga valfrihet kräver utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor också märkning av djurprodukter och enzymer. Efter att vi naturligtvis - visserligen utifrån - följt diskussionerna i rådet gör vi oss inga illusioner: detta kommer med största sannolikhet inte att utgöra någon beståndsdel av den föreliggande lagstiftningen. Men jag anser verkligen att det är nödvändigt att sprida ringar på vattnet i samband med dessa frågor och fortsätta den politiska diskussionen i ämnet. För en sak står klar: Frågan om huruvida enzymer och djurprodukter måste märkas kommer säkert inte att ha klarats av genom föreliggande lagstiftning.
Det har i samband med märkningen alltid funnits diskussioner om huruvida man skall använda märkningen ?genteknikfri?. I alla dessa diskussioner har jag tydligt och klart sagt att det vore godtagbart för mig som tilläggskoncept, men inte som alternativkoncept. I utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor hade vi just en diskussion där det sades: det som kommissionen lägger fram för oss skickar vi tillbaka, och vi vill enbart ha en ?genteknikfri?-märkning.
I kommissionens förslag finns ett tröskelvärde för tekniskt oundvikliga och tillfälliga föroreningar. Vi är väl här alla ense om att vi behöver ett sådant tröskelvärde. Här måste det klargöras att detta tröskelvärde gäller just för denna tekniskt oundvikliga förorening. Det påstås ofta - jag har också läst det i många tidningsartiklar - att Europeiska unionen nu beslutar att märkningen måste göras först från och med 0,5 respektive från 1 procent - det är naturligtvis nonsens.
Jag anser inte att det är godtagbart - samma åsikt har majoriteten i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor - att dessa tröskelvärden också skall gälla sådana genetiskt modifierade organismer som inte är tillåtna inom gemenskapen. Med tanke på tröskelvärdets nivå hoppas jag att majoriteten i kammaren stöder ändringsförslag 162-164 som lagts fram av min grupp, där det fastslås ett tröskelvärde om 0,5 procent, och där det också krävs lägre tröskelvärden så snart sådana möjliggörs vetenskapligt och tekniskt.
Jag har på nytt lämnat in ytterligare två punkter, och de har också antagits av utskottet: här handlar det visserligen om centralisering av förfarandet för tillståndsprövning, men också om de nationella myndigheternas roll, framför allt när det gäller miljökonsekvensutredning. I kommissionens förslag föreslås att den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet skall genomföra miljökonsekvensutredningarna i framtiden. Jag tror inte att detta är adekvat, och jag vill här inte krossa det nyligen, nämligen 2001, beslutade utsättningsdirektivet, utan här låta de ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna behålla ansvaret för dem. Vidare handlar det i flera av mina förslag om att stärka allmänhetens rätt till information, och jag hoppas att även den stora majoriteten i kammaren - liksom i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor - stöder denna rätt till offentlighet.
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär! Vi har att göra med en mycket komplicerad fråga. Fastän yttrandet från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi till utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor verkar rätt så enhälligt, löstes flera punkter i omröstningen med endast en rösts marginal. Man kan säga att utskottet delades itu, och minoriteten har till sin stora belåtenhet kunnat konstatera att företrädarna för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor stöder deras ståndpunkt bättre än det egna utskottets yttrande.
När gener manipuleras blir resultatet arter och underarter som inte uppstår i av sig själv i naturen. Ingen kan på förhand veta vad som händer när genetiskt manipulerade organismer förs ut i naturen. De kan korsa sig med naturliga arter och resultatet kan vara något som man inte avsåg med genmanipuleringen. Man måste agera i överkant.
Det är motiverat att kräva att alla genmanipulerade organismer skall kunna spåras tillräckligt långt bakåt i tiden. I Joe Cartagenas biosäkerhetsprotokoll krävdes att man preciserar genmanipulerade organismers registreringsdata. Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi talar mer för producenterna och vill inte ha sådant.
Det hör även till konsumenternas privilegier att få välja sin mat, och det har de rätt till. Därför föreslås ett krav på märkning av GMO-produkter. Utgående från det kan konsumenten undvika produkter som han/hon inte vill använda. Den ståndpunkt som avviker från kommissionens ursprungliga förslag vann med knapp marginal i omröstningen i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. Enligt utskottet skall märkningen ske så att produkten märks när den är GMO-fri, och inte när den innehåller genetiskt manipulerade organismer. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har intagit en annan ståndpunkt i den här frågan än utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, och den ståndpunkten torde bättre motsvara en ökning av konsumenternas valmöjligheter.
. (ES) Herr talman! Vi behandlar två betänkanden: ett som handlar om spårbarhet och märkning av genetiskt modifierade organismer och spårbarhet av livsmedel och foderprodukter som är framställda av genetiskt modifierade organismer och ett annat om genetiskt modifierade livsmedel och foder. Dessa frågor måste lösas för att få slut på rådets moratorium för genetiskt modifierade organismer. Vi måste jämka samman de olika prioriteringar som måste beaktas - för det första konsumenternas rättighet till information, för det andra att hälsa och miljö måste prioriteras och för det tredje den inre marknadens funktion - det är ingen lätt uppgift, men den är inte förhandlingsbar.
Att man skall behöva höra saker som att generna går ut i miljön ... Ärade ledamöter! Jag skulle verkligen uppskatta lite mer stringens i inläggen. Jag känner inte till någon gen som har frigjort sig på det viset och flugit ut i miljön. Jag anser att vi måste föra en stringent, seriös debatt och utreda kommissionens två förslag, som jag anser vara relativt rimliga, och försöka anpassa vårt förslag till vad marknaden och konsumenterna behöver.
Den främsta prioriteringen bör vara att hålla konsumenterna informerade och att dessa skall få valmöjlighet. Den andra prioriteringen bör vara att detta skall vara en garanti för hälsan. Den tredje prioriteringen är att vi alltid måste respektera den inre marknadens frihet och att vi kräver detsamma av tredje länder som vi är beredda att kräva av oss själva. Vi kan inte ha olika regler, och våra konsumenter får inte fullständigt översvämmas av genetiskt modifierade organismer, utan märkning, som kommer hit från andra länder för att vi inte är kapabla att införa våra regler i de internationella organen.
Herr talman! Jag vet att jag överskrider talartiden, men jag ber er att visa lite flexibilitet, eftersom en ledamot i min grupp inte kommer att göra något inlägg. Jag vill även säga att märkningen inte nödvändigtvis innebär att säkerheten ökas. Jag anser inte att det är parlamentet, som är politiskt, som är behörigt att fastställa en norm som anger om vi skall välja siffran 0,5 procent eller 0,3 procent. Det bör vara en behörig kommitté som fastställer denna parameter, som bör vara mätbar. För att avsluta, ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman, fru kommissionär, herr kommissionär! Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har tagit med en hel rad ändringsförslag från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, och det är bra. Dessa ändringsförslag betyder ju för det första att man undanröjer oklarheter, exempelvis preciseras ändringsförslag 22. Där sägs det att kommittéförfarandet bara skall tillämpas när det handlar om att lägga till nya produkter till användningsområdet för denna förordning, och absolut inte motsatsen. Jag tror att sådana förtydliganden alltid är välkomna.
För det andra handlar det om samstämmigheten i lagstiftningen, och man bör i varje fall undvika att de kompromisser i novel food-förordningen och i utsättningsdirektivet, som man tidigare med möda uppnått, återigen urholkas genom nya bestämmelser som nu läggs fram.
För det andra handlar det här om medborgarnas berättigade anspråk på tillgång till information. Det kan bara finnas myndiga konsumenter om vi också i fortsättningen erbjuder dem öppenhet och insyn. Vi talar här i parlamentet mycket om frihet, öppenhet och solidaritet. Låt oss omsätta orden i handling, så att medborgarna fritt kan besluta om vad de vill förtära, och om vad de vill låta stå kvar på hyllorna, genom att vi genomför en klar märkning av produkterna.
Hit hör naturligtvis också frågan om tröskelvärdena, och ni vet att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden inte har fattat något beslut om dem. Efter att utskottet fått olika förslag drogs dessa ändringsförslag tillbaka med påpekandet att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor hade bättre överblick i denna fråga, men jag vill inte dölja att jag även i fortsättningen anser att ett tröskelvärde om 0,1 procent vore absolut eftersträvansvärt.
Herr talman, mina damer och herrar! Vad behöver man genetiskt modifierade växter till? Genom en förändring av några få beståndsdelar i det genetiska materialet anpassas en växt bättre till negativ miljöpåverkan, exempelvis skadedjursangrepp eller ogräskonkurrens. Den blir i sig själv mer motståndskraftig. Användning av ogräs- och insektsbekämpningsmedel kan starkt reduceras. Miljön avlastas. I kvalitet och näringsvärde skiljer sig dessa genetiskt modifierade livsmedel inte på något sätt från traditionella födoämnen. Det säkerställs genom omfattande tester.
Åsikterna om föreliggande förslag från kommissionen, vilket rör spårbarhet och märkning, skiljer sig mycket åt inom parlamentet. Det vet vi. Vi är ense på en punkt: förslagen är inte särskilt lyckade. Det är svårt att förstå varför kommissionen inte vill reglera alltsammans i en enda förordning. Sådana omfattande och enhetliga bestämmelser skulle då också kunna innefatta utsäde, som nu, vilket vi inte heller förstår, behandlas genom kommittéförfarandet, där alltså Europaparlamentet så att säga utesluts.
Trots dessa brister vill vi ändå inte återförvisa kommissionens förslag, eftersom varje ytterligare fördröjning skulle vara rena giftet för tillståndet för de genetiskt modifierade produkterna inom EU. Det de facto-moratorium som funnits i några år skulle fortsätta på samma vis.
I båda förslagen från kommissionen handlar det om att säkerställa klar, sanningsenlig information för konsumenten med tanke på genetiskt modifierade organismer i livsmedel och foderprodukter. Naturligtvis är även jag, utan varje inskränkning, positiv till omfattande information till konsumenterna. Det är klart! Men sådan information kan bara åstadkommas om man förser sådana produkter med märkning om GMO-innehåll som också verkligen innehåller GMO. Vetenskaplig spårbarhet med hjälp av genetiskt modifierad DNA eller modifierade proteiner, eller i framtiden kanske också med hjälp av andra nya analysmöjligheter, är här det första budet. En sådan produktrelaterad märkning är den enda möjliga vägen. Kommissionens förslag går här åt fel håll. En så kallad processbaserad märkning av livsmedel och foderprodukter, oberoende av den genetiska modifieringens spårbarhet i slutprodukten, är helt enkelt inte genomförbar, utan skulle inbjuda till bedrägerier. Som konsekvens av detta skulle en våg av förmenta skandaler välla över Europa, och konsumenternas förtroende för våra ändå kvalitativt högvärdiga livsmedel skulle onödigtvis bli ytterligare rubbat.
Av samma anledning bör man därför avvisa utvidgningen av märkningsplikten till animala produkter, exempelvis kött, ägg och mjölkprodukter som kommer från djur vilka någon gång kommit i kontakt med genetiskt modifierade foderprodukter. En sådan märkningsplikt vore lika dunkel som den som gäller livsmedel vilka producerats med användning av genetiskt tillverkade eller modifierade ingredienser, exempelvis enzymer, eftersom det inte i något av fallen finns någon som helst genetisk modifiering av själva livsmedlet. Det finns ingen skillnad i jämförelse med konventionella produkter.
Exakt samma sak gäller också för starkt raffinerade produkter, exempelvis matoljor eller socker. Det finns bevisligen inte längre någon genetisk modifiering i produkten. Varför skall man då märka den?
Ett sådant förfarande med att märka varje produkt som verkligen bara har tittat på GMO skulle motverka idén med konsumentupplysning respektive information. Då skulle nämligen näst intill varje livsmedel behöva förses med märkningen ?tillverkat av GMO eller med användning av GMO?.
Ytterligare en nyckelfråga: tröskelvärdet för den tillfälliga eller tekniskt oundvikliga förekomsten av GMO i produkter. I utskottet för miljöfrågor, folkhälsa och konsumentfrågor sänktes tröskelvärdet för den tillfälliga och tekniskt oundvikliga förekomsten av GMO från 1 procent, enligt kommissionens förslag, till 0,5 procent, mot PPE-DE-gruppens votum. Vi är ändå ense om att detta tröskelvärde enbart är ett politiskt värde och inte har någon vetenskaplig grund. Som politisk storhet måste detta värde ändå rätta sig efter vad som är genomförbart, vad som kan göras. Genomförbarhetströskeln uppnås emellertid gott och väl med en undre gräns på 1 procent. Ett tröskelvärde på 0,5 procent kan helt enkelt inte iakttas för närvarande. Det skulle vara ett förhindrande värde, en förhindrande tröskel.
På denna punkt var emellertid, det måste också sägas, kommissionens förslag ytterst olyckligt formulerat. Naturligtvis orsakar det obehag när det talas om GMO som är otillåtet inom EU. Man associerar det ungefär med att vara hjälplöst utlämnad. I grund och botten är detta tröskelvärde ett, särskilt i övergångsfasen, nödvändigt toleransvärde för GMO, som på grund av de facto-moratoriet ännu inte tillåtits, men däremot har genomgått den kontroll som gjorts av de ansvariga vetenskapliga kommittéerna i EU, vilket gav till resultat att de inte innebär någon fara för människans hälsa eller för miljön. De är mogna för att tillåtas, de står på väntelistan. Det riktiga begreppet måste alltså vara preauthorized. Jag skall försöka att förankra detta begrepp i lagstiftningen.
(Applåder)
Herr talman! De två förslagen till förordning och betänkandena som vi behandlar i dag utgör viktiga komplement till direktivet om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer, som vi antog förra året. Regler om spårbarhet och märkning är naturligtvis helt nödvändiga, dels för att man skall kunna genomföra en effektiv kvalitetskontroll, men också för att man skall kunna dra tillbaka produkter från marknaden om det uppstår en oförutsedd negativ påverkan på vår hälsa eller på miljön, och slutligen även för att man skall kunna ge konsumenterna en reell möjlighet att välja mellan genetiskt modifierade produkter och icke genetiskt modifierade produkter. Jag kan därför fullständigt ansluta mig till utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågors linje, vilken kommer att garantera att vi får ett effektivt spårbarhetssystem och att vi som konsumenter får fria valmöjligheter. Vi får upplysningar om huruvida en produkt består av eller innehåller genmanipulerade organismer, och vi får också upplysning om huruvida en produkt är framställd av genmanipulerade organismer. Detta gäller naturligtvis också animaliska produkter som mjölk, ägg och kött som kommer från djur som utfodrats med produkter som innehåller genetiskt modifierade organismer. Vi har som konsumenter naturligtvis rätt att få upplysning både om innehåll och om produktionsmetod med avseende på de livsmedel vi konsumerar. Jag kan dessutom stödja att gränsen för oavsiktlig kontaminering med genmanipulerade organismer sätts så lågt som över huvud taget är möjligt och allra högst till 0,5 procent.
Låt mig därnäst göra ett påpekande beträffande de multinationella kemikoncernerna, som ligger bakom de genetiskt modifierade produkterna, och för övrigt även beträffande den engelska regeringen som ju intar den märkliga ståndpunkten att man inte anser att det skall förekomma någon märkning, bortsett från att företagen skall få lov att märka sina varor som fria från genetiskt modifierade organismer. Detta skulle vara en katastrofal lösning. För det första skulle detta system förmodligen inte tillämpas i så hög utsträckning av företagen, eftersom det skulle vara frivilligt. Många företag skulle inte tillämpa det enbart av ansvarsmässiga skäl. För det andra skulle ett sådant system innebära ett stort svek mot konsumenterna. Alla de produkter som inte är märkta som fria från genetiskt modifierade organismer kan ju antingen vara genetiskt modifierade produkter eller icke genetiskt modifierade produkter. Detta får konsumenterna i så fall ingen upplysning om, vilket naturligtvis också är syftet bakom kemiindustrins önskan.
Slutligen skulle spårningen av genetiskt modifierade organismer omöjliggöras fullständigt om det inte sker en positiv märkning av genetiskt modifierade organismer i alla produktions- och distributionsled. Man skulle då inte ha någon möjlighet att spåra genetiskt modifierade organismer som visade sig ha en negativ inverkan på vår hälsa eller på miljön. Sett i historiens ljus kan man onekligen förundra sig över att just den engelska regeringen går in för ett system som förhindrar spårbarhet på livsmedelsområdet. Jag kan helt enkelt inte förstå den marknadsföringsstrategi som tillämpas av industrin för genetiskt modifierade produkter. Man argumenterar hela tiden för så lite upplysning till konsumenterna som möjligt. Tror man verkligen att man på det sättet kan skapa en tilltro till genmanipulerade livsmedel? Det är helt obegripligt, och därför kan jag bara säga att jag mycket väl förstår en stor majoritet av konsumenterna i Europa. När man hela tiden möter inställningen att konsumenterna skall få veta så lite som möjligt, måste det betyda att de inte själva hyser någon tilltro till produkterna.
(Applåder)
Herr talman! Det får mig lite grand att tänka på ett grekiskt drama: det slutar alltid illa vad man än väljer. Och jag tror att vi också i detta fall står inför ett sådant drama. Målet är tydligt, det är vi överens om. Konsumenten måste ha ett val: endera med eller utan GMO, och etiketten måste alltså upplysa konsumenten på ett tydligt och pålitligt sätt. Och detta måste vi till viss del bedöma på grundval av pappersbevis. Vi måste bygga upp ett system som vi kan lita på, och det är inte nödvändigtvis enbart vetenskapliga tester.
Vår grupp vill inte ha någon etikett på de metoder som livsmedel tillverkas med, alltså processhjälpmedel. Vi diskuterar fortfarande produkter från djur som någon gång har matats med GMO. Men om vi räknar med dessa två måste vi sätta en etikett på ungefär allt, och då är min fråga: hjälper vi konsumenten genom detta? Kommer denne då att få lättare att hitta i djungeln? Vi pläderar därför för upprättande av ett system med icke-GMO, som nu förresten redan används som argument av ett antal distributionskedjor. Det största problemet vid pappersbevis borde vara bedrägeri. Jag tror att om vi inte upprättar ett bra och pålitligt system - med tanke på att vi framför allt har att göra med länder utanför unionen - så kan vi förvänta oss den första skandalen.
Vad tröskelvärdet beträffar: för oavsiktlig förekomst kommer min grupp att stödja 0,5 procent eller lägre.
Eurostats siffror visar tydligt att en majoritet av konsumenterna vill ha en bra märkning. Men måste vi då följa kommissionens system? Ger det de nödvändiga garantierna för att kontrollera pappersbeviset i en total handel i ett antal produkter? Är vi då säkra på att vi har en verkligt bra märkning? Andra frågan: om vi inför maximal märkning, således även för enzymer, således även för animaliska produkter, kommer vi då inte att börja märka nästan alla produkter, och har konsumenten någon nytta av det? Enligt min åsikt är den bästa lösningen att kombinera en icke-GMO-etikett med en etikett med GMO på för produkter som också innehåller GMO. Det systemet är inte heller vattentätt, det är inte heller perfekt, men jag tror att det minsta antalet offer kommer att falla i min version av det grekiska dramat.
Herr talman! Frågan om genetiskt modifierade grödor och livsmedel kan ses ur flera olika synvinklar. För vår grupp gäller det biodiversitet, miljö, hälsa och livsmedelssäkerhet. Det gäller också konsumenternas grundläggande rätt att få välja vad de vill köpa och vad de vill äta. Frågan kan dessutom ses ur ett maktperspektiv. Makten över våra livsmedel och grödor ligger till betydande del hos multinationella bolag som ibland säljer genmodifierade utsäden som är direkt beroende av deras egna bekämpningsmedel. Alla dessa skäl kan vara grund till att man som konsument vill välja bort GM-produkter.
Det finns ingen vetenskaplig enighet om GM-teknikens välsignelse på livsmedelsområdet. Tekniken är omstridd, och vår kunskap på området växer snabbt. Det råder inte minst osäkerhet beträffande inverkan på biodiversitet och möjliga effekter för allergiker. Därför måste försiktighetsprincipen tillämpas, och vi stöder medlemsländers rätt att med ett moratorium stoppa den kommersiella odlingen av GM-grödor.
När kommissionen har agerat för att modernisera Europeiska unionens politik på området har regler för spårbarhet, märkning och företagens ansvar gjorts till förutsättningar för politiken. Vi menar att det i konsekvens med detta och som ett minimikrav inte skall tillåtas någon kommersiell odling av GM-grödor innan dessa förändringar är gjorda och genomförda i nationell lag.
När det gäller märkning och spårbarhet måste utgångspunkten vara att skapa heltäckande system som ger konsumenterna rätt att välja. Det innebär att även varor framställda med hjälp av GM-produkter, såsom kött framställt med GM-foder, skall märkas. Inblandning av rester från icke tillåtna GM-produkter skall självfallet inte tillåtas. När det gäller oavsiktlig inblandning av rester från GM-grödor bör tröskelvärdet vara så lågt som det bara är möjligt. Vi anser att förslaget på 0,5 procent är alltför högt men att det kan vara en utgångspunkt för att kunna sänka i framtiden.
Det är anmärkningsvärt att de som normalt försvarar konsumenternas valfrihet på marknaden nu inte vill ge konsumenterna denna valfrihet genom en effektiv märkning av GM-mat. Kan det möjligen vara så att man inser att de flesta konsumenter skulle använda sin valfrihet till att välja bort GM-produkterna?
Ett system med märkning av GM-fria produkter vore en betydlig sämre lösning än den nu föreslagna. Ett sådant system utgår från att den genetiskt modifierade maten är regel och den GM-fria undantaget. Vi vill att det skall vara tvärtom.
Vi vet att det i denna fråga finns en hård press från industri och från vissa nationella regeringar om att rösta emot den linje som antogs i miljöutskottet. Jag skulle vilja vädja till ledamöterna att ta sitt ansvar för miljön och konsumenterna och att stödja miljöutskottets linje i denna fråga och inte ge efter för vare sig industrin eller 10 Downing Street.
Herr talman, kära kolleger! Genom omröstningen i morgon äger prövningen rum i Europaparlamentet om huruvida vi skall skapa mer insyn för konsumenterna, eller om vi skall böja oss för industriintressena och även i fortsättningen i hemlighet pracka på konsumenterna genmanipulerade livsmedel. Att inte anta den omfattande märkningen och den därmed förbundna spårbarheten vore en konsumentpolitisk sanningsförsäkran från parlamentets sida och ett knäböjande inför genteknikintressena. Om spårbarheten och öppenheten misslyckas skulle konsumenternas rättigheter trampas ned. Därför vädjar jag särskilt till PPE-DE-gruppen att ge upp sin blockadinställning och äntligen ställa sig på konsumenternas sida och sluta upp med att omyndigförklara dem.
Det är ändå helt oacceptabelt att kallpressad olja eller tomater, när det finns bevis, blir märkta, och samma olja, så snart den upphettats, eller samma tomat, så snart den omvandlats till ketchup, inte skall märkas. Vi behöver en omfattande märkning eftersom konsumenterna har rätt att få veta vad de äter. Marknaden skall avgöra, dvs. konsumenterna. Vi måste verkligen betrakta dem som myndiga konsumenter och får absolut inte omyndigförklara dem. Inte minst sedan BSE-skandalen vet vi också att konsumenterna vill veta hur och med vad djuren utfodras.
Vi är naturligtvis helt klart emot ett tröskelvärde för otillåtna gen-livsmedel, för därmed skulle kommissionens mål att sörja för mer livsmedelssäkerhet verkligen ledas in absurdum. Bara sådant som uttryckligen tillåtits får förekomma på marknaden. Allt annat vore fullständigt oacceptabelt och skulle ställa livsmedelslagstiftningen på huvudet. Även värdet på 1 procent för tillåtna produkter anser vi vara alltför högt och för godtyckligt. Det skulle betyda att man i en genomsnittlig skeppslast med genteknikfria sojabönor ändå fick blanda in mer än 3 000 ton genetiskt modifierade sojabönor. Kommissionen måste äntligen föreslå mer säkerhetsåtgärder för att förhindra att det sker föroreningar, för vi behöver verkligen mer märkning och säkerhet för konsumenten.
Herr talman! Vi avvisar inte helt GMO och användningen av dem. Vi är i stället för en reglerad användning av dem, vilket för övrigt är nödvändigt med tanke på den globala situationen: 50 miljoner hektar i världen odlas med användning av GMO mot endast 12 000 i Europa. Detta borde leda till att man ifrågasätter den europeiska forskningen, förutom Europas roll i samband med GMO och användningen, ofta skönsmässig och okontrollerad, av produkter som innehåller GMO i utvecklingsländerna. På samma sätt borde detta leda till ett ifrågasättande av värdet av att skydda den biologiska mångfalden samt betydelsen av de garantier och den säkerhet som vetenskapen ännu inte förmår ge konsumenterna. Men detta är inte tillfället att föra den diskussionen.
Det som emellertid väcker förvåning i de förslag som behandlas och i föredragandenas arbete är sättet att överföra principerna från Cartagenaprotokollet. Det verkar faktiskt som om försiktighet och öppenhet, grundläggande inslag i det protokollet, har tolkats på ett sätt som ibland är rent förvridet, framför allt om man läser den andra förordningen, den om spårbarhet och märkning. Det finns inte spår av en enhetlig metod som kan intyga att operatörerna verkligen har vidtagit alla de åtgärder som krävs för att undvika föroreningar, och inte heller förutses en myndighet som kan intyga att dessa åtgärder verkligen har vidtagits, eller för övrigt att det finns en harmoni mellan de mängder föroreningar som tillåts. På samma sätt kan man säga om de prov som skall lämnas in samtidigt med begäran om tillstånd, där ansvaret för provtagningen överlämnas till den som begär auktoriseringen. För övrigt verkar det inte vara passande att ge de ekonomiska operatörerna ansvaret för att visa kvaliteten i de vetenskapliga analyserna, något som för övrigt skall bestämmas subjektivt, eftersom inte ens Cartagenaprotokollet på ett avgörande vis tar upp frågan om ansvarighet, utan hänskjuter undersökningen av den frågan, av själva grundbegreppen, till fyra år efter det att själva protokollet har trätt i kraft.
Om målet alltså är spårbarhet, i enlighet med försiktighetsprincipen, så förstår jag inte varför en auktorisering skulle gälla tio år efter förordningen, medan den dokumentation som stödde den i stället bara skulle förvaras under fem år enligt den andra förordningen. Förhoppningen när det gäller föredragandenas arbete och framför allt Scheeles arbete, som faktiskt har förbättrat förslaget från kommissionen, är att dessa frågetecken skall rätas ut för att vi skall komma fram till en samsyn som åtminstone fungerar.
I debatten om genetiskt modifierade organismer kan vi inte begränsa oss till de tekniska diskussionerna, utan de etiska aspekterna bör eftertryckligen få uppmärksamheten. Vi får använda Guds skapelse för att fylla vårt livsmedelsbehov. Detta betyder emellertid inte att vi skulle få skada den levande naturens särprägel. Berörda företag hävdar emellertid att biotekniken är nödvändig för lösningen på livsmedelsbristen.
Problemet är emellertid inte att det inte finns tillräckligt med livsmedel, utan att dessa är dåligt fördelade. Dessutom är pengabrist ofta orsaken till att människor inte har livsmedel. Om vi ser på hungersnöden i länderna i södra Afrika ser vi tydligt att dessa problem inte går att lösa genom bioteknik.
Förra året godkände vi ett direktiv som möjliggjorde introduktionen av genetiskt modifierad mat på marknaden under vissa villkor. Villkoren är skydd för miljö och hälsa, valfrihet för konsumenten och ?förorenaren betalar?. Om industrin inte kan uppfylla dessa villkor bör vi ändå avstå från att introducera genetiskt modifierad mat på marknaden.
Mitt bekymmer är att det inte finns några garantier för äkta valfrihet trots de stränga märkningsvillkoren. Det kommer alltid att förekomma oavsiktlig förorening. Dessutom anser jag att GMO-fria produkter inte skall vara dyrare än GMO-produkter.
Herr talman! Genom att uttala oss om betänkandena från Scheele och Trakatellis om genetiskt modifierade produkter är vi skyldiga att bidra till att fastställa en trovärdig strategi för säkerheten när det gäller genetiskt modifierade livsmedel för att återupprätta de politiska talens auktoritet på området.
När det gäller tillämpningsområdet för den föreslagna lagstiftningen anser vi att märkningen bör tillämpas på genetiskt modifierade organismer och produkter som utvinns från dessa i livsmedel och djurfoder, och att den bör bygga på fullständig spårbarhet av genetiskt modifierade organismer, utan att begränsas av kriterierna för att upptäcka genetiskt modifierad DNA, så att försiktighetsprincipen kan respekteras.
Vi avvisar däremot ändringsförslagen som syftar till att främja en märkning av typen ?ej genetiskt modifierade organismer? och/eller ?utan genetiskt modifierade organismer?, eftersom en sådan åtgärd skulle innebära ökade produktionskostnader för branschen ?utan genetiskt modifierade organismer?.
När det gäller otillåtna genetiskt modifierade organismer i Europeiska unionen förespråkar vi ?nolltolerans?. Det skulle faktiskt vara motsägelsefullt att förstärka förfarandet med att tillåta genetiskt modifierade organismer å ena sidan och å andra sidan acceptera att ej tillåtna genetiskt modifierade organismer förekommer i livsmedel. När det gäller gränsen för undantag från märkning, om genetiskt modifierade organismer som är tillåtna i Europa sprids av misstag, stöder vi gränsen på 0,5 procent.
Men vi hävdar ändå att eftersom det är svårt att identifiera produkter som innehåller genetiskt modifierade organismer innebär själva förekomsten av en sådan gräns ett problem. Denna typ av tvetydighet i debatten om genetiskt modifierade organismer måste snarast lösas i våra samhällen som har allt större tendens att agera mot rädslan och hoten, till den grad att dessa begrepp i dag blivit mer strukturerande än själva riskbegreppet.
(Applåder)
Herr talman! Debatten om genetiskt modifierade organismer har ofta skapat mer förvirring än klarhet. Det märker man återigen här i kammaren i kväll. Vi måste avstå från varje spektakulärt och medieinriktat initiativ, och i stället främja ett pragmatiskt och vetenskapligt synsätt i frågan, så att alla känslomässiga påtryckningar eller beaktanden kan läggas åt sidan. Den alltför stora ogrundade kritiken mot de genetiskt modifierade organismerna återspeglar inte detta vetenskapliga synsätt. Vi får inte glömma bort att man tack vare genetiken kunnat göra viktiga framsteg, exempelvis på läkemedelsområdet. Vi kan inte tillåta att en sådan broms hindrar forskningen.
Vi måste i gengäld se till att livsmedel och djurfoder inte innebär någon som helst risk för människors eller djurs hälsa eller för miljön, och att användningen av genetiskt modifierade organismer inte innebär risker. Vi måste skydda konsumenterna mot varje möjlig fara, tala öppet om fördelar och nackdelar med genetiskt modifierade organismer genom att för konsumenterna beskriva de risker vi utsätter oss för när vi vill vända denna teknik ryggen. Säkerheten är emellertid fortfarande den viktigaste ingrediensen i livsmedlen. Experiment med genetiskt modifierade organismer måste därför göras enligt principen om vetenskapligt godkännande ?etapp för etapp?, enligt homogena och centraliserade kriterier, tillsammans med all öppenhet som krävs både när det gäller villkoren för dessa experiment och de erhållna resultaten. Att i dag förfoga över femton olika system för tillstånd bidrar till ökad förvirring där det snarare skulle behövas harmonisering.
Jag skulle därför vilja delge er den oro som skapas av vissa förslag i betänkandena. Jag erinrar om att vår trovärdighet beror på de texter vi röstar igenom och de realistiska åtgärder det leder till. Vi vet att livsmedel kan förorenas och att genetiskt modifierade organismer kan finnas där av misstag. Men man måste också kunna upptäcka det på ett säkert sätt. Vetenskapen förespråkar en gräns på 1 procent och ifrågasätter starkt om det är genomförbart att sänka gränsen till 0,5 procent, och det förefaller faktiskt orealistiskt och oklokt för närvarande.
Den gräns som väljs för att nämna förekomsten av genetiskt modifierade organismer måste vara realistisk, och det leder oss till frågan om märkning. Att säga till konsumenten att man kan garantera livsmedel utan några som helst genetiskt modifierade organismer skulle vara detsamma som att ljuga. Införandet av denna politik kräver naturligtvis att det vetenskapliga godkännandet, kontrollerna och de tillämpliga sanktionerna förstärks.
Jag önskar att Europeiska unionen på bästa sätt skall kunna informera konsumenterna för att ge dem verklig valfrihet och trovärdig information om genetiskt modifierade organismer, bland annat genom en klar och tydlig märkning, utan tvetydighet men också utan överdrifter, dvs. en märkning som bygger på ett system som kräver komplett och tillförlitlig information om förekomsten av genetiskt modifierade organismer och produkter som framställs av dessa, och som bygger på möjligheten att upptäcka och analysera DNA och modifierade proteiner. Att i dag vilja utvidga detta krav till att märka livsmedel som tillverkats av djur som matats med genetiskt modifierade organismer orsakar problem och kan göra informationen oklar. För att de två betänkanden man föreslår oss skall vara effektiva måste de vara homogena. Men jag oroar mig för bristen på konsekvens som skulle kunna uppstå om dessa två texter röstas igenom. Hur skall vi göra om båda betänkandena avviker från en gemensam riktlinje? Hur skall vi förklara denna brist på överensstämmelse för den allmänna opinionen? Hur skall vi tillämpa dessa åtgärder som i slutändan inte kan tillämpas?
Herr talman! Jag välkomnar kommissionens förslag. Det är ett verkligt och ärligt försök att ta hänsyn till allmänhetens krav i samband med denna fråga. Föredragandens betänkanden har varit ett verkligt försök att förbättra detta förslag.
Det innebär att vi kommit ett steg närmare en lämplig och rationell användning av genmodifierande teknik i Europa. Jag hoppas att det är ett steg närmare en upphävning av moratoriet, så att vi kan börja godkänna nya genmodifierade produkter som kommer att vara till nytta för alla och använda den nya lagstiftningen, som jag utarbetade i fjol. Den ger mycket bättre skydd i jämförelse med den lagstiftning som används för närvarande vid de försök med grödor som för närvarande sker i Europeiska unionen.
Vi måste fortsätta att ställa frågor. Är detta verkligen vad allmänheten vill ha? När medborgare kontaktar mig, genom e-post, brev, telefon eller personliga besök, säger de inte: ?var snäll och ge oss möjlighet att äta mat som innehåller mindre än 1 procent genetiskt modifierade organismer?. De säger: ?var snäll och ge oss möjlighet att äta mat som inte innehåller några genetiskt modifierade organismer, som är fri från genetiskt modifierade organismer, så att vi kan göra ett verkligt val mellan genetiskt modifierade organismer och inga genetiskt modifierade organismer?.
Jag tror inte att detta kommer att ske genom detta förslag. Det kommer att se till att det sker en märkning av livsmedel som innehåller betydande mängder genetiskt modifierade organismer, men det kommer i affärerna fortfarande att finnas många olika ämnen och produkter som inte är märkta, men som innehåller genetiskt modifierade organismer. Allmänheten kommer att vilseledas; allmänheten kommer att bli förvirrad; allmänheten kommer återigen att sakna förtroende för de märkningssystem som vi i kammaren förslår till gagn för medborgarna.
Vi måste fundera på saken igen. Jag tvivlar på om detta förslag, i sin nuvarande form, om det inte ändras grundligt, kommer att bli till praktisk nytta för allmänheten. Vi måste säga sanningen till folk om vad som finns i deras livsmedel. 99 procent av sanningen är inte ärlig; det är inte tillräckligt; det är inte de nödvändiga 100 procenten.
(Applåder)
Herr talman! Oron om genetiskt modifierade organismers påverkan på människors hälsa överskuggas hos många av oss av farhågor om deras påverkan på andra växtarter eller djur, och om en handfull företags kontroll över världens fröbank. Men det är djurs och människors hälsa som är den fråga som behandlas, och ELDR-gruppen står enhällig i sin tro att produkter måste märkas på ett tydligt sätt, så att konsumenterna kan göra lämpliga val.
Vi är emellertid splittrade när det gäller hur vi skall uppnå detta på bästa sätt. En majoritet godtar kommissionens förslag, men vill att produkter med mer än 0,5 procent genetiskt modifierade organismer eller mindre, om det är praktiskt genomförbart, skall märkas. Man bör upprätta bestämmelser om spårbarhet, så att detta kan göras även då man inte kan fastställa DNA som genmodifierats. Men vi riskerar att begrava konsumenten i information om vi märker vartenda livsmedel som tillverkats av produkter som kommer från djur som utfodrats med foder som innehåller genetiskt modifierade organismer.
Jag motsätter mig åtgärder som till sist kommer att leda till att bara produkter som uppges vara fria från genetiskt modifierade organismer kommer att märkas, om detta är möjligt, eftersom detta kommer att resultera i att normala livsmedel klassificeras som speciella, och flyttar bort bevisbördan och kostnaderna från producenter som framställer genetiskt modifierat livsmedel. Vi kanske måste göra detta till sist, men inte ännu. Genetiskt modifierade grödor har potentialen att föra med sig stora fördelar, men de utgör också hot för miljön. Bestämmelser för handeln behövs, men jag sörjer inte om konsumenternas vilja saktar ned utvecklingen av genetiskt modifierade organismer och ger oss mer tid för att bedöma de fullständiga effekterna av deras användning.
Herr talman! I dag diskuterar vi inte om de genmodifierade livsmedlen är bra eller dåliga eller farliga för vår hälsa, även om det förvisso finns välgrundade misstankar om detta. I dag diskuterar vi hur vi skall kunna garantera medborgarnas och konsumenternas rätt att få information och att kunna välja bland de produkter som de erbjuds att köpa.
För att detta skall bli möjligt måste produkterna ha en identifikation och något slags märkning som ger denna identifikation. I dag är det tekniskt möjligt att låta denna identifikation ange produktens faktiska ursprung, av vilket material och på vilket sätt den har tillverkats. Jag stöder alltså inget ändringsförslag som syftar till att begränsa spårbarheten av de genmodifierade organismerna och att begränsa spårbarheten endast till produktens slutgiltiga form, medan vi enligt kommissionens förslag kan få ett system som ger oss mera information under alla produktionens faser, så att vi kan få en mera exakt och fullständig bild av slutproduktens ursprung.
Principen om konsumentskydd och omsorgen om medborgarnas rätt till information och fritt val talar för att vi bör stödja kommissionens grundläggande förslag och deras inriktning. Vi får inte som parlament inta en mera konservativ ståndpunkt som innebär att vi kan anklagas för att vilja undanhålla information. Jag stöder också kravet på att man skall kunna spåra de genmodifierade organismerna - naturligtvis även i djurfoder - och jag skulle vilja tillägga, herr talman, att gränsvärdet 1 procent för tillfällig kontaminering förefaller mig alltför högt. Jag har hört att ett gränsvärde på 0,1 procent är fullt möjligt, och då förstår jag inte varför vi inte kan besluta om det.
Avslutningsvis skulle jag vilja framföra följande uppmaning till kommissionen: man har infört ett system med centraliserad kontroll, framför allt med stöd av principen om livsmedelssäkerhet. Men av många skäl, även med tanke på hur tillfälliga tillstånd eventuellt kommer att hanteras, anser jag att man dessutom även måste skapa garantier för en stark kontrollfunktion hos de nationella myndigheterna.
Herr talman! Dessa betänkanden handlar om att ge folk möjlighet att välja om de vill äta genetiskt modifierat livsmedel eller inte. Det enda sättet att uppnå detta är genom ett effektivt system för märkning och spårbarhet som kommer att informera konsumenterna exakt om det som de vill veta, dvs. om livsmedlet eller djurfodret tillverkats med användande av genetiskt modifierade organismer. Detta innebär att man måste märka livsmedel eller djurfoder som innehåller genetiskt modifierade organismer, eller producerats med användning av genetiskt modifierade organismer, så att folk kan se om det är en genetiskt modifierad produkt eller inte när de läser på ett paket eller en burk i en affär. Man skulle inte få denna effekt med en märkning som inte informerar om att det är en produkt som innehåller genetiskt modifierade organismer.
Förutom när det gäller svårigheten att se till att produkter är 100 procent fria från genetiskt modifierade organismer, varför skulle vi lägga allt ansvar, alla utgifter och allt besvär på dem som inte använder genetiskt modifierade organismer? Detta skulle driva upp priset på många produkter som är fria från genetiskt modifierade organismer och göra dessa oåtkomliga för många konsumenter. De som använder genetiskt modifierade organismer bör enligt lag vara skyldiga att märka sina produkter och vidta alla nödvändiga åtgärder för att undvika att vanliga eller ekologiska produkter smittas.
Att tala om trösklar för tillfällig smitta, men sedan göra dem som inte använder genetiskt modifierade organismer ansvariga för att tröskelnivån inte överskrids, är oförenligt med principen om att förorenaren betalar. Vi bör förkasta alla trösklar för otillåtna genetiskt modifierade organismer, som inte bör få möjlighet att nå marknaden. När det gäller godkända genetiskt modifierade organismer bör vi emellertid godta endast den lägsta, praktiskt möjliga toleransnivån. Detta innebär att man kommer att ta hänsyn till de senaste rönen inom forskningen och den senaste tekniken.
Genom mina egna väljares reaktioner känner jag till att konsumenterna är oerhört intresserade av denna fråga och att de verkligen vill ha ett system för spårbarhet och märkning av genetiskt modifierat livsmedel och djurfoder. Jag vet också att många större frivilligorganisationer, konsumentorganisationer och stormarknader kraftfullt stöder denna typ av system.
Jag hoppas att detta parlament i morgon kommer att anta ett strängt system för att ge konsumenterna det faktiska val och det förtroende som de kräver av oss.
Herr talman! I diskussionen om användningen av genetiskt modifierade livsmedel befinner vi oss i dag på ungefär samma ställe där vi stod för 25 år sedan när vi diskuterade kärnkraften. Talrika undersökningar betygar den fullständiga riskfriheten. Man måste utgå från att de flesta av dessa undersökningar finansieras av den industri som drar ekonomisk nytta av genmanipulationen. Framstående forskare i Skottland, t.ex. professor Pusztai, har däremot kommit fram till resultatet att svåra hälsoskador konstaterats exempelvis vid djurförsök med genetiskt manipulerad potatis.
Principiellt är det problematiskt att låta konsumenterna själva besluta om de vill konsumera genetiskt manipulerade livsmedel eller inte, eftersom kunskapen om de eventuella effekterna är mycket liten även hos högutbildade personer. Märkningsplikten måste därför tillämpas ytterst noggrant. Gränsvärdet måste hållas så lågt som möjligt.
Det här är inte den första diskussionen om livsmedel och GMO som jag får engagera mig i intensivt. Jag vill ännu en gång påminna om debatten kring non-food-förordningen som var aktuell för bortåt fem år sedan. Vad min grupp, och även jag, förkunnade som ståndpunkt var för det första: det går bra med GMO i livsmedel om konsumenten önskar det, men då måste vi välja ett säkert och öppet system, där enbart tillåtna GMO får användas och som således också är säkra.
För det andra: det måste finnas valfrihet för konsumenten. Det vill säga att konsumenten måste informeras optimalt, vara optimalt informerad, för att göra det egna valet.
Herr talman! Dessa två utgångspunkter var vid tiden för non-food-förordningen orsaken till att vi uttryckligen var emot may contain-etiketten. Denna may contain-etikett ger nämligen ingen information; ingen blir klokare av den. Vi introducerade, eller rättare sagt jag introducerade på min grupps vägnar, i samband med denna non-food-förordning via ändringsförslag att märkning även krävs när genetiskt modifierad DNA kan påvisas i livsmedlet. Jag minns protesterna från livsmedelsindustrin vid det tillfället, och jag minns också mycket väl stödet från många organisationer, också den nederländska konsumentorganisationen, i den situationen.
Herr talman! Konsumenten har ingen valfrihet genom förslaget som vi diskuterar i dag, men inte heller i den nuvarande praktiken, även om man påstår något annat. Varför? Helt enkelt därför att det i den så kallade trash hold således får finnas ett minimum på 1 procent modifierad DNA i livsmedlen utan att man behöver någon märkning. För tydlighetens skull bekräftar Europeiska kommissionen nu denna så kallade icke-märkning under 1 procent. Det innebär alltså att det finns livsmedel på marknaden som inte är märkta och som ändå innehåller nästan 1 procent modifierad DNA.
Det förslag från Europeiska kommissionen som nu ligger framför oss gör konsumentens valfrihet ännu mer dimmig. Jag skall förklara detta. Principen om analytisk påvisbarhet i slutprodukten har övergivits. Vi har alltid velat ha den principen, med 1-procentsgränsen, under vilken det inte krävs någon märkning. Vad som nu är nytt är att alla tillsatser i slutprodukten som på papperet härstammar från eller bereds med hjälp av GMO nu ändå måste märkas. Det kan i praktiken leda till att när man tillsätter socker eller möjligen vitamin C eller en tillsats till en flaska juice, där det på papperet är fastställt att den efter de många beredningsstadierna kan komma från GMO-majs, måste denna flaska juice märkas som genetiskt modifierad.
Detta är bisarrt, herr talman! DNA som på papperet är tusenfaldigt modifierat måste märkas, medan flaskan utan vitamin C inte behöver märkas, trots att den ändå kan innehålla 1 procent modifierad DNA.
Herr talman, kolleger! På det här sättet kommer tiotusentals produkter där det inte går att påvisa GMO att märkas. Jag nämner här osten på pizzan, mjölken i chokladkakan. Herr talman! Att införa denna papperstiger är enligt min åsikt att missleda konsumenterna. Det är nu den enda orsaken till att jag är emot detta förslag. Vad jag tillsammans med mina kolleger kommer att fortsätta att arbeta för med kraft är en uppriktig, en objektiv och påvisbar information för kunderna, där man verkligen får möjlighet att välja.
Herr talman! Den inställning som dominerar i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, framför allt tack vare vår föredragandes utmärkta arbete, innebär en välbehövlig förstärkning av det mycket strikta system för spårbarhet och märkning som föreslås av kommissionen. Det är i första hand unionens skyldighet att garantera största möjliga säkerhet i alla de olika leden i produktions- och distributionskedjan, samt att ge korrekt information om de olika marknadsfaktorerna. Sedan får konsumenten avgöra om han vill köpa genetiskt modifierade livsmedel eller inte. Denna valfrihet förutsätter emellertid ett strikt och säkert märkningssystem som anger om produkterna innehåller genetiskt modifierade organismer eller inte, men även om de framställts med utgångspunkt från dessa eller med deras hjälp.
PPE-DE-gruppens försök att på nytt i kammaren lägga fram det förslag som redan avvisats av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor måste därför tillbakavisas. Att begränsa sig till att enbart märka livsmedel eller foder i vilka man genom analys kunnat påvisa förekomsten av modifierat DNA eller protein, och kullkasta kommissionens uppläggning, skulle bereda vägen för ett slags kolonisering av det europeiska systemet för livsmedelsproduktion. Här handlar det i själva verket inte enbart om de potentiella riskerna för hälsan eller principen om öppenhet gentemot konsumenterna. Det som står på spel är även, och kanske framför allt, försvaret av den konventionella eller ekologiska livsmedelsproduktionen.
Det kan verka överdrivet, men omröstningen i morgon är en viktig omröstning för européerna. Å ena sidan gäller det att vi måste bidra till att övervinna deras osäkerhet. Å andra sidan kan och måste vi förstärka idén om mångfaldens Europa, en idé som kan hjälpa Europa på dess väg mot enhet.
Herr talman! Det är bra att vi nu har fått ett par direktiv som handlar om märkning av genetiskt modifierade organismer. Jag tror dock att de kommer för sent, ca 10-15 år för sent, eftersom det redan nu används GMO i framställningen av mycket stora delar av våra livsmedel.
När människan för ungefär tiotusen år sedan började odla grödor och hålla husdjur började man också förädla egenskaperna i naturen. Nu kan vi inte bara välja mellan olika växter och olika individer, utan vi kan välja egenskaper i individen. Det är samma mål som vi har haft i tusentals år, men vi har nya metoder. Låt mig bekänna att jag tror på vetenskapen, jag tror på denna teknik, och jag tror att vi skall använda vår kunskap, men vi skall vara medvetna om att ny kunskap alltid innebär nya risker och kräver ökad försiktighet. Två områden är viktiga att ta hänsyn till i detta sammanhang, dels människors hälsa, dels om miljön hotas.
Många människor känner oro. Vi har anledning att ta denna oro på allvar. Konsumenten kräver märkning, och konsumenten har alltid rätt. Vi som politiker måste ta vårt ansvar. Om man tar miljöaspekten på allvar, vilket jag i motsats till Trakatellis gör, måste alla livsmedel märkas, även i de fall då GMO inte kan upptäckas, och även då de bara har använts som hjälp i produktionen. Jag stöder därför fullt miljöutskottets förslag. Jag stöder dessutom en del av de ändringsförslag från PSE-gruppen och gruppen De gröna som går ett steg längre. Jag tror att det är väldigt viktigt att även vi som tror på själva tekniken är ärliga.
Herr talman! Spårbarheten hos livsmedel är ett måste, från fältet fram till butiksdisken. Parallellt med detta måste det finnas en frivillig väg för producenterna att åstadkomma en öppen kvalitetssäkring, som garanterar miljontals konsumenter hög säkerhet. Tyvärr är förfarandena i medlemsstaterna fortfarande alltför olika och alltför oöverskådliga. Utan sträng kontroll kommer det inte att gå, och varje missbruk i fråga om märkning måste förhindras. Konsumenterna kräver naturliga livsmedel och motsätter sig användning av all sorts teknik vid livsmedelsproduktionen. Märkningen och spårbarheten garanterar inte automatiskt någon säkerhet. Den största faran ligger i förfarandet för att tillåta genetiskt modifierade organismer i gemenskapens livsmedelskedjor om dessa står i motsatsställning till de allmänna produktstandarderna i WTO:s regelverk.
Kommissionens projektplanering när det gäller reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken förtätas dagligen. De avsedda förändringarna är en provokation mot medlemsstaternas medbeslutanderätt och mot staternas intresseorganisationer. Dessutom omorganiseras jordbruket till ett slags sysselsättningsorganisation, där förvaltnings- och kontrollsystem får mer betydelse än den goda fackmässiga praxisen. Det nya villkoret om degression i samband med storlekar hör hemma under rubriken politiska felbeslut och är därför oacceptabelt. Föreliggande betänkande visar långt in i framtiden. Det borde kunna sägas även om en reform.
Jag skall inrikta mitt inlägg på två viktiga aspekter av förslagen från kommissionen som, i sin helhet, går i rätt riktning. Det kvarstår emellertid ett antal brister som jag anser hade kunnat lösas av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och jag hoppas att kammaren kommer att instämma i utskottets förslag.
Den första punkten är införandet av en gräns för tolerans på 1 procent för otillåtna genetiskt modifierade organismer om de har kommit dit av misstag eller det inte varit tekniskt möjligt att undvika dem. Det är fullständigt ologiskt: om det handlar om en otillåten genetiskt modifierad organism skall den inte finnas i våra livsmedel. Det är ett förslag som uppmanar till bedrägeri och som utgör ett flagrant brott mot andan och bokstaven i direktiv 2001/18/EG, som antogs förra året. Det är därför oacceptabelt.
Den andra viktiga punkten är problemet med samexistens mellan odling av genetiskt modifierade organismer och odling av organismer som inte är genetiskt modifierade. Att behandla problemet genom att fastställa gränser för förorening är en fullständigt otillräcklig åtgärd. Det är viktigt att ta upp sakfrågan, nämligen frågan om operatörernas rättsliga ansvar. Det innebär i klartext att de jordbrukare som odlar eller kommer att odla genetiskt modifierade organismer måste vidta alla åtgärder som krävs för att undvika att traditionella eller ekologiska produkter förorenats. Det är principen att förorenaren betalar som skall tillämpas, och det är fallet med ett synsätt som detta. Jag hoppas alltså att morgondagens omröstning kommer att gå i den riktningen.
Herr talman, kära kolleger! Jag tror att om man bara anser att de två betänkanden som i dag överlämnats för behandling till oss endast gäller problem med livsmedelssäkerhet skulle det vara restriktivt på ett märkligt sätt. De verkliga utmaningarna när det gäller genetiska manipulationer handlar egentligen om etik och miljö. Etik eftersom manipulation av kromosominformation faller under andra gränser än de som är tekniskt möjliga, och miljö eftersom man, genom att införa främmande gener i de växter som odlas, bestämt tar risken att sprida oönskade gener i den vilda floran.
Jag underskattar inte de nya möjligheter som genetiken tillför när det gäller att förbättra odlade växter jämfört med de klassiska metoderna för växturval. Forskningen måste naturligtvis gå framåt, men sedan måste vi fråga oss hur långt man har rätt att leka trollkarlens lärling när det gäller biotekniken. Man måste konstatera att hittills är fördelarna med genetiskt modifierade organismer betydligt mer verkliga för de amerikanska utsädesföretagen än för jordbrukarna eller konsumenterna.
Det finns ett mycket starkt motstånd mot genetiskt modifierade organismer hos konsumenterna, jordbrukarna och medborgarna. Lagstiftarna måste lyssna till detta. Lagstiftarna måste ställa upp gränser för industrin som den måste respektera, och se till att gränserna gäller lika strängt för produkter som importerats från tredje land som för produktion som sker inom Europeiska unionen. För konsumenterna måste lagstiftarna kräva en märkning som motsvarar doser som kan mätas så exakt som möjligt enligt nuvarande vetenskapliga metoder.
Herr talman! Det gläder mig att dagens debatt har utformats som en gemensam debatt om frågor som rör livsmedels- och djurfodersäkerhet. Samtidigt som medierna spetsar öronen bara man nämner begreppet ?genetiskt modifierade organismer? är det viktigt att vi sätter saker och ting i rätt perspektiv.
Vi tar upp denna fråga som en del av en allmän oro för konsumenternas hälsa mot bakgrund av den senaste tidens historier i samband med livsmedel och djurfoder. Jag menar att det är viktigt att vi lämnar de känslomässiga aspekterna av debatten och koncentrerar oss på vår roll som europeiska lagstiftare, dvs. att garantera konsumenterna att vi får till stånd en rättslig ram som garanterar den bästa kvaliteten och de säkraste produkterna. De bör dessutom ha en så tydlig och fullständig information som möjligt om livsmedelsprodukterna, så att de kan göra val på grundval av denna information.
Det är viktigt att lagstiftare lyssnar på alla sidor och når rätt balans, vägledda av den obestridliga principen om att våra medborgare skall ha säkra livsmedel. I detta avseende anser jag att kommissionen, på det hela taget, har kommit med ett mycket balanserat förslag. Vi måste ha märkning och öppenhet. Det måste finnas riktlinjer om ingredienserna.
Jag kan inte stödja en rad ändringsförslag som är mer långtgående än nödvändigt. Många av ändringsförslagen som antagits i utskottet skulle ge avsevärda nackdelar för det europeiska jordbruket i förhållande till våra handelspartner, för att inte nämna den risk vi löper att inte kunna följa våra åtaganden inom ramen för Världshandelsorganisationen. I slutändan bör vi undvika krångel som inte skapar någon märkbar nytta för konsumenterna och som bara ger ammunition till dem som anser att EU skapar en betungande överreglering.
Om man tillhandahåller fullständig information innebär detta att konsumenterna har valmöjligheter. Om konsumenter vill köpa livsmedel som härrör från djur som inte ätit genmodifierat foder, så kan de göra detta genom att köpa ekologiskt livsmedel. Låt oss ta itu med verkligheten och grunda våra beslut på vetenskapliga rön. I framtiden är det troligt att allt mer livsmedel kommer att härröra från genmodifierade grödor. Jag anser att säkerhetsbestämmelserna finns för att garantera att dessa livsmedel har utprovats och testats innan de träder in i livsmedelskedjan.
Om en konsument beslutar sig för att undvika sådana produkter är det hans eller hennes rättighet. Det är vårt ansvar att ge dem information, så att de kan göra detta val. Det skulle vara fel att kapitulera för försök att demonisera genetiskt modifierat livsmedel och djurfoder. Låt oss lyssna på sunda vetenskapliga råd och förlita oss på vårt eget system för livsmedelssäkerhet, som jag anser inte har någon motsvarighet.
Herr talman! Bioteknik är en central fråga i Lissabonprocessen för att göra Europeiska unionen till världens mest dynamiska och konkurrenskraftiga kunskapsbaserade ekonomi. I linje med denna strävan är bioteknik en högprioriterad fråga i det sjätte ramprogrammet för forskning, som vi godkände helt nyligen. Framsteg inom bioteknik för grödor innebär stor nytta för vår miljö och våra konsumenter. Om vi, för ett ögonblick, kan tänka på andras intressen kommer de att vara till enorm nytta för dem som är hungriga eller lider av blindhet och sjukdomar i tredje världen.
Det är därför skamligt att vi böjer oss för de destruktiva dagordningar som Jordens vänner och Greenpeace förespråkar, där man försöker att kollra bort allmänheten med obefogade skrämselhistorier. Deras syfte är uppenbarligen att förhindra alla framsteg på detta område som har så goda vetenskapliga möjligheter, för det är just detta som texterna från Trakatellis och Scheele skulle innebära.
Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi förstod dessa konsekvenser för industrin, våra jordbrukare, våra internationella handelsförbindelser, vårt forskarsamhälle och, javisst, för våra konsumenter. Det röstade för ett märkningssystem som i princip är fritt från genetiskt modifierade organismer, som skulle fungera på ett lätt sätt och vara mycket mindre byråkratiskt och förenligt med konsumenternas önskemål om en enkel och lättbegriplig information - mycket mer direkt än det nuvarande förslaget från kommissionen, för att inte tala om den absurda text som ligger på våra bord.
Vissa medlemsstater skulle verkligen föredra denna lösning. Jag uppmanar kommissionen att ha i åtanke, när det handlar om medbeslutande, att detta alternativ har stöd i parlamentet. Om den verkligen står fast vid sin handlingsplan för bioteknik borde den granska detta alternativ ytterligare. Jag uppmanar faktiskt kommissionen att den i eftermiddag meddelar att detta alternativ fortfarande är möjligt.
Kolleger! Konsumenter har rätt att veta vad de äter. Om det förekommer genetiskt modifierade ingredienser måste detta uppges tydligt. Om GMO används i produktionsprocessen måste detta också framträda. Vad mig beträffar kan man gå långt när det gäller detta och följa föredraganden. Men vi måste ändå inse betydelsen av detta. Om vi följer föredragandens förslag måste minst 80 procent av livsmedlen inom kort märkas som GMO. Och nästan 100 procent av de bearbetade och av de förpackade livsmedlen får en GMO-etikett. På detta sätt förlorar informationen sin betydelse för de val som konsumenten vill göra. Vi måste också inse att vi genom detta definitivt ger genetisk modifiering en viktig plats i livsmedelsproduktionen. Vad mig beträffar är det utmärkt;, det kan finnas många fördelar med genetisk modifiering, och jag anser att det är bra om tabut på GMO bryts, men jag är ändå orolig. Man kan ju lätt förutspå att biotekniken på detta sätt kommer att tränga undan den normala genteknikfria produktionen, och det måste vi förebygga.
Därför pläderar jag för att även införa en ?GMO-fri?-etikett vid sidan av föredragandens förslag. Och då menar jag också verkligen GMO-fri, det vill säga 0 procent GMO och inget användande av GMO under produktionen. Etiketten GMO-fri stimulerar också till GMO-fri produktion, och det kommer att bli möjligt att utse GMO-fria områden. Och detta har samtidigt en skalfördel. GMO-fritt förblir då överkomligt för alla, och GMO-fritt får vad mig beträffar inte bli några elitlivsmedel. Konsumenter har också rätt att välja GMO-fritt till överkomliga priser.
En andra punkt gäller de tredje ländernas ställning. I all livsmedelslagstiftning den senaste tiden har vi sett till att import från tredje länder måste uppfylla europeiska normer. Men tredje länder kan fortfarande vädja om likvärdighet. Tyvärr hotar vi nu att använda ett annat tillvägagångssätt och att i praktiken omöjliggöra import från tredje länder. Med denna fort-Europa-taktik avskärmar vi oss från världen och vänder ryggen åt utvecklingsländerna. För mig är detta oacceptabelt.
Till sist skulle jag gärna vilja lyckönska de båda föredragandena, och framför allt till ett gott samarbete, för jag tror att det för närvarande är oerhört svårt att förverkliga en god ståndpunkt från parlamentet.
Herr talman! Greklands kommunistiska parti motsätter sig helt det direktiv som tillåter att de genmodifierade organismerna släpps ut på marknaden, för vi anser att dessa organismer är ett hot mot folkhälsan och mot miljön och att de främst leder till ökade vinster för ett litet antal multinationella företag som, förutom allt annat, kommer att få en total kontroll över livsmedelsproduktionen.
I den vetenskapliga utvecklingens namn, som de stora multinationella livsmedelsföretagen gärna åberopar, gör nu människor ett ingrepp i de levande organismernas genetiska koder, samtidigt som ingen med säkerhet kan säga vilka följder de genmodifierade produkterna kommer att få, följder som varken är förutsägbara eller direkt synliga utan som kommer att märkas först sedan de åstadkommit stor förödelse.
Även om vi anser Europaparlamentets ändringsförslag vara mera positiva, finns det en allvarlig risk för att de skall få mera negativa resultat därför att ansvaret för lämpligheten genom etiketterna förs över från de ansvariga statliga aktörerna till konsumenterna, som inte alltid har förmåga eller lämpliga kunskaper för att ta ställning till dem. Även om dessa förslag skulle få vissa resultat, så skulle de vara till nytta endast under en begränsad tid eftersom kontamineringsförfarandet och förslaget från kommissionen om att gränsvärdet 1 procent skall gälla för att beteckna produkter från genmodifierade organismer som rena om några få år kommer att innebära att alla produkter är kontaminerade, i synnerhet växter, genom korsbefruktning.
Jag fruktar verkligen att syftet med allt detta är att lugna den allmänna opinionen, att släta över riskerna och att skapa en opinion som är positiv till de genmodifierade organismerna. Man gynnar de multinationella företagen inom livsmedelsbranschen, som kan mångdubbla sina vinster, samtidigt som det finns stora risker för folkhälsan och för balansen i ekosystemet.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Den viktigaste utmaningen med detta dokument - och det är kommissionens vilja - består i en tydlig märkning av både livsmedel och djurfoder eller enzymer.
Det bör erinras om att när vi äter djur äter vi också foder som de ätit. Konsumenterna vill alltså veta, men ett stort antal jordbrukare vill också veta vad djuren äter.
Eftersom jag ursprungligen utnämnts till föredragande av yttrandet i frågan, i min egenskap av ledamot av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, kände jag mig tvingad att inte lämna detta yttrande i mitt namn eftersom mina kolleger tvärtom ville sprida förvirring i debatten, och Redondo, patenterad produktivist och försvarare av genetiskt manipulerade organismer, illustrerade det nyss.
Jag är därför förtjust över att kunna instämma med Scheele och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som inte bara kräver tydlig märkning utan också sänker gränsen för spårbarhet till 0,5 procent. Vetenskapsmännen säger i dag att de kan spåra livsmedel som innehåller genetiskt modifierade organismer ned till 0,01 procent. Om man verkligen vill att konsumenterna skall få veta det de vill veta är det därför fullständigt möjligt.
Den andra punkt man absolut inte får glömma bort är att kraven måste vara desamma för importerade produkter, så att konsumenten kan känna sig lugn både när det gäller produkter utifrån och produkter som tillverkats inom Europeiska unionen. Det är endast på detta sätt som vi verkligen kommer att kunna lugna och återförena konsumenter och producenter.
Herr talman! För det första måste jag fråga varför vi har utarbetat två betänkanden. Är det för att det skulle passa två generaldirektorat som inte kunde lägga fram ett förslag tillsammans? Jag skulle vilja säga att ni har spätt på förvirringen - som om detta behövdes - i denna specifika fråga, och jag är besviken, eftersom vi nu har två fullständigt olika förhållningssätt till samma fråga, som inte har gjort någonting för att kasta ljus över - i stället för att skapa en hätsk debatt om - den aktuella frågan.
För många är själva uttrycket ?genetiskt modifierad organism? ett begrepp som verkar taget direkt från science fiction-världen. Saken är emellertid den att gentekniken redan har förbättrat livskvaliteten för så många människor, och med en balanserad och praktiskt reglerbar miljö har den en spännande framtid inom läkemedels-, sjukvårds-, livsmedels- och djurfoderområdena, för att bara nämna några.
Vi måste upphäva moratoriet och få ett rationellt förhållningssätt när det rör reglering av genteknik, för att göra det möjligt för konsumenterna att göra val som bygger på fullständig information. Jag måste emellertid säga att jag är oerhört besviken på industrins brist på försvar för sina produkter och processer och, förvisso, även på deras fältförsök, mot obefogade skrämselhistorier. Det är näst intill sorgligt. De förtjänar inte att någon av oss uttrycker vårt försvar för deras produkter eller deras framtid, eftersom de har flytt undan och gömt huvudet i sanden från första början, och gjort det väldigt svårt att hinna ikapp och få en rationell och förnuftig diskussion på området. De måste ta smällen för att de misslyckats med att försvara sina produkter.
Jag är också bekymrad över att förhållningssättet till viss grad saknar vetenskaplig stränghet på detta område. Jag stöder fullständigt min kollega Trakatellis förhållningssätt. Om det vi gör och den lagstiftning vi antar inte har en god grund i vetenskaplig stränghet ger vi EU:s alla föreskrivande förfaranden dåligt rykte, och många av frågorna i de aktuella betänkandena skall behandlas enligt dessa förfaranden. Vårt förhållningssätt saknar inte bara vetenskaplig stränghet, utan vi kommer kanske också att komma i konflikt med WTO.
Vi behöver ett försiktigt förhållningssätt, men inte ett som verkar preventivt. Detta kommer att vara en mycket viktig roll för den nya Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet inom detta område, däribland en sträng riskbedömning av allt genetiskt modifierat livsmedel, innan man ger tillstånd för användning i EU. Det finns ingen analysmetod för att fastställa om animaliska produkter härrör från djur som ätit genetiskt modifierat foder, och inkonsekvens i samband med en sådan märkning kommer att öppna dörren för oriktiga framställningar, bedrägeri, snedvridning av konkurrensen, osv. Enda sättet att bekräfta kommer att vara genom inspektioner på plats på jordbruken med ytterligare en armé av inspektörer. Var snälla och se till att vi inte hamnar där igen.
Till sist, en vädjan för whiskyindustrin: Hur ser övergångssituationen ut? Whiskyn skall åldras i upp till mellan 12 och 20 år. Om vi insisterar på retroaktiv märkning, hur skall de kunna konkurrera? Kan ni se till att vi får klarhet om whiskyindustrins framtid? De är synnerligen bekymrade inom denna industri.
Herr talman! Jag hade tänkt att välkomna mina föräldrar till kammaren, men eftersom jag blev ombedd att komma tillbaka kl. 21.00 vet jag inte om de har kommit tillbaka ännu. Om de inte kände till så mycket om genetiskt modifierade organismer före kl. 15.45, så gör de sannerligen det nu.
I år är ämnet genetiskt modifierade organismer mycket aktuellt och kontroversiellt. Det har varit en viktigt fråga i det skotska parlamentet. I den walesiska församlingen talar man om ett Wales som är fritt från genetiskt modifierade organismer. Man håller för närvarande på att utföra försök med grödor i Skottland. Ett av dessa sker just nu i en liten by i Munlochy i Highlands (the Black Isle), där befolkningen t.o.m. har hållit vakt vid platsen för ett omfattande försök. Det finns ingen möjlighet att komma undan denna fråga.
Skrämmande händelser på livsmedelsområdet under det senaste årtiondet har inneburit att konsumenterna vill vara säkra på att det de äter är ofarligt. För närvarande är folk väldigt rädda för genetiskt modifierat livsmedel. Även om allt material pekar på att genetiskt modifierat livsmedel är ofarligt är folk osäkra på deras konsekvenser för miljön och det som vi uppenbarligen ännu inte känner till. Hur lugnar vi folk när det gäller denna fråga? Hur sätter vi i gång något - som Scheele sade - i frågor som denna? Märkning och spårbarhet är ett svar. Det enda sättet att få konsumenternas förtroende är att erbjuda ett fullständigt spårbart, genomsynligt och pålitligt informationssystem. Spårbarhet lägger bevisbördan på producenten. Antingen tröskeln ligger på 1 procent eller 0,5 procent, om möjligt, är detta ett steg framåt.
När det gäller märkning vill folk ha så mycket information som möjligt. Detta måste grunda sig på kvalitetsinformation. Det finns ingen jury. Man har talat om en märkning av produkter som är fria från genetiskt modifierade organismer. Det finns mycket möjligheter här, men det kan också vilseleda konsumenterna på grund av tillfällig smitta. Det finns bestämmelser i Tyskland, Österrike och Nederländerna om märkning av produkter som är fria från genetiskt modifierade organismer, men livsmedelsproducenterna kan inte garantera att produkterna är helt fria från genetiskt modifierade organismer. Dessa produkter bör inte bli en kostnadskrävande nischmarknad. Scheeles kommentarer i frågan är välkomna.
Diskussionen kommer att fortsätta. Vi kan inte låta denna möjlighet att få en lämplig, praktisk spårbarhet och märkning gå oss förbi. Precis som det står i en artikel i dagens Guardian, så befinner vi oss vid ett vägskäl. Omröstningen i morgon kommer att bestämma framtiden för genetiskt modifierat livsmedel i Europeiska unionen.
Herr talman! 70 procent av de europeiska medborgarna vill inte äta någon genmat. Men vi äter alla omärkt genmat. Magnum-glassar är till exempel tillverkade med bearbetad gensoja. Unilever, regeringarna i Förenade kungariket och Nederländerna vill gärna låta det vara så. Kristdemokraterna, högerliberalerna och David Bowe från socialisterna vill också gärna låta det vara på det sättet.
Men konsumenterna har rätt till information angående om de äter genmat eller inte. Kristdemokrater och de högerliberala vill hålla de europeiska medborgarna ovetande. De har ett enda övertygande argument, nämligen att det föreslagna systemet kan leda till bedrägeri. Men även när det gäller ursprunget för livsmedel och i samband med märkning av ekologiska livsmedel förekommer bedrägeri. Och då röstade kristdemokraterna och högerliberalerna ändå för. Kristdemokraterna och liberalerna vill låta våra medborgare äta omärkt genmat. Usch, så äckligt!
Värderade kolleger! Jag skulle vilja framföra en välkomsthälsning till delegationen från Taiwans parlament, under ledning av Guang, som har tagit plats på åhörarläktaren. Jag vill å allas vägnar önska delegationen framgång i dess arbete och tillika en givande vistelse här i Europaparlamentet.
Här avbryts debatten om Trakatellis' och Scheeles betänkanden för att återupptas kl. 21.00 i kväll. I enlighet med föredragningslistan övergår vi nu till kommissionens meddelande om företagens sociala ansvar.
Debatten om kommissionens meddelande kommer att äga rum i enlighet med artikel 38 i arbetsordningen, enligt metoden ?catch-the-eye?.
. (EN) Herr talman! Det gläder mig att i dag kunna tillkännage kommissionens antagande av sin nya strategi för företagens sociala ansvar. Denna handling är en uppföljning av grönboken om företagens sociala ansvar som vi lade fram under sommaren i fjol, och efter sex månader av samråd fick vi ett stort antal mycket konstruktiva och positiva gensvar över hela unionen.
Jag vill gratulera och tacka parlamentet och, i synnerhet, föredragande Howitt för hans bidrag till samrådet om grönboken om företagens sociala ansvar. Kortfattat är det grundläggande målet för denna strategi att stärka den roll som företagen spelar när det gäller att skapa en hållbar utveckling i Europeiska unionen och även utanför den. Hållbarhet rör inte bara styrelseskick eller individer, utan även företag.
Företagens sociala ansvar handlar om företags integrering av sociala och miljömässiga frågor i sin affärsverksamhet och i sitt samspel med sina intressenter på frivillig grund. Många företag har redan insett betydelsen av en ansvarsfull affärsverksamhet och, som ett resultat av detta, har program om företagens sociala ansvar skjutit upp som svampar ur jorden. Europeiska unionen kan emellertid skapa ett mervärde genom att göra programmen genomsynligare, öppnare och i slutändan trovärdigare.
Företagens sociala ansvar och företagsstyrning är två sidor av samma mynt. Att ?tvätta? sitt sociala och miljömässiga resultat är lika illa som att ?tvätta? företagsvinster. Detta är skälet till att fler och fler företag inser att företagens sociala ansvar inte längre bara är en uppgift för marknadsföringsavdelningen.
Genom den nya strategin för företagens sociala ansvar som antagits i dag - som lagts fram av mig och kommissionär Liikanen, som är den kommissionär som har ansvar för företagspolitik - försöker vi att komplettera befintliga initiativ från företagen själva och från internationella organisationer som t.ex. OECD och Förenta nationerna.
Denna strategi stöder initiativ från företagen och andra intressenter för en bättre kompromiss mellan ekonomiska, sociala och miljömässiga behov i en globaliserad ekonomi. Den försöker att förbättra kunskaperna om företagens sociala ansvar genom informationsutbyte om god praxis, forskning om uppdraget för företagens sociala ansvar och utveckling av ansvarsfulla färdigheter för företagsledningen.
Vad har vi då lagt fram i dag i konkreta termer? Låt mig nämna tre huvudpunkter. För det första har vi lagt fram förslag om att inrätta ett ?forum för flera olika intressenter? (?European Multi-Stakeholder Forum?). Vem är det till för, vilket är dess syfte och vad kommer man att göra? Detta forum kommer att föra samman ledande europeiska företrädarorganisationer för arbetsgivare, arbetstagare, konsumenter och det civila samhället, såväl som företagsnätverk över hela Europa. Detta forum kommer att tillhandahålla information om god praxis och söka samförstånd om vägledande principer för instrument i samband med företagens sociala ansvar, som t.ex. uppförandekodexar, rapportering, märkningssystem och utvärderingsmekanismer. Detta är ett gensvar på en av de uppmaningar som riktats till kommissionen i Howitt-betänkandet om grönboken.
Vi anser att forumet kan spela en viktig roll vid fastställandet av ett gemensamt förhållningssätt i Europeiska unionen, grundat på riktlinjer som företagen och intressenterna kommer överens om. Kommissionen strategi för främjande av företagens sociala ansvar bygger på frivillighet från företagens sida. Forumets roll kommer att vara att öka samförståndet mellan företagen och andra intressenter. Detta kommer att hjälpa företagen att få ut så mycket som möjligt av sina initiativ inom ramen för företagens sociala ansvar.
För det andra kommer strategin att stödja främjandet av företagens sociala ansvar i små och medelstora företag, särskilt genom initiativ för kunskapsökning och skapande av förmåga, därför att företagens sociala ansvar inte på något sätt bara är förbehållet stora multinationella företag.
Till sist, kommissionen kommer att verka för en integration av principerna i samband med företagens sociala ansvar i Europeiska unionens alla politikområden: sysselsättning och sociala frågor, företag, utveckling, handel och offentlig upphandling.
När det rör uppföljning kommer forumet att uppmanas att lägga fram en rapport om sin verksamhet till kommissionen före sommaren 2004, som sedan kommer att utvärdera resultaten, fatta beslut om dess framtid och överväga om det krävs några andra initiativ som särskilt rör företagen och andra intressenter, för att ytterligare främja ansvarstagande företag.
Fru kommissionär! Jag välkomnar verkligen era kommentarer. De är mycket förnuftiga, som så ofta är fallet. Jag tycker särskilt om det sätt på vilket ni återigen har betonat vikten av frivilliga initiativ, som många av oss anser är så viktiga för att företagens sociala ansvar skall bli en framgång, och det sätt på vilket ni har belyst att användningen av företagens sociala ansvar faktiskt har att göra med spridningseffekter.
Jag är säker på att ni välkomnar - som förhoppningsvis alla i denna kammare gör - meddelandet i gårdagens Financial Times om att en rad företagsledare kommer att inrätta en akademi inom ramen för företagens sociala ansvar, i European Institute of Business Administration (Insead), Fontainbleau, på fredag. Det visar att näringslivet redan tagit till sig budskapet som nu kommer att spridas genom fler och fler nivåer i näringslivet. Vi bör stödja er och det arbete som ni utför, och se till att vi förstår att ?den frivilliga karaktären? i sammanhanget verkligen måste beaktas från och med nu.
Herr talman! Jag vill tacka kommissionären för hennes vänliga ord och uttrycka mina uppriktiga gratulationer till henne och till kommissionär Liikanen för denna vitbok. Det gläder mig att kunna upprepa parlamentets stöd till utvecklingen av en europeisk ram för företagens sociala ansvar. Jag tackar kommissionären i synnerhet för att hon ändrat dess inriktning och tagit till sig våra förslag till ett forum för olika intressenter och till ett större engagemang för den internationella dimensionen och de internationella konsekvenserna för europeiska företag.
Jag vill ställa tre frågor till kommissionären:
För det första, i avsnitt 7.6 säger kommissionären helt riktigt att offentligt ekonomiskt stöd till företagen från medlemsstaterna bör följa etiska normer. Kan kommissionären bekräfta att hon kommer att tillämpa detta argument i samband med kommissionens eget stöd till företag?
För det andra, kan kommissionär Diamantopoulou upprepa sin försäkran, som hon gjorde i parlamentet den 30 maj, att - om företagen misslyckas med att göra framsteg när det rör den årliga sociala och miljömässiga rapporteringen - kommissionen kommer att överväga att göra denna rapportering obligatorisk?
Till sist, när kommissionen säger i avsnitt 4.3 att den kommer att diskutera lagstiftning som har att göra med företagens sociala ansvar, kan hon säga vilken lagstiftning hon syftar på?
Herr talman! Även jag vill uttrycka min glädje över att den frivilliga aspekten har framhävts i detta meddelande om företagens sociala ansvar. Det var någonting vi lade stor vikt vid i samband med yttrandet från Europaparlamentet, och i detta sammanhang fäste vi också vikt vid utbytet av best practice. Jag skulle vilja fråga kommissionären hur detta multistakeholder-forum skall organiseras. Vi föreslog att man skulle använda sig av Dublininstitutet som redan sedan tidigare har erfarenhet av utbyte av goda rutiner mellan arbetsmarknadens parter och har ett stort nätverk. Är detta institut involverat i detta multistakeholder-forum? Är de omkostnader som kommer att uppstå när det gäller information till små och medelstora företag om företagens sociala ansvar inräknade i budgeten?
. (EN) Herr talman! Jag tackar alla ledamöter av parlamentet för deras stora intresse av och stöd för detta förslag. Kommissionen har gjort sitt bästa för att ta hänsyn till era kommentarer.
När det gäller vad som kommer att ske härnäst är det mycket viktigt att vi respekterar andemeningen i meddelandet, då vi säger att forumet nu måste spela en nyckelroll. Alla intressenter kommer att träffas i forumet och dra slutsatser, och sedan kommer vi att göra en utvärdering. Om vi nu föregriper slutsatserna, innan forumet har inrättats, agerar vi inte på ett lämpligt sätt.
För det andra, företagens sociala ansvar - hela idén sjösattes för flera år sedan av Jacques Delors, när han vände sig till företagen och bad om deras stöd och bidrag till överenskomna europeiska mål. Allt har skett på frivillig grund. Det är mycket viktigt att man tar fullständig hänsyn till denna verksamhet när man organiserar framtida arbete, däribland forum. Jag är säker på att kommissionär Diamantopoulou känner till mycket mer om arbetet vid institutet i Dublin och dess erfarenheter på detta område, och jag är säker på att kommissionen är beredd att ta hänsyn till detta.
När det gäller de etiska kriterierna för gemenskapsfinansiering skulle det vara fullständigt otänkbart att någon form av gemenskapsfinansiering skulle ges på grundval av kriterier som inte fullständigt tar hänsyn till de etiska normer som vi delar i vårt fördrag och våra värderingar. Om det finns fall som tyder på motsatsen måste vi agera för att komma till rätta med saken.
. (EN) Herr talman! Jag vill svara på två frågor. Först och främst tar jag upp Howitts fråga om vad vi menar med detta förslag för företagens sociala ansvar angående medlemsstaternas rättsliga ramar. Vi har redan uppgifter om befintlig lagstiftning i alla medlemsstater, och det skulle vara mycket bra om vi kunde sprida de bästa metoderna, inte bara när det rör affärspraxis, utan också om praxis på statlig nivå, så att vi kan se om det blir goda resultat av en tvingande bestämmelse eller av en förordning i en medlemsstat. Sedan kan vi sprida resultaten till de övriga medlemsstaterna.
Precis som kommissionär Liikanen sade kan vi inte föregripa det slutliga resultatet efter två års verksamhet vid forumet. Vi hoppas verkligen att, p.g.a. företagens och andra intressenters enorma och mycket konstruktiva bidrag under vårt samrådsförfarande, vi i mitten av 2004 kommer att ha en konkret rapport, och att kommissionen kommer att lägga fram sitt initiativ på grundval av denna rapport.
Herr talman, mina damer och herrar! Företagens sociala ansvar är en verklig utmaning. Företag består ju av arbetstagare och arbetsgivare. Min oro här gäller att vi förra året hade en ökning av konkurserna med 19 procent, och i Tyskland med 32 procent. Det betyder att enbart i Tyskland har 50 000 företag tvingats ge upp, och därvid har mer än 100 000 arbetstagare förlorat sina arbetsplatser. Därför skulle det intressera mig att höra vilka arbetsgivarföreträdare ni här avser att ta med, och om ni då också kommer att diskutera modeller för en optimal yrkesutbildning och vidareutbildning.
. (EN) Det finns naturligtvis företagsnätverk som redan är mycket aktiva i fråga om företagens sociala ansvar, och det finns naturligtvis europeiska deltagare som företräder företag och små och medelstora företag på europeisk nivå.
När det gäller problemet med förluster av arbetstillfällen - det är faktiskt så att ett enormt antal arbetstillfällen har gått förlorade under de senaste två åren - vill jag bara påminna er om att det finns ett annat initiativ från kommissionen om social omstrukturering. Detta initiativ sjösattes för några månader sedan, och genom det erbjuds arbetsmarknadens parter att samarbeta i partnerskap med lokala myndigheter och med staten för att hitta nya sätt att rädda arbetstillfällen.
Herr talman! Jag vill fråga litet mer om detta forum. Hur stort är det? Hur ofta kommer man att sammanträda? Var kommer man att sammanträda? Hur mycket kommer det att kosta? Vem kommer att betala för det? Kan ni ge några kompletterande uppgifter?
. (EN) Herr talman! Ungefär 40 organisationer kommer att delta i detta forum. Det kommer att sammanträda två gånger per år, och det finns ingen specifik budget för forumet. Det finns en inre budget som rör kommissionen och aspekter av organiseringen av forumet, men inte när det rör deltagarna.
Herr talman! Bara en följdfråga. Kommer forumets sammanträden att hållas offentligt? Kommer därmed Europaparlamentariker att kunna närvara, som observatörer, vid något av dessa sammanträden?
. (EN) Alla observatörer i detta forum och, naturligtvis, parlamentet kommer att bjudas in från första början, och det kommer också att finnas observatörer från internationella organisationer. Vi måste ha deltagare från tredje världen eftersom det finns en internationell dimension när det gäller företagens sociala ansvar.
Fru kommissionär! Jag håller fast vid min fråga: hur många av de 40 organisationerna kommer att skickas från arbetsgivarsidan? Har ni redan en idé om det?
. (EN) Nej, jag kan inte vara mer specifik för tillfället. När vi är klara kommer jag att meddela detta i parlamentet.
Debatten är avslutad.
Sammanträdet avbryts i två minuter. Sedan följer frågestund med kommissionen kl. 18.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 17.58 och återupptogs kl. 18.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till kommissionen (B5-0253/2002). Vi skall nu behandla en rad frågor till kommissionen.
Första delen
Fråga nr 54 från Ewa Hedkvist Petersen (H-0487/02):
Angående: Åtgärder för att säkra rättssäkerheten
I samband med antagandet av en europeisk arresteringsorder i den svenska riksdagen har en debatt om rättssäkerheten inletts. De riktlinjer som idag finns för hur medlemsstaterna skall leva upp till kraven på rättssäkerhet är alltför svaga. För att kunna gå vidare med det rättsliga harmoniseringsarbetet måste nya, tydliga regler tas fram. Annars riskerar reformerna öka osäkerheten och misstron mot projektet. Till exempel bör det finnas en övre gräns för hur länge misstänkta får sitta arresterade före en rättegång.
Kommissionen tog i början av året fram ett konsultationspapper för detta område. Vilka konkreta åtgärder planerar kommissionen att genomföra utifrån remissrundan?
Herr talman, kära ledamöter, kära ledamot! Kommissionen har publicerat ett samrådsdokument på den webbplats som tillhör generaldirektoratet för rättsliga frågor och inrikesfrågor om processuella garantier för misstänka och tilltalade vid straffrättsliga processer. Tidsfristen för svaren gick ut den 15 april 2002. Efter en analys av svaren tänker kommissionen vidta följande konkreta åtgärder: ett expertmöte kommer att anordnas i september, då de olika åtgärderna som var med i samrådsdokumentet kommer att diskuteras, och med utgångspunkt från denna diskussion tänker kommissionen publicera en grönbok före årets slut om straffrättsliga garantier som antagligen kommer att täcka frågan om en begränsning av åtalsperioden.
Förutom det arbete som redan har lagts ned på de allmänna aspekterna på de straffrättsliga garantierna har kommissionen börjat analysera problemet med häktning och alternativen till sådana frihetsberövanden. Denna fråga kommer att bli föremål för en annan grönbok som kommer att presenteras i slutet av detta år eller i början av 2003, då rättssäkerhetsaspekter i fråga om individer som är häktade kommer att granskas. Enligt rättspraxis vid Europarådet för mänskliga rättigheter i Strasbourg innebär begreppet skälig tid före rättegång inte ett exakt antal dagar, veckor eller t.o.m. år, eller flera tider som bestäms i förhållande till överträdelsens grovhet. De europeiska organen med behörighet på området mänskliga rättigheter godkände mycket längre häktningstider, upp till två och ett halvt år.
Men gripandet är bara berättigat om det bedöms som nödvändigt för att fullfölja något legitimt syfte. Då frågan behandlas om att ta reda på om villkoren i Europeiska konventionen respekteras för att skydda de mänskliga rättigheterna, särskilt artikel 5.3, granskar och bedömer Europarådet alltid om underlaget för ett gripande är adekvat enligt bestämmelserna om respekt för den individuella friheten och antagandet om oskuld som är grunden för alla gripanden som inte varit föremål för dessa bestämmelser.
Rambeslutet som rör den europeiska arresteringsordern grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande, vilket också förutsätter ett ömsesidigt förtroende för medlemsstaternas straffrättsliga system. Med avsikten att uppnå sådant ömsesidigt förtroende och respekt som krävs för ett sant område av frihet, säkerhet och rättvisa, bör de skyddsbestämmelser som getts de misstänka och häktade vid straffrättsliga processer vara lika i hela unionen. Personer som åker utomlands måste kunna känna förtroende för de existerande bestämmelserna, vilka bör ge ett likadant skydd, oberoende av vilken medlemsstat det handlar om, för att inte hindra personens fria rörlighet av rädsla för att få möta ett system som inte ger denne tillräckligt skydd.
Tack, herr kommissionär, för detta svar. När vi fattar rambeslut i EU som innebär att EU-medborgare kan utlämnas och ställas inför rätta för brott i alla medlemsländer måste vi också garantera rättssäkerhet. Det framkom också av svaret, vilket jag är mycket glad för. Detta hör till grunderna för vår union, och vi har sagt detta i stadgarna om grundläggande rättigheter. Medborgarna måste veta vilka rättigheter de har.
Jag lyssnade mycket intresserat till vad kommissionären sade om arresteringstider. Det är klart att det finns olika skäl till olika långa arresteringstider, men det är ändå viktigt att medborgarna vet vilka tider som gäller och att man också kan få ett arresteringsbeslut omprövat. Jag undrar därför om rätten till omprövning av arresteringar kan bli ett element i frågan om arresteringstider. Jag undrar också om det kan behövas någon form av EU-funktion för att garantera den rättssäkerhet som jag vill ha och som kommissionen uppenbarligen kommer att lägga fram förslag om.
Fru ledamot! Jag är helt överens med er, och jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på den omständigheten att den europeiska arresteringsordern måste respektera de grundläggande rättigheterna, och särskilt de eviga principerna i artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen, som hänvisar till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter i fråga om processuella garantier. Och då en persons frihet inskränks är Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter tydlig då den förutser möjligheten till en omprövning genom att väcka talan vid en rättsenhet.
Det som kommissionen tänker göra efter detta samrådsdokument är att ta reda på om det är nödvändigt med någon lagstiftande åtgärd på EU-nivå för att få dessa gemensamma regler att närma sig medlemsstaternas, som finns med i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, och på så sätt stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, samtidigt som garantier om rättslig säkerhet ges. Jag hoppas att vi kan presentera en slutsats vid årets slut som parlamentet och rådet sedan kan reflektera över.
Fråga nr 55 från Marit Paulsen. Frågeställaren ersätts av Olle Schmidt (H-0493/02):
Angående: Koncentrationen inom livsmedelsbranschen
Livsmedelsbranschen i Europa präglas idag av en påtagligt ökande koncentration, där ett fåtal dagligvarukedjor lägger under sig allt större andelar av marknaden. Ett alltför nära samarbete - framförallt på inköpssidan - mellan så stora kedjor hotar den fria konkurrensen och konsumenternas valfrihet. Dessutom uppstår en allvarlig risk för att regionala produkter och små producenter slås ut från marknaden då de inte kan tillhandahålla så stora volymer som det storskaliga systemet kräver.
Har kommissionen ansett sig föranledd att granska ägarkoncentrationen inom Europas dagligvaruhandel? Om så är fallet, vad är era slutsatser beträffande hotet mot valfriheten och den europeiska mångfalden på livsmedelsområdet? Om någon granskning inte har ägt rum, anser ni inte att en sådan granskning bör genomföras å det snaraste?
. (EN) Ledamoten har rätt när hon påpekar att vi under de senaste åren har bevittnat en rad koncentrationer inom dagligvaruhandeln i Europa, och i detta avseende har kommissionen varit tvungen att bl.a. granska sammanslagningar mellan t.ex. Rewe och Meinl, Carrefour och Promodes samt Ahold och Superdiplo. Kommissionen kommer rent allmänt att granska parternas ställning genom att dela in de olika produktgrupperna och distributionskanalerna.
När det t.ex. rör fallen Carrefour/Promodes och Rewe/Meinl har kommissionen observerat, i de fall där en viss kunds andel av en viss leverantörs omsättning blir större än en viss nivå, att det finns en risk att leverantören kan gå i konkurs om man förlorar denna kund. Kommissionen kommer därför att granska om parternas respektive och kombinerade andelar av deras leverantörers omsättning når kritiska nivåer.
Då leverantörer har ett begränsat antal stora kunder, som var och en står för en betydande andel av omsättningen, finns det en risk att inköparna skapar en kollektiv, dominerande ställning.
I Carrefour/Promodes-beslutet granskade kommissionen denna risk på den franska marknaden, men drog slutsatsen att de nödvändiga kriterierna för en kollektiv, dominerande ställning inte var uppfyllda. En annan faktor som man tar hänsyn till vid bedömningen av marknadsställningen på inköpsmarknaden är en dagligvarukedjas möjliga vertikala integration i produktionen eller dess strategiska användning av egna varumärken. Analysen av inköpsmarknaden kommer att vara särskilt relevant i de fall där den sammanslagna organisationen kommer att vara en stor aktör på dagligvarumarknaden. Som kanske framgått av det som jag just sade är kommissionen fortfarande på sin vakt när det gäller dagligvarukedjors möjligheter att påverka inköpsmarknaden.
Jag skall göra mitt bästa för att ersätta frågeställaren, Marit Paulsen.
Herr kommissionär, jag uppfattar ert svar som att ni egentligen delar frågeställarens oro. I frågan finns ett påstående att situationen är mycket allvarlig i hela Europa. Det kräver att kommissionen vidtar speciella åtgärder och granskar situationen. Av kommissionärens svar förstår jag att ni delar uppfattningen att en sådan granskning behövs. Vad vi önskar, och vad frågeställaren önskar, är att kommissionär Bolkestein i dag kan lova att ärendet inte bara följs noga, utan att man också är beredd att vidta åtgärder och genomföra en undersökning och en analys.
Avslutningsvis vill jag bara berätta för herr Bolkestein att i mitt hemland Sverige, där vi har de dyraste livsmedelspriserna, pågår ett uppror för att skapa bättre förutsättningar. Vi vet nämligen att livsmedelspriserna utgör en mycket stor del av det som Europas invånare måste betala varje månad, inte minst för dem som tjänar minst pengar.
. (EN) Jag förstår mycket väl oron som ledamoten känner och hans fruktan för att mångfalden inom livsmedelsområdet kan minska. Jag upprepar att kommissionen har granskat den senaste tidens utveckling inom detta område. Detta återspeglas faktiskt i de senaste besluten som kommissionen har fattat i Carrefour/Promodes-fallet, som jag har nämnt tidigare.
Samtidigt som kommissionen för närvarande inte har någon officiell ståndpunkt om den möjliga framtida utvecklingen inom denna sektor vill den understryka att den kommer att vara lika noggrann som tidigare när det gäller att analysera och besluta om möjliga effekter av alla framtida koncentrationer på det aktuella området. Jag försäkrar Paulsen och Schmid, hennes ersättare, att kommissionen även framöver kommer att vara aktiv när det gäller granskning av denna fråga. Allt har att göra med att man först gör en korrekt analys. Om omständigheterna är sådana att kommissionen bör vidta rättsliga åtgärder på området, kan jag försäkra Paulsen och Schmid att jag inte kommer att tveka.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Handelskedjorna är i regel mycket bra utrustade med eget kapital, vilket naturligtvis inte är fallet med deras konkurrenter, de små och medelstora företagen. Tvärtom, en stor del av de små och medelstora företagen har inget som helst eget kapital och inte heller något riskkapital. Vilken effekt tror ni nu att Basel II kommer att få på detta? Har ni redan utformat något slags inledande nationalekonomisk balansräkning för Basel II för att se vilken effekt detta nya regelverk kommer att få på våra små och medelstora företag?
. (EN) Jag vill tydligt slå fast att kommissionen anser att förhandlingarna inom ramen för Basel II handlar om bankernas kapitaltäckningsgrad och inte om dagligvarukedjornas, oaktat deras välfyllda kontantkassor.
Basel II har att göra med bankernas kapitalbas. Små och medelstora företag diskuteras också i samband med Basel, eftersom de - särskilt i Tyskland - finansieras med långfristiga krediter. Bankerna värderar dessa krediter på ett annat sätt än kortfristiga krediter, och det är därför små och medelstora företag diskuteras i samband med Basel.
Detta är kanske varken rätt tid eller plats att diskutera Baselförhandlingarnas alla aspekter, även om jag gärna diskuterar saken mer ingående någon annan gång med ledamoten. Jag försäkrar parlamentsledamöterna att man inom ramen för Basel II-diskussionen tar fullständig hänsyn till de små och medelstora företagens ställning.
I dessa diskussioner arbetar vi i riktning mot en tillfredsställande lösning, som kommer att ta lämplig hänsyn till de små och medelstora företagens intressen. Jag tror inte att ledamoten behöver känna oro i detta sammanhang.
Fråga nr 56 från Brian Crowley (H-0500/02):
Angående: Euron och bankavgifter
Är kommissionen medveten om att bankerna i euroområdet tillämpar avgifter på uttag av euro från bankomater om uttaget sker i en annan medlemsstat än den egna? Håller kommissionen med om att sådana avgifter på eurotransaktioner är omotiverade och strider mot meningen med euron? Kommer kommissionen att så snart som möjligt undersöka frågan och rapportera om situationen?
. (EN) Frågan från Crowley handlar om uttag från bankomater. Kommissionen känner till att avgifterna för uttag av eurosedlar i euroområdet är olika om uttaget sker i ett annat land.
Läget förändrades emellertid i går, eftersom förordning 2560/2001 om gränsöverskridande betalningar i euro antogs den 19 december i fjol. Avgifter för uttag av euro från bankomater och för användning av betalkort i euro måste från och med i går vara samma för både inhemska och gränsöverskridande transaktioner. Fram till i går kunde utfärdare av betalkort ta ut olika avgifter för gränsöverskridande transaktioner i euro. Detta är inte längre möjligt.
I lagstiftningen fastställs nu att de avgifter som tillämpas vid en inhemsk penningöverföring - t.ex. uttag från bankomater - måste vara lika höga som de som tillämpas vid gränsöverskridande transaktioner. Ett kännetecken för den förordning som jag nyss nämnde är enkelhet. Bestämmelserna om identiska avgifter är lätta att förklara för turister som använder ett betalkort eller ett bankkort för uttag från bankomater. Kommissionen utfärdade ett pressmeddelande i slutet av juni i vilket vi förklarade de nya bestämmelserna, som jag antar gläder Crowley.
Detta parlament spelade en viktig roll under utarbetandet av förordningen, vilken är ett exempel på de praktiska fördelar som gemenskapsåtgärder kan ge alla medborgare i Europeiska unionen och i andra länder när de befinner sig i euroområdet - fördelar som visar sig när de tar ut pengar från en bankomat.
Jag tackar kommissionären för hans svar.
Jag måste tillkännage ett personligt intresse i frågan. Som en person som har ett bankkonto i Bryssel, som ibland reser till Strasbourg, har ett bankkonto i Irland och reser till andra länder, har jag lagt märke till att avgifterna per transaktion under den senaste tiden varit enorma, i synnerhet här i Frankrike, till skillnad från Belgien.
Det gläder mig att förordning 2560/2001 nu har trätt i kraft fr.o.m. den 1 juli. Jag välkomnar också det faktum att vi har fått ett pressmeddelande från kommissionen om saken. Om vi emellertid upptäcker att bankerna inte följer sina skyldigheter när det rör liknande eller samma avgifter för inhemska och gränsöverskridande transaktioner, och om vi ser att bankerna lägger till ockeravgifter vid kortanvändning mellan medlemsstaterna, vilka åtgärder kan då vidtas av en enskild konsument utan att denne behöver gå igenom hela proceduren med inlämnande av ett officiellt klagomål till kommissionen?
Vilka åtgärder har kommissionen vidtagit för att se till att allmänheten får fullständig information om dessa bestämmelser och om sina rättigheter? Kanske kan ett sätt vara att anmoda bankerna att sätta upp anslag på sina kontor, där man kan läsa om dessa regler och bestämmelser.
. (EN) Crowley började med att säga att han har ett personligt intresse i frågan. Jag skulle vilja säga att vi alla har ett personligt intresse i frågan. Den berör alla medborgare i euroområdet som reser utomlands och som vill ta ut kontanter från en bankomat. Det är en tjänst som är tillgänglig för alla medborgare, och alla som reser från sitt hemland till en annan del av euroområdet kommer att vara nöjda med den.
Crowley frågar också vad bankomatanvändare kan göra om de upptäcker att uttagsavgiften utomlands inte är samma som i hemlandet. Det finns tre sätt på vilka de kan få gottgörelse. För det första kan de gå till banken och klaga, fråga varför man inte följer lagen. Detta kan följas upp skriftligen, och jag är säker på att banken kommer att ta till sig kritiken. Detta är det andra sättet på vilket man kan få gottgörelse.
Om användaren emellertid anser att bankens svar är otillfredsställande kan denne kontakta en bankombudsman. På franska kallas detta en médiateur bancaire. Han kan nå en sådan ombudsman på Internet via ?FIN-NET?. Användaren kan då ta del av en förteckning över alla sådana ombudsmän som behandlar denna typ av problem. Om detta inte ger resultat kan den berörda personen kontakta myndigheterna i dennes medlemsstat, eftersom verkställandet i detta fall, precis som i andra fall, utförs av nationella myndigheter. Jag är säker på att de nationella myndigheterna i Irland kommer att vara tillräckligt aktiva för att kunna hjälpa missnöjda kunder att få vad de vill ha. Dessa tre sätt att få gottgörelse borde vara fullt tillräckliga.
När det gäller den sista punkten om hur kommissionen hade tänkt sig att upplysa de 370 miljoner EU-medborgarna om detta förhållande, skulle jag först och främst vilja säga att den turist som reser utomlands - åtminstone inom euroområdet - omedelbart kommer att få kännedom om saken, eftersom avgiften kommer att redovisas på kvittot med uttagsuppgifter. Man kan då jämföra med de inhemska avgifterna och omedelbart konstatera om lagen följs eller inte.
För det andra är bankerna skyldiga att informera kunderna om - förutom om sina avgifter vid överföring av pengar eller vid kontantuttag utomlands - avgiften har ändrats. I denna förordning regleras också öppenheten. Eftersom det råder öppenhet kommer kunderna att veta vad de betalar för och kan jämföra detta med andra bankers avgifter. Man hoppas på detta sätt att konkurrensen kommer att se till kunderna drabbas av lägsta möjliga avgifter.
Jag hoppas att Crowley är nöjd med detta svar. Jag hoppas att han gläder sig över situationen, som jag är säker på att han sett fram emot i flera månader.
Herr talman! Jag ville av rent allmänt intresse fråga kommissionen huruvida ärade kollegan Crowleys fråga hade betydelse för tidtabellen för genomförandet av ärendet eller om det endast var en tillfällighet. Ni förstår säkert att frågan på ett visst sätt är intressant för ledamöterna. Samtidigt uttrycker jag min glädje över att man fick ordning i frågan.
. (EN) Jag är inte säker på om jag förstod frågan, men jag tror att ledamoten vill att jag skall säga om Crowleys fråga organiserades av kommissionen i dag så att hela saken återigen kunde förklaras offentligt i parlamentet.
Jag kan försäkra ledamoten att kommissionen är mycket skicklig och aktiv när det gäller att organisera tillräckligt stöd för vad den gör, men i detta fall var det bara ett lyckligt sammanträffande. Crowley och jag har inte träffats så ofta. Jag har inte hans telefonnummer. Jag är säker på att han inte behöver några uppmaningar från någon kommissionär för att ställa frågor i parlamentet.
Denna förordning om avgifter för kontantuttag antogs oerhört snabbt av både rådet och parlamentet. Jag kan inte komma på något annat fall då en förordning godkändes och antogs så snabbt. Detta beror på att allmänheten har önskat en liknande förordning i många år. Korhola nämnde just detta. Lyckligtvis kan kommissionen nu försäkra parlamentsledamöterna att, när det gäller kontantuttag, läget nu är som parlamentet har önskat. Nästa år är det möjligt att samma sak kommer att tillämpas vid penningöverföringar som sker på annat sätt än genom bankomater.
Fråga nr 57 från Bernd Posselt (H-0513/02):
Angående: Överenskommelse med Republiken Tjeckien om traditionella beredningssätt
I tjeckiska medier förekommer fortfarande rapporter om att ?utopenec? (en mycket populär korvspecialitet som består av en korv som lagts in i en glasburk med ättiklag, paprika och lök och som efterhand förtärs, och som även finns på restauranger där den förvaras i tillslutna glasburkar) och det traditionella destilleringsförfarande som tillämpas vid framställning av det berömda mähriska plommonbrännvinet (slivovitz) skulle förbjudas efter Republiken Tjeckiens anslutning till Europeiska unionen. Har Europeiska unionen redan ingått överenskommelser med Republiken Tjeckien i syfte att bevara dessa traditionella beredningssätt? Om detta inte är fallet, hur långt har man nått i förhandlingarna?
Andra delen
Frågor till Lamy
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! Som svar på ledamoten Posselts fråga vill jag säga följande: kommissionen känner inte till att Republiken Tjeckien skulle ha begärt ett undantag från gemenskapens livsmedelsrätt för ?utopenec?-korv. Kommissionen utgår från att tillverknings- och försäljningsförfarandet för ?utopenec? står i samklang med gemenskapens säkerhetsföreskrifter för livsmedel, eller åtminstone kommer att göra det från och med tidpunkten för anslutningen.
Från Republiken Tjeckiens sida har inte heller under förhandlingarnas gång någon särskild anmodan inkommit om att traditionella eller lokala ?utopenec?-produkter skulle registreras, även om sådana anmodanden kommit beträffande andra produkter. Republiken Tjeckien har emellertid tillkännagett sin avsikt att efter anslutningen eventuellt komma med ytterligare registreringsanmodanden.
I fråga om slivovitz står dess tillverkningsförfarande inte i samklang med gemenskapens begreppsbestämning när det gäller fruktbrännvin, så som den fastslagits i artikel 1.4 i förordning 15/76, eftersom man nämligen tillsätter etylalkohol, alltså industrialkohol, i slivovitz. Enligt denna förordning får det på etiketten för en dryck med tillsats av etylalkohol inte finnas någon form av den allmänna beteckningen fruktbrännvin. Gemenskapen anser därför att ett ständigt undantag från begreppsbestämningen för fruktbrännvin för den tjeckiska slivovitz inte kan godtas. Det vore möjligt att för denna tjeckiska alkohol fortfarande använda namnet slivovitz, men att antingen beteckna den som spritdryck och inte som fruktbrännvin, eller att ändra tillverkningsförfarandet så att den motsvarar reglerna för fruktbrännvin.
Tack så mycket, herr kommissionär, för detta mycket exakta svar. Frågan spelar en stor roll i den tjeckiska inrikespolitiken, och man trycker mycket hårt på den bland de krafter som är skeptiska mot EU. Tack därför för klargörandet när det gäller slivovitz, varvid jag måste säga att Slivovitz från Mähren är en av de bästa som över huvud taget finns. Beträffande utopenec kommer jag att undersöka saken. Jag vill bara göra er uppmärksam på att det uppenbarligen handlar om en hygienföreskrift. Jag ber er fortsätta att undersöka denna sak och framför allt meddela mig vid tillfälle vilka specialiteter som man begärt undantag för.
Herr talman, herr ledamot! Er sista begäran om en lista över de produkter för vilka man begärt undantag skall jag gärna uppfylla; det är över huvud taget inget problem. Beträffande den andra frågan, huruvida alla livsmedelstillverkningsföreskrifter har iakttagits vid korvproduktionen, kan jag säga att tjeckerna naturligtvis har möjlighet att anpassa detta på lämpligt sätt fram till anslutningen, och eftersom de inte har anmält det som en förhandlingspunkt är de också förpliktade att göra det. För övrigt är jag egentligen mycket tacksam mot er för att ni har tagit upp denna fråga, eftersom det i själva verket är så att europakritiska krafter i Republiken Tjeckien alltid sprider sådana tidningsankor som saknar varje grund.
(Applåder)
Fråga nr 58 från Lennart Sacrédeus (H-0496/02):
Angående: Ståltullar och arbetstillfällen i Europa
USA har beslutat att införa tullar på 30 procent på stål producerat utanför landet, för att skydda den inhemska produktionen. Europeiska unionen har i sin tur besvarat detta genom att tullbelägga amerikanska produkter. Har kommissionen gjort beräkningar på vilka effekter den amerikanska tullen kommer att få på arbetstillfällen inom stålproduktionen i Europa? Har man i så fall även landspecifik statistik, så att man kan utläsa hur man beräknar att produktionsbortfallet drabbar de enskilda medlemsländerna inom Europeiska unionen?
. (FR) Som svar på de amerikanska protektionistiska åtgärderna har Europeiska unionen infört en strategi i tre punkter, vars målsättning är att få våra rättigheter respekterade inom den multilaterala handeln. Punkt ett gäller åtgärder inför WTO för att få de amerikanska åtgärderna fördömda, punkt två gäller antagande av ett europeiskt skydd som beräknas så att tillträdet till den europeiska marknaden behålls, samtidigt som handelsflöden skyddas som skulle strömma tillbaka till den europeiska marknaden när de uteslutits från den amerikanska marknaden, och punkt tre slutligen innebär krav på kompensationer från Förenta staterna för de förluster de europeiska exportörerna gjort på grund av de amerikanska åtgärderna, vilket motsvarar vår tolkning av WTO:s texter om bevarandeklausuler.
Vi har ännu inte infört några ytterligare tullavgifter på amerikanska produkter, men vi har nu en förordning från rådet som antogs den 13 juni och som ger unionen möjlighet att skjuta upp de tariffära villkoren, vilket är WTO:s korrekta språk, på vissa amerikanska produkter från och med den 18 juni 2002.
Vår viktigaste målsättning är att på kort sikt uppnå en samling uteslutanden och/eller kompensationer, vilket kan kräva ytterligare tidsfrister för att förhandla om dem, och vi kommer, såsom överenskommits med rådet, att lämna en rapport före den 19 juli om läget i ärendet. Det är i ljuset av denna rapport och våra rekommendationer som ett beslut eventuellt kommer att fattas om att införa extra avgifter på ett begränsat antal amerikanska produkter till ett värde av ca 400 miljoner euro.
Genom förordningen kommer höjningar av tullavgifter att införas på ett handelsbelopp som motsvarar den skada som lidits, dvs. för ett mycket större belopp, över två miljarder euro, om inte Förenta staterna drar tillbaka sina åtgärder efter WTO:s fördömande, dvs. i mitten av 2003.
Frågan är: vilken effekt får de amerikanska åtgärderna på sysselsättningen? Det är både svårt och alltför tidigt att bedöma effekten av de amerikanska åtgärderna på sysselsättningen inom stålproduktionen i Europa. Svårt därför att de amerikanska åtgärderna bara har en begränsad livstid och för att de europeiska stålföretagen, efter höjningen av stålpriset i Förenta staterna och i andra länder, tenderar att skjuta rygg under några månader och gör sig alltså inte av med de arbetstagare de utbildat och som är kompetenta och produktiva. Alltför tidigt eftersom denna effekt kommer att bero på hur stora undantag vi kommer att erhålla från den amerikanska administrationen och i vilken utsträckning de europeiska stålföretagen kan få avsättning på andra marknader för produkter som inte längre har tillträde till Förenta staterna. Det är tydligt att de europeiska stålföretagen som måste betala tullavgifter, vilka kan uppgå till så mycket som 30 procent extra, är starkt förfördelade jämfört med de företag som inte behöver betala dem. På detta stadium kan vi därför inte ge fler siffror. Vi har ingen särskild statistik om effekten av de amerikanska åtgärderna i respektive medlemsstat, eftersom detta sköts på unionsnivå och våra samarbetspartner är stålföretagen, av vilka de flesta nu är mångnationella i Europa. Paradoxalt nog är det snarare i Förenta staterna som effekten på sysselsättningen riskerar att bli allvarlig, särskilt inom de sektorer av den amerikanska ekonomin som använder stål och som sannolikt blir de som berörs mest på kort sikt på grund av deras oförmåga att låta prishöjningarna få återverkningar för de egna kunderna eller på grund av att en sådan situation kommer att leda till att de vänder sig mot andra kontinenter.
Jag tackar kommissionär Lamy för svaret. Jag kan förstå att det kan vara ett klokt förhandlingsupplägg att inte för tidigt göra en bedömning av hur många arbetstillfällen, hur stora exportintäkter och hur stor exportvolym vi förlorar. Kan kommissionären tänka sig att i ett senare skede, när det blir nödvändigt, ta fram någon form av statistiskt underlag? Många vanliga medborgare undrar nämligen över konsekvenserna i framtiden. Jag tänker bl.a. på människorna på ett antal orter i mitt eget land Sverige, t.ex. Borlänge i Dalarna, som har ett stort stålverk.
Bedömer ni att detta blir en långvarig konflikt med USA? Eller är ni hoppfull om att de motåtgärder Europeiska unionen nu planerar kommer att leda till en tillnyktring från amerikansk sida?
. (FR) Vår målsättning, herr Sacrédeus, är att det inte skall finnas något ?senare?, dvs. att dessa åtgärder dras tillbaka av amerikanarna så snart som möjligt, dvs. innan de fördöms av WTO - vilket självfallet skulle vara den bästa lösningen, men föga trolig, uppriktigt sagt - eller när de kommer att ha fördömts av WTO, vilket borde ske ungefär i mitten av nästa år.
Det är alltså ett ?senare? som inte är ?så sent?, och det är vår huvudsakliga målsättning.
Under tiden vill vi utnyttja alla våra rättigheter inom WTO för att utöva påtryckningar på Förenta staterna så att, såsom jag sagt, vi kan erhålla kompensationer och/eller undantag på ett sådant sätt att effekten på vår stålindustri, vartefter amerikanerna beviljar undantag, som egentligen är undantag från avgiftshöjningen till förmån för våra exportörer, skall bli så positiv som möjligt. Det finns redan ett antal paket av undantag som aviserats, andra kommer, och vi måste upprätthålla de påtryckningar som krävs. Vi kommer att använda de åtgärder WTO ger oss rätt till beroende på våra intressen och det faktum att Förenta staterna, in fine, måste rätta sig efter de internationella reglerna.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka kommissionär Lamy så hjärtligt för hans strategi i detta fall. För det första tror jag att det konsekventa genomförandet av våra rättigheter på WTO-nivå är en väsentlig grundval. För det andra leder denna bristande konkurrens på den amerikanska marknaden för stålprodukter i Amerika i slutändan till högre priser och även till kvalitetsproblem för stålprodukterna, vilket för den europeiska industrin återigen betyder att möjligheterna att avsätta förädlade produkter från Europeiska unionen ökar. Kan man här med hjälp av statistik redan se att europeiska produkter nu kan säljas med mer framgång på den amerikanska marknaden?
. (FR) Herr Rübig! Svaret på er fråga är: ja. De amerikanska skyddsåtgärderna har lett till avsevärda prishöjningar på den amerikanska marknaden. På andra håll, även i Europa, följer priserna för närvarande en motsatt tendens på kort sikt. Skillnaden i pris mellan den amerikanska marknaden och den europeiska har ökat. För att som exempel ta varmvalsat stål är det europeiska priset ca 250 euro per ton, jämfört med 400 euro per ton i Förenta staterna. Skillnaden är alltså ganska stor.
Skillnaden kan jämföras med en bubbla, som skapas av det amerikanska skyddet, som leder till en situation när det gäller pris, lönsamhet och kassa som är mer bekväm för det amerikanska näringslivet. Det är meningen att denna bubbla skall användas för att omstrukturera det amerikanska näringslivet. Hela frågan handlar om huruvida det, inom den mycket korta tid som WTO och vi ger dem, finns en rimlig möjlighet att den amerikanska industrin omstrukturerar sig och behandlar de konkurrensproblem som orsakar deras svårigheter. Vi har ännu inte svaret på frågan, men min personliga prognos är tyvärr reserverad.
Punkt två: jag anser att vi försöker skydda unionens intressen och se till att reglerna för den internationella handeln efterlevs. Om alla medlemsländer i WTO började utnyttja skyddsklausulen på det sätt som amerikanerna tolkar den i dag skulle det säkerligen råda oordning på ett antal världsmarknader. För att lugna Rübig vill jag säga att när ministerrådet och parlamentet står enade bakom förhandlaren underlättas hans uppgift betydligt.
I The Wall Street Journal drog man slutsatsen att president Bushs vändning i mars, då han tillkännagav dessa ståltullar, som åtföljdes av hans jordbruksstöd och hans protektionism mot timmer från Kanada, var vändpunkten från ett frihandelssystem till ett protektionistiskt system där Förenta staternas intressen sätts i främsta rummet. Anser ni att detta är fallet, eller är er vän, Zoellick, och president Bush fortfarande frihandelsinriktade?
. (FR) Purvis tvingar mig att kommentera tidningsartiklar, vilket alltid är mycket farligt, men låt oss säga att jag, ännu en gång, inte är helt överens med det som Wall Street Journal skriver. Det har redan hänt, och det kommer sannolikt att hända igen. På detta stadium tror jag att det skulle vara överdrivet att betrakta de åtgärder som amerikanerna vidtagit som en omsvängning i deras handelspolitik. Det är i alla fall vad både Bush, i samband med Europeiska unionens toppmöte, och Zoellick, som jag har regelbundna kontakter med, sade när vi träffade dem. Min egen tolkning består i att bekräfta att det framför allt handlar om en valfeber - jag hoppas att den är övergående -, snarare än en fullständigt ändrad inriktning.
I verkligheten kommer fredsdomaren, herr Purvis, att uttala sig om några veckor när man slutför frågan om Fast Track-lagstiftningen, som hädanefter kallas Trade Promotion Authority. Den dag kongressen, dvs. senaten och kammaren, bestämmer om den skall ge den amerikanska administrationen rätt att förhandla både på multilateral och bilateral nivå ser vi om den amerikanska politiken fortsätter att tillämpa en handelsliberalism, som förvisso här och där innehåller undantag för att, som vanligt, skydda Förenta staternas intressen, eller om vi i stället ännu en gång kommer att få uppleva mycket svårare tillfällen, då våra egna val sannolikt noggrant måste ses över.
Fråga nr 59 från Margrietus J. van den Berg (H-0508/02):
Angående: TRIPS-avtalet och tillgång till läkemedel
Kan kommissionen redogöra för vilka framsteg som gjorts inom ramen för WTO för att uppfylla åtagandet från Doha att säkra att TRIPS-avtalet inte förhindrar tillgången till läkemedel till rimliga priser i länder med låg eller ingen inhemsk läkemedelsproduktion?
Kan kommissionen bekräfta att Europeiska Unionen kommer att verka för att finna en lösning, som säkrar tillgång till läkemedel för WTO:s medlemsstater på villkor som överensstämmer med de som fastställdes i Dohaförklaringen angående TRIPS-avtalet och läkemedel?
Anser kommissionen att en överenskommelse för att tillåta framställning av läkemedel för export enligt artikel 30 i TRIPS-avtalet i alla avseenden överensstämmer med andan i Dohaförklaringen genom att varje beslut om tvångslicenstillverkning uteslutande förläggs till förbrukningslandet?
. (FR) Frågan gäller immaterialrättigheter och tillgång till läkemedel. Som ni vet ger uttalandet från Doha om immaterialrättigheter och folkhälsa WTO:s särskilda råd i uppdrag att snabbt finna en lösning på de problem som de medlemmar i WTO möter vars produktionskapacitet på läkemedelsområdet är otillräcklig eller obefintlig, eller som har svårigheter att på ett effektivt sätt använda beviljandet av obligatoriska licenser.
Dessa fattiga länder har varken tillräcklig flexibilitet eller möjlighet att förhandla med läkemedelsföretagen som är etablerade i länder med möjlighet att utfärda en obligatorisk licens. Det är därför fullständigt möjligt att de stöter på mer svårigheter än andra när det gäller att få del av stora prissänkningar på viktiga läkemedel. Vi anser å vår sida att en snabb lösning är en lösning som skulle göra det möjligt att åtgärda situationen inom WTO före årets slut.
Flera möten har nyligen ägt rum i WTO:s särskilda råd. I mars lade unionen fram ett meddelande där man föreslog två vägar. En vilar på tolkningen av artikel 30 i avtalet om immaterialrättigheter och den andra på en ändring av artikel 31. Vi var då den enda av WTO:s medlemmar som föreslog ett skriftligt dokument med en tydlig ståndpunkt. Övriga medlemmar yttrade sig muntligt och fyra möjligheter lades fram: tolka artikel 30, ändra artikel 31, utfärda ett moratorium om skiljeförfaranden och slutligen utarbeta ett system för undantag.
Ett nytt möte ägde rum i det särskilda rådet förra veckan, och vi lade där fram ett nytt dokument som uppstått ur diskussionen och vår granskning av de olika förslagen och som innebär en ändring av artikel 31. Vi föreslår att man i denna artikel skall lägga till ett nytt stycke som skulle innebära ett tydligt fastställt undantag från en restriktion som införs genom artikel 31 när det gäller beviljande av exportlicenser för läkemedelsprodukter som tillverkas under obligatorisk licens.
Vi anser för vår del att i sakernas nuvarande tillstånd tillåter artikel 30, som är ett alternativ, bara alltför begränsade undantag från rättigheterna i anslutning till de exklusiva licenserna och att den lösning vi tänkte oss i Doha går längre än de gränser som fastställdes i artikel 30. Vi måste också ta hänsyn till våra samarbetspartners ståndpunkter och föreslå en lösning som vi i slutändan anser godtagbar för de flesta av WTO:s medlemmar. En ändring av artikel 31 skulle, ur den synvinkeln, ha större framtid än ett tydliggörande av artikel 30, eftersom ingen av WTO:s medlemmar avvisat en ändring av artikel 31 medan vissa, och inte så få, bestämt motsatt sig ett tydliggörande av artikel 30. De berörda utvecklingsländerna, som är dem vi tänker mest på här, har angivit att de var beredda att granska den ändring av artikel 31 som vi föreslagit.
Vi anser att tillägget av en bestämmelse till detta avtal om immateriell äganderätt skulle innebära en tydlig lösning som är juridiskt tillförlitlig och permanent och som inte skulle kullkasta den nuvarande rättsliga ramen, dvs. den i artikel 31. Detta avtal, ändrat såsom vi föreslagit, skulle tydligt innebära att ett land som inte kan producera ett läkemedel kan be ett annat land att bevilja en licens i exportsyfte. Detta förslag förefaller oss vara det enklaste och, när allt kommer omkring, det som är bäst lämpat för att lösa det problem som togs upp i uttalandet från Doha och som tvingar oss att finna en lösning på problemet. Det är vår ståndpunkt. Andra uttalar sig i Genève, och vi fortsätter, i den anda som styrt oss hittills, att försöka finna en lösning som förenar de stora principerna när det gäller immaterialrättigheter å ena sidan och å andra sidan möjligheten för de fattigaste länderna att få tillgång till läkemedel som är absolut nödvändiga för dem.
Tack för kommissionärens svar. Parlamentet har tillsammans med honom på ett enligt mig framgångsrikt sätt fört kampen för genombrottet i Doha på den här punkten. Han avvisar en avsägelse eller ett moratorium eller ett undantag som lösning, och vi instämmer med honom.
Han säger om artikel 30 och artikel 31 att han är ute efter att värva stöd, så att det som vi har åsyftat verkligen kan ske där. Vi är i det här sammanhanget naturligtvis medvetna om trycket från Förenta staterna, och också från ett antal medlemsstater. Det är förmodligen läkemedelsindustrin som ligger bakom detta. Nu är denna punkt under diskussion: kan man, om man använder artikel 31 - och ni vet att vi nu väntar på det juridiska yttrande som vi har bett om från parlamentets sida - utgå ifrån att det land som vid en viss tidpunkt ber om att få införa en licens från ett annat land självt skall få ta det beslutet om sin egen hälsosituation? Många jurister hävdar ju att, när det handlar om artikel 31, detta beslut inte längre ligger hos det berörda landet utan på WTO-nivå. Vi vill gärna få visshet på den punkten.
. (FR) I sakfrågan tillstår jag att det sätt på vilket ni lägger fram problemet, herr van den Berg, är korrekt. Vi måste, såsom jag redan sagt, förena de stora principerna inom immaterialrätten liksom möjligheten för de länder som inte har någon läkemedelsindustri att via import få tillgång till generika.
Undantaget förefaller oss inte vara någon bra idé eftersom det bara handlar om en tillfällig lösning som, på sätt och vis, nöjer sig med att sätta ett plåster över problemet i avvaktan på bättre tider. Jag tror inte att det är rätt sätt att gentemot den allmänna opinionen förena dessa två krav som vi bör uppfylla.
Vi är mer positiva till artikel 31 än till artikel 30. När det gäller artikel 31 är problemet med att veta om ett land, som begär att få importera generika, befinner sig i en katastrofsituation inte en fråga som automatiskt måste underställas WTO. Tillsammans kan vi på ett tvingande sätt fastställa vad begreppet nationell katastrofsituation består i, på samma sätt som vi gjorde när det gällde artikel 6 i Doha.
Jag vill erinra om att i de fall som omfattas av artikel 31 skall de länder som vill importera läkemedel vända sig antingen till ett i-land som har möjlighet att producera och är innehavare av en obligatorisk licens, eller till ett annat utvecklingsland. Om man väljer den senare lösningen kommer det utvecklingsland som får i uppdrag att tillhandahålla generika definitivt att ha intresse av det.
Jag tror därför att ur den synvinkeln finns det ingen risk att systemet skall bli alltför slutet, vilket ni tycks oroa er för. Jag tror tvärtom att det är just genom att utnyttja artikel 30 som vi samlar ihop krav som gör det svårare att få tillgång till läkemedel.
Fråga nr 60 från Mihail Papayannakis (H-0469/02):
Angående: Delegation från GD Miljö på besök i Grekland
En delegation från GD Miljö på kommissionen var nyligen för andra gången på tre månader på besök i Grekland för att undersöka fall där det inlämnats klagomål mot landet.
Vilka slutsatser ledde utredandet av dessa klagomål till? Hur bedömde kommissionens delegation de brott mot gemenskapens miljölagstiftning som begåtts i Grekland? Meddelade de grekiska myndigheterna kommissionens delegation vilka åtgärder man vidtagit för att rätta sig efter EG-domstolens beslut om fullständigt skydd för sköldpaddan Caretta-caretta?
. (EN) I samband med sammanträden mellan kommissionen och nationella myndigheter i syfte att granska tillämpningen av gemenskapslagstiftningen i medlemsstaterna - de s.k. paketsammanträdena - besökte en delegation från kommissionens generaldirektorat för miljö Grekland i maj i år.
Huvudsyftet med sammanträdet var att diskutera frågor som hade samband med luftföroreningar. Kommissionen ställde särskilt frågor om åtgärder som vidtagits av de grekiska myndigheterna i syfte att införliva och genomföra direktiv 96/61, om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, och granskade tekniska frågor rörande överträdelser och klagomål om dålig tillämpning av direktiv 84/360 om bekämpning av luftförorening från industrianläggningar. De grekiska myndigheterna gav dessutom ny information om flera andra överträdelser, däribland om Caretta caretta-fallet - den oäkta karettsköldpaddan.
De grekiska myndigheterna har lovat att skicka ingående svar till kommissionen om alla dessa fall. Informationen i dessa svar kommer att bedömas med hänsyn till om Grekland har följt sina åtaganden enligt Europeiska gemenskapens miljölagstiftning. I synnerhet när det gäller åtgärderna som vidtagits i syfte att följa domstolens dom om misslyckande att upprätta och tillämpa ett effektivt och strängt system för skydd av den oäkta karettsköldpaddan, Caretta caretta, så har de grekiska myndigheterna beskrivit skyddssystemet som omfattar lagstiftnings- och de konkreta skyddsåtgärderna. Man är i färd med att formulera skrivelsen till kommissionen.
Fru kommissionär! Om jag har förstått rätt, säger ni att ni för närvarande inte alls har utvärderat de svar som ni fick i Grekland? Inte i någon fråga? Speciellt skulle jag vilja ta som exempel det som ni själv nämnde, skyddet för sköldpaddan Caretta-caretta. Jag vet inte vad ni har fått höra om det skriftligen, men vi har nu tiotals vittnesbörd och besök på plats, även av mig personligen, och av miljöorganisationer, och allt tyder på att det som står i papperen inte alls tillämpas. När kommer vi till sist att få en utvärdering från er av de svar ni fick?
. (EN) Vi har ännu inte fått svaren, skrivelserna, från Grekland. När det rör Caretta caretta-fallet förväntar vi oss att få svaret i juli. När det gäller resten av sakfrågorna som togs upp under detta s.k. paketsammanträde förväntar vi oss att få svar före årets slut.
Vi kommer att få möjlighet att granska dem så snart som vi har fått dem, och sedan kan vi återkomma till dessa frågor.
Fråga nr 61 från Nuala Ahern (H-0482/02):
Angående: Mätningar av tritium utanför Wales kust
I maj 2002 publicerade den brittiska strålskyddsstyrelsen (United Kingdom National Radiological Protection Board) en rapport om nivåerna på radioaktivt tritium som har uppmätts i havet utanför Wales och Bristolkanalen. Vad är kommissionens bedömning av denna rapport? Har mätningar av medlemsstaternas utsläpp av tritium ingått i kommissionens studie Marina II av radioaktiv exponering?
. (EN) Kommissionen känner till den vetenskapliga uppsats som publicerades i tidskriften Radiation Protection Dosimetry i maj i år, och brittiska National Radiological Protection Boards relaterade publikation om samma fråga. Båda publikationerna hänvisar till RIFE-rapporten (radioaktivitet i livsmedel och i miljön), som publicerats av brittiska Food Standards Agency och Scottish Environmental Protection Agency. Denna rapport omfattar uppmätta koncentrationer i skaldjur utanför den walesiska kusten och i Bristolkanalen nära Cardiff.
Resultaten av dessa undersökningar uppvisar förhöjda värden av tritium i fisk och musslor som fångats nära en industrianläggning där man tillverkar radioaktivt material som används inom medicin, forskning och industri. I direktiv 96/29/Euratom om säkerhetsnormer anges dessa koefficienter per intag som tas upp, både för organiskt bundet tritium och för tritierat vatten. Även om man skulle anta att skaldjurskonsumtionen låg över den genomsnittliga, ligger de uppmätta tritiumnivåerna i fisken från Cardiffbukten som härrör från radioaktiv strålning mycket lägre än gränsen för den årliga dosen för allmänheten.
Hänvisningar till tritiumutsläpp till havsmiljön och till frågan om organiskt bundet tritium finns i Marina II-undersökningen ?The radiological exposure of the European Community from radioactivity in North European marine waters?. Man planerar att offentliggöra denna undersökning i slutet av augusti i år.
Tack för ert svar, fru kommissionär. Jag bedömer att - och jag skulle vilja att ni uttryckte oro om saken - tillsynsmyndigheterna på kärnkraftsområdet har missbedömt hälsoriskerna från ett av världens mest spridda radioaktiva, förorenande ämnen. Det finns dubbelt så stor risk, i jämförelse med tidigare rön, att vuxna utvecklar cancer efter att ha exponerats för tritium, och detta specifika tritium släpptes ut från en fabrik.
Utsläppet av tritium från BNFL:s upparbetningsanläggning i Sellafield i Cumbria och Chapelcross kärnkraftverk, för att bara nämna ett utsläpp, är oerhört stort - miljoner liter tritierat vatten och luft varje år. Faktum är att dosen kan vara 12 gånger farligare för barn enligt den färska undersökningen.
Jag menar att detta är en stor oroskälla, eftersom tillsynsmyndigheterna har missbedömt saken. Det gläder mig att ni säger att man kommer att hänvisa till den i Marina II-undersökningen. Men eftersom det bara är en kort tid sedan dessa uppgifter blev kända, verkar det osannolikt att man inom ramen för undersökningen har hunnit titta närmare på saken, och jag vill ha en försäkran från er att man kommer att följa upp detta på ett seriöst sätt.
. (EN) Det finns alltid skäl till oro när vi ser förändringar och en ökning av utsläpp i våra vatten. Vi antar också att de brittiska myndigheterna kommer att undersöka saken ingående. Jag har förstått att de har inlett forskning om problemet, och att de kommer att undersöka skälen till ökningen av doserna.
Det är också en fråga för kommissionen i så motto att gemenskapslagstiftningen inte reglerar högsta tillåtna tritiumhalter i livsmedel. Tillsammans med Internationella kommissionen för skydd mot icke-joniserande strålning och en grupp sakkunniga, som inrättats i enlighet med bestämmelserna i artikel 31, diskuterar kommissionen för närvarande möjligheten att fastställa högsta tillåtna tritiumhalter i livsmedel. Detta är viktig information för er, och man måste naturligtvis också granska frågan inom ramen för Marina II-undersökningen. Vi tar saken på allvar, vi kommer att fortsätta våra diskussioner och vi kommer absolut att följa upp saken. Vi har en skyldighet att följa dessa fall mycket noga och se till att vi handlar enligt denna skyldighet.
Fråga nr 62 från Carlos Bautista Ojeda (H-0471/02):
Angående: ?Friterad småfisk?
Känner kommissionen till om Fischler, den kommissionsledamot som ansvarar för fisket, vet vad som menas med ?friterad småfisk?? Känner kommissionen till varifrån den ?småfisk? kommer som de flesta medborgare i Sydeuropa för närvarande konsumerar? Känner kommissionen till vilken eller vilka fiskeflottor som i dag fiskar den ?småfisk? som dagligen konsumeras i Andalusien? Känner kommissionen till i vilken utsträckning de tredje länder som i dag fiskar ?småfisk? engagerar sig för miljön och för att bevara fiskbestånden?
Är kommissionen medveten om att de flottor som tills för ett par år sedan fiskade ?friterad småfisk? var de enda som värnade om de biologiska återhämtningsperioderna och i dag är de enda som ligger på de torrlagda varven?
Om så är fallet, varför försöker kommissionen ständigt att dra åt tumskruvarna med sina förslag till gemensam fiskeripolitik som genom olika handelsavtal tillåter och främjar dessa tredje länder som varken respekterar biologiska återhämtningsperioder eller fiskbestånd och som dessutom gör att enorma industriella handelsflottor - bland dem några europeiska redare - är dem som levererar den ?friterade småfisk? vi konsumerar?
Anser inte kommissionen att dess förslag till gemensam fiskeripolitik, som döljer sig bakom ett falskt kriterium av uthållighet, i själva verket går ut på att få den småskaliga flottan att försvinna - den enda flotta som ger sysselsättning och samtidigt respekterar miljön - till förmån för en industriell och mäktigare fiskeflotta som inte respekterar fiskbestånden?
Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! När det gäller ledamotens fråga kan jag försäkra er att jag inte bara vet vad ?friterad småfisk? är, utan att jag också många gånger har ätit denna rätt i Spanien. Jag är också klar över att ?friterad småfisk? ofta tillreds av fisk som inte uppnår den i gemenskapsrätten föreskrivna minimistorleken. Den fisk som används fångas både i tredje land och av den europeiska flottan. För den fisk som landats i gemenskapen såväl som för den importerade fisken gäller samma minimistorlekar, vilka i båda fallen måste kontrolleras av medlemsstaternas myndigheter. I detta sammanhang vill jag påpeka att vi efter flera inspektioner i Spanien har kommit fram till att kontrollerna i detta land är mycket bristfälliga, eftersom det finns stora mängder fisk på marknaden som är mindre än maskorna i näten. Vi har också tagit konsekvenserna av detta och inlett ett fördragskränkningsförfarande mot Spanien.
Kommissionen har också informerats om att dessa fiskar tidigare fångades av den spanska flottan inom ramen för Marockoavtalet. Som ni vet var det tyvärr inte möjligt att förnya detta avtal, men gemenskapen har tagit sitt ansvar och vidtagit åtgärder till förmån för de drabbade fartygen och deras besättningar.
Slutligen vill jag påpeka att vi i våra förslag till en reform av den gemensamma fiskeripolitiken klart arbetar för ett ansvarsfullt och hållbart fiske även i vattnen utanför gemenskapen. Vi vill inom ramen för våra fiskeriavtal hjälpa tredje land att förvalta bestånden på ett hållbart sätt. Det inkluderar naturligtvis också fångst och försäljning av ungfisk.
På er sista fråga måste jag tydligt och klart svara att våra reformförslag inte på något vis syftar till att utplåna någon som helst del av gemenskapens flotta. Ni kommer i våra förslag inte att finna något belägg för att vi föredrar den industriellt fiskande flottan till förmån för det småskaliga kustfisket. Vi föreslår att man minskar fiskeansträngningarna där så krävs, nämligen när det gäller de hotade bestånden, det vill säga det blir färre dagar till havs. Varje medlemsstat kan sedan själv besluta i enlighet med sociala och ekonomiska synpunkter hur man delar upp dagarna till havs mellan fartygen, och därmed också mellan de större och mindre fartygen.
Herr kommissionär! Jag har använt orden ?friterad småfisk? med all respekt. Det är en vardaglig benämning som vi använder i Andalusien för den färska fisk som äts dagligen, som levereras dagligen och som ni vet steks med olivolja av högsta kvalitet.
Verkligheten är att misslyckandet i förhandlingarna med Marocko i kombination med förslagen i den gemensamma fiskeripolitiken med ett hållbarhetskriterium, som även vi tycker är viktigt, kommer att leda till att den icke-industriella flottan praktiskt taget försvinner. Min allvarligt menade fråga, och jag delar er oro för hållbarheten, herr kommissionär, är som följer: skulle ni godta min och min grupps inbjudan att besöka de andalusiska fiskecentralerna, att komma och fiska med oss ett par dagar och se vilka problemen med hållbarheten är samt de sociala och ekonomiska problemen och alternativen? Jag anser att detta skulle vara mycket viktigt för att ge trovärdighet åt er ståndpunkt, och det skulle vara en mycket viktig gest inför medborgarna och när det gäller alla de kriterier som även vi som värnar om fisket vill förmedla.
Fiskevattnen oroar oss - vi vet att de är överexploaterade - men vi lämnar havet i händerna på industriella fiskeflottor som inte, vilket ni mycket väl vet, respekterar de biologiska återhämtningsperioderna, och vi kan inte kontrollera den fisk som fångas i nät på samma sätt som vi kontrollerar fiskarna i den icke-industriella fiskeflottan.
Jag upprepar vår inbjudan, herr Fischler, och jag vill att ni skall veta att jag är bekymrad.
Herr talman, herr ledamot! För det första vill jag tacka er så hjärtligt för denna inbjudan att komma till Andalusien. Jag älskar denna del av Spanien, som ni vet. Vi måste naturligtvis organisera det på lämpligt sätt, men jag är i varje fall principiellt beredd att naturligtvis också komma till Andalusien, på samma sätt som jag reser till många andra delar av gemenskapens kustregioner.
Än en gång till själva saken: jag förstår er oro när det gäller det småskaliga fisket, och det stämmer att tendensen är att dessa mindre fartyg har en konkurrensnackdel gentemot de stora fartygen. Vid den tidpunkt när vi i kommissionen fattade beslut om förslagen till fiskerireformen sade vi också att vi är beredda att inom ramen för rådets förhandlingar tillsammans med medlemsstaterna och naturligtvis också tillsammans med parlamentet diskutera möjligheter för hur man kan fortsätta att särskilt hjälpa detta småskaliga kustfiske. Här har vi absolut samma uppfattning. Även jag anser att vi måste göra allt för kunna bibehålla detta småskaliga kustfiske.
Herr talman! Också jag skulle vilja framföra mina egna farhågor och ställa en fråga till kommissionären. Jag är fritidsfiskare, och jag konstaterar något som jag tror är allmänt känt, att det speciellt i Medelhavet inte förekommer någon kontroll av de stora motordrivna fartyg som med sina nät bokstavligen finkammar havsdjupet och förstör inte bara fiskarnas ägg och yngel utan också floran så att havsbotten förvandlas till öken. Jag skulle vilja fråga om det finns något motsvarande intresse för storleken på de fiskar man drar upp. Här talar vi inte längre om storleken på fiskar utan om en total förstörelse av havsdjupets fauna. Och jag skulle vilja fråga, eftersom jag hela tiden ser hur dessa fartyg bokstavligen förstör havsbotten, åtminstone i mitt hemland Grekland, om detta kan tillåtas och om man kommer att vidta någon åtgärd för att hindra denna förstörelse.
Herr talman, herr ledamot, mina damer och herrar! Frågan om hur man kan säkerställa ett hållbart fiske i Medelhavet är säkert en mycket viktig fråga. Här vill jag erinra om att ni av de förslag som vi har lagt fram kommer att se att vi planerar ett särskilt meddelande till parlamentet och rådet, som enbart föreskriver en handlingsplan särskilt för Medelhavet.
Här handlar det om mycket, mycket mer, inte bara om industrin eller de stora fartygen, som också fiskar i delar av Medelhavet. Här handlar det till att börja med om att vi tyvärr i samband med Medelhavet, exempelvis i jämförelse med nordöstra Atlanten, förfogar över mycket färre vetenskapliga uppgifter, och att det inte heller finns någon institution som kan jämföras med ICES för nordöstra Atlanten. Det handlar alltså först om hur eller varifrån vi kan få de uppgifter som är nödvändiga för att vi skall kunna fatta förnuftiga beslut om hanteringen.
Den andra punkten det handlar om när det gäller Medelhavet är - det har ni helt rätt i - att inte bara gemenskapens fartyg fiskar där, utan också fartyg från de andra staterna runt Medelhavet. Just i Egeiska havet är det som bekant alltid problem med en grannstat till Grekland. Vi måste överväga om det inte är möjligt att också åstadkomma en regional styrning i detta område med deltagande av tredje land. Och slutligen måste vi gå in på de sociala och socioekonomiska särdragen i Medelhavsfisket.
Men en sak kvarstår entydigt: i förhållande till Atlanten är andelen mindre fartyg många gånger större i Medelhavet, och fortfarande utövas den största delen av fiskeaktiviteterna av dessa små fartyg, och inte av de stora.
Fråga nr 63 från John Joseph McCartin (H-0474/02):
Angående: Introduktion av ny fångstkapacitet i den irländska fiskeflottan
Kan kommissionen bekräfta tidningsuppgifter att ett nytt fiskefartyg, ?Atlantic Dawn? (som med en längd på 144 meter har världens största fångstkapacitet för ett enskilt fiskefartyg) har uppförts på registret för den irländska fiskeflottan och att det har tillåtelse att ta fångster inom den irländska kvoten? Kan kommissionen ange om befintliga tonnage med motsvarande kapacitet har eller kommer att tas ur bruk och har kommissionen avbrutit de rättsliga åtgärder som den inledde mot den irländska regeringen med motiveringen att introduktionen av såpass stor fångstkapacitet strider mot den gemensamma fiskeripolitiken?
Herr talman, mina damer och herrar! ?Atlantic Dawn? har nu i vederbörlig ordning införts i den irländska myndighetens register för fiskefartyg och har därför också kommit med i gemenskapens flottregister. Detta fiskefartygs verksamhet är emellertid en sak för den irländska regeringen och inte för kommissionen. Medlemsstaterna är förpliktade att iaktta de mål när det gäller fångstkapacitet och fiskeansträngningar som fastställts för dem i det fleråriga utvecklingsprogrammet. Så länge dessa värden inte överskrids, får medlemsstaterna använda sina registrerade fartyg hur de vill. ?Atlantic Dawn? är berättigat att fiska i europeiska vatten inom de irländska kvoterna.
I fråga om målen för det fleråriga utvecklingsprogrammet överskrider Irland nu kapacitetsmålen i sitt pelagiska segment. Därför inledde kommissionen ett fördragskränkningsförfarande mot Irland. Irland minskade då kapaciteter ur detta segment, och informerade kommissionen om att man fram till slutet av denna månad kommer att dra tillbaka ytterligare fångstkapaciteter för att uppnå målen. Vi får se huruvida detta också faktiskt sker inom loppet av denna månad, och vi kommer att mycket noga fortsätta att följa denna utveckling.
Samtidigt som vi på många sätt välkomnar den utveckling som införandet av detta specifika fartyg för med sig, och vi välkomnar modern teknik, i ett läge då många fiskare inte kan hitta tillräckligt stora bestånd för att komma upp till den befintliga kapaciteten, verkar det underligt att införa ett nytt fartyg som kan få tillstånd och godkännas och som kan fånga hälften eller kanske två tredjedelar av hela den irländska kvoten.
Jag har förstått att Europeiska kommissionen inledde överträdelseförfaranden mot den irländska regeringen med hänsyn till detta fartyg, och att dessa överträdelseförfaranden inte har dragits tillbaka. Kan kommissionen förklara vad som har ändrats och varför den för närvarande inte ser någon olaglighet, medan det för ett år sedan verkade som att den irländska regeringen hade överträtt bestämmelserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken genom att tillåta detta fartyg att fiska på gemenskapens vatten?
Herr talman! Jag vill än en gång helt kort upprepa vad det här egentligen exakt handlar om. Faktum är att den irländska regeringen begärde att detta fartyg, som är mycket stort, ett av de största fartygen över huvud taget, skulle tas upp i flottregistret, och att det till att börja med tog en viss tid innan Irland över huvud taget kunde uppfylla förutsättningarna för registreringen. Enligt den information som kommissionen fick uppfylldes dessa förutsättningar, respektive den irländska regeringen tillkännagav att de uppfylldes. Det visade sig sedan att målen för det fleråriga utvecklingsprogrammet överskridits i det pelagiska segmentet. Därpå inledde vi förfarandet. Inom ramen för detta förfarande har nu den irländska regeringen meddelat oss att man skall minska kapaciteten ytterligare så att den totala kapaciteten i detta segment inte längre överskrids. Om detta är fallet har vi inte längre någon anledning att genomföra något förfarande.
Men det är i sista hand ett beslut från den irländska regeringen. Om den irländska regeringen anser att det från dess synpunkt är bättre att fördela en större kvotandel på detta enda stora fartyg och i gengäld färre på andra mindre fartyg, då kan vi inte ingripa. Det har vi inte möjlighet att göra.
Angående en ordningsfråga. Jacksons fråga nr 67 borde ha tagits upp här. Om Jackson kommer till kammaren kanske det finns tid för henne att ställa en kompletterande fråga, eftersom de två frågorna gäller samma sakfråga.
Jag vill fråga kommissionären om McHugh, ägaren till ?Atlantic Dawn?, har ansökt om att få använda fiskeavtalet mellan EU och Mauretanien? ?Atlantic Dawn? och ?Veronica? är i färd med att landa i Las Palmas. Eftersom ?Veronica? nu seglar under bekvämlighetsflagg undrar jag vad kommissionen gör för att hindra ?Veronica? från att lämna sin last i Las Palmas?
När ni nämner kapacitetsminskningen i den irländska flottan glömmer ni det faktum att det är ?Veronica? som står för minskningen och att fartyget numera seglar under bekvämlighetsflagg, vilket innebär att det nu kan fiska utan några som helst kontroller. Jag trodde att kommissionen skulle tillämpa en hård linje i frågan.
Uppriktigt sagt har ni inte svarat på McCartins fråga i samband med det faktum att ni har vidtagit rättsliga åtgärder mot Irland av två skäl, av vilket ett hade att göra med registreringen av detta fartyg. Det registrerades som ett handelsfartyg och fick sedan tillstånd att fiska. Den irländska regeringen hade fel, och McHugh har nu hittat sätt att komma förbi kommissionen, i huvudsak p.g.a. att det gynnar honom. Såvitt jag förstår finns problemet med registreringen fortfarande kvar, eftersom det fortfarande finns i flottan, men var inkorrekt från första början.
Ja, fru McKenna, jag är medveten om att fråga 67 liknar fråga 63, men kommissionen har lämnat den till oss som en enskild fråga, och detta har godtagits. Hur som helst kommer Jackson även att ställa en följdfråga, och då kommer vi säkert få hela svaret på den här frågan.
Fråga nr 67 från Caroline F. Jackson (H-0505/02):
Angående: ?Atlantic Dawn? och fisket i Mauretanien
Kan kommissionen bekräfta att det irländska fartyget ?Atlantic Dawn?, med hemmahamn i Las Palmas, för närvarande fiskar på mauretanska vatten i enlighet med Europeiska unionens fiskeriavtal eller privata avtal med Mauretanien, med tanke på att fartyget kringgått bestämmelserna beträffande storlek på trålare genom att inte vara registrerad som trålare utan som ett handelsfartyg? Om så är fallet, vad avser kommissionen vidta för åtgärder, eftersom allt ansvar för detta inte kan överlämnas på de mauretanska myndigheterna?
Herr talman! Ni har med all rätt konstaterat att frågan som ledamoten nu har ställt egentligen ordagrant överensstämmer med den fråga som Jackson har ställt. Jag är gärna beredd att nu besvara även denna fråga. Kanske skall jag genast börja med det.
Det är så att det i detta avtal med Mauretanien infördes en storleksbegränsning för det pelagiska segmentet, nämligen på omkring 9 500 bruttoton, vilket alltså innebär att ?Atlantic Dawn? inte har möjlighet att fiska inom ramen för Mauretanienavtalet. Det har emellertid ingenting att göra med bekvämlighetsflagg, utan ?Atlantic Dawn? har sedan träffat ett privat arrangemang och fiskar med en privat licens i mauretanska vatten. Ägaren till ?Atlantic Dawn? har fått denna licens direkt från den mauretanska regeringen, och det ligger därför utanför det område där vi har något inflytande. Vi kan ju bara kontrollera den del som täcks av avtalet. Vilka avtal den mauretanska regeringen därutöver träffar med andra stater eller med privatpersoner, det kan vi inte påverka.
För att det inte skall uppstå några missförstånd när det gäller fördragskränkningsförfarandet: jag har sagt er att situationen fortfarande är så att Irland när det gäller det pelagiska segmentet befinner sig utanför målen för det fleråriga utvecklingsprogrammet. Därför fortlöper också detta förfarande. Men ?Atlantic Dawn? är i vederbörlig ordning registrerad, och förfarandet mot ?Atlantic Dawn? har därför inställts.
?Atlantic Dawn? verkar vara ett ganska gåtfullt fartyg som seglar utanför Irlands kust, utanför Mauretanien eller var som helst. Byggdes ?Atlantic Dawn? med hjälp av pengar från Europeiska unionens budget som gick till Irland i detta syfte, eller inte? Om så är fallet, hur mycket pengar handlar det om?
Herr kommissionär! Ni kan besvara frågan nu eller efter nästa fråga om ni vill tänka över svaret.
Herr talman! För så enkla frågor behöver jag inga fem minuter. Det är så att ?Atlantic Dawn? inte stöds av gemenskapen, och därför är det här inte fråga om några gemenskapspengar. Men jag måste påpeka att detta inte är något som bara gäller ett irländskt fartyg. Exempelvis fiskar också nederländska fartyg med privata licenser i marockanska vatten. Inte heller här har vi någon möjlighet att ingripa. Vi måste hålla oss till de nationella lagarna. Vi kan ju inte marschera in i Mauretanien eller Marocko för att de ger licens åt ett privat fartyg.
Fråga nr 64 från Camilo Nogueira Román (H-0476/02):
Angående: Konsekvenserna av den danska fiskeflottans fångster ämnade att användas i framställning av fiskmjöl för fiskeresurserna i gemenskapens vatten
Som alla vet intar Danmark en gynnad ställning vad beträffar fördelningen av fiskerättigheter i gemenskapens vatten: landet har rätt att fiska lika mycket som Frankrike och Spanien tillsammans. En stor del av denna kvot gäller fångster ämnade att användas i framställning av fiskmjöl. Enligt kommissionsledamot Franz Fischler handlar detta om fiskmjöl som skall användas i vattenbruk och att detta fiske därför inte berör bestånd eller arter som fiskas för matbordet.
Kan kommissionen tillhandahålla kvantitativa uppgifter som visar i vilken grad detta fiskmjöl helt eller delvis används i vattenbruk? Kan kommissionen tillhandahålla faktauppgifter som visar att denna fångst av arter ämnade för industriellt bruk inte påverkar bestånden av matfisk?
Herr talman! Användningen av fiskmjöl och fiskolja inom vattenbruket har under de senaste åren ökat starkt, framför allt därför att vattenbruket som sådant har vuxit avsevärt. Den internationella sammanslutningen av fiskmjöls- och fiskoljetillverkare anger att 10 procent av fiskmjölet och 16 procent av fiskoljan år 1990 användes inom vattenbruket. År 2000 hade dessa andelar vuxit till 35 procent för fiskmjöl och 60 procent för fiskolja. Man kan utgå från att denna tillväxt kommer att fortsätta.
De danska landningar som bearbetas till fiskmjöl och fiskolja ligger i storleksordningen 1-1,5 miljoner ton fisk per år. De huvudsakliga fiskarterna är sandål med 60 procent, skarpsill med cirka 20 procent, ungtorsk med cirka 6 procent och blå-vitling, också med cirka 6 procent. Alla dessa bestånd förvaltas av ICES med hjälp av TAC (tillåten totalfångst) och kvoter på grundval av expertutlåtanden. ICES bedömer varje år tillståndet för de viktigaste ekonomiskt utnyttjade fiskbestånden, och av dessa bedömningar framgår att bifångsterna av matfisk inom det industriella fisket har minskat, och att utvecklingen av bestånden av matfisk därför påverkas föga. Fram till 1996 fångades inom det industriella fisket i Nordsjön, Skagerack och Kattegatt fortfarande sill, vitling och kolja. 1996 införde gemenskapen sedan bifångstbestämmelser samt ett omfattande övervaknings- och kontrollsystem, och sedan dess har bifångsterna verkligen massivt gått tillbaka, och det finns inte längre någon risk för matfisk. Inom ramen för ICES finns det också en arbetsgrupp som ägnar sig åt fiskets återverkan på ekosystemen, och denna grupp har också gjort bedömningar av de indirekta effekterna av fångsten av större mängder industrifisk på den marina näringskedjan. Man har inte funnit några belägg för att fångsterna av industriellt utnyttjade arter skulle begränsa produktiviteten hos matfiskbestånden. När det gäller fiske av blå-vitling har ICES varnat för att större mängder ungfisk av samma art här skulle kunna fångas vid sidan om. Vi har därför också redan skriftligt vänt oss till ICES med anhållan om vetenskaplig rådgivning av hur dessa bifångster kan undvikas i framtiden.
Herr talman, herr kommissionär! Jag måste faktiskt erkänna innan jag ställer min fråga att de uppgifter jag gav om fångster i Danmark i jämförelse med Spanska staten och Frankrike var felaktiga: det är inte lika mycket som i Spanska staten och Frankrike, men i alla fall sex gånger mer än Spanien och sex gånger mer än i Frankrike. Danmark har på grund av den s.k. principen om relativ stabilitet 44 procent av fångsträttigheterna på gemenskapens vatten, samtidigt som Frankrikes och Spaniens siffra bara når upp till 13 procent. De uppgifter som kommissionär Franz Fischler gav oss är för mig mycket förvirrande, och jag hoppas att denna arbetsgrupp som studerar påverkan av tillgångar som används för människans konsumtion avslutar sitt arbete innan reformen av den gemensamma fiskeripolitiken skall börja fungera.
Hur som helst är min fråga denna: tydligen finns det nu i Europeiska unionen fångstmässigt privilegierade länder, och jag undrar om det är möjligt med en reform av den gemensamma fiskeripolitiken utan att tillämpa den så antieuropeiska principen om relativ stabilitet? Vilka politiska skäl finns det för att behålla den, så som det sägs i grönboken och nu vid reformen av den gemensamma fiskeripolitiken?
Herr talman, herr ledamot! Att Danmark fiskar sex gånger så mycket som Spanien och Frankrike tillsammans torde snarast vara ett rykte, men jag tror inte det är särskilt meningsfullt att vi här ömsesidigt överöser varandra med siffror. Jag föreslår följande: vi kommer att skriftligt meddela er ifrågavarande uppgifter om omfattningen och de konkreta mängderna för industrifisket. Då får ni allt svart på vitt. Det tror jag är det enklaste.
En helt annan sak är den fråga ni tagit upp som gäller den relativa stabiliteten. Här handlar det i huvudsak om två saker: å ena sidan bibehållandet av tolvmilsgränsen respektive sexmilsgränsen, och å andra sidan den relativa stabiliteten när det gäller fördelningen av TAC och kvoter. Ni vet själv att det hittills funnits en särbestämmelse som går tillbaka på anslutningsfördraget med Spanien och Portugal, och denna bestämmelse kommer att utlöpa i slutet av detta år, men ni måste tro mig, att denna bestämmelse utlöper betyder att samma lagar gäller för alla - inklusive Spanien och Portugal - och därför också samma principer för att fastslå TAC och kvoter och samma principer när det gäller tillgången till vattnen. Det kommer vi också att ordna, det ser vi till, och ni kommer för första gången att få uppleva det när sedan TAC och kvoter i slutet av året fastslås för nästa år.
Jag skulle vilja ställa en mycket enkel fråga till kommissionären, som har mer att göra med de frågor som ställdes tidigare, eftersom jag kom lite för sent för att ställa min följdfråga.
Anser ni, herr kommissionär, att den situation som ni och några av ledamöterna just redogjort för - att enorma fartyg från medlemsstaterna fiskar i samma fiskevatten där gemenskapsflottan gör ansträngningar för att bevara resurserna - är rättvis, eller anser ni att vi bör kunna undvika denna situation genom till exempel en rad mekanismer som vi kommer att sätta i gång under dessa månader av debatter för att reformera den gemensamma fiskeripolitiken som vi har framför oss?
Anser ni att det i de i fiskevatten som gemenskapsflottan har övergett, eller i dem där gemenskapskraven för att bevara resurserna är mycket höga, är tillåtligt att stora fiskefartyg, även om man inte mottar gemenskapsmedel, utövar ett enormt tryck på resurserna?
Detta är min fråga.
Herr talman, fru ledamot! Denna fråga kan vi gärna diskutera, för kommissionen anser på det hela taget att det är meningslöst att anslå betydande gemenskapsmedel till nyanskaffning av fartyg och att det vore bättre att använda pengarna så att de fattiga små yrkesfiskarna, som har stora ekonomiska svårigheter, får bättre möjligheter i framtiden.
Det är ett av grundkoncepten i den reform som vi föreslår. Vi kommer säkert att få många tillfällen att diskutera detta med varandra.
Fråga nr 65 från María Izquierdo Rojo (H-0497/02):
Angående: Tobaksodling
Hur många kvinnor och hur många unga jordbrukare arbetar med tobaksodling inom Europeiska unionen?
Herr talman! På denna fråga vill jag svara som följer: kommissionen känner förvisso till hur många företag som producerar tobak i Europeiska unionen. Det är ungefär 100 000 företag. Fördelningen av de anställda inom tobakssektorn, enligt de kriterier som ledamoten har nämnt - alltså hur många av dessa 100 000 som är unga jordbrukare och hur många som är kvinnor - det har vi tyvärr ingen statistik över, och därför kan jag inte ange några siffror för att besvara er fråga på lämpligt sätt.
Herr talman! När det gäller att bevara tobaksodlingen i Granada på ett hållbart sätt skulle jag vilja veta om Polens inträde - ett land där tobak odlas - eller handelsflödet med Zimbabwe är faktorer som skulle kunna framkalla en minskning av den mängd tobak som odlas i provinsen Granada.
Den första delen av kommissionärens svar är mycket bristfälligt när det gäller kvinnorna. Jag kan tala om för er hur många kvinnor som arbetar med tobaksodling i Granada, men det är överraskande att ni, som är europeisk kommissionär med ansvar för det här området, inte känner till antalet kvinnor - vilket var vad jag frågade - eller antalet unga jordbrukare.
Hur som helst ber jag er att svara på min följdfråga, eftersom den kommer just från Granadas tobaksodlare. De är bekymrade, eftersom det sägs där att Polens inträde och handeln med Zimbabwe kommer att skada deras verksamhet. Kanske ni kan skingra denna oro.
Herr talman, fru ledamot! Ni kan tro mig, jag beklagar också att jag inte kan ge er denna information när det gäller sysselsättningen av kvinnlig arbetskraft inom tobaksodlingen. Men statistikmyndigheten förfogar tyvärr inte över sådana siffror att man skulle kunna skilja mellan manlig och kvinnlig arbetskraft. Kanske vore det ett initiativ att vi vände oss till statistikmyndigheten med en begäran, så att man i framtiden också samlar in sådana könsspecifika data.
Till er andra fråga: jag kan inte inse att Polens anslutning till Europeiska unionen kommer att utgöra något särskilt problem för tobaksodlingen som sådan i Europeiska unionen. Det problem som vi får i framtiden inom Europeiska unionen kommer i huvudsak att bestämmas av att det ju finns ett parlamentsinitiativ om att avbryta stödet till tobaksodlingen. Där ser jag att vi kommer att få ett problem, eftersom det naturligtvis kommer att få motsvarande sociala konsekvenser för de berörda odlarna.
Men Polens anslutning till gemenskapen kommer knappast att föra med sig några förändringar i odlingsförhållandena. Och ni får inte heller glömma bort att det ju i fråga om tobaksodlingen också mycket beror på de sorter som odlas. De konkurrerar ju inte heller direkt med varandra.
Eftersom vi är i färd med att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken och eftersom man uppmuntrar jordbrukarna att engagera sig i mångsidighet, vilket innebär skydd av landsbygden genom diversifiering, och eftersom man erkänner - till exempel vid rådets möte (jordbruk) den 27 maj 2002 - den så viktiga roll som kvinnorna kan spela i diversifieringen av landsbygden, skulle jag vilja fråga kommissionären om han inte anser att kommissionen kanske bör tänka i liknande banor när det gäller den gemensamma fiskeripolitiken, eftersom - och detta har jag sagt många gånger - ett mycket stort antal kvinnor arbetar i denna verksamhet. Dessutom spelar de kvinnor som inte direkt arbetar i verksamheten en sekundär roll vid sidan av sina män - vilket är ännu allvarligare, eftersom deras arbete är osynligt och de inte får något som helst erkännande, varken socialt eller ekonomiskt, för detta.
Jag skulle vilja fråga herr kommissionären om han planerar att lägga fram någon handling eller åtgärd när det gäller den här frågan.
Herr talman, fru ledamot! Jag håller helt med er om att de kvinnliga arbetsplatserna spelar en stor roll inom fiskerisektorn, och inte bara inom förädlingssektorn. Inom förädlingsindustrin, inom konservindustrin, arbetar ju många kvinnor, men också när det gäller själva fångstverksamheten spelar kvinnor en växande roll. Det är absolut värt att överväga, framför allt i samband med fiskeristrukturpolitiken och framtiden för denna politik, där det ju handlar om anpassningen av stödet, att här ta upp specifika åtgärder för kvinnor på samma sätt som när det gäller utvecklingspolitiken för landsbygden.
Jag vill inte här och nu lova att vi kommer att lägga fram ett eget dokument, men jag kommer att fundera på det, och jag kommer att ta upp detta önskemål på lämpligt sätt och även meddela er på vilket vis vi gör det.
Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, och i beaktande av att fråga 67 har besvarats samtidigt med fråga 63, kommer frågorna 66 samt 68-86 att besvaras skriftligen.
Frågestunden är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.45 och återupptogs kl. 21.00.)
Fru talman, fru kommissionär! Trakatellis och Scheele har lagt fram ett omfattande arbete som klart kommer att bidra till att förbättra informationen och öppenheten och ge de europeiska konsumenterna valfrihet. Människors och djurs hälsa skall prioriteras. Det viktigaste kriteriet måste ändå vara att dessa rättsliga ramvillkor är genomförbara. De måste i synnerhet stå i samklang med WTO:s regler, och får inte på grund av överdriven byråkratisering hindra utvecklingen av biotekniken i Europa. Vi behöver för det första tillämpbara bestämmelser om tillfällig och tekniskt oundviklig förekomst av GMO i produkter som inte är genetiskt modifierade. Det tröskelvärde på 1 procent som kommissionen har förslagit är förnuftigt och realistiskt och en orientering för tillverkare och konsumenter. Tröskelvärdet är viktigt för samexistensen av olika odlingsformer, eftersom exempelvis pollenspridning tekniskt aldrig kan uteslutas i naturen.
Den andra viktiga punkten är att bara sådana produkter skall märkas som innehåller vetenskapligt påvisbar GMO, medan angivelse av sådana ingredienser som isolerats ur genetiskt modifierade växter inte är meningsfull eftersom det exempelvis i oljor, socker och smakförstärkare inte längre finns någon GMO i slutprodukten. Även märkning av kött, ägg och mjölk från djur som någon gång har utfodrats med GMO-foder bör avvisas, för den är vilseledande för konsumenten. Jag är för produktinriktad märkning och avvisar uttryckligen en processorienterad märkning som av tekniska skäl inte går att kontrollera. En märkning bör bara ske där det också är möjligt med bevisning och följaktligen med kontroll av märkningsföreskrifterna.
Fru talman! Jag blir nu aningen förvirrad. Jag hade ju i början fem minuters talartid, och jag har naturligtvis många saker att säga, men jag skulle upprepa mig. Ståndpunkten från min sida är klar, och eftersom det redan är sent sparar jag de två minuterna talartid.
Fru talman, fru kommissionär, herr kommissionär! Trakatellis och Scheeles betänkanden hör ju nära samman. Det har redan sagts mycket om detta i dag i denna diskussion.
Den offentliga åsikten i Europa är att tillämpning av modern bioteknik utanför laboratorier i största utsträckning bör avvisas. Men det finns där olika aspekter. Undersökningar ger vid handen att de flesta människor känner sig för dåligt informerade för att kunna göra en klar bedömning. Omkring 86 procent av de tillfrågade i Europeiska unionen angav att de gärna vill veta mer innan de konsumerar GMO-livsmedel. Forskarna drar av sina resultat den slutsatsen att livsmedel som framställts gentekniskt har en marknad i Europa, om de erbjuder entydiga fördelar. Men möjligheten till valfrihet för konsumenterna bör stå i förgrunden. Konsumenterna vill fritt kunna välja mellan GMO-produkter och konventionella produkter.
De nya märkningsdirektiven har vi ju i dag redan häftigt diskuterat. Ur min synvinkel bör en märkning bara ske där det är möjligt med bevis och där man följaktligen kan kontrollera märkningsföreskrifterna. Om genetiska modifieringar inte kan bevisas i själva produkterna, vilket till exempel är fallet i fråga om kött, mjölk och ägg som kommer från djur som utfodrats med genetiskt modifierade foderprodukter, uttalar jag mig mot detta krav. Och det som är mycket viktigt för mig: okalkylerbara ansvarsrisker för företagen vill jag inte rekommendera. Därför är det absolut nödvändigt att man fastslår användbara gränsvärden. Jag vädjar därför om ett enhetligt gränsvärde på 1 procent. Kommissionen påpekar i sitt arbetsdokument att nolltolerans i praktiken inte är genomförbar, och många av mina kolleger har ju redan upprepade gånger tagit upp de oberäkneliga saker vi har i naturen. Därför vill jag inte tillfoga något ytterligare.
Fru talman! Det är uppenbart att vi på allt sätt stöder antagandet av normer som garanterar stor säkerhet och en hög skyddsnivå för konsumenter och miljö, men vi är dessutom för åtgärder som tillämpas kraftfullt och öppet. En av dessa åtgärder är utan tvekan märkning, som vi anser borde genomföras inom ramen för ett system med vetenskapligt verifierbara kontroller.
Samtidigt som jag tackar de båda föredragandena för det enorma arbete de utfört i en fråga som är så svår och komplicerad, så måste jag också säga att de båda betänkandena innehåller en del synpunkter som väcker viss osäkerhet. Det gäller till exempel den godtyckliga sänkningen till 0,5 procent av toleranströskeln för den oavsiktliga förekomsten av genetiskt modifierat material, ett gränsvärde som tidigare låg på 1 procent. Det gäller till exempel det som för oss verkar vara en ytterligare komplikation när det gäller tillståndsförfarandet utan någon förbättring av säkerheten eller andra fördelar för konsumenterna. Och sedan - en annan fråga som väcker viss oro - bristen på lämpliga åtgärder när det gäller den oavsiktliga förekomsten av rester av genetiskt modifierade produkter.
En kommentar skulle jag vilja göra när det gäller ?oavsiktlig förekomst?, ett begrepp som tillämpas för att ange den icke avsedda förekomsten av små kvantiteter av ett visst, icke typiskt material, i ett annat material. När vi diskuterar jordbruket - som i vanlig ordning är en sektor med speciella förutsättningar - kan en oavsiktlig förekomst av spår av andra sorter uppkomma när som helst under sådd, skörd, transport eller distribution när det gäller olika odlade sorter av grönsaker, växter eller utsädesmaterial. Under alla omständigheter kan den oavsiktliga förekomsten även vara resultat av ett utbyte av pollen mellan olika växtsorter som odlats på åkrar nära varandra.
I den normala verksamheten inom jordbruket kommer vi då att hamna i objektiva svårigheter på grund av punkt 9 i förslaget. Det är viktigt att undvika gränsvärden som inte tar hänsyn till verkliga förhållanden.
Fru talman, ärade herr kommissionär, kära fru kommissionär! Först vill jag gratulera de båda kommissionärerna. Jag tror att ni har levererat ett mycket ambitiöst förslag, en bra grund för en diskussion med parlamentet. Men när man betänker att om alla era förslag antas så måste 70-80 procent av alla de livsmedel som redan finns i handeln märkas, och då kan man nog säga, som den store socialistiske visionären David Bowe här i kammaren gjorde: nåja, vore det inte klyftigare att vi vänder på saken och bara genomför en positiv märkning? Jag gratulerar David Bowe till hans ärliga och storartade tal.
Vi suggererar naturligtvis konsumenten så att han, om han bland de många märkta produkterna äntligen finner något där det inte står GMO, tror att dessa återstående 20 procent är helt rena. Men konsumenten vet det inte, kanske bör han heller inte veta det. Han har det i alla fall svårt, för det blir ju ändå värre. 1 procent - där kunde det kanske innehålla något. Och redan har vi kommit fram till en skönhetstävling: 0,5 procent, 0,1 procent menar Gebhardt. Ja, varför då inte 0,01 procent? Vår store vetenskapsman Trakatellis säger att om några få år kommer vi att kunna bevisa allt. Då har vi äntligen kommit så långt att vi kan märka 99 procent av alla livsmedel. Vad skall då den stackars konsumenten göra? Han förstår ingenting. Vi är över huvud taget mycket elaka mot konsumenten, för vi säger ju åt honom: dessa 1 procent måste inte finnas med i märkningen, men företagaren kan ha varit lömsk och avsiktligt låtit bli, eller han kanske inte har kunnat skaffa fram det. Vad bryr sig egentligen konsumenten om det? Är det för konsumenten mer eller mindre hälsosamt om företagaren kan lägga fram bevis eller inte? Det är en sådan fars! Det är en sådan teater att jag verkligen förstår om konsumenterna - och jag är också konsument - är förvånade över vad politiker håller på med.
Ärade fru kommissionär och herr kommissionär! Mitt förtroende för er är gränslöst. Kommissionen föreslog den 12 januari 2000 i vitboken om livsmedelssäkerheten att det skulle läggas fram en förordning om märkning av GMO-fria livsmedel. Som tillägg till ert förslag vore det ett underbart, glasklart ärende. Vi är tacksamma för att liberalerna har lagt fram lämnat in det som ändringsförslag. I Österrike har vi gått denna fantastiska österrikiska väg. Jag vill nu inte säga att ni skall agera på österrikiskt sätt, fru kommissionär, även om vi alltid hjärtans gärna inbjuder er till att bestiga berg i Österrike och vandra med oss där. Men vi har tid fram till den andra behandlingen att gå denna goda väg, nämligen att som tillägg också göra en positiv märkning. Då kan man vara helt nöjd med ert förslag, min dam och mina herrar kommissionärer. Jag har förtroende för er!
Fru talman, mina damer och herrar! Om genetiskt modifierade organismer vore farliga, då måste de genast förbjudas. Det är vi ense om, och vi skulle göra det genast. I dag handlar det om märkning, om spårbarhet. Konsumentinformation är det första budet, frihet att välja - det arbetar vi alla för. Konsumenten skall själv kunna besluta vad han ställer på bordet, och därför behöver vi en märkning.
Inom unionen har redan en rad genetiskt modifierade organismer underkastats en bedömning av de vetenskapliga kommittéerna, och där konstaterades det att dessa ämnen inte utgör någon risk för hälsa och miljö. Ändå är det viktigt just med information när det handlar om livsmedelssektorn, och vi anser att vi här också får en bättre acceptans av användningen av gentekniken. Enligt kommissionens förslag skall nu GMO från och med ett maximalt värde på 1 procent tas med i märkningen. Genom ett ändringsförslag, som antogs i utskottet mot rösterna från PPE-DE, skall detta tröskelvärde nu sänkas till 0,5 procent.
Vi måste i fråga om allt som vi kräver komma ihåg att det skall vara möjligt att genomföra och praktisera förordningarna. Här uppstår också frågan huruvida en tillfällig kontaminering över huvud taget kan undvikas. I realiteten visar det sig ändå att en nolltolerans nästan aldrig kan garanteras. Och särskilt problematiskt - jag upprepar än en gång det som kollegerna just har sagt - är kravet att märka alla köttprodukter, ägg och mjölk som kommer från djur som utfodrats med GMO eller med fodermedel som innehåller GMO-andelar. Om slutprodukterna varken innehåller DNA eller genetiskt modifierat protein kan det ändå inte vara så att GMO trots detta måste anges i märkningen. När allt kommer omkring kan bara det som också finns i produkten finnas med i märkningen. Vilken jordbrukare, som har djur som betar ute i det fria, kan garantera att djuren inte får i sig GMO som spritts av vinden? Detta faktum, och även små andelar i fodret, skulle då få till följd att allt kött måste märkas med GMO. Och det är något som man varken kan begära av Europas jordbrukare eller konsumenter. Konsumenterna skulle då få lov att ta till sig intetsägande information, och för jordbrukarna skulle det betyda ett tekniskt olösligt problem. Det är oacceptabelt också därför att jordbrukarna ju i slutändan inte själva kan göras ansvariga för införandet och spridningen av GMO.
. Fru talman, ärade parlamentsledamöter! Jag vill först och främst rikta ett tack till föredragandena, herr Trakatellis och fru Scheele, men jag vill också tacka för en livlig och intressant debatt. De förslag som vi diskuterar i dag är kopplade till många viktiga och allmänna frågor. Allmänheten är mycket orolig över hur genetiskt modifierade organismer hanteras. Det är vår skyldighet som lagstiftare att se till att konsumenternas hälsa och säkerhet garanteras och att miljön och den biologiska mångfalden skyddas. Vi måste dessutom säkerställa att våra medborgare får en möjlighet att själva välja vad de vill konsumera på basis av tillförlitlig information. Marknadsföringen av genetiskt modifierade produkter skall därför regleras på ett sätt som gör att vi uppnår en hög nivå av säkerhet, insyn och tillförlitlighet.
Direktiv 2001/18, förordningen om nya livsmedel och förslaget om genetiskt modifierade livsmedel och djurfoder har alla utvecklats med utgångspunkt från dessa behov. Tillstånd för utsläppande på marknaden av genetiskt modifierade produkter skall därför enligt denna lagstiftning, och i överensstämmelse med försiktighetsprincipen, ge en hög skyddsnivå för människors hälsa och för miljön. I EU-systemet ingår kravet på en omfattande riskbedömning före utsläppandet på marknaden. Spårbarhet gör det lättare att vidta åtgärder efter det att en produkt har släppts ut på marknaden, t.ex. att övervaka produkten eller dra tillbaka den. Det gör det också lättare att tillhandahålla korrekt information till alla aktörer i hela produktions- och distributionskedjan.
I detta förslag fastställs att genetiskt modifierade produkter skall följas i alla steg av utsläppande på marknaden. Det föreskrivs också att produkter som innehåller genetiskt modifierade organismer skall vara märkta i alla etapper av utsläppandet på marknaden. Slutmålet är att sådan information skall ge konsumenterna och allmänheten möjlighet att välja själva. Vi anser att dessa åtgärder är ett viktigt steg på vägen för att återställa konsumenternas och allmänhetens förtroende. I förslaget föreskrivs en rad entydiga skyldigheter för operatörerna, utan att detta leder till onödiga eller orimliga belastningar för operatörer eller kontrollmyndigheter.
En rad viktiga frågor har tagits upp i de ändringsförslag som Europaparlamentet har lagt fram. Det gäller t.ex. omfattningen. Frågan om huruvida produkter som framställts av djur som utfodrats med genetiskt modifierat foder skall omfattas av förslaget kommer att tas upp mera detaljerat av min kollega David Byrne. Jag vill dock nämna att kommissionen har övervägt denna fråga mycket noga i samband med att förslaget utarbetades. Efter många diskussioner och samråd kom vi fram till att det vore ogenomförbart och oförenligt med gällande gemenskapslagstiftning. Kommissionen kan därför inte stödja ändringsförslagen med detta innehåll.
Det finns även ett antal ändringsförslag som syftar till att begränsa kommissionens förslag. Dessa förslag begränsar spårningskraven till produkter bara då DNA och proteiner är möjliga att påvisa. Detta skulle tillåta relevant märkning av produkter som är producerade av genmanipulerade organismer, men som inte längre innehåller modifierat DNA eller protein. Denna ansats innebär dock ett antal begränsningar, som har lyfts fram under vårt förberedande arbete. Den viktigaste invändningen är att detta inte skulle säkerställa konsumenternas möjlighet att göra ett informerat val. Kommissionen kan därför inte acceptera dessa ändringsförslag.
När det gäller syftet är det viktigt att tänka på att även om spårbarhet underlättar genomförandet av säkerhetsåtgärder, där sådana behövs, kan det inte anses vara en säkerhetsåtgärd i sig självt. Försiktighetsprincipen kan därför tillämpas på lagstiftning som rör tillståndsgivning utgående från riskbedömning, men inte på genomförandet av ett spårbarhetssystem inom ramen för detta förslag. Kommissionen kan därför inte heller stödja ändringsförslag 2 och 6 som kopplar försiktighetsprincipen till förslaget.
Jag vill också påpeka att spårbarhet inte utgör något redskap för att behandla frågan om samexistens. I det meddelande om biovetenskap och bioteknik som antogs i januari detta år har kommissionen åtagit sig att ta upp frågan om samexistens mellan organiska, konventionella och genetiskt modifierade grödor. I detta förslag behandlas enbart frågan om spårbarhet och märkning för genetiskt modifierade organismer. Sådan spårbarhet och märkning kan inte fungera som instrument för att behandla samexistens, eftersom denna fråga förutsätter beslut när det gäller jordbrukets produktionssystem. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslagen - 27 helt och 3 delvis - som berör denna fråga.
Ytterligare några ändringsförslag avser spårbarhetskraven. När det gäller den information som skall vidarebefordras för att garantera spårbarheten är det viktigt att tänka på att syftet med spårbarhet för genetiskt modifierade organismer är ett annat än för produkter som framställts av genetiskt modifierade organismer. Det är viktigt att kunna identifiera genetiskt modifierade organismer som avsiktligt skall sättas ut i miljön för odling, eftersom sådana produkter innehåller livsdugliga genetiskt modifierade organismer som kan föröka och sprida sig. Det föreskrivs därför i förslaget att operatörer skall kunna ange exakt vilka genetiskt modifierade organismer som ingår i produkterna samt att de skall vidarebefordra dessa uppgifter till den operatör som tar emot produkterna. De potentiella riskerna för miljön med produkter som innehåller genetiskt modifierade organismer som är avsedda för direkt användning i livsmedel, foder eller bearbetning är däremot begränsade, eftersom dessa organismer inte kommer att odlas.
Kommissionen anser därför att det både är lämpligt och tillräckligt om produkter som innehåller genetiskt modifierade organismer för livsmedel, foder eller bearbetning, även i bulklaster, åtföljs av dokumentation i vilken detta anges tillsammans med en förteckning över de unika koderna för de genetiskt modifierade organismer som kan tänkas ingå i produkten eller transporten. Dessa informationsbestämmelser överensstämmer med bestämmelserna i fråga om gränsöverskridande transporter i protokollet om biologisk säkerhet. Kommissionen anser att vi inte bör gå längre än bestämmelserna i protokollet om biologisk säkerhet för att kunna garantera harmoniserade och samstämmiga förfaranden i handeln med tredje land.
Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslagen 16 och 41 som går ut på att operatörerna exakt skall ange vilka genetiskt modifierade organismer som ingår i en transport genom att ange deras unika koder. Kommissionen anser också att bevarandet av information och dokumentation för spårbarhetssyften bör begränsas till fem år. Det finns inga praktiska skäl till att denna period skulle förlängas från fem till tio år. Detta skulle medföra onödiga extra belastningar för operatörerna. Kommissionen kan därför inte godta de förändringar som syftar till att förlänga denna tidsperiod till tio år, dvs. ändringsförslagen 17 och 22.
Kommissionen håller med Europaparlamentet om att bestämmelserna i detta förslag är förenliga med bestämmelserna i direktiv 2001/18 och inte inskränker dem på något vis. I det sammanhanget är det nödvändigt att upphäva artikel 4.6 i direktivet där det fastställs att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att garantera spårbarhet i alla stadier av utsläppande på marknaden av genetiskt modifierade organismer. Om artikel 4.6 inte upphävs är det uppenbart att nationella åtgärder skulle kunna löpa parallellt med de åtgärder som omfattas av förslaget, vilket skulle störa den inre marknaden och leda till rättslig osäkerhet.
Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslagen 28 och 33, eftersom de behåller spårbarhetskraven i det direktivet. På samma sätt avvisar kommissionen ändringsförslag 32 som innebär att nya tillstånd förbjuds fram till dess att unika koder tilldelats de genetiskt modifierade organismerna i enlighet med detta förslag. I de nuvarande gemenskapsramarna för tillståndsgivning ingår redan ett antal villkor för tillstånd för genetiskt modifierade organismer och genetiskt modifierade livsmedel, bl.a. att de inte får leda till skadliga effekter på människors hälsa och miljö. Om de gällande kriterierna för tillstånd utvidgas till att omfatta de unika koderna enligt detta förslag, skulle ett element av osäkerhet om hur gemenskapslagstiftning skall implementeras introduceras, vilket kommissionen inte kan acceptera.
Avslutningsvis vill jag säga några ord om oavsiktlig förekomst och tröskelvärden. En viktiga fråga är den oavsiktliga men tekniskt oundvikliga förekomsten av genetiskt modifierat material i konventionella produkter. Idag odlas genetiskt modifierade grödor på över 50 miljoner hektar runtom i världen. Detta innebär att genetiskt modifierat material oavsiktligt och oundvikligen förekommer i importerade produkter, i synnerhet bulklaster av säd för livsmedel, djurfoder och bearbetning. Det är nu en realitet som knappast låter sig undvikas. En fortsatt frysning av tillståndsgivningen i EU förvärrar bara situationen, eftersom vi skulle få se spår av ett ökat antal icke-EU-auktoriserade genetiskt manipulerade organismer.
I gemenskapslagstiftningen finns redan föreskrifter rörande märkning av tröskelvärden för oavsiktlig förekomst. Följaktligen är det logiskt att oavsiktlig förekomst undantas, under specifika förutsättningar, från föreskrifterna för märkning och spårning också i detta förslag. Att fastställa tröskelvärden är en mångfacetterad uppgift, och kommissionen är av uppfattningen att den mest effektiva lösningen uppnås med en sektorsbaserad ansats. Kommissionen kan därför inte acceptera ändringsförslagen 45 och 56, som föreslår att kompetensen för etablering av tröskelvärden för livsmedel, djurfoder eller bearbetning överförs från förslaget rörande livsmedel och foderprodukter.
Jag upprepar att kommissionen till fullo stöder principen att upprätta tröskelvärden för oavsiktlig förekomst, som föreslagits i ett antal ändringsförslag. Förslaget att inkludera en artikel som upprättar sådana tröskelvärden är dock mer relevant för förslaget rörande genetiskt manipulerade livsmedel och djurfoder.
Fru talman! För att underlätta hanteringen har jag ställt samman kommissionens detaljerade ställningstagande rörande samtliga ändringsförslag. Denna sammanfattning kommer att bifogas det fullständiga förhandlingsreferatet
. (EN) Låt mig först och främst tacka för allt arbete som gjorts i de olika utskotten i samband med detta förslag till förordning om genetiskt modifierat livsmedel och djurfoder, och också tacka föredragandena för deras hårda arbete - även kommissionens personal i båda generaldirektoraten, som har arbetat hårt med detta förslag under de senaste två åren.
Frågorna i detta sammanhang är komplicerade och känsliga, och ger ofta upphov till starka känslor och splittrade åsikter. Omröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor resulterade ofta i att ändringsförslagen förkastades eller antogs med mycket liten marginal. Detta är belysande för frågans komplexitet - men tjänar också, enligt min åsikt, till att visa att kommissionens förslag når en bra, förnuftig och balanserad kompromiss mellan de skilda synsätten.
Jag har inte för avsikt att ta upp varje enskilt ändringsförslag, utan jag vill i stället koncentrera mig på fyra huvudfrågor. Den första är förslagets räckvidd. I vissa ändringsförslag föreslår man en utvidgning av förslagets räckvidd till att omfatta processtekniska hjälpmedel och animaliska produkter från djur som utfodrats med genetiskt modifierat foder, och också begränsa förslagets räckvidd till produkter som härrör från genetiskt modifierade organismer som innehåller spårbart modifierat DNA eller protein.
Vid utarbetandet av förslaget övervägde kommissionen noga vilka produkter som skulle omfattas. Vi beslutade oss för att endast ta med produkter som framställts från genetiskt modifierade organismer. Processtekniska hjälpmedel behandlas inte i förordningen om nya livsmedel, eftersom dessa inte anses vara livsmedelsingredienser. Detta är också skälet till varför, med hänsyn till gemenskapslagstiftningen, processtekniska hjälpmedel inte behöver redovisas på slutprodukten. För enhetlighetens skull anser kommissionen att det skulle vara olämpligt att kräva tillstånd för och märkning av genetiskt modifierade processtekniska hjälpmedel utan att ha samma krav på konventionella processtekniska hjälpmedel.
För första gången omfattar kommissionens förslag specifikt genetiskt modifierat djurfoder. Att utvidga dess räckvidd till att omfatta produkter som t.ex. mjölk, ägg och kött från djur som utfodrats med genetiskt modifierat djurfoder skulle emellertid avvika i hög grad från den befintliga livsmedelslagstiftningen om animaliska produkter. Kommissionen anser inte att det varken är möjligt eller praktiskt att omfatta produkter från djur som utfodrats med genetiskt modifierat djurfoder i förordningen. Kommissionen förkastar därför bestämt alla ändringsförslag som pekar i denna riktning.
Låt mig nu ta upp de ändringsförslag som lades fram i förra veckan och som syftar till att begränsa förslagets räckvidd, både när det gäller tillstånd och märkning.
Kommissionen föreslår en utvidgning av de nuvarande märkningskraven och ett krav på obligatorisk märkning av livsmedel, livsmedelsingredienser och djurfoder som framställts med genetiskt modifierade organismer, t.o.m. i fall då det inte finns modifierat DNA eller protein - dvs. då det inte går att spåra i livsmedlet, djurfodret eller i ingrediensen. Det klassiska exemplet är matolja som härrör direkt från genetiskt modifierad majs, genetiskt modifierade sojabönor, eller genetiskt modifierade rapsfrön. Genom raffineringsprocessen har allt transgent material avlägsnats. Därigenom uppstår frågan om det bör märkas som genetiskt modifierat eller inte. Det handlar inte om säkerhet här. Denna fråga hanteras vid tillståndsförfarandet. Märkningen syftar till att informera konsumenterna och användarna och ge dem valmöjligheter.
Något som framstår som mycket tydligt för mig är att det är viktigt för ett stort antal konsumenter att få veta om det finns genetiskt modifierat material i produkterna. Vi känner också till att många medlemsstater vill ha den obligatoriska märkningen av genetiskt modifierade derivat. En rad av dessa medlemsstater har tydligt visat att de inte skulle stödja tillstånd för nya genetiskt modifierade organismer om man inte krävde märkning och spårbarhet för genetiskt modifierade derivat. De som argumenterar emot obligatorisk märkning av alla genetiskt modifierade derivat, oaktat förekomsten av modifierat DNA eller protein, menar att det inte skulle gå att genomföra en kontroll av denna skyldighet och att det skulle resultera i många bedrägerier.
Jag vill mycket tydligt säga att jag inte kan godta detta argument. Jag kan inte godta att rättsliga krav inte går att verkställa om efterlevnaden inte går att kontrollera genom analytiska metoder. Saken är den att ett stort antal bestämmelser och lagfästa rättigheter, från obligatorisk märkning om produkternas geografiska ursprung till immaterialrättsliga rättigheter, verkställs utan tillämpning av fysiska kontroller. Ingen av de praktiska svårigheter som man förutspått i samband med märkning av genetiskt modifierade produkter har visat sig vara oöverstigliga i dessa sammanhang. Det är faktiskt så att just det krav som vi diskuterar i dag redan gäller i många delar av gemenskapen, även om det tillämpas av företag inom livsmedelskedjan i stället för genom gemenskapslagstiftning.
Jag har ännu inte träffat någon i livsmedelsbranschen som medgett att han eller hon inte känner till ursprunget hos de ingredienser som han eller hon använder. Det finns goda skäl för det. Att medge att man inte vet om insatsvarorna är genetiskt modifierade är samma sak som att medge, på samma sätt, att man inte vet om man kanske använder genetiskt modifierade varor som inte är tillåtna. Det är förmodligen av just detta skäl som de som motsätter sig obligatorisk märkning av produkter som inte innehåller modifierat DNA eller protein också föreslår att man skall göra undantag för dessa produkter när det gäller tillstånd.
Jag är rädd att detta skulle vara fullständigt oacceptabelt för kommissionen. Det skulle innebär att vi vred tillbaka klockan mer än fem år, till tiden före antagandet av förordningen om nya livsmedel, just när det håller på att växa fram ett internationellt samförstånd, särskilt när det rör Codex Alimentarius, att alla livsmedel som framställs av genetiskt modifierade organismer skall underkastas ett godkännandeförfarande innan de kan släppas fria på marknaden. Budskapet till konsumenterna skulle vara oacceptabelt. För närvarande lyder budskapet: ?Vi kan tyvärr inte säga om denna matolja är genmodifierad eller inte.? Om man antog dessa ändringsförslag skulle vi få tillfoga: ?... vi måste tyvärr också nämna att, om detta är genetiskt modifierade organismer, vi inte kan säga om de genetiskt modifierade organismer som de härrör från är godkända eller inte?.
Jag vill, slutligen, ta upp frågan om märkning av produkter som uppges vara fria från genetiskt modifierade organismer. Ni har redan förstått att kommissionen inte kan godta märkning av produkter som uppges vara fria från genetiskt modifierade organismer som ett alternativ till den obligatoriska märkningen av genmodifierade derivat. Jag tror emellertid inte att det ändringsförslag som har lagts fram till förslaget till förordning i förhållande till ett frivilligt system för genetiskt modifierade organismer är lämpligt. Men låt oss titta på detta igen vid den andra behandlingen.
Jag tar också upp saken att allmänheten kommer att vilseledas av förslaget som vi lägger fram, om vi påstår att det skall bli ett system för märkning av produkter som uppges vara fria från genetiskt modifierade organismer. Det finns en överväldigande risk att allmänheten skulle vilseledas av ett system för märkning av produkter som uppges vara fria från genetiskt modifierade organismer på grund av det faktum att man inte kan ge allmänheten sådana garantier, och att försöka göra detta genom ett obligatoriskt märkningssystem, med stöd av gemenskapslagstiftningen, skulle - enligt min mening - riskera att ge lagstiftningen dåligt rykte. Därför - genom att vi skrev in detta mål i vitboken om livsmedelssäkerhet för två år sedan - funderade vi länge och mycket på detta. Jag måste säga till er, fru Flemming, att efter det att vi funderat på saken kom vi fram till att detta inte var rätt väg att gå - av de skäl som jag har angett. Detta är skälet till varför vi har lagt fram detta specifika förslag.
När det gäller miljöriskbedömning utmanar man genom en rad ändringsförslag förslaget att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet bör utföra miljöriskbedömningen som en del av den övergripande bedömningen av ett genmodifierat livsmedel eller foder.
Det är faktiskt så att dessa ändringsförslag på ett effektivt sätt skulle förhindra att den föreslagna förordningen skulle få ställning som sektoriell lagstiftning i enlighet med betydelsen i direktiv 2001/18/EG. Doyle frågade tidigare varför vi lägger fram två lagstiftningsakter och späder på förvirringen. Den lagstiftningsakt som kommissionär Wallström är ansvarig för är i likhet med direktiv 2001/18/EG en övergripande lagstiftningsakt. I direktiv 2001/18/EG antog man att det vid lämplig tidpunkt skulle läggas fram sektoriell lagstiftning. Det är denna lagstiftningsakt som jag är i färd med att främja - livsmedels- och djurfoderlagstiftningen. Det var ett krav enligt direktiv 2001/18/EG att denna kammare skulle genomförda en omröstning i vilken man uppmanade till sektoriell lagstiftning. Kommissionen håller just nu på att hörsamma denna uppmaning. Detta har varit målet från första början. Det är detta som parlamentet redan har röstat om.
Kommissionen bedömer att man i den föreslagna förordningen om genmodifierat livsmedel och djurfoder tar fullständig hänsyn till dessa krav.
På samma sätt skulle det förhindra tillämpningen av principen om ?en dörr, en nyckel?. Detta skulle resultera i att företagen måste lämna in fler än en ansökan för samma genetiskt modifierade organismer, även om ansökningarna skulle innehålla mer eller mindre samma information. Jag anser att förslaget om ?en dörr, en nyckel? är grundläggande och att det är till stor nytta, inte bara för ansökandena, utan också för konsumenterna. Kommissionen kan därför inte godta de ändringsförslag i vilka man kräver att miljöriskbedömningen för genetiskt modifierade organismer, som behandlas i livsmedels- och djurfoderförslaget, endast skall genomföras enligt direktiv 2001/18/EG.
Det har lagts fram en rad ändringsförslag i syfte att stärka informationskraven i förslaget. Kommissionen är beredd att godta vissa av ändringsförslagen för att ytterligare öka allmänhetens tillgång till information, men jag anser inte att det är lämpligt eller förnuftigt att försöka att ändra allmänna bestämmelser om kommittéförfarandet genom detta instrument.
Det är också viktigt att vi inte glömmer bort företagens immaterialrättsliga rättigheter. I detta avseende vill jag fästa uppmärksamheten på artikel 31 i förslaget som, enligt min mening, skapar rätt balans mellan skyddet av sådana lagliga rättigheter och öppenhet.
I en rad ändringsförslag föreslås att mycket små mängder av otillåtna genetiskt modifierade organismer och genetiskt modifierat material inte bör godtas i livsmedel eller djurfoder.
Det skulle helt enkelt inte vara praktiskt genomförbart om förslagen inte godtog en viss toleransnivå - under vissa förhållanden - när det rör små mängder genetiskt modifierade organismer eller genetiskt modifierat material i livsmedel eller djurfoder. Det ligger faktiskt till på det viset att t.o.m. när en aktör försöker att undvika genetiskt modifierade organismer eller genetiskt modifierat material kan små mängder av dessa rent tekniskt vara oundvikliga under odling, skörd, transport och bearbetning.
Jag har sagt det tidigare, och jag kommer att säga det igen. Antingen vi tycker om det eller inte, så har detta blivit verklighet. Vi måste leva i den verkliga världen. Detta är inte bara ett problem som uteslutande gäller genetiskt modifierade organismer. Vid produktion av livsmedel, djurfoder och utsäde är det praktiskt sett omöjligt att ta fram slutprodukter som är hundraprocentigt rena och helt fria från främmande ämnen.
I EU har de vetenskapliga kommittéerna redan granskat en rad genetiskt modifierade organismer, och kommit fram till att de inte utgör någon risk för miljön eller människors hälsa. När det gäller vissa genetiskt modifierade organismer har man emellertid ännu inte slutligt godkänt dem.
Jag tycker därför att det är förnuftigt att man genom förslaget tillåter dessa genetiskt modifierade organismer och detta genetiskt modifierade material, som man ansett vara tillräckligt säkra - mot bakgrund av en komplett, positiv riskbedömning från EU:s vetenskapliga kommitté - för att finnas i livsmedel eller djurfoder i mängder på upp till 1 procent. Detta under förutsättning att förekomsten av genetiskt modifierade organismer är tillfällig eller tekniskt oundviklig. Lannoye sade tidigare att vi tillät en förekomst på upp till 1 procent av otillåtet genetiskt modifierat material. Detta stämmer inte. Vi måste göra en tydlig åtskillnad mellan otillåtet genetiskt modifierat material som aldrig tagits upp i någon ansökan, och genetiskt modifierat material som tagits upp i en ansökan, genetiskt modifierat material som granskats av den vetenskapliga kommittén, genetiskt modifierat material som i samband med denna ansökan godkänts vid en riskbedömning, men för vilket tillstånd inte erhållits på grund av moratoriet. Detta är två skilda situationer. Det är för den senare typen vi tillåter en förekomst på upp till 1 procent, inte för den tidigare. Detta är en viktig åtskillnad som jag vill att parlamentet skall ta till sig.
I andra ändringsförslag föreslår man att det skall upprättas en högsta märkningsnivå på 0,5 procent för tillfällig förekomst av otillåtet genetiskt modifierat material. Jag anser att vi bör följa principen som anges i direktiv 2001/18/EG, dvs. att nivåerna skall bestämmas vid kommittéförfarandet, för att därmed ta hänsyn till teknisk och vetenskaplig utveckling. Jag anser att det är rätt väg, eftersom man kan reagera snabbare vid kommittéförfarandet eller vid förfarandet för sekundärlagstiftningen, i stället för att skriva in detta i en lagstiftningsakt, som har föreslagits i ändringsförslaget. Om vi någonsin behöver göra ändringar kommer vi att bli tvungna att göra det genom de vanliga förfarandena som vi är vana vid, vilket mycket väl kan ta längre tid än ett eller två år.
Jag upprepar att kommissionen anser att de två förslagen tillsammans når en bra och balanserad kompromiss mellan de olika synsätten. Jag anser dessutom bestämt att de tillhandahåller rätt förhållningssätt när det gäller att skapa förtroende hos allmänheten och social acceptans för användningen av bioteknik i livsmedelsproduktionen inom jordbruket. Jag hoppas att parlamentet förstår resonemanget bakom beslutet att förkasta eller delvis godta bara vissa av de framlagda ändringsförslagen. Kommissionen kommer att ge parlamentet en fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt om vart och ett av ändringsförslagen. Jag har inte för avsikt att läsa upp dem var för sig, men jag antar att detta kommer att tas med i protokollet.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0234/2002) av Trakatellis för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets beslut om antagande av ett program för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet (2003-2008) (PE-CONS 3627/2002 - C5-0204/2002 - 2000/0119(COD)).
. (EL) Fru talman! Vi diskuterar i dag det gemensamma utkastet till beslut om antagande av ett program för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet under åren 2003-2008, vilket enhälligt godkändes den 8 maj av parlamentets delegation i förlikningskommittén med rådet. Detta utkast är det lyckade resultatet av de långvariga ansträngningar som började för två år sedan, och jag vill gärna påpeka att arbetet har varit mycket konstruktivt både i fråga om samarbetet mellan de tre organen och när det gäller den slutgiltiga utformningen av programmet. Antagandet av programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet är Europeiska unionens första stora satsning för att skydda folkhälsan. Skyddet av folkhälsan är något som i högsta grad engagerar och oroar unionens medborgare. Hälsan måste ha prioritet framför politiska och ekonomiska kompromisser. Programmet som fr.o.m. den 1 januari 2003 kommer att ersätta gemenskapens tidigare sektorsvisa och isolerade insatser för folkhälsan med ett nytt heltäckande program är framför allt inriktat på att förebygga sjukdomar och att bidra till införande av kvalitetsstandarder på folkhälsoområdet.
Mot bakrund av erfarenheterna från de 8 tidigare programmen, men också arbetet inom nätverket för observation av epidemier och kontroll av smittsamma sjukdomar inom gemenskapen, eftersträvar programmet en mera integrerad och heltäckande strategi på hälsoområdet. Programmets tre allmänna mål är: för det första, bättre information och kunskaper om folkhälsans utveckling; för det andra, snabba och samordnade insatser vid olika hot mot folkhälsan och för det tredje, hälsofrämjande åtgärder och förebyggande av sjukdomar genom att man tar hänsyn till avgörande hälsofaktorer i all politisk verksamhet.
Dessa faktorer som har samband med livsstilen, såsom rökning, alkoholkonsumtion, kostvanor och även viktiga samhällsekonomiska och miljörelaterade faktorer, är jämte de genetiska faktorerna de främsta orsakerna till sjukdom. Programmet, som skall vara ett komplement till de politiska insatserna på nationell nivå, syftar till att uppnå en hög nivå i fråga om somatisk och psykisk hälsa och välbefinnande, men också större jämlikhet i hälsofrågor inom hela gemenskapen.
Här skulle jag också vilja göra en liten utvärdering av arbetet i förlikningskommittén, som lett till en väsentlig förbättring av texten och rådets gemensamma ståndpunkt. Budgeten på 312 miljoner euro är väsentligt större än den summa på 280 miljoner som föreslagits av rådet, men också i jämförelse med den summa på 300 miljoner euro som föreslagits av Europeiska kommissionen. Ökningen kommer att svara mot programmets ambitiösa mål, men också kraven från vissa ytterligare verksamheter.
Det är en anmärkningsvärd bedrift, för det är andra gången sedan medbeslutandeförfarandet infördes som slutsumman blivit högre än den som föreslagits av Europeiska kommissionen. Kommissionens uttalande om finansieringen enligt artikel 7 innebär dessutom att den ekonomiska ramen kommer att omprövas såväl vid de nya staternas anslutning som under förberedelserna för revideringen av budgetplanen.
För att garantera en effektiv tillämpning och samordning av programmet har Europeiska kommissionen gjort ett andra uttalande om strukturella regler för att programmet skall kunna fungera bättre. De flesta av Europaparlamentets ändringsförslag, 37 av de 50 som framlades vid andrabehandlingen, har godkänts av rådet, antingen i sin helhet eller efter omformulering, och ingår nu i det gemensamma utkastet. Ändringsförslagen gäller hur man skall möta olika hot mot folkhälsan, av fysisk, kemisk eller biologisk natur, nödsituationer, strategier för vaccination och immunisering, psykisk hälsa, resistens mot antibiotika, reella folkhälsoproblem, som är mycket mycket viktiga.
Jag anser att stärkandet av den europeiska integrationens grundvalar förutsätter konvergens, inte bara på politisk och ekonomisk nivå utan också inom enskilda områden, som t.ex. på folkhälsoområdet. Med full respekt för subsidiaritetsprincipen kan vi gå vidare med nya former av konvergens som breddar den europeiska integrationen. Jag anser alltså att det nya programmet innebär början på en sådan process på folkhälsoområdet, som är av så vital betydelse.
Avslutningsvis skulle jag vilja tacka alla medlemmar i den delegation som arbetat fram det tillfredsställande förlikningsresultatet. Jag vill tacka kommissionen och kommissionär Byrne personligen liksom även det spanska ordförandeskapet för det konstruktiva samarbetet med parlamentets delegation i syfte att komma fram till en överenskommelse som möjliggör ett snabbt igångsättande av programmet. Därför rekommenderar jag Europaparlamentet att godkänna programmets text och följaktligen att sätta i gång med det viktiga och banbrytande programmet.
Herr talman! Låt mig först gratulera min vän, föredraganden professor Trakatellis, för hans utmärkta arbete. Han lyckades anmärkningsvärt nog vid förlikningen med att öka de tillåtna medlen bortom de ursprungliga förslagen från kommissionen till 380 miljoner euro över fem år, vilket står i kontrast till det ursprungliga rådsförslaget på bara 280 miljoner euro.
EU-åtgärder på folkhälsoområdet är fortfarande kontroversiellt för en del människor, då det inte bara finns risk för överlappning med Världshälsoorganisationens europeiska aktiviteter, utan också en potentiell konflikt med det faktum att det ligger helt inom medlemsstaternas behörighetsområde att ge och finansiera folkhälsovård. Om EU-initiativ belyser bästa praxis eller stimulerar efterfrågan på dyra behandlingar eller sjukdomsförebyggande åtgärder kan detta leda till budgetproblem för medlemsstaterna.
Icke desto mindre förändras fokus på livsstilen när avgörande faktorer för folkhälsan, med fokus speciellt på informationsspridning om rökning, alkoholkonsumtion, matvanor och motion, räcker långt för att minska denna risk. EU:s hyckleri, som fortfarande subventionerar tobaksodlarna med cirka 1 miljard euro om året, behöver reformeras omgående.
En del anser att de aktuella beloppen på EU-nivå är så små jämfört med nationella folkhälsoutgifter att det är tveksamt om vi kan åstadkomma något meningsfullt på EU-nivå. Trots det jag har sagt deltog jag likväl konstruktivt vid första behandlingen tillsammans med ett antal kolleger i det konservativa partiet, för att belysa frågan om psykisk hälsa som ett prioriterat behov och vikten av att etablera formella ramar för att samordna de olika finansierade aktiviteterna och knyta samman hela programmet i mitten med riktlinjer och ledarskap. Behovet att utveckla samförståndsförklaringar om bästa praxis är viktigt, och det är mycket viktigt att engagera kandidatländerna som ofta ligger långt efter på det här området.
Till sist, ett snabbt reaktionssystem för insatser vid överhängande hälsorisker, som vi har sett i samband med dioxinskandalen i Belgien eller BSE-krisen, är högst lämpligt. Det är den sortens åtgärder som kommer att föra EU närmare folken i Europa, som troligen bryr sig mycket mer om folkhälsopolitiken än något annat på den politiska dagordningen.
Herr talman, herr kommissionär! I dag befinner vi oss i slutfasen av godkännandet av ett ambitiöst program på folkhälsoområdet. Programmet innehåller tre mål: förbättrad information och kunskap, snabbt agerande vid hot mot avgörande hälsofaktorer genom hälsofrämjande åtgärder och förebyggande av sjukdom. För att förverkliga dessa mål är det naturligtvis nödvändigt att inrätta ett organ som garanterar kontinuerlig observation och samordning, som höjer effektiviteten och som ger information till medlemsstaterna om de bästa praktiska erfarenheterna och en heltäckande utvärdering av programmet. Jag anser att man på denna punkt lyckats komma fram till en kompromiss som garanterar ett korrekt genomförande av programmet i den riktning som anges i parlamentets ändringsförslag. En annan viktig punkt gäller vidare Europaparlamentets förslag om hur man skall agera i extrema nödsituationer, även till följd av terrorattacker. På denna punkt har man tillsammans med rådet kommit fram till en tillfredsställande kompromiss.
Jag skulle emellertid också vilja kommentera programmets budget. Om vi vill leva upp till kraven och målen för det här programmet anser jag att vi också måste få fram de nödvändiga resurserna. Europaparlamentet har föreslagit summan 380 miljoner euro, och jag anser att den summan borde godkännas av rådet eftersom en stor del av dessa pengar redan har förbrukats av pågående program som löper fram till slutet av år 2002. Dessutom kommer det nya programmet att gälla inte bara de 15 medlemsstaterna utan också de tio nya medlemmarna.
Avslutningsvis, de ursprungliga målen har efter händelserna den 11 september kompletterats med ett avsnitt om biologisk krigföring. Jag är inte nöjd med den slutsumma på 312 miljoner euro som godkänts, även om summan är större än den som föreslagits av kommissionen och rådet. Jag är emellertid glad över att den ansvarige kommissionsledamoten Byrne har utlovat att vi skall ompröva den finansiella ramen efter de nya staternas anslutning. Detta påverkade för övrigt på ett avgörande sätt slutomröstningen under förlikningsförfarandet.
Till sist skulle jag vilja tacka föredraganden för hela samarbetet och för alla hans ansträngningar, som har lett fram till en riktig kompromiss.
För den liberala gruppens räkning vill också jag uttrycka vår tillfredsställelse. Resultatet från förlikningen hade inte varit möjligt, det vill jag betona, utan professor Trakatellis uthållighet eller detta konstruktiva samarbete mellan delegationen från vårt parlament, det spanska ordförandeskapet och kommissionär Byrnes enheter.
Trots kärva förhandlingar som huvudsakligen gällde budgetavsnittet har de tre institutionerna först av allt velat framföra ett gemensamt budskap till de europeiska medborgarna. Hälsan hör numera till våra första prioriteringar, och det måste vi glädjas åt eftersom det var grundläggande att Europa så att säga ?sköter om sin hälsa? och äntligen skaffar sig en global och integrerad strategi i frågan. Osäkerheten när det gäller livsmedel, den ökande förbrukningen av alkohol och tobak, särskilt bland ungdomar, kräver mer än någonsin denna typ av samordnad åtgärd på gemenskapsnivå när det gäller att förebygga sjukdomar.
När de gäller de snabbt ökande farsoterna, som aids eller tuberkulos, eller uppkomsten - som det talats om - av handlingar av biologisk terrorism krävdes från unionens sida denna förmåga till snabb reaktion. Det är alla orsaker och orosmoment som motiverar en lämplig budget för de sex kommande åren: domen har fallit, och det blir alltså 312 miljoner euro som kommer att betalas ut utöver ett uttalande från rådet som innebär att en ny granskning skall göras av den finansiella ramen i ljuset av utvidgningen, liksom nya budgetplaner. Det är visserligen mindre än de 380 miljoner som vi hade hoppats på, men det är ändå mycket mer än de 280 miljoner som rådet ursprungligen beviljat. Denna kompromiss är därför, det kan man verkligen säga, en seger för vårt parlament, och den politiska viljan har här segrat över budgetdogmatismen.
Fru talman! Jag vill - som andra kolleger har gjort - tacka för Trakatellis uthållighet.
Som det erinras om i det slutliga dokumentet säger Världshälsoorganisationen att de fem främsta orsakerna till sjukdom är neuropsykiatriska rubbningar, cancer, hjärt- och kärlsjukdomar, ofrivilliga skador och sjukdomar i andningsorganen, som blir allt mer allvarliga på grund av motståndskraften mot antibiotika.
Vi trodde att syftet med de åtta tidigare programmen var att försöka - och de bidrog till att göra detta - förebygga en del av dessa sjukdomar, men vi anser att syftet med detta handlingsprogram - som kommer att inledas inom kort - dessutom är att komplettera den nationella politiken på det här området, att på ett övergripande sätt ta itu med de tre mål som föreskrivs i dokumentet: information och kunskap, kapaciteten att reagera inför oväntade risker, hälsofrämjande samt förebyggande av sjukdomar. Vi anser att detta kommer att bidra till att obalanserna minskar och även att utvärdera hur detta påverkar de sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekterna på hälsoområdet. Vi anser att det är nödvändigt att samhället, de icke-statliga organisationerna och fackföreningarna deltar - som det mycket väl tas upp i dokumentet - för att framgångsrikt ta itu med denna plan.
. (EN) Fru talman! Jag är mycket tacksam mot parlamentet för dess ansträngningar att tillsammans med oss och rådet utveckla detta ambitiösa nya program. Under hela medbeslutandeförfarandets gång har ni svarat för en enorm arbetsinsats - genom att analysera de olika frågorna och lägga fram nya idéer och närmanden.
Det råder inga tvivel om att programmet, som ett resultat av detta, har stärkts påtagligt och att det kommer att ge en fast grund för utvecklingen av gemenskapens folkhälsostrategi som innefattar nya arbetsområden, såsom utvecklandet av en vaccinationsplan och insatser mot hotet om bioterrorism. Era ansträngningar har vidare stärkt de tre målen som kommissionen fastställde i förslaget från första början.
De är: förbättrad information i syfte att stärka folkhälsan, snabba insatser vid hälsorisker och arbete med avgörande faktorer för folkhälsan.
De här tre åtgärdsområdena svarar mot de europeiska medborgarnas prioriteringar och oro, och kommer att göra programmet direkt relevant för dem.
Tack vara er uthållighet, och inte minst de personliga bidragen från professor Trakatellis och vice talman Imbeni, har en realistisk överenskommelse nåtts vid förlikningsförfarandet.
Från min ståndpunkt ger utgången en rättvis och genomförbar balans mellan de kommande aktiviteternas omfång, de kommande åtgärderna för att genomföra programmet - de så kallade strukturella ordningarna - och den totala budgeten för programmet.
Jag skulle vilja uppmärksamma de två förklaringarna från kommissionen för att underlätta överenskommelser i de här frågorna. Den första rör budgeten. Den upprättades för att beakta den oro som er delegation uttryckte om huruvida budgeten på 312 miljoner euro var tillräcklig för programmet, i synnerhet med avseende på den kommande utvidgningen av Europeiska unionen.
Kommissionen förklarade att: ?Finansieringsramen för programmet skall ses över både i samband med att nya stater ansluter sig till unionen och vid förberedandet för en omarbetning av budgetplanen, där etablerandet av strukturella ordningar och utveckling av nyckelprioriteringar tas med i beräkningen - finansiella förslag kommer att läggas fram om det är lämpligt?.
Vi framförde också en förklaring om programmets genomförande. Den understryker vår fullständiga enighet med parlamentet om vikten av att se till att detta viktiga program fungerar så effektivt som möjligt.
I förklaringen förtydligade vi en serie steg som vi avser att ta. De kommer att innefatta ett tidigt tillsättande av programkommittén, lämplig organisation av kommissionens egna avdelningar, användandet av vetenskapliga och tekniska experter för att förstärka vår kapacitet och en fortsättning när det gäller att undersöka möjligheterna till outsourcing - i synnerhet i fråga om att skapa en administrativ instans.
Det är nu upp till kommissionen att se till att programmet startar på allvar i början av nästa år. Vi kommer naturligtvis att hålla er informerade om utvecklingen enligt tillämpliga regler.
Låt mig avslutningsvis än en gång få tacka föredraganden, professor Trakatellis, utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och absolut hela parlamentet för deras utmärkta arbete med detta program. Jag är säker på att den slutliga versionen som har arbetats fram kommer att göra det möjligt för oss att verkligen bidra till att förbättra de europeiska medborgarnas hälsa.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0243/2002) av Lisi för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 96/82/EG om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår (COM(2001) 624 - C5-0668/2001 - 2001/0257(COD)).
. (IT) Fru talman, fru kommissionär, ärade kolleger! De dramatiska olyckor som har drabbat den kemiska industrin på senare tid, men framför allt de människor som lever i deras närhet och miljön, kan inte undvika att tilldra sig Europeiska unionens uppmärksamhet. Baia Mare, Aznalcollár, men framför allt Toulouse och Enschede har blivit synonymt med mänskliga och miljömässiga tragedier som vi inte kan undvika att reagera kraftfullt på. Det är i detta känsliga läge som kommissionen lagt fram sitt förslag för parlamentet och rådet om en ändring av direktiv 96/82 av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår, bättre känt som ?Seveso II?.
Detta förslag är resultatet av ett grundligt vetenskapligt arbete. Vi måste med andra ord erkänna kommissionens vilja att ta itu med bristerna i direktiv 96/82 i en konstruktiv anda, vilket i dag ger oss en möjlighet att skicka en tydlig signal såväl till den kemiska industrin som till allmänheten. Vi skall göra allt för att se till att tillräckliga kontrollåtgärder införs och respekteras.
I min egenskap av föredragande har jag försökt främja en metodisk strategi som utgår från såväl de föreslagna ändringarnas vetenskapliga grund som bedömningen av den effekt dessa får på det europeiska ekonomiska systemet. Att införa eller skärpa försiktighetsnormer är sannerligen inte enkelt; vi måste därför absolut finna en rättvis balans mellan nödvändigheten av att utarbeta hållbara ändringar för den kemiska industrin och nödvändigheten av att ge allmänheten en klar signal om ökad säkerhet.
Metoden för att hitta de nödvändiga förändringarna är enkel: det gäller att utgå från de olyckor som inträffat tidigare och se till att de inte inträffar fler gånger. I verkligheten ändrar förslaget två grundläggande typer av kriterier: gränsvärdena för förekomsten av ämnena på anläggningarna och införande eller omklassificering av nya farliga verksamheter eller ämnen för att förstärka kontrollen och de förebyggande åtgärderna. Allt detta kommer naturligtvis att skapa en betydande ökning av antalet anläggningar som berörs av det nya direktivet, men man får inte glömma att det handlar om allmänhetens säkerhet och försvaret av miljön från ämnen som kan orsaka permanenta skador. Jag tänker därför utnyttja denna metod för att helt kort presentera de viktigaste ändringarna som föreslagits av kommissionen och ändringsförslagen från vårt parlament.
Olyckorna i Baia Mare i Rumänien och Aznalcollár i Spanien har fått kommissionen att inom direktivets ram även ta med gruv- och avfallshantering. Utskottet för miljö har, på förslag av föredraganden, preciserat villkoren för dessa tillägg och förklarat att alla anläggningar där man iordningställer preparat av eller bearbetar farliga ämnen, oberoende av typen av bearbetning, omfattas av direktivet ?Seveso II?. Vi har å andra sidan preciserat att det enbart gäller aktiva anläggningar eller gruvor och inte vanliga avfallsdeponier.
För det andra har den dramatiska olyckan i Enschede lett till att kommissionen har omdefinierat bestämmelserna om explosiva ämnen. Trots de olika förslag som lagts fram av kollegerna har kommissionens förslag bedömts som det lämpligaste för att uppnå de angivna målen. Olyckan i Toulouse, slutligen, som inträffade i ett klimat av stigande osäkerhet, lever fortfarande starkt i vårt gemensamma minne. Av tekniska och tidsmässiga skäl har ammoniumnitrat, det ämne som orsakade explosionen, inte behandlats av kommissionen. Med såväl utskottets som parlamentets och rådets totala stöd har man nu sett till att denna lucka täpps igen.
Frågan om ammoniumnitrat är mycket komplicerad, och det har krävts flera möten för att bestämma vilken indelning och vilka gränsvärden som skulle vara lämpliga för de olika typerna av ammoniumnitrat för att minimera riskerna för en olycka. Det gäller att förstå om vi på europeisk nivå skall gå på den strängaste linjen när det gäller gränsvärden eller tillåta att varje medlemsstat som anser det nödvändigt får anta mera långtgående åtgärder på grundval av artikel 176 i fördraget, vilket de för övrigt redan har rätt till.
Personligen vill jag föreslå kammaren ett ändringsförslag som innehåller ett högre gränsvärde för den fjärde klassen av produkter som innehåller ammoniumnitrat för att garantera att jordbruksföretag undantas från direktivets tillämpningsområde utan några möjligheter till misstag. Det finns dessutom en sista möjlighet, som jag här bara vill nämna helt kort och som vi har angett i vårt betänkande: att be kommissionen att inom rimlig tid lägga fram ett förslag som anger de kriterier och metoder som bör användas för den fysiska planeringen - ett annat allvarligt problem som framkommit - dvs. var dessa anläggningar skall vara placerade. Som allra sista punkt vill jag påminna om att kommissionen har försökt förstärka informationen till allmänheten, en aspekt som vi anser vara särskilt intressant och framför allt något som är en skyldighet gentemot våra medborgare.
Avslutningsvis vill jag tacka alla kolleger som har deltagit och samarbetat, samt utskottets sekretariat.
från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. (NL) När brödet är bakat kastar vi in jästen i ugnen. Detta är tyvärr bara alltför sant, men nu måste vi sköta vår brödbakning på ett bättre sätt. Svåra olyckor har skett i Seveso och i Bhopal. Dessa har lett till åtgärder, men varje gång har det visat sig att de inte är tillräckliga. Och varje gång återigen en enorm tragedi.
I Enschede visade det sig att den nuvarande Seveso-lagstiftningen är otillräcklig. En fyrverkerifabrik som inte föll under direktivet ödelade ett helt bostadsområde. Det mänskliga lidandet var stort, och sorgen över offren finns kvar. Invånarna i denna stadsdel hade ingen kännedom om fyrverkerifabriken. Myndigheter innehade enbart mycket begränsad information. En skärpning av bestämmelserna är därför självklar.
Jag pläderar som talesman för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi för fyra ändringar.
För det första en sänkning av tröskelvärdena. Det handlar här framför allt om ammoniak, nitrat och om explosiva ämnen.
För det andra, en förbättring av informationsplikten. Ingen information får undanhållas på grund av hemligheter eller på grund av faran för terrorism. Det är alltför skrattretande.
För det tredje måste det skapas ett bättre samarbete och en bättre samordning i Bryssel, för vi måste lära så mycket som möjligt av katastroftillbud. Det går om vi organiserar detta via Europeiska kommissionen och gör det via gemenskapens institutioner.
Till sist, och detta är en viktig punkt som Lisi också har berört, måste vi få en noggrann bestämmelse om ett säkert avstånd. Det är tydligt att farliga företag inte hör hemma i bostadsområden. Det måste komma en aktiv politik till stånd som tar bort dem därifrån igen. Om möjligt också med stöd av europeiska fonder. Och vi måste nu få tydlighet i frågan vad som precis är ett säkert avstånd. Europeiska kommissionen måste utarbeta riktlinjerna för detta.
Skärpning av bestämmelserna är en sak. Efterlevandet av bestämmelserna är en annan historia. Vi kan upprätta så många bestämmelser som vi vill, men om de inte ger något resultat i praktiken i kommunerna gör dessa i slutändan inte mycket nytta. Anmälningsplikten äger samma tillämpning när det gäller oss själva, kommissionen och de nationella myndigheterna. Säkerhet är inte enbart en fråga om bestämmelser, utan just också om kultur. Det är en allmän uppgift att även stimulera den kulturen aktivt. När det handlar om säkerhet får vi aldrig förlika oss med overksamhet.
Fru talman, fru kommissionär, herr föredragande! Vi minns alla tydligt de industrikatastrofer som nyligen ägt rum och försänkt Europa i sorg.
Dessa olyckor har ägt rum trots gällande lagstiftning. Vi måste därför ställa ännu högre krav och i så stor utsträckning som möjligt förebygga olyckorna genom att i första hand agera inom tre områden. Till att börja när det gäller själva produkterna, vidare när det gäller anläggningarna, deras uppbyggnad och geografiska situation och slutligen när det gäller människorna, både samtliga anställda och de invånare som lever eller arbetar i närheten av industrianläggningar.
När det gäller produkterna, och det har redan sagts, har kommissionen sett över förteckningarna och gränserna för att ta hänsyn till både de olika olyckorna som ägt rum och utvecklingen av vetenskapliga uppgifter. Det har emellertid förefallit oss nödvändigt att också ändra gränserna för ammoniumnitrat med tanke på olyckan som ägde rum i Toulouse.
När det gäller anläggningarna föreskriver lagstiftningen redan riskanalyser. Man måste emellertid ge behöriga myndigheter möjligheten att kräva att sådana analyser som genomförs av företaget vid tveksamhet kan expertgranskas av en tredje person.
För personalens räkning förefaller satsningar på utbildning nödvändiga, eftersom det är ett sätt att bättre förebygga olyckor. Utbildningen skall också vända sig till personal hos underleverantörer som arbetar vid anläggningen, eftersom dessa blir allt fler.
Att mobilisera inom företagen är nödvändigt, men även utanför, för om en olycka sker är det i andra hand befolkningen som lever i närheten av anläggningarna som drabbas. Det är alltså nödvändigt att ansluta dem till genomförandet av externa katastrofplaner genom att göra det möjligt för företrädare för befolkningen att ingå i samrådande kommittéer och även genom att informera all berörd befolkning om riskerna och om vad de skall göra om problem uppstår.
Att göra medborgarna till aktörer som är fullt delaktiga i sin säkerhet är en av våra målsättningar. Det räcker inte med möjligheten att få tillgång till handlingar. Därför måste informationskampanjer avsedda för den berörda befolkningen regelbundet genomföras. I skyddsåtgärderna för de boende i området måste man beakta den svåra samexistensen mellan farliga anläggningar och bostadsområden. Ändringar i den riktningen har antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Gruppen De gröna och min grupp har lagt fram två ändringsförslag där vi ber det verkställande utskottet att utveckla en metod för att fastställa säkerhetsavstånd när det gäller framtida anläggningar och bostadsområden, men också beakta andra kriterier i den nuvarande utvecklingen. Dessa förslag förefaller oss nödvändiga, men för att de verkligen skall fungera måste de åtföljas av ett rättsligt ansvar för behöriga myndigheter när det gäller stadsplanering. Vår grupp har därför lämnat ett ändringsförslag i den riktningen.
Alltför många stora olyckor har ägt rum sedan det första direktivet antogs 1976. Det är i dag på tiden att lagstiftningen tillämpas. Det är vi skyldiga alla offer för detta slag av olyckor.
Jag vill liksom mina kolleger tacka vår föredragande Lisi för kvaliteten i hans arbete med en mycket teknisk fråga som också har stor betydelse för våra opinioner.
Ursprungligen skulle Seveso 3 bara vara ett förbättrat Seveso 2. Efter katastroferna i Baia Mare och Enschede syftade översynen av direktivet huvudsakligen till att utvidga tillämpningsområdet så att det också omfattar gruvdrift och sänker gränserna för pyrotekniska ämnen.
Den 21 september förra året ändrades villkoren i och med katastrofen vid AZF-fabriken i Toulouse, ett mycket grymt återkallande till verkligheten. För att en lag skall vara effektiv måste den framför allt tillämpas fullt ut. Det var uppenbarligen inte fallet här: ingen riskanalys hade gjorts i den byggnad där explosionen ägde rum, inte heller någon ny bedömning - sedan 1995 - av de ammoniumnitrater som tillverkades och lagrades, och det är anledningen till att jag, utan att ifrågasätta de utmärkta bestämmelserna när det gäller riskbedömning som redan finns i Seveso 2, är positiv till att förstärka de skyldigheter som skall uppfyllas av den som driver anläggningen. Artikel 9 är ryggraden i detta direktiv. Vi måste därför agera tidigare, se till att säkerhetsrapporten utarbetas så öppet som möjligt och uppdateras så snart en förändring sker vid anläggningen.
Den liberala gruppen välkomnar därför att utskottet antagit ändringsförslag 17-19.
När det så gäller säkerhetsrapporten, och i större utsträckning en annan avgörande punkt i denna översyn, nämligen kontroll av stadsplaneringen kring dessa industrianläggningar, kan jag konstatera att medlemsstaterna har mycket olika metoder för att beräkna hur stort riskområdet är, och ibland är de till och med motsägande, och det är anledningen till att vi gläds åt att utskottet röstat för ändringsförslag 20 som syftar till att på sikt införa en gemensam europeisk metod för hur detta område skall beräknas. Såsom en företrädare för kommissionen sade till de franska parlamentsledamöterna efter katastrofen i Toulouse, jag citerar: ?en process där man försöker harmonisera synsätten utan att harmonisera grundfilosofierna kan aldrig lyckas?.
Detta, liksom strävan efter konsekvens, är anledningen till att den liberala gruppen också är positiv till ändringsförslag 55. Fortfarande med tanke på säkerheten förefaller det oss grundläggande att, såsom planeras i ändringsförslag 39, sänka gränserna för den fjärde kategorin av ammoniumnitrater, de som består av avfall och som exploderade i ZDF-fabrikens förråd.
Sammanfattningsvis, fru talman, bör de behöriga nationella myndigheterna se till att de skyldigheter som redan åligger anläggningen uppfylls, och dessa skyldigheter kommer här att förstärkas med nätverk 3.
Att oavbrutet bekämpa denna banalisering av riskerna inom vissa industrisektorer är vår prioritering till minne av de 52 offren i Toulouse, i Enschede och alla andra drabbade platser.
Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! Nio månader efter katastrofen vid AZF-fabriken i Toulouse skulle vi ha kunnat uttala oss om ett nytt direktiv som vi skulle ha kallat Toulouse, såsom vi föreslog i oktober 2001.
I brist på Toulouse 1 kommer vi att nöja oss med Seveso 2 och översynen av det. Vi vill emellertid inte heller kasta ut barnet med badvattnet. Enligt undersökningsresultaten har AZF-fabriken inte följt de regler som ställdes upp i Seveso 2. Det är därför svårt att uttala sig om hur effektivt det är. Och det är för att De gröna strävar efter högsta möjliga säkerhet vid högriskanläggningarna som vi stöder betänkandet från Lisi och gratulerar honom. I och med betänkandet förbättras faktiskt kommissionens förslag till översyn, och det kommer bland annat att göra det möjligt att bättre satsa på frågan om ammoniumnitrat. En mycket positiv punkt är att den nya klassificeringen innebär att betydligt flera anläggningar kommer att omfattas av Sevesodirektivet.
Vi ber också om stöd för ändringsförslag 49-55, särskilt de två sista. Ändringsförslag 54 kommer att göra det möjligt att utvidga säkerhetsavståndet för nya högriskanläggningar genom att man lägger till hyreshus, transportvägar, industrianläggningar och rekreationsområden. Efter dessa ändringar och efter en översyn skulle direktivet Seveso 2 kunna bli ett värdefullt verktyg för lokaliseringspolitiken inom Europeiska unionen.
Det andra ändringsförslaget jag vill försvara gäller utarbetandet av lämpliga säkerhetsavstånd mellan framtida anläggningar som omfattas av direktivet och de känsliga områden som räknas upp i punkt 1. Vi anser faktiskt att det är nödvändigt att kommissionen inom tre år lägger fram en metod som utarbetats i samarbete med medlemsstaterna för att fastställa detta minimisäkerhetsavstånd.
Avslutningsvis, kära kolleger, vill jag erinra om att den franska regeringen i går beslutade att på nytt öppna en del av AZF-fabriken i Toulouse, trots att befolkningen kräver att verksamheten skall flyttas utanför bebodda områden.
Om det ändrade direktivet Seveso 2 hade tillämpats skulle AZF ha stängts, eftersom man inte tillämpade EU:s lagstiftning. Europeiska unionen skulle då leva upp till folkens krav på säkerhet.
Tack så mycket, fru talman! En viktig aspekt som förvärrade följderna av olyckan i Enschede och också i Toulouse är läget för företagen i fråga, i direkt närhet till bostadsområden. Detta visar att fysisk planering är av avgörande betydelse för att förekomma framtida olyckor eller för att hålla följderna av en olycka så små som möjligt.
Vi instämmer därför i sig med de föreslagna ändringarna i detta direktiv beträffande aspekten om fysisk planering. Det är mycket viktigt att man på sikt får till stånd en åtskillnad mellan farliga företag och bostadsområden eller andra platser som är välbesökta av allmänheten.
Jag vill ändå betona att detta är en viktig uppgift för de individuella medlemsstaterna. Fysisk planering är ett ämne där varje land kan och måste ta sitt eget ansvar, i synnerhet där det handlar om skydd av sina egna invånare. Vi är därför belåtna med Europeiska kommissionens utfästelse vad beträffar utarbetandet av artikeln om fysisk planering, att förstärka samarbetet med medlemsstaterna. Jag tackar också Wallström för att hon så snabbt uppfyllde den utfästelse som hon gjorde till en delegation från Nederländerna.
. (EN) Fru talman! För det första skulle jag vilja tacka föredraganden, Lisi, och även Corbey, för deras hårda arbete. Jag vet också att de är mycket intresserade av denna viktiga fråga.
Den 3 oktober förra året framförde jag en förklaring här i parlamentet om olyckan i Toulouse. Jag föreslog att vi skulle arbeta vidare med detta ändringsförslag. Under tiden har vi haft möjlighet att i ändringsförslaget lägga in några slutsatser från Toulouseolyckan. Jag är dock fortfarande övertygad om att Toulouseolyckan inte inträffade på grund av brister i Seveso II-direktivet. Jag är inte heller av den uppfattningen att lagstiftning är det enda medlet för att garantera industrisäkerheten. Säkerheten beror på en mängd olika faktorer, men ansvaret ligger först och främst hos verksamhetsutövarna vid farliga anläggningar. Därefter är det de offentliga myndigheternas uppgift att kontrollera verksamhetsutövarna och inspektera anläggningarna.
Enligt min uppfattning - och jag verkar inte vara ensam om denna uppfattning - var Toulouse mycket mer ett problem som gällde praktisk tillämpning av lagstiftningen än ett problem där lagstiftningen var undermålig. Så länge vi möter problem med upprätthållande bör vi hellre koncentrera våra ansträngningar på gott samarbete, både inom industri och inom offentliga myndigheter, för att förbättra säkerheten i praktiken och inte bokstavligt efter lagen.
Målet för kommissionens förslag var således inte en total omarbetning av Seveso II-direktivet. Som ni vet har Seveso II-direktivet ersatt det ursprungliga Sevesodirektivet från 1982 som har gällt i över 15 år. Själva Seveso II har utgjort en stor omarbetning av europeisk lagstiftning avseende allvarliga olyckshändelser och har endast gällt i tre år. Jag betonar därför att kommissionen i nuläget inte ämnar gå från Seveso II till Seveso III.
När detta är sagt måste jag tyvärr säga att bara ett fåtal av de 55 ändringsförslagen tar itu med frågor som togs upp i själva kommissionsförslaget. Majoriteten av de övriga ändringarna verkar ha utarbetats i skuggan av den tragiska olyckan i Toulouse och tar upp frågor som inte har något samband med direktivets omfattning.
Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på det faktum att AZF-anläggningen i Toulouse fullständigt täcktes av Seveso II-direktivet till skillnad mot Biomare och Enschede. Det har sagts upprepade gånger, däribland i rapporten från utredningskommissionen som tillsattes av den franska generalförsamlingen, att Seveso II-direktivet bidrar markant till att förbättra säkerheten. Dessutom kommer några av de föreslagna ändringarna faktiskt att öka byråkratin utan någon direkt inverkan på säkerheten. Jag skall ge några exempel. I alla fall har kommissionen noggrant studerat ändringsförslagen med målet att anta så många som möjligt. Så vi har en mycket positiv inställning till det hela.
Låt mig ge några detaljerade kommentarer till några av ändringsförslagen. För det första, när det gäller gruvdrift kan kommissionen inte gå med på att stryka orden ?kemisk och termisk? som det föreslås i ändringsförslag 6. I detta sammanhang avvisar vi också ändringsförslag 43 som föreslår hänvisningar till direktivet om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område och direktivet om farligt avfall. Enligt vår åsikt skall Seveso II-direktivet endast gälla när kemiska processer är inblandade och kemiska ämnen lagras. Det är inte menat som gruvdrifts- eller avfallslagstiftning, och det kommande direktivet om avfallshantering vid gruvdrift bör täcka säkerhetsaspekter för avfallsanläggningar.
För det andra, beträffande sprängämnen, definitionen av de två nya sprängämneskategorierna är ett resultat av en överläggning med flera intressenter som siktar på att förstärka direktivet utan att lägga orimlig börda på industrin. Kommissionen avvisar därför ändringsförslag 49. Medlemsstaterna har möjlighet att tillämpa artikel 176 i EG-fördraget för att införa lägre gränsvärden på nationsnivå på samma sätt som Nederländerna har gjort.
Beträffande ammoniumnitrat kan kommissionen godta ändringsförslag 39, i princip ändringsförslag 48 och delvis ändringsförslag 53. Jag kan också informera er om att rådets ståndpunkt avseende ammoniumnitrat nästan är identisk med ändringsförslagen, och det är ett tecken på gott samarbete mellan rådet, parlamentet och kommissionen, vilket i hög grad kommer att underlätta en överenskommelse.
När det gäller fysisk planering är jag medveten om parlamentets starka önskan att förstärka artikel 12 i Seveso II-direktivet. Kommissionen kommer därför att godta ändringsförslag 13, och till viss del ändringsförslag 54, men avvisa ändringsförslagen 51 och 55. Dessutom anser kommissionen att utvecklingen av system med stimulansåtgärder och/eller finansiering för omlokalisering av anläggningar är en uppgift som bör utföras av medlemsstaterna, och kommissionen kan därför inte godta ändringsförslag 31 heller.
Det finns fler saker att säga om markanvändning, och jag förstår hur viktigt parlamentet tycker att detta är. Vi kommer absolut att följa upp denna fråga, och vi har också genomfört europeiska seminarier om fysisk planering. Som ett resultat beslutades det att återinföra en europeisk arbetsgrupp för fysisk planering med intressenter från alla inblandade parter och på alla nivåer för att utveckla harmoniserad vägledning om teknisk rådgivning, och att industriella risker med fysisk planering tas med i beräkningen. Detta är vad parlamentet eftersträvar i ändringsförslag 30.
Det finns andra ändringsförslag som kommissionen inte kan godta. Jag skall ge er några exempel. Ändringsförslag 35 föreslår införandet av en ny artikel om personalutbildning, som skulle tvinga driftsföretagen att förse behöriga myndigheter med en utbildningsrapport vartannat år. Utbildningsfrågan tas dock upp på lämpligt sätt i bilaga III och bilaga IV. Eftersom säkerhetsrapporten måste visa att säkerhetsaspekterna har trätt i kraft, måste den ovillkorligen innehålla information om personalutbildning. Vi stöder inte det dubbelarbete som det skulle innebära att sammanställa en särskild rapport om utbildning.
Sist men inte minst syftar flera ändringsförslag till att reglera hur allmänheten skall informeras - tidningar, post, Internet - och går så långt som till att införa vissa skyldigheter för borgmästare i samhällen. Detta väcker inte bara frågan om subsidiaritetsprincipen, utan också följande fråga: skall tillhandahållandet av information vara enkelriktad, eller anser vi att ansvarskännande medborgare även aktivt bör utnyttja sin rätt att få kunskap genom att begära information? En av kärnnyheterna i Seveso II-direktivet är att det ger allmänheten fler rättigheter, men det är också en balansgång mellan aktiv och passiv information, och ger därmed industriverksamhetsutövare, offentliga myndigheter och medborgare lika mycket ansvar.
Låt mig bekräfta kommissionens inställning till ändringsförslagen. Kommissionen kan godta ändringsförslagen 1, 2, 8, 27, 32, 37, 39, 40, 42 och 45. Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 9, 13, 16, 18, 23, 24, 46 och 48 och delvis ändringsförslagen 7, 17, 25, 26, 30, 50, 53 och 54. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 3-6, 10-12, 14, 15, 19-22, 28, 29, 31, 33-36, 38, 41, 43, 44, 47, 49, 51, 52 och 55.
Sammanfattningsvis, och ursäkta att jag talat så pass länge, skulle jag vilja betona att det ligger i vårt gemensamma intresse - de europeiska medborgarnas intresse - att detta förslag antas och genomförs snabbt. Jag skulle därför vilja be er att godta kommissionens inställning - vilken i stort sett delas av rådet - och att inte se det aktuella förslaget som ett tillfälle till en stor omarbetning av Seveso II-direktivet. Som ni ser har jag redan ansträngt mig för att godta så många ändringsförslag som möjligt, och därigenom har jag gått utöver vår ursprungliga avsikt. Jag lovar att kommissionen, inom tidrymden för det sjätte miljöhandlingsprogrammet, kommer att åta sig att samla all erfarenhet som uppnåtts i fråga om tillämpningen av det nuvarande direktivet och lägga fram ett nytt förslag för en mer heltäckande översyn av Seveso II om så erfordras. Tack för debatten.
(Applåder)
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0223/2002) av Van Lancker för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa (2001/2128(INI)).
. (NL) Herr talman, ärade kolleger! Innan jag inleder denna debatt vill jag hjärtligt tacka de kolleger som på ett konstruktivt sätt har försökt att nå ett så brett avtal som möjligt när det gäller detta ämne. Jag vet att det är ett känsligt ämne för vissa kolleger, och jag uppskattar deras ansträngning.
Jag skulle vilja använda min talartid till att få två missförstånd ur världen, som har givits näring genom en aggressiv e-postkampanj som vi alla fallit offer för under de senaste dagarna.
För det första, detta förslag pläderar inte för harmonisering av lagstiftning på Europanivå. Det tar inget i anspråk hos medlemsstaterna eller kandidatländerna. Vi förblir övertygade om att lagstiftning och åtgärder måste fortsätta att vara medlemsstaters befogenhet, och förslaget tar alltså fullständig hänsyn till subsidiaritetsprincipen. Vad det däremot gör är att lansera en vädjan för att få i gång en inlärningsprocess på Europanivå, att samla uppgifter om situationen i medlemsstaterna, att undersöka hur politiken avseende sexuell och reproduktiv hälsa och därtill hörande rättigheter är upplagd i medlemsstaterna och vilka åtgärder som ger goda resultat.
Kolleger! Jag har god anledning att hålla denna plädering. Det finns för det första mängder av områden på vilka Europeiska unionen har inlett ett jämförbart tillvägagångssätt med goda metoder, med ömsesidigt lärande, med utbyte av information. För mindre än en timme sedan behandlade vi i denna kammare Trakatellis-betänkandet om en europeisk hälsostrategi, i vilken man försvarar och uppmuntrar ett sådant tillvägagångssätt inom ramen för en handlingsplan. Nåväl, sexuell och reproduktiv hälsa måste vara en del av en kampanj för hälsofrämjande åtgärder, och jag vet därför inte varför detta inte skulle tillämpas här.
För det andra, när vi talar om politiken för utveckling och samarbete förespråkar detta parlament och hela unionen med rätta att sexuella och reproduktiva rättigheter måste vara en del av en sådan politik för utveckling och samarbete. Det skulle ändå vara underligt om vi förespråkade detta för utvecklingsländerna fastän de europeiska rösterna tystnade i samma ögonblick som det började handla om vår egen politik. Det finns förresten anledning till att oroa sig. Det råder enorma skillnader i situationen i medlemsstaterna på planet för sexuell och reproduktiv hälsa.
Hur kan det komma sig att antalet aborter i vissa kandidatländer är upp till 10 gånger högre än i de medlemsstater som uppvisar bäst resultat på detta område? Det är förståeligt eftersom priset på preventivmedel i vissa kandidatländer ligger på en tredjedel av kvinnornas lön, medan aborter är gratis. Detta är ändå inte den sortens politik som vi vill stimulera!
Ännu ett exempel: hur kan det vara så att man ser en otrolig stigning av oönskade tonårsgraviditeter i ett antal länder, medan andra länder lyckas hantera detta problem? Måste vi då fråga oss om tonåringarna är så olika eller om politiken är så olikartad? Alltså, bästa kolleger, låt oss lära oss av varandra utan att harmonisera.
Den andra fördomen. Detta är inget abortförslag. Tvärtom, betänkandet söker efter vägar att ge kvinnor möjlighet att välja om, när och hur många barn de vill ha, och att erfara sin sexualitet på ett sunt sätt. Det betyder att betänkandet vill förebygga oönskade graviditeter och alltså även aborter. Punkt 8 säger mycket tydligt att abort inte får uppmuntras som familjeplaneringsmetod. Vi bör emellertid utveckla en treledad politik.
Ett första led är öppen sexuell uppfostran och information. Alltför många unga människor tror inte att man kan bli gravid första gången man har samlag, eller får sin sexuella uppfostran genom porrfilmer. Denna information borde handla om att forma relationer och om att umgås på ett ansvarsfullt sätt med varandra. Om sexuell uppfostran reduceras till biologi går det snett.
Det andra ledet är att varje kvinna måste kunna göra ett fritt val i fråga om sin sexuella och reproduktiva hälsa. Det betyder att hon måste ha tillgång till ett brett urval av preventivmedel och bra tjänster, och måste få information om för- och nackdelarna. Detta val finns inte om kvinnor måste betala upp till en tredjedel av sin lön. Det innebär också att vi måste göra en extra ansträngning för de grupper som inte nås nu. Alla kampanjer som säger att detta är eugeniskt prat sprider lögner. Jag är övertygad om att akuta preventivmedel för nödsituationer också måste vara en del av detta koncept. Det innebär alltså dagen-efter-piller. Och jag hoppas att PPE-DE kommer att fortsätta att stödja de ändringsförslag som de båda grupperna har lagt fram.
Det tredje ledet är det mest kontroversiella. Jag anser också att abort skall vara den sista nödlösningen i en politik beträffande sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor för vilka preventivmedel misslyckats. Abort är för övrigt legaliserat i de flesta länder. Och låt oss inte blunda för abortturismen, för de obligatoriska förflyttningar som en del kvinnor måste bemöda sig med eftersom de misslyckats att förhindra graviditet. Detta medför en allvarlig social orättvisa, eftersom enbart de som är nog välbemedlade har råd med den resan. I betänkandet uppmanas för övrigt medlemsstaterna att inte åtala de kvinnor som ändå har undergått en olaglig abort. Därmed upprepar vi bara det som organisationen Peking + 5 redan har sagt.
Till sist, fru talman, under inledningen av denna debatt förekom oerhört många diskussioner mellan oss. Även alldeles före detta sammanträde gjordes försök att nå maximalt samförstånd. Jag hoppas att dessa ansträngningar kommer att belönas i morgon, och att kommissionen kommer att stödja oss i ett initiativ.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, värderade kolleger! Sexuell och reproduktiv hälsa samt sexuella och reproduktiva rättigheter är ett ämne som vi måste behandla med största varsamhet i europeiska sammanhang. Det gäller att framför allt ta hänsyn till den förenade mångfald som finns i EU av kulturer, religioner och traditioner, liksom att ställa de etiska aspekterna i förgrunden. Europeiska unionen har ingen behörighet just när det gäller abortlagstiftningen och utformningen av hälsovårdssystemen. Detta är medlemsstaternas uppgift. Subsidiaritetsprincipen måste på detta känsliga område tillämpas fullständigt och får inte ignoreras. Även den reproduktiva hälsan faller under medlemsstaternas ansvarsområde. EU:s uppgift är att här varsamt utarbeta riktlinjer och stödja medlemsstaternas samarbete.
Föreliggande betänkande begränsar sig till andra frågor än dem som nämns i rubriken. Till exempel är det citerade begreppet ?akuta preventivmedel för nödsituationer? absolut vilseledande. I klartext handlar det här om dagen-efter-pillret, och detta är entydigt inte någon sorts preventiv åtgärd, utan helt enkelt en mycket tidig abort. Det därmed sammanhängande kravet att utan formaliteter som standardpraxis främja abort och dagen-efter-piller i EU och i kandidatländerna är oacceptabelt. PPE-DE uttalar sig också klart mot att legalisera aborter. Vi har dessutom i många europeiska stater i författningen förankrat rätten till statligt skydd för det ofödda livet. Ingen har rätt att besluta om någon annans liv. Annorlunda utformade krav motsäger andan i vår humanistiska kultur.
I betänkandet tas inte hänsyn till de nödvändiga förutsättningarna för effektiva förebyggande åtgärder. Det ömsesidiga ansvaret i en relation nämns över huvud taget inte, och inte heller föräldrarnas och familjens roll som måste tas med inom sexualupplysningen, två avgörande grundvalar för att ofrivilliga graviditeter skall undvikas. Genom detta betänkande ger vi inte bara en vilseledande signal till medlemsstaterna i EU, särskilt till Irland, utan också till kandidatländerna. Jag har fått många brev och telefonsamtal - liksom ni alla - från oroade organisationer och enskilda personer i kandidatländerna. Människorna där har länge levt under odemokratiska regimer som godtyckligt kontrollerade livets alla områden, även de intimaste. Det är en anledning till att föreliggande betänkande inte bara oroar människorna i de central- och östeuropeiska länderna, utan det väcker också rädsla och underblåser misstroende gentemot Europeiska unionen. Det ställs grundläggande krav på regeringarna i kandidatländerna, medan dessa inte på något vis är delaktiga i beslutsprocessen. Detta motsäger vår demokratiska förståelse. Stadgan om de grundläggande rättigheterna förpliktar oss att respektera människans värde och skydda livet. Subsidiaritet och bibehållande av den kulturella mångfalden räknas till Europeiska unionens principer. Det får vi inte heller glömma bort när vi i morgon röstar om föreliggande betänkande.
(Applåder)
Herr talman! Jag vill framför allt tacka Anne van Lancker så mycket; hon har verkligen ansträngt sig för att åstadkomma ett samförstånd här i kammaren. Det är ett mycket ömtåligt område - det har redan sagts - eftersom det ju ingriper i medborgarnas intimaste sfär. Vad handlar detta betänkande om i slutändan? Det handlar om den rättighet som när allt kommer omkring ingen här i kammaren skulle vilja bli fråntagen. Det handlar om rättigheten att själva bestämma över den egna kroppen. Det kan man inte undanhålla kvinnorna, det får man inte heller undanhålla de mindre privilegierade i Europeiska unionen, det får man inte heller undanhålla de medborgare som skall komma in i Europeiska unionen. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har otvivelaktigt erkänt medlemsländernas primära ansvar när det gäller att säkerställa den sexuella och reproduktiva hälsan och de sexuella och reproduktiva rättigheterna.
Men Europeiska unionen har också ett stort ansvar, vilket vi ju också, som förkämpar i världen, framförde vid Världskvinnokonferensen i Beijing. Vi försvarade säkerställandet av den sexuella hälsan och de reproduktiva rättigheterna. Van Lancker har på ett mycket konkret sätt anslutit sig till dessa riktlinjer och har i betänkandet presenterat en mängd best practices. Det viktigaste är och förblir en god uppfostran som syftar till eget sexuellt ansvar. Där måste man varsamt ledas av expertisen. Vi behöver allmänna professionella rådgivningscentraler; det måste medlemsstaterna se till. Man måste ha könsspecifika kontakter med ungdomarna, och den ömsesidiga respekten och ansvaret för sexualiteten måste tas upp.
Man måste i medlemsstaterna se till att unga kvinnor, som blir gravida, inte utesluts från utbildningen. Det är tyvärr fortfarande en realitet i stor utsträckning. I vitboken ?Nya insatser för Europas ungdom? finns upplysningar om det. Vi måste här erbjuda ett politiskt nät, och därför måste Europaparlamentet och kommissionen också agera här.
Vi måste titta närmare på situationen i kandidatländerna; här finns det knappast preventivmedel till överkomliga priser, och aborter ingår ofta i familjeplaneringen. Som det i van Lanckers betänkande mycket klart sägs: det måste vi förhindra! Aborter kan aldrig vara en lösning, utan den ofrivilliga graviditeten i sig måste förhindras. Bakgrunden är förmodligen att man vill behålla kvinnorna i beroendeställning, och jag är själv upprörd över detta som återigen angripits här i parlamentet: med en halvsanning, med suspekta medel gör man miljoner kvinnor osäkra om huruvida aborter skulle kunna öka risken för bröstcancer. Halvsanningar används för att göra miljoner kvinnor osäkra och avskära dem från deras rättigheter. Det kan vi inte längre acceptera, och därför hoppas jag att vi i morgon får en stor majoritet för van Lanckers betänkande.
(Applåder)
Tack så mycket, herr talman! Bisarr är det minsta man kan kalla vägen till detta betänkande. Förnuftiga texter om sexualitet som borde vara så självklara att man nästan skulle kunna kalla dem ?öppna dörrar?. Och ändå finns det ledamöter i detta parlament som anser att betänkandet måste tas bort. Mycket bisarrt.
I min grupps ögon hör dessa frågor till medlemsstaternas kompetens. Men när det en gång beslutats att lägga fram ett betänkande medarbetar vi helt enkelt konstruktivt i riktning mot ett bra innehåll. Och det har kollega Van Lancker lyckats bra med. Våra uppriktiga gratulationer till detta. Hon pläderar med rätta för goda resurser.
Sexuell upplysning är väsentlig för förebyggande av oönskade graviditeter och sjukdomar. Det visar statistiken tydligt. Därutöver, som kollega Gröner redan har nämnt, är det en rättighet att bestämma över sin egen kropp och sin sexualitet. Enligt min åsikt en grundläggande rättighet som borde vara garanterad, inte enbart i Europa och i kandidatländerna, utan överallt i världen.
De flesta länderna i unionen har bra lagstadgade bestämmelser beträffande födelsekontroll och abort. I dessa länder har hälsoriskerna minskat. Det skulle därför inte alls vara trovärdigt om vi godtog ändringar i detta parlament i morgon som skulle föra Van Lancker-betänkandet ett steg tillbaka i förhållande till de goda bestämmelserna i medlemsstaterna. ELDR är därför emot en övervägande majoritet av de inlämnade ändringsförslagen, eftersom dessa hotar att förstöra den mycket balanserade texten. Vi stöder den nuvarande texten särskilt på de två känsligaste punkterna: dagen-efter-pillret måste vara billigt och finnas för receptfri försäljning, och abort måste vara säkert och lagligt. De som inte stöder detta riskerar att mycket sårbara kvinnor och flickor snart hamnar i mörka rum med sticknålar igen. Om det är den signalen som detta parlament sänder ut i morgon deltar inte vår grupp.
(Applåder)
Herr talman, kära kolleger! Jag skulle bara vilja kommentera ett ändringsförslag som lämnas till oss i morgon och som består i att man vill ändra titeln på betänkandet genom att ta bort ordet ?rättigheter?.
Vi befinner oss i ett parlament och i demokratier, vi har vi upplevt två FN-konferenser, 1994 i Kairo om befolkningen, och 1995 i Peking om kvinnorna. Men vad sade dessa två konferenser? Dels att frågan om fruktsamhetskontroll och reproduktion var en mänsklig rättighet, dels 1995 i Peking att det var en kvinnlig rättighet. Människors eller kvinnors rättigheter - i vilket fall som helst är det rättigheter. Man talar alltså om en mänsklig rättighet och sysslar inte med att begränsa befolkningen.
I den e-post och den lavin av brev som jag får upptäcker jag att man diskuterar befolkningens ekonomi, kvinnors fertilitet, allas pension, våra länders nativitetsminskning - man skulle också kunna diskutera nativiteten, varför inte - och det är det som jag kallar folkets ekonomi. Det har inget med rättigheter att göra. Jag tror därför att det ändringsförslag som lämnats in är representativt för den polemik vi har här. Men om vi accepterar att vara i ett rättsland kan vi gå så långt som till att säga det som jag säger, att rätten till preventivmedel, rätten till fruktsamhetskontroll, är kvinnornas Habeas corpus. Vi sade för trettio år sedan att vår kropp tillhör oss. Det är det man kallar en Habeas corpus, det är den exakta översättningen från engelskan av our bodies, our selves. Det kallas Habeas corpus.
Men om vi resonerar på det sättet skall vi inte fantisera om den subsidiaritet som på nytt bekräftas i artikel 1. Vi skall inte fantisera om att abort skulle bli till preventivmedel. Ingen har lust att göra abort, ingen önskar någon en abort. Det har inget med preventivmedel att göra. Om vi alltså resonerar på så vis handlar det om kvinnors rättigheter som motsvarar ett stort antal mänskliga rättigheter, och det är ur den synvinkeln, tycker jag, om vi inte vill motsäga oss själva, som vi måste rösta för betänkandet av Van Lancker.
(Applåder)
Herr talman, kolleger! Tillåt mig först och främst att uttala vår stora respekt för föredraganden, och även för det sätt på vilket hon har åstadkommit detta väl underbyggda betänkande. Van Lancker har inte bara tagit stor hänsyn till alla grupper, utan också till de olika ömma punkterna inom grupperna.
Den ömma punkten i detta betänkande kan inte undgå någon. Det rör ett material som är i trängande behov av en tydlig politik. Det råder än i dag stor skillnad mellan de olika medlemsstaterna vad beträffar kvinnans rättigheter på området för sexuell och reproduktiv hälsa. Det innebär att också rättigheten till att besluta vad som skall ske med den egna kroppen är olika i medlemsstaterna. Alla medlemsstater borde ta sitt eget ansvar på det här området.
I vissa länder är det än i dag omöjligt att avbryta en graviditet på ett lagligt och säkert sätt. Följaktligen ser vi mer och mer ?abortshopping?. Anne Van Lancker har precis talat om just detta. Men kvinnor kommer att ta sig dit där de kan få hjälp. Förra året åkte exempelvis inte mindre än 6 600 kvinnor från Irland till Storbritannien för att avbryta sin graviditet. Antalet ökar varje år. Min kollega här kan verkligen vittna om detta. Hon kommer från Irland.
Sådana siffror visar att det är något som nästan alla familjer stöter på förr eller senare. I synnerhet i de länder där sexuell upplysning och tillgång till preventivmedel fortfarande finns i alltför låg grad. Jag har förståelse för människor som är emot en legalisering av abort, men ställ mig frågan om våra politiska strateger har rätt att neka kvinnor att avbryta en graviditet? Varje politisk strateg måste vara grundligt medveten om sin uppfostrande roll, och just därför måste vi också förhindra att graviditet i framtiden blir en risk som det skall vara möjligt att försäkra sig mot eller inte. Det får inte i någon enda situation, under vilken påtryckning det än må vara, vara möjligt att tillgripa avbrott av graviditet utan att kvinnan rådfrågas.
Till sist, frågans kärnpunkt är därför skyddet av gravida kvinnor å ena sidan, och å andra sidan accepterandet av att det alltid är kvinnan själv som i slutändan måste besluta vad som skall ske med hennes kropp. Det finns alltså en enorm uppgift för medlemsstaterna när det gäller att förebygga avbrott av graviditet som inte görs av specifika kvinnorelaterade orsaker som fattigdom, karriär eller stigmatisering. Vi kommer att rösta för i morgon.
Herr talman! Även om jag inser föredragandens engagemang och även om jag riskerar att inte bli betraktad som folklig, så kan jag absolut inte stödja detta betänkande. Jag kan inte stödja det bland annat på grund av det språk som används, som jag anser ligga mycket långt från min personliga hållning och inställningen hos många europeiska katolska kvinnor, men även icke-religiösa kvinnor, som är djupt övertygade om värdet av liv, familj och moderskap. För att bara ge ett exempel: i hela texten talas det upprepade gånger om reproduktiva rättigheter, om medvetenhet när det gäller fortplantning, definitioner som verkar lämpligare för boskapshjordar än för kvinnor, som är mänskliga varelser.
Det skulle väcka större respekt att tala om rätten till moderskap, ett medvetet moderskap, om utbildning i empati. Men framför allt, förutom ett antal allmänna uttalanden som vem som helst kan stödja, är enligt min mening hela betänkandet koncentrerat på huvuduppgiften att hävda rätten till preventivmedel, och framför allt preventiva nödfallsåtgärder, dvs. dagen-efter-piller och abort, såväl i medlemsstaterna som i kandidatländerna. Allt detta är oacceptabelt, för man trampar subsidiaritetsprincipen under fötterna, och därmed friheten för varje enskild medlemsstat att själv utforma sin hälsovårdspolitik, men framför allt eftersom man banaliserar aborten som ett medel och förnekar all verklig respekt för livet och fostrets rättigheter.
Det är dessutom ett förslag som slösar mycket få konkreta ord på en seriös politik för solidaritet och familjen, för adoptioner och för försvaret av de unga mödrarna, som fullständigt struntar i alla de lagstiftningsåtgärder, den goda praxis till stöd för moderskapet, som skulle kunna konkret hjälpa kvinnorna som väntar barn, som avråder dem från att tillgripa abort genom ett program med ekonomiskt stöd och ett seriöst socialt och psykologiskt stöd. Därför, herr talman, röstar min grupp mot detta betänkande.
Herr talman! 1994 antog 179 länder, inklusive samtliga EU-länder, ICPD-programmet om samhällsomfattande tillgång till reproduktiv hälsa år 2015. Man hade kunnat förväntat sig att det skulle ha gjorts framsteg på detta område sedan 1994, men tyvärr är fallet det omvända. De arabiska länderna har ingått en ohelig allians med president Bush om att hindra Förenta nationernas arbete för att ICPD-målen skall kunna uppnås. Jag har just besökt den amerikanska kongressen i Washington i samband med en utfrågning om Bushs Mexico City Policy. Jag var där tillsammans med en ledamot av den ryska duman som kunde meddela att efter att IPPF inrättat reproduktiv hälso- och sjukvård i Ryssland har abortsiffrorna minskar med hela 25 procent. Varför? Svaret är ganska logiskt. Om man blivit gravid utan att vilja det och vänder sig till en klinik för att få abort i stället för att själv utföra aborten blir man alltid upplyst om andra möjligheter än abort. Man blir upplyst om hur man i framtiden kan undvika oönskad graviditet, och man uppmärksammas på risken att smittas av HIV. De politiska åtgärder som man i detta betänkande föreslår att medlemsstaterna skall införa skulle alltså inte leda till fler utan färre aborter. Därför är den kampanj som abortmotståndare fört mot betänkandet absurd och i vissa fall direkt osmaklig. Jag tänker på det e-brev som sänts av The Truth of God, i vilket påstås att man i själva verket vill genomföra en rasrening för att bli av med de fattiga, och att IPPF grundats av engelska Eugenic Society. Sådana kommentarer utgör en förolämpning mot vår intelligens, och borde följas upp av åtal för smutskastning.
En röst för detta betänkande är en röst för en garanti för alla människors grundläggande rätt att träffa obundna och välinformerade beslut på det känslomässiga, sexuella och reproduktiva planet och för att alla skall ha samma möjligheter att utveckla och skydda sina sexuella och reproduktiva rättigheter - inte minst att skyddas från HIV-smitta. Viljan att garantera de grundläggande rättigheterna borde räcka för att man skall rösta för betänkandet, och minskningen av risken för spridning av HIV gör det oundviklig att göra det.
Herr talman! Ibland får man ett intrycka av att även om åren eller decennierna går, så står vi alltid här och säger samma saker. Fram till 1995 hade samtliga medlemsstater - jag menar verkligen samtliga - frivilligt undertecknat FN:s deklaration om reproduktiva rättigheter. Man kan tycka vad man vill om själva begreppet, men detta är något som medlemsstaterna redan har gjort på egen hand. Det finns med andra ord inte något Europa som tvingar någon till något, inte minst eftersom själva betänkandet bekräftar att ämnet hör till medlemsstaternas behörighetsområde, de medlemsstater som, jag upprepar, redan 1995 självständigt och i full frihet skrev under på allt detta. Om det är något man eventuellt borde påpeka så är det att detta betänkande inte går tillräckligt långt när det gäller kvinnans rätt att fritt välja sitt moderskap, att det inte uttalar sig när det gäller artificiell insemination, ett problem som man till exempel i mitt land har diskuterat mycket under senare tid och som inte diskuteras tillräckligt ambitiöst i till exempel RU 486. Om alltså detta av försiktighetsskäl sätter vissa gränser för detta betänkande, så röstar jag ändå för. Jag vill emellertid understryka att det verkar vara ett betänkande som upprepar dokument som redan godkänts av medlemsstaterna, och som enligt min mening inte medför några större framsteg. Men med tanke på den politiska motsättningen röstar jag för.
Vi hade kanske kunnat vara lite ambitiösare, till exempel när det gäller den nya teknik som vetenskapen ställer till förfogande när det gäller kvinnans reproduktiva hälsa och rättigheter. Att detta sedan dessvärre fortfarande är en fråga för kvinnor visar närvaron i denna kammare. Och trots att frågorna om just barn och familj borde beröra både man och kvinna, så visar sammansättningen av denna kammare med all önskvärd tydlighet - och kanske är det riktigt att det är på det viset - att i slutändan är detta fortfarande ett problem som man bara kan överlämna åt kvinnornas fria val.
Herr talman! Van Lanckers betänkande behandlar en fråga som i hög grad har engagerat utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor och min politiska grupp, men också var och en av oss.
Vi har kunnat konstatera två saker. Dels bristen på information i det moderna samhället om frågor som gäller sexuell och reproduktiv hälsa, såsom smittsamma sjukdomar, metoder för att bekämpa dem, preventivmetoder, deras fördelar och nackdelar. Vidare skillnaderna och bristerna i vissa länder i fråga om politik för familjeplanering, sexualupplysning, insatser för sexuell och reproduktiv hälsa, och vi har kommit överens om att främja en modern politik på detta område och att utbyta erfarenheter i fråga om effektiva åtgärder.
Samtidigt har vi fört en dialog mellan de politiska grupperna i utskottet, men också med företrädare för det europeiska samhället, och vi har kommit överens om hur viktiga alla dessa frågor är för de europeiska medborgarnas och framför allt kvinnornas liv i dagens samhälle. Men vi kunde också konstatera något annat, och jag kan tala om att vi har fått mycket skarpa reaktioner från regeringar, politiska partier, men också från företrädare för kvinnoorganisationer, för att vi kommer in på frågor som inte tillhör Europeiska unionens kompetensområde, även om vi nöjt oss med uppmaningar och vägledning - och inte fattat några beslut. Denna oro har gett ett politiskt budskap med speciell betydelse för min grupp, när vi nu försöker fastställa vårt kompetensområde på europeisk och på nationell nivå. Budskapet innebär att vi skall övertyga folken i Europeiska unionen och kandidatländerna om att vi arbetar med respekt för demokratin, subsidiariteten och de kulturella särdragen, och vi har fått veta att vi inte har någon laglig rätt att begära att medlemsstaterna skall legalisera abort eller sluta åtala kvinnor som genomgår illegal abort eller dela ut dagen-efter-piller utan läkarrecept. Vi kommer att skapa förvirring och misstänksamhet bland medborgarna.
Vid mitt besök i Polen, herr talman, tillsammans med mina kolleger från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor betonade vi alla hur viktigt det är att det sker en dialog om kvinnornas rättigheter på alla nivåer och på livets alla områden och att politiken utvecklas och anpassas till de sociala och medicinska realiteterna, men Europa kommer inte att verka nivellerande på ideologier, moraluppfattningar och samveten och inte heller kulturella särdrag.
Jag vill ge föredraganden min erkänsla för hennes arbete och för hennes goda avsikt att vi skulle komma överens om en text, och personligen hade jag hoppats att vi skulle kunna komma fram till en text som kan accepteras både av oss och av folken i Europeiska unionen. Vi inom Europeiska folkpartiets grupp anser tyvärr inte att budskapet i betänkandet är sådant att Europaparlamentet bör vidarebefordra det, och därför kommer vi inte att rösta för betänkandet.
Herr talman! Jag vill lyckönska ledamot Anne van Lancker, som behandlade den så svåra frågan om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa intelligent, initierat och modigt. Detta betänkande, som jag anser vara utmärkt, har varit föremål för många diskussioner och extrema ställningstaganden. Den mest kontroversiella punkten är nog utan tvivel frågan om abort, även om föredraganden i början uttryckligen säger att abort inte får användas som familjeplaneringsmetod. Abort måste ses som den sista utvägen, och betänkandet anger olika vägar för att kunna lösa problemet.
Men abort är ett existerande samhällsdrama. Skulden, smärtan, abortens fysiska och psykiska våld bärs främst av kvinnor, och därför har man redan funnit lagliga lösningar i Europeiska unionens alla medlemsstater, med undantag för Irland och Portugal, för att samhället skall svara för den rättighet som alla kvinnor har, om de vill, att få medicinsk hjälp vid abort. Det räcker med det drama som det innebär att göra det. Låt det bli ett slut på att se det som ett brott och att offentligt förfölja det i domstolar och massmedier! Detta betänkande är för mig en hoppingivande handling för kvinnorna i mitt land, för ni skall veta att vi, här i Europa, kämpar för att alla kvinnor skall ha samma rättigheter, för tolerans, solidaritet, för ett slut på hyckleriet och för att försvara alla kvinnors hälsa och värdighet. Den tolerans, respekt och solidaritet som vi ber om svarar ibland mot den gränslösa obskyriteten och strängheten. I Portugal, i en icke bindande folkomröstning, där mindre än en tredjedel av befolkningen deltog och röstade, vann ?nej? till avkriminalisering av abort. Situationen då som nu är fortfarande allvarlig. Beviset är att många kvinnor redan har ställts inför rätta; jag själv har blivit bombarderad med meddelanden från aktivister från ?nejsidan? för att jag skulle rösta mot betänkandet, och som kulmen på alltihop har en förening som anser sig ?värna om livet? just lämnat in en anmälan till en portugisisk domstol mot ledamot Anne van Lancker. Hade detta varit för trehundra år sedan så hade man överlämnat henne till inkvisitionen! Det är tråkigt, men sådan är situationen i Portugal, och därför är det så viktigt för oss portugiser att få se detta betänkande antaget och kunna känna Europas solidaritet i en så känslig fråga.
(Applåder)
Herr talman, kära ledamöter! Jag tackar ledamot Anne van Lancker för hennes betänkande. Det är ett utmärkt arbete som ligger nära de slutgiltiga deklarationerna från konferenserna i Kairo och Beijing som Förenta nationerna anordnade för ett utbyte av god praxis på området fortplantningshälsa och försvar av kvinnors rättigheter och värdighet. Som det nyss stod klart i Portugal då 17 kvinnor blev föremål för skammen att bli prövade i en domstol, med ett fräckt uppvisande av deras privatliv, på grund av en anklagelse om olaglig abort - som inte prövades, utom i ett fall -, och då en ung kvinna blev dömd, vilket är oacceptabelt, så bekämpar man inte olaglig abort här. För den som har pengar kan alltid vända sig till ett annat land där aborten är fri. Portugisiskorna gör det t.ex. i grannlandet Spanien.
Det stämmer ju att aborten inte bör användas som familjeplaneringsmetod, som nämndes i betänkandet, och det är viktigt att det finns en hälso- och socialpolitik som gör det möjligt att minska tillgången till abort, särskilt genom att främja sexualundervisning och familjeplanering rätt inriktad på ungdomar för att undvika oönskade graviditeter, särskilt tonåringars. Men det är lika viktigt att ett frivilligt avbrytande av havandeskap är lagligt, säkert och allmänt tillgängligt för att vara rädd om reproduktiv hälsa och kvinnors rättigheter, som betänkandet också säger, och att den skall vara tillgänglig för alla kvinnor, oberoende av deras ekonomiska förhållanden, och inte bara för dem som kan göra det på en bra klinik i grannlandet. Det är hyckleri och det måste försvinna så fort som möjligt!
Herr talman! Inte någon av frågorna i betänkandet ligger inom gemenskapens kompetens, utan detta faller under de nationella politiska organen. Därför borde vi varken vara här nu och diskutera det eller rösta om det i morgon. Detta övergrepp med ingripande utifrån mot självbestämmande och folkets fria samvete når sin absurda gräns i punkt 28, då det vill tvinga våra skattebetalare att finansiera åtgärder i tredje land som tjänar en militant abortfrämjande plan. Det är också betänkandets svaga punkt: uppenbar vilseledning och stor förvirring. I betänkandet blandas saker samman som i sig är positiva, som förkastande av abort som familjeplaneringsmetod, behovet att uppnå en minskad tillgång till abort, beaktandet av sexualundervisning på ett heltäckande och positiv sätt, grundat på ömsesidig respekt och ansvar, med andra som antingen exakt motsvarar den motsatta doktrinen eller medför ett motsatt resultat. Därför kan detta, vid en global tillämpning av dessa riktlinjer som har varit dominerande i många länder, så som det har sammanblandats i betänkandet, inte leda till något annat än katastrofala resultat, varav några av dem är erkända, i betänkandet är det för övrigt antalet ungdomsgraviditeter och den alarmerande spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar, trots all den information som spritts vida omkring.
Enligt pressen skulle mitt land vara ett av de direkta målen för detta betänkande. Portugal genomförde en folkomröstning för fyra år sedan om liberalisering av abort, då ?rätten till liv? vann. Därför beklagar jag att jag här ser några tillfälliga federalister som ser på gemenskapen som en resursinstans och stöder en liten listig påtryckningsgrupp mot folkviljans yttrandefrihet. Debatten kommer naturligtvis att fortsätta. Men denna debatt, som är en allvarlig debatt, handlar inte om kvinnors rättigheter, den handlar om barnets rättigheter, det skapade barnet, det som skall födas. Det är det som splittrar oss, inte kroppen för den som kan välja utan livet för den som inte kan välja. Betänkandet tar ställning för de starkaste och mot de svagaste. Men de svaga är många gånger kvinnorna, övergivna av sina makar eller sambor, eller pressade av omgivningen att göra en abort som de innerst inne inte vill. De svagaste är i alla fall alltid barnen i en sårbar och försvarslös tillväxtfas. De är de svagaste som behöver skyddas av samhället och lagen och som tittar på oss och ber om det. I mitt land valde vi att göra så; vi ville ta parti för de svagaste. Det är vår rättighet att göra så då lagen är sådan och folket ville det.
Tack så mycket, herr talman! Så glada kandidatländerna kommer att bli. I nästan varje punkt i detta betänkande berörs de aktivt. Äntligen tas de på allvar.
Tyvärr, det är raka motsatsen. De gav mycket riktigt anledning till detta betänkande om sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa, men på ett oangenämt sätt. Parlamentet tvingar på kandidatländerna sina egna, tidsbundna normer angående abort, preventivmedel och sexuell upplysning om fri sex.
För det är det som döljs bakom de vackra orden. En ideologi där den individuella sexuella och reproduktiva självbestämmanderätten prisas som ideal, medan skuggsidorna av detta förtigs. Rättslösa ofödda barn, kvinnors och mäns skadade liv och förvridna uppfattningar om kärlek och sex.
Urgamla värden som trohet och kärlek inom ett äktenskapsförband såsom det beskrivs i Bibeln förblir de bästa garantierna för det mänskliga välbefinnandet. Men i det här betänkandet söker man förgäves efter en väsentlig upplysning som stimulerar människornas såväl kroppsliga som själsliga hälsa.
Det som återstår är ett betänkande om ett politikområde som inte angår unionen, men som trots detta vill tvinga kandidatländerna, utan någon respekt för deras självständighet, att ta över den rådande ogudaktiga moralen.
Detta betänkande faller under ett underligt förfarande: till att börja med förakt för subsidiaritetsprincipen, för det handlar faktiskt om att Europeiska unionen blandar sig i inte bara medlemsstaternas utan även kandidatländernas angelägenheter genom sin strävan efter att tvinga dem att införliva bestämmelser som strider mot deras etik som ett villkor för deras anslutning till unionen. Begreppet med sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa finns inte i något direktiv, inte i någon europeisk överenskommelse eller i den europeiska stadgan om de grundläggande rättigheterna. Det är för övrigt underligt att rätten till reproduktion består av en katalog förfaranden som förhindrar just denna reproduktion.
Det är avslutningsvis oansvarigt att till mycket små barn erbjuda en urskillningslös pedagogik om sexualiteten. Val av undervisning på detta område är föräldrarnas och familjekretsens ansvar. Man kan för övrigt inte begränsa sexualundervisningen till preventivmedel, eller betrakta abort som en metod för familjeplanering. Skulle abort vara den enda lösningen på en gravid kvinnas bedrövelse? Sexualundervisning handlar tvärtom om att lära ut frihet, ansvar och respekt för sin egen och andras kropp. Respekten för den mänskliga värdigheten och uppmärksamheten för kvinnor i svårigheter skulle ha lett oss till mer ansvariga åtgärder som bättre respekterar livet. Det blev tyvärr inget av det, och jag kommer därför att rösta emot betänkandet.
Herr talman! Betänkandet framför oss gör de ämnen som det tar upp en stor otjänst, vare sig man är för eller emot abort, eftersom det avser att diktera för medlemsländerna en särskild inriktning i förhållande till sådant som är mycket viktiga subsidiaritetsfrågor för medlemsländerna. Varken detta parlament eller kommissionen är kompetenta på det här området. Medan det kan vara bra att diskutera de här frågorna och locka fram dem, skapar valet av tidpunkten för detta betänkande, som jag medger varit på gång under en längre tid, väldigt stor oavsiktlig skada, som det kanske inte var meningen att den skulle göra.
Jag hävdar bestämt att ämnet för detta betänkande finns på webbsidor i Irland till och med i dag och används av ?nej till Nice-kampanjen? för att slå i huvudet på sådana som jag själv, som skulle vara en del av ?ja-kampanjen? avseende Nicefördraget. Det används redan på webbsidor, inklusive en parlamentsledamots webbsida för att säga att 'det är detta som Europa handlar om; se vad de kommer att göra om de får möjligheten. De kommer att bestämma över oss i etiska frågor'. Jag vädjar till kolleger att vad än er åsikt är i de viktiga frågorna i detta betänkande, låt inte det vi gör i parlamentet missbrukas och utnyttjas av de här människorna.
Jag är särskilt känslig när det gäller frågan i Irland vid den här tidpunkten. Det ligger inte bara i vårt intresse i Irland att vi ratificerar Nicefördraget, det ligger i alla kandidatländernas intresse som vill tas upp i den europeiska familjen. Kandidatländerna har själva kontaktat flera av oss och ledare för flera grupper om de ökade svårigheterna som detta betänkande orsakar.
Jag vet personligen att tre kandidatländer har allvarliga problem. De måste kämpa för att vinna hemmaopinionen för att gå med i Europa, på samma sätt som vi i Irland gör just nu för ratificeringen av Nicefördraget. Jag har inget emot er inställning till den här frågan. Det är i nuläget sekundärt jämfört med den oavsiktliga skada som detta betänkande orsakar i kandidatländerna och i Irland. Det oroar mig mycket.
En hel del andra frågor har väckts. Personligen har jag inga problem med dagen-efter-pillret. Jag ser det inte som ett abortframkallande medel. Vissa av mina kolleger, som precis som jag kommer att rösta emot detta betänkande, instämmer nog inte med mig i det. Men det är lika bra att vi får korrekta biologiska fakta. Det är ett nödpreventivmedel. Det är inte ett abortframkallande medel eftersom det befruktade ägget inte är implanterat förrän 72 timmar efter befruktning. Det kan inte vara en abort om man inte är gravid. Låt oss hålla oss till fakta.
En stor del av betänkandet, anser jag, är mycket dåligt utarbetad och mycket repeterande. Men den viktiga punkten är att det är en subsidiaritetsfråga, och vi får inte ge några indikationer på att det inte är det. Vi har inte den kompetensen i parlamentet. Den indirekta skadan är i nuläget enorm. Jag beklagar det.
Herr talman! Detta initiativbetänkande lider av flera dödssynder. Den första av dem har att göra med subsidiaritetsprincipen som vilar under gemenskapsrätten.
Detta förslag till resolution kränker den princip som inte bara gäller att respektera utan också att uppmuntra medlemsstaternas utövande av sitt självbestämmande i frågor inom deras behörighet och att utesluta oberättigade angrepp utifrån på staternas interna angelägenheter. Europeiska unionen bör avstå från att ingripa i det som är medlemsstaternas behörighet. Det är typiskt och uppenbart att detta betänkande handlar om frågor som går utanför Europeiska unionens behörighet, då den lägger sig i hälsovårdspolitiken och rättsväsendet.
En annan av dödssynderna gäller den allvarliga omständigheten att detta förslag avsiktligen och öppet inte respekterar den uttryckliga folkviljan som har kommit till uttryck fritt och demokratiskt vid folkomröstningar om att avkriminalisera aborter i någon medlemsstat, som t.ex. i Portugal. Syftet att anta betänkandet är att få ett påtryckningsmedel för att på nytt införa en diskussion om frivilligt avbrytande av havandeskap på den politiska dagordningen i några medlemsstater. Och det kan få den perversa konsekvensen att det skapar misstro hos medborgarna i medlemsstaterna och i kandidatländerna, och därför tjänar detta betänkande Europeiska unionen illa.
Europeiska unionen är en originell politisk modell som stöder sig på kulturell mångfald och respekt för det historiska och etiska kulturarvet i var och en av nationerna som ingår i unionen. Byggandet av Europa bör ge företräde åt dessa värden. En fördjupning av den europeiska andan måste gå via respekten för skillnaderna och förstärkningen av principen att alla beslut bör fattas på en nivå som är så nära unionens medborgare som möjligt. Dessa två krav saknas i det betänkande som vi diskuterar i dag.
Så därför känner vi inte igen oss i detta förslag, och vi har inget annat alternativ än att rösta emot. Ett sista ord för att tacka kollegan Emilia Müller för hennes arbete, skuggföredragande i detta polemiska betänkande, som inte sparade på sina ansträngningar för att försöka göra det bättre.
Herr talman! Jag anser att Van Lancker är värd varma gratulationer och allt tänkbart beröm för att hon tagit initiativet till detta viktiga betänkande, som har inlett en dialog och lyft fram ett problem som berör själva kärnpunkten i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna för hälften av jordens befolkning, dvs. för kvinnorna. Trots att det under de senaste åren skett en del förbättringar i fråga om kvinnornas sexuella och reproduktiva hälsa, pekar siffrorna fortfarande på en mycket stor andel aborter, framför allt bland tonåringarna, liten användning av preventivmedel och snabb spridning av sexuellt överförda sjukdomar.
Det värsta av allt är att man på många områden inom unionen åter börjat omfatta anakronistiska och förlegade uppfattningar om sexuella rättigheter om preventivmetoder, om jämställdhet mellan könen och om kvinnornas rätt att själva bestämma över sina liv. Mycket betecknande för situationen är mobiliseringen bland konservativa och religiösa kretsar som nu i dagarna har bombarderat oss med diverse trycksaker för att förmå oss att inte rösta för detta viktiga betänkande.
Under förevändningen att man vill skydda livet föreslår de i själva verket att man kriminaliserar abort, att man ställer kvinnorna till ansvar, t.o.m. att man väcker åtal mot dem efter mönster från Portugal. Det är de kända motståndarna till jämlikhet mellan könen och kvinnors rättigheter, och vi vet att när de talar om moral, så menar de vanligtvis en dubbel moral med olika måttstockar för de båda könen.
Det finns naturligtvis ingen som föreslår abort som preventivmetod, men ofta är en abort nödvändig och utförs i regel under trycket från olyckliga sociala, ekonomiska, psykologiska och kulturella förhållanden. Finns det någon som betvivlar att många graviditeter är ett resultat av olika slags våld mot kvinnor? Men bortsett från kvinnornas hälsa och rättigheter, borde vi inte se till så att barnen föds i miljöer där de är välkomna, så att de kan få en normal psykisk, kroppslig och intellektuell utveckling? Det är värt att framhålla att antalet aborter enligt tillgänglig statistik är mycket lågt i de områden där man kostnadsfritt kan få kvalificerad hjälp i fråga om reproduktiv hälsa och födelsekontroll, i länder där man ger materiellt stöd till de gravida kvinnor som har det svårt, t.ex. ogifta kvinnor, där den liberala lagstiftningen om avbrytande av graviditet kombineras med en seriös och effektiv sexualupplysning och information, i synnerhet till ungdomar.
Avslutningsvis, jag anser att Europeiska unionen och rådet, liksom även kandidatländerna, bör göra ytterligare ansträngningar och prioriteringar för att vi skall få en integrerad europeisk politik för reproduktiv hälsa, med tonvikt på förebyggande åtgärder, födelsekontroll och sexualupplysning och information till de unga. Principen om subsidiaritet får under inga omständigheter tjäna som förevändning för att Europaparlamentet inte skall ta ställning i en så viktig fråga.
Vi kommer att rösta emot betänkandet eftersom man där föreslår en politik som främjar sexualundervisning och preventivmedel, eftersom man där tydligt anger att abort skall vara legal, säker och tillgänglig för alla, och eftersom man uppmanar regeringarna att i samtliga fall avstå från rättsliga åtgärder mot kvinnor som genomgått illegal abort.
Jag beklagar emellertid att man i betänkandet nöjer sig med att rekommendera eller uppmana regeringarna i stället för att tvinga dem att i sin lagstiftning skriva in lagar som går i den riktningen. Jag anser inte mer än någon annan kvinna att abort är ett normalt preventivmedel. Men kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp borde vara en oförytterlig rätt. Det är upprörande att denna rätt i vissa av Europeiska unionens länder kränks legalt och att den i andra länder kränks i praktiken. Och jag tycker det är mycket chockerande att talare till och med här i Europaparlamentet vågar opponera sig mot det fåtal förbättringar som föreslås i betänkandet och rösta emot det genom att hänvisa till idéer som är lika barbariska som reaktionära.
Tack så mycket, herr talman! Med tanke på den sena timmen och den begränsade talartiden måste jag begränsa mig till en enda orsak av den långa rad orsaker som dock ligger till hands för att förkasta detta betänkande, och jag hoppar för enkelhetens skull över det faktum att parlamentet inte har någon som helst befogenhet i fråga om grunden till detta betänkande, och att det som föreligger egentligen måste betraktas som en sorts ideologisk sysselsättningsterapi, som det femtielfte intrånget på subsidiaritetsprincipen och som ett försök att påtvinga kandidatländerna aborten som ett slags gemenskapens regelverk, och det är hur som helst oacceptabelt.
En grundläggande orsak: jag begriper verkligen inte hur man så nonchalant kan se ett avbrott av livet genom abort som en sorts seger på området för de mänskliga rättigheterna. Jag kan utan vidare ta upp en debatt med människor som ber om förståelse för nödsituationer, men den knappt ens kamouflerade abortpropagandan i detta betänkande bjuder mig emot. Jag anser för övrigt att dödande av ett liv är motsatsen till reproduktiv hälsa.
Sanningen är för övrigt att väldigt många aborter, majoriteten av dem, är följden av det faktum att föräldrar inte har de materiella medlen att ta emot ett barn, exempelvis för att äktenskapet fortfarande straffas i skattemässigt avseende, eftersom barnbidragen är för låga eller för att vårt samhälle inte sätter tillräckligt stort värde på familjer. Likväl finns det ett enormt demografiskt problem i Europa som naturligtvis inte kan lösas med abort, utan med en genomtänkt positiv familjepolitik, en genomtänkt barnvänlig politik.
Herr talman! Initiativbetänkandet om sexuell och reproduktiv hälsa är en polemisk fråga i denna debatt, främst på grund av att det handlar om ett område som fortfarande är medlemsstaternas behörighet. Detta område faller under subsidiaritetsprincipen, och även om detta erkänns i ett ändringsförslag från min grupp vill man att samma politik skall följas i alla medlemsstater, det vill säga, att alla länder har samma lagstiftning om en fråga som faller inom subsidiaritetsprincipen, men som framför allt är en fråga om medlemsstaternas egna övertygelser, traditioner och regelverk.
Det finns relativt många positiva punkter i detta betänkande, särskilt när det gäller information och förebyggande av sexuellt överförbara sjukdomar, ökad utbildning och information i skolorna och bättre tillgång till hälsovårdsmottagningar och familjeplanering, särskilt för ungdomar.
Det är ett faktum att oönskade graviditeter har ökat bland ungdomarna, och det rör sig dessutom om mycket unga människor, men vi kan inte tillåta att fri abort främjas för att lösa detta problem, eftersom slutmålet för detta initiativbetänkande är att införa fri abort och dagen-efter-pillret i Europeiska unionens medlemsstater och i kandidatländernas lagstiftningar som ett effektivt medel för att bekämpa de oönskade graviditeterna. Detta är oacceptabelt för många européer, såväl ur moralisk synpunkt som ur hälsovårdssynpunkt. Man inbegriper kandidatländerna som inte har fått tillfälle att delta i den här debatten, och följaktligen förutsätter vi helt vilka åsikter de har.
Ungdomarna måste få mer information och hjälpmedel för att förebygga oönskade graviditeter. Den offentliga hälsovården bör ta på sig ansvaret för att ge bättre information, och även skolorna, och vi får inte glömma bort föräldrarnas viktiga roll och deras nödvändiga deltagande.
Jag beklagar att vi inte nått en större enighet om nyckelfrågorna och hoppas att vi kan göra detta i omröstningen, om någon av personerna här kan tona ned sina extrema åsikter. Om inte, anser jag, liksom resten av min grupp, att vi måste rösta mot betänkandet.
Herr talman! De senaste dagarna har jag och flera av mina kolleger dränkts av e-brev och faxmeddelanden som innehåller kraftfulla uppmaningar om att rösta mot Van Lancker-betänkandet eftersom det innebär en uppmaning till legaliserad abort i hela Europa. Detta är en mycket allvarlig desinformationskampanj, som leds från höger, och som måste tillbakavisas med beslutsamhet. Detta betänkande tar upp det känsliga problemet med kvinnors hälsa och sexuella och reproduktiva rättigheter, det berör frågan om kvinnans reproduktiva hälsa, det rör spridningen av preventivmedel, det handlar om en politik för ungdomars sexuella hälsa och utbildning och det rör naturligtvis också frågan om oönskade graviditeter och abort.
Denna fråga behandlas emellertid inom ramen för de rekommendationer som riktas till medlemsstaterna och till kandidatländerna i syfte att skydda kvinnors hälsa och reproduktiva rättigheter. Föredraganden förlorar sig i en mångfald olika rekommendationer som gäller prevention. Medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar uppmanas att verka för en hälsovårds- och socialpolitik som medger en minskning av antalet aborter, framför allt genom att inrätta ett nät av tjänster för familjerådgivning och familjeplanering.
Betänkandet föreslår att man skall garantera en opartisk och vetenskaplig information om den reproduktiva hälsan, inklusive att oönskade graviditeter förhindras; det understryker att en avbruten graviditet inte skall främjas som en metod för familjeplanering, och det rekommenderar att aborten skall vara legal, säker och tillgänglig för alla för att skydda kvinnornas hälsa och reproduktiva rättigheter.
För övrigt visar erfarenheterna från länder som har en lag om avbrytande av graviditeter att antalet aborter minskar om de dras fram i ljuset och utförs på säkra platser, under strikt läkarkontroll och utan risker för hälsan. I Italien har till exempel antalet aborter minskat med 40 procent mellan 1980 och 1998.
Med detta mycket balanserade betänkande kränker inte Van Lancker subsidiaritetsprincipen. Hon föreslår inte att de europeiska institutionerna skall ta över medlemsstaternas behörighet och ansvar, utan hon rekommenderar dem en preventiv politik - sexualutbildning - och påminner om att sexualiteten och den reproduktiva hälsan framför allt är en rättighet för kvinnorna.
Men vad är det för debatt vi har om detta betänkande? Man skulle kunna tro att det är en administrativ debatt. Det är det inte frågan om: det handlar mycket riktigt om en debatt om mänskliga rättigheter, och de reproduktiva rättigheter som vi talar om i kväll utgör ytterligare ett steg.
Om den första generationen grundläggande rättigheter handlade om civila och politiska rättigheter har den andra koncentrerats till sociala rättigheter och slutligen, nu har vi kommit dit, till att tala om reproduktiva rättigheter; vi talar om kvinnors rätt till sin kropp.
Vi befinner oss nu på ett stadium där vi håller på att fastställa dessa rättigheter, och i det hänseendet är WHO:s uppfattning, att hälsan är en grundläggande rättighet, ett stöd till ansträngningarna för att utarbeta en ram som rättsligt fastställer den reproduktiva hälsan. Men vi skall vara mycket medvetna om att valen när det gäller fortplantning i Europa och i världen inte är fria. För att män och kvinnor skall få tillgång till denna frihet måste de också få tillgång till information om de olika möjliga valen och deras respektive konsekvenser, och därför krävs sexualundervisning och undervisning om känslor som spelar en huvudroll.
Men villkoren för denna undervisning är politiska, kulturella och familjerelaterade, och det handlar alltså om stora frågor: bygga upp ett område för en möjlig debatt, som respekterar individerna och deras kultur, en debatt där respekten för varje individ skall tvinga oss till en undervisning som tar upp alla frågor och, i vilket fall som helst, inte censurerar informationen.
I dag syftar den offentliga politiken i många länder till att ge kvinnor självständighet genom en rad åtgärder, däribland utbildning som, för att vara ett demokratiskt verktyg, skall beröra livets alla aspekter. Att utesluta vissa aspekter innebär att man ägnar sig åt censur och obskurantism och att man inte respekterar individernas förmåga att välja fritt. Att föra lagarna närmare livets realiteter är att bidra till ett samhälles utveckling mot frigörelse. Detta är ännu en signal, ännu ett projekt som Europa kan framhäva och som vi kan vara mycket stolta över.
Kära kolleger! Vi har inte på en sida barbarerna och på den andra de civiliserade, på en sida de reaktionära och på den andra sidan de framstegsvänliga, på en sida de moraliska och på den andra sidan de omoraliska. Debatten måste äga rum med respekt för alla, och vi bör därför tacka Van Lancker och skuggföredraganden för vår grupp, Müller, för deras samarbete. Men det är fortfarande så att debatten inte är aktuell. Och Van Lancker erkänner det själv i sitt betänkande, jag citerar: ?lagstiftande och reglerande politik i fråga om reproduktiv hälsa och i synnerhet aborter faller inom medlemsstaternas ansvarsområde ...?. Förslaget till resolution som vi i dag diskuterar, som sannolikt felaktigt godkänts av parlamentets presidium inom ramen för vår institutions initiativrätt, förefaller därför inte välgrundad, särskilt som vi för en månad sedan - vi är verkligen paradoxala - röstade för betänkandet av Lamassoure om fördelning av befogenheter mellan det som faller under gemenskapen och det som hör till staterna, och vi måste därför tillämpa på oss själva det som vi röstar fram. Det är den första anledningen till att jag inte kommer att rösta för betänkandet.
Den andra anledningen är att jag undrar hur vi skall kunna införa normer inom alla områden. Det finns ett antal kulturella skillnader, men vilken är rätt norm? Jag tar ett exempel: i Frankrike har vi infört en lag om dagen-efter-piller. Låt oss anta att man utgår från den franska lagstiftningen. Den är fullständigt bristfällig. Varför? Eftersom dagen-efter-pillret i dag är tillåtet i Frankrike och enbart delas ut i skolorna - det kan inte ges på sjukhusen - men skolorna är bara i gång 150 dagar av 365. Skall vi utgå från en annan lagstiftning? Det kommer alltid att finnas brister. Vilken är ramen för goda tillämpningar?
Den tredje beståndsdel som verkligen oroar mig är att jag tror att kopplingen mellan å ena sidan de förlängda tidsfrister som förespråkas vid abort och å andra sidan vetenskapens framsteg, som i dag gör det möjligt att allt tidigare upptäcka eventuella avvikelser hos det barn som skall födas, i kombination med framstegen inom biotekniken och ett antal läkare, och inte de minst framstegsvänliga - jag tänker exempelvis på professor Nisand i Frankrike, riskerar att i morgon, direkt eller indirekt, någonstans leda till en statlig rashygien som jag tror är skadlig för det människornas Europa vi så gärna vill ha.
Tack, fru Hermange.
I min egenskap av ledamot av presidiet erinrar jag om att det är talmanskonferensen som styr föredragningslistan.
Herr talman! I Van Lancker-betänkandet talas det om förebyggande, utbildning och hälsa, men några grupper har försökt förvandla detta till ett betänkande om abort. De ljuger, manipulerar, idkar utpressning och tvång. De går så långt som att förklara att abort ger bröstcancer. Graden av de påtryckningar vi har varit utsatta för är fullständigt intolerabel.
Syftet med Van Lancker-betänkandet är att bryta med några hycklerier, till exempel att ge vissa kvinnor rätten att själva bestämma, men bara de privilegierade, och förneka de kvinnor som inte är privilegierade den rätten. Kvinnor som har en hög socioekonomisk nivå lyckas lösa problemet. De kvinnor som inte kan lösa problemen är de som har minst möjligheter. Betänkandet bryter även mot hyckleriet att inte utveckla den sexuella upplysningen tillräckligt och även att neka abort.
Herr talman! Vi spanjorskor reste till London för att göra abort. I dag är det portugisiskorna som reser till Spanien. Är detta rättvist, vettigt och balanserat? Har det någon mening inom Europeiska unionen?
I Van Lancker-betänkandet ges riktlinjer som skall minska antalet aborter. Mer förebyggande och mer utbildning betyder mindre aborter. Van Lancker-betänkandet är balanserat, och föredraganden har varit flexibel och generös mot högergrupperna i förhandlingarna om ändringsförslagen, men företrädarna för högern vill inte förstå detta. De förstår inte, antagligen för att de inte stannar kvar vid debatterna; de säger vad de tycker, och sedan går de.
Vi tror att det finns många kvinnor i Europeiska unionen och utanför unionens gränser som väntar på resultatet av detta betänkande. Betänkandet bör antas av plenum eftersom det finns många kvinnor som väntar på vägledning, och alla de som har utövat utpressning måste lära sig läxan av att plenum antar det utmärkta betänkandet av Anne E. M. Van Lancker på torsdag.
Herr talman! Jag beklagar att betänkandet accepterats på vår föredragningslista av majoriteten av gruppordförandena och talmanskonferensen.
Ämnet faller inte under europeisk befogenhet; det har redan sagts. Det är också underligt eftersom socialisterna och liberalerna förra året vägrade att gå med på en debatt om ett lika etiskt och känsligt ämne, eutanasi, eftersom en debatt om ett sådant ämne inte ansågs falla under den europeiska befogenheten. Nu placeras ett initiativbetänkande på föredragningslistan alldeles före utvidgningen med omfattande implikationer för kandidatländerna utan att de har engagerats i sammanhanget. Om dem, men utan dem. Det kommer inte att ge något större förtroende för den demokratiska beslutsprocessen i framtiden.
Om betänkandet antas skapar det en risk för utvidgningsprocessen. Doyle har redan nämnt det, jag tänker på Polen, jag tänker på folkomröstningen i Irland och på andra ställen. Jag hoppas att alla som röstar i morgon är väl medvetna om detta.
Jag har fått många negativa reaktioner från olika europeiska länder, från Öst- och Västeuropa, så sent som i dag från hela Europeiska forumet för lekmän i Erfurt.
Ämnet är viktigt, herr talman, och hänger ihop med några aktuella frågor som ökningen av sexuellt överförbara sjukdomar, det höga antalet oönskade graviditeter, även bland ungdomar, det höga antalet legala och illegala aborter och de eventuella negativa konsekvenserna för kvinnor av dessa, vikten av relationer och familj, vikten av uppfostran på det här området och så vidare. Tyvärr missade detta betänkande - i synnerhet i den ursprungliga versionen - en stor del av detta. I motsats till vad som sägs här handlade det här framför allt om rätten till, tillgängligheten till - helst gratis - och upplysningen om abort och preventivmedel. Läs igenom alla punkterna. Där finns knappt någonting om de ovannämnda punkterna, om möjlig prevention av oönskade graviditeter eller exempelvis männens ansvar i detta. Jag gläder mig åt att ändringsförslagen om detta från vår grupp åtminstone antogs.
Betänkandet skulle inte ha blivit upptaget på föredragningslistan, eftersom ämnet inte hör till vår befogenhet. Jag anser dessutom inte, av flera anledningar, att det är ett bra betänkande. Trots förbättringarna anser jag att det är för ensidigt och ibland inkorrekt. Inkorrekt där betänkandet är för positivt när det gäller resultaten av den långtgående liberala abortlagstiftningen och den bekväma tillgången till preventivmedel. Forskning visar att detta inte är någon garanti för en låg abortsiffra.
Betänkandet är också synnerligen motstridigt. Det anser att abortlagstiftning är en befogenhet för medlemsstaterna, men vill ha legalisering i alla länder. För dem som nyss kallade detta för högerpropaganda skall jag läsa en del av punkt 12: ?anser att aborter bör vara lagliga, säkra och tillgängliga för alla?.
Det står att det finns för få statistiska uppgifter, men ändå innehåller det slutsatser och jämförelser. Det vittnar framför allt, herr talman, om en människobild som inte tilltalar mig. Det är enbart skrivet utifrån ett perspektiv om rättigheter och inte utifrån ett perspektiv om ansvar. Vår grupp har lagt fram kompromissändringsförslag. Därigenom skulle de vassa kanterna slipas bort som vi ser det. Jag har förstått att socialisterna och liberalerna till stor del inte kan acceptera detta. De vill uttrycka sina egna åsikter genom Europaparlamentet, även om ämnet inte faller under vår befogenhet, även om det skapar en fara för anslutningsprocessen och även om det är förmyndaraktigt i förhållande till kandidatländerna.
Jag förstår många av problemen, men detta betänkande på vår föredragningslista just nu förstår jag inte. En felaktig väg för ett allvarligt problem. Politiskt ostrategiskt.
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga. Det har föreslagits i denna debatt att ledamöter skall rösta emot detta betänkande därför att det kan få negativ effekt på folkomröstningen om Nicefördraget i Irland. Jag ber ledamöterna att bortse från detta hänsynstagande. Det irländska folket är fullt kapabelt att ta hand om sig självt. Det behöver inte skyddas från sig självt, och det tycker inte om att behandlas som barn och bli ombett att lämna rummet när sex diskuteras.
(Applåder)
Jag skulle också vilja påpeka att abort inte skulle vara ett problem någonstans i världen om män kunde bli gravida.
Kära kollega! Jag tror ni får svårt att säga till vilken punkt i arbetsordning ert inlägg hänvisar, och jag måste därför avbryta er, men jag tror att alla har förstått er.
. (EN) Jag är glad att jag har beretts möjlighet att tala, på Europeiska kommissionens vägnar, vid avslutningen av plenardebatten om detta betänkande.
Van Lanckers betänkande tar upp ett antal viktiga frågor som är bland de känsligaste och mest signifikanta hälsofrågor och etiska frågor som våra samhällen står inför i dag. Låt mig från början uttrycka min erkänsla för föredragandens arbete med att hålla sig inom Europeiska unionens rättsordning. Precis som föredraganden mycket riktigt säger faller det utanför Europeiska unionens kompetens att ge sig i kast med frågor som gäller tillhandahållande av sjukvård. Det framgår klart och tydligt av fördraget.
Fördraget börjar i artikel 152.5 med ?När gemenskapen handlar på folkhälsoområdet skall den fullt ut respektera medlemsstaternas ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård?. Därför vill jag betona, vilket även görs i betänkandet, att det faller inom medlemsstaternas ansvarsområde att ge hälsovård. Detta gäller också politiken i fråga om att tillhandahålla sexuell och reproduktiv hälsovård.
I detta avseende noterar jag, som Van Lancker har sagt, att den stora majoriteten av rekommendationer i betänkandet riktar sig till medlemsstater och kandidatländer. Det kommer att vara upp till dem att avgöra hur de skall svara i linje med sina egna konstitutions- och lagstiftningsramar.
Låt mig ta tillfället i akt att betona att kommissionen inte har några ambitioner att engagera sig i system för att ge hälso- eller sjukvård. För närvarande har vi inte makt att göra det. Jag kan inte se att denna situation kommer att förändras i framtiden. Subsidiariteten är den underliggande principen för att ge hälsovård, och det bör respekteras.
Jag skall vara tydlig. Kommissionen vill inte lägga fram några förslag inom områden som gäller att ge hälsovård. Det är medlemsstaternas ansvar.
Samtidigt som en fullständig och ärlig debatt om hälsofrågor är nödvändig måste vi också respektera distinktionen mellan medlemsstaternas och gemenskapens kompetens när vi överväger generella rekommendationer på känsliga områden.
Det är tydligt att det finns viktiga kulturella, etniska, etiska och religiösa skillnader mellan våra invånare i sådana frågor. Genom att belysa vikten av sexuella rättigheter och reproduktiv hälsa måste man vara lyhörd mot avvikande attityder i frågor som abort i våra medlemsstater. Frågor som avser sexuell och reproduktiv hälsa är kärnämnen i den sociala och allmänna hälsodebatten i Europa i dag. Dessa frågor berör våra medborgares liv på ett sätt som andra frågor aldrig skulle kunna. Av den anledningen är detta frågor som lämpligen bör avgöras så nära dem det berör som möjligt. Men i samband med utvecklandet av en allmän hälsovårdspolitik finns det ett antal frågor som kräver noggrant övervägande och analys. Och betänkanden, så som det som diskuteras i kväll, ger insikt i de komplexa frågor som påverkar dagens politiskt ansvariga.
I alla aspekter av sexuell och reproduktiv hälsa är det så att ju mer informerade och utbildade individerna är, desto större är chansen att de kommer att undvika fallgropar genom att ta ansvar för sin hälsa och sitt välbefinnande. I ofta mycket svåra livssituationer måste naturligtvis individer gå ifrån informationsintag till att utveckla en holistisk förståelse för hur dessa frågor påverkar deras liv.
I den här debatten finns det naturligtvis avsevärd uppmärksamhet riktad mot kvinnors ansvar och rättigheter avseende deras hälsa och välbefinnande. Jag tror dock att mer uppmärksamhet måste riktas mot mäns ansvar på det här området. Alltför ofta förbiser vi vikten av att förbättra mäns utbildning för att förändra beteenden, attityder och engagemang. Jag hoppas att våra medlemsstater kommer att lägga större vikt vid utbildning och information för män på detta viktiga område.
Kommissionens rapport från 1997 om kvinnors hälsotillstånd i Europeiska unionen ger också viktiga analyser. Den uppmärksammade det faktum att frågor om sexuell och reproduktiv hälsa är mycket viktiga för kvinnor i fertil ålder. Arbete med indikatorer för allmänhetens hälsa pågår inom Europeiska kommissionen. Experter utvecklar indikatorer som kommer att ge en grund för insamling och analys av hälsoinformation i Europa. De kommer att innefatta en lång rad indikatorer som tar upp olika aspekter på sexuell och reproduktiv hälsa.
Kommissionen är beredd att sammanställa och utföra statistiska, epidemiologiska undersökningar som grundar sig på insamlade data. Jag måste dock betona att kvaliteten på ett sådant arbete kommer att bero på kvaliteten och kompatibiliteten i fråga om de data som medlemsstaterna tillhandahåller.
Inom det nya allmänna hälsoprogrammet kommer den tredje linjen att ta itu med avgörande faktorer för hälsan genom sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande åtgärder. Detta gäller även sexuell och reproduktiv hälsa.
Precis som i det allmänna hälsoprogrammet kan kandidatländerna delta. Lokala hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande strategier är dock medlemsländernas ansvar. Detta skulle innefatta skolhälsovårdsutbildning och PR-projekt som kan bygga på vetenskapliga data som genereras av denna analys.
Beträffande USA:s regerings ?Mexico City-politik? som betänkandet hänvisar till, anser sig Europeiska kommissionen inte ha någon anledning att kommentera eller reagera. Detta är en fråga som USA:s regering måste besluta i. Jag har därför begränsat mina kommentarer i dag till de områden som faller inom kommissionens kompetens.
Jag vill sammanfatta med att betona vikten och känsligheten i frågorna som väckts och utforskats under dagens diskussion som ett resultat av Van Lanckers arbete.
Tack, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:
(A5-0203/2002) av Quisthoudt-Rowohl för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om regler för företags, forskningscentras och universitets deltagande samt om regler för spridning av forskningsresultat för genomförande av Europeiska gemenskapens ramprogram 2002-2006 (KOM(2001) 822 - C5-0017/2002 - 2001/0202(COD)),
(A5-0205/2002) av Quisthoudt-Rowohl för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om det ändrade förslaget till rådets beslut om regler för företags, forskningscentras och universitets deltagande i genomförandet av Europeiska atomenergigemenskapens ramprogram (Euratom) 2002-2006 (KOM(2001) 823 - C5-0236/2002 - 2001/0327(CNS)).
Herr talman! När det gäller bestämmelser om deltagande i ett forskningsprogram - vad kan det då handla om? Nå, det finns pengar för forskningsverksamhet, nämligen pengar som - det vill jag här tydligt betona - kommer från det allmänna. Det är allmänna pengar; skattebetalaren finansierar forskningsverksamheten. Anbud för projekt infordras, anbud inlämnas, och någon gång kommer godkännandet - eller också inte. Vad var det egentligen som var viktigt för oss? Till att börja med att anbudsinfordran naturligtvis är klar, entydig och enkel. Att det därmed är möjligt att skriva klara, entydiga och enkla anbud. Därför har vi arbetat för ett tvåstegsförfarande, som också har visat sig hålla måttet tidigare. Kommissionen har gått med på detta förslag från oss. För det andra är det naturligtvis viktigt att det går att göra en snabb bedömning, att man inte måste sitta och vänta så länge: kommer nu detta projekt att godkännas eller inte? För oss som parlament var det viktigt att man vid sidan av de självklara kriterierna med expertis och innovation också tar hänsyn till mjuka kriterier. Jag tänker till exempel - många damer har ju just gått härifrån - på kvinnornas deltagande i forskningen. Det är också viktigt att finansiera ett europeiskt mervärde. Med andra ord: det gemensamma arbetet skall utmynna i något mer än om var och en forskar för sig.
Att arbeta gemensamt betyder att det skall finnas solidaritet mellan medlemmarna i denna grupp. Det betyder också solidaritet vad gäller ansvaret, om - vilket naturligtvis ingen förväntar sig - något någon gång skulle gå snett. Men här skall återigen solidariteten inte gå så långt att - som kommissionen hade föreslagit - det uppstår gemensamt skuldansvar för alla deltagare. Detta har ändå nu genomförts med framgång. Gemensamt ansvar inom bestämda gränser - ja. Vi har klarat av att finna en bra medelväg mellan den nödvändiga solidariteten, men också ett ansvar för den enskilde.
Naturligtvis skall penningflödet vara flexibelt, men också utformat så det är kontrollerbart. Och pengarna skall betalas ut till specifika målgrupper. Här vill jag bara ta ett exempel: schablonbelopp ja, om det är nödvändigt. Men bara om de hänför sig till faktiska merkostnader i samband med den europeiska forskningen och om det finns belägg för dem, även om beläggen läggs fram först efteråt. Med andra ord: expertnät, ett gemensamt europeiskt forskningsområde ja, men inte i form av något som helst samarbete som inte är helt mätbart. Även här har vi lyckats vidareutveckla kommissionens förslag i den riktning ni avsåg.
En viktig punkt i diskussionen var för parlamentet dessutom följande: kommissionens förslag gav det intrycket, och jag säger här helt medvetet ?gav det intrycket? - vi talade länge om det, och kom till slut också till fram till att kommissionen egentligen ville dra sig tillbaka lite grand. Att den helt enkelt ville säga att det finns en projektansvarig, han får pengar, och han är ansvarig för allting. Detta är inte möjligt. Vi kan inte friställa den som innehar den verkställande makten från sitt ansvar. Denne är ansvarig för de belopp som han har godkänt, och han är den ende som är direkt ansvarig inför revisionsrätten. Enligt min åsikt har vi alltså tack vare många kollegers bidrag lyckats att av ett bra förslag formulera en ännu bättre slutlig text.
Jag vill här säga några ord om förfarandet, eftersom detta förfarande är ganska ovanligt. I fråga om det första betänkandet handlar det här om ett betänkande med fullt medbeslutande; när det gäller betänkandet om Euratom fungerar vi ju bara som rådgivande. Men låt oss uppehålla oss vid det första betänkandet och vid medbeslutandet. Det handlar här om ett medbeslutande, och vi kommer att lyckas att godkänna en text efter bara en behandling. Varför? Vi har haft ett utmärkt samarbete med rådet, och jag vill här uttryckligen nämna statssekreterare Marimón. Genom en mycket stor personlig insats har han använt sitt inflytande så att vi i samtalen, i dialogen kom fram till ett enande. Men jag måste också säga att jag konstaterat mycket stor beredvillighet hos kommissionen till att föra en dialog. Totalt sett fanns det på alla sidor stor öppenhet för de övrigas ståndpunkter, och vi lyckades skissa en text som redan efter omröstningen i utskottet antogs av rådet. Man har så att säga underkastat sig den kommande omröstningen, som i morgon - det utgår jag från - kommer att utfalla positivt med stor majoritet. Att det uppstår en sådan sämja efter den första behandlingen är bara möjligt genom att alla är villiga att samarbeta, och det vill jag här hjärtligt tacka för.
Jag vill också tacka alla kolleger från de andra grupperna. På grund av mitt övergående handikapp gällde särskilda villkor - ni har ju alla här sett mig ständigt fara omkring - och dessa särskilda villkor medförde att man från alla sidor - från kommissionen, rådet, kollegerna - visade stort överseende - tack för det, än en gång - men även att flexibilitet och innovativa arbetsmetoder utvecklades. Dessa kvaliteter - flexibilitet, innovativa arbetsmetoder - önskar jag alla deltagare i det sjätte ramprogrammet, och det önskar jag också kommissionen, som ju nu naturligtvis kommer att ta på sig arbetet med att fördela pengarna. Vi kommer att följa deras arbete under de närmaste åren med ett kritiskt, men välvilligt öga.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi uppskattar ett förslag från kommissionen som syftar till att fastställa regler för företags, forskningscentras och universitets deltagande, samt regler för spridning av forskningsresultat, inom ramen för verkställandet av ramprogrammet 2002-2006.
Jag tackar kollegan föredraganden av detta hennes utmärkta betänkande som jag stödjer helt och hållet. Liksom föredraganden stöder jag kommissionens metod att underlätta tillgången till finansiering med hjälp av en förenklad lagstiftning och större operationell flexibilitet. Jag är därför glad över de nya föreslagna målen, nämligen införandet av enkla och lättförståeliga deltaganderegler, en snabbare och enklare förvaltning och skydd av gemenskapens ekonomiska intressen.
Låt mig nu i slutet av detta inlägg, som ledamot vald av ett yttre randområde, den autonoma regionen Madeira, fokusera på en punkt som direkt rör de yttre randområdena. Vid skäl 9 i kompromissändringsförslaget nämns behovet att sjätte ramprogrammets verksamhet bör gynna de yttre randområdenas deltagande i gemenskapen. Även i det tidigare ramprogrammet hänvisade man till behovet att ta hänsyn till dessa regioners specifika drag.
Då förespråkade jag i ett ändringsförslag att vi borde gå längre för att följa upp detta skäl; jag ser det som nödvändigt att det finns ett förbättrat gemensamt mervärdeskriterium för de projekt som utformas i ett yttre randområde. En förbättring av detta slag skulle vara mycket viktig, för då skulle de yttre randområdena slippa bestraffas, särskilt på grund av deras svårigheter att hitta samarbetspartner utifrån som är beredda att samarbeta med institutioner som är belägna i dessa regioner trots de kandiderande projektens kvalitet. Då man förespråkar deltagarnas fullständiga jämlikhet och ett allmänt öppnande av projekten för nya deltagare skulle det förbättrade gemensamma mervärdeskriteriet vara oundgängligt för att garantera tillgång till sjätte ramprogrammet för projekt som kommer från dessa regioner.
Eftersom vi har passerat midnatt vill jag meddela våra vänner tolkarna att debatten kommer att pågå ytterligare ca en kvart. Jag tackar för deras tålamod.
Herr talman! I anslutning till era ord vill jag säga: god morgon. Kanske är detta också ett tecken för det nya uppbrottet som vi planerar i och med det sjätte ramprogrammet för forskning. Mitt tack gäller också föredraganden. Jag säger det inte bara av hövlighet, för jag tror att vi har arbetat bra tillsammans och också i stor utsträckning har följt föredragandens förslag. Jag vill än en gång uttryckligen tacka för initiativet.
I fråga om reglerna för deltagandet måste jag säga att vi har lagt på kommissionen ett stort ansvar, och vi begär därigenom också mycket av den. Jag avundas inte kommissionen, för det kommer att bli mycket svårt att genomföra det sjätte ramprogrammet för forskning, till exempel i fråga om beslutet att kommissionen skall motivera varje eventuellt beslut om att avvisa ett förslag. Det är ett gammalt krav från oss, men när det gäller de många tiotusentals projekten innebär detta ett enormt ansvar för kommissionen. Om den klarar av det, då måste jag säga: lyft på hatten, för detta bidrar säkert till att begeistringen hos många som deltar i det europeiska forskningsprogrammet inte avtar. Men det kommer inte att bli enkelt.
Den stora svårigheten i fråga om detta sjätte ramprogram för forskning är ändå att så många medlemsstater deltar i det. 15 medlemsstater, plus de stater som vill anslutas till Europeiska unionen, plus staterna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, plus Israel och i framtiden också Schweiz. Det betyder att det är väldigt många deltagare, och att ?förvalta? dessa, dvs. att genomföra ramprogrammet för forskning på ett korrekt sätt, kommer inte att bli enkelt. Jag förstår också önskemålet att helst åstadkomma stora projekt, expertnätverk och integrerade projekt, och förmodligen kommer detta också att utgöra framtiden för det europeiska ramprogrammet för forskning. Men det betyder att de andra, framför allt de mindre projekten, mer och mer måste övertas av medlemsstaterna och regionerna, dvs. det kommer att leda till en mer utpräglad arbetsfördelning mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna.
Det gläder mig utomordentligt att frågan om tvåstegsförfarandet har beskrivits närmare. Jag förväntar mig att detta tvåstegsförfarande skall underlätta det hela, beroende på hur man genomför det. Kommissionen har ju viss erfarenhet av det. Jag hoppas att den kommer att lyckas förbättra det. Ju snabbare vi genomför det sjätte ramprogrammet för forskning, desto mer pengar kommer vi att spara. Parlamentet har lämnat sitt bidrag; det finns samförstånd om det. Nu handlar det om att betala ut pengarna så snabbt som möjligt. Jag önskar er stor framgång med detta, herr kommissionär.
Jag vill gärna gratulera Quisthoudt på den liberala gruppens vägnar till hennes grundliga betänkande, och framför allt också till hennes stora förhandlingskapacitet under den informella trepartsförhandlingen, såväl med det spanska ordförandeskapet som med, framför allt, Europeiska kommissionen.
Det spanska ordförandeskapet har gjort ett utmärkt arbete i det här ärendet. Resultatet är nu att vi kan godkänna bestämmelserna för deltagande i ramprogrammet på en enda behandling, så att det sjätte ramprogrammet kan inledas i tid. Det är goda nyheter för alla forskare i Europa, men också för forskningsklimatet och innovationen i Europeiska unionen. För det har nyligen visat sig att Europeiska unionen faller längre tillbaka i fråga om forskning och konkurrenskraft. Skillnaden mellan Europa och Förenta staterna i investeringar i forskning har ökat starkt de senaste åren. 1994 var den skillnaden fortfarande 51 miljoner euro varje år, och det har ökat till inte mindre än 124 miljoner euro år 2000.
Förutom de nationella myndigheterna måste framför allt näringslivet investera mer. Men kolleger, det fordrar ett mycket bättre investeringsklimat för att göra det attraktivt för företag att investera i Europa. Även deltagande i ramprogrammet utifrån den privata sektorn måste stimuleras. Det är då också viktigt att parlamentet har fått sin vilja fram i fråga om deltagarnas ansvar vid ett konsortium i ramprogrammet. Det kan ändå inte vara så att de andra deltagarna är ansvariga gemensamt och individuellt om en enda deltagare begår kontraktsbrott, som kommissionen ville? Rådet förstod det lyckligtvis också, så att texten kunde anpassas.
Jag vill vidare påpeka att Europeiska kommissionens behandling av kontrakt medför många problem. Betalningar sker alltför sent, och det administrativa trycket är starkt. Detta medför problem för framför allt de små och medelstora företagen. Kommissionen kommer att få problem med att få bra projekt på det här sättet, eftersom innovativa företag inte längre vill delta. Och detta beror delvis på att projekt annulleras utan att orsaken anges. Detta sorts förfarande stimulerar inte den privata sektorn och kommer inte att leda till större investeringar i Europa, och definitivt inte till 3 procent av nationalprodukten som kommissionen gärna vill. Jag uppmanar således kommissionen att tillämpa reglerna effektivt och flexibelt.
Herr talman, herr kommissionär, fru föredragande, kära kolleger! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har verkligen önskat att genomförandet av ramprogrammet skulle förenklas och, för att tala klartext, göras mänskligare. Betänkandet från Quisthoudt-Rowohl, som jag verkligen vill tacka för hennes tillgänglighet och för bestämmelserna fulla av sunt förnuft som hon valt när det gäller reglerna för deltagande, för in oss på rätt väg. Jag betonar att för första gången i ramprogrammet kommer kandidatländerna att ha samma rättigheter som medlemsstaterna, och organisationer inom europeiskt vetenskapligt samarbete och associerade länder kommer att kunna delta på samma nivå som enheter etablerade i medlemsstaterna.
Det gläder mig också att se att organisationer i tredje land kan delta fullt ut i ramprogrammets åtgärder. Det är särskilt viktigt för vår grupp som vill intensifiera forskningen med utvecklingsländerna och länderna i Medelhavsregionen och Latinamerika. Med tanke på de nya förvaltningsbestämmelserna - som tillförts bland annat genom de nya verktygen - blir det sannolikt nödvändigt att optimera funktionen under genomförandet av programmet och samtidigt akta sig för att förespråka formella förlikningsförfaranden. I det sammanhanget tackar vi rådet och Marimon, som arbetat mycket med denna fråga, för att de anslutit sig till vårt förslag avsett att påskynda det hela. Det är anledningen till att vi gärna vill upprätthålla regelbundna kontakter med parlamentet och kommissionen, vilket blir fullt möjligt tack vare Busquins välvilliga kompetens, och bland annat för att eventuellt kunna uppdatera programmet vid utvärderingen efter halva tiden 2004.
Herr talman! Jag skulle vilja gratulera föredraganden som använde sin erfarenhet av det femte ramprogrammet och hennes professionella erfarenhet som forskare till allas fördel, i synnerhet efter hennes olycka.
Jag skulle också vilja tacka Busquin, en skicklig kommissionär, som tillsammans med sin personal mycket skickligt har sett till att vi kunnat nå resultat tidigt i processen. Naturligtvis vill vi alla tacka Marimon för hans tålamod och goda humör. Jag tackar också forskarsamhället som inte tvekade att ge oss råd och påpeka nödvändigheten av enkelhet, snabbare administration och finansiell omsorg.
De här nya instrumenten är spännande, men vi måste vara säkra på att många människor inte hindras från att delta i programmen på grund av brist på kännedom om dem. Ansvar såg ut att bli ett stort problem, men som tur är övervanns det.
Jag vill för parlamentet påpeka vikten av ändringsförslag 29 och dess motsvarighet i Euratomprogrammet, ändringsförslag 38, som bidrar med kriterier som kan och bör beaktas, inklusive aktiviteter för att öka kvinnors roll inom forskning och att se över samverkan med utbildning. Lättillgänglighet innebär att spridning bör ske ganska enkelt, men parlamentet anser att spridning är ett viktigt steg i denna process. Ni kan vara säkra på att vi mycket noggrant skall följa upp det sjätte ramprogrammet genom att besöka projekt, tala med forskare och be om utvärderingar.
I och med morgondagens antagande av Quisthoudt-Rowohls betänkande har den sista pusselbiten lagts på plats. Tack vare Caudron och föredragandena för det specifika programmet har vi arbetat effektivt, och vi har nu massor med tid för våra forskare att förbereda sig, med vetskapen att vårt mål är att göra det sjätte ramprogrammet effektivt, välstyrt, lätt att delta i och oklanderligt ur ekonomisk synvinkel. Ännu en gång tack till alla inblandade.
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! I och med beslutet om själva ramprogrammet och de särskilda programmen utgör reglerna för deltagande och spridning den tredje beståndsdelen i systemet för att genomföra ramprogrammet om forskning.
Det är inte det minst viktiga. I reglerna för deltagande fastställs den rättsliga och finansiella ram som föregår genomförandet och finansieringen av forskningsverksamheten inom det sjätte ramprogrammet.
Jag skulle mycket varmt vilja tacka föredraganden Quisthoudt-Rowohl för det mycket omfattande arbete hon utfört om förslaget rörande dessa regler i nära samarbete med berörda områden.
Jag tackar också föredragandena av yttrandena Linkohr, Plooij-Van Gorsel, Piétrasanta och Alyssandrakis och utskottets ordförande Westendorp för det utmärkta klimat de skapat i dessa diskussioner.
Och ni gör rätt, fru Quisthoudt-Rowohl, i att betona i vilken utsträckning denna överenskommelse nåtts tack vare ett intensivt arbete med fruktbara diskussioner där alla deltagit. Jag skulle som ni vilja betona det spanska ordförandeskapets roll, särskilt Marimons, och jag tror att det uppnådda resultatet bekräftar vår gemensamma vilja att förenkla och underlätta, jämfört med det tidigare programmet, samtidigt som den nödvändiga stramheten behålls.
Den nya modellen grundar sig på principen om större självständighet för konsortier vilka kommer att förstärkas via en ökad flexibilitet när det gäller regler och kontrakt, samt en avsevärt lättnad när de gäller de höga administrativa krav som ställs på dem.
Avsikten var egentligen att göra dessa regler enklare, lättare och behagliga att använda; de skulle vara lättlästa och förståeliga för deltagarna och mer flexibla, och ändå vara fortsatt strama.
Ni gör även rätt i, fru Quisthoudt-Rowohl, att upprepa att om man tror att kommissionen skulle avhända sig alla sina företrädesrätter och därmed det ansvar den har, särskilt när det gäller bedömning och urval av förslag som skall finansieras, var urvalet av deltagare som åtnjuter gemenskapsmedel och inrättandet av ett effektivt system för övervakning av finansierade projekt, liksom beslutet om betalningar som skall göras, bara ett intryck. Ni betonade det tydligt; det är inom denna ram som man måste förstå hela solidaritetsprocessen.
Jämfört med vad som gäller i dag har självfallet reglerna anpassats för att ta hänsyn till nyheter som införs med det sjätte ramprogrammet, till att börja med nya instrument för ekonomiskt stöd. Bland de största förändringarna, av vilka vissa uppkommit på initiativ av parlamentet, finns bland annat det faktum att deltagande i ett forskningsprojekt - med undantag av särskilda fall - är öppet för alla juridiska enheter, och inte bara för dem som har en särskilt forskningsverksamhet. Organisationer från kandidatländerna och från medlemsstaterna befinner sig nu på jämställd nivå när det gäller villkoren för deras deltagande - en stark politisk signal när man nu talar om utvidgningen. Att låta juridiska enheter som är etablerade i tredje land och som åsyftas när det gäller internationellt samarbete delta och erhålla finansiering utvidgar också det europeiska området för forskning. Låt oss också nämna möjligheten för internationella organisationer av gemenskapsintresse att delta fullt ut, det minskade antalet standardkontrakt och ett nytt förfarande för kontraktens ikraftträdande, förenklingen av finansieringssystemen, anslag ur budgeten och anslag till integration för integrerade projekt respektive expertnätverk, användningen av revisorsintyg för att motivera deltagarnas utgifter för större ekonomisk säkerhet under villkor som kräver färre förfaranden och, slutligen, förenklingen av reglerna när det gäller immaterialrätt tillsammans med principen om en gemensam definition av en helhetsram och allmänna principer som skall respekteras, medan de detaljerade bestämmelserna kan variera beroende på vilken typ av åtgärder det är frågan om.
Kring alla dessa punkter och ett stort antal andra har de fördjupade och kontinuerliga diskussionerna som ägt rum mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen gjort det möjligt att uppnå ett avtal.
Kommissionen kan därför formellt acceptera det enda kompromissändringsförslag som förverkligar detta avtal, och jag tror att rådet uttryckt samma åsikt.
Bland de punkter i kompromissen som jag vill framhäva vill jag särskilt nämna: ökningen av minimiantalet obligatoriska deltagare från två till tre, införandet av en bedömning av mottagna förslag i två etapper, begränsningen av användandet av anonymitet vid bedömning av förslagen till vissa särskilda fall, en mer omfattande serie av kriterier för att bedöma förslagen, obligatoriska eller frivilliga kriterier som exempelvis verksamhet, vilket McNally betonade, som syftar till att öka kvinnors roll inom forskningen och skapa synergi med utbildning på alla nivåer, ett klargörande av hur deltagarnas ansvar skall utövas, definition av beräkningsmetoden för gemenskapens ekonomiska bidrag till expertnätverken - det är en fråga som orsakat mycket diskussion - och införandet av begreppet med konsortiumavtal som ett viktigt instrument för att inrätta forskningsprojekt.
Jag vill säga några ord om Euratoms regler för deltagande. De är till stor del likadana som dem som fastställts för ramprogrammet och därmed acceptabla. Det enda ändringsförslaget som inte ingår i kompromissen innebär en finansieringsgrad för ?fusioner? som tyvärr inte är tänkbar på denna nivå, inom gränserna för det planerade totalanslaget. Kommissionen kan inte acceptera det, men vi skall försöka att finna en kompromiss.
Herr talman, mina damer och herrar! Trots svårigheterna och tack vare ansträngningarna och viljan hos föredraganden kommer reglerna för deltagande i det sjätte ramprogrammet att antas, hoppas jag, i morgon vid den första behandlingen. Det kan vi verkligen glädjas åt. Det handlar för den vetenskapliga världen och för företagen om en grundläggande beståndsdel för genomförande av detta ramprogram, som är ett instrument inom det europeiska området för forskning. Jag tror att den vetenskapliga världen redan delvis har förstått budskapet. Över femton tusen intresseanmälningar har kommit in och kommer att offentliggöras. Det gör det möjligt för oss att under bästa möjliga förhållanden förbereda genomförandet av det sjätte ramprogrammet före årets slut.
Jag vill ännu en gång tacka parlamentet för dess mer än konstruktiva agerande.
Tack, herr kommissionär.
Jag vill i mitt namn också tacka vår föredragande som verkligen gjort stora ansträngningar, trots vissa hälsoproblem, för att åstadkomma detta dubbla betänkande. Jag vill gratulera henne dubbelt till det.
Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Jag tackar alla kolleger och tolkar för att de varit tillgängliga och närvarande och avbryter sammanträdet.
(Sammanträdet avbröts kl. 00.25.)
| sv |
8. Riktlinjer för sysselsättningspolitiken (
| sv |
Valprövning: se protokollet
| sv |
Samordning av socialförsäkringssystemen - Samordning av socialförsäkringssystemen: bilaga XI - Utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 till att gälla de tredjelandsmedborgare som inte omfattas av dessa bestämmelser (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Jean Lambert, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillämpningsbestämmelser till förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen - C6-0037/2006 -,
betänkandet av Emine Bozkurt, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen och om fastställande av innehållet i bilaga XI - C6-0037/2006 -, och
betänkandet av Jean Lambert, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om förslaget till rådets förordning om utvidgning av bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 och förordning (EG) nr [...] till att gälla de medborgare i tredje land som enbart på grund av sitt medborgarskap inte omfattas av dessa bestämmelser - C6-0289/2007 -.
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Alla fyra lagstiftningsresolutioner som nu diskuteras gäller frågor som direkt påverkar EU-medborgarnas dagliga liv. Rätten för personer som flyttar inom Europa att omfattas av sociala trygghetssystem går inte att skilja från rätten till fri rörlighet i Europeiska unionen.
Kommissionens förslag har ett gemensamt mål, och det är att modernisera och förenkla samordningen av de nationella sociala trygghetssystemen.
Syftet är att fastställa mekanismer för samordning mellan institutioner och förfaranden för att förenkla beräkningen och utbetalningen av sociala förmåner till mottagarna och göra det snabbare. Det gäller familjeförmåner, pensioner, arbetslöshetsersättningar osv., med andra ord olika sociala förmåner som är mycket viktiga för människor i EU.
Jag vill tacka ledamöterna och föredragandena för deras arbete under de senaste månaderna med dessa viktiga texter.
I tillämpningsbestämmelserna anges hur förordning (EG) 883/2004, som vi kallar grundförordningen, ska användas. Den gäller alla som omfattas av samordningen av de nationella trygghetssystemen: medborgare, medlemsstaters socialförsäkringsinstitutioner, sjukvårdsleverantörer och arbetsgivare.
Syftet är att fastställa så tydliga förfaranden som möjligt för att hjälpa de försäkrade som befinner sig i en gränsöverskridande situation att kunna utnyttja sina sociala förmåner. Till vem ska jag vända mig för att få familjeförmåner beviljade? Vad måste en arbetsgivare göra om han eller hon tillfälligt vill förlägga min tjänst till en annan medlemsstat? Jag ska snart sluta förvärvsarbeta och jag har arbetat i flera medlemsstater, hur kan jag ta reda på hur min pension kommer att beräknas och vad måste jag göra för att få ut den?
Förfarandena i denna förordning är tänkta att hjälpa mottagarna att få rätt besked, genom att låta socialförsäkringsinstitutionerna samarbeta.
När vi arbetade med att göra detta samarbete effektivt och försöka tillgodose medborgarnas behov så fort som möjligt, insåg vi vikten av elektroniskt baserad databehandling och datautbyte mellan medlemsstaternas institutioner.
Nätverket EESSI (Electronic Exchange of Social Security Information) kommer att se till att utbytet av data sker snabbt och säkert och att socialförsäkringsinstitutionernas tid för att ge besked och handlägga en gränsöverskridande situation förkortas.
Om tillämpningsbestämmelserna godkänns snart kommer medborgarna att kunna utnyttja framstegen med en förenklad och moderniserad samordning, och även utnyttja de nya rättigheter som hittills inte har kunnat genomföras trots att de ingår i grundförordningen. Fördelen med det nya samordningsbegreppet för EU-medborgarna kommer inte att märkas på riktigt förrän tillämpningsbestämmelserna antas och då förordningen om ändring av bilagorna till förordning (EG) nr 883/2004 antas.
Ytterligare två förslag till beslut tillhör förordning (EG) nr 883/2004 med bilagor. De syftar till att ändra grundförordningen så att lagstiftningsändringar i medlemsstaterna beaktas, särskilt de medlemsstater som anslöt sig till EU efter den 29 april 2004 då grundförordningen antogs.
Genom dessa beslut ändras också bilagorna till förordning (EG) nr 883/2004 som lämnades tomma då grundförordningen antogs.
Trots dessa texters tekniska art är deras syfte detsamma: Att se till att de mekanismer och förfaranden som tillämpas på dem som flyttar inom Europeiska unionen är öppna. I bilaga XI finns det till exempel en särskild bestämmelse för att beakta det specifika i den nationella lagstiftningen. Bilagorna är därför viktiga för att garantera öppenhet och rättslig säkerhet när det gäller de nationella bestämmelserna, som dessutom är ganska omfattande.
Samordningen av de nationella socialförsäkringssystemen, som ni bidrar till i er roll som medlagstiftande myndighet, kommer att garantera att två grundläggande principer (jämställdhet och icke-diskriminering) tillämpas helt och hållet för de EU-medborgare som utnyttjar möjligheten till fri rörlighet.
Tillämpningsförordningen syftar även till att utöka bestämmelserna i förordning (EG) nr 883/2004 till att också omfatta medborgare i tredje land som inte redan omfattas av dessa bestämmelser på grund av sin nationalitet. Syftet med denna förordning är att medborgare i tredje land som har sin rättsliga hemvist i Europeiska unionen och som befinner sig i en gränsöverskridande situation ska kunna utnyttja den moderniserade och förenklade samordningen av de sociala trygghetssystemen.
Det är faktiskt viktigt att en enda och likadan samordningsregel används i förvaltningsärenden och i förenklingssyfte.
Om vi når samförstånd om dessa förordningar kommer det att innebära betydande framsteg för alla som använder förordningarna och ge dem som flyttar inom EU bättre service.
Detta kommer att visa att förordningarna om samordning av de sociala trygghetssystemen är redo för de nya utmaningarna med rörligheten under 2000-talet. Jag skulle vilja tillägga att detta arbete är resultatet av medlemsstaternas mycket goda samarbete och att viljan att hitta lösningar för medborgarna har bidragit till att överbrygga skillnaderna i enskilda system och komplexiteten på detta område.
Låt mig få säga att kommissionen uttryckligen stöder ändringsförslag 2 och 161 som gör det möjligt att använda elektroniska databehandlingssystem, vilket är särskilt viktigt när det gäller användning av elektroniska dataregister och elektronisk handläggning av gränsöverskridande ärenden. Kommissionen stöder särskilt ändringsförslag 90, som handlar om beviljande av sjukdomsförmåner och långvariga omvårdnadsförmåner. Dessa två ändringsförslag stärker medborgarnas rättigheter betydligt i hela systemet.
Jean Lambert: föredragande. - (EN) Fru talman! Jag vill föra samman mina två betänkanden under den överdådiga tid som jag har till förfogande för min föredragning här i kammaren.
Jag vill börja med att tacka mina kolleger, rådet och kommissionen för ett gott samarbete hittills kring vad som verkar vara ett mycket komplicerat dokument - men det är det ju alltid när man försöker sätta på pränt vad man gör i praktiken, på ett sätt som man tror kommer att vara tydligt åtminstone för de praktiska utövarna och dem som behöver förstå systemet.
Som kommissionsledamoten sa, rör grundförordningen ((EG) nr 883/2004) samordning, men inte harmonisering - och det vill jag göra klart - av de sociala trygghetssystemen mellan medlemsstaterna för personer som bor eller arbetar i en annan medlemsstat eller som t.o.m. bara är på resa där. Den kan inte träda i kraft förrän denna tillämpningsförordning har godkänts i både parlamentet och rådet i ett medbeslutandeförfarande som kräver enhällighet i rådet - vilket inte är det lättaste.
I tillämpningsförordningen fastställs den administrativa strukturen för hur detta ska fungera. I förordningen anges reglerna för hur varje medlemsstat och alla behöriga myndigheter ska hantera de olika frågorna kring social trygghet i gränsöverskridande fall. Centralt för den nya grundförordningen och tillämpningsförordningen är det elektroniska datautbytet, i syfte att göra kommunikationen snabbare och även mer tillförlitlig.
Detta kommer förhoppningsvis att bl.a. bidra till att få slut på situationen - eller åtminstone minska ned den tid som går åt - då tusentals papper landar på en tjänstemans bord: recept ifyllda av ett otal läkare, naturligtvis med en alldeles läslig handstil, samt andra krav som har att göra med sjukvård i ett annat land. Genom att försöka förenkla och tydliggöra sådant, kan vi förhoppningsvis även minska den nuvarande förekomsten av bedrägerier i systemet. Folk utnyttjar t.ex. den rådande trögheten i systemet till att fuska med kostnadsersättningssystemet för vård i ett annat land. Detta kan likaså garantera att fler tillhandahållare och privatpersoner reser krav eftersom de tycker att det finns hopp om att få ersättning, snarare än att den ska överföras till deras arvingar.
I artiklarna 78 och 79 i grundförordningen fastställs kommissionens roll när det gäller att stödja utvecklingen av elektroniskt datautbyte, inklusive eventuell finansiering, så jag är en aning överraskad och besviken över utspelet att stryka ändringsförslag 2 och 161, som handlar om tillämpningen av denna absolut nödvändiga utveckling. När vi diskuterade frågan om datautbyte tyckte utskottet att parlamentet bör göra garantierna för och behovet av proportionerlig uppgiftsinsamling mycket tydliga. På grund av detta har vi stärkt kraven om uppgiftsskydd i våra förslag.
I grundförordningen behandlas även aspekter på tillgången till vårdförmåner för personer som vistas i en annan medlemsstat - till exempel på semester - eller för vilka planerad vård blir nödvändig av medicinska skäl, inte bara på grund av ett val. Det nyligen offentliggjorda direktivet om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård har kopplingar till denna grundförordning. Parlamentet kommer att behöva se till att det inte finns någon konflikt mellan de två rättsakterna.
Utskottet har även föregripit den föreslagna utvidgningen av direktiven mot diskriminering och har föreslagit två åtgärder som särskilt berör funktionshindrade - den ena är en övergripande åtgärd för att se till att medlemsstaterna tar hänsyn till behov som personer med särskilda funktionshinder har när de kommunicerar med dem och den andra åtgärden handlar om att ombesörja ersättning för utgifter till någon som ledsagar en funktionshindrad person som behöver akut medicinsk behandling utomlands. Vi är medvetna om att denna fråga kräver ytterligare diskussioner med rådet.
Tillämpningsförordningen berör även ett antal tidsfrister. Jag vet att det finns varierande uppfattningar om det, som kommer att återspeglas i vissa av ändringarna som vi diskuterar i dag. Utskottet valde att stödja en omarbetad tidsplan för utvärdering och utbetalning av kontantförmåner vid långvarigt vårdbehov och det ytterligare förtydligandet när det gäller gränsarbetare som har blivit arbetslösa. Det är min förhoppning att parlamentet kommer att kunna stödja dessa ändringar från utskottet.
Vad beträffar det andra betänkandet om medborgare i tredje lands rättigheter när de reser inom Europeiska unionen, finns det redan en existerande förordning för att koppla samman dem som är lagligen bosatta och befinner sig i en gränsöverskridande situation med samordningen av de sociala trygghetssystemen. Den förordningen behöver nu uppdateras: eftersom vi uppdaterar den övergripande förordningen, måste vi även uppdatera den anslutande.
Det nya förslaget är i grund och botten likadant som det befintliga. Syftet är att återigen förtydliga omfattningen av de rättigheter som redan finns och upprätthålla dem. Det införs inga nya rättigheter, och detta kommer att bli ännu viktigare allteftersom EU utvecklar sin gemensamma invandringspolitik. Det så kallade blåkortsförslaget kommer också att tjäna på denna uppdatering av förordningen. Återigen hoppas jag att parlamentet kan stödja utskottsändringarna om detta. Vi vill ha ett tydligt principuttalande och det är därför som jag rekommenderar - vilket även utskottet gjorde - att vi inte stöder ändringarna om tillägg av bilagor.
(Applåder)
Emine Bozkurt: föredragande. - (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Vi röstar i dag om ett förslag om en tydligare och mer flexibel samordning av EU:s sociala trygghet och således röstar vi för att förtydliga bilagan.
Europaparlamentet, rådet och kommissionen har arbetat för att förenkla förslaget så att EU-medborgarna kan få en bättre förståelse av de komplicerade regler som tillämpas vid samordningen av den sociala tryggheten.
Jag måste börja med att tacka skuggföredragandena som jag under de senaste månaderna och åren har haft nöjet att arbeta med när det gäller det här dokumentet. Jean Lambert, naturligtvis, som var skuggföredragande för mitt betänkande för Verts/ALE, på samma sätt som jag var skuggföredragande för hennes betänkande, Ria Oomen-Ruijten från PPE-DE-gruppen, Bilyana Raeva från ALDE-gruppen, Dimitrios Papadimoulis från GUE/NGL-gruppen och Ewa Tomaszewska från UEN-gruppen, samt alla andra ledamöter som lämnade värdefulla bidrag till debatten.
Jag bör väl också betona att samtalen med kommissionen och rådet gick mycket bra. Här är jag särskilt tacksam mot Hélène Michard och Rob Cornelissen från kommissionen. Samarbetet med rådet har involverat en rad ordförandeskap. Eftersom det har tagit åtskilliga år att nå den punkt då det röstas om samordningen av den sociala tryggheten har vi haft nöjet att arbeta med Finland, Tyskland, Portugal, Slovenien och Frankrike.
Det har verkligen varit en långt utdragen process, men den har slutförts framgångsrikt. Vi har nu en bra kompromiss, som alla medlemsstaterna och alla EU-institutioner, inklusive Europaparlamentet, kan gå vidare med. Vår vägledande princip då vi utvärderade ändringarna var alltid en övertygelse om att förändringarna av det nuvarande samordningssystemet under inga omständigheter skulle få leda till en minskning av medborgarnas rättigheter.
Ett mycket viktigt åskådliggörande av detta är att vi har slopat bilaga III, eftersom den ger medlemsstaterna frihet att inskränka sina medborgares rättigheter. Betänkandet återspeglar våra ansträngningar för ett EU som ger fler rättigheter till sina medborgare på så många områden som möjligt. Det fina med EU-samarbete är att EU-länderna får möjlighet att gemensamt värna om sina medborgare. Social rättvisa är en stor del av det och den slutar inte vid gränserna. Medborgarna måste kunna räkna med att deras sociala rättigheter skyddas, även utanför deras eget lands gränser.
Genom den inre marknaden kan personer röra sig fritt inom EU. Och vi är angelägna att uppmuntra det. Människorna kan då vara säkra på att deras rätt till social trygghet reser med dem, att deras pensioner är i ordning, oavsett var de bor eller arbetar, och att de är garanterade riktig vård överallt inom EU, och inte bara för dem själva utan även för deras familjer. Det är så som EU-samarbetet ska fungera.
Zuzana Roithová: Fru talman, mina damer och herrar! Som föredragande för yttrandet om betänkandet beklagar jag att det ansvariga utskottet inte har antagit mina nyckelförslag. Det har återigen försuttit chansen att se till att det finns tydliga regler för tillhandahållande av social trygghet som gäller alla familjemedlemmar som rör sig inom alla medlemsstater när det gäller kostnadsersättning som har att göra med hälso- och sjukvård som inte är akut, i enlighet med EG-domstolens domar. Till följd av detta måste vi fortfarande förtydliga att kostnadsersättningsbeloppet för planerad vård utomlands ska stämma överens, minst, med kostnaden för liknande vård i landet där patienten är försäkrad. En medborgare som planerar att begagna sig av sjukhusvård måste ansöka om tillstånd i förväg, men har rätt att överklaga om ansökan avslås. Underrättelse i förväg om öppenvårdsbehandling är inte obligatorisk. Medborgarna kommer nu att bli tvungna att vänta på att det nya direktivet om gränsöverskridande hälso- och sjukvård antas, trots att kostnadsersättning är en del av denna förordning. Dessutom kommer direktivet inte att tillföra något särskilt inom området subsidiaritet inom hälso- och sjukvård, men antagandet av politiken kan bli försenat, kanske flera år. Jag beklagar att utskottet för sysselsättning och sociala frågor underskattade denna vinkel. Bortsett från det är betänkandet mycket bra och jag kommer att stödja det.
Gabriele Stauner: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman! Jag skulle vilja säga något om Lambertbetänkandet om tillämpningen av förordningen, som har att göra med den närmare utformningen av samordningen de sociala trygghetssystemen.
Som föredraganden nämnde är syftet med förordningen samordning, inte harmonisering, som vi i EU hur som helst inte har någon rättslig grund för. Några av ändringarna som antogs i utskottet för sysselsättning och sociala frågor går emellertid längre än bara samordning och utgör en grundval för nya verksamheter och tjänster. Enligt vår uppfattning är det t.ex. inte nödvändigt att kommissionen ges befogenhet att sätta upp en egen neutral central databas och sköta den på egen hand, för att garantera betalningar per omgående till medborgare. Det är medlemsstaternas uppgift, som de redan har skött om hittills. Dessutom måste de nu utse ett förbindelseorgan för den. Även för medborgare i behov av råd är det bekvämare och närmare att vända sig till myndigheterna i medlemsstaterna och inte till en avlägsen och anonym databas från kommissionen. Jag vill därför klargöra att vi är oense med kommissionsledamoten, särskilt på den punkten.
Vi anser inte heller att det är skäligt att varje funktionshindrad försäkrad person skulle vara berättigad till kostnader för resa och logi för en ledsagare. Betalning av resekostnader för en ledsagare bör vara kopplad till begreppet allvarligt funktionshinder, som redan i stort sett är perfekt definierat av lagen i medlemsstaterna.
Vi menar också att arbetslösa personer som inte har uppfyllt sina åligganden i sitt anställningsland, särskilt om de inte har gjort allt de kan för att hitta ett arbete där, inte ska kunna kräva förmåner i det land där de är bosatta som om de alltid hade följt lagen. Det är inte rätt.
De andra tre ändringsförslagen från min grupp rör perioderna, där vi anser att sex månader skulle vara tillräckligt för dem alla. De bör inte variera mellan tolv och arton månader.
Jan Cremers: för PSE-gruppen. - (NL) Fru talman! På PSE-gruppens vägnar vill jag framföra ett tack till föredragandena, kommissionens tjänstemän och det slovenska ordförandeskapet.
Ämnet har en lång historia. Den tidigare förordningen, (EEG) nr 1408/71 är när allt kommer omkring en av de första rättsakterna om arbetstagarnas fria rörlighet i EU. Syftet med den föreslagna förenklingen är att garantera EU-medborgarna snabbare service när de vill utnyttja sina rättigheter och att förbättra kontrollen av kravens laglighet. Samarbete mellan utbetalningscentra och förbättrat datautbyte är mycket viktiga faktorer i detta sammanhang. Reglerna för tillämpningen måste även vara utformade så att gränsarbetare och andra berättigade personer inte drabbas av några avbrott i utbetalningarna av de förmåner som de har rätt till.
Efter andra behandlingen anser min grupp att det kvarstår tre punkter som bör övervägas ytterligare. Till att börja med finns det fortfarande två olika regler för att besluta huruvida någon är anställd eller egenföretagare utan personal. När det gäller social trygghet används den regel som är tillämplig i ursprungslandet, och för anställning gäller den definition som tillämpas på utsända arbetstagare i anställningslandet. Fram till dess att vi har kommit fram till en tydlig EU-definition av egenföretagande kommer denna fråga säkerligen att komma upp fler gånger i diskussionerna här i parlamentet.
Den andra punkten gäller information till berättigade personer. Efter ändringen av kommissionens text har detaljerna om när berättigade personer bör få information från behöriga myndigheter och om vad, spritts ut över ett antal olika artiklar. En tydlig sammanfattning av rätten till information, som är lätt att hitta i lagstiftningen skulle klargöra läget betydligt för berättigade personer.
En tredje punkt som oroar är granskningen av efterlevnaden. Vi vet från den tidigare förordningen att registreringen i medlemsstaterna och samarbetet mellan de behöriga myndigheterna och deras samordning ibland fungerade mycket dåligt. Det vore en mycket god idé att hålla parlamentet informerat om hur de relevanta reglerna tillämpas i framtiden.
Ona Juknevičienė: Fru talman! Låt mig gratulera föredraganden Jean Lambert och tacka henne för samarbetet under utarbetandet av detta betänkande.
Genom förordningen fastställs det tillämpliga systemet och den bidrar till att lösa människors praktiska vardagsproblem. Den syftar inte till att slå samman de sociala trygghetssystemen. Den är en tillämpningsmetod, som möjliggör förekomsten av olika sociala trygghetssystem i medlemsstaterna, samtidigt som den bidrar till att förhindra att människor går miste om sina rättigheter.
För ett år sedan höll president Nicolas Sarkozy ett anförande här i kammaren, där han förklarade att fransmännen anser att EU inte sörjer för deras välfärd och inte erbjuder dem någon social trygghet. Irlands folk är troligen heller inte medvetna om vad de kan förvänta sig från EU.
I dag har Frankrike, och faktiskt vi alla, en chans att visa människorna att deras vardagsproblem kan lösas på EU-nivå.
Vad jag förstår är tyvärr inte alla i rådet beredda att godta de tidsfrister som kommissionen har satt upp för att ge medlemsstaterna tid att lösa sina meningsskiljaktigheter. Föredraganden rekommenderar att vi inte går för fort fram.
Min grupp är för förslagen och ändringarna om att medlemsstaterna ska lösa frågor om utbetalning och överensstämmelse inom en sexmånadersperiod i stället för att dra ut på det i ett och ett halvt år. De berörda ska inte behöva gå miste om sina förmåner på grund av institutionernas overksamhet och fördröjda beslutsfattande.
Förordningen skulle kunna bli det bästa exemplet på EU:s insatser för att vinna sina medborgares förtroende.
Därför uppmanar jag mina kolleger att rösta för ändringsförslagen för att ge praktisk och heltäckande hjälp till varje EU-medborgare. Vi har valts för att representera folket, inte regeringar eller institutioner.
Ewa Tomaszewska: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Alla EU-medlemsstater har sitt eget sociala trygghetssystem som skiljer sig från andra länders, beroende på många års tradition och landets ekonomiska resurser. Dessa system är inte harmoniserade. Rätten till fri rörlighet för att ta anställning i andra länder har skapat ett behov av att samordna de sociala trygghetssystemen. De nuvarande förordningarna om detta behöver förenklas.
Införandet av elektronisk dataöverföring i det polska pensionssystemet har avsevärt minskat antalet fel när det gäller utbyte av försäkringsuppgifter mellan institutioner.
Vi måste skydda medborgarna mot en minskning av deras socialförsäkringsrättigheter. Arbetstagarna har rätt att få veta vilket system som kommer att användas för att beräkna deras rättigheter. De har rätt att få veta hur deras inbetalningar kommer att beräknas och vilka de resulterande förmånerna kommer att bli. Av det skälet är det viktigt att förordningarna och förfarandena som rör samordning av systemen, som är relativt komplicerade till karaktären, är förenklade i så stor omfattning som möjligt och även att de inte fungerar retroaktivt på den försäkrades bekostnad.
Dimitrios Papadimoulis: Fru talman! Jag skulle först vilja tacka föredragandena, Jean Lambert and Emine Bozkurt, för deras detaljerade och omsorgsfulla arbete. De är även värda ett tack för sitt utomordentliga samarbete med alla skuggföredragandena och för sina ansträngningar att använda våra förslag och bidrag på ett vettigt sätt.
Dessa betänkanden är ytterst invecklade och innehåller en hel del komplexa tekniska detaljer, men de är också oerhört användbara för EU-medborgarna.
Medborgarna har tagit varje tillfälle i akt, inklusive omröstningen på Irland nyligen, till att protestera mot det stora sociala underskottet som man ser i rådets och kommissionens politik. De vill ha ett EU som skyddar deras rättigheter, och här står vi nu och debatterar förordning (EG) nr 883/2004, som, genom rådets och kommissionens förskyllan, inte parlamentets, har legat på lut i åratal, i väntan på att tillämpningsförordningarna för bilagorna skulle antas.
Detta ger upphov till byråkrati, brist på information, förvirring och åsidosättande av arbetstagarnas grundläggande sociala trygghet och sociala rättigheter. Arbetstagarna har fastnat i mitten. Det är ett EU à la carte, så som nyliberalerna och de stora företagen vill ha det, med en enda valuta men utan vare sig samordning eller harmonisering av arbetstagarnas sociala rättigheter och rätt till social trygghet. Denna lucka i lagstiftningen fyller kommissionen med sitt förslag till ”Bolkesteindirektiv bakvägen” om hälso- och sjukvård.
Dessa betänkanden visar på en annan väg. Vi behöver inte ett Bolkesteindirektiv om hälso- och sjukvård, vi behöver en förbättrad förordning 883/2004. Enligt betänkandena kommer alla aktuella frågor att kunna hanteras med hjälp av förordningen genom att arbetstagarnas och deras familjers rättigheter skyddas, samtidigt som den nödvändiga rörligheten främjas.
Var därför vänlig, herr kommissionsledamot, och stoppa Bolkestein-experimenten med hälso- och sjukvården, och gå snabbt vidare tillsammans med rådet med processen att behandla de återstående kapitlen och bilagorna i förordning 883/2004 så att den kan träda i kraft så fort som möjligt.
Jag uppmanar er att inte rösta för några ändringsförslag som försvagar innehållet i betänkandena av Jean Lambert och Emine Bozkurt.
Derek Roland Clark: för IND/DEM-gruppen. - (EN) Fru talman! I betänkande tar man i ändringsförslag 4 upp ”rörlighet för arbetslösa”. Betyder det att man ska skicka runt arbetslösa i EU för att leta arbete - på skattebetalarnas bekostnad? Ett medlemsland är skyldigt att utbetala socialförsäkringsförmåner för någon som har arbetat i det landet men sedan har flyttat till ett annat medlemsland och blivit arbetslös.
Ändringsförslag 148 tycks gå ut på att skattebetalarna ska betala för resor i samband med läkarundersökningar i ett annat medlemsland genom ett system för återbetalning mellan medlemsstaterna, och detta ska naturligtvis göras enligt någon krånglig EU-modell. Ett medlemsland kan fatta beslut om invaliditet som är bindande i ett annat medlemsland, vilket även kan kompliceras av graden av invaliditet, men de får ha regler mot överlappande förmåner.
Reglerna kommer att beröra alla EU-medborgare som förflyttar sig inom EU, oavsett av vilket skäl. Detta inbegriper lagligen bosatta tredjelandsmedborgare som har arbetat i mer än ett medlemsland och inom kort även statslösa personer och flyktingar. I betänkandena hävdar man på flera ställen att man förenklar reglerna och moderniserar befintlig lagstiftning för socialförsäkringsmyndigheter, arbetsgivare och medborgare medan man samtidigt vill inbegripa så många som möjligt. Det tycks inte bli några följder för gemenskapsbudgeten. Man påstår att den ekonomiska och administrativa bördan kommer att minskas genom reglerna för samordning, vilken bara kan ske på gemenskapsnivå, men att detta inte är harmonisering. Hur kan man ha detta återbetalningssystem, en EU-modell, en regel som gäller för all rörlighet och regler för samordning utan att kalla det harmonisering? Sammantagna är dessa betänkanden en härva av motstridiga påståenden. Om de antas kommer de att kräva en hel del administrativt arbete som kostar pengar, vilket man i betänkandet påstår inte kommer att behövas.
Avslutningsvis har familjen drabbats av en identitetskris här. Födelse- och adoptionsbidrag är tydligen inte familjeförmåner. När är i så fall en familj inte en familj, och vad exakt är då ett adopterat barn?
Även jag skulle vilja undvika en identitetskris. En ”gränsarbetare” är någon som arbetar i ett medlemsland men bor i ett annat, under förutsättning att man återvänder hem en gång i veckan. Nå, detta är Frankrike och jag ska åka hem i morgon. Är jag då en gränsarbetare trots att jag bor mitt i England?
Jim Allister: (EN) Fru talman! Rörlighet för arbetskraften ska vara ett av EU:s främsta kännetecken, och ändå får jag som parlamentsledamot, i likhet med många andra ledamöter, regelbundet klagomål om bristande sjukförsäkringstäckning, otillräcklig socialförsäkringstäckning och, vilket kanske är det mest frustrerande, motstridiga råd från olika statliga organ.
Det är inte ovanligt att en anställd från ett medlemsland arbetar i ett annat för ett företag som har säte i ett tredje medlemsland, och det är just däri som pudelns kärna tycks finnas för många, eftersom det ger upphov till frågor om var och hur dessa personer är täckta. Vi har just ett sådant problem mitt ibland oss, eftersom det påverkar situationen för ledamöternas assistenter och trots ansträngningarna från föreningen för Europaparlamentets assistenter kvarstår problemet. Jag tycker att det är en ren skandal att vi inte ens klarar av att städa upp på vår egen bakgård, trots att vi nu håller på att lagstifta för andra.
Dem jag främst vill måna om är personer som gör nytta på sina arbeten och inte förmånsturister. Jag vill att man ordentligt täpper till alla kryphål som kan gynna förmånsturister i den här lagstiftningen.
Ria Oomen-Ruijten: (NL) Jag vill tacka föredragandena för det utmärkta arbete de har gjort, för det här var ingen lätt uppgift. Vi behöver bra regler för arbetstagarnas rörlighet i EU, regler som gör att arbetstagare som använder sig av den friheten inte hamnar mellan två stolar. Detta åstadkommer man nu genom den nya förordningen om samordning. Den var nödvändig eftersom den gamla inte längre var lämplig och det fanns utrymme för att förenkla samordningsförfarandena.
Jag undrar om resultatet blir tillfredsställande. Är allting verkligen förenklat nu? Jag tvivlar på det. Vi samordnar de sociala trygghetssystemen men vad vi däremot inte samordnar är den skattemässiga behandlingen av förmånerna, när dessa i allt högre grad ges i form av skatteavdrag. Jag anser att vi bör tänka igenom det.
En annan sak är att samordningen alltid sker i efterhand. Nationella lagstiftare borde i högre grad beakta konsekvenserna av systemförändringar för dem som är rörliga, det vill säga personer som arbetar i ett land och bor i ett annat.
Jag vill också göra er uppmärksamma på en ändring i bilagan. Den ändringen är väldigt bra för nederländska pensionärer som fortsätter att betala socialförsäkringsavgifter i Nederländerna fast de bor utomlands och som hittills inte varit berättigade till förmåner i Nederländerna, trots att de har betalt avgifterna där. Nu kommer alltså nederländare som bor i Belgien eller Tyskland, eller längre bort, som i Frankrike, la belle France, eller Spanien, att vara berättigade till socialförsäkringsförmåner. Jag vill också rikta mitt tack till hälso- och sjukvårdsministern som var för denna förändring.
Jan Andersson: Fru talman! Herr kommissionsledamot! Jag vill tacka föredragandena. Jean Lambert har ju arbetat med dessa frågor så länge jag minns och har en stor erfarenhet. Emine Bozkurt kom in lite senare, men båda två har gjort ett fantastiskt bra arbete och framför allt samarbetat oerhört bra tillsammans med skuggföredragandena från de olika partierna.
Lite allmänt först, eftersom det tål att upprepas. Detta handlar inte om någon harmonisering. Vi vet att socialförsäkringssystemen inom EU skiljer sig. Det handlar om medborgarna och medborgarnas rätt att kunna utnyttja den inre marknaden för att kunna söka jobb, för att kunna vistas på andra ställen på den inre marknaden. Då är det av yttersta vikt att vi har en samordning av socialförsäkringssystemen. Det handlar om samordning av pensionsrättigheter. Det handlar om möjligheten för arbetslösa att utnyttja den inre marknaden. Det handlar om sjuka människor som kan söka vård i andra länder. Detta är oundgängligt för den inre marknaden. Utan denna samordning skulle den inre marknaden inte fungera på ett tillfredsställande sätt.
Vi har haft denna samordning tidigare. Den har haft sina brister. Nu sker förbättringar dels genom att det blir fler personer, inte bara yrkesverksamma, dels genom att fler sakområden kommer in, till exempel förtida pensioner, vilket vi ser positivt på.
Jag vill peka på några saker som våra föredragande har tagit upp. Jean Lambert har tagit upp det elektroniska utbytet och är positiv till det, eftersom det ju ger många förbättringar. Det handlar emellertid också om skyddet för individen när man har ett sådant utbyte. Därför går vi på samma linje som datatillsynsmannen.
När det gäller tredjelandsmedborgarna är det viktigt att denna fråga följer med, inte minst med anledning av att det blå kortet kommer. Det blir än mer angeläget att vi har en likabehandlingsprincip. När det gäller Emine Bozkurts betänkande vill jag bara säga att det inte ska bli färre rättigheter genom den nya förordningen utan fler. Det är viktigt. Jag tackar återigen föredragandena och hoppas att vi kan nå en uppgörelse inom en snar framtid.
Siiri Oviir: (ET) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden och utskottet för att de gjort ett sådant fint arbete med att förenkla och uppdatera dessa komplexa bestämmelser. Det ämne vi debatterar i dag har direkt anknytning till våra medborgares intressen. Vad är det då som är viktigt för medborgarna, just med tanke på att det är de som är föremål för dessa bestämmelser? För det första att man skyddar deras rättigheter, och med tanke på den fria rörlighet för arbetskraft som vi har i dag, att det finns social trygghet för dem överallt. För det andra bör dokumentet vara begripligt för dem och för det tredje bör förmånsmekanismerna utlösas inom rimlig tid.
Vad är det vi uppnår med dessa förordningar? Våra medborgares främsta intresse - rätten till social trygghet - är väl tillgodosett. Den andra frågeställningen, begripligheten, är något vi ännu inte till fullo har lyckats med. Jag anklagar inte någon här eftersom ämnet är mycket komplext och tekniskt och det dessutom inte handlar om något skönlitterärt mästerverk. Det tredje intresseområdet, den tid det tar för medborgarna att erhålla förmånerna, är avhängigt av hur det går i vår omröstning i dag.
Socialförsäkringsförmåner kan inte jämföras med företagarnas vinster eller bankernas utdelning. De sökande är människor som befinner sig i svårigheter och för vilka förmånen i allmänhet är den enda inkomstkällan. Därför vill jag uppmana er att stödja förslagen om en sexmånadersperiod för utbetalning av sociala förmåner. För att vara säker på att medborgarnas rättigheter skyddas och kan utövas måste handläggningsperioden för de behöriga institutionerna i medlemsstaterna vara densamma, alltså sex månader, särskilt med tanke på att man skulle tillämpa ett elektroniskt förfarande. En artonmånadersperiod för att handlägga förmånsärenden hör inte hemma i tjugohundratalet.
Andrzej Tomasz Zapałowski: (PL) Fru talman! Det är en mycket svår uppgift att skapa ett samordnat socialförsäkringssystem. Därför bör vi gratulera föredraganden. Jag skulle dock vilja göra er uppmärksamma på frågan om förmåner som utbetalas till utomeuropeiska invandrarfamiljer. Naturligtvis måste stöd ges till dem som vistas här lagligt och humanitärt bistånd bör ges till olagliga invandrare, men att tillhandahålla obegränsade sociala förmåner till familjer som sedan har detta som enda och permanent inkomstkälla är ett missförstånd. För närvarande finns det många familjer som får ett brett urval förmåner och som inte har någon avsikt att arbeta eftersom de anser att deras levnadsstandard är fullt tillfredsställande. Detta är demoraliserande i ekonomiskt hänseende och även för Europas traditioner och kultur vad gäller arbete. Detta förvärras av att dessa familjer lever på ett sätt som inte är förenligt med kulturen och traditionerna i det land de bosätter sig i.
Kyriacos Triantaphyllides: (EL) Fru talman! Vi tycker att Jean Lamberts betänkande är positivt ur teknisk synvinkel, eftersom man gör framsteg på området socialförsäkringssamordning. Det innebär att det blir möjligt för EU:s medborgare att lägga ihop de perioder de har varit bosatta eller arbetat i ett annat medlemsland, inom ramen för det dåvarande socialförsäkringssystemet, för att beräkna sina statliga pensioner eller för att fastställa andra rättigheter. Det bidrar därmed till att göra medborgarnas rörlighet smidigare och lättare i EU.
Jag måste dock påpeka att vi inte får glömma att det trots vissa invändningar som tas upp i betänkandet kommer att finnas ett elektroniskt utbyte av information och personuppgifter, och detta är vi är inte helt överens om.
Jag vill nu gärna lyfta fram ett annat behov som vi för närvarande ofta försummar i EU. Vi får inte vidta åtgärder för att underlätta rörligheten bara för sakens skull. Det är ingen prioritering för arbetstagarna. Vad de efterlyser och kräver är respekt för deras grundläggande rättigheter. Att utvandra från ett land till ett annat på grund av arbetslöshet eller dåliga arbetsförhållanden i hemlandet är inte ett socialt behov. Det sociala behovet består i att se till att det finns trygghet och säkerhet inom sysselsättningen och därmed även trygghet för alla medborgare och familjer. Utvandring av ekonomiska och sociala skäl bör absolut inte vara målsättningen.
Den inriktning som EU väljer i dag, det vill säga att fästa större vikt vid fri rörlighet för kapital än vid självklara arbetsrättigheter, vilket man kan se i en rad mål som prövats av EG-domstolen, innebär att vi inte kan nöja oss med rätten att överföra våra pensionsrättigheter för att demonstrativt visa upp att vi har skapat fri rörlighet för personer.
Vi måste kämpa för full sysselsättning med omfattande social trygghet, stick i stäv med rådande praxis, vilken med den demografiska nedgången som förevändning leder till otrygga anställningsformer och undergräver betydelsen av kollektivförhandlingar i en del länder.
Edit Bauer: (SK) Först och främst vill jag tacka föredragandena Jean Lambert och Emine Bozkurt för deras utmärkta arbete med denna svåra uppgift.
Föredragandena, vi övriga ledamöter, rådet och kommissionen har alla förenat våra ansträngningar och därmed har vi i dag till sist den länge efterlängtade nya förordningen som kommer att göra det möjligt att tillämpa förordning (EG) nr 883/2004, som ska ersätta den ohanterliga förordning (EEG) nr 1408/71. Sammantagna bidrar dessa dokument till att förenkla medborgarnas tillgång till förmåner och tjänster, vilket också flera av ledamöterna och kommissionsledamoten har påpekat. Att få tillgång till dessa förmåner och tjänster, som tillhandahålls av de enskilda medlemsstaterna genom deras sociala trygghetssystem, har hittills varit besvärligt för berättigade personer i andra medlemsstater. Det råder inget tvivel om att dessa dokument tillsammans kommer att bidra till att förflyttning över gränserna i arbetssyfte underlättas och det i sin tur kommer att leda till att den gemensamma arbetsmarknaden fungerar och används bättre.
Eftersom jag är skuggföredragande för Jean Lamberts betänkande vill jag lyfta fram att man breddat tillämpningen av principen om likabehandling och icke-diskriminering genom att låta förordningens bestämmelser även omfatta tredjelandsmedborgare. Jag anser, och det tydliggörs även av debatten, att vi inte kan förutsätta att denna lagstiftning ska lösa alla våra problem. Den löser inte ens våra nuvarande problem, för att nu inte tala om våra framtida.
Det är uppenbart att många åtgärder måste vidtas och en hel del arbete måste göras för att uppnå hållbarhet och anpassningsförmåga i förhållande till de nya utmaningarna, vilket inbegriper ytterligare samordning.
Gabriela Creţu: (RO) Vi har många gånger talat om förordningens rent tekniska egenskaper. Men faktum är att det är ett felaktigt synsätt som skymmer en ytterst politisk aspekt. Vi har en inre marknad i EU, men det finns 27 olika sociala trygghetssystem. Miljontals medborgare arbetar utanför hemlandet och måste kunna utnyttja sina och sina familjers rättmätiga och lagliga sociala rättigheter. Institutionerna måste kunna hantera denna situation och leverantörerna bör få göra avdrag för sina tjänster.
De regler som i dag tillämpas för att lösa problem skapades före Internetåldern, under en tid då EU hade sex medlemsstater vars medborgare inte brukade röra så mycket på sig. I dag handlar det om 27 medlemsländer där medborgarna förflyttar sig alltmer. Det var absolut nödvändigt att modernisera och förenkla reglerna och anpassa dem till en ny verklighet. Det är syftet med förordning (EG) nr 883/2004, men den kan inte tillämpas utan vissa förfaranden.
Det är nu år 2008. Det innebär fyra års förseningar, till skada både för de arbetstagare som gör anspråk på sina rättigheter och för de berörda företagens och institutionernas effektivitet.
Man brukar säga att djävulen finns i detaljerna. I dag måste vi verkligen gratulera föredragandena Jean Lambert och Emine Bozkurt, som genom att lösa detaljproblematiken sett till att vi nu kan räkna med ett smidigare informationsflöde med dataskydd och effektivare samordning.
De förbättringar som föreslås i den nya sociala dagordningen är små jämfört med de stora bristerna. Att förordning 883/2004 genomförs är goda nyheter, men det mildrar knappast känslan av att den europeiska sociala dagordningen på senare tid har stagnerat.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Fru talman! Förordning (EG) nr 883/2004 gäller inte bara anställda och deras familjer, utan alla dem som täcks av sociala trygghetssystem. Genom förordningen utökas samordningen av dessa system och man inför andra viktiga förändringar som berör pensionsberäkningar, förmåner och andra rättigheter. Hur effektiv denna samordning kommer att bli beror på innehållet i den nya tillämpningsförordningen och på hur effektivt det elektroniska informationsutbytet kommer att vara, och även på god kommunikation. Det är också bra att förordningen berör tredjeländer och att det pågår arbete med att förbättra den.
Vi bör visa vår uppskattning för föredragandens arbete och förslag. Man kan inte begära mer än så, eftersom rådet och kommissionen ännu inte har avslutat sitt arbete och ännu inte lagt fram bilagornas slutliga innehåll. Arbetet fortsätter och förmånstagarna fortsätter att vänta, i frustration över att man underlåter att betala dem fullständiga förmåner, över byråkratin och den långa väntan på ersättning.
Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Fru talman! Förordningarna är en bekräftelse på EU:s politiska inriktning och har tagits fram för att lösa praktiska socialförsäkringsrelaterade problem för EU:s medborgare och även för dem som bor och arbetar i EU:s medlemsstater.
När de träder i kraft och när tillämpningsförordningen, som för närvarande genomgår en översyn inom ramen för medbeslutandeförfarandet, också har antagits, kommer de att bidra till att förbättra rörligheten för arbetstagare och göra livet lättare för deras familjer, såväl under anställningstiden som under pensionen.
Enligt föredragandena, som jag vill gratulera, kommer principerna för att förenkla förordningarna att ändra det nuvarande samordningssystemet utan att detta leder till sämre rättigheter för medborgarna, vilket skulle ha varit fallet vid en harmonisering.
Behovet av effektivitet och snabba lösningar tillgodoses genom att man förenklar byråkratiska förfaranden och löser mellanstatliga administrativa problem. En av de viktigaste åtgärderna är att medlemsstaterna ska utse samarbetsmyndigheter och särskilda förbindelseorgan för att täcka alla socialförsäkringsaspekter i gränsöverskridande situationer.
En sådan aspekt är långtidsvård, en fråga som får en komplex lösning i parlamentets förslag. Vi hoppas att man kan finna ett lättare sätt att lösa det kroniska problemet med Europas åldrande befolkning.
Utbetalningssystem, tvistlösning, återbetalning av utbetalda belopp och de svårigheter som medborgarna möter i samband med rättigheter som förvärvats under anställningsperioder i ett annat medlemsland, utgör för närvarande stora hinder och vi hoppas kunna övervinna dem inom en fastställd tidsram, genom den samordning som både den nya grundförordningen och tillämpningsförordningen syftar till att återupprätta.
De nationella socialförsäkringssystemens särdrag kommer att beaktas i de särskilda bestämmelserna för tillämpning av nationell lagstiftning i bilaga XI. Förordningen kommer också att täcka utländska anställdas rättigheter.
Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Varje gång vi debatterar den här frågan försummar extremhögern aldrig något tillfälle att fälla kommentarer i stil med ”förmånsturister”. Men vi hör dem aldrig tala om ”skatteturister” eller ”statsstödsturister”. Det är alltid de fattiga och de mindre bemedlade som attackeras på detta sätt.
Jag vill uttrycka min uppskattning till de två föredragandena. Tyvärr är det inte troligt att deras arbete kommer att få särkilt mycket uppmärksamhet i medlemsstaternas medier, som ju i allmänhet är mer intresserade av negativa nyheter. Detta handlar om komplexa lösningar för att samordna medlemsstaternas socialförsäkringssystem, som i sig är komplexa eftersom de ska täcka en rad olika individuella omständigheter. Förordningarna är av avgörande betydelse för våra medborgare och andra som är bosatta här och särskilt för dem som bor i gränsområden, där det är vanligt att man arbetar i ett medlemsland och bor i ett annat. Det är viktigt att se till att de som arbetar och lever på detta sätt är skyddade vid oförutsedd arbetslöshet, sjukdom och olyckor och, så småningom, vid pensioneringen. De behöver trygghet om vi ska kunna garantera fri rörlighet i EU.
Men det är en sak jag särskilt vill ta upp, som inte omfattas av dessa förordningar och som i allmänhet saknar täckning även i medlemsstaterna, och det är fri rörlighet för funktionshindrade, som ofta behöver personlig assistans för att kunna röra sig fritt.
(Talmannen avbröt talaren.)
Monica Maria Iacob-Ridzi: (RO) Reglerna för samordningen av socialförsäkringssystemen hänger nära samman med principen om fri rörlighet för personer och borde medföra en förbättring av levnadsstandarden och anställningsvillkoren för medborgare bosatta i ett annat EU-medlemsland.
Föredragandenas ändringsförslag till den nuvarande förordningen innebär en förenkling av alla dessa förfaranden och en utvidgning till att omfatta alla kategorier av medborgare, såväl sysselsatta som arbetslösa.
EU:s medborgare ska kunna ha rätt till pension med en sammanlagd summa som motsvarar antalet tjänsteår. Om en medborgare bosätter sig i ett annat EU-land bör det finnas ett administrativt system som gör det möjligt att samla in alla uppgifter om tidigare arbetsgivare samt de ekonomiska rättigheter medborgaren har som yrkesverksam.
Därför hade jag velat att kommissionens förslag skulle innehålla så exakta lösningar som möjligt för hur medlemsstaterna på ett effektivt sätt kan överföra uppgifter om sociala rättigheter. Vidare anser jag att den nuvarande förordningen är grundläggande för rörligheten på den europeiska arbetsmarknaden.
Enligt en undersökning av Eurobarometer blir över 50 procent av medborgarna avskräckta av den sociala osäkerhet de förväntar sig om de skulle byta arbetsplats till ett annat EU-land. Följaktligen är det bara två procent av EU:s medborgare som för närvarande bor i ett annat EU-land än deras eget.
Om vi vill att rörligheten ska vara en verklig drivkraft för den europeiska ekonomin måste vi avskaffa alla administrativa hinder när det gäller medflyttningen av de sociala rättigheterna.
Joel Hasse Ferreira: (PT) Kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! Vi måste samordna socialförsäkringssystemen på EU-nivå, därav detta tillfälle att diskutera frågan. För det första vill jag tacka föredragandena, Emine Bozkurt och Jean Lambert, för deras arbete. För det andra vill jag betona det mycket viktiga behovet av att se till att de nationella systemen är enhetliga, såväl inom den privata sektorn och när det gäller ömsesidiga försäkringsföretag som inom den offentliga sektorn. Enhetliga system kommer att bidra till ökad rörlighet och ge arbetskraften möjlighet att flytta inom hela EU.
Fru talman! I detta sammanhang är det viktigt att nå framsteg när det gäller alla avdrag i olika medlemsstater och att se till att samordningen av socialförsäkringssystemen stärker medborgarnas rättigheter och inte inskränker dem. Dessutom är det viktigt att förenkla reglerna så att medborgarna kan förstå EU-institutionernas principer och språk och känna att EU är en enhet.
Vi vet att det inte är lätt att hantera socialförsäkringssystemen, men det är viktigt att EU-medborgarna förstår de kriterier vi använder. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att samordningen säkert kommer att underlätta för oss att öka vår ömsesidiga förståelse för de olika socialförsäkringssystemen. Vi måste förbättra socialförsäkringen för samtliga EU-medborgare och få ett socialförsäkringssystem där man anammar de bästa rutinerna från de olika systemen samt förbättra samordningen i dag och, vem vet, harmoniseringen i framtiden.
Zita Pleštinská: (SK) Den inre marknaden med de fyra friheterna är en av Europeiska unionens grundläggande prestationer. Antagandet av tjänstedirektivet och den fria rörligheten för personer innebär fördelar för EU:s medborgare.
Å andra sidan vänder sig medborgare till oss med problem som de stöter på när de behöver hälso- och sjukvård och social omsorg. Varje medlemsstat har sitt eget socialförsäkringssystem. Jag är övertygad om att en samordning av systemen, insyn, slopad byråkrati och ett elektroniskt system för informationsutbyte kommer att gynna alla EU-medborgare.
Jag vill tacka samtliga ledamöter för dagens mycket intressanta debatt samt föredragandena för deras stimulerande arbete.
Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Mina damer och herrar! Tack för den ingående debatten, som jag tycker vittnar om en hög kvalitet på detta relevanta betänkande. Just nu har vi nått ett visst skede i vårt arbete med den nya förordningen. Alla problem är förvisso inte lösta i nuläget, men som vi har sett av debatten här har vi nått framgång i alla avseenden. EU-systemet samordnar socialförsäkringssystemen. Det betyder inte att det fastställer nya rättigheter. På den här nivån fastställer vi inte nya rättigheter. Det vi gör är att vi förbättrar den praktiska tillämpningen av rättigheter för medborgare som flyttar inom unionen. Det vill säga tiotals miljoner personer, tiotals miljoner fall. Därför måste jag än en gång betona hur viktig denna debatt är med tanke på att den är oerhört praktisk och påverkar nästan varenda medborgare i Europeiska unionen. Jag vill också betona att de tekniska förslag som har lagts fram även har en del grundläggande politiskt innehåll eftersom jag anser att fri rörlighet och tillgång till rättigheter hör till de grundläggande principer som EU bygger på.
Jag vill bara ge en kort replik till en kommentar vi hörde om nya direktiv som kommer att läggas fram om rörlighet för patienter. Jag vill poängtera att det inte rör sig om fri rörlighet för tjänster, varför eventuella liknelser med tidigare direktiv alltså är felaktiga. Jag anser också att den ingående debatten i parlamentet kommer att visa att dessa förslag innebär framsteg för EU:s medborgare.
Jean Lambert: föredragande. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka alla ledamöter som har deltagit i debatten.
Det är uppenbart att en del människor lever till synes komplicerade liv. Faktum är att det kan vara en väldigt vanlig situation om gränsen ligger inom en mil från deras bostadsort och de söker arbete eller även annat.
Det framgår verkligen tydligt av en del inlägg vi har hört i kammaren att det nuvarande systemet inte är självklart, varken för myndigheterna i en del av medlemsstaterna eller för parlamentet. Det finns redan en samordning av socialförsäkringssystemen - det är inget nytt. Detta innebär en uppdatering, ett förverkligande och en förenkling. Alla ni som har ett europeiskt sjukförsäkringskort med er - vilket ni så klart har allihop - vet att det går att förenkla även det befintliga systemet.
Jag rekommenderar ändringsförslag 30 till artikel 11.1 till den person som inte var säker på om han var gränsarbetare eller inte.
I denna tillämpningsförordning försöker man även klargöra vilka rättigheter människor har. Det är syftet med ändringsförslag 34, och med ändringsförslag 125, som är ett förtydligande och inte medför nya rättigheter till den som söker arbete i två medlemsstater.
Jag vill än en gång uppmana ledamöterna att stödja utskottets förslag gällande databasen. Om inte databasen kommer igång och fungerar effektivt - och detta är något som även medlemsstaternas myndigheter önskar - blir det väldigt svårt att hålla de tidsfrister som parlamentet beslutar i dag, oavsett hur långa de blir.
Jag rekommenderar utskottets ståndpunkt om båda betänkandena till kammaren och ser fram emot omröstningen om några minuter.
Emine Bozkurt: föredragande. - (NL) Jag har egentligen ingenting mer att tillägga. Jag vill tacka alla som har deltagit i debatten. Tack för ert stöd! Nu väntar jag på resultatet av omröstningen inom kort.
Robert Goebbels: . (FR) Fru talman! I måndags kväll gladdes vi över att ha minister Jean-Pierre Jouyet här och över det viktiga faktum att det franska ordförandeskapet var här för att följa parlamentets arbete.
I dag, när vi diskuterar socialförsäkringar, står ordförandeskapets platser hopplöst tomma. Jag hoppas inte att det är ett tecken på att unionens franska ordförandeskap inte är intresserat av en så viktig fråga som socialförsäkringar.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Nästa punkt är omröstningen.
| sv |
Gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Chris Davies, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om gemenskapens strategi för minskade koldioxidutsläpp från personbilar och lätta nyttofordon.
Chris Davies : föredragande. - (EN) Fru talman! Jag vill inledningsvis ställa en anklagande fråga till kommissionsledamoten. Några av oss har upprepade gånger under åren påpekat att biltillverkarna underlät att rätta sig efter villkoren i den frivilliga överenskommelsen om att minska utsläppen. Hur kan det då komma sig att vi ungefär fem år efter det att detta uppdagades ännu inte har någon lagstiftning som innebär att tillverkarna tvingas uppfylla de överenskomna målen - det blir ju för varje månad som går allt svårare att nå de höga mål som från början låg inom räckhåll?
Detta är ämnet för dagens debatt. Nya bilar släpper i genomsnitt ut obetydligt mindre än 160 g koldioxid/kilometer - långt under målet på 140 g senast 2008. Det är alltså inte förvånande att en del parlamentsledamöter vill att biltillverkarna ska straffas för att ha brutit mot detta åtagande. Faktum kvarstår dock att tillverkarna inte har brutit mot några lagar, och hur mycket vi än önskar att det såg annorlunda ut ligger utsläppen på den nivå som de gör.
Kommissionen har tillkännagett att den vill hålla fast vid målet på medellång sikt, där den frivilliga överenskommelsen var 120 g senast 2012, men man konstaterar att 10 g nu kommer att uppnås genom kompletterande åtgärder. Detta kallar jag politiskt struntprat som har lett till att målet har blivit luddigt och att vissa tillverkare har fåtts att tro att de kan använda biobränslen och därmed slippa att vidta några märkbara designtekniska förändringar.
Gäller i dagsläget fortfarande det mål och den tidsplan som kommissionen fastställt, eftersom minskningen av de genomsnittliga utsläppen den senaste tiden har legat obetydligt över 1 g årligen? Kommissionen föreslår att detta omgående ska omvandlas till 5 g per år. Detta kan väl i och för sig vara möjligt - och tekniken finns - men till vilka kostnader?
Att minska utsläppen måste bli ett prioriterat mål för biltillverkarna, men utgifterna för detta måste vara så låga som möjligt. Detta innebär att industrin måste få klart fastställda mål och tillräckligt med tid på sig för att åstadkomma dessa förändringar. Förbättringarna leder kanske till att priset på nya bilar höjs, men minskade utsläpp betyder i sin tur att bränsleekonomin förbättras, så att bilköparna kommer att spara pengar medan de kör. Om vi hanterar detta på rätt sätt kan vi vidta åtgärder som kommer att gagna miljön, gynna konsumenterna och vara till fördel för framtidens biltillverkning.
Det pågår en debatt i parlamentet om miljövännerna ska använda ett lagstiftningsförberedande betänkande som detta till att ge kommissionen en kraftig signal om att vara tuff, eller om vi ska vara realistiska och utarbeta åtgärder som kanske ändå i slutändan kommer att ligga nära den slutliga utformningen. Jag ber därför parlamentet att frångå kommissionens ståndpunkt och rekommendera att det genomsnittliga utsläppsmålet för nya bilar inte ska uppnås senast 2012 utan 2015 och ska ligga på 125 g, och att detta enbart ska uppnås genom tekniska åtgärder.
Låt oss föralldel stödja införandet av kompletterande åtgärder för att minska utsläppen, men de ska vara ett komplement till, inte en ersättning för, de tekniska förbättringarna. Till de ledamöter som påstår att detta inte räcker vill jag endast säga att vi nästa vecka kommer att rösta om CARS 21-betänkandet, och rekommendationen där är 135 g senast 2015. Resultatet kan bli att vi denna månad röstar för en sak och nästa månad för något annat. Om jag kan bidra till att jämka samman ståndpunkterna från utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet anser jag att detta kommer att stärka parlamentets position och inflytande.
Jag anser att tillverkarna ska få klara och tydliga mål som de inte kan slingra sig ifrån. I betänkandet krävs att de som inte uppfyller målen ska drabbas av kännbara böter. Jag föreslår en handelsmekanism på den inre marknaden, som syftar till maximal flexibilitet för tillverkarna och till att stödja tillverkarna av fordon med låga utsläpp. Sist och slutligen är det emellertid bötessystemet som har betydelse, och detta kommer förmodligen att sätta kommissionens beslutsamhet på prov.
Av lika stor betydelse är behovet av långsiktiga mål för att minska utsläppen till under 100 g senast 2020. Om tillverkarna får tillräckligt lång tid på sig och ställs inför ett absolut krav är jag övertygad om att de kan minska utsläppen med närmare 40 procent under de kommande 13 åren.
Avslutningsvis vill jag helt kort ta upp sättet att marknadsföra bilar. Tillverkarna hävdar ständigt att de endast anpassar sig till konsumentefterfrågan, men jag tillåter mig att tvivla på detta. Jag anser att de skapar en efterfrågan hos konsumenterna. Undersökningar har visat att en betydande del av reklamutgifterna läggs på marknadsföring av bilarnas motorstyrka, storlek och hastighet.
Bilindustrin antas införa en frivillig uppförandekod för reklam, men vi har blivit brända av frivilliga regler i detta avseende, och alla sådana åtgärder bör betraktas med misstro. Det är hög tid att den reklam som riktas till konsumenterna innehåller mer detaljerade uppgifter om bränsleekonomi och utsläppsprestanda hos de bilar som säljs. Informationen bör vara tydlig och rakt på sak och inte gömmas undan bland det finstilta. Vi måste uppmuntra biltillverkarna att konkurrera med säkra och snygga bilar som också är miljövänliga.
Jag vill avsluta med följande synpunkter. De europeiska biltillverkarna tillverkar bra bilar. Företagens egna tekniska experter är beundransvärda, men de har alltför länge nonchalerat produkternas bidrag till klimathotet. För vår planets skull och med tanke på den industri som ständigt måste ligga i framkant av en världsledande teknik är det nu dags att lagstiftarna med fast hand leder dem i en grönare riktning.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Fru talman! Vägtransport, tillsammans med de andra sektorerna inom ekonomin, måste bidra till att minska koldioxidutsläppen för att vi ska kunna uppnå målen i Kyotoprotokollet och våra framtida åtaganden inför 2020 och längre fram.
Vägtransport är den näst största källan till utsläpp av växthusgaser i EU. Enbart personbilar står för 12 procent av EU:s totala utsläpp. Det är värt att notera att samtidigt som de totala utsläppen bland EU:s 27 medlemsstater minskade med nära 8 procent mellan 1990 och 2005 ökade utsläppen från vägtransporterna under samma tid med 25 procent. Här skulle jag vilja påminna er om att från och med 1995 satte kommissionen upp ett mål på 120 gram, och bilindustrin var medveten om detta. Låt mig också påminna er om att det fanns en frivillig överenskommelse om att minska koldioxidutsläppen till 140 g/km senast 2008. Kommissionen insåg att målet inte skulle uppnås av bilindustrin och industrin själv erkände detta. Därför genomförde kommissionen i februari ytterligare en undersökning av möjligheten att minska koldioxidutsläppen för nya bilar, genom en bindande lagstiftning baserad på en integrerad strategi. På så sätt skulle man kunna uppnå det europeiska målet att minska utsläppen för nya bilar med 120 g till år 2012.
Om vi tar itu med koldioxidutsläppen från bilar minskar vi vårt beroende av importerade fossila bränslen, vilket innebär att vi bidrar till att stärka energiskyddet i EU samtidigt som konsumenternas bränsleutgifter minskar.
Jag är nöjd över att man i betänkandet godkänner vårt initiativ att inrätta en rättslig ram för att minska koldioxidutsläppen från bilar. Jag tackar föredraganden Chris Davies för hans ansträngningar, samt Rebecca Harms och Wolfgang Bulfon från utskottet för industrifrågor, forskning och energi samt utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd, för deras förslag.
I betänkandet sätter man upp ambitiösa mål för att minska koldioxidutsläppen och man betonar att det kommer att krävas större och mer långsiktiga framsteg. Nu är utmaningen att förvandla det politiska stödet till handling.
I förslaget till betänkande föreslår man olika viktiga arbetsområden, och jag skulle vilja kommentera två av dem.
För det första tar ni i ert betänkande upp det legitima behovet av en tidsgräns för bilindustrin så att den enkelt kan anpassa sig till den nya lagstiftningen. Som jag sagt tidigare uppkom den här strategin uppenbarligen 1995. Förra månaden på motormässan i Frankfurt var det tydligt att den europeiska bilindustrin verkligen hade reagerat på utmaningen i vårt nya förslag. Inom en kort tidsperiod lyckades biltillverkarna skapa prisvärda tekniska lösningar, som verkligen är bränsleeffektiva. Jag är helt övertygad om att vi kommer att kunna erbjuda biltillverkarna lika konkurrensvillkor genom vår översyn av strategin och genom vår rättsliga ram. Konkurrensen kommer inte att bygga på bilstorlek eller motorkapacitet, utan på miljöprestanda. Vi kan redan se de första resultaten. Nu när oljepriserna når rekordnivåer får vi inte missa någon möjlighet att sätta upp ambitiösa mål för att minska koldioxidutsläppen i den europeiska bilindustrin. Det kommer att fungera som ett starkt incitament för innovation och förnyelse samtidigt som det blir möjligt att exportera mer till tillväxtekonomier, där det finns en stor efterfrågan på bränsleeffektiva bilar.
För det andra påpekar ni i ert betänkande behovet av att ta med vissa viktiga parametrar i framtida lagstiftning, såsom dem som rör social påverkan och rimliga priser för konsumenterna. Givetvis är en rättvis behandling av alla parter mycket viktig. Jag vill betona att vi är fast beslutna att föreslå en lagstiftning som innebär att man tar hänsyn till alla biltillverkare, en lagstiftning som innebär att man undviker oförsvarliga snedvridningar av konkurrensen. Det övergripande mål som vi föreslår kommer att fördelas mellan biltillverkarna på ett hållbart och socialt rättvist sätt. Den integrerade strategi som vi föreslår kommer att göra det lättare för sektorn att förbereda sig för de kommande utmaningarna och dessutom undviker man orättvisa bördor för specifika företag eller för sektorn som helhet.
Och med dessa kommentarer avslutar jag. Tack för er uppmärksamhet.
Rebecca Harms : föredragande för utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja säga till Chris Davies att vi tydligt bör dra oss till minnes varför vi måste diskutera strikta bindande utsläppsgränser. Anledningen är att efter en frivillig överenskommelse mellan kommissionen och bilindustrin för mer än tio år sedan misslyckades den sistnämnda medvetet och uppsåtligt med att uppnå målen. Den nuvarande situationen handlar, som vi vet, inte om otur eller en oförutsägbar vändning utan om beslut tagna av olika företagsledningar.
Därför, herr Davies, är jag tämligen chockad över det tydliga budskap ni har gett genom era ändringsförslag - som jag såg för första gången i dag, även om de kan ha funnits under en längre tid - att, oberoende av vad som bestämts i miljöutskottet har ni inte längre något intresse av att utöva påtryckningar på den europeiska bilindustrin så att den blir mer innovativ.
Jag anser att vi bara kan uppnå Europas klimatmål genom de strikta gränser kommissionen ursprungligen föreslog. Jag menar också - och ni tog itu med den här punkten på rätt sätt, herr Dimas - att vi inte kommer att kunna trygga energiförsörjningen för våra transportbehov om vi inte genast ser till att bilarna blir mer effektiva. Vi kan nämligen inte stå och titta på när olja, som både är värdefull och svår att få tag på, alltjämt slösas bort på våra vägar.
Den tredje punkten, som industriutskottet, vars yttrande jag utarbetade, fäster stor vikt vid är att se till att man i det långa loppet fäster stor vikt vid den kunskap och skicklighet som ingenjörerna och utvecklarna i bilindustrin har, och att dessa ingenjörer inte undertrycks ännu mer genom felaktig förvaltning. Jag är starkt övertygad om att det mycket snart bara kommer att finnas effektiva, klimatvänliga och prisvärda - men snygga - bilar på marknaden och att de som minskar incitamenten till innovation genom att sätta upp verkligt snälla tidsfrister för minskningsmålen kommer att vara ansvariga om det på lång sikt visar sig att den europeiska bilindustrin inte är konkurrensmässig samt om man förlorar jobb i bilindustrin i Europa.
Det behöver inte sägas att den globala bilmarknaden kommer att bli oigenkännlig - förutsatt att vi accepterar de grundläggande premisserna för vår klimatpolitik och FN:s klimatpolitik - och att de som bromsar en minskning av utsläppsgränserna kommer att vara ansvariga om det går åt skogen för bilindustrin i Europa och om vi inte längre kan ta vår egen klimatpolitik på allvar.
Wolfgang Bulfon : föredragande för yttrandet från utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. - (DE) Fru talman! Jag erkänner att bilen är ett universellt transportmedel och jag erkänner att bilindustrin bidrar till européernas välstånd. Jag tror dock inte på bilar som en fetisch. Därför kan jag inte förstå att tillverkare ska designa bilar som går snabbare än 200 km/h.
Det är nödvändigt att bygga effektiva, miljövänliga bilar, med tanke på alla bevis på klimatförändringarna. Dessutom måste Europa föregå med gott exempel för de snabbt växande tillväxtmarknaderna. I slutändan är det konsumentens val som avgör vilka bilar som kommer att köras under de kommande åren. Därför argumenterade jag för öppen och mer lättförståelig information om fordons utsläpp i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Jag uppmanar kommissionen att se betänkandet som en startpunkt för ett ambitiöst lagstiftningsförslag och att agera snabbt.
Martin Callanan: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill först och främst varmt tacka Chris Davies för det omfattande arbete som han har lagt ned på detta betänkande och för hans synnerligen konstruktiva samarbete. På min grupps vägnar ställer jag mig med glädje bakom det mål på 125 g senast 2015 som Chris Davies har föreslagit. Det är ett miljömässigt sett mycket långtgående mål, men det ligger också inom räckhåll för en industri som måste betecknas som mycket framgångsrik och sysselsätter hundratusentals människor, och vi måste se till att den fortsätter att vara en framgångsrik europeisk industri. Jag är övertygad om att de europeiska biltillverkarna även fortsättningsvis kommer att framställa några av de mest miljövänliga bilarna i världen, och de nya målen - som vi ska komma ihåg är världens strängaste - kommer att göra det lättare för dem att få fram ännu renare bilar i framtiden.
Den felande länken i debatten är dock givetvis konsumentefterfrågan. Vi måste se till att konsumenterna efterfrågar renare och miljövänligare bilar, och där har medlemsstaterna själva en mycket viktig uppgift genom sina skattesystem, vilka givetvis är deras ensak. De kan emellertid i betydande utsträckning påverka konumentefterfrågan genom att införa de rätta miljövänliga skattesystemen.
Alla närliggande sektorer måste också enligt min uppfattning bidra till en minskning av koldioxidutsläppen, exempelvis oljebolag, biobränsleproducenter och däcktillverkare som alla kan bidra till att vi når de högt ställda målen.
Jag har även lagt fram en del ändringsförslag som syftar till att tona ned de enligt min åsikt mycket tvingande krav på de reklamansvariga som ingår i Chris Davies betänkande. Jag anser att de inte står i någon som helst proportion till problemet, och jag är säker på att om tillverkarna och de reklamansvariga får tillräckliga möjligheter kan de komma fram till en bindande frivillig kod som skulle vara lika effektiv.
Jag har också - i samarbete med Chris Davies - lagt fram ett ändringsförslag där vi tar upp de små tillverkarnas bidrag, vilka inte har ett omfattande produktsortiment att fördela utsläppskraven på. Jag hoppas att kommissionen tar hänsyn till dessa när lagstiftningen utarbetas.
Marie-Noëlle Lienemann: för PSE-gruppen. - (FR) Mina damer och herrar, fru talman, herr kommissionsledamot! Som vi alla vet är detta en brådskande angelägenhet. Al Gore som slog larm, har fått Nobelpriset och det är dags att EU slutar att prata och i stället agerar. Det här är nämligen inte ett nytt problem. Det fanns en frivillig överenskommelse mellan biltillverkarna om att uppnå en medelnivå för koldioxidutsläppen på 140 g/km 2008, och man höll inte denna överenskommelse. Jag skulle vilja påminna er om att Europaparlamentet satte själv upp ett mål på 120 g 2005 eller senast 2010. Det finns ingen anledning att backa från dessa mål i dag. Vad vi behöver är ett ambitiöst, otvetydigt och bindande direktiv och i det måste man sätta upp mål i två steg.
För det första behöver vi ett kortsiktigt mål som innebär en gräns på 120 g koldioxid för nya bilar och en minskning på 10 gram genom kompletterande åtgärder. Vi måste dock agera snabbt och därför stöder vi omröstningen i miljöutskottet om målet inför 2012 som ska uppnås genom bindande steg från 2009 och framåt. 2012 ska målet slutligen vara helt och hållet uppnått för alla fordon.
Som ett andra steg menar vi att vi bör sätta upp mål på 95 g år 2020 och 70 g år 2025, med en mellanliggande tidsfrist 2016 för att se till att vi är på rätt spår. Vi stöder den ambitiösa färdplan som miljöutskottet har förberett eftersom vi anser att den innehåller tydliga normer. Dessutom tar miljöutskottet upp den teknologiska klyfta som vi måste övervinna för att kunna uppfylla våra åtaganden i Kyotoprotokollet. Givetvis kommer det att blir dyrt och man kommer att vara tvungen att förhandla om priserna för de nya fordonen. Det första man bör notera är att alla biltillverkare inte har uppnått samma effektivitet genom den frivilliga överenskommelsen.
Ja, vi måste gynna små bilar framför större bilar och vi måste införa skatteåtgärder, ny praxis och till och med förbud i vissa fall, framför allt i tätbefolkade områden, för att förhindra att stora fordon, inklusive stadsjeepar, oupphörligen förorenar våra städer och släpper ut stora mängder koldioxid. Frågan är extra viktig eftersom vinstmarginalerna blir större om tillverkarna producerar större fordon. Därför måste vi styra marknaden så att det blir mer lönsamt för tillverkarna att producera små, mer miljövänliga bilar i stället för stora bilar som är mindre miljövänliga. Vi måste dessutom införa normer, och vi förväntar oss förslag på strategier från kommissionen.
Den sista punkten jag skulle vilja betona är hur viktigt det är med sanningsenlig information för bilköparna så att de får hjälp att hitta i detta kaos. Vi måste framför allt sätta stopp för vilseledande reklam. Därför lade min grupp fram ett ändringsförslag om ett märkningssystem för alla bilar, baserat på ett A-G-format för energieffektivitet, så att alla konsumenter kan göra ett aktivt, miljövänligt val.
Holger Krahmer: för ALDE-gruppen. - (DE) Fru talman! När det handlar om att diskutera koldioxidutsläpp är vi väldigt snabba att diskutera bilar, helt enkelt eftersom de är folks dåliga samvete. Därför, fru Harms, är de gröna och många miljöorganisationer mycket angelägna att tala om bilar.
Det är ingen tvekan om att överenskommelsen har brutits, och därför behöver vi regler. Vi har inget val. Fru Harms! Det ni berättade för oss om det frivilliga åtagande som bilindustrin avsiktligt och strategiskt struntat i menar jag verkar ganska långsökt. Låt mig bara påminna er om att en marknad inte bara består av produktleverantörer utan också av dem som efterfrågar dem. Vi hjälper själva till att skapa efterfrågan också, och när vi snart körs hem av biltjänsten kommer vi att åka i bilar som inte uppfyller de krav som biltillverkarna åtog sig att uppfylla.
Jag skulle vilja se ett initiativ från de gröna. Om era avsikter är hederliga, snälla se då i så fall till att de små bilarna som uppfyller nästa års frivilliga mål beställs till parlamentet. I framtida lagstiftning är det mycket viktigt att vi ser till att de önskade minskningarna är kostnadseffektiva. I Stern-betänkandet som ni och de gröna gillar att citera, fru Harms, beräknas att av 13 potentiella koldioxidminskande åtgärder, är de som rör bilindustrin de dyraste och de minst effektiva. Den som politiskt kräver strängare utsläppsgränser och mer effektiva bilar måste vara medveten om att utvecklings- och produktionscykeln i bilindustrin varar i fem till sju år. Om vi inte inser detta riskerar vi att förlora jobb.
Därför är jag glad över att vår föredragande har tagit hänsyn till detta genom att säga att det är orealistiskt att sätta upp någon tidsfrist före 2015. I morgon kommer parlamentet att rösta för ett av de alternativ vi har framför oss, och det måste sägas att, oavsett vilket år och medelvärde som fastställs, kommer det fortfarande att vara strängare och mer ambitiöst än i alla andra regimer i världen. Det får vi inte glömma. Det är verkligen en hårfin skillnad mellan moroten och piskan för vår bilindustri, och när det kommer till kritan måste vi verkligen se till att vi faktiskt exporterar våra bästa produkter, inte vår industri.
Claude Turmes: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag anser att detta är rätt tillfälle att låta omvärlden få veta vad Martin Callanans och Chris Davies förslag handlar om. Vad handlar det egentligen om? Det handlar om att senarelägga åtgärderna från 2012 till 2015. Vi har beräknat effekten på koldioxidutsläppen och kommit fram till att 125 g 2015 är sämre än 130 g 2012. Den andra delen av förslaget innehåller dessutom undantag för tillverkare som handlar med små volymer. Detta innebär 300 000 bilar om året, så det rör sig inte om några ”små volymer”.
Jag anser att det vi röstar om nu i veckan, dvs. Chris Davies initiativbetänkande, kommer från en klimathjälte ur de gröna liberala leden, som har förvandlats till en Judas i klimatfrågan. Det är helt otroligt - i stället för att vända sig till den tänkbara center-vänstermajoriteten i parlamentet för att få stöd för 120 g 2012 gör han gemensam sak med reaktionära Tories och ordnar så att bilindustrin i Europa vinner tid - detta är sannerligen inte rätt väg att gå.
Kartika Tamara Liotard: för GUE/NGL-gruppen. - (NL) Fru talman! Under de senaste månaderna har mina kolleger och jag mött oerhört många representanter för bilindustrin. Jag menar att det aldrig någonsin tidigare har förekommit så mycket lobbying kring ett betänkande. Industrin har använt alla möjliga argument för att förhindra åtgärder som syftar till att minska koldioxidutsläppen eller i alla fall att senarelägga dem. Det verkar som att de har vunnit över många av mina kolleger, inklusive föredraganden. Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet kände dock till sin uppgift, som tur var.
Låt mig vara tydlig. Motorindustrin ligger helt och hållet bakom kommissionens förslag. Man misslyckades fullständigt med att komma överens om en frivillig förordning. Det verkar som att det bara är tvingande normer som är effektiva. Jag menar att det är hyckleri att klaga på att allt måste göras så snabbt. Industrin har känt till att dessa åtgärder skulle komma under åratal. Genom drastiska åtgärder måste vi rädda miljön nu. Vi måste göra det för vår egen skull och för framtida generationer.
Därför uppmanar jag er att rösta mot ändringsförslag 42, som lagts fram av Martin Callanan och Chris Davies. Genom ändringsförslaget ökas den maximala mängden koldioxid och man flyttar fram det överenskomna datumet från 2012 till 2015. Det innebär att kommersiella intressen sätts före miljön och det kan vi absolut inte tillåta. Vad försöker Chris Davies göra mot oss?
Malcolm Harbour: (EN) Fru talman! Jag vill för mina kolleger i utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd tacka Chris Davies för hans sätt att hantera detta, och särskilt för hans lyhördhet och för en rad progressiva åtgärder i betänkandet. Jag vill även tacka föredraganden, Wolfgang Bulfon, samt Chris Davies för att han har tagit med flera av våra förslag i betänkandet.
Vi har lyssnat till en animerad debatt och livlig diskussion i kväll, som har handlat om att bilindustrin inte lever upp till målen och om hur vi ska gå vidare. Jag vill emellertid upprepa vad kommissionsledamoten sa och använda ordet ”incitament”. Både detta program och genomförandet av det program som Chris Davies har lagt fram kommer att kräva åtskilliga miljarder euro i investeringar i nya produkter, och det kommer att ta enorma resurser i anspråk för teknik- och produktutveckling.
(Protester)
Jag ser att mina kolleger från De gröna redan skakar på huvudet. De verkar anse att tekniken finns och att vi över en natt kan få en mycket viktig industri att göra en helomvändning i denna riktning. Detta är fullkomligt orealistiskt - var ska vi få investeringarna från? De kommer att tas från bilföretagens vinster. Vi måste ta vara på dessa vinster så att de kan återinvestera dem. Detta krav kommer att leda till den mest genomgripande förändring och omläggning som vi någonsin har varit med om i en storindustri. Vi måste komma ihåg detta. Vi kan inte endast sitta här och ställa orimliga krav. Detta är ett praktiskt synsätt.
Låt mig emellertid få påminna er om - och jag vägrar att acceptera detta slags missnöjesyttringar - att jag absolut inte är någon lobbyist som går bilindustrins ärenden. Jag har under lång tid hävdat att vi måste sätta upp långtgående mål. För första gången är vi på väg mot en lagstiftning. Men ni måste också lyssna. Och jag vill bara tillägga en sak. Det talas bland annat om kompletterande åtgärder, men vad vi diskuterar här är en radikal förändring av människors sätt att se på bilism och transporter. Dessa nya fordon kommer under lång tid att släppas ut på marknaden. De kompletterande åtgärder som vi talar om - exempelvis konsumentåtgärder och konsumentupplysning - är de verkliga drivkrafter som vi måste ta i anspråk. Jag beklagar att jag har överskridit min talartid, fru talman, men ni håller säkert med om att jag helt opåkallat blev avbruten av vissa kolleger.
Matthias Groote: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Detta betänkande som Chris Davies har utarbetat på miljöutskottets initiativ borde ge en signal till kommissionen att Europaparlamentet menar allvar när det gäller att minska koldioxidutsläppen. När jag ser de framlagda ändringsförslagen börjar jag ifrågasätta detta.
Det finns tre punkter som vi bör komma ihåg. För det första: från och med den 1 januari 2012 får nya bilar i EU inte släppa ut mer än 120 g koldioxid/km. Vi bör inte ändra detta datum eller utsläppsgränsen. År 1998 gjorde bilindustrin ett frivilligt åtagande att minska koldioxidutsläppen från sina nya modeller. Mot bakgrund av nyhetsrapporterna om de fortsatta klimatförändringarna ser jag inget som helst skäl för oss att ändra tidsfristen eller gränsvärdena.
För det andra måste det stå tydligt i den framtida lagstiftningen att koldioxidutsläppen från alla bilar måste minskas. Utsläppen från större bilar måste minska mest, men även utsläppen från mindre bilar så att vi kan nå 120 g senast 2012.
Min tredje punkt handlar om att folk måste ha råd med bilar. Jag håller med föregående talar om detta. Jag kommer från landsbygden där folk är beroende av sina bilar för att komma till sina arbetsplatser. Av detta skäl måste den framtida lagstiftningen vara välavvägd så att man beaktar både ekonomiska och miljömässiga behov.
Till vilken nytta är stränga utsläppskrav om folk inte längre har råd med nya bilar och kör omkring i sina gamla fordon? Det tar över åtta och ett halvt år att förnya hela bilflottan på EU:s vägar och detta måste vi tänka på när vi antar ny lagstiftning. I den framtida lagstiftningen om koldioxidutsläpp från bilar bör man ta hänsyn till behovet att garantera ett bättre skydd för klimatet och bilar som folk har råda att köra.
Péter Olajos: (HU) Herr talman, mina damer och herrar! Jag skulle kunna börja med ett gammalt skämt: jag har några goda nyheter och några dåliga - vilka vill ni höra först?
Jag börjar med de goda nyheterna: EU leder kampen mot klimatförändringarna; de 27 EU-länderna gör mer än någon annan i världen för att stoppa klimatförändringarna. Låt mig nu nämna de dåliga nyheterna: om forskarna har rätt så är till och med detta alldeles för lite. Vad ska vi då göra?
Svaret lämnar inget utrymme för tvivel: vi behöver ett paradigmskifte. Det är berömvärt att Chris Davies i sitt betänkande betonar en rad viktiga element. Alla som tror att vi löser något genom att minska koldioxidutsläppen från det ständigt ökande antalet motorfordon till 120 g eller 95 g misstar sig emellertid grovt.
Jag anser att vi kan och måste rösta för detta betänkande och att vi samtidigt måste tvinga biltillverkarna att utveckla mindre och effektivare motorer. Vi får emellertid inte stanna där. EU måste även otvetydigt stödja en teknisk förändring inom transportsektorn. Alla tillgängliga medel måste användas för att främja forskning och utveckling och innovation på detta område, och vi måste upphöra med allt stöd till konventionell teknik.
Medlemsstaterna måste låna de bästa lösningarna av varandra så snabbt som möjligt för att ge tillverkare och konsumenter rättsliga, ekonomiska och andra incitament. Dessutom, när vi nu tar upp ämnet, tror jag t.ex. inte att biobränslen kommer att ge oss den slutliga lösningen på våra problem; i synnerhet inte den nuvarande, första generationen biobränslen. De verkar emellertid vara ett nödvändigt steg på vägen mot alternativa bränslen, på samma sätt som väte- och elektriska framdrivningssystem och många andra system som ännu inte används allmänt eller inte har utvecklats tillräckligt. Låt oss hjälpa till att främja dessa genom omröstningen och den framtida lagstiftningen. Tack så mycket.
Linda McAvan: (EN) Herr talman! Jag kommer inte att framföra några synpunkter på den nya kärvänlighet mellan de brittiska liberala demokraterna och de konservativa som Martin Callanan och Chris Davies har demonstrerat här i kväll. Kanske har vi bevittnat striden om vem som ska bli ny ordförande för de liberala demokraterna, eftersom en del av deras nya ledare till och med har dubbelgångare!
Vad jag vill tala om är vikten av att hålla fast vid de långtgående målen. Jag tror inte att bilindustrin kan ha blivit särskilt förvånad över att kommissionen nämnde 2012 som ett datum för målen eller att man talade om nivån i målen, eftersom vi ju vet att de har diskuterats i åratal.
I mars åtog sig EU:s ledare att minska de totala koldioxidutsläppen med 20 procent senast 2020. Om vi ska nå dit måste vi stifta lagar som gör det lättare för oss att komma dit. Här står vi alltså vid det allra första hindret på vägen, och jag anser att det inte är rätt tid att nu råka ut för ett bakslag i parlamentet. Människorna där ute tittar på. De vill veta att vi menar allvar när vi säger att vi ska ta itu med klimatförändringen.
Givetvis måste vi samarbeta med industrin, och Chris Davies talar om att straffa industrin. Ingen vill straffa industrin, eftersom bilindustrin, som Malcolm Harbour just konstaterade, är en mycket betydande europeisk industri. Den är en mycket viktig arbetsgivare, och vi måste arbeta tillsammans med dem, eftersom endast de kan åstadkomma de nödvändiga förändringarna.
Vi måste alltså samarbeta med dem, och vi måste vara lyhörda, och det jag anser att vi först och främst måste ha är ett långsiktigt projekt som alla har förbundit sig att delta i, så att alla vet vart vi är på väg och kan försöka nå dit.
Till slut några ord om märkning och reklam. Vi måste få ett tydligt system, ett system med grönmärkning för bilar som alla konsumenter kan förstå, precis som de, när de köper vitvaror, förstår hur dessa vitvaror fungerar. De vitvarutillverkare som framställer varor som inte fungerar har faktiskt fått erfara att deras produkter har försvunnit från marknaden. Samma sak måste hända med bilar, och jag hoppas att vi kan arbeta tillsammans med industrin och utarbeta ett system för grönmärkning som alla förstår.
Andres Tarand: (ET) Vår klimatpolitik har hittills främst inriktats på energisektorn. Flygsektorn är nästa sektor som kommer att införlivas i EU:s system för handel med utsläppsrätter. Marktransporterna påverkar emellertid klimatförändringarna avsevärt och Davies-betänkandet är ett verkligt välkommet initiativ. Bilindustrin behöver tydliga, långsiktiga mål för att minska koldioxiden i avgaser, och jag stöder Chris Davies förhållningssätt genom vilket långsiktiga gränsvärden kommer att fastställas för koldioxidutsläpp, t.ex. för 2020 eller 2025.
Bilindustrin har haft gott om tid på sig att minska koldioxidutsläppen. Vi bör inte acceptera att det går ännu längre tid: de tekniska lösningarna finns redan. Jag hoppas också att parlamentet kommer att stödja det ändringsförslag jag lade fram i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, enligt vilket bilindustrin måste minska koldioxiden i avgaser till 120 g/km senast 2012.
Małgorzata Handzlik: (PL) Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till betänkandet. När man diskuterar gemenskapens strategi för att minska koldioxidutsläppen bör man komma ihåg att det bara i Europa arbetar två miljoner personer i bilindustrin och att ytterligare 10 miljoner arbetstillfällen är kopplade till denna sektor. Denna industri utgör 3,5 procent av BNP i Europa. Exportvärdet är 33,5 miljarder euro och dessutom ger fordonsskatterna skatteintäkter på 365 miljarder euro för medlemsstaterna varje år.
Gemenskapens strategi för att minska koldioxidutsläppen blir bara framgångsrik om den är välgenomtänkt och ger tillräckligt med tid för tillverkarna att utveckla lämpliga tekniska lösningar. Jag stöder införandet av en lämplig övergångsperiod, eftersom produktionscykeln i bilindustrin är komplex och behöver en lång anpassningstid. Det ser därför ut som att den bästa tiden för införandet av förordningarna skulle vara 2015, även därför att Euro 6-förordningen träder i kraft detta år. Jag anser också att man bör ha ett helhetsperspektiv när det gäller koldioxidutsläppen. Undersökningar har visat att för att nå målet på 120 g/km bara genom förbättringar av biltekniken kommer att resultera i en ökning på omkring 3 600 euro av det genomsnittliga priset för en bil, vilket kan innebära att många bilmärken blir mindre tillgängliga för den genomsnittlige EU-medborgaren.
Av detta skäl blir det dyrast att bara basera koldioxidutsläppen på motorteknik. Man kan nå 120 gramsnivån genom att införa kompletterande lösningar, t.ex. en större användning av biobränslen än i dag och genom att införa kompletterande fordonslösningar, t.ex. signaler för växelskifte eller lågfriktionsdäck.
Dorette Corbey: (NL) Herr talman! Vägtransporterna orsakar stora föroreningar. År 2005 stod transporter, bilar och lastbilar för 27 procent av de totala växthusgasutsläppen. Om vi vill ta itu med klimatförändringarna kan vi inte nonchalera motorfordonssektorn. Om man inte vidtar åtgärder kommer utsläppen att öka, inte minska.
Tyvärr har motorindustrin misslyckats med att ta initiativet. För åratal sedan åtog sig motorfordonstillverkarna att minska utsläppen. Under de senaste åren har industrin byggt bättre och säkrare bilar. Stora framsteg har gjort, men tråkigt nog har motorernas effektivitet försummats.
Målet på 140 g under 2008 kommer därför inte att nås, och verkligen inte på frivillig grund. Det räcker dessvärre inte med att lagstifta för att få effektivitet. Lagstiftningen måste inriktas på att nå ett genomsnittligt utsläpp på 120 g under 2012, inte 2015. Ett långsiktigt mål på 80 g/km behövs eftersom vi har angett ett ambitiöst mål för 2020 och detta måste också speglas i motorfordonsindustrin.
Ivo Belet: (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Personbilarna släpper ut 12 procent av all koldioxid. Vi känner alla till det. Det är tydligt att denna sektor måste göra stora ansträngningar för att nå de överenskomna standarderna för 2020. Det är också tydligt att vi måste vara ambitiösa och sätta ribban högt.
Det är också tydligt att biltillverkarna inte kan göra detta på egen hand. Det krävs ett helhetsperspektiv - de ska inte behöva ta hela ansvaret. Man behöver därför vidta omfattande åtgärder. Bättre luftkonditionering, bättre vägar och förändrat förarbeteende - det gäller med andra ord oss alla. Sektorn förtjänar statligt stöd eftersom motorfordonsindustrin sysselsätter ett stort antal personer, direkt eller indirekt.
Jag vädjar därför först och främst till de nationella regeringarna att så snart som möjligt ändra sina motorfordonsskatter så att konsumenterna självmant byter till miljövänliga bilar. För det andra vädjar jag till kommissionsledamoten, kommissionen och EU att utföra en bedömning av 2009 års fleråriga budget för att investera ännu mer forskningspengar i ny forskningsteknik för att få fram bilar som släpper ut låga koldioxidhalter. Jag känner till att ni nyligen tillkännagav ett ambitiöst program för att investera 500 miljoner euro i väteteknik. Det är naturligtvis fantastiskt, men det är medellång sikt. Man måste uppenbarligen också hitta lösningar för den nya motortekniken på kort sikt.
Jag är säker på att, antingen det sker under 2012 eller lite senare, smarta biltillverkare kommer att nå målet på 120 g mycket snabbare än planerat. Helt enkelt därför att - och jag vill inte vara naiv - marknaden kräver det. I detta avseende har sammanhanget ändrats fullständigt under de senaste åren. Det är därför viktigt att vi godkänner kompromissändringsförslagen från Martin Callanan om marknadsföring och reklam, eftersom de är tydliga. Det handlar om att ge konsumenterna tydlig information.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill inledningsvis uttrycka min uppskattning av kvaliteten på kvällens debatt. Jag vill, om tiden tillåter, yttra mig om tre av de frågor som ni har tagit upp.
När det gäller ambitionsnivån i strategin har en genomarbetad konsekvensbedömning legat till grund för kommissionens förslag till strategi. Vi har analyserat de olika alternativen till nivå för att minska bilarnas koldioxidutsläpp och därvid beaktat mätbarhet, kontrollmöjligheter och ansvarsskyldighet.
Detta har varit utgångspunkten för vårt förslag om att nå målet 120 g koldioxid/kilometer genom att tillämpa ett integrerat tillvägagångssätt. Vi kommer att klara 130 g genom personbilsteknik och ytterligare tio gram med hjälp av kompletterande åtgärder, där bland annat bränsleeffektivitetsmål för lätta nyttofordon och en ökad användning av biobränslen ingår.
Denna strategi för att uppnå målet 120 g är enligt vår uppfattning den mest kostnadseffektiva kombinationen av alternativ, och vi kommer följaktligen att föreslå lagstiftning i enlighet med detta.
För det andra kommer den rättsliga ram som ligger till grund för det integrerade tillvägagångssättet att vara navet, men inte det enda inslaget, i den omarbetade strategin. Ni betonar i betänkandet att olika sätt att styra konsumenternas efterfrågan på bränsleeffektiva bilar märkbart kommer att underlätta arbetet med att minska såväl effekterna på miljön som bränslekostnaderna för bilförarna inom EU.
Vi kommer inom ramen för direktivet om ett märkningssystem för bilar att beakta parlamentets rekommendationer på konsumentupplysningsområdet.
För det tredje är det även kommissionens uppfattning att vi bör överväga en långsiktig strategi så att biltillverkarna vet vad som planeras. Vi kommer följaktligen att genomföra en konsekvensbedömning och på grundval av denna överväga möjligheten att gå vidare efter 2012 och höja målet på 120 g. Kommissionen kommer i detta sammanhang att beakta parlamentets rekommendationer om framtida utsläppsmål.
Jag tror att jag har tagit upp några av de viktigaste farhågorna som har framförts, och jag hoppas att kammaren kommer att anta en resolution som innebär att kommissionens tillvägagångssätt får starkt stöd.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 24 oktober.
| sv |
6. Moldavien (Transnistrien) (omröstning)
| sv |
Arbetsplan
Talmannen: Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 7 december 2006 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen).
Följande ändringar har föreslagits:
Tisdagen:
Philip Bushill-Matthews: (EN) Herr talman! Tisdagens dagordning innehåller ett fel när det gäller frågestunden med frågor till kommissionen. Enligt den engelska versionen börjar frågestunden kl. 18 och håller på till kl. 19.30, men i den franska versionen börjar den kl. 18.30 och håller på till kl. 19.30. Antingen berövas våra franska kolleger en halvtimmes frågestund, vilket inte är särskilt rättvist mot dem eller så stämmer den franska dagordningen och vi berövas alla en halvtimmes frågestund, vilket inte är särskilt rättvist mot oss. Ni kanske kan förklara.
Talmannen: Utan att vilja skapa ett prejudikat måste jag informera er om att den franska versionen är den korrekta.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Det förvånar mig inte att ni hävdar att detta inte är ett prejudikat. Jag har undersökt frågan och det visar sig att 75 procent av alla frågestunder i år har avbrutits eller skjutits upp, och ändå får vi gång efter annan höra att det rör sig om undantagsfall.
Talmannen: Nej, när jag sa prejudikat syftade jag på att den franska versionen är den korrekta. Det var det jag menade när jag sa ”utan att vilja skapa ett prejudikat”.
- Torsdagen:
När det gäller debatten om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer förslår gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att punkten ”Frisläppandet av sjukvårdspersonal som sitter fängslade i Libyen” ersätts med punkten ”Myanmar (Burma)”.
Vill gruppen förklara förslaget?
Det verkar inte så.
Herr Swoboda! Vill ni tala för eller emot förslaget?
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Detta är en mycket svår fråga. Jag skulle vilja få en förklaring till varför vi nu skulle diskutera Burma i stället för den beklagliga frågan om sjuksköterskorna och sjukvårdspersonalen i Libyen, som vi inte vill svika på detta sätt. Innan jag kan uttala mig för eller emot vill jag först höra en förklaring. Om det finns goda skäl till att situationen för dessa sjuksköterskor skulle försvåras ytterligare på grund av detta så föreslår vi att vi avstår, men parlamentet måste sända ett tydligt budskap och kritisera Libyen för att dessa personer ännu inte har försatts på fri fot.
Simon Busuttil: (EN) Herr talman! Jag instämmer helt. Det är inte rätt tidpunkt. Rättegången mot de bulgariska sjuksköterskorna befinner sig i ett mycket kritiskt skede. Det skulle vara mycket farligt att ha en sådan resolution denna vecka eftersom den skulle göra mer skada än nytta. Därför skulle det vara bättre att bordlägga alla förslag till resolutionsförslag denna vecka och helt och hållet byta ämne.
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Vi kommer visserligen att avstå från att rösta om ändringen, men stöder innebörden i dessa argument. Jag vill dock ännu en gång betona - och jag hoppas att vi delar denna uppfattning - att vi kommer att protestera mot Libyens agerande och fortsätta att värna om sjuksköterskorna och sjukvårdspersonalen, precis som vi har gjort tidigare.
Talmannen: Jag uppfattade inte riktigt om ni talade för eller emot, men i vilket fall som helst ska vi nu gå vidare med omröstningen.
(Parlamentet samtyckte till detta förslag.)
(Arbetsplanen fastställdes.)
| sv |
Högtidligt möte - Lettland
Talmannen: Ers excellens Valdis Zatlers, Republiken Lettlands president, vi är alla mycket glada över att kunna hälsa er välkommen i dag till ert första besök i Europaparlamentet. Jag skulle vilja börja med att tacka er, som president för ett land som fortfarande är en relativt ny medlemsstat i EU, för att ni accepterat parlamentets inbjudan att tala inför oss i dag, när vi firar tioårsdagen av vår gemensamma valuta, euron. I dag är det premiär i ordets alla bemärkelser eftersom det här var första gången som Europahymnen spelades för att välkomna en gäst till plenarsammanträdet här i Europaparlamentet.
(Applåder)
Får jag ta tillfället i akt att än en gång i dag nämna den historiska betydelsen av EU:s utvidgning 2004. Det tog över 60 år att återbörda ert land till ett fritt och demokratiskt Europa och ena vår kontinent.
I dag lever vi i fred, frihet och demokrati. Våra medborgare har möjligheter som våra förfäder bara kunde drömma om. Det måste och bör vi glädja oss åt.
I dag står EU visserligen inför nya och allvarliga utmaningar. Också Lettlands folk har kommit att tydligt få känna av det, t.ex. som en följd av finanskrisen som också har träffat ert land hårt, herr president. Gaskrisen mellan Ryssland och Ukraina ger också Lettlands medborgare berättigat skäl till oro.
Det är just i kristider som vi uppskattar värdet av ett medlemskap i EU, som är grundat på principen om solidaritet mellan folken. Det är just i denna orostid som vi alla känner behov av gemenskap och samarbete mellan våra länder och europeiska institutioner.
Tillsammans är vi starkare, tillsammans kan vi försvara våra intressen och värderingar bättre i hela världen. Därför hoppas också parlamentet att Lissabonfördraget, som ger EU en bättre förmåga att agera för att klara av dessa allvarliga utmaningar, snart träder i kraft.
I detta avseende är parlamentsvalet, som ska äga rum i juni i år, oerhört viktigt eftersom vi tillsammans vill skynda på med framgångssagan om det europeiska freds- och harmoniseringsprojektet i ett demokratiskt EU, med ett parlament som har beslutandemakt på nästan alla områden.
Jag hoppas sannerligen att medborgarna i Lettland - och i alla de andra medlemsstaterna i EU - förstår att deras röst är viktig eftersom den ger dem medbeslutandemakt i EU, och i den bemärkelsen kommer den att träda i kraft under det kommande valet till parlamentet.
Herr president! Det är ett stort nöje för mig att nu be er tala inför Europaparlamentet. Jag får än en gång hälsa er varmt välkommen till Europaparlamentet.
(Applåder)
Valdis Zatlers: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka talmannen för hans vänliga välkomstord och hans inbjudan att tala inför de valda företrädarna för Europas nationer. Jag är hedrad över att få denna möjlighet. Jag gläder mig mycket åt att få tala inför parlamentet på mitt modersmål, särskilt som lettiska nu i fem år har varit ett av EU:s officiella språk. Jag talar inför er i dag vid en tidpunkt när mandattiden för de första Europaparlamentsledamöterna som valts från Lettland närmar sig sitt slut. Jag vill tacka er för att ni har genomfört ert uppdrag på ett utmärkt sätt.
Kära vänner! Detta år, 2009, är ett mycket betydelsefullt år för Lettland. Det är fem år sedan Lettland anslöt sig till EU och Nato. Medlemskap i dessa internationella organisationer blev ett strategiskt mål för Lettland efter återupprättandet av dess självständighet 1991. Lettland uttryckte en tydlig önskan att delta i europeiska och transatlantiska ekonomiska strukturer och säkerhetssystem. Utvidgningen av kretsen av europeiska demokratiska nationer under första årtiondet av 2000-talet innebar den mest dynamiska förändringen i Europa sedan EU grundades. Det var en viktig förändring. Nationer, som länge av tvång hade varit isolerade från europeiska strukturer, trots att värderingar som ligger EU varmt om hjärtat historiskt sett hade varit djupt rotade i dem, anslöt sig nu till dessa strukturer.
Den 18 november i fjol firade Lettland sin 90-årsdag som stat. Det jubileet var ytterst betydelsefullt för vårt folk. Det bekräftade än en gång vår orubbliga vilja att leva i en självständig, fri och demokratisk stat. I det dokument som kungör republiken Lettland 1918 står skrivet: ”Alla medborgare oavsett etnisk härkomst uppmanas att hjälpa till, för alla mänskliga rättigheter ska garanteras i Lettland. Det ska vara en demokratisk och rättrådig stat, där det inte ska finnas plats för förtryck och orättvisa ...” Jag är mycket stolt över dessa ord. Trettio år innan den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna antogs förklarade Republiken Lettland sin lojalitet mot dess grundläggande värderingar och principer.
Lettland har alltid själv känt att det är en del av Europa och dess värderingar, även när Lettland och andra central- och östeuropeiska stater under lång tid var knutna till en stat där många värderingar betraktades genom ett särskilt ideologiskt prisma. Det rådde fred mellan östblockets stater, men det var en fängelsegårdens fred. Den hade åstadkommits genom närvaro av tanks, förtryck och hotelser. I fjol, mina damer och herrar, blev både ni och hela Europa påminda om den totalitära ideologins omänsklighet genom Edvīns Šnores film ”A Soviet Story”. Vi har en gemensam historia, men våra öden har varit olika. Man måste se tillbaka till det förflutna för att förstå varandra och se framåt tillsammans. Därför skulle jag vilja tacka parlamentet för förklaringen som antogs den 22 september i fjol om att utropa den 23 augusti till en europeisk minnesdag för att hedra minnet av stalinismens och nazismens offer. Denna förklaring påminner Europas folk om dessa tragiska händelser i Lettlands och hela Europas historia.
I dag skulle jag vilja ta upp mycket färskare historia. I år är det fem år sedan Lettland blev medlem i EU och Nato. Hurdan har denna tid varit för Lettland? Vad har vår nation uppnått? Vilka landvinningar har vår nation gjort, och vilka utmaningar ligger fortfarande framför oss? För det första ledde vår strävan att bli del av Europa till att demokratin stärktes i vårt samhälle och bidrog till att demokratiska institutioner utvecklades. Med vår anslutning till EU gav Lettland en signal om ett fast beslut om sin egen framtid, om att grunda sin framtid på en europeisk identitet och på våra gemensamma värderingar: frihet och demokrati, ansvar, rättsstatsprincipen och mänskliga rättigheter, jämlikhet, tolerans och välstånd. För det andra har medlemskapet i EU förbättrat investeringsklimatet i Lettland. EU-pengar, som vi i allmänhet kallar EU:s strukturfonder, har avsevärt bidragit till utvecklingen av Lettlands ekonomi. För det tredje kan vi dra fördel av de privilegier som den fria rörligheten för personer medför. Att resa fritt inom Schengenområdet har blivit så vanligt och självklart; det har blivit så naturligt att studera, arbeta och samla erfarenheter i andra EU-medlemsstater. För det fjärde har den fria rörligheten för varor och tjänster öppnat nya möjligheter för näringslivet. Alla företagare och konsumenter kan verka i en fri omgivning utan gränser och utan tullavgifter. För oss i ett land med en liten hemmamarknad är detta särskilt viktigt. För det femte och viktigast av allt gör sig lettiska röster hörda i Europa och europeiska röster i världen. Vi kan vara stolta över att en så unik samarbetsmekanism står till vårt förfogande. Den låter oss tillsammans söka efter effektiva lösningar på globala utmaningar, klimatförändringar och demografiska förändringar, förstärkning av energitryggheten, invandringsproblem och när det gäller finanskrisen på en global skala. Lettland förfogar nu över nya politiska och ekonomiska instrument, men det är att observera att vår nations ansvar för Europas gemensamma framtid, ett ansvar inför allt folk i Europa, också har ökat avsevärt.
När vi ser tillbaka på våra insatser måste vi också vara kritiska och medge misstag som har begåtts. Efter anslutningen till EU slog sig den lettiska regeringen till ro med en känsla av ett väl uträttat arbete; den hade nått sitt mål. Vi insåg inte att vi bara befann oss i början och inte i slutet av processen. EU erbjuder stora möjligheter, men varje nation och varje samhälle måste själv utnyttja dem. Vi i Lettland har inte utnyttjat alla möjligheter; vi har inte alltid klokt genomfört sammanhållningspolitik eller begagnat oss av de ekonomiska möjligheter som erbjudits oss. Våra statliga institutioner var tvungna att lära sig hur man ska leva i EU. Vi har inte varit tillräckligt beslutna att införa euron; det är ett av de största misstagen vi har gjort i processen med eurointegrationen, något som är ytterst påtagligt i dag när vi befinner oss i en finanskris.
Ändå måste den mest förhärdade EU-skeptiker medge att Lettlands medlemskap i EU på det hela taget har varit positivt. Finns det någon i Lettland som vill återvända till ett Europa där det finns tullmurar mellan nationerna? Nej! Finns det någon som vill vänta i en kö vid gränsen för att komma in i ett grannland? Nej! Finns det någon som vill återvända till en värld där det finns hinder för den fria rörligheten för arbetstagare, för deras utbildning och deras erfarenhetsinhämtning? Självklart inte! Även EU-skeptiker vänjer sig snart vid bra saker och blir bara skeptiker.
Försämringen av situationen inom finanssystemet och ekonomin de senaste månaderna har oåterkalleligen förändrat de nationella regeringarnas roll och betydelse i ekonomiska processer. Hittills har finansmarknaderna kunnat utvecklas mycket fritt. Vi har varit övertygade om att marknadslagarna i sig själva skulle vara tillräckligt effektiva för att främja ekonomisk utveckling. Vi har trott att marknaden på egen hand skulle sätta allt på plats. Det är just det som händer. Marknaden reglerar sig själv. Vad vi kan se av denna globala kris är emellertid att våra finanssystem och våra ekonomier drabbas av den marknaden och, viktigast av allt, verkliga människor drabbas av krisen. Händelseutvecklingen i slutet av förra året har visat oss att det är nödvändigt att nationella regeringar spelar en aktivare roll i den ekonomiska processen. Den tidigare taktiken att slumra till vid ratten för den ekonomiska ledningen var oansvarig. Tyvärr har vi vaknat för sent. Tidigt nog för att fortfarande kunna urskilja hindret, det finansiella träsket, på vägen framför oss, men utan att längre kunna undvika det.
I den här situationen krävs en kombinerad strategi på nationell, europeisk och global nivå. På global nivå är det nödvändigt med samordnade åtgärder för att få i gång den ekonomiska tillväxten. Det kommer bara att bli möjligt genom att skapa en ny konstruktion och nya mekanismer för finanssystemet. Det blir synnerligen viktigt att strängt övervaka systemet utan att samtidigt begränsa initiativ eller marknadsprocesser. Den svåraste utmaningen blir att träffa helt rätt vid avvägningen. På europeisk nivå har vi en betydelsefull fördel för vi kan genomföra samordnade åtgärder, gå till gemensam aktion och åstadkomma en hållbar lösning. Vi välkomnar kommissionens ekonomiska återhämtningsplan för Europa. Den är ett viktigt steg ut ur det träsk där vi nu befinner oss.
Jag ska dröja lite vid lösningar på nationell nivå. Den globala finanskrisen har också drabbat Lettland. Det finns en meningsinriktning som hävdar att Lettland just nu genomgår en av de mest dramatiska räddningsaktionerna av något finanssystem i modern europeisk historia. För närvarande arbetar Lettland på åtgärder för att stimulera ekonomin för att snabbt och effektivt stabilisera den finansiella och ekonomiska situationen. Det är en svår uppgift, men vi kommer att lyckas få bukt med krisen endast genom att se en tydlig väg ut ur den och inte genom att göra misstaget att ta kortfristiga lösningar för en långsiktig vision om ekonomisk utveckling.
I slutet av förra året kom de sex partier som är företrädda i det lettiska parlamentet, både från regeringen och från oppositionen, överens om en gemensam stödpolitik för den ekonomiska stabiliseringsplan som den lettiska regeringen utarbetat. Denna överenskommelse föreskriver att särskild uppmärksamhet ska ägnas åt att övervaka hur de lån som erbjudits Lettland utnyttjas. Planen anger vad Lettlands ekonomi ska prioritera på medellång sikt: exportstöd, främjande av fri och rättvis konkurrens, en avsevärd minskning av underskottet i betalningsbalansen och införandet av euron 2012. Anslutningen till euroområdet har blivit ett av vår nations viktigaste strategiska mål. Det är viktigt för Lettland att inte lämnas ensam i den här situationen. Vi får hjälp att komma igenom denna svåra tid inte bara av internationella finansorganisationer utan också av EU:s institutioner och Europas nationer. Lettland är tacksamt för detta uttryck av solidaritet.
Varje utvidgning har inte bara medfört nya medlemsstater till EU utan har också medfört att nya tonvikter införts i agendan, inbegripet utrikespolitiken. Lettlands anslutning till EU ägde rum vid en tidpunkt när Europeiska grannskapspolitiken, dess mål, principer och genomförandemekanismer, höll på att upprättas. Sedan dess har EU:s utrikespolitiska verksamhet ökat, särskilt gentemot dess östra grannar. Detta har kunnat ske tack vare de nya medlemsstaternas engagemang och erfarenhet. Lettland har alltid sett grannskapsförbindelser i ett vidare perspektiv. Lettland kommer att fortsätta att spela en aktiv roll när det gäller att fastställa och genomföra denna politik i framtiden.
Denna politik gäller inte bara EU:s förhållande till särskilda stater, dvs. de stater som det delar en land- eller havsgräns med. Inom ramen för denna politik måste vi ta itu med EU:s ställning och roll i världen. Tillsammans med andra likasinnade nationer har Lettland aktivt uppmuntrat ett närmare engagemang från EU:s sida i dess östra grannskapsregion. Ett nytt politiskt initiativ, Östligt partnerskap, har bildats, med uppgift att förändra Europas gemensamma grannskapspolitik och anpassa den till denna regions speciella kännetecken och samtidigt göra processen mer aktiv, djärv och ambitiös. Lettland noterar med glädje kommissionens förslag i detta avseende. I sitt praktiska arbete måste Östligt partnerskap stärka de politiska och ekonomiska förbindelserna mellan EU och staterna i denna region och också stärka det ömsesidiga samarbetet mellan dessa stater. När man utvecklar Östligt partnerskap måste man ägna uppmärksamhet åt principen om differentiering, individuell bedömning och inställningen till var och en av partnerna. Var och en av dessa stater följer sin egen utvecklingsväg. Det finns stater som vill vara medlemmar i EU, och det finns stater som har föredragit andra mål. Vår politik kommer bara att lyckas om vi kan arbeta tillsammans med alla stater i denna region och hjälpa till med att förstå när det behövs. Jag fick också positiva signaler om att utvidga och fördjupa samarbetet vid mitt besök i de centralasiatiska nationerna i oktober i fjol när jag besökte Kazakstan, Uzbekistan and Turkmenistan. Lettland kommer att fortsätta att aktivt stödja Europeiska grannskapspolitiken och spela en aktiv roll i att genomföra den. Alla europeiska nationer har sina egna erfarenheter av historien och sina egna möjligheter att påverka vårt gemensamma projekt till förmån för EU. Lettlands särskilda bidrag till den östliga dimensionen är det ömsesidiga förtroende som visats i våra bilaterala förbindelser och som har sina rötter i en gemensam period i historien och den sakkunskap som följt av det förtroendet. Det är Lettlands plikt att utnyttja denna särskilda omständighet som kanske går förlorad inom de närmaste tio åren. Efter flera årtionden kommer Lettland bara att vara en av EU:s medlemsstater i öststaternas ögon, inte porten till Europa. Om Lettland utnyttjar dessa fördelar kommer det att fortsätta en aktiv politisk dialog för att uppmuntra till en bättre förståelse för EU och dess värderingar i grannstaterna och att förtydliga målen för Europeiska grannskapspolitiken och Östligt partnerskap. Det är till ömsesidig nytta, och vi får möjlighet att höra hur grannstaterna ser på sina framtida förbindelser med EU. Jag är övertygad om att det vore bäst för Europa om Östligt partnerskap kunde införas tidigt under Tjeckiens ordförandeskap.
Frågan om en tryggad energiförsörjning har helt nyligen blivit aktuell under det tjeckiska ordförandeskapets första dagar. Den finansiella och ekonomiska krisen är konjunkturell på sitt eget sätt. Frågor om tryggad energiförsörjning och hållbara energikällor står emellertid alltid på Europas och världens politiska agenda. De blir mer och mer brådskande. Tryggad energiförsörjning har en tydlig yttre dimension. Det betyder att den frågan inte kan ses avskild från situationen i världen. Den senaste händelseutvecklingen i Ukraina och konflikten i Georgien vittnar om det. Ända tills helt nyligen betraktade EU:s medlemsstater energi som en fråga som skulle lösas på nationell och inte på EU-nivå. Händelserna förra året inom energisektorn, avbrotten i energiförsörjningen, minskningen av energiresurserna och prisvolatiliteten har bidragit till att skapa en gemensam förståelse bland EU:s medlemsstater för behovet av en gemensam energipolitik. I knutpunkten mellan energi och politik är det vår viktigaste uppgift att trygga en regelbunden, tillräcklig, ekonomisk, hållbar och miljövänlig energiförsörjning.
Man måste medge att EU bara haft skiftande framgångar på detta område. I vissa frågor, ett exempel är utvecklingen av en miljövänlig energiekonomi, har vi antagit ambitiösa mål på Europanivå, som vi nu måste börja uppnå. I andra, som diversifieringen av energikällor på Europanivå och skapandet av en gemensam energimarknad, är vi bara i början av vägen till målet. Händelserna under de senaste dagarna, inbegripet ett avbrott i gasleveranserna från Ryssland, har öppnat ögonen för behovet av att finna den snabbast möjliga lösningen på en alleuropeisk nivå. Vi har alla ansvar för att tillämpa denna gemensamma förståelse till att skapa en verkligt integrerad och diversifierad europeisk energimarknad. Vi får inte låta vår föresats smälta bort tillsammans med vårsnön. Frågan om energitrygghet kan bara lösas framgångsrikt genom en aktiv dialog med transit- och leverantörsländerna av energiresurser. EU har de utrikespolitiska instrumenten för att lösa denna fråga. Det är vårt ansvar att begagna oss av dem.
Ett annat område där vi måste göra stora ansträngningar gäller integrationen av den baltiska energimarknaden med den skandinaviska och centraleuropeiska. Integrationen i den baltiska regionen är växlande. Handel och transport i regionen utvecklas snabbt. Energimarknaden stagnerar emellertid. Här har kommissionen uträttat ett beaktansvärt arbete. Dess initiativ att förbättra energitryggheten och solidariteten inbegriper också utvecklingen av sammankopplingsplanen för den baltiska energimarknaden. Den kommer att medge en gradvis integration av de baltiska staterna i den gemensamma europeiska energimarknaden. Jag har höga tankar om Sveriges engagemang i de strategiska diskussionerna om Östersjöområdet. Sverige kommer inom kort att få möjlighet att omsätta det i handling under sitt ordförandeskap under nästa halvår. Jag är övertygad om att starka regioner från Medelhavet till Östersjön leder till ett starkt EU.
EU:s första mål - trygghet och välfärd för Europas folk - har inte ändrats. Vad som har ändrats är den omgivning där vi måste nå detta mål. Den globala ekonomin hänger mycket närmare samman än den gjorde för ett halvt århundrade sedan. Samtidigt har nya mäktiga ekonomiska aktörer dykt upp på världsscenen. Det är bara med samordnade, framsynta och, viktigast av allt, gemensamma åtgärder från EU som vi kan hoppas att inte förlora i denna globala konkurrenskamp. Bara tillsammans kan vi uppfylla löftena om trygghet och välfärd för våra medborgare. Bara så kan vi nå det mål som folket i våra nationer har röstat på till stöd för vårt deltagande i EU.
Europaparlamentet har redan visat att det har en tydlig vision om EU:s framtid. Detta gäller framför allt dess enhetliga och balanserade syn på EU:s utvidgningspolitik. Europas dynamiska tillväxt har gett det en möjlighet att konkurrera globalt. Denna tillväxt är Europas potential som EU måste utnyttja så att det, även flera årtionden framöver, kan vara en jämbördig ekonomisk partner för de snabbt växande asiatiska och latinamerikanska ekonomierna. Det är ni själva i synnerhet, som demokratiskt valda företrädare för Europas nationer, som starkast känner ansvar för denna process. Det är också omöjligt att övervärdera parlamentets stora betydelse för att föra Europaprojektet närmare vårt folk och att utsträcka sin demokratiska legitimitet. I framtiden blir parlamentets roll ännu viktigare.
Det är viktigt att samverka i vår mångformighet och mångfald. Det är viktigt att fortsätta arbeta för att förbättra EU. Det är en uppgift som alla européer måste åta sig tillsammans. Det är vårt gemensamma ansvar gentemot Europa. Det är nödvändigt att förhindra splittring inom EU. Medlemsstaterna måste söka lösningar och undvika en utveckling där man ser på Europaprojektet som ett mål man närmar sig med olika hastighet. Överenskommelsen som man nådde i rådet förra månaden för att främja Lissabonavtalet är välkommen. Lissabonavtalet är den rättsliga förutsättningen för att EU ska kunna fungera med full kraft i framtiden. Bara genom att omsätta Lissabonavtalets principer i praktiken kommer vi att kunna fullt ut förverkliga den positiva potential som det nya, förenade Europa erbjuder. Hur effektivt Lissabonavtalet kommer att fungera i praktiken beror på medlemsstaternas och institutionernas politiska vilja och deras förmåga att samverka för att nå Europas mål.
Fram till 2004 var Lettlands mål medlemskap i EU. Sedan dess har vi stakat ut Lettlands mål inom ramen för Europas mål. Vi kan inte längre anse och uppfatta oss som avskilda från Europa. Vi kan bara ange och nå Lettlands mål om de stämmer överens med Europas gemensamma vision om framtiden. Vad målen angår är de inom räckhåll om de motsvarar varje medlemsstats vision. EU grundades och måste förstärkas på en grundval av gemensamma värderingar. Bara offentlig diskussion kan locka fram de värderingar som är gemensamma för oss alla. Bara i samförstånd kan vi komma överens om de värderingar som vi ska placera jämsides med dem som EU grundades på. Det är en uppgift för alla politiker, men särskilt för Europas ledare, att ange europeiska värderingar och inleda diskussion om dem.
Låt oss se in i framtiden. Hur ser jag på EU och Lettland på längre sikt? Ska vi säga 2015? Den ekonomiska efterkrisvärlden har slutit sig samman i flera ekonomiska maktcentrum. Ett av dem är EU. Europa har viljan och förmågan att hålla ihop, för det är bara enighet som ger oss möjlighet att fullgöra våra uppgifter. Dessutom kommer EU fortfarande att vara öppet för alla de européer som accepterar dess värderingar. Denna enhet i mångfald är nyckeln till den växande betydelsen av Europas roll i världen. EU har utvidgats, men det kommer inte att förlora förmågan till effektiva åtgärder. EU tryggar sin egen säkerhet och sörjer för stabilitet hos sina grannar. Utbildning och kultur blir den bro som förenar EU:s medlemsstaters skiftande erfarenheter och som bidrar till att Europa återtar sin ledande roll i vetenskapens och kulturens rike. Det kommer inte längre att finnas gamla och nya eller små och stora europeiska nationer. I Europa bedöms nationerna efter sina prestationer, inte efter geografiska eller geopolitiska kriterier. Europa är förenat, och denna enighet säkras genom mäktiga regioner, som samtidigt som de försvarar sina egna intressen arbetar tätt tillsammans med andra och därigenom skapar ett nät av välfärd och utveckling i hela Europa. Alla nationer bidrar till denna utveckling efter egen förmåga och egen särskild kunskap.
Vilken blir Lettlands roll i 2015 års EU? Vid den tidpunkten har Lettland kommit ur krisen. Lettlands huvudstad, Riga, är ett av det ekonomiska Östersjöområdets blomstrande centrum. Lettlands ekonomi är mer balanserad, konkurrenskraftig och strukturomvandlad. År 2015 har Lettland, för första gången i sin historia som självständig stat, anförtrotts att lösa frågor på europeisk och global nivå som ordförandestat i EU. Vårt bidrag till Europa blir våra speciella förbindelser med nationerna i Östligt partnerskap. Lettland och vår region blir bron mot öster precis som Medelhavsstaterna kommer att förena båda stränderna av det havet. Vår vision om ett öppet Europa och vår erfarenhet av integrationen blir sporren till Europas öppenhet.
År 2015 är inte långt borta; bara sex år återstår. För ett århundrade sedan skrev den lettiske poeten Rainis: ”Det som förändras, består.” I dag är det fortfarande kloka ord. Jag är övertygad om att Europa kommer att förändras materiellt. Det får en starkare ekonomi, bättre välfärd och utvecklar sitt ömsesidiga samarbete. Det stärker sitt värdesystem. Européerna är stolta över att de bor i Europa och ändå tillhör en egen nation. Enhet i mångfald, utveckling, bevarande av värderingar och varje medborgares ansvar för sin nation och för den europeiska familjen i stort, där ligger Europas framtid.
Europas utveckling och välstånd är en måttstock på vår framgång. Det är så vårt arbete kommer att bedömas. Det är vårt ansvar. Jag uppmanar er, som ledamöter i Europaparlamentet, att förbättra européernas förståelse för våra gemensamma mål och för hur de kommer att påverka livet för alla européer i deras egna hem. Europeiska medborgares stöd för Europatanken är den starkaste garantin för Europas framtid. Jag tackar er, mina damer och herrar, för ert arbete under denna session. Jag önskar er lycka till i ert kommande arbete och i nästa parlamentsval.
Talmannen: Herr president! Jag vill tacka er på parlamentets vägnar för ert anförande, för ert europeiska mod och för er europeiska beslutsamhet. Vi gladde oss naturligtvis över att få höra att ni uppskattade parlamentet och det med rätta.
Jag kommer fortfarande ihåg att Lettland, Litauen och Slovakien vid anslutningsförhandlingarna under senare hälften av 1990-talet till en början var uteslutna. Det var parlamentet som uppmanade regeringarna att inbegripa Lettland, Litauen och Slovakien i förhandlingarna. Till följd av det kunde Lettland, Litauen och Slovakien bli medlemmar av EU den 1 maj 2004.
Ni tog upp energifrågan, och jag ska svara på det mycket kortfattat. Vi har en mycket ansvarskännande kommissionsledamot, en landsman till er, Andris Piebalgs, som skötte sig utmärkt i förra veckan och under gaskonflikten med Ryssland och Ukraina, särskilt gentemot Ryssland. Jag skulle vilja tacka Andris Piebalgs för hans arbete i närvaro av hans president.
(Applåder)
Herr president! Jag avslutar med följande ord: ni talade om hur ni lär er och hur Lettland lär sig. Det är säkert sant. Ändå lär sig även de som tillhörde europeiska gemenskapen och EU från allra första början av er och era historiska erfarenheter. Om vi är beredda att lyssna till varandra och lära av varandra kommer vi alla att tjäna på det. På grundval av våra gemensamma värderingar är vi starka, demokratiska och fria. Tack, president Zatlers, det var en glädje för oss att välkomna er hit i dag. Tack!
(Applåder)
| sv |
Halvtidsöversyn av den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010 (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Frédérique Ries, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om halvtidsöversynen av den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010.
Frédérique Ries: föredragande. - (FR) Fru talman, fru statssekreterare - och jag vill uttrycka min uppskattning för att ni uppenbarligen har gjort er besväret att komma hit till denna debatt i tid - , kommissionsledamot Dimas, mina damer och herrar! Hälsa och miljö är inte alltid förenliga, i synnerhet nu i början av det 21:a århundradet. Våra medborgare utsätts för föroreningar i olika former, ofta som en kombination av olika faktorer, och detta gäller oavsett om man bor i en stad eller på landet, vid havet eller bland bergen.
Därför är det allt annat än ett sammanträffande att enligt Eurostats senaste statistik sex av tio EU-medborgare anser att det är i hög grad troligt eller relativt troligt att miljöföroreningarna påverkar deras hälsa och också, vilket är viktigt, att Europeiska unionen inte är tillräckligt aktiv på detta område som vi kommer att ägna hela vår debatt åt nu under förmiddagen.
Först och främst vill jag tacka mina kolleger och särskilt skuggföredragandena för betänkandet, Anne Ferreira, Antonios Trakatellis, Hiltrud Breyer, Irena Belohorska och Bairbre de Brún för det utmärkta samarbete som vi hela tiden har haft kring detta projekt som inleddes 2003. Det var faktiskt 2003 som Europeiska kommissionen satte igång det hela med vad som då var Scale-initiativet som var inriktat på barns hälsa och som nästa år följdes av en handlingsplan som är avsedd att löpa ända till 2010. Detta är ett initiativ som vi anser inte är tillräckligt omfattande. Vid sitt sammanträde i februari 2005 antog parlamentet en resolution som faktiskt var ganska kritisk och som byggde på den enkla bedömningen att man i en handlingsplan i själva verket inte kan nöja sig med målet att få fram fler data och att bedriva mer forskning även om båda dessa mål är väsentliga. Vi blev därför besvikna, så mycket mer som den ena medlemsstaten efter den andra, särskilt Frankrike med sin nationella hälso- och miljöplan jämte många av de tyska delstaterna, Belgien, Luxemburg, Nederländerna och andra stater upprättade sina egna ambitiösa nationella planer.
Hur långt har vi kommit nu tre år senare när det gäller att minska de sjukdomar som förorsakas av föroreningar? Jag tycker inte att vi har kommit särskilt långt på gemenskapsnivå, och därför vill jag nu presentera en halvtidsöversyn av den nuvarande situationen. Som vi upprepade gånger har sagt kan Europeiska unionen förvisso berömma sig av att ha uppnått många framgångar när det gäller att bekämpa olika former av föroreningar. Det är omöjligt att räkna upp alla dessa framgångar, men bland dem ingår den nyligen beslutade lagstiftningen om luftkvalitet - som i mångt och mycket är ett resultat av era kraftfulla insatser, herr kommissionsledamot - pesticidpaketet som snart är färdigt och naturligtvis Reach-initiativet som innebär kontroller av fler än 10 000 kemiska ämnen och förslag om utbyte av de ämnen som förorsakar flest problem. Jag vill också nämna en annan viktig aspekt, nämligen att kommissionen under de senaste tre åren har finansierat fler än 38 projekt som gäller hälsa och miljö som ett led i det sjätte ramprogrammet för forskning, vilket uppskattninsgsvis motsvarar en totalsumma på över 200 miljoner euro. I andra avseenden skulle jag vilja säga att vårt helhetsintryck är något blandat eftersom det är svårt att bedöma effekterna av denna plan som hittills inte har levt upp till sitt namn.
Vårt resolutionsförslag i dag är därför främst inriktat på behovet av att återupprätta försiktighetsprincipen, en princip som jag vet att också statssekreteraren har. I likhet med henne anser jag uppriktigt att vi måste återinföra och återuppliva denna princip. Som jag har sagt tidigare innebär den att vi måste handla och inte avstå från att handla och se till att den tillämpas som en del av gemenskapspolitiken eftersom den finns inskriven i artikel 174.2 i vårt fördrag och numera åberopas som prejudikat av EG-domstolen. I detta ämne anser jag också att vi bör ändra bevisbördan när det gäller all produktlagstiftning - och detta är ett krav som vi tillgodoser i punkt 13 i vår resolution. Det är nämligen inte mer än rätt - och det är faktiskt uppenbart - att producenter och importörer bör ta ansvar för att bevisa att en produkt är ofarlig. Jag skulle vilja tillägga att detta är vad de flesta konsumenter redan anser, måhända med orätt.
Den andra angelägna frågan, som inte är mindre viktig, är den som behandlas i punkterna 23 till 25, nämligen frågan om klimatförändringen. Vi har granskat denna synnerligen viktiga fråga i nära samarbete med experter från WHO. Den företeelse som oftast beskrivs av dessa experter är de allt intensivare och allt oftare förekommande värmeböljorna. Hur kan vi glömma att mer än 70 000 fler dödsfall inträffade i ett tiotal EU-länder efter värmeböljan sommaren 2003? Vi anser att det är nödvändigt att införa ett system med förebyggande åtgärder - minskad exponering för värme, ett tidigt varningssystem och naturligtvis hjälp till de äldre. Jag vill också påpeka att höjningen av temperaturen leder till uppkomst av vissa virus som till exempel det chikungunyavirus som drabbade Italien 2007 och att detta var allt annat än bara en bieffekt, utan enligt experterna tvärtom ett tidigt varningstecken för talrika pandemier i Europa. Detta kräver uppenbarligen insatser som svarar mot problemets potentiella omfattning, och det kräver under alla omständigheter ett välfungerande samordningssystem mellan kommissionen, Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar i Stockholm och de olika EU-huvudstäderna.
Jag vill avsluta min presentation med att tala om vad som för hälsosektorn har varit tvåloperan, sagan om sommaren 2008 som har spelats upp överallt i många länder - i Frankrike, Belgien och även andra länder - och här talar jag om floden av information, artiklar och undersökningar, många av dem motsägelsefulla, om de delvis bevisade hälsoriskerna med mobiltelefonerna och särskilt om det hot de utgör för de mest sårbara grupperna, särskilt barn. Här var den i hög grad, för att inte säga överdrivet, mediamedvetne David Servan-Schreiber inte den förste som slog larm. Det vi säger i punkterna 21 och 22 i vår resolution är enkelt: alla dessa olika undersökningar tenderar att visa att elektromagnetiska fält påverkar människors hälsa. Dessutom måste man komma ihåg att exponeringsgränserna inte har ändrats sedan 1999 och därför fortfarande är den officiella EU-standarden samtidigt som det råder total oenighet bland forskarna om huruvida GSM-vågor innebär hälsorisker eller inte.
Denna osäkerhet bland vetenskapsmännen kommer sannolikt att fortsätta. Det kommer en tidpunkt då beslutsfattarna måste fatta ett beslut, och detta är vad vi gör i den resolution som presenteras i dag.
Nathalie Kosciusko-Morizet: rådets ordförande. - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, fru Ries, mina damer och herrar! EU-medborgarna i alla länder är med rätta bekymrade över miljöns kvalitet och de hyser allt större oro över sambandet mellan miljö och hälsa.
Miljöministrarna hade tillfälle att diskutera detta ämne i december förra året, och rådet fäster nu allt större vikt vid denna fråga. Här rör det sig om olika sjukdomstillstånd, och även om de är många har fakta och samband mellan föroreningar och hälsa ännu inte fastställts på ett tillfredsställande sätt. Vad vi talar om här är sjukdomar i andningsorganen, astma, allergier, cancer och rubbningar av det endokrina systemet, särskilt de sjukdomar som drabbar de mest sårbara delarna av befolkningen, som Frédérique Ries redan har påpekat, däribland barn, gravida kvinnor, äldre och personer med funktionshinder.
I Europeiska unionens nya strategi för att främja hållbar utveckling som antogs av våra stats- och regeringschefer i juni 2006 ingår med all rätt folkhälsan som en av de viktigaste utmaningar vi står inför, och målet är att främja hälsa utan diskriminering och att förbättra skyddet mot de nuvarande hälsoriskerna, och allt detta måste åstadkommas genom kraftfulla förebyggande åtgärder, vilket jag ska återkomma till.
Det finns flera sätt att förbättra den nuvarande situationen, och alla har nämnts. Det krävs bättre samarbete mellan hälsosektorn och miljösektorn som ibland tyvärr har en tendens att utvecklas i olika riktningar. Det är nödvändigt att förbättra miljöns kvalitet, och detta är också vad vi gör, särskilt genom vårt arbete med IPPC-direktivet och förslaget till ett direktiv om markkvalitet som vi kommer att tala om om en stund, och dessutom måste vi se till att förbättra gemenskapens sakkunskap på detta område. Vi har det arbete som vi alla utför tillsammans på internationell nivå, särskilt inom Världshälsoorganisationen. Slutligen arbetar vi på ett mycket handfast sätt för målet att förbättra integreringen av miljön i alla relevanta politiska åtgärder, planer och program, särskilt i det program för hälsa och miljö som ska löpa från 2004 till 2010. Kort sagt är det viktigt att slutföra denna halvtidsöversyn på ett framgångsrikt sätt för att säkerställa att de åtgärder som vidtas är så effektiva som möjligt.
I likhet med Frédérique Ries vill även jag framhålla behovet av förebyggande åtgärder på alla de olika handlingsområdena och på alla de punkter som har nämnts i ert arbete.
I sina slutsatser från december förra året anser rådet i likhet med parlamentet i dag att det är nödvändigt att vidta åtgärder så snart som möjligt. Vi måste handla snabbt och vi måste ha god framförhållning. Vi måste handla i enlighet med principerna om förebyggande åtgärder och försiktighet, vilket säkert innebär att vi måste utveckla nya redskap för att kunna förutse och analysera potentiella hot så snart de dyker upp eller så snart det uppstår misstankar. Sedan måste vi kunna betrakta dessa problem mot en annan bakgrund, till exempel klimatförändringen eller bioskyddet, områden som båda har ett samband med människors hälsa.
Stavros Dimas: Fru talman, mina damer och herrar! För omkring ett år sedan beslutade kommissionen om halvtidsöversynen av den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010. Denna översyn är en rapport om det hittillsvarande genomförandet av handlingsplanen.
Det gläder mig att Europaparlamentets reaktioner på denna halvtidsöversyn har varit positiva och att parlamentet i likhet med kommissionen anser att växelverkan mellan miljö och hälsa är mycket viktig. Det gläder mig särskilt att det franska ordförandeskapet, både i dag och genom ministern vid tidigare tillfällen, har visat sitt fulla stöd för detta ämne som är så viktigt för EU:s medborgare.
Syftet med den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa är som ni vet att förbättra informationen och att uppmuntra till forskning om miljö och människors hälsa för att man bättre ska kunna förstå de hot och riskfaktorer för människors hälsa som miljön innehåller. De politiska ledarna både på EU-nivå och på nationell nivå kommer härigenom att kunna skapa effektivare lagstiftning och vidta effektivare åtgärder för att skydda EU-medborgarnas hälsa.
Planen innehåller 13 specifika åtgärder för perioden 2004-2010. Den har utarbetats efter omfattande samråd med sakkunniga och organ som är verksamma inom EU:s miljö-, hälso- och forskningssektorer.
I handlingsplanen framhålls särskilt vikten av nära samarbete mellan miljö-, hälso- och forskningsavdelningar både på nationell nivå och på EU-nivå. Detta samarbete är avgörande för att man på bästa sätt ska kunna studera växelverkan mellan miljö och hälsa.
Fyra år efter antagandet av handlingsplanen gläder det mig att kunna berätta att detta nära samarbete mellan de olika organen nu har befästs. Detta är helt klart en mycket positiv utveckling enligt förra årets halvtidsöversyn.
Låt mig ge er ett specifikt exempel. Medlemsstaterna samarbetar nu för att komma fram till en gemensam EU-strategi för frågan om biologisk övervakning. Detta samarbete berör ministerierna för forskning, hälsa och miljö.
Jag anser det viktigt att tillägga att kommissionen efter godkännandet av fjolårets rapport om framstegen också har vidtagit andra viktiga åtgärder, särskilt när det gäller biologisk övervakning, sambandet mellan klimatförändring och hälsa, luftkvaliteten inomhus, forskning om miljön samt när det gäller hälsa och elektromagnetiska fält. Det gläder mig därför att dessa frågor behandlas i Europaparlamentets betänkande.
Låt mig helt kort uttala mig lite närmare om den nya utvecklingen. Kommissionen håller nu på att anta en bredare strategi för frågan om luftkvaliteten inomhus. Denna strategi är också i överensstämmelse med Europaparlamentets resolution 2005. Många insatser har gjorts som går längre än de specifika målen i handlingsplanen. Således har till exempel nya forskningsprojekt finansierats av kommissionen, en arbetsgrupp med sakkunniga har inrättats och en grönbok om vetenskapliga bedömningar om tobaksrök har godkänts. Vad som fortfarande återstår att besluta om är de rättsliga metoderna för att på bästa sätt ta itu med frågan om inomhusluften.
När det gäller biologisk övervakning beklagar kommissionen att det förslag som lades fram av 24 medlemsstater inte bedömdes vara lämpligt för finansiering genom det sjunde ramprogrammet. En ny begäran om förslag om biologisk övervakning kommer dock att offentliggöras under innevarande månad.
Under tiden kommer kommissionen att fortsätta förberedelsearbetet för pilotprojektet inom ramen för ERA-NET-nätverket och inom ramen för det administrativa arrangemanget med Gemensamma forskningscentret i Ispra i nära samarbete med medlemsstaterna.
När det gäller elektromagnetiska fält övervakar kommissionen fortlöpande den vetenskapliga utvecklingen genom den vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker och genom MNT-nätverket för elektromagnetiska fält, ett projekt inom det sjätte ramprogrammet.
Kommissionen främjar forskning inom de viktigaste berörda områdena för att kunna avgöra om de exponeringsgränsvärden som fastställts i rådets rekommendation bör revideras. Kommissionen bad nyligen den vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker att ompröva sin ståndpunkt utifrån de senaste uppgifterna och rapporterna.
Sambandet mellan klimatförändring och hälsa är uppenbart en fråga som blir allt viktigare enligt halvtidsöversynen. Sambandet kommer att behandlas i den vitbok om anpassning till klimatförändringen som snart kommer att antas.
Denna utveckling visar att kommissionen fäster stor vikt vid att hälsodimensionen i allt större utsträckning integreras i EU:s miljöpolitik. Nyligen införd lagstiftning, som till exempel Reach om kemikalier och det nya direktivet om luftkvalitet, stärker miljö- och hälsoskyddet och är exempel på ett positivt sätt att studera växelverkan mellan miljö och hälsa, något som gagnar EU-medborgarna.
Låt mig avslutningsvis tacka föredraganden Frédérique Ries för hennes betänkande, för hennes utmärkta arbete och för det enorma intresse hon har visat för frågan om sambandet mellan miljö och hälsa. Jag vill också upprepa att kommissionen har den fasta föresatsen att fortsätta att arbeta med handlingsplanen för miljö och hälsa. Kommissionen är fast besluten att skapa effektiv miljölagstiftning och se till att befintlig lagstiftning genomförs korrekt för att skydda både miljön och EU-medborgarnas hälsa.
Med detta i åtanke kommer kommissionen att spela en aktiv roll i förberedelserna för den femte ministerkonferensen om miljö och hälsa som är planerad att hållas i juli 2009.
Françoise Grossetête: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Fru talman! Låt mig först välkomna kommissionsledamoten och Nathalie Kosciusko-Morizet vars åsikter och beslutsamhet på det här området är väl kända. Jag vill naturligtvis också gratulera Frédérique Ries till det utmärkta arbete hon har utfört i en fråga som är särskilt viktig och känslig för våra medborgare. Hippokrates sa en gång att man måste studera klimatet för att kunna studera medicin. Vi kan förvisso se vilka insatser Europeiska kommissionen har gjort sedan handlingsplanen för miljö och hälsa sattes i verket 2004, men det är på sätt och vis beklagligt att detta initiativ inte bygger på en verklig förebyggande politik vars syfte är att minska antalet miljörelaterade sjukdomar, en politik som är inriktad på ett tydligt och korrekt kostnadsberäknat mål. När klimatförändringen diskuterades för tio år sedan nämndes aldrig hälsoriskerna som sådana. De värmeböljor, översvämningar, okontrollerade bränder och naturkatastrofer av alla olika slag som i dag ofta förekommer i Europeiska unionen ändrar förutsättningarna för de sjukdomar som orsakas av bakterier och virus och som sprids av vissa insekter. Vi måste därför skaffa oss bättre kunskap om vilka följder allt detta kan få för människors hälsa, särskilt för de mest sårbara av samhällets medlemmar, så att vi blir bättre rustade för att hantera de risker allt detta innebär. Det främsta målet för hälsoprogrammet för 2008-2013 är att påverka de faktorer som sedan gammalt är avgörande för hälsan, dvs. diet, rökning, alkoholkonsumtion och droganvändning, men den nuvarande handlingsplanen för 2004-2010 måste fokusera på vissa nya hälsorisker och ta upp de avgörande miljöfaktorer som påverkar människors hälsa. Jag tänker också på luftkvalitet och elektromagnetiska vågor - ett ämne som redan har berörts - oroväckande nanopartiklar som vi har sett i Reach-programmet, ämnen som klassificeras som cancerogena, mutagena eller toxiska när det gäller reproduktion, rubbningar i det endokrina systemet och alla de hälsorisker som klimatförändringen innebär, och om dessa har jag redan talat. Jag vill också påpeka att sjukdomar i andningsorganen är den näst vanligaste dödsorsaken och leder till de näst största kostnaderna. Inom EU är dessa sjukdomar den främsta dödsorsaken bland barn under fem år, och de fortsätter att öka särskilt på grund av luftföroreningar både inomhus och utomhus.
När det gäller ämnet miljöhälsa i städerna och särskilt kvaliteten på inomhusluften bör kommissionen göra mer för att bekämpa luftföroreningar inomhus med tanke på att EU-medborgarna i genomsnitt tillbringar 90 procent av sin tid inne i byggnader. Vi vet att detta ämne, detta samband mellan miljö och hälsa, är en särskilt viktig och känslig fråga, och för våra medborgares skull måste vi så snart som möjligt finna en lösning på detta problem.
Anne Ferreira: för PSE-gruppen. - (FR) Fru talman, fru Kosciusko-Morizet, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även jag vill lovorda det arbete vår kollega har utfört och den beslutsamhet hon har visat under arbetet med detta dokument. Detta är en beslutsamhet som även jag hyser eftersom det samband mellan hälsa och miljö som nu är allmänt erkänt innebär att vi måste ta hänsyn till det när vi utformar vår politik.
Det är därför viktigt att gå vidare så att vi uppdaterar våra kunskaper på detta område och framför allt så att vi vidtar åtgärder som är ägnade att begränsa miljöns negativa inverkan på människors hälsa.
De olika ämnesområdena har fastställts tydligt och de täcks av handlingsplanen. Det har varit nödvändigt att inte bara ta hänsyn till effekterna av klimatförändringarna och komma fram till metoder för riskbedömning utan också att diskutera andra faktorer som t.ex. elektromagnetiska fält.
Det gläder mig också att se att man i betänkandet nämner det dokument som 2007 utarbetades av Europeiska miljöbyrån och som visar att luftföroreningarna, särskilt när det gäller nanopartiklar och marknära ozon, utgör ett betydande hot mot barns normala utveckling och innebär en risk för sjunkande medellivslängd i EU.
Jag beklagar dock att de hälsoproblem som beror på arbetsmiljön inte har tagits med i texten. Man bör komma ihåg att miljontals människor nu lider av sjukdomar som har samband med deras arbetsmiljö, sjukdomar som har många olika orsaker: stress, arbetstempo, olika förorenande ämnen, muskel- och skelettbesvär som beror på ergonomiskt undermåliga arbetsmiljöer osv. Jag hoppas att andra utskott kommer att studera denna fråga seriöst.
Som Frédérique Ries har sagt är det största problemet att vi inte hänger med i utvecklingen. Jag tycker inte att kommissionen i tillräckligt hög grad har levt upp till sina åtaganden. Här skulle jag till exempel kunna nämna frågan om nanopartiklar, ett ämne som för närvarande uppmärksammas i en mängd rapporter och som ger anledning till många frågor.
Jag läser till exempel i kommissionens meddelande 2007 om målen för 2004-2006 att avsikten är att undersöka nanopartiklarnas eventuella påverkan på hälsa och miljö. För perioden 2007-2010 finns sedan en bestämmelse om forskning kring den eventuella risk som nanopartiklar innebär för människors hälsa. Detta innebär tre år för att studera ett ämne och ytterligare tre år för att genomföra undersökningar. Jag tycker nog att vi skulle kunna vara mer effektiva än så.
Det finns utan tvivel orsaker till denna otillräckliga strategi: brist på mänskliga resurser och brist på ekonomiska medel. Men vilket slags trovärdighet kan EU förvänta sig om unionen inte uppfyller sina egna åtaganden? Vi vet att EU-medborgarna i dessa frågor kan inse det mervärde som den europeiska dimensionen innebär. Låt oss därför inte göra dem besvikna.
Jag ska avsluta med en fråga som är riktad till rådet och kommissionen. Herr kommissionsledamot! Ni nämnde samarbetet mellan de olika organen och mellan forskningsteamen, vilket är någonting positivt. Finns det också någon samordning mellan de olika nationella planer för hälsa och miljö som utarbetas på regeringsnivå och EU:s handlingsplan? När ni får ordet igen, fru minister, vill jag slutligen be er tala om för oss om till exempel Frankrike har samordnat sina insatser med de insatser som landet har gjort genom miljöforumet Grenelle?
Lena Ek: för ALDE-gruppen. - Fru talman! Jag brukar tala om att EU måste bli smalare, men vassare, d.v.s. att vi måste fokusera våra åtgärder samtidigt som vi respekterar subsidiariteten. Den här strategin är precis ett sådant område. Jag skulle vilja ta upp några saker som vår föredragande Frédérique Ries behandlar i sitt betänkande. Hennes kritik av bristen på mätbara mål och indikatorer är väldigt tung. Vi måste komplettera strategin. Ries och flera andra ledamöters kritik av att det inte finns tillräckligt med förebyggande åtgärder är allvarlig. Den är riktad mot det här materialet och vi måste beakta den i det fortsatta arbetet.
Jag vill särskilt lyfta fram tre områden: svaga grupper, folksjukdomar och kopplingen mellan klimat och hälsa. Vi måste bli mycket bättre på att se skillnaden i behandling och medicinering av vuxna, barn och kvinnor och män. Det är skandal att detta fortfarande inte är självklart och redan genomfört inom medicinsk forskning och behandling!
Det påbörjade arbetet om patientrörlighet på den inre marknaden är oerhört viktigt för olika patientgrupper, t.ex. nackskadade, där det råder olika standarder för behandling i olika medlemsländer.
Jag välkomnar det franska ordförandeskapets fokusering på Alzheimer, en av våra stora folksjukdomar, men vi behöver ett samlat grepp även för diabetes, astma och reumatism, för att bara nämna några exempel. Det gäller även arbetsmiljörelaterade skador.
Vi bevittnar nu en utveckling i Europa och världen med fler pandemier och större spridning av virus, bakterier och parasiter på ett sätt som vi inte har sett på väldigt länge. Mycket av detta är naturligtvis relaterat till klimateffekten.
Antibiotikaresistenta bakterier leder till att mediciner och behandlingar inte fungerar och är ett av våra mest akuta hälsoproblem. Det är beklagligt att utvecklingen av nya antibiotika i stort sett har stannat av inom de stora läkemedelsbolagen. Jag förväntar mig att ordförandeskapet och kommissionen snarast tar sig an detta mycket allvarliga och stora problem!
Vi behöver också en analys av olika scenarier när det gäller klimateffekten. Hur skulle en tvågradig, fyragradig eller ännu större temperaturökning på jorden påverka hälsan i Europa? Något sådant material finns inte idag. Om vi ska kunna fatta konkreta och bra beslut när det gäller klimatpaketet behöver vi också ett gediget material när det gäller de olika klimatscenarier vi har att hantera i framtiden.
Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! När jag nu talar som företrädare för UEN-gruppen i debatten om halvtidsöversynen av den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa 2004-2010 vill jag fästa uppmärksamheten på följande frågor.
De mycket lämpliga åtgärderna för att förbättra miljön och bekämpa klimatförändringarna kräver för det första ytterligare ekonomiska resurser. Detta försätter offentliga myndigheter och finansieringsorgan i de nya medlemsstaterna i en synnerligen besvärlig situation. De nya medlemsstaterna är självklart främst inriktade på att komma ifatt de mer utvecklade länderna i Europeiska unionen när det gäller utveckling.
För det andra eftersträvar Europeiska unionen att spela en ledande roll till exempel när det gäller att begränsa koldioxidutsläppen, men kommissionen fördelade gränserna utan att ta hänsyn till hur mycket som fattades i fråga om utveckling i många enskilda medlemsstater. Som ett resultat av detta tilldelades mitt land Polen en lägre gräns för koldioxidutsläpp. Detta ledde till att elpriserna omedelbart steg med mellan 10 och 20 procent. Jag blir rädd när jag tänker på hur mycket elpriserna kommer att stiga efter 2013 när kraftverken måste köpa alla sina utsläppsrätter på den öppna marknaden. En förnuftig åtgärd för att minska koldioxidutsläppen och därigenom bekämpa klimatförändringen har på detta sätt blivit en börda för konsumenterna och har lett till ett alltmer utbrett socialt missnöje.
De lämpliga åtgärder på sjukvårdsområdet som finns i betänkandet kräver för det tredje ytterligare ekonomiska resurser. Det är särskilt svårt för de mindre utvecklade medlemsstaterna att finna dessa resurser eftersom de redan har allvarliga problem med att finansiera mycket grundläggande sjukvård för sina medborgare. Jag vill tacka Frédérique Ries för ett mycket omfattande och detaljerat betänkande om miljöns inverkan på människors hälsa.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Vi befinner oss halvvägs i denna handlingsplan, och det är dags för en översyn. Vi granskar vad som har gjorts hittills, och den fråga vi måste ställa oss är följande: har det blivit några synliga resultat?
Kommissionen sätter sig till rätta och säger att den är nöjd. Men om den luft vi andas och det vatten vi dricker gör oss sjuka är det hög tid för EU att agera och bli en drivande kraft i en ny helhetsstrategi för att bekämpa sådana hälsorisker. Därför kan inte handlingsplanen enbart betraktas som ett komplement till befintlig EU-politik, den måste fastställa nya riktlinjer.
Jag välkomnar att utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har intagit en synnerligen kritisk hållning till handlingsplanen och har krävt större förbättringar. Vi är fast övertygade om att handlingsplanen är dömd att misslyckas om den inte bygger på en aktiv förebyggande politik, och en sak måste tydliggöras: utan väl definierade kvantitativa mål kommer handlingsplanen att förbli en papperstiger.
Det gläder oss att miljöbetänkandet har en grön prägel, särskilt när det gäller nanoteknik. Det är uppenbart at de potentiella nya riskerna inte har beaktats tillräckligt i handlingsplanen. Det är faktiskt en skandal att Europeiska kommissionen fortfarande stoppar huvudet i sanden när det gäller riskerna med nanotekniken och hävdar att den befintliga lagstiftningen är alldeles tillräcklig. Vi vet att det är precis tvärtom. Man tillåter nanotekniken att utvecklas i vad som i själva verket är ett rättsligt vakuum.
Sedan finns frågan om elektrosmog. Vi vet att elektromagnetisk strålning är ett stort och växande problem, och därför är det helt oacceptabelt för oss i Europaparlamentet att urvattna de gränsvärden som redan har satts alltför högt. Ytterligare en fråga är kvaliteten på inomhusluften. EU har gjort en banbrytande insats när det gäller skydd mot fina partiklar, men hur är det med kvaliteten på inomhusluften med tanke på att vi tillbringar det mesta av vår tid i slutna rum? Kommissionen kan inte fortsätta att ignorera denna fråga.
Vi uppmanar kommissionen att lägga fram tydliga lagstiftningsförslag för att förbättra luftkvaliteten på alla relevanta områden: byggnadsprojekt, lim som används i möbler osv.
Att åstadkomma ett bättre skydd för särskilt sårbara grupper som till exempel barn och gravida kvinnor är också en fråga som ligger oss mycket varmt om hjärtat, och försiktighetsprincipen bör vara den vägledande principen för vår lagstiftning på dessa områden. Naturligtvis skulle vi ha velat åstadkomma mer, men vi hoppas att kommissionen inte kommer att nöja sig med detta. Vi får inte tillåta att detta arbetsområde går i stå, och vi tror att vi kan komma vidare med denna fråga.
Bairbre de Brún: Jag välkomnar detta betänkande av Frédérique Ries.
Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att återigen fullt ut anamma målen för den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa och att driva på planen ytterligare genom att göra den mer ambitiös och mer i linje med våra behov. Jag välkomnar särskilt vad kommissionsledamot Stavros Dimas hade att säga. Den ökade förekomsten av vissa typer av cancer visar oss att vi inte har råd att vila på våra lagrar.
Jag vill särskilt lyfta fram våra insatser på området psykisk hälsa som ytterst viktiga. Psykisk ohälsa är en mycket stor riskfaktor för självmord i Irland, och självmord är i sig den främsta dödsorsaken bland våra ungdomar. EU bör i större utsträckning stödja utvecklandet av adekvata förebyggande strategier. Alla insatser på EU-nivå eller på internationell nivå som hjälper oss att främja psykisk hälsa skulle vara mycket välkomna.
Jag stöder också kraven på insatser när det gäller kvaliteten på inomhusluften och säkerheten hos de kemiska föreningar som används i inventarier och möbler. Kommissionen har gjort en del viktiga insatser, men vi behöver en heltäckande politik för kvaliteten på inomhusluften med tanke på hur utbredda sjukdomar i andningsorganen är i EU.
Vi måste också stödja våra små och medelstora företag för att se till att de efterlever hälsobestämmelserna på miljöområdet och vidta åtgärder för att förbättra deras inverkan på miljön. Ett underbart projekt som har samband med detta ämne och som bedrevs i min valkrets fick stöd av Interreg.
Vårt klimat förändras, och detta medför nya utmaningar på båda områdena hälsa och miljö. De nya hoten mot vår miljö och vår hälsa på grund av klimatförändringen måste mötas på ett kraftfullt och effektivt sätt.
Mycket har gjorts, men större ambitioner och förnuftiga konkreta insatser är det budskap jag vill sända till Europeiska kommissionen i dag!
Irena Belohorská: (SK) Jag tackar er, herr kommissionsledamot, och er, fru minister, för att ni har kommit hit för att lyssna på våra åsikter. Jag tackar också föredraganden Frédérique Ries för att hon har utarbetat betänkandet. Detta är ett mycket ambitiöst program som det är svårt, för att inte säga omöjligt, att bedöma. Dessutom bedömer vi uppfyllandet av ambitiösa mål i de sinsemellan mycket olika 27 medlemsstaterna med deras olika sjukvårdssystem och olika miljöförutsättningar.
En av de allvarligaste farhågorna under vårt fortsatta arbete gäller cancer. Vi har ofta ställts inför mycket hotfulla framtidsprognoser. Det finns statistik som visar att denna sjukdom leder till enorma förluster av människoliv framför allt bland förvärvsarbetande och pensionärer. I många fall har man tydligt kunnat påvisa miljöns inverkan på befolkningens hälsotillstånd.
Inte mindre viktigt - och betänkandet stöder mitt betonande av detta - är att tillhandahålla information till befolkningen både om miljöns inverkan på hälsan och förekomsten av allvarliga sjukdomar och om olika icke-statliga organisationers förmåga att stödja denna verksamhet.
Varje mynt har två sidor. Å ena sidan spelar Europeiska unionens eller lokala organisationers tillhandahållande av information en viktig roll, men å andra sidan är det mycket viktigt för befolkningen att ha tillgång till information, att veta hur man kan få sådan information och sådana fakta och hur man ska hantera dem.
Förebyggande åtgärder är effektiva endast om de förstås och tolkas korrekt, och om dessa villkor är uppfyllda är det också möjligt att kontrollera resultatet genom verkliga siffror. Det är möjligt att utvärdera planen i ett kortsiktigt perspektiv, men de viktigaste följderna av tillämpningen av dessa redskap observeras och kvantifieras bäst i ett långsiktigt perspektiv.
Avril Doyle: (EN) Fru talman! Samtidigt som denna översyn är mycket välkommen anser jag också att vi behöver en större uppriktighet i debatten, och vi måste acceptera att vi inte kan skydda människor - våra medborgare - mot sig själva, och vi bör heller inte försöka lagstifta om alla risker i livet. Det folkliga stödet för EU-projektet är faktiskt i farozonen om vi ger intryck av att vårt uppdrag är att reglera alla aspekter av våra liv - och detta är för närvarande tolkningen bland folk i allmänhet. Vi måste vara mycket noga med att exakt förmedla vad hela EU-projektet handlar om.
Jag vill också ha försäkringar om att det mesta i denna plan inte bara innebär en ompaketering och ommärkning av projekt som redan har planerats. Vi behöver bättre genomförande av befintlig EU-lagstiftning på medlemsstatsnivå och bättre övervakning och verkställighet från kommissionens sida. Som jag ser det bör vi prioritera en mer omfattande utvärdering, och faktiskt också debatt, när det gäller den befintliga lagstiftningens tillämpning och effektivitet.
Den viktigaste prioriteten i fråga om ny lagstiftning här i parlamentet måste vara klimat- och energipaketet. Klimatförändringarna kommer att påverka hälsan på många sätt, bl.a. genom undernäring på grund av livsmedelsbrist i delar av världen, dödsfall och skador till följd av extrema väderhändelser som till exempel värmeböljor, översvämningar, stormar och bränder och de sociala problem som blir följden, den ökade bördan av en rad diarrésjukdomar, ökad förekomst av hjärt-lung-sjukdomar, allvarliga problem med vattenbrist - över 40 procent av världen kommer delvis faktiskt att få problem med vattenbrist inom 10 år - och dricksvatten. Det är mycket välkommet att man i denna resolution om halvtidsöversynen erkänner klimatförändringarnas inverkan på människors hälsa, och detta finner jag berömvärt.
En annan punkt, en mycket allvarlig fråga - som verkligen fortfarande är en askungefråga när det gäller vårt sätt att behandla den på EU-nivå och på medlemsstatsnivå - är hela det område som handlar om den psykiska hälsan i EU. En av fyra EU-medborgare lider av psykiska hälsoproblem åtminstone en gång under sin livstid. Enbart i Irland beräknas kostnaderna för den psykiska ohälsan till upp emot 4 procent av vår BNP, och tragiskt nog begicks över 460 självmord enbart under förra året - dvs. konstaterade självmord. Detta var en ökning med 12 procent i förhållande till året innan, 2006 - och detta i Irland, ett land som placerar sig högt i barometrarna över den bästa platsen att leva på, efter Luxemburg tror jag. (Jag vet inte vem som utarbetar kriterierna för dessa barometrar.) Men vi måste ifrågasätta detta.
Detta problem med den psykiska hälsan i EU och de problem det beräknas leda till förtjänar uppmärksamhet och adekvata förebyggande strategier på detta ytterst viktiga område. Föredragandens prognos att handlingsplanen säkert kommer att misslyckas, helt eller delvis, är oroväckande, och jag vill gärna höra försäkringar från kommissionen - men också från ordförandeskapet - om att så inte kommer att bli fallet.
Evangelia Tzambazi: (EL) Fru talman, mina damer och herrar! Jag gratulerar föredraganden till hennes omfattande och väl sammanhållna betänkande där hon på ett objektivt sätt bedömer de framsteg som har gjorts i fråga om genomförandet av den europeiska handlingsplanen för 2004-2010 samtidigt som hon noterar brister och nya uppgifter.
Låt mig lyfta fram ett antal frågor som gäller kvaliteten på inomhusluften och dess inverkan på människors hälsa, särskilt när det gäller de mest sårbara grupperna såsom barn och äldre. Om vi betänker att vi tillbringar 90 procent av vår tid inomhus måste Europeiska kommissionen omedelbart börja utarbeta en strategi för detta och inrikta sig både på att fastställa riktlinjer och på att skydda de medborgare som exponeras för biologiska och kemiska föroreningar från en mängd olika källor.
Det är viktigt att skapa ett väl avpassat regelverk för att minska exponeringen för kemikalier. Man måste fästa särskilt stor vikt vid i vilket skick offentliga byggnader, kontor och skolor är, så att vi kan skydda dem som är mest sårbara.
Janusz Wojciechowski: (PL) Fru talman! Sambandet mellan hälsa och miljö är tydligt, precis som sambandet mellan miljö och jordbruk, eftersom ett klokt och förnuftigt jordbruk bidrar till att skydda miljön.
Tyvärr finns det en del saker inom jordbruket som är negativa för miljön. Små familjejordbruk försvinner och det europeiska jordbruket blir alltmer industrialiserat, vilket är skadligt för miljön. Det bör göras mer inom ramen för jordbrukspolitiken för att skydda mindre jordbruk, eftersom de drivs på ett mer miljövänligt sätt.
Ett annat hot är GMO-tekniken, som får allt större spridning trots de många allvarliga farhågorna om att genmodifierade grödor har negativa effekter på miljön och på människors och djurs hälsa. EU bör agera med försiktighet när det gäller genmodifierade organismer. Jag stöder Frédérique Ries betänkande och hon är värd en eloge för sitt utomordentliga arbete.
Satu Hassi: (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill rikta ett uppriktigt tack till fördraganden, Frédérique Ries, för hennes utomordentliga arbete. Tyvärr måste jag instämma i den kritik som många redan har framfört när det gäller själva programmet. Det baseras på befintliga åtgärder i stället för att visa hur vi ska gå vidare.
Gång på gång ignoreras försiktighetsprincipen när människor blir exalterade över nya upptäckter. Det märker vi även nu när det gäller nanomaterial och elektromagnetiska fält. Nanomaterial blir alltmer vanligt förekommande, till och med i konsumentprodukter, men trots forskarnas varningar om att nanomaterial kan bli en lika stor hälsorisk som asbest om vi inte tar riskerna på allvar släpar lagstiftningen efter. Detsamma gäller de elektromagnetiska fält som hundratals miljoner människor exponeras för, trots att vi vet mycket lite om deras effekter. I en del länder, däribland Italien, har man en säkerhetszon på 500 meter mellan basstationer och skolor, medan man i Finland till och med har basstationer på skoltak. Här behövs omgående nya europeiska normer som tar hänsyn till forskarrönen.
Jana Bobošíková: (CS) Mina damer och herrar! Jag instämmer helt i Frédérique Ries bedömning av handlingsplanen för miljö och hälsa. Jag tror precis som föredraganden att handlingsplanen är omöjlig att tolka och dömd att misslyckas. En del av målen, t.ex. självmordsprevention och kommunikationsstrategin när det gäller klimatförändringarnas inverkan på människors hälsa, är förvånande. Planen är både ekonomiskt men framför allt organisationsmässigt dåligt underbyggd. De planerade insatserna är vaga och ger upphov till tvivel och frågor i stället för att ge svar. Dokumentet är dessutom en kopia av WHO:s snarlika plan.
Den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa är tyvärr bara ännu en sak som med rätta kan kritiseras som ett slöseri med skattebetalarnas pengar och som meningslös Brysselbyråkrati. Jag menar att kommissionen omedelbart ska stoppa genomförandet av denna plan, samarbeta närmare med WHO och absolut inte tillkännage en nästa fas av hälsoplanen på europeisk nivå.
Edite Estrela: (PT) Låt mig först gratulera Frédérique Ries till hennes insats. Det står numera klart att det finns ett samband mellan dålig miljö och hälsorisker. Idag finns det fler sjukdomar som är kopplade till miljöfaktorer och klimatförändringar, bl.a. sjukdomar i andningsorganen, allergier och cancersjukdomar.
De nya pandemierna är en följd av den globala uppvärmningen. Studier visar att torka och översvämningar skördar fler människoliv än några andra naturkatastrofer. Till och med i skolor och på vårdinrättningar orsakar dålig luft allvarliga problem.
Fler och fler människor blir sjuka av luftföroreningar i storstäder och inomhus, av att vatten - till och med grundvatten - förorenas, av att jordbruksmark kontamineras av växtskyddsprodukter och av bristen på vattenrening och avfallshantering i städer. Åtgärder måste vidtas för att förhindra framtida problem.
Luca Romagnoli: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Frédérique Ries betänkande är fullständigt oklanderligt, inte minst för hennes noggranna och idoga genomgång av kommissionens planerade insatser, utan även därför att hon ställer frågor och kräver ökade ansträngningar i den förebyggande strategi som vi hoppas ska utformas och som måste prägla Europas politiska agerande.
Jag applåderar även kravet på att kommissionen ska ge ut en grönbok om kvaliteten på inomhusluften och noterar den finkänslighet som föredraganden visar när det gäller effekterna av elektromagnetiska fält på människors hälsa.
Jag kan sammantaget ställa mig bakom allt som Frédérique Ries säger och hoppas att detta betänkande får bredast möjliga stöd från parlamentet.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Klimatförändringarna har ett stort inflytande på människors hälsa eftersom temperaturhöjningen leder till spridning av vissa infektions- och parasitsjukdomar.
Det ökade antalet värmeböljor, översvämningar och bränder på ej uppodlad mark kan leda till andra sjukdomar, dålig hygien och dödsfall.
Rumänien drabbas sommartid allt oftare av perioder av varmt väder, översvämningar och stormar. Efter översvämningarna i somras stod tusentals rumäner utan tak över huvudet och utan sanitär utrustning.
Jag ber kommissionen att ge Rumänien tillräckligt ekonomiskt stöd för att lindra effekterna av dessa naturkatastrofer.
De minskade utsläppen från transporter, som svarar för 70 procent av föroreningarna i tätorter, ska förbättra luftkvaliteten. Direktiv om t.ex. bränslekvalitet, minskade utsläpp från vägfordon och främjande av miljöbilar i stadstrafik ska bidra till att minska miljöföroreningarna.
Det är emellertid viktigt att åtgärderna och deras resultat följs upp.
Daciana Octavia Sârbu: (RO) Den internationella Bio-Initiative-rapporten om elektromagnetiska fält och deras effekter på människors hälsa är oroande och visar att de nuvarande gränsvärdena när det gäller skydd mot icke joniserande strålning är föråldrade och att det krävs omedelbara åtgärder för att minska människors exponering för den strålning som genereras av mobiloperatörernas utrustning.
Vetenskapliga studier har visat att denna strålning orsakar hälsoproblem som sömnstörningar, barnleukemi och starkt ökad stress, och att tio års mobilanvändning fördubblar risken för hjärncancer. I den nya handlingsplanen på hälsoområdet måste hänsyn tas till dessa hot som ökar till följd av ny teknik och blir allt vanligare i landsbygdsområden och i utvecklingsländer.
Vi måste fortsätta forskningen på detta område och på områden som rör mental hälsa, t.ex. stress och depression, för att slå fast om det verkligen finns ett samband med icke joniserande strålning.
Genowefa Grabowska: (PL) Fru talman! Jag gratulerar föredraganden till hennes betänkande om denna för alla oss européer så viktiga fråga. Jag vill fokusera på en särskild fråga och framhäva vikten av biologisk övervakning, dvs. mätningen av samspelet mellan miljöföroreningar och européernas hälsa. Vi får inte snåla med resurserna för denna strategi. Vi måste satsa på forskning och sedan tillämpa forskningsrönen. Försiktighetsprincipen får dessutom inte bara vara tomt prat. Vi måste alltid tillämpa denna princip om vi är osäkra på ett visst miljöproblems eventuella negativa inverkan på vår hälsa. Försiktighetsprincipen bidrar dessutom till att förebygga spridningen av sjukdomar. Den kommer att bidra till att förebygga allergier och förbättra hur européerna lever och verkar. Jag menar att EU måste göra mer när det gäller sjukdomar som är knutna till miljöfaktorer och agera mer kraftfullt i medborgarnas intresse. Och det förväntar jag mig att kommissionen också gör.
Miroslav Mikolášik: (SK) Jag vill gratulera föredraganden, Frédérique Ries, till hennes betänkande, i vilket hon redogör för hur långt genomförandet av handlingsplanen har kommit och lägger fram många rekommendationer inför nästa etapp.
Jag välkomnar Europeiska kommissionens åtgärder för att förbättra inomhusmiljön. Som läkare anser jag att detta är mycket viktigt. Vi tillbringar alla den allra största delen av vår tid i stängda utrymmen - på kontor, i skolor eller hemma. Höga halter av föroreningar kan orsaka astmatiska sjukdomar, allergier och till och med cancer. Jag stöder därför förslaget att en grönbok ska utarbetas och en europeisk strategi antas i denna fråga.
Jag anser det också vara viktigt att uppmärksamma elektromagnetisk strålning. Tekniska landvinningar kan, om de används på fel sätt eller för mycket, innebära klara hälsorisker i form av t.ex. sömnstörningar, Alzheimers sjukdom, leukemi eller andra sjukdomar. Europeiska gemenskapen måste därför bli mer aktivt engagerad och ta ställning till detta moderna hot och dessutom vidta konkreta åtgärder.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Jag vill tillägga att unionens befolkning blir allt äldre och jag anser att äldre människors problem borde tas upp i den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa.
År 2010 ligger emellertid inte så väldigt långt bort. Jag tror att det behövs ett långsiktigt perspektiv och en lämplig strategi. Vi får heller inte glömma att födelsetalen har sjunkit de senaste åren. Några medlemsstater har en hög barnadödlighet. Unionens ekonomiska hållbarhet är beroende av en ung och frisk europeisk befolkning och EU måste därför utforma en konkret handlingsplan för att säkra den naturliga befolkningsökning som gemenskapen behöver.
Låt mig till sist erinra om att det behövs epidemiologiska studier, som genomförs under överinseende av kommissionen, för att fastställa hur människors hälsa påverkas av elektromagnetisk strålning.
Nathalie Kosciusko-Morizet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill gärna uppmärksamma det faktum att många ledamöter som har yttrat sig i denna debatt har valt att göra en koppling till andra miljöproblem, med rätta som jag ser det, och att ni därmed i själva verket uppmanar oss att öka samordningen och integreringen mellan olika miljöåtgärder. Jag noterade t.ex. de hänvisningar till klimatförändringarna som gjordes av Lena Ek, Silvia-Adriana Ţicǎu och även av Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk, även om hans inlägg hade en annan inriktning, och Janusz Wojciechowskis hänvisning till jordbruksproblemen, samt Edite Estrelas hänvisning till direktivet om avloppsvatten från tätbebyggelse. Alla dessa frågor hänger ihop och deras uppenbara komplexitet måste sporra oss ännu mer att öka våra kunskaper om miljöhälsofrågor. Ja, fru Doyle, ordförandeskapet är starkt motiverat att gå i denna riktning. Det kommer att ske genom de direktiv som vi nu arbetar med - IPPC-direktivet, förslaget till ett direktiv om markskydd samt energi- och klimatpaketet, eftersom jag har påmints om kopplingen till klimatförändringarna. Genom dessa direktiv hanterar vi på sätt och vis frågor och fastställer samband med olika kända patologier som cancer, som Irena Belohorská redan har tagit upp.
Samtidigt uppstår även många nya problem som flera av dagens talare har berört. När det gäller problemet med elektromagnetiska vågor har det redan bedrivits ganska ingående forskning - jag tänker här särskilt på Interphone-studien. Det kommer emellertid ständigt ut ny teknik på marknaden, vilket under alla omständigheter tvingar oss att ha en extremt långsiktig strategi. Jag tänker också på kvaliteten på inomhusluften, en fråga som flera av er har tagit upp och som inte är ny utan alltid har funnits. Det finns emellertid mycket mindre forskning om inomhusluften än om utomhusluften, trots att vi tillbringar 90 procent av vår tid inomhus.
Anne Ferreira ville veta om det finns någon koppling på nationell nivå i Frankrike mellan miljöprojektet Grenelle och den europeiska handlingsplanen. Vi har arbetat mycket med miljöhälsofrågor inom ramen för Grenelle och stött på samma problem som ni på ett eller annat sätt har tagit upp här. Vi har för det första de kända patologierna, områden som är väl dokumenterade och där man måste göra framsteg, t.ex. frågan om cancerformer som har en koppling till miljöfaktorer. Sedan har vi alla de nya frågorna där vi kan gå mycket längre i våra insatser. Inom Grenelle har vi t.ex. beslutat att alla nanopartiklar ska klassificeras, att det ska inrättas en obligatorisk deklarationsprocess för nanopartiklar som släpps ut på marknaden, att det ska införas bättre reglering och övervakning av inomhusluft, samt att inredning och möbler ska kontrolleras noggrannare eftersom de i vissa fall försämrar inomhusluften.
Fru Ferreira! Ni frågade om samordning, om det överhuvudtaget finns någon samordning mellan nationella miljöhälsoprogram och den europeiska handlingsplanen. Varje typ av koppling skulle naturligtvis vara problematisk. Vi befinner oss just nu i en fas då varje medlemsstat utarbetar sin egen plan utifrån sina särskilda problemområden. Jag tycker dock att en viss samordning ändå skulle kunna införas när denna inledande fas är över och lägga grunden till nästa steg i processen. Med ert tillstånd, fru talman, vill jag slutligen - utan att stöta mig med närvarande manliga ledamöter, som jag i stället vill tacka för deras inlägg - nämna det faktum att det mestadels har varit kvinnliga parlamentsledamöter som har talat den här morgonen, vilket jag inte ser som ett problem utan snarare som en möjlighet och kanske till och med som något hoppfullt.
Stavros Dimas: Fru talman, mina damer och herrar! Jag tackar er för den konstruktiva diskussion som vi har haft om det viktiga sambandet mellan miljö och hälsa. Jag anser att diskussionen har varit ett mycket bra tillfälle att utbyta åsikter om framsteg som har gjorts och den forskning som bedrivs inom viktiga områden för att komma fram till om exponeringsgränserna i rådets rekommendation måste ses över.
Kommissionen bad nyligen sin vetenskapliga kommitté att redogöra för framväxande och nyupptäckta hälsorisker så att man kan se över sin ståndpunkt och beakta den senaste informationen i rapporten.
Utvecklingen på senare tid och kommissionens initiativ när det gäller just sambandet mellan miljö och hälsa är av stor betydelse. De visar att förutom det samarbete som håller på att växa fram mellan miljö-, hälso- och forskningssektorerna på medellång till lång sikt, är det även möjligt att vidta omedelbara åtgärder för att integrera hälsoaspekterna mer i miljöpolitiken, vilket får positiva effekter för både miljö och hälsa.
Och så till den samordning som togs upp av en av talarna. Samordningen mellan olika nationella handlingsplaner på miljö- och hälsoområdet sker i första hand genom det forum om miljö och hälsa som hålls under Europeiska kommissionens beskydd, och i andra hand genom WHO, i vars relevanta verksamhet kommissionen aktivt deltar.
När det gäller nanomaterial antog kommissionen för sex veckor sedan, den 17 juni 2008, ett meddelande om EU:s lagstiftning om nanomaterial, där det understryks att försiktighetsprincipen måste tillämpas på detta område.
Även om ”nanomaterial” inte nämns uttryckligen i EU:s lagstiftning måste EU:s lagstiftning anses omfatta de många av risker som är förknippade med nanomaterial. Kommissionen har naturligtvis slagit fast att tillämpningen av den befintliga lagstiftningen måste skärpas och att relevanta texter som specifikationer och tekniska anvisningar måste revideras så att de blir mer tillämpliga på nanomaterial. Kommissionen kommer naturligtvis även att stödja relevant forskning för att täppa till befintliga kunskapsluckor.
Halvtidsöversynen visar tydligt att sambandet mellan klimatförändringar och hälsa blir en allt viktigare fråga och det gläder mig att så många av dagens talare har tagit upp detta. Denna fråga kommer att behandlas i den vitbok om anpassning till klimatförändringen som kommer att godkännas inom kort.
Beträffande den polske ledamotens synpunkt, som visserligen inte har något direkt samband med dagens diskussion men som är mycket viktig när det gäller energi- och klimatpaketet, vill jag göra fullständigt klart att elprishöjningar i Polen och andra länder där elpriserna regleras inte kommer att vara en följd av auktionerna i EU:s system för utsläppsrättigheter för växthusgaser. De kommer att vara en följd av behovet av fler investeringar i energisektorn, eftersom man inte kommer att få några investerare om dessa inte har förutsättningar att göra en vinst på sina investeringar i energisektorn. Höjningar kommer även att vara en följd av avregleringar inom energisektorn och integreringen av EU:s energimarknad.
Deltagandet i systemet för handel med koldioxidrättigheter för att bekämpa klimatförändringarna kommer att svara för omkring 15 procent och det bör påpekas - och detta vill jag betona, eftersom jag nyligen läste uttalanden av polska tjänstemän i flera tidningar om att det kommer att skapa ekonomiska problem etc. i Polen - ja, låt mig verkligen göra det fullständigt klart att oavsett hur mycket pengar som behövs för att köpa koldioxidrättigheter så kommer dessa pengar att stanna inom det berörda landet, t.ex. Polen. Och inte nog med det, Polen kommer att ha ännu en fördel i form av omkring 1 miljard euro till följd av den omfördelning som kommer att äga rum efter auktionerna av rättigheter i EU-länder med en högre inkomst per capita än EU-genomsnittet.
Det finns alltså ingen grund för denna oro. Polen har allt att vinna på det system och det paket som ska diskuteras i Europaparlamentet och kommissionen.
Handlingsplanen är ett effektivt sätt att få ordning på alla aktörer inom miljö-, hälso- och forskningssektorerna i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå, så att det blir möjligt att på ett ännu effektivare sätt ta hänsyn till sambandet mellan miljö och hälsa vid utformningen av miljöpolitiken.
Detta mål måste drivas ännu mer kraftfullt, med alla berörda parters medverkan och med Europaparlamentets stöd. Låt mig än en gång understryka min tillfredsställelse över vårt samarbete och över det franska ordförandeskapets stöd.
Frédérique Ries: föredragande. - (FR) Herr talman! Jag vill gratulera samtliga närvarande ledamöter till att dagens debatt har hållit så hög kvalitet. Jag anser att detta är en central fråga för européerna som utgör själva grunden för ”folkets EU”. Detta är viktigt. Jag vill tacka alla mina kolleger för deras synpunkter och analyser och även för deras förslag, varav de flesta verkligen har varit mycket ambitiösa. Jag kommer inte att sammanfatta dem alla här, eftersom detta redan har gjorts av statssekreteraren och av kommissionsledamot Stavros Dimas.
Låt mig bara återvända till just frågan om elektromagnetiska fält.
Nathalie Kosciusko-Morizet nämnde Interphone-studien, men vi är mycket uppmärksamma på problemet. nämligen, att slutsatserna av denna studie inte har publicerats i sin helhet just på grund av att vissa menar att de är motsägelsefulla, samtidigt som flera experter som har varit inblandade i studien och arbetar i Israel nu har understrukit sambandet mellan exponering för GSM-vågor och cancer i öronspottkörteln. Vi väntar alltså i själva verket på bevis innan vi agerar. Som jag sa tidigare är det politikernas ansvar att fatta beslut när det råder vetenskaplig osäkerhet.
Låt mig avslutningsvis nämna vårt ändringsförslag 1, som har lagts fram för parlamentet, och uppmana er att stödja det eftersom det har lagts fram av de flesta av de parlamentariska grupperna. I ändringsförslaget konstateras med eftertryck att exponeringsgränser måste ändras i takt med att tekniken utvecklas och förändras, såsom sker på detta område. I annat fall gör vi inget för att hjälpa de konsumenter som kanske är i riskzonen. Jag hoppas verkligen att det franska ordförandeskapet kommer att stödja detta förslag till en ändring av rekommendationen från 1999.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum idag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Gyula Hegyi : skriftlig. - (HU) Ries betänkande handlar om viktiga frågor med anledning av halvtidsöversynen av den europeiska handlingsplanen för miljö och hälsa. Jag vill inom detta begränsade utrymme ta upp sötvattensfrågan. I Ungern och många andra EU-länder innebär de globala klimatförändringarna i praktiken extrema variationer i nederbörden.
Det är omväxlande översvämningar och månader av torka, vilket innebär att det krävs en ny vattenförvaltning. Vi måste förvalta varje droppe sötvatten på ett ansvarsfullt sätt. Det kan bara ske genom ett samarbete på EU-nivå och det måste avsättas stora gemenskapsresurser för vattenförvaltning, allra senast för den budgetperiod som inleds 2013. Att se till att det finns hälsosamt dricksvatten i hela unionen och att använda hälsokällor och jordvärme för uppvärmning hänger ihop med detta.
Tiotusentals EU-medborgare har dött i samband med värmeböljor i städer och för att lindra dessa krävs också vatten. Med utgångspunkt i vattenprojekten för utvecklingsvärlden kan våra framstående experter även hjälpa till inom ramen för EU-projekt. Vi får inte glömma bort att sötvatten kanske är det tjugoförsta århundradets mest värdefulla tillgång!
Rareş-Lucian Niculescu : skriftlig. - (RO) Jag tycker att det är passande att det i betänkandet hänvisas till att kommissionen och medlemsstaterna är skyldiga att stödja handlingsplanen för barns miljö och hälsa i Europa. Frågan om barns hälsa i Europa måste få all den uppmärksamhet som den förtjänar med tanke på de allvarliga problem som alla medlemsstater brottas med.
Jag vill informera er om den oroande statistik som i år samlades in från rumänska skolor: En av fyra elever lider av kroniska sjukdomar. Enligt en officiell rapport är de främsta orsakerna bristfällig kost, brist på fysisk aktivitet och skolväskor som är för tunga. De vanligaste hälsoproblemen är synfel, långsammare tillväxt, missbildningar på ryggraden, talfel och anemi.
Många elever och barn som inte har nått skolåldern är överviktiga och snabbmat orsakar fetma. Förutom att de bor i en fysisk miljö som blir allt farligare för deras hälsa verkar även den sociala miljö som barnen växer upp i inte vara den bästa. Jag anser därför att hela Europa mycket allvarligt bör fundera över barns hälsoproblem så att vi inte hamnar i en situation där vi inte vet hur Europa kommer att se ut imorgon.
Bogusław Rogalski : skriftlig. - (PL) Respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättssäkerhet är en av Europeiska unionens prioriteringar. Om det behövs vidtar unionen restriktiva åtgärder, kallade sanktioner, för att uppnå dessa mål. Sanktioner bör bara användas vid allvarliga hot mot säkerheten eller kränkningar av de mänskliga rättigheterna, eller när medling och diplomati har visat sig vara verkningslösa.
Sanktioner kan även vara befogade vid oåterkalleliga skador på miljön om de blir ett hot mot säkerheten och därmed en allvarlig kränkning av de mänskliga rättigheterna. Det är emellertid inte tillåtet med så kallad dubbelmoral. Med det menar jag brist på konsekvens eller jämlikhet i införandet eller genomförandet av sanktioner. De sanktioner som oftast används av EU är att ge avslag på visum och vapenembargon. Sanktioner är dessutom ett vapen i kriget mot terrorismen.
Upprättandet av en svart lista över institutioner och enheter som har koppling till terroristverksamhet är ett viktigt inslag i EU:s terroristbekämpning.
Det krävs samordnade internationella insatser för att göra sanktionerna mer effektiva.
Unionen bör även i fortsättningen införa korrekt riktade smarta sanktioner för att angripa särskilda problem, samtidigt som man måste minimera humanitära konsekvenser och negativa effekter på enskilda som de inte är avsedda att drabba.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
9. Problemen med och framtidsutsikterna för unionsmedborgarskapet (
| sv |
5. 2010 års framstegsrapport om Island (
- Före omröstningen om ändringsförslag 2:
Cristian Dan Preda: (RO) Fru talman! Jag skulle vilja ersätta
(EN) ”uppmanar islänningarna att rösta ja” med ”uppmuntrar islänningarna att rösta ja”.
Talmannen: Christian Dan Preda! Jag beklagar, men jag tror inte att du har läst upp rätt muntligt ändringsförslag. Du har två, så försök med det andra. Det skulle vara bra.
Cristian Dan Preda: (RO) Fru talman! I ändringsförslag 2 skulle jag vilja ersätta
(EN) ”inleda konstruktiva samtal” med ”fortsätta de konstruktiva samtalen”.
Gerard Batten: (EN) Fru talman! Jag avråder alla ledamöter från att anta ändringsförslaget, och jag uppmanar Island att skydda sina fiskbestånd ...
(Avbrott av talmannen)
(Häcklande)
| sv |
9. Styrningen inom den gemensamma fiskeripolitiken: Europaparlamentet, de regionala rådgivande nämnderna och övriga aktörer (
| sv |
Toppmöte EU-Kanada (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalandet av vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om toppmötet EU-Kanada.
Catherine Ashton: Herr talman! Kanada är en av Europeiska unionens äldsta partner och likasinnade. Vi samarbetar om en rad olika frågor - både bilateralt och naturligtvis även ute i världen.
Våra förbindelser är fast förankrade i en gemensam historia som går långt tillbaka i tiden, och vi delar gemensamma värden som är djupt kända. Det är på denna grundval som vi samarbetar för att skydda våra gemensamma intressen. Vi gör naturligtvis detta till förmån för medborgarna i EU och Kanada, men även för att främja säkerhet och välstånd i hela världen.
Detta är alltså ett viktigt partnerskap. Vi måste vårda och investera i det, så att vi kan förverkliga partnerskapets fulla potential. Detta är också syftet med nästa toppmöte mellan EU och Kanada, som kommer att hållas i Bryssel den 5 maj.
Tidpunkten är mycket lämplig. Eftersom Kanada är ordförande för G8- och G20-toppmötena i slutet av juni, utgör toppmötet mellan EU och Kanada en möjlighet att bedöma läget och anpassa våra strategier för de globala frågor som kommer att diskuteras vid G8- och G20-toppmötena, t.ex. hur vi kan främja en hållbar ekonomisk återhämtning, samarbetet om reformen och regleringen av finansmarknaderna, klimatförändringarna och kampen mot kärnvapenspridningen.
Jag deltog i G8-utrikesministrarnas möte nyligen i Kanada, där många av dessa frågor redan diskuterades.
Vi kommer också att få möjlighet att diskutera de bilaterala förbindelserna mellan EU och Kanada och hur vi kan samarbeta om regionala kriser. Vår målsättning är att hålla ett fokuserat och affärsmässigt möte.
Inom ramen för våra bilaterala förbindelser kommer vi vid toppmötet att diskutera insatserna att uppgradera och modernisera förbindelserna mellan EU och Kanada. Mötet kommer att utgöra ett utmärkt tillfälle att skapa stöd på högsta politiska nivå för att nå ett ambitiöst och omfattande avtal om ekonomi och handel så snart som möjligt.
Vi kommer att granska de framsteg som gjordes under de första tre förhandlingsrundorna, men även ge ny drivkraft åt förhandlingarna, med tanke på att de är mycket viktiga för att utöka handeln och skapa arbetstillfällen. När det gäller handel mer generellt bör man vid toppmötet sända en tydlig signal om att EU och Kanada förkastar protektionism och upprepa vårt åtagande för ett ambitiöst, fullständigt och välavvägt avslutande av Dohautvecklingsrundan.
Frågan om ömsesidiga viseringsfria resor bör även behandlas vid toppmötet. Vårt mål är klart: Vi vill ha viseringsfria resor till Kanada för alla EU-medborgare så snart som möjligt.
Vi kommer även att få tillfälle att diskutera vårt samarbete om krishantering, vilket, och det är jag glad över att kunna säga, utökas snabbt. Vi har flera pågående krishanteringsoperationer, särskilt vårt polisuppdrag i Afghanistan, där vårt samarbete med Kanada är exemplariskt.
Av uppenbara skäl kommer även Haiti att finnas med på dagordningen för toppmötet. Kanada spelar en mycket viktig roll på Haiti, och ett av de områden där vi både kan och bör stärka våra gemensamma insatser är att koppla ihop krishanteringsåtgärder till långsiktigare utveckling. Jag betonade även detta under New York-konferensen om Haiti den 31 mars, som EU och Kanada gemensamt ledde, tillsammans med Frankrike, Spanien och Brasilien.
Tillsammans med mina kolleger Andris Piebalgs, kommissionsledamot med ansvar för utveckling, och Kristalina Georgieva, kommissionsledamot med ansvar för internationellt samarbete, humanitärt bistånd och krishantering, hade jag glädjen att meddela i New York att EU kommer att bidra med över 1,2 miljarder euro till återuppbyggnaden och utvecklingen av Haiti.
EU och Kanada har båda ingått ett långsiktigt åtagande för att bistå Haiti på vägen mot återuppbyggande, att bygga upp på nytt för en bättre framtid.
Klimatfrågan kommer att diskuteras vid toppmötet. Med tanke på situationen efter Köpenhamn kommer insatserna för anpassning och begränsning till klimatförändringen att stå högst upp på dagordningen även i fortsättningen, vilket kommer att kräva en stödjande energipolitik. Tanken om att EU:s och Kanadas samarbete bör inriktas på finansieringsmekanismer och stöd till ren utveckling i tredjeländer har brett stöd.
Klimatförändringens följder för Arktis kommer att vara ett annat viktigt diskussionsämne vid toppmötet. Ingenstans är konsekvenserna av klimatförändringen mer kännbara än i Arktisregionen. Miljöförändringarna kommer att påverka Arktis folk, biologiska mångfald och landskap allt mer - både på land och till havs. Att skydda regionen och dess befolkning är ett centralt mål i EU:s politik för Arktis som är under utveckling, vilket ledamöterna säkert kommer ihåg från min redogörelse under sammanträdesperioden i mars. Över 40 procent av Kanadas landmassa ligger i norr, och landet delar därför vårt intresse av att skydda den arktiska miljön och säkra en hållbar ekonomisk och social utveckling av regionen.
Avslutningsvis, och när vi talar om att uppgradera och modernisera förbindelserna mellan EU och Kanada, har vi ramavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Kanada från 1976. Avtalet är fortfarande i kraft, men är omodernt. EU-Kanada-samarbetet har utökats till andra områden, t.ex. yttre politik och säkerhetspolitik, och ett närmare samarbete på området för rättsliga och inrikes frågor.
Vi behöver alltså ett moderniserat ramavtal som kan fungera som ett paraply för alla våra sektorsavtal, inklusive det omfattande avtalet om ekonomi och handel, och för närvarande sonderar vi terrängen tillsammans med Kanada för att uppgradera avtalet.
I en värld i ständig förändring som brottas med stora utmaningar behöver vi tillförlitliga partner. Kanada är en av EU:s viktigaste partner. Vi siktar på ett produktivt toppmöte med tydliga resultat.
Elisabeth Jeggle: Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Tack, fru Ashton, för er utförliga redogörelse. Som vice ordförande för delegationen för förbindelserna med Kanada i Europaparlamentet är jag särskilt nöjd över att vi diskuterar det kommande toppmötet mellan EU och Kanada här i parlamentet. Som ni vet har omröstningen tyvärr skjutits upp till början på maj. Jag vill dock kort redogöra för de frågor som är viktiga för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).
Kanada har varit en av Europeiska unionens närmaste och äldsta partner ända sedan 1959. Kanada och EU delar många gemensamma värden och är starkt positiva till en multilateral strategi för att hantera globala utmaningar. I år, 2010, innehar Kanada ordförandeskapet för G8 och kommer att vara värd för nästa G20-möte. När det gäller de pågående förhandlingarna om ett omfattande avtal om ekonomi och handel mellan Europeiska unionen och Kanada, är det viktigt för oss att fördjupa och stärka de goda förbindelserna mellan EU och Kanada vid det kommande toppmötet.
Av detta skäl efterlyser vi i vår gemensamma resolution ett samstämt tillvägagångssätt för att bemöta de utmaningar vi står inför, särskilt när det gäller den ekonomiska och finansiella krisen, yttre politik och säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete, klimat- och energipolitik och förhandlingarna i Doharundan. Men vi vill även att problemet med det viseringskrav som den kanadensiska regeringen delvis har infört för EU-medborgare från Tjeckien, Bulgarien och Rumänien ska lösas under det kommande EU-Kanada-toppmötet. Mot bakgrund av detta välkomnar vi varmt att ett viseringskontor har öppnats vid den kanadensiska ambassaden i Prag och att en expertgrupp har inrättats om denna fråga.
Avslutningsvis vill jag återigen betona att jag är övertygad om att toppmötet mellan EU och Kanada kommer att bidra till att fördjupa de redan nära politiska förbindelserna mellan de två parterna. Tack för ert engagemang och intresse.
Ioan Enciu: Som den höga representanten Catherine Ashton redan har sagt är Kanada en av EU:s äldsta partner, och årets toppmöte är viktigt för att fortsätta och befästa detta nära samarbete på alla områden, dvs. ekonomiska frågor, handel, klimatförändringar och militära frågor. Jag välkomnar verkligen de åtgärder som har vidtagits hittills för att ingå ett handelsavtal mellan EU och Kanada, och jag hoppas att årets toppmöte kommer att ge den nödvändiga drivkraften för att slutföra detta.
Med tanke på den rådande ekonomiska situationen och tillståndet för miljön måste jag betona att det krävs ett nära samarbete för att identifiera alternativ till de traditionella källorna för energiproduktion. Lösningarna måste respektera de båda staternas, EU:s och Kanadas, speciella särdrag, som arbetar med att utveckla och använda kolsnål teknik. Samtidigt bör vi även främja samarbete inom energi/klimat-sektorn och havssektorn i Arktis.
Det finns även känsliga frågor som kommer att behandlas vid toppmötet. Jag tänker här på ekologiska frågor, den globala uppvärmningen, handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) och det omfattande avtalet om handel och ekonomiskt samarbete (Ceta), banksektorn, att skapa stabilitet på de finansiella och ekonomiska marknaderna, Cites-konferensen och avtalet mellan EU och Kanada om passageraruppgifter (PNR). Med tanke på tidigare erfarenheter tror jag att EU och Kanada kommer att lyckas med föresatsen att lösa så många av dessa frågor som möjligt. Frågorna måste dock diskuteras med finess och förståelse, utan ömsesidiga beskyllningar, utan enbart genom att se mot framtiden och ta hänsyn till medborgarnas intressen på båda sidor. Att garantera ömsesidighet i bilaterala förbindelser är en av EU:s grundprinciper. Vi hoppas att Kanada inom en snar framtid kommer att häva viseringskravet för rumänska, tjeckiska och bulgariska medborgare, och därmed garantera en rättvis och jämlik behandling av alla EU-medborgare.
Avslutningsvis, och med tanke på att det krävs ett yttrande från Europaparlamentet för att ingå internationella avtal, måste parlamentet involveras och rådfrågas redan i den inledande fasen av projekt. Jag tar tillfället i akt för att be kommissionen att skapa en effektiv kommunikation med parlamentet för att nå hållbara resultat.
Wolf Klinz: Herr talman, mina damer och herrar! Partnerskapet mellan EU och Kanada fungerar mycket väl, inte bara på det ekonomiska området, utan även när det gäller frågor om yttre politik, t.ex. Iran, Afghanistan, Haiti och liknande frågor.
Trots detta står vi inför ett antal allvarliga utmaningar. Jag är övertygad om att vi kan övervinna dem, eftersom vi har en så nära vänskap och ett så nära partnerskap. Jag tänker särskilt på fem frågor. För det första måste vi reglera finanssektorn ordentligt. G20-mötet ingav stora förhoppningar, och vid G20-toppmötet i Toronto, som Kanada står värd för, anser jag att det är viktigt att det tydligt framgår att G20-länderna vidtar konkreta åtgärder och inte bara kommer med löften.
Den andra frågan har redan nämnts. Vi har mycket liknande mål när det gäller klimatpolitiken. Vi i EU kan absolut lära av Kanada om projekt för avskiljning och lagring av koldioxid och annan utveckling inom den sektorn. Vi hoppas kunna enas om gemensamma minskningsnormer.
Den tredje frågan handlar om behovet av ett nytt handelsavtal, och enligt min åsikt är våra mål mycket liknande även på det området. Jag vill lyfta fram två områden där det krävs åtgärder och där vi vill närma oss varandra, men fortfarande står på ett visst avstånd. Ett av dessa områden är viseringsfria resor, som ni, fru Ashton, redan har nämnt. Jag hoppas att det kommer att bli möjligt att behandla etniska minoriteter från EU-medlemsstaterna på samma sätt som alla andra EU-medborgare.
Den sista frågan handlar om avtalet om passageraruppgifter, som löpte ut i höstas. Det är i själva verket fortfarande i kraft, men har ingen rättslig grund längre. Vi behöver en ny rättslig grund så att vi kan ta fram ett nytt avtal. Den nya rättsliga grunden måste garantera att de medborgerliga rättigheterna respekteras. Moderna tekniska möjligheter till nätverksarbete får inte utnyttjas för att göra alla dessa uppgifter om namn, födelsedatum, flygningar, kreditkort osv. lätt tillgängliga på ett sådant sätt att informationen kan missbrukas. Vi hoppas att vi kommer att kunna samarbeta för att skapa en rättslig grund som motsvarar vårt europeiska koncept för medborgerliga rättigheter.
Reinhard Bütikofer: Herr talman, fru Ashton! Kanada är en god vän och en viktig partner till EU. Landet är även en viktig internationell aktör och har länge varit en mogen demokrati som vi kan lära oss mycket av. Men eftersom det var länge sedan vi antog en resolution om Kanada här i parlamentet bör vi utnyttja det här tillfället för att titta mer allvarligt på förbindelserna mellan EU och Kanada än vad som görs i resolutionen.
Jag tycker att det är pinsamt att så många gemensamma utmaningar nämns i resolutionen, utan att politiken för Arktis finns med bland dem. Det nämns ingenting om att skydda Arktis med hjälp av mål och normer. Arktis nämns endast i förbigående, och det faktum att Kanada i mars på ett ganska bryskt sätt förhindrade Sverige, Finland, Island och urbefolkningen att delta i ett internationellt möte om Arktis förbises fullständigt.
Jag tycker även att det är pinsamt att problemen med tjärsand, tonfisk och förbudet mot sälslakt inte tas upp. Det handlar inte alls om att provocera Kanada. Men om vi för en seriös diskussion med en vän är det både dumt och skamligt att inte nämna de problem vi har. Ingenting nämns om att Kanada inte spelade en särskilt positiv roll i Köpenhamn. Problemet med viseringspolitiken, särskilt när det gäller Tjeckien och dess romer, bör också lyftas fram tydligare.
Vi måste arbeta tillsammans i partnerskap, men vi får inte sopa problemen under mattan eftersom det inte hjälper någon. Min grupp kommer därför att verka för att problemet med tjärsand och import av sälprodukter tas med i resolutionen.
Philip Bradbourn: Herr talman! Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Kanada välkomnar jag varmt den här resolutionen, som faktiskt utgör den första delen av toppmötet mellan EU och Kanada. Det har redan sagts att Kanada är en av EU:s äldsta partner, och stärkandet av våra förbindelser över Atlanten har blivit en prioritering för båda sidor. Som Catherine Ashton nämnde i sina inledande kommentarer görs det nu framsteg i diskussionerna med Kanada om ett omfattande avtal om ekonomi och handel, som förhoppningsvis kommer att bli normgivande för framtida handelsavtal mellan EU och tredjeländer.
Parlamentet måste ge sitt samtycke till sådana avtal, och jag hoppas att kommissionen kommer att hålla ledamöterna, särskilt den interparlamentariska delegationen och utskottet för internationell handel, fullständigt informerade och låta dem delta i alla skeden av dessa diskussioner.
Jag kan helhjärtat stödja den resolution som vi behandlar eftersom den är koncis och man håller sig till de frågor som kommer att behandlas under toppmötet och våra förbindelser med den kanadensiska regeringen. Resolutionen anger en positiv ton för framtida diskussioner och är ett uttryck för parlamentets vilja att engagera sig positivt tillsammans med vår äldsta handelspartner. Resolutionen kan bidra till att inte bara öka parlamentets anseende, utan kan även utgöra ett bra underlag för framtida diskussioner med andra tredjeländer.
Joe Higgins: Herr talman! Det har inte gjorts någon utvärdering av de sociala, miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av ett ekonomiskt avtal mellan Europeiska unionen och Kanada.
Det kanadensiska fackförbundet för offentliganställda, som har 600 000 medlemmar från sektorer som hälsovård, utbildning, lokala kommuner, samhällsnyttan och transport, är allvarligt oroat över konsekvenserna av ett eventuellt avtal. Det nationella fackförbundet för offentliganställda och andra anställda, som samlar 340 000 medlemmar i Kanada från den offentliga och privata sektorn, är lika oroat och så är även Kanadensiska alliansen av offentliganställda, med 165 000 medlemmar.
Dessa arbetstagare är oroliga eftersom de anser att avtalet främst skulle genomföras i storföretagens intresse både i Kanada och i EU, och inte främst i arbetande människors eller den sociala rättvisans intresse.
Nu vill både europeiska och kanadensiska transnationella företag ta sig in på området för offentliga tjänster i Kanada - naturligtvis för att göra största möjliga vinster. De ser ett avtal mellan EU och Kanada som ett verktyg för att tvinga fram en omfattande privatisering inom områden som kollektivtransport, vattenförsörjning och el. En sådan utveckling skulle vara illavarslande för de kanadensiska arbetstagarnas löner och villkor. Det kan bli början till en kapplöpning mot botten på exakt samma sätt som vi har sett i EU, där kommissionen själv stöder privata tjänsteföretags rättigheter att exploatera arbetstagarna, vilket visade sig när kommissionen stämde den luxemburgska staten för att den ville att migranter som är anställda inom tjänsteyrken skulle ha samma skydd som luxemburgska arbetstagare.
Nu är kanadensiskt vatten ett särskilt mål för de multinationella vattenbolagen. Vissa EU-baserade multinationella företag har tidigare härjat i länder som Bolivia, med privatisering av vattenresurserna som följd, och Kanada känner redan av deras fördärvliga inflytande.
Som tur är står vanliga människor i Kanada beredda att kämpa för att skydda sin offentliga vattenförsörjning. De måste dock vara vaksamma.
De offentliganställdas fackförbund i EU är också oroliga, och jag uppmanar fackförbunden i både Kanada och EU att genomföra en verklig kampanj för att skydda offentligt ägande av offentliga tjänster med demokratisk kontroll i stället för maximering av privata vinster. De bör inte bara samlas på ledningsnivå, utan det krävs ett verkligt engagemang från de djupa leden för att skydda de offentliga tjänsterna.
Anna Rosbach: för EFD-gruppen. - (DA) Herr talman! EU och Kanada har haft ett gott partnerskap i många år, så det är bara naturligt att vi vill utöka det till att omfatta frihandel. Men är den nuvarande metoden verkligen den bästa med tanke på hur lång tid förhandlingarna har tagit? Är EU-apparaten alltför ohanterlig och byråkratisk för att kunna sköta den här uppgiften?
Kanada skulle vilja ha ett frihandelsavtal med EU, men samtidigt vägrar landet att förbjuda den fruktansvärda metod som används för valslakt, som fullständigt strider mot alla djurhälsobestämmelser.
Kanada vill likaså ha rätten att beskatta sjötransporter genom en isfri nordvästpassage. Men en rutt norr om Amerika måste vara fritt tillgänglig för alla. Nordvästpassagen är en idealisk väg för att spara tid, pengar och bränsle och gynnar även miljön. Den förbättrar alla de nordliga ländernas konkurrenskraft. Jag uppmanar därför Kanada att rätta sig efter förslagen i frihandelsavtalet och släppa alla tankar på att beskatta användningen av öppet hav.
Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Som om det inte redan var pinsamt nog att information har läckt ut mitt under förhandlingarna om ett omfattande avtal om handel och ekonomiskt samarbete (Ceta), har en anklagelse även framförts om att Kanada tvingas att anpassa sina upphovsrättslagar till USA:s och EU:s normer om en del av Ceta-avtalet och handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta). Det verkar som om Ceta kommer att medföra en betydande privatisering, avreglering och omstrukturering. Detta innebär att lokala myndigheter förhindras att tillämpa särskilda lokala eller etniska upphandlingsriktlinjer. Det är naturligtvis vettigt att lägga ut större kontrakt på upphandling, och det måste självklart finnas regler för att se till att korruption och svågerpolitik inte grasserar.
När våra lokala myndigheter här i EU redan klagar över att de inte får anlita företag som visar socialt engagemang, utan i stället generellt tvingas att ge kontrakt till de företag som dominerar marknaden, är det ännu mer oförståeligt att vi vill införa liknande regler för andra länder. När frihandelsavtal ger multinationella företag möjlighet att begära skadestånd från regeringar på grund av regeringarnas beslut om miljö- och hälsopolitik, står det klart att EU har lärt sig alltför lite av den finansiella och ekonomiska krisen och fortsätter på den felaktiga, nyliberala kursen.
Om EU verkligen vill finnas till för sina medborgare, som folktalarna alltid säger, måste vi sluta att gå åt fel håll och förvandlas till en sköld mot globalisering, samtidigt som vi stöder vänliga makter som Kanada.
Cristian Dan Preda: (RO) Precis som andra ledamotskolleger redan har gjort vill jag först och främst betona att toppmötet mellan EU och Kanada utgör ett viktigt tillfälle att fördjupa vårt partnerskap med denna viktiga demokrati. Dessa förbindelser är oerhört viktiga för EU eftersom de omfattar en partner som delar samma värden och som vi har samarbetat med under lång tid.
Samtidigt vill jag påminna er om den förklaring som utfärdades vid det förra EU-Kanada-toppmötet i Prag i maj 2009, där våra gemensamma mål upprepades, och jag citerar, ”att främja en fri och säker rörlighet för personer mellan EU och Kanada, i syfte att så snart som möjligt utöka viseringsfria resor till Kanada till att omfatta alla EU-medborgare”.
Ett år senare tvingas vi konstatera att vi fortfarande har långt kvar till att nå det målet. För närvarande är det inte bara rumäner och bulgarer som omfattas av ett obligatoriskt viseringskrav, utan viseringar återinfördes även för Tjeckien förra året, vilket ni känner till.
Jag anser att detta först och främst handlar om ett problem med ömsesidighet. Eftersom alla EU-medlemsstater har upphävt viseringskravet för kanadensiska medborgare enligt vår lagstiftning, vilket ni är väl medvetna om, har vi å andra sidan, om jag får uttrycka mig så, ett problem med konsekvensen, eftersom Kanada har upphävt viseringskravet för ett av kandidatländerna, Kroatien, medan landet som sagt för närvarande har kvar viseringskraven för medborgare från EU-medlemsstater.
Jag anser därför att man vid toppmötet i maj måste göra avsevärda, för att inte säga avgörande framsteg i frågan om att upphäva viseringskraven för samtliga EU-medborgare. Enligt min åsikt krävs det särskilda åtgärder, och det här målet måste placeras så högt upp som möjligt på dagordningen eftersom vi inte längre låter oss nöja med principförklaringar. Denna form av diskriminering är ytterst orättvis, särskilt för medborgarna i det land som jag kommer från, en EU-medlemsstat, som har gjort betydande tekniska framsteg när det gäller upphävande av viseringskrav.
Jörg Leichtfried: (DE) Herr talman! Jag undrar varför jag alltid får en känsla av att jag bör misstänka kommissionen för att inte vilja lägga fram handlingar för Europaparlamentet. Så är fallet med det frihandelsavtal som håller på att förhandlas fram med Kanada. Jag instämmer i kritiken från de ledamotskolleger som har sagt att det finns en del misstänkta omständigheter, särskilt de som Joe Higgins nämnde, och jag håller fullständigt med honom.
Enligt min åsikt är handelsavtal bra om de bidrar till att främja allmänt välstånd på båda sidor, men inte om de nästan enbart tjänar ett fåtal stora multinationella företags intressen. När man inser att hälsa, utbildning eller offentlig säkerhet plötsligt har blivit föremål för handelsavtal och att de ska avregleras och privatiseras, börjar man misstänka att avtalet tjänar ett fåtal och kommer att skada det stora flertalet. Jag vill varna de personer som försöker kringgå Europaparlamentet genom att införa avtal av det här slaget.
För det andra vill jag påpeka att om man håller möten och förhandlar med en långsiktig partner som Kanada blir man tvungen att ta upp vissa obehagliga frågor. Jag anser att diskussioner och förhandlingar av det här slaget bör omfatta frågan om sälslakt. Detta är inte menat att reta upp någon, utan att klargöra EU:s ståndpunkt och finna en lösning för att få slut på den fruktansvärda omständigheten att man gör stora vinster på bekostnad av små djur.
Marian-Jean Marinescu: (RO) Min ledamotskollega Sebastian Bodu hade inte möjlighet att ta sig till Strasbourg i dag, så jag kommer att tala för hans räkning.
För närvarande kan 39 miljoner EU-medborgare från Rumänien, Tjeckien och Bulgarien inte resa till Kanada utan visum. Över hälften av dessa personer - 22 miljoner - är rumäner. Att behålla viseringssystemet för inresor i Kanada, och detsamma gäller Förenta staternas system, skapar en situation där en del EU-medborgare betraktas som andra klassens medborgare.
EU-medborgarnas fria rörlighet måste behandlas på ett enhetligt sätt. Viseringsproblemet inverkar på förbindelserna mellan EU och Kanada. Vid tidigare toppmöten efterlyste kommissionens ordförande José Manuel Barroso en lösning på den här frågan. Vi måste ta upp den även i fortsättningen.
I Rumäniens fall har andelen avslag på viseringsansökningar minskat från 16 till 5 procent under perioden 2004-2008. Cirka 200 000 rumäner bor i Kanada, varav det stora flertalet har kommit dit genom den kanadensiska statens officiella invandringssystem. Jag förstår inte varför Kanada tillämpar olika synsätt i den här frågan. År 2009 hävdes viseringskravet för ett europeiskt land som inte är en EU-medlemsstat, och det skäl som uppgavs var att ett stort antal medborgare som kommer från det landet redan bor i Kanada.
Jag anser att även Tjeckien måste omfattas av viseringsundantaget. Det skäl som uppgetts för att återinföra viseringskrav får inte bli en faktor för de andra staterna. Det var Europaparlamentet som såg till att viseringsfrågan finns med på dagordningen för toppmötet mellan EU och Kanada. EU måste vidhålla ståndpunkten från oktober 2009, dvs. att tillämpa solidaritetsklausulen om problemet inte har lösts till årsslutet 2010.
Fru vice ordförande Ashton! Att nå ett viseringsundantag för de berörda medlemsstaterna skulle vara en stor framgång för er i ert arbete. Jag önskar er lycka till i dessa insatser.
Kriton Arsenis: (EL) Herr talman! Kanada är en av Europeiska unionens äldsta och närmaste partner, och har så varit sedan 1959. Vårt samarbete måste emellertid alltid grundas på gemensamma värden och ömsesidig respekt.
Kanada är ett av de tio länder i världen som släpper ut mest växthusgaser och det enda landet som, trots att det undertecknade och ratificerade Kyotoprotokollet, därefter offentligt förklarade att det inte hade för avsikt att uppfylla sina rättsliga åtaganden. I stället för att minska utsläppen med 6 procent jämfört med 1990 har utsläppen i Kanada ökat med 26 procent. Produktionen av tjärsand är den största orsaken. Utsläppen av växthusgaser från produktion av tjärsand är 3-5 gånger högre än utsläppen från konventionell produktion av olja och naturgas. För produktion av tjärsand krävs det även två till fem tunnor vatten för varje tunna tjära som utvinns, och produktionen ger sedan upphov till en rad avfallsprodukter som hotar både den biologiska mångfalden och den infödda befolkningens liv. Denna produktion förstör även borealskogen, en av de största kolsänkorna på jorden. Till 2020 kommer tjärsand förmodligen att ha gett upphov till mer utsläpp än Österrike och Irland tillsammans. Kanada lägger bara 77 US-dollar per person på gröna bidrag, jämfört med 1 200 US-dollar för Korea, 420 för Australien och 365 för Förenta staterna.
Att se till att borealskogen skyddas är ytterst viktigt, och det är därför viktigt att vi uppmanar Kanada att efterleva de internationella avtal som vi har ingått tillsammans, men som bara vi respekterar ensidigt, och detta bör utgöra grunden för allt framtida samarbete.
Miroslav Mikolášik: (SK) Kanada har varit en av Europeiska unionens närmaste och mest stabila partner sedan 1959. Det gläder mig stort att den ekonomiska situationen har förbättrats i Kanada under den sittande högeradministrationens mandatperiod, vilket inte har skett under tidigare mandatperioder i landet.
Den förbättrade ekonomiska situationen och den starkare kanadensiska dollarn, som skapar ökat välstånd för de kanadensiska medborgarna, har även sänt en positiv signal till andra länder och har skapat gynnsamma förhållanden för utvecklingen av inte bara det politiska utan även det ekonomiska samarbetet. Jag anser att toppmötet mellan EU och Kanada i Bryssel kommer att leda till konkreta framsteg i förhandlingarna om ett komplext avtal om ekonomiskt partnerskap.
Kanada är EU:s elfte största handelspartner och står för upp till 1,7 procent av unionens sammanlagda utrikeshandel, och EU är den näst största investeraren i Kanada, medan Kanada är den fjärde största investeraren i EU.
År 2008 nådde den sammanlagda volymen av varor nästan 50 miljarder euro, medan tjänsterna stod för 20,8 miljarder euro. Avregleringen av handeln med varor och tjänster mellan EU och Kanada, i kombination med ett ökat marknadstillträde, kommer att göra det möjligt att blåsa nytt liv i och fördjupa den bilaterala handeln, vilket kommer att medföra avsevärda fördelar för både EU:s och Kanadas ekonomier.
Jan Březina: (CS) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! EU:s gemensamma viseringspolitik står nu inför en stor utmaning i form av det viseringskrav som Kanada har infört under de senaste tio månaderna för medborgare från Tjeckien. Genom sin ensidiga åtgärd gentemot Tjeckien har Kanada även, på ett helt oacceptabelt sätt, kringgått de EU-organ som ansvarar för den gemensamma viseringspolitiken. Rättigheterna för medborgarna i en medlemsstat och anseendet hos de EU-institutioner som upprätthåller dessa rättigheter är följaktligen hotade. Den exempellösa åtgärden från den kanadensiska regeringens sida gentemot en EU-medlemsstat ställer hela EU inför ett solidaritetstest.
De tjeckiska medborgarna litar på att kommissionen bestämt tar på sig rollen som försvarare och företrädare för en medlemsstat och dess berättigade intressen. Det kommande toppmötet mellan EU och Kanada kommer att bli ett unikt tillfälle för detta, och viseringsfrågan bör finnas med bland diskussionspunkterna. Det är hög tid att vi gör allt vi kan för att nå ett genombrott i den här långdragna affären. Jag välkomnade att kommissionen i oktober 2009 antog en rapport där den uppmanar Kanada att öppna ett viseringskontor i Prag och fastställa en tidsplan för hävandet av viseringskravet. Kanada har uppfyllt det första kravet, men ännu inte det andra, och därför bör varken kommissionen eller rådet vara nöjda med framstegen hittills. Påtryckningarna på Kanada bör inte mildras, utan bör tvärtom skärpas. I detta sammanhang vill jag uppmana kommissionen att göra att tydligt uttalande om sitt åtagande att föreslå, om framstegen är otillräckliga, motåtgärder genom att införa ett viseringskrav för kanadensiska tjänstemän och diplomater.
Jag är fast övertygad om att vi måste sluta att släpa fötterna efter oss. De tjeckiska medborgarna förväntar sig inte högtravande löften och sympatiyttringar från EU-organen, utan konkreta målinriktade åtgärder. Enligt min åsikt ligger bollen nu på kommissionens, och särskilt ordförande José Manuel Barrosos planhalva, eftersom han kommer att vara den kanadensiske premiärministerns främsta förhandlingspartner vid toppmötet. Om vi inte börjar agera med självförtroende och kraft gentemot den kanadensiska regeringen kommer alla våra insatser att förlora i styrka, och resultatet kommer att bli att de tjeckiska medborgarnas förtroende för EU-institutionerna allvarligt undergrävs. Vårt tal om europeisk solidaritet blir då inte mer än tomma ord för dem.
Othmar Karas: (DE) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Som ledamot av EU-delegationen för förbindelserna med Kanada vill jag betona att Kanada och EU delar gemensamma värden. Våra gemensamma värden utgör grunden för hur våra samhällen är uppbyggda och är ytterst viktiga i det här sammanhanget. Vi bör utnyttja denna gemensamma grund i högre grad för att gemensamt ta ansvar för att återupprätta grundläggande globala förhållanden. Våra nära historiska och kulturella band och vår respekt för multilateralismen, bland annat vårt stöd till FN-stadgan, bildar grunden för vårt partnerskap. Vi måste förbättra och förstärka våra förbindelser på flera olika nivåer, särskilt på den politiska nivån naturligtvis.
Det avtal vi diskuterar i dag kommer att vara det första som grundas på det nya fördraget, och kommissionen bör vara medveten om detta. De främsta kraven för en framgångsrik beslutsprocess för avtalet är insyn, samarbete och parlamentets deltagande. Två viktiga frågor har tagits upp i diskussionen. De ensidiga viseringsreglerna för tjeckiska medborgare är oacceptabla och måste upphävas. Kanadas kritik mot de stränga bestämmelserna för försäljning av sälprodukter är ett tecken, inte på att vi måste ändra oss, utan att Kanada måste göra det.
Ett av målen för avtalet mellan EU och Kanada är dock att vi samarbetar för att skapa ett starkare handelsområde än Nordamerikanska frihandelsområdet (Nafta). Det handlar inte bara om ekonomiskt samarbete, utan även om att sända en tydlig signal om att vi inte accepterar protektionism. Det är ett lyckligt sammanträffande att Joe Biden talar i Europaparlamentet i Bryssel samma dag som toppmötet mellan EU och Kanada hålls, eftersom ett effektivt och yrkesmässigt samarbete med båda delarna av den nordamerikanska kontinenten är viktigt för oss, och eftersom vi, tillsammans, vill ta ökat ansvar i världen.
Zuzana Roithová: (CS) Fru Ashton! Jag vill påpeka att akilleshälen när det gäller en framgångsrik ratificering av avtalet mellan EU och Kanada är det ensidiga viseringskravet för Tjeckien, Rumänien och Bulgarien, eftersom detta skapar en oacceptabel form av ett andra klassens medborgarskap i EU. Det är inte bara de andra länderna som visar solidaritet med oss, utan många ledamöter här i parlamentet kommer även att ha all rätt att blockera ratificeringen om Kanada inte uppfyller sitt löfte att skärpa sin slappa asylpolitik, vilket tydligen är en nödvändig förutsättning för att häva viseringskraven.
Fru Ashton! Kan ni tala om för mig om ni har påpekat för Kanada att det inte är godtagbart att landet skjuter upp åtgärderna för att skärpa sin generösa asyllag, som är öppen för missbruk, till 2013, och att landet måste ändra lagen så snabbt som möjligt, med tanke på de gemensamma värden och goda ekonomiska förbindelser som det har med EU, och eftersom villkoren för detta kommer att ingå i det nya handelsavtalet? Är det en prioritering för er att ta upp frågan om uppskjutandet av tidsgränsen vid toppmötet med Kanada om två veckor, och se till att viseringskravet hävs innan avtalet ingås med Kanada? Om så inte är fallet, är ni medveten om risken för att detta viktiga avtal kanske inte godkänns av Europaparlamentet, eftersom vi inte tänker finna oss i ett agerande av det här slaget från Kanadas sida gentemot tre EU-medlemsstater?
Mina damer och herrar! Jag vill framföra ett tack för er solidaritet från miljontals medborgare, och jag välkomnar att förslaget till gemensam resolution, som vi kommer att rösta om i Bryssel, innehåller en tydlig uppmaning om att Kanada ska ändra sitt asylsystem och så snabbt som möjligt häva viseringskravet för nästan 50 miljoner EU-medborgare.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Herr talman, fru höga representant, mina damer och herrar! Jag anser att diskussionen och debatten här i kammaren bidrar starkt till åtgärderna inför toppmötet i maj.
Det råder inget tvivel om de tankar som alla har gett uttryck för, dvs. betydelsen av våra förbindelser med Kanada och betydelsen av partnerskapet och våra gemensamma värden med ett framstående demokratiskt land som vi har ett strategiskt behov av att samarbeta med.
Dock har vissa frågor tagits upp, som enligt min åsikt och på grundval av ert mandat från parlamentet, absolut måste behandlas och om möjligt lösas, eftersom det är lösningarna som är viktiga i slutändan, inte striderna.
Den första frågan rör behovet av att lyfta fram ömsesidighetsprincipen när det gäller kanadensiska medborgares och EU-medborgares fria rörlighet. Jag är varken tjeck, rumän eller bulgar, och andra rumänska kolleger har talat före mig. Men det spelar ingen roll, som EU-medborgare känner jag mig lika lurad på mina rättigheter om andra EU-medborgare inte kan röra sig fritt i Kanada - jag talar snabbt, jag hoppas att ni förstår mig, herr talman, men ni kanske vill att jag ska upprepa detta för tolkningens skull - men hur som helst, jag känner mig lurad om andra medborgare från andra europeiska länder inte kan röra sig fritt i Kanada, medan kanadensiska medborgare kan röra sig fritt i alla europeiska länder.
Jag går nu över till frågan om sälslakten. Vi blir alltid lika illa berörda när vi i tv-program eller genom reportage i pressen får se eller höra om de plågsamma och fruktansvärda metoder som används i viss säljakt. Här i parlamentet har vi möjlighet att ge uttryck för våra åsikter, och jag anser att vi bör sluta att vara upprörda och protestera och börja agera i stället.
Våra förbindelser med ett så framstående demokratiskt land som Kanada bör också ge oss en möjlighet att ta upp problem och kräva moratorier. Jag tackar Catherine Ashton för de åtgärder hon kommer att vidta och för att hon kommer att rapportera till parlamentet, med början efter toppmötet i maj.
Olga Sehnalová: (CS) Fru vice kommissionsordförande, mina damer och herrar! I samband med det kommande toppmötet mellan EU och Kanada vill jag nämna en av de grundläggande principer som EU grundas på, nämligen solidaritetsprincipen. Detta värde måste respekteras under alla omständigheter om EU vill behålla medborgarnas förtroende, till och med i fall som rör problem för bara en medlemsstat. Som redan har nämnts införde Kanada i juli 2009 ett viseringskrav för medborgare från Tjeckien. På Tjeckiens begäran togs frågan om viseringsförbindelserna med Kanada med på dagordningen för rådets (rättsliga och inrikes frågor) februarimöte. Vid mötet uttryckte Rumänien, Bulgarien, Ungern och Slovakien solidaritet med Tjeckien, och även det spanska ordförandeskapet yttrade sig tydligt i saken. Även kommissionen gav uttryck för sin solidaritet, men det finns ingen konkret lösning i sikte, inte ens efter förhandlingarna mellan expertgrupperna.
Tiden går, vilket absolut inte är till fördel för EU och EU-medborgarna. För EU-medborgare från Tjeckien är det svårt att svälja att de måste vänta på att Kanada antar en ny asyllag som ett villkor för att häva viseringskravet, där den närmaste realistiska tidsgränsen är 2013. I det här sammanhanget förväntar de sig därför verklig hjälp från EU. Vi talar ofta om att det råder en förtroendekris för EU-institutionerna bland medborgarna. Då måste vi också söka anledningen till detta, vilket är ett synsätt som tyvärr inte har varit helt solidariskt hittills.
Chris Davies: (EN) Herr talman! Jag hoppas att den höga representanten kommer att gratulera kanadensarna till deras diplomatiska skicklighet, eftersom de har något att lära oss. Vid konferensen för konventionen om handeln med utrotningshotade arter (Cites) som hölls nyligen, slog de sig ihop med sina japanska allierade för att fullständigt rasera vårt försök att införa ett handelsförbud för tonfisk.
Cites-konferensen påminde alltför mycket om klimatkonferensen i Köpenhamn, där EU:s ståndpunkt var otydlig. Vi verkade ha ägnat mycket tid åt att diskutera med varandra i stället för att diskutera kontinuerligt med andra, och till slut blev vi fullständigt krossade.
Japan och dess kanadensiska allierade hade ägnat månader i förväg åt att cirkulera, vinna vänner och köpa lite inflytande än här, än där, för att få de röster de behövde och det resultat de ville ha. I slutändan framstod vi som inkonsekventa, oorganiserade och svaga.
Kommissionsledamoten med ansvar för miljö har sagt att detta aldrig får hända igen. Han är fast besluten att ändra på detta. Men konferenser av det här slaget hålls hela tiden runtom i världen, och vi måste försäkra oss om att vi utnyttjar hela EU:s diplomatiska skicklighet för att se till att vi har en långsiktig strategi, att vi utnyttjar våra resurser på ett effektivt sätt och att vi slutar att underprestera.
Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Jag vill lyfta fram ett mycket allvarligt problem under dessa förhandlingar, som gäller verkställandet av immateriella rättigheter. Kritiska kommentarer från kanadensiska juridikprofessorer och även från Harward tyder på att det planerade avtalet kan leda till en fullständig översyn av den kanadensiska lagstiftningen om upphovsmannarätt, patent och varumärken.
Å ena sidan anser kanadensarna att deras suveränitet och rätt att tillämpa sina egna immateriella rättigheter begränsas. Å andra sidan är det ytterst viktigt med stränga och exakta regler för kopieringsskydd och utökandet av detta skydd till att omfatta filmer.
Jag anser att det är särskilt viktigt att ta upp Internet i alla diskussioner om verkställande av immateriella rättigheter, eftersom det är omöjligt att skydda immateriella rättigheter på Internet utan ett gränsöverskridande avtal. Jag är för ett särskilt förbud mot inspelning med videokameror på biografer. Detta bör genomföras i Kanada. Det är emellertid viktigt att vi finner en medelväg. Vi bör stödja det immaterialrättsliga skyddet, men motsätta oss en allmän övervakning och förföljelse på Internet.
Det är naturligtvis även viktigt att vi tar hänsyn till att Kanada har annorlunda rättsliga traditioner och ett annorlunda rättssystem. Det är mycket svårt att lösa det här problemet, men jag hoppas att vi kommer att finna en effektiv lösning.
Paul Rübig: (DE) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Vår viktigaste prioritering bör vara att stödja små och medelstora företag, särskilt under en ekonomisk kris. Dessa företag sysselsätter två tredjedelar av alla arbetstagare och genererar 80 procent av skatteintäkterna. Därför är det viktigt att offentliga upphandlingar inriktas på att ge små och medelstora företag möjligheten att tilldelas offentliga kontrakt. De tekniska bestämmelserna, dvs. åtgärder för underlättande av handeln, måste naturligtvis också beaktas på lämpligt sätt i detta avtal. Vad jag skulle vilja veta är dock om man har nått en överenskommelse med Världshandelsorganisationen (WTO) om att inbegripa de grundläggande principerna från Dohaförhandlingarna i detta frihandelsavtal.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Herr talman, fru vice kommissionsordförande! Lufttransporten är central för att föra EU och Kanada närmare varandra genom att underlätta transporten av varor och personer. Lufttransportavtalet mellan EU och Kanada, som undertecknades i Prag den 18 december 2009, och avtalet om civil luftfartssäkerhet mellan EU och Kanada, som undertecknades i Prag den 6 maj 2009, är två viktiga inslag i den transatlantiska dialogen mellan EU och Kanada. Det första avtalet genomförs provisoriskt till dess att det träder i kraft efter ratificering. Rådet har ännu inte fått något meddelande i det här avseendet.
Det andra avtalet genomförs inte provisoriskt. Rådet måste översända förslaget till rådsbeslut och avtalstexten till Europaparlamentet för ett yttrande.
Med tanke på lufttransportens betydelse för samarbetet mellan EU och Kanada vill jag fråga vice ordföranden när de två avtalen mellan EU och Kanada kommer att kunna träda i kraft fullt ut.
Fiona Hall: (EN) Herr talman! Kanada är en nära allierad, men EU måste vara en kritisk vän när så krävs. Kanadas resultat på klimatområdet är dåliga, och Kanada lade hinder i vägen under Köpenhamnsförhandlingarna. Tjärsandsindustrin är särskilt oroande, som Kriton Arsenis påpekade. Utvinning av olja från tjärsand kräver mycket mer energi än olja som produceras av andra källor, och utvinningen är dessutom mycket förorenande för den lokala miljön.
Med tanke på att den kanadensiska regeringen för närvarande anstränger sig hårt för att få kommissionen att mildra sin inställning till kolmätningar inom ramen för genomförandet av direktivet om bränslekvalitet, vill jag fråga den höga representanten om hon kommer att ta upp frågan om tjärsand under diskussionerna vid toppmötet.
Catherine Ashton: Herr talman! Denna debatt om förberedelserna inför toppmötet har varit ytterst användbar och värdefull. Ledamöterna har tagit upp en lång rad olika frågor, och jag ska åtminstone försöka se till att de två ordförandena - kommissionens ordförande och rådets ordförande - som naturligtvis kommer att leda EU vid toppmötet, blir fullständigt insatta i de frågor som har tagits upp.
Jag är mycket tacksam för ledamöternas hjälpsamhet när det gäller att ge mig information och ställa frågor om områden som jag bekänner att jag inte vet så mycket om - t.ex. lufttransport. Jag ska försöka ta reda på det som ni har frågat om.
Jag kommer bara att välja två eller tre centrala områden som har diskuterats. Det verkar råda en allmän åsikt bland ledamöterna om att dessa förbindelser är viktiga. En del av den frustration som jag kände av här i kammaren kanske beror på att vi inser betydelsen av Kanada och de gemensamma värden som vi delar. Den frustration som de ledamöter som kommer från de länder som särskilt berörs av viseringsfrågan är därför fullständigt förståelig.
Jag vill gärna börja med handeln, eftersom många av inläggen handlade om detta. Vi gör rätt i att satsa på ett ambitiöst handelsavtal. Det kommer inte att bli lätt, och redan från första början - och jag inledde faktiskt handelsförhandlingarna - insåg vi att dessa förhandlingar aldrig kommer att bli enkla på grund av EU:s och Kanadas särskilda intressen. Vi bör dock vara mycket ambitiösa på båda sidor.
Ett exempel är immateriella rättigheter, och det är mycket viktigt för mig att Kanada ser till att landet har ett lämpligt system för detta. Jag vet att de undersöker frågan och att diskussionerna och rundorna hittills har varit ytterst positiva och konstruktiva och framskrider i god takt.
Jag håller med om att utskottet för internationell handel måste hållas fullständigt informerat och, som Philip Bradbourn sade, de som har särskilda intressen i Kanada måste även vara helt inkopplade. Det kommer att göras en konsekvensbedömning, som man redan arbetar med för närvarande, och parlamentet kommer naturligtvis att fylla sin funktion och samtycka till eller inte samtycka till avtalet när det slutligen läggs fram. Parlamentet har en mycket tydlig och central roll i det här avseendet.
Jag vill bara lägga till två saker. För det första gynnas våra medborgare faktiskt av ett bra handelsavtal. Det är syftet med det hela. Syftet är att se till att det råder större valfrihet för konsumenterna och ökade möjligheter för arbetstagarna. Vi måste försäkra oss om att alla våra handelsavtal ger verkliga möjligheter för hela EU.
När det gäller små och medelstora företag håller jag med om att de är mycket viktiga. I detta sammanhang vill jag påpeka att en av de statistiska uppgifter som jag alltid har sett som mycket intressant är att bara 8 procent av våra små och medelstora företag faktiskt idkar handel, och att endast 3 procent gör det utanför EU.
Jag har alltid ansett, och gör det fortfarande, att om vi lyckas höja dessa siffror och tillhandahålla möjligheter - och offentliga upphandlingar kan verkligen vara ett område som ger möjligheter till det - kommer våra små och medelstora företag att gynnas i båda riktningarna.
Flera ledamöter talade om Arktis, och vi har diskuterat Arktis nyligen här i parlamentet. Jag vet att det är en mycket viktig fråga, inte minst för att den har samband med en annan viktig fråga som jag vill ta upp innan jag talar om viseringar, nämligen klimatförändringen.
Vi anser att Kanada hörde till den grupp av länder som under Köpenhamnsförhandlingarna agerade på ett sätt som gjorde att vi inte alls nådde de förväntade resultaten. Vi kan diskutera vidare om Köpenhamn - och det kommer säkerligen tillfällen att göra detta med den ansvarige kommissionsledamoten. Vi såg det som intressant att den kanadensiska regeringen i trontalet den 3 mars förklarade att den fullständigt stöder klimatavtalet från Köpenhamn. Detta är viktigt, och det vi vill göra inom ramen för toppmötet är att uppmuntra och uppmana Kanada att vara ambitiöst, särskilt när det gäller att höja begränsningsmålet för 2020.
Den internationella kolmarknaden är avgörande för att skifta investeringarna mot en kolsnål ekonomi, och en sak som vi kan göra i våra bilaterala förbindelser är att driva på dessa strategiska frågor om investeringar, grön teknik och samarbete, och försöka stödja alla de åtgärder vi måste vidta för att begränsa problemen med klimatförändringen.
Den sista frågan - och det fanns många, men jag kommer bara att ta upp tre - och en av de frågor som jag självklart vill ta upp är hela viseringsfrågan. Detta är ytterst viktigt, och som de ledamöter här i parlamentet som företräder sina medlemsstater har sagt finns det tre medlemsstater som berörs.
Man arbetar hårt med att försöka lösa den här frågan. Vi har fört många dialoger med Kanada, många av problemen är välkända och det finns problem som Kanada måste lösa när det gäller den lagstiftning som landet måste införa inför framtiden. Ledamöterna gjorde helt rätt i att ta upp denna fråga, och den kommer att ingå i diskussionerna.
Expertgruppens andra möte hölls i Prag för att behandla de frågor som är särskilt relevanta för Tjeckien, och kommissionen har bidragit till detta, så den är fullständigt involverad.
Jag nämnde, och jag kommer att ta med mig det från debatten, den frustration som de ledamöter känner som nämnde behovet av att arbeta snabbare och göra framsteg för att hantera detta problem. Det absolut viktigaste i sammanhanget är att det här inte är en bilateral fråga, utan en fråga som berör EU och Kanada, och vi måste behandla den som sådan.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att hållas under den första sammanträdesperioden i maj.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Sebastian Valentin Bodu : För närvarande kan inte 39 miljoner EU-medborgare från Rumänien, Tjeckien och Bulgarien resa till Kanada utan visum. Över hälften av dessa personer, 22 miljoner, är rumäner. Att behålla viseringssystemet för inresa i Kanada för en del av oss är en ohållbar situation eftersom den skapar två klasser av EU-medborgare. EU-medborgarnas fria rörlighet måste behandlas på ett gemensamt och enhetligt sätt, och viseringsproblemet rör förbindelserna mellan EU och Kanada, och inte de bilaterala förbindelserna mellan Kanada och de respektive staterna.
I Rumäniens fall har andelen avslag på viseringsansökningar minskat från 16 till 5 procent under perioden 2004-2008. Cirka 200 000 rumäner bor i Kanada, och en del av dem har kommit dit genom den kanadensiska statens officiella invandringssystem. Detta är ett av skälen till det stora antalet viseringsansökningar. Det var Europaparlamentet som såg till att viseringsfrågan finns med på dagordningen för toppmötet mellan EU och Kanada.
EU:s ståndpunkt måste vara att tillämpa solidaritetsklausulen om problemet inte är löst till slutet av 2010. Upphävandet av viseringskravet för de berörda medlemsstaterna skulle vara en första framgång för den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
Corina Creţu : Jag anser att en av de prioriterade frågorna på dagordningen för toppmötet mellan EU och Kanada, som ska hållas i Bryssel den 5 maj, måste vara att häva viseringskravet för alla EU-medborgare på grundval av ömsesidighetsprincipen och i syfte att undanröja den rådande diskriminering som förhindrar rumänska, bulgariska och tjeckiska medborgare från att besöka Kanada utan visum.
Denna situation är ännu underligare med tanke på att de kanadensiska myndigheterna förra året avskaffade det obligatoriska kravet att ansöka om korttidsviseringar för kroatiska medborgare, ett land som fortfarande för anslutningsförhandlingar med EU. Rumänien har gjort betydande framsteg de senaste åren, bland annat när det gäller vissa viktiga kriterier för ett avskaffande av viseringssystemet. Andelen avslag på viseringsansökningar, andelen personer som stannar längre i landet än den lagliga bosättningsperioden och antalet asylansökningar minskar stadigt.
Därför bör viseringsundantaget avspegla den här utvecklingen, för att inte tala om att lika behandling av EU-medborgare och kanadensiska medborgare skulle bidra till att öka det ömsesidiga förtroendet.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Jag ber att mitt namn skall föras in på gårdagens närvarolista. Jag var bevisligen även här vid omröstningen med namnupprop men lät inte registrera mig.
Det skall vi göra, ledamot Rothe.
Herr talman! Jag undrar om det här kan vara ett lämpligt tillfälle att ta upp en fråga som kom upp i går under omröstningen.
Jag vill erinra om att en särskild omröstning genomfördes under sammanträdet, om mitt betänkande som antogs med en rösts övervikt. Jag vill inte ta upp den frågan på nytt. Ordförandeskapet förklarade frågan avslutad och det accepterar jag helt. Men efter det beslutet började en hel rad ledamöter i parlamentet att hävda att omröstningsapparaterna inte hade fungerat, och så vidare.
Sedan i går har jag tänkt att detta skulle kunna vålla allvarliga problem, om resultatet av en omröstning tillkännages och det i arbetsordningen inte finns någon bestämmelse som gör att frågan över huvud taget kan tas upp på nytt, med tanke på hur alarmerande ofta ett stort antal omröstningsapparater inte fungerar. Om ett tekniskt problem inträffade och ett helt röstblock i någon del av parlamentet inte räknades, skulle omröstningsresultatet skapa osäkerhet kring själva effektiviteten i de beslut vi fattar.
Jag undrar om det inte borde finnas någon bestämmelse om detta i arbetsordningen. Jag hoppas att ni tycker att detta verkligen är en ordningsfråga.
Jag kommer mycket väl ihåg detta förhållande, Evans, och vi kommer att ta upp det i presidiet. Naturligtvis kommer jag att meddela talmannen om detta inlägg från er sida.
Herr talman! I anslutning till den ordningsfrågan kanske det även bör erinras om att tolkarna är mycket snälla mot oss som ibland låter bli att översätta " min omröstningsapparat fungerade inte" med " jag fick den inte att fungera" .
Herr talman! Jag vill kommentera en fråga som rör dagens sammanträde i kollegiet, enligt artikel 38 eller 64 i arbetsordningen. Jag kräver att kommissionär Lamy inför parlamentet gör ett brådskande uttalande om varför han undviker parlamentsomröstning om ett dokument som går under namnet " everything but arms" .
Detta har djupgående konsekvenser för parlamentet, för AVS-länderna och för Europa som helhet. Jag säger djupgående konsekvenser, eftersom parlamentet vill ha ett ökat demokratiskt ansvar. Denna särskilda fråga kommer inte endast att påverka parlamentet, utan de flesta av unionens medlemsstater, i synnerhet de med produkter som bananer - som är högaktuella - ris och socker.
Lamy bör göra detta uttalande i dag, för att klargöra att vi verkligen har ett demokratiskt ansvar. Det verkar som om han inte alls vill diskutera frågan med parlamentet. Den är av största vikt.
Herr talman! Kollegan Evans återkom just till omröstningen i går förmiddag, framför allt den omröstning där vissa ändringsförslag godkändes med en marginal på bara en röst.
Jag tror att parlamentet gör rätt i att hålla sig till de nuvarande bestämmelserna, eftersom det väldigt ofta inte handlar om att apparaterna är trasiga, utan att det finns ledamöter som glömmer att rösta, vilket en annan kollega påpekade. Men vi skulle aldrig bli klara om man kunde ändra en röst i efterhand. Ett bra exempel på detta är den slutliga omröstningen om betänkandet av Evans. Om jag hade vetat att antalet nedlagda röster och nejröster tillsammans skulle bli fler än de positiva rösterna för betänkandet av Evans, skulle jag ha bett min grupp att rösta emot Evansbetänkandet, och då hade det inte antagits. Ni inser hur absurd situationen skulle bli om man kunde ompröva en omröstning, och jag tror det är en god idé att vi förblir de nuvarande bestämmelserna trogna.
Ärade kolleger, vi kommer hur som helst att ta upp detta vid nästa presidiesammanträde.
Herr talman! Jag ville bara klargöra för Goebbels att jag inte tar upp en fråga om enskilda ledamöter som pekar på problem som rör just deras apparat eller vad det nu är. Jag oroas över möjligheten att ett antal apparater kan upphöra att fungera och över bestämmelser som i det fallet skulle skapa osäkerhet kring parlamentets beslut.
Låt mig också försäkra Goebbels att jag inte har några invändningar mot att frågor beslutas med en rösts övervikt. Den brittiska labourregeringen fälldes med en rösts övervikt 1979 och jag invände aldrig mot det.
(Parlamentet justerade protokollet.)
Livsmedelssäkerhet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0272/2000) av Bowis för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet (KOM(1999) 719 - C5-0136/2000 -2000/2082(COS)).
. (EN) Herr talman! Jag anhåller om att gå vidare med antagandet av mitt betänkande om vitboken om livsmedelssäkerhet. Det är ett stort nöje för mig att göra detta. Jag vill också ta upp de 19 ändringsförslag som föreligger om detta betänkande. Jag godkänner 16 av dem. De tre ändringsförslag jag inte godkänner är ändringsförslag 14, 16 och 17, och jag föredrar 15 framför 5 och 10 framför 6.
Som Feuerbach sade: " der Mensch ist, was er isst" , människan är vad hon äter. Vi är vad vi äter - och sorgligt nog stämmer det i mitt fall. Jag är uppenbart vad jag äter.
Allvarligt talat lider en del människor av långvariga sjukdomar till följd av dålig kosthållning, och vissa människor dör faktiskt av mat som förgiftar deras kropp. De senaste årtiondena har vi upplevt många skandaler. Olivolja, förgiftat vin, mineralvatten, nötkött, dioxiner och rötslam. Vi har lärt oss en ny vokabulär med e-kolibakterier, salmonella och listeria och så vidare. Vi har skrämts upp av skandaler som resulterat i oro, panik och offentliga utredningar. Våra väljare på olika håll i Europa förväntar sig att vi skall försäkra dem att maten de äter är oskadlig och att vattnet de dricker är drickbart. De har förlorat tilltron till det vanliga kontrollsystemet och kontrollmekanismerna som skall eliminera riskerna från " ax till limpa" , som uttrycket lyder.
Sanningen är att riskerna inte kan elimineras. Det ligger bortom vår förmåga. Risker kommer alltid att uppstå i samband med djurfoder och växtskyddsmedel i jordbruket, under bearbetningen av livsmedel, transporter, kylning, lagring och försäljning. Och sedan följer riskerna med in i vårt hem, in i våra kök, våra skafferier och fram till våra kunskaper om matlagning och våra vanor i dessa kök.
Även om vi inte kan eliminera riskerna kan vi åtminstone vidta åtgärder för att identifiera och hantera dem. Nya åtgärder krävs. Vi måste inrätta ett ramverk av lagstiftning, vägledning och bra metoder vad gäller livsmedel, djurfoder, växtskyddsmedel, dioxiner, märkning, tillsatser, nya livsmedel och så vidare. Jämsides med det ramverket behöver vi ett nytt organ för att återupprätta allmänhetens förtroende och medlemsstaternas respekt.
I mitt betänkande föreslås att en europeisk livsmedelsmyndighet skall inrättas, som skall vara stark, oberoende, objektiv, ansvarig, öppen och tydlig. Myndighetens tyngdpunkt måste ligga på säkerhet och dess metod måste vara vetenskaplig. Dess uppgift är riskbedömning och efterföljande råd om riskhantering. Kommissionens uppgift är riskhantering och kontroll. Parlamentets uppgift kommer att vara att granska och kontrollera båda.
Vi har ett system för tidig varning. Det behöver förbättras, men det kan endast ha en direkt ansvarsskyldighet inför parlamentet om det fortsätter att drivas i kommissionens regi. Fysiskt och operativt bör det emellertid vara nära knutet till den europeiska livsmedelsmyndigheten. Dess befogenheter bör utökas till att omfatta djurfoder såväl som livsmedel.
Direktören för den europeiska livsmedelsmyndigheten har en nyckelroll. Han måste utses av kommissionen, dock efter samråd med utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, och troligtvis även med andra utskott, såsom utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Det behövs en årsrapport och redovisning inför parlamentet och riskrapporter till kommissionen, parlamentet och rådet. Styrelsens sammansättning måste avspegla hela spektrumet av relevant erfarenhet från produktion, försäljning, konsumtion, juridik och så vidare. Vetenskapsmän måste avlägga en riskbedömningsrapport till styrelsen, som därefter skall säkerställa att rapporten är formulerad på ett för konsumenter begripligt sätt, lägga till eventuella rekommendationer om riskhantering och förelägga kommissionen och parlamentet denna rapport.
Vi behöver ett nära samarbete med nationella livsmedelsmyndigheter och internationella organ. Det krävs att arbetet i de nuvarande fem vetskapliga kommittéerna och i styrkommittén inordnas inom ramen för detta. Det kommer att ske vid ett mindre huvudkontor som skall drivas professionellt, vara tillgängligt för kommissionen och parlamentet, även om platsen ännu inte är fastställd.
Jag tackar mina kolleger i alla partigrupper och alla medlemsstater. Jag tackar dem för den konstruktiva dialog vi har haft. Jag tackar kommissionen och dess personal. Jag tackar rådet och det franska ordförandeskapet för det stöd de har uttryckt. Jag tackar parlamentets sekretariat. Vi har här ett förslag som kan bidra till att göra våra livsmedel säkrare och återupprätta allmänhetens förtroende i våra respektive nationer. Jag hoppas att parlamentet godkänner det.
(Applåder)
(PPE-DE), föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. (ES) Herr talman, herr kommissionär! Det är svårt att inte vara överens med detta dokument som kommissionen har lagt fram för oss, för det är fullt av goda idéer och avsikter.
Föredragande Bowis har också utarbetat ett mycket bra betänkande, där betydelsen av en oberoende livsmedelsmyndighet med hög kompetens framstår tydligt, en myndighet som kan utföra riskbedömningar, men inte hantera dessa eller genomföra krishanteringen, vilket bör vara kommissionens befogenhet, liksom när det gäller lagstiftningsförslagen.
Parlamentet stöder såväl denna livsmedelsmyndighet som lagstiftningsförslagen som lagts fram för att garantera livsmedelssäkerheten, herr kommissionär. Men jag skulle vilja uppmärksamma en grundläggande fråga: det räcker inte med en så bra lagstiftnings som möjligt och en kompetent och oklanderligt vetenskaplig livsmedelsmyndighet.
Det kan uppstå andra livsmedelskriser och varje gång detta inträffar, äventyras konsumenternas säkerhet, institutionernas trovärdighet samt jordbrukssektorns och den agrara livsmedelsindustrins intressen för fara. Om krishanteringen dessutom brister, utvidgas problemet och förvärras på ett okontrollerbart sätt.
Livsmedelssäkerheten är inte någon sekundär fråga: Den påverkar folkhälsan och livsmedelsmarknadens stabilitet. Därför vill jag fråga kommissionen vad den tänker göra för att förverkliga vitbokens mål.
Erfarenheterna på senare tid har visat oss att krisen inte har brutit ut på grund av bristande vetenskapliga kunskaper eller bristande ad hoc-lagstiftning. Problemet har varit att någon har gjort sig skyldig till bedrägeri och har fortsatt med det på grund av bristande kontroll.
Det är fallet med det företag som tillverkade poliovaccin i Förenade kungariket med ett serum från kalvfoster, vilket är förbjudet sedan 1999, och med distributionen av tusen kilo kött från BSE-smittade djur i en fransk kedja för livsmedelsdistribution.
Jag vill helt enkelt säga, herr kommissionär, att förutom myndigheten, är det nödvändigt att kommissionens behöriga avdelningar, i samarbete och i samordning med medlemsstaterna, fastställer ett enhetligt och effektivt kontrollsystem för hela livsmedelskedjan och att nätverket av Europeiska unionens livsmedelslaboratorier förstärks och arbetet samordnas med kommissionen.
Jag hävdar att det är den bästa åtgärden eftersom det är en förebyggande åtgärd.
energi. (NL) Herr talman! Kommissionens förslag och betänkandet av Bowis förtjänar vårt fulla stöd, livsmedlen måste vara säkra, livsmedlen måste också vara rena. Vi måste vara säkra på att BSE-kornas kroppar inte hamnar i näringskedjan. Vi måste kunna lita på att det vidtas åtgärder mot salmonella. Det förtroendet bryts dock gång på gång. Därför är de drygt åttio åtgärderna i vitboken mycket nödvändiga.
Inrättandet av den europeiska livsmedelsmyndigheten är ett viktigt steg i rätt riktning. Dess viktigaste uppgift är vetenskaplig rådgivning, diskussionen om livsmedelssäkerheten måste ju också vara ren. Känslorna svallar högt när det gäller mat: mot globalisering, mot storskalig produktion, mot genetisk modifiering, för lokala produkter, för tradition och för mångfald. Det är ofta berättigade känslor, men vi måste se till att de inte blir en täckmantel för protektionism. Vi får inte förneka utvecklingen av färdiglagad mat utan just stå för ett pro-aktivt synsätt. Den nya maten måste ha kvalitet, ingredienserna måste kunna spåras, etiketten måste ge ärlig information. Konsumenterna förtjänar att få välja. Livsmedelsmyndigheten måste se till att både medborgare och beslutsfattare får objektiv information.
Som föredragande av yttrandet från utskottet för industrifrågor vill jag betona ett par punkter. Beslutsprocessen måste vara klar och öppen. Dubbelt arbete och dubbel vetenskaplig forskning måste förebyggas, samarbete mellan de nationella forskningsinstitutionerna och det gemensamma forskningscentret alltså. Vidare är livsmedelssäkerhet en fråga för hela livsmedelssektorn, från lantbrukaren till tallriken. Det är mycket viktigt med en bra kommunikation mellan konsumenter, producenter, detaljhandel, arbetstagare och transportfirmor. Uppmärksamhet för mångfalden i små och medelstora företag. Stränga krav och bra kontroll kan vi inte vara utan, men i det sammanhanget måste konkurrensförhållandet också vara rent.
Avslutningsvis vill yrkar utskottet för industrifrågor för en strategi för tredje land och kandidatländer. Livsmedelssäkerhet är en världsomspännande uppgift, och vi får inte utestänga oss från producenter i Förenta staterna eller från utvecklingsländer. Vi måste arbeta för en gemensam dagordning.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja tacka föredraganden för hans konstruktiva bidrag och för hans villighet att godta yttrandena från de övriga utskotten.
- (DE) Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har gjort en grundlig granskning av vitboken om livsmedelssäkerhet. Det har kommit till liknande slutsatser som det ansvariga utskottet. Vi håller också med kommissionen om att livsmedelssäkerheten är en fråga som ligger i medborgarnas intresse och måste ägnas särskilt stor uppmärksamhet. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har därför lagt fram en rad förslag som också finns med i Bowis betänkande.
Låt mig i all korthet ta upp två huvudfrågor. För det första: Det råder inga tvivel om att lagstiftningen i fråga om livsmedelssäkerhet och djurfodersäkerhet måste förenklas. Vi förväntar oss därför att Europeiska kommissionen föreslår principiella rättsliga ramar. Inom dessa ramar måste motsvarande rättsliga akter inordnas systematiskt, så att hälsoskyddet framhävs som ett övergripande mål.
För det andra: Europas medborgare har rätt att kräva att deras hälsa är den främsta prioriteringen. De kan dessutom kräva ett stort mått av medbestämmande gentemot sitt parlamentet, när det handlar om livsmedels- och djurfoderssäkerhet för att skydda deras hälsa. Därför kan den planerade europeiska livsmedelsmyndigheten endast inrättas mot bakgrund av artikel 95 och 152 i EG-fördraget, och uppmärksamheten skall då särskilt riktas mot myndighetens befogenheter.
Herr talman! Först vill jag varmt gratulera föredraganden Bowis, men även säga till kommissionär David Byrne att vi uppskattar det arbete han har föreslagit oss med denna vitbok samt de förbindelser som han upprätthåller med parlamentet, i syfte att för framtiden förbereda bästa möjliga lagstiftning på området för livsmedelssäkerhet.
I dag diskuterar vi en vitbok och det ligger i vårt intresse att fastställa ett antal allmänna principer. Enligt min mening måste den framtida europeiska livsmedelsmyndigheten ha ett mycket väldefinierat uppdrag. Uppdraget skall gå ut på att bedöma och identifiera risker genom en samordning med befintliga nationella organ. Viktigt att klargöra är dock att det är de politiska institutionernas sak att varna och att genomföra åtgärder. Det är här Europeiska kommissionen, rådet och Europaparlamentet skall ingripa.
Den andra principen: det är viktigt att denna myndighet verkligen blir oberoende och att vi garanterar detta oberoende. Därför är det grundläggande att myndigheten själv skall kunna ta upp frågor till behandling. Myndigheten måste vara oberoende gentemot medlemsstaterna, EU-institutionerna och livsmedelsindustrin.
Jag tog mig friheten att lämna in ett ändringsförslag om rangordningen av risker. Jag har för övrigt haft tillfälle att tala med kommissionär David Byrne. I vissa fall kan man konstatera att befolkningen uppfattar eller får för sig att det föreligger en risk. Det kan helt enkelt vara en fråga om rykten, och vår skyldighet, vårt ansvar, är att informera för att slå hål på sådana rykten och återge konsumenterna ett förtroende.
När vi konfronteras med en möjlig risk är det viktigt att vi håller oss till försiktighetsprincipen. Och i händelse av en verklig risk måste vi snarast vidta förebyggande åtgärder.
För att avsluta: den europeiska livsmedelsmyndighetens verksamhetsområde bör begränsas till livsmedelssäkerhet. Det får inte bli tal om att den skall ägna sig åt kvaliteten på eller märkningen av produkter. Man bör inte blanda ihop bedömning av risker på livsmedelsområdet och det som rör produktkvalitet. Under alla omständigheter har Europaparlamentet och Europeiska kommissionen en orubblig vilja att återupprätta konsumenternas förtroende.
Herr talman! Ganska ofta får en kollega i parlamentet ett betänkande och man avundas honom eller henne. När det är dags att lägga fram betänkandet avundas man dem inte längre. Så är inte fallet med Bowis. Han har genomfört hela denna debatt med avsevärd elegans, charm och kompromissvilja, och därför kunde utskottet anta 12 kompromissförslag om ändringar, som stöds av så gott som samtliga politiska grupper.
Nu i veckan har vi fått en skarp påminnelse om varför vi alla är här och varför denna lagstiftning genomförs, i rapporten i mitt eget land - Phillips undersökningskommitté som utreder BSE-katastrofen, rättare sagt BSE-skandalen. Att detta inträffade i vårt lands boskapsbesättning berodde på slarv och inför världens ögon kommer de ansvariga, tjänstemän såväl som ministrar att ställas till svars. Den dagen kommer vi inte att känna någon särskild stolthet över våra tidigare rutiner. Dessa rutiner har nu ändrats och bytts ut och vi har vår egen livsmedelsmyndighet, Food Standards Agency. Att Europaparlamentet inför ett sådant organ som en av en rad liknande åtgärder, för att öka vår omsorg om livsmedelssäkerheten inom Europeiska unionen, är en positiv fortsättning på vad som har varit en ledsam saga.
Jag skall i korthet nämna de viktigare ändringsförslag som jag överlämnar till parlamentet och som jag hoppas kommer att röstas igenom i dag. Självklart är namnet viktigt och det har Bowis godtagit. Detta måste benämnas en " myndighet" , eftersom ordet på engelska och de flesta andra språk betecknar ett organ som har befogenheter och förmåga att i olika skeden av riskbedömningsprocessen använda sitt omdöme på bästa sätt, och inte enbart vara ett redskap för vad andra vill att det skall göra. Ett av de ändringsförslag som gick igenom gav myndigheten rätt att utfärda egna initiativbetänkanden. I den fortfarande infekterade frågan om hur långt vi bör gå i att låta det titta på födointag och erbjuda rådgivning och rådfrågas av dem som i huvudsak ägnar sig åt riskhantering, har vi även sagt att även dessa frågor åtminstone bör ligga inom ansvarsområdet för livsmedelsmyndighetens yttranden och rådgivning, i frågor som rör säkerhet.
Vi har även sagt att nationella livsmedelsmyndigheter och konsumentorganisationer i unionens medlemsstater fullt ut bör rådfrågas under de processer vi nu drar igång. Detta för att vi behöver allmänhetens, aktörernas och naturligtvis medlemsstaternas fulla stöd och tyngd för denna myndighet. Det innebär att de måste acceptera att systemet för tidig varning omedelbart måste förbättras och utvidgas till att omfatta djurfoder. Ändå har vi så sent som i denna vecka, då infekterat nötkött i Frankrike tog sig hela vägen fram till hyllorna på Carrefour, sett ytterligare ett exempel på hur svårt det är att få fast dem som föga bekymrar sig om livsmedelssäkerhet.
Vi vill att den europeiska livsmedelsmyndigheten skall ha en styrelse med en jämn fördelning av personer från konsumentsidan, folkhälsoområdet och kunnande inom alla möjliga områden av jordbruket och vetenskapen. Vi vill att de skall vara människor som vi kan respektera och som kan avge en intresseförklaring. Givetvis kommer många av dem att ha haft förbindelser med livsmedelsindustrin, och förbindelser med vetenskapen. Det är förståeligt och naturligt, men vi måste veta hur och vem och var och vi bör få möjlighet att göra det.
Vi vill få en årlig rapport till parlamentet och vi vill att direktören när han eller hon har utsetts skall stå till förfogande för utskottet för miljö liksom för utskottet för jordbruk och för hela detta parlament och avlägga rapport. När så har skett vill jag påstå att det finns en sista sak för oss att göra. Vi måste tålmodigt vänta tills kommissionen lägger fram lagstiftning i andra frågor som rör livsmedelssäkerhet - PCB-normer, livsmedelsmärkning, märkning vad avser livsmedelsallergier, åtgärder vad avser riktlinjer för kosthållning och den ändring av lagstiftningen som krävs i fråga om bearbetad barnmat för spädbarn och småbarn. Dessa åtgärder är intimt sammanlänkade med livsmedelsmyndighetens kommande verksamhet.
Slutligen kommer vi även att stödja ett antal nya ändringsförslag, i första hand ändringsförslag 11-13 och 7-9, och vi vill ha en fri omröstning om ändringsförslag 14. Vi anser att en del av de övriga ändringsförslagen är överflödiga, men allmänt sett bör det breda samförstånd som hela tiden rått i parlamentet om detta betänkande klara sig igenom omröstningen.
Herr talman! Bowis har på ett utomordentligt sätt varit föredragande i denna stora och komplicerade fråga.
Egentligen är det en hel del lika viktiga och till synes motstridiga mål som skall uppnås i detta livsmedelssäkerhetsärende. Det handlar bland annat om säkerhet. I det sammanhanget skulle jag vilja tala till förmån för den billiga maten, den som barnfamiljer köper, och den som barn och ungdomar äter.
Det handlar även om frihet att utveckla maten och livsmedelssektorn, men även om bevarandet av Europas kulturarv. En central del i detta inbegriper att säkerställa att det rika arvet av traditioner kan få finnas kvar. Därför vill jag ge mitt stöd till ändringsförslag 15.
Jag anser dock att en fråga inte tagits upp ordentligt till diskussion, nämligen nödvändigheten av att ett enhetligt regelverk följs upp av en enhetlig och genomgripande kontroll. Glöm inte att livsmedelssektorn totalt sett är den största arbetsplatsen i Europeiska unionen! Vi måste se till att regelverket följs på samma sätt över hela unionen! Annars rubbar vi både säkerheten och den inre marknadens fria konkurrens!
Jag skulle vilja repetera detta: se till att regelverket efterlevs ordentligt, från syd till nord!
Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Der Mensch ist, was er isst, människan är det hon äter. Det, kolleger, var faktiskt de första ord jag sade vid mitt jungfrutal i samband med den belgiska dioxinkrisen. Det är också de ord som kollega Bowis började sin motivering och sitt anförande med. Det visar också att Bowis och jag tillsammans med hela utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor till största delen är inne på samma linje och jag tackar Bowis för det mycket konstruktiva samarbetet de senaste månaderna.
Jag vill göra fyra kommentarer. I betänkandet görs mycket riktigt åtskillnad mellan å ena sidan riskbedömning och å andra sidan riskhantering. Mot den bakgrunden vill jag allra först säga att möjligheten att garantera livsmedelssäkerheten står och faller med att myndigheterna organiserar starka kontroller och de kontrollerna är lika starka som den svagaste länken. Om den svagaste länken bryts av så rasar kontrollen samman som ett korthus. Det betyder alltså att alla kontrollenheter måste ha ett bra samarbete och ofta ägnas i det sammanhanget för litet uppmärksamhet åt de kontrollenheter som skall kontrollera djurläkemedel; i mitt land är det läkemedelsinspektionen. Jag beklagar därför också att den enheten i mitt land mycket litet eller inte alls engageras i hur den federala myndigheten för livsmedelssäkerhet fungerar i framtiden. Av erfarenhet vet vi ju att en dålig kontroll på djurläkemedel och dålig kontroll på veterinärernas ordinationsrutiner kan leda till skandaler. Det måste alltså uppmärksammas.
För det andra så står det tydligt i Bowisbetänkandet att den europeiska livsmedelsmyndigheten ansvarar för riskbedömningen. Vi måste ha helt klart för oss att den myndigheten endast kommer att fungera som en stark partner i debatten om livsmedelssäkerheten efter att under de kommande åren ha skaffat sig tillräcklig respekt. Den respekten kommer, inte genom lagar, inte genom regler utan genom integritet, genom akademisk toppkvalitet, genom självständighet, genom ansvarsskyldighet, genom öppenhet och genom begriplighet. Därför yrkar jag för att även minoritetsståndpunkterna alltid offentliggörs vid en avvägning mellan vetenskapliga åsikter. Vetenskap är ju, kolleger, inte något statiskt utan befinner sig ständigt i rörelse och debatten om de sex amerikanska hormonerna har givit tillräckliga bevis för det.
Kolleger! Jag är också nöjd med synsättet från lantbrukare till tallrik och från räfsa till gaffel. Jag skulle till och med vilja gå ännu längre och yrka för ett synsätt som går från frö till sked. Det betyder att alla produkter måste granskas vid en kontroll av livsmedelssäkerheten och jag hänvisar i det avseendet till punkt 11 i resolutionen.
För det fjärde, betonar parlamentet mycket riktigt i punkt 17 att rapid alert system måste utökas att gälla alla aspekter av livsmedelssäkerheten, inbegripet djurfoder, och med rätta yrkar vi då också för ett snabbt införande av en positiv förteckning, herr kommissionär!.
Kolleger! Det här är bara början, vi har fortfarande en lång väg att gå. Vi måste inse att konsumenten måste återfå förtroendet för maten och att det är en grundläggande mänsklig rättighet. Jag hoppas att vi de kommande månaderna och åren kommer att följa kommissionen mycket nära vid genomförandet av vitboken.
Herr talman! Inledningsvis vill jag nämna att naturligtvis även vi stöder alla de kompromissinriktade och utarbetade ändringsförslag som vi fattat ett gemensamt beslut om i miljöutskottet, och jag hoppas att de kommer att röstas igenom även här. Likafullt, herr talman, låt mig betona en eller två punkter. Vi debatterar en fråga som med all önskvärd tydlighet synliggör hur ansvarslös och ihålig den debatt är som vi för om Europas enande. Men det är egentligen inte så konstigt. Det finns naturligtvis ingen möjlighet för denna typ av institution att trygga livsmedelssäkerheten om det inte finns ett starkt politiskt stöd.
Herr talman! Det handlar om lagstiftning, främst tillämpning, det handlar om att bemöta faror, om åtgärder, om att ändra politik, det handlar om att jämföra med importen: att kontrollera säkerhetskvaliteten på de varor som förs in utifrån. Jag ställer frågan: Vem skall utföra detta? De nationella myndigheterna? Men de kriser som hittills har uppstått har vanligtvis bemötts av medlemsstaternas myndigheter. Jag erinrar mig Storbritanniens politik rörande hjärnskador när detta var aktuellt. Vilken är den institution som är i stånd att, på de europeiska medborgarnas vägnar och fullt ut, utföra kontroller, granska och föreslå åtgärder? Bara för att ta ett litet exempel: Jag skulle t.ex. gärna vilja veta vad en sådan institution skulle ha gjort under galna ko-sjukan i Storbritannien, dioxinskandalen i Belgien, den genmanipulerade bomullen och produkter av denna, bomullsolja osv. i Grekland? Jag tror inte att det skulle vara speciellt mycket.
Om denna organisation sålunda inte närmar sig de standarder som skulle göra den till en organisation med möjlighet att påverka politiken, tror jag inte att den kommer att kunna utföra speciellt mycket. I bästa fall kan den komma att stå nära miljöbyrån, som utför ett utomordentligt upplysningsarbete, men som också hävdar att miljösituationen i Europa inte förbättras.
Herr talman, mina kära kolleger! Vårt Europa skakas regelbundet av allvarliga folkhälsokriser. Dessa kriser, t.ex. BSE- och dioxinkrisen, har blivit ett verkligt samhällsproblem och leder till att konsumenternas förtroende för livsmedelsprodukter sjunker. Den allra senaste händelseutvecklingen har påmint oss om detta.
Medlemsstaterna har gjort en bedömning av detta, t.ex. Frankrike, som har skapat ett nationellt livsmedelsorgan. I dag föreslår Europeiska kommissionen att inrätta en europeisk livsmedelsmyndighet, som skall ha i uppdrag att analysera alla folkhälsorisker.
Goda vetenskapliga kunskaper är med all säkerhet en förutsättning för att lättare kunna bedöma de risker som är förenade med livsmedelskedjan, från grep till gaffel. Alla initiativ som bidrar till ökad kunskap om sådana risker går därför i rätt riktning. Men är det inte att angripa problemet i fel ände? Som så ofta förr föreslår kommissionen att vi skall skapa regler för att undanröja eller mildra de ödesdigra konsekvenserna av en politik som kommissionen ofta är medansvarig till, men ifrågasätter inte på något sätt sina allmänna riktlinjer. EU:s krav på spårbarhet, en bra åtgärd, har därför blivit ännu viktigare med tanke på att vi har slopat kontrollerna vid våra inre gränser, eller vid gemenskapens gränser. På samma vis försöker unionen skydda den biologiska mångfalden och ekosystemen med hjälp av direktiven om livsmiljöer och om fåglar, men ifrågasätter inte strävan efter en produktivitet inom jordbruket, trots att man vet att det, tillsammans med urbaniseringen, är huvudorsaken till ekosystemens obalans.
Det är just denna strävan efter produktivitet som ökar livsmedelsriskerna: specialiseringen inom jordbruksföretag, varav merparten bedriver ett intensivt jordbruk; kravet på att anpassa sig efter priserna på den amerikanska marknaden - och därmed strävan efter lägsta möjliga kostnader, framför allt för djurfoder; de ibland långväga transporterna och de olika länkarna i livsmedelskedjan från gård till bord. Alla dessa faktorer utsätter folkhälsan för risker, men man föredrar att bota det onda i stället för att varna om det i förväg. Det är allvarligt.
Under dessa omständigheter har den europeiska livsmedelsmyndigheten icke desto mindre en roll att spela när det gäller vetenskapliga riskanalyser. Men vi måste se till att det blir medlemsstaterna som skall hantera sådana risker och tillämpa försiktighetsprincipen på ett förnuftigt och balanserat sätt. Det är en garanti för effektivitet. För vem skulle bättre än medlemsstaterna kunna genomföra lämpliga lokala kontroller? Vem kan bättre än staterna urskilja verkligt farliga produkter från dem som tillhör våra olika livsmedelskulturer men inte uppvisar en nollrisk för hälsan? Denna nollrisk finns för övrigt inte och är dessutom inte nödvändig, eftersom aseptik inte är en garanti för livsmedelssäkerhet. Vem kan slutligen bättre än staterna informera befolkningen om vilka risker som hänger samman med olika produkter?
Låt oss därför inte ge den europeiska livsmedelsmyndigheten något annat uppdrag än att göra vetenskapliga försök, i förbindelse med de nationella organen. Låt oss kräva att denna myndighet skall bedriva spetsforskning och vara oberoende. Låt oss begära att myndigheten utfärdar rekommendationer till de politiska myndigheter som ansvarar för riskhantering. Och låt oss följaktligen inte låta den ta initiativ till att varna och informera allmänheten.
Vi får slutligen se till att våra metoder för att framställa livsmedel inte blir likriktade. Alla våra länder, Frankrike i synnerhet, är stolta över sin gastronomiska kultur och produkter från den egna jorden. Det är denna mångfald som också utgör Europas rikedom och livskvalitet. Låt oss se till att slå vakt om den.
Herr talman! Det är tydligt att det finns avsevärd entusiasm för inrättandet av en europeisk byrå för livsmedelssäkerhet, som vår föredragande föredrar att kalla det. I Förenade kungariket har vi nu, som i många andra länder, inrättat vår egen byrå under liknande entusiasm.
Verksamheten inleddes i år och många hade höga förväntningar på den. I och med de ambitiösa förslagen från Byrne förefaller det som om detta nationella initiativ kommer att införlivas i EU:s strukturer. Vi tackar Bowis för den saken. I sitt betänkande slår han fast det brittiska organets underordnade karaktär, när han påpekar att det är " ytterst viktigt att kommissionen samordnar sina olika avdelningar, inbegripet... de nationella livsmedelsmyndigheterna." Inom parentes måste jag uttrycka min förvåning över hur en konservativ parlamentsledamot så till synes lättvindigt anammar att ännu en brittisk institution sugs upp, när hans parti står på en plattform som innebär att man motsätter sig ökad integration.
Icke desto mindre kan det komma som en överraskning för ledamöterna att jag stöder idén med en alleuropeisk strategi för livsmedelssäkerhet, som ryms i idén med en europeisk livsmedelsmyndighet. Trots att jag så ofta stämplas som " isolationist" av mina brittiska kolleger, har jag inga problem med att erkänna att bakterier inte känner några gränser. Men om bakterier inte respekterar nationella gränser kommer de givetvis inte att respektera EU:s gränser, och gör det inte heller.
Trots entusiasmen för ännu ett EU-organ, måste därför varje effektivt kontrollprogram se bortom det snäva synfält som endast omfattar 15 länder. Det måste anlägga ett bredare perspektiv. Här är vi lyckligt lottade. Sedan 1984 har vi haft Världshälsoorganisationens högeffektiva övervakningsprogram för kontroll av infektioner och förgiftningar via livsmedel i Europa, som har sitt säte vid Ostertag-institutet i Berlin.
Till skillnad mot de småskurna européer som så ofta står bakom detta EU-projekt, omfattade WHO:s idé om Europa intressant nog ursprungligen 32 länder. Det inbegrep forna Sovjetunionen och har sedan dess utvidgats till att omfatta alla länder från Uralbergen till Atlanten, från Island till Israel. WHO täcker hela Europa men har därutöver ett vidare ansvarsområde som sträcker sig över hela planeten, vilket är viktigt. Om man kartlägger de största sjukdomar som spritts via livsmedel och som för närvarande påverkar Europa, har de i själva verket till största delen först uppträtt på de amerikanska kontinenterna.
För att bara nämna ett exempel uppstod troligen det nya hotet från e-kolibakterien O157 i Sydamerika. Det spred sig sedan till USA, för att fortsätta till Kanada, och därefter till Australien och Japan, innan större utbrott inträffade på det europeiska fastalandet - varav det första i Tyskland. En följd av detta är att många av de kontrollinitiativ som senare har antagits i Europa har sitt ursprung i andra länder, främst USA. Riskbedömningen måste börja där problemen börjar. Om man erkänner behovet av ett gränsöverskridande organ för att komplettera enskilda organs ansträngningar - och det gör jag förvisso - måste därför varje sådant organ ägna sig åt mer än Europa. Det måste ha en global räckvidd och samla in uppgifter globalt. Det är precis vad WHO gör åt oss - med sina regionala organisationer arbetar WHO på ett helt integrerat sätt. Detta kan inte åstadkommas genom en EU-organisation.
Med tanke på att WHO-programmet fortfarande åtnjuter tillräcklig finansiering och stöd, verkar det inte finnas något som helst behov av ytterligare en byrå, i synnerhet inte med så begränsad räckvidd som Europeiska unionens 15 medlemsländer. Livsmedelssäkerheten är alldeles för viktig för unionen för att förvandlas till ännu en ursäkt för EU:s integration. Detta visar på den allra sämsta sidan hos Europeiska unionen, eftersom synsättet bottnar i kontrollsjuka.
Herr talman, kära kolleger! Vitboken om livsmedelssäkerhet är det svar som borde ha kommit för länge sedan på sådana incidenter som BSE- och dioxinkrisen, som har gett upphov till en stark osäkerhet och ett minskat förtroende bland konsumenterna. Det är två frågor jag finner särskilt angelägna. För det första: Att skapa ett europeiskt nätverk med forskningscentrer är en nödvändighet för att uppnå målet. Dubbel behörighet och överskridanden av befogenheter mellan den framtida europeiska livsmedelsmyndigheten och exempelvis kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor i Dublin måste undvikas. Inte bara kommissionen utan även alla medlemsstaterna måste ha en laglig möjlighet att anlita denna myndighet. Det är förnuftigt, så att den europeiska livsmedelsmyndigheten också kan verka oberoende av kommissionen och därigenom - om det skulle krävas - hantera kriser så snabbt som möjligt. De förutsättningar under vilka myndigheten kan anlitas måste fastslås så att garantier skapas för ett effektivt och snabbt agerande.
För det andra: Det måste för alla livsmedel inrättas ett system som gör det möjligt att spåra livsmedlens innehåll till deras primärkälla. Den principen måste följas konsekvent i den planerade granskningen av gemenskapens bestämmelser för märkning. Endast på det viset kan konsumenternas förlorade förtroende för livsmedelsproduktionen återställas.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Bowis har som föredragande framställt ett utmärkt betänkande och jag kan bekräfta hans uttalanden på många områden. Inrättandet av en effektiv och oberoende europeisk livsmedelsmyndighet är mycket välkommet, även med tanke på skandalerna hittills på livsmedelsområdet.
Livsmedelssäkerhet är en grundförutsättning för konsumenten, för konsumenterna vill äta sunt och det måste vi se till att de kan göra. Myndighetens huvudsakliga uppgifter är därför riskbedömning och riskkommunikation, ett system för tidig varning med hjälp av de fem livsmedels - och djurfoderkommittéerna, ett optimalt offentligt arbete med konsumenterna i frågor som rör livsmedel och säkerhet, ett optimalt nätverk med vetenskapliga institutioner och kontrollorgan i medlemsstaterna, för att även garantera kontrollen på plats från producenten till konsumenten.
För att återställa och stärka konsumenternas förtroende skall livsmedelssäkerheten och -bestämmelserna beaktas inom gödningsmedels-, växtskydds-, läkemedels-, miljö- och avfallslagstiftningen. En tillförlitlig riskbedömning kräver omfattande analyser och referensmätningar. För att forskningsresultaten skall vara jämförbara i hela Europa måste de mätmetoder som tillämpas standardiseras och harmoniseras. Det förutsätter en särskild infrastruktur för undersökningar av livsmedel och i synnerhet giftiga ämnen i djurfoder. I Gemensamma forskningscentrets institut för hälsa och konsumentskydd (Institute for Health and Consumer Protection) genomförs redan nu i hela Europa kvalitets- och säkerhetskontroller även av livsmedel, kontroller äger rum bland annat av kontaminering av livsmedel och referensmätningar görs av jordbruksprodukter och livsmedel.
Alla dessa åtgärder kräver omfattande finansiella medel. Därför är det också vettigt att dra nytta av och eventuellt bygga ut de institutioner som redan finns i Europeiska unionen och ställa de finansiella medel som krävs till förfogande fram till år 2002. Jag har lagt fram ett förslag i den frågan och ber er stödja det förslaget.
Herr talman! När endast 19 ändringsförslag har lagts fram i plenum i en såpass komplicerad fråga som denna, som snabbt engagerar alla och sätter blodet i svallning, är det ett bevis på det förtroendefulla och utmärkta förarbete som föredraganden, men även övriga grupper i utskottet, har gjort. Det tackar jag föredraganden för.
Vitboken är absolut inte lösningen på någon av kriserna. Vitboken är kommissionens länge efterlängtade arbete med en grönbok, som lades fram redan för flera år sedan. Vi bör också påpeka, precis som några av de föregående talarna har gjort, i synnerhet Whitehead och Gebhardt, att vitboken är mycket mer än ett nytt regelverk i unionen. Vitboken måste till exempel se till att villkor skapas som möjliggör säkra livsmedel. Om vi inte lyckas modernisera systemet för tidig varning och låta det fungera, är det mycket vi inte behöver fundera vidare över. Om vi inte lyckas göra medlemsstaterna delaktiga i ansvaret för systemet för tidig varning kommer vi att få problem. Vi måste låta en strängare lagstiftning, strängare direktiv och strängare kriterier gälla för djurfoder. Vi måste bli mycket strängare beträffande reglerna för hygien vid framställningen av djurfoder, men även vad gäller kontrollerna. Om vi inte får ett nytt ramdirektiv är det mycket på området livsmedelssäkerhet som vi inte kan ta på allvar. Kommissionen har med sina drygt 80 förslag - nya sådana eller ändringsförslag - lagt fram ett mycket ambitiöst program. Jag kan se att kommissionen redan är verksam på vissa punkter. Jag anser att vi är på god väg.
Vi talar naturligtvis alla i första hand om den nya livsmedelsmyndigheten. Vi har i utskottet kommit överens om vad denna nya myndighet får och inte får. Men jag vill också säga: livsmedelssäkerheten är viktig! Redan nu finns det vetenskapliga organ i unionen som ser till detta. Men om vi inte lyckas se till att lagstadgade kontroller faktiskt äger rum på plats i medlemsstaterna, om vi inte lyckas ålägga medlemsstaterna att uppge vem som kontrollerar vad, när och hur ofta, då kan vi inrätta tjugo nya myndigheter i Europeiska unionen utan att det sker några förändringar beträffande livsmedelssäkerheten. Det måste vi också ha i åtanke. Då är en ny myndighet, oavsett vad den kallas, endast lurendrejeri och ett alibi. Då kan en sådan ny myndighet vara till glädje i något land och på någon ort, men i övrigt sker inte något och talesättet " tåget har gått" eller " ingen bryr sig" skulle då vara passande. Regler för hygien och kontroller på plats, det är tidens motto. Det som där behövs är inte så mycket vi och kommissionen utan där behövs medlemsstaterna, för de har inte skött sina uppgifter hittills.
(Applåder)
Herr talman! Jag känner mig glad och tacksam idag, både gentemot kommissionen därför att man har inlett arbetet med bättre livsmedelssäkerhet, och mot gentemot Bowis och hela utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Jag är tacksam för det goda samarbete vi har haft och för den kompromissvilja som har visats för att få fram ett bra betänkande. Nu hoppas vi på parlamentets stöd, och vi hoppas att rådet och kommissionen accepterar våra förslag.
Livsmedelsmyndigheten måste tillsammans med byrån för livsmedels- och veterinärfrågor, andra vetenskapliga organ och nationella myndigheter skapa ett heltäckande system. Precis som Paulsen sade måste alla medlemsländer och alla företag, av vilka många är multinationella, följa lagstiftningen. Om så inte är fallet måste det finnas ett sanktionssystem på EU-nivå. Därför jag vill ta upp ändringsförslag nummer 16. När livsmedelssäkerheten hotas ställs både människors hälsa och den gemensamma marknaden på spel. Vi måste följaktligen göra sådana förändringar i EU-fördraget att kommissionen ges sanktionsmöjlighet på livsmedelsområdet, precis som man idag har på konkurrensområdet. Livsmedelsmyndigheten bör kunna ge kommissionen förslag på lämpliga åtgärder i detta sammanhang.
Herr talman! Även jag har nöjet att först berömma kommissionen för dess vitbok om livsmedelssäkerhet, vilket är ett bra förslag, men även Bowis, för att han på ett utmärkt sätt har förbättrat och skärpt detta förslag genom sitt arbete. Dessutom har han publicerat ett dokument vars resolution är konkret, och vars motivering är både lättläst och humoristisk. Det är inte ofta vi läser sådana texter här i parlamentet!
Min grupp delar kommissionens och föredragandens åsikt om hur ansvarsfördelningen för den oberoende myndigheten för livsmedelssäkerhet skall se ut. Vi anser att den skall ha som huvuduppgift att bedöma riskerna för livsmedelssäkerhet, och att vetenskaplig rådgivning skall vara kärnan i verksamheten. Naturligtvis måste lagstiftningen också stärkas och hela livsmedelskedjan täckas genom att synen på livsmedel genomsyras av försiktighet och ansvar, vilket alla måste ställa upp på. Livsmedel måste även produceras efter så ekologiska principer som möjligt.
Egentligen behöver vi en heltäckande strategi för hur vi skall hantera livsmedel från ax till limpa. Det handlar om frågor som GMO, tillsatser, märkning och så vidare. Jag hoppas att kommissionen verkligen ser till detta.
Min grupp stöder de flesta ändringsförslagen. Särskilt viktigt tycker jag att ändringsförslag 17 är. I detta ändringsförslag står det att konsumentorganisationerna skall rådfrågas. Då det i skäl J nämns att näringslivet och livsmedelsproducenterna skall rådfrågas, anser jag att det krävs balans på detta område.
Herr talman! Den stora förekomsten av livsmedelsskandaler, debatten om användningen av genteknik i livsmedelsproduktionen har lett till att det nuvarande systemet för livsmedelssäkerhet har ifrågasatts. Högsta standard för livsmedelssäkerheten rimmar inte med ett minskat konsumentskydd. Därför behövs det något annat, det är även min uppfattning. Däremot förespråkar jag att det högsta ansvaret även i fortsättningen skall åligga medlemsstaterna.
Gemenskapen är den största importören och exportören av livsmedel. Branschen har en årlig omsättning på 600 miljarder euro och sysselsätter 10 miljoner personer. Jag stöder alla de berörda parter, oberoende av om de finns på politiska, administrativa eller andra ansvarsposter, som arbetar på strategin " livsmedel åt alla" . De utvecklade industriländerna borde genom en hållbar och mångsidig livsmedelproduktion kunna ge det största bidraget. Vitboken är ett politiskt dokument för de ansvariga inom livsmedelsproduktionen. Därför är de förebyggande åtgärderna i vitboken de egentliga handlingsplanerna. Dessutom finns det inget sådant som en europeisk smak. De nationella specialiteterna måste inte bara respekteras utan även främjas.
Det är de enda svaga punkterna i vitboken om livsmedelssäkerhet. De frågor som fortfarande står öppna är: Vilken relationen kommer livsmedelsmyndigheterna att bygga upp till konsumenterna? Hur sker finansieringen och hur sker samarbetet med medlemsstaterna? Hur ser ansvarigheten ut? Hittills har det nämligen varit de oskyldiga som fått betala. Kommissionen kommer att bli tvungen att ge mer konkreta svar på dessa frågor i sitt fortsatta arbete.
Herr talman! Vi uppskattar det arbete Bowis har lagt ned, inte bara för att han placerar ämnet i rätt sammanhang utan också därför att han tar upp viktiga frågor som måste besvaras framöver.
Den myndighet som skall inrättas kommer otvivelaktigt att behövas, både vad gäller övervakning och förebyggande åtgärder, men försiktighetsprincipen räcker dock inte som riktlinje för dess verksamhet. Ett tydligt regelverk, definitionen av godtagbara risker och ett konkret värnande om mångfalden livsmedel och lokal produktion är aspekter som återstår att bena ut, liksom skyddet för små och medelstora företag och utbildning av deras anställda. En annan aspekt är en strukturell översyn av märkningsreglerna, både vad gäller grossist- och detaljistförsäljning, så att konsumenterna äntligen får korrekt information beträffande möjligheterna att spåra produkterna och deras beståndsdelar, och så att man kan utreda ansvarsförhållandena vid risker eller kriser.
Det har dessutom påpekats, med rätta, att myndigheten inte kommer att ha politisk skepnad och att den kommer att ha kommissionen och medlemsstaterna som referenspunkter, framför allt i larmsituationer. Detta kommer dock att visa sig konkret genom dess handlingar. Även den rättsliga statusen, makten och samexistensen med andra tekniska och vetenskapliga organ på EU-nivå - vilkas uppgifter i dag delvis överlappar den nya myndighetens - måste fastställas.
Slutligen kommer det att bli viktigt att se hur dess självständighet och öppenhet kan förenas med obeslutsamheten om vilka resurser den skall tilldelas för närvarande, med dess underordnade ställning gentemot kommissionen å ena sidan och med dess makt att ta självständiga initiativ liksom sammansättningen av dess styrelse å den andra.
Till sist är det klart positivt att man vill urskilja prioriterade handlingar och rangordna dem efter betydelse. Eftersom man även tänker sig att dessa handlingar skall genomföras under flera års tid möter de dock inte behovet att utmönstra en övergripande europeisk inriktning på livsmedelspolitiken och livsmedelssäkerheten, vars sammansättning skulle ge den europeiska mångfalden ännu ett tillfälle att visa sin enighet.
Herr talman! Föredragande Bowis inleder motiveringen i sitt betänkande med ett citat av Ludwig Feuerbach, vilket han sedan upprepade i dag: der Mensch ist was er is isst. Jag håller inte med om det uttalandet, vi vet ju att en människa är mer än endast en kropp. I Bibeln kan vi läsa att det länge funnits regler för livsmedelssäkerhet eftersom Gud föreskrev sådana regler för sitt folk Israel.
Det behövs dock en nyansering av den oro som människorna känner för livsmedelssäkerheten. Gentemot Feuerbach kan jag sätta det kloka uttalandet av Herren Jesus själv: " människan förorenas inte av det som kommer in genom munnen utan av det som kommer ut ur den" , nämligen genom allt det som vi säger.
I det här moderna samhället är valmöjligheterna när det gäller mat enormt omfattande. Vi äter främst goda saker, även om vi vet att de är ohälsosamma. Konstigt nog uppstår det dock stor panik hos befolkningen när något går fel i livsmedelsproduktionen. För att återvinna förtroendet vidtas mycket drastiska åtgärder, vilka man kan undra om de verkligen är nödvändiga ur säkerhetssynpunkt. Hade en dioxinkris eller en BSE-kris kunnat förhindras med en europeisk livsmedelsmyndighet?
Enligt min åsikt är skapandet av ny lagstiftning ingen bra reaktion på att den befintliga lagstiftningen inte efterlevs. Inrättandet av oberoende inspektionsmyndigheter i medlemsstaterna som upprätthåller lagen på plats bör därför prioriteras. Samma sak gäller för det så kallade rapid alert system, medlemsstaterna måste se till att systemet fungerar bra och de måste informera Europeiska kommissionen i god tid.
Herr talman, kommissionär Byrne! Först och främst vill jag tacka vännen John Bowis för hans utmärkta arbete med vitboken om livsmedelssäkerhet och framför allt för att han har tagit fasta på olika ändringsförslag från flera politiska grupper som enligt min mening förbättrar kommissionens ursprungliga förslag avsevärt.
Inrättandet av en oberoende europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet med hög vetenskaplig profil är ett betydande steg i riktning mot någonting som alla medborgare känner ett behov av, nämligen att få garantier för livsmedelsprodukternas kvalitet och säkerhet. Skadorna på människans centrala nervsystem till följd av konsumtion av nötkött från djur behäftade med galna kosjukan - som nämndes i förmiddags -, dioxinlarmet i Belgien nyligen, de förhöjda halterna av insekts- och ogräsbekämpningsmedel i miljön, förekomsten av andra mikrobiologiska och kemiska förorenande ämnen med potentiellt cancerframkallande effekter väcker en djup oro och ibland även ångest hos vanliga människor. Nåväl, inrättandet av en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet bidrar mycket till ett starkt skydd för medborgarnas hälsa.
Tillåt mig slutligen att tacka alla de politiska grupperna - PPE, socialisterna, de Gröna, liberalerna - för att de gick med på att underteckna en kompromissändring som ursprungligen jag och Fiori lade fram och som ökar betydelsen av den europeiska myndighetens existens. Den skall vara den verkliga spindeln som samordnar nätet av nationella byråer, vilka i sin tur skall aktivera och samordna ett nätverk av centrer som är framstående på livsmedelssäkerhet i de enskilda regionerna. Syftet med detta nätverk av laboratorier skall vara att gå i riktning mot en kontinuerlig och daglig övervakning av livsmedelsprodukternas kvalitet och säkerhet - just det som Roth-Behrendt sade nyss. Detta är en inställning jag delar. Nätverket skall vara så nära medborgarna som möjligt så att de på så sätt kan återfå sitt förtroende för de nationella och europeiska institutionerna.
(Applåder)
Herr talman! I och med omröstningen i parlamentet avslutas denna första samrådsfas om livsmedelssäkerheten. Jag hoppas bara att denna omröstning inte skall innebära att även viljan tar slut att ingripa snabbt och effektivt i en sektor som så intimt berör medborgarnas vardagsliv och som är ett av de främsta proven på vår förmåga att återskapa deras förtroende för institutionerna och politiken.
Denna vilja kommer att behövas ännu mer mot bakgrund av att de stora förhoppningar vitboken väcker enligt min mening inte helt återspeglas i Bowis betänkande, trots det betydande arbete han har gjort. Även om skapandet av en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet och fastställandet av dess befogenheter är en grundläggande punkt i den strategi kommissionen föreslår så är detta nämligen inte hela dess innehåll. En europeisk livsmedelsstrategi får inte bara begränsa sig till att man skapar en myndighet som skall övervaka och tillämpa vissa hygieniska och sanitära regler, även om dessa behövs. Det finns ett oupplösligt samband mellan att äta sunt och att äta gott, ett samband som konsumenterna måste göras än mer medvetna om. Vi måste främja kvalitet och stödja de typiska lokala produkter som är en stor rikedom för de europeiska folken.
Genom omröstningen i utskottet för miljö lyckades vi återskapa en viss balans genom att utöka tillämpningsområdet till att omfatta näringsfrågorna och vissa viktiga hänvisningar till små och medelstora företags roll när det gäller att värna om skilda livsmedelsvanor. Av detta skäl kommer jag att rösta för.
(Applåder)
Herr talman, kolleger! Jag tror att vi med det här betänkandet av Bowis har en stadig grund för det fortsatta arbetet och jag tror, herr kommissionär, att det nu inte finns något skäl till varför ni, så att säga, i morgon inte skulle kunna lägga fram lagstiftningsförslaget eftersom den stora majoriteten av parlamentet nu är överens om på vilket sätt vi måste gå vidare och att det är en så stor majoritet är bland annat och främst tack vare er, herr föredragande, ni är en enormt duktig diplomat!
Jag skall inte säga så mycket mer om grunden till det här, det är vi ju alla överens om. Jag skulle vilja ta upp ett par mindre saker. Jag har lämnat in ett ändringsförslag som jag inte tycker är oviktigt även om kollega Whitehead suggererade att det var onödigt. Det måste vara en oberoende myndighet och därför tror jag att det egentligen inte, som det står i punkt 12, får förekomma nära förbindelser, close ties på engelska, med någon, inte med konsumentföreningar och inte heller med någon annan. Jag tycker alltså att ert ändringsförslag 11 och mitt ändringsförslag 17 går alldeles utmärkt att kombinera.
För det andra finns det ytterligare några viktiga saker som måste ske. Jag skall ta upp två: vi behöver snabbt PCB-normer på europeisk nivå, vi behöver snabbt en positiv förteckning över ingredienser i djurfoder. Herr kommissionär, sätt igång, skulle jag säga! Kolleger, vår roll i Europaparlamentet är också mycket viktig eftersom vi med årsrapporten, med vår utfrågning av direktören för myndigheten, måste vi se till att den myndigheten verkligen fungerar. Om den inte fungerar, om den inte gör ett bra jobb, så kommer den politiska räkningen att skickas till oss. Det tror jag är något som vi måste hålla ögonen på under de kommande åren.
Herr talman! Jag vill tacka föredraganden för att han i kompromissändringsförslagen - vilket andra kolleger har nämnt - har tagit med alla gruppers ändringsförslag. Jag tycker att han uppnår ett tydligt mål - vilket sägs i dokumentet - nämligen att garantera de höga livsmedelssäkerhetskrav som bör ställas, och ett annat mål som kommer ur det första, det vill säga, att återställa konsumenternas förtroende, vilket är ordentligt skadat av skandalerna. Jag skulle vilja påminna om rapsoljeskandalen i Spanien - vilken fortfarande efter mer än 20 år har effekter -, men också om BSE-skandalen, dioxinskandalen och den senaste oroande skandalen i USA där man, efter vad det verkar, har tillåtit genetiskt modifierad majs, ej lämplig för konsumtion, i livsmedelsprodukter för konsumtion.
Jag tycker att det är ett mycket viktigt förslag föredraganden lägger fram om att agera på tre områden: det första, inrättandet av en livsmedelsbyrå eller livsmedelsmyndighet, baserad på integritet, insyn, oberoende - är grundläggande för oberoendet, bland andra principer -, en tydlig och tillgänglig prioritering genom lagstiftning och samarbetet med byråerna i de övriga medlemsstaterna, med icke-statliga organisationer, konsumentorganisationer samt internationella organ. Därför kommer vi också - som min kollega Mihail Papayannakis sade - att godkänna och stödja betänkandet.
Herr talman! Jag vill instämma med övriga kolleger och ge föredraganden Bowis en komplimang för hans mycket konstruktiva och logiska sätt att angripa detta särskilda problem. Låt mig i lite lätt ton få säga att jag när jag hörde Blokland nämna några Bibelcitat kände att han förde upp denna diskussion till ett högre plan, eftersom det fanns stunder då vi tänkte att inget annat än ett gudomligt ingripande skulle kunna hjälpa oss att lösa frågan.
Jag anser dock, skämt åsido, att det är Europaparlamentets och kommissionär Byrnes förtjänst att livsmedelsäkerhet nu står överst på den europeiska dagordningen. Våra medborgare förväntar sig och har rätt till ett snabbt och positivt gensvar. Enligt min åsikt kommer det inte att räcka med mindre för att återupprätta konsumenternas förtroende inom ett politikområde som är viktigt för både producenter och konsumenter. Vi har alla lärt våra läxor från 90-talets livsmedelskris. Jag är övertygad om att vi genom att införa en systematisk uppsättning enhetliga regler lägger grunden för att kunna åtgärda bristerna i den befintliga lagstiftningen. Detta kommer avgjort att öka livsmedelssäkerheten i livsmedelskedjan. Reformen av Europeiska unionens livsmedelslagstiftning genomförs därmed på gemenskapsnivå.
Vi vill undvika en situation där livsmedelsinköpen inom Europeiska unionen kan komma att återgå till nationell nivå. Ett av de centrala inslagen i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är att undvika att den gemensamma jordbrukspolitiken i någon skepnad eller form återgår till nationell nivå. Därför är det så viktigt att lagstiftningen om livsmedelssäkerhet förstärks på gemenskapsnivå. Det är också skälet till att jag välkomnar ett av huvudinslagen i vitboken om livsmedelssäkerhet, som innebär att det inrättas en ny europeisk livsmedelsmyndighet. Denna myndighet skall ansvara för vetenskapliga rön och för information om och hantering av alla risker i samband med livsmedelssäkerhet.
En annan fråga som vi kommer att ställas inför under de kommande månaderna är frågan om genmodifierade organismer i livsmedelsproduktionen, och vi måste förhålla oss öppna till bioteknikens möjligheter. I det avseendet skulle det kunna vara ett allvarligt misstag att anta att biotekniken innebär dålig kvalitet eller osäkra livsmedel. Exempelvis erbjuder livsmedel med genetiskt modifierade organismer en möjlighet att minska halterna av bekämpningsmedel i livsmedel och förbättra näringsinnehållet, och det vore nonchalant att inte beakta dessa fördelar. Jag stöder emellertid helt att en tydlig icke-teknisk och standardiserad märkning införs för livsmedelsprodukter som innehåller genetiskt modifierade organismer. Dessutom bör inga livsmedel som har modifierats genetiskt eller innehåller genetiskt modifierade ingredienser tillåtas i livsmedelskedjan förrän de har testats ordentligt, och då endast med tydligt angiven märkning.
Herr talman! Det faktum att vitboken om livsmedelssäkerhet i sig inte har någon lagstiftande betydelse minskar absolut inte det dubbla värde som den otvivelaktigt har. Den omfattar för det första ett engagemang att göra en global och grundlig förnyelse av lagstiftningen, att inrätta en oberoende myndighet för livsmedelssäkerhet och att organisera kontrollen på ett bättre sätt.
Dessutom har den en symbolisk betydelse. Den kan och måste vara inledningen till en ny början. I fortsättningen blir politiken samordnad och integrerad och skall den omfatta hela näringskedjan.
Det är bra att föredragande Bowis, som gjort ett utmärkt arbete, väljer en positiv hållning gentemot vitboken. I hans betänkande föreslås inte så många ändringar utan är det mer betoningar som görs. På det viset betonas med rätta att livsmedelsmyndigheten i första hand skall inrikta sig på livsmedelssäkerhet. Ändå hoppas jag att det också skall finnas utrymme för insamlande av kunskap när det gäller sambandet mellan matvanor och hälsa. Politiken får ju inte bara vara inriktad på förebyggande av hälsoskador utan även på erhållande av en hälsovinst.
En andra berättigad betoning är begäran om uppmärksamhet för de regionala och kulturella skillnaderna i livsmedelsutbudet och de små och medelstora företagens och hantverkarnas roll i det avseendet. Låt det här direkt bli en uppmaning till att inte förbise de små och medelstora företagen samt hantverkarna i det omfattande lagstiftningspaket som vi kommer att få.
Det behövs en tredje betoning också som tills vidare saknas i betänkandet och som vi fortfarande kan få in via ändringsförslag 12. Både i vitboken och i Bowisbetänkandet talas om å ena sidan kommunikation och å andra sidan förfaranden i nödsituationer, men den mycket välbehövliga interna och externa kriskommunikationen tas inte upp alls. Den kan ändå, och i Belgien vet vi vad vi talar om, vara avgörande för att man skall kunna behärska krisens omfattning och för att konsumenterna behåller sitt förtroende för institutionerna eller inte.
Avslutningsvis även detta: vi får hoppas att medlemsstaterna också ställer sig bakom parlamentets och kommissionens synsätt och att de främst även tar sitt ansvar, inte bara som sammanställande delar av rådet, utan även som den instans som skall se till att kontrollen ute på fältet verkligen äger rum efter att Europas åtgärder införlivas i den nationella lagstiftningen.
Kolleger, herr talman! I och med den här vitboken om livsmedelssäkerhet har en viktig grund lagts för bättre mat i framtiden och även för en miljö- och människovänligare livsmedelsproduktion, hoppas jag. Föredraganden, men även flera EP-ledamöter i utskottet, bland anat jag själv, har inriktat sig på livsmedelsmyndigheten och egentligen är det litet beklagansvärt. Beklagansvärt eftersom bra mat, säker mat, i första hand främjas genom tydlig lagstiftning. Jag inser dock även att de många kriserna i Europa, och då hänvisar jag även till mitt land, har visat att vi främst behöver en fast hållpunkt. Politiken behöver en fast hållpunkt för att kunna fatta tydliga beslut och konsumenterna behöver förtroende. Därför behöver vi den här livsmedelsmyndigheten och därför lägger vi tyngdpunkten på den.
Det är viktigt att livsmedelsmyndigheten kan fungera självständigt. Det har vi tydligt angivit i betänkandet och det gläder jag mig absolut åt. Det är också viktigt att livsmedelsmyndigheten kan ställa upp prioriteter, att den kan fungera pro-aktivt och att den kan ge rekommendationer till dem som sköter riskhanteringen. Jag beklagar litet att det i namnet bara står livsmedelssäkerhet. Jag inser att livsmedelssäkerheten måste vara utgångspunkten men det måste även byggas broar till andra områden som till exempel miljö, hälsa och liknande. Jag hoppas att en dynamisk myndighet i framtiden kan få igång den dynamiken.
Slutligen bara en sak till. Jag tror att vi just nu, i den här politiska diskussionen, inte skall fokusera oss på platsen där myndigheten skall inrättas. Jag är övertygad om att det är något som befolkningen är fullkomligt likgiltig inför.
Herr talman! Jag vill som liberalgruppens representant med det varmaste tacka kommissionen för vitboken med dess ambitiösa målsättningar. Man måste avancera flexibelt och snabbt i ärendena. Detta är till konsumenternas, men även livsmedelskedjornas fördel i Europa. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har kommit fram till en vettig linje när man vill att myndigheten för livsmedelssäkerhet skall vara ett vetenskapligt auktoritativt organ med ansvar för riskbedömning och information. Det är viktigt att själva riskhanteringen fortsättningsvis står under medlemsländernas och kommissionens ansvar och på så sätt även är föremål för politisk kontroll.
För att konsumenternas tillit till att livsmedlen är säkra skall kunna återupprättas och bibehållas måste livsmedelsmyndigheten inleda sin verksamhet med tillräckliga offentliga resurser. En oberoende och självständig enhet tjänar bäst de europeiska konsumenternas situation. Därför vore det bäst om myndigheten inte verkade under kommissionen utan oberoende, fysiskt avskiljt från kommissionen. Myndigheten måste placeras invid goda trafik- och IT-förbindelser, placeringsorten måste ha högt anseende inom livsmedelssäkerhetssektorn. Även stödet från det omgivande vetenskapliga samfundet är viktigt då man väljer placeringsort. Därför stöder jag ändringsförslagen 14 och 19, där man vill styra beslutet om placering principiellt.
Vitboken - vars allmänna inriktning får stöd av Bowisbetänkandet - fastställer inte några bindande åtgärder, och det är verkligen synd. Samtidigt är det mycket positivt att det inrättas en europeisk livsmedelsmyndighet. Men det krävs också - vilket vissa kolleger har påpekat - att myndighetens oberoende garanteras. Detta oberoende förutsätter att finansiella och mänskliga resurser ställs till myndighetens förfogande.
Ett sätt att frigöra medel är enligt vår mening en skatt på livsmedelsbranschens vinster. Skall öppenhetsprincipen respekteras krävs det också att fackföreningar och olika föreningar skall kunna vända sig till myndigheten, både i konsument- och i miljöfrågor. En bra vetenskaplig riskbedömning tillsammans med en effektiv strategi för information till allmänheten är inte tillräckligt för att hejda en livsmedelskris. Detta är på något sätt en teknokratisk vision som slår fel på grund av att man inte bryr sig om livsmedelsbranschens kulturella, sociala och ekonomiska dimensioner.
Om vissa kriser skall kunna lösas krävs det med nödvändighet en större politisk vilja. Ett exempel är den aktuella galna ko-krisen. Man borde kunna förbjuda köttmjöl i djurfoder och dra tillbaka godkännandet för de livsmedelstillverkare som inte respekterar denna bestämmelse.
Herr talman! Jag vill gratulera John Bowis till ett gott arbete. Under denna process har jag ofta tänkt att vi har haft tur i valet av sammanställare till betänkandet. Han har mycket väl utstått den press som uppkommit i denna emotionellt laddade fråga. Jag vill även tacka kommissionär Byrne för samarbetet med oss. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor följde Bowis råd och beslutade att inte ta ställning till livsmedelsverkets placeringsort. Jag anser att det var en klok linjedragning. Däremot är det viktigt att bestämma vad vi förväntar oss av livsmedelsmyndigheten och vilka kriterier vi ställer för placeringsorten. För hela unionens medborgares del är det skäl att hoppas att dessa kriterier uppfylls. Kriterierna utgörs av ett gott anseende inom branschen för livsmedelssäkerhet, oberoende, en god vetenskaplig infrastruktur med bästa tillgängliga teknik samt goda trafik- och IT-förbindelser. Ändringsförslag 19 som jag tillsammans med ledamot Nisticòn och Fiori samt många andra lämnat in för PPE-DE-gruppens del, fastslår tydligt dessa kriterier utan att ta ställning för någon ort. Dessa kriterier är alla väsentliga redskap för genomdrivandet av den gemensamma målsättningen att möjligast snabbt återställa konsumenternas tillit till säkerheten i europeiska livsmedel.
I diskussionen har framkommit ett krav på att myndigheten bör placeras i en institutionsstad, eftersom man annars inte kan övervaka det. Ett sådant argument är förvirrande och bekymmersamt och det tar bottnen ur grundidén med integrationen. Vi kan väl inte på fullt allvar säga att endast en myndighet som är lokaliserad i gemenskapens centrum på ett trovärdigt sätt kan genomföra de uppgifter som tilldelats den. Det finns väl andra orsaker till eurons låga nivå än centralbankens lokalisering i Frankfurt. Själv tänker jag inte så, utan jag litar på den europeiska integrationsidéns kraft och grundprinciper inom hela EU-området.
Herr talman! Jag vill också ge vår kollega herr Bowis en komplimang för den utomordentliga ansträngning han har gjort för att få med alla infallsvinklar i sitt betänkande, och framför allt för att han har accepterat att vi även tar upp kostfrågan generellt.
Vitboken om livsmedelssäkerhet är ett förslag som har ambitionen att återupprätta konsumenternas förtroende för hela näringskedjan. Konsumenterna har inte fel när de kräver livsmedel som inte utsätter dem för fara och som samtidigt uppfyller vissa kriterier och föreskrifter. Den relevanta lagstiftningen måste sålunda omfatta hela detta fält och utvidgas horisontellt, vilket är tillbörligt för kostfrågor. Jag vill betona några punkter. Systemet med snabb förvarning har visat sig fungera bristfälligt, och här har medlemsstaterna ett stort ansvar. Jag anser att det måste fastställas bestämda tidsramar, inom vilka Europeiska kommissionen skall förvarnas om varje berättigad oro. Medlemsstaternas kontroller måste bli strängare och effektivare.
Vad gäller den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet måste dess oavhängighet framhävas på ett sådant sätt att den kan utvärdera en eventuell fara. Den måste också kunna föreslå åtgärder för handhavandet av denna, så att definitiva politiska beslut kan utformas. Vid sidan om detta måste denna myndighet säkerställa öppenheten, så att det bereds möjlighet för alla berörda parter att få tillgång till information. Jag anser att öppenhet och oavhängighet är nödvändiga förutsättningar för en säker och riktig kosthållning, vilket är allas vår målsättning.
Herr talman! De senaste händelserna med kött från sjuka kor som hamnade i näringskedjan i Nederländerna och i Frankrike och även den diskussion som just nu pågår i Storbritannien, understryker än en gång att tillsynen och kontrollen av livsmedelsproduktionen måste skärpas ytterligare. Det är viktigare att återvinna befolkningens förtroende för livsmedelssäkerheten än bara för livsmedelssäkerheten. Det handlar ju även om medborgarnas förtroende för myndigheterna.
Den nya europeiska livsmedelsmyndigheten bör därför bli en stark och oberoende institution som inte enbart ger information till allmänheten utan även får konkret behörighet att i krissituationer tidigt kunna föreslå effektiva åtgärder och att undersöka problem. Därför vill vi ha en så smal organisation som möjligt, ingen stor byråkrati. Dessutom kommer en del av myndighetens ändamålsenlighet att ligga i en öppen beslutsprocess och snabba offentliggöranden på Internet av dess undersökningsresultat och yttranden, i likhet med till exempel det förträffligt väl fungerande Food and Veterinary Office i Dublin. Det har allmänheten rätt till. Det måste också byggas vidare på det arbete som redan befintliga organisationer, såsom EMEA (Europeiska läkemedelsmyndigheten) och FAO (FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation) uträttar, så att dubbelt arbete kan förhindras.
Slutligen, herr talman, får politikerna inte kringgå sitt ansvar. Besluten måste när allt kommer omkring fattas av Europeiska kommissionen och parlamentet måste, bland annat genom diskussionen om årsrapporten, förbli engagerat i myndighetens arbete.
Avslutningsvis har ordförande Prodi väckt stora förväntningar under anloppet till sitt ordförandeskap och kommissionär Byrne och föredragande Bowis har varit tvungna att ge form åt det i vitboken. Jag tycker att de lyckats mycket bra med det och nu vill vi så snabbt som möjligt få igenom lagstiftning på det här området.
Herr talman! Trots att den europeiska livsmedelskedjan är en av de säkraste i världen har bristfälliga metoder och nya skandaler fört upp denna fråga på dagordningen, något som vår kommissionär Byrne har bemött på ett förträffligt vis. Mina komplimanger till honom och förstås även till vår föredragande Bowis, som har närmat sig detta problem på ett mycket logiskt och rationellt sätt.
EU måste ha högsta möjliga normer för sina medborgares livsmedelssäkerhet. Livsmedelssäkerhet och folkhälsa är centrala politiska prioriteringar. Vi måste kunna lita på dem som föresätter sig att ge oss råd - jordbrukare, livsmedelsfabrikanter, bearbetningsföretag, försäljare, regeringen, organisationer som ägnar sig åt konsumentupplysning, vetenskapsmän; listan tar aldrig slut. Det är av avgörande betydelse att vi har ett vetenskapligt organ som referenspunkt, vare sig vi är konsumenter eller politiskt ansvariga, eller rentav ingår i livsmedelskedjan, och att vi vet vad som är en godtagbar balans mellan att förebygga risker och välinformerade konsumenters fria val. Allt handlar om balans.
Trygghet och säkerhet innebär inte att vi offrar valmöjligheterna, eller den kulturella mångfalden, och ett av de mest intressanta ändringsförslagen från utskottet för miljö, som kompletterar och stärker betänkandet, handlar om att bevara det europeiska kulturarvet med avseende på lokala livsmedelsspecialiteter.
Riskerna måste därför identifieras i ett tidigt skede, bedömas vetenskapligt och kvävas i sin linda. Åtgärder på europeisk nivå är lämpliga eftersom riskerna på en gemensam marknad inte hejdar sig vid nationsgränserna. Den europeiska livsmedelsmyndigheten bör spela en viktig roll i det befintliga systemet för tidig varning, som bör förbättras och utökas till att omfatta alla aspekter av livsmedelssäkerhet, inbegripet djurfoder. Jag välkomnar det förhållandet att det råder en bred enighet om huvudprinciperna: att ett nytt vetenskapligt organ med ansvar för riskbedömning i fråga om livsmedelssäkerhet bör inrättas, att det skall vara oberoende, ansvarsskyldigt, erbjuda insyn och omfattas av de krav objektiv forskning och affärsmässig sekretess ställer, och att det bör förse allmänheten med lättillgänglig och begriplig information. Viktigast av allt är att det bör vinna respekt hos motsvarande organ, allmänhetens förtroende och att medlemsstaternas regeringar bör vara villiga att godta dess slutsatser.
Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Kommissionen reagerar med vitboken om livsmedelssäkerhet på den ökade känsligheten hos medborgarna på detta område. Det lilla vi fortfarande kan unna oss i matväg måste i första hand vara hälsosamt, smaka gott och det skall enligt konsumenterna också odlas under miljövänliga former. Det är många aspekter som måste beaktas då vi talar om livsmedelssäkerhet, och när vi vill garantera en sådan. Redan i dag finns det många organisationer och institutioner, ja även föreningar och initiativ, som ser livsmedelssäkerheten som sin uppgift. På den europeiska inre marknaden - fri handel med och saluföring av varor - frågar vi allt oftare efter ansvarigheten för lagstiftning och kontroll på detta för Europas medborgare så viktiga område.
Kommissionen föreslår nu att en europeisk livsmedelsmyndighet inrättas. Jag välkomnar det förslaget men undrar samtidigt vilken behörighet, vilka uppgifter och vilket inflytande en sådan europeisk myndighet skall ha. Det är de frågor vi har ägnat oss åt i utskotten. Därför vill jag ge kollegan Bowis en komplimang för det fina och väl avvägda betänkandet där han har samlat denna mångfald av tankar. Myndighetens ansvar skall gälla riskbedömningar. Den skall göra utvärderingar och samarbeta med medlemsstaternas organ. Insynen är då särskilt viktig, det kräver medborgarna. De vill ha information. Därför måste myndigheten tillhandahålla lättillgänglig och begriplig information till allmänheten. Myndigheten skall bedriva ett nära samarbete med de redan befintliga institutionerna. Det innebär emellertid också ett ömsesidigt tillhandahållande av information, statistik och uppgifter. Allas erfarenheter och kunskaper kan samlas här och kunskaperna kan utnyttjas i hela Europa. Jag anser inte att alla bör uppfinna krutet. Här kan vi lära oss av varandras erfarenheter. Så föreställer jag mig en livsmedelsmyndighet i framtiden.
Herr talman, herr kommissionär! Även jag vill ansluta mig till gratulationerna till föredragande Bowis. Flera näringscitat har nämnts. Ytterligare en näringsregel lyder: så lite som möjligt av så mycket som möjligt. Utbudet på de överfyllda hyllorna innebär att detta sedan länge är möjligt. Medborgarnas matvanor, hanteringen av livsmedlen, bristande kunskaper om tillredningen av en balanserad kost, alla dessa faktorer kan inte den nya myndigheten eller byrån påverka. Konsumentens eget ansvar kommer, trots säkra produkter, alltid att kvarstå.
Kommissionär Byrne, allt färre producenter och allt fler kontrollanter, verkar det som. Jag befarar att Europa åter riskerar att få en uppblåst myndighetsapparat som är oförmögen att agera. Hur kommer då behörigheten att avgränsas från de nationella kontrollmyndigheterna? Jag är rädd att vi nu lägger ytterligare en sten till vår börda. Det konsumentpolitiska befrielseslaget kommer inte att ske i och med denna nya myndighet. Vem kommer i samband med nästa livsmedelsskandal i framtiden att åtala vem?
I fråga om utvidgningen av Europeiska unionen diskuterar vi ständigt behörighetsavgränsningen. Även för livsmedelssäkerheten är det begreppet av stor betydelse. Den strikta tillämpningen av principen om att förorenaren betalar kommer även i framtiden att vara nödvändig vid regleringen av ekonomiska skador. Den tydliga linjen med vitboken om livsmedelssäkerhet lämnar en del övrigt att önska. Tidtabellen för uppnåendet av målet ser enligt önskemålen hos många av de berörda mycket olika ut. Vi kommer alltså inte heller med dagens debatt att kunna förhindra denna inrättning längre. Men jag tror inte att vi skall ha för stora förhoppningar om att allting i och med denna skall bli bättre i framtiden.
Herr talman! Min kollega Bowis har spelat de kort han har givits skickligt. Men jag tänker fråga om de korten alls borde ha givits.
Om och om igen diskuterar vi här i parlamentet detaljerna i de förslag som har förelagts oss, men underlåter att fråga om dessa förslag över huvud taget borde ha lagts fram. Vi har redan byråer för livsmedelssäkerhet i de flesta medlemsstater. Vi har vetenskapliga kommittéer som ger råd åt kommissionen. Vi har Världshälsoorganisationen i Genève. Vad kommer en europeisk livsmedelsmyndighet att tillföra? Den kommer till stor del att dubblera de verksamheter som bedrivs av befintliga organ.
Myndigheten har huvudsakligen en PR-funktion. Den drivs fram av det desperata behovet att övertyga en skeptisk allmänhet om att de europeiska institutionerna presterar något av värde - något som helst. Skulle den nya byrån ha förhindrat den brittiska BSE-krisen eller den belgiska dioxinkrisen? Som Blokland så riktigt säger, är det så gott som uteslutet.
Vi måste erkänna lagen om minskande utbyte. I takt med att vi inrättar nya byråkratiska nivåer och ständigt använder allt mer pengar får vi mindre och mindre i utbyte. Vi får veta att vi inte får ifrågasätta värdet av pengar som satsas på människors hälsa. Som politiker som använder begränsade resurser måste vi ändå ställa oss dessa frågor. Skulle de stora summor som denna nya byrå kostar kunna användas bättre om de satsades på cancerforskning, antirökningsåtgärder eller trafiksäkerhet? Dessa områden skulle med största säkerhet ge bättre valuta för pengarna, mätt i liv som räddas, och ändå är ingen beredd att ställa frågan.
Och nu till frågan om var byrån skall vara belägen. Enligt min åsikt bör dess huvuduppgift vara att förbättra samordningen av befintliga organs verksamheter. Styrelsen bör utgöras av de nationella organens chefer. Dessa människor bör fortsätta att sitta vid sina egna skrivbord, framför sina egna datorer. Byrån bör därför inte förläggas till Barcelona, Helsingfors eller Italien, utan till Internet, i cyberrymden. Det skulle vara effektivt, erbjuda insyn och vara tillgängligt. Det vore en lösning värdig det tjugoförsta århundradet.
Herr talman, mina damer och herrar! Jämfört med föregående talare vill jag tydligt påpeka att den vitbok om livsmedelssäkerhet som vi i dag debatterar utgör grunden för att Europeiska unionens institutioner skall kunna skrida till verket för att uppnå den högsta standarden för livsmedelssäkerhet och vinna tillbaka konsumenternas förtroende, för det finns anledningar till att ett dokument som detta har utarbetats.
Det har naturligtvis funnits många helt olika ansatser. Det har de senaste månadernas diskussioner visat. Därför förtjänar föredraganden mycket beröm, eftersom han har lyckats sammanfatta de olika ansatserna och idéerna till ett översiktligt betänkande. Redan beträffande huvudfrågan i vitboken, inrättandet av en myndighet för livsmedelssäkerhet, råder högst motstridiga uppfattningar. Jag vill inte heller förtiga att jag då vitboken offentliggjordes uttalade mig mot en sådan myndighet. När jag sedan i samband med omröstningen tillsammans med - vad jag tror - en stor majoritet pläderar för myndigheten, vill jag till kommissionären säga: låt er inte luras! Det finns en stor tveksamhet och många kritiska röster. Ta förslagen från parlamentet på allvar, låt myndigheten koncentrera sitt arbete på vetenskapligt arbete och riskanalys. Myndigheten och det nuvarande systemet med rådgivande kommittéer - och det lägger jag stor vikt vid - får inte förekomma parallellt. Myndighetens samarbete med gemensamma forskningscentret i Ispra och kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor i Dublin måste regleras tydligt. Förhindra att ett liknande och parallellt arbete sker i flera institutioner.
Vad den konkreta utformningen av myndigheten beträffar måste det klargöras hur den skall finansieras. Vi i parlamentet välkomnar och kräver en finansieringsplan. Hur många medarbetare kommer att behövas? Vilken tidsplan beräknas gälla för inrättandet av en myndighet av detta slag? Använd också vitboken till att genomdriva stränga bestämmelser i medlemsstaterna. Om förslagen till de över 80 lagbestämmelserna ser likadana ut som de hygienföreskrifter, som jag som föredragande har erhållit, då är jag mycket optimistisk. Men herr kommissionär det ni säger om märkningsbestämmelserna, det bör ni fundera på en extra gång...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Jag måste gratulera föredraganden Bowis till hans utmärkta arbete. Bland annat måste jag säga att vi har återkommit till en ytterst viktig fråga, det vill säga nätverkskonceptet för en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet som skall inrättas som ett komplement till och inte ersätta säkerhetsorganen i den enskilda medlemsstaterna.
Trots detta måste man också påtala att det fordras en balanserad syn på frågan eftersom artiklarna 152 och 153 i fördraget om Europeiska unionen uppsätter en hög nivå på skyddet för människors hälsa och för konsumenterna som allmän regel. Det prioriterade och absoluta intresset för människan grundar sig på dessa principer. Vi måste alltså se till att Europeiska unionen förfogar över en livsmedelssäkerhet med så hög standard som möjligt, men denna inställning - som alla delar - måste även innebära att man analyserar de ekonomiska konsekvenserna detta medför för de sektorer vars produktion berörs. I artikel 2 i fördraget påtalas att unionen skall värna om en harmonisk, balanserad och hållbar ekonomisk utveckling. Därför måste alla åtgärder i lagstiftningsväg som berör en sektor som livsmedelssektorn, som är en av den europeiska industrins motorer - 15 procent av tillverkningssektorns totala output och 2 miljoner anställda - bedömas på basis av dessa dubbla överväganden eftersom båda principerna syftar till att säkerställa gemenskapens totala välbefinnande. Inga insatser för att skydda konsumenterna kan genomföras på ett fruktbart sätt i deras intresse om de orättfärdigt är till men för det totala ekonomiska välståndet genom att sätta upp oproportionerliga hinder för sektorns produktionsprocesser och därmed för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.
Jag uppmanar därför kommissionären att när man övergår till raden av lagstiftningshandlingar så långt möjligt undvika överdrivna regleringar och byråkratiska pålagor, särskilt vad de små och medelstora företagen beträffar.
(Applåder)
Herr talman! Att verka för en europeisk oberoende myndighet som skall ta hand om forskningen om livsmedelssäkerhet är någonting mycket viktigt och skall genomföras i samarbete med de nationella organ som har ansvaret för övervakningen. Likväl måste vi undvika att fruktan för ett byråkratiskt Europa, som inverkar på produkternas kvalitet utan att på ett effektivt sätt slå mot de bedrägerier som hotar konsumenternas hälsa, förstärks hos den allmänna opinionen i skuggan av debatten om vitboken.
Jag skall understryka en enda punkt i betänkandet av Bowis, som även jag gratulerar. En strategi som omfattar hela livsmedelskedjan, från jordbruket till produktionen och distributionen, skulle kunna leda till större ekonomisk koncentration till men för de mindre företagen och för de typiska produkterna, utan att skapa någon egentlig fördel för konsumenterna. De små företag som producerar typiska produkter är en rikedom för många europeiska regioner. Målet med livsmedelssäkerheten kan och måste vara förenligt med denna konkreta verklighet som, såsom många kolleger har betonat, har ett ekonomiskt värde men också ett kulturellt.
Herr talman! Jag vill uppriktigt gratulera Bowis till hans mycket gedigna betänkande om vitboken om livsmedelssäkerhet. Det är ett mycket laddat ämne som lett till intensiva diskussioner efter de europeiska livsmedelskriserna och den diskussionen har Bowis bearbetat i sitt betänkande på ett mycket gediget sätt.
I Nederländerna har diskussionen koncentrerats kring en europeisk myndighet för livsmedelssäkerhet. Egentligen en sorts europeisk motsvarighet till det amerikanska FDA (Food and Drugs Administration). För övrigt en motsvarighet som också utlovades av kommissionens ordförande Prodi när han tillträde sitt ämbete.
För den här vitboken och även för betänkandet av kollega Bowis utgår man endast från en myndighet, en myndighet åtföljt av ett omfattande uppgiftspaket med kompletterande lagstiftningsåtgärder som skall återställa förtroendet. Efter att den godkänts i medlemsstaterna och här i parlamentet skall vitboken också få en lagstiftande form i ett nytt förslag till direktiv. Uppgifterna är då: oberoende vetenskaplig forskning, rådgivning, självständiga kontroller och inspektioner och ett rapid alert system, men troligen även samordning för att återställa förtroendet.
Jag är litet orolig för de självständiga inspektionerna. Varför? Jag tycker att samordningen med Dublin måste kunna garanteras bättre och jag anser också att men måste kunna göra kontroller i medlemsstaterna utan att först be om tillstånd. Det har lämnats in ändringsförslag angående detta.
Lagstiftning, normer och fastställande av regler ligger kvar hos de institutioner som är behöriga för det i Europa och det är alltså kommissionen som initiativtagare och rådet och parlamentet som lagstiftande myndigheter. Det hindrar inte att jag har ytterligare en stor önskan. Jag skulle så gärna ha gjort en jämförelse med EMEA och i det nya förslaget skulle jag ha velat tillföra rapportering och godkännande av produkter till myndighetens befogenheter. Jag hoppas att det skall tas upp i det nya förslaget.
. (EN) Först av allt vill jag tacka de många ledamöter som har bidragit till detta betänkande. Som ni vet ger kommissionen sin strategi för livsmedelssäkerhet högsta prioritet. Jag måste särskilt tacka utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottets föredragande, John Bowis, för att de har sammanställt detta yttrande med en så hög grad av samförstånd och ger ett särskilt erkännande till honom och till de övriga ledamöter i parlamentet som har tagit sig tid att diskutera dessa frågor med mig och min personal. Resultatet är att vi har uppnått denna utmärkta samförståndslösning, som är ännu ett framstående exempel på det samarbete som kan råda mellan våra båda stora institutioner.
Kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet lägger fram ett omfattande och ambitiöst program med lagstiftningsreformer för att komplettera EU:s politik " från ax till limpa" . Tillsammans med våra förslag om att inrätta en europeisk livsmedelsmyndighet kommer programmet att på ett avgörande sätt bidra till att skydda våra medborgares hälsa och återupprätta och bibehålla konsumenternas förtroende för livsmedelssäkerheten. Europeiska konsumenter har all rätt att förvänta sig högsta tänkbara normer för livsmedelssäkerhet och vår ambition är att utveckla system som åstadkommer detta.
En kedja för livsmedelssäkerhet från producent till konsument, korrekt reglerad och effektivt kontrollerad, är rätt väg att bygga upp ett starkt förtroende för den europeiska livsmedelsförsörjningen. Kommissionen arbetar i det avseendet redan intensivt med sitt lagstiftningsreformprogram, som introduceras i vitboken. Flera förslag har redan lagts fram för rådet och parlamentet, exempelvis paketet med förslag om en omarbetning och uppdatering av lagstiftningen om hygien. Inom parentes sagt kan jag med adress till de talare som tog upp behovet av att uppmärksamma främjandet av lokala specialiteter och traditionella livsmedel, att denna fråga behandlas i lagstiftningen om hygien.
Vi arbetar även på ett antal större reformer av kontrollsystemen, som genomförs av behöriga myndigheter i medlemsstaterna och på gemenskapsnivå. Kommissionen kommer i det sammanhanget att anta förslag om en översyn av kontrollsystemet under den kommande perioden. I vitboken upprepar kommissionen sitt åtagande om att bygga sina förslag till åtgärder inom området för skydd av konsumenternas hälsa på säker vetenskaplig grund. Livsmedelsmyndigheten är tänkt att vara ett vetenskapligt högtstående center som tjänar gemenskapen i dess vidaste bemärkelse: konsumenter, institutioner och medlemsstater tillsammans.
Livsmedelsmyndigheten kommer även att behöva vara synlig för allmänheten och kunna tala med auktoritet om de vetenskapliga aspekterna av livsmedelssäkerheten i Europa. Kommissionen avser att anta ett förslag till förordning om upprättande av övergripande principer och mål för livsmedelslagstiftningen, som kommer att tillhandahålla ett ramverk för kommande hälsoskyddsåtgärder inom livsmedelsområdet. I förslaget presenteras inrättandet av en europeisk livsmedelsmyndighet som kommer att förse gemenskapen med råd i vetenskapliga och tekniska frågor och därigenom ge kommissionen möjlighet att genomföra de allmänna principerna i livsmedelslagstiftningen. Vår avsikt är att förslaget skall antas i kommissionen den 8 november 2000.
Denna tidsplan fortsätter att avspegla den vikt kommissionen lägger vid frågan och ligger i stort sett i linje med den tidsplan som anges i vitboken, där lagstiftningen om inrättandet beräknas antas under 2001, och leda fram till att myndigheten inrättas under 2002. Jag önskar bara att det vore möjligt att agera snabbare. Herr talman! Jag vet att ni delar min uppfattning på denna punkt. Jag ser fram emot parlamentets fulla stöd i arbetet med denna synnerligen viktiga lagstiftning, inom minsta möjliga tidsram.
Jag har följt parlamentets debatt om vitboken med största intresse. Jag finner det uppmuntrande att se den höga graden av samstämmighet mellan parlamentets synpunkter, såsom de formuleras i det förslag till betänkande som ni nyss har diskuterat, och själva vitboken. Detta kommer att underlätta kommissionens uppgift att lägga fram ett balanserat förslag som i största möjliga utsträckning beaktar synpunkterna från parlamentet och de många aktörerna inom livsmedelsområdet.
Ni förstår säkert att jag inte kan lova att ta med alla era synpunkter, men mitt tidigare arbete inför detta parlament visar att jag kommer att göra mitt yttersta. Jag har tidigare i parlamentet och andra forum bekräftat vad jag anser vara en viktig fråga för att vinna full acceptans för våra idéer om en livsmedelsmyndighet: parlamentets egen roll och egna engagemang för att anta lagstiftningen om inrättandet av livsmedelsmyndigheten. Jag skulle vilja föra till protokollet i dag att jag står fast vid att parlamentet skall ha oinskränkt medbeslutande i antagandet av denna lagstiftning. Det är rätt och rimligt och jag stöder parlamentets önskan att artiklarna 95 och 152 i fördraget skall användas för detta ändamål.
Avslutningsvis vill jag uttrycka min uppskattning till er, herr talman, till föredraganden Bowis, till medföredraganden, till utskottet för miljö och till de andra utskott som har bidragit, och till parlamentet som helhet för att detta kapitel i våra gemensamma ansträngningar för att förbättra Europas livsmedelssäkerhetssystem har kunnat avslutas.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Landminor
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om betänkande (A5-0286/2000) av Bonino för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik
om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om åtgärder mot antipersonella minor (truppminor) (KOM(2000) 111 - C5-0158/2000 - 2000/0062(COD));
och om följande muntliga frågor:
B5-0544/2000 av Miranda för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om landminor;
B5-0545/2000 av Brok för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om landminor
. (IT) Herr talman, herr kommissionär, ledamöter! Det är inte första gången detta parlament ägnar sig åt frågan om landminor. Denna problematik har tvärtom under senare år varit en av de drivande krafterna som ur politisk synvinkel ledde till att Ottawakonventionen undertecknades. Det har handlat om en kampanj som började bedrivas av vissa icke-statliga organisationer och som sedan fick stöd av Röda korset, av Europa och av Europeiska unionen som sådan. Denna kampanj har nästan bildat modell för internationell kampanjverksamhet.
Detta är en av konventionerna i de internationella konventionernas historia som snabbast har undertecknats: inom blott ett år hade det ratificerats av fyrtio parlament och blev därmed operativt. Vid det senaste mötet i Genève noterades mycket betydande framsteg på området, inte bara vad gäller medvetenheten om frågan utan också beträffande minröjningen. Visst återstår fortfarande mycket att göra och det är därför vi alla måste se positivt på det förslag som kommissionen har lagt fram. Jag hoppas att denna förmåga till påtryckningar, denna snabbhet som unionen har utmärkt sig av när det gäller landminor skall vara ett exempel för andra konventioner som väntar på att ratificeras, vilka detta parlament alltid har fäst stor vikt vid: jag tänker på inrättandet av en internationell domstol för brott mot mänskligheten, för att inte tala om moratoriet för dödsstraffet.
För att nu komma till vårt betänkande tycker jag att kommissionens förslag är positivt och jag måste säga att parlamentets utskott för utveckling och samarbete har arbetat intensivt för att göra det om möjligt ännu bättre, särskilt på vissa punkter. Jag skulle bara vilja nämna några av dessa som verkar betydelsefulla för parlamentets förslag och hur som helst utgör konkreta framsteg på detta område. Punkt ett: vi hävdar - och hoppas att parlamentet kommer att stödja detta - att man måste förstöra de lager av landminor som fortfarande finns i många länder, även i länder som har undertecknat konventionen, för vi anser att detta är den förebyggande åtgärd vi ofta talar om utan att någonsin riktigt veta vad vi avser.
Den andra punkten gäller en hel uppsättning komponenter som jag hoppas att parlamentet kommer att bifalla vad gäller budgetposterna. Herr kommissionär, vi har inte bara försökt att förenkla ert förslag ytterligare - så att vi till slut kom fram till tre budgetposter: en allmän, en som gäller forskningen och en om humanitär minröjning - utan vi har förenklat det ännu mer - jag hoppas att parlamentet kommer att bifalla det. Vad gäller kommittéförfarandet anser vi att det räcker med en rådgivande kommitté i stället för en förvaltningskommitté, just därför att vi anser att kommissionen för att tolkningen skall bli konsekvent är ansvarig för att genomföra budgeten med full insyn.
Ett annat betydelsefullt inslag är att parlamentet inte begär allmänna saker utan 200 miljoner euro för perioden 2000-2006 plus medel för forskning, plus den humanitära posten eftersom vi nu talar om fakta hoppas man - och inte bara om en resolution. Min erfarenhet har lärt mig, herr kommissionär, att utan medel är det svårt att vara konkret ur någon som helst synpunkt.
Å andra sidan, just för att medlen är så omfattande - 200 miljoner euro, vilket är en betydande ökning jämfört med tidigare tilldelning - skulle vi vilja att kommissionen internt skapade en enhet som arbetar med minkampanjen, just för att göra denna verksamhet öppen och konsekvent.
Ur denna synpunkt tycks dessa vara det som utmärker en ansvarsfull hantering och insyn. Ur politisk synvinkel kommer vi tillbaka till resolutionen senare.
Den sista punkten gäller ändringsförslagen. Jag är motståndare till ändringsförslag 10 och 19 för att budgeten skall vara konsekvent och vad ändringsförslag 29 beträffar yrkar jag på omröstning stycke för stycke så att texten som helhet får en bättre formulering. Jag tror att den har råkat ut för några tolkningsmissar.
Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar er och hoppas att alla dessa nyskapande förslag inte bara kommer att bifallas av parlamentet utan också beaktas av rådet och kommissionen.
. (IT) Herr talman! Ordet "mina" betecknar fara till och med i vardagsspråket och på italienska säger man faktiskt: " du är en mina" .
Vi som Europeiska unionen måste agera samfällt för att minor inte längre skall produceras, för att alla lager skall förstöras och för att utlagda minor avlägsnas och offren, varav många är barn, får hjälp och medel för att återanpassa sig socialt och ekonomiskt och så att de drabbade samhällenas utveckling säkerställs.
I denna mening måste vi vara mycket försiktiga och vidta åtgärder för att öka medvetenheten ytterligare så att problemet inte faller i glömska. Både i betänkandet och i yttrandena från utskotten, som vi framlägger här, har man betonat parlamentets och Europeiska unionens pådrivande roll för att förbjuda minor och för ekonomiska bidrag till FN.
Som Bonino sade mycket tydligt och klart har ytterligare ett positivt steg tagits i och med kommissionens förslag till förordning. Vi har framlagt flera ändringsförslag som syftar till att skapa mer klarhet och insyn, förstärka och rationalisera budgetposterna liksom vårt engagemang för minröjning och förstörelse av lagerarsenalerna. Detta gör vi i samverkan med många icke-statliga organisationer som har haft stor del i att denna fråga betraktas som brådskande. Det finns dock en svaghet - det finns många men jag syftar på en särskild - hos oss internt, det vill säga de påtryckningar vi måste göra mot Finland som fortfarande inte har undertecknat Ottawakonventionen och Grekland som inte har ratificerat den. Annars saknar EU trovärdighet när det verkar för att alla länder skall ansluta sig till konventionen och ställer frågan - som vi tog upp även i den muntliga utfrågning som vi framlägger för kommissionen - om kandidatländerna måste skriva på Ottawakonventionen innan de blir medlemmar i unionen.
I årsrapporten 2000 från Unmine Monitor ser man klart vilka framsteg som gjorts i och med Ottawa. I global skala kan man klart notera en minskning av tillverkningen och handeln, en minskning av offren, av arsenalerna osv., även om de fortfarande finns i för hög grad runt om i världen. Väldigt många frågor är fortfarande öppna, särskilt när länder som Förenta staterna ännu inte har skrivit under konventionen och länder som Kina och Ryssland förfogar över enorma mängder i lager och stora arsenaler.
Europa måste se till att dessa arsenaler försvinner ur historien men förblir i minnet som påminnelse om att vi inte längre får använda vår dödliga produktion för att döda.
Herr talman! Vi känner alla till dimensionen av det drama användningen av truppminor innebär - det har för övrigt också tagits upp av våra kolleger Emma Bonino och Luisa Morgantini -, och problemets allvar med det stora antalet minor som fortfarande är utplacerade och aktiverade i marken. Det finns de som talar om så mycket som 70 till 100 miljoner. Därför är Ottawakonventionen så viktig och så läglig, genom att man försöker utveckla en gemensam åtgärd från det internationella samfundet för att få ett slut på tragedin, som särskilt drabbar de mindre utvecklade länderna. Det kvarstår dock svårigheter genom att vissa betydelsefulla länder - vilka redan har nämnts - ännu inte har undertecknat konventionen. Därför måste vi beklaga det faktum att en medlemsstat, Finland, inte har undertecknat den, och att en annan, Grekland, ännu inte har ratificerat den, vilket vår kollega Luisa Morgantini precis har nämnt.
Och här kommer det första spörsmålet: det nödvändiga i att Europeiska unionen, särskilt kommissionen, gör allt för att de ej undertecknande länderna skall skriva under Ottawakonventionen. Det är önskvärt att kommissionen säger vad de tänker göra på detta område, framför allt när det gäller kandidatländerna. Men givetvis skulle dess auktoritet på området vara större om rådet och medlemsstaterna tydligt uttalade att Europeiska unionen, i sina externa åtgärder, inte i något fall kommer att använda eller hjälpa till att använda antipersonella minor. Det är dock nödvändigt att garantera största sammanhållning och samordning mellan de åtgärder som Europeiska unionen genomför och de som medlemsstaterna genomför. Även på detta område kan och bör kommissionen spela en mycket viktig roll. Och även i denna fråga bör den meddela oss vad den tänker göra i framtiden. Vi anser också att gemenskapsåtgärderna på detta område måste få ett lämplig budgettillskott för att kunna uppnå bättre effektivitet. Vi tycker att kommissionens förslag till förordning är för vagt. Vi för vår del är klart inriktade på att inrätta en gemensam budgetpost för åtgärder i kampen mot minor, undantaget forskning och livsmedelshjälp, liksom vi tycker det vore en fördel att samtidigt inrätta en central samordningsenhet för alla åtgärder på detta område, så som vår kollega Emma Bonino sade.
När det gäller de åtgärder som skall vidtas är det nödvändigt att garantera att de befintliga minorna förstörs, den enorma mängden minor som ligger i lager, och därigenom förhindra att de kommer ut på den svarta marknaden. Det är också nödvändigt att upphöra med produktionen av dem. Andra åtgärder som minröjning eller hjälp till offren, är inte värda mycket om vi fortsätter att producera och sälja minor. Det är på det förebyggande området vi framför allt måste agera. Därefter är det nödvändigt att satsa mer på forskning, främst på detektering av nergrävda minor. Slutligen är det absolut nödvändigt att förstärka minröjningsåtgärderna och garantera effektiviteten i de åtgärder som vidtas, samt prioritera de länder som respekterar konventionen, liksom det är nödvändigt att garantera åtgärder för att rehabilitera offren.
Även på dessa områden skulle vi vilja att kommissionen förklarade mer ingående vad den tänker göra, med tanke på erfarenheterna från det förflutna och den viktiga roll som Europeiska unionen har spelat på detta område. Verksamhetsområdet är naturligtvis oerhört stort och kräver medel och en mycket politisk vilja. Utmaningen är enorm, men omfånget av detta drama kräver en ansträngning och ett enormt arbete för att få slut på situationen.
Herr talman, ärade kolleger! Vi vet alla vilka konsekvenser antipersonella minor har, även om de i enskilda fall kan dölja viktiga militära motiv. De orsakar ett oändligt lidande, just bland civilbefolkningen och bland barn. Samtidigt förstör de ofta landets utvecklingsmöjligheter på längre sikt, eftersom hela områden är nedsmittade av dessa. Därför är det utomordentligt positivt att kommissionen och hela Europeiska unionen tar sig an denna fråga och vill se till att en samordnad politik bedrivs på området. Vi vill med vår fråga uppmuntra kommissionen att fortsätta på den vägen och ytterligare stärka detta initiativ.
För faktum är att det krävs en samordning mellan de europeiska och internationella insatserna, de områden som uppstår till följd av utvecklingsfonderna eller de av kommissionen direkt förvaltade åtgärderna. Det är nödvändigt att utrustningen för minröjning organiseras på ett förnuftigt sätt och att vi finansierar forskningsinsatser för detektering och förstörande av minor, för instrument som lätt kan användas på plats, så att de kommer till nytta just i utvecklingsländerna. Även när det gäller tillsättandet av personal, det vill säga militär och civil personal, finns mycket kvar att samordna. Mitt utskott föreslår också att ni överväger att i samarbete med Eurocorps finna särskilda insatsmöjligheter som gör det möjligt att överta ett europeiskt ledarskap på det här området. Det förutsätter säkert också att vi väljer ut prioriterade områden för röjningen för att därigenom skapa vissa tyngdpunkter.
Nu är det så att de internationella avtalen fortfarande inte har undertecknats av alla länder eller av olika anledningar fortfarande inte har ratificerats av alla. Jag anser att vi även därför måste driva denna kampanj, så att de politiskt ansvariga överväger den militära nyttan med dessa minor och konsekvenserna för människor och regionen i ett sådant område, så att man efter ett sådant övervägande kommer fram till att dessa vapen inte längre skall användas, att vi skall hjälpa dessa länder att finna politiska alternativ till användningen av sådana minor. Jag anser att även den politiska miljön i sådana regioner kan skapas på ett förnuftigt sätt, så att man ger regeringarna politisk kraft att ta sig ur detta kretslopp som ju innebär att man vill skydda sig, men i slutändan skadar den egna befolkningen i längden. Jag kan därför bara uppmuntra kommissionen att inte bara betrakta detta som en teknisk utgångspunkt för att hjälpa till någonstans med finansiella medel, utan att vi även skapar en politisk miljö som leder till en förbättring.
. (EN) Jag vill uttrycka min uppskattning av parlamentets ambitiösa och konstruktiva attityd som tydligt avspeglas i Boninos betänkande om förslaget till förordning om att stärka Europeiska unionens åtgärder för att bekämpa antipersonella minor.
Det är inte överraskande att ett betänkande från Bonino är ett så kraftfullt och viktigt dokument. Jag är tacksam men inte förvånad över tonen i detta betänkande. När allt kommer omkring var det Europaparlamentet som gick i spetsen för unionens kamp mot truppminor. Det var parlamentet som 1996 först tog upp frågan om en horisontell budgetpost och en egen rättslig grund för att skapa en gemensam plattform för de många olika åtgärder som vi genomför inom detta viktiga område.
Parlamentet bidrog till att sporra unionen att ta aktiv del i 1997 års Ottawakonferens, som ledde till ingåendet av konventionen om att förbjuda och utrota truppminor. Det var utmaningen att genomföra denna konvention fullt ut som föranledde kommissionen att reflektera över hur den skulle stärka Europeiska unionens bidrag till kampen mot truppminor. Resultatet av den reflektionen ligger framför er i form av ett förslag till förordning.
Jag vill även nämna den centrala roll som spelas av det civila samhället, av engagerade frivilligorganisationer och i synnerhet av den internationella kampanjen om förbud mot truppminor. Deras ansträngningar är avgörande om genomförandet av konventionen skall lyckas och deras påtryckningar på regeringar världen över har i mycket stor omfattning bidragit till det uppmuntrande resultatet vad avser ratificering och anslutning till konventionen.
De senaste åtta åren har vi bidragit med över 200 miljoner euro från gemenskapens budget till kampen mot truppminor. Bara under 1999 satsade unionen över 100 miljoner euro, vilket är klart mer än någon annan internationell givare. Av dessa gick 30 miljoner euro till gemenskapsprojekt. Några parlamentsledamöter har kanske sett den broschyr vi sammanställde inför konferensen om en översyn av Ottawakonventionen förra månaden, och som visar på bredden hos de insatser vi gör, som omfattar varje del av världen och varje aspekt av minåtgärder. Jag vill särskilt berömma det gemensamma forskningscentrets arbete.
Det räcker inte att vara den största bidragsgivaren i denna fråga. Målet i förslaget till förordning är att skaffa oss möjlighet att definiera ett strategiskt, övergripande angreppssätt och mäta våra ansträngningar i förhållande till väl definierade målsättningar, på vägen mot vårt slutliga gemensamma mål, som är en värld utan truppminor.
Innan jag kommenterar det utmärkta betänkandet om förslaget till förordning som har förelagts oss, vill jag göra några allmänna anmärkningar till svar på de intressanta och värdefulla yttrandena från Miranda och Brok.
Naturligtvis ställer vi oss bakom målsättningen att Ottawakonventionen skall vara allomfattande. Europeiska unionens ståndpunkt är tydlig och lades fast i 1997 års gemensamma åtgärd för att bredda anslutningen till och ratificeringen av Ottawakonventionen till att omfatta så många länder som möjligt. Men jag kan inte dölja detta faktum: unionens övertalningsförmåga när den försöker uppnå detta mål är självfallet något nedsatt på grund av att några medlemsstater fortfarande har problem med att ansluta sig till och ratificera konventionen. För att anknyta till parlamentsledamotens anförande är detta en fråga som vi mer eller mindre regelbundet tar upp med dessa medlemsstater.
Självklart kan beviljande av Europeiska unionens stöd till minåtgärder fungera som en viktig morot för att få potentiella mottagarländer att ansluta sig till konventionen. I meddelandet och förslaget till förordning föreskrivs en viss form av villkorlighet i detta avseende, men vi bör inte vara för dogmatiska. Vi måste ta hänsyn till den särskilda situationen i vissa länder. Vi får inte bestraffa människor som behöver vår hjälp, även om deras regeringar ännu inte har gjort tillräckliga åtaganden om att genomföra konventionen. Det är det vanliga dilemmat vi ställs inför. Det är ett dilemma som parlamentsledamoten tidigare mycket vältaligt har uttryckt: den utmaning vi hela tiden ställs inför är människor som mycket ofta behöver humanitär hjälp till följd av åtgärder som deras regeringar vidtar. Men vi kan inte bestraffa människor för att de har en usel regering.
När det gäller kandidatländerna kommer vi att förvänta oss att de stöder den gemensamma åtgärd jag nyss nämnde. Detta är inte gemenskapens "acquis" i termens strikt juridiska bemärkelse, men vi kommer givetvis att uppmuntra dem att göra sig av med minorna i deras försvar, att sluta tillverka minor och bedriva handel med minor samt att ansluta sig till och ratificera fördraget om ett förbud mot minor.
Om jag återigen får kommentera något Miranda sade tidigare, är jag särskilt angelägen om att vi studerar förslag om att förstöra befintliga lager av truppminor. Det kan bli svårt ur miljösynpunkt och det är kostsamt, men vi bör i någon mån prioritera den frågan framöver.
Jag vill uppmärksamma parlamentet på " Slovenia International Trust Fund" som under endast två års verksamhet har inlett ett regionalt minåtgärdsprogram med stöd från Europeiska unionen, Förenta Staterna och ett antal andra länder, och projekt över hela Balkanhalvön. Efter de gångna händelserna i Zagreb tidigare i år och den senaste händelseutvecklingen i Belgrad får vi hoppas att framtiden i sydöstra Europa kommer att slippa vara kantad av truppminor.
Att öka samstämmigheten mellan gemenskapens och medlemsstaternas åtgärder, som parlamentsledamoten berörde, är själva kärnan i det meddelande som är fogat till förslaget om förordning. Vi har antagit en strategi som är flexibel och samordnande snarare än rigid och centralstyrd. Minåtgärder är mest effektiva om de skräddarsys efter de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall. Det är skälet till att vi inte föreslår att alla minåtgärder skall samlas under ett enda program och en enda budgetpost, inte ens inom ramen för gemenskapens regelverk. I stället föreslår vi att en expertgrupp inrättas med deltagare från medlemsstaterna, icke-statliga organisationer och övriga berörda aktörer. Avsikten är att denna grupp skall hjälpa kommissionen att utforma en övergripande strategi för minåtgärder.
För att nu mer specifikt ta upp Boninos betänkande vill jag i korthet kommentera de enstaka ändringsförslag från parlamentet som kommissionen har lite svårt att godkänna i deras nuvarande form. Några av dessa har jag redan berört i mitt svar till parlamentsledamoten. Som jag redan har nämnt tror jag för det första att det vore ett misstag att göra anslutningen till Ottawakonventionen till ett oeftergivligt villkor för europeiskt stöd till minåtgärder. Avsikten är god men skulle likafullt motverka sitt syfte. Det säger sig självt att vi endast i sällsynta fall kommer att gå med på att ge stöd åt länder som inte har anslutit sig till konventionen. Men det kommer med nödvändighet att finnas fall då vi av politiska eller humanitära skäl vill hjälpa befolkningar, trots deras regeringar. Därför argumenterar jag emot ändringsförslag 18.
Även om jag förstår och respekterar ambitionen bakom förslaget om att koncentrera alla anslag till minåtgärder under den horisontella budgetposten, med undantag för ECHO och budgetposterna för forskning, är jag inte övertygad om att detta ger oss den flexibilitet som krävs för att göra Europeiska unionens insatser optimalt effektiva. Kanske kommer den horisontella budgetposten att uppmärksammas mer och uppskattas bättre med tiden, men vi behöver också behålla kontakten med en bredare nationell och regional programplanering genom de geografiska budgetposterna och förordningarna. För egen del säger jag nej till ändringsförslag 3, 16 och 21.
Av samma skäl är jag förvissad om att de personalresurser och administrativa resurser som krävs till den centrala minåtgärdsenheten är tillräckliga för att garantera att förordningen genomförs på korrekt vis. Vi vill inte utöka vår byråkrati ytterligare. Samma resultat kan åstadkommas med en liten arbetsenhet och gediget nätverksarbete. Jag föreslår att ändringsförslag 17 avvisas.
På samma sätt vill vi inte skapa någon ny kommitté, om det så vore en förvaltningskommitté eller en rådgivande kommitté. Parlamentet vet att det finns alldeles för många sådana redan och som ni vet hoppas vi att inom ramen för våra förslag om reform av gemenskapens yttre bistånd kunna röra oss bort från den tungrodda granskningen av enskilda projekt för att i stället fokusera vår diskussion med medlemsstaterna kring övergripande strategier och programplanering. Det är exempelvis vad vi accepterat att göra i fråga om Medaförordningen. Detta kommer att ske i de olika befintliga geografiska kommittéerna. Istället för att lägga ytterligare en kommitté till raden, föreslår vi att en expertgrupp inrättas som ger oss ett bredare forum än sakkunniga från regeringarna, där vi kan diskutera och definiera övergripande minåtgärdsstrategier som skall tillämpas horisontellt och vara föremål för en årlig översyn. Därför kan kommissionen inte godkänna ändringsförslag 8, 22, 23, 25 och 29.
När det till sist gäller upphandling av minåtgärdsprojekt, vill jag varna för att införa strängare begränsningar för att delta i våra anbudsförfaranden. På samma sätt som vi försöker bygga upp lokal kapacitet och ägande måste vi kunna använda oss av den mest framstående expertisen och de bästa materialen överallt där dessa finns. I de flesta fall kommer detta att ske inom Europeiska unionen, men undantagsvis kan vi komma att behöva vända oss åt annat håll. Jag kan inte godkänna ändringsförslag 19.
Jag skall inte gå igenom alla de ändringsförslag som parlamentsledamoten föreslår och som kommissionen villigt kan godkänna och som enligt min bedömning avsevärt kommer att förbättra förslaget till förordning. Dessa utgör endast en bekräftelse på den målmedvetenhet och ambition som vi har gemensamt.
Åtskilligt arbete återstår för oss att göra om vi skall kunna förverkliga Ottawakonventionens mål att utrota dessa minor under de kommande tio åren. Antagandet av denna förordning utgör ett litet men enligt mitt förmenande viktigt steg på vägen. Jag hoppas att vi kan räkna med parlamentets fortsatta stöd så att lagstiftningsprocessen blir framgångsrik.
Herr talman! En del av oss har i många år engagerat oss för att försöka bekämpa truppminornas gissel. Det är en fråga som har tagit allmänhetens fantasi i anspråk i många av våra länder. Regeringar har gjort utfästelser och utlovat stora summor pengar. Icke-statliga organisationer har växt upp som en reaktion på behovet och ändå måste vi erkänna att många länder och tusentals människor, vanligen i de fattigaste delarna av världen, fortfarande är hårt drabbade av truppminor och icke exploderad ammunition, detta närmare fyra år efter den första FN-konferensen om landminor i Genève och mer än ett år efter det att Ottawakonventionen trädde i kraft.
Varför går framstegen så sakta? Det tycks mig som om problemet har tre sidor. För det första måste vi vara målinriktade. Kampanjen mot truppminor skall inte användas som ett tillfälle att angripa västländernas regeringar, framför allt Förenta staterna, militäranläggningar i väst eller västvärldens industri. I de flesta fall är västländernas regeringar inte problemet utan en del av lösningen. Vi bör koncentrera vår politiska uppmärksamhet på de verkliga syndarna: krigande falanger och oansvariga regeringar som inte har visat någon omsorg om civilbefolkningen och som använder truppminor som urskillningslösa terrorinstrument.
Än viktigare är att praktiska minåtgärder måste inrikta sig på de prioriterade frågorna: att göra områden säkra där misstanken om förekomsten av minor är ett hinder för att återuppta en normalt liv och för ekonomisk utveckling samt att ge hjälp till minoffer. För det andra måste det internationella samfundet förbättra samordningen av sina ansträngningar såväl globalt som inom de drabbade länderna. Faktum är att vi fortfarande inte känner till den verkliga omfattningen av truppminornas härjningar och vi vet inte hur effektiva minröjningsinsatserna har varit. En snabb inventering måste ske i vart och ett av de hårdast drabbade länderna, så att vi får en tydligare bild av vad som måste göras.
För det tredje måste vi säkerställa att pengarna används på rätt sätt. Jag känner viss stolthet över att Europeiska kommissionen är världens största bidragsgivare till minåtgärder. Detta är ett område där användningen av omfattande resurser för att lösa problemet borde vara mer effektiv, med tanke på Europeiska unionens kapacitet i fråga om att samordna de insatser som görs av många olika länder. Det finns många skäl till att retoriken inte motsvaras av verkligheten. I viss mån är frågan om truppminor ett tecken på kommissionens mer övergripande misslyckande med att effektivt använda de resurser den förfogar över. Kommissionären med ansvar för yttre förbindelser har tidigare erkänt att kommissionens yttre biståndsprogram har varit ett bekymmer. Kommissionen behöver förbättra programmens kvalitet och även påskynda deras genomförande. Under Pattens ledarskap börjar sakerna att utvecklas i rätt riktning.
Kommissionens meddelande och förordningen om tuppminor är mycket användbara handlingar, men de utelämnar två centrala aspekter, som man strävar efter att rätta till i parlamentets ändringsförslag. Fleråriga anslag till minåtgärder måste samlas under en enda budgetpost och det måste finnas en enhet inom kommissionen med ordentliga resurser, som särskilt ansvarar för det politiska ramverket, men även för planeringen och genomförandet av minåtgärder, inklusive upphandlingar. Åtaganden på hög nivå, effektiv ledning och ansvarsfull förvaltning är nycklarna till en effektiv användning av resurserna. Låt oss slippa fler tomma ord och få verkliga åtgärder och mätbara resultat.
Herr talman! Den socialdemokratiska gruppen den stolthet över Europeiska unionens roll som van Orden nyss uttryckte. För några år sedan var jag på besök i ett klassrum i Kabul i Afghanistan och där såg jag hur barnen upplystes om de olika formerna av landminor. Då jag såg att en av de landminorna såg ut som en fjäril så förstod jag att landminor utformas så att barn skall leka med dem och bli skadade och då förstod jag också vilka moraliska värderingar de har som tillverkar sådana här saker. Då såg jag också att informationskampanjer på skolor och bland befolkningen är det effektivaste sättet att förebygga olyckor. En stor del, de ändringsförslag som gäller det stöder jag också verkligen, måste också gå i den riktningen.
För det andra är det tydligt att det ofta är som att hälla vatten på en gås. Medan de här minorna i Afghanistan plockas bort av diverse instanser så läggs nya på andra platser. Då tänker jag också tillbaka på norra Moçambique där jag arbetade med organisationer för invalider, skadade av landminor, som själva röjde och oskadliggjorde minor. Då lärde jag mig två saker. Man måste engagera den lokala befolkningen. Människor kan, även om de är skadade, göra en hel del själva. Jag förstod samtidigt att det inte handlar om att döda människor med landminor utan att huvudändamålet med det här vapnet är att lemlästa och det gör moralfrågan så tung.
När jag kom till Angola träffade jag Norwegian People's Aid och de arbetade enligt en metod som gick ut på att de tillsammans med befolkningen spårade upp de platser där minorna låg och mycket strategiskt rensade vissa områden. Då lärde jag mig två saker: man behöver experter, för Norwegian People's Aid var det före detta soldater och den lokala befolkningen - mycket väsentligt - och man måste även röja strategiskt. Inte tandborstmetoden överallt, det är extremt dyrt och tar alldeles för lång tid utan rensning av strategiska områden så att den lokala ekonomin kan fungera igen, o.s.v. Det fick mig att komma på tanken att inte i första hand samarbeta med den nationella myndigheten Angola och inte via invecklade strukturer utan helt enkelt arbeta med myndigheterna via starka icke-statliga organisationer bland den lokala befolkningen, precis som de försöker göra i Angola.
Samtidigt inser man att det kommer att läggas nya minor i Angola och då kommer jag in på den punkt som Patten fört fram. Herr kommissionär! Ni säger: jag är emot ett antal ändringsförslag. Jag tror emellertid att om ni går igenom dem igen så skulle några av de ändringsförslag som ni nämnde kunna vara effektivare, ändringsförslag som enligt mig har att göra med informationskampanjer, med öppenhet, med tillträde för icke-statliga organisationer, med saker som också fungerar mycket bra just nu men som skulle kunna vara effektivare. Jag tror inte att ni är rädd för parlamentets ändringsförslag i det avseendet. Vi vill inte göra det mer byråkratiskt, vi vill inte ha mer kommittéförfaranden, vi vill skapa utrymme för er, vi vill att det hela sker på ett effektivt sätt och jag tror att vi på den punkten inte heller ställer upp olika prioriteter.
Ni kanske vill gå igenom några punkter igen och ändå se efter om det verkligen skall bli njet på alla de punkterna, vilket naturligtvis inte går så lätt med en engelsk tunga. På den punkten tror jag att ni och parlamentet står på samma sida. Vi, som socialdemokratisk partigrupp, känner oss som en del av den stora internationella minbekämpningskampanjen och det är vi stolta över, tillsammans med de övriga kollegerna här i parlamentet.
Herr talman! Antipersonella minor är ett obegripligt djävulskap, vars syfte inte är att döda, utan att invalidisera och skapa de värsta tänkbara smärtor och bördor för offren och deras familjer och deras länder. Tänk på de sovjetiska leksaksbomberna i Afghanistan! De är tyvärr oerhört billiga att tillverka och vansinnigt dyra att hitta och förstöra. Det kommer att ta 100 år att få bort dem, och det sprids ständigt fler. Det var den liberale Jan Willem Bertens som tog upp saken för fem år sedan här i parlamentet, och jag tycker verkligen att detta parlament kan berömma sig självt för att ha startat denna sak, så att vi nu är på väg att få ett minförbud. Vi kan också betona den mycket stora och effektiva insats som unionen gör i sammanhanget.
Men det kan göras ännu mer. Det finns maskiner som kan minröja stora områden på kort tid. Jag har sett en sådan maskin i Kosovo, men den stod stilla och användes inte. Bonino och Patten har rätt i att det är självklart att man skall förstöra lagren, eftersom det bara kostar en hundradel att förstöra en lagrad mina i jämförelse med vad det kostar att förstöra en mina som är utplacerad på ett ställe där man har svårt att hitta den.
Bonino och Patten har också rätt i att parlamentet och rådet skall hålla fingrarna borta från förvaltningen, och jag lyssnade noga på Pattens kommentarer till denna punkt, därför att han tyckte uppenbarligen att vi skulle hålla fingrarna borta i ännu högre grad. Jag håller i princip med. Vi skall undvika att blanda oss i frågor som rör förvaltningen. Vi skall i stället kritisera kommissionen om den inte sköter förvaltningen på ett bra sätt. Men detta skall inte göras genom att fjärrstyra den. Det är ett fel som detta parlament ständigt begår. Kommissionen skall ha frihet att utöva sina befogenheter, och så skall vi ha frihet att sparka den - om jag får använda detta uttryck - om den inte utför arbetet på ett bra sätt. Jag vill till sist tacka Bonino. Det är välgörande att ha en så erfaren föredragande. Tack för ett bra betänkande.
Herr talman! Inom etablerade maktstrukturer uppstår ytterst sällan något nytt. Förbudet mot landminor har lett till en process som är ett ypperligt exempel på hur rörelser som inte är beroende av regeringar, det vill säga de icke-statliga organisationerna samt Europaparlamentet har kunnat bestämma och målmedvetet verka för målsättningar som de statliga aktörerna står främmande inför eller ser som orealistiska. I och med genombrottet i Ottawa måste man nu säkerställa att unionen och dess medlemsstater sörjer för omedelbara vidare åtgärder såväl när det gäller deras bilaterala relationer som interna lagstiftning, samt bibehåller en ledande roll när den politiska viljan förstärks och upprätthålls för att avtalet i vid omfattning skall kunna undertecknas och ratificeras, även inkluderande mitt hemland Finland. Det måste även göras till ett förhandskrav för EU-medlemskap för ansökarländerna, det vill säga införlivas i gemenskapens regelverk.
Det aktuella betänkandet och särskilt det förträffliga yttrandet av utskottet för utveckling och samarbete ger goda förutsättningar för vidare åtgärder, vilka måste koncentreras på den faktiska minröjningen och hur den skall genomföras operativt och inte på letandet efter exotiska och mycket resurskrävande tekniska lösningar. Biosensorerna verkar visa sig mycket lovande i detta avseende. Brokresolutionen erbjuder å sin sida en politisk dimension för detta arbete och Broks och Mirandas muntliga frågor till kommissionen ger centrala riktlinjer. EU:s alla organ måste agera initiativkraftigt och på så sätt att de fattiga länder som lider mest av minproblemet effektivt fås med i programmet. Huvudansvaret för uppföljningen ligger självfallet på kommissionen, men vi måste alla för vår del se till att man så snabbt som möjligt fattar beslut om ett gemensamt arbete för eliminerandet av detta gissel. Vi kan lämna efter oss en minfri värld.
Herr talman! Vår grupp har sedan länge varit aktiv inom hela fältet av krav och åtgärder som måste vidtas: från att avbryta produktionen, förstöra lager, stoppa handeln med minor, röja minfält och ge ersättning till skadade till att öka medvetandet om problemet.
Men jag vill också göra följande observation: Utplacering av minor är ett i rakt nedstigande led resultat av världssamfundets oförmåga att erbjuda politiska lösningar på de stora problemen. När ett land t.ex. känner sig otryggt vid sina gränser med ett grannland är det lätt hänt att dess regering tar till medel som minfält, vilket naturligtvis är beklagligt. När världssamfundet inte kan bemöta nationalismens gift och konflikter eller medverka till politiska lösningar, tar de involverade parterna lätt till sådana medel som minfält. Vi måste uppmärksamma detta, eftersom, och detta leder oss in på Balkanfrågan, jag anser att både västvärlden och Europeiska unionen har ett ansvar, på grund av sin politiska inblandning, för det faktum att halva Balkan är ett minfält.
Avslutningsvis, herr talman, vill jag säga att vi är i behov av särskilda åtgärder i Balkanfrågan och jag vill även från denna talarstol påpeka att den grekiska regeringen omdelbart borde ratificera Ottawakonventionen.
Herr talman! De eviga vaktposterna är vad kambodjanerna kallar minor. Dessa dödens blixtrar - som av en slump utlöses av offret självt, ibland många år efter en konflikt - är verkliga tidsinställda bomber som försvårar hela regioners sociala och ekonomiska återhämtning och offrens återanpassning.
Då jag har undertecknat uppropet om en värld utan minor stöder jag entusiastiskt betänkandet av Emma Bonino, eftersom det går i rätt riktning. Två år efter det att Ottawakonventionen undertecknades är lagren med minor tyvärr fortfarande imponerande, åtminstone de som har räknats. Vad beträffar dem som ännu inte har räknats är det dags att komma på nya spårnings- och lokaliseringsmetoder.
Europeiska unionens finansiella insatser måste absolut fungera som ett komplement till nationella åtgärder. Dessutom är det viktigt att hela unionen och kandidatländerna undertecknar Ottawa-konventionen, och framför allt ratificerar den. Det är stora saker som står på spel, eftersom kriget har sina regler - sedvaneregler för vissa, kodifierade regler för andra - medan användningen av truppminor inte är reglerad. Att undanröja minor är inte längre ett militärt problem, utan en ytterst viktig humanitär fråga. Europa kan inte begränsa sig till att spela rollen som biståndsgivare. Det är unionens sak att bedriva en pionjärutredning om vilken mekanism som är bäst lämpad att föregå all slags användning av ett nytt vapen. Sedan är det staternas uppgift att inom internationella församlingar stödja processen.
Sammanfattningsvis bör Europa stödja och fördjupa Ottawaprocessen så att det inte kommer ett nytt vapen som skördar tiotals offer var 20:e minut, såsom det ser ut i dag.
Herr talman, ärade kolleger! Jag stöder å det bestämdaste gemenskapens initiativ för åtgärder mot antipersonella minor. När jag ser barnen framför mig som har lemlästats av minor drar jag personligen följande slutsats: Varje euro som används till att bekämpa detta vansinne är väl använda pengar! En sak som företrädare för icke-statliga organisationer har uttalat sig kritiskt om i sina samtal med mig är sammanblandningen av militärens och de icke-statliga organisationernas verksamhet under punkterna 11-15 i resolutionen. De icke-statliga organisationerna har under många års arbete vunnit folkets förtroende och respekt och jag befarar att en sammanblandning kan hota dessa organisationers oberoende och varaktigt skada deras förtroendeingivande relation till de nödlidande människorna.
Människor hyser en berättigad misstänksamhet mot uniformerade styrkor som har växt fram under de långa krigsåren. Vi bör därför göra allt för att varaktigt stödja arbetet i de icke-statliga organisationerna.
Herr talman! Jag skall helt kort göra ett inlägg - inom den regelmässiga minuten - och beklaga att rådet inte är närvarande under en så pass viktig debatt. Rådet är uppenbart den institution som har störst möjligheter att agera på det område som våra kolleger just nu talar om.
Herr talman, herr kommissionär, ärade damer och herrar! Jag vill personligen framföra ett varmt tack till Bonino för hennes arbete. Ottawakonventionen är ett avgörande steg i den internationella kampen för ett förbud mot användning, lagring, produktion och överföring av truppminor. Det gläder mig därför att konventionen i och med den nya förordningen om en strategi från EU:s sida kommer att leda till en ökad samordning, sammanhållning och insyn och även kontroll av dessa minåtgärder. Europeiska unionen måste också i den frågan leva upp till sina anspråk på en ledande roll.
För den österrikiska förbundsregeringen är detta alltid en fråga av högsta prioritet. Parlamentet ägnar sig sedan många år tillbaka åt denna fråga, precis som påpekades i dag. Parlamentet är den drivande kraften bakom alla dessa ansträngningar och jag tror att vi bör stärka våra insatser ytterligare. Jag vill uttryckligen poängtera att det är nödvändigt att uppmana ytterligare stater att ansluta sig till Ottawakonventionen och i vissa fall snabbt ratificera denna för att möjliggöra en internationell samordning liksom en rehabilitering av offren. Och EU:s medlemsstater bör vara först i raden att ansluta sig till konventionen. Det ser jag som en solidarisk skyldighet inom Europeiska gemenskapen.
Minorna utgör givetvis ett stort hinder för återuppbyggnaden i dessa länder liksom för flyktingarnas återvändande. Så länge den faran hotar kommer det att bli svårt att övertala den flyende befolkningen att återvända hem. Europeiska unionen är ofta den främsta biståndsgivaren vid röjningsåtgärderna och internationella åtgärder genomförs i de berörda länderna. Problemet med truppminorna är för stort för de regioner som direkt drabbas, men även för flyktingarna i de aktuella områdena, så därför är det inte möjligt att erbjuda effektiv hjälp utan ett internationellt samarbete. Den internationella statsgemenskapen måste inta en enad och samordnad ståndpunkt. Stöd till minröjningsprogram, hjälp till offren, forskningen och den tekniska utvecklingen måste vidareutvecklas. Ett förbud mot tillverkning av minor i EU liksom ett förbud mot utförsel av minor ut ur EU måste ovillkorligen utfärdas. Det målet bör vi alla ha som en absolut prioritering.
Herr talman! Jag välkomnar att det äntligen skapas en europeisk lagstiftning, i form av en förordning, för landminor och att vi i dag har ett bra betänkande av Bonino om denna.
Redan under den förra mandatperioden - vilket redan har nämnts - godkände Europaparlamentet Europeiska unionens kompromiss om att bekämpa ett av de grymmaste, dödande och fega vapen som existerar. Utskottet för utveckling och samarbete införde 1996 - som Patten sade - en budgetpost för minröjning. Men tyvärr minskar denna budgetpost i omvänd proportion till den vikt vi lägger vid denna fråga.
Eftersom vi nu håller på att godkänna budgeten skall jag uppehålla mig litet vid de siffror som oroar mig. I år ligger beloppet på 8 100 000 euro. För nästa år är rådet och kommissionen överens om att minska beloppet till 7 400 000 och parlamentet föreslår en ökning på tre miljoner i förhållande till år 2000. Dessa siffror är inte mycket för att lösa ett problem som drabbar 110 miljoner människor i 64 länder, 26 000 stympade offer om året och framför allt många barn som i länder som El Salvador är kända som de trasiga barnen, eftersom de är förstörda, utan händer, utan armar, utan ben.
Därför yrkar jag på att rådet, som inte är närvarande här, och kommissionen, meddelas hur betydelsefullt det är att beloppet ökas, med tanke på att för varje mina som elimineras placeras tyvärr mellan 20 och 50 nya ut. Med den takt vi eliminerar minorna kommer det att dröja - vilket har sagts tidigare - bra mycket mer än 100 år att rensa planeten från landminor. Därför yrkar jag på att man beaktar det belopp, även om det är otillräckligt, som parlamentet har föreslagit och därmed respekterar Ottawakonventionen och jag uppmanar de länder som inte har skrivet under eller ratificerat konventionen gör det.
Eftersom det har gjorts flera antydningar vill jag precisera att rådet är här företrätt av dess höga tjänstemän, även om inte ministern är här, och de kommer naturligtvis att förmedla våra ord till honom.
Fru Bonino! En minuts taltid till ett betänkande - det lyser verkligen om ert engagemang - är mycket litet, men lyckligtvis instämmer jag i de flesta slutsatserna i betänkandet, även i den underförstådda kritiken av de länder som ännu inte har ratificerat Ottawakonventionen. Mitt eget hemland väntade tyvärr alldeles för länge med att göra det. Det finns ett problem med betänkandet. Enligt min mening finns det en tendens till att man försöker att ta bort GUSP:s civila uppgifter. Jag anser att det är sunt att stärka de civila åtagandena i organisationer som sysslar med militär verksamhet. Jag anser faktiskt att man måste kräva att rådet, GUSP och medlemsstaterna skall se till att man, utöver den normala utvecklingsverksamheten och humanitära verksamheten, matchar alla belopp som läggs ut på militär verksamhet med minst ett motsvarande belopp till civil verksamhet, t.ex. minröjning i de aktuella områdena.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Vi har i dag att göra med ett mycket sorgligt kapitel. Truppminor - så långt är vi nog överens - är något som bör bannlysas över hela världen. Jag vill dela in frågan i tre stora områden. Det första är det förebyggande området. Här i parlamentet är vi säkert överens om att de minor som förekommer, och då i synnerhet antipersonella minor, måste förstöras. När jag tänker på problemen och utvecklingen i utvecklingsländerna, till exempel i AVS-länderna eller i Centralamerika, så visar resultaten att det inte kan fortsätta på det viset. En annan fråga som jag betraktar som viktig är att vi i synnerhet i de afrikanska områdena satsar på att förhindra den svarta marknaden.
Det andra viktiga området enligt mig är området för eftervård. Här måste vi komma in på minröjningsprogrammen och särskilt uppmärksamma de humanitära åtgärderna. I synnerhet forskningsinitiativ på området bör stödjas, där man ägnar sig just åt tekniken för att spåra upp och undanröja minor. Vi får inte för den skulle glömma bort att Europeiska unionen, och i synnerhet Europaparlamentet, har ännu bättre möjligheter att undersöka vart våra finansmedel på det området egentligen tar vägen.
Som ett tredje område ser jag de konkreta åtgärder som bör föreslås, granskas och genomdrivas. Jag utgår då ifrån att vi bör ta särskild hänsyn till minoffren. Här handlar det till största delen om enskilda, civila, barn och om en annan fråga som vi redan har tagit upp, nämligen barnsoldater. När vi ser att barn lemlästas och sedan under lång tid är i behov av vård, finns det numera en möjlighet att räkna med så kallade växande extremiteter som i Europa...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Med dagens debatt angående Boninos betänkande, som är mycket bra, kodifierar vi egentligen åtgärder riktade mot ett väldigt allvarligt problem av internationell karaktär. Med Titleys betänkande, som vi röstade igenom för några dagar sedan, avslutas i själva verket en andra fas när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som jag tror så småningom kommer att struktureras upp i sin helhet för Europeiska unionen och som kommer att utformas med gemensamma villkor och regler. Jag tror att sakernas gång kommer att rättfärdiga dem som har åtagit sig detta initiativ så att vi slipper se välgörare, män och kvinnor, bredvid barn med avsprängda ben, medan politiken i huvudsak måste vara förebyggande och hämmande. Det är inte en tillfällighet att minor återfinns främst i krisområden, dvs. i områden där andra typer av initiativ skulle kunna vidtas för att motverka dessa kriser.
För att nu komma till den fråga som togs upp angående mitt hemland, Grekland. Jag är övertygad om att det grekiska parlamentet inte kommer dröja med att ratificera avtalet i fråga, eftersom det redan har undertecknat det i egenskap av nation. Jag önskar, trots detta, att ni skall ha i åtanke att detta sker trots det faktum att " grannen Turkiet" inte har de bästa av avsikter gentemot oss. Detta är dessvärre ett reellt faktum som bevisades helt nyligen, nämligen förra veckan under Natos övningar, vilka de måste ha bedömt utgjorde ett tillfälle att uppvisa en annan typ av politisk oresonlighet. Men låt oss hoppas att framtiden kommer att lösa även dessa problem.
Jag tror, i vilket fall som helst, att den stora majoritet som kommer att rösta för detta betänkande i parlamentet kommer att förstärka det så pass mycket att det kommer att höras och synas även där det inte finns öron och ögon.
Herr talman, ärade kolleger! Jag rekommenderar kollegan Boninos betänkande som står för större effektivitet och insyn och till vilket även utskottet för utveckling och samarbete har avgett ett yttrande. Jag tackar för ett utmärkt arbete. Jag har med egna ögon bevittnat minoffrens lidande under och efter kriget i Bosnien 1992, 1995 och 1999. Många av offren är små barn, fruktansvärda intryck, hemska stympningar som förstör deras levnadsbana innan de knappt har hunnit påbörja denna. Varje barn vi kan rädda i Bosnien, i Afrika eller någon annanstans är mödan värd hos oss alla. Jag vill även tacka de icke-statliga organisationerna för deras engagemang.
Jag vill i all korthet framföra min åsikt i en fråga. Det handlar om vårt ändringsförslag till resolutionen. Det råder ingen internationell enighet om att förbjuda fordonsminor. Sådana används fortfarande som ett oumbärligt skydd mot pansarfordon över hela världen och inom unionen. Ingen skall prata bort framgångarna från Ottawa genom att hänvisa till att fordonsminor egentligen borde ha tagits upp där. För då skulle konventionen säkert ha misslyckats redan från början.
Vad utvidgningen av EU beträffar borde kandidatländerna definitivt ansluta sig till Ottawakonventionen. USA, Ryssland och Kina borde uppmanas att underteckna konventionen. Grekland och Finland bör så snart som möjligt ratificera den.
Låt mig avslutningsvis få säga: Helst av allt vill jag förbjuda alla minor i hela världen, eftersom de hör till de mest djävulska och vidriga vapnen. Men tyvärr befinner vi oss inte i paradiset.
Herr talman! En dag i december 1992 glömde en herde i Moçambique bort faran: han trodde att den hade försvunnit med freden. Denna alltför stora förtröstan kostade honom hans vänstra ben.
Två kilometer utanför en liten by i Bosnien, år 1999, meddelar en skylt att det finns minor i området, vilket inte hindrar att en liten pojke befinner sig där. För honom är det en lekplats som alla andra. Varje gång ett krig upphör lämnar folk flyktinglägren för att komma tillbaka till sina byar, med förhoppningen om att kunna plåstra om sina sår där och steg för steg försöka återgå till ett normalt liv. Men en mina förstår sig inte alls på fredsavtalen och fortsätter, obönhörligen, sitt arbete.
Än i dag fullföljer minorna sitt destruktiva verk, trots att 139 stater har undertecknat Ottawakonventionen. Det går 20 minuter mellan två minor som exploderar och dödar eller lemlästar någonstans i världen. Självklart har Genèvekonferensen noterat framsteg, och denna positiva tendens bör framhållas, för den är verkligen ett resultat av den mycket beslutsamma kamp som icke-statliga organisationer för sedan en mycket lång tid tillbaka. Men de noterade framstegen får inte leda till att verkligheten glöms bort, och denna verklighet är att 27 personer dödas och 41 personer lemlästas varje dag. Verkligheten är att det finns 250 miljoner minor i 105 länders arsenaler. Bara förra året användes minor i 20 konflikter, särskilt i Europa.
Jag välkomnar därför det arbete som har utförts av mina kolleger Emma Bonino och Luisa Morgantini, som än en gång sätter den politiska debatten i centrum här i parlamentet. De tydliggör allt som återstår att göra. Jag skulle å min sida särskilt vilja betona att fördraget bör generaliseras ända tills det blir en fullständig framgång, först och främst genom att de olika staternas lagar skall bringas i överensstämmelse med fördraget, så att vi inte får ett nytt exempel på ett internationellt avtal som inte kommer att tillämpas. Vi måste faktiskt utöva påtryckningar på de länder i Europeiska unionen som ännu inte har undertecknat, t.ex. Finland, eller de som ännu inte har ratificerat fördraget, som Grekland. Varför inte planera sanktioner, herr kommissionär, mot dem som inte respekterar fördragen? Varför inte införa en klausul om att de länder som vill bli medlemmar av unionen måste underteckna det här fördraget?
Ni svarade på allt detta för en stund sedan. Jag vet att det fortfarande finns skilda meningar om ett antal ändringsförslag. Jag vill ändå be er att titta närmare på dem, eftersom vissa av dem kan godtas av kommissionen. Hur det än ligger till med den saken kommer vi, alla tillsammans, att visa vår beslutsamhet att kämpa emot vad som måste kallas " de lumpnas krig" .
Herr talman, bästa kommissionär, ärade kolleger! Krig är ett grymt sätt att lösa människors meningsskiljaktigheter på. Det är tragiskt när civilbefolkningen lider på grund av deras ledares okunnighet. Ottawakonventionen om begränsning av minor är en sak som starkt skall understödjas. Alltför många barn har mist livet eller blivit lemlästade då de lekt på fel plats. EU:s stödprogram är nödvändigt och jag ställer mig bakom det. Det är vår plikt att hjälpa nationer som lider på grund av politiska misstag som gjorts för länge sedan. I en del länder finns det fler minor än det i Frankrike finns tryffel och vardera är lika svåra att hitta.
Fastän jag stöder eliminerandet av minmissbruket vill jag lyfta fram problem förknippade med frågan när det gäller Finland. Finland har inte undertecknat Ottawakonventionen, vilket man ofta hänvisar till här, såsom även föregående talare gjorde. Kritiken innehåller dock skenhelighet och okunskap. Ärade kolleger, se på Finland! Landet är glest bebyggt och har en över ettusen kilometer lång landgräns med Ryssland. Vår gemensamma historia med vår östgranne har ofta varit plågsam för oss. Vi måste ty oss till den romerska sanningen: bästa sättet att trygga fred är att förbereda sig för krig.
När det gäller Finlands försvar intar minorna en central position, med dem kan man inte erövra länder, de används enbart som försvar. Alla minor i Finland är säkert lagrade och de förs inte heller till andra länder. Jag vill understryka att användningen av minorna är mycket disciplinerad och minorna kan enkelt avlägsnas efter en konflikt. Finland kan inte placeras i samma kategori som många utvecklingsländer där användningen av minor sker summariskt och följderna är därefter.
Man måste observera att Finland lägger ner stora summor på minröjning i andra länder. I praktiken innebär detta minröjning med finsk utrustning, stöd till offer samt förstörande av minförråd. Detta arbete stöder EU:s arbete. Finland har redan för egen del tagit ansvar för världens minproblem. Detta måste dock ske utan att man prutar på landets egen säkerhet på grund av politiska påtryckningar.
Välkomsthälsning
Ärade ledamöter, värderade kolleger! Det är med stor glädje jag välkomnar en delegation marockanska parlamentariker, ledd av Ibrahim Rachidi, vice talman i Marockos representanthus.
(Applåder)
Tillåt mig, ärade ledamöter, att välkomna er å denna institutions vägnar, med vilken ert land har privilegierade förbindelser inom ramen för vårt gemensamma projekt för att bygga ett område av välfärd, säkerhet och fred omkring Medelhavsområdet.
Nu strax innan den fjärde ministerkonferensen om Europa-Medelhavet, den 15 och 16 november i Marseille, är jag övertygad om att ert arbete tillsammans med vår delegation för förbindelserna med Maghrebländerna, under ledning av Obiols, kan föra vårt projekt för dialog och fred framåt.
Landminor (fortsättning)
Herr talman! För några år sedan, när de internationella minröjningskampanjerna inleddes, sade man att minorna var de fattiga ländernas atombomb. Trots den tid som har gått tjänar tyvärr fortfarande denna överdrift för att illustrera en verklighet. Det finns ingen utveckling utan säkra kommunikationsvägar, utan odlingsbar mark, och utan platser där barnen kan leka fritt. Därför anslöt sig Europeiska unionen till den internationella FN-kampanjen och påtog sig en viss ledarroll, så som tidigare talare redan har sagt. Nu är förtjänsten uppenbar i det förslag som läggs fram för oss här, och som Emma Boninos betänkande behandlar.
Vi stöder detta betänkande, liksom alla initiativ för att återta Europeiska unionens roll på detta område. Vi vill understryka att det därför är nödvändigt att Europeiska unionens arbete blir mer sammanhållet, och att Finland och Grekland går med, att Europeiska unionen samordnar hela sin förmåga till internationella påtryckningar på de länder som ännu inte har anslutit sig till Ottawakonventionen, och att det europeiska arbetet blir mer effektivt, även genom att öka anslagen, med tanke på behovet av en säker minröjning, ett systematiskt förstörande av de befintliga lagren och därefter utvecklandet av avancerad teknik för upptäckt och minröjning. Detta arbete måste också bli effektivare genom samordning och kontroll av processerna och genom att ge de icke-statliga organisationerna en större roll. Slutligen hoppas vi att vi, inom ramen för de framtida uppgifterna för den gemensamma europeiska militärstyrkan, kan utbilda tekniker, framför allt personer på lokal nivå som är intresserade av att minorna försvinner.
Herr talman! Finlands regering behandlade frågan om landminor senast den 14 juni 1999. Då beslöt man inleda en utredning med målsättningen att Finland kunde ansluta sig till Ottawa-avtalet år 2006 och ersätta landminorna med andra strategier senast vid slutet av år 2010. Finländarna deltar i det internationella samarbetet för röjning av minor. Experter från Finland och finska röjningsfordon har deltagit i röjningarna i Kambodja under 2,5 år, i Moçambique ett år och i Kosovo ett år. Finland följer som avtalspart det år 1996 förnyade minprotokollets bestämmelser i Convention on Conventional Weapons som trädde i kraft i december 1998.
Finland upplever sig inte militärt hotat. Vi har ändå som enda EU-land en över 1 000 kilometer lång landgräns med en utomstående stormakt. Finland sköter sitt trovärdiga försvar själv. Innan ett ersättningsvapensystem införskaffats, vilket kostar ungefär hälften av Finlands försvarsbudget under ett år, utgör landminorna en del av försvarssystemet. Finland har inte en enda landmina placerad i marken. Finland har aldrig idkat export av landminor och de har inte tillverkats i Finland sedan 1981. Alla minor finns i lager. I Finland har det inte sedan slutet av 1940-talet då röjningsperioden efter andra världskriget avslutades inträffat skador på civila eller finska soldater. Finland hör till de förargligt få länder i världen, vilka undertecknar och ratificerar internationella avtal först då de till sista punkten kan uppfylla kraven i dem. Så kommer att ske även för landminornas del.
Herr talman! Vi talar aldrig med så mycket folk och med så litet uppmärksamhet i kammaren.
Massframställningen och användandet av landminor har lett till ett fruktansvärt fenomen, inte bara på grund av dess konsekvenser utan också för att det uppvisar en oroande grymhet, ondska, hyckleri, förutom en paradoxal brutalisering från en stor del av de som har ansvaret för att regera över mänskligheten och garantera dess framsteg.
De siffror som presenteras i betänkandena av Bonino och Morgantini är förskräckande, och vid läsningen av dem är vi många som reagerar med djup skam, i egenskap av politiskt verkande personer, och med en pessimistisk skepticism inför den mänskliga naturen. Vi talar om miljoner döda och stympade, om 70 till 100 miljoner minor som kan explodera när som helst, om 60 berörda länder. I betänkandena trycker man mindre på det faktum att de flesta minor har tillverkats i andra länder än där de grävs ned. Inte heller understryks det att listan på de värst drabbade länderna framför allt består av utvecklingsländer. Däremot betonas lyckligtvis att minorna, förutom att vara ett ödesdigert hot av död och smärta, utgör ett grundläggande hinder för att utveckla dessa regioner.
(Talmannen avbröt och bad om tystnad.)
(Applåder) Det krävs mod inför den verklighet som våra vänner Bonino och Morgantini påminner oss om, för att inte falla offer för missmodet. Som tur är innehåller deras betänkanden också en viktig förteckning över de åtgärder som görs för att sätta stopp för landminornas vansinne, för att motarbeta tillverkningen och spridningen av dem, för att eliminera dem, för att kompensera för de skador som redan har åstadkommits av dem som uppfyllt sin grymma plikt och för att röja och befria de länder som behandlas så orättvist från dess effekter. Och här, liksom inom många andra områden, är Europeiska unionens och själva parlamentets agerande skäl för tillförsikt och förlikning med vår egen art, liksom kommissionsförordningens steg framåt innebär, en förordning vi försöker förbättra i denna parlamentsbehandling, genom att stärka vårt åtagande och våra förhoppningar.
Detta perspektiv är riktlinjen för våra ändringsförslag och vår röst. Våra ansträngningar har haft detta perspektiv under alla år, även när Europarådets Nord-Syd-centrum som jag har den äran att leda, 1998 gav sitt årliga pris till Axworthy, Kanadas utrikesminister, för hans regerings ansträngningar som förverkligades i Ottawakonventionen. Bonino fick för övrigt detta pris 1999, och hennes betänkande i dag ger ytterligare ett argument till oss som då stödde hennes kandidatur.
Herr talman! Eftersom jag håller med om nästan allt som mina kolleger har sagt kommer jag inte att upprepa det. Jag avstår därför från min talartid. Det är det bästa vi kan göra nu så att vi kan gå vidare till omröstningen.
(Applåder)
Jag har mottagit ett resolutionsförslag, i enlighet med artikel 42.5 i arbetsordningen, för att avsluta debatten.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 12.00.
OMRÖSTNING
. (FI) Jag vill påpeka att jag röstade emot Van Lanckers betänkande. Till Europaparlamentets sammanträden kommer sällan så konservativt socialistiska betänkanden som betänkandet av Van Lancker om EU:s socialpolitiska program, vilket vi nyss röstade om. I sin programförklaring ville Van Lancker genomdriva alla sådana årgärder som folk ville förhindra, jag upprepar förhindra, genom att i senaste val välja en borgerlig majoritet till Europaparlamentet.
Jag kan bara förfasa mig om kommissionen verkligen går in för att stödja dessa nyss godkända, helt orealistiska, i det närmaste absurda krav. Parlamentets förslag kan inte strida mera mot målsättningarna från Lissabon. I Lissabon förklarade ju främst de socialistiska ledarna från medlemsstaternas regeringar med hög röst att deras målsättning är att göra Europa till den mest dynamiska och konkurrenskraftiga ekonomin i världen.
Om Van Lanckers förslag godkänns backar vi nog ljusår beträffande våra möjligheter att uppnå de viktiga, ambitiösa och nödvändiga målsättningarna från mötet i Lissabon.
Vad föreslår då Van Lancker: Enligt Van Lancker skall arbetstiden i Europa förkortas betydligt, EU:s socialpolitiska lagstiftning skall avsevärt utvidgas, nivån på det sociala skyddet måste höjas drastiskt, fackföreningsrörelsens makt måste utökas och man måste möjliggöra gränsöverskridande arbetsmarknadsförhandlingar, arbetstagarorganisationerna måste ges ännu större rättigheter att få sin röst hörd, socialpolitiska konsekvenser skall prioriteras inom alla områden i ekonomin, i konkurrenspolitik och offentliga anskaffningar.
Jag kan bara påminna kollegerna om CDU:s ordförande Angela Markels kloka konstaterande: I politiken behövs mera sociala värden, men sociala värden är inte detsamma som socialism.
. (FR) Jag kan inte motstå nöjet att använda den typ av termer, eller snarare neologismer, som ligger i nivå med dem som förekommer i betänkandet, för att kunna kritisera ert ständiga e-häckleri i fråga om sysselsättning och social trygghet.
Ni kan fantisera så mycket ni vill om informationssamhället, som skall lösa alla problem när var och en - alltifrån bebisar till sängliggande inklusive analfabeter - kommer att ha en e-mail-adress, men utan att ha pengar till en dator för att kunna utnyttja adressen. I ert e-Europa kommer man dessutom att ägna sig åt att förse alla med datorer, samtidigt som datorerna betraktar användarna mer än vad användarna betraktar dem och samtidigt som datorerna framställer betänkanden.
Men era ändlösa fantasier blir mindre roliga när man inser att målet med dem inte är européernas välbefinnande, utan ständigt och ännu fler lagar, direktiv och förordningar från Bryssel. Er uppfattning om det öppna samarbetet är att falla in i det institutionella system som domineras av kommissionens tjänstemän. Det enda som verkligen är öppet, i en mycket bred mening, är möjligheten att i all oändlighet utvidga Bryssels befogenheter, men utan att gå förbi det fack som kallas " fördragen" . De befogenheter som ni föreslår att Bryssel skall få är: förvaltning och fastställande av ett socialt minimiskydd, flexibilitet i arbetslivet (följaktligen ett utnyttjande av arbetstagarna), en påtvingad arbetstidsförkortning som fryser löner och hämmar företag samt en total dominans över dialogen mellan arbetsmarknadens parter, som Aubry i Frankrike.
Därför avstår vi från att rösta om detta betänkande: för även om vi glädjer oss åt den aviserade angelägenheten om sysselsättningen - trots att den är artificiell och senkommen - kan vi rimligen inte godkänna de konkreta förslagen.
Vi har röstat mot Van Lanckers betänkande om den socialpolitiska dagordningen
Kommissionens förslag till en ny socialpolitisk dagordning är ett bra dokument. Kommissionen har i sitt arbete definierat ett antal områden inom vilka det är viktigt med samarbete och samordning mellan Europeiska unionens medlemsstater. Kommissionen föreslår i den nya politiska dagordningen ett ramverk, i vilket alla viktiga aktörer kan spela en roll, och olikheterna i de nationella systemen respekteras. Kommissionen kommer att utnyttja sin intiativrätt och stödja medlemsstaterna för att få till stånd nödvändiga förändringar.
Föredraganden Van Lancker vill att parlamentet skall besluta om att förändra kommissionens förslag huvudsakligen dels genom att lägga till ett antal områden på vilka lagstiftning är lämplig, dels genom att slå fast ett antal rättigheter på europeisk nivå. Van Lancker anser att tvingande instrument skall utnyttjas i betydligt större utsträckning. Kommissionen skall inte hindras från att använda sin initiativrätt på de områden där den har befogenhet att handla och föreslå tvingande instrument.
Vi har en mycket positiv grundinställning till Europeiska unionen. I egenskap av svenska liberaler ser vi den europeiska integrationen som en möjlighet att nå lösningar på gränsöverskridande problem såsom miljö, handel, rörlighet över gränserna, mänskliga rättigheter och konflikthantering. På dessa områden har Europas demokratier en chans att visa världen att samarbete leder till fred och ökat välstånd.
Vi tror också på principen om subsidiaritet, att beslut skall fattas så nära dem det berör som möjligt. Det är därför vi aktivt driver frågan om en konstitution för Europeiska unionen, där ansvarsfördelningen är tydlig för envar. Det måste stå fullkomligt klart för alla medborgare att EU enbart skall syssla med de frågor man kan bäst - de gränsöverskridande frågorna. Alla andra frågor bör hanteras på lokal, regional eller nationell nivå.
Kommissionens förslag till socialpolitisk dagordning tycker vi stämmer väl överens med vår syn på hur EU skall verka. Ett europeiskt samarbete som leder till samordning och en högre välfärd är det riktiga tillvägagångssättet. De europeiska sociala systemen skiljer sig så mycket att tvingande lagstiftning inte kommer att leda till ett lämpligt resultat. Vi vill därför stödja kommissionens förslag och röstar följaktligen nej till Van Lanckers betänkande om den socialpolitiska dagordningen.
- (DE) Arbetstagare har ofta svårt att identifiera sig med Europa. Samtidigt som en dynamisk utveckling sker av den gemensamma europeiska inre marknaden, med tanke på den globala utvecklingen, och den ekonomiska och monetära unionen allt snabbare växer samman framstår en socialpolitisk union snarast som femte hjulet under vagnen.
Ändå förfogar unionen sedan Amsterdam 1997 över nya instrument för en bättre utveckling av socialpolitiken. Sedan Lissabon i mars 2000 har rådet haft för avsikt att förutom en större tillväxt och mer kvalificerade arbetstillfällen eftersträva en starkare social sammanhållning. Kommissionen poängterar med det tredje sociala handlingsprogrammet insikten att den ekonomiska politiken, sysselsättningspolitiken och socialpolitiken måste vara starkare knutna till varandra.
Ett bevis på det bandet är sysselsättningskapaciteten: Människor - inte bara de unga - behöver bättre kunskaper och skicklighet i övergången från industrisamhället till kunskapssamhället. Därför måste det satsas mer i medlemsstaterna på utbildning och vidareutbildning, flerspråkighet, rörlighet och kommunikation.
Flera av kraven i van Lanckers betänkande är inte godtagbara. Till exempel skall Luxemburgprocessen som avser sysselsättningspolitiken utvidgas till att omfatta det sociala skyddet och den sociala utslagenheten. Denna metod med hjälp av vilken gemenskapsmål fastställs och nationella åtgärdsprogram genomförs, som årligen - även av Europaparlamentet - skall utvärderas, är så framgångsrik på grund av att nya kvalitativa och kvantitativa mål formulerades samtidigt som subsidiaritetsprincipen konsekvent efterlevs. Den kan inte godtyckligt överföras till andra områden; det krävs specifika tillvägagångssätt.
Rätten till en minimiinkomst eller enhetlig pension kan Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater inte stödja. Lika lite godtar vi det förnyade kravet på en förkortning av den lagstadgade arbetstiden på europeisk nivå. Den är klart underlägsen en flexibilitet i arbetstiden, något som praxis i många europeiska företag bevisar.
Inte heller kravet på en rättslig grund för de icke-statliga organisationerna för att reglera en civil dialog är godtagbart. Föredraganden har med sin förkärlek för centralistiska lösningar åsidosatt subsidiaritetsprincipen.
Men eftersom de viktigaste förslagen från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater just har vunnit en avsevärd majoritet har jag ändå röstat för betänkandet.
. (EN) ELDR har röstat för Van Lanckers betänkande om den sociala dagordningen, eftersom det finns många positiva aspekter av detta betänkande om den europeiska sociala dagordningen och denna text kommer att informera toppmötet i Nice och kommissionens arbetsprogram, men är inte lagstiftande.
Det finns emellertid flera bekymmersamma områden där nya lagstiftningsåtgärder föreslås. Dessa hänför sig delvis till uppgifter som bäst angrips på medlemstaternas nivå, eller är förhastade såtillvida att nyligen införd lagstiftning ännu inte har haft tid att slå igenom och utvärderas.
På ett antal ställen - i artikel 14a, 14b och 14c - kunde inte ELDR stödja kravet på " skattemässiga åtgärder och lagstiftningsinitiativ" samt " direktiv" av de skäl som anges ovan.
Vad gäller strejkrätten har ELDR lagt ned sin röst. ELDR anser att detta redan behandlas i medlemsstaternas lagstiftning och även omfattas av stadgan om de grundläggande rättigheterna.
ELDR kunde inte stödja kravet på ett lagstiftningsförslag om arbetstagarnas deltagande inom ramen för den europeiska företagsstadgan, eftersom förhållandet mellan arbetsmarknadens parter regleras genom annan lagstiftning.
Slutligen anser ELDR att de nya direktiven inom området för bekämpning av diskriminering enligt artikel 13 ännu inte har haft möjlighet att genomföras eller slå igenom. Därför har ELDR röstat emot förslagen om nya vertikala direktiv, eftersom det vore förhastat med ytterligare lagstiftning.
Informellt möte med Europeiska rådet i Biarritz
Herr talman! Under gårdagens debatt påpekade rådet att regeringarna närmade sig varandra i Biarritz, när det gäller deras ståndpunkter om principen att utvidga omröstningarna med kvalificerad majoritet.
Men det uttalandet oroar oss snarare, och jag vill här nämna två av de frågor som oroar oss särskilt. Först och främst har kommissionen föreslagit att de internationella handelsförhandlingarna om tjänster och immaterialrätt skall överföras till gemenskapens befogenhetsområde, dvs. att sådana frågor kommer att behandlas med kvalificerad majoritet i rådet och utan de nationella parlamentens ratificeringar, en möjlighet som för övrigt öppnades med artikel 132. 5 i fördraget, införd i Amsterdam. Men denna överföring förefaller mycket farlig, eftersom den kommer att frånta de nationella parlamenten all rätt att följa WTO:s framtida förhandlingar om ytterst viktiga frågor för samhällslivet.
Men det är värre än så. När det gäller de frågor som skall omfattas av gemenskapens befogenhetsområde har kommissionen lagt till förhandlingarna om investeringar. Om detta förslag accepterades, kan det garanteras att kommissionen inom ett halvår kommer att påtvinga oss en ny version av det multilaterala investeringsavtalet, det beryktade MAI, som för två år sedan kunde förkastas endast för att det var en fråga som strikt följde mellanstatliga förfaranden. Än en gång beter sig kommissionen på ett skandalöst sätt i syfte att avhända de nationella demokratierna inflytande, men utan att göra oss starkare, vilket står i motsats till vad kommissionen säger.
Den andra beslutskategori som eventuellt skall omfattas av omröstningar med kvalificerad majoritet, och som oroar oss, rör invandring och personers internationella rörlighet, ett område som enligt artikel 67 i EG-fördraget skall styras av enhälliga beslut under åtminstone fem år efter det att Amsterdamfördraget trädde i kraft, och som därefter kan omfattas av majoritetsbeslut. Men redan i dag kräver kommissionen en sådan omstörtning. Det vägrar vi bestämt. I den här frågan har vi den erfarenheten att varje överföring av befogenheter till kommissionen ökar släpphäntheten, och att varje befogenhet som stannar kvar hos medlemsstaterna relativt sett gynnar ett säkerhetsbeteende. Vi väljer säkerheten.
Bakom de juridiska hårklyverierna från olika håll och kanter bekräftade toppmötet i Biarritz att Europas utvidgning består av en besvärlig kohandel. De största makterna - Tyskland, Frankrike, Förenade kungariket och i viss mån Italien - är överens om att lägga under sig de små länderna i östra och södra Europa, som vill bli medlemmar av Europeiska unionen. Alla strävar emellertid efter att försäkra sig om sin egen dominans och att säkerställa de egna företagens och finansgruppernas intressen. Det som är under förberedelse är inte ens en union i två hastigheter, utan något som innebär att den arena som domineras av den europeiska ekonomins stora rovdjur kommer att ge plats åt mindre utvecklade länder, som är offer utanför unionen och som kommer att fortsätta att vara det innanför.
När det gäller stadgan om de grundläggande rättigheterna fanns det inget annat syfte för stats- och regeringscheferna att underteckna det än att skapa rubriker. Den undertecknade texten är vag vad gäller grundläggande mänskliga rättigheter, social trygghet och tredjelandsmedborgares rätt att röra sig fritt. Den är endast tydlig när det gäller äganderätt och den näringsfrihet som endast rör kapitalägarklassen. Vi har inga som helst avsikter att godkänna vare sig vid toppmötet i Biarritz eller det som kommer att beslutas vid det kommande toppmötet i Nice.
(Applåder)
Herr talman! Jag lade ner min röst i omröstningen om resolutionen angående resultaten från Europeiska rådets informella möte i Biarritz av två skäl: det första, därför att jag hade möjlighet att rösta med namn, separat, på styckena två och fem, vilket gjorde att mitt totala motstånd mot båda framgick klart. Jag är faktiskt inte ens överens om att införliva stadgan om de grundläggande rättigheterna i fördraget, eftersom detta utgör det första steget mot en konstitution, en federalistisk väg som jag inte går med på. Jag är inte heller för att omröstning med kvalificerad majoritet skall göras allmän utan åtskillnad, en åtgärd som, skild från de övriga som debatteras, kan leda till konflikter med betydelsefulla nationella intressen, och det står till och med i motsättning till det uttryckliga kravet i resolutionens punkt 7. Det var just detta punkt 7 som gjorde att jag kunde lägga ner min röst.
Men denna röst som inte är en nejröst, vill jag stödja alla initiativ som försöker få stopp på det klimat av kamp mellan de stora och små länder i debatten om den institutionella reformen, ett klimat som tyvärr det franska ordförandeskapet har varit en av de främsta att uppmuntra. Som det sägs i punkt 7 är det absolut nödvändigt att garantera giltiga och godtagbara lösningar för alla medlemsstater, oberoende av deras omfattning eller ekonomiska tyngd. Vi är européer, vi vill fortsätta att vara det, men hela tiden i respekt för grundprinciperna i en union av fria och suveräna länder.
. Vi röstar för resolutionen, men vi vill göra kommentarer på följande punkter:
Stadgan om de grundläggande rättigheterna bör ha karaktären av en politisk deklaration som görs vid toppmötet i Nice.
Tillämpningen av enhällighet vid beslutsfattandet skall inte enbart gälla vid frågor av konstitutionell karaktär, utan även för frågor som är av grundläggande betydelse för medlemsstaterna.
- (DE) Vi i Frihetspartiet har redan från början uttalat oss för en stadga för de grundläggande rättigheterna och för att denna skall vara rättsligt bindande. Vi anser ändå att det av rättsliga skäl är felaktigt att redan nu referera till den i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen, eftersom inget formellt beslut om denna kunde fattas på mötet - på grund av dess struktur - och att den därför saknar rättslig kraft. Desto mer förhastat är kravet på ett upptagande i fördragen. Detta också för att en sådan viljeskapande process inte har ägt rum i de nationella parlamenten, i motsats till den europeiska konventionen om människliga rättigheter som ratificerades av medlemsstaterna. Endast av de skälen har vi inte godkänt båda styckena under punkt 2 i resolutionen.
skriftlig. (PT) Jag röstade för denna resolution därför att parlamentet i den klokt nog inte väljer de " imperialistiska" teserna för ett Europa med två stora och folkrika länder mot de övriga ländernas vilja.
Resolutionen begränsar sig till en ansvarsfull röst för att finna en förnuftig jämvikt, vilken grundats i gemenskapens historia.
Här har alltså de förlorat som skulle vilja se parlamentet som en kammare som svarar som ett eko på de (revisionistiska) anspråken från de mer folkrika länderna.
. (FR) Om man undantar stadgan om de grundläggande rättigheterna som - i ett åldrande Europa där de äldre pensionärerna kommer att bli fler än 50 miljoner på tjugo år - inte har föreskrivit någonting om en förstärkt rätt till ekonomisk, social och mänsklig trygghet, handlade toppmötet i Biarritz framför allt om att skära ned på omröstningarna med enhällighet, det enda förfarande som innebär en respekt för folkens intressen, och om den underliga uppfinningen det närmare samarbetet, även känd under namnen cirklar, pionjärer, à la carte, avantgarde, variabel geometri och lokomotiv.
Från 1951 i Paris till 1997 i Amsterdam, via 1957 i Rom, vad handlar allt detta om? Europa skapades genom ett fördrag mellan uppenbart jämställda stater. Och även om man bortser från den rättsliga aspekten är Europa känslomässigt sett en stor civilisationsfamilj. Ett gemensamt hus. Men idén om ett närmare samarbete betyder att vissa medlemmar av den europeiska familjen kommer att ha fler rättigheter och skyldigheter än övriga medlemmar, och det på ytterst viktiga områden som penning-, försvars- och skattepolitik.
Med andra ord: kring det gemensamma europeiska husets bord kommer vissa att beställa från à la carte-menyn och andra kommer att äta dagens. Somliga kommer att ha rätt att uttala sig om valutan och andra, som Danmark och Sverige, måste tiga.
Precis som det var innan den allmänna rösträtten infördes kommer det att finnas aktiva " medborgarfolk" , och " medborgarfolk" som är observatörer. Det kommer på något sätt att finnas " folk som är män" , med rätt att tala om krig, skatter och pengar, som i Frankrike före 1945, och " folk som är kvinnor" , som runt bordet är berövade rätten att besluta.
Och precis som med alla dessa Europa med variabel geometri, kommer antalet partner med rätt till en matsedel att variera alltefter vilket ämne som behandlas vid Europeiska ministerrådets möten. Det kommer således att bli ytterligare en invecklad faktor i ett Europa vars funktion redan i dag är svår att få ett grepp om.
Vad gäller det närmare samarbetet innebär de vises sten att det blir möjligt att i smyg kringgå enhällighetsregeln och den vetorätt som skyddar nationella intressen och således att lyckas med kraftprestationen att kränka staternas jämlikhet, stänga ute minoritetsfolk i nyckelfrågor - och därmed klyva Europabyggets demokratiska grundval - öka de dunkla elementen i de europeiska institutionerna samt sprida förvirring, om inte oordning, inom rådet och kommissionen.
Bakom den rökutveckling eller dimma som det teknokratiska uttrycket ger upphov till döljer sig än en gång följande knep: att påtvinga folken ett militärt och skattemässigt Europa som de inte vill ha och att beröva dem deras rätt att säga nej till att deras nationella friheter fråntas dem.
. (EN) Omröstningen om detta betänkande avspeglar ELDR:s motstånd mot att införliva stadgan om de grundläggande rättigheterna i fördraget och mot det avsnitt i betänkandet där rådets enhällighet begränsas till konstitutionella frågor.
ELDR har följaktligen inte ställt sig bakom införlivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna, eftersom rättigheterna omfattas av nationell lagstiftning och av Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Att införa nya texter i fördraget skulle troligen skapa rättslig förvirring.
Att begränsa rådets enhällighet till konstitutionella frågor skulle utesluta avgörande frågor som beskattning och socialförsäkringssystem, som vi anser bör ligga kvar inom medlemsstaternas ansvarsområde.
Resolutionen innehåller värdefulla avsnitt om Federala republiken Jugoslavien och om Mellanöstern, och ELDR stöder resolutionen som helhet.
. (IT) Toppmötena med stats- och regeringschefer väcker alltid stora förhoppningar. Mötet i Biarritz presenterades som det avgörande toppmötet där de grundläggande rättigheterna skulle fastslås, alla rättigheter, även sådana man aldrig tidigare föreställt sig, som om Europeiska gemenskaperna och de länder som ingår i dem hittills hade levt i det värsta kaos man kan tänka sig. Och ändå tycker vi inte att våra länder är de av världens länder som minst bryr sig om de mänskliga rättigheterna. Visst, allt kan göras bättre! Och den demokratiska kontrollen får inte fattas. Men vi trodde inte att uppräkningen av dessa rättigheter och införandet av dem i fördragen var högsta prioritet för Europeiska unionen. För övrigt har inte ens stats- och regeringscheferna lyckats nå en överenskommelse om denna fråga, som kommer att tas upp igen vid nästa toppmöte i Nice.
Ändå finns det många brådskande frågor: 1) att utforma en ekonomisk politik som hjälper euron att ta sig ur den stagnation den har hamnat i och gynnar sysselsättningen, 2) att locka investeringar till unionen för att få slut på den ekonomiska stiltjen, 3) att reformera bestämmelserna på arbetsmarknaden för att göra den mer dynamisk och reagerande, och 4) att fastställa en gemensam linje för att utöva en konsekvent diplomatisk verksamhet till försvar för fred i Mellanöstern, etc. Det är alla mycket viktiga och brådskande frågor för unionens framtid och för dess funktion i världen.
Men, såsom ofta är fallet med dessa toppmöten, döljer sig en mycket banalare sanning bakom de pampiga slutförklaringarna: " de femton" har inte lyckats skaffa sig en gemensam politik och verklighetsflykten med upptäckten av rättigheterna kan inte radera ut behovet att ta itu med de konkreta frågor som miljontals familjer och hela kategorier producenter och anställda sliter med. Ett toppmöte som tar upp dessa frågor skulle äntligen kunna visa på nyttan av en sådan institution och sända en signal till unionens medborgare om förtroende och hopp.
Betänkande (A5-0289/2000) av Duhamel
Herr talman! Vi har röstat mot betänkandet av Duhamel om den europeiska konstitutionen eftersom man - enligt den gamla goda Monnet-metoden - strävar efter att få en politisk omvändning accepterad genom att dölja den bakom tekniska hänsynstaganden, och utan att någonsin klart och tydligt tala om för folk att det i själva verket handlar om att sätta punkt för idén om ett Europa där de nationella grundlagarna är varje folks högsta lag.
I motiveringen säger föredraganden lite mer om detta och stöder det faktum att fördraget i hög grad redan är överstatligt, framför allt till följd av EG-domstolens tolkningar. Men dessa tolkningar, som görs av 15 domare och som överskrider fördragen såsom de har ratificerats, är enligt vår mening uppenbart lagstridiga. Och vi väntar fortfarande på att de skall få ett godkännande från medlemsstaternas folk.
I övrigt återger föredraganden slaviskt den nya teori som är på modet i Bryssel, dvs. Europeiska unionens påstått tvåsidiga legitimitet: den som grundas på medborgarna, vilka företräds av Europaparlamentet, och den som grundas på medlemsstaterna, vilka företräds av rådet. Den teorin finns inte i fördraget, som endast vidkänner en enda legitimitet, nämligen, jag citerar: " folken i de stater som slutit sig samman i gemenskapen" , enligt formuleringen i artiklarna 189 och 190 i EG-fördragen. Denna formulering betyder att gemenskapen endast sluter samman stater, som var och en stöder sig på sitt folk.
Ledamöterna i Europaparlamentet företräder under inga omständigheter de europeiska medborgarna generellt sett. De företräder sina respektive folk, och i det avseendet medverkar de till den europeiska kontrollen över staterna. Men denna kontroll är fortfarande ett komplement, eftersom den huvudsakliga kontrollen ligger hos de nationella parlamenten. Med andra ord: det faktum att de europeiska ledamöterna företräder sina respektive folk ändrar inte på gemenskapens beskaffenhet. Det tjänar ingenting till att placera en inbillad europeisk medborgare ovan de nationella medborgarna, och än mindre att placera en konstgjord europeisk demokrati ovan eller ens på samma nivå som de nationella demokratierna.
Herr talman! Jag är klart positiv till Duhamels betänkande. Jag är övertygad om att de äldre och pensionärerna tror att Europa företräder en framtid i fred och därför är vi helt för alla steg, även de små, i denna riktning. Hur skulle Pensionärspartiet kunna annat än vara för Europa, när det är det enda parti som bara finns företrätt i Europaparlamentet och inte i nationalstaterna? Med all rätt kan jag betrakta mig som den ende företrädaren för ett parti som bara finns företrätt i Europaparlamentet. Vem är mer pro-europeisk än Carlo Fatuzzo? Ur denna synpunkt, som är så estetisk, drar jag slutsatsen att detta stärker det verkliga innehållet i det som vi pensionärer vill ha: ett verkligt enat Europa!
Herr talman! Jag röstade emot Duhamels betänkande, eftersom jag inte tror att detta är rätt angreppssätt. Jag instämmer i vad Berthu sade, om att idén med en gemensam stat med en gemensam konstitution fullständigt undergräver medlemsstaternas nationella självbestämmande.
Detta projekt har saluförts med hjälp av idén om en folkets konstitution, och det är bara bra och riktigt, men om man har en gemensam valkrets försvagar man individernas inflytande i medlemsstaterna. Det har talats om folkomröstningar och de ändringsförslag som gjordes till betänkandet vad avser folkomröstningar. Folkomröstningar är mycket viktiga, men när det gäller en gemensam valkrets, och man ignorerar de närmare 50 procent av väljarna i en medlemsstat som kan rösta emot, är detta inte demokratiskt. Det är intressant att se hur somliga lägger fram idén om en folkomröstning på detta sätt, för om man beaktar de förändringar som har ägt rum i fördragen under åren, med Enhetsakten, Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget, har mycket få medborgare i de enskilda medlemsstaterna haft en chans att säga något, med följd att vi inte vet vad medborgarna i medlemsstaterna vill.
Den senaste folkomröstningen i Danmark om euron visar att det finns många människor som om de gavs chansen, skulle uttrycka andra uppfattningar än de som uttrycks i detta parlament, men de får inte den chansen.
Herr talman! Jag har i protest lagt ned min röst i omröstningen om förslaget om ett tillbakavisande av Duhamels betänkande. Ni förstår, jag är en ivrig motståndare till extremhögern här i parlamentet. Men att det här i parlamentet är möjligt att en företrädare från vänstern - jag vet inte längre vem det var - kallar parlamentets ledamöter för förorenare av parlamentet utan att ni, ärade herr talman, påkallar ordning, det har verkligen gjort mig häpen! Ett sådant ordval borde vi inte acceptera, eftersom det var ordvalet hos den extremhögern som hade makten även i mitt land, vid en tidpunkt då jag ännu inte var född eller bara var ett litet barn. Vi borde inte acceptera det, oavsett varifrån ett sådant ordval kommer, om det så är från extremhögern eller extremvänstern!
. (DA) De svenska och danska socialdemokraterna har i dag röstat mot betänkandet av Oliver Duhamel om fördragens konstitutionalisering. Betänkandet bygger på ett villkor om att fördragen skall innehålla en grundläggande del, att de gemensamma politikområdena skall ingå som protokoll till ramfördragen och att det skall vara olika förfaranden för anpassning av de olika texterna. Vi menar att grunden för samarbetet i EU även fortsättningsvis bör utgöras av enhällighet om de grundläggande frågorna om den rättsliga grund som EU vilar på. Vi kan därför inte rösta för betänkandet.
Vi är dock överens om, som betonas i betänkandet, att fördragen i sin nuvarande utformning lämnar mycket att önska i övrigt, när det rör enkelhet och öppenhet. Vi vill därför gärna att det sker en omarbetning av texterna som möjliggör en mer rationell och förståelig tillgång till målen för och medlen till byggandet av EU.
, skriftlig. Tyvärr har inte Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor tagit till sig någonting av vad som hänt i Europeiska unionen de senaste åren.
I 1999 års val till Europaparlamentet var valdeltagandet endast 40 procent, om man bortser från länder med röstplikt och länder som hade nationella val i samband med valet till Europaparlamentet. Så låg var entusiasmen för det EU-federalistiska projektet år 1999. Nu i september 2000 röstade det danska folket nej till medlemskap i EMU, och säkerligen hade medborgarna i fler medlemsländer röstat nej till EMU-projektet om de hade fått den möjligheten.
Det är intressant att notera att de danska socialdemokraterna på sin EMU-valvaka förra månaden jublade när överklassområdenas röster rapporterades in, samtidigt som de besviket noterade hur arbetarområdena röstade. Detta borde vara en politisk väckarklocka om att något håller på att gå fel i EU:s utveckling.
Utskottet för konstitutionella frågor har nu, trots dessa bakslag för en federal EU-stat, presterat ännu ett betänkande som vill skapa en konstitution för EU, trots att det ingalunda är något som efterfrågas av medborgarna.
Vad som i stället behövs är en klarare definition av "närhetsprincipen" i Europeiska unionen. Idag är denna princip bara ett verktyg för EU i sig, då det idag är på EU-nivå som det avgörs var de politiska besluten skall fattas, med det givna resultatet att EU suger åt sig politikområde efter politikområde. Dessutom finns det ett behov av att underlätta reglerna för flexibilitet så att de i högre grad möjliggör ett europeiskt samarbete, i överensstämmelse med de europeiska folkens önskemål . Dessutom bör de områden som Europeiska unionen inte har att göra med avgränsas noggrant, de områden där medlemsstaterna suveränt kan fatta beslut.
- (PT) De socialistiska ledamöterna från Portugal har röstat för Duhamels betänkande om fördragens konstitutionalisering, framför allt för att de stämmer överens med Europeiska unionens behov att förenkla och organisera de grundläggande texter som styr den, vilka i dag är näst intill oläsliga med tanke på den komplexitet som undan för undan har ackumulerats i fördragen.
Därför är det viktigt att Europeiska unionen utvecklar en konstitution som införlivar stadgan om de grundläggande rättigheterna. En full demokrati i Europeiska unionen har allt att vinna på att godkänna en klar, enkel, läslig konstitution som blir en referens för alla medborgare.
De socialistiska europaparlamentarikerna från Portugal är trots detta inte överens med att ratificerandet av denna " konstitution" nödvändigtvis måste ske genom folkomröstning. Av denna inställning kan man inte dra slutsatsen att vi är emot att använda oss av en folkomröstning eller att en större politisk fördjupning av Europeiska unionen inte bör portugiserna i en folkomröstning.
Detta val bör vara självständigt och fritt och bör inte lyda ett tvång som kan kollidera med det konstitutionella bruket i varje land. Just därför har de socialistiska ledamöterna från Portugal röstat emot förslaget från den egna politiska gruppen, vilket pekade på en gemensam omröstningsmodell för alla medlemsstater i Europeiska unionen.
För att uppnå det önskvärda målet om en europeisk konstitution är det önskvärt att införa stränga modeller och metoder, vilka på ett ödesdigert sätt skulle leda till ett misslyckande i strävan efter det mål vi vill uppnå. I en så känslig fråga måste djärvhet och försiktighet gå hand i hand.
. (FR) Jag ger mitt stöd till Olivier Duhamels tillvägagångssätt och betänkande, både vad gäller form och innehåll.
Som ständig europé och ordförande i Mouvement Européen Nord samt " Citoyen d'Europe" , är jag en europeisk federalist. Jag är nämligen anhängare av ett politiskt, socialt och medborgerligt Europa som är både demokratiskt och effektivt.
Vid en tidpunkt då Europeiska unionen har stagnerat på grund av de olika ländernas smygande nationalism, och då unionen hotas av en mer eller mindre väl kamouflerad fascism, skulle det behövas, behövs det, en ny inspirerande kraft.
Olivier Duhamel och hans betänkande bidrar till det på ett begåvat sätt...
Jag har därför röstat för hans betänkande med beslutsamhet och en aning entusiasm!
. (FR) Samtidigt som jag uppskattar Olivier Duhamels arbete, har jag avstått från att rösta vid den slutliga omröstningen, eftersom jag anser att debatten om en europeisk konstitution kommer för tidigt. Den är i sig önskvärd, men antagandet av en sådan konstitution kan inte vara något annat än en fulländning av en djupgående institutionell reform.
En konstitution skulle inte ha någon innebörd om den inte utgjorde den demokratiska ramen för en genuin europeisk federation, ett Europas förenta stater. Så länge EU inte är något annat än en sammanslagning av nationalstater som endast tillämpar en begränsad solidaritet, som finansiellt sett uppgår till maximalt 1,27 procent av Europas bruttonationalinkomst, är varje försök att " konstitutionalisera" befintliga fördrag detsamma som att skynda alltför fort fram på okända politiska marker.
. (FR) Vi säger nej till detta betänkande å det demokratiska Europas vägnar, det Europa som vi vill bygga upp. Genom att tänja på de medel och mål som använts för stadgan om de grundläggande rättigheterna i syfte att utarbeta en konstitution, framhärdar unionen med att bygga ett Europa som inte är skapat av folken eller för folken, vare sig folken i medlemsländerna eller i kandidatländerna.
Inte för folken, eftersom det inte finns en enda mening som rör Europas sociala innehåll. I likhet med stadgan, som bereder den största platsen åt näringsfriheten och äganderätten utan att skydda de 62 miljoner personer som är fattiga och 18 miljoner som är arbetslösa, diskuterar man nu en politisk förstärkning av det liberala Europa enligt Maastricht. En sant social konstitution borde anpassa, ovanifrån, de bästa reglerna i fråga om arbete, kvinnor, invandrare och medborgare.
Och inte av folken, trots ett antal hycklande anspelningar på eventuella folkomröstningar, eftersom det återigen är några institutionella delegationer som kommer att besluta om 385 miljoner människors öde. Den sociala rörelsens europeiska generalförsamlingar skulle ha gjort det möjligt att gå framåt mot en verklig rättighetsstadga för folken och arbetarna.
Allt är klart för att iscensätta en steril debatt mellan anhängarna av federalism och anhängarna av suveräna stater. Det blir en mycket lättare sak med tanke på att inga sociala frågor tas upp. Vi säger nej till detta falska val och kräver, tillsammans med den sociala rörelsen, en annan stadga för ett annat Europa.
. (FR) Omröstningen i utskottet för konstitutionella frågor om detta betänkande, vilket antogs med 18 röster för, 2 mot och 6 nedlagda, illustrerar den klyfta som går mellan parlamentsledamöterna i den här frågan.
Detta initiativbetänkande av Olivier Duhamel kan ställas bredvid dem som det hade varit bättre att inte skriva alls, framför allt inte nu. För eftersom saker och ting ser ut som de gör i medlemsstaterna, riskerar det snarare att bli kontraproduktivt. Den främsta prioriteringen nu är inte en omfattande debatt om en konstitution, utan att utarbeta ett fördrag som gör det möjligt för Europeiska unionen att ta sig igenom utvidgningen utan att äventyra gemenskapsmetoden, ett centralt element för att den europeiska integrationen skall lyckas.
I debatten " konstitution eller fördrag" , har jag ett större förtroende för Jacques Delors än för Duhamel och dem som har följt honom för att lägga fram detta betänkande för oss. Jacques Delors har med rätta påpekat - för knappt en månad sedan, bl.a. vid ett sammanträde i utskottet för konstitutionella frågor - att termen " konstitution" bär på en viktig tvetydighet.
Han sade att han - tillsammans med en stor del av den politiska klassen - tror sig förstå att vi föredrar att våra förbindelser med andra länder styrs av ett internationellt fördrag. I det sammanhanget - jag citerar fortfarande Jacques Delors - accepterar vi att tillsammans vara suveräna på vissa områden.
En konstitution är en annan sak! Den åsyftar en enda stat. En konstitution skulle förplikta medlemsstaterna på ett mycket farligt område, vilket skulle kunna leda till att en författningsdomstol steg för steg avhände nationerna deras prerogativ, men som staterna har för avsikt att fortsätta att utöva. Ett bra fördrag är bättre än ett fördrag som man döper till " konstitution" (slut på citatet av Jacques Delors uttalande).
Eftersom jag identifierar mig med Jacques Delors, med hans förnuftiga uttalanden, har jag inte röstat för betänkandet av Duhamel.
- (PT) För att inte säga nej till en berömvärd intention att förstärka, klargöra och fördjupa Europeiska unionen, liksom att förenkla de nödvändiga texterna för en tillnärmning till medborgarna, har jag inte röstat för.
I det väsentliga förefaller resolutionen vare en Pandoras ask, då det inte står klart i texten vad den tjänar till eller vad som är den verkliga fördelen med en europeisk konstitution eller varför den är så brådskande.
Av naturen kan en konstitution, i de modeller som ibland motsägelsefullt förespråkas för Europa, tjäna såväl som en väg mot en " civilisering" av unionen, grundad på demokrati och medborgarskap, som ett instrument för att " klargöra" befogenheter, en kritcirkel, som formellt och definitivt förvisar unionen till dess mycket speciella och specifika organ och befogenheter.
Fördragens konstitutionalisering kan bli antingen en utveckling av unionen och ett försvar för dess politiska befogenheter, eller det kan tvärtom reduceras till bara en helig formalisering av subsidiaritetsprincipen. Ovanligt nog förespråkar många ledamöter och till och med premiärminister Blair en europeisk konstitution...
Trots tydligheten i Mário Soares tal, vilken tolkade detta betänkande i en djup europeisk mening, utan att falla för lättsinniga folkomröstningskrav med stora risker, och som inte är någon tradition i många medlemsstater, så är det bara en övertygad och historisk europés rena tolkning.
Texten följer tyvärr inte den förste portugisiske européns signum och vilja. På denna motsägelse, som bara är betänkandets författares ansvar genom att det är otydligt och oprecist, grundas mitt misstroende till texten, och det politiskt omöjliga i att rösta för.
Jag skulle till och med rösta emot, om inte det vore ett alltför radikalt sätt att bedöma en så viktig text som denna på...
. (EN) Jag välkomnar Duhamels betänkande som ett intressant och konstruktivt bidrag till tanken om fördragens konstitutionalisering.
Även om det kan hävdas att de befintliga fördragen i huvudsak utgör den europeiska konstitutionen är de svåra att läsa och artiklarna kommer inte alltid i en logisk följd.
En framtida konstitution skulle på ett tydligt och (relativt) kortfattat sätt
kunna ange de europeiska medborgarnas grundläggande rättigheter
principen om delade befogenheter och rättssäkerhet
gemenskapsinstitutionernas sammansättning, roll och funktion
makt- och ansvarsfördelning
subsidiaritetsprincipen
de europeiska politiska partiernas roll
målet med den europeiska integrationen.
. (NL) Det här betänkandet innehåller både positiva och negativa sidor. Det konstateras med rätta att det under årens lopp uppstått en oanvändbar sammanhopning av långa och invecklade fördrag och att det vore bra om de kunde skrivas om till ett kort och läsbart ramfördrag, i vilket det blir tydligt för var och en vad som avtalats hittills. Samtidigt pläderas det för en europeisk grundlag som skulle omfatta både det här ramfördraget om stadgan för de grundläggande rättigheterna, samtidigt som de europeiska politiska partiernas roll måste fastställas. Trots erkännandet att medlemsstaternas nationella identitet måste respekteras och att det nationella medborgarskapet inte får avskaffas så lutar det här betänkandet mycket kraftigt mot en centraliserad europeisk superstat efter USA:s modell. Jag stöder gärna en utökning av de grundläggande sociala rättigheterna och en struktur för den politiska beslutsprocessen som är översiktlig och tillgänglig för alla invånare i Europa. För det ändamålet räcker det med en redaktionell omskrivning av de befintliga fördragen och att EU skriver under Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som ju har funnits länge.
. (EN) Storbritanniens labourledamöter i PSE-gruppen välkomnar detta betänkande, utan att godkänna alla dess detaljer. Vi menar att en omstrukturering av fördragen och en förenkling av dem skulle underlätta för medborgarna att tydligt se EU:s ansvarsområde - och dess begränsningar - samt förfarandena för att utöva detta ansvar. Vi välkomnar tanken att kommande förändringar efter Nice skulle kunna förberedas av ett konvent som inbegriper nationella parlament, Europaparlamentet och regeringsföreträdare, såsom nyligen framgångsrikt har prövats med det konvent som utarbetade stadgan om de grundläggande rättigheterna. Ratificering måste dock åligga varje medlemsstat enligt medlemsstatens egna förfaranden och traditioner.
Vi vill inte heller föregripa detta arbete genom att nu besluta vad som bör stå i denna nya konstitution, exempelvis om stadgan skall införlivas.
Vi har redan en konstitution i form av fördragen, såtillvida att de fastställer unionens ansvarsområden, dess förfaranden och institutionernas sammansättning och befogenheter. De är emellertid inte kodifierade, de är oklara och otillräckliga vad avser effektivitet och demokrati.
Vi välkomnar försök att förbättra dem.
. Jag lade ned min röst i slutomröstningen.
Jag anser det vara helt avgörande att stadgan om grundläggande rättigheter i EU innebär en anslutning till Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna. Ordet konstitution leder tankemässigt och politiskt fel. I stället borde rätt begrepp vara sammanfattning och förenklande av EU-fördragen.
De svenska kristdemokraterna anser inte att konventet som arbetsform visat sig vara demokratiskt eller väl fungerande, vad gäller till framtagandet av en stadga för grundläggande rättigheter. Detta gäller såväl insynen i de nationella parlamenten och deras konstitutionsutskott, som Europaparlamentets utskott för konstitutionella frågor. I praktiken har konventets presidium gjort en egen sammanfattning av vad man uppfattar att de olika deltagarna kommit fram till. I det fall konventet skulle användas i framtiden borde dess uppgift vara begränsad till att fungera som en referensgrupp.
. (FR) Jag har med entusiasm röstat för betänkandet av vår kollega Olivier Duhamel, eftersom det ligger i linje med de storartade röster och ambitioner som steg för steg har upphöjt Europabyggets utveckling alltsedan kriget.
Men denna röst - och det är inte likgiltigt - är en parlamentarisk röst, en röst från en institution som dag för dag bekräftar, ännu lite mer, auktoriteten hos unionens folk och unionens institutionella triangel.
Undan för undan och från fördrag till fördrag - även ett Nice-fördrag hoppas vi - kommer inte att vederlägga denna utveckling; de gamla formerna av europeisk nationalism kommer att bryta med sig själva och tillsammans bilda en världsmakt i en värld av giganter.
Alla vi vet att Europa - dess valuta, diplomati, säkerhet, civilisation, kultur, sociala modell - inte riktigt kommer att överleva den lysande historien, men inte heller folkens fruktlösa kluvenhet, om det inte blir en federation av nationalstater med starka, samstämmiga och respekterade institutioner som föreskrivs i en europeisk konstitution, något som vår kollega Duhamel möjliggör.
Fram till Amsterdamfördraget 1997 var Europa en gigantisk mellanstatlig intresseförening. Med Amsterdamfördraget och utvidgningen av medbeslutandeförfarandet har Europaparlamentet i praktiken lett in Europa på vägen mot politisk integration och överstatlighet.
Om unionen i framtiden vill omfatta hela Europa, det geografiska Europa, till och med i högre grad än vad de kommande utvidgningarna innebär, behöver den institutioner som är fullt politiskt och demokratiskt mogna.
Somliga anser att år 2000 har varit alltför intetsägande, men för historien kommer detta år att vara det år då idén om en europeisk konstitution framskred och bekräftades tack vare en majoritet på denna kammares bänkar, en idé som är på väg att förverkligas i dag med antagandet av Duhamelbetänkandet.
Därför måste vi verkligen önska att toppmötet i Nice och regeringskonferensen blir framgångar, så att vi mycket snart kan gå längre än så.
Betänkande (A5-0288/2000) av Gil-Robles
Herr talman! Sedan jag valdes till Europaparlamentet har jag närt en oro som ibland får mig att ligga sömnlös på nätterna: kommer jag att kunna bidra till en europeisk lagstiftning om pensionerna innan mitt mandat går ut? Hittills har det inte varit möjligt eftersom det inte tillhör våra befogenheter! Men Gil-Robles betänkande hjälper mig, eftersom han i det föreslår att vissa medlemsstater i Europeiska unionen skall komma överens om gemensamma åtgärder i vissa frågor, inom vissa sektorer och ämnen. Jag hoppas alltså att man snart kommer att besluta om ett förstärkt samarbete mellan vissa stater - däribland Italien - i syfte att fastställa gemensamma regler för hur pensionerna och de avgifter de anställda betalar in för pensionerna skall hanteras. Då kan jag få sova!
Ledamot Fatuzzo, det är någonting vi alla hoppas!
. (DA De svenska och danska socialdemokraterna har i dag röstat emot betänkandet av José Maria Gil-Robles Gil-Delgado om det närmare samarbetet.
Vi instämmer i de övergripande principer som anges i betänkandet, om att ett närmare samarbete skall utvecklas inom Europeiska unionens institutionella ramar, och att de politiska och rättsliga villkor som fastställs genom Amsterdamfördraget om införande av ett närmare samarbete syftar till att begränsa risken för upplösning av de solidariska banden mellan medlemsstaterna och för uppdelning av det gemensamma rättsliga området.
Vi erkänner att en viss grad av differentiering av den europeiska integrationen, vad gäller tempo och omfattning, kan vara nyttig, om de gemensamma målen bevaras och differentieringen ses som ett instrument som används undantagsvis och under en övergångsperiod, och med vederbörlig hänsyn tagen till att det endast är upp till de länder som står utanför att besluta om - och i aktuella fall, när - de vill delta på de områden som omfattas av det närmare samarbetet.
Skälet till varför vi inte kan rösta för betänkandet, är att vi inte kan stödja förslagen till ändringar av de politiska och rättsliga villkoren för ett närmare samarbete. Avskaffande av villkoren om att ett närmare samarbete inte får påverka fördragens ramar och avskaffande av vetorätten och möjligheten att ta upp frågan i Europeiska rådet, är ett brott mot de grundläggande principer som det europeiska samarbetet i EU vilar på.
. (DA) EDD-gruppen röstar mot Gil-Robles Gil-Delgados betänkande om närmare samarbete. I betänkandet föreslås ett avskaffande av vetorätten, som i praktiken kommer att innebära att mycket integrationsvilliga länder kan gå i täten utan att ha ett brett folkligt stöd. Det bakomliggande skälet är en önskan om att kunna fortsätta utvecklingen i riktning mot en " ständigt tätare union" , utan att hindras av den utvidgning som EU-länderna åtagit sig att genomföra. Ett förstärkt samarbete kommer att centralisera de flesta politikerna, även de känsligaste, i ännu högre grad än i dag. Gil-Robles föreslår sålunda att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken tas med i sammanhanget.
Vi anser i stället att den framtida utvecklingen kommer att öka behovet av ett långt mer olikartat och flexibelt samarbete i Europa. Att låta beslut om ständigt fler viktiga frågor fattas med kvalificerad majoritet, strider mot de grundläggande demokratiska normerna. Länder med en tradition att hålla folkomröstningar när det rör frågor som minskar suveräniteten, kan framöver riskera att hamna i den situationen att ett förslag som förkastas nationellt antas på EU-nivå. De inte lika integrationsvänliga länderna har då bara ett enda alternativ kvar, dvs. att kopiera lagstiftningen utan något faktiskt inflytande. Men att undvika pionjärländernas lagstiftning kan de inte.
EDD-gruppen vill se ett friare och mer flexibelt Europa, där man inte pressas till att delta i allt. Vi vill se ett demokratins och mångfaldens Europa. Vi röstar därför emot betänkandet.
. (FR) Jag har röstat mot betänkandet av Gil-Robles om det närmare samarbetet, dvs. det samarbete som inte rör alla medlemmar av unionen, utan endast några av dem. Även om betänkandet syftar till att i viss mån luckra upp det mycket rigida system som föreskrivs under avdelning VII i EU-fördraget från Amsterdam, vilket är positivt, är slutresultatet fortfarande högst otillräckligt. Texten visar i själva verket en alltför monolitisk uppfattning om unionen: allt samarbete skall äga rum innanför " en gemensam institutionell ram" , och allt samarbete skall syfta till en superstat.
I betänkandet av Gil-Robles föreslås till och med att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och försvarspolitiken skall inbegripas av det närmare samarbetet, vilket skulle innebära att dessa politikområden blev ännu mer centraliserade än i dag (punkt 4).
Dessa förslag är inte godtagbara, eftersom samarbetsbehovet i Europa - som är intensivt, skiftande och mångsidigt - inte längre får stängas in i en enhetlig gemenskapsstruktur där man fattar majoritetsbeslut. I betänkandet ges för övrigt ingen konkret förklaring - och det är en viktig brist - till hur ett närmare samarbete som omfattar en tredjedel av medlemmarna skall kunna fungera inom ramen för de befintliga institutionerna, utan att dessa ändras.
I realiteten för Europaparlamentet en senkommen kamp. Parlamentet ville först inte att differentierade samarbetsformer skulle skrivas in i Amsterdamfördraget, men var till sist tvingat att ge efter genom att acceptera " det närmare samarbetet" . I dag försöker det förhindra en uppluckring av det närmare samarbetet, och det kommer att sluta med att parlamentet också den här gången förlorar spelet.
Vi anser att samarbetet, som måste betecknas som " differentierat" , inte får vara förutbestämt när det gäller mål och inte begränsat när det gäller utformning och funktion. Somliga skulle kunna använda gemenskapens struktur om de så önskar, andra skulle kunna upprätta tillfälliga institutioner, som endast är förbundna med unionen genom ett förbindelsesekretariat. Slutligen är det högst önskvärt att det differentierade samarbetet skall fungera enligt enhällighetsprincipen, i annat fall riskerar man att falla tillbaka i gemenskapsmetodens nackdelar.
. (FR) Man måste komma ihåg att den mekanism som i dag är känd under beteckningen närmare samarbete redan fanns långt innan Amsterdamfördraget.
De medlemsstater som har velat fördjupa sitt samarbete och gå längre än till den fördragsenliga integrationen har utvecklat olika instrument, såsom avtalet om socialpolitik, Schengenavtalen, Ekonomiska och monetära unionen, osv. På så sätt har de kunnat gå framåt i olika takt och/eller med olika mål.
Till följd av att Amsterdamfördraget trädde i kraft har användningen av dessa instrument formaliserats genom begreppet " närmare samarbete" i Fördraget om Europeiska unionen (avdelning VII) och i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (artikel 11).
Det mål som åsyftas med en sådan samarbetsform är att låta ett begränsat antal medlemsstater, som kan och vill gå framåt, fortsätta att fördjupa det europeiska bygget, med respekt för unionens gemensamma institutionella ram. Europa har faktiskt fått det allt svårare att gå framåt med alla medlemsstater. Man bör således undvika att helhetens utveckling bromsas, och därför låta vissa medlemsstater gå vidare genom att utveckla mekanismen med ett närmare samarbete.
Det har upprättats ett antal villkor för hur detta instrument skall användas, för att undvika att göra Europeiska unionen till ett " Europa à la carte" eller ett Europa i flera hastigheter. Det är för övrigt denna berättigade oro som står i centrum för debatterna om den här frågan.
Man bör komma ihåg att det närmare samarbetet - i enlighet med föreskrifterna i Amsterdamfördraget - framför allt bör avse ett område där gemenskapen inte är ensam behörig, syfta till att främja förverkligandet av unionens mål, respektera fördragens principer, endast användas som en sista utväg samt beröra en majoritet av medlemsstaterna.
Det närmare samarbetet skulle kunna fylla en viktig funktion inom ramen för ett utvidgat Europa.
Men med hänsyn till hur de nuvarande bestämmelserna ser ut kan denna mekanism inte fungera på ett korrekt sätt. Därför har en reform av det här instrumentet skrivits in på regeringskonferensens dagordning, för att det skall bli lättare att använda. Detta betänkande syftar till att konkretisera parlamentets ståndpunkt i frågan (resolutionen av den 13 april 2000).
Detta förutsätter bl.a. att vetorätten avskaffas, att det införs en möjlighet att använda sig av ett samarbete när minst en tredjedel av medlemsstaterna är inblandade och att det närmare samarbetet även skall omfatta den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Föredraganden insisterar med rätta på det faktum att kommissionens initiativmakt, Europaparlamentets fulla deltagande och EG-domstolens domstolsprövning bör vara regel för alla former av närmare samarbete. En förnuftig användning av denna mekanism kan vara ett medel för att bryta unionens nuvarande stagnation.
. (EN) Det har under den senaste tiden varit mycket diskussioner inom Europeiska unionen om vad som brukar kallas principen om närmare samarbete. I termens enklaste betydelse innebär detta att EU:s större medlemsstater kan integreras närmare och i snabbare takt än mindre medlemsstater.
Förespråkarna av en sådan linje vill i grunden inrätta ett två tredjedels-Europa. De vill att Europeiska unionen skall byggas i olika takt: i en takt för länder som vill integreras närmare och i en annan för länder som vill gå långsammare fram i fråga om den ekonomiska integrationen.
Jag tror inte att det nödvändigtvis vore ett hälsosamt steg framåt för Europeiska unionen om EU:s ledare fullt ut skulle acceptera och genomföra principen om närmare samarbete. Jag tror att detta skulle strida mot de grundläggande målen och mot andan i Romfördraget, liksom i alla därefter följande fördrag.
Det är värt att minnas att Europeiska enhetsakten från 1987 lade grunden för genomförandet av en inre marknad. Strukturfonder avsattes i stor skala inom EU för att hjälpa mål 1-länder inom Europeiska unionen och garantera att dessa länder med tiden skulle bli mer konkurrenskraftiga. EU:s ledare förklarade att de inte ville ha en gemensam marknad för endast några få länder. De ville att alla Europeiska unionens medlemsländer aktivt skulle delta på ett konkurrenskraftigt sätt inom ramen för en ny gemensam marknad.
Det är skälet till att den omfattande tilldelningen av medel genom EU:s strukturfonder infördes. Den gemensamma marknadens operativa strukturer har varit en framgång ända sedan början av 90-talet. Principen om utjämning mellan fattigare och rikare länder övergick i en politik som genomfördes för att inrätta en ny ordning med en gemensam europeisk valuta. Återigen, om fattigare och mindre länder inom Europeiska unionen inte kunde reformera sina ekonomiska strukturer skulle de inte vara i stånd att uppfylla de ekonomiska konvergenskrav som fastställdes i Maastrichtfördraget.
EU:s ledare finansierade i stor skala program för mindre och fattigare länder genom strukturfonderna och Sammanhållningsfonden, så att så många länder som möjligt skulle kunna delta i den gemensamma europeiska valutans strukturer.
Det finns ett behov av institutionell jämlikhet inom ramen för förhandlingarna om den kommande regeringskonferensen. De mindre medlemsstaternas inflytande får inte dribblas bort av en grupp större länder inom EU som försöker genomföra den princip om närmare samarbete som jag nyss berörde. Detta skulle inte vara bra för Europeiska unionen, varken nu eller på sikt. Det skulle definitivt inte vara bra mot bakgrund av den nära förestående utvidgningen av Europeiska unionen.
. Vi ställer oss i huvudsak positiva till en s.k. flexibel integration. Genom att tillåta en grupp länder att gå vidare och fördjupa samarbetet inom ett visst område, och samtidigt hindra att en eller flera medlemsländer bromsar en flexibel integration, kan integrationen i hela unionen gå framåt. Så länge som unionens gemensamma mål främjas inom ramen för en flexibel integration, och så länge som inget medlemsland utesluts från att delta, anser vi att denna lösning är positiv och bör utvecklas.
För att i ett framtida EU med 25-30 medlemsländer undvika ett Europa à la carte där sammanhållningen mellan medlemsländerna riskerar att fragmenteras anser vi dock att minst hälften av alla medlemsländer skall delta i en flexibel integration.
Vidare motsätter vi oss att det inom EU skapas dubbla försvarsstrukturer, och motsätter oss följaktligen en flexibel integration inom EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Efter EU:s misslyckande på Balkan är det oerhört angeläget att EU i sin helhet har förmåga att kunna agera i sitt eget närområde, och i tid kunna tillhandahålla personal och resurser för konflikthantering och fredsbevarande åtgärder.
VEU:s institutionella och operativa strukturer bör integreras fullt ut i den gemensamma säkerhetspolitiken. EU måste få en trovärdig utrikespolitik. Vi kan inte lita till USA i all framtid. Samtidigt är det viktigt att bibehålla USA:s fortsatta engagemang, och vi vill inte att EU utvecklar ett parallellt mini-Nato. Vi önskar än mindre att några medlemsländer går vidare inom ramen för en flexibel integration på detta område. Det är därför viktigt att bevara den transatlantiska länken, även om en bättre arbetsfördelning och samordning naturligtvis kan ske. Vi anser att en trovärdig gemensam europeisk utrikespolitik även fortsättningsvis måste utvecklas inom de nu gällande reglerna. Beslut bör fattas med majoritet, men möjligheten till konstruktivt veto - dvs. att ett land kan välja att stå utanför, men inte hindra de andra från att gå vidare - bör kvarstå.
. (EN) Jag välkomnar Gil-Robles betänkande om förstärkt samarbete.
Även om jag motvilligt accepterar att det i en utvidgad union kommer att behövas ett " avant-garde" är jag överens med Gil-Robles om att det finns några avgörande villkor som måste uppfyllas:
Ett förstärkt samarbete måste utvecklas inom unionens institutionella ramverk.
Det måste vidmakthålla det gemensamma institutionella ramverk där alla parlamentsledamöter och alla kommissionärer fullt ut deltar i utövandet av varje institutions uppgifter.
Förfarandet för att aktivera det förstärkta samarbetet bör vara detsamma för alla pelare och bör grunda sig på det befintliga förfarandet för den första pelaren, med några få ändringar som anges i Gil Robles betänkande.
Om det visar sig nödvändigt med ett förstärkt samarbete är jag övertygad om att endast gemenskapssystemet erbjuder de nödvändiga garantierna i form av demokratisk kontroll, rättslig kontroll och solidaritet.
. (NL) Europeiskt samarbete kan vara nyttigt för att lösa gränsöverskridande problem. Vad ligger då närmare till hands än samarbete mellan stater som gränsar mot varandra, såsom det fanns sådant samarbete redan före Europeiska unionens bildande i form av Benelux och samarbetet mellan de nordiska länderna? Ett sådant samarbete grannar emellan är i många fall att föredra framför dyra och ogenomskådliga EU-strukturer som väljarna svårligen kan påverka. Ingen enda EU-regel bör stå i vägen för långtgående samarbete, ställa villkor eller krav på att även andra skall kunna delta. Därför vill jag sätta upp så få regler och begränsningar för ett förstärkt samarbete mellan grannländer som möjligt, så länge det samarbetet inte är avsett att missgynna andra. I praktiken har vi inom EU redan nu Euroländer och icke Euroländer. Det handlar inte om förtrupper utan om skillnader som med 30 medlemsstater endast kommer att bli större. Därför är det bättre att för hela EU utgå från samarbete mellan parlamenten och rätt till variation: kommissionen lägger fram förslag, Parlamentet fattar beslutet och de nationella parlamenten bestämmer själva om deras medlemsstat skall ansluta sig till detta eller inte.
. (EN) Storbritanniens labourledamöter i PSE-gruppen välkomnar antagandet av deras bidrag till det pågående arbetet om regeringskonferensen om förstärkt samarbete, utan att stödja varje enskild detalj.
Självfallet måste ett förstärkt samarbete vara lättare att utlösa i en utvidgad union. Det måste användas sparsamt och förbli öppet för de länder som inte medverkar från början. Det får inte undergräva den befintliga kärnan av gemensamma politikområden och åtaganden. Det måste äga rum inom ramen för den befintliga institutionella strukturen.
I fråga om dessa huvudprinciper instämmer vi med betänkandet, även om detaljerna kommer att behöva finslipas ytterligare under regeringskonferensen.
. Jag lade ned min röst i slutomröstningen.
De svenska kristdemokraterna anser inte att de militära frågorna skall rymmas i det närmare samarbetet.
Det är samtidigt min uppfattning att frågan om en sänkning av antalet medlemsländer, från hälften till en tredjedel av medlemsländerna, för att kunna inleda ett närmare samarbete, samt borttagandet av vetofunktionen, egentligen inte är aktuella förrän östutvidgningen avslutats. De nya medlemsstaterna bör då få delta i utformandet av det regelverk som skall styra det närmare samarbetet vid den tidpunkten.
Betänkande (A5-0285/2000) av Sudre
Herr talman! Betänkandet av Sudre är faktiskt av mycket stor vikt för de yttersta randområdena, ja till och med avgörande. Men min grupp, Verts/ALE-gruppen, har avstått från att rösta, och jag skulle vilja förklara varför. De problem som tas upp i betänkandet är väl kända, man behöver inte längre bevisa det specifika med dem. Men Verts/ALE-gruppen är besviken, besviken på att man inte tog tillfället i akt för att ge dessa områden en miljömässigt, socialt och kulturellt hållbar utveckling. De ändringsförslag som antogs vid omröstningen förbättrar inte texten i det avseendet. Vi beklagar att de ståndpunkter som parlamentet röstade igenom i dag också är unionens ståndpunkter i förhållande till dessa områden.
Verts/ALE-gruppen beklagar framför allt betänkandets förhållandevis defensiva syn på AVS-länderna och kandidatländerna. Verts/ALE-gruppen uttalar sig också mot permanenta undantag. Vi anser att principen om undantag till gemenskapens politik i de yttersta randområdena skall anpassas från fall till fall, och då tänker jag på statliga stöd och skatteåtgärder.
Vi beklagar att man antog begäran om att anpassa tillämpningen av principen att förorenaren betalar, vilket kan öppna för missbruk när det gäller tillämpningen av detta specifika prerogativ. Vi beklagar också att man inte hänvisar eller ens nämner kravet på att försvara den biologiska mångfalden, som är en av de yttersta randområdenas viktigaste tillgångar. Dessa områden skulle kunna vara en fantastisk experimentverkstad vad gäller hållbar utveckling. Man har gått miste om en ny möjlighet.
Däremot gläder vi oss åt att det i betänkandet finns punkter om att främja förnybara energikällor och kontroll av förorenande industriverksamheter.
Käre Fernández som håller till i närheten av mig när vi röstar, jag röstade med glädje för denna resolution som du säkerligen stödde, så som du alltid stöder allt som gäller dina Kanarieöar. Pensionärspartiet och de pensionärer som stöder det känner väl till dessa öar som är viktiga på turistområdet. Jag anser att Europeiska unionen borde ta större hänsyn till och engagera sig mer än hittills för Azorerna, Kanarieöarna, Guadeloupe, Franska Guyana, Martinique, Madeira och Réunion. Dessa öar måste känna sig som aktiva delar av Europeiska unionen, som jag hoppas kommer att omvandla dem till turistparadis och paradis för sina egna invånare.
skriftlig. (PT) Europaparlamentet, och framför allt Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, har alltid bidragit till att slå fast konceptet yttersta randområden. Det var så i betänkandet av Gutiérrez Díaz, i betänkandet av Fernández Martín, vilket gynnade införandet av begreppet i fördraget, och nu i betänkandet av Sudre, som lanserar en europeisk politik för de yttersta randområdena.
Inför kommissionens tveksamhet och motsägelser som visar sig i att Regis har försvunnit, i den uppskjutna revisionen av Posei, i minskningen av respektive belopp, så är Sudres betänkande mycket lägligt. Europaparlamentet upprepar sina krav om antagande av åtgärder på olika områden, från jordbruk till fiske, från miljön till transporter och energi, via informationssamhället, med nödvändigt budgetstöd. Samtidigt framhålls de produktiva sektorerna, vilket, i Azorernas fall, kräver en lösning av tvisterna om mjölk och socker.
Jag citerar i detta sammanhang punkt 7 i Sudres betänkande: " anser det vara nödvändigt att särskilt justera gemenskapspolitiken i de fall där de yttersta randområdena är starkt beroende av ett fåtal ekonomiska verksamheter eller till och med av en enda ekonomisk verksamhet, i enlighet med artikel 299.2 i fördraget" .
Vi väntar nu på initiativ från kommissionen, liksom från de nationella och regionala myndigheterna.
. (FR) Bakom den byråkratiska termen " yttersta randområden" döljer sig kvinnor och män i Nya Kaledonien, Guadeloupe, Martinique, Guyana, Réunion, Mayotte, St-Pierre-et-Miquelon, Polynesien, Wallis, Futuna och alla våra territorier i Stilla havet, Indiska oceanen och Atlanten som bildar en klokskapets, solidaritetens och skönhetens bro mellan Europa och andra kontinenter och civilisationer.
Bryssels Europa har - berusad av utjämning och likriktning - varit orättvist och till och med enfaldigt gentemot våra medpatrioter, som håller våra värderingar vid liv tusentals kilometer från Paris, Madrid eller Lissabon. Teknokraterna, de europeiska domarna, har på så sätt velat avskaffa det " octroi de mer" (sjötull), som förser våra kommuner i de utomeuropeiska departementen med resurser och framför allt skyddar våra traditionella producenter. Från Bryssel har man äventyrat vår rom från Martinique, vårt ris och våra tropiska frukter. Och det främsta resultatet är den planerade förstörelsen av vår bananproduktion i Guadeloupe, Martinique, Madeira och Kanarieöarna.
Europeiska kommissionen har gett efter för de multinationella bananbolagen. Varje år ger man bort två miljarder euro i tullavgifter till Chiquita och Del Monte.
Hur är det då möjligt att vägra våra utomeuropeiska departement och territorier de medel som krävs för att täcka kostnaderna för transporter, cykloner samt investeringar i universitet och sjukhus?
Med tanke på att våra regioner i Antillerna, eller i Stilla havet, ligger i skatteparadisområden, som de amerikanska multinationella bolagen - från Kodak till Microsoft till Boeing och Cargill - använder för att exportera och därmed undgå skatt i massiv omfattning, handlar alla européers rätt till jämlikhet också om en jämlikhet i fråga om geografiskt betingat stöd. Detta kräver att vi avsätter en del av den europeiska budgeten - till vilken skatterna bidrar med 17 procent - till att utveckla våra medpatrioters ekonomi, samhällsliv och kultur i regioner som, för att ligga långt borta, är centrala ur civilisationssynpunkt.
. (NL) Att det finns något sådant som de yttersta randområdena har mycket att göra med den koloniala historien. På medeltiden hörde de här områdena och deras befolkning inte alls till Europa och de betraktas inte nu heller som riktigt europeiska. Spanien, Portugal, Frankrike, England och Nederländerna hade redan före 1800-talet erövrat stora koloniala riken och därefter har även Belgien, Tyskland, Danmark och Italien under korta perioder försökt göra samma sak. Nu är den kolonialtiden förbi. De förtryckta folken har kämpat till sig sin frihet eller fick sin självständighet erbjuden i förebyggande syfte eftersom de gamla makthavarna inte ville bli inblandade i ett befrielsekrig som de till sist skulle förlora ändå. De markområden som EU:s medlemsstater fortfarande har kvar utanför det geografiska Europa är små eller glesbebyggda rester av deras tidigare koloniala rike.
EU:s medlemsstater behandlar sina yttersta randområden mycket olika. Spanien och Portugal räknar dit sina öar i Atlanten. De öarna kan genom sin nuvarande befolkningssammanställning och genom sin relativa närhet helt enkelt betraktas som en del av deras land. Nederländerna och Danmark har båda två områden var i eller på andra sidan av Atlanten men de områdena räknas inte till Europeiska unionen. Däremot har Frankrike departementen i Indiska oceanen och i Västindien. Det här förslaget ställer min partigrupp inför ett svårt val. Å ena sidan vill vi stödja eftersatta områden, i och utanför Europa, så att de skall uppnå samma levnadsstandard som nu är vanlig i EU:s medlemsstater. Det är en fråga om solidaritet. Å andra sidan har vi allvarliga tvivel angående att före detta kolonier skall utropas till yttersta randområden. För de spanska och portugisiska öarna går den modellen att försvara, men det går egentligen inte för de områden som ligger längre bort. Det vore bättre om de områdena fick samma ställning som de nuvarande AVS-länderna, vilka efter en liknande historisk bakgrund har kvar en annan sorts förbindelser med Europa.
Vid bedömningen av ändringsförslagen har min partigrupp försökt finna en gyllene medelväg mellan de mest långtgående önskningarna från dem som försvarar de yttersta randområdena och den likgiltighet för, eller till och med motvilja mot, det här ämnet som råder i medlemsstater som inte har någon bindning alls med de här frågorna. Vår motvilja mot den koloniala bakgrunden i den här frågan har vi i alla fall gjort underordnad invånarnas intressen i dessa områden.
skriftlig. (PT) Vi anser att detta betänkande kommer ganska lägligt, med hänsyn till behovet av att ge en objektiv och snabb innebörd åt artikel 299.2 i EU-fördraget, och vi skriver i det väsentliga under på dess riktlinjer som syftar till en hållbar utveckling för de yttersta randområdena.
Dessa regioners särdrag härrör i allmänhet just från deras ökaraktär och det relativa avståndet till den europeiska kontinenten, men även från deras kroniska beroende av några få produktionsområden eller av en enda produktion, kräver specifika åtgärder för att dessa hinder skall kunna övervinnas.
Vi välkomnar därför att betänkandet har tagit upp riktlinjer som i stor utsträckning tar upp de förslag som vi lade fram i parlamentsutskottet.
Men vi vill också understryka att vissa specifika situationer på det sociala området inte uppmärksammas tillräckligt i betänkandet, vilka existerar i dessa, eller i vissa av dessa, regioner och som även dessa kräver specialåtgärder. Ett faktum som hade kunnat åtgärdats genom att godkänna det ändringsförslag som vi i detta syfte ingav vid lämplig tidpunkt.
Betänkande (A5-0272/2000) av Bowis
Herr talman! Verts/ALE-gruppen har röstat för betänkandet av Bowis, och även om vi kan glädja oss åt att Europaparlamentet och kommissionen, med sin vitbok, erbjuder intressanta utsikter för de europeiska konsumenterna, måste livsmedelssäkerhet vara en absolut prioritering i vår politik. Vi bör trots det vara på vår vakt. Ju mer den vetenskapliga forskningen framskrider, desto fler frågor väcker den. Det räcker med att titta på utvecklingen av BSE. Vecka efter vecka upptäcks nya fall, och det i nya geografiska områden som hittills har varit förskonade. Det gäller bl.a. ett departement i Lorraine, i Vogeserna.
De många åtgärder som föreslås i vitboken måste utökas med ytterligare ett stort antal punkter, för att garantera livsmedelssäkerheten och framför allt återupprätta konsumenternas förtroende. En av de viktigaste punkterna är den europeiska livsmedelsmyndigheten. Vi gläder oss särskilt åt att den inrättas, och vi förväntar oss mycket av den. Dess oberoende kommer att vara en nödvändig beståndsdel för dess trovärdighet. Det är avgörande. Myndigheten måste vara helt fri från privata företags eller medlemsstaters intressen.
Detta oberoende förutsätter också ett finansiellt oberoende. Unionen måste uppbåda resurser för att säkerställa myndighetens funktion. Men räcker denna myndighet till för att lugna oroliga konsumenter om vad som finns på deras tallrikar och snart i deras glas? Myndigheten bör ha inrättats kring 2002, 2003, och vi hoppas verkligen på att frågan om säte inte kommer att bromsa starten.
Fram till dess måste unionen fortsätta sitt arbete med att utvärdera och hantera risker i fråga om livsmedelssäkerhet. Det handlar om att vara vaksam varje dag. Det handlar om att garantera att våra valda politiker verkligen ägnar sig åt medborgarnas krav. Affären om köttmjöl, som har orsakat en ny livsmedelskris, är inte godtagbar. Vi måste nu förbjuda allt köttmjöl. Det är sådana bestämda ståndpunkter som medborgarna förväntar sig av oss, och inte den tolerans som kan ge allvarliga konsekvenser för konsumenternas hälsa.
Den här typen av erkända vetenskapliga beståndsdelar får inte vara föremål för någon som helst avvikelse. Betänkandet av Bowis går i den riktningen. Därför har Verts-gruppen gett sitt fulla stöd till detta arbete och röstat för betänkandet.
Herr talman! Jag ber om ursäkt om jag uppehåller presidiet och tolkarna ännu längre för att lyssna på min sista röstförklaring och särskilt vill jag uttrycka min solidaritet med dem som översätter våra röstförklaringar, vad mig beträffar italienskan Ornella Buson. Jag skall försöka att utnyttja denna rättighet så litet som möjligt, men jag skulle vilja säga att jag röstade för också betänkandet om inrättandet av livsmedelsmyndigheten. Anledningen är viktig och uppenbar, helt klart för mig när jag tänker på att en granne till mig en dag togs in på sjukhus med allvarliga magsmärtor eftersom han hade ätit giftig svamp, som han inte hade låtit kontrollera av den det vederbör.
Med sitt betänkande kommer John Bowis att se till att vi alltid äter sund, genuin mat som inte skadar oss.
Ni sade att det var er sista förklaring, Fatuzzo, men det var nog bara för i dag! Jag blev orolig!
Herr talman! Jag har röstat för betänkandet av Bowis, och vill givetvis framhålla kvaliteten på det arbete som har bedrivits av föredraganden.
Tillåt mig att glädja mig åt att kammaren äntligen lägger fram sin ståndpunkt om ett så pass viktigt ämne, fast samtidigt beklaga att ståndpunkten formuleras tio månader efter det att Europeiska kommissionen lade fram vitboken, dvs. den 12 januari i år. Det är nödvändigt att vi uttrycker oss om ett så pass viktigt ämne för unionsmedborgarna.
Vår omröstning har således klargjort den framtida europeiska myndighetens roll och sammansättning, men också tydliggjort våra krav om dess finansiering och oberoende. Jag hoppas därmed att kommissionen kommer att följa Europaparlamentets krav.
Denna första etapp får inte dölja hur mycket arbete som återstår när det gäller riskhantering, bl.a. utvecklingen och förbättringen av ett snabbt varningssystem, men också när det gäller spårbarhet och information till allmänheten. Detta betänkande är långt ifrån en slutpunkt, utan bör markera början på ett omfattade arbete, dvs. en snabb och nödvändig allmän omstöpning av vår livsmedelslagstiftning.
. (FR) Kommissionens vitbok om livsmedelssäkerhet tycks i förstone formad av goda avsikter, eftersom man huvudsakligen föreslår att det skall inrättas en europeisk livsmedelsmyndighet, som skall ha i uppdrag att sköta ett snabbt varningsnät och i fullt oberoende framföra sina ståndpunkter till förvaltningsmyndigheterna.
Men när man läser betänkandet, eller när man tar del av Europaparlamentets resolution om samma fråga, får man ett mycket otrevligare intryck.
Det framgår faktiskt tydligt att myndighetens syfte är att lägga beslag på nationella försvarsbefogenheter, eller att förlama dem, för att i stället låta dem tjäna kommissionens ändamål. Detta är helt och hållet oacceptabelt. Fransmännen bör komma ihåg att det är kommissionen och ingen annan, som trots sina vackra uttalanden om sin vilja " att garantera att livsmedelssäkerheten i Europeiska unionen är av högsta standard" är den som hävdar imperativen om produkters fria rörlighet framför folkhälsans imperativ; det är kommissionen och ingen annan som exempelvis har dragit Frankrike till EG-domstolen för att det upprätthöll sitt embargo på brittiskt nötkött. Vi kan inte acceptera att på något sätt avstå från vår nationella beslutsrätt och vår rätt till skydd i frågor som rör livsmedelssäkerhet. Men det är just mot detta mål som inrättandet av denna myndighet omärkligt för oss.
Man måste först och främst komma ihåg att befogenheten att avge yttranden spelar en mycket viktig roll. I galna ko-affären ville den franska regeringen behålla embargot eftersom den kunde stödja sig på det oberoende yttrandet från Agence française pour la sécurité sanitaire des aliments, AFSSA (franska livsmedelsverket), samtidigt som den europeiska så kallade vetenskapliga kommittén inte såg någon nackdel i att Frankrike skulle återinföra fri import av brittiskt kött. Om en europeisk myndighet är nödvändig måste den således fungera som ett komplement, och inte på något sätt minska de nationella organens legitimitet. Detta är inte alls vitbokens inriktning, eftersom den vill göra den europeiska myndigheten till " ett vetenskapligt kunskapscentrum för hela unionen" (sidan 5).
För det andra måste den europeiska myndigheten vara helt oberoende. Myndighetens direktör får absolut inte utses av kommissionen, i motsats till vad Europaparlamentet förslår (punkt 21 i resolutionen). De vetenskapliga experterna får inte heller utses av kommissionen, även om den följer ett till synes rigoröst urvalsförfarande. Slutligen måste myndigheten kunna vara kritisk till kommissionen. Men vitboken har inte alls det perspektivet, där begär man i stället att myndighetens och kommissionens enheter skall ha ett nära samarbete, eftersom - vilket klargörs med en viss fräckhet - " samtidigt kan myndigheten (kontoret) reagera på kommissionens behov" (sidan 22).
För det tredje bör myndigheten inte tillskansa sig riskhanteringen och förordningsmakten. Kommissionen har godheten att erkänna detta i vitboken, men när man läser den lite mer uppmärksamt märker man att den förordningsmakt som kommissionen är så mån om att skydda tillhör... kommissionen, och inte staterna. Detta hindrar inte kommissionen och parlamentet från att döpa detta kontor till " europeisk myndighet" , ett namn som står i total motsats till den filosofi som den är tänkt att genomsyras av. Europaparlamentet tillägger dessutom, i punkt 6 i resolutionen, att " de befogenheter som skall föras över [skall] granskas noggrant" , när man trodde att det inte fanns några befogenheter att överföra.
Vitboken och parlamentets betänkande framstår därför som fällor för oss, varför vi motsätter oss dem. Medlemsstaterna måste få behålla sitt fulla ansvar i fråga om livsmedelssäkerhet, eftersom de står nära sina folk och reagerar snabbare än kommissionen, som dessutom är ständigt förblindad av sina frihandelsfördomar. En myndighet med syftet att inta ett europeiskt förhållningssätt till situationen är utan tvekan nödvändigt, men den måste vara strikt rådgivande och helt oberoende. Det bästa vore om den bara var en fortsättning på de nationella kontoren och arbetade tillsammans med dem i ett nätverk.
. (PT) De allvarliga livsmedelskriserna och skandalerna som har uppträtt i flera länder i Europeiska unionen på grund av metoder som, i förakt för konsumenterna, använts för att få ut största möjliga vinst till vilket pris som helst i jordbruks- och livsmedelsverksamheten, har blivit ett stort problem för samhället och för livsmedelssäkerheten.
Därför förtjänar alla föreslagna åtgärder att stödjas för att förändra situationen och skydda konsumenterna, framför allt ett inrättande av en europeiska myndighet för livsmedelssäkerhet för vetenskaplig riskanalys, som skall arbeta i tätt samarbete med de befintliga nationella byråerna på detta område och de viktigaste europeiska konsumentorganisationerna.
Men det är nödvändigt att gå längre. Det är nödvändigt att beakta den typ av jordbruks- och livsmedelsindustrimetoder som används, problem med livsmedelsimport, foderblandningarnas sammansättning, gränsvärden för dioxiner och växtgiftsrester, livsmedelstillsatser och andra, och därigenom prioritera livsmedelssäkerheten. Det är också väsentligt att stödja regionala kulturer och produkter, familjejordbruk och landsbygdens utveckling.
. (FR) Frågan om livsmedelssäkerhet har i dag blivit ett prioriterat problem för medborgarna i våra länder. Det är en fråga som präglas av en särskild intensitet, inte bara för att vi gör framsteg i fråga om våra medel för vetenskapliga undersökningar, utan framför allt för att konsekvenserna av en viss typ av jordbruk - som är inriktad på en produktivitetssträvan till vilket pris som helst och som präglas av en frihandelsfilosofi - framstår som helt uppenbara. Det är således de negativa effekterna för folkhälsan - som uppstått på grund av en politik till mycket stor del inspirerad av kommissionen - som vi i dag måste komma till rätta med, vilket vår kollega Thomas-Mauro med all rätt betonade i förmiddags.
Det gäller att ta reda på vilka bestämmelser som kan skydda våra medborgare på det mest effektiva sättet.
Om man studerar verkligheten bakom den senaste händelseutvecklingen märker man att när det t.ex. handlar om BSE - om man bara håller sig till fallet Frankrike - är det förekomsten av ett behörigt och oberoende nationellt livsmedelsorgan som gjorde att de franska myndigheterna snabbt kunde fatta nödvändiga sanitära beslut för att skydda befolkningen.
De europeiska institutionernas eget bidrag har däremot hittills varit egendomligt negativt. Först och främst rådets och kommissionens vägran att beakta varningarna från de franska forskarna, varningar som i dag framstår som befogade. Vidare EG-domstolens osannolika fördömande av det upprätthållna embargot på brittiskt nötkött, vilket Frankrike hade fattat beslut om efter en tydlig vetenskaplig rekommendation. Det verkar således som om de europeiska institutionernas beteende, i detta så viktiga ärende för unionsmedborgarnas livsmedelssäkerhet, ledde till att européernas folkhälsa verkligen utsattes för fara.
Vi måste ta lärdom av detta. Det vore lämpligt att - i subsidiaritetens och effektivitetens namn - främja interventioner inom en nationell ram, så att oberoende organ snabbt kan avge verkligt vetenskapliga yttranden som inte försvagats av andra överväganden och så att de politiska myndigheterna snabbt kan fatta erforderliga beslut i fråga om riskhantering, till förmån för de folk som har gett dem mandatet att garantera deras säkerhet.
Under dessa förhållanden kan en europeisk myndighet spela en värdefull roll om den verkligen är oberoende, framför allt i förhållande till kommissionen och de olika påtryckningsgrupper som är verksamma vid kommissionen, och om dess roll är att vara ett komplement och ett stöd till de nationella kontoren (som myndigheten borde vara en fortsättning på), framför allt i egenskap av en plats för utbyte av sakkunskap.
Det är inte precis vad som föreslås i betänkandet av Bowis. Där får man i stället en känsla av att livsmedelssäkerheten i första hand anses vara en ny förevändning för att ge näring åt den process som vi redan känner väl till, nämligen att kommissionens befogenheter förstärks till nackdel för de nationella organen och medborgarnas säkerhet.
Med detta betänkande tar man utan att blinka på sig ansvaret för den semantiska förskjutning som kommissionen önskar se: det handlar inte längre om något europeiskt kontor, utan om en myndighet. Att kommissionen skall utse myndighetens direktör förfaller helt naturligt för kommissionen: det är utan tvekan det bästa sättet att garantera dess oberoende! Att myndigheten skall ha sitt säte i Bryssel skapar inga problem: den kommer på så sätt att finnas närmare kommissionens enheter och därför kunna " reagera" (sic) på deras önskningar, vilket rekommenderas av vitboken... Däremot skall myndigheten få " befogenhet att kräva" att medlemsstaterna tillhandahåller rapporter, statistiska uppgifter och dokument... I punkt 6 aviseras på ett klassiskt sätt att befogenheter oundvikligen kommer att föras över.
Bakom den uppenbara och säkerligen uppriktiga angelägenheten att vilja stärka livsmedelssäkerheten i Europa, står vi således inför den sedvanliga logiken: nämligen den som syftar till att ställa medlemsstaterna under ett förvaltarskap, på det här området liksom på alla andra, att tömma de nationella instanserna på deras befogenheter och effektivitet till förmån för en stor, kraftlös och diffus europeisk institution, teoretiskt oberoende men i realiteten kontrollerad av kommissionen och dess filosofi om ett enväldigt frihandelssystem.
. (FR) Den europeiska livsmedelsmyndigheten skall endast vara behörig att göra vetenskapliga analyser av livsmedelsrisker, och inte att hantera sådana risker politiskt. Dess behörigheter måste verkligen begränsas. Vi hade för övrigt föredragit ett " kontor" .
Eftersom myndigheten på sikt skall ha ansvar för det snabba varningssystemet, vilket skall samla in upplysningar som finns i medlemsstaterna eller hos Europeiska kommissionen, kommer den att få funktionen som samordnare av de nationella kontoren. Vi är misstänksamma mot den termen, som i ordboken är synonym med den perfekte lille kommissarien, den auktoritäre och harmoniserande ordergivaren. Är det exempelvis inte tänkt att myndigheten på sikt skall ansvara för förvaltningen av det snabba varningssystemets livsmedelsgren?
Därför avstod jag från att rösta. För min del, i Frankrike, har jag inte behov av någon myndighet för att återställa mitt förtroende. Jag har förtroende för AFSSA (franska livsmedelsverket) och dess yttranden, i synnerhet när det gäller galna ko-sjukan.
Vi har röstat för ändringsförslag 15, eftersom vi är mycket angelägna om försvaret av det europeiska kulturarv som hänger samman med den lokala livsmedelsproduktionen. Men vi är rädda att de medel som är avsedda att garantera skyddet av lokal livsmedelsproduktion kommer att motverka sitt syfte. Är inte licenserna och produktcertifikaten just ett medel för att kringgå den princip som slås fast i början av skäl I? Mindre lokala producenter kommer inte att få tillgång till dessa certifikat på grund av att de är besvärliga, invecklade och kostsamma.
Vi har röstat emot ändringsförslag 7, eftersom vi därigenom skulle gå utanför området för riskbedömning och börja tala om riskhantering. Det är inte myndighetens sak att råda staterna att anta den ena eller den andra typen av kontrollförfaranden. Då går den utanför sin roll.
(Sammanträdet avbröts kl. 14.05 och återupptogs kl. 15.00.)
Samarbete med AVS-länder som är inblandade i väpnade konflikter
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0296/2000) av Van Hecke för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om samarbete med AVS-länder som är inblandade i väpnade konflikter (KOM(1999) 240 - C5-0115/1999 - 1999/2118(COS)).
. (NL) Herr talman! Det meddelande från kommissionen som vi behandlar här offentliggjordes för ett och ett halvt år sedan med anledning av det krig som utbröt i Centralafrika. I avsaknad av enighet har det hela den här tiden blivit liggande i rådet. Sedan dess har uppskattningsvis 1,2 miljoner människor omkommit i det kongolesiska kriget. I mitt betänkande försöker jag blygsamt formulera några förslag för att hjälpa till att få slut på den spiral av våld och underutveckling som flera av våra AVS-partner hamnat i. Det är också förslag som måste förhindra att europeiska medel missbrukas för att finansiera krigsmaskinen. Mitt betänkande går att sammanfatta i tre viktiga punkter: villkor, sammanhållning och kontroll. Det måste i högre grad än hittills skapas ett band mellan ekonomiskt bistånd och skuldlättnader å ena sidan och god styrelse, demokrati, respekt för de mänskliga rättigheterna och rättsstaten å den andra.
Jag yrkar till och med för att införa ett tak för militära utgifter i AVS-länderna, över vilket bistånd och skuldlättnader inte lägre ges. Om de villkoren inte har uppfyllts så måste Europeiska unionen våga vidta lämpliga åtgärder, från diplomatiska påtryckningar och upphävande av bistånd till sanktioner med prioritet för vapen- och diamantembargon eller så kallade smart sanctions som träffar den härskande eliten och inte befolkningen.
I det sammanhanget skulle jag också vilja yrka hos kommissionen att den använder entydiga kriterier för upphävandet av bistånd. Jag tror det skulle vara mycket bra att inom ramen för artikel 96 i Cotonouavtalet upprätta en lista över alla möjliga brott mot det avtalet. För tillfället kan jag inte låta bli att tycka att kommissionen i för hög grad använder tillfälliga metoder, vilka kan väcka kritiken att den arbetar med två olika mått.
Förutom ställandet av villkor ligger tyngdpunkten på mer sammanhållning, mer sammanhållning mellan Lomé-spåret och GUSP-spåret och mellan unionens politik och medlemsstaternas politik. Situationer, som var fallet i Etiopien, varvid Europeiska kommissionen och vissa medlemsstater har fryst biståndet medan andra medlemsstater har startat nya program, måste absolut undvikas. Dessutom finns ett akut behov av strängare kontroller av användningen av europeiska medel. Om AVS-länder är inblandade i väpnade konflikter måste Världsbanken och IMF få fullständig insyn i deras bokföring. Om europeiska utvecklingspengar används för köp av vapen, måste det strukturella biståndet omedelbart upphävas. På det området kan Europa inte vara strängt nog.
Alt detta får dock inte avleda uppmärksamheten från en av Europeiska unionens huvuduppgifter: att förebygga konflikter. Händelserna i Rwanda och Etiopien har visat att det oftast inte brister i de larmsignaler som ges utan att det inte alltid reageras på dem i tid och på ett lämpligt sätt. Därför är det viktigt att tidigt försöka göra något åt orsakerna till problemen. I förebyggandet av konflikter ingår även bekämpande av fattigdom, förstärkning av demokratin och det civila samhället, en bättre kontroll över den illegala vapenhandeln, inrättandet av en afrikansk fredsstyrka, internationella regler för användandet av legosoldater och en bättre kontroll på det världsomspännande förbudet mot barnsoldater. Jag yrkar förresten, herr talman, i mitt betänkande också för ett större engagemang för Europaparlamentet. Jag tycker det är mycket viktigt att vi får mer inflytande när det gäller att frysa eller återuppta biståndet.
Herr talman! Jag hoppas att rådet inte skall flytta det här viktiga meddelandet, som inspirerades av före detta kommissionären Deus Pinheiro, till den grekiska kalendern igen. Om vi verkligen vill bidra till en fredsreglering i Centralafrika så måste vi nu uppträda kraftfullt och sammanhängande, då måste det ställas villkor för biståndet och då måste det komma ett vapenembargo för området kring de stora sjöarna. Utvecklingsbistånd får under inga omständigheter avledas till kriget. Det är oacceptabelt, både med avseende på den drabbade befolkningen och med avseende på den europeiska skattebetalaren.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill för utskottet för utveckling och samarbete lägga till ett par kommentarer till de behjärtansvärda saker som föredraganden Van Hecke redan tagit upp. Jag kan hålla med honom i alla avseenden, å hela utskottets vägnar för övrigt, och jag vill också tacka honom för det konstruktiva samarbete som gjort det möjligt att alla ändringsförslag från utskottet för utveckling och samarbete redan inarbetats i texten, så att talmannen kan vara nöjd. Han kommer inte att behöva genomföra så många omröstningar.
De invändningar som jag i dag vill lämna över till er att överväga, herr kommissionär, har främst att göra med hur det ser ut i praktiken. Vi läste så sent som i dag i våra tidningar att det går dåligt i Elfenbenskusten igen, att våra egna människor som är där för att övervaka valet löper risk att bli inblandade i en ny väpnad inrikeskonflikt.
Vi ställer oss undrande till sammanhållningen i kommissionens och rådets politik, och jag beklagar förresten att rådet inte är närvarande i dag. Medan man i september 1998 kom överens om att inte ge något budgetbistånd till krigförande länder så gav kommissionen 110 miljoner euro till Rwanda i mars 2000, medan det landet ockuperar stora delar av Demokratiska republiken Kongo, fredsavtalen till trots. Jag vet att det är många i den här konflikten som inte har rent mjöl i påsen. Men är man i så fall inte strängare mot Kabilas DRC än mot Uganda. Är man inte strängare mot Zimbabwe än mot Rwanda. Jag har intrycket att det helt klart är på det viset. I praktiken för man en politik där man mäter med två olika mått gentemot länder som till och med är inblandade i en väpnad konflikt. Vissa får ett nästan ovillkorligt stöd från Europeiska unionen, IMF och andra. Andra länder får hjälp under stränga villkor. Det påverkar ibland direkt maktförhållandena mellan länder som är inblandade i en och samma konflikt.
Jag vill säga det här tydligt och klart: jag är emot varje form av budgetbistånd till krigförande länder eftersom det biståndet oftast ändå indirekt används för köp av vapen. Det är en annan öm tå i vår europeiska politik. Vapenexporten förtjänar att nämnas här på grund av att den absolut är medskyldig till de olika konflikterna. Det är inte bara den illegala vapenhandeln som florerar utan i den kontrollerade vapenhandeln ser man också mer till " den rättvisa konkurrensen" mellan vapenhandlarna än till den fred som vi yrkar för.
Herr talman, herr kommissionär! Den gemensamma församlingen AVS-EU har satt upp målet att utrota fattigdomen i AVS-områdena i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet, som måste räddas ur fattigdom och elände.
Det är en skyldighet för det rika Europa, men det ligger också i vårt intresse, det är jag övertygad om. Vad gäller orsakerna till fattigdomen påtalar föredraganden Johan Van Hecke med rätta den rådande anarkin, som är ett resultat av de väpnade konflikter som aldrig slutar att dränka vissa av dessa områden i blod. I en inventering över vilka botemedel som kan användas i denna situation - fast utan att man blandar sig i alla dessa självständighetsivrande länders inre angelägenheter - nämner Johan Van Hecke med rätta upprättandet av en fredsstyrka. Tillåt mig att mot bakgrund av min egen erfarenhet utveckla denna punkt.
Den era då europeiska kontingenter intervenerade militärt är nu förbi, inte så mycket för att dessa interventioner bar spår av nykolonialism, utan för att världssamfundets senaste åtaganden - vare sig det har varit under Förenta nationernas mandat eller en följd av multilaterala avtal - har visat att krishanteringen måste regionaliseras. För att verkligen kunna bidra med något värdefullt i uppgiften att bevara eller återupprätta fred, krävs en ingående kunskap om historien, kulturen och även språket i det land man är kallad att intervenera i.
Därför har det inrättats regionala konflikthanteringsmekanismer - som skall fortsätta att utredas och utvecklas med stöd från Europeiska unionen - och som steg för steg skall ta ansvaret för åtgärderna ute på fältet, inom ramen för en gemensam strategi som samordnas av medlemsstaterna och AVS-länderna själva. Det är parlamentets sak att fortsätta att utveckla denna mekanism genom att mer aktivt kontrollera genomförandet av den.
En av föredragandens förtjänster är att han i det perspektivet har föreslagit en inventering över de mest uttömmande reflektionsarbeten och åtgärder som kan och bör göras.
Herr talman! Det nya samarbetsavtalet som skrivits under i Cotonou utgör ett lämpligt tillfälle att rätta till de brister vi sett tidigare och för att klargöra begrepp och bestämmelser för agerande i särskilda situationer i vårt samarbete med AVS-länderna, till exempel i den situation som gav upphov till det kommissionens meddelande som vi behandlar här, och betänkandena av kollegerna Van Hecke och Maes, det vill säga, vad som bör göras när ett associerat land dras in i en väpnad konflikt.
I linje med det som sagts av föredragandena, anser vi det nödvändigt att unionen ser över sina stödprogram för länder i krig, bland annat för att undvika att dessa fonder går till militär verksamhet. Dessutom som principfråga bör stödet till länder eller regimer som är ansvariga för väpnade äventyr i grannländer, eller som använder medel till en oproportionerlig vapenupprustning eller till och med till operationer för att undertrycka den egna befolkningens individers eller minoriteters rättigheter.
Vi måste vara mycket medvetna om artikel 11 i det nya fördraget som slår fast det europeiska åtagandet med en politik för fredsbygge och förebyggande arbete samt lösande av väpnande konflikter. Dialogen mellan de stridande parterna och dialogen mellan unionen och dessa parter måste vara nyckelmekanismen i denna verksamhet.
Vi uttrycker tillsammans med Maes vår förvåning inför paradoxala beteenden där vi har sett hur man från unionens sida godkänt stöd på miljoner euro till länder som är klart inblandade i militär ockupation av något av sina grannländer. Det är oacceptabelt att arbeta med två måttstockar, på det sätt som stödpolitiken tillämpas ibland, och vi oroas också över motsägelserna som finns i medlemsstaternas agerande, eller i några av dem, och i själva unionen. Jag tycker att det är lämpligt att parlamentet får mer insyn, sammanhållning, information och kontroll över denna politik.
Vi måste slutligen tänka på att minskningen eller frysningen av vårt utvecklingsstöd till ett visst land som befinner sig i krig ibland borde medföra ett extra humanitärt stöd till landets befolkning, det främsta offret för dessa konflikter. Här skulle det än en gång vara nödvändigt med en intervention från solventa icke-statliga organisationer, och med hjälp av dessa skulle sådana program kunna genomföras på ett garanterat framgångsrikt och effektivt sätt.
Herr talman! Våldsamma konflikter har alltid satts igång av människor, hur djuriska de än är, och är aldrig omöjliga att vända som naturkatastrofer är. De ledare som orsakar dem bär ju på ett jättelikt ansvar. Det är alltid så, men framför allt i mycket fattiga länder där befolkningen måste lida dubbelt, där utvecklingen stannar upp och år av insatser och bistånd utifrån tillintetgörs. Och vad handlar det om, att gripa makten eller vägra frånsäga sig den? Samla mineraler, utrota andra folkgrupper, göra sig självständiga eller erövra en bit öken?
Främst Afrika är en mycket krigslysten världsdel. En av fem afrikaner bor i ett land som är invecklat i en allvarlig konflikt och till råga på allt ökar de här konflikterna, både i antal och i intensitet. Den stora frågan är, varför är det så egentligen? Det är Europeiska unionens politiska och moraliska skyldighet att göra allt för att förhindra eller stoppa konflikter i AVS-länder. Det betänkande som kollega Van Hecke lagt fram om detta skulle jag inte ha kunnat göra bättre själv. Vi måste bli mycket strängare mot oansvariga AVS-regimer, kriterierna för upphävande av biståndet måste vara tydliga, sanktioner skall anpassas separat efter varje enskilt land. Vi måste träffa makthavarna och inte befolkningen, hur svårt det än är, och vårt parlament bör vara direkt engagerat i beslutet om att upphäva biståndet.
Det är en verklig skandal om europeiskt utvecklingsbistånd används för vapenköp. De medlemsstater i EU som levererar vapen till stridande parter är medansvariga för det svåra mänskliga lidandet och förintandet av det egna utvecklingsbiståndet. Cotonouavtalet, herr talman, är en grund för vidare utveckling, deltagande i världshandeln och den politiska dialogen men AVS-länder förfaller i användandet av våld spränger sönder det samarbetet och skjuter avtalet i sank.
(Applåder)
Herr talman! Jag välkomnar varmt detta betänkande och gratulerar föredraganden till det. Det finns endast ett område som väcker allvarlig oro, och det är när föredraganden utökar principen om villkorande till frågan om skuldlättnader. Inom snart sagt alla övriga områden kan jag stödja villkorande. Det är min övertygelse att vi har ett ansvar att använda de verktyg vi förfogar över för att främja ett gott styre, demokrati och rättssäkerhet i våra internationella förbindelser. Men även om detta förvisso måste vara vägledande för vår biståndspolitik, finns en viktig åtskillnad att göra i fråga om skuldlättnader. Det är för att historien visar att ansvaret för skulden åvilar lånegivarna såväl som låntagarna. Dessutom har skuldbördan sedan de ursprungliga lånen ingicks fortsatt att växa sig långt större än de ursprungliga lånen. Många länder betalar av sina skulder flera gånger om. En del länder lägger fortfarande mer pengar på att betala tillbaka sina skulder än på hälsa och utbildning sammantaget, och ändå är de människor som lider av denna resursanvändning långt ifrån desamma som de som drog någon fördel av de lån som ursprungligen beviljades.
Det finns ett giltigt argument som säger att det inte är någon mening med att avskriva skulder om odemokratiska regeringar bara misshushåller med medlen för egna syften. Det är fortfarande möjligt. Men möjligheten är måhända större att befolkningarna själva kan utöva större påtryckningar på sina regeringar för att åstadkomma de sociala satsningar som så väl behövs, bara de vet att skulden har avskrivits.
I Van Heckes betänkande sägs att tillämpningen av villkorande kräver konsekvens och mod. Jag instämmer. Men i samband med skuldlättnader kräver den också rättvisa och ett erkännande av att den ursprungliga skulden i många fall redan har betalats tillbaka många gånger om.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden för hans relevanta synpunkter och många förslag. Av de 34 fattigaste länderna i världen är 20 inblandade i en konflikt. Det är en situation som orsakar instabilitet i hela regioner.
Morillon framhåller med rätta frågan om fattigdom och elände; att utrota sådana förhållanden är ett av de mål som vi slog fast vid vårt möte med AVS-länderna. I dag tror jag att vi inte kan klara oss utan ett reflektionsarbete om frågan om skuldavskrivning och den så kallade " strukturanpassningspolitik" som gör att dessa länder befinner sig på nedgång. Jag tror att vi måste sluta med att själva fastställa priserna på råvaror och att vi måste sälja triterapi-behandlingar och läkemedel till självkostnadspris. Jag är övertygad om att vi kan införa ett antal solidariska mekanismer.
I samma stund som jag nu talar till er - mina kära kolleger, herr talman - kan jag inte låta bli att ägna en tanke åt alla demokrater och folket i Elfenbenskusten, som i denna stund är ute på gatorna och i demokratins namn kräver att den militära juntan skall avgå, att general Gueï skall avgå. Vi vet att hans närvaro gör att Afrika är på väg att balkaniseras. Det vi inte kan acceptera är en makt på etniska grunder.
För att vi skall kunna gå i den riktning som föredraganden förordar, tror jag därför att vi måste uttrycka oss mycket tydligt till de europeiska skattebetalarna och AVS-länderna. Vi måste förbinda oss att tala om för Elfenbenskustens militärjunta, och till hela diktaturmakten, att vi aldrig kommer att bevilja dem någon visering eller något skydd, att vi kommer att frysa deras tillgångar och att vi dessutom kommer att ge vårt fulla och oavkortade stöd till alla demokrater.
Det är så pass enkla och så pass starka ord som kan göra oss hörda.
Herr talman! Van Heckes betänkande väcker en grundläggande fråga, nämligen i vilken grad de internationella stöden till länder som befinner sig i konflikt är en del av denna konflikt och i vilken grad dessa stöd gynnar korrumperade och krigförande regeringar. Jag skulle vilja nämna två exempel på den skada de villkorslösa internationella stöd kan åstadkomma, när det gäller ett av de fattigaste och olyckligaste områdena i världen. Jag tänker på ett land som sedan 1960-talet har befunnit sig i oavbrutet krig och ett land som har en osäker fred, men som de internationella stöden på ett snedvridet sätt kan skada, och dessa är Angola och Moçambique.
I Angola för regeringen och Unita ett av de grymmaste inbördeskrigen i Afrika och tyvärr är det uppenbart att det internationella biståndet, särskilt till regeringen i Luanda, har haft effekten att upprätthålla denna konflikt. Tyvärr måste jag beklaga att min egen regering, den portugisiska regeringen är inblandad i denna militära verksamhet.
När det gäller Moçambique, där en bräcklig fred råder som har uppnåtts med stora svårigheter, kan användandet av det internationella biståndet från det parti som innehar makten, för att gynna vissa provinser på bekostnad av andra utefter valresultaten, i sig vara en viktig faktor i krisen för den fred som uppnåddes med så stor möda för några år sedan, och kan leda till nya inbördes konflikter i Moçambique.
Detta är en fråga som bör oroa främst Europeiska unionen och givarländerna: att ta reda på om det internationella biståndet, i länder som Moçambique, används som ett maktinstrument för att legitimera en regering i utkanterna av demokratin, och ur detta perspektiv, hjälpa till att göra slut på en mycket bräcklig fred.
Detta är frågor som tas upp i betänkandet och som vi bör reflektera över ordentligt.
(Applåder)
Herr talman! Även jag välkomnar både kommissionens meddelande och det betänkande vi idag förelagts. Ett centralt budskap i allt detta är behovet av överensstämmelse. Europeiska unionen ansvarar gemensamt för ett antal verksamheter: handel, Loméavtal, EG:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik, yttre förbindelser, och alltför ofta stämmer en del inte alls överens med en annan. Överensstämmelse måste vara vårt övergripande mål.
För det andra måste konfliktförebyggande vara en prioriterad fråga för Europeiska unionen. Vi håller nu på att införa åtgärder. Vi har den höge representanten, vi har rådets enhet för planering och tidig varning. De måste nu understryka att det är konfliktförebyggande vi behöver inrikta oss på, snarare än militära interventioner när en konflikt har gått över styr. Vi måste i synnerhet lägga vederbörlig vikt vid sådant som att knappa vattenresurser kan vara en källa till konflikt. Kommissionens politik bör syfta till att säkerställa att vi ökar vattenreserverna, och inte minskar dem såsom ibland har varit fallet.
Som tidigare har påpekats måste vi betona betydelsen av gott styre och demokrati. Det bör ingå som en del av villkorandet och vi bör kräva av medlemsstaterna att de inte stöder politiker som uppfyller kortsiktiga krav om de inte uppfyller de grundläggande kraven på gott styre och demokrati. Alldeles för ofta är vi beredda att stödja en grupp mot en annan, vilket långsiktigt skadar freden i ett område.
Vad vi i slutändan måste göra är naturligtvis att bromsa vapentillförseln till dessa regioner, och inte bara genom åtgärder mot små och lätta vapen. Enligt vad jag skissade på i mitt betänkande förra månaden skulle jag vilja se att åtgärder vidtogs mot vapenhandlarna över hela Europeiska unionen. I många länder saknas helt kontroll av vapenhandlarnas verksamhet. De kan bedriva handel hur de vill, och i snart sagt varje konflikt finner man att vapenhandlarna står bakom spridningen av vapen. Som en del av EU:s uppförandekod är det av avgörande betydelse att vi kräver licens av vapenhandlare och börjar kontrollera deras verksamhet. Det är lönlöst att regeringarna städar upp i sin export om vi tillåter enskilda individer att agera som de gör.
På samma sätt bör vi även titta på licenstillverkningen. Det är ingen idé att ha regler för tillverkningen inom EU om EU-företag kan ge tillstånd för produktion utanför EU som ett sätt att kringgå kontroller.
Jag välkomnar detta betänkande, men vill betona att vi inte kommer någon vart om vi inte är beredda att bromsa vapentillförseln till konfliktdrabbade regioner. Det kräver mycket hårdare åtgärder än vad vi varit beredda att kosta på oss fram till nu.
Moratorium för dödsstraff
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om genomförandet av budgetposterna " Demokrati och mänskliga rättigheter" om kampanjer för ett moratorium för dödsstraff.
. Detta parlament och, vad det nu är värt, denna kommissionär, har varit mångåriga motståndare till dödsstraffet. För egen del röstade jag konsekvent emot det när jag var ledamot i ett annat parlament. Ett av de första beslut jag fattade som guvernör i Hongkong var att med stöd av organisationer som Amnesty och Human Rights Watch avlägsna dödsstraffet ur Hongkongs författningssamling, och jag är glad att det fortfarande är borta ur författningssamlingen.
Parlamentet har tidigare förklarat att det anser dödsstraffet vara en omänsklig, medeltida bestraffningsmetod som är ovärdigt moderna samhällen. Jag är glad att alla länder i Central- och Östeuropa som ansöker om medlemskap i unionen har avskaffat dödsstraffet. Vi är på väg mot ett Europa där dödsstraffet har förbjudits över hela kontinenten. Europeiska unionen säger nej till dödsstraff under alla förhållanden och har sagt ja till att delta i en kampanj om att avskaffa det i hela världen. Den inställningen är rotad i vår tro på alla människors inneboende värdighet och människans okränkbarhet. I mitt fall är mitt motstånd till dödsstraffet också rotat i min tro på att människolivet är heligt.
Cirka 87 länder har kvar dödsstraffet och ett 30-tal genomför årligen avrättningar. En eller två länder genomför avrättningar i industriell skala. Europeiska unionen har under en tid nu aktivt eftersträvat ett världsomfattande moratorium. Unionen har ställt upp en rad riktlinjer för att identifiera omständigheter under vilka Europeiska unionen kan vidta särskilda, målstyrda åtgärder. I riktlinjerna sägs att Europeiska unionen kommer att uppmuntra länderna att ansluta sig till det andra tilläggsprotokollet i konventionen om civila och politiska rättigheter och jämförbara regionala mekanismer som syftar till att avskaffa dödsstraffet. Vi kommer också att ta upp frågan om dödsstraffet i multilaterala forum.
Europeiska unionen delar den djupa oron hos alla motståndare till dödsstraffet, att det är omöjligt att få ned risken för misstag vid tillämpningen av straffet till noll. Den risken, risken att oskyldiga berövas livet, är enligt många av oss skäl nog att förbjuda dödsstraffet som bestraffning. Inte heller kan vi acceptera argumentet att dödsstraffet avskräcker från våldsbrott, eftersom det i våra länder helt enkelt saknas bevis för ett sådant påstående.
I länder som har kvar dödsstraffet eftersträvar Europeiska unionen att dess räckvidd gradvis begränsas och att de stränga villkor som anges i flera internationella människorättsliga instrument och under vilka dödsstraffet kan få användas, respekteras, samt att ett moratorium för avrättningar upprättas, för att fullständigt avskaffa dödsstraffet.
Under Finlands och Portugals ordförandeskap tog Europeiska unionen upp frågan om dödsstraff med en mängd länder, däribland myndigheterna i Antigua och Barbuda, Burundi, Bahamas, Kina, Guyana, Indien, Iran, Kirgizistan, den palestinska myndigheten, Pakistan, Filippinerna, Tadzjikistan, Thailand, Trinidad och Tobago, Turkiet, Förenade arabemiraten, Förenta Staterna, Uzbekistan, Jemen och Zimbabwe. Vad gäller Kina använde vi vår dialog om mänskliga rättigheter som forum för att upprepade gånger trycka på i frågan. Jag beklagar att Kina fortsätter att så gott som dagligen använda dödsstraffet.
Europeiska unionen är särskilt oroad över att dödsstraffet utdöms för ungdomar som var under 18 år när brottet begicks. Det europeiska förhållningssättet till rättsskipning för ungdomar överensstämmer med internationellt erkända normer för rättsskipning för ungdomar, som anges i de internationella människorättsliga instrumenten.
Jag sade redan i inledningen att Europeiska unionen har beslutat att ta upp frågan om dödsstraffet i multilaterala forum. Detta har inte alltid varit lätt. Parlamentet minns säkert att vi efter en intensiv debatt under FN:s generalförsamling i november förra året beslutade att den bästa resolutionen var en text med katastrofala brister och att Europeiska unionen därför inte skulle fullfölja sitt initiativ i FN:s generalförsamling. Resolutionen i FN:s kommission för mänskliga rättigheter i april i år antogs emellertid med en klar majoritet, och det är jag oerhört glad över. Det tycks som om de hårdföra dödsstraffsförespråkarna har fogat sig i att kommissionen för mänskliga rättigheter utfärdar ytterligare texter i denna fråga, medan de fortsätter att bjuda hårt motstånd mot alla ansträngningar för att åstadkomma en resolution i generalförsamlingen. Detta kommer bara att leda till en debatt med fortsatt splittring. Europeiska unionen har därför beslutat att det varken är klokt eller rätt tidpunkt att lägga fram en resolution om dödsstraffet vid UNGA 55.
Under tiden fortsätter vi att stödja kampanjerna för att åstadkomma ett moratorium för dödsstraff och avrättningar, och så småningom avskaffa dödsstraffet över hela världen. Detta gör vi under de budgetposter som inryms under kapitlet " Europeiskt initiativ för demokrati och mänskliga rättigheter" . Framför allt bedriver vi under budgetpost B7-704 ett antal initiativ världen över avsedda att mobilisera den allmänna opinionen mot dödsstraffet.
Under 1999 inrättades ett gemensamt program mellan kommissionen och Europarådet för att göra allmänheten mer uppmärksam på olika frågor i anslutning till avskaffandet av dödsstraffet i Ryssland, Turkiet och Ukraina. Programmet har tilldelats över 670 000 euro för en tvåårsperiod och kommer att förse parlamentsledamöter, juridiska experter och allmänheten med information om argument för den straffrättsliga politiken mot dödsstraff.
Jag vill upprepa att detta är en fråga vi tar på allvar. Det är en fråga som jag personligen tar på största allvar. I den frågan talar vi som en union med viss moralisk auktoritet. Vi gör framsteg. Men det kommer att ta tid och kräva uthållighet och fortsatt stöd från detta parlament, om vi en dag skall kunna nå vårt mål, som är att se dödsstraffet förpassas till historieböckerna som en form av bestraffning som på inget vis hör hemma i den moderna världen.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär! Ni har vid flera gånger på ett mycket bra sätt sagt att detta parlament, med Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater, har uttalat sig emot dödsstraffet och för ett allmänt moratorium mot detta, med det gemensamma målet att uppnå ett definitivt avskaffande av dödsstraffet i världen.
Vi skulle inte kunna göra någonting annat, eftersom denna metod, som är ett direkt angrepp på respekten för människans liv, är en motsägelse mot försvaret av de mänskliga rättigheterna, varav den första, som ligger till grund för alla andra, är rätten till liv vilket Europeiska unionen förespråkar.
Men vi kommer till en punkt då orden inte längre räcker och där vi måste inta en mer aktiv ställning i försvaret av det som, för kristdemokraterna, utgör själva kärnan i vår filosofi och vår politiska verksamhet: människans värde och rätten till liv, från befruktningens ögonblick till hennes naturliga död; detta är två principer som är oförenliga med tillämpningen av dödsstraffet.
Därför arbetar vi inte enbart för dess avskaffande, utan vi föreslår möjligheten att använda budgetposten för de mänskliga rättigheterna till att genomföra kampanjer för ett moratorium för dödsstraffet, och att frivilligorganisationer, såväl på internationell som på lokal nivå, och även religiösa auktoriteter, kan delta i genomförandet av dessa budgetposter.
Vi lägger detta förslag först och främst på grund av att de mänskliga rättigheterna och avskaffandet av dödsstraffet är en helhet, för att det gör det möjligt att gå från ord till handling, och för att medverkan från det civila samhället är nödvändigt för att skapa en gemensam inställning och ett kollektivt medvetande som gynnar avskaffandet av dödsstraffet.
Det finns en positiv inställning till att avskaffa dödsstraffet. Det är bara att titta på statistiken. Emellertid fortsätter 90 länder att tillämpa dödsstraff, och vi kan inte sluta ögonen inför de 1 625 kända avrättningar som ägde rum 1998, varav 80 procent ägde rum i bara fyra länder, däribland USA som ligger på tredje plats med 68 avrättningar.
Därför måste avskaffandet av dödsstraffet vara en nyckelfråga, herr kommissionär, tillsammans med respekten för de mänskliga rättigheterna, i förbindelserna mellan Europeiska unionen och tredje land. Detta måste särskilt gälla USA på grund av den motsägelse det är att vara frihetens fanbärare i hela världen och förfoga över sina medborgares liv och död, oavsett om det är för att statuera exempel och för den allmänna ordningens skull eller för att en majoritet av medborgarna vill ha det.
Demokratin kan inte låta allt lyda under majoritetens lag, eftersom man inte i majoritetens namn kan vidta eller rättfärdiga någon åtgärd som skadar människors grundläggande rättigheter, varav den första är rätten till liv.
Eftersom dödsstraffet - som gemenskapen Sant'Egidio har sagt oss - brutaliserar vår värld genom att ge företräde åt repressalier och hämnd, måste användandet av alla våra medel, såväl ekonomiska som politiska, för att göra oss av med ett bruk som går emot de principer och värden som utgör vårt existensberättigande, vara ett prioriterat mål för Europeiska unionen.
Därför gläds vi om kommissionen gör detta till sitt mål, och behandlar denna viktiga fråga med det allvar som kommissionären sade att den förtjänar att behandlas, så att vi är konsekventa med de principer vi står för.
(Applåder)
Herr talman! Än en gång uttalar sig parlamentet för den mänskliga värdigheten och mot dödsstraffet. Men denna gång uttalar det sig efter att konventet har godkänt den slutgiltiga texten till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I denna stadga ägnas första kapitlet åt just den mänskliga värdigheten, där det förklaras att denna är okränkbar och skall respekteras och skyddas. Det säger också att ingen får dömas till dödsstraff eller avrättas.
Parlamentet har uttalat sig för att stadgan skall införlivas i fördragen och att dessa europeiska medborgerliga rättigheter skall tillämpas på medborgare från tredje land. Det är alltså lämpligare än någonsin att vi börjar diskutera om det inte är dags att kräva att kommissionen och rådet i förhandlingarna med tredje land, inte bara de som står i kö för att bli en del av Europeiska unionen, inbegriper avskaffandet av dödsstraffet som en klausul om respekten för de mänskliga rättigheterna.
1999 har blivit ännu ett svart år. Enligt Amnesty International har nära 2000 människor avrättats, och i 63 länder har 4000 dödsstraff utdömts. Kina, Irak, Saudiarabien, Demokratiska republiken Kongo och USA är några av de 31 länder där avrättningar har ägt rum. Visste ni att det i det sista av dessa länder, USA, den stora demokratiska väktaren - som min kollega Concepció Ferrer sade alldeles nyss -, genomfördes 98 avrättningar under 1999? Visste ni att det i 18 nordamerikanska stater är möjligt att avrätta en 16 år gammal människa? Visste ni att man i samma land sedan 1976 har avrättat 34 brottslingar som varit utvecklingsstörda? Jag tar upp USA, inte för att jag är antiamerikansk, vilket jag inte är, utan därför att vi talar om en demokratisk vän, som vakar över freds- och demokratiintressena i världen.
Jag skulle vilja att vi alla frågade oss om vi kan göra något mer. Det är dags att inse att det inte räcker med bara humanitära uttalanden. Jag anser att om vi inte gör denna kamp till ett politiskt åtagande, politiskt med stora bokstäver, i kärnan av den europeiska utrikespolitiken - och därför tycker jag det är bra att kommissionär Patten är här -, kommer vi att göra mindre än vi kan för att undvika detta barbari. Låt oss i detta parlament göra allt vi kan.
Låt oss minnas Albert Camus ord: " Varken i människors hjärta eller i samhällets sedvänjor kommer det att bli fred så länge döden inte förklaras stå utanför lagen" . En sak till, herr Patten, ni sade i ert inlägg att vi inte kan garantera att det inte begås misstag angående avrättningarna. Alla avrättningar är ett misstag. Jag är agnostiker, men jag läser bibeln och där sägs att ingen får röra Kain trots att han har mördat sin broder Abel. Alla avrättningar är ett misstag som man i demokratin och försvaret för de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten inte kan acceptera.
(Applåder)
Herr talman! Jag uppskattade kommissionär Pattens inlägg, hans ord, särskilt de som handlar om hans personliga erfarenhet och bedömningen att ett straff som allt mindre framstår som effektivt avskräckande i ett ökande antal medborgares ögon i världen är absurt.
Visst kan Europa glädja sig åt viktiga framsteg för sitt engagemang. Att avvisandet av dödsstraffet och rätten till liv högtidligen införs i förslaget till stadga om grundläggande rättigheter, att man strikt fastslår att den som önskar närma sig den europeiska utvidgningsprocessen måste avskaffa dödsstraff, att antalet instrument för att ingripa mot tredje land ökar i och med klausulen om mänskliga rättigheter och slutligen moratoriet för dödsstraffet som en prioriterad åtgärd i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken från rådets sida.
När våra internationella institutioner, när internationella domstolen i Haag ställs inför den utdömda domen mot förbrytaren Tadic - som är ansvarig för mycket allvarliga brott - och vi jämför dessa ohyggliga handlingar med vad som helst som ligger bakom att i dag tusentals människor i olika länder, även demokratiska, väntar på dödsstraff kan vi kanske få ett mått på det faktum att det som var någonting specifikt för Europa, det vill säga avståndstagandet från dödsstraff, kan bli en skillnad som sprids tills den omfattar en klar majoritet av det politiska, institutionella och humanitära beteendet i alla delar av världen, och detta i vår tid, inte historisk tid. Detta inspirerar det nya Europa som föds i det tredje årtusendet.
Herr talman! Det är därför kommissionen - jag ber kommissionär Patten om ett tydligt svar - måste använda dessa ändringar i Europeiska unionens budget som vår grupp, den liberaldemokratiska gruppen, har lagt fram för 2000 års budget väl. Det finns faktiskt inget institutionellt initiativ på detta område utan ett starkt samarbete med de icke-statliga organisationerna. Jag föreslår er, herr kommissionär, att överväga möjligheten att EU inför en europeisk dag mot dödsstraff i världen: det skulle vara ett betydande bidrag till denna ökande globala medvetenhet om att Europa är civilisationens vagga och vill fortsätta att vara det.
(Applåder)
Herr talman! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen stöder den resolution om moratorium för dödsstraff som i morgon kommer att antas med övertygelse.
Det var 10 mars 1992 som Adelaide Aglietta för Europaparlamentet lade fram det första viktiga betänkandet i vilket hon begärde ett moratorium för avrättningarna, vilket skulle beslutas av FN. Åtta år senare, såsom också betonas i vår resolution, är läget allvarligt och oroande men den internationella mobiliseringen för moratoriet ökar ständigt. Vi måste utgå från detta, trots att situationen nyligen gick i stå i FN, och vi måste utnyttja tillgängliga budgetresurser för detta.
Det är klart att ett moratorium inte hade kunnat stoppa de över 4 000 summariska avrättningar som har skett i Irak under de senaste åren, eller de tusentals avrättningarna i Kina, men i andra länder, framför allt i Förenta staterna som är den enda stora demokrati som fortfarande med envis stolthet använder sig av dödsstraff, börjar detta långdragna arbete för en mobilisering för ett moratorium få några blygsamma resultat. Presidentkandidat Bush, i vars stat 144 avrättningar har genomförts, har lyckats avfärda frågan om dödsstraff från valkampanjen och har diskret och hycklande skjutit upp avrättningarna i sin stat till efter valet. Är detta kanske inte ett av de många bevisen på hur cyniskt man utnyttjar människoliv - även om dessa personer ofta är skyldiga - för en cynisk politisk beräknings skull? Det är därför vi måste fortsätta på denna väg med samma övertygelse och ihärdighet som Aglietta hade när hon grundade föreningen " Rör inte Kain" . Det kanske inte blir någonting vi uppnår genast men vi har förtröstan att vi, bland annat med hjälp av de pengar som finns att tillgå i budgeten och med kommissionens hjälp, kommer att lyckas nå detta mål.
(Applåder)
Herr talman, ärade kolleger! Alla människor har rätt till liv och frihet enligt Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Alla FN:s medlemsstater har åtagit sig att efterleva denna förklaring. Dödsstraffet strider definitivt mot rätten till liv och är alltid fruktansvärt, omänskligt och förnedrande. Bara i år har 70 personer avrättats i USA. Listan är lång över stater där dödsstraffet verkställs eller där dödsdomar fälls och omfattar bland annat Kina, Iran och Irak. Även om inget dödsstraff har verkställts i Turkiet sedan 1984, har mer än 69 personer dömts till döden. Det turkiska parlamentet har sista ordet beträffande domens verkställande och har 49 fall att ta ställning till. Det kan i synnerhet inte accepteras i en stat som eftersträvar medlemskap i Europeiska unionen. Turkiet måste avskaffa dödsstraffet för att kunna upptas i Europeiska unionen.
Varför dödsstraff? Sedan dödsstraffet infördes har man utan framgång försökt motivera dess nödvändighet. Numera tar dödsstraffets förespråkare i första hand till argumentet om den avskräckande effekten. De påstår att antalet svåra brottslingar stiger när dödsstraffet avskaffas. Det går inte att få fram det minsta bevis för ett sådant påstående någonstans i världen. Hur kan man annars förklara att antalet mord i USA, där dödsstraffet fortfarande tillämpas, är betydligt högre än i stater där dödsstraffet har avskaffats? Varje avrättning kan dessutom drabba en oskyldig. Det har i flera fall hänt att oskyldiga har blivit dömda. Dödsstraffet tillämpas förhållandevis ofta på fattiga människor och minoriteter. Bakom verkställandet av dödsstraffet döljer sig en hämndtanke som inte förekommer i en civiliserad stat.
Om det i USA är Abu Dschamal, i Turkiet Öcalan eller till och med den verkställda avrättningen av Abdul Achmin Sabi i Irak - allt detta måste fördömas. Jag betraktar dödsstraffet som en barbarisk...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Liksom Amsterdamfördraget och den europeiska stadgan med grundläggande rättigheter har parlamentet flera gånger uttalat att det är emot dödsstraffet, som tyvärr som redan har påpekats fortfarande finns i många av världens länder: i länder med en antidemokratisk tradition, såsom det kommunistiska Kina, och i länder med mycket stor frihet, såsom Förenta staterna.
Vi vet också hur svårt det är att avskaffa detta straff som är så abnormt och omänskligt. Det är till och med svårt i Amerika där, som Frassoni påminde om, de som företräder institutionerna, politikerna, inte vågar föreslå att dödsstraffet avskaffas av rädsla för att tappa röster. Skälet är klart: inför hotet från en växande organiserad brottslighet ser man dödsstraffet som någonting avskräckande som kan begränsa och förhindra att brotten och olagligheterna ökar. Men vi vet att detta inte alls är sant, vi vet att dödsstraffet är någonting fruktansvärt, ett slags legaliserat brott från statens sida.
Vi vet att kampen mot brottsligheten, även om den är oförsonlig och kompromisslös, måste föras med rätten och den sociala återanpassningen som ledstjärnor, verkligen inte bara som ett förtryck eller än värre enligt logiken öga för öga, tand för tand. Just därför måste vi i hela Europa uppmuntra en kampanj till förmån för ett moratorium för utförandet av dödsstraff genom att genomföra en stor kampanj om mänskliga rättigheter där alla medverkar, från de som innehar politiska eller institutionella roller till vanliga medborgare, framför allt de yngsta medborgarna, just för att skapa en verklig civil medvetenhet om frågan och en politisk påtryckning mot de länder vilkas lagstiftning fortfarande innehåller detta straff.
Sedan skulle jag vilja föreslå, fast med risk för att föra ett alldeles för naivt resonemang, att de europeiska staterna vägrade ha handelsförbindelser med de länder som använder dödsstraff, men jag vet att det handlar om en ren utopi. Jag syftar särskilt på Kina som, liksom även kommissionären påminde om, varje dag utfärdar en dödsdom och i allmänna termer har stora brister vad gäller respekten för mänskliga rättigheter, men som tyvärr också är en klart uppskattad handelspartner för alla de europeiska länderna och som de inte vill vara utan.
Sammanfattningsvis kommer dessa kampanjer mot dödsstraffet att bli mycket mer effektiva och populära om vi som institution även lyckas ge våra medborgare känslan att vi samtidigt arbetar med samma beslutsamhet och effektivitet för att bygga ett säkert Europa där fruktansvärda kriminella plågor - såsom narkotikahandeln, människohandeln och utnyttjandet av människor och pedofilin - snarast möjligt kan nedkämpas.
Herr talman! Alla vi ledamöter som inte är unga eller inne på sin första mandatperiod kan inte undgå att med rörelse tänka på Adelaide Aglietta, såsom Monica Frassoni gjorde, när de ger sig in i denna debatt. Jag tror att det är henne vi har att tacka för att detta mycket långvariga engagemang inleddes 1992, denna mycket långa kamp som vi fortfarande bedriver. Det är just när jag ser tillbaka, tittar på de framsteg som har gjorts sedan 1992, herr kommissionär, som jag inte kan dela er bedömning eller den positiva bedömning ni gjorde av att unionen drog tillbaka den resolution den lade fram för Förenta nationerna i november.
Herr kommissionär, jag är övertygad om att detta handlade om en strid vi kunde ha vunnit och att de hårda ord med vilka man vägrade gå med på en kompromiss om förordet - om förordet väl att märka - som inte hade någonting med sakfrågan att göra, i verkligheten riskerade att dölja något väsentligt bakom stelbenthet och resulterade i att vi i stället spelade med en hel rad stormakter, mer eller mindre vänligt sinnade, och stora marknader som var klart irriterade av detta initiativ. Det är ingenting nytt: redan 1994 var EU delat om det förslag till resolution som Italien lade fram, men just därför är det allvarligare, för jag anser att åtta års arbete, inte bara av detta parlament, och helt klart av er själv, herr kommissionär, och av unionen som sådan borde ha lett till seger i november i år, det tror jag absolut hade varit möjligt. För min del handlar det alltså om en strid vi kunde ha vunnit, jag upprepar det.
När detta är sagt, herr kommissionär, anser jag att just i frågor av detta slag det förenade arbete som samhällets organisationer och de icke-statliga organisationerna utför är grundläggande eftersom det vanligen är organisationer som har större manöverutrymme, som kan vara modigare och hålla fast vid ställningstaganden som så att säga är mindre bundna av andra överväganden eller andra intressen som i sig är legitima, men som mycket ofta riskerar att föra regeringar och institutioner till mindre modiga ståndpunkter, litet mer kompromissartade.
Just därför begär man i en del av resolutionen att kommissionen skall vara tydligare i sin rapportering och öppna information om hur budgetposterna 2000 för denna fråga och för demokratisering i stort används. Det har faktiskt hänt och händer fortfarande att just de organisationer som har arbetat mest med denna fråga har sett sig utestängda, så att säga, från ett gemensamt arbete med kommissionen trots att de bedrivit det sedan många år. Det verkar som om detta beror på att det inte längre finns medel och att man inte riktigt vet vart de har tagit vägen. Därför tror jag, herr kommissionär, att insyn och information skulle kunna bidra till ett gemensamt arbete som jag tror vi alla är intresserade av.
Herr talman! Vi måste tacka kommissionen och rådets ordförandeskap som har fört upp denna viktiga fråga bland prioriteringarna under detta halvår, särskilt vid en tidpunkt - vilket Díez påminde oss om - då Europeiska rådet just har tillkännagett Europeiska unionens stadga om grundläggande rättigheter.
Just nu - vilket har tagits upp - har vi färska bilder av den amerikanska valkampanjen och den senaste debatten mellan huvudkandidaterna där demokraternas kandidat offentligt sade, att den likheten med sin motståndare var i förespråkandet av dödsstraff. Jag tycker att det är viktigt att Europeiska unionen går i spetsen för kampanjen för avskaffandet av dödsstraffet, eftersom det är en kampanj för människans värdighet och den mest grundläggande av de grundläggande rättigheterna.
Jag anser, herr kommissionär - och ni uttryckte det också bra -, att när det är dags att utforma en utrikespolitik i Europeiska unionen, måste vi när det gäller tredje land beakta att det redan finns en bifogad förklaring till Amsterdamfördraget där det tydligt sägs, att för att bli medlem i Europeiska unionen måste man avskaffa dödsstraffet. Men jag vill trycka på att i förhållande till tredje land måste vi vara mycket tydliga och på ett beslutsamt sätt gynna förbindelserna med de länder som har samma inställning som vi.
Herr kommissionär! Ferrer sade nyss på ett mycket bra sätt att vi ibland måste gå från saligheten till bokföringsböckerna och därför måste vi stödja kommissionens åtgärd med en lämplig planering, en effektiv åtgärd och framför allt en åtgärd i Europeiska unionen som är synlig, tydlig, öppen och som - vilket Bonino nämnde - räknar med de icke-statliga organisationernas medverkan, vilka har mycket att säga och bidra med i denna sak.
Herr talman! Jag tycker att institutionerna måste ligga i linje med vår civilisations värden, och våra medborgare måste kunna se sig i den etiska spegel som tack vare vårt arbete skall vara till för dem.
Herr talman, herr kommissionär! Om varje framställning vi har diskuterat och bifallit i detta parlament motsvarade ett liv skulle jag vara nöjd. Men tyvärr har det inte varit så och är det inte heller nu. Vi måste undvika att förvandla våra resonemang och vår indignation till en likvaka, för medan vi är uppbragta fortsätter de att döda.
Därför är det en sund pragmatism vi begär av parlamentet, av kommissionen och även av rådet: att försöka förstå på vilket sätt vi kan påverka och vara avgörande för att dödsstraffet inte skall fortsätta att vara en förödmjukelse för hela mänskligheten. Detta är meningen med denna resolution.
Det finns två punkter som vi anser vara i huvudsak praktiska: för det första måste avskaffandet av eller moratoriet för dödsstraff förbli en oeftergivlig prioritering i förbindelserna med tredje land, inte ett villkor för vänskap utan ett villkor för politiskt, kommersiellt och ekonomiskt samarbete. Som andra punkt - vilken jag är glad att ni, herr kommissionär, tog upp och som många kolleger har hängt på - måste kommissionen med stor intelligens mobilisera sina ekonomiska resurser för att stödja kampanjer som kan ändra det civila samhällets uppfattning om dödsstraff. Såsom Salafranca så väl påminde om var det ett mycket generande moment i debatten inför presidentvalet i Förenta staterna när båda kandidaterna förklarade sig vara för dödsstraffet.
Vi är ättlingar till Cesare Beccaria: vi skulle vilja att detta arv inte begränsades till Europas geografi. Riktade åtgärder alltså till stöd för de icke-statliga organisationerna, till stöd för det civila samhället, till stöd för dem som också har litet mod att förbruka på detta område, som Bonino så väl påminde om.
Slutligen ber jag er, herr kommissionär, om största möjliga pragmatism från kommissionens sida. Jag ber rådet att göra sin röst hörd för våra regeringar och jag ber parlamentet att fortsätta att vara modigt nog att inte tiga, aldrig tiga, i denna fråga.
Herr talman! Varje dag avrättas människor, och varje dag döms människor till döden. Det är osannolikt och fasansfullt att detta fortfarande sker år 2000. Som kollegorna - varav de flesta har varit italienare, men jag tror inte det egentligen är signifikativt för den avsky vi känner - har sagt här, är det ett ovärdigt straff,ett straff ovärdigt ett civiliserat samhälle och som alltid innebär en risk att oskyldiga människor döms.
Kina toppar listan vad gäller dödsstraff, och ofta har jag och andra ledamöter i denna kammare ägnat oss åt att fördöma Kina. Idag tänkte jag däremot koncentrera mig på USA. Det är presidentval i USA om två veckor, och näste president kan heta George Bush, en person som har undertecknat 145 personers avrättningar. Bland dem finns ett antal juridiskt tveksamma fall, och också några fall som har rört barn . I minst ett fall av dessa var barnet förståndshandikappat. Det är avskyvärt och skamligt, och det skadar allvarligt USA:s demokratiska rykte!
Med tanke presidentvalet är det oerhört angeläget att vi uttalar vår avsky i denna kammare. Jag vill med kraft stödja min kollega Rutellis förslag om en europeisk dag mot dödsstraffet i vår regi.
Herr talman! Mellan ädla avsikter och praktisk handling faller en skugga. I frågan om dödsstraffet är det skuggan från geopolitik och ekonomiska intressen. Er ståndpunkt idag om dödsstraffet handlar om något mer än ädla avsikter.
Ni nämnde budgetposterna i 2000 års budget för att finansiera kampanjerna för avskaffande av dödsstraffet. Så långt är allt väl. Men skuggan finns fortfarande kvar. Låt mig komma till saken, kommissionär Patten. De 700 000 euro som kommissionen satsade gick huvudsakligen till " Penal Reform International" , en laglig organisation som är verksam på de karibiska öarna, och till " University of Westminster" , som tillhandahåller en databas och forskning för advokater i utbildningscentrer på Filippinerna. Så jag uppmanar kommissionen att styra och utöka användningen av stödpengar till de båda länder där statliga mord tillämpas utan restriktioner och med stor förtjusning: Folkrepubliken Kina och Amerikas förenta stater. Ja, vi vet att frågan rituellt och regelbundet har tagits upp med regeringarna i båda dessa länder, men vi måste göra mer. När det gäller Förenta staterna, bör exempelvis en del av dessa pengar satsas på informationskampanjer i Europa, förvisso inte för att bojkotta en oberoende stat som Texas, men för att dirigera om europeisk turism och europeiska företagsinvesteringar till de 12 stater som inte hänger sig åt en sådan barbarisk sedvänja.
Herr talman! Jag är personligen av olika skäl ingen förespråkare för dödsstraff och ändå vill jag här göra två grundläggande anmärkningar som avviker från allt det som sagts här före mig. I första hand tycker jag inte att vi skall jämföra äpplen med päron. Det är en enorm skillnad mellan utförandet av dödsstraff i till exempel Förenta staterna å ena sidan och å andra sidan i länder som Kina, Pakistan, Saudiarabien, Nordkorea, för att bara nämna några ur en lång rad. I det första fallet handlar det om det högsta straffet för de allra värsta brottslingarna, vilka dessutom har haft tillgång till mycket talrika försvarsmekanismer i ett demokratiskt rättssystem. I de andra fallen handlar det oftast om en sorts godtycklig, förskräcklig terrorisering av personer som långt ifrån alltid är grova brottslingar enligt vanlig lag. Den som drar alla dessa över en kam gör sig skyldig till bondfångeri.
För det andra måste jag dock säga att det är lätt att i demokratiska stater fälla krokodiltårar över grova brottslingars öde. Det är redan litet svårare att ta till sig de anhörigas öde, till exempel anhöriga till åldringar som torteras till döds för sina sparpengars skull, till underbetalda värdetransportörer som skjuts ner av rånare, till barn som våldtas och mördas. Om jag vore säker på att det i Europa råder en vilja att i första hand uppmärksamma offrens öde och offrens säkerhet så skulle jag i dag, tillsammans med er, och utan förbehåll fördöma dödsstraffet. I praktiken kan jag dock bara konstatera att, åtminstone i mitt land, de grövsta brottslingarna systematiskt släpps fria innan fängelsestraffet fullgjorts och inte sällan på nytt begår förskräckliga brott. Under dessa omständigheter är det inte konstigt att många människor säger att dödsstraff för vissa monster som ständigt återfaller skulle ha kunnat rädda många oskyldiga människoliv.
Herr talman, herr kommissionär! Vid första anblicken kan denna debatt, som är en upprepning av tidigare debatter, verka bisarr och inaktuell. En debatt om dödsstraffet är en debatt som hänför sig till den rättigheternas civilisation som Europa vill vara. Och ändå är den aktuell och viktig för allt det som händer i världen. Det är viktigt att Europaparlamentet - Västeuropas parlament - för denna debatt, för Europa har två tusenåriga traditioner: en som härstammar ur den romerska traditionen som påverkade det europeiska rättssystemet, särskilt i Italien och Tyskland, och som visade på den moderna vägen med den nya fri- och rättigheterna och en tradition av Common Law, som härstammar ur traditionen med Bill of rights i Storbritannien.
Trots att mycket tragiska parenteser har förekommit i Europa, trots att det har funnits fascistiska och kommunistiska kulturer som trampade på de frihetliga och individuella rättigheterna, tror jag att det är viktigt att vi då och då i detta parlament finner oss vara överens när vi diskuterar och bestämt fördömer alla former av dödsstraff. Jag tror att stadgan om rättigheter som diskuteras och som kommer att nå en viktig vändpunkt i Nice i grunden är inspirerad av dessa värden, individens värde, rättens värde, värdet av rätten till frihet. Vi italienare är arvtagare till Cesare Beccaria, som redan har nämnts, men jag tror att Beccaria är en man som tillhör Europa, som vände ryggen till all den medeltida och fördunklande rätten för en modern rätt, för en ordning som får oss att inte vara homo homini lupus utan tryggar frihetsfrågorna genom samhällelig samlevnad. Ett dödsstraff avlägsnar alltid freden ur den samhälleliga samlevnaden och vi måste ha modet att säga att ett land är demokratiskt i verklig mening om det avskaffar dödsstraffet, inte bara om det accepterar ett moratorium - vilket redan det är en stor sak.
Det är alltså sant att det inte räcker med ett humanitärt engagemang. Jag tror att vi med hög röst måste skrika att dödsstraff är illegalt.
Herr talman! År 1999 utfördes åttiofem procent av alla avrättningar i världen i endast fem länder: Kina, Iran, Saudiarabien, Demokratiska republiken Kongo och Förenta staterna. Det är naturligtvis rätt att Europeiska unionen inte tillåter dödsstraff inom sina gränser. Dödsstraffet är det grymmaste, mest inhumana och förödmjukande straffet. Det är en kränkning av rätten att leva, det är oåterkalleligt och kan utföras på oskyldiga personer. Dessutom har det aldrig bevisats att det avskräcker till brottslighet mer än andra former av straff. Det har nyss sagts att det i Förenta staterna kanske är fråga om ett bättre rättssystem eller att mycket svåra brott också kan begås. Det är dock naturligtvis precis det som det handlar om. Vi kan inte, inte heller som myndighet, sänka oss till samma nivå som de förbrytare som vi straffar. Det är just den nivå av civilisation som vi uppnått här i Europa och det är den civilisation som vi måste hålla fast vid och därför stöder vi verkligen kommissionär Pattens politik.
Herr talman! Det är mer än hög tid att införa ett allmänt moratorium för dödsstraffet, detta sant administrativa dråp, som Albert Camus kallade det. Det påtalade jag redan här i oktober, när det var bråttom att mobilisera sig för att förhindra avrättningen av den amerikanske svarte journalisten, Mumia Abu Jamal.
Var står vi i dag? 77 stater anser fortfarande att dödsstraffet är ett lämpligt svar på vissa brott. År 1999 avrättades 1 813 personer i 31 länder, och det finns minst 3 857 dödsdömda personer i 63 länder. Mumia väntar på en eventuell omprövning av sin rättegång, och hans liv hänger mer än någonsin på den internationella solidariteten. Vilken plats kommer Europeiska unionen att inta i striden för att dödsstraffet skall försvinna med det här århundradets slut? När Mumia Abu Jamal befann sig i dödskorridorens fas 2 vidarebefordrade han följande tappra budskap: " Fas 2, det är kampens fas 2. Vi kommer att segra" .
Visst finns det uppmuntrande tecken på att motståndet mot dödsstraffet vinner mark runtom i världen.
Förenta nationerna, liksom Europaparlamentet, deltar nu i den ofrånkomliga debatt som överallt tränger igenom alla samhällsskikt. I Förenta staterna är den allmänna opinionen fortfarande för dödsstraffet, men det har försvagats. Studien från Columbia-universitetet visar att det har begåtts nästan 60 procent misstag på 20 år när det gäller genomförda avrättningar. Man dödar oskyldiga, och rasismen är en uppenbar faktor i tillämpningen av dödsstraffet. Texasguvernörens och den republikanske Vita hus-kandidatens residens besöks regelbundet av demonstrationer som genomförs av motståndare till dödsstraffet.
Europeiska unionen måste använda allt sitt inflytande för att erhålla detta moratorium och för att införa det som en okränkbar princip i alla nationer som fortfarande utövar detta statliga brott, som är det mänskliga samvetets trauma, som Victor Hugo sade redan på sin tid. 19 år efter det att dödsstraffet avskaffades i Frankrike tas nu initiativ till en nationell dag för att införa ett allmänt moratorium för avrättningar. Jag samtycker till att detta förslag skall föras fram på europeisk nivå. Den 10 december kommer hundratusentals petitionslistor att överlämnas till Förenta nationerna. Europeiska unionens ordförandeskap skulle också kunna gå in i den kampanjen, och på så sätt ge ett oundgängligt stöd till dem som förespråkar ett avskaffande. Den europeiska mobiliseringen är avgörande.
. (EN) Herr talman! Jag skall sammanfatta mycket kort och jag hoppas att parlamentet inte kommer att missförstå vad jag inledningsvis vill säga. Vi vill inte tävla i humanitärt engagemang, men jag känner lika starkt för denna fråga som någon ledamot i parlamentet och jag har deltagit i debatter om denna fråga lika ofta som någon i parlamentet, ja jag misstänker att jag troligen har deltagit i fler debatter än andra i parlamentet. Jag har medverkat i universitetsdebatter som student. Jag har senare deltagit i debatter vid universitet under min politiska karriär. Jag har talat i radio- och TV-program. Jag har blivit utbuad för vad jag sagt vid offentliga möten om dödsstraff. Jag har talat i parlamentet om dödsstraff. Jag har talat i parlamentet under mycket laddade debatter om terrorism, terroristdåd och dödsstraff, mot användningen av dödsstraff. Enligt min erfarenhet är detta en helt och hållet unik debatt. Jag har aldrig deltagit i en debatt om dödsstraff där alla stod på samma sida, och det är värt att reflektera över.
Den kvinnliga parlamentsledamoten åberopade i sitt mycket fina och rörande anförande Bibeln och tog upp Kain och Abel. Bibeln har i dessa debatter blivit mer missbrukad än de flesta andra texter, möjligen med undantag för Konfucius - och då menar jag inte att parlamentsledamoten missbrukade den. Vanligtvis för vi höra Bibeln citeras på ett annat sätt. Vi får höra raderna om öga för öga och tand för tand. Det är oftast den texten som citeras, så det var beundransvärt att ledamoten gick ännu längre tillbaka, till Första Moseboken. Man kan inte gå så mycket längre tillbaka än så. Jag vill bara be parlamentet att reflektera över att denna debatt innehöll inlägg som alla stod på samma sida - en sida som jag av hela mitt hjärta instämmer med. Det väcker en tanke hos mig om att vi inte bara bör tänka på att informera allmänheten i andra länder, utan emellanåt tänka på behovet av fortsatta informationskampanjer även inom Europeiska unionen, eftersom jag inte är säker på att alla utanför dessa fantastiska lokaler, utanför detta parlament, tänker precis som vi gör. Och vi måste komma ihåg att det är en av det politiska ledarskapets uppgifter att övertyga den allmänna opinionen och inte bara anta att alla har samma uppfattning som vi. Jag tycker att Rutellis idé om en Europadag i vår almanacka, då vi om och om igen argumenterar mot dödsstraffet, var en förnuftig och effektiv tanke som faller inom ramen för vad jag har varit inne på.
När jag finner att jag inte är överens med den kvinnliga parlamentsledamoten, är min första tanke att jag måste ha fel. Att våra uppfattningar skiljer sig åt i fråga om FN:s generalförsamling är endast en fråga om olika taktik. Det råder ingen tvekan om att vi som ett mål på medellång sikt vill se en framgångsrik resolution och att FN:s generalförsamling tar ställning mot dödsstraffet. Det råder ingen som helst tvekan om detta. Förra året gjorde vi bedömningen att vi inte kunde nå den framgång vi hade önskat. Att det fanns en verklig risk för att vi i slutänden skulle sitta där med en antagen resolution som skulle ha hävdat något som jag helt motsätter mig, och som jag tror att den ärade ledamoten djupt motsätter sig, nämligen att ett lands anseende i frågan om mänskliga rättigheter inte är andra länders angelägenhet. Vi skulle ha sett fördragens ord missbrukas för att hävda den tesen. Vi vill ha en bra och ren text som fördömer dödsstraff och intygar de mänskliga rättigheternas universella giltighet, inbegripet att livet är heligt. Vi vill bygga vidare på vad som har uppnåtts i kommissionen för mänskliga rättigheter, för att kunna skapa den majoritet vi vill se i själva Förenta nationerna.
Vi har hört flera hänvisningar till länder där dödsstraffet genomförs i mycket stor och fasaväckande omfattning.
Det talades om Kina och vi känner väl till deras anseende. Detta är en fråga som vi ständigt tar upp i vår dialog om mänskliga rättigheter. Med handen på hjärtat, eller utan handen på hjärtat, kan jag inte säga att vi kommer så långt med det, men vi fortsätter att ta upp frågan.
Det här är också en fråga vi tar upp med Förenta staterna. Vi gjorde en allmän démarche i Förenta staterna i februari i år utöver de démarches vi gjorde till de olika delstaternas federala myndigheter, exempelvis i fråga om enskilda fall som gäller dödsstraff. Vi anmodade Förenta Staterna att upprätta ett moratorium för användningen av dödsstraff, i utsikt att helt avskaffa dödsstraffet. Vi krävde att Förenta staterna skulle dra tillbaka sin reservation till artikeln i det internationella konventet om medborgerliga och politiska rättigheter rörande förbudet mot att tillämpa dödsstraffet på minderåriga. Vi anmodade även Förenta staterna att respektera de strikta villkoren enligt vilka dödsstraffet kan få användas, och som anges i flera internationella instrument.
Några ledamöter tog upp presidentvalsdebatterna. De hänvisade till det faktum att det enda både republikanernas och demokraternas kandidater var eniga om var dödsstraffet, hur oeniga de sedan än var om regeringens storlek, skattesatserna och moraliska normer för det offentliga livet. De kanske är eniga om dödsstraffet. De kanske säger att dödsstraffet är effektivt och moraliskt försvarbart, eftersom de tror det. De flesta amerikanska politiker och offentliga tjänstemän verkar vara av den uppfattningen och det inträffar ibland att offentliga tjänstemän, som tillsatts genom val, för fram särskilda uppfattningar för att de tror att de är populära. Det kan vara så att vi, om vi återvänder till frågan om att informera allmänheten, även måste ta upp den frågan till och med i det kanske mest välinformerade samhället i världen.
Antalet fängslade människor och antalet avrättningar i Förenta staterna är extremt högt för ett land vars demokrati Alexis de Tocqueville för ett sekel sedan firade i så välfunna och vältaliga ordalag. Jag är inte säker på vad han skulle ha tyckt om presidentvalsdebatterna. Jag är inte säker på vad han skulle ha tyckt om antalet dödsstraff i Förenta staterna.
Detta har varit en nyttig, om än underbart avvikande debatt. Jag hoppas att vi kan upprepa den. Men jag hoppas också att vi går ut och debatterar denna fråga i sällskap som inte hyser samma enhetliga uppfattningar och insikter. Jag hoppas att vi kan använda såväl våra intellektuella som finansiella resurser för att gång på gång föra fram frågan till försvar för att människolivet är heligt och för att bekämpa den oacceptabla metoden med dödsstraff. Vi måste alla se fram emot en dag då dödsstraffet som sig bör betraktas som ett medeltida barbari.
(Applåder)
Jag har tagit emot två resolutionsförslag enligt artikel 37.2 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att ske på torsdag.
Kommissionär Pattens uppdrag i Serbien
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om kommissionär Pattens resa i Serbien.
. (EN) Som några av ledamöterna kanske vet skulle jag i dag, tillsammans med Javier Solana och Bodo Hombach från stabilitetspakten, ha deltagit i det särskilda toppmötet för de sydösteuropeiska ledarna i Skopje, som har anordnats av president Trajkovski för att hälsa Jugoslavien välkommen tillbaka till gruppen med de sydösteuropeiska nationerna. Men jag förklarade för president Trajkovski att hur gärna jag än skulle ha velat delta måste jag vara här i parlamentet i dag för att i handling manifestera demokratiskt ansvar. Jag har haft flera debatter och det har varit ett nöje att delta i dem. Men jag är glad över att kunna avlägga rapport från mitt besök i Jugoslavien i går och i måndags för parlamentet. I likhet med många av er parlamentsledamöter hade jag länge hoppats på ett tillfälle att avlägga rapport om ett sådant besök och om våra ansträngningar för att knyta kontakter med ett demokratiskt Belgrad. Många av oss överraskades och inspirerades av demokratins triumfatoriska återkomst i Serbien under de senaste veckorna. Jag antar att vi inte skall vara förvånade över att demokratin alltid segrar till sist.
Innan valet som ägde rum för knappt en månad sedan klargjorde Europeiska unionen med all önskvärd tydlighet att en övergång till demokrati i Jugoslavien skulle innebära en radikal förändring av Europeiska unionens politik gentemot landet. Vilken skillnad en månad kan göra. I somras rapporterade jag för parlamentet om ett Serbien som var utstött av de europeiska nationerna, om förtrycket mot modiga, oberoende medier, om vårt stöd till oppositionen. Även om kort tid har förflutit är oppositionen i dag i regeringen och de oberoende medierna finner plötsligt att de inte längre är hårt ansatta och isolerade, utan går i täten för en ny strävan efter att skapa verkligt öppna och pluralistiska medier för hela landet.
Från den stund då det serbiska folket klargjorde sin önskan om demokrati och från den stund då det krävde att denna önskan skulle respekteras, har Europeiska unionen levt upp till sina ord. Så snart som fyra dagar efter övergången till demokrati den 5 oktober, tillkännagav Europeiska unionens utrikesministrar att sanktionerna skulle hävas och att oljeembargot och flygförbudet omedelbart skulle upphöra. De meddelade att den europeiska byrån för återuppbyggnad skulle utvidgas till att omfatta Serbien och Montenegro. De underströk vår vilja att driva på för att göra Donau farbar och tillhandahålla medel för att göra detta. De uppmanade kommissionen att utarbeta förslag om att utöka våra nyligen meddelade handelspreferenser vad avser Balkan till hela Jugoslavien. De uttryckte önskemål om att medlemsstaterna så snart tillfälle ges skall återupprätta eller normalisera sina diplomatiska förbindelser med Jugoslavien. De betonade Europeiska unionens vilja att bidra till återuppbyggnaden av institutioner och ekonomi i före detta republiken Jugoslavien och de inbjöd president Kostunica till det informella Europeiska rådet i Biarritz och inbjöd honom att delta i det regionala toppmöte som ordförandeskapet anordnar i Zagreb den 24 november med den kroatiska regeringen som värd.
Dagen efter utrikesministrarnas möte flög utrikesminister Védrine, som företräder ordförandeskapet, till Belgrad för att personligen informera president Kostunica om de åtgärder Europeiska unionen beslutat för att uppfylla de löften den gav det serbiska folket under valkampanjen. Samma dag, endast fem dagar efter den 5 oktober, anlände en grupp tjänstemän från kommissionen till Belgrad för att med president Kostunicas rådgivare diskutera ett brådskande stödpaket på kort sikt.
Senare samma vecka föreslog Europeiska kommissionen Europeiska rådet i Biarritz att budgetmyndigheten, detta parlament inräknat, skulle godkänna ett krispaket med stöd till Serbien för 200 miljoner euro, varav 180 miljoner hämtades från reserven för krissituationer. Under de senaste dagarna har en grupp från vår byrå för återuppbyggnad varit i Belgrad och i nära samarbete med president Kostunicas medarbetare, och i synnerhet professor Labus och ekonomerna i G17-gruppen, samt andra givare, arbetat fram exakt vilket stöd vi kan ge och hur vi kan se till att det når ut till Serbien så snart som möjligt under de kommande veckorna, med tanke på den annalkande vintern och valet i den serbiska republiken den 23 december.
Efter dessa inledande besök rese jag själv till Belgrad i måndags och i går eftermiddag besökte jag Podgorica. I Belgrad mötte jag president Kostunica och hade ett separat möte med honom och ett 80-tal borgmästare från demokratiska kommuner. Jag besökte huvudkvarteret för studenternas motståndsrörelse och mötte Marislav Filipovic, den modige oberoende journalist som fängslades av Milosevic för att han berättat sanningen och nyligen frigavs av president Kostunica. Jag sammanträffade med professor Labus och hans kolleger bland ekonomerna i G17-gruppen och med kolleger från världsbanken för att diskutera både kortsiktigt stöd och den mer tidskrävande men nödvändiga uppgiften att genomföra en långsiktig återuppbyggnad - främst upprättande av institutioner och rättssäkerhet.
Jag mötte Belgrads borgmästare och besökte tillsammans med honom en skola i Belgrad som har renoverats med stöd av Europeiska kommissionens program Skolor för demokrati.
Jag besökte det oberoende mediacentret, en sorts fristad för oberoende journalister som Europeiska kommissionen har bidragit till att stödja, och gav en intervju. Jag besökte även studion för den oberoende radio- och TV-stationen B92, som förföljdes av Milosevic och som bland annat Euroepiska kommissionen gav sitt stöd. Stationens journalister kommer som andra oberoende journalister att förtjäna en framskjuten plats och beröm när de senaste veckornas historiska händelser i Serbien skall nedtecknas. De var oändligt mycket modigare än jag någonsin behövt vara.
Jag hade även betydelsefulla möten med företrädare för den demokratiska oppositionen inom Serbien och med icke-statliga organisationer och företrädare för det civila samhället, däribland den imponerande ledaren för den medborgerliga demokratiska alliansen, Goran Svilanovic. Jag gav en resumé över Europeiska unionens huvudsyften med besöket innan jag reste till Montenegro där jag i går kväll sammanträffade med president Djukanovic och premiärminister Vujanovic.
Låt mig bara säga några ord om mitt möte med president Kostunica och om det brådskande stödpaket som vi håller på att utarbeta för Serbien. För president Kostunica redogjorde jag för vår beslutsamhet att så snabbt som möjligt ge stöd till Serbien. Hans demokratiska engagemang gjorde intryck på mig och jag poängterade starkt den gigantiska utmaning han står inför vad gäller att konsolidera demokratin i Serbien, särskilt inför det kommande valet i Serbien. Jag klargjorde för honom att vi vill ge så mycket hjälp som möjligt. Jag berömde det förhållningssätt han intog i Biarritz och under sitt besök i Sarajevo nyligen, i synnerhet hans vilja att utan dröjsmål upprätta diplomatiska förbindelser till Bosnien-Herzegovina. Andra har hört de uttalanden han gjorde under en intervju i CBS nyligen.
För mig tycks det som om president Kostunica under exceptionellt svåra omständigheter har gjort en övertygande första insats, som få av oss förutspådde för bara några månader sedan. Han förtjänar ett visst mått av politiskt manöverutrymme medan han griper sig an dessa problem och konsoliderar sin ställning, och allt praktiskt stöd vi kan uppbåda.
Därför har vi agerat snabbt för att få ihop ett brådskande stödprogram i stor skala för Serbien. De prioriteringar som vi har lagt fast, efter nära samråd med de demokratiska ledarna i Belgrad, är att framför allt hjälpa till med energiförsörjning, läkemedel och eventuellt livsmedel. I samma stödpaket ingår att vi utökar vårt mycket framgångsrika program Skolor för demokrati till att omfatta hela landet. I några månaders tid har programmet medfört grundläggande förbättringar i skolor i kommuner som leds av oppositionen. Vi kommer nu att genomföra det i hela Serbien.
Vi kommer att lansera ett nytt program som kallas städer för demokrati för att åstadkomma grundläggande förbättringar inom kommunerna och vad avser kommunal service och vi kommer att utöka vårt stöd till medierna och det civila samhället under detta kritiska skede.
Det står klart att Serbien går en mycket svår vinter till mötes, i synnerhet på energisidan. Vi kommer att göra allt vi kan för att lindra problemen men det kommer ändå att bli svårt, eftersom Milosevic har efterlämnat en iögonfallande förödelse till Serbiens nya ledare.
På energisidan undersöker vi om det med kort varsel går att utöka vårt program Energi för demokrati till hela Serbien. Vi planerar i synnerhet att skeppa dieselolja och eldningsolja, både för att hålla kraftverken i drift och försörja fjärrvärmeverk. Vi kommer i första hand att samarbeta med kommunerna, som vi gjorde under vårt pionjärinitiativ Energi för demokrati.
Jag hade ett ytterst givande möte med president Kostunica och många av borgmästarna då vi diskuterade prioriteringar.
Jag hoppas att jag har klargjort vilken väldig uppgift vi står inför. Det blir nödvändigt att arbeta tillsammans med andra och trots våra ansträngningar står Serbien inför en svår period. Men vi arbetar för högtryck för att få ut vår hjälp på fältet så snabbt som möjligt, vilket innebär från och med den senare delen av november.
Serbiens befolkning vet att den från och med nu inte behöver gå framtiden till mötes ensam, utan med Europeiska unionens trofasta stöd och hela familjen av europeiska demokratier vid sin sida.
Vid mina möten med borgmästarna och andra stod det klart att förväntningarna på Europeiska unionen är mycket högt ställda. Vi får inte göra dem besvikna. Jag hoppas att vi snabbt kan enas i kommissionen och förvaltningskommittén kring de program vi planerar, så att leveranserna verkligen kan inledas under den senare delen av november.
Serbiens befolkning kommer inte att ha förståelse för att byråkratin står i vägen för dem, och det kommer inte jag heller. Det är bara så att vi måste sätta fart, och det illa kvickt. Låt mig peka på ytterligare en viktig sak: inget av det stöd jag har beskrivit sker på bekostnad av våra övriga insatser i regionen. Jag och helt säkert ministrarna i rådet (allmänna frågor) är ytterst medvetna om Europeiska unionens förpliktelser gentemot Kroatien, Bosnien-Herzegovina, Albanien, före detta jugoslaviska republiken Makedonien och befolkningen i Kosovo och Montenegro. Vi kommer inte att mattas i våra ansträngningar på andra håll i regionen. Vi kommer snarare att fördubbla dem.
Det var ett av skälen till att jag besökte Podgorica i går, för tredje gången sedan i mars och den första gången jag kunde flyga dit med ett visum från Belgrad. Jag diskuterade vårt omfattande stödprogram med president Djukanovic. Vi har i år beviljat Montenegro 55 miljoner som ett erkännande av det tryck från Milosevicregimen som Montenegro varit utsatt för och den modiga demokratiska väg landet har slagit in på under de senaste tre åren. Jag informerade presidenten och premiärministern om våra planer på att utöka verksamheten inom den europeiska byrån för återuppbyggnad till att omfatta Montenegro och jag informerade dem om våra förslag om att mot bakgrund av den välkomna demokratiska förändringen i Belgrad låta de fulla fördelarna av våra nyligen införda asymmetriska handelsåtgärder för regionen omfatta såväl Montenegro som Serbien. Det kommer att innebära ett stort uppsving för Montenegros ekonomi.
Jag lyssnade till premiärministerns och presidentens syn på den senaste händelseutvecklingen och på förbindelserna mellan Montenegro och Serbien. Jag klargjorde för dem och för pressen att jag tagit intryck av president Kostunicas engagemang för demokrati och den väldiga utmaning han stod inför vad gällde att konsolidera demokratin. Europeiska unionen var beredd att göra allt den kunde för att ge sitt stöd, och det var skälet till att vi utformade ett omfattande krispaket inför den kommande vintern.
Jag talade som en vän till Montenegro, och sade att när valda demokratiska ledare räckte ut en vänskaplig hand var det mycket viktigt att fatta den. Jag underströk min uppfattning att när nu Milosevic var borta, borde återstående problem lösas genom en rationell och sansad dialogprocess, där man visar förståelse för andras synpunkter, en viss anda av generositet och en portion tålamod. (Detta är egenskaper som inte har stått särskilt högt i kurs i regionen under det senaste decenniet - med en lätt underdrift.) Jag avslutade med att säga att en ny generation ledare nu har kommit till makten, som vill göra saker och ting på ett nytt sätt.
Låt mig bara avrunda i dag med att säga att detta år inleddes med demokratiska förändringar i Zagreb och att vi under hösten har sett den sedan så länge emotsedda demokratiska förändringen slå rot i Belgrad. Mycket återstår att göra. Även om jag tror att demokratin inte låter sig hejdas är den alltjämt ung och ömtålig i Serbien. Vi står nu inför är de bästa utsikterna sedan en generation, att bygga bestående fred och välstånd i hela den sydöstra delen av Europa - en möjlighet att verkligen dra ett streck över den senaste periodens trauman och vända blicken mot framtiden, en framtid i Europa.
Europeiska unionen står redo för den uppgiften och redo att göra allt i dess makt för att infria förhoppningarna hos så många vars liv har fördärvats av de fasor Milosevicregimen har förorsakat innanför och utanför Serbiens gränser. Det är en oerhörd utmaning, men detta är den utmaning vi alla under så lång tid har arbetat för. Nu är det vår plikt att anta den.
Herr talman! Jag vill börja med att tacka kommissionären för att han så snabbt reste till Belgrad och att han så snabbt avlägger rapport om detta i parlamentet. Normalt sett anser jag att det är kommissionärernas uppgift och icke-normalt sett måste jag dock påpeka att jag vill göra ett undantag för att han nu gör det här.
Förra gången vi behandlade Serbien, uppmanade jag kollegerna att ha litet tålamod med Kostunica eftersom jag hade intrycket att det gjordes framsteg nästan varje dag. Jag tror också att vi kan konstatera att de framstegen verkligen blivit av, fram till i går då Kostunica förklarat sig beredd att ta sitt ansvar, och det tycker jag är mycket viktigt, ansvar för de serbiska brotten i Kosovo.
Helt konkret har jag tre frågor till kommissionären. Har han talat med Kostunica om de Kosovoalbanska flyktingarnas situation? Som bekant så befinner sig fortfarande cirka två tusen personer i serbiska fängelser utan någon som helst anklagelse. Det går ett rykte om att något snabbt kommer att göras åt det. Jag var nyfiken på om han hade några närmare upplysningar om det.
Den andra frågan gäller Kosovo. Jag instämmer i det han sagt om Montenegro men det följande största problemet är naturligtvis, vad skall ske med Kosovo?
Slutligen den tredje frågan, pengar. Det är bra att det ges nödbistånd. Är kommissionären säker på att de högst 250 miljoner som avsatts för nästa år, räcker för att hjälpa Serbien strukturellt under nästa år?
Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar för det ni just sade. Jag kan understryka allt detta. Jag skulle själv ha sagt något liknande, bara det att jag uttrycker mig annorlunda än ni. Jag gjorde samma erfarenheter då jag för fjorton dagar sedan var i Serbien tillsammans med kollegan Swoboda. Vi träffade visserligen inte Hombach, men vi reste dit för att vi har pengar till att hjälpa människorna där. Hombach reste endast dit för att visa upp sig och konstatera vad som eventuellt skulle kunna göras.
Vi vet vad man kan göra och vi kan redan i morgon ställa pengar till förfogande och det är jag glad för. Jag är också säker på att katastrofhjälpen under er ledning herr kommissionär, kommer att bli en riktigt snabb hjälp. Där kan kommissionen visa att de är bättre än ryktet förtäljer.
Jag har två frågor. För det första påstod kollegan Modrow i går kväll att det enda vi åstadkommer där är reparationer efter Natos bombningar. Jag sade till honom att det var rent nonsens. 90 procent av de skador som vi åtgärdar beror på en bristfällig förvaltning av socialistiskt kommunistiskt slag. Jag skulle gärna vilja att ni bekräftade mitt uttalande. För det andra: När vi var nere för fjorton dagar sedan, sade man till oss att sanktionerna hade hävts, men de har inte hävts. Hur är det med handelssanktionerna? Har ni löst den frågan än? Företagen behöver nämligen nu få möjlighet att driva handel. Sätt gärna upp de som omger Milosevic på svarta listan, men håll listan öppen för alla andra!
Herr talman, herr kommissionär! Den dramatiska självangivelse som den jugoslaviske presidenten Kostunica har gjort, och som även kollegan hänvisade till, om hans och det serbiska folkets skuld - någonting som många nationer aldrig har gjort - är en gest som hedrar honom och ger ett viktigt bidrag till att förbättra klimatet i regionen. Politiskt sett anknyter alltså Kostunica till besluten i det internationella samfundet, vilket anser att Kosovo fortfarande ingår i Förbundsrepubliken Jugoslavien och samtidigt minskar hoppet om att kosovoalbanerna skall uppnå självständighet. Vilken slags spänning - en spänning som för oss naturligtvis verkar paradoxal, även om de serbiska flyktingarna delvis återvänder - skulle kunna komma ur denna brist på det självbestämmande albanerna så längtar efter? Fram till vilken punkt skulle moderaten Rugova vara beredd att acceptera en dialog med sin demokratiska kollega i Belgrad enligt er, herr kommissionär, efter era samtal?
. (EN) Jag är säker på att parlamentsledamoten har rätt i att vi måste visa ett visst tålamod i fråga om händelseutvecklingen i Belgrad, medan demokratin konsolideras under de kommande veckorna. Det innebär inte att vi överger eller ger upp våra principer eller värderingar. Det får vi inte göra. Men vi måste se till att Kostunica får tid att utveckla och stärka den demokratiska grunden för sin regering. Alla vill se honom lyckas med den väldiga uppgift han har åtagit sig, och hittills måste det sägas att allt han har gjort och allt han har sagt har pekat i samma demokratiska riktning. Han har inrättat en kommission för amnesti för att ta i tu med frågan om fångarna, även om en del fångar redan har frigivits. Ett par av dessa fall har redan kommit till parlamentets kännedom, men som jag sade till patriarken för den serbiska ortodoxa kyrkan i Wien för en vecka sedan kommer frågan om de albanska fångarna att bli en fråga som han med viss skyndsamhet måste ta i tu med.
I fråga om Kosovo börjar och slutar min ståndpunkt med säkerhetsrådets resolution 1244, vilket två parlamentsledamöter har nämnt. Jag noterar de språng i fantasin som andra gör. Jag är inte så säker på att detta alltid är förnuftigt eller klokt, men vad mig anbelangar utgör resolution 1244 grunden för politiken.
Krispaketet på 200 miljoner euro kommer delvis att bestå av strukturstöd, men jag angav i mitt anförande vilken typ av inriktning vi kommer att försöka ge insatserna, och att vi inte kommer att behöva ta pengar från andra länder i området eller från andra regioner för att tillhandahålla detta stöd, med tanke på att huvudparten av pengarna härrör från budgetposten " Katastrofsituationer i tredje land" i den allmänna budgeten.
Den ärade kvinnliga parlamentsledamot som vet så mycket om sydöstra Europa och som i flera månader och faktiskt i flera år har försökt få till stånd en förnuftigare och effektivare politik för sydöstra Europa, berörde vikten av att vi ser till att snabbt och realistiskt förmedla biståndet. Jag är ganska förvånad över de rätt orealistiska löften som folk avger i Serbien. Det skulle vara underbart att kunna göra Donau farbar inom några veckor, men det är inte möjligt. Några har antytt att saker och ting kanske kunde göras lite snabbare, och kanske kunde vi se det som en sporre för att öka takten och ge hjälpen så snabbt som möjligt.
Jag vill göra ett mycket viktigt och väsentligt påpekande. Vi talar om katastrofhjälp och medan den katastrofhjälpen delas ut, kommer vi tillsammans med Världsbanken att genomföra en inventering av de mer långsiktiga behoven. Medan det pågår kommer vi förhoppningsvis att hjälpa Jugoslavien att hantera problemen i samband med landets FN-medlemskap, medlemskapet i Världsbanken och landets problem med de internationella finansinstitut som det är skyldigt stora belopp. Jag hoppas att vi kommer att kunna hantera dessa problem och ha avslutat behovsinventeringen i mitten av nästa år.
Det vore fullständigt galet att ha en givarkonferens innan dessa saker är ordnade. Det är ingen mening med att ha en givarkonferens innan vi kan få utfästelser om stora belopp. Om vi försätter oss i en situation där vi inte kan begära lånemedel, utan blir helt beroende av bidrag, kommer det exempelvis innebära att varje givarkonferens blir en halvmesyr. Därför hoppas jag att vi kan hålla det där med förnuftig framstegstakt i minnet.
När det gäller vad stödet skall gå till, vågar jag påstå att viss återuppbyggnad kommer att krävas efter Natobombningarna. Men precis som folk sade då kan vi i Belgrad se att bombningarna i stort sett utfördes mycket kirurgiskt, hur tragiska än förlusterna av människoliv är. Men huvuddelen av det reparationsarbete som måste göras är det reparationsarbete som krävs på grund av åratal av kommunism och på grund av åratal av främlingsfientlig nationalism. Det är där det mesta av återuppbyggnaden krävs: för att lyfta upp ekonomin till det tjugoförsta århundradet och göra den konkurrenskraftig i ett Europa med öppna gränser och öppna marknader. Det kommer att bli en omfattande uppgift, men eftersom det finns så många kompetenta och dugliga serber som är behjälpliga inom Australiens, Kanadas, Tysklands och andra länders ekonomier världen över kan vi alla se fram emot den dag då serberna kan göra en mycket större insats för att skapa välstånd och framgång för sin egen ekonomi i Serbien. Det vill vi hjälpa dem med.
Vad beträffar sanktionerna har vi, som parlamentet vet, hävt sanktionerna för olja och flygresor. Vi diskuterar tillsammans med jugoslaviska tjänstemän exakt vad vi skall göra med de ekonomiska sanktionerna. Även om det är ett beslut som rådet (allmänna frågor) kommer att behöva anta mycket snart, är jag för egen del alltid väldigt tveksam till att vara " mer katolsk än påven" - eller för att använda ett mer passande uttryck - mer ortodox än patriarken. Om myndigheterna i Belgrad säger att de vill bli kvitt de ekonomiska sanktionerna vore det lite förvånande om vi skulle svara " ta det lugnt, vi tror att vi kan utforma några smarta sanktioner som svarar mot behov som ni säger att ni är ganska glada om vi struntar i" . Jag kommer i vederbörlig ordning att avlägga rapport till rådet (allmänna frågor) med den innebörden.
Vid den här tiden förra året besökte jag Belgrad, en ganska dyster stad som dagligen pendlade mellan hopp och förtvivlan. Jag reste dit för att besöka de icke-statliga organisationer som arbetar med humanitära frågor och fria medier, och finansieras av Europeiska unionen, och de gav inte någon särskilt ljus bild. Viljan fanns där, men inte det faktiska genomförandet. Löftet fanns där men inte verkställandet, eftersom pengarna inte kom fram och det rådde administrativt kaos.
Jag vill fråga kommissionären om han kan bekräfta om han kommer att tacka kommissionens personal i Bryssel och i synnerhet på kontoret i Belgrad under ledning av chefen för delegationen, Michael Graham, som under hela denna tid har genomgått enorma förändringar och i själva verket åstadkommit en avgörande skillnad i processen mot demokrati. Trots svårigheterna har de uppnått något ganska anmärkningsvärt. Jag skulle vilja få kommissionärens bekräftelse på att han kommer att tacka inte bara dessa människor utan även de icke-statliga organisationer som arbetar ute på fältet. Jag hoppas särskilt att han kommer att ta emot parlamentets tack, eftersom han har demonstrerat att demokratisk aktivism inte bara fungerar i Hongkong utan även i Serbien.
Även jag vill tacka kommissionären för hans ansträngningar och jag hoppas att jag utan att låta pretentiös kan försäkra honom om att jag är säker på att den relativt låga närvaron i parlamentet inte är ett uttryck för graden av intresse för denna fråga. Inom parentes sagt tycker jag att det är något galet med parlamentets förfaranden, när vi ägnar en och en halv timme vid lunchtid åt att rösta, men inte ger ledamöterna möjlighet att vara här i ett antal som avspeglar intresset för en så här viktig fråga.
Jag ville fråga honom om det regionala samarbetet. Gör han, och vi i Europeiska unionen, framsteg för att övertyga regionens aktörer om att vi inte gör avsteg från utvecklingen mot Europa och ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen när vi uppmuntrar dem till regionalt samarbete, förutsatt att alla kriterier kan uppfyllas utan slutdatum och tidsplaner, utan tar ett steg mot ett eventuellt EU-medlemskap?
Herr talman! Mitt inlägg avser Kosovo, eftersom det meddelande ni lägger fram i dag har förvandlats till ett meddelande om Serbien. Jag kan förstå det med tanke på att landet har en ny ledare, president Kostunica, och att man bör ingripa i processen tillsammans med honom för att det skall gå så bra till som möjligt.
I förra veckan var jag i Pristina. Jag träffade många människor, och jag träffade särskilt Bernard Kouchner för ett arbetssammanträde, och jag såg hur stora problem som finns där. Ni talade visserligen om Donau, men man får inte nöja sig med att göra studier. Det krävs brådskande åtgärder, eftersom Donau förorenas av svavelsyrelager från Mitrovica. Det krävs en plan för riskförebyggande i regionen, men också för staden Pristina och andra städer i Kosovo. Befolkningen lever i nöd. Anfallen med granatspetsar av berikat uran har förorenat Pristina och andra berörda platser. Förstörelsen av idrottsarenan har frigjort asbest som har spridit sig i hela staden. Hälsoproblemet är mycket allvarligt.
Jag skulle därför vilja uppmärksamma er på detta och säga att det är ett socialt problem. Stödet måste således gå till sociala åtgärder, till änkor, föräldralösa, osv. Det krävs brådskande åtgärder. Tillåt mig att insistera på det.
. (EN) Jag är min vän tacksam för vad han sade om Michael Graham och hans personal i Belgrad. De har gjort ett strålande arbete. Jag var mycket glad över att kunna tacka några av dem, men hoppas vid nästa besök få tillfälle att tacka samtliga, och jag kommer givetvis att nämna ledamotens generösa hyllning. Vad de icke-statliga organisationerna beträffar har de gjort en storartad insats.
Organisationerna inom mediaområdet har gjort en storartad insats. Vi fick exempelvis enastående hjälp från Svenska Helsingforskommittén, men samarbetet har varit utmärkt och trots alla hinder som Milosevicregimen lade i vår väg kunde vi få igenom ett ansenligt stöd till demokraterna och de demokratiska krafterna i Serbien. Det hoppas jag spelade en liten roll för att förändringen kom till stånd.
Den kvinnliga parlamentsledamoten hade helt rätt i att det ibland misstänks att uppmuntran av regionalt samarbete innebär en sorts Brysseladministrerad parkeringsplats på vägen mot Europa. Vi måste förklara för människor att vi försöker få det att hända i sydöstra Europa som vi vet har fungerat för egen del. Europeiska unionen är det bästa exemplet i världen på länder som hanterar gammal fientlighet och blir politiskt mer stabila och samtidigt ökar sitt välstånd genom att riva ned nationella gränser, riva ned gränslinjer och inom vissa områden slå samman sin suveränitet och göra saker tillsammans som man är bättre på att göra tillsammans.
Det är vad vi försöker uppmuntra länderna i sydöstra Europa till att göra. Vi säger exempelvis till dem att vi kommer att ge dem mycket generöst handelstillträde till våra marknader, men då måste de även ge sina grannländers marknader generöst handelstillträde. Detta är kärnan i den stabiliserings- och associeringsprocess som steg för steg framgångsrikt rör sig framåt. I fråga om Donau och miljö- och hälsoproblemen instämmer jag i vad den ärade parlamentsledamoten sade.
Vid mötet med borgmästarna sade president Kostunica att Jugoslavien under den nya demokratiska epoken skulle behöva göra en hel del åt mainstreamingpolitiken mellan könen, eftersom jag tror att det bara var tre kvinnor i rummet vid det mötet. Men en av de kvinnliga borgmästare som var närvarande vid mötet tog särskilt upp frågan om miljö- och hälsorisker till följd av det gångna året och vi kommer att behöva titta på sådana problem, eftersom de utgör en allvarlig hälsorisk för många människor i sydöstra Europa.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Klimatförändring - Översvämningar
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om:
betänkande (A5-0270/2000) av Moreira Da Silva, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om EU:s strategier och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser - på väg mot ett europeiskt klimatförändringsprogram (ECCP) (KOM(2000) 88 - C5-0192/2000 - 2000/ 2103(COS)),
betänkande (A5-0271/2000) av Moreira Da Silva, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om kommissionens grönbok om handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom Europeiska unionen (KOM(2000) 87 - C5-0193/2000 - 2000/2104(COS)),
den muntliga frågan (B5-0547/2000) från Jackson till kommissionen, för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, om kommissionens strategi för konferensen om klimatförändringar i Haag (COP-6) (B5-0547 /2000),
kommissionens uttalande om översvämningar i Norditalien och Spanien.
Herr talman, ärade ledamöter! Åtta år efter Rio de Janeiro och tre år efter Kyoto kan vi utan att överdriva säga att frågan om klimatförändringarna befinner sig i sitt mest kritiska ögonblick, i verkligheten är det sanningens ögonblick, och detta av två viktiga skäl: för det första därför att på den institutionella nivån för COP-6 (den sjätte konferensen för de parter som ingått konventionen om klimatförändringar), som kommer att äga rum i Haag i november, kommer slutskrivningen av Kyotoprotokollet att göras och ratificeringsfasen av protokollet kommer att inledas, så att det kan träda i kraft till Rio+10 konferensen, det vill säga till år 2002. Det är för det andra ett kritiskt ögonblick, därför att vi på inrikes nivå, på grund av bristande tillämpning av strategier och åtgärder i medlemsstaterna, för till exempel energieffektivisering, främjandet av förnybara energikällor, beskattning på energi och växthusgaser, skiljer oss åt i stället för att närma oss varandra när det gäller reduceringsåtagandena från Kyoto.
I detta oerhört krävande sammanhang välkomnar vi kommissionens initiativ att samtidigt lägga fram grönboken om handel med utsläppsrätter och meddelandet " På väg mot ett europeiskt klimatförändringsprogram" . Och även om innehållet i förslagen förtjänar vissa anmärkningar och kritik, som vi skall se, har detta initiativ skickat två osofistikerade politiska signaler. Utåt har det återskapat Europeiska unionens ledarförmåga. Inåt har det varit pedagogiskt för uppfyllandet.
Vi börjar med att analysera grönboken om " utsläppsrätter" . Denna grönbok inledde debatten om bygget av ett framtida system för handel med utsläppsrätter i Europeiska unionen. För att starta systemet har kommissionen fastställt en hård kärna av premisser: systemet bör baseras på strategin learning by doing, det bör inledas år 2005 och bör, i en inledande fas, begränsas till koldioxid och stora enskilda utsläppskällor.
Ur vår utgångspunkt, och detta återspeglas i betänkandet, har förverkligandet av ett system av den här typen i Europeiska unionen redan från 2005, klara fördelar. Låt mig framhålla tre: för det första leder detta system till praktisk inlärning och en ekonomisk förberedelse av sektorerna, företagen och medlemsstaterna fram tills systemet för handel med utsläppsrätter på internationell nivå inleds år 2008. För det andra kommer detta system att fungera så att vi lättare kan förändra de situationer där systemet inte uppfylls, vilket vi i dag ser i de flesta medlemsstater. För det tredje kommer systemet att göra det möjligt att göra kraftiga minskningar, det rör sig om miljarder euro om året, av tillämpningskostnaderna för de åtaganden som gemenskapen gjorde i Kyoto.
Trots förtjänsterna med detta initiativ och den tekniska kvaliteten i grönboken, vilka vi vill gratulera kommissionen till, har strategin för vissa punkter gjorts på ett något begränsat sätt. Därför tjänar debatten om detta betänkande till att bredda och fördjupa den debatt som grönboken gett upphov till. Detta är vår funktion.
Låt mig framhålla sex punkter i den reflektion jag har gjort. För det första: Grönboken borde ha slagit fast kvantifierbara mål om minskningar av växthusgaser som kunde garanteras av systemet för handel med utsläppsrätter, det vill säga, grönboken borde ha angett en procentandel för minskningar av växthusgaser som skulle gällt för handeln med utsläppsrätter. För det andra: vi anser att man i grönboken inte skulle ha undvikit att analysera möjligheterna att systemet för handel med utsläppsrätter skulle kunna ge konkurrensfördelar för kärnkraften. För det tredje: vi anser att det är nödvändigt att systemet i framtiden omfattar vissa sektorer som grönboken nu har uteslutit, främst transporterna, vilket är den sektor där utsläppen växer i störst takt. För det fjärde: kommissionen borde inte i debatten om systemets ramar ha slagit fast den direkta handeln mellan företag med utsläppsrätter som enda möjliga alternativ. Det finns andra alternativ, och vi hoppas att kommissionen snart kommer att beakta alla alternativ. För det femte: vi anser att det är mycket viktigt att få med kandidatländerna till Europeiska unionen i systemet för handel med utsläppsrätter så tidigt som möjligt. Därför ber vi kommissionen att i ett kommande meddelande lägga fram en plan för att få med dessa länder i systemet för handel med utsläppsrätter. För det sjätte och sista: vi anser att när det gäller metoden och tilldelandet av utsläppsrätter, kan auktion lättast garantera de miljömål man sätter upp, att konkurrensen inte snedvrids och att systemet förenklas i förhållande till grandfathering. Detta är dock inte rätt ögonblick för att utesluta någon metod, och därför ber vi kommissionen att fortsätta denna diskussion och bredda den till även ett tredje alternativ: benchmarking.
Låt oss nu analysera meddelandet om ett europeiskt klimatförändringsprogram. Med tanke på strävan och kvaliteten i grönboken om handel med utsläppsrätter, meddelandet om strategier och åtgärder, är meddelandet " På väg mot ett europeiskt klimatförändringsprogram" en besvikelse. Det är en besvikelse därför att strategiernas och åtgärdernas roll sätts i andra hand, det vill säga, de nationella och gemenskapens strategier när det gäller marknadsmekanismerna. Det är också en besvikelse för att detta meddelande leder till bristande jämvikt i behandlingen av olika ekonomiska sektorer. Vi hade särskilt förväntat oss att de sektorer som inte tagits med i systemet för handel med utsläppsrätter, skulle ha getts en ambitiös strategi, med klart fastställda åtaganden i det andra meddelandet, meddelandet om strategier och åtgärder. Vi ber således kommissionen att snarast komplettera det europeiska klimatförändringsprogrammet, ECCP, och sex månader efter COP-6 presentera en rad specifika förslag till strategier och åtgärder där man för den ekonomiska sektorn och genom strategier och åtgärder, fastställer de kvantitativa åtagandena för minskning av växthusgaser.
Låt mig mycket kort säga några ord om nästa FN-konferens, COP-6, som kommer att äga rum i Haag i november. COP-6:s svårigheter beror inte bara på de komplexa left overs från Kyoto, utan också på USA:s politiska konjunktur. Tänk på att, oberoende av de amerikanska valens utgång, så är det Bill Clinton och Al Gore som i Haag kommer att förhandla om Kyotoprotokollet. Således har vi mycket oroande scenarier framför oss. Om Bush vinner, kan alla avtal vi har slutit i Haag med Clinton-administrationen ignoreras fullständigt av den nya administrationen. Om Al Gore vinner, är det inget som hindrar att det fortfarande blir mycket svårt att i senaten få de två tredjedelarna som krävs för att ratificera protokollet. Jag anser därför att Europeiska unionen inte skall överge sin förhandlingsdagordning. Europeiska unionen har en bra förhandlingsdagordning och vi bör inte överge den. Om vi lämnar den för att försöka få till ett avtal med USA, riskerar vi att få ett resultat som är loose loose: vi försämrar protokollets text och till på köpet kanske det inte ratificeras av USA. Därför måste vi ge signaler om öppenhet i förhållande till Ryssland, Kanada, Japan, Norge och de Central- och östeuropeiska länderna.
Jag avslutar, herr talman, med att tacka alla kolleger, särskilt föredragandena av yttranden och skuggföredragandena, för att de har gjort det möjligt att finna en bred enhällighet i strategin att begränsa klimatförändringarna.
industripolitik. (NL) Herr talman! Utsläppen av växthusgaser ökar ständigt medan Europeiska unionen förbundit sig att minska utsläppet av sådana gaser med åtta procent under perioden 2008-2012. Det är mot den bakgrunden som vi måste se grönboken om handel med utsläppsrätter. Grönboken är ett första steg i riktning mot ett marknadsöverensstämmande instrument som binder utsläppet vid ett tak och på sikt ger mycket effektiva och verkningsfulla möjligheter att minska utsläppen. På det sättet finns det en chans att Europeiska unionen ändå kan uppfylla sin skyldigheter i Kyoto-protokollet.
Utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik är i stora drag positivt inställt till grönboken. Det fäster emellertid stor vikt vid ett gediget uppställande av handelssystemet. Det måste vara enkelt och genomskådligt för deltagarna och vara försett med bra marknadsinstitutioner. Annars går det om intet på grund av brist på förtroende från marknadsparternas sida.
Dessutom måste systemet vara konkurrensneutralt för de berörda företagen. I det avseendet har vi allvarliga invändningar mot vissa punkter i det föreliggande resolutionsförslaget. De leder nämligen till konkurrensstörningar genom att det sektoriella handlingssättet inte genomförs på ett konsekvent sätt. Föredragandens handlingssätt leder till att företag inom samma sektor kan komma att behandlas olika. En godstransportör konkurrerar ju inte med en kemisk fabrik men däremot med godstransportörer från andra medlemsstater. Med några ändringsförslag hoppas jag att det missförståndet kan rättas till. Jag undrar om kommissionär Wallström också stöder dem.
Herr talman! Slutmålet är en bättre miljö att leva i. Det kan lyckas genom införandet av handel med utsläppsrätter utan att direkt ingripa i de ekonomiska strukturerna. Slutligen bör vi ta vårt gemensamma ansvar för Guds skapelse utan dröjsmål.
. (FI) Herr talman, ärade kommissionär! Jag vill först och främst tacka föredraganden för att han verkligen har samlat ihop allas våra synpunkter och gjort ett förträffligt arbete. Handeln med utsläppsrätter kom med i klimatdiskussionen som en del av de så kallade flexibla mekanismerna. Europeiska unionen ville i själva verket inte ha dem med bland instrumenten, men de ingår nu i alla fall i det internationella avtalet och i Haag sammanställer man bestämmelser för dessa så kallade flexibla mekanismer, varav handeln med utsläppsrätter utgör en central del.
Eftersom EU hittills har varit den ledande kraften i dessa internationella förhandlingar hoppas vi säkert alla att denna ledande ställning bibehålls och vi förlitar oss här på kommissionen. Av denna anledning har Europeiska unionen beslutat att man inom unionen övergår till handel med utsläppsrätter för växthusgaser redan från och med början av år 2005 och detta är alltså en helt annan sak än att Kyotofördraget i sig möjliggör dylik internationell handel med utsläppsrätter från och med år 2008. Men inom Europeiska unionen kan man pröva detta system och utveckla det. Därför välkomnar utskottet för rättsliga frågor kommissionens grönbok och det att man utgående från den sammanställer ett ramdirektiv. Verksamheten på EU-nivå inom handel med utsläppsrätter är absolut berättiga eftersom konkurrensen i annat fall snedvrids. Jag vill i utskottets namn påpeka att man med handeln med utsläppsrätter kan åstadkomma mycket men inte allt. Det är mycket viktigt att handeln med utsläppsrätter kompletterar andra metoder, varav ekonomiska styrmedel utgör en central del. Det är också mycket viktigt att handeln med utsläppsrätter övervakas effektivt och jag tror även att vi behöver miljöövervakare, som vi som bäst förhandlar om med rådet.
av yttrandet för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi. (DE) Herr talman, ärade kolleger! Även utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi anser att handel med utsläppsrätter är en förnuftig lösning. Liksom de övriga anser vi dock att den bara bör omfatta högst 50 procent av den totala utsläppsminskningen. Det avgörande för handeln med utsläppsrätter är ju att inte bara el och gas har ett pris i framtiden utan även koldioxidutsläppen. Det låter enkelt men innebär en fullständig revolution för energiproduktionen eller energisektorn. Det måste vi vara medvetna om. Det får enorma konsekvenser och kan - det är jag övertygad om - vara till nytta vid minskningen av utsläppen.
Hur skulle manuset för de närmaste åren kunna se ut? Jag hoppas att Europeiska unionen efter en framgångsrik avslutning av förhandlingarna i Haag kommer att ratificera Kyotoprotokollet. Det innebär att vår underskrift blir rättsligt bindande.
Nästa steg måste vara att lägga fram ett direktiv för kommissionen som fördelar bördorna på de 15 medlemsstaterna. Vi behöver således kvoter. Dessa kvoter måste dock vara kopplade till sanktioner, annars är det ingen mening med dem. Med andra ord: Via en omväg över miljöpolitiken får vi en gemensam energipolitik. År 2005 skulle vi kunna börja med handeln av utsläppsrätter inom Europeiska unionen. Än en gång: Jag hoppas att detta scenario i stort sett kommer att följas och att vi inte låter oss störas av att andra, kanske till och med Förenta staterna, tills vidare inte skriver under. I den bemärkelsen bör vi stödja kommissionen och även uppträda så bestämt som möjligt.
Herr talman! Det är hög tid för ett konkret program från Europeiska kommissionen för att hejda växthuseffekten. Klimatförändringar konstateras över hela världen, och vi européer är inte lika hårt drabbade som de i andra områden - jag tänker då på den nordamerikanska västkusten och även på Bangladesh. Men de senaste katastroferna i Italien - i synnerhet i Aostadalen eller i Schweiz - har visat att allvarliga katastrofer numera även inträffar hos oss, katastrofer som den lokala befolkningen knappast kan lastas för.
Nu gäller det att omsätta Kyotoprotokollet i praktiken och nästa klimatkonferens i Haag måste sträcka sig längre än de tidigare försöken. Nu när det har konstaterats att koldioxidutsläppen bär huvudansvaret för klimatförändringarna och nu när trafiken fortsätter att öka, gäller det i första hand att ge konkreta förslag på hur stadstrafiken skall begränsas, hur transittrafiken kan beskattas på rätt sätt eller hur road pricing skall utformas. Det gäller bara att förutom handeln med utsläppsrätter vidta åtgärder som gör det möjligt att få grepp om det hela.
Jag vill inte ifrågasätta eller angripa rörligheten - vi behöver rörlighet - men vi måste förändra trafikbeteendet, och handeln med utsläppsrätter får inte innebära att vi inte längre diskuterar andra konkreta åtgärder. Vi i Europa är ledande inom miljöpolitiken, och om vi vill bevara vår trovärdighet måste vi sträcka oss längre än vitboken gör i dag.
Herr talman! Jag vill att Europaparlamentets oro och farhågor i fråga om Haagkonferensen skall föras till protokollet.
Först och främst har vi frågan om huruvida parlamentsledamöterna över huvud taget skall delta i konferensen, vilket tidigare har nämnts. Oavsett vilken ström av riktlinjer för Europeiska unionen som når parlamentet från denna Haagkonferens för debatt ändringar och godkännande, så är det europeiska riktlinjer. Nationella riktlinjer, av vara månde vilket slag, skall behandlas i nationella parlament, men vi skall ha en hand med i laget när det gäller att godkänna vad som än läggs fram i form av riktlinjer för Europeiska unionen till följd av Haag.
Än så länge har vårt utlovade deltagande i EU-delegationen inskränkt sig till tre parlamentsledamöter. Samtidigt är det mycket oklart exakt i vilken form parlamentet skall delta. Vi skulle vilja få skicka en större delegation. Vi inser att Coreper kommer att brottas med detta nästa vecka, men vi ser fram emot att höra alla nyheter från kommissionären i denna fråga.
Vi vill även att våra representanter skall informeras före konferensen. Jag hoppas att vi kan få en fullständig resumé från kommissionären, det får vi veta om en stund, och få all nödvändig information under konferensen. Men det är inte allt: vi kräver att våra representanter närvarar vid alla möten i EU-delegationen, inklusive möten då taktik och riktlinjer diskuteras. Vi anser inte att detta är att begära för mycket. Med tanke på vår delaktighet i utformningen av Europeiska unionens lagstiftning är det absurt att kommissionen och rådet skall hålla förhandlingarna för sig själva.
För det andra har vi frågan om i vilken utsträckning industriländerna, inklusive Förenta Staterna, verkligen är uppriktiga i fråga om COP 6 och ratificeringen av Kyotoprotokollet. Vill de och vill vi - helt uppriktigt - verkligen gå framåt eller kommer vi snart att åse en tvärbromsning? Vi verkar redan ha förödande bevis på klimatförändringens inflytande och ändå fick ledamöterna i utskottet för miljö intrycket att Förenta staternas kongress inte kommer att gå med på att ratificera Kyotoprotokollet när de nyligen hade ett möte med kongressen (tursamt nog via telebild). Men om Förenta staterna inte kan godkänna sådana miljövänliga åtgärder när landets ekonomi är så till den grad blomstrande, vilka utsikter har vi då en annan gång, när saker och ting kanske inte ser lika bra ut?
Vi skulle välkomna kommissionens synpunkter på hur långt amerikanarna kan tänkas gå för att sabotera Haagkonferensen, och på vad vi kan tänkas rädda från det sjunkande skeppet. Om Förenta staterna ger tydliga signaler om att man aldrig någonsin kommer att ratificera Kyotoprotokollet om inte de större utvecklingsländerna deltar, vilka utsikter har vi då att få ihop en koalition av länder som vill ratificera, och hur stor fara är det för att vi försätter Europeiska unionen i ett ogynnsamt ekonomiskt läge?
Från kommissionen skulle vi också vilja få en tydlig tidsplan över dess åtgärder i fråga om klimatförändringen nästa år. Jag inser att detta kan innebära att man avslöjar delar av sjätte åtgärdsprogrammet för miljö, men det vore ett lämpligt tillfälle att klargöra vad vi i stora drag har att förvänta oss.
Och till sist, med tanke på att vi vet klimatförändringens orsaker, eller är något så när säkra på att vi vet dess orsaker, kommer kommande generationer knappast att förlåta oss för att vi är så långsamma med att ta i tu med dem. Regeringarna vågar inte beskatta dieselolja av rädsla för att inte bli omvalda. Det är mänskligt och kanske oundvikligt. Men vi kunde åtminstone satsa mer resurser på att utveckla alternativ, förnybara energikällor, och inom kort göra dem till verkliga alternativ. Vad det är sorgligt att vi förra året i praktiken skar ned Europeiska unionens fond för förnybara energikällor, Save, som vi nu ägnar en bråkdel av de pengar som vi lägger på stöd till tobak. Kommande generationer kommer inte att förlåta oss detta, och kommande generationer kommer att ha rätt.
(Applåder)
. (EN) Låt mig först av allt tacka föredraganden Moreira Da Silva, som har sammanställt två utmärkta betänkanden om vår nuvarande strategi för klimatförändringar. Låt mig också uttrycka min uppskattning av att Europaparlamentet fortsätter att fästa vikt vid det globala problemet med klimatförändringar. Jag välkomnar dagens innehållsrika debatt om denna fråga. Debatten är särskilt lämplig eftersom avgörande beslut måste tas om endast fyra veckor, vid den sjätte konferensen för de parter som ingått konventionen om klimatförändringar - den så kallade COP-6 - i Haag.
Som ni vet stöder Europeiska unionen helhjärtat att Kyotoprotokollet skall träda i kraft senast år 2002, det vill säga tio år efter Rio. Europeiska unionen har för avsikt att ratificera protokollet så snart som COP-6 har avslutats och nått framgång med beslut som skyddar den miljömässiga integriteten och protokollets trovärdighet. För att åstadkomma detta är det väsentligt för Europeiska unionen att spela en stark och utpräglat aktiv ledarroll. I det perspektivet skall jag sammanfatta EU:s huvudmål vad avser COP-6 som följer.
Först av allt måste vi se till att industriländerna vidtar åtgärder hemma. Industriländerna släpper ut merparten av växthusgaserna och har ett ansvar att visa ledarskap och ta i tu med klimatförändringarna. Resultatet av COP-6 bör säkerställa detta genom att balansera användningen av Kyotomekanismerna, såsom handel med utsläppsrätter, med åtgärder på hemmaplan - kompletterande åtgärder - och genom att ta i tu med behovet att innan 2005 visa på framgångsrika politiska åtgärder för att minska utsläppen.
För det andra måste vi se till att målen enligt Kyoto uppfylls. Industriländerna har enats om mål för utsläppsminskningen enligt Kyotoprotokollet. För att säkerställa att dessa mål uppfylls måste vi under COP-6 enas om ett stabilt ramverk med regler för Kyotomekanismerna och ett starkt och effektivt system för överensstämmelse. Detta är nödvändigt för att mekanismerna skall fungera effektivt, eftersom marknaderna endast kan fungera effektivt inom ett stabilt institutionellt ramverk.
För det tredje är Europeiska unionen, med hänsyn till att målen bör hållas meningsfulla, allvarligt oroad över att sänkorna skall inkluderas, på grund av osäkerheten av vetenskapligt och annat slag och de risker som är förknippade med sänkorna. Unionen är även oroad över den eventuellt ökande andelen sänkor eftersom detta påverkar behovet av att industriländerna vidtar åtgärder för att minska sina utsläpp. Om inte denna oro stillas kan vi inte gå med på att inkludera ytterligare skogsbruk och andra markanvändningsaktiviteter än skogsplantering, avskogning och återplantering med skog. Sänkorna bör inte inkluderas i mekanismen för en ren utveckling - eftersom det är en mekanism som bör användas för att skänka länder social och ekonomisk utveckling.
För det fjärde måste vi ta i tu med behoven hos utvecklingsländerna och övergångsekonomierna genom att främja kapacitetsutbyggnad, teknisk överföring och stöd till anpassning.
I det avseendet förtjänar behoven hos de minst utvecklande länderna särskild uppmärksamhet. Vi bör gå vidare med dessa frågor under COP-6 och accepterar att mekanismen för en ren utveckling skall grunda sig på säker och miljövänlig teknik som kan hjälpa dessa länder att utvecklas på ett sätt som minskar föroreningarna.
Jag välkomnar att ledamöter från Europaparlamentet deltar i gemenskapens delegation till COP-6. Ett slutgiltigt beslut om antalet parlamentsledamöter som skall närvara vid COP-6 väntas fattas den 31 oktober. Kommissionen har föreslagit att Europaparlamentet skall företrädas av åtta ledamöter. Med beaktande av de institutionella reglerna för sådant deltagande, får dessa ledamöter närvara vid plenarsammanträden, och jag kan försäkra er att min personal och jag kommer att göra vårt yttersta för att regelbundet informera alla ledamöter som närvarar under COP-6 om de förhandlingar som inte är öppna för observatörer. Jag kan också lova att organisera ett ordentligt informationsmöte innan COP-6 inleds, kanske mellan den 7 och 11 november, om det är möjligt - vi skall försöka ordna det på bästa möjliga sätt.
Låt mig även kommentera frågan om ratificering utan Förenta staterna. Europeiska unionen är mycket angelägen om att protokollet skall ratificeras och träda i kraft senast under år 2002. Vid varje tillfälle uppmanar vi de övriga parterna, i synnerhet USA och Ryssland, att också de börja förbereda sig för ratificeringen. Även om protokollet rent teoretiskt kan träda i kraft utan att det ratificeras av USA, skulle det helt klart vara det näst bästa alternativet om inte världens största utsläppare av växthusgaser omfattades av systemet. Det är också högst troligt att detta skulle få betydande konsekvenser för EU:s konkurrenskraft.
Det gläder mig att konstatera att kommissionen får parlamentets och rådets stöd i ansträngningarna att bygga upp ett effektivt europeiskt klimatförändringsprogram. I yttrandet från Europaparlamentets utskott för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om detta program betonas att EU:s klimatförändringsstrategi skall prioritera politiska insatser och åtgärder. Det är viktigt att denna strategi får stöd från alla aktörer och det är skälet till att kommissionen inom ramen för klimatförändringsprogrammet har inlett denna process som inbegriper ett stort antal aktörer.
Rådet (miljö) antog nyligen slutsatser om politiska insatser och åtgärder för att begränsa utsläppen av växthusgaser och bekräftade de val som gjorts inom ramen för det europeiska klimatförändringsprogrammet.
Samtidigt pekar de på några särskilda prioriteringar inom området för transport, energieffektivitet och industrisektorer som bör utvecklas, med beaktande av dessa åtgärders miljöpåverkan och kostnadseffektivitet. Dessa förslag kommer noggrant att beaktas under det pågående arbetet med det europeiska klimatförändringsprogrammet. Som ni vet är programmet i full gång och de sex befintliga arbetsgrupperna - flexibla mekanismer, energiförsörjning, energikonsumtion, transport, industri och forskning har varit operativa sedan i juni. Redan från start har det europeiska klimatförändringsprogrammet varit en utmanande integrationsövning som förenat kommissionens enheter, industri, icke-statliga organisationer och nationella experter. Det första intrycket är klart positivt efter de fyra första månaderna. En konstruktiv attityd har växt fram i de olika grupperna.
En rapport om programmets framskridande kommer att ligga till grund för min muntliga presentation vid det särskilda klimatrådet den 7 november. Trots den korta tid man har haft till förfogande föreslås i programmet redan en första lista över tänkbara åtgärder inom alla berörda sektorer. Främjande av kraftvärme och förnybara energikällor, att uppmuntra övergång till bränslen med låg kolhalt, att stödja energieffektivitet i byggnader, medvetandehöjande åtgärder inom transportsektorn, förbättringar av lätta fordon, åtgärder för att kontrollera läckage och återvinning av fluorgas hör till de preliminära förslag som är ett resultat av det europeiska klimatförändringsprogrammet.
Efter programmets rådfrågningsfas kring nästa sommar, kommer klimatförändringsprogrammet att ha givit stimulans till och påskyndat befintliga förslag. Men det kommer samtidigt att ha främjat nya idéer. Därför är detta klimatförändringsprogram ett unikt tillfälle att sammanställa alla komponenter som ingår i en ambitiös klimatförändringsstrategi för EU och kommissionen kommer att följa upp genom att färdigställa de mest lovande förslagen.
Vad beträffar grönboken om handeln med utsläppsrätter vill jag tacka ledamöterna för att de har gjort en så självständig genomgång av den. Kommissionen är angelägen om att få höra synpunkterna från aktörerna och givetvis från Europaparlamentet. Olika uppfattningar om detaljerna är att förvänta när man stiftar bekantskap med ett nytt miljöpolitiskt instrument, och jag välkomnar varmt den stödjande och konstruktiva attityd som parlamentet har intagit.
Handel med utsläppsrätter är ett nytt begrepp och det råder på vissa håll förståelig misstänksamhet. Jag hoppas att grönboken i någon mån har bidragit till att bryta ner den misstänksamheten.
Handel med utsläppsrätter inom Europeiska unionen är en annan politisk åtgärd som skulle kunna löpa parallellt med andra politiska åtgärder som har inrättats eller som utvecklas av kommissionen inom ramen för klimatförändringsprogrammet. Kommissionen lägger nu alla sina ägg i en korg. Att kraftigt minska utsläppen kommer att kräva en hel rad politiska insatser och åtgärder. I syfte att föra diskussionerna inom Europeiska unionen vidare skissade kommissionen på en vision av hur handeln med utsläppsrätter skulle fungera. Det var absolut inte någon färdig skiss. Även om det kan kännas som om grönboken väger över mot vissa alternativ, är kommissionens motiv i första hand att förhålla sig öppen till detta nya instrument och förorda en försiktig, varsam och stegvis utveckling för handeln med utsläppsrätter inom EU. Det var denna varsamhet som hindrade kommissionen från att redan från början förutse att alla växthusgaser och övriga sektorer, inklusive transport- och hushållssektorerna, skall omfattas av handeln med utsläppsrätter.
Till sist kan ett program som visar sig fungera utvidgas, men först måste systemet visa vad det går för. Jag tror inte att handeln med utsläppsrätter gynnar kärnkraften mer än någon av de andra klimatförändringsåtgärder som övervägs inom ramen för det europeiska klimatförändringsprogrammet. Det är inte planerat att kärnkraft skall omfattas av ett program för handel med utsläppsrätter. Argumenten för att komma igång före 2005 är lika starka som någonsin, så att gemenskapen kan dra fördel av lärdomar och praktisk handling. Medlemsstaterna har faktiskt redan kommit igång och vi bör hela tiden ha gemenskapens gemensamma intresse för ögonen. Dessutom är det min avsikt - och det berörde jag redan i oktober - att låta länderna i Central- och Östeuropa delta i varje form av framtida system för handel med utsläppsrätter.
Till sist avspeglar de svar som hittills har inkommit på grönboken - cirka 50 till antalet - det höga intresset för detta instrument. Uppfattningarna om vad som bör göras härnäst varierar och kommissionen kommer inom de närmaste månaderna att besluta hur den skall gå vidare, sedan svaren har analyserats mer ingående och vi har fått veta resultatet av COP- 6. Oavsett vilka åtgärder gemenskapen vidtar i fråga om handeln med utsläppsrätter har det hela tiden varit kommissionens önskan och är så fortfarande att dessa skall vara helt förenliga med Kyotoprotokollets system för handel med utsläppsrätter när det träder i kraft. Som ni vet beräknas EU-systemet träda i kraft 2005 medan den internationella handeln enligt Kyotoprotokollet inte kommer att träda i kraft förrän senare.
Avslutningsvis kan jag uttrycka mitt allmänna stöd för era resolutioner och jag vill återigen tacka er och uttrycka min uppskattning över de konstruktiva ansträngningar som parlamentet har gjort för att öka medvetenheten om klimatförändringarna och för parlamentets stöd till kommissionen vad avser genomförandet.
(Applåder)
Fru kommissionär! Ni tillåter säkert att jag mitt i ett så verkligt fint betänkande som Da Silvas och det scenario ni just har beskrivit för oss, som är viktigt och fullt av möjligheter, ett ögonblick uppehåller mig vid en sak som börjar bli dramatisk: de översvämningar som den senaste veckan drabbade stora delar av vårt Europa, främst Norditalien men sedan också Frankrike och Spanien. Vi håller på att vänja oss vid ett språk som på ett dramatiskt sätt kännetecknar vår tid, verb som stiga över sina bräddar, flöda över och översvämma börjar nästan bli normala inslag i ordförrådet. Vi tror att detta är en dramatisk konsekvens av de klimatförändringar som det sociala och ekonomiska samhället måste opponera sig emot.
Också klimatexperterna säger att just metreologin i våra regioner håller på att ändras. De exceptionella regnen under de senaste dagarna jämnade ut klimatet förra året, då torkan dominerade. De säger också att tendensen till torka kommer att visa sig och förvärras även under kommande år och turas om med skyfall och därpå följande översvämningar i ett intimt samband. Då är det dags, nu då våra döda tyvärr har begravts, journalisterna har lämnat de förstörda områdena och floden, i detta fall Po - jag bor vid Po - håller på att återta sin normala fåra, att fälla upp paraplyt som vi säger i Italien, inte för att framstå som den sorgliga Cassandra utan för att än en gång utvärdera behoven och åtgärderna.
Visst har varnings- och larminsatserna gjort stora framsteg under dessa år och gjort det möjligt att begränsa katastrofernas omfattning, men det kan inte betraktas som det viktigaste, även om man erkänner att det är relevant och viktigt. Det fordras en försvarspolitik, just för att göra som klimatexperterna säger. Det fordras politiska och territoriella beslut för att skydda marken, även när solen skiner.
Därför skall jag betona några tankar. Den första gäller människans byggnadsverksamhet som inte får glömmas: den måste underkastas en allt strängare tillämpning av projektmål, regler och kontroll och framför allt måste man så mycket som möjligt fokusera på människans jordbruksarbete. Vid Pos senaste översvämning fungerade jordbruksmarken som avrinningsväg till skydd för de urbana områdena. Jordbruket dämde upp högvattnet och stod ut med det för att bespara tätorterna. Man måste alltså åter bekräfta att jordbrukaren är miljöns väktare som sätts åt sidan, glöms bort och undervärderas de dagar när solen strålar. Både jordbruks- och miljöpolitiken och den urbanistiska och territoriella politiken har svårt att finna en lämplig plats för dessa funktioner. Vi måste hitta lämpliga samordningsformer i Europa.
Herr talman! Det är tre viktiga dokument som vi har att diskutera idag och som berör en av de absolut största utmaningarna vi står inför, det vill säga klimatförändringarna.
För en nordbo från ett område där temperaturen vid denna årstid sällan når över 7 grader, och där regnet står som spön i backen, ser kanske tanken på ett uppvärmt klimat vid första anblicken tilltalande ut. Så enkelt är det inte. Klimatförändringarna vi står inför innebär knappast något positivt för någon av oss. Istället är scenariot precis som det har beskrivits alldeles nyligen, fyllt av stormar, regn och översvämningar. Till det skall läggas förändringar i flora och fauna. Livet blir sig inte riktigt likt och knappast heller behagligt.
De tre dokument om klimatförändringar som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har behandlat kan betraktas som dokument som representerar olika tidsperioder. Resolutionen om Haagkonferensen är den som ligger närmast i tiden. Däri presenterar vi i miljöutskottet vår, och förhoppningsvis också unionens, syn på vad vi tycker skall ske i Haag. Den har präglats av en stor enighet, vilket är en bra grund att stå på nu när Haagkonferensen börjar. Resolutionen markerar på ett tydligt sätt nödvändigheten av att Kyotoprotokollet undertecknades, och av att det är industriländerna som skall leda arbetet för att stoppa klimatförändringarna. Den betonar också mycket tydligt att de flexibla instrumenten bara skall vara ett komplement till de nationella åtgärderna. Jag är glad över att höra att det också är kommissionär Wallströms uppfattning.
Jag tycker att ordföranden i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har gett ett tydligt budskap att vi inte anser att det är tillräckligt med tre representanter från Europaparlamentet till Haagkonferensen. Jag är också glad över att Wallström säger att förslaget från kommissionen är åtta representanter. Europaparlamentet och de inom parlamentet som arbetar med miljöfrågor måste någon gång tas på allvar, och inte enbart användas som en sorts galjonsfigurer när det passar. Det är också viktigt att understryka när man talar om regelbundna möten och regelbunden information under Haagkonferensen att dessa skall vara konstruktiva. Det är viktigt att de synpunkter som parlamentarikerna har också tas tillvara, så att det inte bara blir en envägskommunikation.
Resolutionen om handeln med utsläppsrätter är ett bra dokument, men det har förbättrats ytterligare efter miljöutskottets ändringar. De kompletteringar som är de viktigaste är den tydliga markeringen, precis som i COP 6-dokumentet, att själva handeln med utsläppsrätter inte får överstiga 50 procent av åtgärderna när det gäller utsläppsreduktionerna. Det är också viktigt att det krävs mätbara mål för varje land och för varje sektor. Vidare måste det finnas rättsligt bindande åtgärder som förpliktigar medlemsstaterna att följa sina kvoter.
Det råder även en viss oro över att vissa sektorer utelämnas i grönboken, till exempel transportsektorn. Vi förutsätter att det arbetet kommer att ingå i nästa dokument, det vill säga i EU:s strategi och åtgärder för att minska utsläppen, och att transportsektorn inte glöms bort när vi diskuterar klimatförändringarna.
Budskapet är mycket tydligt: principen måste vara att alla utsläpp, oavsett ursprung, skall täckas av något styrmedel, det må vara i form av utsläppsrätter eller i form av lagstiftning, men det skall finnas konkreta begränsningar och styrmedel för varje typ av utsläpp.
Många har känt tveksamhet inför förslaget om handel med utsläppsrätter, framförallt vad det gäller de socioekonomiska konsekvenserna. Man är helt enkelt rädd för att förlora sysselsättningen. Man är rädd att företagen skall spela ut olika industrier mot varandra. Jag anser att vi har inkluderat den tveksamheten och den oron i punkt 13 i denna resolution, och hoppas att detta skall lugna åtminstone några av dem som känt oro. Jag vill understryka att det i denna punkt finns ett tydligt fel i den svenska versionen. Bara halva det ändringsförslag som publiceras i det svenska dokumentet är antaget.
Det tredje dokumentet är kanske det viktigaste på lång sikt. Det handlar om EU:s strategi och åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser. Det handlar också om det som egentligen är nödvändigt, nämligen att förändra vårt eget liv och leverne för att uppnå något. Det är ett välkommet dokument. Det hade varit ännu mer välkommet om det varit mer konkret och tydligt, men vi hoppas att det skall bli tydligare med de ändringar som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har antagit.
Herr talman, fru kommissionär! Jag gläder mig åt att diskussionen om klimatförändringarna i Europa och världen har gett oss ett tillfälle att påminna om den verkliga cyklon som har drabbat en stor del av Europa. Tyska meteorologer kallar den Joséphine, denna cyklon som obarmhärtigt har drabbat nordvästra Italien och framför allt min region, Val d'Aosta. På tre, fyra dagar föll det i genomsnitt 500 till 700 mm regn på en total yta på 10 000 km2, vilket i stora drag motsvarar ett års regntillflöde. Det är därför en skräck som har drabbat Val d'Aosta, liksom andra regioner och länder. Denna smärtsamma prövning har försatt dem i ett verkligt krigstillstånd och inför en lång och kostsam lista över skador.
Så vad är Europeiska unionen till för? För att förändra vår livsstil och, framför allt, för att nå förståelse för de cykler som ändrar klimatet; för att uppbåda de EU-medel som krävs för att bemöta befolkningarnas krav och slutligen - vilket är min logik i egenskap av bergsbo - för att genomföra den intervention som verkligen är nödvändig i Europas bergsregioner. Annars riskerar dessa översvämningar tyvärr att återupprepas.
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Vårt klimat håller redan nu på att förändras. De senaste tusen åren har det blivit en femtedels grad kalare. De senaste femtio åren har det dock blivit en och en halv grad varmare. Den uppvärmningen sker alt snabbare. En eller två grader mer är väl skönt, tänker många medborgare, men den varma Golfströmmen som ger oss ett angenämt klimat kan vända vilket ögonblick som helst. Då får vi i Europa samma klimat som i Kanada. Under vintern flera veckor med 20 till 30 minusgrader.
Det behövs drastiska åtgärder för att stoppa Jordens uppvärmning. Kyotoprotokollet är för begränsat. Bara den ökade flygtrafiken under de kommande femton åren äter upp alla minskningar i Kyotoprotokollet. Kina släpper redan nu ut mer växthusgaser än vad som är hållbart. Det får vi inte blunda för.
Efter år 2020 skall utvecklingsländerna också börja bekämpa växthusgaserna. Men då på en jämlikhetsgrund. Varje medborgare har lika mycket rätt att släppa ut koldioxidutsläppen. De amerikanska medborgarna har inte rätt att släppa ut två hundra gånger så mycket som människorna i Östafrika. Den internationella handeln med koldioxidutsläppen -certifikat skall inledas från år 2008 på grundval av equity. Det är endast på den grunden som länder som Kina och Indien kommer vara med.
Om vi i Haag väljer den amerikanska linjen med grandfathering kommer den vägen att blockeras. Energieffektivitet och förnybar energi är den rätta vägen framåt, både i norr och i söder. Inte 25 cm höga buskar som den australiska regeringen föreslår. Inte heller andra icke verifierbara skogsprojekt.
Inte heller skall kärnkraften stödjas med Clean Development Mechanism-bidrag. Det vore perverst i ett ögonblick då Amerika och Europa endast stänger kärnkraftverk. Lyckligtvis står våra ministrar och kommissionen på rätt sida. Å min grupps vägnar tillönskar jag dem ståndaktighet.
En snabb ratificering av Kyotoprotokollet är rätt väg att gå. Vi får inte göra oss beroende av den amerikanska senaten. Efter ratificeringen får koldioxidutsläppen ett pris. Nu är det fortfarande gratis för de stora industrierna och elproducenterna i Europa, vilka tillsammans står för 45 procent av koldioxidutsläppen.
Grönboken om handel med utsläppsrätter i Europa är ett utmärkt initiativ. Europa måste satsa allt för att uppnå 8 procentmålet. Jag vill uppmana Europeiska kommissionen att ta fram extra förslag om hur utsläppen i transportsektorn skall kunna minskas. Endast om vi själva klarar 8 procentmålet är vi trovärdiga. Endast då är det möjligt att göra några genombrott i världsklimatet.
Herr talman! Som vi alla vet är klimatfrågorna vår tids kanske mest svårlösta miljöproblem. Det beror ju inte på att vi inte vet vilka förändringar som krävs, utan på att de nödvändiga förändringarna har så stora återverkningar på hela vår transport- och energipolitik och egentligen på hela vårt sätt att konsumera. Vi står inför helt grundläggande samhällsförändringar för att minska utsläppen av växthusgaser.
Det är de mest utvecklade länderna, de länder som har högst ekonomisk standard och som släpper ut mest växthusgaser per person, som har det största ansvaret att gå före vad gäller utsläppsminskningarna. Inför Haagkonferensen framstår det därför som helt avgörande att få med sig USA på en överenskommelse som både leder till verkliga framsteg och till att Kyotoprotokollet kan ratificeras.
En ansvarsfull politik från de mest utvecklade ländernas sida måste bygga på att de kan minska sina egna utsläpp. Om det skall finnas plats för handel med utsläppsrätter, vilket jag är mycket tveksam till, får de bara utgöra en mindre del av den sammanlagda politiken. En sådan handel måste i så fall också vara strikt kontrollerad med tanke på social hänsyn och hänsyn till framtida utvecklingsmöjligheter i utvecklingsländerna. Detta system kan innebära mycket stora risker i framtiden när Ryssland och utvecklingsländerna inkluderas i handeln med utsläppsrätter och den blir global. Däremot finns det andra typer av flexibla mekanismer som med fördel kan användas på global nivå.
Handel med utsläppsrätter och sänkor kan inte ersätta de verkliga förändringar som krävs; detsamma gäller naturligtvis kärnkraften. Istället behöver vi en kraftfull politik för lägre energiförbrukning, förnybar energi, alternativa bränslen och fungerande miljöskatter på transporter. Det är framförallt de enskilda medlemsländernas ansvar att genomföra dessa åtgärder. På skatteområdet är en gemensam minimiskatt önskvärd. Om det inte är möjligt att komma överens om en skatt på växthusgaser inom EU, bör de länder som är beredda att gå före gemensamt införa en sådan skatt ändå.
Vad det gäller Moreira Da Silvas betänkanden så håller vi med om innehållet i flesta punkterna, men vi är mer skeptiska till handeln med utsläppsrätter. Ett sådant system kan vara ett intressant experiment på EU-nivå, men det kan inte ersätta andra åtgärder.
Herr talman! Under de senaste åren har vi varit med om en exponentiell ökning av katastrofer på vårt territorium: naturkatastrofer som i många fall har raserat hela regioner och länder, naturkatastrofer som dock inte bara beror på klimatförändringar, som även de för övrigt är en följd av människans verksamhet, utan också på att människan har gjort förändringar på territoriet. Förvaltningar, styrande och medborgare har gjort förändringar utan att lyckas förbättra, bevara och trygga.
I Italien i år hade vi först tragedin i Kalabrien och sedan den nuvarande enorma tragedin med mer än tjugofem döda och mer än 45 000 hemlösa i norr. Särskilt drabbade är Aostadalen, Piemonte och många delar av Poslätten och Lombardiet. Förra året förstörde tragedin i Frankrike hundraåriga skogar med skador för hela mänskligheten som är omöjliga att uppskatta.
Herr talman! För fem år sedan var det en annan översvämning i Italien. Även då förstördes hus, broar, vägar, fabriker, affärer och hela byar. På den tiden begärde jag, som ledamot av Europaparlamentet för Nationella alliansen, av kommissionen att den omedelbart skulle ta fram en åtgärd för att identifiera de områden som riskerade att översvämmas och en hydrogeologisk kartläggning över Europeiska unionens regioner. Det har gått fem år, vi pratar om en ny översvämning och det finns ingen hydrogeologisk karta. Europa har inte gjort någonting, inte ens påtryckningar på nationalstaterna att förändra och förbättra situationen på de enskilda nationernas territorier.
Nu föreslår vi samma kartläggning igen, med förhoppningen att inte om fem år än en gång stå här och räkna döda och förebrå oss att vi inte har gjort vår plikt: en kartläggning av riskområdena i Europeiska unionen, ett direktiv vari man fastställer säkerhetsbestämmelser för byggnation vid floder och forsar för att fastställa operativa kriterier för trädskötseln och för att hindra att jordtag och tippning kan förekomma i riskområdena, med sanktioner för dem som ger tillstånd till och genomför sådant. Vi måste övertyga oss om att förebyggande av risker med ändrad markanvändning är det bästa skyddet för miljön. Själva utvecklingen, också landsbygdens utveckling, måste vara förenlig med miljön, det vill säga med människan.
Herr talman, ledamöter! Sedan något tiotal år orsakar klimatförändringarna i Europa katastrofer som ännu inte har studerats och utvärderats ordentligt. Poslätten, som är ett av Europas mest framstående områden geopolitiskt och kulturellt sett, har drabbats av en dramatisk översvämning med ett mycket betungande utfall i människoliv och materiella skador. Den italienska regeringen har avsatt helt löjeväckande summor med tanke på omfattningen av denna katastrof - den var för övrigt förutsedd - i ett strategiskt produktionsområde för Italien och för Europa. Därmed beter den sig på ett otillräckligt och oansvarigt sätt, ineffektivt, gentemot dessa mycket aktiva invånare, precis som den tidigare har gjort gentemot de jordbävningsdrabbade i Umbrien och offren för översvämningen i Syditalien.
Hittills har ingen större insats för att förebygga katastrofer och ordna de hydrogeologiska förhållandena gjorts. Måtte Europa ställa upp som garant, ingripa mot den italienska regeringen, så att företagen - som för övrigt måste undantas från all skattskyldighet - och medborgarna som med hjälp av en aktiv och exemplarisk frivilligrörelse genast kavlade upp ärmarna för att återskapa normala förhållanden omedelbart tillerkänns full skadeersättning.
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Jag vill börja med att tacka föredraganden Jorge Moreira da Silva för hans utmärkta arbete och för hans betänkande! Klimatskyddet är ingen udda fråga för miljöfanatiker, utan en av de största utmaningarna i vår tid. De förskräckliga stormarna och översvämningarna som har hemsökt Europa och världen de senaste månaderna borde ha fått oss att vakna. Nästan alla forskare påstår att stormarna och översvämningarna kommer att öka drastiskt om vi inte minskar växthusgaserna rejält. Av den anledningen kräver klimatskyddet också ekonomiskt förnuft. Därför retar det mig att det inför denna utmaning i debatterna om klimatskydd talas alldeles för mycket om vad man inte vill och inte om vad man verkligen vill. Det saknas alternativ, det saknas en konstruktiv debatt.
Många säger att de under inga omständigheter vill ha kärnkraft. Andra säger att de under inga omständigheter vill ha beskattningsåtgärder. Jag anser dock att varje möjlighet att minska växthusgaserna måste utnyttjas. Det retar mig också att det i diskussionerna med medlemsstaterna om den nationella miljöskatten framförs kritik, som visserligen är berättigad, mot dessa nationella instrument, men att det är alldeles för få positiva förslag som läggs fram. Det är skälet till att jag som företrädare för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater har lagt fram ett förslag med krav på en europeisk klimatskatt som gäller alla växthusgaser och är intäktsneutral. Vi har chansen att rätta till de fel som har gjorts på nationell nivå och göra en positiv markering för Europa.
Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater företräder också den uppfattningen att kärnkraften åtminstone de närmaste årtiondena är oumbärlig för att minska utsläppen av växthusgaser. Den avveckling av kärnkraften som planeras och genomförs i vissa medlemsstater är en helt felaktig signal, för kärnkraftsverken producerar betydligt mindre växthusgaser än fossila bränslen. Innan man avvecklar måste man tala om hur man anser att växthusgaserna skall minskas.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att tacka föredraganden som jag anser på ett utmärkt sätt har lyckats ena de olika intressena här i parlamentet och hitta en ståndpunkt. Fru kommissionär, jag har följt klimatdebatten här i parlamentet sedan 1995. Det jag har upplevt sedan 1995 är egentligen att parlamentet har gjort vissa eftergifter och alltid mot den taktiska bakgrunden att vi vill att det land som släpper ut mest koldioxid skall vara med på skeppet från Kyoto. Därför har vi satsat på det och sagt att vi godtar en handel med utsläppsrätter. Vi är i princip för en sådan och har även gjort fler andra eftergifter. Till slut är ribban enligt mig så pass låg att jag måste säga att jag inte kan sänka den mer. Ytterligare eftergifter är inte möjliga. Därför anser jag att vi i de kommande förhandlingarna verkligen måste koncentrera oss på att vi, om inte USA lyckas, inleder ett ratificeringsförfarande, där vi ingår avtal med de andra länderna, att en ratificering utan USA är möjlig, så att det slutligen sker en utveckling av läget.
Vi kan inte göra eftergifter ända ner till noll utan att vara säkra på att de också kommer att godkännas på konferensen. Fru kommissionär, jag har naturligtvis lyssnat på ert tal om klimatförändringsprogrammet ECCP. Det var ett vackert tal om allt man skulle kunna göra och om hur bra det vore. Sådana vackra tal har jag de senaste åren hört både en och två gånger.
Jag skulle mycket hellre kämpa tillsammans med er för högst konkreta åtgärder, till exempel användningen av förnybara energikällor. Det föreligger även ett förslag om detta, och där undrar jag vilket slags politik kommissionen driver när generaldirektorat för konkurrens omintetgör, kanske till och med ödelägger, förslaget om främjande av förnybara energikällor med hjälp av medel från ramarna för miljöstöd.
Jag vill slåss tillsammans med er för en standard för lågenergihus. Jag vill kämpa tillsammans med er för skatteramar för stöd till lågförbrukande bilar. Låt oss alltså sluta upp med de vackra talen och bege oss ut i verkligheten, så att de vackra talen också kan bli verklighet!
Herr talman! Det gläder mig att höra att kommissionären driver på för att åtta parlamentsledamöter skall närvara under COP-6, men jag vill understryka att vi vill spela en konstruktiv roll i utformandet av EU:s strategi. Vi vill inte marginaliseras som de ledamöter som närvarade vid Världshälsoorganisationens konferens nyligen.
Vi ser att vi arbetar gemensamt i en rad europeiska institutioner som kämpar för att förbättra situationen och se till att Kyotoprotokollet ratificeras. Jämför bara vår gemensamma överenskommelse med vad vi helt nyligen upplevde vid den där videokonferensen med ledamöterna i USA:s kongress - uppriktigt sagt en mycket nedslående erfarenhet. Ordföranden för " the Health Science Committee" (utskottet för hälsa och vetenskap) sade i klartext att detta ur amerikansk synvinkel var en ekonomisk fråga, och inte en miljöfråga. Det visar verkligen tydligt på skillnaderna i angreppssätt mellan USA:s och parlamentets företrädare. Det gjordes inget erkännande av behovet av uppoffringar eller av behovet att acceptera att vi som släpper ut mest växthusgaser på båda sidor om Atlanten har ett historiskt ansvar.
Trots alla våra ädla avsikter verkar det ändå som om vi i Europeiska unionen långt ifrån att minska koldioxidutsläppen i slutet av detta årtionde, istället kommer att öka dem. Utsikterna för COP-6 ser därför dystra ut, men utsikterna att vi skall uppfylla ens de mål vi uppställt enligt Kyoto ser inte heller särskilt bra ut. Saken blir inte bättre av att regeringar tvärs över Europeiska unionen böjer sig för krav på sänkta dieselpriser. Om vi menar allvar med miljön måste vi stå emot de kraven. Vi får inte sänka skatten på diesel.
Jag säger " ja" till handel med utsläppsrätter - låt oss komma igång med den. Låt oss också skynda på med de åtgärder vi i varje medlemsstat måste vidta för att minska utsläppen i trafiken, öka energieffektiviteten, främja förnybara energikällor och kraftvärme. Den sorgliga sanningen är att vi hur som helst inte kommer att lyckas förhindra klimatförändringarna, men om vi inte börjar vidta åtgärder nu kommer problemen bara att förvärras.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Somliga försöker föra upp kärnkraftsfrågan på dagordningen igen. Jag tror att de europeiska miljöministrarna hittills har intagit den mycket kloka ståndpunkten att utesluta flexibla mekanismer från listan. Kärnkraften är dyrare än andra alternativ, till exempel alternativet "" energieffektivitet" , och varje dollar som investeras i kärnkraft går förlorad för andra investeringar som är mycket mer lönsamma.
Kärnkraften uppfyller inte helt befolkningarnas behov: de vill bo i uppvärmda, hus, eller avkylda, beroende på vilken klimatzon de bor i. Kärnkraften bidrar inte med någon lösning, lösningarna finns i stället i samgenerering med biomassa eller gas. Kärnkraften är fortfarande farlig. Det visade olyckan i Tokai-mura, och 50 år efter det att kärnkraften började användas för civila ändamål finns det ännu ingen avfallslösning. Man har redan investerat miljarder i forskning, och det görs inga framsteg.
Å andra sidan tror jag att man verkligen borde se intresset i energieffektivitet. Man kan i mycket större utsträckning hjälpa kineserna, indierna, Indonesien och pakistanerna genom att ge dem resurser att köpa energisnåla kylskåp, eftersom det kommer att finnas 800 miljoner kylskåp under de kommande tio åren. Det är sådant som kommer att avgöra koldioxidutsläppen i utvecklingsländerna, i mycket högre grad än de tre, fyra eller fem reaktorer som man skulle kunna sälja till dem.
Herr talman! Föredraganden hävdar mycket riktigt att klimatförändringarna är ett av våra allvarligaste miljöproblem.
Trots att det har gått tre år sedan Kyotokonferensen och åtagandet om en minskning med 8 procent av växthusgaser i förhållande till 1990 års nivå, påminner Europeiska miljöbyrån oss om att om vi inte vidtar mycket konkreta politiska åtgärder, kommer inte denna minskning att bli verklighet, utan precis tvärtom: då kommer utsläppen av växthusgaser att öka med 6 procent. Vi måste tänka på att utsläppen från transporterna kanske är de som ökar snabbast och de kan under år 2010 komma ända upp till en nivå av 39 procent.
Jag delar viljan med föredraganden att de konkreta åtgärderna och den konkreta politiken prioriteras framför handeln med utsläppsrätter, vilka bör vara ett komplement till åtgärderna och politiken.
Jag delar absolut inte den tro och entusiasm som Liese hyser för kärnkraften. Jag anser, liksom föregående talare, att kärnkraften har problem som inte är lösta och jag lugnas av att kommissionären säger att man inte studerar detta i förslagen, kärnkraften kommer inte att stärkas.
Hur som helst anser vi att Europeiska unionens prioritering måste vara en konkret politik med konkreta åtgärder och att fastställa ett europeiskt program för klimatförändringarna som också innehåller konkreta mål, men vi är oroliga för att detta inte är den filosofi som kommer att drivas under mötet i Haag.
Jag avslutar, herr talman, med att påminna om, liksom mina kolleger, att vi anser att översvämningarna i Spanien och Italien, liksom andra katastrofer som kallas naturkatastrofer, är ett uttryck för klimatförändringarna.
Herr talman, fru kommissionär, ärade ledamöter! För det första vill jag ansluta mig till de gratulationer som föredraganden har fått för dessa två utmärkta betänkanden. När det gäller det första betänkandet vill jag bara nämna de översvämningar och offer vi har haft i östra Spanien på grund av klimatförändringarna, eftersom båda dessa har nämnts av tidigare talare.
När det gäller det andra betänkandet anser jag att handeln med utsläppsrätter skall användas som ett instrument för att underlätta uppfyllandet av Kyotoprotokollets skyldigheter. Man kan ha olika inställningar till denna flexibla mekanism: man kan vara avvaktande, positiv eller negativ. Jag anser att vi ur såväl ett ekonomiskt som miljömässigt perspektiv bör ha en positiv inställning. Bland skälen för detta finns det realistiska övervägandet att detta gör det möjligt att uppnå kortsiktiga miljömål genom att man fastställer konkreta mål om minskade utsläpp, liksom tidsplaner för att uppfylla dem. Det är också ett tillfälle för att stimulera forskning och utveckling av ny teknik för kontroll av föroreningarna, tvärtemot de som anser att denna mekanism är ett sätt att föreviga de stora förorenande företagens intressen.
Om detta instrument tillämpas korrekt blir det allt dyrare att förorena, och marknaden kommer att se till att slå ut de produkter som framställs på mest förorenande sätt. Genom att utsläppen blir föremål för handel kommer man också att få bättre kontroll över dem och dessutom blir de dokumenterade. Detta kommer att främja utvecklingen av verksamhet med mindre miljöpåverkan.
Det är nödvändigt att utveckla denna mekanism på ett öppet sätt och som en odelbar del av alla åtgärder som medlemsstaterna måste vidta inom den europeiska strategin för att bekämpa klimatförändringen. Därför måste medlemsstaterna göra stora ansträngningar för att informera allmänheten, så att den från början på ett bra sätt inser vilka mål vi strävar efter med denna mekanism och vilka fördelar den har, hela tiden som en del av, och som komplement till, andra åtgärder. Därigenom kommer det inte att uppstå några missförstånd.
Herr talman, fru kommissionär! En stor del av världens befolkning behöver inom kort stövlar. Främst i tredje världen måste fötterna skyddas mot det stigande vattnet. Även i Italien blev dock nyligen de dramatiska effekterna synliga. Det exakta förhållandet mellan koldioxidutsläpp och jordens uppvärmning är ännu inte helt tydligt men det får inte vara ett skäl till att nu inte vidta genomgripande åtgärder. Begreppet " förebyggande" är mycket lämpligt här.
Experter berättar för oss att vi måste minska de nuvarande koldioxidutsläppen med 60 procent för att stoppa klimatförändringen. Vi jobbar nu på en minskning med 8 procent. Redan det är en riktigt svår uppgift. Vi satsar på hållbarare energi och mer effektivitet. Det är rätt. Våra föresatser är dock inte nya. Ändå måste vi konstatera att vårt beroende av fossila bränslen knappast minskat sedan sjuttiotalet. Därför måste vi sätta in alla instrument vi har och utnyttja dem så mycket som möjligt. Det betyder ett helhjärtat ja till handeln med utsläppsrätter men den måste naturligtvis vara mycket bra genomtänkt.
Vi måste fortfarande hitta lösningar på viktiga ekonomiska och politiska problem. Handel i utsläppsrätter kan leda till en ny form av kolonialism. Rika länder har det lättare att köpa minskningar i utvecklingsländer och på det sättet blir de enkelt av med sina skyldigheter. På det sättet bromsas den tekniska förnyelsen.
Framgången med handel i utsläppsrätter kommer alltså att bero på priset. Ett för lågt pris gör uppköpandet mycket lockande. Framgången kommer också att bero på stödet underifrån. Handel med utsläppsrätter måste vara rättvis och måste vara ett level playing field i de berörda sektorerna. Marknaden måste engageras för att främja hållbar tillväxt och en rättvis fördelning. För det ändamålet behövs tydliga politiska val. Klimatkonferensen i Haag är en chans att vidta världsomspännande åtgärder, en chans som vi inte får låta gå förlorad. Vi får inte gömma oss bakom Förenta staternas ovilja. Det behövs ett bra samarbete mellan rika och fattiga länder för att uppnå klimatmålsättningarna. Vi måste ställa upp rättvisa utgångspunkter. Lika utsläppsrätter för alla världsmedborgare är inte bara rättvist utan även effektivt. Det är ett sätt för att få med utvecklingsländerna och att främja tekniska insatser.
Konferensen i Haag måste också resultera i en dagordning för framtiden. I den måste lika utsläppsrätter för alla världsmedborgare absolut ingå. Slutligen vill jag tacka föredraganden för hans arbete och jag tillönskar kommissionen mycket framgång.
Herr talman! Till följd av våra konsumtionsvanor har klimatet börjat förändras. Kollegerna har påmint om katastroferna som avlöst varandra - de är varningssignaler som kräver ett konkret och politiskt ingripande. Vi kan välkomna den klarsynta och kyliga förteckning som upprättas i betänkandet av vår kollega Moreira Da Silva, en förteckning över mycket viktiga frågor och förhoppningar, men också över de uppgivna känslor och besvikelser som har genomfarit alliansen som kämpar för minskade utsläpp av växthusgaser.
Vi vet att den viktigaste etappen kommer att äga rum i Haag, i november. Vi får se om de parter som ingick åtagandena i Kyoto tar sitt ansvar, och uppfyller de krav som väntar oss när det gäller ytterst viktiga frågor för vår jord, vilka sätter oss alla i samma båt och inte besparar någon.
Många förutspår dock ett fiasko, ja till och med ett rabatterat avtal, vilket skulle innebära dödsstöten för Kyotoprotokollet. Vi vägrar att tro på den hypotesen. Europeiska unionens delegation måste förbli beslutsam: den måste visa sig vara den ledare delegationen var i Kyoto, föregå med gott exempel och inte under några omständigheter ge efter för svepskälens lockelser. Mandatet är tydligt och kraven hårda. Det är nödvändigt att ratificera Kyotoprotokollet, lika nödvändigt som det är att vidta inhemska åtgärder som verkligen bidrar till kampen mot utsläpp av växthusgaser.
Bara inte rådet faller i de utlagda fällorna. Unionen måste vägra att låta kärnenergi omfattas, även om det kommer att uppstå starka påtryckningar för mekanismer för en ren utveckling. Kärnkraften är varken en hållbar eller ren energi.
Det skulle vara lika oacceptabelt att låta kolkällor vara en del av de flexibla åtgärderna. Det skulle vara särskilt skamlöst och bedrägligt att låta medborgarna tro att det räcker med att plantera träd för att rentvå sig från de åtaganden som ingicks i Kyoto. Med 80 procent av elektriciteten från kärnkraft och omfattande skogsarealer kommer exempelvis Frankrike inte att uppfylla de åtaganden som landet ingick i Kyoto, vilka ändå är blygsamma: 0 procent. Det betyder att man verkligen måste agera på andra områden. Europeiska unionen har inte rätt att fly undan sina åtaganden.
Herr talman! De båda betänkandena av Moreira da Silva som nu behandlas är viktiga då gemenskapen förbereder sig för mötet mellan avtalsparterna i Kyotofördraget inkommande månad. De har som mål att EU skall spela en ledande roll i den internationella kampen för att bromsa klimatförändringarna. Jag är säker på Moreira da Silvas arbete har främjat denna målsättning.
Enligt Europeiska miljöcentralens uppskattningar förväntas utsläppen av växthusgaser inom EU öka med 6 procent mellan åren 1990 och 2010. Centralen visar även i sina beräkningar att trafiken klart står för den största utsläppsökningen. Speciellt stadstrafiken innehar en central ställning i när det gäller minskandet av koldioxidutsläppen i trafiken. Därför uppmanar utskottet kommissionen att i sin nya grönbok ge förslag på hur man kunde förändra trafikkulturen i tätorterna för att utsläppen av växthusgaser skall kunna minskas permanent, samt anser det nödvändigt att man ökar stödet till kollektivtrafiken. Utskottet kritiserar kommissionen för att man i EU:s strategi om att minska utsläppen av växthusgaser låter politiken och åtgärderna komma i andra hand. Detta är inte godtagbart om EU verkligen skall inta en ledande ställning i uppbromsandet av klimatförändringarna. EU:s egen insats är nödvändig speciellt därför att man ännu inte kan vara säker på utgången av den sjätte konferensen mellan avtalsparterna.
Herr talman! Nu vill jag uttrycka mig mycket enkelt. Jag tycker det verkar som om vi politiker ännu inte har förstått situationens allvar när det gäller klimatförändringarna. Som politiker har vi vant oss vid att kompromissa i nästan allt och lärt oss att världen har den formen, formen av en kompromiss. Men nu har vi en kontrahent som vi inte kan förhandla med. Naturen är en krass realitet, den underordnar sig inte något avtalspartnerskap, den bara finns. Detta är så enkelt att jag nästan skäms att säga det, men jag tror att den värsta förvirringen i vårt tänkesätt finns just här.
Herr talman! Naturligtvis instämmer jag i väldigt mycket av det som utförligt har sagts i dag, men jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på en mycket konkret fråga, nämligen de översvämningar som inträffade i nordvästra Italien, Spanien och Frankrike i förra veckan. Jag är en av dem som undertecknade en kompromissresolution, som vi i morgon skall rösta om, i vilken vi begär att kommissionen skall ta medel för nödsituationer ur sin budget för att komplettera de nationella myndigheternas insatser i de områden som drabbades av denna översvämning. Dessutom yrkar vi att den med tillämpning av artikel 87.2 i gemenskapsfördraget omedelbart beviljar ett ekonomiskt stöd av lämplig omfattning till de skadade sektorerna och rent allmänt tar hänsyn till det faktum att stora delar av de skadade områdena uppfyller förutsättningarna för att utnyttja gemenskapens strukturfonder, vilka kan ge ett viktigt bidrag till återuppbyggnad och framför allt förebyggande åtgärder.
I denna specifika fråga är det viktigt att unionen inte begränsar sig till att ingripa med extraordinära åtgärder när katastroferna redan har skett, som redan har sagts. Jag understryker framför allt punkterna 6, 7 och 8 i kompromissresolutionen: EU måste uppmana medlemsstaterna att förbättra sin lagstiftning på miljöområdet, om fuskbyggen, avskogning, utveckling av bergsområden och allmänt sett om främjandet av ett jordbruk som inte bara syftar till produktion utan också till att försvara och vårda territoriet.
Det är klart att så omfattande åtgärder inte kan utvecklas på ett effektivt sätt enbart på nationell nivå, framför allt beroende på de stora resurser som fordras men också på själva karaktären hos naturfenomenen i fråga. Klimatförändringar och skador till följd av till exempel koldioxidutsläpp överskrider gränserna med råge.
Kära kollegor, genom att anta den resolution vi föreslår kräver vi inte bara brådskande insatser som kan bidra till att avhjälpa skadorna, utan en mer långsiktig politik som gör Europa till en allt säkrare miljö som dess medborgare kan leva i.
Herr talman! Kommissionen och andra har förutspått att de flesta medlemsstater inte kommer att uppnå sina mål att minska utsläppen av växthusgaser i linje med åtagandena i Kyotoprotokollet, så det är av största vikt att effektiva åtgärder genomförs nu.
Att inte lyckas uppnå målen är inte något alternativ. Enligt en beräkning har 10 000 människor under de sista två åren dödats på grund av av klimatförändringarnas inverkan, merparten av dessa i utvecklingsländerna. Vi behöver slå in på en radikalt ny väg. Vi kan och måste anta effektiva och innovativa lösningar för att minska utsläppen av växthusgaser och samtidigt slå vakt om vårt samhälle och våra jobb.
Wales, som är den valkrets jag företräder, är i hög grad beroende av tillverkningsindustri och tung industri. Eftersom Storbritannien inför en klimatförändringsskatt i april nästa år beställde jag en studie över skattens effekter för industrin i min egen valkrets. Av resultatet framgår att skatten inte bara skulle kunna hjälpa Storbritannien att uppfylla sitt utsläppsmål, utan faktiskt stimulera en mindre ökning av sysselsättningen. Flera ekonomer har analyserat effekterna av detta på Europanivå och kommit till liknande slutsatser om att detta har, eller kan ha, en positiv effekt på sysselsättningen.
Debatten har gått vidare och vi måste se på utsläppsminskningen som en utmaning och en möjlighet, och inte som ett hot. Jag hoppas att parlamentets krav, som anges i de betänkanden som har förelagts oss, får effekt och att regeringarna närmar sig Haagkonferensen på ett positivt sätt, så att vi inom en nära framtid får se Kyotoprotokollet ratificeras.
Herr talman! Jag måste börja med att gratulera Moreira Da Silva till hans betänkanden och omedelbart avge en intresseförklaring. Jag äger en del skog i Förenade kungariket, vilket ur ekonomisk synpunkt är ganska hopplöst med hänsyn till det rådande ekonomiska läget. Likväl renar mina träd, och många andras träd, koldioxidutsläppen från några av landets mest lönsamma företag.
Ingen skogsägare får ett öre direkt från denna viktiga sociala funktion och som jag ser det måste utbetalningar för miljötillstånd och handeln med dessa leta sig hela vägen fram till de som faktiskt odlar och förvaltar träden och inte beslagtas av fonder och annat på vägen. Om inte skogsbruk lönar sig kommer självfallet ingen att plantera träden och om träden inte planteras kan de inte rena koldioxiden. Dessutom är det fel att den relativt fattiga industrin skall städa upp i den röra som den relativt rika industrin lämnar efter sig, gratis och utan att få något tillbaka. Detta erbjuder i sin tur trängda jordbrukare och andra på landsbygden en potentiell inkomstkälla som kan bidra till att bygga upp deras ekonomiska bas, som för närvarande som vi alla vet producerar alltför mycket livsmedel till ett alltför högt pris.
Jordbruk är en industri som ger avsättning i många olika former och offentliga medel kan komma att krävas för att få fram alla de offentliga produkter som industrin kan och bör tillverka. Om man tänker på potentialen hos biomassa och andra grödor för energiframställning och väteproduktion, och tar de summor som går till produktionsstöd för oönskade livsmedel och jämför dem med stödet till denna alternativa produktion och till tekniken för att tillvarata den, talar skillnaden för sig själv. Det finns mycket som talar för att utjämna skillnaden mellan dessa siffror, eftersom jordbrukets och landsbygdens problem bara kan förvärras om inte nya och hållbara former av jordbruksproduktion kan hittas.
Detta är lika mycket en fråga om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken som en miljöpolitisk fråga och det är bara genom att närma dessa båda områden som väsentliga framsteg kan göras.
Herr talman! Som några talare redan har påpekat, i ett tragiskt sammanfallande med denna debatt - och jag vill gratulera föredraganden Moreira Da Silva till hans betänkande -, så har naturen påmint oss om vilka konsekvenser klimatförändringarna medför. I norra Italien och även i det område jag bor - den spanska Medelhavskusten - har naturen återigen brutit ut och orsakat förluster av människoliv, materiella förluster, på bondgårdar, i fabrikerna etc.
På vår kust, den spanska Medelhavskusten, är detta ett resultat av ett fenomen som kallas kalluftsutbrott, vilket uppstår i uppvärmningen av Medelhavsvattnet och leder till att vattenånga stiger och när den möter stratosfärens kalla lager, uppstår dessa skyfall. Det är sant att dessa brukar inträffa under höstmånaderna, men det är också sant att de tidigare inträffade vart 15:e eller vart 20:e år, medan de nu inträffar praktiskt taget varje år och åtminstone vart tredje eller vart fjärde med tragiska konsekvenser.
Är detta en följd av växthuseffekten och klimatförändringarna eller inte? Även om experterna inte kan garantera det med alla vetenskapliga bevis, anser jag att detta är en realitet. Det gäller alltså att sätta stopp för denna situation.
Med de åtgärder som Kyotoprotokollet innehåller, och som tas upp i det betänkande vi diskuterar i dag, kommer vi visserligen inte att uppnå resultat på kort sikt, men människan måste försöka lösa de problem som hon har förorsakat.
Till växthuseffekten kommer andra orsaker - också resultat av mänsklig girighet -, som byggen i floder och forsar, vilka förvärrar de skadliga effekterna av naturkatastroferna. Därför är jag en av undertecknarna till ett resolutionsförslag med förslag om att inte bara snabbt tillämpa åtgärderna i Kyotoprotokollet för att bekämpa klimatförändringarna, utan också en annan typ av förebyggande åtgärder, ett fortsatt och fördjupat genomförande av infrastrukturer, till exempel sådana som förebygger effekterna från skyfallen, och slutligen också stöd till alla som drabbats, eftersom dessa inte är ansvariga för de skador som på kort eller lång sikt har förorsakats genom spekulationer och mänsklig girighet.
Herr talman! I den gemensamma resolutionen om översvämningarna krävs en europeisk räddningstjänst och nödfinansiering. Men man bör komma ihåg att det är miljövännerna som nästan alltid är de enda på territoriet som slåss för att man inte skall bygga för nära floderna, för rensning av vattendrag, mot cementering av flodbankar och olagliga jordtäkter och som kräver insatser för skogsplantering och skydd av bergen, vilket är det enda som kan stoppa regnvattnet och förhindra ras.
Det är ingenting jag önskar mig, men jag fruktar starkt att om några dagar då översvämningen inte längre har något nyhetsvärde och de drabbade är ensamma med sina problem ingen längre kommer att vilja att hans mark fungerar som ett expansionskärl i händelse av översvämning. Det är ingenting jag önskar mig, men jag fruktar starkt att en eller annan borgmästare kommer att opponera sig och vilja att en eller annan fördämning skall byggas någon annan stans: allt detta strider mot all logik för markplanering och säkerhet.
Herr kommissionär, ledamöter! Den europeiska nivån kan visst bidra men det är på platsen, genom beslut som ibland är impopulära, som man verkligen mäter engagemanget för att dessa så katastrofala händelser inte skall upprepas.
Herr talman! Alla är överens om klimatfrågans allvar, och alla är överens om att EU måste ha en klok politik för att leva upp till de åtaganden vi gjorde i Kyoto. Jag tror att vi måste gå ett steg längre. Det räcker inte bara att ha en bra politik i Europa. Jag anser att EU måste ta ledningen i klimatarbetet internationellt, annars tror jag inte att klimatkonventionen kommer bli mycket mer än teori. För att inta en sådan ledande roll krävs det en offensiv energipolitik, men sanningen är den att unionen idag saknar en energipolitik värd namnet.
Jag är själv medlem i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi som har ansvaret för energifrågorna.Jag har gång på gång under de senaste månaderna kunnat konstatera hur osystematiskt energipolitiken bedrivs inom unionen. De förslag som presenteras är inte en del av en sammanhållen strategi, tvärtom presenteras de utan inbördes sammanhang. Ena månaden applåderar vi att avregleringen av elmarknaden har lett till lägre priser. Några månader senare beklagar vi att de lägre priserna har minskat incitamenten till förmån för energieffektivitet och förnybar energi. Dessa är bara några exempel. En offensiv strategi måste innehålla en förändring av våra energisystem. Samtidigt måste den också innehålla ett mer aktivt stöd till utvecklingsländerna. Det är ändå i utvecklingsländerna som den största delen av investeringarna i energiproduktion i framtiden kommer att ske.
Jag ser att kommissionen gör sitt bästa. Som jag upplever det ligger ansvaret för bristen på resultat framförallt hos medlemsländerna och hos våra regeringar och beror på deras vägran att acceptera en gemensam koldioxidskatt och vägran att acceptera behovet av en gemensam energipolitik. Jag önskar kommissionär Wallström all lycka i hennes arbete men jag vill avsluta med en fråga: Tror hon verkligen att det går att genomföra en offensiv klimatstrategi utan en gemensam energipolitik?
Innan jag säger någonting annat vill jag gratulera Moreira da Silva till hans klarsynta och relevanta analyser, och till de utmärkta förslag som han har lagt fram i sina två betänkanden. Trots det vill jag framföra ett antal betänkligheter när det gäller att tidigarelägga inrättandet av vad som måste kallas " ett system för rätten att förorena" .
Först vill jag än en gång säga att även om man måste erkänna att systemet för handel med utsläppsrätter är en del av våra internationella avtal, som det inte finns någon anledning att ompröva, tycks kommissionen glömma bort att denna mekanism bara utgör ett av de system som fått beteckningen flexibel i Kyotoprotokollet.
Följaktligen bör man inte se den här mekanismen som ett främsta rangens redskap, utan tvärtom som ett instrument som kompletterar andra åtgärder med syftet att minska växthusgaserna. I själva verket finns det en medvetenhet om att denna mekanism inte på något sätt uppmuntrar företagen att minska sina föroreningar och ändra sina metoder. Och om man inte gör någonting annat - i synnerhet på transportområdet - kommer man med största säkerhet inte att uppnå de mål som slagits fast i Kyotoprotokollet. Det man kan kritisera kommissionens grönbok för, det är att den börjar i galen ända, dvs. att den förmår Europeiska unionen att i förväg inrätta ett system för handel av utsläppsrätter, samtidigt som Europeiska unionen inte är skyldig att göra detta på förhand, framför allt inte i förhållande till sina handelspartner.
På den här punkten tycks det finnas skäl att stödja ett av de ändringsförslag som har lagts fram av våra kolleger i GUE/NGL-gruppen. De anser det nödvändigt att senarelägga inrättandet av ett system med rätt att förorena, så länge rådet och medlemsstaterna inte har utarbetat och ratificerat en operativ handlingsplan för minskade växthusgaser, en plan som omfattar alla berörda aktörer, i synnerhet aktörerna på transportområdet och i jordbruket.
Dessutom förbigår kommissionen med tystnad de ekonomiska och sociala konsekvenserna, som systemet oundvikligen kommer att ge upphov till. Men kan man på allvar nonchalera de oacceptabla metoder som ofrånkomligen kommer att bli resultatet av de mest förorenande industriernas kapitalistiska strategier? Kan man verkligen bete sig som om man inte visste att vissa industrigrupper kommer att gå samman till priset av uppsägningar, att de kommer att köpa upp icke-förorenande eller mindre förorenande företag med det enda syftet att komma över deras rätt att förorena, för att sedan omlokalisera dessa företag eller helt enkelt lägga ned dem?
Var finns till sist våra miljömål på en sådan internationell börs för föroreningsrätter? Och vad kan man förvänta sig av detta system, som inte gör annat än öppnar en stor marknad med utsläppsrätter till fördel för länder som - t.ex. Ryssland - i dag kanske har ett visst handlingsutrymme, men inte på grund av att deras fabriker numera uppfyller gällande normer, utan helt enkelt för att deras industriproduktion har drabbats av en dramatisk nedgång? Jag anser därför, sammanfattningsvis, att vi måste kräva att ramavtalet för samarbetet mellan Ryssland och Europeiska unionen arbetas om, så att det kan inrättas...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman, ärade kommissionär, bästa kolleger! Fastän prioriteten i unionens klimatpolitik bör ligga på hållbar miljöpolitik måste vi ändå i våra beslut beakta även industrins internationella konkurrenskraft och en inre marknad utan störningar. Ansvaret för att Kyotoprotokollet genomdrivs såväl som förpliktelserna att fördela unionens arbetsbörda ligger på staterna. Staternas möjligheter att genomdriva åtgärder för minskandet av utsläpp är mycket varierande.
Om de landsvisa kvoterna fördelades på olika sektorer inom EU, liksom bland andra herr Blokland sade då han lade fram yttrandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor, skulle företag med samma slags verksamhet hamna i en totalt ojämlik situation i de olika länderna. Trots att en sektor i något medlemsland hör till de bästa i världen beträffande miljöeffektivitet, vilket jag kan säga om många industribranscher i till exempel mitt hemland Finland, kan det hända att det måste stå för en striktare utsläppskvot än en ineffektivare konkurrent i ett annat land. Detta skulle oundvikligen leda till snedvridning av konkurrensen och av den anledningen bör man på gemenskapsnivå inte ställa upp kvantitativt bindande mål inom de olika ekonomiska sektorerna. Det är viktigt att främja de åtgärder som går att genomföra i praktiken och som inte äventyrar företagens konkurrenskraft.
Mitt hemland Finland och Frankrike är för närvarande de enda länder där man överväger en utbyggnad av kärnkraften. Jag förespråkar varmt en utbyggnad av kärnkraften eftersom det skulle medföra ökade konkurrensfördelar för vår energiintensiva industri såväl beträffande ekonomi som klimatpåverkande utsläpp. Därför skall man i detta betänkande inte heller ta ställning för och särskilt inte emot enskilda elproduktionsformer, utan alla olika produktionsformer skall finnas tillgängliga då man utformar nationella klimatstrategier.
Jag vill även betona frivilliga, förhandlingsbara målavtal. I många länder har de ansetts vara ett mycket effektivt sätt att främja genomdrivandet av klimatmålsättningarna. Särskilt i utvidgningsprocessen kunde frivilliga avtal utgöra en bra mekanism.
Herr talman, ledamöter! För att illustrera den resolution som har föreslagits av italienska parlamentsledamöter tror jag att man bör säga att vi, för andra gången på fem år, har genomlevt ett drama som orsakats av naturkrafter i samma region i vårt land, Italien. Detta har å ena sidan gjort det möjligt att skaffa sig en större medvetenhet om problemet, en medvetenhet som sammanhänger med dramatiska skeenden, men å den andra sidan också ålagt oss vissa skyldigheter som säkerligen inte bara vi, en eller flera drabbade regioner, inte bara landet utan även det internationella samfundet kommer att dela, så att en solidaritet som jag tror måste visa sig på flera nivåer kan urskiljas. Den har också, åtminstone inledningsvis, visats på moralisk, politisk, ekonomisk och normativ nivå.
Från kommissionens sida väntar vi oss inte bara att vissa regioner i vårt land förklaras som katastrofområden och inte bara att de återställs, det vill säga att kommissionen ingriper för att återställa dessa områden, självfallet tillsammans med nationalstaten, utan att den ingriper vad reglerna beträffar, för en europeisk medvetenhet, för problemet - med översvämningar och katastrofer, med den olycksdigra naturens seger över människan och det organiserade samhället - måste på något sätt åtgärdas.
Herr talman! Även om frågan om växthuseffekten ännu inte har bevisats hundraprocentigt är den i högsta grad oroande för världen i stort och vet inte av några nationella gränser. Det handlar i hög grad om Gaia-begreppet, eller om geofysik. Som en försvarare av de fria marknaderna och det omfattande välstånd och frihet marknaderna har fört med sig för otaliga miljoner människor, välkomnar jag att marknadsmekanismerna tyglas där så är möjligt för att underlätta önskvärda miljömål, exempelvis den minskning av koldioxidutsläppen som föreslås i kommissionens grönbok och i Moreira Da Silvas betänkande, som jag varmt välkomnar och som säkert kommer att vara till hjälp för att uppnå Kyotomålen.
Jag har ingivit två ändringsförslag, ett som kräver mer forskning om andra växthusgaser såsom metan, sot, klorfluorkarboner, m.m. Jag tror att systemet för handel med utsläppskvoter kanske måste utsträckas till att omfatta dessa, då minskningen av dem på många sätt skulle vara mycket mer kostnadseffektiv och mindre skadlig för världsekonomin.
Det andra ändringsförslag jag har ingivit gäller beviljandet av anslag till nationella kvoter för plantering av skog, som fungerar som kolsänkor, vilket min kollega lord Inglewood påpekade förut. Dessa är önskvärda för att bevara landsbygdens skönhet och de är också mycket lätta att övervaka med hjälp av satellitteknik. Jag tror även att nya idéer som planktonfrösådd i havet, för att oåterkallerligt binda koldioxid2 till havsbottnen, behöver utforskas ytterligare.
Jag skulle vilja ta upp två kontroversiella ämnen i betänkandet. Det ena är införandet av en EU-omfattande skatt på kol, som jag avvisar eftersom den inkräktar på förmånsbeskattningen och eftersom jag tror att den skulle leda till att arbetstillfällen försvann till områden som inte omfattas av EU:s lagstiftning och skada våra ekonomier. Det andra är frågan om " ärvda rätter" i stället för nationella auktionsförfaranden av koldioxid kvoter. Personligen stöder jag " ärvda rätter" enligt USA:s linje, för att förhindra att den befintliga tunga energikrävande industrin bestraffas och ge en extra belöning åt de industrier som tidigare har sparat energi och därmed minskat sina elkostnader.
Slutligen stöder även jag, i likhet med min kollega Kaupi, kärnkraften som den enda långsiktiga lösningen för att minska koldioxidutsläppen.
. Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill förstås tacka för era konstruktiva bidrag till debatten om klimatförändringar och hur vi skall bekämpa dessa. Om bara en minut tänker jag kommentera de översvämningar som har drabbat Italien och Spanien. Jag skall läsa upp ett uttalande från kommissionen; jag återkommer strax till det.
Först vill jag dock avrunda diskussionen om vad vi tänker oss skall hända i Haag om några veckor genom att säga att vi självklart måste fullfölja rollen som internationellt pådrivande. Vi kommer att tvingas vara de som tar initiativ, de som driver på och samtidigt de som bygger broar mellan inte minst utvecklingsländer och länder som USA och andra i den gruppen. Vi måste förstås tvinga de motsträviga att göra denna konferens om klimatförändringar till en framgång, och visa att vi är trovärdiga också i handling.
För att svara på en direkt fråga så tror jag inte att vi kommer att klara detta på lång sikt om vi inte har tillgång till en rad instrument och en rad politiska insatser. Då handlar det förstås om transporterna och våra transportsystem som måste rustas för framtiden, och det handlar om energipolitiken. Jag är ändå glad för att i fråga om detta ha getts ett erkännande för att kommissionen har tagit initiativ på detta område. Jag tror att vi behöver mer av ekonomiska styrinstrument. Vi måste självklart också diskutera nya områden och integreringen av miljö- och klimathänsyn i samtliga politikområden. Återigen handlar det om trovärdighet. Handel med utsläppsrätter är bara ett komplement till de åtgärder både på medlemsstatsnivå och på europanivå som vi ser till att vidta i våra grundläggande politiska system och infrastrukturer för att komma tillrätta med klimatförändringarna.
Jag tycker att det är riktigt, som också har påpekats här idag, att vi ser upp när det gäller konkurrenskraften och de socioekonomiska effekterna. Detta problem får dock inte användas som ett skäl till att inte handla, utan kan kanske till och med vändas till vår fördel, till någonting som stärker konkurrenskraften och ger oss fördelar.
Än en gång vill jag tacka föredraganden och alla som har deltagit i debatten. Naturligtvis skall vi återkomma snarast möjligt efter konferensen i Haag med en plan för hur vi skall genomföra alla dessa åtgärder. Då har vi förhoppningsvis också reglerna klara och beslutade. Jag hoppas vi skall kunna komma tillbaka därifrån och säga att det har varit en stor framgång.
De naturkatastrofer som har drabbat Europeiska unionen och dess medborgare har fått tragiska konsekvenser. De har konfronterat oss med allvarliga fysiska skador och i flera fall förluster av människoliv, nyligen i Italien och nu i Spanien. Kommissionen är ytterst medveten om hur allvarliga dessa katastrofer är. I nära samarbete med medlemsstaterna utvecklar därför kommissionen initiativ inom ramen för gemenskapens civilförsvarsåtgärder för perioden 2000-2004, för att förhindra katastrofer och utbilda allmänheten.
Den 27 september antog kommissionen därför ett förslag som grundar sig på förslag från rådet om att inrätta en gemenskapsmekanism för samordning av civilförsvarsåtgärder i katastrofsituationer. De viktigaste åtgärderna i detta beslut är följande: att identifiera och förbättra samarbetet mellan de huvudaktörer som kan ingripa i en katastrofsituation; särskilda utbildningsprogram för att främja bättre samarbete och ökad komplementaritet mellan berörda aktörer; att upprätta effektiva kommunikationssystem för att möjliggöra bättre och snabbare kommunikationer. Förslaget gör det även möjligt att vidta snabbare och mer effektiva åtgärder för offrens räkning. På forskningens område vill jag påpeka att flera projekt för närvarande håller på att ta form, som behandlar översvämningar och gemensamma åtgärder för att minska klimatrelaterade risker.
Även om strukturfonderna inte är avsedda för att hantera konsekvenserna av naturkatastrofer kan de användas till återuppbyggnadsprojekt om de stödmottagande medlemsländerna avsätter medel för sådana ändamål och om det område som drabbats av katastrofen är stödberättigat. Eventuell användning av strukturfonderna vid naturkatastrofer måste överensstämma med de krav som gäller för fonden och följande villkor måste vara uppfyllda: området i fråga måste vara berättigat till stöd enligt de territoriella målen, nämligen mål 1 och mål 2. Samfinansierade projekt måste omfatta utgifter som i normala fall berättigar till stöd från strukturfonderna. Stödberättigade återuppbyggnadsprojekt får inte utgöra den största delen av utgifterna för det berörda programmet. Åtgärderna måste vara av övergångskaraktär, och sträcka sig över högst ett till två år, och får inte löpa över hela programplaneringsperioden. Strukturfonderna får inte heller vara en ersättning för försäkringar. För att strukturfonderna skall få användas för denna typ av åtgärder måste det visas att det finns handlingsutrymme inom programmet. Det säger sig självt att de berörda medlemsstaterna bär ansvaret och att det är upp till dem att avgöra vilken typ av åtgärd de i slutändan vill se finansieras genom strukturfonderna när villkoren för en intervention har uppfyllts.
Med hänsyn till samarbetet kring åtgärder som inbegriper fysisk planering för översvämningsproblem, vet kommissionen att det i riktlinjerna för Interreg III särskilt hänvisas till möjligheten att utforma gemensamma strategier för riskhantering i områden som lätt drabbas av naturkatastrofer och utforma och genomföra integrerade strategier och åtgärder för att förebygga översvämningar i transnationella flodområden. Kommissionen förväntar sig även att åtgärder för att förebygga översvämningar skall ingå som en del av en transnationell strategi enligt Interreg III för områden där översvämningar utgör en särskild risk. Kommissionen kommer för sin del att fortsätta att snabbt och konstruktivt beakta denna typ av förfrågningar.
Låt mig bara avsluta med att betona stödet till offren. Europaparlamentet kräver regelbundet att kommissionen skall ingripa till förmån för offren för dessa katastrofer. Kommissionen måste svara att det inte längre finns någon budgetpost som möjliggör sådana åtgärder. I september tillkännagav Nielsen med anledning av en resolution om skogsbränder som hade antagits av kammaren att kommissionen övervägde om den skulle föreslå en rättslig grund för en budgetpost som skulle göra det möjligt för kommissionen att ge katastrofhjälp inom unionen. Kommissionen har emellertid inte slutgiltigt tagit ställning till om den skall föreslå en rättslig grund för åtgärder inom detta område.
Hur som helst måste vi i våra överläggningar beakta tidigare erfarenheter, vilket tycks innebära att det finns två möjliga handlingslinjer. Den första är en budgetpost där anslagen beviljas till hälften automatiskt, med belopp som i bästa fall endast har symboliskt värde. Det andra alternativet är att kommissionen föreslår en rättslig grund, men det innebär att betydande summor binds upp under rubrik 3 i de finansiella beräkningarna. Kommissionen skulle även behöva beakta de resursmässiga konsekvenserna av att förvalta nya verksamheter inom detta område.
Tack för ert bidrag till den här debatten.
Som avslutning på den här debatten har jag mottagit ett resolutionsförslag om klimatförändring i enlighet med artikel 42.5 i arbetsordningen samt sex resolutionsförslag om översvämningarna i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Herr talman! Sägs det ingenting i arbetsordningen om att ledamöter måste vara närvarande för att höra svaren på frågor de har ställt till kommissionären under debattens lopp? Det är verkligen en grov oartighet gentemot kommissionen att uppföra sig på detta sätt. Är inte detta något som bör tas upp av talmanskonferensen?
Nej, herr Davies, det kan inte regleras i en arbetsordning. Det här var en fråga om parlamentsledamöters uppfattning om sitt ämbete. Jag är i alla fall glad att ni fortfarande är här, men det hade gärna fått vara fler ledamöter. Det håller jag fullständigt med er om.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 10.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.40 och återupptogs kl. 21.00.)
Endokrinstörande ämnen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0197/2000) av Lund för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om meddelandet från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om gemenskapens strategi för endokrinstörande ämnen - en grupp ämnen som misstänks störa hormonsystemen hos människor och djur.
. (DA) Fru talman! vi har i dag en betydande kunskap om hormonstörande ämnen. Det har funnits många misstankar, men många orsakssamband har klarlagts om hur de hormonstörande ämnena kan påverka människor och djur. Vi vet att de kan ge en sämre fortplantningsförmåga. Vi vet att det kan bli missbildningar av könsorganen, både hos djur och människor, och att de kan framkalla svåra sjukdomar, inklusive testikelcancer och bröstcancer. Men samtidigt finns fortfarande en stor osäkerhet om de övergripande effekterna av de många hormonstörande ämnena. I praktiken är alltså situationen oöverskådlig, även för de kommande generationerna.
Det är enligt min mening ett ganska skrämmande perspektiv. Hittills har inställningen varit att ämnenas farlighet först skall erkännas och att man ingriper först när skadan har skett. Denna situation är naturligtvis ohållbar. Därför är det bra att kommissionen har lagt fram ett meddelande om en EG-strategi för hormonstörande ämnen. Jag tycker dock att kommissionens strategi är litet för avvaktande. Den kunde gott ha varit litet mer ambitiös. Jag tycker det saknas en del mer offensiva och effektiva initiativ på kort sikt. Och det är detta jag försöker att få rätsida på i betänkandet.
Det viktigaste är framför allt att förteckningen över ämnen som är eller misstänks vara hormonstörande färdigställs, och att detta sker mycket snabbt. I betänkandet har jag föreslagit att det skall ske före årets slut. Det är också viktigt att man de nödvändiga medel som ser till att förteckningen kommer att omfatta alla relevanta ämnen, troligen ca 560 stycken. Samtidigt är det nödvändigt att de farligaste ämnena på denna lista identifieras, så att man omedelbart kan ta initiativ till ingrepp mot de farligaste ämnena. Det kan handla om olika åtgärder: Förbud, stegvisa borttaganden under ett antal år och andra begränsningar för användandet. Denna förteckning över de farligaste ämnena bör kunna fastställas före mitten av år 2001. I detta sammanhang tror jag att det är viktigt att slå fast att det måste ske utan att vi inväntar ytterligare undersökningsresultat. Vi skall alltså göra detta genom att tillämpa försiktighetsprincipen på ett offensivt sätt, och i detta sammanhang tycker jag också att det är viktigt att vi uppmärksammar de särskilt sårbara grupperna. Jag tänker då närmast på gravida kvinnor, spädbarn och vissa grupper av arbetstagare som löper särskilt stor risk att påverkas av dessa ämnen.
Jag anser också att det måste göras en stor insats för att upprätta en effektiv övervakning i medlemsstaterna och i EU-regi. Det måste ställas krav på att industrin skall rapportera vilka kemiska ämnen som säljs på marknaden, hur stora mängder av dessa som används och deras förväntade effekter. Vi känner också alla till att det skall avsättas mer resurser till forskning om både räckvidd och konsekvenser, och även till forskning om undersökningsmetoder och forskning om blandningseffekter och synergieffekter. Vi känner till att dessa ämnen, när de blandas, kan ge otrevliga effekter. Jag tycker också i detta sammanhang att en särskild forskning om riskerna är viktig, och att vi i övrigt bör se till att forskningen är oberoende, dvs. att vi inte grundar våra politiska initiativ på tillverkarnas egen forskning.
Vad gäller forskningen, vet vi också att det är viktigt med ett internationellt samarbete, inklusive det med Förenta staterna och Japan. Som ett led i en framtida forskning om de kemiska ämnena, tror jag att det är bra om det fastställs en särskild ram, några särskilda kapitel för de hormonstörande ämnena. Det skall vara en lagstiftningsmässig ram som bygger på försiktighetsprincipen och på principen om omvänd bevisföring. Samtidigt bör man ange en tidsplan för undersökning av redan befintliga ämnen. När jag betonar en lagstiftningsmässig ram, är det också för att säga att jag tror att bestämmelserna skall vara bindande. All erfarenhet av frivilliga avtal på detta område är dålig.
Jag vill tacka de olika gruppernas föredraganden och kommissionen för det samarbete vi haft i samband med utarbetandet av betänkande. Rörande ändringsförslagen vill jag bara påpeka att mitt eget är en språklig förbättring av punkt 15 i betänkandet, och att jag inte kan rekommendera att vi röstar för Grossetêtes tre ändringsförslag. Jag tror att förslagen i hög grad fått inspiration från den kemiska industrin som jag själv kontaktats av. Avsikten är helt klart att man vill hindra att det sker ingrepp här och nu, och jag tror att det är viktigt att understryka att de råd vi får från de vetenskapsetiska kommittéerna är just råd, och att de inte blir faktisk lagstiftning. Det är vi i kommissionen, rådet och parlamentet som skall fastställa de lagstiftningsmässiga ramarna och inte de vetenskapliga kommittéerna. De verkar som rådgivare på samma sätt som vi tar emot råd från andra håll.
Fru talman! Jag vill tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande och jag hoppas att vi kan arbeta utan dröjsmål med denna viktiga fråga. Jag håller med föredraganden om att det är skrämmande, i synnerhet effekterna för kommande generationer och effekterna på ofödda barn. Under de senaste årtiondena har bevisen växt sig allt starkare om de hormonliknande effekter från ett antal industriella kemikalier som har uppträtt i miljön. Dessa ämnen har benämnts endokrinstörande ämnen. Endokrina störningar utgör inte i sig en skada, utan en mekanism som kan ha cancerogena, reproduktiva, utvecklingsmässiga eller beteenderelaterade effekter. Vissa av dessa effekter kan spåras med befintliga testmetoder, även om det kanske inte framgår tydligt huruvida avvikelsen orsakats av endokrina störningar.
EU:s vetenskapliga kommitté för toxicitet, ekotoxicitet och miljö har konstaterat att det beträffande djurlivet föreligger ett potentiellt globalt problem. I yttrandet från den vetenskapliga kommittén om hälsoeffekter på djurliv och människor - med betoning på djurliv - uppges även att hälsoeffekterna på människor måste undersökas eftersom sambandet mellan endokrinstörande kemikalier och människors hälsoproblem behöver kontrolleras. Vetenskapsmän misstänker i allmänhet vissa organiska klorföreningar som PCB.
Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har därför dragit vissa slutsatser, i synnerhet att alla de mer än 560 ämnen som misstänks utgöra endokrinstörande ämnen måste undersökas fullständigt. Vi måste undersöka dessa ämnen inom det sjätte ramprogrammet för forskning. Vi måste inrikta oss på både män och kvinnor. Vi hänvisar till den tekniska termen " östrogen" såväl som till " androgen" , så detta är inte bara ett mansrelaterat problem.
Fru talman, fru kommissionär! När det gäller endokrinstörande ämnen har vi i dag många tvivel, många frågor och ingen som helst visshet. Dessa ämnen kan faktiskt ge upphov till orimliga skador på fortplantningsfunktionen, oavsett om det rör sig om människor, djur eller växter. Vi känner inte till vilken exponeringsnivå som bör utgöra en gräns eller hur lång exponeringstid som medför risker. Ämnena i sig har inte varit föremål för en bedömning. Redan här har vi många frågor.
Att i dag lägga tonvikt på forskningen innebär att man förser sig med medel för att ge ett svar på alla dessa frågor. Punkterna 3, 6 och 7 går för övrigt i den riktningen. Det är nödvändigt att förbättra samarbetet med amerikanska och japanska forskningsmyndigheter. Vi bör stödja ett gemenskapens forskningsprogram som gör det möjligt att samla in ett maximalt antal uppgifter och vetenskapliga belägg, och i budgeten för år 2001 bör vi föreskriva åtagandebemyndiganden som ligger i nivå med våra ambitioner för det sjätte ramprogrammet för forskning. Det är endast genom denna forskning som man kan ta itu med de specifika risker som hänger samman med dessa störande ämnen, när det gäller framtida lagstiftningsramar för kemikalier.
Föredraganden - som har gjort ett mycket bra arbete - nämner att försiktighetsprincipen bör utgöra grunden för insatser på det här området. Men vi måste också i det här avseendet ge prov på intellektuell ärlighet. Försiktighetsprincipen ger inte bara anledning att lagstifta: man kan också vidta positiva åtgärder och icke-rättsliga insatser. Mitt ändringsförslag syftar till att återinföra den realiteten.
Jag önskar dessutom att man skall beakta yttrandet från den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö, vilket avgavs den 5 september. Sakkunskapen i denna vetenskapliga kommitté är erkänd och det vore lämpligt att beakta dess yttrande innan det fattas något beslut om lagstiftning. Jag tror att det är viktigt att vi stöder oss på expertutlåtanden. Försiktighetsprincipen innebär också att vi skall grunda våra beslut på den bästa vetenskapliga kunskap som finns tillgänglig.
Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater motsätter sig även - jag uttalar mig alltid i denna riktning, men jag måste upprepa detta - vi motsätter oss även begäran om att bevisbördan redan i dag skall bli den omvända. Eftersom vi inte har någon som helst visshet är det alldeles för tidigt att röra om i det ansvarssystem som är tillämpligt på det här området. När det gäller farliga ämnen krävs det ett föregående godkännande innan produkten i fråga släpps ut på marknaden. Detta förfarande verkar redan i sig utgöra ett skydd.
Parlamentet måste sända - och på den punkten är jag överens med föredraganden - ett realistiskt och ansvarsfullt budskap till allmänheten, konsumenterna, kommissionen och även till näringslivet. Tvivlen är påtagliga, och det finns en oro. Vi måste komma med en korrekt lösning.
Herr talman! Jag företräder den nordvästra delen av England, som med städerna Manchester och Liverpool bildar vad jag antar är ett av de mest tätbefolkade områdena i Europeiska unionen. Vi har ett särskilt problem med plattfisk från havet - flundror i River Merseys flodmynning för att vara exakt - som uppvisar extremt könsblandade drag och vi vet inte vad som är orsaken. Vi har gott om kemiska fabriker runt flodmynningen och misstankarna har riktats mot dem, men vetenskapsmännen studerar även de rengöringsmedel som används både för industriella ändamål och i våra egna hem. De studerar östrogen - i synnerhet syntetiskt östrogen - som kanske används i p-piller som tas av hundratals eller tusentals kvinnor i regionen. De tittar även på det naturliga östrogen som produceras av miljontals kvinnor. Det kan vara en kombination av dessa faktorer - och det är svårigheten. Vi känner inte svaren och vi har mer än 500 kemikalier att välja på.
Jag är tveksam till användningen av försiktighetsprincipen och givetvis till missbruk av försiktighetsprincipen - det ligger i dess natur att vi aldrig vet när det är lämpligt att använda den eller ej. Vi måste mycket noga beakta de långsiktiga effekterna av att släppa ut tusentals kemikalier i den naturliga miljön, men det är svårt att exakt identifiera vilka kemikalier man skall inrikta sig på. Uppgifter om minskad spermamängd, ökande bröstcancer, isbjörnshonor som utvecklar penisar eller vad det nu är, ger upphov till en mycket påtaglig rädsla och vi måste vara beredda att förbjuda vissa ämnen enbart på grund av misstankar, även innan vi har säkra vetenskapliga bevis.
Jag stöder både kommissionens och föredragandens förslag. Vi kan dock vara säkra på att vi har åtskilliga diskussioner framför oss när vi börjar peka ut kemikalier som skall förbjudas.
Fru talman, fru kommissionär, kolleger! Jag skulle vilja gratulera Torben Lund till ett utmärkt betänkande som min partigrupp kan ställa sig bakom till 100 procent. Endokrinstörande ämnen är ett relativt nytt begrepp. I mitt eget språkområde har det blivit vedertaget först sedan ett eller två år tillbaka. Jag vet att det på danska kallas för östrogenämnen och att det där talats om dessa i nästan tio år. På engelska heter det " endocrine disruptors" och åtminstone i den vetenskapliga litteraturen förs det en stor diskussion om dessa. På tyska till exempel finns det dock ingen vedertagen term ännu. Det visar att det här är ett nytt problem men därför inte mindre allvarligt sådant.
Vi kan helt instämma i tidsfristen fram till år 2001. Jag är rädd för att Europeiska kommissionen under påtryckningar från den kemiska industrin vill vänta för länge med att vidta lagstiftningsåtgärder.
Hälften av de 560 ämnen som misstänks vara endokrinstörande är bekämpningsmedel. Det har kommissionen svarat på mina frågor i utskottet för miljö. Det borde vi börja med. I varje fall borde de inte placeras längst ner på listan.
Spelar endokrinstörande egenskaper just nu en roll vid godkännandet av bekämpningsmedel? Tyvärr inte. I de så kallade enhetliga principerna finns de inte upptagna. Det borde dock vara. Det tycker jag borde ordnas senast vid revideringen av direktivet om bekämpningsmedel år 2003. Jag hoppas att kommissionären kan ge svar på det här.
Fru talman! Jag vill gärna tacka Torben Lund för det utmärkta betänkande som han har utarbetat, och som förtjänar att få hela parlamentets fulla stöd. Effekterna av utsläpp av konstgjorda kemikalier i miljön är tydliga. Det finns många exempel på att djur och växter har tagit skada när det rör fortplantnings- och utvecklingsförmågan. Ett av de hemskaste exemplen på detta är förändringar av könsorganen som iakttagits hos björnar i Antarktis. Detta exempel visar att skadeverkningarna av olika hormonstörande ämnen är ett globalt problem som t.o.m. drabbat de mest isolerade delarna av världen. De forskningsresultat som den danske professorn Skakkebæk har lagt fram om den markanta försämringen av spermiekvaliteten hos män, bör också vara en källa till djup oro. Vi har faktiskt kommit till den punkt då unga män bör låta testa sin spermiekvalitet, för att se om de bör börja med att försöka skaffa barn innan de egentligen hade tänkt sig det, för att vara någorlunda säkra på att få barn.
Försiktighetsprincipen bör därför, som Torben Lund så riktigt sade, sättas överst på dagordningen. Det är nu det finns skäl att tillämpa en långt mer offensiv användning av denna princip. Med hänvisning till försiktighetsprincipen kan vi införa åtgärder mot förhastade beslut, i syfte att undvika möjliga oreparabla skador på människor, djur och växter. Det är dags att omvandla de vackra orden till handling när det gäller skydd av miljö och hälsa, och tillämpa principen på ett område som vi ännu vet mycket litet om. Det är det enda svar man kan ge en otrygg allmänhet. Man kan inte vara för snabb när det gäller att följa föredragandens rekommendationer om att framtida ramlagstiftning om kemiska ämnen skall grundas både på försiktighetsprincipen och omvänd bevisföring.
Fru talman! Det är nu vår uppgift i egenskap av politiker att fatta beslut inom ett mycket svårt hälsoområde. Detta säger jag trots att mitt ordinarie yrke ligger inom det internmedicinska området.
Verkningsmekanismerna för endokrinstörande ämnen är inte alltid kända. Den individuella variationen är mycket stor. Dessutom varierar känsligheten från en period till en annan under den mänskliga livscykeln. Vi kan därför inte följa sedvanlig rutin och fastställa gränsvärden för lämplig maximal exposition, då sådana gränsvärden inte går att fastställa när det gäller endokrinstörande ämnen. Vi måste, i egenskap av politiker, ta problemen med endokrinstörande ämnen på största allvar.
Jag anser att kommissionens strategidokument på området är mycket bra. Vi behöver större kunskap, forskning måste prioriteras, riskbedömning måste påskyndas och möjliga ersättningsämnen måste identifieras. Vi behöver utlåtanden från den vetenskapliga kommittén. Allmänheten bör få saklig information. Vi behöver samråd med medlemsländer, med industrin och med skilda organisationer. För att nå därhän är det rimligt att kommissionen arbetar utifrån en prioriteringslista.
Vad beträffar förslaget till betänkande från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har jag en viktig invändning. Jag delar nämligen inte uppfattningen att frivilliga överenskommelser i allmänhet ej är en framkomlig väg. Jag anser tvärtom att frivilliga överenskommelser kan vara en snabbare väg än att gå lagstiftningvägen. Överenskommelser som tidsbegränsade stopp, begränsningar i marknadsutsläpp, infasning av enskilda riskfria produkter är ofta att föredra när förhållandena ej är klarlagda, men då flexibilitet och snabba åtgärder är värdefulla.
Slutligen vill jag understryka att lagstiftningsåtgärderna alltid måste föregås av en allsidig vetenskaplig bedömning och rekommendation från vetenskapliga kommittén. Dessa bedömningar och rekommendationer skall beaktas av oss som beslutsfattare. Det är ett politiskt anständighetskrav.
Jag tror att alla som har lyssnat till den här debatten som aldrig har hört talas om endokrinstörande ämnen kan förlåtas för att de trott att endokrinstörande ämnen snarare handlade om någon science fiction-artad skräckberättelse än om deras egen folkhälsa. Ändå är sanningen den att detta ur folkhälso- och djurhälsosynpunkt är en kritisk fråga.
För närvarande lyckas inte gemenskapens kemikalielagstiftning hantera den risk som de endokrinstörande ämnena utgör. Det är oroande att människokroppen innehåller mer än 100 kemikalier som inte fanns där för 50 år sedan. Många av kvinnors hälsoproblem har satts i samband med exponering för endokrinstörande ämnen. Det finns även - som andra kolleger han nämnt i kväll - ett möjligt samband mellan sådana ämnen och den ökande förekomsten av bröstcancer, andra cancerformer och minskad spermamängd. Den påverkan detta kan ha på både människors och djurs hälsa och fortplantning är oroande, och barn, gravida arbetstagare och andra sårbara arbetstagare är några av de mest utsatta grupperna.
Ett ytterligare problem är att det är närmast omöjligt att fastställa gränsvärden för hormonliknande ämnen. Från konsumenthåll har det föreslagits att bevisbördan skall förändras så att tillverkarna måste bevisa att det åtminstone inom rimliga gränser har säkerställts att en produkt inte är skadlig innan den släpps ut på marknaden.
Större tillgänglighet till information rekommenderas även, enligt principen om rätten att veta. Det finns ett behov av mer forskning för att sätta oss i stånd att handla snabbt, effektivt och utifrån en säker bedömning. Behovet av en europeisk strategi är akut. Därför är detta betänkande så viktigt. Mer information, ökad medvetenhet hos allmänheten och framför allt mer forskning är vad som krävs.
Jag tackar föredraganden för detta betänkande och rekommenderar att parlamentet godkänner det.
. (EN) Först vill jag uttrycka min uppskattning av parlamentets gensvar på kommissionens meddelande om en gemenskapsstrategi för endokrinstörande ämnen och av föredraganden Lunds arbete.
Det finns knappast någon konferens om kemikalier som inte berör frågan om endokrinstörande ämnen. Ett av skälen härtill är den avsevärda potentiella skada som dessa ämnen kan orsaka djur och människor, och i första hand ofödda foster och vår fortplantningsförmåga. Det är svårt att föreställa sig en mer ohållbar utveckling än en utveckling som leder till att vår förmåga att fortplanta oss försämras.
De endokrinstörande ämnena utgör ett komplicerat område där många frågor fortfarande återstår att besvara. Det finns vissa saker som vi vet. I vissa fall kan vi med tillförsikt göra förutsägelser och andra gånger konfronteras vi med avsevärd osäkerhet. Vad vi vet är att ett antal av människan framställda kemikalier som har släppts ut i miljön, och några enstaka naturliga kemikalier, har förmågan att störa djurens endokrina system, inklusive människans. Bland dessa finns resistenta kemiska föreningar som ackumuleras i miljön, däribland vissa bekämpningsmedel och industrikemikalier samt andra syntetiska produkter. Många vilda djurpopulationer har redan påverkats av dessa kemiska föreningar.
Det finns adekvat kvantitativ statistik som visar på ett orsakssamband mellan exponering för dessa ämnen och minskad fortplantningsförmåga hos djurlivet. Det finns även en del allmänna slutsatser som har dragits av forskarna, exempelvis det förhållande att kemikalierna i fråga, som Arvidsson påpekade, har helt olika inverkan på embryon, foster och perinatala organismer än de har på vuxna, och att effekterna oftare visar sig på avkomman än på en förälder som har varit utsatt för exponering.
Det råder emellertid även stor osäkerhet, eftersom arten och omfattningen av exponeringens inverkan för människor inte har fastställts ordentligt. Informationen är begränsad, i synnerhet vad avser kontaminationens koncentrationer hos embryon. Behovet av ytterligare analyser av de potentiella riskerna med sådana ämnen för att fylla kunskapsluckorna så att vi kan vidta lämpliga åtgärder är själva skälet till att jag lade fram förslaget om en gemenskapsstrategi för endokrinstörande ämnen. Alla har vi rätt att veta och skyldighet att lära. Låt mig nu komma till strategins huvudpunkter. Grunden för strategin är försiktighetsprincipen. Det gläder mig att parlamentet stöder kommissionens målsättning att med försiktighetsprincipen som grund identifiera lämpliga politiska åtgärder för att snabbt och effektivt bemöta problemet med endokrina störningar.
Denna princip och behovet av att utveckla snabba och effektiva riskhanteringsstrategier i förhållande till endokrinstörande ämnen betonades även av rådet (miljö) i dess slutsatser av den 30 mars. Samtidigt uppfattar parlamentet en brist på ambition i kommissionens strategi vad avser behovet av att minska människors exponering för endokrinstörande ämnen och skydda djurlivet.
Detta vill jag inledningsvis bemöta med ett antal synpunkter. Det finns två centrala delar i kommissionens strategi. Det ena är mer forskning och utveckling och det andra är att ta fram godkända testmetoder. När det gäller forskning och utveckling är kommissionens viktigaste instrument det femte ramprogrammet om forskning och utveckling. Jag är glad över att kunna informera er om att endokrina störningar lyftes fram som en prioriterad forskningsfråga vid den senaste översynen av de relevanta program som berör människors hälsa och miljön.
Kommissionen planerar även att gå ut med en uppmaning att lämna förslag om endokrina störningar som kommer att användas för att ytterligare förbättra forskningen om endokrina störningar. Rekommendationerna i parlamentets förslag till resolution kommer att beaktas. När det gäller utvecklingen av godkända testmetoder, kommer detta att kräva ett tidsperspektiv på två till fyra år. Godkännande av testmetoder syftar till att säkerställa att alla inblandade godkänner att testerna har utformats för att spåra rätt beståndsdelar och att testresultaten kan tolkas på ett enhetligt sätt. Utan ett sådant godkännande kommer vi hela tiden att ställas inför skilda uppfattningar om metoden, utöver den vetenskapliga osäkerheten. Av det skälet menar vi att lagstiftningsåtgärder för att minska exponeringen på ett omfattande vis, på grundval av försiktighetsprincipen, först kan övervägas när godkända testmetoder finns tillgängliga.
Godkända testmetoder är även nödvändiga för att lansera ett omfattande arbete med att hitta ersättningsämnen. Annars kan möjliga ersättningsämnen bli föremål för samma misstankar som de ämnen de ersätter. Samtidigt måste vi beakta befintliga vetenskapliga rön. Därför vidtar vi åtgärder för att på kort sikt agera utan godkända testmetoder på grundval av försiktighetsprincipen och utifrån en bedömning från fall till fall.
Parlamentet stöder kommissionens målsättning att identifiera en första grupp endokrinstörande ämnen före årets utgång och identifiera särskilda fall av konsumentanvändning och fall då ekosystemet exponeras som skall bli föremål för särskilda åtgärder utan att invänta ytterligare test. En analys av befintliga rättsliga instrument som kan användas för endokrinstörande ämnen kommer även att ingå i detta arbete. Låt mig i det sammanhanget göra två påpekanden.
För det första grundar sig kommissionens målsättning för slutet av 2000 på en process i två steg - först en förteckning som konsulter sammanställer över förslag på ämnen och därefter prioritering. Därefter följer kommissionens antagande av ett förslag till prioritering. Hittills har endast förteckningen över förslag på ämnen färdigställts. Det andra steget i detta arbete inbegriper samråd med aktörerna, där vi eftersträvar ett så brett samförstånd som möjligt i fråga om prioriterade ämnen.
Jag kan inte i nuläget lova att alla 553 ämnen som är på förslag kommer att finnas med på prioriteringslistan utan att föregripa resultatet av aktörernas diskussioner, som håller på att ta form. Vetenskapliga kommittén och även industrin har varit kritisk mot förteckningen över förslag på ämnen, BKH-rapporten. I gengäld pekar de första kommentarerna från medlemsstaterna och de icke-statliga organisationerna på att man stöder rapporten som en värdefull utgångspunkt. Vetenskapliga kommitténs kritik av vetenskapliga tillkortakommanden i rapporten kommer att behandlas i kommande skeden av prioriteringsarbetet och den fortsatta bedömningen.
Jag vill här tillägga att en del av kritiken grundar sig på det felaktiga antagandet att en grupp på 60 ämnen som anges i rapporten kommer att utgöra prioriterade ämnen. Dessa ämnen finns i själva verket upptagna på en förteckning över förslag till ämnen som omfattar 553 ämnen, som fortfarande är föremål för diskussioner om prioriteringar. Det är också viktigt att komma ihåg att den förteckning som skall upprättas måste vara dynamisk. Nya ämnen kan läggas till och ämnen som ursprungligen stod upptagna kan också tas bort om nya uppgifter kommer i dagen.
Min andra kommentar vad avser listan över prioriterade ämnen gäller resolutionsförslagets krav på ett beslut om ingripande i särskilda fall före mitten av 2001. För att kunna identifiera särskilda fall på prioriteringslistan som skall bli föremål för särskilda åtgärder kommer det att krävas en mer djupgående bedömning om konsumentanvändning och ekosystemets exponering. Dessutom kommer de vetenskapliga kommittéernas roll för att tillhandahålla oberoende vetenskapliga råd att vara avgörande i dessa särskilda fall. Det är ambitiöst att vänta sig att dessa mål skall uppnås inom sex månader. Vi kommer emellertid att anstränga oss på alla sätt för att arbeta så snabbt som möjligt.
Som ni vet avser kommissionen slutligen att lägga fram en vitbok om den övergripande kemikaliepolitiken kring årets slut. Vi arbetar för närvarande med detta och jag har sett de första utkasten. En av de grundläggande principerna för denna politik är att säkerställa en hög skyddsnivå. Självklart måste strategin för endokrina störningar överensstämma med den övergripande kemikaliepolitiken. Ett antal av de enskilda punkterna i parlamentets resolutionsförslag, såsom den ändrade bevisbördan, en ny definition av tillverkarnas ansvar, en översyn av lagstiftningen om märkning och gruppering av kemikalier för screening och testning, måste tas upp - och tas också upp - inom ramen för denna övergripande kemikaliepolitik. Parlamentets synpunkter som uttrycks i resolutionsförslaget kommer att beaktas i den vitbok som håller på att färdigställas.
När det slutligen gäller internationellt samarbete och informationsutbyte organiserar kommissionen en workshop om endokrinstörande ämnen under första halvåret 2001, sponsrad av bland annat Världshälsoorganisationen. Denna workshop kommer att sammankalla alla aktörer för att inventera framstegen och göra ytterligare rekommendationer om utvecklingen av testmetoder och teststrategier, forskning och upprättande av övervakningsprogram.
Jag vill än en gång tacka parlamentet för dess stöd i behandlingen av denna fråga och jag vill understryka kommissionens åtagande att genomföra sin strategi och i stor omfattning acceptera punkterna i parlamentets resolutionsförslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 10.00.
Bearbetade produkter av frukt och grönsaker
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0273/2000) av Jové Peres för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2200/96 om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker, förordning (EG) nr 2201/96 om den gemensamma organisationen av marknaden för bearbetade produkter av frukt och grönsaker och förordning (EG) nr 2202/96 om att inrätta ett system med stöd till producenter av vissa citrusfrukter.
. (ES) Herr talman! Kommissionen har lagt fram ett förslag, som under förevändningen att vara en teknisk justering, döljer nya budgetrestriktioner för en sektor som redan är diskriminerad inom den gemensamma jordbrukspolitiken.
De senaste åren har utvecklingen av paritetskursen mellan euron och dollarn och andra omständigheter lett till att stöden minskat till hälften av den nivå som gällde för fyra år sedan. Kommissionens förslag innebär att stöden stabiliseras på en reducerad nivå och att stöd beviljas direkt via producentorganisationerna, genom vilket systemet med minimipriser försvinner.
Innan slutet av året skall kommissionen avge en rapport om hur den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker fungerar, eventuellt tillsammans med nya förslag till reformer. Kommissionen motiverar det förslag vi nu behandlar med brådska som grund. Nåväl, utan att ifrågasätta den brådskande karaktären i de frågor som behandlas av kommissionen, har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling identifierat nya brådskande frågor, och dessutom skiljer man sig från kommissionens förslag när det gäller kvantiteter. Bland de frågor utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling anser brådskande finns en förstärkning av producentorganisationerna.
Problemet består i att producentorganisationerna, efter reformen av den gemensamma marknadsordningen 1996 blev dess främsta instrument. För närvarande samordnas emellertid bara 40 procent av frukt- och grönsaksproduktionen av producentorganisationer. En gemensam marknadsordning som bara täcker 40 procent av produktionen förtjänar inte sitt namn. Om det alltså finns något som brådskar är det att främja samordningen av utbudet i en samordning av producenterna. Med tanke på att detta är ett undantag för den gemensamma jordbrukspolitiken, och att producenterna själva är tvingade att medfinansiera driftsfonderna, är det uppenbart att en ökad gemenskapsfinansiering är det tydligaste instrumentet för att uppnå sagda mål. Av detta skäl har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling föreslagit att procentandelen gemenskapsfinansiering ökar till vissa gemensamma åtgärder från olika producentorganisationer och under vissa förutsättningar, främst i regioner som är mest beroende av frukt- och grönsaksproduktionen, eller till producentorganisationer eller sammanslagna producentorganisationer.
Skillnaderna när det gäller kvantiteter mellan kommissionens förslag och förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, vilket för övrigt antogs nästan enhälligt, handlar främst om stödets nivå och bearbetningströsklarna. De stöd som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling begär kan tyckas överdrivet höga, men vi får inte låta oss luras. Vad det gäller är att de stöd som kommissionen har föreslagit är överdrivet låga och innehåller en strävan att permanenta en konjunkturell situation, och därigenom att undergräva jordbrukarnas inkomster. Denna konjunkturella situation har uppstått på grund av utvecklingen av paritetskursen mellan euron och dollarn och speciella händelser på marknaderna. Förslaget från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling begränsar sig faktiskt till att återställa de stöd som gavs före 1996.
När det gäller stöden kan dessutom avskaffandet av minimipriset och betalning direkt via producentorganisationerna skapa problem, särskilt för länder med större frukt- och grönsaksproduktion. En rimlig stödnivå gör det möjligt att bibehålla producenternas inkomster i en särskilt problematisk situation. För att undvika absurda situationer av systematisk bestraffning, har utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling beslutat föreslå att man sätter nivån efter de senaste årens produktion. Vi försöker därmed justera stöden till produktionsstrukturen och till möjligheterna för marknadsabsorption utan att löpa risken att skapa överskott.
Frågan som vissa kan ställa sig är hur vi skall finansiera ändringsförslagen. För närvarande får frukt- och grönsaksproduktionen 445 miljoner euro mindre än det tak som har satts i budgetplanen. Visst skall vi respektera budgetneutraliteten, men vi måste bli överens om dess betydelse. Enligt min åsikt består budgetneutraliteten i att hålla sig inom de fastslagna gränserna när man antar budgetplanen. Kommissionen försöker däremot minska utgifterna till under de historiskt lägsta nivåerna.
Jag anser att diskussionen huvudsakligen skall centreras kring hur vi skall uppnå de mål som har satts för den gemensamma marknadsordningen, och utifrån det fastställa budgetåtaganden. Många gånger verkar det som om man kräver mindre stränghet av institutionerna, bara de begränsar sig till att föreslå budgetbesparingar. Vårt främsta engagemang måste bestå i att förbättra effektiviteten i de instrument som vi alla har konstruerat. Utan budget finns det inget europeiskt bygge, och budgeten för frukt- och grönsakssektorn symboliserar och återspeglar många av de främsta sociala och geografiska obalanserna i den gemensamma politiken.
Jag vill avsluta med att tacka mina kolleger i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Deras förståelse och arbete har varit till stor hjälp för att komma fram till de slutliga överenskommelser som gjort det möjligt att utarbeta ett betänkande som ärligt talat inte varit lätt.
Fru talman, herr kommissionär! I morgon kommer parlamentet att uttala sig om förslaget till reform av sektorn för bearbetade produkter av frukt och grönsaker. Vi anser att denna reform är nödvändig, men Europeiska kommissionen går inte direkt i rätt riktning genom sitt förslag.
Målet att stimulera samordningen av utbudet bör uppfyllas genom att stärka producentorganisationerna. Förra året, som min kollega sade, salufördes endast 40 procent av produktionen via producentorganisationer. De ändringsförslag som har antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, och som beaktar möjligheten att man genom EUGFJ, garantisektionen, kan medfinansiera upp till 50 procent av kostnaderna för deras skapande och verksamhet under de fem första åren, svarar mot ett nytt behov, herr kommissionär, liksom att täcka det finansiella stödet från 3 till 4,5 procent, vilket utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, genom den produktion som saluförs av varje producentorganisation.
Vi nöjer oss inte med de trösklar som Europeiska kommissionen föreslår, eftersom de bör justeras efter marknadsutvecklingen. Därför stöder vi ändringsförslagen med denna inriktning, föreslagna av föredraganden och redan antagna.
Listan över produkter borde utökas med de som, av meteorologiska eller konjunkturella skäl, kan utsättas för stora prisras. Kommissionens förslag att minska maxgränsen för återtag av citrusfrukter från 10 till 5 procent är inte försvarbar och jag anser att den inte bör behållas.
När det gäller de instrument som gör det möjligt att reglera marknaden i brådskande situationer vid en kris, måste några införas som fungerar som ett skyddsnät, till exempel ett överskridande av gränserna för återtag med omkring 10 procent vid allvarliga kriser.
Det finns en brist när det gäller märkningen. Den gällande lagstiftningen i denna fråga måste förändras, så att konsumenten blir korrekt informerad och får reda på om produkten är framställd med färsk frukt eller ej. Detta är ett ständigt återkommande krav från konsumenterna.
Jag stöder de ändringsförslag som rör tomater, päron, persikor, körsbär, aprikoser och sparris, vilka är av stor regional betydelse och bör få ett schablonbidrag per hektar för att förbättra konkurrenskraften.
När det gäller torkade frukter - särskilt hasselnötter -, är fortfarande begäran om förlängning av stöden till producentorganisationerna giltig, organisationerna har tillämpat förbättringsplanerna och de specifika åtgärderna för sektorn, stöden löper ut nästa säsong men omständigheterna har inte förändrats.
Analysen av reformen borde läggas fram, så som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling så intensivt har begärt, före den 30 juni 2001, för att vi skall få veta hur sektorn har utvecklats. Denna reform innebär en ökning av budgeten men ligger inom ramen för den budgetpost som godkändes vid det europeiska toppmötet i Berlin. Kommissionen måste göra en ny redovisning eftersom taket inte har överskridits. Skillnaden mellan kommissionens förslag och Europaparlamentets är 151 euro. Budgetneutralitet, herr kommissionär, är inte att utgifterna i förslaget skall ligga under de nuvarande utgifterna, utan att de skall ligga under det som beslutades på det europeiska toppmötet i Berlin.
Jag tar tillfället i akt att gratulera föredraganden och gläds åt det lagarbete vi har genomfört. Jag tror att detta är ett av de mest genomdiskuterade förslag vi har enats om i detta parlament.
Fru talman! Denna debatt äger rum på grund av den reform kommissionen föreslår genom tre olika förordningar som gäller frukt och grönsaker, bearbetade produkter av frukt och grönsaker och ett system med stöd till producenter av vissa citrusfrukter. Kommissionen har agerat - vilket redan har påtalats - utan att invänta rapporten om hur förordning (EG) nr 2020/96 har fungerat, vilken kommer att finnas tillhanda, enligt kommissionen, innan slutet av året.
Det faktum att man inte inväntar detta dokument - vilket vore det naturliga - utan har inlett reformen, visar att kommissionen antingen är ganska ointresserad av sin rapport eller inte bryr sig om dess innehåll. Genom detta agerande är det oundvikligt att få känslan av att kommissionen har föresatt sig att reformera dessa förordningar till varje pris. Är reformen verkligen så brådskande? Enligt vår mening, om frågan gäller om dessa förordningar behöver reformeras så är svaret jakande, men om den däremot gäller om den reform som behövs är den som kommissionens förslag innehåller, då är svaret klart nekande, för de förbättringar av mekanismerna i sektorns verksamhet kan inte göras på bekostnad av just en av de sektorer som tar emot minst stöd i gemenskapsbudgeten.
De uppgifter som tas upp i betänkandet är uppseendeväckande, även om de är kända. Frukt- och grönsakssektorn är en betydelsefull faktor i den samlade jordbruksproduktionen med omkring 15 procent, medan det finansiella stödet är litet och dessutom minskar. Det utgjorde 1995 5,3 procent av de totala utgifterna i EUGFJ, garantisektionen, men har 1999 minskat till 3,6 procent. Till detta kan läggas två konkreta uppgifter: den ena är den betydelse denna sektor har för sysselsättningen, och den andra är de ofta förekommande ersättningarna för frukt och grönsaker i avtalen med tredje land.
Vi opponerar oss inte mot dessa avtal och har ingen kritik mot dem, för de är en akt av solidaritet med länder i tredje världen och utvecklingsländer, men det är inte logiskt att priset för solidariteten slår enbart mot en sektor som traditionellt sett har behandlats dåligt i gemenskapsbudgetarna.
Vi stöder utan någon tvekan Jové Peres betänkande. Det är ett mycket bra betänkande, för vilket vi gratulerar föredraganden, som på ett balanserat sätt har tagit upp olika intressen och avtal. Förslagen, som de som rättar till de mest orättvisa delarna i kommissionens förslag, kan få gynnsamma effekter. Detta stöd är ovillkorligt och utan förbehåll. Det är dessutom ett stöd vi ger i övertygelsen om att rådet kommer att vara mer sensibelt än kommissionen för Europaparlamentets välgrundade och rimliga förslag.
Fru talman, herr kommissionär! Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen stöder i stort betänkandet av föredragande Jové Peres. Vi anser att kommissionens förslag är restriktivt i budgettermer, vilket skulle innebära en betydande ekonomisk nedskärning för sektorn. Vi måste komma ihåg att frukt- och grönsakssektorn är den första gemensamma marknadsordningen som finansieras av dess egna producenter, varför det är av yttersta vikt att främja producentorganisationerna och stödja en ökning av driftsfonderna.
Jag måste betona att frukt- och grönsakssektorn utgör en betydelsefull procentandel av gemenskapens totala jordbruksproduktion. Emellertid utgör den bara 4 procent av budgeten för EUGFJ, garantisektionen. Vi vill också påminna om den breda enighet som uppnåddes i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling vid godkännandet av detta betänkande.
Vi måste nämna att denna produktion är mycket betydande i Medelhavsområdet och rör flera medlemsstater. Det är en sektor som skapar ett stort antal direkta och indirekta arbetsplatser, vilket betyder att det är en mycket dynamisk ekonomisk aktivitet. I allmänna ordalag är det den främsta inkomstkällan för nära två miljoner europeiska familjer.
Det är nödvändigt att betona att producentorganisationerna, som kommer att stärkas och gynnas av den ändring som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling infört, är oerhört viktiga för landsbygdens utveckling i vissa områden.
Frukt- och grönsaksproduktionen är tätt knuten till Medelhavskulturen och dess matkultur, den främsta symbolen för en balanserad och hälsosam kosthållning för våra konsumenter. Därför är det nödvändigt att producentorganisationerna bland sina prioriterade mål har främjandet av en kvalitetsproduktion.
Frukt- och grönsakssektorn har dock en osäker framtid, bland annat på grund av gemenskapens försämrade preferenser för Europa-Medelhavets frihandelsområde, vilket kan omintetgöra det genomförda arbetet. Vi måste alltså upprätthålla en konstruktiv och vaksam attityd inför framtiden.
Fru talman! Med förslaget till ändring av den gemensamma marknadsordningen för frukt och grönsaker förvärras problemen med den nuvarande marknadsordningen och orättvisorna i den gemensamma jordbrukspolitiken och skapar större svårigheter för de jordbrukare som producerar frukt och grönsaker. Det är särskilt allvarligt med de åtgärder som syftar till att upphäva minimipriset som i fallet med tomater till industrin, sänkningen av gränserna för stöd till driftsfonderna från 4,5 procent till 3 procent av värdet på den produktion som saluförs av varje producentorganisation, den försiktiga sänkningen med 9,1 procent av stödbeloppen till första säsongen efter reformeringen av den gemensamma marknadsordningen, och en sänkning av den möjliga kvantiteten för återtag av citrusfrukter.
En sektor med ekonomiskt, social och strategisk betydelse som denna, framför allt i Portugal, med stor sysselsättningsskapande förmåga och stöd till landsbygdens utveckling i stora områden i de södra länderna, förtjänar en särskild uppmärksamhet, vilket kommissionen inte ger den.
Ändringsförslagen som föredraganden och vår kollega, Jové Peres har lagt fram, får vårt stöd eftersom de syftar till att korrigera kommissionens oacceptabla inställning, framför allt dess förslag mot ökade stöd till jordbrukarna, för höjda trösklar och återställda gränser för stöden till producentorganisationerna.
Fru talman, herr kommissionär, mina kära kolleger! Efter den gemensamma organisationen av marknaden för vin och olivolja handlar det nu om den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker, som också den berör länderna i syd - för övrigt är det praktiskt taget bara de spanska kollegerna som har tagit ordet - samt vår vän och kollega Jové Peres utmärkta betänkande, som avser en mycket allvarlig och symbolisk fråga. Frågan är inte bara allvarlig på grund av siffrorna: som man påpekade är nära två miljoner familjer eller 500 000 arbetstillfällen berörda, utan också för att det bakom den misslyckade reformen från 1996 faktiskt finns kvinnor, män och landsbygdsregioner som Europeiska kommissionen - herr Fischler - frivilligt har fördömt.
I Frankrike, närmare bestämt i Provence, är produktionskostnaderna dubbelt så höga som försäljningspriserna för ett företag med 40 hektar äpplen. Detta innebär att ett företag med 40 000 äpplen per hektar förlorar 320 000 euro per år. Det kommer att gå under. Vems fel det är? Inte trädodlarnas: de har försökt omgruppera sig i producentorganisationer och bilda medfinansierade driftsfonder. Men för att medfinansiera krävs det intäkter, och för att få intäkter måste man sälja. Och nu är det så att de inte lyckas sälja eftersom distributionsbranschens mäktiga inköpscentraler handlar från länder utanför Europa: päron från Argentina, äpplen från Chile, Nya Zeeland och Sydafrika, och man gör sina inköp där eftersom det är billigare, eftersom arbetarna i södra Medelhavsområdet eller Stilla havsområdet inte har någon social trygghet, eftersom tullavgifterna har avskaffats och eftersom Europeiska kommissionen har drabbats av galna diplomatisjukan, dvs. den världsomspännande frihandelssjukan!
I den globala utrikespolitikens namn har Bryssel offrat våra trädodlare, våra grönsaksodlare och våra trädgårdsodlare. De har blivit en valuta i frihandelssystemet. Överenskommelsen är välkänd: frukt, grönsaker, blommor och vin på södra halvklotet, och så småningom industrin på norra halvklotet.
Så vad göra, som kamrat Lenin sade? Utan tvekan finns det anledning att anta de utmärkta lindrande ändringsförslag som lagts fram av Jové Peres, som har gjort ett anmärkningsvärt arbete, och från utskottet för jordbruk, utan svepskälet om finansiell neutralitet. För när man slänger pengar på Kosovo, Balkan, Indonesien, Asien - då finns det pengar. Men, mina kära kolleger, om vi inte sätter stopp för Europabyggets globala inriktning, då är det inte bara bönderna som gradvis kommer att försvinna, utan hela Europa som kommer att upplösas i världsmarknadens ocean.
Fru talman, herr kommissionär! Grunden för alla strategier, innan man kullkastar det förflutna och antar nya riktlinjer för verksamheten, är att analysera vad som har gjorts. I dag tycker jag att det är ett obestridligt faktum att det sedan 1996 - då den gemensamma organisationen av marknaden för färsk och bearbetad frukt och grönsaker sågs över i sin helhet - ännu inte har gjorts någon som helst granskning av hur den gemensamma organisationen av marknaden påverkar sektorn, fastän detta hela tiden har annonserats och trots att vi är inne på det tredje tillämpningsåret: en tidsperiod av analys som kan betraktas som lämpligt underlag för vilket reforminitiativ som helst.
Det som står på spel är en hel bransch intressen, en bransch som sysselsätter nästan två miljoner människor i Medelhavsländernas centrala och sydliga delar, vilka enhälligt erkänns som några av Europeiska unionens svagaste områden. Frukt- och grönsakssektorn måste kämpa med produktionskvoter och global avreglering av marknaderna i avsaknad av en politik som granskar de biotekniska innovationerna. Det är den produktiva del som mer än någon annan känner av de internationella överenskommelserna i Marrakech, trots att den bidrar med 16 procent av värdet av Europeiska unionens jordbruksproduktion.
Om filosofin bakom den nya gemensamma organisationen av marknaden är att främja ett system med producentföreningar som ett alternativt redskap och integration med det europeiska ekonomiska systemet med storskalig distribution, bör denna politik backas upp av erforderliga ekonomiska resurser för att genomföra de operativa programmen, så att en reell finansieringskvot som motsvarar åtminstone 4,5 procent av den torgförda produktionen kan säkerställas, i stället för de 3 procent som kommissionen har föreslagit. För att kunna fortsätta att arbeta begär producenterna att lagtexter antas som stöder och inte hindrar frukt- och grönsakssektorns utveckling.
Fru talman, herr kommissionär! Den gemensamma marknaden för frukt och grönsaker reformerades 1997, och efter tre års tillämpning har vi ett blandat facit.
Reformen grundas på en förstärkning av producenternas ekonomiska makt, en utveckling av kollektiva projekt samt kontraktsanställning med offentliga myndigheter inom ramen för medfinansierade driftsfonder, men visade sig till sist vara bristfällig och nedslående med avseende på resultat. Den har inte fört framtiden med sig, vilket man hoppades på i början, eftersom anslutningsgraden i producentorganisationerna fortfarande är - vilket betonades tidigare - helt otillräcklig: mindre än 40 procent.
Under dessa omständigheter har producentorganisationerna inte kunnat nå ett verkligt inflytande på regleringen och bearbetningen av produkterna inom frukt- och grönsakssektorn. Samtidigt har EUGFJ-budgeten för denna sektor stadigt ökat sedan 1997, men har ändå hela tiden varit åtstramad för innevarande budgetår på grund av att bemyndigandena i själva verket har varit underutnyttjade, beroende på dåligt anpassade tilldelningsregler.
Vi befinner oss således i en paradoxal situation, där en av det europeiska jordbrukets viktigaste sektorer - som har 20 procent av produktionsenheterna, många anställda på produktions- och bearbetningsstadiet och bidrar med 16 procent till den slutliga jordbruksproduktionen - i slutändan är en av de sektorer som den gemensamma jordbrukspolitiken tar minst hänsyn till.
I det sammanhanget vill jag självklart framhålla hur lämpligt kommissionens förslag är, vilket vi diskuterar i kväll. Men i första hand vill jag välkomna kvaliteten på Jové Peres betänkande. Hans omdömesgilla förslag är avsedda att förbättra, på ett än mer signifikativt sätt, resultaten i denna produktionskedja i Europas södra länder, bl.a. genom att fastställa det allmänna stödet till 4,5 procent av värdet på den saluförda produktionen och genom att till och med höja det till 6 procent för att uppmuntra producentgrupperna att omstrukturera utbudet.
Till sist önskar jag att ministerrådet snabbt fattar beslut om denna reform, så att den kan träda i kraft år 2001 med en lämplig finansiering.
Fru talman! Vår kollega och föredragande did a hell of a job. Det var ett svårt ämne runt den här krisen i frukt- och grönsakssektorn i delar av Europa. Den analysen skriver jag under på och den analysen måste vi också använda vid de kommande WTO-förhandlingarna så att skarpa förhandlingar kan ske för de produkter som inte har något marknadsskydd. De måste vi också hitta en väg för.
Den andra punkten är odlarnas ställning. Hans yrkande för att ge dem ett bättre stöd och förstärka odlarnas ställning skriver jag under på och det tycker jag är mycket viktigt. När det gäller varuhusens inköpsorganisationers nuvarande våldsamma uppträdande kan ju så småningom frågan uppstå om det inte är tal om en allt för stor hopklumpning och sammanslutning av inköpsorganisationer och frågan är om det sakta men säkert inte håller på att bli monopolställningar.
På den frågan finns bara ett svar: ett kraftigare agerande från odlarnas sammanslutningar och ett bättre organiserande av dessa. I det avseendet tänker jag på mer än att bara pumpa in mer pengar i en sektor. Sektorn måste få en starkare marknadsställning. Jag måste också säga att jag ser mer i det, särskilt när det gäller grönsaker och frukt, för känsliga produkter som måste säljas snabbt.
Några kommentarer med avseende på fördelningen över länder och även kvoteringen när det gäller bearbetning av trösklarna. Jag kan konstatera att den fördelningen inte är helt i balans på vissa punkter. Jag förväntar därför också av föredraganden ett muntligt ändringsförslag i morgon med avseende på minst ett av länderna när det gäller behandling av päron. Om man ser till fördelningen över de sydligare länderna, till exempel Portugals ställning i förhållande till övriga länder, så kan man undra om den fördelningen verkligen är rättvis i alla avseenden.
Principiellt skulle jag vilja säga, och i det avseendet vill jag även följa yrkandet från vår ordförande Rodondo, att det är mycket viktigt att odlarnas ställning förstärks, att odlarnas sammanslutningar blir starkare. Jag kan nämligen säga er att det måste ske, de måste stå stadigare på marknaden och det måste bli vår politik. Så länge vi har en marknadsordning och å ena sidan säger att vi inte vill ha in mer pengar där så kommer det endast att fungera om vi å andra sidan även ser till produktionssidan och måhända till en viss styrning av den. I det här betänkandet och som en reaktion på det förespråkar jag dock en förstärkning av odlarnas sammanslutningar.
Fru talman, herr kommissionär, kära kolleger! Kommissionen lade den 12 juli fram ett förslag om ändring av den gemensamma organisationen av marknaden för frukt och grönsaker, trots att vi i december 2000 förväntar oss en utvärderingsrapport av kommissionen om hur organisationen av denna marknad fungerar. Om vi nu i förväg ändrar vissa punkter, måste kommissionen sedan omgående utnyttja den då föreliggande utvärderingen som underlag för en granskning av organisationen av marknaden för frukt och grönsaker och vidta nödvändiga ändringar.
I synnerhet för marknadssektorn frukt och grönsaker är bildandet av producentorganisationer och producentföreningar mycket viktigt liksom det kommersiella samarbetet mellan producentorganisationer i olika regioner. Här är ansatserna i organisationen av marknaden riktiga. Samtidigt måste även hänsyn tas till bönderna som lägger ned stor möda på att för sin egen och familjens del marknadsföra en del av produktionen direkt på gården bland konsumenterna.
Den egna marknadsföringen ger många företag den nödvändiga extrainkomsten och sker ofta i form av en självständig företagsgren som drivs av bondmoran själv. Dessutom framhäver i synnerhet den direkta marknadsföringen på gården produkternas regionala prägel och därmed uppnås en viss köparpotential. Därför måste ändringen av artikel 11.1c formuleras så att producenterna enligt överenskommelse med producentorganisationerna kan sälja en i det enskilda fallet fastställd andel av produktionen direkt till konsumenten för personligt bruk.
Om de strikta gränser som gäller nu respekteras är producentorganisationerna tvungna att utesluta medlemmar som inte följer dessa bestämmelser. Följden skulle bli att producentorganisationernas marknadsföringsvolym minskade och att de förlorade sitt inflytande över dessa producenter vad beträffar deras direkta marknadsföringsverksamhet, det vill säga uppfyllandet av kvalitetsnormerna, iakttagandet av produktionsriktlinjerna och tillämpandet av gemensamma marknadsstrategier. Därför ber jag att även detta beaktas.
Fru talman, herr kommissionär! Frukt- och grönsaksproduktionen, som vi i dag behandlar, är koncentrerad till södra Europa och utgör 13 procent av Europeiska unionens samlade jordbruksproduktion, och 25 procent i de flesta producentländerna. I flera provinser i södra Spanien uppgår procentandelen till 80 procent och det är den enda motorn för utveckling och sysselsättning på landsbygden.
Det handlar dessutom om en produktion som har förlorat stöd från gemenskapens preferenssystem och måste konkurrera utrikes utan det ersättningsskydd som alla klassiska kontinentala produkter får, via ungefär 70 procent av EUGFJ-anslagen.
Herr kommissionär! Denna sektor tycks vara den bytesvara som används i preferensavtalen med tredje land och i de påföljande revisionerna av dess protokoll, med den allvarliga omständigheten att dessa länder producerar utan de ekonomiska, sociala och miljömässiga villkor vi har i Europa, men med samma säsonger som våra produktionsområden.
Denna situation är inte rättvis eller jämlik, för det är inte rättvist eller jämlikt att tvingas att konkurrera utrikes utan det skydd som de kontinentala produkterna får. Det är inte heller rättvist att man, på grund av interna hinder och bestraffningar som förorsakas av förordningen, inte uppfyller budgetneutraliteten som är fastställd till 1,9 miljarder euro i Agenda 2000.
Som avslutning anser jag att detta förslag går att förbättra betydligt och att Jovés betänkande, vilken jag vill gratulera innerligt, anger tonen för vad vi behöver göra. Detta är det lämpliga och det rättvisa.
Fru talman, herr kommissionär! Kommissionens förslag om politiken för frukt och grönsaker är mycket ofullständigt och otillräckligt. Jag skulle här vilja betona fyra saker.
För det första är det viktigt att höja garantitrösklarna för de olika typer av frukterna och grönsakerna, för att närma dem till Europeiska unionens verkliga produktion och bättre kunna svara mot efterfrågan. Här vill jag särskilt betona behovet av att garantitrösklarna höjs för tomater till industrin, i Portugal, vilka åtminstone bör ligga i närheten av den nivå som fastställdes på toppmötet i Berlin, det vill säga 953 ton.
För det andra vill jag säga att den stödnivå per ton som kommissionen föreslår är ganska otillräcklig, då det verkar nödvändigt med en ökning, vilket för övrigt föredraganden föreslår. I själva verket kommer upphävandet av minimipriset, som nu upphör, att innebära en betydande minskning av priserna till produktionen och det är viktigt att se upp så att inte jordbrukarnas inkomster minskar.
För det tredje skulle jag vilja säga att nivån för driftsfonderna också är djupt otillräcklig. Utan en förbättring av finansieringsnivån till fonderna, vilket föredraganden föreslår, är det för övrigt inte möjligt att förbättra funktionen av producentsammanslutningarna.
Slutligen skulle jag vilja säga att kommissionen har förlorat ett storslaget tillfälle att göra den gemensamma jordbrukspolitiken litet mer jämlik som kommissionären vet, en sektor som står för 16 procent av jordbruksproduktionen tar bara emot 4 procent av budgeten, och kommer för övrigt inte ens upp i 4 procent. Nu lever frukt- och grönsaksproducenterna i Europeiska unionen i huvudsak på inkomsterna från marknaden, av det som säljs på marknaden, och utsätts för marknadens risker, marknadens osäkerhet, konfronteras med kolleger från andra länder som producerar andra produkter som spannmål, oljeväxter, nötkött, mjölk, osv., vilka har sina inkomster garanterade genom den gemensamma jordbrukspolitiken utan att utsätta sig för några risker.
Herr kommissionär! Vi måste snabbt göra slut på schizofrenin i den gemensamma jordbrukspolitiken.
Fru talman, ledamöter! Jag uppskattade betänkandet i det skick som det lades fram för oss och jag uppskattade också det arbete utskottet för jordbruk har gjort när det gäller den ståndpunkt som skall antas av parlamentet beträffande kommissionens och rådets inställning, både tidigare i de gamla förordningarna och för närvarande.
Detta hindrar naturligtvis inte att det kan förekomma skilda synpunkter - och det finns det, det kommer det att finnas även i morgon och det kommer att märkas vid omröstningen. Likaså kan det finnas beteenden som medför eller stöder kravet på ändringar. Det verkar som om man enligt den inställning kommissionen och rådet har tar liten hänsyn till på vilket sätt vissa produkter odlas, produkter som har egenskaper, kännetecken som utvecklas i en speciell social omgivning - det sade också en föregående talare nyss - som rör vissa sektorer: jag syftar på tomater som skall bearbetas, citrusfrukter och även frukt med skal.
Jag tror därför att speciellt vissa subventioner har urholkats, inte bara på grund av den generella urholkning vi upplever i dessa dagar med euron - beträffande vilken det vore lämpligt att vidta någon åtgärd innan situationen förvärras till ett ifrågasättande av EU som helhet - utan också vad gäller inställningen till produkter från Medelhavsområdet. Det har förekommit protester och ifrågasättanden på den senaste tiden, mycket korrekta sådana. Men det har också framlagts några förslag på parlamentsnivå: förslag som gäller maximibeloppet för ekonomisk hjälp, förslag för att göra förmånerna till alla producentorganisationer enhetliga oberoende av rättslig grund, ett förslag - som jag tycker skall stödjas - om att bibehålla stödet till produktionen under ytterligare en period efter treårsperioden och slutligen för vissa produkter, speciellt frukt med skal, förslaget om en särskilt rättvis bedömning av stödet, av bidraget.
(Applåder)
Fru talman, ärade herr kommissionär, ärade kolleger! Jag har stor förståelse för kommissionens och kommissionärs försök att vidta besparingar och det är även riktigt. Men utan att hylla Floriani-principen: Det sker en snabb försämring av situationen på frukt- och grönsaksområdet. Mängdökningar, import från tredje land, variationer i konsumtionen, oavsett om det gäller mängden eller kvaliteten, är de viktigaste skälen till detta. Det blir allt mer kritiskt, även om det inte är så kritiskt som kollegan Martínez påstår. Med 40 hektar skulle man kunna leva gott i Sydtyrolen till exempel som jag kommer från. Så illa är det alltså inte, men ändå!
När man till exempel ser att frukt- och grönsaksområdet erhåller stöd med 3,8 procent och jordbruksgrödorna med 41 procent kan man tro att ett kommatecken för mycket har placerats ut. Tyvärr är kommatecknet riktigt placerat. Det handlar verkligen om 3,8 procent. En nackdel som blir till fördel för ett annat jordbruksområde, nämligen jordbruksgrödorna, där det säkert finns större handlingsutrymme än för frukt och grönsaker. Internationella handelsavtal ingås delvis på bekostnad av frukt- och grönsakssektorn och ger därigenom fördelar till andra ekonomiska områden.
Jag tror att det blir svårt att klara sådana ytterligare finansiella begränsningar och hoppas att kommissionären, kommissionen och rådet ändå inser att en tredje missgynnad part inte bör tillföras de två som redan missgynnas, för att man här vill göra ytterligare besparingar, och jag hoppas även att önskemålen och förslagen från parlamentet, föredraganden och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling kommer att beaktas.
Ärade fru talman, ärade kolleger! Innan jag går in på innehållet i betänkandet, vill jag tacka Jové Perez för hans betänkande och även ledamöterna i utskottet för den tid och kraft de har ägnat de 61 ändringsförslagen. En sak tycks vara uppenbar: Precis som för alla andra helt nya bestämmelser måste en omprövning ske även på frukt- och grönsaksområdet, utifrån de erfarenheter som vi de senaste åren har gjort i praktiken, och även marknadsordningen måste förbättras.
Medlemsstaterna och även sektorns företrädare håller med kommissionen om att det finns vissa primära problem som vi bör lösa så snabbt som möjligt. Det var skälet till att kommissionen på sätt och vis föregrep rapporten och nu har lagt fram detta förslag till diskussion utan att vänta på den slutgiltiga rapporten.
Vi har koncentrerat oss på fyra områden: Det gäller den dubbla maximigränsen för stödet till driftsfonderna, sedan hur stödbestämmelserna för bearbetade tomater fungerar, det gäller kvoternas storlek för tomater, citrusfrukter och päron liksom råvarorna. Men det faktum att vi har föregripit dessa fyra frågor innebär inte att vi inte kommer att lägga fram den rapport som krävs för marknadsorganisationen. Det kommer vi hur som helst att göra och det kommer vi också att göra i år.
Det jag däremot kan se av många ändringsförslag är att ni har tagit tillfället i akt och förutom de fyra frågor som kommissionen har tagit upp till diskussion dessutom föregripit den slutgiltiga rapporten. Det leder till en viss diskrepans mellan kommissionens uppfattning och det ni här föreslår.
Vilka principer har då kommissionen utgått från i framställandet av sitt förslag? Med hänsyn till budgetsituationen och Berlinbesluten skulle varje förslag som kan leda till en avsevärd höjning av budgetutgifterna till förmån för en viss sektor vara orealistiskt. Därför grundar sig förslaget på principen om budgetneutralitet.
Jag vet naturligtvis att anslagen till frukt- och grönsaksområdet - om vi undantar bananerna - sedan reformen 1996 har sjunkit och att även prognoserna i Agenda 2000 inte har uppfyllts helt. Det beror huvudsakligen på två faktorer: För det första har utgifterna för stöd till driftsfonderna ökat mindre än väntat, beroende på att medlemstalen i producentorganisationerna inte har stigit så mycket som man hoppades, och för det andra tog man hänsyn till de stigande världsmarknadspriserna och även dollarutvecklingen vid beräkningen av bearbetningsstödet.
Slutligen är syftet med kommissionens förslag en omfattande förenkling i och med att de rådande bearbetningsbestämmelserna för de viktigaste produkterna harmoniseras och därigenom också blir mer genomblickbara. För tomater, päron, persikor och citrusfrukter fastslås nationella tröskelvärden förutom gemenskapens tröskelvärden och ett ständigt stöd utgår direkt till producentorganisationerna. En fördel med den föreslagna ändringen är också att producentorganisationerna på grundval av det framtida - och numera på obestämd tid fastslagna - stödbeloppet fritt kan förhandla om priset på råvarorna. Därför är minimipriser överflödiga i framtiden. Dessutom kommer införandet av en enda garanterad maxgräns för stöd till driftsfonderna att avsevärt underlätta såväl utarbetandet av verksamhetsprogram som avvecklingen av dessa.
Med dessa principer i åtanke vill jag nu gå in på de ändringar ni föreslår. De kan enligt mig delas in i tre grupper: I den första gruppen rör det sig om allmänna kommentarer om den gemensamma marknadsorganisationen. Ändringsförslagen 1, 2, 44 och 19 avser stärkandet av producentorganisationernas ställning, i ändringsförslag 8, 14, 26, 27 och 35 handlar det om ett starkare stöd till yttre randområden och missgynnade regioner liksom handelsåtgärder; i ändringsförslag 17, 48, 49, 50, 55, 56 och 59 om rapportering om den gemensamma marknadsorganisationen. Ändringsförslag 3 och 4 gäller höjningen av EU:s anslag till frukt- och grönsakssektorn.
Enligt min uppfattning passar inte alla dessa allmänna kommentarer om marknadsorganisationen in i ramarna för det nu föreliggande förslaget. De är nämligen ett föregripande av det vi har för avsikt att lägga fram och som därför måste diskuteras i samband med rapporten.
I den andra gruppen handlar det om särskilda krav angående hur den gemensamma marknadsordningen fungerar, som till exempel ändringsförslag 5 om nya röjningar, och ändringsförslag 27, 21, 25 och 34 om särskilda stödåtgärder i svåra kriser. Ändringsförslag 18 skall förbättra möjligheterna till direkt försäljning och ändringsförslag 22-24 handlar återigen om driftsfonderna. Ändringsförslag 28-30, 33, 36, 37 och 38 rör branschorganisationerna, nötter och återtagandet.
Dessa ändringsförslag ryms, liksom de i första gruppen, inte inom ramarna för det förslag som debatterats i dag och kan därför inte godtas. Jag medger ändå att båda grupperna innehåller vissa intressanta aspekter som kommissionen kommer att pröva noggrant inom ramen för den rapport som skall läggas fram före årsskiftet. Jag kan påpeka att prövningen av en höjning av anslagen till nötter redan är föremål för ett förslag till rådet som godkändes den 5 oktober.
Den tredje gruppen med ändringsförslag avser det förslag som är det faktiska föremålet för debatten här. I ändringsförslag 6 och 25 föreslås en höjning av gemenskapsstödet genom driftsfonderna. Syftet med ändringsförslag 31 och 32 är att låta de av kommissionen föreslagna minskningarna av taket för återtagande av marknaden utgå. Ändringsförslag 67 och 68 riktar in sig på vattenförbrukningen och i ändringsförslag 9, 11, 15, 16, 40, 41, 51, 53, 57, 60 och 61 föreslås på olika sätt en höjning eller ändring av bearbetningströsklarna och stödet till tomater, persikor, päron och citrusfrukter.
I ändringsförslag 39 fastställs en förenkling av förfarandet för anpassning av nya produkter inom bearbetningssektorn. Ändringsförslag 43 handlar om övergångsbestämmelser för tomater och i ändringsförslag 12 krävs en undersökning av effekterna av minimiprisets avskaffande. Ändringsförslag 62 till 66 slutligen innebär ett direktstöd till producenter som är bortkopplade från bearbetningen. De flesta ändringsförslag i denna grupp innebär till viss del avsevärda höjningar av budgetutgifterna och strider därmed rejält mot neutralitetsprincipen. Därför kan jag inte godta dessa ändringsförslag.
Givetvis diskuterades i måndags i rådet även frågan om den totala volymen av gemenskapens finansiering av denna sektor. Dessa diskussioner kommer garanterat att fortsätta och frågan kommer säkert också att bli avgörande för det definitiva beslutet om förslaget.
Ändringsförslag 41, 53, 67 och 68 skulle enligt min uppfattning snarare komplicera än underlätta bestämmelserna, och rambestämmelserna täcker inte ändringsförslag 12. Kommissionen håller däremot med om innehållet i ändringsförslag 39. Vi kommer i det fallet att pröva en lämpligare rättslig utformning. Ändringsförslag 62 till 66 ändrar det rådande systemet på ett sådant sätt att försöken att utveckla producentorganisationerna skulle hamna i riskzonen.
Avslutningsvis vill jag påpeka följande: Ett uppskjutande av kommissionens förslag skulle leda till att de flesta ändringar som enligt det nuvarande förslaget skall träda i kraft den 1 januari 2001 eller i början av regleringsåret 2001/2002 skulle träda i kraft först ett år senare. Kommissionen anser att det skulle missgynna sektorn på ett onödigt sätt. Det är anledningen till att förslaget läggs fram just nu, och jag hoppas att parlamentet denna vecka avger sitt yttrande och att rådet antar förslaget innan årets slut.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 10.00.
Torskbeståndets återhämtning i Irländska sjön
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0276/2000) av Nicholson för fiskeriutskottet om förslaget till rådets förordning om fastställande av ytterligare tekniska åtgärder för torskbeståndets återhämtning i Irländska sjön
Fru talman! När jag först började fundera på att sammanställa detta betänkande frågade jag mig om det var ett klokt beslut för en politiker från Nordirland att gå med på att lägga fram ett betänkande om Box VIIa i Irländska sjön. Jag tror emellertid att man i politiken måste ta till sig några av de mer positiva aspekterna av livet. Även om detta kanske från början var en " giftbägare" , hoppas jag att i slutändan tillsammans med parlamentet och kommissionen kunna utveckla något som kommer att vara mycket positivt och fruktbart för de fiskare som är beroende av fisket på Irländska sjön.
Betänkandets syfte är att skydda ungtorsk i Irländska sjön. Vi måste göra helt klart att det inte enbart är avsett att skydda ungtorsk, utan även skydda åtskilliga andra arter i Irländska sjön. Detta är mycket viktigt. Även andra arter i Irländska sjön kommer att åtnjuta detta skydd.
Från den synpunkten finns det något som dramatiskt har förändrats på senare tid och det är att det finns en ökad förståelse för att ett sådant skydd är nödvändigt. Om man för låt säga fem år sedan sade till fiskare i detta hav att skyddet behövdes, skulle de ha sagt att det inte behövdes. Nu skulle man få ett mer positivt svar och ett erkännande av att det finns ett problem och har funnits ett problem. Den verkliga frågan nu är hur vi skall lösa detta problem.
Jag välkomnar det samarbete som har funnits mellan fiskare, deras företrädare, kommissionen och lokala, regionala och nationella regeringar i denna särskilda fråga. Om vi skall kunna hitta en väg framåt, måste detta fortsatta samarbete existera. Det är positivt och måste byggas ut. Det måste utvecklas och göras fruktbart.
Men detta får inte bli en envägskommunikation. Vi kan inte låta kommissionen tala om för fiskarna att den vet allt. Kommissionen måste lyssna till fiskarna, lyssna till deras erfarenhet, till vad de vet, ta till sig detta och arbeta och samarbeta med dem.
I betänkandet krävs även tekniska förändringar - i fråga om nätens maskstorlek. Det är ett mycket tekniskt betänkande och kräver att fiskarna samarbetar med kommissionen och de regionala myndigheterna för att se till att vi inte längre förstör vad som förr sågs som en mycket självklar resurs.
I Box VIIa i Nordirland är tre hamnar helt beroende av fiskeindustrin: Kilkeel, Ardglass och Portavogie. Förra året drogs fiskerättigheterna för yrkesfiskarna i detta område in under 11 veckor. Det var tufft. Men i syfte att skydda ungtorsken och lekperioden samarbetade de och var mycket positiva. Jag tror att samarbetet kommer att fortsätta under nästa år. Vad fiskarna vill är att kommissionen bemöter dem på ett mer positivt sätt än vad som förr har varit fallet.
Vi måste hitta en väg framåt. Vi måste hitta en lösning på situationen. Det är ingen enkel uppgift för någon. Jag tror att vi kan hitta en lösning och en positiv väg framåt, men bara om alla samarbetar. Jag har försökt att föreslå ändringar som jag hoppas kommer att vara till hjälp. Jag hoppas att kommissionären kan vara positiv i sitt svar.
De tekniska åtgärderna bör ses över årligen. Det skulle vara till stor hjälp för yrkesfiskarna i det området. Detta är ingen börda som är lätt att bära, så vi kräver en översyn efter varje 12-månadersperiod. Jag hoppas även att kommissionären kan kasta ut en livlina och ta sig an den socioekonomiska påfrestning som är förbunden med förslagen. Kommer kommissionären, om de regionala och nationella regeringarna lägger fram ett förslag, att ge ett positivt svar och försöka hitta en framkomlig väg för att stödja dessa fiskare, förbättra de tekniska aspekter som behöver förbättras och uppfylla de nya normer som har fastställts?
Detta är en mycket besvärlig situation. Det är ingen enkel sak att lösa. Jag uppmanar kommissionären att ge ett positivt svar.
Fru talman, herr kommissionär! Jag börjar med en ändring av citatet från den tyska diktaren Heinrich Heine som lyder: " Tänker jag på fisket om natten, berövas jag min sömn" . Det kan ändras till: Tänker jag på torskbeståndet i Irländska sjön håller jag mig utan tvekan vaken. Vakenhet krävs, eller vet ni hur den sedan många år knappa tillgången på torsk över huvud taget kunnat nå denna historiska bottennivå? Beror det på fisken, på de som fiskar, på miljöförhållandena eller på samhället?
Vad tjänar den integrerade förvaltningen av kustområdet till som vi snart skall diskutera, när de struktursvaga kustregionerna behöver en förnyad självklarhet och i synnerhet moderna arbetstillfällen. Det är endast möjligt om frågorna om ursprungsprincipen, skuldbeläggandet, behörigheten och ansvarigheten slutligen löses på alla nivåer. Meningsfulla omprövningsbara tekniska åtgärder måste tillämpas. Vi behöver sanktioner som är bindande, vi behöver medlemsstater som utövar sin ursprungliga kontrollrätt, även om det medför utgifter.
Förutom detta måste det finnas en treklang: den politiska viljan, den företagsekonomiskt tänkande fiskaren och en samverkan mellan konsumenter och företagare på marknaden. Dessa tre krafter måste alla anamma samma tanke, nämligen tanken på ett varaktigt underhåll av en näringskälla som är värdefull och inte kan ersättas. Aktörerna på plats är tillsammans ansvariga, enbart pengar löser inga problem i längden, herr Nicholson! Visserligen bidrar tekniska åtgärder till att bringa ordning i den natur som råkat i obalans och jag tror även till att torsken i Irländska sjön åter hamnar i sjön.
I vårt samhälle finns det tyvärr en tendens att kringgå lagstiftningen. Det kan också lätt ske i den mörka natten på Irländska sjön. Genom målinriktade kontroller och rapportering och en ständig dialog mellan de berörda parterna på samtliga nivåer kan vi, tror jag, sova lugnt igen, även jag. Därför stöder fiskeriutskottet enhälligt vår kampglada kollega James Nicholson. Vi uppmanar parlamentet, kommissionen och rådet att göra det samma!
Fru talman, föredragande och kommissionär! Detta betänkande är en tragisk berättelse om en fiskart som enligt en författare bokstavligen har förändrat världen under de senaste tusen åren. Början på detta årtusende är mycket olikt början på det förra årtusendet. Vi har sett en fiskeorgie breda ut sig över hela världen. Irländska sjön är inget undantag och resultatet är förödande.
Den dramatiska minskningen av torkbestånden i Irländska sjön är bara alltför uppenbar. Mellan 1988 och 1997 minskade Republiken Irlands torskfångster från 5 821 ton till 1 492 ton. Det behövs ingen matematiker för att upplysa er om att bevarandet är akut om det alls skall kunna fiskas torsk i Irländska sjön. Innan jag går in på tekniska åtgärder - det är ingen som har talat om själva fisken. Visste ni att torskar äter vad som helst? Torskar är ganska lata fiskar. Det vita kött som vi alla tycker om att äta beror i själva verket mer på stillastående än muskelfärg, och ändå är torsk ironiskt nog en bantares dröm. Torsk innehåller endast 0,3 procent fett och kan skryta med 18 procent protein, och i torkad form ökar proteinhalten dramatiskt till 80 procent. Det finns inget spill i torsk. Torsken bjuder på en lång rad kulinariska höjdpunkter - det finns böcker skrivna i detta ämne.
I betänkandet anges de tekniska åtgärder som kan användas för att skydda ungtorsk. Det handlar i första hand om maskstorlek och nät. Föredraganden nämner förvisso kompensationsstöd, men det säger jag med viss försiktighet. Kompensationsstöd är en vansklig väg. Det kan ge kortsiktiga lösningar på ett långsiktigt problem. Ett hållbart fiske, där yrkesfiskare och deras familjer kan överleva parallellt med bevarandeåtgärder är ömsesidigt gynnsamma. På så vis kommer torskbestånden att ges tid att återhämta sig för att på nytt säkra ett hållbart fiske.
Låt oss se till att människor under detta årtusende får njuta av torsk från Irländska sjön precis lika mycket som de fick under det förra årtusendet.
Fru talman! Jag vill tacka Nicholson för hur snabbt han har lagt fram sitt betänkande, vilket gör det möjligt för oss att i morgon rösta om ett förslag från kommissionen vars tillämpning är mycket nödvändig.
Jag vill emellertid uttala en rad tvivel angående ändringsförslagen nr 1 och 2, vilka kräver att de förändringar av fiskemetoderna som detta förslag ger upphov till, skall subventioneras av fonden för fiskets utveckling. Även om jag i princip inte har något emot stöden till yrkesfiskarna, anser jag att dessa bör beviljas i en konkret ram och i enlighet med tydliga kriterier, och detta är skälet till min fråga: att klargöra vilka dessa kriterier är.
Föredraganden åberopar för sin begäran om stöd, artiklarna 15 och 16 i förordning (EG) nr 2792/99. Jag tycker hur som helst att man bara kan åberopa artikel 16.2, och jag skulle därför vilja att kommissionären klargjorde för mig om kraven i betänkandet kommer att föras in i texten i denna artikel, för om man betänker att åtgärderna i detta förslag kan finansieras med hänvisning till artikel 16.2 om Fonden för fiskets utveckling, skulle det betyda att alla åtgärder av teknisk natur som innebär större restriktioner i fiskeriverksamheten, också kunde finansieras på så sätt.
Vi måste per definition komma ihåg att alla tekniska åtgärder har en restriktiv komponent för verksamheten. Jag tycker att det är viktigt att klargöra denna punkt, eftersom det är uppenbart att alla tekniska åtgärder, mer eller mindre direkt, innebär en ekonomisk förlust för yrkesfiskarna. Om detta är det kriterium vi skall följa, är det också uppenbart att om vi subventionerar åtgärder som de som föreslås, skulle alla de åtgärder som härrör från förändringar av tekniska åtgärder för att ändra fiskerimetoderna, det vill säga, praktiskt taget alla reformer av förordningen om tekniska åtgärder, kunna subventioneras på samma sätt.
Jag skulle verkligen, herr kommissionär, vilja att ni klargjorde denna punkt, eftersom artikel 16.2 gör alla slags tolkningar möjliga. Jag skulle vilja veta hur kommissionen tolkar artikel 16.2.
Tack, fru talman, och jag ger bort en minut denna kväll som är väldigt sen för oss alla.
Fru talman! Jag gratulerar Nicholson till hans utmärkta betänkande.
Han påpekade att sådana åtgärder kräver stöd från de fiskare som bor och arbetar i området om de skall vara effektiva. Detta kan mycket väl visa sig vara en isbrytare för strategin med decentraliserad fiskeförvaltning som vi alla har diskuterat i samband med reformen av den gemensamma fiskepolitiken. Det har blivit allt mer uppenbart att fiskare och vetenskapsmän som är verksamma inom ett visst fiskeområde är mer benägna att följa regler och bestämmelser som de själva har utformat, snarare än slitna påbud från Bryssel.
De största fiskeorganisationerna i Förenade kungariket - den skotska fiskarfederationen och den nationella federationen för fiskarnas organisationer - som tillsammans företräder 1 900 fiskefartygs intressen - stöder båda idén med zonindelad förvaltning. Yrkesfiskarna är också djupt oroade över att sådana regler och bestämmelser kan tolkas och tillämpas olika av fiskefartyg från olika medlemsstater. Detta är återigen skälet till att en zonindelad fiskeförvaltning, som omfattar alla fiskare som arbetar inom ett gemensamt fiskeområde, kommer att säkerställa att reglerna tillämpas rättvist och öppet över hela linjen.
Detta betänkande kommer lägligt, eftersom torskbestånden inte bara minskar snabbt i Irländska sjön, utan följer en nedgående spiral i alla Förenade kungarikets fiskevatten. För några år sedan ingick underhuset en överenskommelse som effektivt gjorde slut på torskkriget mellan Förenade kungariket och Island, en överenskommelse som omtalades med de berömda orden " the piece of cod which passeth all understanding" . Förhoppningsvis kommer detta betänkande att innebära början på torskbeståndens återhämtning i Irländska sjön och jämna vägen inför framtiden.
Fru talman, ärade damer och herrar! Jag vill börja med att tacka Nicholson för hans utmärkta betänkande. Jag vill samtidigt försäkra honom om att jag är mycket öppen för att lyssna på yrkesfiskarna och att jag om två veckor kommer att finnas på Irland och ha intensiva kontakter, föra samtal och diskussioner med yrkesfiskarna där och med hela sektorn.
Förslaget känner ni väl till. Jag tror inte att det är nödvändigt att presentera det närmare. Jag går därför genast in på ändringsförslagen och måste tyvärr tala om för er att jag är tveksam till vissa av dem. Angående ändringsförslag 3 och 4 som handlar om kompensationsstödet: Här finns det två skäl till att kommissionen inte kan anta dessa ändringsförslag.
För det första: Det rör sig här om en text om tekniska åtgärder, och i en text om tekniska åtgärder kan inte samtidigt bestämmelser om kompensationsstöd tas upp. För det andra, och det är ännu viktigare: Det är medlemsstaterna som enligt förordning 27/1997 skall avgöra om de skall erbjuda yrkesfiskarna kompensationsstöd eller ej för temporära uppehåll i fiskeriverksamheten.
De båda ändringsförslagen 1 och 2 avser den framtida översynen av förordningen och betraktas av kommissionen som problematisk av följande skäl: Det första skälet är att alla - kommissionen, medlemsstaternas förvaltning och även fiskarna själva - vill att förordningen skall träda i kraft den 1 januari nästa år. Varje uppskjutning av ikraftträdandet bör enligt min uppfattning undvikas. För det andra har denna förordning utarbetats mot bakgrund av resultaten från möten med fiskare, forskare och tjänstemän inom förvaltningen, och vi har för avsikt att fortsätta med dessa möten så länge krisen med torsken pågår.
Det kan absolut leda till en översyn av de åtgärder och villkor som nu skall fastställas. Därför ber jag er att lita på oss i det avseendet. Vi kommer i praktiken att hålla oss till granskningskravet. Men för att förordningen skall kunna träda i kraft så snart som möjligt kan jag inte godkänna detta ändringsförslag. Jag tackar för er förståelse!
Fru talman! Jag lyssnade med stort intresse på kommissionären. Han kanske skulle kunna tala om för mig när han kommer att besöka antingen hamnen i Kilkeel, Ardglass eller Portavogie. Kan han svara på det? Han säger att han kommer att besöka yrkesfiskarna. Jag skulle gärna vilja vara där tillsammans med honom. Jag skulle vilja följa med honom och tala med yrkesfiskarna i hans sällskap. Kan han säga mig när han tänker besöka de nämnda hamnarna?
Fru talman! Jag sade att jag kommer att åka till Irland - för övrigt även till Skottland - och jag har överlåtit till regeringarna och de ansvariga där att sammanställa ett program och välja ut de fiskare jag skall träffa. Därför kan jag inte ändra det för ögonblicket, men ni är välkommen - om ni vill - att följa med mig.
Fru talman! Jag skall inte dra ut på detta, men jag har den fruktansvärda misstanken att kommissionären inte kommer att besöka Nordirland utan kanske den övriga delen av ön " Irland" som inte har något att göra med Nordirland. Nordirland är en del av Förenade kungariket. Om han vill komma till Nordirland och besöka yrkesfiskarna skulle jag vara glad över att följa med honom. Men var snäll och ge mig inte den typen av platoniska svar ni nyss gav mig. Det accepterar jag inte. Om ni vill försvara det inför yrkesfiskarna, så varsågod, men jag tänker inte delta i det. Var snäll och inlåt er inte på något sätt i den typen av situation.
Fisket är något vi alla samarbetar kring, i både den norra och södra delen av ön. Försök inte att göra det till en politisk fråga.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 10.00.
Tillträde till accessnät
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0298/2000) av Clegg för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om tillträde till accessnät
Herr talman, ärade kolleger! Det är alltid trevligt att debattera tillsammans under så trivsamma förhållanden sent på kvällen. När jag åtog mig att vara föredragande i något så dunkelt som tillträde till accessnätet hade jag ingen aning om att det skulle vara fullt så kontroversiellt och så komplicerat som det har visat sig vara, och inte heller att våra diskussioner skulle kulminera vid en så sen timme. Förordningen om tillträde till accessnätet är ett viktigt stycke lagstiftning som kompletterar oavslutade åtgärder från tidigare men även innebär ett viktigt steg in i framtiden.
Den kompletterar tidigare oavslutade åtgärder, eftersom den stärker konkurrensen i sista ledet av den telekommunikationernas värld som hittills hade undgått tidigare avregleringsåtgärder på europeisk nivå. Genom att säkerställa att tillträdet till accessnätet - den sista kilometern " kopparkabel" - nu ligger öppet för alla nya marknadsaktörer och inte är de så kallade dominerande operatörernas exklusiva provins kommer förordningen samtidigt att fungera som en viktig sporre för ett ökat urval av icke-talbaserade tjänster för konsumenterna. Det bör leda till lägre priser för konsumenterna och fungera som en sporre för spridningen av de nya populära bredbandstjänsterna och på så sätt ge Europa en mycket tydlig och framåtsträvande inriktning.
Härigenom kommer den att bidra till att uppfylla det löfte som utfärdades i Lissabon i mars, då ett antal ambitiösa mål fastställdes, som det sades för att hjälpa till att säkerställa att den klyfta i IT-ekonomin som har öppnat sig mellan Europeiska unionen och Förenta staterna skall täppas till så snart som möjligt. Vi har haft att följa ett ovanligt förfarande, för att utifrån slutsatserna från toppmötet i Lissabon och förslaget från kommissionen i juli agera så snabbt som möjligt.
Jag har fått höra att om vi röstar igenom betänkandet i morgon och antar vårt betänkande såsom det antogs i utskottet kommer detta att vara det snabbaste stycke lagstiftning som någonsin har drivits igenom av Europeiska unionens institutioner. Det har bara varit möjligt tack vara ett samarbete av aldrig tidigare skådat slag. För det första samarbetet med kommissionen - och jag vill tacka kommissionär Liikanen och alla hans ytterst vänliga tjänstemän som har arbetat med detta för deras trägna hjälp genom hela processen. De har verkligen gjort oss alla en ovärderlig tjänst. Jag vill också tacka rådet för dess samarbete, som i första hand stimulerats av mandatet från slutsatserna från toppmötet i Lissabon, men även av en rad synnerligen effektiva initiativ från det franska ordförandeskapet i ministerrådet och sist men alls inte minst skulle jag vilja tacka för samarbetet inom parlamentet.
Jag har haft privilegiet och nöjet att arbeta tillsammans med ett antal kolleger från alla grupper som har dragit åt samma håll i kommittén för att sammanställa det betänkande vi kommer att rösta om i morgon. Jag vill tacka dem alla för det storartade samarbete som de har erbjudit mig.
Det har inte varit enkelt. För det första eftersom förfarandet är svårt, då det är nytt. De av oss som har arbetat med det är alla överens om att om detta skapar ett prejudikat för framtiden kanske vi bör överväga att utfärda några regler som kan underlätta denna typ av process i framtiden men även några regler om sakfrågan. Detta är en åtgärd som helt klart kommer att visa sig smärtsam för några av de dominerande operatörer som berörs och jag har förstått att ett antal av mina kolleger har haft diskussioner med dominerande operatörer och jag är mycket tacksam för att de förmedlar sin oro till mig och också arbetar tillsammans med mig för att hitta en lämplig väg framåt.
Vi kan vara stolta över det arbete vi har avslutat och som jag hoppas att vi kommer att avsluta genom vår omröstning i morgon. Det visar att detta parlament, även inom svåra och kontroversiella politikområden som detta, har förmågan att handla beslutsamt och tydligt när så krävs och för den sakens skull vill jag än en gång tacka alla berörda.
Fru talman! För det första vill jag framföra ett tack till sammanställaren av betänkandet. Han har gjort ett ypperligt arbete i denna svåra process och med beaktande av problemen som uppstått i och med detta fast-track-förfarande för såväl tidtabellen för lagstiftningsarbetet som den parlamentariska debatten måste man vara mycket nöjd med den kompromiss man nu uppnått. För konsumenternas del är det viktigaste att förordningen kan träda i kraft redan i början av året. Ärendet är verkligen brådskande eftersom fri priskonkurrens i lokalnäten är en av Europas och i ännu större utsträckning hela det europeiska IT-samhällets hörnstenar.
Jag är speciellt nöjd med att parlamentet, rådet och kommissionen i detta ärende kunnat verka i tätt samarbete och behandlat den komplicerade frågan i konstruktiva diskussioner, kanhända för första gången i så gott samförstånd. När parlamentet förhoppningsvis i morgon godkänner betänkandet, vilket jag verkligen tror och hoppas i den uppnådda enighetens anda, går bollen över till rådet.
Fri konkurrens i lokalsamtalen gagnar särskilt Internetanvändarna. Telemonopolen har hittills debiterat ockerpris. Den europeiska konsumenten har i värsta fall fått betala ett tiofaldigt pris för sin nätförbindelse jämfört med amerikanerna. En sänkning av priserna sänker tröskeln för människor att använda Internet i sina dagliga sysslor. Till exempel blir de obegränsade möjligheterna inom elektronisk handel ännu mera lättillgängliga för européerna. En sänkning av lokalsamtalen är även till nytta för alla dem som inte är intresserade av bitäventyr och Internet.
Det är ett stort ansvar för de nationella tillsynsmyndigheterna att övervaka att telebolagen i monopolställning verkligen öppnar den sista ändan av koppartråden för nya företag inom branschen. Förmodligen kommer en del monopol att försöka ta till konstgjorda tricks för att hålla kvar sin konkurrensfördel. Detta måste man ingripa i med hårdhandskarna. Monopolen måste fås att betala kännbara ersättningar om de dröjer med öppnandet av näten. Endast på så sätt kan man säkerställa en fri konkurrens genast i början av året. Å min grupps vägnar hoppas jag att även morgondagens omröstning utfaller positivt och att bollen då verkligen går över till rådet och att vi inom ramarna för den nya lagstiftningen kan tillämpa detta vid årsskiftet.
Fru talman, ärade kommissionär, bästa kolleger! Ett tack till herr Glegg för ett gott och lysande arbete, fastän hans historia under senare tid varit något egenartad tackar jag honom för detta. Detta är ju en viktig och lyckad prestation av kommissionen, det måste sägas. Nu slog man rekord inom en bransch där utvecklingen är så snabb att rekorden verkligen hör hemma där. Konkurrensutsättningen av de lokala näten är en snabb lösning som Amsterdamfördraget möjliggör, vilken vi nu utnyttjar eftersom vi annars varje dag förlorar mycket pengar på alltför höga priser och orsakar hinder i verksamheten. Inom loppet av några veckor har vi som haft hand om ärendet i utskottet för industri, under ledning av föredraganden lyckats förhandla fram detta förslag såväl tillsammans med kommissionen som med rådet, vilket säkert godkänns i morgon utan ändringar. Detta är min orubbliga uppfattning. Vi har alltså i praktiken diskuterat samtidigt med såväl kommissionen och rådet som med varandra och många andra, och nu har man uppnått detta resultat som man inte har någon anledning att skämmas för.
Jag skulle vilja säga att de lokala näten har varit den största flaskhalsen på den europeiska telemarknaden och nu försvinner den, och om den inte försvinner kan de nationella myndigheterna ingripa, om inte med rättvisa priser så med ersättningar. Konsumenterna och företagen har förlorat miljoner och åter miljoner på grund av för höga priser. Nu kommer priserna att sjunka i hela Europa, såväl för samtal som för snabba Internetanslutningar och multimedietjänster. Speciellt för konsumenternas del är detta rätt åtgärd och det hjälper ju oss. Näten måste öppnas enligt rättvisa och icke-diskriminerande villkor. Det är mycket viktigt. Å andra sidan har vi i parlamentets ändringar beaktat att nätägarna eller de som byggt upp näten inte hamnar på bar backe, utan de måste få en rimlig ersättning för detta och även deras framtida nätinvesteringar, de framtida infrastruktursystemen, måste vara genomförbara. Visst finns här problem; sekretessproblemet förvärras, eftersom all slags montörer som får lov nu kan installera sina egna anordningar i husfördelningarna, centralerna. Därvid är sekretessen i det traditionella telefonsamtalet på väg att brytas.
Auktionshandeln med radiofrekvenser har å andra utvecklats i motsatt riktning. Den höjer konsumentpriserna och har lett till ett slags förvirring på marknaden. Som jag sade höjer dessa konsumentpriserna och vad händer med den fjärde och femte generationens mobiltelefoner. Staterna förlorar sin styrförmåga. Redan nu ökar utvecklingen mot oligopol, med den påföljden att marknaden delas rakt av. Så skedde i Holland och nyligen i Italien, att det endast finns så många deltagare i auktionen som det finns licenser att tillgå. Då är det fråga om ett slags avtal, vilket betyder att marknaden inte längre fungerar. Jag föreslår att kommissionen förbereder en utredning nu när man har så mycket information om vad allt detta innebär. Detta är ju en motsatt utveckling än vad vi nu har åstadkommit i samband med denna förordning.
Fru talman, herr kommissionär, kära kollegor! Greklands kommunistiska parti anser att telekommunikationerna utgör ett strategiskt viktigt område. De får således inte fungera med monopolens egenintresse som drivkraft, utan deras skyldighet är att vara inriktade på att tjäna oss alla på bästa möjliga sätt.
Inom ramen för Europeiska unionens mer allmänna politik, som öppnar upp den sociala verksamhetens alla sektorer för det stora kapitalet, erbjuder den förordning vi idag granskar monopolen kanske den allra viktigaste delen av telenäten. Denna infrastruktur, vilken har krävt många år och offentliga medel för att utvecklas, bjuds ut till en spottstyver eftersom telekommunikationsföretagen inte kommer att erhålla mer i utbyte än kostnaderna för underhåll och funktion. Argumentet att nya tjänster kommer att utvecklas på detta sätt håller inte, eftersom sådana tjänster kan utvecklas lika bra inom telekommunikationsföretagen, och definitivt mycket billigare, eftersom de inte kommer att tyngas ned av hög profitering.
Europeiska kommissionen och rådet begränsar sig inte endast till traditionen att befrämja det privata kapitalet lokalt, utan de går vidare i skepnaden av en föreskrift med omedelbar verkan, och som drivs framåt med anmärkningsvärd snabbhet. Jag anser, kära kollegor, detta vara ett exempel från vilket man kan dra nyttiga slutsatser om vems intressen Europeiska unionen egentligen tjänar.
Inledningsvis vill jag hylla Clegg som har arbetat extremt hårt under de senaste veckorna i syfte att säkerställa att det slutliga betänkandet var väl balanserat och avspeglade oron över svårigheterna hos de olika politiska grupperna i utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi.
Jag finner det tillfredsställande att den text som röstats igenom av utskottet beaktar två frågor som jag varit särskilt mån om. Det första var en rättvis avgiftssättning och det andra var tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster, mot bakgrund av det fortsatta konkurrensutsättningen av telekommunikationsmarknaden.
Jag tror att det är viktigt att säkerställa att förändringarna äger rum på ett kontrollerat sätt, för att ge alla berörda aktörer tid att anpassa sig och garantera alla konsumenters rättigheter. Självklart måste vi alla stödja uppgraderingen av befintlig telekommunikationsinfrastruktur så att vi kan dra fördel av den framväxande nya tekniken. I mitt land är vi fast beslutsamma att vår infrastruktur för telekommunikation skall hålla högsta möjliga standard i syfte att säkra nyinvesteringar till landet. Investeringar i vår infrastruktur är en livsviktig del för den irländska ekonomins fortsatta framgång och tillväxt. Irland strävar särskilt efter att bli ett internationellt centrum för e-handel.
Samtidigt är det av stor vikt att alla medborgare garanteras samma fördelar till följd av att infrastrukturen för telekommunikation uppgraderas. Att tillträde ges till det kopparbaserade accessnätet för att tillhandahålla konkurrens måste leda till att alla lokala nät uppgraderas i alla städer och även i alla mindre samhällen. Vi måste undvika att nya aktörer plockar russinen ur kakan och kanske bara vill uppgradera näten i de större stadsområdena.
När det gäller rättvisa avgifter måste avgiften för tillträde till accessnätet tillåtas avspegla minskade kostnader med en marginal för nyinvesteringar. I det avseendet är jag glad över att se att kommissionen stöder den historiska formeln för avgiftssättning. Vi måste garantera att befintliga telekommunikationsoperatörer kan få en rimlig ekonomisk kompensation för att de erbjuder tillträde till dessa accessnät. Jag anser att den nationella tillsynsmyndigheten bör kunna spela en rättvis och medlande roll mellan befintliga operatörer och nya telenät.
Sammanfattningsvis anser jag att detta är en rättvis och väl balanserad text. Jag vill tacka herr Clegg för att han varit beredd att lyssna till så många av sina kolleger.
Fru talman, herr kommissionär! Vid Europeiska rådets extra möte i Lissabon fastslogs ett strategiskt grundläggande mål för Europeiska unionen: att bli " världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi" . För att genomföra denna målsättning måste vi framför allt anta åtgärder som avreglerar marknaderna, främjar konkurrensen och därmed nya aktörers tillgång till leveranser av telekommunikationstjänster och särskilt Internet. Jag anser att kommissionen och de europeiska myndigheterna alltid har varit konsekventa med uttalandena i Lissabon. Jag tänker till exempel på förslaget till direktiv om e-commerce som, med målet eller alibit att avskaffa en diskriminering av de europeiska producenter som distribuerar informationstjänster, resulterar i att man bestraffar utvecklingen av e-commerce i hela Europa.
I denna fråga rör det sig däremot snabbt och, som det tycks, riktigt bra. Jag anser att vår föredragande Clegg har arbetat väl. Han har tillfört större klarhet och precision till kommissionens förslag och lagt grunden till det snabba slutförande av lagstiftningsprocessen många av oss hoppas på och som även vi kommer att rösta för i morgon.
Jag vill ändå ta tillfället i akt att om möjligt varna kommissionen. När denna förordning väl har antagits måste man ta itu med andra hinder så att även det sista steget mot ett verkligt genomförande och en avreglering av telekommunikationstjänsterna kan tas.
I mitt land, Italien, bör förutsättningarna för en avreglering av den sista biten finnas sedan länge, men den konkreta tillämpningen från den nationella myndighets som ansvarar för telekommunikationer sida, särskilt fastställandet av taxor för access till det lokala nätet, dröjer. I fallet Italien, men också vad gäller många andra europeiska länder, beror detta förmodligen på den starka makt incumbent har, som trycker på för att förhala så mycket som möjligt. Det handlar om mycket viktiga monopolintäkter och i Italien föreligger det en intressekonflikt mellan staten som reglerande myndighet och staten som ägare och övervakare av vissa av de större företag som levererar telekommunikationstjänster.
Fru talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Precis som föregående talare redan har påpekat beträder vi ny mark i och med förordningen om tillträde till accessnät. För första gången tillämpas det skyndsamma förfarande som fastställs i Amsterdamfördraget, något som innebär att den andra behandlingen utgår. Målsättningen är att snabbt anta förordningen om tillträdet till accessnät, så att de lokala marknaderna för telekommunikationer öppnas för konkurrens redan i slutet av året.
De första erfarenheterna av detta förfarande har visat att det endast lämpar sig för mycket begränsade undantagsfall, men att det, vilket givetvis är glädjande, är möjligt att i sådana viktiga frågor som tillträdet till accessnäten så snabbt som möjligt få till stånd ett lagstiftningsbeslut här i parlamentet. Utan Nicholas Clegg och hans engagerande betänkande hade inte förordningen blivit föremål för överläggningar så snabbt i utskottet och här i plenum, så att ett beslut förhoppningsvis kan fattas i morgon. Han har haft förmågan att än en gång sammanföra olika ståndpunkter och även ställa upp för oss som parlament i rådet. Käre Nick, därför vill jag än en gång tacka dig hjärtligt för din storartade insats!
Varför behövs denna förordning? Trots den totala avregleringen av telemarknaden i Europa sedan 1998 är den så kallade sista anhalten - det vill säga accessnäten - fortfarande i händerna på de operatörer som funnits hittills. Förordningen vill nu se till att skapa konkurrens på denna sista anhalt. Endast genom en fungerande konkurrens på detta marknadsområde kan erbjudanden om en snabb och prisvärd tillgång till Internet och multimediautbudet garanteras på sikt. Det motsvarar inte bara drömmen hos alla Internetanvändare utan är också ett måste i tidsåldern med new economy. Den faktiska verkligheten är i dag i stora delar av Europa en annan, uppkopplingen till nätet är kostsam, telefonledningen är upptagen medan surfandet pågår, det är dyrt att surfa, det är långa väntetider.
Enligt aktuella undersökningar hade endast 400 000 européer tillgång till bredbandstjänster i början av år 2000, medan 3 miljoner hade det i USA. Europeiska kommissionen har därför med rätta beslutat att avhjälpa detta. Politiskt sett finns det enligt min uppfattning inga andra alternativ än att rösta för förordningen i sin nuvarande tappning och därigenom öppna den sista bottleneck.
Fru talman, herr kommissionär, kära kolleger! Ett stort tack till Nicholas Clegg för en intensiv arbetsinsats. För att nämna ett lustigt exempel: Jag fick ta del av hans kompromissförslag när jag var ute och körde på motorvägen där hemma. Jag stannade naturligtvis pliktskyldigast och fortsatte samtalet med honom. Det visar väl hur vi har arbetat i det här fallet. Jag anser att det är ett bra exempel. Vi är beredda att göra det igen i framtiden, men vi skulle gärna ta oss lite mer tid ibland för att diskutera en eller annan fråga mer ingående.
Vi hade ett politiskt mål, att än en gång påskynda konkurrensen på ett avgörande vis och därigenom jämna marken för informationssamhället. Denna förordning skall stärka konkurrensen inom de lokala näten på ett avgörande sätt och först då kan Internettjänsterna till exempel beredas större tillträde till massmarknaden. Genomträngandet kommer att öka. Initiativet kommer i slutändan också att bidra till att främja informationssamhället. Men en snabbare och förmånligare tillgång till Internet utan innehåll är inget värd. Informationssamhället måste framför allt uppstå till följd av investeringar i människor och deras förmåga.
En viktig punkt: I förordningen sker regleringen i enlighet med den ursprungliga avregleringen av telemarknaden, det vill asymmetriskt. Det har säkert varit en bra inkörsport till konkurrensen. Men i framtiden kommer förordningen att ersättas och vi övergår då till konkurrensrättsliga bestämmelser. I det avseendet är ändringsförslag 13 särskilt viktigt, det nya skäl 10a, där det åter poängteras att förordningen om inte alltför länge kommer att ersättas av nya rättsliga ramar.
Minst lika viktigt är att rådet inte skjuter upp det så kallade Telekompaketet. Jag litar på att rådet snabbt kommer att anta detta och att vi håller snabba och seriösa överläggningar om det övriga paketet. Jag hoppas att inte rådet lämnar oss i sticket där eller att tveksamheter uppstår hos någon av medlemsstaterna. Vårt arbete bör tjäna som exempel. Vi lyckades enas snabbt och lätt och jag hoppas att även rådet kommer att kunna göra det.
Clegg sade i sitt anförande att detta var ett kontroversiellt och komplicerat arbete och jag tror därför att vi valde rätt som utsåg honom till föredragande. Han har hela tiden varit väldigt orubblig och på parlamentets vägnar skulle jag vilja notera att han under den tid då han framgångsrikt kopplade loss accessnätet, också genomförde en mycket framgångsrik sammankoppling, genom att gifta sig. Jag är säker på att vi alla ger honom våra lyckönskningar.
Det kommer nog inte som någon överraskning för parlamentet att jag som en företrädare för det brittiska konservativa partiet - och det var den konservativa regeringen som för mer än 17 år sedan privatiserade British Telecom, troligen den första av de stora privatiseringarna av telebolag i Europa - varmt välkomnar denna viktiga åtgärd för att avreglera och konkurrensutsätta marknaden. Medan detta har drivits fram har det för kommissionen varit mycket viktigt att skapa ett underlag i form av det telekommunikationspaket vi nu har framför oss och vi beundrar mycket deras ambition och entusiasm i detta arbete.
Min enda anmärkning, när jag ser på den något slappa ordalydelsen i fråga om en del tidsangivelser - exempelvis att anmälda operatörer från den 31 december skall bevilja rimliga ansökningar från mottagarna - är att jag vill be kommissionären försäkra oss att han kommer att vara mycket sträng vid övervakningen av detta, eftersom det inte är meningslöst att driva igenom denna text i parlamentet om vi får ett väldigt trögt och slappt genomförande i medlemsstaterna, där detta också behöver drivas igenom.
Kanske kan jag också säga att detta har varit ett berömvärt initiativ till följd av toppmötet i Lissabon, men att många andra viktiga aspekter som rör framstegen i den nya ekonomin nämndes i Lissabon. Vem skall använda all denna nya och billiga, avreglerade kapacitet? Vi vill se de nya företagarna, de nya Internetföretagen ta sig in på marknaden. Jag erinrar kommissionären om att en av de andra huvudaspekterna i Lissabon var skapandet av nya förutsättningar i den europeiska ekonomin, för att locka nya investerare. Låt mig uppmuntra honom med den nya äventyrsanda som vi här ser prov på - och det är kanske inte ett ord som vi brukar förknippa med kommissionen - för att med entusiasm och kraft gå vidare och förverkliga dessa andra aspekter från Lissabon med samma effektivitet.
Låt mig börja med att gratulera Clegg till hans snabba arbete av hög kvalitet och även hälsa honom välkommen till denna rätt exklusiva församling ledamöter som så ofta är här sent på kvällen för att debattera frågor som rör telekommunikation. Kommissionär Liikanens företrädare Bangemann beskrev oss också vid ett tillfälle som 'vi få, vi lyckliga få, vi sällskap av bröder'. Han hoppade visst över systrarna, men jag tror att ni förstår poängen med hans Shakespearecitat.
Jag vill också kommentera det rättsliga instrumentet - förordningen - eftersom det är exceptionellt och historiskt och det av mycket speciella skäl, som sammanhänger med snabbhet - efter Lissabontoppmötet - och teknisk överensstämmelse, som jag tror att vi alla uppskattar och förstår. Parlamentet måste vara berett att studera nya arbetssätt - fantasifulla och som Harbour påpekar äventyrliga. Men vi måste också klargöra när sådana åtgärder är lämpliga och det är så gott som säkert att de andra delarna i detta senaste telekommunikationspaket kommer att ta betydligt längre tid och följa långt mer traditionella linjer.
Jag vill även kommentera en mycket viktig del av Cleggs förslag som har att göra med nationella tillsynsmyndigheters befogenheter och initiativrätt, som jag tror är mycket viktiga aspekter för att denna förordning skall verkställas och genomföras snabbt och konsekvent.
Andra har nämnt toppmötet i Lissabon och det är naturligtvis riktigt att betona att denna lagstiftning uppfyller ett åtagande från Europeiska unionens medlemsstater om att stödja utvecklingen och användningen av Internet i Europa, enligt handlingsplanen för e-Europa. Mycket av detta skulle inte hända utan detta löfte om att tillhandahålla billigt Internettillträde med hög hastighet och vi noterar att tillträdet till accessnätet haft betydelse för e-Europaplanens framgång.
Det är även sant att kommissionens, parlamentets och rådets gemensamma ansträngningar har fått till stånd denna lagstiftning som ingår i en övergripande ansträngning för att modernisera lagstiftningen om telekommunikationer. Denna ansträngning kommer att innebära öppenhet, insyn och konkurrens för industrin, medan behovet av reglering balanseras av en önskan till avreglering. Vi har mer lagstiftningsarbete framför oss och vi måste lära oss läxorna från så mycket av den lagstiftning som vi gemensamt har varit delaktiga i under många tidigare år. Då försökte vi titta i backspegeln, och extrapolera utifrån vad vi hade gjort, innan vi tittade framåt och för första, andra och tredje gången gissade vad som låg framför oss. Vi begick misstag på en så föränderlig och instabil marknad, men jag skulle vilja avsluta med att säga att om Europa skall behålla sin konkurrenskraft, och hålla sig kvar på detta område, och låta e-Europas alla högst påtagliga fördelar komma alla Europeiska unionens medborgare till del, ligga kvar i täten för den tredje generationens mobiltelefoner - om jag får hoppa framåt - i förhållande till Förenta staterna, ja då kommer alla våra gemensamma ansträngningar att krävas för att se till att hela paketet genomförs lyckligt och väl.
Fru talman! Avsikten med att ge tillträde till accessnätet är att öka konkurrensen, tillhandahålla lägre priser för konsumenterna och enklare, billigare Internetuppkoppling, och befordra teknisk innovation inom området för lokala accessnät. Jag välkomnar denna utlovade utveckling. Men som föredraganden nämnde, har många av oss varit medvetna om oron hos lokala operatörer som tillhandahåller telekommunikationer. Det irländska telekommunikationsbolaget Eirecom, hävdar att det bör få en rimlig tidsperiod på sig för att genomföra förändringarna och att slutdatumet den 31 december är praktiskt omöjligt att klara. Vidare bör avgifterna för tillträdet till accessnätet vara rättvisa och adekvata för att säkerställa den långsiktiga utvecklingen och uppgraderingen av den lokala accessnätsinfrastrukturen. Om det inte är ekonomiskt lönsamt att investera i glesbefolkade och mindre utvecklade områden, är det inte sannolikt att dessa lockar nya operatörer.
När vi kombinerar detta möjliga scenario med andra åtgärder som får skadliga effekter för landsbygdsområdena, exempelvis avregleringen av posttjänsterna, som hotar de små postkontorens överlevnad på landsbygden, och den senare tidens stängning av många små landsbygdsbanker, undrar jag hur en eventuell minskning av investeringarna i långsiktig utveckling och uppgradering av lokal accessnätsinfrastruktur påverkar redan missgynnade landsbygdsregioner? Det är min ärliga förhoppning att ingen av dessa farhågor blir verklighet och att vi i framtiden undviker risken för att allvarligt begränsa debatten i parlamentet genom att skynda på förfaranden som ytterst får allvarliga konsekvenser för de mest sårbara grupperna.
Fru kommissionär, fru talman, kära kolleger! Bakom det något barbariska namnet på det förslag till förordning som vi debatterar i kväll - tillträde till accessnät (för övrigt ett helt otillgängligt uttryck för varje genomsnittsmedborgare) - finns ett enkelt såväl som allvarligt beslut om att konkurrensutsätta det lokala taltelefonnätet och datateletjänster.
Att avskaffa det offentliga monopolets sista andel är för somliga något som automatiskt sänker priset på lokal kommunikation, det har vi hört från olika håll här i kväll, och kan därför endast vara en positiv sak för konsumenterna.
För andra, däribland jag själv, är det långt ifrån så pass uppenbart och framför allt så pass automatiskt. Om en otyglad konkurrens alltid ledde till varaktigt lägre priser och alltid gynnade konsumenterna, alla överallt, då skulle det vara ett sedan länge känt faktum. Exemplet med mobiltelefoni - som är helt konkurrensutsatt - bevisar för övrigt det motsatta. De verkliga kostnaderna för mobil kommunikation är fortsatt höga, och framför allt är överskådligheten vad gäller kostnader och priser långt ifrån garanterad. Det är inte en klyfta som finns mellan reklamen och verkligheten, det är en dalgång. Många är de medborgare som varje dag är offer för dessa omständigheter och som inte vet hur de skall betala sin faktura, om de inte skulle förklara sin mobiltelefon stulen.
Jag är förresten positiv till tillträde till accessnät, men också på detta område krävs det att man snabbt utarbetar enkla, tydliga och bindande regler i syfte att fastställa de samhällsomfattande tjänsternas räckvidd, följa utvecklingen av dem samt klargöra hur de skall finansieras.
Vår föredragande och kollega, Nicholas Clegg, har självklart arbetat mycket, och jag gratulerar honom till det. Han har trots allt varit öppen för en diskussion med sina kolleger, och det vill jag tacka honom för. Men han är mycket liberal och har därför helt naturligt sagt nej till allt som kan verka för en sant samhällsomfattande tjänst. Han är mer rädd för offentliga monopol än för privata. Jag hoppas därför att förslaget till direktiv " Samhällsomfattande tjänster" , för vilket jag utsågs till föredragande i juli för utskottet för industrifrågor - och som jag nu borde återuppta trots försöken från utskottet för rättsliga frågor - gör att vi i någon mån kan justera våra mål.
Clegg har på ett korrekt sett klargjort, på ett tekniskt plan, kommissionens förslag om tillträde till accessnät, och han har gjort det mycket seriöst. Men jag beklagar att behöva säga att han enligt min mening inte i tillräcklig utsträckning har beaktat den risk som de svagaste på sikt kommer att utsättas för i ett avreglerat system, och inte heller risken med privata monopol.
I kväll vill jag än en gång erinra om att den offentliga sektorn enligt min mening inte får vara en ständigt krympande kvarleva på marknaden. Den bör och kan vara ett mål i sig, och för oss européer ett värde och en trumf för en balanserad och varaktig utveckling. Men, fru talman, eftersom de tre EU-institutionerna är överens om ett tillträde till accessnät, skall jag inte vara mer rojalistisk än kungen själv och kommer därför att rösta positivt i morgon.
Fru talman, ärade herr kommissionär! Framför mig har jag de handlingar vi skall rösta om nästa vecka. Jag tror att det viktigaste betänkandet är Cleggs betänkande. Det har helt enkelt visat att det är möjligt att fatta beslut på ett snabbt och okonventionellt sätt. Jag tror att det bör vara förebilden för oss i den europeiska lagstiftningen, nämligen att till följd av en ny utveckling snabbt, okomplicerat och obyråkratiskt fatta de rätta besluten.
Jag vill gratulera honom till att han här har lyckats jämka ihop alla önskemål, men även tacka kommissionen för att den så effektivt och skickligt hörsammat uppdraget från rådet att agera skyndsamt i denna fråga. Jag tror att vi härmed tar ett avgörande steg in i framtiden för de europeiska medborgarna. De europeiska medborgarna kommer i sin plånbok, på tjänsternas kvalitet och på arbetsmarknaden att märka att Europa genom dessa steg får en starkare internationell konkurrenskraft.
Vi vet att en ny tjänst är på väg i och med UMTS. Miljön och telekommunikationsområdet kommer i framtiden att spela en särskild roll för den internationella konkurrenskraften. Därför anser jag att det är viktigt att utveckla rättvisa ramvillkor. Just det här direktivet visar att man har försökt komma underfund med rättvisan, och det är ett bra exempel på hur lagstiftningen borde gå till, genom en review,, en ordentlig och grundlig prövning, ett samråd med alla berörda och slutligen ett bra, effektivt, snabbt och noggrant förfarande i Europaparlamentet.
Jag vill än en gång framföra ett hjärtligt tack!
Fru talman! Vid det här tillfället ankommer det på mig att vara den som slår alarm. Jag brukar vanligen inte inta ståndpunkter här i parlamentet som enbart grundar sig på nationella överväganden, men det tycks mig som om vi försöker att införa en förordning som saknar flexibilitet och inte beaktar marknadens ställning i Irland. Det föreliggande förslaget kommer att ålägga Eirecom, ett privat aktiebolag och tidigare statligt monopol, att ge alternativa operatörer tillträde till accessnätet och kommer inte att ålägga alternativa operatörer som redan etablerat sig på marknaden, såsom kabel-TV-, satellit- och trådlösa accessnätsoperatörer att göra detsamma. De undantas från denna förordnings räckvidd.
Kabel-TV-bolagen i Irland äger redan nätverket och uppgraderar redan sitt nätverk för att tillhandahålla telefoni, Internet och andra interaktiva tjänster. I många fall har de exklusiv ensamrätt inom omfattande områden. När det gäller Irland, har dessa bolag en genomslagsgrad i storleksordningen 90 procent i större och mellanstora städer, vilket är långt mer än Eirecom PLC. Det är omöjligt att förstå och fullständigt oacceptabelt att förslaget inte även omfattar dessa kabel-TV-bolag. Dessutom kommer fasta nätverksoperatörer som Eirecom att finna det vara omöjligt att konkurrera med dessa bolag som tillhandahåller pakettjänster till kunderna, där Internetuppkoppling och gratis lokalsamtal ofta ingår i deras standardsortiment av erbjudna tjänster.
Där ett alternativt konkurrerande accessnät samexisterar med ett kopparbaserat accessnät skall givetvis tillträde ges till alla eller till ingetdera. Detta överensstämmer med motiveringen för att ge tillträde som kommissionen har presenterat. Förordningen om tillträde till accessnät är till själva sin natur och i grunden skev.
Jag tror verkligen att den sämsta lagen i många fall är en dålig lag, och så är fallet i fråga om denna förordning.
. (EN) Kvällssammanträdena är inte alltid det mest angenäma nöjet i Europaparlamentet men i kväll måste jag säga att det har varit en ytterst angenäm och positiv debatt. Jag delar uppfattningen hos de som anser att denna fråga är historisk. Den är historisk på två sätt.
För det första kommer vi nu att ta sista steget på den långa vägen mot att avreglera telekommunikationerna. Detta gagnar även de samhällsomfattande tjänsterna. När vi ökar konkurrensen i accessnäten kommer det att sänka avgifterna, förbättra kvaliteten och göra tjänsterna mer lättillgängliga. Det kommer att bidra till att upprätta ett allomfattande informationssamhälle.
För det andra är det historiskt i den meningen att vi har besvarat en ofta ställd fråga: agerar unionen alltför långsamt? Är vi i stånd att utnyttja informationsteknikens möjligheter? Det finns gott om misstänksamhet. Kan gemenskapens institutioner någonsin klara detta? Om parlamentet godkänner Cleggs betänkande i morgon så visar vi att vi kan. Vi kan visa att vi är i stånd att agera Internet-snabbt. Vi kommer att ha konkreta bevis, som enormt skulle öka Europeiska unionens trovärdighet, i synnerhet i den yngre generationens ögon, de som lever i denna Internets tidsålder.
Inget av detta skulle vara möjligt utan det enastående samarbetet mellan institutionerna. Jag vill tacka föredraganden Clegg för det utmärkta arbete han har uträttat, liksom hela utskottet. Det skulle inte ha varit möjligt utan ingående kunskap i frågan. Inte heller skulle det ha varit möjligt utan en stark vilja att förhandla med olika parter.
Jag tackar även rådets ordförandeskap, som har varit mycket konsekvent och fast beslutsamt att driva igenom denna fråga. I många medlemsstater har det varit en mycket känslig och komplicerad fråga.
Gallagher och Haarder tog i detta sammanhang upp några frågor. Det är verkligen en central del av handlingsplanen för e-Europa att avreglera telekommunikationsmarknaden för att få billiga priser och förbättra kvaliteten på tjänsterna. Samtidigt måste vi komma ihåg att detta är ena sidan av myntet. Å andra sidan behöver vi människor med färdigheter och kompetens som kan använda dessa tjänster. Så vi måste fortsätta att satsa på utbildning för alla människor, unga som gamla.
Vad avser genomförandet av denna förordning hade de nationella tillsynsmyndigheterna i går ett sammanträde med tjänstemän från kommissionen. De enades om att försöka påskynda genomförandet av denna förordning och göra det under så harmoniserade former som möjligt, för att få en stark europeisk marknad inom denna sektor.
Kommissionen kan också välkomna praktiskt taget allt i detta betänkande. Betänkandet stöder de målsättningar och förslag till åtgärder som anges i kommissionens förslag. Jag vill bara nämna tre av dessa.
För det första är syftet att operatörer som inte har definierats som operatörer med ett betydande inflytande på marknaden i fråga om tillhandahållande av fasta telefonnät skall ges tillträde till metallbaserade accessnät från och med den 31 december 2000 under öppet redovisade, icke-diskriminerande och kostnadsorienterade villkor.
För att se till att insyn ges i övriga operatörers verksamhet kommer vi för det andra att behöva offentliggöra ett referensanbud om villkoren för tillträde till accessnätet och därtill hörande arrangemang såsom samlokalisering, inklusive avgiftssättning, under överinseende av den nationella tillsynsmyndigheten i syfte att säkerställa en rättvis behandling. I det sammanhanget är jag glad över att notera att de nationella tillsynsmyndigheterna vill samarbeta för att detta skall gälla överallt.
Slutligen kommer förordningarna om tillträde till accessnätet att ge nya aktörer alla slags former av tillträde där detta är tekniskt genomförbart, fullständigt tillträde och gemensamt tillträde till accessnät och delaccessnät. Detta optimerar teknisk innovation, ökad konkurrens och valmöjligheterna för konsumenterna. Kommissionen godkänner samtliga 18 ändringsförslag i Cleggs betänkande. De förbättrar kommissionens förslag, ställer upp mer exakta tekniska definitioner och mer specifika krav vad avser nationella aktörer och nationella tillsynsmyndigheter. Dessa ändringsförslag är konstruktiva och kommer att säkerställa att förordningen blir fullt operativ. Således garanteras att tillträdet snabbt och effektivt skall genomföras från och med den 31 december 2000.
Kommissionen hoppas även att rådet kommer att godkänna texten med de ändringar som gjorts i betänkandet och sedan det förhoppningsvis har godkänts av parlamentet i morgon. Då skulle rådet kunna slutföra medbeslutandeförfarandet i en behandling.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 10.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)
| sv |
Utbildningsprogram
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0373/98 av Waddington för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om förslaget till rådets beslut om att inrätta den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för yrkesutbildning Leonardo da Vinci; -A4-0371/98 av Pack för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning Sokrates; -A4-0389/98 av De Coene för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta gemenskapens åtgärdsprogram till förmån för ungdomarna, Ungdom .
Herr ordförande! Förslagen till ett nytt Leonardoprogram ger oss tillfälle att uppmärksamma det växande behovet av yrkesutbildning för individer, företag och för ekonomin och att på ett kreativt sätt överväga hur Europeiska unionen kan hjälpa till att förbättra medlemsstaternas egna system och uppmuntra till förnyelse och gränsöverskridande. Kommissionens förslag att förenkla det nya programmets mål och åtgärder kommer att välkomnas, likaså deras vilja till samarbete med parlamentet och dess utskott genom att komma överens om att införa ytterligare förbättringar.
Jag skulle i korta drag vilja sammanfatta de huvudsakliga intresseområdena för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, vilka innefattas i våra ändringsförslag. Först och främst har vi föreslagit att Leonardoprogrammet skall påverka de nationella yrkesutbildningsprogrammen genom att främja nytänkande, livslångt lärande, anställbarhet och tillgång. Den läxa vi lär oss av Leonardo II kan göras till ett mönster vad beträffar de övriga EU-programmen, särskilt Europeiska socialfonden, men detta kommer att kräva en viss nivå av samverkan, integration och samordning som man inte lyckats uppnå i det nuvarande programmet.
För det andra har vi framhävt behovet av att bekämpa diskriminationen och få bort barriärerna för medbestämmanderätt. T.ex. har den övre åldersgränsen för engagemang i de gränsöverskridande projekten för rörlighet tagits bort och handikappade personers särskilda behov har uppmärksammats.
Med tanke på vikten av yrkesutbildning, inte bara för medlemsstater och arbetsmarknadens parter, utan även för samhällsmedborgare, har vi manat till att man i större utsträckning rådgör med icke-statliga organisationer. Nyskapande är en huvudfaktor. Leonardo är unikt såtillvida att det har en förmåga att pröva nya gränsöverskridande angreppssätt vad gäller yrkesutbildning. Programmets huvudmål är att utvärdering och bredd är att föredra framför att enbart finansiera utbyte. Det är p.g.a. detta vi har föreslagit att en högre procent av budgeten bör användas till förnyelseprojekt. För att uppmuntra till förnyelse, genomskinlighet och ett mer effektivt genomförande av programmet har vi endast föreslagit två klart definierade urvalsförfaranden, centraliserade och decentraliserade.
Såvitt jag förstår diskuterar kommissionen och rådet fortfarande dessa administrativa frågor, men jag vill att de skall uppmärksamma den viktiga roll kommissionen måste spela för säkerställandet av förnyelse, gränsöverskridande, kvalitet, effektivitet och enkelhet i valet av projekt och för programmens skötsel. Vi tror att detta kan uppnås utan alltför mycket byråkrati.
Vi har också framhållit vikten av utvärdering av det nya Leonardo-programmet. Utvärdering borde vara ett krav för varje förslag. Det skall vara inbyggt från starten och användas som ett redskap för att påverka och förbättra yrkesutbildningssystem och angreppssätt. Fastän det nuvarande programmet har varit populärt, har det uppkommit kritik vad beträffar innehåll, förfarande och skötsel som kräver ytterligare utredning. Jag har skrivit till president Santer angående denna fråga och hoppas att man dragit lärdom av detta.
I samband med utformandet av förslagen till parlamentet har jag lyssnat till och utvärderat en lång rad organisationers åsikter, inklusive arbetsmarknadens parter. Våra gemensamma förslag till förbättring av det nya Leonardoprogrammet, som presenteras här i dag, ger oss ett nytt tillfälle att förverkliga de möjligheter som ett europeiskt yrkesutbildningsprogram kan ha och som, tillsammans med de nya Sokrates- och Ungdom för Europa-programmen, utgör ett avgörande bidrag till livslångt lärande i Europa. Leonardo kan i grunden komma att påverka åtgärdssystemen i medlemsstaterna, uppmuntra till gränsöverskridande och nytänkande, möjliggöra rörlighet, och det är ett program som ger oss stora förhoppningar för framtiden. Vi vet att yrkesutbildning kommer att fortsätta att vara en huvudfaktor för den ekonomiska utvecklingen i Europa. Detta program måste utvärderas och ses som ett experiment för nytänkande.
(Applåder)
Herr ordförande, kära kolleger! Det är beklagligt att kommissionären ännu inte är närvarande. I dessa dagar kommer kommissionärerna uppenbarligen för sent varje dag. Kanske beror det på trafiken, det hoppas jag i alla fall. Men vad bra - där kommer hon ju!
Till att börja med vill jag ta upp ett uttalande av Jean Monnet - en av grundarna till dagens Europa - som en gång sade: Vi förbinder inte stater - vi förenar människor! Detta borde egentligen vara den ständiga ledstjärnan för vår politik - dels för Europeiska unionen, men framför allt för Europaparlamentet. Vi får först och främst rikta förhoppningarna mot den unga generationen, för det är ju den som så småningom kommer att forma vår framtid. Därför måste vår förhoppning om att dessa ungdomar engagerar sig i den europeiska integrationsprocessen besannas. Om den europeiska ungdomen knyts samman genom bl.a. nätverk i anslutning till utbildningar, kommer ett Europa att skapas som är starkare, enigare och större än vad vi nu kan föreställa oss.
Det är inte minst denna insikt som har gjort att den europeiska utbildningspolitiken med tiden t.o.m. har kommit att bli en central uppgift för gemenskapen inom Europeiska unionen. Vi behöver av den anledningen en ambitiös modell för hur den europeiska dimensionen skall infogas i utbildningsväsendet. Jag skulle vilja tillägga: Vi skall inte ändra på eller jämka ihop de olika ländernas och nationernas utbildningspolitik, men vi vill få möjlighet att här i Europa göra det som nationerna och länderna inte kan göra speciellt bra på egen hand. Vi vill bara utvinna det faktiska europeiska mervärdet av ett samarbete.
Vi skall inte glömma att bildning och utbildning också är nycklar till Europas konkurrenskraft. Att förbättra kvaliteten på utbildningen och lägga grunden för ungdomarnas etablering inom ett yrkesområde och i samhället är därför klart uttryckta mål i vår utbildningspolitik. Ungdomarna kan då förutom att bli delaktiga i samhällets utveckling även säkra sin position på arbetsmarknaden. Det nya Sokratesprogrammet och övriga program som vi diskuterar här i dag kommer att utvidgas till ett regelrätt europeiskt medborgarprogram som kommer att få en ännu större verkan när andra yrkesutbildnings-, forsknings-och ungdomsprogram tillkommer. Hittills har ca 110 000 ungdomar, 500 000 studenter och 60 000 professorer deltagit i Sokratesprogrammets utbytesprogram. Ytterligare 30 000 språklärare har deltagit i fortbildningsåtgärder, samtidigt som 1 500 universitet och 10 000 skolor har varit engagerade i åtgärder, för att nu inte nämna alla dem som deltagit i olika åtgärder för livslångt lärande. I framtiden kommer vi även i Sokratesprogrammet att ha en starkare decentralisering och enklare ansöknings- och urvalsförfaranden.
Programmet vänder sig till ca 300 miljoner medborgare från skolåldern till pensionsåldern - för att säga det litet grovt - från vaggan till graven. Vi får således inte slarva oss igenom det, utan måste lägga ned åtskilligt med engagemang och noggrannhet på det. Det är också därför som vi har gjort vissa ändringar i kommissionens mycket välgjorda förslag - det vill jag säga uttryckligen. Det är ändringar som vi i egenskap av företrädare för medborgarna får höra önskemål om så gott som dagligen hemma. Till viss del är de av väsentlig betydelse och till viss del bagatellartade. Men en mycket viktig ändring i programförslaget är att vi har gjort sex åtgärdsförslag av kommissionens åtta.
Och det är viktigt av den anledningen att vi - det vill jag nämna här - tydligare vill framhäva betydelsen av de fem stora åtgärderna. Jag vill ta tillfället i akt att räkna upp dem: Först och främst Comenius-delen. Den rör skolutbildningen, vänskolorna och skolornas personal. Den andra är Erasmus - högskoleutbildningen som innebär samarbete mellan europeiska högskolor och en rörlighet för studenter och universitets- och högskolelärare. Den tredje åtgärden är Grundtvig, som består av övriga utbildningsvägar: vuxenutbildning, påbyggnadsutbildning och nya utbildningar. Den fjärde åtgärden är Lingua som rör språkundervisning och språkinlärning. Och som den femte åtgärden vill jag se Minerva och inte Atlas, som kommissionen föreslagit, då jag tror att just multimedia - som det handlar om i den här åtgärden - behöver kraftfulla tankeinsatser, och därför har jag valt Minerva som skyddspatron i den delen. Åtgärd sex omfattar samordnande åtgärder.
Vi har lagt stor vikt vid att våra ungdomars språkkunskaper stärks, och vi har sagt att ungdomarna framöver skall lära sig två främmande språk. Det ena språket skall vara grannspråket, eftersom närmarknaden då blir tillgängligare. Det andra språket skall vara ett annat kommunikationsspråk. Vad gäller Comenius-delen har jag opponerat mig mot kommissionens ståndpunkt, vilket den godtagit. Jag tycker inte att en skola som vill vara med skall tvingas lägga fram en plan för det.
Kära fru kommissionär! Jag har en del emot planer i allmänhet. Hur planen skall uppfyllas anges oftast på papperet, men vad som sker i verkligheten är en helt annan sak. Tillåt mig därför upprepa att jag fortfarande är för att en lärare som vill delta i det här får lämna in en enskild ansökan. Tänk på att skolsystemet är annorlunda än universitetssystemet. Jag välkomnar också att det framdeles kommer att vara möjligt med elevutbyte. När det gäller Erasmus har vi gjort ett tillägg som syftar till att inskränka de begränsade medel som står till vårt förfogande till dem som verkligen är behövande. Det bör om möjligt ske enligt de nationella föreskrifterna för stödåtgärder. Vi har ännu en gång och med större insats försökt att använda ECTS-systemet här, och vi har ombett universiteten att ta sig an detta.
Jag vill också säga något om finansieringen, som är det allra viktigaste kapitlet. Jag tackar budgetutskottet för att det denna gång står på vår sida. 1, 4 miljarder räcker inte! Det räcker för att sätta igång, men inte för att verkligen göra något bra. Vi har ansökt om 1, 4 miljarder euro för fem år, och det omfattar 15 länder och ytterligare 13 associerade länder. Man kan bara säga: Det här är det enda som vi verkligen har makt att genomdriva och som gör medborgarna redo för Europa. Alla våra informationskampanjer är visserligen bra, men de är ändå ad hoc -åtgärder. Men de här utbildningsåtgärderna gör medborgare som verkligen känner och tänker europeiskt av Europas unga medborgare. Hjälp oss att övertyga rådet om att vi behöver 2 miljarder för de kommande fem åren!
(Applåder)
Jag tackar er, fru Pack. Den sista delen av ert inlägg var inledningen på den debatt som senare kommer att äga rum vid förlikningen.
Herr ordförande, fru kommissionär, ärade kolleger! Just före sommaruppehållet lade ni, fru kommissionär, fram ert åtgärdsprogram Ungdom 2000-2004. Vi är glada över att det i dag är ett omfattande program där de åtgärder som är riktade till samma målgrupp är samlade. Det ger mer sammanhang mellan åtgärderna, det undviker att de ändå ganska knappa medlen splittras, och det tillåter att en tydlig politik kan föras. Den politiken, och det måste ni låta oss göra, vill vi anpassa i dag, bara några månader efter att ert dokument lades fram. Som föredragande har jag från början velat uppmärksamma följande punkter.
För det första att nå ut till så många ungdomar som möjligt med det här programmet, och då främst de ungdomar som har störst behov av den sortens program. För det andra att bygga in en politisk dimension i programmet. Det här programmet måste även engagera ungdomar i uppbyggnaden av Europeiska unionen genom att förstärka ungdomars europeiska medborgarskap. I ert förslag, fru kommissionär, betonas ju huvudsakligen ungdomarnas möjligheter att komma in på arbetsmarknaden, konceptet employability . Europaparlamentet vill däremot utvidga målsättningen och därmed även få mer jämvikt i programmet. Jag skall nu gå igenom de förslag till ändringar i ert program som utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media har lagt fram.
Först och främst en höjning av budgeten. Ni har föreslagit 600 miljoner och vi föreslår 800 miljoner ecu eftersom det skall visa att Europa verkligen vill investera i den unga generationen och dessutom behöver vi de pengarna för att kunna förverkliga programmets ambitiösa målsättningar. Höjningen är en sak, men för oss är en omfördelning av medlen minst lika viktig. I ert förslag, fru kommissionär, ta nu inte illa upp, är den överallt dominerande volontärtjänsten mycket iögonfallande. Vi är inte för eller emot den europeiska volontärtjänsten, det är inte det som det gäller, men vi konstaterar att de övriga programmen som till exempel utbytesprojekten eller ungdomsinitiativen riskerar att hamna under tryck. Därför vill vi återställa jämvikten utan att skapa någon panik. Den europeiska volontärtjänsten kommer nämligen fortfarande att få mer pengar än vad Fontaine, som då var föredragande, tidigare begärde å parlamentets vägnar för den europeiska volontärtjänsten.
Vi har olika argument för den här jämvikten. I ert förslag, och det förstår vi, hänvisas det nästan uteslutande till förberedelse inför yrkeslivet, upptagande i arbetslivet, social och yrkesmässig integrering. Tyvärr har begrepp som det europeiska medborgarskapet för ungdomar, samhällsliv och interkulturell inlärning fått en mer undanskymd position. Vi är naturligtvis övertygade om att sysselsättningen är särskilt viktig för ungdomarna, men den här målgruppen är minst lika bekymrad över saker som miljö, upprätthållande av freden och ett fredligt lösande av konflikter, europeiskt och internationellt samarbete, ungdomarnas position, rättigheter och ansvar i samhället.
Därför anser vi också att det här programmet måste ge ett svar på företeelser som individualism, nationalism, otrygghet, brist på tillit till andra personer och till framtiden. Därför tycker vi att pelaren ungdomsutbyten måste förstärkas. Om vi höjer och omfördelar medlen så måste vi lyckas engagera cirka en och en halv miljon ungdomar i de olika åtgärderna.
Vi har några punkter till. Vi anser, och vi har tittat litet på det experiment som ni tog risken att genomföra tillsammans med CFO, att volontärtjänster inte får tillintetgöra några reguljära jobb och dessutom att mottagande organisationer måste respektera unionens spelregler helt och hållet.
För det fjärde anser vi att pengarna framför allt måste gå till den som bäst behöver dem, och med avseende på utvärderingen så konstaterar vi, även genom samtal med ungdomar och lokala ombud, att de som lättast hittar vägen ofta även är de som har lättast att få ta del av medlen. Det vill vi göra något åt, och det till förmån för de ungdomar som ständigt hamnar i ytterspår.
Till sist vill vi ha större öppenhet vid bedömningen av projekten, mer publicitet runt programmen och en viss flexibilitet vid fastställandet av åldersgränser. Parlamentets utskott för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media har främst försökt lyssna till ungdomarna själva och till de organisationer som sköter programmens genomförande. Vi har haft kontakt med cirka 5 000 ungdomar, och utifrån detta har en rapport tagits fram som har flera olika målsättningar. För det första, investering av mer medel så att också fler ungdomar kan nås. För det andra, en jämvikt mellan de olika åtgärderna, strängare riktlinjer och en bättre tillsyn på att fördelningen sker på ett korrekt sätt. För det tredje vill vi göra tillgången till och genomförandet av programmet mer demokratiskt och slutligen ge ungdomar bättre framtidsutsikter och samtidigt ge det europeiska projektet bättre framtidsutsikter genom att öka ungdomarnas engagemang.
Herr ordförande! Liksom i fallet med programmet " Kultur 2000" , som behandlades i går, inleder kommissionen med de tre förslag som vi diskuterar i dag ett nytt, övergripande närmande i ett försök att förverkliga de strategiska riktlinjer som inkluderades i Agenda 2000 och i kommissionens meddelande från november 1997 om Kunskapens Europa.
Ett gemensamt kännetecken för de tre förslagen är att de alla, genom att höja nivån på kunskap och utbildning, såväl allmän som yrkesinriktad, på ett indirekt och ett direkt sätt siktar på och kan resultera i en ökning av sysselsättningen och, på längre sikt, en minskning av arbetslösheten. Det är följaktligen av stor betydelse att dessa program harmoniseras, så att de är förenliga med varandra, att de sammankopplas med andra gemenskapsprogram, att deras effektivitet hela tiden ökar, något som inte bara rättfärdigar en förlängning av de program som redan har visat sig vara av värde, utan även den nya ram inom vilken de placeras. Det rör sig alltså inte bara om en kvantitativ ökning, utan också om en kraftig kvalitativ karaktär. Och det tog vi hänsyn till i budgetutskottet, då vi undersökte sättet på vilket de skall kunna bemötas från finansiell sida. Dessa program består inte av några isolerade aktiviteter, utan förslagen som är under diskussion siktar på att upprätta en effektiv gemenskapspolitik på området för utbildning och ungdom, vilket för övrigt föreskrivs av artiklarna 126 och 127 i fördraget.
Det rör sig här om områden där medlemsstaternas befogenheter är det viktigaste, och, herr ordförande, jag skall återkomma till det senare. Med subsidiaritetsprincipen som utgångspunkt är avsikten att gemenskapen skall komplettera medlemsstaternas åtgärder, skänka dem en ny, europeisk dimension, samordna de olika verksamheterna på multinationell nivå samt främja samarbetet mellan medlemsstaterna, men även samarbetet med tredje länder och internationella organisationer. Gemenskapen skall alltså göra det som skulle vara omöjligt för medlemsstaterna att göra, eller som, om de kunde göra det, inte skulle ha samma verkan och samma övergripande mervärde på gemenskapsnivå.
Nu, från ekonomisk synvinkel. Vi får inte glömma att storleken av stödet som kommer att krävas och den nya finansiella ramen ännu inte har fastställts. Det diskuteras fortfarande. Jag anser att ökningen från 1 400 till 2 000 miljoner ecu - och detta är budgetutskottets åsikt - för tillfället sannolikt är överdriven. Jag vet att detta inte möter särskilt entusiastiskt stöd hos de ansvariga utskotten, men vi kan alltid hänvisa till det andra avsnittet i ändringsförslag 17, som förutser möjligheten av en årlig höjning på upp till 20 procent. Detta öppnar möjligheten för att de program som fungerar bra tilldelas ett mycket större stöd. Jag skulle hur som helst vilja påminna om vad jag sa i går om programmet " Kultur 2000" , om den indikativa karaktären dessa summor har när de specificeras i rättsakter och om den roll det årliga budgetförfarandet spelar.
Kolleger! Det finns två saker som vi måste komma ihåg. Det första är att det, sedan summorna väl har inskrivits, ligger ett stort ansvar på parlamentet, liksom naturligtvis även på kommissionen, att se till att de program som täcks av summorna i fråga genomförs. Det får alltså inte lämnas överskott, som kan skapa problem av finansiell art vid senare tillfällen. Den andra saken som vi måste komma ihåg är att ramprogrammen ofta inkräktar på parlamentets ansvarsområden och på parlamentets möjlighet att vara en fullständig del av budgetprincipens två halvor, som grundar sig på den årliga konfrontationen om Europeiska unionens budget. När vi har att göra med stora ramprogram och inte i tillbörlig grad har möjlighet till anpassning av resultaten, skapar vi på ett sätt problem för parlamentets rättigheter vad gäller den finansiella ramen och budgeten. Må de ansvariga utskotten ha dessa två saker i åtanke och må de förstå det förslag vi har lagt fram.
Herr ordförande! Kommissionens aktuella förslag till den andra etappen av Sokratesprogrammet ingår i en större helhet. Denna omfattar förutom Sokratesprogrammet även programmet för yrkesutbildning Leonardo da Vinci och det nya åtgärdsprogrammet Ungdom. Åtgärdsprogrammet Ungdom bildas genom att slå ihop programmen Ungdom för Europa och Europeisk volontärtjänst. Sammanlagt uppgår finansieringen av dessa tre program under 2000-2004 till 3 miljarder euro. Tillsammans med ytterligare ett nytt program, Kultur 2000, innebär dessa en betydande förstärkning av Europeiska unionens kulturella dimension.
Eftersom det fortfarande finns flera program och deras genomförande tidigare varit osammanhängande anser budgetutskottet att det är viktigt att öka synergin mellan dessa program. Den här ståndpunkten kom fram redan vid behandlingen av nästa års budget. Likaså ansåg utskottet det viktigt att man även genom dessa program skall främja skapandet av arbetstillfällen, även i samarbete med programmen för forskning och nya tekniker. Kulturutskottet har också inkluderat dessa tankar i sitt betänkande.
Sokratesprogrammet är det mest omfattande av kulturprogrammen. Kommissionen föreslog för dess finansiering under den kommande femårsperioden 1 400 miljoner euro. Budgetutskottet ansåg att detta belopp utgjorde en primär riktlinje, men ville i detta anslag reservera ett spelrum och lade därför fram ändringsförslag 1, vilket innebär en marginal på tjugo procent för att man kan ändra detta belopp om nya objektiva och varaktiga omständigheter föreligger som klart och tydligt påvisas.
Budgetutskottet anser att administrativa utgifter, allmänna kompletterande åtgärder och tekniskt stöd skall hållas åtskilda från anslagen till den egentliga verksamheten. Dessa borde separat godkännas av den budgetansvariga myndigheten. De utgör en betydande utgiftspost, cirka 85 miljoner euro, som annars minskar de egentliga verksamhetsresurserna.
Förutom ovannämnda ändringar tittade budgetutskottet på några andra detaljer som finns med i budgetutskottets yttrande. Sokratesprogrammet är ett av EU: s mest framgångsrika program. Därför har budgetutskottet givit och ger såväl nu som tidigare sitt starka stöd till detta förslag från kommissionen.
Herr ordförande! Jag talar som föredragande av yttrandet i detta ärende från utskottet för sysselsättning och socialfrågor, med förfarandet med dubbel tillnärmning, Hughes-förfarandet, som utgångspunkt, med vilket även vi i vårt utskott har sett på denna fråga om programmet Ungdom för Europa.
Jag vill allra först säga att vi anser att de tre programmen, Ungdomprogrammet, Leonardo och Sokrates, i själva verket är en enhetlig helhet, en allmän ram, med vilket Europeiska unionen, Europeiska kommissionen med sitt specifika förslag, ger kött och ben åt och realiserar tillnärmningen om lärdomens och kunskapens Europa. Vi anser att denna ram, liksom även programmet för Ungdom, är av synnerligen stor betydelse. Vidare, och särskilt för ungdomen, betonar utskottet för socialfrågor vikten av att uppmuntra till ett aktivt och ansvarsfullt medborgarskap i ett europeiskt sammanhang, genom att främja grundläggande värden, som till exempel solidaritet och uppmuntran till deltagande.
Där utöver, mer specifikt, har tillägnandet av allmänna färdigheter och allmän kompetens, med sitt direkta och indirekta samband med sysselsättningen, betydelse. Jag bör på denna punkt bara säga att åtgärderna som har med ungdom och sysselsättning att göra huvudsakligen hänger på volontära erbjudanden, på lokal nivå och främst i samarbete med föreningar, grupper som drivs utan vinstsyfte, det vill säga att det alltså på sätt och vis faller inom ramen för den tredje sysselsättningssektorn, en fråga som Europaparlamentet som bekant tillskriver särskild vikt.
Vidare tror vi att det centrala måste vara att uppmuntra ungdomar som kommer från mindre gynnade miljöer att aktivera sig i detta program, för att ge dessa grupper möjligheten att uttrycka sig. I denna anda har vi alltså med en rad ändringsförslag - ungefär 20 stycken - försökt ge eftertryck åt dessa punkter. Jag måste här tacka föredraganden för utskottet för ungdomsfrågor, De Coene, som har infogat de flesta av ändringarna i sitt betänkande, och därför är det en i hög grad gemensam tillnärmning som i dag går till omröstning.
Herr ordförande! Tre betänkanden med ett och samma mål: medborgarnas Europa. Det är vad vi har åtagit oss genom Amsterdamfördraget, för en politik för kunskap och livslång utbildning.
När vi lyckas med att uppnå ett samförstånd kring målen med en gemenskapsåtgärd, måste man gratulera kommissionen till detta. Jag anser uppriktigt sagt att de tre programmen Sokrates, Leonardo da Vinci och Ungdom för Europa har varit en framgång, och man måste gratulera alla de som vid något tillfälle har agerat för att genomföra dessa program. Kommissionen planerar att slå samman de här programmens åtgärder, för att se till att de blir rationella och effektiva i en tid när skillnaden mellan grundutbildning och vidareutbildning suddas ut, liksom skillnaden mellan formell och informell utbildning. Jag ger mitt fulla stöd till sammanslagna åtgärder; jag anser att det är en positiv förnyelse.
Men detta är tyvärr inte allt som dessa program har gemensamt. Trots att Sokrates nyligen har blivit en finansiell framgång är bristen på tillgångar också en gemensam nämnare för de här programmen - eftersom vi ständigt utvidgar deras tillämpningsområden är det resurserna som det råder störst brist på. Trots detta kommer UPE-gruppen att stödja innehållet i dessa tre betänkanden, och jag vill tacka föredragandena för ett utmärkt arbete och deras öppenhet för samtliga synpunkter.
Hur kommer då programmens andra generation att se ut? När det gäller Sokrates handlar det om att stärka den europeiska dimensionen i utbildningen på alla nivåer, främja samarbetet inom utbildningen, ta bort hindren för ett sådant samarbete och uppmuntra en pedagogisk förnyelse. Detta program är nu välkänt av alla, och trots att rörligheten är förknippad med betydande krångel och olika hinder, är det fortfarande lika många som vill anmäla sig.
I egenskap av kulturutskottets föredragande för programmet Leonardo da Vinci, skulle jag vilja uppehålla mig litet längre vid det programmet. Leonardo da Vinci syftar till att underlätta och stärka ungdomars sociala och yrkesmässiga integration, genom att skapa en tillgång till fortlöpande utbildning genom hela livet.
Jag skulle vilja framhålla tre mycket viktiga frågor. Den första rör erkännandet av rörlighetens potential och viljan att utveckla den virtuella rörligheten som ett komplement. Det är något jag skriver under på, för jag anser att den nya kommunikationstekniken kommer att avskaffa avstånd. Men jag vill också insistera på att mötet mellan människor är en oersättlig beståndsdel. Den nya tekniken kommer bl.a. att närma landsbygds- och tätortsområden, människor i norr och människor i söder, och det är just det som är programmens rikedom; vi bör ha förmågan att integrera tekniken, och att utnyttja den, men vi får inte glömma mötet mellan människor.
Den andra punkten rör de små och medelstora företagens roll inom den varvade utbildningen och inom yrkesutbildningen, samt när det gäller utbildningens fortfarande alltför blygsamma plats i dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Vi bör se över den här situationen med en politisk vilja till en verklig dialog.
Den tredje punkten rör marknadsföringen av programmet bland personer i alla åldrar, eftersom målet med en livslång utbildning inte får betyda att programmen bara erbjuds unga människor. Till sist vill jag insistera på, och det ger mig möjlighet att kommentera programmet " Ungdom för Europa och den europeiska volontärtjänsten" , att erkännandet av betyg från informell utbildning snabbt bör få en betydelse för de olika programdeltagarnas behörighet.
För att avsluta skulle jag vilja uppehålla mig vid ramprogrammet för ungdomar, vid dess fördelar och vid dess svagheter. " Ungdom för Europa" främjar ungdomars erfarenhet av informell utbildning genom att underlätta rörligheten inom unionen och i förhållande till tredje land; det främjar också ungdomars initiativkraft. Dess fördelar: Det framgångsrika försöket med den europeiska volontärtjänsten säkrar programmets framgång, målen är lovvärda och lovordade, men man ger det mycket mer pengar än andra åtgärder inom programmet " Ungdom" , och dess svagheter är, naturligtvis, av finansiellt slag.
Jag skulle här vilja ta upp hur beklagansvärt det är att denna åtgärd, dvs. ungdomars möjligheter, möjligheterna för deras engagemang, deras möjligheter att tillägna sig Europa och bli verkliga europeiska medborgare som är ansvariga för sin framtid och som är engagerade för att skapa sin egen sysselsättning, att denna åtgärd, som sagt, inte får tillräckligt med medel i förhållande till vilken enorm potential den har.
Jag har för övrigt lagt fram två förslag till det här betänkandet: att balansera budgeten till förmån för de här åtgärderna och att skapa en struktur med syftet att samla in information och dokument om ungdomar, publikationer och specifika studier, en struktur som skulle möjliggöra en uppvärdering av program för ungdomar, både program från medlemsstaterna och från EU-institutionerna, eller från själva ungdomsorganisationerna. Den strukturen skulle kunna kompletteras av en webbplats på Internet, som skulle förvaltas av kommissionen och som skulle uppmuntra den interaktiva kommunikationen mellan ungdomar inom de mest varierade områden, som inte nödvändigtvis behöver ingå i EU: s integrerade politikområden.
Vi måste ge Europa till ungdomarna, och de bör tillägna sig Europa. Det är vår uppgift, och strukturen skulle kunna kallas: " Europa 15-25" .
Herr ordförande! Jag hindrades litet av trafiken i morse, men det hade nog fler kolleger besvär med. Tack för ert tålamod.
För utskottet för sysselsättning och socialfrågor kan jag säga att den andra generationens program och i synnerhet Sokrates är ett stort framsteg med avseende på konsekvens och administration. Vi har emellertid kunnat konstatera att det inte finns någon ny strategisk översyn. Ändå tycker jag att när vi ser på den effekt som den här sortens program har på sysselsättningen så måste vi inse att den här sortens program är mycket viktiga för att bland annat främja arbetsrörligheten inom Europa. Det börjar ju hos ungdomen, och om man är van vid att följa en utbildning i ett annat land så är det också lättare att acceptera ett jobb i ett annat land. Inom de här programmen så utarbetas ofta också mycket bra projekt för att främja sådana saker.
Jag skall bara ta upp några små punkter som jag hellre hade velat att de såg annorlunda ut. Det måste göras separata avtal för Malta och Turkiet. Jag måste konstatera att kommissionen ännu inte lagt fram några förslag, inte heller med avseende på garantier för de ländernas tillträde. Just för att vi vill ge demokratin i den sortens länder en extra chans och då menar jag särskilt Turkiet, så är det väl ändå vi som borde lägga fram de förslagen. De har nu uteblivit i tre, fyra år.
Dessutom skulle jag vilja be om uppmärksamhet för samarbete med länder som Japan och Förenta staterna med avseende på informationssamhället. Det är mycket viktigt att ungdomsutbyte på grundval av de här programmen kan ske även internationellt. Det är en sak som borde tas upp i förslagen, men som ännu inte utarbetats särskilt noggrant. Jag skulle vilja be kommissionären att ägna det här litet extra uppmärksamhet.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Jag vill tacka hela kommissionen för förslaget att ovillkorligen gå vidare med Sokratesprogrammet. Jag instämmer också i de mål som nämnts: att hålla en klar och sammanhållen linje i de stödåtgärder man vidtar samt skapa närhet till medborgarna. Jag skulle dock i genomförandet ha önskat mig ännu starkare koncentration på de områden som kan bidra till ett äkta europeiskt mervärde. Men en viktig sak är följande: Sokrates och övriga ungdomsprogram har med tiden blivit en oundgänglig del i europeisk utbildningspolitik. Tyvärr har de också - är jag tvungen att säga - använts som en bekväm förevändning för vissa medlemsstater att inte på egen hand göra mer för europeiseringen av skolorna, högskolorna och utbildningsanstalterna.
Därför vore det högst konsekvent om parlamentet och rådet kunde enas om en betydligt ökad finansiering av programmet. De 2 miljarder som fordrats av utskottet är för min grupp ett absolut minimum. De av kommissionen för fem år föreslagna 1, 4 miljarderna innebär ingen reell höjning, om man tar hänsyn till utgifterna såsom de nu ter sig. Det har tillkommit utgifter för vuxenutbildning samt genom öppnandet mot Central- och Östeuropa. Ännu tydligare blir det om man som vi socialdemokrater vill korrigera den sociala snedvridningen med hjälp av programmet. Den knappa finansieringen av Sokrates och andra ungdomsprogram motsvaras inte på något sätt av de innehållslösa söndagstalen om nödvändigheten av en starkare ungdomsrörelse i Europa och om att skapa ett äkta europeiskt utbildningsområde. Det kan ju inte vara sant - tyvärr blir man jämt och ständigt tvungen att säga det så här pass högljutt - att det årligen ställs mindre resurser till förfogande för EU: s utbytesprogram för ungdomar än vad som ges ut i jordbruksstöd för odling av ärtor, åkerbönor och söta lupiner.
Man förbiser också att Sokrates vid sidan av integrationsaspekten även har en utomordentlig effekt på sysselsättningen. Varje ung människa borde därför ha möjlighet att i sin utbildning få utlandserfarenhet och fördjupa sina kunskaper i främmande språk. Det handlar om lika möjligheter. I stället för att som nu 2 procent av studenterna deltar i Erasmus förväntar vi oss att det blir uppemot 10 procent. Samma sak måste gälla för ungdomar i yrkesutbildningar. Av dessa deltar för närvarande mindre än 1 procent i EU: s utbytesprogram. Min grupp har därför redan från början krävt ökade resurser för programmet, då de enskilda stipendierna är alldeles för låga. När det gäller Erasmus exempelvis, betalas i genomsnitt endast 70 ecu ut. Det är säkerligen ingen sporre för ungdomar från socialt svagare familjer att studera en termin utomlands. Men de som hur som helst har råd med det tar gärna emot bidraget.
På en punkt vill vi ha en utvidgning i programmet, och jag ber om ert stöd för det. Inom ramen för Comeniusprogrammet vill vi skapa en ny finansiell rubrik för stöd till lärare genom att unga arbetslösa lärare får verka under en viss tid i ett grannland. Det skulle bidra till europeiseringen av undervisningen och ge unga arbetslösa pedagoger ett första steg in i yrkeslivet.
Herr ordförande, fru kommissionär, mina damer och herrar! Vi har med Leonardo II för avsikt att på europeisk nivå inte bara komplettera medlemsstaternas initiativ inom yrkesutbildningen, utan även att driva på dem. Låt oss bygga vidare på ett Europa av vetande och ett Europa av innovationer inom forskning, utveckling och utbildning. Detta är något som med hänsyn till de krav som globaliseringen ställer har kommit att bli bittert nödvändigt. Det är dock högst tveksamt, fru kommissionär, om de medel på 1 miljard ecu som anslagits för år 2000 till 2004 räcker, om man tar hänsyn till utvidgningsstrategin. Vi kräver därför ett budgetförfarande i vilket de finansiella medlen fastställs årligen, och vi kräver att Leonardoprogrammet utökas med motsvarande finansiella medel fram till år 2006. För att åtgärderna skall bli effektivare bör de samordnas med andra europeiska program. Sådant som de nya strukturfonderna, gemenskapsinitiativen, utbildningsprogrammen Sokrates och Ungdom, minskningen från 19 till 3 programmål och från 23 till 6 åtgärder är mer än bara numeriska ändringar - dessa ändringar skapar förutsättningar för att vi skall kunna bli ännu effektivare.
En kvalificerad grundläggande yrkesutbildning syftar till att utveckla kunskaper, t.ex. när det gäller hantering av nya informations- och kommunikationstekniker. Pedagogiska hjälpmedel som förefaller lämpliga för framtidsyrken är praktiskt grupparbete, gruppdynamiska läroprocesser och hög problemlösningsförmåga. Ungdomar behöver bättre inblick i yrkeslivet redan från början av sin utbildning. Alla ålderskategorier behöver få tillgång till högkvalitativ fortbildning i enlighet med vår modell om livslångt lärande. Fortfarande finns det en tendens att ringakta, ja ofta t.o.m. förakta, de erfarenheter som människor vunnit med åldern, trots att många ungdomar skulle kunna lära sig av dem. Det är upp till oss att se till att motivationen och kompetensen hos de äldre arbetstagarna vidmakthålls. Om man investerar tillräckligt mycket och långsiktigt i yrkesutbildningen kommer man att öka européernas möjligheter att konkurrera internationellt och inte minst att stärka den sociala sammanhållningen.
Susan Waddington har åter en gång författat en utmärkt rapport som omfattar nästan alla ändringsförslag från Europeiska folkpartiets grupp. Jag hoppas att hon också kan ta över våra senaste förslag där vi redogör för Leonardos betydelse för den yrkesmässiga fort- och vidareutbildningen. Vi är ense om att yrkesutbildningarna skall inriktas på deltagarnas återinträde i arbetslivet samt på att de som har bristfälliga eller föråldrade kunskaper skall integreras i arbetsprocesserna. Leonardo bygger på artikel 127 om samarbetsordningen, och Sokrates på artikel 126 om medbestämmande. Här saknas det en jämvikt mellan områdena. Leonardo bör på yrkesområdet ha samma vikt som Sokrates för allmänna frågor.
Vår största potential är och förblir humankapitalet, som bör främjas långsiktigt, således även yrkesmässigt. Måtte Leonardo II bli framgångsrikt nog för att befrämja flexibilitet och den enskildes fortsatta personliga utveckling under 2000-talets första århundrade.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Det är allmänt känt att ekonomisk konkurrens och framgång i ett land har samband med dess invånares bildning och utbildning. Men för oss européer kan det inte stanna därvid - utan om vi skall kunna uppnå ett verkligt enande måste vi sträva efter att ungdomen får en chans att också uppleva Europa. Det är den huvudsakliga politiska uppgiften när det gäller den europeiska utbildningspolitiken. Jag vill helst inte sälla mig till dem som bara kräver mer pengar. En sak är i alla fall klar - att man här pekat på gapet mellan ord och verklighet. Den regeringskonferens existerar inte där det inte påpekats att utbildningen och forskningen måste få mer resurser. Fakta ger en annan bild vid handen. Jag tycker att vi verkligen borde försöka förmå regeringscheferna att lägga litet mer resurser på det här området, helt enkelt av den anledningen att utbildningsinsatserna måste breddas och intensifieras.
Ett exempel: I mitt hemland Österrike steg studenternas internationaliseringsgrad kraftigt under en period av tre år; sedan dess har den åter sjunkit något. Vi måste motverka denna tillbakagång. Och det är angeläget att vi ställer mer resurser till förfogande, så att också ansökarländerna blir inlemmade i processen. De måste ju också få uppleva sin framtid i Europa, vilket ju kan ske bl.a. genom studenterna. Helt oundgängligt är det förstås att språkutbildningen stärks. På det området är varje satsad ecu den bästa investeringen i medlemsländernas framtida politiska och ekonomiska stabilitet. Därutöver finns det också rent praktiska problem. Jag får t.ex. ständigt höra klagomål på informationen från de olika nationella kontoren och också att informationsflödet inom de europeiska universiteten ännu inte fungerar tillfredsställande. Fru kommissionär! Frågan är om alla dessa verkligen är anslutna till informationsnätverken och om de har tillgång till senaste teknik så att de kan förmedla en korrekt och aktuell information.
Vissa återstående praktiska problem spelar också en viktig roll. Här kan jag bara nämna problemen med socialförsäkringarna, särskilt vad gäller sjukförsäkringar. Även boendet ger dock helt följdriktigt ideligen upphov till praktiska problem. Kanske kunde ett europeiskt initiativ genom att man skapar en gemensam infrastruktur särskilt för boendeområdet leda till reella resultat.
Utbildningsfrågan är en europeisk angelägenhet. Europa är en bildningsgemenskap, det är självklart. Låt oss också handla i enlighet med det, låt oss ge ut de medel som behövs. Det kommer att löna sig!
Herr ordförande! En god yrkesutbildning utgör en av de förebyggande åtgärderna för att förhindra arbetslöshet, det vet vi. I sig skapar en sådan utbildning inte arbetsplatser, men den har ändå en central betydelse i denna massarbetslöshet, i synnerhet som den slår i första hand mot ungdomen. Europeiska program kan förvisso inte ersätta åtgärder från medlemsstaterna själva, men det här handlar om att låta nyttan i den europeiska dimensionen få genomslag i verkligheten. Detta med tanke på Luxemburgprocessen i europeisk sysselsättningspolitik, med tanke på att vi närmar oss ett kunskapssamhälle som har stora möjligheter att just genom mångfalden i Europa dra nytta av samarbetet, och slutligen också med tanke på hur den rika, mångfaldiga europeiska erfarenhetsskatten skall kunna tas till vara. I dessa program behöver vi rensa upp i byråkratin. Vi vill inte ha någon åternationalisering.
Det skall vara ett mål att 1 procent av Europeiska unionens budget går till yrkesutbildning. Det är en investering i framtiden och inte bara en konsumtionspost. Vi gröna har i Waddingtons väl genomförda betänkande fått med våra ändringsförslag gällande punkterna vuxenutbildning, uppföljande forskning och en öppning för det tredje systemet. Innan jag slutar vill och måste jag kommentera en sak. Det handlar, fru Cresson, om att det hänger en mörk skugga över de värdefulla program som är föremål för debatten i dag. Ni måste se till att ni får ordning på er verksamhet, så att er efterföljare har chans att genomföra det förbättrade Leonardoprogrammet. Jag vill också instämma i Waddingtons appell till Santer att med all kraft understödja henne i hennes strävan.
Herr ordförande! På grund av tidsbrist skall jag inte kommentera alla de utmärkta betänkanden som vi fått höra i dag och även på grund av att jag särskilt vill fokusera mig på programmen om ungdomar.
I vårt utskott är vi klart ense med de förslag som föredraganden lagt fram. Det vore bra om det skaffades fram mer medel, men det är framför allt nödvändigt att det blir mer jämvikt i utnyttjandet av de medlen. Jag blev chockad, fru kommissionär, när jag hörde att det gick åt så mycket pengar för volontärtjänster vid världsmästerskapen i fotboll i Frankrike. Jag undrar om det är rätt sätt att använda sådana medel och om volontärtjänst i första hand skall gälla sådan PR-verksamhet som ju har att göra med en organisation med uttalat vinstsyfte.
Jag vill betona ungdomsprogrammens betydelse för tillväxten i det europeiska medborgarskapet. De flesta av oss växte fortfarande upp i en euro-optimistisk anda. För dagens ungdomar är det inte alltid så. Vi måste kunna väcka ungdomens intresse för det europeiska projektet på något nytt sätt. Det kan ske genom att ungdomar får kontakt med andra europeiska ungdomar över nationsgränserna, över språkgränserna, över kulturgränserna. Därför är det viktigt att de aktörer på det området som kan samarbeta med oss uppmuntras att göra fortsatta insatser: kommuner och organisationer. Samtidigt får vi dock inte glömma de ungdomar som inte är engagerade i fasta organisationer och som även kommuner och organisationer har svårt att nå ut till.
Jag förstår de många kolleger som yrkar på yrkesutbildning. Det har jag all förståelse för. I praktiken har det dock visat sig att ungdomar har fler problem i samband med yrkesutbildning än med utbyte av stundenter, även om det bara är så att språkproblemet är mycket mindre för utbytet av studenter än vad det är för ungdomar som följer en yrkesutbildning. Därför yrkar jag tillsammans med föredraganden för ett brett ungdomsprogram som tar den allmänna kulturdimensionen i betraktande så att det läggs en god grund för europeiskt medborgarskap och europeisk entusiasm.
Herr ordförande! Vem skulle inte glädja sig åt kommissionens nya förslag: insatserna för att undvika att programmen staplas på varandra, för att de skall överensstämma bättre med varandra, för att målen skall bli tydligare och utvärderingen skall förbättras och föras närmare verksamheten, liksom insatserna för att subsidiaritetsprincipen skall respekteras, dvs. att gemenskapens åtgärder skall presenteras som ett verkligt mervärde till det vi gör i våra olika länder.
För egen del glädjer jag mig också åt att man utsträcker programmen Leonardo och Sokrates till att gälla vuxna, och inte bara ungdomar. För det första är åtskillnaden mellan ungdomar och vuxna godtycklig, och sedan vet vi att en livslång utbildning är oerhört viktig. För programmet " Ungdom" medger jag att fördelningen mellan anslagen till den europeiska volontärtjänsten och till programmet " Ungdom för Europa" , något som jag vet är mycket kritiserat av många av mina kolleger, inte är helt lätt att fastställa, eftersom det finns argument i båda riktningarna. En kort vistelse för ungdomar i ett annat land, är det bra, även om antalet berörda ungdomar är mycket fler och även om kontakten är ytligare? Det kan man självklart undra. En mycket längre vistelse, en längre erfarenhet, som t.ex. en volontärtjänst, kostar mer, men å andra sidan blir effekten mer djupgående, och därför blir det svårare att avgöra; jag tror samtidigt att en bättre jämvikt är önskvärd.
Men utöver dessa frågor, som snarare är detaljfrågor, jag skulle nästan säga " tillredningsfrågor" , ställer jag mig i grunden frågande till de här programmens filosofi. Även om vi ibland har, kära kolleger, mycket olika uppfattningar om Europabygget, det gemensamma europeiska äventyret mellan våra olika länder - och den grupp jag tillhör vet det bättre än någon annan - så har vi icke desto mindre behov av att reflektera mer tillsammans, för att nå fram till gemensamma grunder som kan förbättra filosofin i programmen som riktas till ungdomar.
Jag tror inte att ni förvånas över att jag kritiserar ett uttryck som finns överallt men som aldrig har definierats - " främjandet av ett europeiskt medborgarskap" . Det jag däremot är övertygad om, och som jag har arbetat för alltsedan 18 års ålder - vilket hänger samman med anledningen till att jag för första gången kom till Bryssel och Strasbourg, nämligen att jag arbetade med en tidning i mitt gymnasium och att vi hade ett europeiskt möte om just denna fråga - det är att den europeiska kulturen måste framhålla allmänbildningen, som är en så nödvändig grund för den tekniska utbildningen, yrkesutbildningen och för framgångsrika utbyten. Den punkten är oumbärlig för att verkligen förbättra ungdomsprogrammen.
Herr ordförande! Pack sade i sina inledande anmärkningar att vi inte enbart bör försöka förena staterna utan även dess människor. Detta är absolut nödvändigt i samband med en utvidgning av Europeiska unionen. Vad vi nu behöver är ordentlig handling och inte bara vackra ord. Andra har talat om budgeten för detta program, och jag skulle bara vilja säga en sak beträffande denna. Om vi skulle använda lika mycket pengar för att sörja för elever och lärare som vi gör för att sörja för rika jordbrukare, skulle vi använda de europeiska pengarna på ett bättre sätt. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att ta några steg i den riktningen.
Jag skulle vilja klargöra mig på tre punkter. Den första gäller erkännandet av kvalifikationer. Vi måste göra mycket mer för att försäkra att europeiska skolor, college och utbildningsanstalter följer våra regler och håller sig till de mål vi satt upp. Det finns för närvarande alltför många som inte är beredda att likställa sina utländska kollegers kunskaper med de egna landsmännens. Detta är ett avgörande steg.
För det andra är det alldeles nödvändigt att Europas befolkning lär sig språk. Det är viktigt att vi erkänner andra folkgruppers språk, speciellt de som är i minoritet. Detta är desto viktigare nu när vi är på väg mot en utvidgning av unionen. Vi måste t.ex. godta medlemsstaternas rätt att använda sina egna språk. Vi borde uppmuntra västeuropeiska studenter att lära sig polska eller tjeckiska på samma sätt som vi uppmuntrar deras ungdomar att lära sig engelska eller tyska.
Slutligen måste vi försäkra oss om att pengarna från Sokrates och andra program inte på ett oproportionerligt sätt hamnar i de redan välförsörjdas plånbok och budget. Vi måste försäkra oss om att pengarna från Sokrates, Leonardo och Ungdom för Europa utdelas till de fattigare studenterna, de studenter som är i etnisk minoritet och de som är missgynnade. För närvarande hamnar pengarna på ett oproportionerligt sätt hos medelklass- och välbärgade områden p.g.a. byråkratin och ansökningsförfarandena i vissa länder.
Jag välkomnar kraftigt dessa projekt och hoppas att kommissionen gör mer för att garantera att utbildningspengarna verkligen blir åtkomliga för fler européer.
Herr ordförande, fru kommissionär! De här diskuterade ungdomsprogrammen hör egentligen sedan länge till Europeiska unionens framgångsområden, vilket de nog också kommer att förbli. Samtidigt som många medborgare har stor lust att resa fritt, föredrar allt fler ungdomar att lära känna andra länder genom att delta i praktiska projekt och göra delar av sin utbildning utomlands. I samband med det vill jag slå ett slag för dem som kanske inte tillhör den grupp som kollegan Evans omtalat. Det är nämligen också angeläget att vi får fram ledande krafter med öppen blick för hela Europa, personer som kan ta ett helhetsansvar som inte bara omfattar det egna landet. Det är då de språkliga förutsättningarna enligt min åsikt bör prioriteras högst i sammanhanget.
Jag tycker kanske att förslaget i sin nuvarande lydelse inte beaktar medlemsstaterna i tillräckligt stor utsträckning, något som berörs i stycke 13a. Att medlemsstaterna tar på sig ett visst ansvar är något som vi fortfarande måste kräva. Det kan också innebära att det blir lättare att få gehör för kraven på det finansiella utrymmet. Vid sidan av denna positiva bild av utvecklingen av programmen förefaller just denna andra punkt - de tillgängliga finansiella resurserna - särskilt viktig. Om man nämligen, som kollega Pack antytt i sitt inlägg, räknar om detta, hamnar vi i dessa program på ca 3 euro per ungdom. Jämförelsevis kan man se att man på andra områden - här vill jag inte direkt som kollegan lyfta fram jordbruksområdet, man kan också ta Meda-programmet eller andra program - förfogar över betydligt större medel.
I egenskap av vice ordförande för Maltadelegationen vill jag också uttrycka min förvåning över att man inte alls diskuterat hur Malta skall kunna inlemmas i programmen i högre utsträckning. Det där belägna universitetet ställer in sig på deltagande i programmet och ungdomarna väntar på det. Man kan ändå inte göra dem till fångar hos den tvååriga regering som på sin tid lade programmen på is.
Herr ordförande! Jag skulle vilja välkomna Leonardo II- programmet, särskilt det betänkande som Waddington presenterade i morse vilket, som vanligt, var utomordentligt. Jag måste säga att Waddington är en av de få ledamöter som faktiskt skriver huvuddelen av sina betänkanden själv och formulerar sina egna ändringsförslag, till skillnad från många andra ledamöter, bl.a. mig själv. Hon är därför en respekterad expert på sitt område. Det är beklagligt att hon kommit i ett läge som innebär att hon kanske inte återvänder till parlamentet nästa år. Det nya Labourpartiet värdesätter uppenbarligen henne inte lika mycket som ledamöterna i detta parlament. I förbigående uppmärksammade jag med intresse att överhuset kan komma att ändra på systemet.
Leonardo II är ett mycket viktigt program, inte bara därför att det borde vara en central fråga i Europeiska unionens strategi för att bekämpa arbetslöshet och främja utbildning och vidareutbildning. Framför allt yrkesutbildning är lösningen för sysselsättningsstrategin som nu borde vara väsentlig för Europeiska unionens strategi, för att göra den europeiska arbetskraften mer effektiv och användbar. Detta gäller i synnerhet efter det att den stora segern för de rödgröna i Tyskland har gett upphov till ett skifte till vänsterpolitik i Europa och lämnat kvar Tony Blair som den sista reaktionära kraften på Europas högerkant.
Jaså, protester! Herr ordförande! Vill ni vara snäll och skydda mig från dessa ledamöter som angriper mig.
Åtgärderna i Leonardo-programmet är mycket viktiga. Den övervakning och utvärdering som gjorts av Leonardo I ger emellertid upphov till allvarliga problem, och jag hoppas att Cresson kommer att besvara de frågor hon fått. Hittills har hon inte gjort detta. Och jag hoppas att president Santer kommer att besvara de frågor som riktats till honom och ta allvarligt på de viktiga frågor som uppkommit beträffande administration och budget för Leonardo I och se till att Leonardo II blir ett bättre administrerat program.
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Genom att Sokrates- och Leonardoprogrammen diskuteras i ett sammanhang är det enkelt att göra bokslut och framför allt anställa jämförelser över de hittills uppnådda resultaten. På tillgångssidan återfinner vi Sokratesprogrammet med hela dess allmänbildande funktion. De 500 000 studenter, 30 000 språklärare och oräkneliga ungdomar som har fått delta i programmet tecknar en enstämmigt positiv bild. Med hänsyn till detta utmärkta omdöme är det helt konsekvent att kräva ytterligare finansiella medel. På skuldsidan, jag säger detta helt medvetet, återfinns de yrkesbildande åtgärder som ingår i Leonardoprogrammet. Jag säger skuldsidan, inte för att jag principiellt ogillar Leonardo eller för att jag anser att tanken och idén är oriktig, utan för att de konkreta resultaten visar på stora svårigheter att förvalta programmet.
På frågan varför man måste värdera programmen så olika är svaret helt enkelt: Där det handlar om yrkesutbildning, alltså om praxis, har de praktiskt frånvända programmen stött på svårigheter. Först när deltagarna kan ta med sig sin praxis och sina erfarenheter i programmen uppstår ett verkligt mervärde för dem. Jag tror att det på det här området behövs ordentliga korrigeringar för framtiden.
Herr ordförande! Det har i dag redan sagts mycket värdefullt och sant angående utbildningsprogrammen. Själv vill jag framför allt lyfta fram hur viktigt det är att det generellt sett blir lättare att delta i programmen och att fler får tillgång till dem, vilket i första hand gäller ungdomen i de öst- och centraleuropeiska länderna, men även de socialt svagare skikten med sämre utbildning. För utbildnings- och ungdomsprogrammen uppvisar ett entydigt europeiskt mervärde, en multiplikatoreffekt, samtidigt som de förbereder ungdomarna på rörligheten och vetandets Europa. Leonardo da Vinci underlättar utvecklandet av europeiska fackkunskaper i yrkesutbildningen och även en ökning av rörligheten. Sokrates, som möjliggjort en första mycket framgångsrik fas i det europeiska samarbetet på områdena högskoleutbildning, skolutbildning och språkundervisning, utvidgas nu till vuxenutbildning och utbildning för dem som inte fullgjort skolgången.
Det är mycket angeläget att alla ungdomar i Europa får vissa generella grundkunskaper. Jag anser därför, i likhet med de föregående talarna, speciellt kollega Pack, att kravet från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och medier på att öka resurserna till Sokrates från 1, 4 till 2 miljarder ecu är det allra väsentligaste. Men lika viktig är höjningen av anslaget till Ungdom-programmet från 600 till 800, om kommissionens strävan att dubbelt så många ungdomar skall delta i programmen skall uppnås. Detta är oundgängligt om systemen skall kunna förenklas och kommunikationen göras bättre. Jag vill tacka mina kolleger Waddington och Pack för att de har arbetat fram ställningstagandena så fort att en första gemensam ståndpunkt förmodligen kommer att kunna nås under det österrikiska ordförandeskapet.
Det gladde mig vid det informella ministermötet i Baden att det redan i huvudsak råder enighet om behovet av ökade resurser och att det vid utbildningsprogrammens genomförande krävs ett förfarande som är mindre byråkratiskt, öppnare och mer decentraliserat. Ett samarbete på det här området mellan parlament, råd och kommission torde - jag hoppas det - vara fruktbart för utbildningen i Europa.
Herr ordförande, ärade kolleger! Jag vill upprepa de gratulationer som denna kammare redan förra året framförde till Pack. Den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning, Sokrates, har för avsikt att försöka ta bort två av de huvudsakliga hinder som uppstått under den första etappen: otillräckliga finansiella resurser och svårigheter med samordning och information mellan medlemsstaterna, kommissionen och medborgarna. Det är därför viktigt att öka de finansiella tillgångarna för perioden 2000-2004 genom att höja dem till 2 miljarder euro och samtidigt förenkla både handhavandet av och förfarandet för ansökningar. Det är väsentligt att söka uppnå programmets målsättning att främja utbildningens kvalitet genom att uppmuntra samarbete, öka rörligheten och utveckla den europeiska dimensionen inom alla utbildningsområden.
Sokrates är milstolpen i den politik som syftar till att föra Europeiska unionen närmare medborgarna och innebär ett avgörande bidrag till det progressiva uppbyggandet av ett europeiskt utbildningsområde. Dessutom är utbytet av information och erfarenheter via gemensamma problemställningar angående utbildning väsentligt för att kunna säkerställa allt samarbete som förutses i de olika åtgärderna. I detta sammanhang skall särskilt Ortelius tas i betraktande, databasen för högre studier i de femton medlemsstaterna i Europeiska unionen som GD XII och ministerrådet önskat ända sedan 1993, eftersom det är den enda databasen i världen som, med en enda förfrågan och med en korssökning, tillåter en enhetlig återgivning av information angående olika utbildningsverkligheter, och på så vis skapar en sammanställning av information som finns utspridd på nätet.
Avslutningsvis vill jag tacka De Coene som velat understryka nödvändigheten av att upprätta en bättre balans mellan den europeiska volontärtjänsten och de övriga åtgärderna genom att koordinera och integrera dem och genom att övervinna deras fragmentariska karaktär. Programmet Ungdom som integrerar Ungdom för Europa och Europeisk volontärtjänst för ungdomar kan spela en viktig roll för att lösa de problem som är förbundna med individualism, nationalism, osäkerhet och avsaknaden av förtroende för sin nästa.
Herr ordförande! Med den nya etappen av de tre gemenskapsprogrammen för utbildning, yrkesutbildning och ungdom har vi stora möjligheter, på europeisk nivå, att investera i utvecklingen av mänskliga resurser och i synnerhet i de unga generationerna. Vi vet mycket väl att dessa program inte skall ersätta den specifika nationella politiken, vilken snarare bör förstärkas, men de bör bli en viktig hållpunkt både för utvecklingen av den transnationella dimensionen i åtgärderna för de mänskliga resurserna, och för fortsättningen på reformprocesserna, framför allt av utbildningssystemen i alla medlemsstaterna.
Vad gäller programmet Ungdom så förutsätter kommissionens förslag, såsom det kommer att ändras av parlamentet, en viktig utveckling av de möjligheter som erbjuds både enstaka ungdomar och medlemmar i ungdomsföreningar. Transnationella utbyten, icke-formell utbildning, volontärtjänst och stöd för ungdomars kreativitet är bärande element i ett program som faktiskt kan bli ett viktigt tillfälle för individuell och kollektiv tillväxt för de unga generationerna på vår kontinent.
I synnerhet kommer den europeiska volontärtjänsten, som det redan utförts experiment med under de senaste åren med ett positivt resultat, att bli en av pelarna i gemenskapspolitiken för utvecklingen av det europeiska medborgarskapet och för bekräftelsen av den icke-formella utbildningens förverkligande. Vi efterfrågar dock i största allmänhet att de tre programmen finansieras på ett lämpligt sätt så att de medel vi har till förfogande räcker till de behov som finns. Parlamentets framhävande av behovet att förenkla och avbyråkratisera hanteringen av programmen så att tillgången till dessa garanteras alla verkligheter, ungdomar, föreningar och skolor för yrkesutbildning och utbildning är dessutom viktigt. Endast genom att satsa på ungdomarnas, utbildningens och yrkesutbildningens energi och intelligens kan vi följaktligen bygga upp det rättvisa, demokratiska och effektiva Europa som gör det mödan värt att arbeta för det.
Herr ordförande! Utbytesprogrammen för unga studenter och forskare i Europeiska unionen är ett av de viktigaste gemenskapspolitiska områden som direkt riktar sig till allmänheten och främjar den fria rörligheten. Utbytesprogrammens betydelse kan till exempel inte underskattas när det gäller unionens utvidgningsprocess eller strävanden efter erkännande av examensbevis. Jag tycker att det är viktigt att anslagen till unionens utbytesprogram skall höjas till en högre nivå. Det är positivt att man i kommissionens meddelande för ett kunskapens Europa medger behovet av ökade anslag. I synnerhet de östeuropeiska ländernas deltagande i utbytesprogrammen skapar ett särskilt tryck mot finansieringsramen. Det finns en risk att medborgarna i den nuvarande unionen får nöja sig med en mycket mindre finansieringsandel medan EU: s ansökarländer tar lejonparten.
Det är av största vikt att man kan trygga ungdomarnas deltagande i utformningen av programmen. Kommissionen måste också se till att de som deltar i programmen får sin röst hörd i de arbetsgrupper där man fattar beslut om frågor som har med programmens innehåll och form att göra. På det sättet kan man försäkra sig om att programmen även i framtiden bibehåller sin popularitet. Till slut tackar jag betänkandets föredragande för ett förtjänstfullt arbete.
Herr ordförande! Det här är första gången som dessa tre program har blivit hopbuntade på detta sätt till förmån för ett kunskapens Europa. Jag hoppas att resultatet av detta kommer att bli att det ger upphov till en viss grad av flexibilitet mellan programmen Ungdom för Europa, Sokrates och Leonardo. Ett av de problem vi tidigare hade var bristen på flexibilitet. Vi har försökt öka möjligheten till flexibilitet mellan programmen genom att skapa förbindelselinjen inom budgeten så att vi skall kunna skapa bättre länkar.
Dessa är de tre mest framgångsrika programmen inom Europeiska unionen, men det är viktigt för oss att analysera för vem de varit framgångsrika och vilka som har deltagit. Jag skulle vilja inrikta mig speciellt på ett av dessa program och på en aspekt av detta: Erasmusprogrammet inom Sokratesprogrammet. Det har att göra med utbyte av studenter. Unionen har hjälpt tusentals unga människor att skaffa sig erfarenhet genom att studera utomlands. Från början hade man räknat ut att ungefär 5 000 ecu skulle bli tillgängliga per person. I verkligheten rör det sig dock endast om 70 ecu. Det är ett skämt; ingen kan leva på det. Så föräldrarna har varit tvungna att bidra, och av misstag har vi skapat ett elitprogram. Det allra viktigaste ändringsförslaget till Sokratesbetänkandet är det som understryker behovet av att man vid urval av studenter, förutom prestationskriteriet, bör beakta kandidaternas ekonomiska behov. Det är inte vår önskan att enbart rika studenter skall få tillgång till detta program.
Det innebär inte att andra människor inte kan delta. Vi vill att upp till 10 procent av studenterna inom EU skall kunna delta och få den merit det innebär att ha fått vara en del av detta program. Men pengarna bör vara ämnade för dem som behöver dem. Vi behöver mer pengar. Detta är den viktiga frågan. 2 miljarder ecu är den summa vi kommer att kämpa för och kampen börjar nu.
Herr ordförande, fru kommissionär! Tidigare i veckan fick jag frågan " Var finns den europeiska identiteten?" av ungdomar i parlamentet. Svaret på det får ni med våra nya utbildnings- och ungdomsprogram, sade jag. Med Sokrates, Leonardo och Ungdom med frivilligtjänsten lämnar vi ett mycket viktigt bidrag som får synergieffekter för den europeiska identiteten. Det kommer att krävas att programmen kopplas till strukturfonderna, med början på Hughes-förfarandet, och våra mål är följande: Att integrera ungdomen i det europeiska samhället, att bekämpa den oacceptabelt höga arbetslösheten, att få till stånd en kulturell förståelse i unionen, att uppfostra ungdomarna till tolerans och solidaritet, att skapa lika förutsättningar för pojkar och flickor och att bekämpa rasism och främlingsfientlighet. Det är målsättningen. Ungdomen i Europa måste förberedas för detta. Eftersom dagens ungdomar kommer att ta över ansvaret i morgon är det kapital vi satsar på dem det bäst investerade kapitalet för framtiden. Misstaget är att se det som att vi bara lägger ut mer pengar på kultur- och utbildningsprogram. Så länge olivodlingen anses viktigare än ungdomen i unionen är vi inne på fel väg. Det är på den punkten som tankeprocessen och förändringen måste sättas in.
Herr ordförande! För att Europa skall kunna motsvara unga människors behov måste vi hålla oss informerade om vilka dessa behov är. En ung brittisk student uttryckte dem väl för mig när han sade: " Vi har alla hört talas om de tre punkterna utbildning, utbildning, utbildning. Men jag tror att vad unga människor vill ha är de fyra punkterna utbildning, anställning, miljö och Europa" . Jag tror att han har på pricken rätt. De första tre är kanske självklara. Den fjärde punkten, Europa, verkar ibland, i mitt hemland, vara ett mindre självklart val. Jag skulle snarare säga att det huvudsakliga skälet till att Europa är så viktigt för unga människor är just därför att det spelar en grundläggande roll för säkerställandet av en ordentlig garanti för de första tre punkterna, men även för att skapa möjligheter för en gemensam marknad.
Bara i Storbritannien är ca 200 000 unga människor redo för att dra direkta fördelar av EU: s initiativ under de kommande fem åren. Men efterfrågan på platser överstiger fortfarande i stort tillgången. Andra organisationer i medlemsstaterna behövs för att ta över där EU berett vägen. Jag kan nämna en stiftelse, Trident Transnational, i vilken jag är styrelsemedlem. Denna organiserar arbetsplacering och yrkesutbildning för 150 000 studenter varje år. Detta är endast en tredjedel av den ungefär halva miljon unga människor som antingen åker till Storbritannien eller lämnar Storbritannien i samband med program för placering. EU bör verkligen inte tro att de måste göra allt detta själva, utan i stället skall man uppmuntra och underlätta för andra att utföra det arbete vi tror på.
Om vi vill att den gemensamma marknaden skall fungera på ett bra sätt och att rätten att arbeta inom Europa skall vara meningsfull, bör en studieperiod inom Europa inte bara ge oss tillfälle att uppleva livsstilen i ett annat land, utan även ge ordentliga kvalifikationer.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja gratulera de tre föredragandena till de betänkandena vi behandlar i kammaren i dag. Jag anser att vi här i kammaren bör vara medvetna om att ungdomen är och bör vara ett av de viktigaste målen för Europa, eftersom de representerar nutiden och framtiden för vår union.
Vi har i dag framför oss - och därför bör vi gratulera - ett par förslag som innebär en verklig omstrukturering av gemenskapsprogrammen inom utbildnings-, yrkesutbildnings- och ungdomsområdena för perioden 2000-2004. Jag tycker att vi, med hänsyn till den långa samlade erfarenheten inom dessa områden, måste utnyttja den utgångspunkt och de nyheter som detta nya " ungdomsprogram" innebär. I kulturutskottet har vi försökt utarbeta ett betänkande och ta upp ungdomars oro och försökt beakta deras krav. Vi har framför allt försökt ge dem möjligheten att resa, för att lära sig andra språk och få vidgade vyer, och däri lagt speciell vikt vid ny teknologi.
Att delta i det europeiska bygget betyder framför allt att utbilda sig för att sedan kunna sätta i gång arbetet och använda de nya möjligheterna. Detta är strävan med det nya " ungdomsprogrammet" .
Enligt min åsikt, ärade ledamöter, är detta nya " ungdomsprogram" i ännu högre grad öppet för alla europeiska ungdomar. Det gör det möjligt för europeiska ungdomar av alla ursprung att träffas och värdesätta varandra, och respektera de olika kulturella, språkliga samt sociala skillnaderna och med ett ord främja något vi strävar efter från Europeiska unionens sida: att stärka en större tolerans mellan ungdomar i Europa. Dess tillämpning gör det möjligt för ungdomar att upptäcka ett liv som förenar och att utveckla sin initiativförmåga, vilken bör ha ett viktigt utbildningsvärde för den framtida ekonomiska värld de skall leva i. Denna möjlighet, som erbjuds vår ungdom, bör få stöd av denna kammare, med de angivna målen: utveckla solidariteten och garantera samt förstärka ett fullständigt utövande av det europeiska medborgarskapet. Det gör det också möjligt för ungdomarna att få tillträde till en rad värden som leder till en känsla av att tillhöra ett gemensamt socialt och kulturellt område.
Det budgetarbete som har lett fram till genomförandet av förslaget om dessa program har bland annat tillkommit på grund av parlamentets ståndpunkt, och med den har vi uppnått att åtgärderna i detta program kan gynna dubbelt så många ungdomar som vid tidigare årgångar, det vill säga omkring 130 000 ungdomar.
I utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media har vi försökt fastställa en budget i balans mellan de olika åtgärder som programmet består av, och ta hänsyn till genomförda rådfrågningar, till förvaltningsstrukturer och till ungdomsföreningar som har lagt fram sina verkliga behov, och vi har lagt fram ett ändringsförslag till budgeten som vi anser ligger närmare verkligheten.
Därför tror jag att vi, tack vare ett gott arbete från alla politiska grupper, och föredragandens goda upplägg, lyckats förändra kommissionens text till det bättre, och därför begär vi, från Europeiska folkpartiets grupp, stöd för detta program.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Denna sammanträdesperiod i Europaparlamentet markerar en mycket viktig etapp när det gäller att anta beslut för den nya generationen åtgärdsprogram inom området för utbildning, vidareutbildning och ungdomsfrågor. I första hand vill jag gratulera och tacka parlamentets föredragande Pack för programmet Sokrates, Waddington för Leonardo da Vinci och de Coene för " Ungdom" , för deras engagemang och deras utmärkta arbete, för att de har möjliggjort en fortsatt diskussion i parlamentet, och för att de lägger fram sina betänkanden under detta plenarsammanträde. Jag vill också tacka föredragandena av yttranden för de olika berörda utskotten, bl.a. Guinebertière, Boogerd-Quaak, Virrankoski och Papakyriazis och Christodoulou. Tack vare deras insatser kommer ni att kunna yttra er under den här sammanträdesperioden om de betänkanden som rör dessa tre program. Denna överensstämmelse i tidsplanen är i mina ögon mycket viktig. Den styrker mig i min vilja att - med hjälp av de här tre förslagen - utveckla en integrerad metod som bidrar till uppbyggnaden av ett kunskapens Europa som är öppet för alla medborgare, och i synnerhet för ungdomar.
Jag måste också framhålla ordförandeskapets mycket positiva attityd till att få arbetet inom rådet att framskrida, och för att på bästa sätt ombesörja förbindelserna mellan de tre specialiserade förberedelsegrupperna och parlamentet. Samarbetet mellan institutionerna har inrättats för att förhandlingarna skall gå framåt under bästa möjliga förhållanden, och enligt min mening är det exemplariskt.
I det sammanhanget gör kommissionen bedömningen att de flesta ändringsförslagen bidrar till en större tydlighet, ja t.o.m. en förstärkning av gemenskapens åtgärder inom områdena för utbildning, vidareutbildning och ungdomsfrågor, och de kan alltså inkluderas. Vi kommer alltså att acceptera, helt eller delvis, 33 ändringsförslag för Sokrates, 42 ändringsförslag för Leonardo och 36 ändringsförslag för " Ungdom" . Det finns dock några känsligare punkter som jag skulle vilja klargöra.
I första hand anser jag att programmens politiska synlighet bör ta sig uttryck i tydliga och koncisa mål. Med våra förslag har vi ansträngt oss för att koncentrera målen och ge dem en precis innebörd. Jag skulle önska att man för varje program begränsar antalet mål som kommer att utgöra unionens budskap till de europeiska medborgarna, som skall förklara unionens verksamhet. Och jag accepterar de ändringsförslag som går i den riktningen.
I det avseendet vill jag insistera på vikten av att de tre programmen har gemensamma bestämmelser. Programmen markerar ett bidrag till uppbyggnaden av ett kunskapens Europa och till utvecklingen av ett europeiskt utbildningsområde. På samma sätt bör de tre programmen kunna bidra till att undanröja rättsliga och administrativa hinder mot ungdomars och studenters rörlighet över gränserna, och jag accepterar de ändringsförslag som stärker dessa bestämmelser.
Det är viktigt att man stärker komplementariteten med strukturfonderna, för att utveckla och föra vidare programmens resultat till en högre nivå, i synnerhet när det gäller Sokrates och Leonardo. Jag delar också helt och hållet parlamentets bekymmer för samt parlamentets förslag till en bättre utvärdering av programmen, både när det gäller åtgärderna på EU-nivå och deras effekter för moderniseringen av utbildnings- och vidareutbildningssystemen.
De ändringsförslag vi inte kan acceptera har framför allt att göra med institutionella aspekter, exempelvis de regler som styr kommittéväsendet, de närmare bestämmelserna för samråd med EU-institutionerna, den externa politiken eller budgetreglerna.
Vad gäller programmens varaktighet har kommissionen föreslagit, med hänsyn till tidigare erfarenheter, en tidsperiod på fem år. Målet är att finna en bra balans mellan kravet på att programmen skall vara tidsmässigt stabila, för att underlätta arbetet, och en försiktighetsåtgärd: är tidsperioden alltför lång riskerar åtgärdens mål och bestämmelser att stelna. Och jag tror att fem år är en bra balans.
Jag noterar vederbörligen parlamentets stöd för ett ökat budgetanslag till de här programmen. Senare års erfarenheter visar att kandidaterna blir fler och fler, vilket många av er har framhållit, och de kommer från såväl utbildningssäten, vidareutbildningen som från ungdomsorganisationer, eller så rör det sig om ungdomar och europeiska medborgare i allmänhet.
Vid varje årlig budgetomröstning har parlamentet gett ett konstant stöd. Kommissionens budgetförslag markerar en anmärkningsvärd ökning, och det är för att bekräfta att dessa program prioriteras politiskt. Samtidigt respekteras budgetplanens krav, bl.a. för avdelning 3. Jag glädjer mig åt att kommissionens och parlamentets förhållningssätt sammanfaller när det gäller viljan att höja budgetmedlen till en nivå som motsvarar ambitionerna. Jag hoppas att uppföljningen av förhandlingsprocessen gör att rådet också kan yttra sig i en sådan riktning.
Utöver dessa allmänna synpunkter om de tre programmen, skall jag framföra ett antal specifika anmärkningar. Inom ramen för programmet Sokrates accepterar vi ett stort antal ändringsförslag som syftar till att stärka kommissionens förslag, och de kan därmed antas så som de nu ser ut, eller åtminstone deras andemening. Jag vill mer särskilt nämna de ändringsförslag som rör det kvantitativa målet angående programmets målgrupper; principen om en integration kvinnor-män - inom samtliga stödda åtgärder, inbegripet positiv särbehandling; att studenter vilkas ekonomiska situation kräver ett särskilt stöd skall prioriteras i tilldelningen av Erasmusstipendier, samt en förstärkning av referenserna till det europeiska systemet för kreditöverföring (ECTS) inom den högre utbildningen.
För att återknyta till det som sades för en stund sedan, skulle jag vilja säga ett par ord om Erasmus och klargöra att det inte är ett elitprogram. Det är en återspegling av den verkliga studentbefolkningen i medlemsstaterna. Kommissionen har alltid insisterat på att medlemsstaternas behöriga myndigheter skall ge stipendier till de minst gynnade studenterna, och resultaten av den pågående undersökningen om den ekonomiska och sociala situationen kommer att delges parlamentet i februari nästa år.
Jag instämmer i att åtgärd V rörande multimedia skall heta " Minerva" , och på så sätt få ett kvinnligt namn att förknippas med ett utbildningsprogram.
Däremot kan jag inte acceptera en del ändringsförslag som skulle kunna begränsa utvecklingen av en samverkan mellan programmen och andra gemenskapsåtgärder. Jag vill verkligen insistera på hur betydelsefull denna samverkan är: Det rör sig om nya bestämmelser som gör att de tre programmens medel kan kopplas ihop med andra åtgärder, vilket bidrar till uppbyggnaden av ett kunskapens Europa. I fallet med Leonardo glädjer vi oss åt att man uttryckligen har refererat till icke-statliga organisationer för att deras tillgång till programmet skall underlättas, men av skäl som har att göra med kommittéväsendet kan de inte ingå i själva kommittén. Å andra sidan kommer vi att acceptera en förstärkning av den allmänna principen om icke-diskriminering när det just gäller tillgång till programmen, men utan att rikta den mot särskilda målgrupper. Jag vill också betona att kommissionen är överens med föredraganden om att ta större hänsyn till lika möjligheter.
För att svara på Wolfs och Kerrs frågor rörande information om förvaltningen av Leonardo kommer jag att svara såhär: I början av året vände jag mig till finanskontrollen. Av säkerhetsskäl har jag tillfälligt avbrutit kontraktsanställningen för de projekt som valdes ut efter förslagsinfordran 1997, i väntan på undersökningens resultat. Efter att ha genomfört kontrollerna, konstaterade finanskontrollen att det inte fanns några intressekonflikter, och mina avdelningar har kunnat utfärda finansiella konventioner för samtliga utvalda projekt. Finanskontrollen har också beviljat en förlängning av de projekt som valdes ut 1995 för ett tredje år. När det gäller den mer allmänna revisionen av programmets förvaltning, är finanskontrollens rapport ännu inte färdig. Jag väntar på den rapporten för att kunna fatta beslut om de korrigerande åtgärder som kommer att krävas.
I fallet med programmet " Ungdom" accepterar kommissionen alla ändringsförslag som rör bidrag till ett verkligt europeiskt medborgarskap, demokratins ideal, tolerans och Europabyggets sammanhållning, vilket bl.a. De Coene framhåller; vikten av en information som kan nå alla ungdomar samt en mer omfattande tillgång till programmet, vilket betonas av De Coene och de Esteban; särskilda insatser för att bl.a. ge ytterligare medel till en integration av de ungdomar som har störst svårigheter att delta i programmen, och till en ny struktur som skall baseras på en uppvärdering av projekt för ungdomar, information och dokumentation om ungdomar och en dialog med alla ungdomar, vilket Guinebertière föreslår. Dessutom är en användning av Internet, vilket föreslås av Guinebertière, en bra idé för att främja ungdomars tillgång till programmet. Det är något vi för övrigt redan gör, med programmet Eurodesk. Guinebertières förslag styrker oss i viljan att utveckla den typen av redskap.
För Maes vill jag klargöra att den europeiska volontärtjänsten har nått en stor framgång bland ungdomar. De ungdomar som deltog i organisationen av fotbolls-VM tillhörde i allmänhet missgynnade grupper. De var mycket entusiastiska över att få vara med om denna unika upplevelse, som ägde rum just i slutet av deras vistelse, och själva vistelsen hade en idrottslig inramning, vilket också var deras eget val.
Däremot har kommissionen inte kunnat anta ändringsförslagen gällande åldersindelningen och en begränsning av ungdomars deltagande i Europabygget. För att vara mer precis accepterar vi en del av dem helt eller delvis. För Sokrates gäller det ändringsförslagen 2 till 8, 10 till 13, 18, 20 till 23, 25, 27, 29 till 39, 41, 42, 44 samt 46. För Leonardo ändringsförslagen 1 till 5, 7 och 8, 11 till 19, 22 till 24, 27, 29 till 35, 37 och 38, 41 och 42, 46 och 47, 49 till 55, 57 och 58. För " Ungdom" ändringsförslagen 1 till 15, 17 till 19, 21, 22, 24, 26, 28 till 31, 34, 36, 39 till 42, 46, 49, 52, 57 och 59. För att följa upp parlamentets betänkanden om dessa tre program, föreslår vi modifierade förslag på grundval av parlamentets ändringsförslag. De kan alltså komma att beaktas i de gemensamma ståndpunkter som rådet kommer att anta vid rådets (ungdomsministrarnas) möte den 26 november, och vid rådets (utbildningsministrarnas) möte den 4 december.
För att avsluta vill jag betona att vi, enligt min mening, är på god väg att göra det möjligt för parlamentet att ta itu med andra behandlingen före mandatperiodens slut. Det är viktigt för att ni, innan ert arbete tar slut, skall kunna ge och bekräfta det konstanta politiska stöd som parlamentet har gett dessa åtgärder, åtgärder som direkt åsyftar medborgarna och ger dem konkreta möjligheter att delta i det kunskapens Europa som vi tillsammans har börjat bygga upp. Det kommer också att göra det möjligt för oss att nästa år, under bästa möjliga förhållanden, förbereda genomförandet av programmen, för att starten den 1 januari 2000 skall bli effektiv.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja ta upp en fråga som Cresson hänvisade till, men eftersom hon missade mitt inledningstal besvarade hon den inte. Vi var mycket nöjda över att höra att hon uppmärksammade frågan om granskningen av Leonardo, men jag skulle vilja uppmana henne att komma till utskottet för sysselsättning och socialfrågor för att med oss diskutera resultaten av granskningen av Leonardo I.
Herr ordförande! Jag vill säga några saker till kommissionären. Det är störst chans för ungdomar att bli engagerade i arbetslivet om de har kvalifikationer för rätt yrke. Det är känt att en stor del av ungdomarna, närmare bestämt 80 procent av dem, utbildar sig inom bara 11 olika yrkesinriktningar. Av just den anledningen får många av dem inte någon möjlighet att stiga in i arbetslivet. Jag efterlyser därför att man gör landsövergripande analyser av vilka yrken som kommer att efterfrågas på medellång och lång sikt. Det är viktigt eftersom det är en förutsättning för att ungdomar skall börja kvalificera sig. Kan ni tänka er att driva på eller understödja en sådan analys, så att vi äntligen kan få ungdomarna att utbilda sig inom de yrkesområden där det faktiskt finns efterfrågan?
Herr ordförande! Först skulle jag vilja ursäkta mig inför Waddington. Jag blev några minuter försenad och fick inte förmånen att lyssna till hennes tal. När det gäller revisionen av Leonardo och min ankomst inför socialutskottet, är det ett förslag som jag ställer mig helt och hållet positiv till, och så snart som möjligt kommer jag att inställa mig i utskottet för att diskutera detta problem.
När det gäller Pirkers synpunkt stämmer det att man måste göra ungdomarna kvalificerade för yrken som erbjuds i dag. Ungdomars inriktning är ett stort problem; med hänsyn till den mycket snabba tekniska utvecklingen är det svårt att veta exakt vilka kvalifikationer som kommer att krävas. Men jag tror inte att någonting kan ersätta en solid grundutbildning, en bra inriktning, och jag skulle också vilja klargöra att gränsöverskridande analyser - som görs för att ta reda på vilka yrken som kommer att finnas tillgängliga - redan existerar inom kommissionen när det gäller det sociala området. Men vi kan naturligtvis lägga ned mer kraft på de här problemen, och jag är helt och hållet öppen för alla förslag i den riktningen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
Varvad utbildning
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0374/98) från utskottet för socialfrågor och sysselsättning om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets beslut om främjande av europeiska utbildningsavsnitt i varvad utbildning, däribland lärlingsutbildning (C4-0418/98-97/0321(SYN)) (föredragande: Castagnetti).
Herr ordförande! Europeiska utbildningsavsnitt i varvad utbildning: Detta är ett initiativ som passar in med anförandena i morse om utbildningsprogram. Om det är möjligt att säga det, så är det ett initiativ som går utöver utbytet av information och erfarenheter; det är ett faktum, en möjlighet till en konkret erfarenhet, en diversifierad, varvad utbildning, förverkligad även i olika geografiska områden; det är ett svar på de europeiska ungdomarnas efterfrågan på nya saker; det är på sätt och vis metaforen för det som morgondagens utbildning skall vara i Europa. Jag sade europeiska avsnitt - och detta vill jag understryka, dvs. inte längre bara nationella: studenternas rörlighet, lärarnas rörlighet, blandningen av utbildningssystem och utbildningserfarenheter; och sedan talar vi om varvad utbildning, dvs. en utbildning som från denna synpunkt är mer förbunden med yrkeslivet och mer anpassad till att föra in ungdomarna på arbetsmarknaden.
Vi understryker förutsättningarna för utbildningsavsnittet. Vad beträffar den gemensamma ståndpunkten så understryker vi, Europaparlamentet, än mer värdet av avsnittet och inte bara av slutcertifikatet, Europass . Visst värnar fördraget om de olika nationella utbildningssystemens egenart och självständighet, men i ett Europa med fri rörlighet för personer, självständighet och ungdomars nyfikenhet vad gäller utbildning, måste vi också forcera och överkomma vissa nationella strängheter för att få igång åtminstone något gemensamt utbildningsavsnitt. Därför uppskattade vi att rådet, i den gemensamma ståndpunkten, inte tillfogat betydande ändringar i texten som utkommit av den första behandlingen och i själva verket accepterat att detta initiativ för utbildningsavsnitt med varvad utbildning tillämpas, inte bara i länder där det finns praktikanttjänstgöring, utbildningsavsnitt i utlandet, men i hela unionen, i alla länder som frivilligt accepterar att förverkliga detta initiativ.
Vi har minskat anvisningarna i våra ändringar för att vi uppskattar den gemensamma ståndpunkten och just för att vi vill se ett snabbt godkännande av denna text.
Vi uppskattar dessutom att den gemensamma ståndpunkten värderar möjligheten att kommissionen kan komma att spela en roll och inte blir utesluten från övervakningen och anvisningarna även av gemensamma principer för dessa slags utbildningserfarenheter. Rådet har dessutom delvis återupptagit idén med förberedande och informativa åtgärder som det är nödvändigt att ge de ungdomar som har tillgång till dessa erfarenheter. I kommissionen har vi dessutom accepterat vissa ändringar som Waddington framfört och som jag här vill tacka, framför allt med hänvisning till anvisningarna för säkerhet på arbetsplatserna.
Kommissionens text, såsom den hade bekräftats av Europaparlamentet i den första behandlingen, framställde vissa målsättningar: att fastställa innehållet och de gemensamma principerna för europeiska utbildningsavsnitt och inrätta slutdokumentet, Europass . Det stämmer att rådet inte godkänt den första av dessa målsättningar, men det utesluter inte möjligheten att försäkra att betygen lyder under gemensamma principer, det är på detta vis som ändringarna som vi godkänt i utskottet skall förstås, i synnerhet från 1 till 6 samt ändringsförslag 9.
Vi har sedan tagit upp diskussionen om europeiska utbildningsavsnitt: Utan att förvränga den gemensamma ståndpunktens förslag har vi på sätt och vis pressat, även med försiktiga ändringsförslag, för att återställa och värdera europeiska utbildningsavsnitt och inte bara Europass . På dessa grunder önskar vi att dessa ändringsförslag, enhälligt godkända av vårt parlamentsutskott, skall kunna godkännas definitivt av kommissionen och av rådet.
Herr ordförande! Jag välkomnar Castagnettis betänkande och rådets respons på detta mycket viktiga område som rör lärlingsutbildning och en europeisk bana för lärlingsutbildning. Det är skönt att se att kammaren blir fullbesatt för att höra mitt tal. Jag hoppas att ledamöterna lyssnar noga, för detta är ett mycket viktigt område. I en debatt tidigare i dag anmärkte Evans på det faktum att många av programmen på utbildningsområdet ofta har varit förmånliga för medel- och överklassens barn i Europa. Detta gäller speciellt Erasmusprogrammen inom den högre utbildningen.
Här har vi ett program som skulle kunna vara mycket förmånligt för många unga människor med arbetarklassbakgrund, och vi vill verka för att Europeiska unionen skall vara till för alla Europas medborgare. Detta är ett program som vi, genom en rad kreativa och innovativa åtgärder, skulle kunna göra tillgängligt för hela Europa. Det finns klara bevis för att ju mer människor reser och träffar folk från övriga Europa och upplever det europeiska livet, desto mer positiva blir de till Europeiska unionens projekt. Detta stämmer överens med våra tidigare diskussioner i samband med Waddingtons utmärkta betänkande med avseende på Leonardoprogrammet om yrkesutbildning och vidareutbildning.
Min fråga till rådet: Vem skall finansiera detta? Vi har redan påpekat att alla budgetar för utbildning, yrkesutbildning etc. är satta under press, inte minst inför anslutningen av ansökarländerna i Central- och Östeuropa. Rådet måste ta tjuren vid hornen, och om de menar allvar med utbildning och vidareutbildning och den europeiska banan för ungdomar måste de lägga ned mer resurser på alla utbildnings- och vidareutbildningsprogram och göra detta med stor noggrannhet som en del i kampanjen för att leva upp till projekten för full sysselsättning inom Europeiska unionen.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja tacka Castagnetti för hans betänkande och för att han var villig att agera för så många av mina ändringsförslag i utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Vi anser att ett viktigt sätt att uppmuntra folk till att delta i en period av varvad utbildning i en annan medlemsstat är att försäkra att erfarenhet värderas och uppmärksammas inom Europeiska unionen. Detta är verkligen en av de viktigaste aspekterna av programmet.
Vi vill i detta parlament säkra kvaliteten på dessa erfarenheter och kvaliteten på utvärderingen. Att stödja och uppmuntra sådana möjligheter kräver en hel del förberedelse av alla inblandade parter, och förslagen som utskottet för sysselsättning och socialfrågor åter har överlämnat tillhandahåller de viktigaste beståndsdelarna för en sådan förberedelse. T.ex. behöver lärlingarna själva förberedelse, bl.a. bli medvetna om hälso- och säkerhetsriskerna i en ny och okänd miljö. Olyckor inträffar ofta då unga människor inte är förtrogna med sin arbetsmiljö och att flytta till och arbeta i ett annat europeiskt land kan komma att ge upphov till större faror. Det är därför viktigt att hälso- och säkerhetsriskerna blir beaktade.
Det är också viktigt att arbetsmarknadens parter på europeisk nivå och företagsnivå är helt insatta och konsulteras och att alla de tänkbara förmånstagarna, företagen och handledarna är medvetna om möjligheterna så att de själva kan ge information till andra. Dessa är viktiga aspekter vad gäller kvalitet och möjliggörande av rörlighet. Vi hoppas att kommissionen och rådet kommer att beakta detta.
Herr ordförande! Jag välkomnade kommissionens meddelande, när det väl kom, om ett ökat främjande av lärlingsutbildningen. Jag delar också uppfattningen att det kan vara en bra hjälp i alla fall för att minska ungdomsarbetslösheten.
I Sverige har vi ju egentligen ingen lärlingsutbildning, men sedan i början av 90-talet är det så att utbildningen inom de gymnasiala yrkeslinjerna varvas, vilket innebär att 15 procent av undervisningen sker på en arbetsplats och resten i ett klassrum. Enligt subsidiaritetsprincipen är det naturligtvis medlemsländerna som skall bestämma om utformningen av lärlingsutbildningen. Jag tror emellertid ändå att det är positivt och värdefullt att man får gemensamma principer för hur lärlingsutbildningen kan varvas i de olika medlemsländerna och också att vi får ett EUROPASS.
Jag delar Castagnettis uppfattning att man har fokuserat alltför mycket på EUROPASS och mer eller mindre glömt bort detta med europeiska banor. Vi stöder dock betänkandet såsom det är ändrat i utskottet för sysselsättning och socialfrågor.
Herr ordförande! De små och medelstora företagen utgör ryggraden i den europeiska ekonomin, lärlingen är framtidens fackkunnige arbetare och denne den kommande företagaren. Förutsättningen för att detta skall fungera är dock att utbildningen är praktiskt orienterad och motsvarar ekonomins krav. Grundtanken att dessa förmågor kan förvärvas också i andra europeiska länder är riktig och bör välkomnas. Men jag befarar att det kommer att uppkomma stora svårigheter när den här tanken skall realiseras. Det finns yrkesområden där det är helt logiskt att samla internationella erfarenheter. Ett exempel är kockyrket och servitöryrket. Mervärdet från läroperioden utomlands kommer till slut det företag som lärlingen återvänder till till godo. Det är ett skäl för den andra parten i förhållandet, nämligen utbildaren resp. företagaren. Det finns dock också yrkesområden där jag inte kan se något motsvarande värde, t.ex. för lärlingar i företagsekonomi med inriktning på bokföring och löneutbetalning. Hur skall dessa kvalifikationer kunna skaffas i utlandet?
För att blåsa liv i det europeiska projektet måste det alltså finnas någon sorts jämförbarhet mellan olika utbildningsmoment. Å andra sidan kommer det bara inom vissa sektorer att gillas att man delar på utbildningen på detta sätt.
Herr ordförande, mina damer och herrar ledamöter! Jag tar det här tillfället i akt för att tacka parlamentet, och särskilt Castagnetti, föredraganden, för det positiva mottagandet av det här förslaget, och för ändringsförslagen som ingavs vid andra behandlingen.
Parlamentet lägger fram 21 ändringsförslag, varav kommissionen har antagit 19. Dessa ändringsförslag förbättrar och klargör den av rådet antagna gemensamma ståndpunkten, och förstärker den t.o.m. i vissa fall. Vi accepterar alltså de ändringsförslag som syftar till att tidsperioden skall stå i överensstämmelse med de mål och den behörighet som skall uppnås under den europeiska studietiden, och att den skall bli en effektiv utbildningsperiod.
Vi accepterar också ändringsförslagen som syftar till att garantera en bra information och en mer omfattande utvärdering när det gäller under vilka förhållanden den europeiska studietiden utvecklas, bl.a. vad beträffar hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, i det fall då den studerande genomför sin europeiska studietid inom ett företag. Jag vill tacka Waddington, som har uppmärksammat mig på denna mycket viktiga aspekt, som också är en nyckelfaktor för att den europeiska studietiden skall bli en framgång. Vi accepterar vidare de ändringsförslag som innebär att man skall framhålla vilken roll partnerskapens mångfald, den varvade utbildningen och lärlingsskapet har. Och sedan de ändringsförslag som klargör kommissionens befogenheter för att ta itu med att genomföra och utvärdera den europeiska studietiden. Dessa ändringsförslag kan vi acceptera.
Däremot kan vi inte acceptera ändringsförslagen som rör budgetaspekter. Men jag kan försäkra er om att era förslag har beaktats, bl.a. när det gäller hur beslutet om " Vidareutbildning i Europa" skall utformas tillsammans med programmet för yrkesutbildning. Med vårt förslag till programmet Leonardo da Vincis andra etapp, som också finns med på dagens föredragningslista, har kommissionen kommit fram till att EU skall ge stöd till de gränsöverskridande placeringar och utbyten som går inom ramen för en europeisk studietid för varvad utbildning, bl.a. lärlingsskap.
Sammanfattningsvis vill jag påpeka att vi kan acceptera ändringsförslagen 1 till 5 och 7 till 20. Med stöd av dem räknar jag med att under de närmaste dagarna kunna lägga fram ett modifierat förslag, så att rådet för sociala frågor kan fatta ett slutgiltigt beslut den 2 december, och så att vi under 1999 kan sätta igång med förberedelsearbetet för att genomföra det här beslutet den 1 januari 2000.
Tack, fru kommissionär. Tack för ert tålamod. Jag ber om ursäkt för de högljudda ledamöterna.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om ett ögonblick.
Omröstning
Herr ordförande! Jag hade bett om att få komma med en kort ordningsfråga före omröstningen om artiklarna 5 och 119. Vanligtvis följer jag Fontaines förfarande för att meddela att jag av princip- och skatteskäl inte deltar i omröstningar med namnupprop. I dag har jag anledning att meddela det nu så att det tas med i protokollet.
(Parlamentet godkände förslaget till lagstiftningsresolution.)
Herr ordförande! Under omröstningen förklarade ni att gruppen Nationernas Europa var ansvarigt för begäran om i princip alla separata omröstningar, och ni verkade lägga in en nedsättande innebörd i den meningen. Jag skulle då vilja hedra er för den uppmärksamhet ni ger vår grupp, men också meddela att det i det här fallet inte var vår grupp som hade begärt omröstningarna i fråga, utan gruppen Union för Europa; det är den gruppen som har gjort ett lovvärt arbete.
Herr Fabre-Aubrespy! Jag tackar för rättelsen. Det är sant att det i fråga om detta betänkande inte var ni som begärde särskild omröstning, utan Union för Europa. Vid de tidigare omröstningarna är det emellertid ni som har begärt de flesta särskilda omröstningarna. Jag sa de flesta.
Herr ordförande! Ni har utan tvivel hållit ett viktigt anförande. Vi skulle gärna vilja att ni upprepade det anförandet, men då skulle jag gärna vilja höra en översättning till nederländska. Min grekiska är nämligen tyvärr inte tillräckligt bra för att jag skall kunna följa er helt och hållet.
Herr Blokland! Om den nederländska kabinen vid något tillfälle inte kunde följa mig, tackar jag mycket för att ni påpekade det för mig. Jag har efter sammanträdets slut möjlighet och ställer gärna upp, bland annat på grund av våra vänskapliga förbindelser, för att i detalj förklara vad jag har sagt och menat.
Betänkande (A4-0371/98) av Pack för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning Sokrates (KOM(98)0329 - C4-0510/98 - COD 98/0195(COD))
(Parlamentet godkände förslaget till lagstiftningsresolution.) Betänkande (A4-0389/98) av De Coene för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta gemenskapens åtgärdsprogram " Ungdom" (KOM(98)0331 - C4-0511/98-98/0197(COD))
(Parlamentet godkände förslaget till lagstiftningsresolution.) Betänkande (A4-0385/98) av Skinner för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om förslag till rådets förordning (EG) om införande av en ingripandemekanism för kommissionen för att undanröja vissa handelshinder (KOM(97)0619 - C4-0011/98-9348/98 - C4-0441/98-97/0330(CNS))
Herr ordförande! Jag vill klargöra att anledningen till att vår grupp kommer att rösta emot dessa ändringsförslag, den delen som berör den fria rörligheten för individer, inte är att vi inte delar åsikterna i förslagen. Tvärt om är vi helt och hållet av samma åsikt. Men vi tror inte att det bör tilläggas i ett betänkande om rörligheten för gods och varor, detta för att undvika missförstånd.
Herr ordförande! Jag är övertygad om att föredraganden själv kommer att tala. Hans grupp anser dock att det är viktigt att nämna den fria rörligheten av arbetskraft, men den behöver inte nödvändigtvis förekomma i huvudtexten. Vi kommer att rösta för detta.
Jag skulle också vilja tillkännage att vår grupp vänder sig mot gruppen De grönas ändringsförslag eftersom dessa inte lagts fram inför utskottet. Om alla skulle lägga fram ändringsförslag direkt i plenum skulle plenarsammanträdena pågå i minst 24 timmar.
Herr ordförande! Som ordförandeskapet sade, har jag för avsikt att presentera ett muntligt ändringsförslag och föreslå ett tillägg av en punkt till lagstiftningsresolutionen, vars mycket korta text lyder som följer: " Uppmanar kommissionen att så snart som möjligt utarbeta ett förslag till förordning som på ett så effektivt sätt som möjligt garanterar den fria rörligheten för arbetstagarna i medlemsstaterna inom Europeiska unionen" .
Med detta ändringsförslag, herr ordförande, vilket skulle föras in direkt efter punkt 3, tror jag att vi tillfredsställer önskan att förena förordningen om fri rörlighet för varor, med det i denna kammare beslutade förslaget om att gå framåt på vägen mot fri rörlighet för arbetstagare.
Herr García Margallo y Marfil! Det är sant att ni har presenterat detta förslag för presidiet, och jag skall ta upp det till debatt när vi kommer till förslaget till lagstiftningsresolution. Plenum har informerats om ert inflikande rörande denna fråga, men vi kommer att undersöka det vid den rätta tidpunkten.
Jag förstår inte det här. Vi klagade faktiskt inte över att betänkandet med så kort varsel kom upp igen på föredragningslistan, men ändå måste man anmärka på det på det stället. Sedan utsattes en extra tidsfrist för ändringsförslag, som vi såvitt jag känner till iakttagit i det att vi än en gång lämnat in utskottets ändringsförslag. Att nu komma och säga oss att det inte accepteras, att det är formellt felaktigt, tycker jag är att missbruka situationen. Jag vill formellt protestera mot att man nu så att säga försöker att med kofoten tvinga igenom en fråga som är svår också utan sådant här.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tillkännage att jag vänder mig mot alla muntliga ändringsförslag som läggs fram av någon annan grupp. Vi har haft åtta månader på oss att debattera detta betänkande.
Herr Skinner! Vi kommer att diskutera detta när tiden är inne, och då skall ni också få framföra era invändningar.
Herr ordförande! Europeiska folkpartiets grupp är för, vilket har sagts förut, de ändringsförslag som handlar om den fria rörligheten för arbetstagare. Men denna kammare har redan fått förslaget till reformering av förordning 1612/68, som behandlar fri rörlighet för arbetstagare, och dessa ändringsförslag borde, enligt god rättslig logik, föras in i detta förslag.
Fru Palacio Vallelersundi! Vi kan när det är dags för omröstning inte göra om hela debatten för vissa punkter. Låt oss alltså sluta vid detta.
Om ändringsförslag 11
Herr ordförande! Mitt eget muntliga ändringsförslag, med godkännande från författaren av detta ändringsförslag, som är ett försök att hjälpa till att få igenom det, är att ta bort den speciella referensen till det särskilda generaldirektorat vid vilket detta skulle publiceras så att det avsnitt som innehåller orden " GD XV: Fri rörlighet för varor" stryks. Jag tror att detta, tekniskt sett, kommer att vara till hjälp för ändringsförslaget.
Finns det invändningar mot att detta muntliga ändringsförslag från föredraganden läggs fram till omröstning?
Herr ordförande! Jag trodde att ni hade meddelat att inga muntliga ändringsförslag skulle accepteras under sammanträdet? Det är bara för att påminna om ordförandeskapets eget förslag.
Herr Lataillade! Jag frågade om det fanns kolleger som satte sig emot föredragandens muntliga ändringsförslag. Det fanns inga invändningar, vi kommer att lägga fram det till omröstning.
Herr ordförande! Det är inte fråga om ett muntligt ändringsförslag, utan om ett utelämnande av en del av artikeln. Det här kan man helt klart klara av också med en delad omröstning. Kollega Skinner föreslår bara att dessa fem eller sex ord utelämnas, och om det kan man ju rösta separat.
Herr von Wogau! Det kan göras på olika sätt, men föredraganden föredrog att framlägga ett muntligt ändringsförslag, vilket han hade rätt att göra, och jag har skyldighet att lägga fram det till omröstning. Ni har rätt, han kunde ha gjort på annat sätt. Han gjorde det emellertid muntligt, och plenum accepterade detta.
Jag läser det muntliga ändringsförslaget på franska:
" uppmanar kommissionen att snarast möjligt utarbeta ett förslag till förordning i syfte att effektivt säkerställa fri rörlighet för arbetstagare i medlemsstaterna inom Europeiska unionen" .
Herr ordförande! Jag är säker på att föredraganden kommer att acceptera detta muntliga ändringsförslag, eftersom den socialistiska gruppen och vår grupp har gjort rätten att inge ändringsförslag till en så känslig fråga.
Jag ville fråga föredraganden och, naturligtvis, plenum om de accepterar att detta muntliga ändringsförslag läggs fram till omröstning.
Herr ordförande! Mitt muntliga ändringsförslag hade faktiskt syftet att hjälpa er grupp, inte att hjälpa min grupp. Ert ändringsförslag var riktigt bra. Jag försökte stödja det. Men jag kan verkligen inte acceptera det här ändringsförslaget. Vi har redan sagt nog om fri rörlighet för varor som ett politiskt yttrande. I det avseendet kan jag inte stödja detta muntliga ändringsförslag hur bra det än må vara.
Finns det invändningar från plenums sida mot att jag lägger fram detta muntliga ändringsförslag till omröstning? Det krävs att tolv ledamöter reser sig upp, för att det skall fastställas att det finns invändningar.
(Fler än tolv ledamöter reser sig upp och uttrycker på så sätt att de har invändningar.) Det finns invändningar. Jag kan följaktligen inte lägga fram det till omröstning.
Herr ordförande! Jag vill bara säga att föredragande Skinner är mycket osportslig. Vi röstar för hans muntliga ändringsförslag. Vi sitter kvar, men inte ni.
Fru Oomen-Ruijten! Jag tror att vi, om vi här i kammaren började en diskussion om sportsmannaanda, skulle få stora problem att utröna vilka som har sportsmannaanda och i så fall i vilken grad, och vilka som inte har det. Låt oss inte fortsätta denna diskussion.
Herr ordförande! Jag instämmer gärna i vad föredraganden sagt, jag fick nämligen som ordförande i utskottet nyss kollega García-Margallos muntliga ändringsförslag. Det finns åtskilliga rekommendationer rörande den fria rörligheten för arbetstagare i Europeiska unionen. Då kan man inte säga att det finns en rekommendation; det finns faktiskt flera rekommendationer gällande det ämnet. Jag anser att man inte skall avgöra sådana här frågor med ett muntligt ändringsförslag, och därför delar jag åsikten. Kollega Skinner har redan sagt att han inte accepterar ett muntligt ändringsförslag i denna fråga. Det är förnuftigt, tycker jag, och därmed borde saken redan vara avgjord.
Herr von Wogau, mina damer och herrar ledamöter! Vi skall inte fortsätta denna diskussion. Jag beklagar verkligen. Var och en har rätt till sina åsikter, och övriga har naturligtvis rätt att hålla med eller inte.
(Parlamentet godkände förslaget till lagstiftningsresolution.)
Herr ordförande! När det gäller UPE-gruppens ändringsförslag 1 på den här punkten så skulle jag vilja säga följande. Professor Cabrol sätter stort värde på att en läkare rådfrågas innan ett läkemedel används. Det tror jag att vi alla håller med om. Jag föreslår därför att en kombination av hans ändringsförslag och min text skrivs in, och under de förutsättningarna kan jag alltså vara för det här.
(Parlamentet godkände resolutionsförslaget.)
Betänkandet av vår kollega James Glyn Ford är intressant i mer än en bemärkelse, det ger prov på en bra samstämmighet och en stor beslutsamhet i kampen mot alla former av rasism.
Visst är det motiverat att på ett mer effektivt sätt framhålla de olika instanser som berörs av det här problemet, och visst måste vi stödja oss på uppgifter och undersökningar för att bättra på vår kunskap, förstå den problematik och de fenomen som står i relation till en ökande intolerans gentemot andra människor. Men vi får inte glömma det allra viktigaste: att slåss mot och motsätta sig rasister och fascister som sprider sitt tal om hat och utestängning! Det måste upprepas, och jag upprepar det med all kraft.
Vi får inte sänka våra ambitioner. Nej tvärtom, vi måste ständigt ansätta rasisterna, inte lämna dem någon ro i Europa och i världen. Deras idéer är farliga för demokratin, kränkande för människan, och oacceptabla för oss, medborgare och förtroendevalda. Tyvärr sprider de sig likt en röta på alla nivåer i vårt samhälle, och även om vår kamp inte är förlorad, är den långt ifrån vunnen.
Inför fascister av alla de slag, vid slutet av ett sekel under vilket rasismen, främlingshatet och antisemitismen har förorsakat tusentals döda, skall vi inte ge prov på någon tolerans gentemot rasister, främlingshatare och deras medbrottslingar ... kamouflerade eller inte.
Rekommendation (A4-0374/98) av Castagnetti
Vi vill med denna röstförklaring understryka vårt intresse för de påpekanden som görs i utskottets förslag till betänkande om hälso- och arbetsmiljösäkerhetsaspekterna för dem som deltar i lärlingsutbildning eller varvad utbildning.
Vi har i dag röstat emot Castagnettis betänkande om främjande av vistelse i andra europeiska länder som ett led i varvad utbildning, inklusive lärlingsutbildning. Vi stöder förslaget att det kan ske varvad utbildning för elever som ett led i deras utbildning, vare sig den är praktiskt eller allmänt inriktad. Det kan kännas som en frisk fläkt jämfört med vardagens enahanda. Men vi tar kraftfullt avstånd från de politiska över- och undertoner som man ger uttryck för i betänkandet, till exempel när det sägs att vistelsen i det andra europeiska landet ingår som en integrerad del i den utbildning som genomförs i hemlandet, eller när man talar om " Europass-utbildning" .
Betänkande (A4-0326/98) av Roth-Behrendt
Herr ordförande! Vid omröstningen om betänkandet Roth-Behrendt var det framför allt en reaktion, en protest mot förfarandet som jag ville framföra. I själva verket är jag inte negativ till det här förslaget till direktiv, vars syfte är att även jordbruksråvaror och jaktprodukter skall omfattas av artikel 2 i rådets direktiv av den 25 juli 1985, om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister.
Jag glädjer mig dessutom åt att ändringsförslagen 3, 4 och 7 har avslagits, och det genom omröstning med namnupprop. Ändringsförslag 3 först och främst, eftersom det syftade till att avskaffa skyldigheten för den skadelidande att lämna in bevis på en defekt, eller - under vissa omständigheter - orsakssambandet mellan defekt och skada, en regel som är oförenlig med ansvarsrätten. Ändringsförslag 4 har också avslagits, som syftade till att avskaffa " risker som hänger samman med utveckling" , och till sist ändringsförslag 7, som syftade till att avskaffa preskriptionstiden på 10 år, från den dag då produkten sattes i omlopp.
Jag skulle emellertid vilja framföra den oro som har kommit till uttryck inom rättsliga utskottet. Dessa ändringsförslag, och även andra som har avslagits - något jag för övrigt glädjer mig åt - hade inte ett direkt samband med utskottet. När man accepterade att de kunde gå till omröstning utan att granska om de är mottagliga, då ifrågasatte man utan tvekan det faktum att parlamentet inte har någon initiativrätt.
Jag kan konstatera en brist på överensstämmelse, en skillnad, mellan attityden inom ordförandeskapets avdelningar och t.ex. den attityd som de intog i en nyligen publicerad rapport om inrättandet av en bedrägerienhet. Enligt min mening var det inte berättigat, vilket Cassini låter förstå i yttrandet från rättsliga utskottet; det var inte berättigat att låta dessa ändringsförslag gå till omröstning i dag.
Tack, herr Fabre-Aubrespy. För att kompensera er otålighet gav jag er en halv minut extra, men se till att respektera er talartid i framtiden.
Konsumentskyddet har varit föremål för flera textgranskningar under de senaste månaderna: betänkandena Kuhn och Roth-Behrendt bland annat. I går presenterades en ändring av ett direktiv inom ramen för den inriktningen, men den innehåller en riskabel orimlighet som jag skulle vilja ta upp här.
Tillfälliga undersökningskommittén om BSE har fört ett framgångsrikt undersökningsarbete om ett ytterst känsligt ämne, som kan framkalla de mest motsägelsefulla känslor. De framlagda ändringsförslagen har presenterats som om de var ett direkt resultat av det arbetet. I egenskap av medlem av denna undersökningskommitté motsätter jag mig sådana överdrifter.
Tillsammans med mina kolleger har jag under många månader verkat för att åtgärder till förmån för kända offer skall vidtas, liksom för framtida offer. Men vi har inte kunnat åberopa något skyddsdirektiv. Det var alltså inte möjligt att fortsätta nonchalera de skador som jordbruksprodukter, vilka de än må vara, har tillfogat konsumenterna, samtidigt som alla andra förädlade produkter omfattas av ett direktiv.
Av detta skäl, som förresten är ett bra skäl, föreslår man en utvidgning som är helt orealistisk och omöjlig att tillämpa. Hur skall man återställa konsumenternas förtroende om man i stället för ett skydd föreslår rättsliga förfaranden, som så att säga aldrig kommer att leda till något resultat? Hur skall man i praktiken tillämpa producentens skyldighet att bevisa sin oskuld till den skada som konstateras av konsumenten?
Med all respekt för Roth-Behrendt, men det finns inga goda konsumenter/offer å ena sidan, och å andra sidan onda jordbrukare/gärningsmän. Omständigheterna kring BSE-krisen är tillräckligt besvärliga för att man skall undvika den typen av sammanblandningar.
Detsamma gäller förslaget att ta bort alla tidsbegränsningar för att konstatera producentens ansvar. Det är också oemottagligt. Att acceptera sådana ändringsförslag öppnar dörren för alla former av överdrifter, och framför allt för helt okontrollerbara finansiella utsvävningar.
Jag kommer alltså att rösta mot alla ändringsförslag som läggs fram i betänkandet Roth-Behrendt. Även om man i förslagen utgår från en korrekt observation av situationen för konsumenter av jordbruksprodukter är de föreslagna lösningarna oproportionerliga, och de kräver att vi verkligen fortsätter vårt reflektionsarbete tillsammans med alla aktörer i den berörda produktionskedjan.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för betänkandet av Dagmar Roth-Behrendt om produktansvar. Det ursprungliga direktivet om produktansvar från 1985 innehöll ett undantag för jordbruksprodukter. Alla medlemsstater utvidgade emellertid direktivet till att också omfatta jordbruks- och viltprodukter, med undantag av Portugal, Spanien och Tyskland. Galna ko-sjukan har emellertid fått kommissionen att stryka detta undantag. Detta är motivet för revisionen av direktivet.
Betänkandet innehåller dessutom ganska kontroversiella ändringsförslag som vill utvidga konsumentskyddet längre än kommissionens ursprungliga förslag. Den enda punkt de danska socialdemokraterna inte kan stödja är förslaget om att medlemsstaternas möjligheter till att införa självrisk eller begränsningar i ansvaret tas bort. Huvudregeln måste fortfarande vara att de bestämmelser - nationella eller på gemenskapsnivå - som skyddar konsumenterna bäst skall gälla.
Junirörelsen har röstat för miljöutskottets förslag till konsumentskydd på området för produktansvar. Endast på detta sätt kan medlemsstaterna ta ställning till det i ministerrådet. Men vi vill inte dölja att vi haft djupa betänkligheter om det valda tillvägagångssättet. Junirörelsen vill inte att initiativrätten flyttas från kommissionen till Europaparlamentet, utan vill i stället att initiativrätten placeras hos de nationella parlamenten.
Kammaren har i dag yttrat sig om en revidering av direktivet om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister från 1985. Det handlar om en ytterst viktig text som inrättar ett ansvarssystem på EU-nivå utan undantag; ansvaret börjar gälla från den dag då produkten sätts i omlopp.
Till följd av galna ko-krisen föreslår kommissionen, på parlamentets begäran, att direktivet också skall vara tillämpligt på jordbruksprodukter. När det gäller tillämpningen av det här ansvarssystemet innebär det att man kan lösa de problem som har att göra med definitionen av förädlade produkter och jordbruksråvaror, som domarna alltför ofta har stött på, och det utgör ett verkligt framsteg för konsumentskyddet.
Men föredraganden har inte nöjt sig med detta; genom att spela på de känslomässiga aspekter som omger BSE har hon lagt fram helt orimliga och orealistiska förslag. Orimliga eftersom man inte bara kan göra om reglerna som gäller ansvar utan undantag, utan att ha gjort en studie om effekterna för samtliga berörda sektorer och för konsumentskyddet. Och orealistiska eftersom föredragandens förslag, trots att de verkar generösa, i realiteten inte skulle ha förbättrat konsumentskyddet. De skulle i stället ha gjort domarnas uppgift mer komplicerad (hur skall man t.ex. tolka begreppet " troligt orsakssamband" som föredraganden förespråkar) och tynga producenterna (särskilt små och medelstora företag och industrier) med försäkringskostnader, som slutkonsumenten till sist kommer att betala för genom priset på varan.
Parlamentet har agerat klokt genom att avslå de sex mest extrema ändringsförslagen som föreslogs av föredraganden, som förhävde sig över att ha nått fram till en acceptabel kompromiss. Men med vem? Det har aldrig varit tal om någon kompromiss, eftersom vår grupp, PPE-gruppen, har försvarat en tydlig ståndpunkt: Inget ändringsförslag som har lagts fram och gått till omröstning borde ha antagits, och det av två skäl. Först och främst för att det aldrig är bra med en ökande mängd lagar, och de ändringar som har antagits i dag kommer bara att försena genomförandet av kommissionens förslag som avser jordbruksprodukter. Och för det andra för att kommissionär Monti i går förpliktade sig att i januari 2000 delge parlamentet en grönbok om direktivets tillämpning, i synnerhet tillämpningen inom jordbrukssektorn. Den grönboken kommer att bli resultatet av ett omfattande samråd med aktörer inom samtliga berörda sektorer (producenter, konsumenter, försäkringsbolag etc.), en nödvändig fas i arbetet med att lägga fram förslag till en revidering av ett såpass viktigt direktiv.
Vi delar min kollega Édouard des Places samtliga synpunkter i den här frågan, och särskilt de som gäller kravet på att lagstiftningen om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister skall tillämpas i ett tidigare produktionsled, dvs. även gälla leverantörerna inom jordbruket (djurfoder, utsäde etc.), men jag skulle samtidigt vilja ta upp de allvarliga rättsliga problem som en del ändringsförslag ger upphov till.
Vissa ändringsförslag syftar i själva verket till att förändra den allmänna strukturen i direktiv 85/374/EEG, och de har inget samband med kommissionens förslag till direktiv. En förutsättning för om vi skall granska de här ändringsförslagen är att man på förhand avgör huruvida de är mottagliga eller ej. Inom lagstiftningsområdet tillhör initiativrätten kommissionen.
När det gäller innehållet kan vi inte annat än att stödja en del av de framlagda ändringsförslagen, men vi kan inte acceptera att en revidering av ett direktiv genomförs på ett såpass slumpartat sätt; genom att man än en gång bryter mot reglerna för de europeiska institutionernas sätt att fungera, utan föregående studier och utan att medlemsstaterna mer ingående kan diskutera revideringen med all nödvändig information tillgänglig.
Vi kommer alltså att rösta mot betänkandets ändringsförslag 3, 4 och 7.
Ändringsförslag 3 syftar till att ta bort skyldigheten för den skadelidande att lämna in bevis på en defekt, eller, under vissa omständigheter, orsakssambandet mellan defekt och skada, omständigheter som är svåra att urskilja p.g.a. att ändringsförslaget är luddigt formulerat. Dessutom är det oförenligt med vår nationella rätt och det förändrar den allmänna jämvikten i direktiv 85/374/EEG.
Ändringsförslag 4 syftar till att avskaffa ett av skälen till att producentansvaret inte kan gälla, nämligen orsaken som har att göra med utvecklingen av vetenskapligt och tekniskt vetande, som vanligen kallas " risker som hänger samman med utveckling" . Det utgör en avsevärd förändring av jämvikten i direktiv 85/374/EEG.
Ändringsförslag 7 till sist syftar till att avskaffa preskriptionstiden på 10 år, från den dag då produkten sattes i omlopp. Det förslaget förändrar också strukturen i lagstiftningen om producenternas ansvar.
För att sammanfatta bör man inte kunna genomföra såpass grundläggande förändringar som avser ett förslag till ändring av ett direktiv utan att medlemsstaterna har gett sitt samtycke och deltagit aktivt inom de olika EU-institutionerna, och särskilt inom rådet. Vi kan inte i något fall acceptera att Europaparlamentet försöker ta medlemsstaternas plats på det här sättet, genom att söka lägga beslag på staternas beslutsmakt i lagstiftningsfrågor.
Betänkande (A4-0370/98) av Mouskouri
Det här betänkandet rör en omstrukturering av Europeiska unionens kulturverksamhet, och särskilt inrättandet av ett samlat instrument för finansiering. Men det finns en avgörande fråga som urholkar kulturlivet i Europa, och som inte tas upp i betänkandet, och det är att en liten oligarki lägger beslag på kulturen, genom vänskapsförhållanden som för övrigt är mycket mäktiga, eftersom denna lilla grupp är förmögen att samla de offentliga stöden till sin egen sfär.
Den store konsthistorikern Ernst Gombrich anser att politiseringen av konsten inte bara karakteriserar totalitära regimer, utan också regimerna i väst. Han konstaterar att de kommersiella kanalerna censurerar artister som inte offrar sig för trenderna inom modet, den kosmopolitiska, antiklassicistiska konsten och tendensen att bryta med traditionerna. Denna situation leder till att vi subventionerar en konst som förbehålls en liten oligarki, som är helt avskuren från folkens ambitioner. I övrigt är den offentliga sektorns roll mycket viktig i förhållande till sponsring, vilket leder till en utarmning av den nödvändiga kulturella mångfalden.
Europeiska unionen bör inte ställa sig likgiltig till det här tillståndet, som leder till att produktionen och den konstnärliga spridningen monopoliseras, vilket endast gynnar de artister som tillhör subventionerade vänskapskretsar och som lever i symbios med kulturförvaltningarna. Detta faktum gör att det skapas en officiell konst, som visserligen är mångsidig, men som utesluter många artister på ett orättvist och icke-demokratiskt sätt, bland annat de som har en koppling till klassicismen. Det är beklagansvärt att den här problematiken inte tas upp, bl.a. i det här betänkandet om programmet " Kultur 2000" .
Jag vill tacka Mouskouri för det utmärkta arbete hon presenterar för oss i dag. Även om Europeiska kommissionens sätt att se på den nya generationen kulturprogram är lovvärd - eftersom den grundas på öppenhet och effektivitet - behövdes det en översyn av visionen om genomförandet. Och det är just det som Mouskouri har genomfört på ett framgångsrikt sätt.
För medlemmarna i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media är det inte begripligt att kommissionen å ena sidan, när det gäller målen, verkar glömma bort den enskilde medborgarens deltagande och tillgång till kulturverksamheten, och å andra sidan, när det gäller genomförandet, glömma bort att främja det som utgör det europeiska samhällets rikedom, nämligen de " små" projekten, de som direkt involverar medborgarna.
Kommissionen gav de stora nätverken en alltför stor betydelse, de som redan är etablerade och som i vilket fall som helst inte skulle ha några problem med att svara på anbudsinfordringar, eller med att hitta nödvändiga partner, t.o.m. i sex andra medlemsstater! Kommissionen gav också en alltför stor betydelse till projekt och arrangemang av större omfattning, vilka kräver en belåning som de mindre organisationerna inte kan klara av.
Det är skälet till att jag har röstat för betänkandet av Mouskouri, för hon har återupprättat jämvikten till förmån för den enskilde medborgaren, de som är bärare av små projekt, samtidigt som hon ger en mer fullständig vision av vilka sociokulturella aktiviteter som kan få ett finansiellt stöd, och som därmed är betydelsefulla för utvecklingen av vårt samhälle. Till exempel bildkonst, brukskonst och virtuell konst (visuell konst och multimedia), musik och andra konstnärliga uttrycksformer (befintliga och framtida).
Jag uppmanar Europeiska kommissionen till att revidera sin bedömning och att acceptera föredragandens vision, som jag hoppas kommer att bli hela Europaparlamentets vision.
Alla är överens om att kulturen skall vara det europeiska enandets hörnsten, det enande som vi innerligt önskar se. För att skapa ett integrerat Europa krävs det att vi uppvärderar och främjar ett europeiskt kulturområde, men vi kan inte nå målet med en europeisk sammanhållning om inte alla européer känner sig som fullvärdiga deltagare och aktörer inom det här området.
Ramprogrammet " Kultur 2000" , på det sätt som föredraganden har modifierat det, är intressant för att den uppfattningen accepteras och för att man följaktligen skisserar ett nytt synsätt på kulturpolitiken. Programmet ger unionens medborgare möjligheter att aktivt delta i och ta initiativ till kulturella verksamheter, och erkänner uttryckligen kulturen som en källa till sysselsättning samt social och medborgerlig integrationsfaktor.
En annan stor fördel med det här ramprogrammet - efter dessa ändringar - är att man med detta program har för avsikt att se till att de anslagna tillgångarna kommer att utnyttjas på ett så effektivt sätt som möjligt; dels kommer man att motverka att medel delas ut till alltför många mottagare, och dels kommer man att förespråka ett sektorsinriktat synsätt, som gynnar samverkan såväl inom vissa konstnärliga områden och nya uttrycksformer som mellan dessa områden och andra gemenskapsprogram.
I ramprogrammet gör man en förteckning över dessa nya framtidsutsikter, och jag kan bara glädja mig åt programmets eminent demokratiska karaktär, och åt föredragandens anmärkningsvärda arbete - hon har haft förmågan att maximalt utnyttja de omfattande kulturella samarbetsområdena, som kommissionen har banat vägen för.
Det säger sig självt att jag ger mitt fulla stöd till det presenterade förslaget till lagstiftningsresolution.
Jag stödjer helhjärtat Nina Mouskouri i hennes begäran om mer pengar till " kulturella program" .
I och med det välkomnande ställningstagandet för en bättre EU-integration, och speciellt i fråga om utvidgning, är Europas rika kulturella mångfald den främsta resursen för att skydda varje medlemslands identitet och individualitet. Ur ett ekonomiskt perspektiv har dess potential inte till fullo erkänts eller utnyttjats. Det råder inget tvivel om betydelsen av den roll den spelar inom det nya och expanderande området kulturell och landsbygdsturism. Det finns inget annat EU-program som sätter folkslag och dess kulturella rötter och traditioner i sitt rätta perspektiv.
I egenskap av irländare är jag särskilt stolt över vår rika och mångfaldiga kulturella tradition. Det är viktigt för Europa att denna skyddas och förs vidare till framtida generationer. Jag erinrar mig Gandhis ord: " Vi ärvde inte denna värld från våra förfäder - utan vi har snarare fått den till låns av våra barn."
Sammanfattningsvis skulle jag vilja be kommissionen att på allvar undersöka den roll de lokala myndigheterna spelar vad gäller främjandet av kulturella program. På Irland har vi föregått med gott exempel genom att anställa kulturansvariga, och jag tror att deras roll skulle stärkas om vi lyckades med att få ut vår rikedom på kulturella resurser till alla människor. Kulturen bör inte vara ett elitens privilegium.
Genom att ge en positiv röst till betänkandet av Mouskouri om programmet " Kultur 2000" , har ARE-gruppen velat ge sitt stöd till kommissionens förslag, som inrättar ett samlat politiskt instrument för kulturverksamhet och kultursamarbete.
Kultur 2000 utgör ett mycket påtagligt framsteg som kan stärka kulturens roll i Europabygget och förse det med ett effektivt och enhetligt interventionsverktyg.
Det är skälet till att ARE-gruppen inte har röstat för ändringsförslagen som rör förslagets bilaga, eftersom en uppstyckning av bidragen och en omstrukturering efter olika konstnärliga grenar skulle leda till att anslagen delades ut till alltför många mottagare i ett alltför tidigt skede.
Men eftersom genomförandet av detta ambitiösa och lovande projekt kommer att kräva betydande finansiella medel, stöder ARE-gruppen föredragandens förslag om att det totala budgetanslaget skall uppgå till 250 miljoner ecu.
Mouskouris betänkande om skapandet av ett samlat instrument för finansiering och programmering för kulturellt samarbete är ännu ett försök att konkretisera begreppet " EU-kultur" - en kultur som inte finns och som vi inte heller menar är önskvärd. Mouskouri betonar att samarbetets viktigaste målsättning är att säkerställa att den kulturella dimensionen kommer att stå i centrum och fungera som drivkraft för den europeiska integrationen, och att kulturen är en faktor för social och nationell integration. Vid prioriteringen av urvalskriterierna lägger man dessutom störst vikt vid ett så kallat " europeiskt mervärde" .
Kultur kan inte skapas på konstgjord väg genom politiska åtgärder. Den lokala, nationella och regionala kulturen blomstrar, och det har den gjort i flera århundraden, och vi vill att den skall fortsätta att så sina frön bland dem som känner en kulturell gemenskap. Vi anser att det är en utopi att tro att man kan uppfinna en EU-kultur eller ett europeiskt kulturarv. Det skulle vara mycket lämpligt att använda subsidiaritetsprincipen på ett riktigt sätt, nämligen genom att ge de lokala, regionala och nationella kulturerna möjlighet att utvecklas, och inte genom införandet av kulturpolitik i EU.
Det är av ovanstående skäl vi röstar emot betänkandet.
En förtjänst med betänkandet av Mouskouri är att det där finns en acceptabel syntes mellan två olika konsekventa synsätt på kulturen. Genom att presentera ett ramprogram som inrättar ett samlat instrument för finansiering och programmering gör rådet och kommissionen kulturen och sina stora förverkligade projekt till ett strukturerande verktyg för en europeisk politik och identitet. Det handlar om att dela ut medel till färre mottagare, och att omstrukturera utbetalningarna till större europeiska evenemang eller mer djupgående verksamheter som involverar ett större antal europeiska partner (6 eller 7), än vad som nu är fallet (i allmänhet 3).
För ett stort antal förtroendevalda finns det en risk med den typen av kultursamarbete, nämligen att det kommer att gynna de stora befintliga kulturnätverken och fjärma kulturpolitiken från medborgaren. De föredrar därför en metod som är mer sektorsinriktad, och en uppmuntran och uppvärdering av åtgärder som riktas mot mindre projekt.
Den inledande diskussionen har varit mycket spännande. Betänkandet Mouskouri gör att vi kan nå fram till en kompromiss för den åsyftade perioden, 2000-2004. Ingen tvivlar på att diskussionen kommer att ta slut här, eller på att ståndpunkterna kommer att utvecklas i takt med Europabyggets utveckling och allas vilja till att skapa en verklig europeisk gemenskap.
Detta betänkande handlar till stor del om åtgärder på överstatlig nivå. Målet är att genom att genomföra en gemensam kulturpolitik befästa den gemensamma europeiska kulturella identiteten och använda denna som en drivkraft för kulturell integration.
Jag inser att de åtgärder som föreslås, t.ex. att lösa de problem som uppstår på grund av medlemsstaternas skillnader vad gäller skatter och regler på arbetsmarknaden, är de riktiga om man vill ha en överstatlig kulturpolitik, men delar inte åsikten att detta är en bra väg att gå. Jag förespråkar i stället en mellanstatlig kulturpolitik.
Dessutom bör man fundera över hur stor vikt man egentligen bör tillmäta värnandet av den europeiska kulturella identiteten. Historiskt sett är det mycket svårt att finna något som skulle kunna kallas en " gemensam europeisk identitet" . I dag skapas dessutom kulturella grupper allt oftare över nations- och kontinentgränser. En ung människa i Stockholm upplever sig till exempel ha mer gemensamt med unga människor från samma sociala grupp och med ungefär samma livsstil i New York, Paris och Barcelona än med gruppen " samtliga europeiska ungdomar" .
För att undvika uppkomsten av främlingsfientlighet och misstänksamhet mellan människor från olika delar av världen och för att sprida idéer om solidaritet och syskonskap, anser jag att EU i stället för att konstruera konstgjorda kulturella identiteter bör lägga kraft på att skapa förståelse över de kulturgränser som i dag existerar.
Det finns en brist i denna text som jag inte kan låta bli att peka på med tanke på att det handlar om ett ramprogram för kulturen.
Man kan inte behandla kulturen som något statiskt och en gång för alla definierat. Den befinner sig alltid i rörelse och känner inga gränser.
Det europeiska kulturprogrammet måste, för att spela en användbar roll, vara brett och flexibelt för att kunna ta emot nya kulturella yttringar och de olika kulturverksamma som liksom kometer föds, förvandlas och försvinner. Men det finns också gränsöverskridande, migrerande och invandrade kulturer och språk vilka inte är förbundna med ett territorium, och som hör till de mest bortglömda av alla eftersom inte någon stat eller region representerar dem. Och vi får inte glömma att den europeiska mosaiken består av alla dessa.
Betänkande (A4-0373/98) av Waddington
Vi vill tacka föredraganden, Waddington, för ett väl genomfört arbete med ett betänkande som är av stor vikt för Europeiska unionen. Waddington har visat ett starkt engagemang för områden som vi anser vara viktiga att föra fram beträffande Leonardo da Vinci-programmets utveckling. Framför allt vill vi understryka icke-diskrimineringen vid genomförande av projekt inom ramen för programmet, betydelsen av icke-statliga organisationers roll samt främjandet av yrkesutbildningens kvalitativa och innovativa infallsvinklar.
Betänkandet av vår kollega Susan Waddington innehåller flera förslag som bör möjliggöra förbättringar av yrkesutbildningen och dess effekter på sysselsättningen.
En stor del av våra texter som tar upp arbetslöshetsfrågan framhåller kvaliteten på utbildningen, ett nödvändigt villkor för de anställdas och medborgarnas anställningsbarhet.
Uppenbara fakta talar också för att detta gemenskapsprogram i första hand bör riktas till de personer som hotas av utslagning. Denna insats bör stödjas och vara kontinuerlig, och jag delar kommissionens yttrande om att planen bör förlängas till sex år. Samtidigt som den punkten egentligen går inom ramen för Europeiska socialfonden, är det bra om tidsplanerna sammanfaller, så att vi kan vinna i enhetlighet och effektivitet. Dessutom bör det nödvändiga totala budgetanslaget stå i relation till en bra utveckling av programmet.
Ett annat skäl till tillfredsställelse är önskan om att våra partner skall associeras till genomförandet av programmet Leonardo. Att vara mån om öppenheten hedrar parlamentet, och det är en stark vilja som redan har framhållits i andra texter från kammaren.
Till sist skulle jag vilja framföra en reservation som gäller det faktum att Leonardo skulle vara ett komplement till redan befintliga åtgärder, bland annat för studenters och lärares rörlighet. Avsikten må vara god, men riskerar man inte att göra systemet tungrott? I stället för att hålla den oron vid liv, föredrar jag att man ökar de medel som är avsedda för programmet Sokrates.
Låt mig först slå fast vikten av de åtgärdsprogram som finns i bland annat Leonardo da Vinci-programmet och hur grundläggande detta är. De mål som är uppsatta kan jag till stora delar oreserverat stödja.
Det jag däremot har invändningar mot är att den interna undersökning som just nu genomförs av kommissionen gällande Leonardo da Vinci I-programmet, och som snart är färdig, inte presenterats i samband med att Europaparlamentet nu skall besluta om fortsättningen. Det har framkommit att det finns uppenbara problem i styrningen och uppföljningen av programmet, vilket är allvarliga anmärkningar.
Jag anser att Europaparlamentet borde skjuta upp behandlingen av detta betänkande tills den interna utredningen om Leonardo da Vinci I är klar och utvärderad.
Jag röstar med glädje för min kollega från Labourpartiet Sue Waddingtons betänkande.
Det värdefulla tillskott till EU: s vidareutbildningsverksamhet som Leonardoprogrammet utgör borde tryggas under de kommande åren och inte hotas av nedskärningar i finansieringen. Vidareutbildningen måste ges den tid som krävs för att ge utdelning i form av att nya jobb erhålles av kursernas deltagare - vi måste investera tid och pengar på våra program för vidareutbildning.
Betänkandet kräver med rätta att kommissionen skall göra EU: s information om nya och innovativa typer av vidareutbildning tillgänglig för alla våra länder - det som räknas är det som fungerar, inte vilket land som först kom med idén.
Leonardo borde vara öppet för allmänheten, privata och icke vinstdrivande grupper där man ger prioriterad tillgång till EU: s program för vidareutbildning för människor som befinner sig i ett missgynnat läge - t.ex. till de som utsätts för dubbel diskriminering genom att inte bara vara arbetslösa utan även handikappade eller genom att tillhöra en etnisk minoritet.
Betänkande (A4-0371/98) av Pack
Vi har i dag röstat emot Packs betänkande om att inrätta den andra etappen av gemenskapens åtgärdsprogram för utbildning, " Sokrates" .Vi stöder förslaget att det kan ske varvad utbildning för elever som ett led i deras utbildning, vare sig den är praktiskt eller allmänt inriktad. Det kan kännas som en frisk fläkt jämfört med vardagens enahanda. Men vi tar kraftfullt avstånd från de politiska över- och undertoner som man ger uttryck för i betänkandet, till exempel europeiska skolscheman, utbildningsprojekt med europeisk dimension, Europa-moduler och inrättande av europeiska kunskapscentrum.
Jag vill gratulera Pack till hennes klara betänkande och hennes förslag till att förbättra programmet Sokrates.
Denna gemenskapsåtgärd riktar sig till skolor och är en av Europeiska unionens mest lyckade framgångar. Den kommer att göra det möjligt för tusentals studenter att genomgå en utbildning som integrerar det europeiska medborgarskapet.
Det finns ingen som hyser tvivel om att den nuvarande bestämmelsen måste förbättras vad gäller den administrativa förvaltningen av det här programmet.
En prioritering är att Sokrates skall få ökade medel, inte bara för att antalet " förmånstagare" skall kunna bli fler, utan också, och kanske framför allt, för att det belopp som betalas ut till studenten skall kunna bli större.
Precis som betänkandet klargör, är kostnaden för rörligheten ofta långt högre än det beviljade stödet. Jag uppsöks regelbundet av studenter som studerar inom ramen för det här programmet, och som frågar mig om de inte kan få ett kompletterande stöd för att kunna nå en rimlig levnadsnivå i det land de befinner sig.
Jag anser att man verkligen måste uppvärdera detta " stipendium" för rörligheten, och ta hänsyn till de existerande skillnaderna mellan de olika medlemsländernas levnadsnivå.
En uppvärdering skulle öppna det här programmet för många fler studenter, som ibland oroas av de extra kostnader som uppkommer vid en vistelse utomlands.
Å andra sidan instämmer jag i det förslag som utvidgar Sokratesprogrammets tillämpningsområde till de vuxna som har lämnat utbildningssystemet utan behörighet. Den bestämmelsen går i linje med kampen mot arbetslösheten och med de huvudpunkter som föreslogs vid toppmötet i Luxemburg som ägnades sysselsättningen.
Jag delar föredragandens känsla av att den första etappen av gemenskapens åtgärdsprogram på utbildningsområdet Sokrates har varit en framgång, trots handikapp som t.ex. otillräckliga finansiella medel eller en osammanhängande struktur och organisation, och att denna framgång har bidragit till att öka känslan av gemensam tillhörighet inom unionen.
I en värld där det blir allt svårare att skilja utbildning från vidareutbildning, och en grundläggande yrkesutbildning från vidareutbildning, är den integrerade metoden för samtliga program som rör utbildning, yrkesutbildning och ungdomar Sokrates II-programmets stora nyhet och förtjänst.
Visst kan programmet förbättras. Det skulle öka dess effektivitet och tillämplighet. En bättre överensstämmelse mellan de uttalade målen och medlen för att verkställa dem, liksom en klarare definition av kommissionens skyldigheter inom ramen för dess uppdrag, kan också bidra till att Sokrates II blir en ännu större framgång.
Hur som helst är jag övertygad om att utvecklingen av en europeisk utbildning, som överskrider nationsgränserna och som öppnar nya framtidsutsikter och horisonter för morgondagens medborgare, är en av nyckelfaktorerna för enandet av Europeiska unionen, och även av den europeiska kontinenten, i en fredlig och välmående enhet.
Ekonomiska och monetära unionen räcker inte till för att garantera ett sådant ambitiöst företag. Unionen kommer ändå att utvecklas, och förmodligen på ett ännu säkrare sätt med attityden hos de unga generationerna, som upptäcker en tillhörighet och gemensamma projekt, men som också är öppna mot världen.
Detta är den avgörande frågan som ligger bakom Sokrates II-programmet, och som jag helt och hållet skriver under på. Det är skälet till att jag ger ett odelat stöd till det yttrande som parlamentet i dag avger i den här frågan.
Vi vill tacka föredraganden för ett viktigt betänkande. Sokrates-programmets utveckling har stor betydelse för den framtida europeiska utbildningssatsningen. Vi vill med denna röstförklaring framhålla vår inställning till frågan om programmets omfattning att det skulle inbegripa även Turkiet. En sådan omfattning är kontroversiell med tanke på Turkiets bristande respekt för de mänskliga rättigheterna, men samtidigt bör det noteras att ändringsförslag 22 om bland annat Turkiets medverkan i programmet även lyfter fram EES- och EFTA-ländernas medverkan i programmet.
Vi anser att det är angeläget att Europaparlamentet uttalar sig för att t.ex. Norge och Island skall omfattas av Sokrates-programmet. Beträffande Turkiet gäller ovan anförda inställning även för frågan om åtgärdsprogrammet " Ungdom" .
Med anledning av att Turkiet fortfarande 50 år efter undertecknandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna inte följer innehållet i denna konvention, kommer jag inte att stödja förslaget om landets medverkan i det åtgärdsprogram som behandlas i detta betänkande.
Angående nyutformningen av Sokratesprogrammet vill jag ta upp två punkter:
Genom det nyskapade Grundtvigprogrammet kommer föräldraföreningarna att för första gången kunna inta rollen som jämställda parter i vuxenutbildningen. Jag vill såsom initiativtagare till europeiska föräldraprojekt starkt välkomna det. Våra utbildningsprogram har ett gemensamt mål: att ge utbildning åt en generation unga européer i vars händer vi kommer att lägga vår gemenskaps framtid. Föräldrarna bidrar med en väsentlig del i denna fostran. Det är därför viktiga angelägenheter att de samarbetar på europeisk nivå, att de samarbetar med lärare och att de vidareutbildar sig själva.
Det glädjer mig också att det nya Sokratesförslaget skapar en rättslig grund för att Turkiet skall kunna delta i programmet. Jag skulle önska att det verkligen genomfördes inom överskådlig tid. Att ta upp Turkiet som medlem ser jag som en möjlighet att väcka och utveckla en medvetenhet hos de turkiska medborgarna om mänskliga rättigheter och demokratiska idéer. Det var på grundval av det som jag författade mitt betänkande beträffande upptagande av Turkiet i det pågående Sokratesprogrammet. Det beslut som skall följa på betänkandet kommer att möjliggöra att förberedelser för Turkiets deltagande i programmet inleds, och jag är övertygad om att Europaparlamentet också kommer att bifalla betänkandet.
Liksom alla andra program som rör ungdomar och yrkesutbildning går Sokratesprogrammets andra etapp inom ramen för en helhet som betonar en livslång utbildning och vidareutbildning för alla.
Det handlar om att skapa en gemensam grund, som kan leda till att ett europeiskt utbildnings- och vidareutbildningsområde skapas. Detta program grundar sig givetvis på erfarenheterna från den första etappen; det befäster de erfarenheter som är positiva samtidigt som det lägger till nya beståndsdelar, vilket är en avgörande faktor för tillväxt i alla samhällen, och det inrättar också en " lämplig" budget för 29 länder.
Betänkandet från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media är enligt min mening acceptabelt på det sätt det läggs fram i dag. Acceptabelt för att Europaparlamentet föreslår en utökad budget - 2 miljarder euro i stället för de 1, 4 som kommissionen föreslog. Om man vill att det här programmet skall vara tillgängligt för så många ungdomar och vuxna som möjligt som önskar utbilda sig och/eller fortsätta sin utbildning, så är det en minimal siffra med hänsyn till att programmet skall öppnas för medborgare i totalt 29 länder. Och det är acceptabelt för att man föreslår möjligheter till samordnade åtgärder med andra program som inriktar sig på ungdomar och vidareutbildning, och eftersom man tar hänsyn till den nya informationstekniken som ett utbildningsverktyg och som en ny kunskap. Och det är acceptabelt till sist för att man förenklar förfarandena och för att man tar hänsyn till den lokala och regionala nivån, naturligtvis i en strävan efter decentralisering, vilket förutsätter en bättre information, en spridning av informationen och ett bättre samarbete med medlemsstaterna.
Det som står på spel är viktigt: Det handlar inte om den europeiska samhällsmodellen som vi vill försvara, utan också och framför allt om ungdomars och vuxna människors framtid, möjligheten att erbjuda dem en sysselsättning, en plats i det medborgarnas Europa som vi önskar se.
Betänkande (A4-0389/98) av De Coene
I Danmark finns det en lång och god tradition att utföra frivilligt arbete inom alla åldersgrupper och inte bara bland unga människor, även om aktivitetsnivån säkert är betydligt högre i denna del av befolkningen. Danmark kallas ofta " organisationernas land" , och i genomsnitt är varje dansk medlem av en organisation av ett eller annat slag, det kan vara ett politiskt parti, en ungdomsorganisation, en scoutrörelse eller en villaförening. Alla dessa människor arbetar för att förbättra villkoren för sina medlemmar och andra som sympatiserar med deras sak. Men det finns bara en minoritet som vill arbeta för att utveckla den europeiska dimensionen, för att främja medvetandegraden om unionsmedborgarskapet och för att främja en europeisk utbildningssektor. Vi ställer oss också frågande till om det över huvud taget finns en " europeisk dimension" . Vi tar kraftfullt avstånd från de politiska över- och undertoner som man ger uttryck för i betänkandet.
Det är av ovanstående skäl vi röstar emot De Coenes betänkande.
Jag vill här gratulera Philippe de Coene till hans utmärkta arbete, och inte bara för att jag instämmer i hans analys, utan också för att denna analys förmodligen kommer att " skaka om" vissa av kommissionens avdelningar, och framför allt medlemsstaterna. Jag har alltid ansett att man måste vända upp och ned på vedertagna idéer för att saker och ting skall förbättras, och inte stanna upp vid första hindret. Och det är just vad föredraganden föreslår för oss i dag.
När det gäller innehållet verkar det vara en mycket positiv idé att återställa jämvikten mellan åtgärderna inom programmet " Ungdom" . Med sitt tillstånd och sitt sinnelag söker ungdomarna rörlighet, kunskap, erfarenhet, deltagande - de söker, med ett enda ord, ett medborgarskap. Därför är det en mycket bra sak att återuppliva utbytet mellan alla ungdomar, genom att förse sig med finansiella medel för det ändamålet. De senaste gymnasiedemonstrationerna i Frankrike är ur den synvinkeln en demonstration som stöder föredragandens teser.
När det för övrigt gäller volontärtjänsten, ett program som jag helt och hållet stöder och som vi kan tacka kommissionären och hennes avdelningar för, tror jag att också det kan förbättras, bl.a. genom att anta Philippe de Coenes idé om att ge en noggrann definition på vad mottagarorganisationerna bör vara (icke vinstdrivande organisationer) samt mottagarprojekten (aktiviteter som inte kan ersättas med ett riktigt arbete). Det är bättre att vara tydlig i början, så att missförstånd kan undvikas.
Det vi vill, det är att vara närmare ungdomarna, informera dem mer för att kunna få dem att delta i större utsträckning, för att göra dem till aktörer i ett Europa som skapas av dem och för dem. Det är skälet till att jag kommer att rösta för det här betänkandet.
Det är ur flera aspekter bra att man samlar de olika projekten under ett tak. De flesta målen med programmet är också lovvärda, till exempel att stödja språkkunskaperna och ungdomars rörlighet för att de skall kunna lära sig av nya och främmande kulturer.
Däremot kan jag inte stödja de mål som slås fast i flera ändringsförslag om främjandet av ett " genuint europeiskt medborgarskap" , " Europeiska unionens principer och regler" och " ungdomars delaktighet i unionens utveckling" . Jag anser inte att detta är mål som skall hänga samman med detta ungdomsprojekt. För mig handlar det om att vidga den globala och internationella aspekten, vilket är något helt annat än den inskränkta EU-identiteten, en tanke som ständigt upprepas, trots att den inte har något stöd.
Med anledning av att Turkiet fortfarande 50 år efter undertecknandet av konventionen om de mänskliga rättigheterna inte följer innehållet i denna konvention, kommer jag inte att stödja förslaget om landets medverkan i det åtgärdsprogram som behandlas i detta betänkande.
Betänkandena (A4-0373/98) av Waddington, (A4-0371/98) av Pack och (A4-0389/98) av De Coene
Amsterdamfördraget och själva Agenda 2000 placerar hela kultur-, forsknings- och innovationspolitiken samt utbildnings- och yrkesutbildningspolitiken, kort sagt kunskapspolitiken, i centrum av unionens framtida utveckling.
Det handlar i dag om att framskaffa en så vid möjlighet som möjligt till utbildning och en permanent vidareutbildning. Genom att presentera de tre förslagen till beslut om utbildning, yrkesutbildning och ungdom, visar den verkställande myndigheten på riktlinjerna för en gemensam åtgärd som skall bidra till uppbyggandet av ett europeiskt område för kultur och utbildning.
Vi anser därför att en samverkan av dessa tre förslag är viktig, förslag som oundvikligen bör bidra till utveckling av kunskap, berikning av medborgarskapet och utveckling av sysselsättningsmöjligheter tack vare förvärvet av specifika kompetenser som blivit nödvändiga i dag.
I en värld i snabb utveckling, i synnerhet med förändringar vad gäller teknologin och informationssamhället, måste uppdelningen mellan utbildning och yrkesutbildning bli mindre ogenomtränglig, och detta är vår huvudsakliga uppgift: att förbereda en lagstiftning som stöder kulturpolitiken i unionen, på alla nivåer.
Vi är av den uppfattningen att även den traditionella uppdelningen mellan utbildning och livslångt lärande eller uppdelningen mellan formell och icke-formell utbildning måste överkommas med hjälp av en förenkling av byråkratiska förfaringssätt och av skapandet av en nära och kontinuerlig samordning som skall förverkligas inom ett gemenskapligt och nationellt område med hjälp av strukturfonder, i synnerhet Europeiska socialfonden. Detta med hänsyn till att åtgärderna för samarbete vad gäller ungdomen utgör hörnstenen för en aktiv integration av ungdomarna och för främjandet av deras medborgarskap på europeisk nivå, samt med hänsyn till att Sokratesprogrammet genom att främja utbildningens kvalitet och utveckla den europeiska dimensionen - något som berör 4 miljoner lärare och 70 miljoner ungdomar - utgör ett viktigt gemenskapens regelverk, i synnerhet med tanke på att unionen närmar sig medborgarna och beträffande Europas uppbyggnadsprocess.
De danska socialdemokraterna i parlamentet har i dag röstat för en fortsättning och förbättring av de tre programmen med utgångspunkt i riktlinjerna i Agenda 2000. Programmen förenklas och jämställdhetsaspekterna stärks, både i förhållande till lika behandling av män och kvinnor och i förhållande till integrering av marginaliserade grupper.
Vi stöder också i huvudsak de föreslagna ändringarna av programmen. Det finns dock enstaka formuleringar som vi tycker går för långt med hänsyn till att betona det övernationella elementet. Vår inställning är att medlemsstaterna även i fortsättningen skall ha den huvudsakliga behörigheten på utbildningsområdet. Den europeiska utbildningspolitiken skall bara komplettera och stödja den nationella utbildningspolitiken.
Flera bra förslag kring utbildning och kultur finns i betänkandena av Waddington, Pack, De Coene och Castagnetti. Det gäller yrkesutbildning, lärlingssystem, livslångt lärande, utbildning i andra länder, gästlärare m.m.
Programmen har dock en kraftig slagsida åt " europeisk identitet" , " europeiskt kulturarv" , " Europass-utbildning" - allt i syfte att driva på den europeiska integrationen. Flera av programmen vill anslå nya medel. Beträffande Leonardo da Vinci-programmet pågår för närvarande utredningar om fusk med EU-medel. Det sakliga innehållet i flera av betänkandena är bra, men de ständiga " europeiska" överbyggnaderna saknar folklig förankring. Frågan är vad som menas med en europeisk kultur och om det finns någon sådan.
När det gäller den andra etappen av programmen Sokrates och Leonardo talar man om fantasi och nytänkande inom området för yrkesutbildning för ungdomar och vuxna samt om en " livslång" utbildning; och eftersom man också starkt betonar målet " lika möjligheter för kvinnor och män" , vore det då inte klokt och rimligt att utforma speciella utbildningsvägar för unga kvinnor?
Så som det ser ut nu många med att skaffa sig barn, för att till varje pris försäkra sig om en yrkesbehörighet (genomsnittsåldern för förstagångsmödrar i Europa är 29 år), eller så avbryter de sin universitets- eller yrkesutbildning så fort de får barn. Det borde vara möjligt och i högsta grad önskvärt, för de kvinnor som vill, att förlika barnledighet och utbildningstid, för kvinnornas, parens och barnens väl, och därmed för den sociala sammanhållningen. Skulle det inte vara bra att väcka en sund tävlan inom det området mellan Europas olika länder?
Vad beträffar det nya gemensamma åtgärdsprogrammet till förmån för ungdomar, så saknar det ingivelse, inspiration och kulturella perspektiv, och eftersom det existerar andra program för ungdomar och skolutbyten, yrkesutbildning, lärlingsskap, skulle man ha velat finna andra förslag i det nya programmet; förslag som syftar till att hjälpa ungdomarna i de olika länderna att lära sig mer om det gemensamma kulturarvet som de inte längre matas med, för i alla europeiska länder kan vi se en nedgång - tyvärr - för den litterära bildningen; kunskapen om den grekiska antiken, för att inte tala om den latinska antiken; de tio sekler i historien och civilisationen som felaktigt kallas medeltiden, kort sagt allmänbildningen, till förmån för utbildningsgrenar vars ändamål inte längre är kunskap om människans villkor.
Alla stora steg i våra folks historia och civilisationer har haft en europeisk dimension: Romerska riket, Karl den stores rike, det heliga germanska riket, munkväsendet, ridderskapet, den romanska konsten, den gotiska konsten, universiteten, pilgrimsfärderna, renässansen, klassicismen, upplysningen etc. ... Att göra det möjligt för våra ungdomar att lära känna mångfalden i våra respektive kulturarv mot bakgrund av en fundamental enhet, att göra det möjligt för dem att ta intryck av en gemensam kultur, inte bara av kärlek för det förflutna, men så att de blir intellektuellt och andligt rustade för att tillsammans kunna konfrontera dagens stora utmaningar, det skulle vara ett ädelt mål värt att främja.
Europas stora underskott vid detta sekelskifte, det är ett underskott på humanism, och ändå är Europa, enligt Paul Valérys ord, den kontinent där man har funderat mest över människans plats i naturen, i samhället och inför Gud.
Om vi vill, finns det en möjlighet till att ungdomarna i Europa kommer att engagera sig för sitt gemensamma öde.
Frågan om utbildning och yrkesutbildning är så central i våra samhällen att antalet kandidater till talarlistan i denna debatt förpassat mig till de skriftliga uttalandena. Jag välkomnar den gemensamma debatten om frågorna om utbildning, yrkesutbildning och ungdom, vilken återspeglar den ökade inriktningen mot en integrerad politik för dessa sektorer, vilken jag klart stöder. Jag skall göra två observationer, den första angående betänkande De Coene och den andra om betänkande Pack, vilka innehåller ändringsförslag som jag har ingivit.
För det första: Det är nödvändigt att undvika risken att skapa klyftor mellan ungdomarna och vuxenvärlden, liksom mellan ungdomar som är medlemmar av organisationer och andra ungdomar - vilket är majoriteten - när ungdomspolitiken utformas. Den verkliga ungdomspolitiken är den som dämpas för att lämna plats för ungdomarna i övriga politikområden i stället för att försöka göra sig synlig och öka ungdomsstrukturerna och ungdomsområdena.
För det andra: Det kommer inte att bli någon europeisk utbildningspolitik om det inte finns en europeisk språkpolitik. Det förtjänar ett seriöst övervägande och en fördjupad debatt om att, på unionsnivå, skapa en generell undervisning för alla barn från första nivån, i ett och samma språk, vilket kan tjäna som kommunikationsspråk. Samtidigt med detta beslut är det nödvändigt att utveckla en aktiv politik för att främja mångspråkigheten, bara dessa två aspekter tillsammans kan leda till en realistisk europeisk språkpolitik.
Betänkande (A4-0385/98) av Skinner
Vi vill tacka föredragande Skinner för hans engagemang i ett viktigt ärende. Frågan om en ingripandemekanism för kommissionen att undanröja vissa handelshinder har tidigare hanterats illa av kommissionen beträffande framför allt respekten för de fackliga rättigheterna och medlemsländernas självbestämmanderätt. Icke desto mindre är det angeläget att frågan får en lösning. Med det betänkande som nu har lagts fram till sessionen anser vi att frågorna om de fackliga rättigheterna och medlemsländernas självbestämmanderätt har fått en acceptabel lösning.
Rådets förslag till förordning, som vi skall granska i dag, syftar till att inrätta en ingripandemekanism för kommissionen för att få medlemsstaterna att undanröja vissa interna handelshinder. Kommissionen fick den idén efter bondedemonstrationerna 1993 och 1995 i Frankrike, då importerade produkter - bl.a. lastbilar med spanska jordgubbar - gensköts och förstördes av bönderna. Den franska regeringen gjorde bedömningen att det var bättre att inte låta ordningsmakten ingripa, för att inte riskera ännu värre problem, en attityd som chockerade Bryssel. Därav det aktuella förslaget som syftar till att ge kommissionen instrument för att skapa en bättre respekt för varors fria rörlighet, en princip som man om och om igen upprepar, i motiveringar liksom i strecksatser, att det är en av Europeiska gemenskapens fundamentala principer, men samtidigt som man glömmer att det inte är den enda, och att den ändå är mindre grundläggande än andra principer.
Kommissionens förslag illustrerar ett skandalöst antidemokratiskt tillvägagångssätt som vanligen används av de europeiska institutionerna för att föra in alltmer överstatlighet. Det uppmanar oss också till att reflektera över begreppet om vilket ansvar staterna har i fråga om allmän ordning, som just nu är aktuellt i samband med debatten om ratificeringen av Amsterdamfördraget.
Först och främst det antidemokratiska tillvägagångssättet. Den första varianten av förslaget föreskrev, varken mer eller mindre, en rätt för kommissionen att fatta " beslut" som fördömer vissa medlemsstaters handling (eller icke-handling) i fråga om handelsutbyten. Dessa beslut skulle sedan tjäna som grund för domstolarnas bedömningar, på nationell nivå eller på EU-nivå, om att tilldöma medlemsstaterna böter eller vite. När man i rådet såg ett sådant oerhört förslag anlända, blev man trots allt förvånad: Utan att blinka bad kommissionens tjänstemän rådet - men det är sant att det för dem är ett naturligt sätt att gå tillväga - om att ge dem befogenhet att sanktionera medlemsstaterna. Och även om rådet hade samtyckt till det, hade det inte kunnat delegera den makten - helt enkelt för att det inte är rådet som besitter den, förutom när det gäller förfarandet som avser alltför stora underskott.
Tjänstemännen åberopade då slutsatserna från rådet i Amsterdam gällande handlingsplanen för den inre marknaden, där stats-och regeringscheferna krävde att kommissionen skulle " granska vilka medel som på ett effektivt sätt kan garantera varors fria rörlighet, inbegripet möjligheten att ålägga medlemsstaterna sanktioner" . Vid det tillfället upptäckte ministerrådet att man vid toppmötet i Amsterdam hade fått stats- och regeringscheferna att säga vad som helst i slutdokumentet, utan att de berörda hade lagt märke till det. Vi hoppas för övrigt ha varit till någon nytta vad gäller uppdagandet av den manipulationen, för vi riktade då hård kritik mot den.
Rådet reviderade alltså kommissionens förslag, men på ett blygsamt sätt. Därför blev den andra versionen av texten, som läggs fram för oss i dag, knappt är bättre än den första. Begreppet " beslut" från kommissionen ersätts av " notifikation" , ett begrepp som i sig är tvetydigt, och det är dessutom svårt att säga om det skall tillämpas fakultativt, som ett yttrande, eller tvingande, som ett beslut. Känslan av obehag blir desto större eftersom det inte finns någon som helst rättslig grund. Kommissionen fann sig tvingad att söka efter en rättslig grund i den okända artikeln 235, som vi har fördömt ett hundratal gånger, eftersom den tillåter kommissionen att bevilja sig själv befogenheter som fördragen förvägrar den. Alla dessa skäl gör det mer än berättigat för gruppen Nationernas Europa att i dag rösta mot detta förslag till förordning.
Men denna fråga uppmanar oss också till att föra ett mer djupgående reflektionsarbete om principen om staternas förstahandsansvar för den interna allmänna ordningen. Trots att fördraget upprepade gånger erkänner denna fundamentala regel, t.ex. i artikel 36, som just handlar om varors rörlighet, hånas den ständigt, även av Europeiska gemenskapernas domstol. I ett prejudikat, som redan nu är av gammalt datum (Rutilidomen, 28 oktober 1975), klargjorde domstolen att " denna definition (staternas ansvar beträffande intern allmän ordning) bör följas strikt, så att en medlemsstat inte kan fatta ett enhälligt beslut om dess räckvidd, utan en kontroll från gemenskapens institutioners sida ... " , och bakom den kontrollen ligger en omsorg om att bevara gemenskapsrättens principer.
Vad beträffar frågan om bondedemonstrationerna 1993-1995, förfogar vi nu över en dom från EG-domstolen av den 9 december 1997, den går åt samma håll och berättigar kommissionens samtliga anspråk. De franska argumenten, som stödde sig på nationernas ansvar i fråga om allmän ordning, har sopats undan av rådet. Låt oss citera en passage i domen: " medlemsstaterna, som är de enda behöriga att upprätthålla den allmänna ordningen och garantera den inre säkerheten, förfogar visserligen över en bedömningsmarginal för att avgöra vilka åtgärder som, i en given situation, på bästa sätt kan undanröja hinder mot varuimporter. Följaktligen är det inte de gemensamma institutionernas sak att ta medlemsstaternas plats, för att föreskriva vilka åtgärder dessa bör anta och tillämpa för att garantera varors fria rörlighet på deras territorium. Det är dock domstolens uppgift, med hänsyn tagen till de bedömningsbefogenheter som nämns här ovan och i det fall ett ärende har hänvisats till domstolen, att kontrollera om den berörda medlemsstaten har vidtagit lämpliga åtgärder för att garantera varors fria rörlighet " .
Med andra ord ansvarar nationalstaten för den egna allmänna ordningen, men den befogenheten styrs av gemenskapens principer, och de kan staterna inte säga emot, utan tvärtom, de måste stödja dem.
Rådets ståndpunkt, som i allmänhet också är de europeiska institutionernas ståndpunkt, ställer debatten om ratificeringen av Amsterdamfördraget i en mycket intressant dager. Anhängarna av detta fördrag påstår att det inte skulle vara en stor sak att avskaffa våra personkontroller vid gränserna till våra grannar, och att det inte heller skulle vara en stor sak att överföra hela vår invandringspolitik till den gemensamma pelaren, eftersom artikel 64 i FEG innehåller en säkerhetskalusul som garanterar att " den här avdelningen inte inverkar negativt på utövandet av medlemsstaternas ansvar för att upprätthålla allmän ordning och garantera inre säkerhet " . Man förstår vad en sådan " garanti " i realiteten betyder. Det rör sig om en synvilla som syftar till att vilseleda medborgaren, genom att få honom att tro på att hans nationalstat behåller sina befogenheter, samtidigt som den successivt förlorar dem på ett antidemokratiskt sätt; genom EG-domstolens domar. Om Frankrike - i det här fallet - en dag skulle vilja återupprätta personkontrollerna vid gränserna, efter att ha ratificerat Amsterdam, med anledning av ett växande hot mot dess allmänna ordning, då skulle kommissionen svara att vårt land måste finna ett medel för att upprätthålla den allmänna ordningen genom att bevara den fundamentala EU-principen om personers fria rörlighet. Man skulle uppfordra oss att lyda det föreläggandet, i annat fall skulle vi dras inför EG-domstolen, vars slutliga beslut man redan på förhand skulle känna till.
Det rådet i dag vill anta med detta förslag till förordning, och det man vill anta genom Amsterdamfördraget, det är det mest avskyvärda brott man kan begå mot ett folk: att hindra det från att försvara sig när det angrips.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för ett införande av en interventionsmekanism som skall se till att särskilda handelshinder upphör. Kommissionens ursprungliga förslag var fullständigt oacceptabelt, eftersom kommissionen fick för stor makt att ingripa vid fackliga konflikter, och för att förslaget skulle kunnat innebära en underminering av fackliga rättigheter som till exempel strejkrätten.
Detta nya förslag som vi röstat för är helt annorlunda. Kommissionen får inte längre maktbefogenheter att kräva att en medlemsstat ingriper vid nationella strejker. Enligt det nya förslaget åläggs bara medlemsstaterna att hålla kommissionen informerad om eventuella handelshinder, och om hur de har för avsikt att ta bort dessa. Det har också infogats en bestämmelse om att strejkrätten är garanterad.
Vi har därför valt att stödja föredraganden som menar att kommissionens förslag bör stödjas i sin nuvarande form.
Undertecknade har röstat mot betänkandet av följande skäl:
Ett beslut riskerar kränka grundläggande fackliga rättigheter.-Det är lagstiftningsmässigt olämpligt att sammanföra bestämmelser om varors rörlighet med personers rörlighet.-Kommissionen bör ej ges den typ av befogenheter som föreslås, då dessa hör hemma i domstolen eller i förhandlingar om fördragets innehåll. Kommissionen bör ej ha rätt att agera i frågor som berör gränsdragning mellan nationell och unionell rätt.
De grupplösa ledamöterna ogillar ändringsförslag 1-15. Även om ändringsförslagen till sitt innehåll är riktiga, framstår det som mindre lämpligt att koppla samman det motiverade intresset i arbetstagarnas fria rörlighet med en förordning om att införa en ingripandemekanism för att kommissionen skall kunna undanröja vissa handelshinder. Frågan om arbetstagarnas fria rörlighet bör vara föremål för ett eget betänkande.
Betänkandet har tagits fram med en omotiverat stor hastighet och tagits upp som extrabetänkande med kort varsel under denna sammanträdesperiod. Betänkandet är inte genomtänkt. Trots att det ursprungliga - och ännu sämre förslaget - har tonats ned är det oacceptabelt. Strejkrätten inskränks, arbetsrätten stympas och den nationella lagstiftningen och kollektivavtalet åsidosätts. Betänkandet bör avvisas.
Labourpartiet i Europaparlamentet stöder Skinners betänkande om förslaget till rådets förordning (EG) om införande av en ingripandemekanism för kommissionen för att undanröja vissa handelshinder (KOM(97)0619). Detta handlar först och främst om fri rörlighet för varor inom den europeiska gemensamma marknaden, och inte om fri rörlighet för personer. EPLP har emellertid givit sitt stöd till ett direktiv gällande fri rörlighet för personer i redogörelsen för betänkandet.
Detta betänkande handlar om möjligheten att ingripa när den fria rörligheten för varor " hindras genom enskildas agerande" . I och för sig står det inte över strejkrätten, men det kan ändå få allvarliga konsekvenser för fackföreningarnas arbete. Till exempel ålägger förslaget de respektive staterna långtgående skyldigheter att undanröja hinder, vilket innebär att staten inte längre är neutral vid arbetsmarknadskonflikter. Dessutom får förslaget som konsekvens att enskilda staters regeringar skall agera i en riktning som enligt Svenska Transportarbetarförbundet uppmuntrar till handlingar som i en konfliktsituation är medhjälp till strejkbryteri. Men anledning av detta kommer jag att rösta mot detta betänkande.
Efter att ha skapat den inre marknaden och kommit in på upploppssträckan vad gäller eurons genomförande, försöker EU nu bepansra sin politik med åtgärder som skall " skydda" den från reaktioner från de europeiska medborgarna och deras konflikter.
Genom att hävda att tillämpandet av principen för fri rörlighet för varor inte får hindras, försöker unionen med det förslag till förordning som diskuteras undergräva de mest grundläggande sociala rättigheterna.
Förevändningen som alltid brukar användas, det välkända " blockerande av transporterna" , utnyttjas än en gång för att införa en kvävande begränsning av de europeiska medborgarnas demokratiska, sociala och personliga rättigheter.
Med det första förslaget, som var karakteristiskt för de åsikter som råder i kommissionen - det " federala" organet framför alla andra i EU, med omfattande verkställande befogenheter -, gavs till enskilda personer rätten, efter beslut av kommissionen, att personligen vända sig till de nationella domstolarna och kräva vidtagande av tillfälliga åtgärder, erhållande av skadestånd och åläggande av böter. På samma gång, med syfte att " förebygga utvidgning av störningarna" , förvandlas medlemsstaten i det land där aktiviteterna förekommer till ett övervakande och verkställande organ, med skyldighet att vid lämplig tidpunkt vidta de " nödvändiga" åtgärderna för att " undanröja hindren" , för om inte hänger ett damoklessvärd i form av en process i EG-domstolen över dem. Arbetstagarna skulle få kämpa på två fronter. Med den nationella, statliga makten emot sig på den ena, och de " drabbade, enskilda personerna" på den andra.
Med den politiska överenskommelse som nåddes i rådet skedde en viss förbättring av den ursprungliga texten, efter att rätten för enskilda personer att vända sig till domstol, med kommissionens beslut som grund och i enlighet med resonemanget om säkerhetsåtgärder, tagits bort. Trycket på den berörda staten, såväl rättsligt som politiskt, att undanröja " hindren" är emellertid fortsatt stort.
Trots de ändringar som har ägt rum öppnar detta förslag till förordning Aiolos' lädersäckar, och utövandet av den kollektiva arbetsrätten hotas att skadas på ett avgörande sätt. Strejkrätten och mötesrätten undergrävs iögonfallande, och även officiellt inleds en ny period av begränsad tillämpning av dessa. Det är tydligt att monopolens och bankirernas Europa inte kan tåla kraven från de grekiska, italienska och franska bönderna, som kämpar emot följderna av EU: s och medlemsstaternas jordbruksfientliga politik, eller aktiviteterna genomförda av långtradarchaufförerna, som kräver mänskliga arbetstider och avskaffande av dumpningen. Det " fria rörlighetens" Europa kan inte tåla aktiviteterna som genomförs av arbetarna inom sjöfarten, vilka kämpar emot begränsningar i sin arbetsrätt efter förebilder i tredje världen.
Hyckleriet överstiger än en gång alla gränser. Å ena sidan åkallas den berömda subsidiariteten, man skrider framåt med storslagna uttalanden och åkallar de grundläggande mänskliga rättigheterna, men på samma gång förvandlar man staterna till hårdhänta nedtryckare av arbetarnas strider. Den fördelning av ansvarsområden som är ett resultat av den berömda subsidiariteten tillskriver uppenbarligen medlemsstaterna rollen av strejkbrytare.
Det förekommer också befogad oro i fråga om den roll informationssystemet i Schengen kommer att spela i detta sammanhang, eftersom faran finns, för alla dem som aktivt deltar i arbetarnas aktiviteter, att antecknas på listorna för " misstänkta" till störande av den allmänna ordningen. Steget till benämningen " inre fiende" är inte långt, och det underlättas av den avsiktligt oklara innebörden av " bekämpande av terrorism" , som tycks ha uppgraderats till ett av Europols viktigaste verksamhetsområden.
Vi röstar emot detta betänkande med största eftertryck. Det rör sig om en fråga som inte tillåter ändringar och justerande inblandning. Det är i detta sammanhang ingen slump att några av ändringsförslagen från utskottet för socialfrågor som var ämnade att inrätta en säkerhetsventil i fråga om mötesrätten och uppskattandet av lagligheten från rättslig synvinkel, betraktad uteslutande med den nationella arbetslagstiftningens ögon, inte har inkluderats i betänkandet. Från vår sida uppmanar vi Europas arbetstagare att i sin kamp avfärda detta slags bestämmelser och att kämpa för att förstärka och utvidga sina rättigheter. Vi skall kämpa tillsammans med dem.
Jag röstar med glädje för detta betänkande av min kollega i Labourpartiet, Peter Skinner. Efter de franska lastbilschaufförernas strejker under de senaste åren som kommit att orsaka så stora skador för oskyldiga företag i andra länder och självanställda chaufförer, kommer detta betänkande med goda förslag för att i framtiden begränsa likartade problem.
Jag ställer mig bakom uppmaningen till ett snabbt återupprättande av den fria rörligheten för varor i de fall då denna förhindrats till den grad att det på ett allvarligt sätt stör den inre marknadens funktion.
Det är svårt att uppnå en balans mellan de konkurrerande kraven på gemenskapsrättigheter på att, å ena sidan, få demonstrera ostört i det egna landet, och behovet av att tillåta handel för att kunna fortsätta med den inre marknad alla våra regeringar länge varit delaktiga i.
Inhemska tvister, som t.ex. hamnblockaden i Frankrike nu senast, bör lösas av konflikternas parter i landet i fråga. Vi andra skall ha möjlighet att sköta våra egna affärer.
Ett varningssystem för att i ett tidigt skede göra oss uppmärksamma på tänkbara hinder för frihandeln, mellan regeringarna och kommissionen, bör kunna vara till hjälp. Man bör kräva av regeringarna att de säkerställer att utländska medborgare och företag kan ägna sig åt sin legitima verksamhet i de fall då en inhemsk dispyt inte har något med dem att göra. Jag hoppas att detta betänkandes balanserade inställning kommer att göra det möjligt både för legitima tvister att lösas i vilket EU-land som helst och för resten av EU att kunna handla på ett fritt och rättvist sätt.
Jag röstar emot detta betänkande av följande skäl:
För det första sägs uttryckligen att förordningen inte skall fastställa vad medborgerliga fri- och rättigheter innebär.
För det andra riskerar alla åtgärder på detta område att bli inskränkningar av konflikträtten, eftersom alla grundlagsfästa och lagliga aktioner inom transportområdet är ett hinder för den fria rörligheten för varor.
För det tredje skiljer förslaget inte på lagliga och olagliga aktioner.
För det fjärde ålägger förslaget de respektive staterna långtgående skyldighet att undanröja hinder, vilket innebär att staten ej längre är neutral vid arbetsmarknadskonflikter.
För det femte får förslaget konsekvensen att enskilda staters regeringar skall agera i en riktning som underlättar för medborgare i andra länder att arbeta, vilket i en konfliktsituation är medhjälp till strejkbryteri.
De svenska medborgarna är genom Regeringsformen 2: 1 garanterade grundläggande fri- och rättigheter.
Genom Regeringsformen RF 2: 17 är även " Förening av arbetstagare samt arbetsgivare och förening av arbetsgivare äger rätt att vidtaga fackliga stridsåtgärder, om annat ej följer av lag eller avtal."
Betänkande (A4-0378/98) av Chanterie
Herr ordförande! Jag uttalar mig här genom denna röstförklaring, eftersom jag vill att min röst om betänkandet Chanterie skall noteras i protokollet, en röst som skiljer sig från hur resten av min grupp har röstat. Jag är mycket stolt över att ha gjort det, i synnerhet när det gäller paragraf 7.
Jag välkomnar antagandet av den här texten, och jag anser att parlamentet gjorde rätt i att begära - med en såpass bred majoritet och i väntan på att Europeiska unionen skall inrätta de fullständiga harmoniseringsåtgärder som vi förespråkar - en ändring av artikel 6.1 i det befintliga direktivet: " på ett sådant sätt att medlemsstaterna skall ta vederbörlig hänsyn till registreringar och godkännanden som tidigare utfärdats i en annan medlemsstat vad beträffar homeopatika" .
Min grupp följde inte den här rekommendationen, och enligt min mening röstade den inte på ett lämpligt sätt. Det är skälet till att jag har röstat i linje med parlamentets majoritet, och jag vill intyga det så att detta kan noteras i protokollet. Jag glädjer mig av hela mitt hjärta för omröstningen av betänkandet Chanterie, som är mycket viktigt för den homeopatiska medicinens framtid.
Man tvingas alltså konstatera att det fortfarande kvarstår konkurrenssnedvridningar och marknadsstörningar inom området för homeopatisk medicin, sex år efter att två direktiv antogs (1992), som innehåller kompletterande bestämmelser till direktiven av 1965, 1975 och 1981 om denna verksamhetssektor. Dessutom har kommissionen åtalat fyra medlemsstater; de står nu inför rätta i EG-domstolen för att inte ha införlivat, eller för att bara delvis ha införlivat, dessa två direktiv i sin nationella rätt.
Samtidigt använder sig fler än en av fem européer av homeopati!
Saker och ting har verkligen dragit ut på tiden. Det blir därför desto viktigare att snabbt komma med en lösning på den påtalade situationen, en situation som innebär att tillverkarna av homeopatisk medicin, i allmänhet små och medelstora företag, får lida för den skyldighet som de facto fortfarande påtvingas dem; att registrera sina produkter separat i varje medlemsstat.
Det är skälet till att jag stöder föredragandens förslag om att ändra gemenskapsrätten på ett sådant sätt att medlemsstaterna blir skyldiga att erkänna - enligt specifika, ännu ej fastställda villkor - registreringar och godkännanden som tidigare utfärdats av en annan medlemsstat.
En sådan ändring av den gällande lagstiftningen förutsätter givetvis att alla medlemsstater uppfyller de mest strikta hälso-och säkerhetsnormer när det gäller nationella godkännanden och registreringar av homeopatika. Liberaliseringen av marknaden för den här typen av produkter får inte i någon stat ta sig uttryck i en sänkt hälsoskyddsnivå för befolkningen.
Intresset för och konsumtionen av homeopatika ökar. För konsumenterna är det viktigt att homeopatiska läkemedel och mediciner erkänns som mediciner. Det är viktigt att denna bedömning görs, så att säkerheten inte påverkas. Människor skall kunna köpa och använda homeopatika och vara säkra på att dessa läkemedel inte har några negativa hälsoeffekter.
Det är önskvärt för konsumenterna att det blir större klarhet och att bättre produktbeskrivningar kan ges för den produkt som man använder. Ett ökat ömsesidigt erkännande av homeopatika är därför önskvärt. Samtidigt finns en mängd olika nationella bevekelsegrunder för medlemsländernas olika lagstiftning på detta område. Den bristande samordningen av hittillsvarande direktiv visar detta.
Ett ökat ömsesidigt erkännande kräver dock att varje medlemsland känner till de olika ländernas krav på registrering. Dessa krav och motiv måste därför först offentliggöras för att en jämförelse skall kunna ske. Varje land måste därefter självt bedöma om man vill erkänna andra länders homeopatiska produkter. I väntan på att detta kan ske finns ingen anledning att tvinga medlemsländerna att erkänna produkter som godkänts i ett annat medlemsland.
I detta betänkande anses det bland annat att den obligatoriska uppgiften " homeopatikum utan erkända terapeutiska indikationer" på homeopatiska produkters etikett har en nedsättande konnotation och får diskriminerande effekter. Med anledning av detta vill man byta ut texten till " används i enlighet med den kliniska homeopatiska farmakologin" . Vidare vill man att alla medlemsstater skall tvingas att erkänna godkännanden av homeopatiska läkemedel som har utfärdats i andra medlemsstater samt att förbudet mot fantasinamn på homeopatika skall upphävas.
Jag anser att detta kan komma att ha negativa effekter. Anledningen till att försäljningen av homeopatika är ganska hårt reglerad vad gäller till exempel namn och varningstexter är att konsumenterna inte skall luras att tro att preparatet kan bota allvarliga sjukdomar. Särskilt i länder med höga avgifter på sjukhusbesök riskerar man att förleda folk till att ta " må bra-piller" i stället för att besöka läkare för att genomgå en undersökning och få ett korrekt preparat utskrivet. Till exempel preparatens namn spelar i detta sammanhang en stor psykologisk roll.
Homeopatika är bra som ett komplement till den traditionella sjukvården, men man får inte hamna i en situation där människor låter läkarbesök ersättas av homeopatiska preparat.
Jag kan inte rösta för detta betänkande, eftersom det i alltför många avseenden söker att förringa vedertagen medicinsk praxis till förmån för mer eller mindre dubiösa homeopatiska preparat och kurer. Man vill t.ex. i punkt 17 ändra den nu vedertagna texten som säger att det aktuella homeopatiska medlet inte har kunnat påvisas ge några (positiva) effekter till det helt obegripliga " homeopatikum utan allopatiska anspråk" . I artikel O säger man vidare att " en obligatorisk användning av den vetenskapliga beteckningen på etiketten /.../gynnar inte tydligheten" .
Kort sagt, det aktuella betänkandet innehåller en för mig alltför stark dragning åt det ovetenskapliga, vilket jag tror på lång sikt inte gynnar den medicinska utvecklingen och omsorgen om människors hälsa.
Betänkande (A4-0359/98) av Thyssen
Betänkandet av Thyssen har jag gett mitt fulla stöd. Med rätta understryks vikten av en bra fungerande utvärdering av kommissionens verksamhet. I kommissionens omfattande rapport är det ofta inte tydligt vilka resultat som precis uppnåtts. På diverse punkter framgår inte gemenskapsåtgärdernas förtjänster. Europeiska kommissionen är skyldig att tillämpa subsidiaritetsprincipen i praktiken. Om det inte finns några förtjänster så kan gemenskapsåtgärderna inte berättigas. Då måste man väl ändå vara så klarsynt att man sätter punkt för dem. Kort sagt: Kommissionen måste göra mindre, men göra det bättre.
I punkt 20 i resolutionen påpekas den bristande integrationen av miljöpolitik i politiken för små och medelstora företag. När det gäller förhållandet mellan politiken för små och medelstora företag och miljöpolitiken så kom det informella rådet (miljö) i Amsterdam i mitten av april 1997 fram till att de små och medelstora företagen, förutom att främja sysselsättningen, även bidrar med en avsevärd förorening av miljön. Jag har fått intrycket att kommissionen inte tar så allvarligt på fördragets förpliktelser på den punkten, att miljön verkligen skall bli bättre av det. I sektorn miljöteknik finns en lovande utmaning, både med avseende på ökad sysselsättning och en minskning av trycket på miljön.
Jag hoppas att nästa samordningsrapport från kommissionen kommer att vara betydligt tydligare.
De små och medelstora företagens roll som drivkraft för vitaliteten i en modern ekonomi och för skapandet av nya, faktiska arbetstillfällen, det är något som erkänns av alla. Unionens olika institutioner har under de senaste åren gjort ett omfattande arbete för att främja en ökad utveckling av de små och medelstora företagen, och det skall med all rätt välkomnas.
Men man måste ändå konstatera att ett stort antal av dessa företag fortfarande har en seglivad misstro gentemot Europeiska unionen. Och det är bl.a. för att den typen av företag inte är associerade till den europeiska sociala dialogen, vilket vi i kammaren har beklagat upprepade gånger.
Ett annat skäl till de små och medelstora företagens misstro gentemot de europeiska institutionerna beror på en komplex lagstiftning, som ofta ger intryck av att tillsammans med nationella bestämmelser forma en invecklad fasad som är ogenomtränglig för all förståelse. Liksom föredraganden är jag övertygad om att klarare och mer precisa meddelanden från kommissionen, som gäller SMF och kommissionens verkliga befogenheter på det här området, kan möjliggöra en snabbare förståelse från de berörda företagschefernas sida.
En annan faktor som föredraganden framhåller och som har fångat min uppmärksamhet: frånvaron av precisa uppgifter om de små och medelstora företagens verkliga deltagande inom ramen för strukturfonderna.
Att det saknas ett statistiskt verktyg inom ett såpass viktigt område framstår som en motsägelse, eftersom strukturfonderna representerar en tredjedel av gemenskapens utgifter och eftersom, som jag sade, alla är överens om att de små och medelstora företagen har en avgörande roll i en modern ekonomi och för skapandet av arbetstillfällen.
Till sist tycker jag att det är nödvändigt att vi kontinuerligt uppmärksammar de medel som kan utveckla en samverkan mellan små och medelstora företag inom alla verksamhetsområden där stordriftsfördelar är möjliga: administration, forskning och utveckling, vidareutbildning, marknadsundersökningar etc.
Betänkandet innehåller många goda förslag. Jag anser dock att det förslag som inkorporerats från Piquet om ett " europeiskt kvalitetscertifikat för små och medelstora företag" som till yttermera visso skall innehålla " identiska kriterier för alla medlemsstater" är att gå många steg för långt i detaljreglering. Det finns redan kvalitetscertifikat i de olika länderna som även små företag kan ansluta sig till. Jag tror att alla försök att inrätta ett sådant europeiskt certifikat bara kommer att sluta i en stor mängd byråkrati.
Omröstningen är avslutad.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 12.40.)
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
Uttalanden av talmannen
Talmannen: Jag inleder med några kommentarer. I dag firar vi Europadagen. Jag har tillbringat större delen av dagen i Florens, och ni vet ju att det är hemvist för Europeiska universitetsinstitutet och det är också där Europafestivalen äger rum. En konferens om tillståndet i EU ägde också rum där, och jag träffade studenter från Europeiska universitetsinstitutet.
Vi firar 61-årsdagen av Robert Schumans viktiga förklaring som banade väg för skapandet av EU, och vi har nu åstadkommit en hel del tillsammans. Robert Schuman skulle ha varit stolt över vårt resultat. Våra grundare visste att kriser finns till för att vi ska övervinna dem och för att hjälpa oss att bygga en gedigen grund för framtiden. I dag den 9 maj minns vi alltså det förgångna, vi arbetar i nuet och vi ser fram emot framtiden med förtröstan.
För det andra är EU en fullvärdig deltagare i internationella frågor. Det bekräftades den 3 maj av FN:s generalförsamling, som godkände EU:s deltagande i FN:s arbete med överväldigande majoritet. Företrädare för EU kommer att få tala i generalförsamlingen och lämna in ändringsförslag som har avtalats av EU:s medlemsstater. Detta är en gemensam insats av medlemsstaterna, kommissionen och rådet, men även av Europaparlamentet. Vår röst och våra handlingar måste förbli enade. Vårt gemensamma handlande är särskilt viktigt när vi nu måste besluta om fortsatta insatser i Nordafrika, där spänningarna ökar, liksom i Syrien och Bahrain.
För det tredje kommer vi den 17 maj att hålla den internationella dagen mot homofobi i EU. EU bekämpar diskriminering på alla fronter, både inom och utanför Europa. Homofobi är inget undantag. Tyvärr förföljs, torteras och till och med mördas människor fortfarande över hela världen. Skyldigheten att skydda diskriminerade personer ingår i våra viktigaste rättsakter - i fördraget och i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Vi står fast vid detta åtagande.
Slutligen för det fjärde fördömer Europaparlamentet till fullo avrättningen av en av de män som dömts till döden av armétribunalen på Gazaremsan för samarbete med Israel. EU motsätter sig konsekvent dödsstraff. Om man återgår till att verkställa dödsstraff undergrävs insatserna för varaktig försoning i Palestina.
| sv |
Läget i fredsprocessen i Mellanöstern (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är uttalandet från kommissionens vice ordförande/unionens höga representant för utrikes- och säkerhetspolitik om läget för fredsprocessen i Mellanöstern.
Catherine Ashton: Herr talman! Tack för att jag får möjlighet att delta i dagens debatt om fredsprocessen i Mellanöstern. Jag är väldigt intresserad av vad ledamöterna har att säga. Jag anser att det är väldigt brådskande och mycket viktigt att fredsprocessen gör framsteg.
Som tidigare diskuterats i kammaren i dag pågår snabba förändringar i vårt södra grannskap och Mellanöstern i vid mening. Vi har sett historien skrivas om i Tunisien och Egypten, och vi ser det pågående våldet i Libyen, och dessutom känner vi till de protester som fortsätter i Jemen, Bahrain och på andra håll. När det nu pågår en omvälvning i hela regionen säger vissa att det inte är läge att fokusera på den avstannade fredsprocessen mellan Israel och Palestina, men jag tror snarare på motsatsen. I det här läget är det ännu viktigare att försöka få ett slut på denna konflikt, som ett avgörande bidrag till ett fredligt och stabilt område.
Följande meddelande lämnade jag när jag besökte området i januari och februari, samt i mina diskussioner med president Mahmoud Abbas och premiärminister Benjamin Netanyahu: för att båda folken ska få det säkrare måste man komma fram till ett avtal. Jag anser också att EU har en viktig roll i denna process. Rådet (utrikes frågor) har tydligt klargjort var det står i denna fråga, senast i rådets slutsatser från december.
Det enda livskraftiga alternativet är att man lyckas komma överens om alla frågor som rör de slutliga gränserna. Om det verkligen ska bli fred måste man lösa Jerusalems status som de två framtida staternas huvudstad, med staten Israel och en fristående, demokratisk och livskraftig palestinsk stat, där båda staternas invånare lever sida vid sida i fred och trygghet. EU:s åsikt om bosättningarna är tydlig: bosättningarna är olagliga, de hindrar freden, och de innebär ett reellt hot mot tvåstatslösningen.
Jag satt som ordförande för Mellanösternkvartettens möte i München den 5 februari. EU åkte till detta möte i hopp om en styrkt kvartett, och jag tror att vi lyckades. Vi kom överens med våra samarbetspartner från FN, USA och Ryssland om en ambitiös tidsplan. I förra veckan träffades kvartettens sändebud i Bryssel. Ordförande var Helga Schmid, politisk direktör och biträdande generalsekreterare för Europeiska utrikestjänsten, och för första gången var de palestinska förhandlarna med. I morgon ska kvartettens sändebud träffa de israeliska förhandlarna för första gången.
Sändebuden ska nu börja förbereda nästkommande toppmöten då Ban Ki-moon, Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov, USA:s utrikesminister Hillary Clinton och jag träffas igen. Men ska det bli en tvåstatslösning måste båda staterna bli livskraftiga. Det är därför viktigt att EU bidrar mest till palestinierna. Vi fortsätter att engagera oss för att stödja deras statsbildningsplan och genomföra den, både politiskt och ekonomiskt.
I detta avseende har vi redan godkänt ett första paket med 100 miljoner euro av de 300 miljoner euro som var öronmärkta för 2011. De pengar som har avsatts för att bygga upp institutioner har fått tillskott, i syfte att stärka palestiniernas möjligheter på väg mot en egen stat. Det arbetet är avgörande för att etablera en framtida palestinsk stat och för att hitta vägen till en tvåstatslösning.
Som ledamöterna vet har jag besökt Gaza två gånger, och efter att ha träffat människor från näringslivet, offentliganställda och i synnerhet många barn har vi nu föreslagit ett omfattande bidragspaket, med fokus på infrastruktur, utrustning och utbildning vid Kerem Shalom-/Karm Abu Salam-övergången. Vi gör detta särskilt för att främja rörligheten för varor och underlätta export så att den ekonomiska återhämtningen går lättare. Under båda mina besök i Gaza har jag begärt bättre möjligheter för folket där att utveckla sin ekonomi och kunna erbjuda arbeten och en framtid åt sina barn. Jag har också begärt, och fortsätter att begära, att Gilad Shalit ska släppas.
Den 13 april ska jag vara värd för den tillfälliga kontaktkommittén (AHLC) som Norge nu är ordförande för. Vi diskuterar möjligheterna att ordna en givarkonferens i juni. Som ledamöterna vet ägde ett användbart och produktivt meningsutbyte med Israel rum i associeringsrådet den 22 februari, då fredsprocessen i Mellanöstern diskuterades samtidigt med andra regionala frågor och i synnerhet de förändringar som nu sker i området. Diskussionerna omfattade våra bilaterala förbindelser och hur ett bättre samarbete kan få den nuvarande handlingsplanen att gå framåt och utvecklas enligt önskan om en lösning.
Det gladde mig att se hur villiga israelerna var att träffa kvartettens sändebud i morgon, men jag vill ändå kräva av Israel att nu göra positiva framsteg för att hitta en lösning och både främja och stödja initiativ till direkta förhandlingar. Som sagt anser jag att det här ligger i båda folkens intresse, och jag tror att premiärminister Benjamin Netanyahu har en mycket viktig roll i att hjälpa till att få i gång förhandlingarna.
Ärade ledamöter! Nu ska jag lämna över ordet till er, eftersom jag ser fram emot att få höra vad ni säger. Jag tror att vi alla här i kammaren vill se ett slut på denna konflikt och att båda parter hittar en lösning som innebär stabilitet för Israels och Palestinas båda folk, vilket även skulle öka stabiliteten och säkerheten i området. Jag både uppmanar till och hoppas att detta snart ska inträffa.
José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! Catherine Ashton konstaterade mycket riktigt att läget i södra Medelhavet drar uppmärksamheten från konflikten i Mellanöstern och fredsprocessen, som redan har pågått i närmare 30 år och nu tycks ha stannat av.
Som Ashtons besök har visat har den senaste tidens händelser och den allmänna situationen i området påverkat processen. Som en följd av besöket skulle jag vilja veta vad Catherine Ashton anser i ett antal frågor.
I morse diskuterade vi de svårigheter som FN:s säkerhetsråd har att få till stånd ännu en resolution om en flygförbudszon i Libyen. I vilken utsträckning anser du, Catherine Ashton, att fredsprocessen och trovärdigheten hos en av huvudaktörerna har påverkats av att nämnda aktör nyligen lade in sitt veto mot förslaget till resolution om att fördöma bosättningarna på palestinskt område? Hur anser du att bristen på beslut från säkerhetsrådet påverkar uppfattningen om engagemanget hos Obamas regering för att fortsätta denna process?
För det andra: vad anser du om det beslut som den palestinska myndigheten tog om att hålla presidentval och parlamentsval före september och Hamas beslut att inte delta i dessa val?
Slutligen skulle jag vilja veta vad du anser om att den palestinske huvudförhandlaren avgick efter att dokument hade publicerats genom WikiLeaks, att det har skett ombildningar inom den palestinska myndigheten och om de återverkningar som de utläckta dokumenten har fått på den palestinska sidan, på Israels regering, eller på båda parter som helhet.
Véronique De Keyser: Herr talman, fru Ashton! Vi har diskuterat detta hela dagen: de enorma förhoppningar som har väckts efter revolutionerna i arabvärlden visar att demokrati är något vi alla strävar efter och att det inte är något unikt. Rätten att leva fritt är universell.
Detta gäller även palestinierna. Just nu, framför allt i Gaza, har unga palestinier - och de är väldigt många - inga utsikter, ingen framtid, inga möjligheter att få utbildning eller att flytta och ibland inte ens tillgång till sjukvård eller mat. Det är helt klart oacceptabelt. Vi håller med om det. Det tror jag praktiskt taget alla gör.
Men sedan frågar jag mig, och jag kan inte inse - låt mig understryka det - vad EU försöker uppnå med sitt associeringsavtal. Även om EU har fördömt kränkningarna av internationell rätt på många sätt, som du påpekade tidigare, så har vi erbjudit en serie stimulansåtgärder - du kallade dem positiva stimulansåtgärder - inom jordbruk, fiske, miljö, polisväsende, rättsligt samarbete, transport, rymdsamarbete, förstärkt forskningssamarbete, och detta i ett associerings- och samarbetsavtal utan några garantier och utan att kräva något i utbyte.
Du bjöd in israelerna till mötet med kvartetten, men de kom aldrig. Jag vill alltså inte kritisera dig, Catherine Ashton. Jag är medveten om dina insatser. Du engagerar dig verkligen i frågan. Jag vill inte ens säga att de här positiva stimulansåtgärderna inte fungerar. Det jag vill fråga dig är om vi fortfarande i dag har rätt att avstå från några former av påtryckningar förutom sanktioner. Har vi rätt att erbjuda stimulansåtgärder inom ekonomi och handel när så många mänskliga rättigheter och så många aspekter av internationell rätt hela tiden kränks? Jag tycker inte det. Och dessutom tycker jag det är ett politiskt misstag i ljuset av de revolutioner som i dag äger rum i arabvärlden.
Annemie Neyts-Uyttebroeck: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman, fru Ashton! Som företrädare för min grupp vill jag bara börja med att säga att vi verkligen instämmer i det du sade i inledningen, i de mål du presenterade och att vi stöder de ansträngningar du gör för att åter försöka få slut på det du själv kallade dödläget i fredsprocessen.
Jag tror också att det råder ett dödläge och att vi måste få fart på fredsprocessen igen för att kunna se några framsteg. Förra veckan hade parlamentet besök av den israeliska vice premiärministern som kom hit för att redovisa sin syn på frågan för oss. Han uppmanade oss å ena sidan att inte hela tiden koncentrera oss på vad som sker i de ockuperade palestinska territorierna och å andra sidan att i stället fokusera på vad vi skulle kunna göra tillsammans, Israel och EU.
Det skulle vara lättare för oss att göra det om vi såg några tydliga tecken på att Israel verkligen är villigt att på nytt starta fredsprocessen.
Jag kan inte undvika misstanken att Israel tycker att resningarna i ett antal arabländer ger Israel ökat andrum. Precis som Véronique De Keyser är jag rädd för att detta skulle kunna visa sig vara ett stort politiskt misstag. Israel borde i stället utnyttja det som händer i dag till att påskynda processen och försöka underteckna ett fredsavtal så snart som möjligt.
Margrete Auken: Herr talman! Jag vill tacka Catherine Ashton för hennes anförande, som jag är lite besviken på. Jag håller helt med henne om att det nu är dags - i denna historiska situation - att verkligen ta tag i konflikten mellan Israel och Palestina. Och ändå - varför sade hon inte ett ord om erkännandet av Palestina i september i år?
Vi vet alla att tiden nu håller på att rinna ut. Vi vet alla att den här frågan nu måste få en lösning och att vi desperat behöver höra från EU:s viktigaste företrädare att det är detta vi arbetar för. Många av oss kände sig stolta och rätade på ryggen när vi nyligen beviljades en gemensam EU-plats i säkerhetsrådet. Det var fantastiskt, och jag vill tacka för det. Det fick också positiv effekt. Ett stort antal fina uttalanden gjordes på hög nivå - det händer mycket uppe på dessa olympiska höjder. Det förskräckliga är att när vi kommer ner på marken igen från dessa svindlande höjder, till verkligheten, så ställs vi inför allvarliga problem.
Som Véronique De Keyser också nämnde fick vi se hur EU accepterade att ytterligare uppgradera sina förbindelser med Israel. Det betecknades som en ren formalitet för att undvika konflikter med parlamentet, men det värsta är att de israeliska bosättningarna växer som aldrig förr. Belägringen av Gaza är sannerligen inte över, och dessvärre nämnde Catherine Ashton bara Kerem Shalom i stället för att tala om öppenhet gentemot alla parter. Detta är faktiskt mycket allvarligt. Vad är allt detta vi hör om pengar? Vi har betalat och betalat, och det är viktigt. Vi har gett pengar till Salam Fayyad, men om vi inte ger honom chansen att bygga sin stat, så kommer allt att ha varit förgäves.
Låt mig avslutningsvis säga att EU:s trovärdighet verkligen står på spel i denna historiska situation. Hur ska det gå med våra förbindelser med övriga Nordafrika och arabländerna om vi inte förstår att vi måste låta alla våra vackra ord följas av handling? Varenda gång vi kommer fram till ett avgörande verkar det som om vi i bästa fall skänker pengar, men i övrigt går vi inte vidare och vidtar några politiska åtgärder.
Struan Stevenson: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman, fru Ashton! Jag är djupt oroad över hur situationen i Irak utvecklas. Det senaste upproret där, när människor gick ut på gatorna, framför allt ungdomar som inte kan få några jobb, som ser den sönderslagna ekonomin, den fortsatta bristen på säkerhet och sekteristiskt våld - slogs ner brutalt. Tjugonio personer dödades, hundratals skadades. Det finns nu tecken som tyder på att Ayad Allawi, vars al-Iraqiya-parti vann valet i mars, tänker lämna koalitionen eftersom premiärminister Nouri al-Maliki inte har uppfyllt de många löften han gav al-Iraqiya i koalitionsuppgörelsen.
Om det händer är vi tillbaka på ruta ett med en sekteristisk regering med stöd av både al-Hakim och Muqtada al-Sadr under Teherans beskydd, och vi kommer att få en instabil situation där partiet som vann valet inte längre sitter i regeringen. Det kan helt enkelt inte vara acceptabelt när det gäller Mellanösterns framtid.
Kyriacos Triantaphyllides: Herr talman! Låt mig ta tillfället i akt, efter vad som har sagts i dag, att kommentera EU:s ståndpunkt när det gäller det som händer i arabvärlden. Den ståndpunkten innebär att man blandar ihop stagnation och stabilitet. Det är en beklaglig ståndpunkt, för den lyckas inte möta kraven på frihet och social rättvisa från folken i regionen. EU kan emellertid agera på ett annat sätt. EU kan agera korrekt. Det visade unionen i fallet Palestina, åtminstone vad gäller den så kallade statsuppbyggnaden. Även om EU återigen har misslyckats med att skicka ett starkt politiskt budskap i samband med den arabiska konflikten, så har unionen i alla fall stött president Mahmoud Abbas och premiärminister Salam Fayyads regering under de senaste två eller tre åren. De nödvändiga institutionerna har kunnat byggas upp så att premiärminister Fayyad i september kommer att kunna uppmana FN att erkänna den oberoende staten Palestina. Jag hoppas att EU ska stödja en sådan begäran när den kommer.
EU skulle kunna spela en liknande roll i länderna i området. Jag hoppas och ber att unionen ska göra det, och jag uppmanar EU att förhandla och ingå avtal med vart och ett av länderna vilkas befolkningar kräver förändring och tillsammans med företrädarna för de folken definiera de sektorer där EU skulle kunna hjälpa till finansiellt eller på annat sätt genom ett utbyte av experter och genom att utarbeta gemensamma program för den sociala och ekonomiska utvecklingen i området. På så sätt kommer EU också att arbeta mot målen i unionens grannskapspolitik.
Bastiaan Belder: Herr talman, fru Ashton! Jag kan hålla med om två punkter i ditt anförande. Du talade om direkta förhandlingar. I förra veckan hade jag nöjet att föra omfattande diskussioner med företrädare för den israeliska regeringen och det israeliska parlamentet, Knesset. Man måste lita och tro på sina samtalspartner, och de säger att de vill föra direkta förhandlingar med den palestinska myndigheten. Jag vill därför be dig använda all din diplomatiska påhittighet för att se till att få i gång dessa direkta förhandlingar eftersom man måste få båda parter i konflikten att sätta sig runt bordet om man ska kunna sluta fred. Eftersom de arabiska massorna kräver ansvarsfulla regeringar kan vi dra slutsatsen att förutsättningarna för ett genombrott i förhandlingarna nu föreligger.
Den andra punkten är att jag var mycket glad över att du nämnde det dystra öde som drabbat Gilad Shalit, som nu har suttit fängslad i nästan fem år. För exakt en vecka sedan talade jag med hans far i hjärtat av Jerusalem, och han undrade om EU fortfarande brydde sig om hans son. Du gav mig svaret. Jag hoppas att du uthålligt fortsätter att arbeta för att återförena far och son så snart som möjligt.
Hans-Gert Pöttering: (DE) Herr talman, Catherine Ashton, mina damer och herrar! Arabvärlden genomgår en drastisk förändring. Folken kämpar för sin värdighet. De vill leva i frihet, i en demokrati och en rättsstat som vi gör. Det är vår politiska och moraliska skyldighet att ge de människor i arabvärlden som deltar i revolterna vårt fulla och engagerade stöd.
Jag var i Kairo förra helgen och träffade ungdomarna på Tahrirtorget. Öppenheten, självförtroendet, modet och optimismen hos ungdomarna i Kairo gjorde ett djupt intryck på mig. Egypten och de andra arabländerna har nu en chans att utvecklas demokratiskt.
Detta är också en chans för Israel, för att det landet inte ska vara den enda demokratin i Mellanöstern förutom Libanon. Den förändring som sker i arabstaterna måste betraktas som en möjlighet till fred mellan Israel och Palestina. Vi måste avstå från allt som hindrar en sådan fred. De bosättningar som byggs av Israel är med andra ord en provokation mot palestinierna, och Hamas raketer är en provokation mot israelerna. Båda måste upphöra. En fred mellan Israel och Palestina är möjlig, två stater som lever tillsammans i fred inom säkra gränser som goda grannar.
Nu kan vi inte längre vara petiga och försiktiga i vårt agerande. Tiden är inne för att visa mod, beslutsamhet och statsmannalika beteenden. Tiden är inne för fred i Mellanöstern och för demokrati i arabländerna.
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Låt oss vara ärliga. Frånvaron av krig, för vi kan inte tala om fred i Mellanöstern, har åtminstone gett diktatorer och auktoritära regimer en möjlighet att hålla sina egna folk under kontroll och ingå en icke-aggressionspakt med Israel, och det har gett Israel en chans att göra det också. Som vi har sett är sådana stöttor och pelare mycket sköra och kan falla när som helst. Nu har de fallit.
Det gläder mig att Israel inte har ingripit i den interna arabiska utvecklingen. Men icke-ingripande räcker inte. Som Hans-Gert Pöttering sade måste vi ta vara på möjligheten, det vill säga Israel måste ta vara på möjligheten att ingå en varaktig fred med demokratiska stater, en fred som inte vilar på några få diktatorers skuldror utan som verkligen bygger på folkens vilja till fred. Här är de fortsatta bosättningarna inte bara en nagel i ögat, som de alltid har varit, utan också ett hinder. När den vice utrikesministern, som redan har citerats här, dessutom säger i samtalen vi hade i Bryssel att de hur som helst inte tar några nya områden från palestinierna, så är det inte bara hårklyverier utan dessutom cyniskt. Byggandet av nya bosättningar måste upphöra. Det är väldigt tråkigt att amerikanerna har använt sitt veto här, eftersom de därigenom visade att de inte har något äkta intresse av fredsprocessen.
Låt mig kort nämna valet, som det redan har ställts frågor om. Jag hoppas vi erkänner det. Vi måste inse att valet och valresultatet är ett demokratiskt steg. Det innebär inte att vi måste erkänna vilken politik som helst, som genomförs som resultat av valet. Men vi får inte upprepa misstaget att bestämma vem som är en bra vinnare och vem som är en dålig vinnare i valet. I stället måste vi erkänna den demokratiska utvecklingen.
Och åter en gång, eftersom vi alla är överens om detta: jag hoppas att du skärper dina ansträngningar att fria Gilad Shalit, så att det problemet äntligen kan lösas. För lika mycket som nya bosättningar är ett hinder för en meningsfull dialog, så är fängslandet av Gilad Shalit ett hinder, lika mycket som någonsin. Jag hoppas att vi kan närma oss båda problemen på ett sådant sätt att vi äntligen kan komma fram till förnuftiga, konstruktiva fredssamtal i Mellanöstern.
Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Herr talman! Kontrasten är tydlig! Revolutionen, den förändring som sker i arabvärlden, är fascinerande för oss alla. Vi försöker hjälpa till. Vi har diskuterat Libyen i dag. Under de senaste dagarna och veckorna har vi diskuterat Egypten och Tunisien. Men samtidigt står fredsprocessen stilla. Mot den bakgrunden måste vi säga helt klart här, Catherine Ashton, att du gjorde oss en tjänst när du lyckades samla ett möte med kvartetten. Att få i gång en process nu, under en period som präglas av djup osäkerhet i regionen och djup osäkerhet i Israel, var en extremt positiv sak. Jag vill gärna göra detta helt klart. Då och då får du utstå kritik från parlamentet. Av den anledningen kanske det också kan vara på sin plats med lite beröm.
När det gäller innehållet vill jag göra klart att jag inte tror att Israel är skeptiskt inställt till demokrati i arabvärlden. Det är bara det att dessa förändringar ännu inte har avslutats. När och om det finns demokratier där så håller jag helt med Hans-Gert Pöttering och även med dig, Hannes Swoboda, om att det helt klart kommer att finnas en fantastisk möjlighet att äntligen få i gång fredsprocessen i Mellanöstern. Byggandet av bosättningar måste i alla fall upphöra, liksom de spetsfundigheter med vilka bosättningarna försvaras. Alla grupper i parlamentet instämmer på den punkten.
I anslutning till revolterna i arabvärlden har vi också fått uppleva protester mot Hamasregimen i Gazaremsan. Situationen i de palestinska territorierna är verkligen inte okomplicerad. Demokratiseringen måste lyckas även här. För tillfället har vi lyckligtvis en moderat och konservativ partner på Västbanken, men det gäller definitivt inte Gazaremsan.
Nicole Kiil-Nielsen: (FR) Herr talman, fru Ashton! Jag har konstaterat en egendomlig tendens i EU: trots uttalanden som kritiserar Israels kränkningar av de mänskliga rättigheterna arbetar medlemsstaterna och kommissionen enträget på att stärka de politiska och ekonomiska banden med Israel, utan några villkor.
Den 22 februari utvidgade faktiskt unionen sitt associeringsavtal med Israel och lovade att fördjupa sitt samarbete i flera till synes tekniska avtal inom olika områden: konkurrens, tillgång till offentlig upphandling, Israels integrering i det europeiska området för forskning och innovation och i EU-byråer såsom Europol, Europeiska rymdorganisationen etc.
Den 31 januari godkände kommissionen överföring av EU-medborgares personuppgifter till Israel, ett land som misstänks för att ha utnyttjat EU-medborgares pass för att utföra ett mord i Dubai förra året.
Israel, som redan deltar i över 800 projekt med europeiska universitet och företag, kommer att erhålla över 500 miljoner euro i bidrag under 2013. Bland bidragsmottagarna finns vapentillverkarna Elbit och Israel Aerospace Industries, som tillverkar de obemannade flygplan och andra flygplan som används mot befolkningen i Gaza.
I associeringsrådet välkomnade EU de nya åtgärder som Benjamin Netanyahu meddelade för Gaza och Västbanken.
Catherine Ashton, kan du berätta vad denna stimulansåtgärd består av, när hundratals lastbilschaufförer just nu protesterar i Gaza mot stängningen av övergången i Karni? Och hur tänker Benjamin Netanyahu stoppa den snabba koloniseringen av Jerusalem och Västbanken?
Jag skulle verkligen vara tacksam om du, Catherine Ashton, kunde skicka en tydlig, uppmuntrande signal och ett budskap av äkta hopp till alla de kvinnor som gick ut på gatorna i Palestina i går och som förväntar sig så mycket av EU.
Patrick Le Hyaric: (FR) Herr talman, fru Ashton! Revolutionerna i arabvärlden ligger i linje med det palestinska folkets strävan. Men det finns en skillnad: palestinierna kämpar inte mot sin ledare utan mot en extern makt som dominerar dem, förnedrar dem, plundrar dem, koloniserar dem, fängslar dem, stjäl deras mark och deras hem, bygger murar och inför en blockad mot Gaza, samtidigt som en miljon palestinier lämnas i flyktingläger, i strid mot internationell rätt.
Catherine Ashton, jag hörde din förklaring, men EU måste inta en fastare hållning och vara aktivare. Arabvärldens människor följer vad vi gör. Omfattande förändringar sker i Mellanöstern. Därför krävs det också omfattande förändringar i den israeliska ledningen, som måste respektera de universella värden som fastställts i gällande rätt. Använd alla resurser som står till ditt förfogande, bland annat att ifrågasätta associeringsavtalen. Jag instämmer i det du sade om Gilad Shalit, men jag har redan frågat hur du tänker garantera frisläppandet av en ung palestinier med franskt påbrå, Salah Hamouri, som utan anledning försmäktar i ett israeliskt fängelse.
Och slutligen, Catherine Ashton, vill jag be dig göra en kraftfull politisk markering av utomordentligt stor betydelse: se till att EU officiellt och utan dröjsmål erkänner en palestinsk stat inom 1967 års gränser och med östra Jerusalem som huvudstad.
Fiorello Provera: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU är den viktigaste finansiären för den palestinska myndigheten och bidrar varje år med 1 miljard euro. Trots detta spelar Europa fortfarande en marginell roll i fredsprocessen.
Det stora ekonomiska stödet ger oss rätt att kräva att den palestinska myndigheten (PNA) återvänder till förhandlingsbordet. Vi måste vara tydliga i frågan om att erkänna Palestina. Problemet med en fredlig samexistens med Israel kommer inte att kunna lösas genom ett unilateralt erkännande av staten Palestina, en stat som dessutom ännu inte har utropats.
Den palestinska myndigheten måste i stället återgå till att ta en aktiv roll, sätta sig vid förhandlingsbordet och lösa de pågående tvisterna, i synnerhet de som handlar om säkra gränser, Jerusalems status och flyktingfrågan. Redan en partiell överenskommelse skulle stärka båda sidornas moderata falanger och minska inflytandet från extremister.
Diane Dodds: (EN) Herr talman! Förändringens vindar blåser genom Mellanöstern med ett löfte om demokratisering, och ingen verklig demokrat kan förneka att människorna i Egypten, Tunisien och nu Libyen förtjänar både frihet och demokrati.
Jag håller helt med unionens höga representant att dessa händelser inte är någon distraherande faktor utan i stället kräver att vi återigen fokuserar på fredsprocessen. Under mina senaste resor till området möttes jag av israeler som naturligtvis var nervösa. Tidigare har man sett ett politiskt vakuum fyllas av Hamas och Hizbollah.
I denna situation måste vi fundera på hur vi kan hjälpa på bästa sätt, både med fredsprocessen och med stabiliteten i regionen.
Viktiga hörnstenar är att vi erkänner Israels behov av säkerhet och att avtalen med grannländerna är giltiga. Vi måste också erkänna att grannskapspolitiken har misslyckats. I dag lägger vi 1,5 miljarder euro per år på denna politik. Vi måste utvärdera de konkreta fördelarna med detta. Om vi tar Egypten som exempel, där tiotusentals nya människor varje år kommer in på arbetsmarknaden utan någon ekonomisk framtid och utan något hopp, måste vi kanske vara realistiska och inse att fröna till ytterligare revolutioner redan finns där.
Francisco José Millán Mon: (ES) Herr talman! Som sades i Mellanösternkvartettens uttalande i München vill vi alla se att man, när förhandlingarna mellan Israel och Palestina avslutas i september 2011, har enats om en lösning för de båda staterna som leder till fred och säkerhet. Tyvärr är utsikterna dystra. Med bara sex månader kvar har förhandlingarna stannat av på grund av frågan om bosättningarna.
Jag tror inte att Israel kommer att gynnas av att värdefull tid förspills, inte heller kommer det att bidra till att hitta en framgångsrik lösning. Å ena sidan är jag oroad över att det kommer att bli ännu svårare att hitta moderata ledare i Palestina med tillräckligt politiskt stöd för att kunna komma överens med Israel, något som inte är en lätt uppgift. Samtidigt kommer det att bli ännu svårare att skapa en verkligt livskraftig palestinsk stat om bosättningarna blir kvar.
Catherine Ashton, jag håller med om att fredsprocessen inte får avstanna på grund av politiskt kaos i regionen. Om de aktuella händelserna leder till demokratiska regimer, som vi alla hoppas, regimer som lyssnar till folkets önskemål, kommer klimatet i regionen att bli ännu mindre gynnsamt för Israel. Det kan leda till att Israel blir ännu mer isolerat och ställs under hårdare tryck från vissa av sina arabiska grannländer.
I slutändan skulle alla, även Israel, gynnas av att man hittar en lösning så snart som möjligt. Jag vill därför uppmana EU att aktivt bidra till att återuppta fredsprocessen i nära samarbete med Förenta staterna och övriga medlemmar i Mellanösternkvartetten.
Catherine Ashton, jag hoppas att det i enlighet med vad som sades i Münchenuttalandet kommer att hållas ett högnivåmöte med Mellanösternkvartetten den här månaden. Kan du bekräfta om detta kommer att ske?
Proinsias De Rossa: (EN) Herr talman! Den aktuella situationen i regionen är riskfylld men också fylld av hopp. Jag personligen tycker att det är värt att fira att demokratiska rörelser uppstår bland Israels grannar. Vi måste motarbeta de rasistiska stereotyperna som ser dem som ett hot.
Jag ledde en parlamentsdelegation till Gaza och Västbanken i december 2010. Den mest hjärtskärande historien handlade om en liten pojke som varje dag tog med sig sina leksaker till skolan, eftersom han inte var säker på att hans hem och hans familj skulle finnas kvar när han kom tillbaka.
Detta barns föräldrar vill ha fred. Alla medlemmar i det palestinska lagstiftande rådet som vi träffade, både på Västbanken och i Gaza, vill ha säkra israeliska och palestinska gränser baserade på 1967 års gröna linje. De vill också att bosättningarna ska stoppas. Det är helt oförståeligt att premiärminister Benjamin Netanyahu har motsatt sig vädjanden från alla Israels allierade att stoppa bosättningarna. Att helt enkelt stoppa dem. Inte riva dem. Stoppa dem.
För att seriösa förhandlingar ska kunna fortskrida måste dessa bosättningar stoppas. Jag ber Catherine Ashton att se till att denna vädjan än en gång ställs till de israeliska myndigheterna: stoppa bosättningarna och fortsätt med samtalen.
Vi måste stödja president Mahmoud Abbas och premiärminister Salam Fayyads arbete att fredligt leda det palestinska folket mot en palestinsk stat. Vi vet inte vilka följderna blir om vi inte snart gör så.
Chris Davies: (EN) Herr talman! Ingen inom EU är mer vän med Israel än Tyskland, så det är överraskande att få läsa att förbundskansler Angela Merkel skrek ”du har inte gjort något för att främja freden, ge mig något” till premiärminister Benjamin Netanyahu. Det var verkligen överraskande!
Hon har naturligtvis rätt. Israel har försökt vinna tid. Israel gillar att bara prata om att prata, eftersom all tid ger dem en möjlighet att fortsätta förändra fullbordade faktum och göra en tvåstatslösning mycket svårare att uppnå.
Catherine Ashton, du har makten att förändra. Här är EU:s uttalande från förra månaden om associeringsavtalet: sex sidor fördömande av brott mot mänskliga rättigheter och av Israels olagligheter och överträdelser - och ändå en sammanfattning som säger att vi bör försöka fördjupa samarbetet med Israel.
Vad handlar detta om? Är det överraskande att palestinierna tycker att EU tillämpar dubbla måttstockar? Du förlitar dig på trevliga samtal. Men Israel tycker bara att vi är svaga, svaga, svaga. Inget kommer att förändras förrän du använder din makt, förrän du ställer dig upp och säger ett ord till Israel som de inte är vana vid att höra. Det ordet är ”nej”.
David Campbell Bannerman: (EN) Herr talman! Samtidigt som hederliga människor i Libyen bombas och terroriseras av Muammar Khadaffi lägger EU pengar på projekt för Libyen som till exempel ska ”öka respekten för internationell humanitär rätt”. Det är ganska uppenbart att det inte har fungerat. Samtidigt kräver Catherine Ashton ännu mer resurser, förutom de knappt 3 miljarder euro som Europeiska utrikestjänsten snart kommer att få. EU:s utrikestjänst och Europeiska försvarsbyrån är uppsvällda, duplicerande och omättliga, och i stället för att sjunka ner ännu mer i detta borde Storbritannien lägga de 48 miljoner brittiska pund som vi varje dag betalar för vårt EU-medlemskap på våra nationella försvarsintressen.
Krisen i Libyen har visat värdet av att ha hangarfartyg med stridsflygplan stationerade utanför krisområden. Jag vädjar till David Cameron att ta sitt förnuft till fånga och ge respit till både fartyget ”HMS Ark Royal” och till åtminstone ett minimum av Harrier-flygplan. Under Falklandskrisen gav Margaret Thatcher framgångsrikt respit till Arks systerfartyg, ”HMS Invincible”. Vi måste göra samma för ”Ark Royal”.
Cristian Dan Preda: (RO) Herr talman! Jag vill inledningsvis nämna de mycket skeptiska och pessimistiska röster som nyligen, sedan upproren i Medelhavsområdet började, har uttryckt åsikten att fredsprocessen i Mellanöstern riskerar att bli ett slags kollateralt offer. Utifrån denna tolkning skulle processen hamna i ett ännu värre dödläge än den är i just nu, vilket skulle leda till ännu större splittringar. Jag tycker inte att vi måste se saker och ting så pessimistiskt.
Jag tror faktiskt att det är just dessa senaste händelser som visar att vi behöver betydande framsteg i fredsprocessen. I detta avseende behöver vi ett europeiskt ledarskap, framför allt för att kunna hålla fristen för att nå ett avtal, som är satt till september 2011. Ur detta perspektiv vill jag gratulera unionens höga representant för det engagemang hon har visat, och för det arbete hon har gjort under de senaste månaderna.
För att kunna genomföra en tvåstatslösning och främja fred mellan araber och israeler tror jag än en gång att vi måste få båda parter att komma till förhandlingsbordet. I detta avseende utgör Mellanösternkvartettens initiativ att samråda med de israeliska och palestinska förhandlarna separat ett första steg. Vi måste absolut gå vidare. Jag tror att revolutionsklimatet i Medelhavsområdet kan ge ny kraft till fredsprocessen. Vi måste dock se till att de förändringar som sker inte leder till att vissa länder omprövar de åtaganden som de tidigare ingått gentemot Israel.
David-Maria Sassoli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Medelhavsområdet har på ett dramatiskt sätt åter hamnat på den globala politiska agendan, och Europa har blivit varse om att det verkligen är svagt.
Vi misslyckades med att investera i en grannskapspolitik med Mellanöstern och Maghreb-länderna, vi stödde inte ett frihandelsområde eller en gemensam invandringspolitik, och det som händer i Nordafrika påverkar Mellanöstern, där fredsprocessen har avstannat. Catherine Ashton, Europa måste hjälpa Israel och palestinierna att återuppta förhandlingarna utifrån de förslag som nu stöds av både rådet och parlamentet.
De förändringar som sker påverkar även Israel, och genom att investera i förändring kan vi sammanföra säkerhet och fred. Europa måste utöva påtryckningar på Israel att släppa sitt grepp om de ockuperade områdena och att stoppa bosättningspolitiken, något som är nödvändigt för att förhandlingarna ska kunna återupptas. Som vi bevittnar just nu kan ingen stå emot när längtan efter frihet exploderar så här.
Alla förseningar med att hitta en lösning på konflikten riskerar att minska israelernas och palestiniernas hopp om nå en rättvis lösning och hotar framtiden i en så bräcklig del av Medelhavet och Mellanöstern.
Marielle De Sarnez: (FR) Herr talman! Alla kan se att den demokratiska vind som blåser genom Maghreb- och Mashriqländerna via Egypten förändrar situationen i Mellanöstern.
Israel och de palestinska ledarna måste se det historiska uppror som sker i arabländerna som en möjlighet, inte som en risk. Jag anser att den plötsliga uppkomsten av demokratiska rörelser längs gränserna till Israel och de palestinska områdena är en möjlighet som båda parter måste fånga.
I dag måste israeler och palestinier se verkligheten: världen runt dem förändras, och det är tid att även de förändras. Det har därför blivit tid för Europa att framtvinga en dialog, att inleda verkliga förhandlingar och att påbörja en äkta fredsprocess med syfte att hitta en hållbar lösning där de båda nationerna lever i fred sida vid sida.
Men vid denna kritiska tidpunkt skulle det vara både oförståeligt och olämpligt om unionen skulle dra tillbaka sitt särskilda sändebud för Mellanöstern. Jag skulle därför vilja att du, Catherine Ashton, kunde ge oss lite mer information om frågan.
Krzysztof Lisek: (PL) Herr talman! Som ledamot av Europaparlamentet har jag fått möjlighet att besöka flera länder i Mellanöstern under de senaste månaderna, inklusive Syrien, den palestinska myndigheten och Israel. En av områdets ledare berättade följande för mig: ”Be Europas ledare att vara mer delaktiga, för om denna delaktighet är framgångsrik kommer det att vara en politisk framgång av det slag som belönas med Nobels fredspris.” Jag tillägnar Catherine Ashton dessa ord.
Men om vi ska tala allvar sade alla ledare samma sak till mig: att EU måste vara mer delaktigt i Mellanösternprocessen. Förenta staterna påverkas till exempel av vissa politiska restriktioner, samtidigt som vår delaktighet å andra sidan måste omfatta samarbete med en partner såsom Förenta staterna, om inte annat på grund av Förenta staternas strategiska förbindelser med Israel. För det andra måste vi alla, även Catherine Ashton, utnyttja varje möjlighet som finns för EU. Förra veckan hölls ett sammanträde av aldrig tidigare skådat slag mellan Polens och Israels regeringar i form av ett samråd på regeringsnivå. Premiärminister Donald Tusk och utrikesminister Radosław Sikorski var i Israel. Vi måste utnyttja den här typen av möjligheter fullt ut.
Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Mellanösternfrågan var redan tidigare komplicerad men har på sistone blivit ännu mer komplicerad. Naturligtvis vore det säkrast för alla att vänta och se.
På den palestinska sidan är frågan vem som kommer att tippa balansen till sin fördel: Hamas som, med stöd från Iran, vinner mark på Västbanken - troligast - eller Fatah som åter hävdar sin närvaro i Gaza - mindre troligt. Sedan skulle Jordanien, ett nyckelland som är begravt i kaos, kunna förgöra hela fredsprocessen. När det gäller Israel finns tydligen två riktningar: en som förespråkar att de nuvarande förhandlingarna återupptas genom i grunden helt nya förslag, och en som förespråkar ovan nämnd ”vänta-och-se”-politik.
Men med en vision och en beslutsamhet att ta rätt väg vid var och en av dessa korsningar finns det en chans att man kan komma ut ur den aktuella återvändsgränden, även om det kan tyckas ligga långt bort just nu.
Marietta Giannakou: (EL) Herr talman! Jag håller med unionens höga representant om att det nu är tid att bli seriöst delaktiga och inleda förhandlingar i Mellanöstern. För det första eftersom ingen vet vad som kommer att hända härnäst i Nordafrika, och för det andra eftersom det är tydligt att situationen mellan Israel och Palestina används som förevändning för global terrorism och spänning, och i synnerhet för att skapa spänning i den muslimska världen.
Därför krävs att både du, Catherine Ashton, och ett särskilt sändebud omedelbart ingriper i fredsprocessen. Det kommer också att utgöra en möjlighet för Europa att ta reda på om vi verkligen kan ingripa och spela den roll som Förenta staterna en gång spelade, men med andra resultat.
Naturligtvis är ekonomiskt bistånd nödvändigt, men det kräver särskild reglering och särskild övervakning, eftersom vi alla vet vad det blev av ekonomiskt bistånd förr i tiden. Självklart är även frågan om demokratisering enormt viktig, för utan social demokrati kommer fredsprocessen utan tvekan att bli en väldigt komplicerad process. Därför skulle en särskild förhandlare med ett särskilt team, med syfte att hjälpa till med att skapa demokratisering och ett konstitutionellt styre, vara mycket värdefullt. Av det du säger, Catherine Ashton, får jag intrycket av att du kommer att arbeta i denna riktning.
Lena Kolarska-Bobińska: (PL) Herr talman, fru Ashton! När jag talade med politiker i Mellanöstern hörde jag dem ofta säga att EU är en payer och inte en player, alltså att de bara betalar men inte deltar. Man sade även att unionen måste delta och inte bara betala, eftersom EU är den institution i Mellanösternkvartetten som alla litar på. Vissa litar på Ryssland, samtidigt som den andra sidan i konflikten är mer öppen gentemot Förenta staterna. EU är förutbestämt för denna roll. Det sades att unionen inte har någon gemensam politik eftersom medlemsstaterna har mycket olika inställning till parterna i konflikten och till hur problemen ska lösas. Vi har nu en unik möjlighet, eftersom vi har Catherine Ashton och Europeiska utrikestjänsten, och för att vi kan ta fram en gemensam politik om konflikten.
I veckan publicerade kommissionen ett nytt meddelande om bistånd till länderna i Medelhavsområdet med titeln ”Ett partnerskap för demokrati och delat välstånd med södra Medelhavsområdet”. I det uppmanas vi att utvärdera vår politik för Mellanöstern och Östeuropa, och att lära oss av erfarenheterna som sedan kan användas när vi tar fram en ny politik gentemot länderna i Medelhavsområdet. EU har gett stöd till institutioner i Polen och tio andra medlemsstater. Det har hjälpt det civila samhället i Mellanöstern. Låt oss då använda oss av denna erfarenhet när vi tar fram den nya politiken.
Cristiana Muscardini: (IT) Herr talman, fru Ashton, mina damer och herrar! För att kunna uppnå fred måste alla parter först åta sig vissa förpliktelser, först och främst att erkänna Israel i alla avseenden - vilket ännu inte är fallet i vissa länder - och därför måste alla länder i området erbjuda grundläggande och avgörande garantier för att kunna skapa förbindelser baserade på ömsesidig respekt.
Om handelspolitiken i dag har blivit en ny form av utrikespolitik måste vi försöka föreslå och uppnå lösningar inte bara demokratiskt, utan även genom handelsavtal. Det är inte längre möjligt för unionen att fortsätta med ekonomiska projekt, som den har gjort hittills, som varken ger avsett resultat eller ens leder till en liten förbättring av den demokratiska processen och fredsprocessen.
Israel får inte lämnas ensamt, och det palestinska folket har rätt till en stat. Vi måste även vidta åtgärder i ekonomiskt avseende, med observationsorgan som kan övervaka hur biståndet vi delar ut används.
Den nya situation som har uppstått under de senaste månaderna och som omfattar ett stort geografiskt område, tvingar Europa att slutligen vidta kraftfullare och mer beslutsamma politiska åtgärder och att arbeta i närmare samarbete med unga människor, som kan hjälpa till att bygga upp det säkrare och mer demokratiska samhälle som vi hittills inte har kunnat erbjuda den nya generationen.
Pino Arlacchi: (EN) Herr talman! Efter att ha hört Catherine Ashtons uttalande vill jag ställa två frågor som rör hennes analys av hur det som nu händer i Nordafrika påverkar fredsprocessen i Mellanöstern.
Catherine Ashton, anser du inte att vi har en ny möjlighet nu när den globala plattformen för mänskliga rättigheter är mycket högre, och toleransnivån i Mellanöstern för tydliga brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter, såsom Gaza och bosättningarna, är mycket lägre?
Min andra fråga är denna: anser du inte att psykologin med ett belägrat fort i Israel, som tidigare var en drivande kraft bakom landets utrikespolitik, nu inte längre är lika motiverad eftersom hotet från det som håller på att bli demokratiska regimer är mycket mindre, och även eftersom demokratier inte börjar kriga mot varandra? Bidrar inte alla dessa faktorer stort till en potentiell minskning av spänningarna i Mellanöstern?
Charles Tannock: (EN) Herr talman! EU ingår i kvartetten, men det görs i nuläget tyvärr inte många framsteg i fredsprocessen mellan Israel och palestinier. Dödläget lär kvarstå så länge oron och osäkerheten är stor i arabvärlden. För Israels del - och jag vill i det sammanhanget påpeka att jag är vice ordförande i European Friends of Israel - avleder den oförutsebara situationen i Egypten intresset från fredsprocessen.
Jag välkomnar militärregimens åtagande i Egypten att följa 1979 års fredsavtal med Israel. Vi får hoppas att Muslimska brödraskapet inte segrar i Kairo. Vad som än sker måste vi se till att framtida stöd från EU till Egypten villkoras med att fredsavtalet med Israel vidmakthålls. Att en del av den förmenta framtida palestinska statens styrs av Hamas, som fortfarande förespråkar att Israel utplånas, är definitivt det största hindret för fred.
Iran är också ett hot mot Israels existens. Fred i området är inte möjlig så länge Teheran fortsätter finansiera och beväpna fanatikerna i Hizbollah i Libanon. Jag har därför förståelse för oron nyligen i Israel när två iranska krigsfartyg gick genom Suezkanalen på väg mot Syrien. Det är första gången detta har tillåtits sedan 1979. Att Egypten närmar sig Iran är en mycket oroande utveckling. Jag önskar därför den höga representanten all framgång i det minfält som ligger framför henne.
Jaroslav Paška: (SK) Herr talman! Fredprocessen i Mellanöstern går enligt min åsikt för närvarande igenom ett uthållighetstest. Arabvärlden förändras, och ingen kan i dag säga vilket slags regering eller regim som tar makten i arabländerna.
Förhållandena blir än mer komplexa med tanke på att den israeliska ledningen än en gång provocerade arabvärlden genom att bygga nya bosättningar på palestinskt territorium. Jag anser att det i ett sådant läge bara finns ett alternativ för oss - starkt engagemang på alla fronter.
Vi måste övertala våra israeliska vänner att avstå från alla åtgärder som kan provocera fram onödig vrede hos den arabiska befolkningen. Vi måste dock samtidigt genom nära kontakter med arabvärlden, och framför allt med länder som nu fattar beslut om sin framtida inriktning, försiktigt försöka stödja vettiga, demokratiska politiska krafter som kan lösa tvister fredligt och på ett affärsmässigt sätt, utan förutfattade meningar och hat.
Vi vet att vägen till ökad fred i Mellanöstern inte är lätt, men jag hoppas att den israeliska regeringen i det här läget förstår att den står inför en sista chans till en fredlig och pragmatisk upprättelse av förbindelserna med Palestina.
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Charles Tannock nämnde de iranska fartyg som gått genom Suezkanalen. Jag har följande fråga till unionens höga representant för utrikes frågor: Är det säkert att Egypten helt saknar möjlighet enligt internationell rätt att vägra släppa igenom fartyget, oavsett om landet så önskar eller inte? Jag ville bara veta om detta bygger på internationell rätt eller om det finns någon politisk koppling här.
Catherine Ashton: vice ordförande för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. - (EN) Herr talman! Jag ska försöka besvara så många av de frågor som ställts som möjligt, men som vanligt när vi diskuterar fredsprocessen i Mellanöstern känns det som om det verkligen är bråttom och att det finns en stark önskan i parlamentet att verkligen se framsteg. Jag vill bara berätta att detta på tusentals olika sätt präglar det arbete jag försöker utföra för att utröna vad vi som en europeisk union kan uppnå.
Jag vill absolut aldrig behöva höra frasen att vi bara är den som betalar, inte agerar. Jag är så trött på den. Jag har hört detta sägas tillräckligt många gånger. Jag kritiserar inte ledamöterna för att de säger det. Uttrycket är bara en parodi på EU:s roll, men jag tycker ändå att det speglar något av hur vi historiskt sett har uppfattats. Jag har det senaste året arbetat mycket hårt för att förändra detta, inte minst i praktiken, och jag kommer att berätta mer om det om en stund.
Jag tänkte börja med dig, José Ignacio Salafranca, eftersom du hade några mycket specifika frågor. Vi börjar med USA:s veto i säkerhetsrådet - 14 mot 1 slutade omröstningen om förslaget till bosättning, som ingick i den resolution som lades fram av Libanon samma dag eftersom landet ingår i säkerhetsrådet - vilket, som ni känner till, orsakade en hel del så kallat tumult i systemet och utanför. Jag var i Mellanöstern med palestinierna de där sista dagarna före omröstningen. Samtliga EU-länder i säkerhetsrådet röstade emot det amerikanska ställningstagandet och ja till resolutionen.
Vårt synsätt är tydligt. Vi anser samfällt att bosättningarna är illegala enligt internationell rätt. De av er som i likhet med mig har sett bosättningarna förstår att de inte ligger i någons långsiktiga intresse och till slut måste lösas genom att gränserna fastställs. Vårt förslag har varit att följa gränsdragningen från 1967 med lämpligt byte av territorier. Detta måste förstås godkännas av parterna, och det är inte vår uppgift att diktera något. Jag är dock säker på att lösningen skulle ta hänsyn till människors livssituation och var de bor.
Jag tror inte att detta får någon dramatisk långsiktig inverkan på förbindelserna med USA, framför allt inte med tanke på att USA har arbetat mycket hårt för att förklara sitt ställningstagande - jag ska inte försöka förklara i deras ställe - och har fortsatt att arbeta med palestinierna. Jag tror att palestinierna har förstått vilket läge USA befann sig i. Det finns därför fortfarande väldigt mycket som pågår, men jag vill inte på något vis påstå att det inte var svårt. Det är jag mycket väl medveten om.
Ni frågade mig om det palestinska valet som är utlyst till september och som Hamas vägrar att delta i. Ni känner också till - och har sett - att premiärminister Salam Fayyad har fullt upp med att se över möjligheterna till någon form av försoning. Jag ska snart tala med honom om bland annat detta. Jag är inte säker på att valet kommer att hållas. Det får de själva avgöra. Jag vet att de funderar över vilken väg som är bäst att välja härnäst.
Ni frågade också om läckorna på den palestinska sidan. Ni känner till att chefsförhandlaren Saeb Erkat går över till en ny tjänst som förste rådgivare hos president Mahmoud Abbas på grund av att läckan kom från hans kontor, och han måste ta ansvar för det. Jag tror att detta fick två konsekvenser. Den ena är förstås stor oro över vad som hände. När man försöker hålla ihop ett förhandlingsläge är det mycket som sägs. Mycket hamnar inte i slutdokumenten, men människor - med all rätt - lägger tid på att fundera över olika ställningstaganden. Så det rådde utan tvivel oro i Ramallah och på andra platser, liksom på Västbanken och andra platser, om vad som sades. Intressant nog fanns det en motsvarande och motsatt reaktion där delar, tror jag, av den israeliska pressen frågade sig varför de inte engagerade sig när de såg något som de uppfattade som en palestinsk ståndpunkt. Det fick därmed den intressanta följden att väcka debatt. Kanske detta på längre sikt - även om jag inte är anhängare av läckor överhuvudtaget eftersom de förhindrar människor från att ta fram bra beslut - inte får den inverkan som vi kunde fått från början.
Jag vill också gärna avliva diskussionen om associeringsavtal - det var därför jag skakade på huvudet. Vi har ännu inte sett någon förändring av nuvarande ramar eller positioner. Framsteg kring associeringsavtalet är fortfarande avhängiga framstegen i fredsprocessen i Mellanöstern. Det som har beskrivits som en ambition är att få till stånd dessa starka förbindelser, eftersom vi tror på en lösning med två stater och vi tror på Israels framtid. Vi vill ha ett starkt Israel - ekonomiskt, politiskt och på alla andra sätt - och vi vill också ha en stark palestinsk stat. Men vi kan inte göra några framsteg förrän vi ser framsteg i fredsprocessen i Mellanöstern. Jag håller med Annemie Neyts-Uyttebroeck om att det verkligen är viktigt att agera snabbare. Det har jag upprepade gånger framfört i Israel och till den palestinska myndigheten. Vi måste gå vidare.
Det fins två skäl till detta. Det ena är att regionen förändras och att dessa förändringar kräver det. Som Pino Arlacchi också sade sker det förändringar i regionen som kräver att vi erkänner att ett demokratiskt Egypten - och jag tror inte alls att Egypten önskar få några militära problem med Israel - som avancerar framåt vill se över det problem som ligger för dess dörr. Jag tror det ligger i bådas intresse. Jag tror innerligt att det ligger lika mycket i det israeliska folkets intresse som i det palestinska folkets att hitta en lösning nu. Detta kan bli ett oerhört viktigt inslag i en säker och stabil region. Jag har sagt detta och kommer att fortsätta säga det. Jag kommer att fortsätta säga det till alla våra partner, inklusive alla i kvartetten.
Bastiaan Belder, som du själv sade måste vi gå över till direkta förhandlingar. Men vi måste göra det genom att se till att parternas positioner är trovärdiga - och att de även är trovärdiga inför varandra. Det är verkligen viktigt att palestinierna kan gå till förhandlingsbordet med stöd av Arabförbundet. Jag talar med Amr Moussa om detta. Jag träffar honom igen i Kairo. Han lämnar Arabförbundet i maj, den 14 tror jag. Han blir såvitt jag vet presidentkandidat i Egypten. Det är mycket viktigt att palestinierna kan få med sitt folk. Det är viktigt för dem, och det är viktigt för Israel och för bådas säkerhet. Allt detta hör alltså ihop med vikten av att framsteg handlar om att vara säker på att folket också är med, liksom andra partner som måste engageras.
Alexander Graf Lambsdorff, tack för dina kommentarer. Jag tror att kvartetten är ett viktigt verktyg, men inte det enda. Jag försöker se till att vi gör framsteg på den punkten. Jag upplever mycket starkt att vi har haft en viktig roll. Jag tror att vi har haft en ytterst viktig roll de senaste veckorna och månaderna genom att behålla drivkraften. Vi måste gå vidare och snabbare. Vi måste gripa möjligheten vid de möten som hålls med kvartettens sändebud. När sändebuden anlände till Bryssel förra veckan satt jag med dem i en timme för att diskutera hur jag ser på möjligheterna och för att göra klart för dem hur viktigt det är att utnyttja dessa möten med israeler och palestinier. Jag bryr mig inte om var vi träffar sändebuden. Jag har förståelse för om palestinierna och även israelerna ibland är nervösa över vad som händer. Så om vi reser till Jerusalem för att möta den israeliska förhandlaren bryr jag mig inte om vad som sker. Det viktiga är att mötena hålls. För första gången ska också de utsända möta förhandlarna och få tillfälle att utveckla sina synpunkter på ett sätt som inte gjorts förut. Det är vad som räknas för min del.
När jag talade om Gaza och Kerem Shalom ville jag inte säga att det bara finns en övergång. Vi gjorde ett omfattande arbete med att se över hela infrastrukturen för övergångar. När jag reste in i Gaza för att framför allt träffa företag, men också tala med ungdomar - förra året besökte jag för övrigt den sommarundervisning som vi finansierar - verkade det som om den mest angelägna frågan för Gaza var att få i gång ekonomin så fort som möjligt. Jag har förståelse för att - och varje gång jag reser samtalar jag med den israeliske general som ansvarar för att öppna övergången för att få en aktuell lägesbild - det förekommer viss rörelse. Jag uppskattar det. Vi ville dock se till att vi framför allt möjliggör exporten som är avgörande för övergångarna och viktig för ekonomin, eftersom det inte hjälper mycket att få in nya varor om det inte finns någon ekonomi. Att åstadkomma detta hade alltså stor betydelse.
I Kerem Shalom såg vi att vi kunde göra tre saker. Vi kunde först och främst sätta in infrastruktur - vägen som skulle betyda att övergången användes mer - och därefter kunde vi ta in utrustning som betydde att visiteringarna kunde göras mycket snabbare så att varuflödet ökade. För det tredje kunde vi även utbilda palestinier som en del av vårt uppdrag. Kostnaden blir 5,3 miljoner euro. Vi kan göra det, och vi är beredda att sätta i gång. Det skäl som räknas är att även om jag givetvis vill ha en mycket bredare lösning för Gaza är det viktigt att vi ger vårt stöd så att saker som underlättar situationen snabbt kan genomföras. Det är min särskilda hänvisning till Kerem Shalom. Vi tittade på Karni. Det finns även andra övergångar som vi har undersökt, men det är här vi kan göra en särskild insats just nu. Vi ska försöka göra det, men det ändrar inte den grundläggande premissen, det vill säga att övergångarna måste öppnas, att människor måste kunna röra sig fritt och detta så snabbt som möjligt.
Jag vill bara säga till David Campbell Bannerman att jag inte har något emot att han angriper mig, men se vänligen till att hålla er till fakta. De flesta av de pengar ni beskriver - och det finns ännu mer sådana pengar - används externt, inte för min enhet. Det är bra att vi kan bygga demokratier, stödja mänskliga rättigheter som ett verktyg för stabilitet, utveckling och så vidare, vilket jag vet att ni och övriga medlemmar i er grupp - och alla i parlamentet, tror jag - stöder till 100 procent. Ni vill att vi ska stödja folket i Egypten, folket i Tunisien och folket i Libyen. Det blir en del pengar som vi använder för samma sak världen över. Budgeten för EU:s externa åtgärder är 460 miljoner euro. Då ingår finansiering av 135 delegationer, centralt placerad personal och allt vi gör världen över. Det är mindre än 50 procent av det brittiska utrikesministeriets budget. Så om ni vill angripa mig går det bra, men var vänlig anklaga mig inte för att ha miljarder euro som jag på något vis använder till en stilig byggnad eller något annat. Detta är det belopp jag i dag kan disponera under befintlig budget. Jag ska försöka hantera pengarna så bra jag kan och i enlighet med de saker jag och parlamentet tror på. Resten går till andra människor som behöver det för att uppnå det vi anser vara rätt.
Nu har jag talat för länge, men Pino Arlacchi, det är sant att saker och ting ändras i Mellanöstern. Det som är verkligt intressant medan vi bygger plattformen vi agerar utifrån är att kunna se regionens potential - oavsett om det gäller Libanon och vad som kan hända där eller om det gäller fredsprocessen i Mellanöstern eller det som händer i Egypten, eller sådant som tas upp i mina samtal med Jordanien där jag ofta talar med utrikesministern. Vi talar om de möjligheter som finns där. Jag tror att detta är ett tillfälle för verkliga förändringar.
Jag tänkte säga något om våra förbindelser. Jag arbetar mycket hårt med förbindelserna med Israel och palestinierna, och jag talar med många människor. Jag talar med bådas ledare i enrum och i många timmar, och med andra människor på möten. Jag värderar dessa samtal, men ni ska också veta att EU är högt värderat i båda länderna, och jag tänker behålla det så eftersom det handlar om en lösning med två stater. De kommer att berätta om sådant de ogillar. Jag är glad över att de gör det, men jag tror de respekterar den ställning vi intar. Vi är inte marginella. Vi har en realistisk roll. Den roll vi kan spela begriper jag, och jag använder den så mycket det går. Jag kan inte göra samma sak som andra länder. Jag har inte befogenhet att göra vissa saker, men det vi kan göra är att använda våra ekonomiska och politiska muskler - i ordets bästa bemärkelse - för att försöka stödja processen framåt. Jag lägger troligen mer energi på detta än på något annat.
Diane Dodds undrade om grannskapspolitiken har misslyckats. Det har den inte, men den platsar absolut i kategorin ”kan bli bättre”. För länge sedan sade jag att vi måste se över politiken. Stefan Füle och jag har påbörjat det arbetet. De senaste veckornas händelser har visat att vi måste göra det för att få en politik som är mer effektiv och mer lämpad för att uppnå vad vi vill och som är mer flexibel och tar hänsyn till att de olika länderna behöver olika tillvägagångssätt som verkligen ger invånarna vad de vill ha i utbyte mot de värderingar och ambitioner vi har för dem och för oss själva.
Jag har uppgraderat tjänsten som särskilt sändebud till biträdande generalsekreterare eftersom jag tycker det är viktigt att den utsände till kvartetten är någon som är helt engagerad och som är vår politiska direktör. Jag tackar Marc Otte för hans insats. När Helga Schmid har avslutat sitt arbete och vi ser i vilken riktning vi ska gå ska jag se vad vi behöver göra för att i framtiden ha en lämplig representation i området.
Hannes Swoboda, du frågade om det iranska fartyget. Såvitt jag vet har iranierna förklarat att de höll på med utbildning för att stärka arbetet med att bekämpa piraterna utanför Somalias kust. De fick tillstånd att gå igenom på dessa premisser. Såvitt jag vet - och detta är de senaste uppgifter jag har fått eftersom vi så fort vi hörde om detta begärde information - är det en utbildningsresa. Då fanns det inga skäl för egyptierna att vägra dem genomresa. Huruvida detta är vad som egentligen skedde eller inte är en helt annan fråga.
Tack, kära ledamöter, för den här debatten. Jag hoppas att jag i mitt svar har täckt in så många frågor som möjligt.
Talmannen: Catherine Ashton, vi tackar så mycket, inte minst med tanke på att ni haft en krävande dag. Ni har arbetat hårt i kammaren i dag, så tack för att ni varit med oss och för att ni gett oss så utmärkta och detaljerade svar.
Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Elena Băsescu: Mellanöstern och Medelhavsområdet befinner sig i en mycket känslig valsituation, vilket den höga representanten också tog upp i sitt anförande. Jag anser att det här är ett lämpligt tillfälle för EU att inrikta sig på fredsprocessen i regionen. Israel är en av EU:s största handelspartner, och studenter från hela Europa har tillgång till studiecentrum i Israel tack vare det internationella utbytesprogrammet mellan universiteten.
Jag vill också nämna att det är i Mellanöstern framtidens utmaningar formas redan i dag. Förvaltningen av dricksvatten är ett exempel. De arabiska revolutionerna har lett till ett instabilt klimat i Medelhavsområdet, vilket får särskild betydelse för Israel. På grund av säkerhetsrisker togs nyligen steget att stänga en gränsövergång, vilket betyder att Kerem Shalom är den enda handelsövergången som är helt säker. De israeliska myndigheterna koncentrerar sina insatser till den här platsen för att skapa ett normalt flöde av civil och affärsrelaterad trafik. Jag anser i det sammanhanget att det är av största vikt att så snart som möjligt återuppta förhandlingarna om att nå en fredlig lösning. EU:s delaktighet i processen kanske kan ge det stöd som behövs för att dialogen ska kunna föras under bästa förhållanden.
Dominique Baudis: Revolutionerna i arabvärlden får inte avleda uppmärksamheten från fredsprocessen i Mellanöstern. Tvärtom finns det nu en möjlighet att ta tillvara. Palestina ska hålla presidentval och parlamentsval före sommaren, och den palestinska myndigheten vill inrätta legitima institutioner och ta hand om säkerheten. Den pågående uppbyggnaden av israeliska bosättningar är en orättvisa och en provokation gentemot palestinierna. Med den frihetens vind som blåser över hela arabvärlden har vi i dag möjlighet att ta upp förhandlingarna igen. EU måste ta initiativ till att de återupptas. Varför inte göra det inom ramen för Medelhavsunionen?
| sv |
3. Sydkorea - dödsstraffet förklarat legalt
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om fem resolutionsförslag om Sydkoreas lagligförklarande av dödsstraffet.
Renate Weber: författare. - (EN) Herr talman! Under de senaste 13 åren har inga avrättningar ägt rum i Sydkorea och det är djupt beklagligt att landets författningsdomstol för några veckor sedan utmätte ett dödsstraff. I beslutet anges att dödsstraffet utgör ett brottsstraff som kan avskräcka från brott för allmänhetens bästa. Det är ett argument som man ofta hör och knappast en reaktion på känsloladdade situationer i ett visst land vid en viss tidpunkt.
Det betyder egentligen att dödsstraff anses som en förebyggande åtgärd i förhoppningen att en brottsling, när han eller hon vet att dödsstraff förekommer, skulle tänka två gånger innan gärningen utförs. Vi vet alla att den idén har motbevisats i många studier.
Men än viktigare är att en avrättning är oåterkallelig, det finns ingen väg tillbaka. I den romerska lagen under Justinianus tid fastställdes att det var bättre att en skyldig människa gick fri än att en oskyldig människa fick sätta livet till. Det var för femton hundra år sedan. Eftersom den sydkoreanska författningsdomstolen själv medgav att dödsstraff kunde utmätas felaktigt och missbrukas kan den oro som vi framför i dag stärka de demokratiska institutionerna i Sydkorea i den meningen att den straffmetoden bör avskaffas för gott.
Eftersom Sydkorea 1990 anslöt sig till Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och har undertecknat flertalet viktiga avtal om mänskliga rättigheter, vore det mycket skadligt för landets internationella anseende att gå bakåt.
David Martin: författare. - Herr talman! Europeiska unionen i allmänhet och parlamentet i synnerhet har en imponerande tradition att motsätta sig dödsstraff, vilket är beaktansvärt. Därför kan vi inte annat än att beklaga det beslut som författningsdomstolen i Sydkorea fattade om att dödsstraffet inte strider mot landets författning.
Men jag tycker inte att vi ska förstora upp frågan. Domarna meddelade sitt utslag med en knapp marginal på fem röster mot fyra. Senast de röstade var det sju röster mot två. De varken yrkade på eller rättfärdigade användningen av dödstraff, utan uppmanade det sydkoreanska parlamentet att fatta ett beslut om ett framtida avskaffande av dödsstraffet i landet.
Vi har också konstaterat att Sydkorea har avskaffat dödsstraffet i praktiken. Inga avrättningar har ägt rum sedan februari 1998, och år 2007 kategoriserade Amnesty International Sydkorea som ett land som praktiskt taget har avskaffat dödstraffet.
Men allvaret i denna fråga blir plötsligt påtagligt när vi får reda på att ledaren för oppositionspartiet Grand National Party i Sydkorea nyligen sade att det faktiska moratoriet mot dödsstraff skulle upphöra och snabba avrättningar av vissa fångar skulle äga rum. Jag hoppas att dessa beklagliga och opportunistiska åsikter i landet ignoreras och att Sydkorea förvandlas från ett land som i praktiken har avskaffat dödstraffet till ett land som ändrar sina lagar och rättsligen inför ett moratorium mot dödstraff.
Martin Kastler: Herr talman, mina damer och herrar! Det är beklagligt att det fortfarande i dessa tider finns ett antal stater i världen som tillämpar och tillåter detta omänskliga straff för grova brottslingar. Ingen ska ha rätten att bestämma över en annan människas liv eller död, vare sig i början eller i slutet av livet, och speciellt inte genom bestraffning av en brottslig handling. Det barbariska straffet avrättning har inget att hämta i den moderna världen.
Den store oförglömlige påven Johannes Paulus II betonade att det framför allt måste finnas möjlighet till gottgörelse, chans till försoning. Men den möjligheten finns inte vid en oåterkallelig handling som dödsstraff. Det är därför som vi parlamentsgrupper nu med förenade krafter uppmanar våra kolleger i Sydkorea att lyfta fram frågan i sitt parlament och tillsammans med oss européer delta i en kampanj för avskaffande av dödsstraffet som ett uttryck för mänsklighet. Jag vill uppmana alla ledamöter att enhälligt stödja det gemensamma resolutionsförslaget.
Marie-Christine Vergiat: Herr talman! Vid den fjärde världskongressen mot dödsstraff som hölls i Genève i slutet av februari välkomnade abolitioniströrelsen det växande antal länder som har avskaffat eller skjutit upp dödsstraff. Sydkorea verkar ha följt denna linje eftersom inga avrättningar har ägt rum sedan december 1997.
Men det senaste beslutet från författningsdomstolen i Sydkorea gör oss verkligen oroliga och vi kan inte annat än att beklaga det. Vi vill därför att kommissionen och rådet ska betrakta avskaffandet av dödsstraff - ett brott mot rätten till liv och en brottslig handling från statens sida - som en central fråga i Europeiska unionens förbindelser med tredjeländer.
Vi vill att de ska uppmana den sydkoreanska regeringen och republikens president, som själv dömdes till döden år 1981, att göra ett fast åtagande att avskaffa dödsstraffet, att besluta om ett moratorium i enlighet med FN-beslutet samt att påtala sin oro över situationen för de 59 personer, inklusive vissa politiska fångar, som har blivit dömda till döden i landet och begära att deras dödsstraff ska omvandlas.
Barbara Lochbihler: författare. - (DE) Herr talman! Politiken för att avskaffa dödsstraff är en mycket framgångsrik del av EU:s yttre politik. Det kan vi se i anslutningsförhandlingar, i bilaterala diskussioner och även i FN, där alltfler länder i världssamfundet nu har sagt sig vara för ett moratorium eller ett avskaffande av dödsstraffet helt och hållet. Tills alldeles nyligen var Sydkorea ett av de länder som i praktiken inte längre tillämpade detta förnedrande och grymma straff.
Dagens resolution är ett uttryck för vår oro att beslutet i Sydkoreas författningsdomstol om att avrättningarna är förenliga med författningen ska leda till en situation som förenklar återinförandet av dödsstraffet. Vi uppmanar därför den sydkoreanska regeringen att göra allt som står i dess makt för att i ett första steg införa ett rättsligt bindande moratorium som förbjuder avrättningar från att äga rum - det sitter trots allt 55 personer i dödsceller - och att det sydkoreanska parlamentet i ett andra steg antar en lag för att avskaffa dödsstraffet.
Det är mycket positivt att det äntligen har bildats en rörelse i det sydkoreanska samhället som bedriver kampanjer för lagar för att avskaffa dödsstraffet. Vi här i parlamentet bör stödja denna rörelse.
Jarosław Leszek Wałęsa: Herr talman! I en tid då antalet länder som avskaffar dödsstraff ökar måste man minst sagt förvånas över beslutet från författningsdomstolen i Sydkorea.
Dödsstraff är helt klart ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Mänskligt liv har trots allt ett värde som bör skyddas av lagen, och ett rättssystem som tillåter dödsstraff angriper sina egna grundvalar och är en underlig form av hyckleri. Det finns många argument mot dessa sätt att hantera rättvisa. För mig är det viktigaste argumentet att dödsstraff är oåterkalleligt. Vad man än säger, dödsstraffet är slutgiltigt. Det berövar människor det mest värdefulla som de någonsin kommer att äga. Dessutom finns ett moraliskt ansvar hos dem som utför handlingen, eftersom risken alltid finns att de avrättar en oskyldig person.
Författningsdomstolens beslut är beklagligt, för som vi vet har inga avrättningar ägt rum i Korea på många år. Jag hoppas att detta beslut inte påverkar antalet dödsdomar. Jag kräver dessutom att utfärdandet av dödsdomar i Sydkorea ska upphöra helt och hållet.
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: för S&D-gruppen. - (PL) Sydkorea är en av EU:s viktigaste handelspartner. Det är också ett land med vilket kommissionen har slutfört förhandlingar om ett frihandelsavtal, som ger båda parter omfattande tillträde till varandras marknader. Med tanke på dessa nära ekonomiska förbindelser förvånar det mig att det mellan EU och Korea finns så stora skillnader i respekten för de mänskliga rättigheterna.
Samtliga medlemsstater i Europeiska unionen är skrivit under protokoll 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som förbjuder användningen av dödsstraff. Dessutom förklarar unionen på internationell nivå att den har som mål att arbeta för ett allmänt avskaffande av dödsstraffet. Enligt den här avsiktsförklaringen bör unionen uttrycka sitt tydliga stöd för de rörelser i Kina som arbetar för att avskaffa dödsstraffet. Låt oss först och främst hoppas att ett moratorium införs mot verkställande av avrättningar och att den sydkoreanska regeringen aktivt engagerar sig för att avskaffa dödsstraffet, på samma sätt som i FN.
Med nya befogenheter inom handelspolitiken har vi rätten och skyldigheten att från Europaparlamentets sida kräva att samtliga Europeiska unionens partnerländer avskaffar dödsstraffet.
Zbigniew Ziobro: Herr talman! Om dagens syn på dödsstraff hade gällt i Europa under Nürnbergtribunalen skulle ingen av nazistförbrytarna som ställdes inför rätta i tribunalen och var ansvariga för det grymma dödandet av miljoner oskyldiga människor ha dömts till döden. Jag har inte hört att någon i Europa har kritiserat Nürnbergtribunalen för att ha fällt orättvisa domar.
EU fjärmar sig allt mer från essensen av ett rättvist straff som står i proportion till det brott som förövarna har begått och den skuld de ådragit sig. När vi talar om att mörda eller döda många människor, till exempel vid terroristhandlingar, eller när vi talar om folkmord där flera av miljoner människor dödas, vilket faktiskt har hänt i Europa, kommer frågan upp om ett rättmätigt straff. Det stämmer att det i akademiska kretsar i Europa och på andra platser pågår diskussioner om huruvida detta straff verkligen är effektivt som förebyggande åtgärd och för att skydda oskyldiga människor. Men detta är troligtvis inte huvudargumentet här.
EU-länderna har i dag avskaffat dödsstraffet. Det är ett demokratiskt val och vi vill att detta val ska respekteras. Men vi måste också respektera andras val och det är därför som jag står bakom diskussionen i denna fråga, inklusive diskussionen med människorna i Sydkorea. Det är en demokratisk stat, och ett demokratiskt land.
Marek Henryk Migalski: (PL) Det finns minst två anledningar till varför jag inte tycker att vi ska vare sig kommentera denna fråga eller blanda oss i. För det första är Sydkorea ett demokratiskt land och författningsdomstolens utslag är ett utslag från ett rättsligt organ i det landet. Därför behöver vi inte befara att dödsstraffet kommer att utdömas i politiska eller triviala fall - det kommer att utdömas för förbrytare och mördare. För det andra är dödsstraffet ett avskräckningsmedel. Detta går naturligtvis inte att bevisa empiriskt, men om vi ska tro på syllogismen som menar att ju hårdare straffet är desto mer avskräckande är det, innebär det att det allra hårdaste straffet avskräcker mer, vilket gör att dödsstraffet avskräcker mest av allt. Om det stämmer räddar vi faktiskt livet på oskyldiga människor genom att tillämpa dödsstraff. Därför ska inte Europeiska unionen och Europaparlamentet blanda sig i denna fråga för de sydkoreanska myndigheterna.
Bogusław Sonik: (PL) Herr talman! Den sydkoreanska författningsdomstolens beslut att dödstraffet inte strider mot författningen är mycket sorgligt. Beslutet är ett steg tillbaka när man ser på utvecklingen i Sydkorea där dödsstraffet inte har tillämpas på ett tiotal år. Den senaste avrättningen ägde rum för 13 år sedan. För närvarande sitter 57 straffångar i dödscellerna och väntar på avrättning. Vi måste vara kritiska mot utslaget i den sydkoreanska domstolen, i synnerhet eftersom Sydkorea har en ledande ekonomisk ställning i regionen och därför bör föregå med gott exempel när det gäller att respektera varje individs rätt till liv. Dödsstraff är inte förenligt med ett nutida straffrättsligt system, och tvärtemot vad den allmänna opinionen tror, leder det inte till ett minskat antal brott.
Jaroslav Paška: Dödsstraffet är en fråga som kommer att existera så länge som det finns monster och mördare som lever med vetskapen att de kan tortera, misshandla och mörda människor och hålla sig gömda i det mänskliga samhället, eftersom ett svagt och maktlöst samhälle inte kan hantera deras brutala beteende.
Vart och ett av offren för dessa monster hade samma rätt till liv som alla andra ända till det ögonblick de mötte monstret, en förbrytare, som tog hans eller hennes öde i egna händer utan någon rätt till förskoning eller försvar bara för att tillfredsställa ett perverst beteende. Författningsdomstolen i Sydkorea har bedömt att dödsstraff inte strider mot den koreanska författningen. Den rättsliga ställningen har därmed blivit prövad i praktiken. Att den politiska eliten i Europa, i vårt namn, har övergett detta straff betyder dock inte att vi har blivit bättre människor eller att vårt samhälle är mer humant. Nej. De fruktansvärda, brutala monstren dödar fortfarande människor i Europa, precis som i Sydkorea. Den enda skillnaden är att de europeiska monstren inte behöver oroa sig över dödsstraff.
Mina damer och herrar! Jag respekterar vår modell som grundar sig på Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, men jag anser att vi måste se till att det verkligen finns en bättre lösning för anständiga människor innan vi tvingar på vår modell på omvärlden, och att ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Joanna Katarzyna Skrzydlewska: (PL) Jag vill säga att beslutet i författningsdomstolen i Sydkorea är beklagligt och oroande. Trots att de senaste avrättningarna i Sydkorea ägde rum år 1997 beslutade domstolen den 25 februari att dödsstraffet är en typ av straff som inte bryter mot den konstitutionella rätten till liv. Detta är det andra utslaget i domstolen med samma resultat. Det första utslaget kom 1996 när domstolen meddelade att den allmänna opinionen inte stod bakom ett avskaffande av dödsstraffet. Man kan därför dra slutsatsen att den allmänna opinionen i Sydkorea är densamma, vilket jag beklagar, eftersom ett land med en ledande ekonomisk ställning bör föregå med gott exempel för andra länder när det gäller rätten till liv, som är en grundläggande mänsklig rättighet.
(Applåder)
Janez Potočnik: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Kampen mot dödsstraff är en hjärtefråga i EU:s politik för mänskliga rättigheter. EU anser att dödsstraff är ett grymt och omänskligt straff som inte avskräcker från brottsligt beteende, och att avskaffande av dödsstraffet förstärker av den mänskliga värdigheten.
Vi har under den senaste tiden sett ett antal positiva tendenser i kampen mot dödsstraffet. I januari i år tillkännagav Mongoliet ett moratorium mot dödstraff. Under 2009 avskaffade Burundi, Togo och den amerikanska staten New Mexico dödsstraffet. År 2007 antog FN:s generalförsamling för första gången en resolution som uppmanade länder till att införa ett moratorium mot avrättningar i syfte att avskaffa dödsstraffet. Denna uppmaning upprepades i ytterligare en resolution 2008.
Mot bakgrund av detta var EU naturligtvis besviket över utslaget i författningsdomstolen i Sydkorea den 25 februari - med en delad omröstning på fem mot fyra - som gav resultatet att dödsstraffet var i enlighet med bestämmelserna i författningen. Vi konstaterar dock att det här rörde sig om tolkningen av den sydkoreanska författningen och att det inte var något politiskt beslut om att behålla dödstraffet. Vi noterar särskilt de ytterligare synpunkter som uttrycktes av tre av de fem domare som ansåg att dödsstraffet var förenligt med författningen. Domarna Lee Kang-Kook och Min Hyung-Ki klargjorde behovet av att begränsa användningen av dödsstraffet och att minska antalet brott som ger dödstraff, medan domare Song Doo-hwan hävdade att alla beslut om dödsstraffet ska vara föremål för allmän debatt och insatser av den lagstiftande församlingen.
Även om domstolarna fortsätter att utdöma dödsstraff har Sydkorea haft ett moratorium mot avrättningar sedan 1997. Det finns för närvarande inga indikationer på att domen i författningsdomstolen påverkar detta moratorium. Vi välkomnar Sydkoreas beslut att behålla moratoriet mot verkställande av avrättningar.
Som det också står i resolutionen från FN:s generalförsamling ska ett moratorium inte ses som ett slut på tillämpningen av dödstraff utan som ett steg på vägen mot ett slutgiltigt avskaffande. Därför uppmanar EU den sydkoreanska nationalförsamlingen att snabbt vidta åtgärder för att avskaffa dödsstraffet. Sydkorea har länge varit en regional ledare i Asien när det gäller människorättsfrågor. Att avskaffa dödsstraffet skulle då bara befästa Sydkoreas åtagande att skydda och främja de mänskliga rättigheterna.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatten.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Gerard Batten : skriftlig. - Jag vill gratulera den sydkoreanska författningsdomstolen till att de håller fast vid dödsstraffet. De har för avsikt att ha kvar dödstraffet för de värsta förbrytarna. Till exempel för Kang Ho-soon, som enligt uppgifter har erkänt morden på sju kvinnor. Justitiedepartementet har nyligen angett siffror som visar att fler än 60 procent är för dödsstraff. Skulle man ställa en liknande fråga i Storbritannien skulle man få minst samma resultat. I brittiska fängelser sitter olika sorters fångar, t.ex. seriemördare, våldtäktsmän, pedofiler som har mördat barn, nekrofiler och kannibaler, och avtjänar livstid. Det senaste exemplet är från förra veckan när den perverse Peter Chapman som lurade ett oskyldigt 17-årigt offer, Ashleigh Hall, in i döden fick 35 års fängelse. Detta straff är inte tillräckligt. Han och sådana som han borde avrättas. Det skulle spara miljoner pund varje år som kunde användas bättre till gamla och sjuka i stället för att slösas bort på att hålla sådana förbrytare i fängelse på livstid. Bra gjort, Sydkorea: avrätta era grövsta förbrytare.
Monica Luisa Macovei : skriftlig. - (EN) Varje person ska ha rätten till liv. Om inte är det mördaren som oavsiktligt tar hem den slutgiltiga och perverst moraliska segern genom att göra staten till mördare, vilket minskar samhällets avsky för att medvetet utplåna människoliv (Amnesty International, 1998). Moral, avskräckande effekt och rättvisa är viktiga i debatten om dödsstraff. Den ”brottsbekämpande modellen” strävar efter att minska brottsliga handlingar, medan modellen ”mänskliga rättigheter/rättsäkerheten” fokuserar på individens rättigheter. Enligt den första modellen anses dödstraffet vara moraliskt eftersom den svarande tog ett liv (vedergällning) och ska verka avskräckande eftersom de som står i begrepp att döda ska avstå från att göra det eftersom de fruktar för sitt eget liv, medan rättvisa är oviktigt eller obevisat. Den senare modellen hävdar att dödsstraff är omoraliskt eftersom staten inte ska ta ett liv, att det inte är avskräckande - vilket statistiken visar - och att det hanteras på ett orättvist sätt, eftersom personer i dödsceller kan vara oskyldiga och deras rättegångar kan innehålla oegentligheter. Jag tror på modellen med mänskliga rättigheter som återspeglas i världssamfundet både i lagstiftning och i praktiken samt genom det ökande antalet länder som avskaffar dödsstraffet. Jag uppmanar Sydkorea att visa en tydlig politisk vilja att avskaffa dödsstraffet och till dess omedelbart införa ett moratorium mot dödsstraffets tillämpning.
Cristian Dan Preda : EU:s riktlinjer för dödsstraff går tillbaka till år 1998. Det är samma år som det inofficiella moratoriet mot dödstraff började gälla i Sydkorea. Under den här tiden har det sydkoreanska parlamentet diskuterat tre förslag om avskaffande av dödstraffet. Förra månaden bekräftade författningsdomstolen återigen med en svag majoritet att dödstraffet är förenligt med författningen.
Jag beklagar detta beslut djupt och hoppas att det koreanska parlamentet kommer att lägga fram en resolution om förbud mot dödsstraff.
Om Sydkorea anslöt sig till de länder som har avskaffat dödsstraffet skulle det sända en kraftfull signal till hela asiatiska kontinenten.
| sv |
Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt
Talmannen: Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.
Elena Băsescu: (RO) Vi välkomnar undertecknandet av avtalet om Nabucco-projektet den 13 juli i Ankara. Gas är dock inte den enda tillgängliga energikällan för EU:s stater. Vi måste använda samma tillvägagångssätt när det gäller att förse Europa med råolja genom att främja en sydlig korridor.
Vi har ett förslag framför oss som kan få lika stor strategisk betydelse som Nabucco. Jag talar då om oljeledningen mellan Constanţa och Trieste. Denna ledning ska användas för att transportera olja från oljefälten i kaspiska havet via den georgiska terminalen i Supsa, och fortsätta med en ledning via Constanţas hamn direkt till Trieste.
Enda sättet att garantera en tryggad energiförsörjning för våra stater och medborgare är att diversifiera försörjningskällorna och transportvägarna för olja och gas. Med detta i åtanke har Rumänien börjat utveckla en hamnterminal i Constanţa som ska kunna ta emot flytande naturgas som sedan ska distribueras till andra konsumenter i EU.
Marc Tarabella: (FR) Herr talman! Jag vill utnyttja den minut i talarstolen vi fått oss tilldelade för att fästa er uppmärksamhet på de positiva konsekvenserna av det irländska folkets ja till konstitutionsfördraget, som alla här i kammaren väl känner till. Denna omröstning innebär att vi kommer att få medbestämmande, framför allt i ett utskott som jordbruksutskottet, men även i parlamentet och i plenum. Parlamentet kommer därmed på jämställd fot med rådet, vilket naturligtvis innebär ett stort framsteg för demokratin.
Jag vill ta tillfället i akt och påpeka att eftersom en överväldigande majoritet av våra irländska vänner i dag sagt ja till konstitutionsfördraget och Polens president - enligt vad talmannen just sade - också är på väg att underteckna fördraget behövs det nu bara ett ja från Tjeckiens president. Jag skulle därför vilja att alla kollegor från de olika politiska grupperna med utgångspunkt från sina respektive kompetensområden med förenade krafter försöker förmedla budskapet till sina tjeckiska motparter att detta fördrag verkligen måste undertecknas, särskilt som det tjeckiska parlamentet redan har sagt ja. Det enda presidenten nu behöver göra är att underteckna dokumentet och på så sätt bana väg för demokratin i landet, och på samma gång föra demokratin framåt i Europa.
Luigi de Magistris: (IT) Herr talman! Jag vill ta upp tragedin i Messina - som Europaparlamentets talman redan har påmint oss om i dag - och det dussin dödsoffer som krävts. Så har alltså ännu en tragedi rapporterats i Italien. Premiärministern har till och med förklarat att tragedin var förutsägbar. Det är möjligt att den var förutsägbar, men inget gjordes för att förhindra den. Inget gjordes eftersom området styrs av cement, av cementmaffian, av skogsmaffian och deras skogsbränder.
Det som Europaparlamentet framförallt borde fokusera på är hur offentliga medel och det stöd som beviljas av Europeiska unionen kan investeras i en annan typ av regional utveckling för att se till att återuppbyggnadsarbetet genomförs på ett korrekt sätt och att den omfattande miljöförstöringen åtgärdas. Alltför ofta hamnar dessa offentliga medel i fickorna på kriminella organisationer, korrupta politiker och maffian.
Under denna mandatperiod måste vi därför fokusera på vad som händer med de offentliga medlen, som verkligen bör användas till att återställa naturen, skydda naturtillgångarna, generera en miljövänlig ekonomisk utveckling och skapa sysselsättning. Det får inte bli fler fruktansvärda tragedier som den i Messina.
Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Jag vill tala för den polska minoriteten i Litauen, som på den senaste tiden utsatts för diskriminering. Det är en plågsam paradox att Litauens polacker, som i vissa regioner utgör en majoritet av medborgarna, hade det bättre innan Litauen gick med i EU än nu, när Litauen är en EU-medlemsstat.
De lokala myndigheterna i Šalčininkairegionen har fått en tidfrist fram till den 14 oktober för att ta bort gatuskyltar på polska, vilket strider mot EU-normer och den europeiska konventionen om kommunalt självstyrelse. I mars 2008 begränsades det polska undervisningssystemets verksamhetsfrihet genom litauisk lag. På bara ett och ett halvt år har fyra skolor med sammanlagt 45 klasser stängts, och ytterligare 107 klasser hotas av nedläggning. Personer med polska efternamn tvingas ändra dem så att de blir mer lika litauiska. Dessutom har många polacker fortfarande inte återfått egendom som beslagtagits av kommunisterna, av Sovjetunionen, efter 1939 eller efter 1944.
Jag vädjar till Europaparlamentet att försvara polackerna i Litauen i enlighet med EU:s normer för mänskliga rättigheter och minoriteternas rättigheter.
João Ferreira: (PT) Herr talman! Optimistiska deklarationer hörs nu om att slutet på krisen börjar närma sig. Tyvärr motsägs detta av verkligheten varje dag. Situationen i norra Portugal är ett exempel. Bara i Bragadistriktet har minst tio företag lagts ned under de senaste veckorna, och över 300 arbetstagare har blivit arbetslösa. Många fler hotas av nedläggning.
Situationen är särskilt allvarlig i textil- och beklädnadsbranschen, en av de sektorer i EU som drabbats värst av världshandelns ökande liberalisering. I detta tragiska läge är det bråttom att hitta lösningar som skiljer sig från de politiska riktlinjer som orsakat problemen.
Skyddsåtgärder måste införas inom framför allt de branscher som medlemsstaterna anger, för att vi ska kunna bevara och främja sysselsättningen och företagens överlevnad. Sedan måste vi gå vidare genom att inrätta ett gemenskapsprogram till stöd för textilbranschen med adekvata resurser som särskilt inriktas på de minst gynnade regionerna som är beroende av denna bransch - en fråga som redan behandlats i en resolution här i parlamentet.
Paul Nuttall: (EN) Herr talman! Jag vill ta upp frågan om att glödlampan har förbjudits i Europeiska unionen med hjälp av smussel och odemokratiska metoder. Genom det ursprungliga direktivet överlämnades genomförandeåtgärderna till Europeiska kommissionen, vilket i praktiken betydde att regelverket gick igenom utan att den här parodiska församlingen eller mitt riktiga parlament i Westminster samtyckte. Förbudet snickrades ihop av den politiska eliten och med en tyst överenskommelse.
Folket blev förbigånget, men Europeiska unionen är ju mycket bra på att förbigå folket. Titta bara på vad som hände med Lissabonfördraget. Det tilläts hända, tyvärr med bistånd från det brittiska konservativa partiet, som är doktor Jekyll och mister Hyde i brittisk politik när det handlar om EU. De säger en sak i Storbritannien och reser sedan hit och gör raka motsatsen i utskotten.
Avslutningsvis vill jag säga att den brittiske utrikesministern Sir Edward Grey inför första världskrigets utbrott var rädd att alla ljus skulle släckas i Europa. Gratulerar, Europeiska unionen! Med din fixering vid den ovetenskapliga kulten om av människan framkallade klimatförändringar bevisar du att Sir Edwards olycksaliga profetia var korrekt.
Krisztina Morvai: (EN) Herr talman! Det har talats en hel del om Lissabonfördraget och hur det ökar solidariteten mellan européerna i dag. På det ungerska folkets vägnar vill jag nu påkalla er solidaritet, för enligt tillförlitlig information från högt uppsatta källor inom den ungerska polisen som bryr sig om människorättsfrågor kommer den ungerska polisen återigen att använda massivt våld mot det ungerska folket i samband med demonstrationer och minnesstunder på den tredje årsdagen av den så kallade blodiga måndagen 2006 (den 23 oktober).
Jag vill uppmana Europaparlamentets ledamöter att hjälpa oss och komma till Budapest den dagen som människorättsobservatörer. Jag hoppas att era väljare också ber er att göra det. Läs på om brott mot mänskliga rättigheter och brutala massinsatser från polisens sida på Internet, och se till att det aldrig kan hända igen. Kom och visa den solidaritet som har nämnts så ofta i dag.
György Schöpflin: (HU) Jag vill ta upp frågan om den slovakiska språklagen, som lett till allvarliga diskussioner ända sedan den antogs. Under de senaste veckorna har farhågorna visat sig berättigade, även om de påföljder som lagen föreskriver ännu inte har tillämpats. Landets regeringstjänstemän har fått order om att endast tala slovakiska. Detta innebär att posttjänstemän, brandmän och poliser som har ungerska som modersmål inte längre får använda sitt eget språk på arbetstid.
Om jag alltså skulle tilltala en polis i Slovakien på ungerska måste han svara mig på slovakiska, även om ungerska är hans modersmål och oavsett det faktum att jag inte kommer att förstå vad han säger. Detsamma händer förresten om jag försöker tala engelska. Jag föreslår att den slovakiska besöksnäringen skaffar sig en ny slogan: Vi välkomnar utländska turister i Slovakien, om de bara ser till att lära sig slovakiska innan de sätter sin fot i landet. Välkommen till Absurdistan!
Monika Flašíková Beňová: (SK) Jag förväntade mig nästan fler av den här typen av påhopp på Slovakien, eftersom möjligheten till anföranden på en minut ger våra kolleger från Ungern och med ungerskt medborgarskap ett ypperligt tillfälle att attackera Slovakien.
Jag måste säga att detta verkligen oroar mig, eftersom jag förväntar mig Europaparlamentet faktiskt ska lösa problemen i Europeiska unionen. Vi har flera gånger sträckt ut en vänskapens hand till parlamentsledamöter från Fidesz och andra partier under plenarsammanträdena här i parlamentet och velat diskutera olösta problem och frågor med dem. Det gjorde vi också när det gällde frågan om språklagen, och jag måste säga att jag är mycket besviken på att ingen av våra parlamentskolleger från Ungern eller av ungersk härkomst har svarat på erbjudandet, och att mina kolleger från Ungerska koalitionspartiet (SMK) (ett slovakiskt parti) till och med valde att lämna plenisalen när vi tog upp frågan.
Jag har också gått in på det slovakiska parlamentets webbplats, där lagen kan läsas i fulltext, och den hotar inte på något sätt de etniska minoriteternas rättigheter att använda sina egna språk.
Ramon Tremosa i Balcells: (EN) Herr talman! Den spanska regeringen har beslutat att höghastighetståget mellan Barcelona och Perpignan ska gå under katedralen Sagrada Família, och därmed äventyra ett monument som betecknades som världskulturarv av Unesco 1984 och hade tre miljoner besökare förra året. Om en ny tunnel byggs så nära grunden till katedralen kan följden bli irreparabla skador på byggnaden.
Den spanska regeringen säger att det inte är något problem, men i år har de tunnelborrmaskiner som används för att bygga en ny tunnelbanesträckning i Barcelona varit inblandade i flera incidenter vid liknande markförhållanden. En tunnelborrmaskin blockerades i närheten av Llobregatfloden i några månader utan att någon visste hur man skulle reda upp situationen. Jag vill rapportera till EU:s institutioner att Sagrada Família riskerar att kollapsa. Jag ber er att undersöka saken, stoppa de arbeten som utförs av den spanska regeringen och ändra tunnelsträckningen för att bevara detta europeiska mästerverk av allmänintresse.
Oldřich Vlasák: (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill uppmärksamma problemet med att den sammanslutning som företräder olika oberoende fackföreningar av lokförare i Europa, ALE, fortfarande inte har bjudits in till järnvägssektionen i kommittén för den sociala dialogen. Sammanslutningen har sedan 2005 samlat över 100 000 medlemmar från 16 europeiska medlemsorganisationer för lokförare och försökt bli erkänd som fullvärdig arbetsmarknadspart i den del av den sociala dialogen som rör järnvägar. Trots utdragna förhandlingar med Europeiska transportarbetarfederationen som för närvarande är den enda organisationen som företräder arbetstagarna i denna kommitté, har man ännu inte lyckats hitta någon kompromiss som skulle ge ALE möjlighet att försvara sina medlemmars intressen direkt. Jag anser att detta är en mycket olycklig situation. Den sociala dialog som Europaparlamentet godkänner bör tillåta pluralism. Ingen organisation, inte ens en som företräder 80 procent av EU:s järnvägssektor, ska ha rätt att ha monopol, och jag uppmanar därför alla parter, inklusive Europeiska kommissionen, att bana väg för fortsatta förhandlingar.
Georgios Toussas : Herr talman! Europeiska unionens direktiv och medlemsstaternas lagstiftning om åtta timmars arbetsdag och reaktionära omstruktureringar i allmänhet skapar medeltida arbetsvillkor, vilket väcker ilska och ger upphov till demonstrationer bland arbetstagarna. Protester från arga jordbrukare och indignerade arbetstagare strömmar dagligen in till Europeiska kommissionen.
I enlighet med förordning (EG) nr 1899/2006 överstiger exempelvis arbetstiderna för flygbolagens kabinpersonal och piloter 14 timmars arbete om dagen. Detta äventyrar både personalens och passagerarnas liv, vilket bevisats av ett flertal vetenskapliga studier.
Europeiska unionen vägrar beakta de vetenskapliga studierna eftersom den bara följer order från de monopolistiska koncernerna som vägrar offra en enda euro av sin vinst för arbetsmiljön och flygsäkerheten.
Vi kräver att piloternas och kabinpersonalens arbetstider ska minskas och att arbetstagarnas rättmätiga krav ska uppfyllas. Dessutom har Europeiska kommissionen förpliktelser mot både Europaparlamentet och arbetstagarna.
Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Hela processen för ratificering av Lissabonfördraget har varit en tragedi för demokratin likaväl som för Europeiska unionen. Låt mig som ny och ung parlamentsledamot få framhålla att vi genom historien haft möjlighet att utnyttja folkomröstningar för alla Europeiska unionens medborgare för att sammanjämka det mycket elitistiska skrivbordsprojektet EU med Europas folk. Ni har haft möjligheten att använda folkomröstningar för att blåsa liv och anda i det emotionella haveri som Europeiska unionen blivit. Men ni har inte utnyttjat denna möjlighet. Tvärtom har ni helt enkelt sagt nej till mer direktdemokrati och nej till medborgardeltagande.
Jag kan bara säga att detta inte är vad jag kallar demokrati. Demokrati kräver maktfördelning och en tydlig skiljelinje mellan opposition och regering. Detta är vad vi står för och vad vi kämpar för.
László Tőkés: (HU) Herr talman! Låt mig börja med att säga att det som Monika Flašíková Beňová påstår inte är sant. Fem ungerska ungdomar har redan suttit fem år i fängelse i Serbien på grund av ett fyllebråk i den sydliga staden Temerin. De har dömts till mellan tio och femton års fängelse. De dömdes till sammanlagt 61 års fängelse, och deras fall utnyttjades av nationalister som valpropaganda. Inte ens krigsförbrytarna från krigen på Balkan har fått så hårda straff. Under samma period har omkring 300 ungrare misshandlats i Serbien utan att detta fått några påföljder. Förhållandet är därmed 300 till 1.
Europaparlamentet skickade en undersökningsdelegation till Serbien i januari 2005. Sedan dess har vi väntat på att underutskottet för mänskliga rättigheter ska diskutera rapporten om undersökningen om den brutala misshandeln av ungrare. Jag uppmanar parlamentet och talmannen Jerzy Buzek att kräva att de unga männen från Temerin ska släppas ut ur fängelset. EU måste ställa som förhandskrav inför Serbiens anslutning att landets rättssystem ska vara fritt från diskriminering och att man i stället för att avkunna avskräckande och fördomsfulla domslut ägnar sig åt att ta fast de riktiga skurkarna, de serbiska krigsförbrytarna.
Zigmantas Balčytis: (EN) Herr talman! Mitt land, Litauen, är mycket likt Irland på många sätt, och det irländska folkets ja till Lissabonfördraget visade tydligt att alla våra medborgare vill ha ett starkare och effektivare EU. Det visade tydligt att vi inte kan agera ensamma i kristider eller för att skapa välstånd för folket.
Nu mer än någonsin måste gemenskapen uppträda enat, och grunden för det är solidaritet mellan medlemsstaterna. Detta är en svår tid för EU, och reformerna i Lissabonfördraget kommer att bli en drivkraft för att skapa en effektivare institutionell struktur som utan tvivel kommer att leda till att politiken blir mer konsekvent på många områden. Det är verkligen en stor framgång för både EU och var och en av oss.
Jag gratulerar än en gång det irländska folket som har beslutat sig för att skapa en bättre och mer välmående union.
Frédérique Ries: (FR) Herr talman! Det torde inte ha undgått någon att mjölkproducenter från EU:s fyra hörn i måndags än en gång demonstrerade i Bryssel för att visa sin frustration och förtvivlan inför de kollapsade mjölkpriserna, som hindrar dem från att kunna utföra sitt arbete. Det gäller mer än så; det är hela deras framtid som står på spel.
Kraven på en ny form av reglering har i dag stöd i de flesta av medlemsstaterna, mjölkproducenternas G20, som vi i fortsättningen kommer att kalla dem. Jag anser att det verkligen är hög tid att fatta beslut, inte minst vid nästa formella möte i rådet (jordbruks) som äger rum den 19 oktober i Luxemburg. Det är oerhört brådskande. En kris av den här omfattningen får inte hänvisas till en kommissionsstudie, såsom skedde för två dagar sedan.
Mycket kortfattat har jag två frågor till Jerzy Buzek som jag hoppas ni vidarebefordrar till honom. Jag har förstått att han i morse träffade Cecilia Malmström, den svenska EU-ministern, och jag vill veta om hon kunnat bekräfta ordförandeskapets åtagande att hitta en snabb lösning på denna kris, enligt den resolution som vi röstade igenom i Strasbourg under den senaste sammanträdesperioden.
Slutligen vill jag ta upp högnivågruppen, denna hjärntrust som lanserades i förrgår. Vi vet redan att parlamentet från och med Lissabonfördragets ikraftträdande kommer att bli medbeslutande och medlagstiftare. Jag menar att det verkar rimligt att vi inkluderas i högnivågruppens arbete.
Laima Liucija Andrikien: (LT) Marijus Ivanilovas, en 35-årig litauisk medborgare och chef för tryckeriet som trycker dagstidningen Respublika, dvs. en person med fast anställning och inkomst, fängslades i augusti i Vitryssland inte långt från Minsk och har nu kvarhållits i hela två månader utan rättegång eller bevis på hans skuld i ett fängelse i den vitryska staden Zhodin. För några dagar sedan förlängdes häktningstiden för Marijus Ivanilovas eftersom myndigheterna inte kunnat hitta något som bevisar hans skuld. Det är också viktigt att påpeka att Marijus Ivanilovas sedan barndomen lider av astma. Såvitt hans föräldrar vet hålls han i en cell med 26 fångar, men bara 6 bäddar. Folk röker hela tiden i cellen. Marijus har fått astmaanfall, men han får inte sin medicin och han får inte träffa sina anhöriga eller ens Litauens konsul. Herr talman! Detta händer i ett av våra grannländer! Så här behandlas en medborgare i en EU-medlemsstat - Litauen! Jag uppmanar er att vidta de åtgärder som ligger i er makt för att se till att Marijus Ivanilovas frisläpps omedelbart, eftersom det inte finns några bevis på hans skuld och anklagelserna är grundlösa. Marijus Ivanilovas måste få åka hem till Litauen. Han behöver omedelbar läkarvård.
Daciana Octavia Sârbu: (RO) I december förra året gjorde Europeiska unionen ett historiskt åtagande om att minska koldioxidutsläppen och bekräftade därmed sin ledande ställning när det gäller insatser för att bekämpa klimatförändringen.
Vi kan vara stolta över den roll Europaparlamentet har spelat för att anta en lagstiftning som inte bara innehåller bestämmelser för att minska föroreningarna, utan också specifika bestämmelser som gör det möjligt för oss att uppfylla våra åtaganden och bidra till att begränsa höjningen av den globala temperaturen.
Under förhandlingarna i Köpenhamn i december måste vi få beslutsamma åtaganden om att minska utsläppen och om det finansiella stödet till utvecklingsländerna för att göra det möjligt för dem att minska effekterna av klimatförändringen och anpassa sig till den. Lagstiftningen om klimatförändringen kan dock inte antas i Förenta staterna före Köpenhamnskonferensen, även om Obama-administrationen kommer att vinnlägga sig om att föra förhandlingarna även utan att ha ett klart mandat.
Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt får inte slösas bort. Det är livsviktigt att vi uppträder enat och uppmuntrar de andra länderna att följa vårt exempel för att minska utsläppen.
Sergej Kozlík: (SK) De ungerska ledamöterna vilseleder den allmänna opinionen i EU med många lögner. De påstår exempelvis att medborgare kan bötfällas för att de använder ett minoritetsspråk, att läkare med ungerskt medborgarskap bara ska få använda det officiella slovakiska språket i sitt arbete och att gudstjänster bara får hållas på det officiella språket.
Vi har nu hört ungerska parlamentsledamöter prata strunt om att polisen inte skulle få lov att svara turister på ungerska eller engelska. Inget av detta stämmer. Tvärtom ökar lagändringen möjligheterna att använda minoritetsspråken jämfört med tidigare. Ändringen berör inte privat kommunikation mellan medborgare och gör det inte möjligt att bötfälla enskilda personer. Den ändrade lagen är förenlig med internationella normer, vilket har bekräftats av EU-myndigheter på minoritetsområdet - OSSE:s högkommissarie Knut Vollebæk och EU:s kommissionsledamot Leonard Orban. Jag anser att Ungern utnyttjar denna fråga för att försöka dölja den framväxande extremismen och morden på romer i Ungern.
Joanna Senyszyn: (PL) Herr talman! Jag måste tyvärr informera om att människor som lämnar den katolska kyrkan i Polen får sina rättigheter kränkta. Tvärtemot deras vilja tas inte dessa personers uppgifter bort från församlingens register. Tvärtom fortsätter man att använda dem. Detta sker enligt instruktionerna om skydd av personuppgifter inom den polska katolska kyrkan. Den del av instruktionerna det är frågan om grundas inte på den gällande lagen om skydd för personuppgifter utan på - hör och häpna - bestämmelser i kodexen för kanonisk rätt.
Hur kan det komma sig att Polen, som påstår sig upprätthålla rättsstatsprincipen, ger den kanoniska rätten företräde framför lagar stiftade av det nationella parlamentet? Varför får den kanoniska rätten styra över rättigheter för medborgare som inte är katoliker? Hur är det möjligt att generalinspektören för skydd av personuppgifter inte har rätt att inspektera kyrkornas arkiv? Det finns bara en förklaring: Polen är en kyrkostat. Europaparlamentet borde reagera mot detta.
Cristian Silviu Buşoi: (RO) Ämnet för mitt anförande i dag är kopplat till den viktigaste händelsen som ägt rum nyligen i Europeiska unionen, nämligen det lyckade resultatet av den folkomröstning som organiserades av Irland för ratificeringen av Lissabonfördraget.
Jag vill också instämma i mina kollegers gratulationer till det irländska folket angående detta mycket tydliga besked om att de väljer att fortsätta den europeiska integrationsprocessen på den politiska nivån. De har inte fallit till föga för de populistiska deklarationer som drog uppmärksamheten till vissa nackdelar, då detta fördrag helt klart kommer att innebära att EU-institutionerna kan arbeta effektivare och mer demokratiskt.
Jag anser också att det är den tjeckiske presidentens plikt att respektera de åtaganden som gjordes under förhandlingarna inför detta avtal och inte helt omotiverat förhindra att det genomförs. Vi behöver detta fördrag för att avsluta det institutionella kapitlet i EU:s utveckling, åtminstone tillfälligt, och börja arbeta mer med EU:s politik. De två sista staterna Polen och Tjeckien måste ratificera fördraget så fort som möjligt så att de nya poster som anges i fördraget kan tillsättas, både i kommissionen och på rådsnivå.
Edit Bauer: (HU) Mycket har sagts om Slovakiens nya språklag under det senaste parlamentssammanträdet och även i dag. Det är ingen slump. Lagen begränsar minoriteternas rätt att använda sina egna språk, tvärtemot vad som sagts, även om det stämmer att minoritetsspråken också kan användas inom en mycket liten del av samhällslivet. Däremot är det inte sant att vi försöker undvika debatt om detta ämne. Men om man försöker komma överens om detta på fem minuter inför ett tiotal journalister kommer man troligen att misslyckas. Jag skulle vilja uppmärksamma det faktum att lagen har utarbetats slarvigt och i ond tro. Den skapar ny rättsosäkerhet eftersom det slovakiska kulturministeriet nu på två dagar kommit med tre olika förklaringar till en del av artiklarna i lagen.
Lagen har skrämt upp folk. Vi har redan fått höra om flera tillfällen där arbetsgivare har beordrat sina anställda att prata slovakiska. Jag är mycket ledsen över att vi behöver ta upp denna fråga här i parlamentet. Jag hoppas att Lissabonfördraget kommer att ge oss chansen att hantera mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter på rätt sätt.
Josefa Andrés Barea: (ES) Herr talman! Sjöröveri är ett problem som berör Europaparlamentet, medlemsstaterna och givetvis Spanien, eftersom vi just nu har ett spanskt fiskefartyg som har kapats i Indiska oceanen, med 36 besättningsmedlemmar ombord.
Först av allt skulle jag vilja uttrycka mitt deltagande med besättningen och deras familjer, och jag stöder givetvis den spanska regeringens ansträngningar för att besättningen ska friges snarast.
Detta problem påverkar inte bara Spaniens tonfiskflotta, det påverkar tre länder - Frankrike, Italien och Spanien - som fiskar på internationella vatten utanför Somalias exklusiva zon. Därför kommer det att behövas en insats på internationell nivå och gemensamma förebyggande åtgärder och svarsåtgärder på EU-nivå. Det innebär ökade resurser till att förbättra insatsen Atalanta, som redan finns och har gett goda resultat i form av att antalet kapade fartyg minskat under 2009 jämfört med 2008.
Avslutningsvis vill jag nämna att vi bör stödja ett internationellt möte om sjöröveri i Somalia, eftersom vi måste förbättra både de internationella förbindelserna för att bli av med dessa problem och den internationella dialogen.
Chris Davies: (EN) Herr talman! Många i kammaren har i dag gratulerat det irländska folket till att det hade det goda omdömet att tillbakavisa vädjandena från Nigel Farage och UKIP och med stor majoritet rösta för Lissabonfördraget.
Ledamöterna borde kanske också visa medlidande med det brittiska folket, som måste stå ut med Nigel Farage varenda dag. Han kallar en två tredjedelars majoritet i Irland för en ”seger för mobben”. Tyvärr är detta uttalande bara så typiskt för en man som använder sig av förvanskning och bedrägeri, ibland rena lögner, när han talar om Europeiska unionen. Alltför ofta ifrågasätter inte journalisterna det han säger.
Överdrifter kan emellertid förvandlas till galenskap. Nu jämför han kampanjen i Irland med brutaliteten under det senaste valet i Zimbabwe. Han beskriver det fördrag som ger alla medlemsstater rätt att dra sig ur unionen som ett slut för självständigheten. Men vi borde visa medkänsla. Parlamentet har en läkarmottagning. Herr talman! Jag tycker att ni ska be männen i vita rockar att erbjuda vår kollega sina tjänster. De kan i alla fall se till att han inte kvävs av det struntprat om EU som sprutar ur munnen på honom.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Jag skulle vilja uppmärksamma parlamentet på vad polska och tyska biskopar sade, i samband med 70-årsdagen av andra världskrigets utbrott. Just nu tänker många på dessa fasansfulla händelser, och man har påpekat för oss att vi bör ägna särskild uppmärksamhet åt den yngre generationen och se till att de verkligen lär sig sanningen om de historiska händelserna, så att de sedan kan bygga en gemensam framtid utifrån den sanningen.
Det är omöjligt att inte komma att tänka på det första brevet från 1965, i vilket de polska biskoparna skrev till de tyska biskoparna att man önskade att våra länder skulle försonas och bli ett slags kompanjoner.
Nu, som då, är vi angelägna om att skapa förtroende och vänskapliga förbindelser mellan våra nationer. Men, trots att vi lever i ett klimat av försoning, ser dagens situation annorlunda ut. Låt oss tillsammans skapa ett gemensamt Europa, ett Europa där vi samarbetar och är vänner, ett Europa vars värderingar har kristna rötter och tjänade som utgångspunkt för grundarna av Europeiska gemenskapen. För att värna om vår gemensamma framtid bör vi erinra oss de polska och tyska biskoparnas varningar och råd i deras gemensamma uttalande.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Mina damer och herrar! Det har redan sagts mycket i dag om minoritetsfrågor. Jag vill ge er ett lyckat exempel inom detta område. Serbien har antagit en lag om kulturellt självstyre, som är unik i hela Europa, och positiv för hela EU, och även för hela Europa.
Lagen tillåter 13 minoriteter, däribland slovaker, rumäner, ungrare och andra folkslag, att direkt utse egna nationella råd. Dessa råd får finansiering från budgeten och kan i och med det kulturella självstyret sköta och styra berörda institutioner. En annan viktig poäng i sammanhanget är att minoritetsbefolkningen deltog i utformandet av lagen. Serbien kan därför tjäna som exempel för många EU-länder, som Frankrike, Slovakien med flera, när det gäller att trygga minoriteters rättigheter i lagstiftningen. Instiftandet av lagen har även inneburit att Serbien tagit ett stort steg framåt på vägen mot europeisk integration.
Iuliu Winkler: (EN) Herr talman! Jag är en ungersk parlamentsledamot med rötterna i Rumänien, och jag ska inte tala om det slovakiska språket i dag, även om det tyvärr skulle finnas goda skäl att göra det. I stället ska jag tala om vårt beslut i dag att tillsätta en särskild kommitté för den ekonomiska krisen.
Detta beslut visar vilket ansvar vårt parlament tar för den största utmaningen för EU för närvarande. Den särskilda kommittén kommer att bekräfta Europeiska unionens ståndpunkt i fråga om den nya globala finansiella styrningen, men också samverka med medlemsstaterna för att på bästa sätt förverkliga gemenskapens åtgärder för att generera en hållbar ekonomisk tillväxt.
Det är avgörande att de nya medlemsstaterna i Central- och Östeuropa får det stöd till ekonomisk återhämtning de behöver. Samordningen av återhämtningsinsatserna borde vara mer ändamålsenlig, och det är inte bara regeringarna utan också Bryssel som måste se till att samordningen blir bättre.
Bilden av den ekonomiska framtiden är oerhört komplicerad, och det finns en överhängande fara för allvarliga sociala oroligheter. Därför måste Europeiska unionen lägga fram de mest verkningsfulla åtgärderna för att komma till rätta med den förvärrade situationen i regionen, och parlamentet måste visa ledarskap härvidlag.
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! För några dagar sedan kidnappades 36 människor när de fiskade i Indiska oceanen i skydd av ett avtal som godkänts av Europeiska kommissionen.
Den 15 september fördömde jag dessa arbetares riskabla situation och utsatthet. Jag föreslog vissa konkreta åtgärder, men ingenting gjordes.
Det är därför vi i dag diskuterar de som kidnappats och hålls gisslan av piraterna.
Jag ber därför kommissionen att vara kraftfull och rekommendera medlemsstaterna att placera ut soldater på fiskefartyg, och jag ber även kommissionen att utfärda rekommendationen till den spanska regeringen, eftersom det visat sig vara en effektiv åtgärd. Frankrike har vidtagit denna åtgärd, och nu ser vi resultatet.
I en resolution har parlamentet uttryckt att fiskesektorn är försvarslös eftersom man har prioriterat handelsflottan. Det uttryckte även en tjänsteman vid kommissionen strax före kapningen, och vi ber därför att skyddat utökas till att omfatta fiskefartyg.
Jag ber även talmannen att uttrycka vårt deltagande och stöd till de kidnappade och deras familjer, och att bjuda in skeppets kapten till parlamentet när han frigetts.
Ádám Kósa: (HU) Mycket har redan sagts om minoriteter. Jag vill även göra er uppmärksamma på de 50 miljoner människor med funktionshinder som lever i EU. De är enligt mig den största minoriteten. De drabbas hårdast av den ekonomiska krisen. Jag vill understryka att det är dessa människor som alltid är de första att förlora sina jobb och få en lägre inkomst, de har få möjligheter att försörja sig och det krävs inte mycket för att de ska få en sämre levnadsstandard, för att inte tala om det ständigt krympande stödet till de sociala organisationer som representerar dem.
Den viktigaste lärdomen av den pågående krisen är att det är värt att investera i människor, likaså på individnivå, och även på bekostnad av andra sorters investeringar. Politiska och ekonomiska beslutsfattare har ett ansvar att ta hänsyn till människor med funktionshinder. Så jag ber er att göra ert bästa för ge dessa människor en värdigare behandling. Jag trycker på detta eftersom 50 miljoner människor kan ha stort inflytande i EU, och det ligger i vårt intresse att skapa ett samhälle där alla har lika möjligheter.
Nessa Childers: (EN) Herr talman! Naturligtvis gläder det mig att Lissabonfördraget gick igenom i mitt land. I eftermiddag har vi dock märkt att debatten om ändringsfördraget har balanserat mellan realism och förvirring, och vi får inte stanna upp nu när det är i hamn. Sanningen är att världen har förändrats i grunden de senaste decennierna, eftersom en mycket större del av den nu konkurrerar med oss på en global marknad.
EU måste helt enkelt agera mer konsekvent om det ska blomstra. Nu tvingar fördraget EU-institutionerna att bli mer demokratiska och mer tillmötesgående mot enskilda europeiska folk. Stadgan om grundläggande rättigheter kräver detta. Vi kan inte unna oss lyxen att bara agera i våra egna nationers intresse. Vi måste stärka den union som vi alla företräder. Vi måste fortsätta att kommunicera vilka och vad vi är, som vi gjorde under vår folkomröstning.
Iosif Matula: (RO) Under den ekonomiska krisen utgör EU-medel ett nyckelinstrument för att hjälpa mindre utvecklade regioner i medlemsstaterna att uppnå konvergensmål.
Det är en utdragen och ganska krånglig process från det att dessa mål fastställs till det att förmånstagarna får tillgång till medlen, och processen hindras även av en rad byråkratiska EU-bestämmelser. Vi parlamentsledamöter lyfter nu fram konsekvenserna av den ekonomiska krisen och vidtar åtgärder för att påskynda processen och förenkla bestämmelserna för att få tillgång till dessa medel, men det dröjer tills åtgärderna gynnar medlemsstaterna, och det sker inte i full utsträckning.
Här vill jag ta upp ett exempel från Rumänien. Projekt som finansieras av Europeiska socialfonden, och vars syfte är att förbättra arbetarnas villkor och öka antalet anställda på vissa företag, drabbas fortfarande av problem i genomförandeskedet.
Jag vill att man påskyndar åtgärderna för att förenkla förfaranden för att få tillgång till EU-medel, så att det blir lättare att skapa arbetstillfällen i Europa.
Alan Kelly: (EN) Herr talman! Jag uppmanar parlamentet att se till att de 14,8 miljoner euro som har utlovats till dem som arbetade för Dell Computers och dess underleverantörer i den irländska mellanvästern, i områden som Limerick, Kerry och Tipperary, betalas ut så snart som möjligt. Det är oerhört brådskande. Kommissionens ordförande lovade under ett besök i Limerick nyligen att dessa pengar skulle utbetalas från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter. Det löftet går inte att ta tillbaka, och oavsett vilka protokollproblem och problem med hur fonden administreras som finns måste de lösas omedelbart. Parlamentet får inte förhala dessa utbetalningar, som skulle ge regionen en välbehövlig ekonomisk stimulans. I ett skede uppskattade man att var femte person i den irländska mellanvästern var anställd hos Dell eller dess underleverantörer, så området har drabbats hårt.
Därför uppmanar jag kommissionen att se över reglerna för statligt stöd. De utformades 2006, före den massiva chock som förlusten av Dell och de övriga företagen innebar. Jag uppmanar kommissionen att lägga in den irländska mellanvästern som ett område med allvarlig arbetslöshet när reglerna för statligt stöd ses över nästa år, så att regionen blir berättigad till den EU-finansiering den så väl behöver nu.
Csaba Sógor: (HU) Herr talman! Europaparlamentets roll - och jag citerar dess talman - består i att medla mellan stridande parter och länder, om så krävs. Parlamentet ska inte bara delta i släckningsarbetet, utan även hjälpa till att förhindra att bränder uppstår.
Parlamentet borde till exempel anta en ramlag för minoriteter som säkrar deras rättigheter. Minoriteter har rätt att känna sig trygga. En sådan ramlag skulle innebära att minoriteter inte står utlämnade till regeringar, extremistiska organisationer och åtgärder som den slovakiska språklagen som straffar minoriteter om de talar sitt modersmål. Det är oacceptabelt att det i EU förekommer förbud mot minoritetsorganisationer, att tvåspråkiga skyltar målas över och att extremistiska organisationer anordnar demonstrationer mot minoriteter.
Europaparlamentets roll består delvis i att se till att lagstiftningen skyddar de mänskliga rättigheterna, förebygger diskriminering och tillåter minoriteter att leva som fullvärdiga medborgare i det land där de är födda.
Ricardo Cortés Lastra: (ES) Herr talman! När det gäller kapningen av det spanska fiskefartyget ”Alakrana” av pirater i Indiska oceanen vill jag framhålla den spanska regeringens fasta föresats att, med EU:s stöd, frita de 36 besättningsmedlemmarna - varav 16 är spanska medborgare - och föra hem dem välbehållna samt att ställa kaparna inför rätta.
Tack vare EU:s insats Atalanta, som inleddes i december 2008 på initiativ av Frankrike och Spanien tillsammans med andra EU-länder, har vi nu stora styrkor utplacerade i området. Utvidgningen av skyddsområdet omfattar dock inte det område där fiskarna fiskar, och därför uppmanar vi fartygsoperatörerna att inte röra sig utanför säkerhetsområdet, och vi ber EU och medlemsstaterna att bevilja en utvidgning av Atalanta söderut och ökade resurser för att säkra fri rörlighet för de 20 000 fartyg som färdas över ett hav som är tre gånger så stor som Medelhavet.
Trots att utplaceringen har säkrat tillträdet för de handelsfartyg som fraktade 227 000 ton åt FN:s matprogram till Somalia, måste vi nu anstränga oss för att skydda de dussintals europeiska fiskefartyg som fiskar i området.
Slutligen ber vi medlemsstaterna att använda sina informationsbyråer och underrättelsetjänster för att leta efter och tillfångata de som tipsar piraterna och får betalt för fritagningar, och som är verksamma i Europa.
Seán Kelly: (EN) Herr talman! De senaste två timmarna och de senaste veckorna i Irland har det talats mycket om ett kommunikationsunderskott och behovet att föra EU närmare folket.
Jag har ett förslag: Jag tycker att vi ska diskutera detta i parlamentet vid något tillfälle, i synnerhet för att få höra ledamöternas åsikter om hur kommissionen och parlamentsledamöterna själva kan hjälpa till att förbättra kommunikationen. De nationella regeringarna har ju hittills varit ovilliga att ge Europeiska unionen uppskattning för det den gör, och därför är inte människor medvetna om det.
Nu, när vi har utökade befogenheter och större möjligheter, bör vi ta tillfället i akt att diskutera denna fråga här i parlamentet och komma fram till tillvägagångssätt och förslag till hur vi faktiskt kan bidra till att minska detta underskott och föra EU närmare folket. Det skulle vara en övning som är mödan värd.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) I juni 2009 uppmanade Europeiska rådet Europeiska kommissionen att utarbeta och lägga fram en strategi för Donauområdet före 2010 års slut.
Europeiska kommissionen och medlemstaterna bör anta en gemensam europeisk strategi som kombinerar de aktuella initiativen för Donauområdet och ökar flodens betydelse som en del av EU:s politik. Strategin för Donauområdet bör vara inriktad på gemensamma mål och projekt inom transport, energi, miljö och kulturellt samarbete.
Förra året organiserade Europaparlamentets utskott för transport och turism en delegation till Donauområdet för att lära sig mer om och främja flodens potential som en del av EU:s politik. En av delegationens viktigaste slutsatser var att man ska skapa en tvärgrupp i Europaparlamentet för att främja Donaufloden. Genom att skapa en sådan grupp bekräftar Europaparlamentet sitt åtagande att delta i och aktivt stödja både upprättandet av en strategi för Donauområdet och verkställandet.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman! Jag vill uppmärksamma parlamentet på att den 27 september var den trettionde Världsturismdagen, vars tema var mångfald, samtidigt som vi alla hoppas på ett snabbt ikraftträdande av Lissabonfördraget, som införlivar turism som ett nytt verksamhetsområde för EU.
En av utmaningarna för denna sektor är att förbättra utbudet av turistupplevelser som är tillgängliga för hela världen utan diskriminering.
Som det fastslås i Montrealförklaringen innebär tillgång till turistupplevelser för hela världen att man deltar i kampen mot ojämlikhet och utestängande av människor som är kulturellt annorlunda, har begränsade tillgångar eller nedsatta förmågor, eller bor i utvecklingsländer.
Parlamentet har omsatt den strävan i ett pilotprojekt för social turism som kommissionen ska utveckla i år. En annan orsak till att man väljer att satsa på social turism är att det höjer sysselsättningsgraden genom att turismen blir mindre säsongsbetonad - vilket är ett av sektorns största problem - och ökar jämlikheten samt skapar fler arbetstillfällen och arbeten som varar längre.
Det är vårt mål.
María Paloma Muñiz De Urquiza: (ES) Herr talman! För bara några timmar sedan dödades Cristo Ancor Cabello i Herat i Afghanistan. Han var en spansk soldat som tillhörde den internationella säkerhetsstyrkan med mandat från FN, bestående av soldater av många olika nationaliteter som utför en mycket svår uppgift för att förbättra levnadsförhållanden och säkerhet för den afghanska civilbefolkningen, vilket vi bör vara tacksamma för.
Herr talman! Jag ber er framföra Europaparlamentets deltagande till hans familj, och vårt stöd och deltagande till de andra soldaterna i hans förband, varav fem är skadade.
Jag vill tillägga att den spanska regeringen står fast vid sitt löfte att se över säkerheten för alla trupper som är på fredsuppdrag utomlands, inte bara i Afghanistan, utan även på andra platser i världen.
Vasilica Viorica Dăncilă: (RO) De senaste två utvidgningarna av EU har inneburit många fördelar för både gamla och nya medlemsstater, men de har även medfört ett antal utmaningar.
Två år har gått sedan Rumäniens anslöt sig till EU, och det är ett av de länder som har haft sämst tillgång till EU-medel. Förfarandet för att få tillgång till EU-medel är ganska komplicerat och svårtillgängligt. Struktur- och sammanhållningsfonderna erbjuder en finansiell hjälp som kan underlätta ekonomisk återhämtning, i synnerhet i samband med den nuvarande krisen.
Mot denna bakgrund anser jag att vi behöver förenkla reglerna för att få tillgång till strukturfonderna, så att EU-medlen når förmånstagarna så fort som möjligt. Det är särskilt viktigt att avskaffa de svårigheter som hindrar tillgången till gemenskapens medel och avskräcker människor att söka ekonomiskt stöd från EU.
Vi måste uppmuntra ansträngningar på EU-nivå för att förenkla förfaranden för tillgång till medel som är öronmärkta för Rumänien, så att tilldelningen och införlivningen påskyndas.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 20.40 och återupptogs kl. 21.00.)
| sv |
14. Årsrapport om de mänskliga rättigheterna i världen 2008 och Europeiska unionens politik på området (
- Före omröstningen:
Hartmut Nassauer: (DE) Herr talman! På gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar vill jag uppmana er, i enlighet med artikel 151.1 och 151.3, att förkasta ändringsförslag 45a, som lagts fram av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, som otillåtligt av följande skäl och för att det berör ett uttalande gjort av påven Benedictus. För det första gjordes detta uttalande 2009, medan betänkandet gäller kränkningar av de mänskliga rättigheterna som ägde rum 2008. Detta ändringsförslag ändrar därför inte den text som det är avsett att ändra. För det andra jämförs i detta ändringsförslag uttalanden som gjorts av påven med kränkningar av de mänskliga rättigheterna av den mest allvarliga typen, användningen av dödsstraff, kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina och tortyr i allmänhet. Denna jämförelse visar på en cynisk likgiltighet för offren för människorättskränkningar världen över.
(Applåder)
För det tredje är det ett sådant otroligt förtal, en sådan otrolig diskriminering mot påven att ALDE-gruppen mycket väl kan få identifieras med det, men det bör under inga omständigheter gälla Europaparlamentet.
(Livliga applåder)
Talmannen: Mina damer och herrar! Jag ska ge er yttrandet från vår rättstjänst och från Europaparlamentets talman, eftersom han självklart har rådfrågats i enlighet med arbetsordningen.
Daniel Cohn-Bendit: (FR) Herr talman! Jag vill bara säga till Hartmut Nassauer i fråga om det juridiska att påven inte räknar åren eftersom han räknar med evigheten.
Talmannen: Snälla, snälla... Rättstjänsten har kontrollerat detta noggrant från ett tekniskt perspektiv, utifrån de faktorer som nämnts, från ett innehållsperspektiv och utifrån den period som granskas.
Rättstjänsten anser att ändringsförslaget är tillåtligt, och Europaparlamentets talman instämmer i sitt yttrande. Det är därför endast yttrandet från Hans-Gert Pöttering som ska råda. Jag är ledsen, herr Nassauer, men ändringsförslaget är tillåtligt.
- Före omröstningen om punkt 25:
Raimon Obiols i Germà: Herr talman! Det bör endast handla om en informationsuppdatering, eftersom man i texten fördömde fängslandet av en sudanesisk ledare som nu har släppts.
Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Herr talman, herr Nassauer! Rätten till självbestämmande är en mänsklig rättighet och det inkluderar sexuellt självbestämmande. Såtillvida var det redan aktuellt 2008 och vad som sades är särskilt beklagligt.
Jag ska läsa upp ändringsförslag 2 för er. Å ena sidan handlar det om en uppgiftskorrigering och å andra sidan om en något mer balanserad formulering:
(EN) ”Europaparlamentet betonar hur viktigt det är att främja sexuella och reproduktiva rättigheter och att detta är en förutsättning för att lyckas i kampen mot hiv/aids, som orsakar många människors död, bromsar den ekonomiska utvecklingen och framför allt drabbar de fattigaste regionerna i världen hårt. Parlamentet är bestört över de uttalanden från påven Benedictus XVI som ger intryck av att användning av kondom till och med skulle kunna medföra en ökad smittorisk. Parlamentet anser att dessa uttalanden allvarligt skadar kampen mot hiv/aids.” Resten av ändringsförslaget ändras inte.
(Applåder från vänster)
Hartmut Nassauer: (DE) Herr talman! Ändringsförslaget är inte så grovt i tonen som prototypen men fakta förblir oförändrade. Därför förkastar vi detta muntliga ändringsförslag.
(Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.)
Efter omröstningen om ändringsförslag 16:
Christopher Beazley: (EN) Herr talman! Ursäkta att jag avbryter er, men som jag förstod det förkastades faktiskt ändringsförslag 16. Ändå tillkännagav ni att det antogs. Skulle ni bara kunna klargöra vad som gäller?
Talmannen: Ja, var vänlig och ursäkta mig, min tunga slant. Majoriteten var alltså emot. Det var bra att det blev kontrollerat men parlamentets tjänsteenheter hade redan rättat till mitt misstag.
Tack för ert inlägg.
| sv |
9. En papperslös miljö för tullen och handeln (omröstning)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Inrättande av ett nätverk av sambandsmän för invandring (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är betänkandet av Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EG) nr 377/2004 om inrättande av ett nätverk av sambandsmän för invandring - C7-0055/2009 -.
Agustín Díaz de Mera García Consuegra: Fru talman! Jag vill börja med att tacka mina kolleger Sylvie Guillaume, Stanimir Ilchev, Franziska Keller, Cecilia Wikström och Rui Tavares. Det stöd jag har fått från dem har förbättrat betänkandet.
Jag vill särskilt rikta rådets och kommissionens uppmärksamhet på terminologin. Enligt min mening skulle det vara lämpligare att använda begreppet ”irreguljär invandring”. Tills nu har dold invandring kallats för ”olaglig invandring” i alla de lagstiftningsinstrument som EU har antagit.
En irreguljär inresa eller vistelse utgör visserligen ett brott i vissa medlemsstater, medan begreppet ”irreguljär” inte har någon rättslig eller semantisk innebörd i andra. Men i många andra medlemsstater utgör en irreguljär inresa eller vistelse inte någon olaglig handling och därför bör vi inte allmänt kriminalisera sådana aktiviteter.
I motiveringen till betänkandet uppmanas därför institutionerna att se över den terminologi som används, och behovet av att hitta en mer exakt och lämplig definition av företeelsen dold invandring understryks.
För att fortsätta med ämnet för denna fråga så inrättades nätverket av sambandsmän för invandring genom rådets förordning (EG) nr 337/2004. I detta instrument fastslås att sambandsmännen ska vara företrädare för någon av medlemsstaterna som av en invandringsmyndighet eller annan behörig myndighet har utstationerats för att upprätta och upprätthålla kontakter med myndigheterna i värdlandet i syfte att bidra till att förebygga och bekämpa dold invandring samt bidra till att irreguljära invandrare kan återvända och till hanteringen av laglig invandring.
Sedan förordningen antogs har Frontex inrättats och har i uppdrag att samordna det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller förvaltningen av de yttre gränserna, hjälpa medlemsstaterna att utbilda nationella gränsvakter, genomföra riskanalyser, övervaka utvecklingen av kontrollen vid unionens yttre gränser och övervakningsforskningen, bistå medlemsstaterna i situationer som kräver ökat tekniskt och operativt bistånd vid de yttre gränserna och ge dem nödvändigt stöd för genomförandet av gemensamma återsändningsinsatser.
Det är självklart att det viktiga uppdrag som anförtrotts Frontex skulle kunna genomföras effektivare om de kunde tillvarata de kunskaper och erfarenheter som finns i nätverket av sambandsmän, särskilt om man tar hänsyn till att byrån inte har några kontor eller representanter utanför EU:s territorium.
Syftet med förslaget till ändring av förordning (EG) nr 377/2004 är att Frontex ska tillvarata sambandsmännens kunskaper och erfarenheter och vice versa, vilket inte ingick i den ursprungliga förordningen.
I förslaget till ändring föreslås dessutom att man via ICONet, som är det säkrade informations- och samordningsnätverket för de myndigheter och liknande som hanterar migrationsfrågor i medlemsstaterna, ska få tillgång till den information som nätverken av sambandsmän för invandring har samlat in, att man ska använda medel från fonden för yttre gränser för att gynna uppkomsten av nätverk av sambandsmän och, slutligen, att man ska främja ett system för rapportering om nätverkets verksamhet och fastställande av namngivna regioner som är av intresse när det gäller invandring.
Artiklarna 63.3 b och 66 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt utgör rättslig grund för förslaget.
Jag slutar här, fru talman, och kommer med ytterligare synpunkter i andra omgången.
Cecilia Malmström: Fru talman! Jag vill tacka utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor i allmänhet, och särskilt föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, och skuggföredragandena för det arbete de lagt ned på detta mycket viktiga betänkande, och jag välkomnar överenskommelsen med rådet.
Förslaget till ändring kommer att möjliggöra ett närmare samarbete mellan Frontex och nätverken av sambandsmän för invandring, vilket kommer att förbättra informationsutbytet via en webbaserad säker IT-plattform så att rådet och parlamentet blir ordentligt informerade om verksamheten i dessa nätverk.
Jag är dessutom glad över att man tack vare parlamentets ändringsförslag kommer att tillämpa ett rättighetsbaserat synsätt när man rapporterar om situationen i frågor som rör irreguljär invandring i de utvalda tredjeländerna. Låt mig få säga att jag håller helt med föredraganden om att vi borde använda uttrycket ”irreguljär” invandring. Tyvärr används uttrycket ”olaglig” i artikel 79 i fördraget, så det är därför som det finns med, men personligen använder jag också alltid begreppet ”irreguljär” invandring. Därför håller jag helt med dig.
Tack vare de ändringar av regelverket som ni har infört, och enligt Stockholmsprogrammet, kommer nätverken av sambandsmän för invandring att anpassas på ett sätt som kommer att förbättra deras bidrag till en bättre förståelse av orsakerna som ligger till grund för migrationsrörelser, för att man ska kunna ta itu med dessa företeelser på rätt sätt. När ni i morgon röstar om den ändrade förordningen hoppas jag därför att den kommer att antas utan dröjsmål, och att vi således kommer att kunna utnyttja detta mycket viktiga samarbetsverktyg för migrationshanteringen effektivare.
Carlos Coelho: Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi stöder alltid förslag i parlamentet som syftar till att svara på behovet att på ett lämpligt sätt kunna hantera lagliga såväl som olagliga eller dolda migrationsströmmar. Förslaget är också en del av denna dynamiska kraft och syftar till att införa ändringar - vilka Agustín Díaz de Mera García Consuegra redan mycket övertygande har redogjort för - av rådets förordning (EG) nr 377/2004 om inrättande av ett nätverk av sambandsmän för invandring, för att skapa de nödvändiga samverkanseffekterna mellan detta viktiga instrument för samarbete och Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), som inte inrättades förrän i ett senare skede.
Som företrädare för medlemsstaterna i utlandet åligger det sambandsmännen - som för närvarande är utstationerade i över 130 tredjeländer - att upprätthålla nödvändiga kontakter med myndigheterna i värdlandet i syfte att bidra till att förebygga och bekämpa olaglig invandring samt bidra till att olagliga invandrare kan återvända och till hanteringen av laglig invandring. Eftersom Frontex inte har någon ständig representation utanför EU:s territorium råder det inte längre några tvivel om hur viktigt ett sådant samarbete har blivit. Frontex måste med utgångspunkt från den information som samlats in av sambandsmännen genomföra riskanalyser och stärka det operativa samarbetet mellan medlemsstaterna och tredjeländer.
Den information som nätverken har samlat in kommer därefter att överföras med hjälp av ICONet - det säkrade informations- och samordningsnätverket för de myndigheter och liknande som hanterar migrationsflödena i medlemsstaterna - och samtidigt bidra till att nätverken kan använda medel från fonden för yttre gränser.
Eftersom Agustín Díaz de Mera García Consuegra säkert undrar varför jag ännu inte har nämnt det vill jag betona att han har gjort ett utmärkt arbete, inte bara när det gäller kvalitet och arbetsinsats, vilket han alltid är mån om i sina betänkanden, utan också på grund av det han gjort för att uppnå samförstånd om denna viktiga fråga vid första behandlingen.
Claude Moraes: för S&D-gruppen. - (EN) Fru talman! När jag nu tar tillfället i akt och yttrar mig på S&D-gruppens skuggföredragande, Sylvie Guillaumes, vägnar vill jag tacka föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för att han aktivt har rådgjort med alla skuggföredragandena som han brukar och framgångsrikt drivit på förhandlingarna med rådet.
Medan kommissionens förslag till största delen består av tekniska ändringar har detta betänkande, enligt min åsikt, gett utrymme för bättre förståelse för och hänsyn till den komplicerade och omfattande verksamhet som sambandsmännen bedriver. Sambandsmännen för invandring har verkligen hand om en mycket komplex och svåröverblickbar verksamhet. Det är därför absolut nödvändigt - av öppenhetsskäl - att främja ett bättre informationsutbyte med parlamentet å ena sidan och organisationer som UNHCR och stödkontoret för asylfrågor å andra sidan. Det är också mycket viktigt att i sambandsmännens uppdrag inbegripa och främja ett rättighetsbaserat synsätt, vilket kommissionsledamoten just nämnde. Det är säkert onödigt att påminna om att utstationeringen av sambandsmän för invandring i tredjeländer, inom ramen för hanteringen av blandade migrationsströmmar, kan väcka en hel del frågor när det gäller grundläggande rättigheter, särskilt beträffande rätten för enskilda att lämna ett land, däribland sitt eget, och rätten för asylsökande att fly och få skydd från förföljelse.
Slutligen, när det gäller den hetsiga debatten om terminologin, finns det i motiveringen en tillfredsställande kompromiss i vad som tycks vara en oändlig debatt. Jag vill sluta med att tacka Agustín Díaz de Mera García Consuegra och säga att vår grupp till fullo kommer att stödja betänkandet.
Stanimir Ilchev: Fru talman! Jag vill också instämma med dem som har uttryckt sin uppskattning av föredraganden Agustín Díaz de Mera García Consuegras insatser, eftersom han har fått till stånd en sådan anda att vi framgångsrikt har kunnat diskutera de ändringar han föreslagit, bättra på de mest komplicerade och nå kompromisser, vilket innebär att vi nu kan vara nöjda med våra insatser.
Som företrädare för ALDE-gruppen vill jag först och främst påpeka att de resultat som uppnåtts till stor del beror på att frågan om mänskliga rättigheter vid detta tillfälle har integrerats i det bredare ämnet invandring och hantering av migrationsprocesser. På detta sätt kan vi samtidigt som de mänskliga rättigheterna respekteras garantera ett genomgående humant och korrekt tillvägagångssätt både från immigrationstjänstemännens sida och från Frontex personal.
Ett stort plus med vårt arbete är för det andra att samarbetet kommer att bli bättre både bland sambandsmännen och mellan dem och Frontex. Slutligen kommer Frontex att använda våra gemensamma insatser för att bygga upp ny kunskap som kommer att vara mer omfattande och mångsidig. Kunskapen kommer att vara tillgänglig för de ansvariga institutionerna och personerna för att de ska kunna kontrollera migrationsprocesserna mer effektivt. Varför behövs det då en effektivare hantering av migrationsprocesserna? Därför att migrationsprocesser kommer att vara verksamma även i fortsättningen och troligen bli allt intensivare i framtiden.
Franziska Keller: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill också tacka föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, för hans utmärkta arbete. Sambandsmännen för invandring bör inte bara betraktas som ”personer som underlättar utvisningar” - vilket jag faktiskt inte vill att man ser dem som - utan de bör noga övervaka situationen för de mänskliga rättigheterna i värdländerna och särskilt det skydd som ges asylsökande och återvändande personer.
Jag är mycket glad över att föredraganden har lyckats omnämna de mänskliga rättigheterna och rapporteringen om de mänskliga rättigheterna flera gånger i betänkandet - en aspekt som saknades helt i det ursprungliga förslaget.
Jag välkomnar också att parlamentet får en större roll, eftersom det är det enda direktvalda organet på EU-nivå och har en ännu större roll nu efter Lissabonfördraget - även om inte alla verkar ha insett det ännu.
Rui Tavares: Fru talman! Jag vill först, vilket redan har sagts många gånger, gratulera Agustín Díaz de Mera García Consuegra för hans utmärkta arbete och för hans samarbete och dialog med oss under hela denna process. Det gäller framför allt den besvärliga frågan om huruvida man i denna text, och i andra, syftar på ”irreguljära invandrare” eller ”olagliga invandrare”. När det gäller denna fråga har föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, haft en mycket konstruktiv och dynamisk inställning. Det är också sant att fördragen och rådets ståndpunkt har hindrat honom från att gå längre i denna fråga och få till stånd en definition som är mer omfattande och tekniskt mer korrekt när det gäller irreguljära och papperslösa invandrare.
Jag anser att det saken gäller i detta sammanhang, och det saken har gällt i många diskussioner som vi har haft om invandring här i parlamentet, är att vi har en repressiv invandringspolitik som nästan har fullföljts helt, utan undantag. Den viktigaste funktionen för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), för Schengenavtalet och till och med för sambandsmännen för invandring - där man just nu håller på att införa ändringar, liksom man gjort tidigare - är nämligen att kontrollera gränserna, vilket är en repressiv funktion.
Vi vet dessutom alla här i parlamentet, på vänstersidan och alltmer också på högersidan, att en invandringspolitik som bara innehåller repressiva åtgärder inte är en invandringspolitik överhuvudtaget, för i en invandringspolitik värd namnet måste det också finnas en rättslig del för lagliga invandringskanaler.
Jag anser att om vi bara skulle rösta om Agustín Díaz de Mera García Consuegras betänkande som sådant, med de tankar som han har lagt fram, skulle jag vara helt för det. Men i stället röstar vi vid första behandlingen om kompromissen med rådet och jag anser därför att vi inte har gått så långt som vi skulle ha kunnat i denna fråga.
Paul Nuttall: för EFD-gruppen. - (EN) Fru talman! En av symbolerna för en suverän stat är att den kontrollerar vem som får och inte får komma in i landet. Tyvärr har flera regeringar i Storbritannien lämnat över denna makt till ovalda, anonyma byråkrater i Bryssel. Vilken katastrof det har visat sig vara. Vi har nu en situation med okontrollerad EU-invandring till vårt land, vilket har lett till att lönerna har pressats ned och människor - infödda människor - blir arbetslösa. Jag anser inte att EU:s nätverk av sambandsmän för invandring har någon makt att på något sätt förhindra att detta sker.
Vi har också ett tudelat system för invandring i vårt land, vilket innebär att det finns begränsningar om man kommer från Australien eller Nya Zeeland eller någon annanstans. Men om man är från Lettland eller Polen eller något annat EU-land kan man komma till vårt land hur som helst. Det är fullständigt fel. Det påstås att nätverket ska bidra till att kontrollera den olagliga invandringen, men vad händer om ett land som Rumänien, till exempel, faktiskt ger hundratusentals olagliga invandrare medborgarskap? På detta sätt drar man löje över hela systemet.
Jag stöder att folkvalda politiker i Storbritannien har kontroll över våra egna gränser. Man jag stöder inte oansvariga, utnämnda tjänstemän som inte är folkvalda. Jag anser att man inte skulle behöva stärka detta nätverk om varje enskild medlemsstat hade makt att kontrollera vem som får och inte får komma in i det egna landet. Jag ber därför alla här att rösta nej till betänkandet.
(Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.)
Krisztina Morvai: (HU) Fru talman! Min kollega från Storbritannien talade om de svårigheter de brittiska arbetstagarna ställs inför till följd av invandringen till deras land. Jag kommer från Ungern, ett land där många människor tyvärr tvingas flytta till England för att hitta arbete, till exempel som sjuksköterskor eller läkare eller annan kvalificerad vårdpersonal, eftersom lönerna i Ungern är oerhört låga. Dessa människor har utbildats i Ungern, där utbildningen håller en mycket hög standard, och i Ungern är sammanbrottet av ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Paul Nuttall: (EN) Fru talman! Om läkare och tandläkare och liknande vill komma och arbeta i Storbritannien - och vi behöver deras kompetens - då får de naturligtvis komma, men vad vi har just nu är en situation där vår marknad är mättad. Vi kan inte kontrollera vem som kommer från EU och vem som inte gör det. Det är fullständigt fel. Det är uselt och det gör att människor blir arbetslösa.
Jag ska ge er ett exempel. Taxichauffören som körde mig till flygplatsen i morse var en murare som blivit arbetslös, eftersom det kommit polacker som arbetar för lägre lön än de brittiska arbetstagarna till byggplatsen, så nu kör han taxi. Det kan inte vara rätt.
Philip Claeys: (NL) Fru talman! Det säger sig självt att alla organ som arbetar för att bekämpa den olagliga invandringen kan räkna med mitt stöd. Om sambandsmännen för invandring kan göra till exempel Frontex arbete mer effektivt så är det positivt.
Jag vill betona att vi inte ska ägna så mycket tid åt att stirra på institutionella och byråkratiska processer att vi inte längre ser skogen för bara träd. Problemet med olaglig invandring är ett politiskt problem och ett problem som kräver politisk vilja om vi ska kunna hitta lösningar på det.
Vi har i dag konstaterat att det fortfarande finns medlemsstater, till exempel Belgien, som belönar olaglig invandring av politiska och ideologiska skäl. De belönar olagliga invandrare genom att reglera deras status eller ge dem uppehållstillstånd. På det sättet bekämpas inte olaglig invandring utan uppmuntras aktivt. Vi kan ha hur många sambandsmän för invandring och Frontex-anställda som helst, men under tiden kommer bara problemet att bli värre.
Det som irriterar mig mest med betänkandet är förslaget att vi inte längre ska tala om ”olaglig invandring” utan om ”irreguljär invandring”, som det nu heter. Jag kan faktiskt inte förstå det. Det tycks som om vi vill lösa problemet genom att kalla det något annat eller genom att låtsas att det inte längre finns. Det är verkligen en orwellsk lösning. Låt oss helt enkelt nämna saker vid deras rätta namn. Låt oss vara tydliga och tala om olaglig invandring och olagliga invandrare.
Georgios Papanikolaou: (EL) Fru talman! Själva det faktum att nästan alla i dag har gratulerat föredraganden, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, och alla skuggföredragandena som har arbetat med betänkandet, visar vilken stor insats som gjorts och vilket utmärkt resultat som uppnåtts, och naturligtvis gratulerar jag också dem alla. Dagens debatt är oerhört viktig eftersom den illustrerar hur vi nu anstränger oss på EU-nivå för att hantera lagliga och olagliga immigrationsflöden, hur vi anstränger oss för att samordna och verkligen visa vår solidaritet mellan medlemsstaterna och använda alla de instrument som står till vårt förfogande bättre.
Vi har inrättat nätverket av sambandsmän för invandring. Som vi redan har hört ingår cirka 130 länder i nätverket och det bidrar till att vi kan få tillförlitlig information. Vi har inrättat Frontex, vi inrättade nyligen det europeiska stödkontoret för asylfrågor, vi har undertecknat återtagandeavtal, vi utnyttjar alla de EU-medel som står till vårt förfogande och vi utvecklar insatserna så mycket vi kan varje år. Det faktum att vi nu har kommit till en punkt då vi använder och kombinerar alla dessa instrument - med andra ord, vi ser vad Frontex behöver, kopplar samman det med nätverket av sambandsmän för invandring och kombinerar alla de medel och instrument som står till vårt förfogande ännu mer omsorgsfullt - visar att vi går framåt på ett mer effektivt sätt.
Naturligtvis kan ingen säga att vi har nått vår målnivå. 90 procent av de invandrare som olagligen reser in i EU kommer till Grekland - bara det visar att det finns en hel del att göra. Men detta samarbete och de resurser vi har visar att framstegen kan bli ännu mer effektiva. Det gör att vi kan vara optimistiska, i den mån vi kan, om att EU har resurserna och att vi, om alla är solidariska och samarbetar, ska kunna uppnå ännu bättre resultat i framtiden. Fru kommissionsledamot, du kan lita på att vi kommer att stödja alla sådana insatser från kommissionens sida. Du kan vara säker på att vi kommer att stödja alla sådan initiativ från din sida.
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Som vi vet utför tjänstemännen i Frontex, EU:s byrå för gränskontroll, ett viktigt arbete som en del av det operativa samarbetet mellan medlemsstater och tredjeländer för att bekämpa olaglig invandring. Enligt min uppfattning måste denna bekämpas effektivt, särskilt i transitländerna. Ett tätt nätverk av sambandsmän för invandring och deras nära samarbete är därför en klok åtgärd för att göra det möjligt för oss att på ett effektivt sätt bekämpa massinvandring till Europa med alla dess negativa följder för Europas folk. Vi måste emellertid se till att den information och den bedömning som lämnas av sambandsmännen görs tillgänglig för Frontex och de nationella myndigheterna så snabbt som möjligt utan byråkratisk fördröjning.
På det hela taget behövs definitivt ett större samarbete om invandringsfrågor mellan samtliga aktörer. Enligt min uppfattning bör Frontex befogenheter stärkas så snabbt som möjligt - med medlemsstaternas samtycke - för att man ska kunna vara säker på att dess arbete är enhetligt och effektivt, särskilt vid de yttre gränserna.
Simon Busuttil: (MT) Fru talman! Som föredragande av arbetet med Frontexförordningen välkomnar jag den senaste utvecklingen mot den lag som vi har framför oss, eftersom den kommer att vara till stöd för hela vårt arbete att stärka Frontex. Mitt betänkande om byrån och de förändringar som behöver göras angående dess befogenheter lades faktiskt fram förra månaden och tidsfristen för de ändringar som behöver göras går ut just den här veckan. Därför förutspår jag att utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor under de närmaste månaderna -januari och februari - kommer att anta ändringsförslagen till Frontexbetänkandet och att vi kommer att kunna avsluta det inom utskottet. Jag hoppas sedan att vi kan slutföra ärendet så snabbt som möjligt. I vilket fall som helst är det en synnerligen positiv utveckling att vi kommer att ha dessa sambandsmän för invandring som kommer att underlätta förmedlingen av information till Frontex.
Oreste Rossi: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Betänkandet kunde ha mottagits positivt i omröstningen, men tyvärr har det ändrats genom i vårt tycke onödiga ändringsförslag som kan undvikas, där orden ”olaglig” och ”dold” har ersatts med ordet ”irreguljär” på ett sätt som nästan ser ut som om det skulle finnas en rädsla för att säga som det verkligen är.
Det positiva är emellertid att betänkandet ger utrymme för inrättandet av ett nätverk av sambandsmän för invandring som placeras vid konsulära myndigheter och internationella organisationer och har ansvar för att förhindra olaglig invandring och underlätta återsändande av olagliga invandrare.
Dessutom kan ett direkt utbyte av information om olagliga migrationsströmmar mellan stater, ambassader, och internationella organisationer visa sig användbart i kampen mot verksamheten i kriminella nätverk. Alltför många liv har ödelagts. Att hindra handel med människor är en av de utmaningar som EU måste klara av.
Franz Obermayr: (DE) Fru talman! Medlemsstaterna sänder sambandsmän för invandring till tredjeländer för att bekämpa olaglig invandring i samarbete med myndigheterna i dessa länder. Jag anser därför att ett samarbete mellan dessa sambandsmän och Frontex är absolut nödvändigt. Vi behöver ett meningsfullt utbyte av information och bästa praxis, och vi måste även undvika dubbla strukturer. Jag hoppas att sådana synergier kommer att resultera i effektivare gränskontroller - särskilt eftersom Frontex inte har några egna tjänstemän i yttre tjänst i tredjeländer.
En konsekvent förhandling om återtagandeavtal, vare sig det gäller Östeuropa eller Afrika, är en viktig del av detta samarbete, eftersom kaos råder i EU när det gäller återsändande av olagliga invandrare. Somliga medlemsstater agerar mycket kraftfullt, medan andra är mycket långsamma. Detta får naturligtvis negativa konsekvenser för alla medlemsstater.
Det är därför nödvändigt att handla snabbt. Frontex måste stärkas, och EU måste även tvinga myndigheterna i medlemsstaterna att fullgöra sina skyldigheter.
Csanád Szegedi: (HU) Fru talman, mina damer och herrar! Det är uppenbart att betänkandet och det förslag som ligger bakom det främjar invandring och är avsett att förbereda åtgärder som stöder och underlättar denna, vilket vi anser är oacceptabelt. Inrättandet av ett nätverk av sambandsmän för invandring är ännu ett steg i riktning mot en centraliserad åtgärd som kontrolleras av EU och som tjänar till att sprida ut invandrare och flyktingar. Vidare är det oacceptabelt att man tänker ersätta uttrycket ”olaglig invandring” med ”irreguljär invandring” i ett försök att ytterligare legitimera denna i övrigt olagliga handling. Europas folk har haft nog av strömmen av invandrare och vi skulle välkomna om de valda ledamöterna i parlamentet också insåg detta. Tyvärr kan jag inte säga något annat om detta betänkande än att det är sin egen karikatyr. Innehållet av detta betänkande är en karikatyr av Europaparlamentet.
Andrew Henry William Brons: (EN) Fru talman! Ändringen av förordningen underlättar utbyte av information för att hantera laglig och olaglig invandring. Jag vill inte hantera den; jag vill stoppa den. Migration bygger på det falska antagandet att vi är en produkt av vår kultur och att exponering för europeisk kultur kommer att förvandla icke-européer till européer i den andra generationen, om inte i den första. Ett visst folk är inte en produkt av en viss kultur; tvärtom är en viss kultur en produkt av ett visst folk.
Om vi tar in tredje världens befolkningar i Europa får vi in tredje världen i Europa - inte för en begränsad tid utan för alltid. Det är vad vi har hållit på med under de senaste sex decennierna.
Krisztina Morvai: (HU) Fru talman! Nu borde det vara dags för oss att slutgiltigt försöka finna och råda bot på grundorsakerna till frågan om invandring. Av humanitära skäl föreslår jag att vi inför allas rätt att bo i sitt fädernesland, i sitt hemland, och att nödvändiga ekonomiska och andra förhållanden ska skapas i världen, även i de länder som betraktas som andra klassens medlemsstater i EU, så att människor kan leva i det land som är deras hemland. För att fortsätta min föregående tankegång vill jag säga att hälsovårdssystemet i Ungern har brutit samman, eller är på gränsen till sammanbrott, eftersom ett stort antal ungerska läkare, sköterskor och anställda med kvalifikationer inom hälsovården tvingas flytta inom EU, till England till exempel, men även till andra länder, där de i huvudsak blir ekonomiska flyktingar. Det skulle vara på tiden att undersöka denna företeelse och bekämpa den, till exempel genom att kräva att medlemsstater i förekommande fall ska garantera tillräcklig utkomst för kvalificerade läkare och sköterskor.
Cecilia Malmström: Fru talman! Även om inte debatten har visat det förstår jag att du, Agustín Díaz de Mera García Consuegra, har ett mycket starkt stöd för ditt förslag. Jag vill gratulera dig till det, för det visar att du har gjort ett mycket viktigt arbete.
Jag vill även upprepa att det gläder mig att ni har betonat de mänskliga rättigheterna starkare genom de ändringsförslag som utskottet har lagt fram. Det kommer att säkerställa att alla relevanta aspekter, särskilt de mänskliga rättigheterna, beaktas när vi tittar på ett land eller en region och när vi rapporterar förhållanden som har samband med irreguljär migration i det land eller den region som berörs. Vi vet att det finns ett mycket tydligt samband mellan situationen för de mänskliga rättigheterna och antalet migranter eller asylsökande. Detta är en mycket viktig pådrivande faktor.
Detta är också en uppgift för stödkontoret för asylfrågor. Kontoret kommer att samla sådana upplysningar om asylsökandes ursprungs- och transiteringsländer. Sambandsmännens huvudfunktion är att etablera och hålla kontakt med värdländernas myndigheter i syfte att hindra och bekämpa irreguljär migration. Att lämna en fullständig bedömning av situationen för de mänskliga rättigheterna i värdlandet ingår emellertid inte i deras kompetens, även om det står högt på agendan.
Jag anser att vi har förbättrat texten med ert förslag och jag ser mycket fram emot er omröstning i morgon. Jag vill än en gång tacka dig och skuggföredraganden för ert viktiga arbete.
Agustín Díaz de Mera García Consuegra: Fru talman, fru kommissionsledamot! Stort tack för dina ord, och även för ditt engagemang! Jag vill än en gång uttrycka min beundran för ditt sätt att sköta det uppdrag som har anförtrotts dig.
Det har varit 18 anföranden i eftermiddag och majoritetsgrupperna har stött betänkandet. Jag vill därför upprepa min djupt kända tacksamhet, eftersom deras deltagande har varit aktivt och berikande och tillfört väsentliga frågor som bör finnas med och som nu finns med.
Jag syftar främst på kapitlet om de mänskliga rättigheterna, Europeiska stödkontoret för asylfrågor och rollen för Förenta nationernas flyktingkommissariat.
Det är självklart att vi i en så bred och mångfacetterad församling inte måste hålla med varandra, vilket gör att det vi alla gjort för att nå ett mycket brett samförstånd är särskilt viktigt. Ur ett center-höger och kristdemokratiskt perspektiv måste jag säga att jag entydigt förordar uttrycket ”irreguljär” och att jag ogillar uttrycket ”olaglig” som rättsligt, semantiskt och etiskt olämpligt.
Jag riktar ett stort tack till er alla mina kolleger i parlamentet för ert stöd liksom för era ord, även de som uttryckte en annan mening.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på tisdag den 14 december.
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet
| sv |
Avbrytande av sessionen
předseda: Přerušuji zasedání Evropského parlamentu.
(Denní zasedání skončilo v 16:40)
| sv |
Montenegro - Stabiliserings- och associeringsavtal mellan EG och Montenegro (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam diskussion om
kommissionens uttalande om Montenegro,
rekommendationen från Marcello Vernola, för utskottet för utrikesfrågor, om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Montenegro, å andra sidan - C6 0463/2007 -.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka Marcello Vernola för detta gedigna betänkande, som ska antas i ett skede av avgörande betydelse för våra förbindelser med Montenegro.
Jag vill först ta upp det europeiska perspektivet för länderna på västra Balkan. Vid rådsmötet med EU:s utrikesministrar i måndags bekräftade man på nytt att västra Balkan har sin framtid i EU. Som ett bevis för detta har vi de senaste två månaderna undertecknat ett stabiliserings- och associeringsavtal med Montenegro och paraferat sådana avtal med både Serbien och Bosnien och Hercegovina.
Jag vill tacka det portugisiska ordförandeskapet för dess väsentliga bidrag till dessa hoppingivande steg. Jag hoppas vi snart kan underteckna de två sistnämnda avtalen, när de två länderna väl uppfyllt villkoren.
Montenegro har gjort stora framsteg sedan landet blev självständigt, även när det gäller att utveckla mer harmoniska och välfungerande förbindelser med Serbien. Ett avgörande steg på Montenegros väg mot EU togs den 15 oktober i år när vi undertecknade stabiliserings- och associeringsavtalet med landet. Jag välkomnar det montenegrinska parlamentets enhälliga ratificering av avtalet strax därefter. Stabiliserings- och associeringsavtalet ger stabila ramar för den ekonomiska, politiska och institutionella utvecklingen i Montenegro och utgör ett betydande steg framåt på landets väg mot integration med EU, förutsatt att det genomförs korrekt.
En annan positiv utveckling som jag också välkomnar är antagandet av Montenegros författning bara några dagar efter undertecknandet av stabiliserings- och associeringsavtalet. Den nya författningen, som i princip överensstämmer med europeiska normer, bidrar till att stärka landets demokratiska institutioner. Det kommer att krävas beslutsamhet och ytterligare insatser för att författningen ska kunna genomföras till fullo.
I kommissionens återkommande framstegsrapport, som antogs den 6 november, uppmärksammas dessa positiva inslag. Montenegro får beröm för inrättandet av de nödvändiga rättsliga och institutionella ramarna efter självständigheten. Vidare framhålls Montenegros framsteg i förberedelserna för genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet och förstärkningen av den administrativa kapaciteten. I vår framstegsrapport pekar vi också på en del viktiga utmaningar som Montenegro står inför under kommande år. Landets administrativa kapacitet är exempelvis fortfarande rätt svag och de administrativa reformerna måste därför fortsätta på alla nivåer. I kampen mot korruptionen finns ett trängande behov av insatser för att nå konkreta, påtagliga resultat. Penningtvätt och organiserad brottslighet är fortfarande problematiska områden. Dessa uppmärksammas också med rätta i ert betänkande.
Genom den nya författningen förstärks också rättsväsendets oberoende genom inrättandet av ett nytt konstitutionellt organ, det rättsliga rådet, som ansvarar för att utse och avsätta domare. Regeringen har också antagit en strategi för reformer av rättsväsendet för perioden 2007-2012. Genomförandet kommer definitivt att bli en stor utmaning, men det står klart att Montenegro måste se till att landets domare och åklagare är oberoende, ansvarsskyldiga och professionella.
Montenegro deltar aktivt i regionalt samarbete. Landet har goda förbindelser med sina grannar. De flesta problem med Serbien till följd av självständigheten har lösts. Montenegro har också intagit en konstruktiv hållning i frågan om Kosovos status och anpassat sig till EU:s ståndpunkt.
Nu bör man koncentrera sig på ett fullständigt genomförande av interimsavtalet, på förberedelser för det fullständiga stabiliserings- och associeringsavtalet och på rekommendationerna för partnerskapet med EU. Montenegro måste uppvisa goda resultat när det gäller genomförande och reformer. Stabiliserings- och associeringsprocessen har inletts på ett utmärkt sätt, och jag hoppas att landet kan fortsätta att utnyttja denna positiva energi.
Vi ser mycket fram emot att samarbeta ännu närmare med Montenegros regering, parlament och övriga institutioner samt landets civila samhälle när det gäller landets program för EU-reformer. Jag är glad att kunna meddela er att kommissionens nya delegation varit verksam sedan den 1 november och nu förbereder sig för att så småningom som planerat ta över det arbete som utförts av Europeiska byrån för återuppbyggnad. Under den kommande treårsperioden fram till 2009 förväntas Montenegro få nästan 100 miljoner euro genom instrumentet för stöd inför anslutningen. Dessa medel kan utnyttjas på områden som rättsstaten, förstärkning av den administrativa kapaciteten och genomförande av stabiliserings- och associeringsavtalet. Andra prioriteringar kommer definitivt att vara ekonomisk och social utveckling och utveckling av det civila samhället. Jag hoppas därför att vi kan räkna med Europaparlamentets starka stöd, som är av stor betydelse som alltid.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Det var sagt att det här skulle vara en debatt eller uttalanden från rådet och kommissionen. Jag vill bara fråga var rådet befinner sig och om det åtminstone kommer att vara representerat vid frågestunden eller kanske senare under denna debatt.
Talmannen: Man har informerat mig om att debatten hålls på detta sätt genom ett beslut av talmanskonferensen eftersom man i rådet är upptagen med förberedelserna inför rådsmötet i Lissabon i morgon.
Marcello Vernola: föredragande. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det är nu accepterat att Balkanländernas framtid ligger i EU. Det bekräftades i och med Europeiska rådets möte 2003 och av oss i parlamentet ett flertal gånger vilket därmed har satt punkt för vidare diskussioner av frågan.
Montenegro ligger utan tvekan på första plats för en anslutning till Europeiska unionen. Efter utträdet ur unionen med Serbien 2006 förklarades deras oberoende på ett demokratiskt sätt genom en folkomröstning och i överenskommelse med den serbiska regeringen. Under en period på mindre än två månader både återupptogs och slutfördes förhandlingarna för landets eget stabiliserings- och associeringsavtal. Avtalet paraferades den 15 mars 2007 men tyvärr uppstod några tekniska problem som försenade en vidare utveckling, men nu börjar slutet på processen närma sig. Kommissionsledamoten har precis tillkännagett att ett kontor redan har öppnats i Podgorica, något vi välkomnar, och nu är allt klart för en ratificering av avtalet.
Montenegros utveckling under det senaste året, de åtaganden man antagit gentemot Europeiska gemenskapen samt det pågående reformarbetet, även under de senaste dagarna, gör att vi alla oförbehållsamt och med välvilja stöder ett ingående av avtalet. Det är naturligtvis inte det slutgiltiga målet, men det är åtminstone en början.
Montenegro måste nu inrikta sig på att genomföra alla de åtgärder som krävs för att slutföra reformprocessen som redan är på gång och för att fullborda de åtaganden som man har påbörjat i stabiliserings- och associeringsavtalet. Mot bakgrund av detta bör vi notera det goda samarbetsklimatet mellan EU-parlamentet och Montenegros parlament som vi har träffat vid ett flertal tillfällen och som kommer att välkomna oss nästa vecka i Podgorica. Montenegro har allt som behövs för att ta denna process till ett snabbt avslut, med tanke på dess status som kandidatland.
Montenegros ekonomi har fortsatt att växa under de senaste åren. Detta har varit till hjälp för att locka stora utländska investerare, delvis på grund av en skattepolitik som är gynnsam för företag. Som ett resultat av detta har arbetslösheten fallit markant från 33 procent till 12 procent.
För några månader sedan antogs den nya konstitutionella stadgan vilket är ett tydligt tecken på hur mycket landet har stärkt den demokratiska företrädesrätt som utmärker det i Balkanområdet. Montenegros myndigheter arbetar effektivt för att komma upp till europeisk standard. De senaste nyheterna har fått oss att lägga fram fem ändringsförslag med anledning av den senaste utvecklingen.
Under de senaste dagarna har ett samarbetsavtal med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien undertecknats för att reglera teknisk assistans beträffande den tribunalen. Vi bör komma ihåg att ett villkorslöst samarbete med den särskilda domstolen i Haag är av största vikt för alla de stater som uppstår efter uppbrottet från Jugoslavien. Vi bör också komma ihåg att Montenegro aldrig har smitit ifrån sina internationella åtaganden och alltid har lovordats för sitt effektiva samarbete med rättsliga och utländska myndigheter.
Montenegro måste anstränga sig ytterligare för att bekämpa och sätta stopp för den organiserade brottsligheten när det gäller olaglig smuggling. Parlamentet anser också att korruptionen inom den offentliga förvaltningen och rättsväsendet måste bekämpas. Landet svarar positivt på europeiska myndigheter och tydliga tecken på det ses i den nya konstitutionen där mekanismer för att skydda rättsväsendets självständighet och oberoende har införts.
De ledande skiktens kapacitet kommer också att utvecklas genom deltagande i gemenskapens program för partnersamverkan och genom utbyten med medlemsstaterna. Några av dessa program kommer att främja utveckling för ungdomar och forskare. Att främja fri rörlighet för människor, särskilt studenter och forskare, är ett mål som man försöker förverkliga genom att bland annat förenkla förfaringssättet för viseringar för kortare vistelse med hänsyn till de särskilda avtal som undertecknades med EU förra september. Det slutliga målet är att helt liberalisera viseringar för att effektivisera den fria rörligheten, som också är en annan viktig punkt i stabiliserings- och associeringsavtalet, samt att öppna kanaler för att främja tillväxt och utbildning. Vi anser att kulturella organ bör tillåtas att blomstra genom att man till exempel främjar frivilligsektorn och skyddar företrädarna för det civila samhället. Åsiktsfrihet och rätten till information måste säkerställas.
Miljön förtjänar ett särskilt omnämnande: den tidigare konstitutionen angav Montenegro som en ekologisk republik, den första i världen att förse sig själv en sådan beteckning. Naturen har varit generös mot landet. Här kan nämnas den vackra kustlinjen till Kotorbukten och Dormitorbergen som finns med på Unesco världsarvslista. Detta naturarv måste skyddas genom särskild lagstiftning som i mångt och mycket redan finns i lagboken men som ofta inte tillämpas fullt ut på grund av bristen på finansiella medel.
Landet erhåller avsevärda inkomster från turism, men tyvärr kan turismen i sig medföra en negativ miljöpåverkan eftersom de befintliga inrättningarna av miljöskäl inte har de system som krävs för att hantera den stora turisttillströmningen. Vi bad därför kommissionsledamot Rehn i ett annat forum att han skulle uppmärksamma kommissionen på att främja miljöpolitiken särskilt i fråga om förnybara energikällor, avfallshantering, vattenförvaltning samt skydd av kustområdena. I Montenegro är man medveten om problemet och man fortsätter att arbeta mot en god förvaltning av naturresurserna. Nyligen har en territoriell plan som reglerar byggnadsarbeten antagits för att skydda kusten från att förstöras.
Doris Pack: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Herr talman! På PPE-DE-gruppens vägnar välkomnar jag naturligtvis de framsteg som Montenegro har gjort sedan de deklarerat sin självständighet, och som mycket snabbt har lett till ingåendet av stabiliserings- och associeringsavtalet.
Invånarna i Montenegro bör naturligtvis inte luta sig tillbaka nu och koppla av, utan helt och hållet uppfylla avtalet som de har undertecknat. De bör följa riktlinjerna som de själva har satt upp, och göra det möjligt för förvaltningen att tillämpa antagen lagstiftning. De bör se till att få ordning på rättssystemet, och att åtgärder vidtas för att bekämpa korruption, särskilt inom förvaltning och domstolsväsende.
Jag är väl medveten om att korruptionen kunde florera under de speciella förhållanden som rådde i regionen under 1990-talet, och att den är mycket svår utrota idag. Men det förbättrar inte Montenegros anseende bland EU-länderna, när dess namn gång på gång dyker upp i samband med smuggling, korruption och penningtvätt. De montenegrinska politikerna måste göra allt som står i deras makt för att ändra denna bild. När allt kommer omkring, förr eller senare lär folket i Europeiska unionen välkomna Montenegro in i unionen. Det är därför absolut nödvändigt att den demokratiska och marknadsekonomiska utvecklingen i Montenegro sker i en verkligt transparent struktur.
Jag tänker inte diskutera varje punkt som tagits upp idag eller som kommer att tas upp, inte heller vill jag hänvisa till allt som finns med i vår resolution. Men jag skulle vilja framhålla att naturen i Montenegro är en juvel, och att särskilda åtgärder är nödvändiga för att bevara dess unika egenskaper. Detta innebär, som Marcello Vernola nämnde, att klausulen i den nya författningen, som förklarar Montenegro som en ekologisk stat, inte får bli ett tomt löfte. Kusten och inlandet måste skyddas, och storskaliga investeringsprojekt måste förhindras. Naturliga särdrag och platser av kulturellt och historiskt intresse måste bevaras för att se till att Montenegro inte förstör det som ger landet dess unika dragningskraft som turistmål. Det finns tillräckligt många skrämmande exempel på sådan förstörelse i västra Europa.
En utförsäljning av kusten och inlandet måste förhindras, och rationell utveckling av turism och varsam markanvändning är nödvändig. Det finns ett brådskande behov av att förhindra överexploatering av kustområdet, och man måste sätta stopp för mark- och egendomsspekulation. Jag noterar med tillfredsställelse att det nu verkar finnas en markanvändningsplan för området. Jag ser positivt på samarbetet med ICTY, Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien, och hoppas att det kanske resulterar i att Radovan Karadžić arresteras någon gång.
Jag önskar också innerligt få se att Montenegro äntligen inrättar en nationell byrå, som kommer att göra det möjligt för landet att låta studerande och praktikanter delta i utbildningsprogrammen Erasmus och Leonardo.
Vi kommer att möta en delegation med våra motparter från det montenegrinska parlamentet nästa vecka, och vi kommer att uppmana dem att stödja sitt parlament i dess ansträngningar att fortsätta på vägen mot konvergens med Europeiska unionen och att bekämpa alla missförhållanden som vi pekat på.
Vural Öger: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Vid EU:s toppmöte i Thessaloniki i juni 2003 bekräftade stats- och regeringscheferna sitt stöd för utvecklingen i de västra Balkanländerna i ett europeiskt perspektiv, där Montenegro är f.d. Jugoslaviens yngsta successorstat, efter att ha förklarat sin självständighet från Serbien 2006.
Sedan dess har landets förbindelser med Europeiska unionen blivit allt närmare, och Montenegro har tydligt valt att följa en europeisk kurs. Jag välkomnar särskilt ingåendet av stabiliserings- och associeringsavtalet den 18 oktober, som utgör en milstolpe i relationerna mellan Montenegro och Europeiska unionen. Avtalet medför många fördelar för det lilla landet på Balkan, särskilt inom affärsverksamhet och handel, eftersom det både medger att ett frihandelsområde bildas och underlättar investerings- och affärssamarbetet.
Den 19 oktober 2007, lite mer än ett år efter självständighetsförklaringen, uppnådde Montenegro ett annat viktigt mål när parlamentet antog landets första författning, som kommer att spela en mycket viktig roll i skapandet av denna unga nations identitet. Den fastställer Montenegro som en demokratisk, liberal och ekologisk stat som bygger på rättsstatsprincipen. Detta är en stor framgång. Montenegro har fortfarande en lång väg att gå för att vinna medlemskap i EU, men återstående hinder rivs bit för bit.
Det finns fortfarande ett särskilt behov av framsteg i kampen mot den informella ekonomin och korruptionen. Absolut nödvändigt för Montenegro och dess framtid i EU är ett fungerande fritt och oberoende rättssystem, ett samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien och framför allt reformprocesser inom områden som rör demokratisering, mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter. Den första prioriteringen måste vara att framgångsrikt genomföra reformerna som föreskrivits i stabiliserings- och associeringsavtalet.
Den 1 januari 2008 kommer Slovenien, en annan av Jugoslaviens successionsstater, att ta över ordförandeskapet i rådet. Det är glädjande att en av det slovenska ordförandeskapet prioriteringar kommer att vara de västra Balkanländerna. Säkerheten och stabiliteten i de västra Balkanländerna är av största intresse för regionen och för hela Europa.
Ett demokratiskt och stabilt Montenegro kan och bör spela den viktigaste rollen i strävan att nå dessa mål. Låt mig avsluta med att betona att Montenegros utsikter att gå med i EU en dag, låt vara i en mer avlägsen framtid, är den viktigaste pådrivande faktorn för fortsatta reformprocesser. Vi i Europeiska parlamentet bör stödja Montenegro på dess väg mot EU.
Jelko Kacin: för ALDE-gruppen. - (SL) För mer än hundra år sedan var Montenegro en monarki på Europas politiska karta. Den var erkänd och högt skattad både kulturellt och politiskt.
En del av kusten, Kotorbukten, var en väsentlig del av Österrike-Ungern och erbjöd då tillgång till havet tillsammans med det nuvarande Hercegovina. Montenegro var en gång i tiden en del av det moderna Europa, och förbereder sig nu för ett fullständigt samarbete med och medlemskap i Europeiska unionen.
Sedan maj 2006, då Montenegro blev ett nytt europeiskt land, har man gjort uppmuntrande framsteg att genomföra den europeiska agendan. Montenegro förtjänar uppriktiga gratulationer för att ha undertecknat stabiliserings- och associeringsavtalet och för de nya lagar som antogs i oktober. Podgorica förtjänar också att få ett erkännande för sitt samarbete med Haag-tribunalen och för att man på ett positivt sätt bidragit till den långvariga stabiliteten i regionen.
Men från och med idag kommer vår europeiska union att förändras, eftersom vi för några timmar sedan bevittnade en mycket betydelsefull historisk händelse när stadgan om de grundläggande rättigheterna undertecknades. Medborgarna i Montenegro förtjänar också mer demokrati, större respekt, större mångfald och större rättssäkerhet. De största utmaningarna för denna unga nation hör samman med kampen mot organiserad brottslighet och korruption, där det finns mer som måste och kan göras. Jag skulle vilja be de behöriga myndigheterna att vara mer aktiva i kampen mot korruption, organiserad brottslighet och mot handeln med människor, vapen och droger.
I det sammanhanget ser jag positivt på den fasta rättsliga ramen. Men jag skulle vilja framhålla att genomförandet av lagstiftning i praktiken är en process som också kräver tillräckligt med administrativa och politiska resurser. Jag är fortfarande bekymrad över bristen på transparens och politisk kultur, både i politiska och ekonomiska system. Detta hindrar Montenegro från att utveckla ett demokratiskt samhälle och en fri marknad.
Montenegro måste gör mer för mediernas frihet, pluralism och professionalism. Man måste genomföra de antagna reformerna helt och hållet och säkerställa fullt oberoende för Montenegros radio och tv.
Jag beklagar att man fortfarande inte gjort några framsteg i utredningen av mordet på journalisten Duško Jovanović, som vid det tillfället höll på att publicera en rad artiklar om organiserad brottslighet i Montenegro.
Journalister och det civila samhället har en viktig roll i utvecklingen av demokrati, särskilt när de uppmärksammar känsliga samhällsfrågor. Jag skulle därför vilja be regeringen att bli mer aktiv i att lösa dessa frågor, att involvera och rådfråga det civila samhället och ge det bättre villkor att agera i.
Gisela Kallenbach: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag vill framföra mitt varma tack till Marcello Vernola för hans betänkande och för utrikesutskottets samarbetsvillighet när man behandlade det. Men det är med ännu större tacksamhet jag gratulerar våra motparter från Montenegro och kommissionen, som än en gång visat att ett europeiskt perspektiv fungerar som motor för utvecklingen av demokrati, rättsstaten och stabilitet.
Men egentligen anser jag att processen går för långsamt framåt. Därför vädjar jag till båda parter, och då först till oss själva, de europeiska institutionerna, att komma ihåg att Montenegro och faktiskt alla de västra Balkanländerna är en del av Europa. Det ligger i vårt intresse att det råder varaktig fred och demokrati där. Vi bör fördjupa våra åtaganden i hela regionen. Vårt förslag om en särskild agenda för ett nära ekonomiskt och miljöinriktat partnerskap med de västra Balkanländerna bör antas. Låt oss avskaffa viseringskraven så snart som möjligt.
Jag ber Montenegro att se till att lägesrapporterna inte längre berättar, som de har gjort i många år, om otillräckliga insatser för att bekämpa korruption, om organiserad brottslighet och om offentliga institutioner med otillräcklig kapacitet. Montenegro måste trappa upp sina insatser för att omsätta europeiska värden i praktiken. Detta innebär öppenhet där det civila samhällets verksamhet verkligen kan blomma, och där obegränsad frihet för medierna är en självklarhet.
Till slut måste landet ta på sig en mer framträdande roll som en konstruktiv deltagare inte bara i hela regionen utan även för att lösa frågan om Kosovos status. Dessutom kan det kanske ompröva de åtgärder som har lett till att man blivit beroende av länder utanför Europa inom vissa områden. Sådana åtgärder är undertecknandet av det bilaterala immunitetsavtalet med Förenta staterna och dessutom den lagstiftning som tillåter osund spekulation i mark och egendom, vilken undergräver insatser för att skydda miljön och hindrar en verkligt hållbar utveckling av Montenegros fantastiskt vackra kustregion.
Godkännandet nyligen av mål för markanvändningsplanering är ett viktigt steg. Än en gång vill jag framföra mina lyckönskningar och uppmuntra Montenegro till ytterligare framsteg på vägen till medlemskap i Europeiska unionen.
Helmuth Markov: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! År 1918 tog det självständiga Montenegro ett frivilligt beslut att ansluta sig till sina grannstater Serbien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina samt Slovenien. Efter Jugoslaviens upplösning bestämde de montenegrinska väljarna demokratiskt år 2006 att de inte ville att Montenegro skulle vara i union med Serbien längre. Montenegro blev därmed Europas 49:e självständiga stat, en stat i vilken största delen av befolkningen är slaver, utom i regionerna som gränsar till Albanien och Kosovo där etniska albaner dominerar.
När det gäller politik till vardags, är det viktigt att Montenegro inte blir ett tillhåll för utlänningar som vill betala lägre skatt och tvätta svarta pengar. Montenegro måste hitta lösningar på problemet med förorening av miljön och på den svåra situation som de långvariga flyktingarna från Serbien och Kosovo befinner sig i.
Järnvägarna måste sättas i bruk igen, och smuggling måste bekämpas. Min grupp är nöjd med att utskottet för utrikesfrågor har antagit vårt förslag till ändringar, som gäller flyktingars levnads- och arbetsvillkor. Människor som för närvarande inte är medborgare i något land, får inte förbli statslösa för alltid, och Montenegro måste följa de tillämpliga riktlinjer som fastställts av Europarådet.
Vårt förslag att järnvägstrafiken återupptas till Nikšić vid Bosniens gräns och till Shkodër i Albanien har också antagits. Skyndsamma åtgärder måste tas för att få ett slut på vanskötseln av den nord-sydliga järnvägslinjen, och för att rätta till den obalans som beslutet att förlita sig helt på bilar, bussar och lastbilar har orsakat.
Vi anser att det är positivt att föredraganden inte har upprepat den begäran han framförde i sitt tidigare betänkande om Montenegros snabba inträde i Nato. Inträde i Nato får inte ställas som villkor för framtida medlemskap i EU.
Det är också en god sak att detta betänkande inte upprepar kravet på att Montenegro fortsätter ett slags neo-liberal ekonomisk politik som skulle vara mer långtgående än den vi redan har inom Europeiska unionen. Montenegro har möjligheten att bli en medlemsstat i EU. Det är viktigt, inte bara för Montenegro, utan även för de andra staterna i f.d. Jugoslavien, som också strävar efter att ansluta sig till EU.
Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Herr talman! Marcello Vernola påpekar mycket riktigt att Montenegros framtid ligger i Europeiska unionen. Men vägen till europeisk integration är inte någon rosenstig. Det finns anledning att varna för hur den unga Balkanstaten utvecklas. Montenegro kan i teorin bli utmärkt ”grönt” och utvecklas på ett önskvärt sätt, men Podgorica måste se till att utvecklingen fortsätter på lång sikt. Nuvarande praxis verkar dessvärre vara djupt rotad.
En fara är till exempel den instabila uppgången av priserna på egendom vid kusten, Gold Coast, runt Kotor. Dessutom innebär det snabbt expanderande och ibland illegala byggandet att landets vatten- och avloppssystem utsätts för onödigt stora påfrestningar. Marcello Vernola nämner detta, men inte tillräckligt kraftfullt för att vara ett så allvarligt problem.
Den enorma tillväxtpotentialen hos Montenegros turism har sin baksida också. Medan den lilla statens Adriatiska kust upplever en utvecklingsboom, är arbetslösheten i norr över 20 procent och fattigdomen över det nationella genomsnittet.
Dessutom märks arvet från kriget fortfarande. Infrastrukturen är minimal och på vissa platser måste befolkningen brottas med vatten- och elbrist. Medborgarna i Montenegro investerar fortfarande inte tillräckligt produktivt i en sund ekonomisk framtid. Med sikte på utveckling, med sikte på att ansluta sig till Europa, behöver Montenegro en väl genomtänkt tillväxtstrategi för hela landet. Det får inte bli något vårdslöst agerande när det gäller en ny europeisk guldkust.
Alojz Peterle: (SL) Jag stöder gärna godkännandet till att ingå ett stabilitets- och associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Montenegro, vilket är en av de viktiga positiva händelser som ägt rum i sydöstra Europa de senaste månaderna. Detta avtal är ett erkännande av det arbete som Montenegro har gjort men innebär samtidigt en avtalsenlig förpliktelse att fortsätta arbetet på vägen mot fullt medlemskap i en anda som överensstämmer med perspektivet i Thessalonikiagendan.
Avtalet fastställer tydligt de viktigaste prioriteringarna på de politiska och ekonomiska områdena och på andra områden. I det avseendet ser jag positivt på avtalets tydliga samband med prioriteringar för utvecklingen inom områden som turism, miljöskydd, transporter och energiproduktion. Alla dessa prioriteringar är nära sammanlänkade med varandra, och det är därför viktigt att Montenegro får till stånd en förvaltningsreform, genom vilken det blir möjligt att garantera en snabb utveckling och uppfylla villkoren för att få kandidatstatus. Eftersom genomförandet beror på denna reform, vilket föregående talare betonade, önskar jag verkligen Montenegro framgång med denna.
Jag är övertygad om att under det slovenska ordförandeskapet kommer Europeiska unionen att notera alla framsteg som Montenegro gör för att uppfylla sina kontraktsenliga åtaganden. Montenegros framsteg är naturligtvis av särskilt intresse för sydöstra Europa och därför också för Europeiska unionen i sin helhet.
Hannes Swoboda: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det finns mycket att beundra när det gäller Montenegro. Landskapet är beundransvärt, och det är också det sätt som man genomförde separationen från Serbien på, då både Montenegro och Serbien agerade mycket ansvarsfullt. Jag måste också uttrycka min beundran över landets minoritetspolitik, som medfört att minoriteter på det hela taget verkar känna sig hemma i Montenegro. Nog förtjänar det och mycket annat vår beundran.
Men det finns också mörka sidor som bekymrar mig mycket och som andra talare redan har nämnt. En av dessa är de utländska och särskilt ryska investerares verksamhet. Jag har inget emot ryska investeringar i Montenegro eller något annat land. Men medborgarna i Montenegro måste akta sig för en obalans som skulle göra dem beroende av ett enda land - och jag skulle säga detsamma om ett beroende av vilket annat land som helst, inte bara av Ryssland. En del av dessa investeringar äventyrar redan Montenegros natursköna platser och pittoreska landskap.
Det som fortsätter att göra mig särskilt ledsen är den allmänt utbredda korruptionen, som några ledamöter redan har talat om. Vi har många rapporter från mediekällor som otvivelaktigt försöker rapportera på ett ganska balanserat sätt. Fallen med omfattande korruption i samband med cigarettsmuggling, och andra fall som vi har läst om, trodde vi att vi hade lämnat bakom oss. Jag ber kommissionen prioritera dessa händelser. Om korruption vore det enda kriteriet, borde vi inte godkänna stabiliserings- och associeringsavtalet idag eller inom den närmaste framtiden. Men vi ska godkänna det ändå - även vi i socialdemokratiska gruppen - eftersom vi vill hjälpa detta land med sin reformprocess.
Men självfallet förväntar vi oss att kommissionen och landet självt gör allt de kan för att avskaffa korruptionen, som -sorgligt nog - sträcker sig långt in i politiska kretsar. Åtminstone har det förekommit allvarliga anklagelser mot politiker om korruption. Liksom Jelko Kacin vill jag uppmärksamma att mordet på Duško Jovanović fortfarande inte har lösts. Jag undrar om det endast är en tillfällighet att han och hans kolleger hade skrivit en hel del om organiserad brottslighet. Jag hoppas att det är en tillfällighet och att det inte finns något samband. Jag önskar i alla fall att myndigheterna i Montenegro löser detta mord snart och gör ännu mer för att bekämpa korruptionen i sitt eget land.
Ewa Tomaszewska: (PL) Herr talman! Rekommendationen att ingå stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Montenegro berör en speciell situation. För första gången har vi att göra med ett land som uppnått självständighet genom en folkomröstning.
Jag var som representant för Europarådets parlamentariska församling observatör vid det första parlamentsval som hölls i Montenegro efter folkomröstningen. Både Europarådets delegation och OECD bekräftade valets demokratiska karaktär. Jag var fascinerad av hur stort allmänhetens deltagande var i att bevaka valprocessen. Representanter från icke-statliga organisationer och valförrättare fanns med i alla valkommittéer vi besökte. Det var lätt att se det stora engagemanget hos valkommittéernas medlemmar när de såg till att alla förfaranden följdes. Det bör dessutom noteras att Montenegro har antagit euron som lagligt betalningsmedel.
Med hänsyn till de framsteg som man gjort för att gå med i Europiska unionen, stöder jag rekommendationen till ingående av avtalet. Jag hoppas att antagandeprocessen kommer att hjälpa Montenegro att förbättra levnadsförhållandena för sina invånare.
(Talmannen avbröt talaren.)
Jaromír Kohlíček: (CS) Mina damer och herrar! Förbindelserna mellan EU och Balkanländerna är en känslig fråga, delvis på grund av att de största medlemsstaterna i EU genom sin ”splittra och härska”-politik påtagligt bidrog till delningen av f.d. Jugoslavien, som sedan första världskriget har varit en betydelsefull stabiliseringsfaktor i regionen som helhet. Med undantag för Slovenien, karaktäriseras alla dessa stater av instabilitet, etniska spänningar, migrationsproblem, betydande korruption och arbetslöshet, och av att de valda parlamenten har en svag ställning och ett begränsat inflytande. En sådan miljö är grogrund för illegal handel och trafficking med vapen, människor, droger, alkohol och tobaksprodukter. I en sådan miljö är det svårt att planera för utveckling på områdena transport, energi och ekonomi. Det är också svårt att skydda miljön. Det borde inte komma som en överraskning för någon av er att vi betraktar dessa företeelser, vilka är utbredda även i Montenegro, som ett brådskande globalt problem som världen står inför. En resolution är endast ett dåligt substitut för det vi borde göra för att befria oss själva från den skuld som flera medlemsstater har till de nuvarande förhållandena i denna region. Är parlamentet medvetet om detta?
Georgios Georgiou: (EL) Herr talman! Vår kollega Marcello Vernola har gett en strålande - jag skulle säga levande - bild av Montenegro, som är det mest hänförande hörnet på Balkan. I folksagan på Balkan har det alltid funnits berättelser om detta forntida kungarike som har lyckats leva med fem grannländer. Så många grannar! Montenegro gränsar till Bosnien och Kroatien och Serbien och Albanien, och till Kosovo, som nu kanske kommer att vara Montenegros problem eftersom landet, enligt vad vi sett i tidningar och hört från våra kolleger, står i begrepp att förklara sig självständigt, uniliteralt!
Detta skulle kunna bli ett problem för Montenegro som nu är hem för ett stort antal albaner. Enligt min uppfattning är undertecknandet av associeringsavtalet, för inledande av förhandlingar, något mycket positivt. Det kommer att underlätta reformen av den offentliga förvaltningen och domstolsväsendet. Dessutom kommer det att underlätta arbetet med att bekämpa korruptionen, och jag hoppas att just detta avtal kommer att förhindra att några sådana tendenser dyker upp bland Albaniens befolkning.
Jacek Protasiewicz: (PL) Herr talman! Den politiska situationen i Balkanländerna har varit föremål för parlamentets särskilda intresse under många år. Vi är glada att det nu efter en period med blodiga konflikter är fred och samarbete mellan nationer som är normen i det dagliga livet i regionen.
Även sådant som berör de mest känsliga frågorna, till exempel nya staters självständighetsförklaringar, sker nu eller kan ske på ett sätt och i en form som överensstämmer med de högsta internationella normerna. Detta är den verkliga trenden i Balkanländernas politiska utveckling, en trend som skapar förutsättningar att nå det strategiska målet för majoriteten av de länder som finns i regionen, nämligen ett närmare samarbete med Europeiska unionen, både före och efter det att man fått fullt medlemskap.
Montenegro är ett utmärkt exempel på denna inriktning. Efter att ha deklarerat sin självständighet upprätthöll Montenegro goda relationer med sina närmaste grannar, däribland Serbiska republiken, som det tidigare hade varit förenat med i ett statsförbund. Montenegro inledde genast intensiva förhandlingar med sikte på ett stabiliserings- och associeringsavtal som avslutades med undertecknandet av avtalet den 15 oktober detta år. Samtidigt slöt man ett frihandelsavtal med EU som träder i kraft i januari.
Inom loppet av denna korta tidsperiod, knappt ett och ett halvt år, har Montenegro gjort avsevärda framsteg. De förändringar som gjorts inom finans- och skattepolitik och för att skapa en marknadsekonomi baserad på konkurrens och fri rörlighet för kapital måste ses som positiva insatser.
Det återstår fortfarande mycket att göra, särskilt inom områden som socialpolitik och sysselsättning, energi och miljöskydd, säkerhet och mänskliga rättigheter. En effektiv bekämpning av korruption och organiserad brottslighet och fullständigt samarbete med internationella tribunalen i Haag är ytterst viktiga uppgifter som Montenegros regering står inför.
Men Montenegro är inte ensamt om att stå inför dessa problem. Alla Balkanländer som ansöker om medlemskap i Europeiska unionen står inför liknande utmaningar. Montenegro är en av dem som leder denna process, och jag skulle här vilja uttrycka min förhoppning om att det kommer att förbli så. Unionen är redo att välkomna Balkanländerna in i gemenskapen. Om och när detta inträffar beror framför allt på den balkanska eliten och på de balkanska politikernas visdom.
Libor Rouček: (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Montenegro har gjort tydliga framsteg under sin kortvariga existens. Grunden har lagts för en ny stat och en ny författning har antagits. Landets ekonomi visar en stark tillväxt med 8 procent och de inre investeringarna har under detta år varit i storleksordningen 700 miljoner euro. Stabiliserings- och associeringsavtalet har undertecknats och Montenegro har tagit de första stegen på sin väg mot fullt medlemskap i EU. Men om Montenegros väg mot medlemskap i EU ska bli så kort och snabb som möjligt, bör Podgorica ta några grundläggande beslut. Det är nödvändigt att stärka rättsstatsprincipen och bland mycket annat garantera ett oberoende domstolsväsende. Det är också nödvändigt att - med större övertygelse än tidigare - bekämpa korruption och öka insynen i det politiska och ekonomiska beslutsfattandet för att säkerställa en demokratisk och rättvis marknadsekonomi. Turismen har en grundläggande betydelse för Montenegros ekonomi. Dess hållbarhet måste garanteras genom en enhetlig lagstiftningsram till skydd för den naturliga miljön och kustområdet.
Mina damer och herrar! Anslutningsprocessen för Montenegro och dess grannar underlättar en mer långtgående utveckling av regionalt samarbete. Jag är övertygad om att regionalt samarbete inom ramen för Cefta också kommer att bidra till att man löser många politiska, ekonomiska och sociala frågor i regionen som helhet. Jag skulle vilja avsluta mitt anförande med att uppmana kommissionen att hjälpa Montenegro och de andra staterna på Västra Balkan att utveckla ett regionalt samarbete, framför allt inom energi-, transport- och miljöområdet.
Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Hannes Swoboda nämnde mycket riktigt för en stund sedan den vitt utbredda korruptionen i Montenegro. Som stöd skulle jag vilja ge exempel på statistik från Transparency International, som visar att på en skala från 0 till 10 (där 10 motsvarar frånvaro av korruption), får Montenegro 3,3. Montenegro står alltså i främsta ledet bland de länder där korruption är ett stort problem.
Jag skulle vilja tillägga att även smuggling är ett enormt stort problem för Montenegro. I det avseendet har landet faktiskt inte några gränser. Nyligen fanns ett förslag om att förbjuda rökning på offentliga platser, när man samtidigt i huvudstadens centrum kan köpa tusentals paket smuggelcigaretter. I det avseendet har Montenegro uppenbart en lång väg att gå på vägen till Europeiska unionen.
Å andra sidan måste landet uppmuntras till att uppnå unionens kriterier så snart som möjligt. Jag ser positivt på att man inom exempelvis domstolsväsendet eller förvaltningens sätt att fungera har gjort märkbara framsteg. Vi måste uppskatta det Montenegro redan har gjort på detta område sedan det ganska oväntat deklarerade sin självständighet efter en folkomröstning.
Jag menar att Europeiska unionen bör ge en klar signal om att så snart de relevanta kriterierna uppnåtts kommer vägen till unionen att bli kortare. Vi måste erbjuda en reell möjlighet till medlemskap - inte om ett, två, tre eller fyra års tid naturligtvis - men ändå ge ett verkligt incitament till det montenegrinska samhället att göra större framsteg för att uppnå europiska normer.
Bernd Posselt: (DE) Herr talman! Montenegro är inte bara ett av världens vackraste länder, det är även det land på Balkan med de äldsta traditionerna som ett självständigt land i modern tid. När Belgien bildades hade Montenegro redan varit självständigt under århundraden och hade en stats egenskaper. Jag framhåller detta eftersom Montenegro alltid felaktigt avfärdas som ett exempel på ett onödigt och litet land som plötsligt och genom ett ödets nyck blev självständigt.
Låt mig tala om för Helmuth Markov att Montenegro annekterades av sin serbiska bundsförvant efter första världskriget. Det var inte fråga om en frivillig union den gången. En parlamentarisk votering pro forma genomfördes, det var allt. Det fanns en stark montenegrinsk frihetsrörelse, vars verksamhet fortsatte under 1920- och 1930-talet. Tito återupprättade Montenegros självständighet inom Jugoslavien, och enligt Titos jugoslaviska författning hade landet rättigheten att utträda. Men när det försökte utöva denna rättighet, lades hinder i dess väg. Idag är det ett självständigt land på väg mot medlemskap i Europeiska unionen.
Vi måste stödja de demokratiska krafterna där. Som redan nämnts är Montenegros behandling av minoriteter, som är orsaken till att de stödde självständigheten, ett föredöme för många andra i regionen. Men det som fortfarande behövs är ett starkare oberoende utbildningssystem, liknande det franciskanska skolcentrumet i Tuzi, i närheten av Podgorica. Privata utbildningsinitiativ behövs för att befria landet från sin stelbenthet.
Jag uppmanar parlamentet att med kraft fortsätta framåt på denna väg mot pluralism, inte bara inom ekonomin, utan även inom utbildning och inom landets konstitutionella och demokratiska strukturer.
(Applåder)
Józef Pinior: (PL) Herr talman! Det råder ingen tvekan om att Montenegro är ett exempel på positiv utveckling i Balkanländerna när det gäller statsbildningen, författningen, rättsstatsprincipen, inträdet på den globala marknaden och skapandet av en marknadsekonomi. Utan att tveka bör därför Europaparlamentet stödja stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Republiken Montenegro.
Men samtidigt måste vi komma ihåg att Montenegro har en hel del att ändra på och att göra, särkilt när det gäller rättsstatsprincipen och kampen mot korruption. Jag skulle vilja poängtera att Montenegro i april 2007 undertecknade ett bilateralt avtal med Förenta staterna om undantag från Internationella brottsmålsdomstolens jurisdiktion. Olyckligtvis står det i strid mot Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt och grundläggande principer. Internationella brottsmålsdomstolen är en mycket viktig institution sett ur EU-politisk synvinkel. Det bilaterala avtalet rimmar illa med den framtida möjligheten att ingå avtal med unionen.
Jag säger inte detta för att göra Europaparlamentet avogt sinnat mot Montenegro. Tvärtom, jag menar att EU-institutionerna bör göra en hel del just nu för att underlätta för landet att ordentligt förebereda sig för ett närmande till Europeiska unionen, särskilt när det gäller att bekämpa korruption, stärka rättsstatsprincipen, skapa en marknadsekonomi och motarbeta den svarta marknaden.
Paul Rübig: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Montenegro är ett exempel som visar hur viktig en folkomröstning kan vara. Därför förstår jag varför ett stort antal affischer med krav på folkomröstning hölls upp i parlamentet idag, eftersom Lissabonfördraget självt givetvis gör det möjligt för oss att erbjuda det europeiska folket en sådan folkomröstning. Jag menar att det är viktigt att den stora allmänheten deltar i samrådsprocessen och att den får möjlighet att uttrycka sin vilja.
Jag anser att Montenegro behöver förbättra sin ekonomiska struktur, och som Bernd Posselt redan har påpekat, är Europeiska unionens utbildningsinstitutioner och utbildningsprogram särskilt viktiga i det avseendet. Inom energiområdet innebär dessutom energieffektiviteten och förnybara energislag inte bara en enorm utmaning i Montenegro utan också oöverträffade möjligheter.
Inom telekommunikationssektorn skulle det dessutom vara fördelaktigt för Montenegro att införliva direktivet om roaming i nationell lagstiftning, eftersom det naturligtvis skulle kunna bidra till bättre kommunikationer med våra europeiska länder till rimligare priser.
Det behöver inte sägas att miljön är en av de största utmaningarna, och avfallshantering, avloppsreningsverk och spillvatten är ett särskilt problem. Om vi nu talar om en utsökt, orörd, vacker natur, har vi all anledning att tillämpa de senaste normerna. För miljöåtgärder har Europeiska unionen stödramar som bör tas i anspråk så snart som möjligt.
Justas Vincas Paleckis: (LT) Många tack till föredraganden, som hade äran att i det här betänkandet presentera ett nytt och samtidigt gammalt europeiskt land. Efter ”sammetsskilsmässan” från Serbien har Montenegro fått möjligheten att visa den obegränsade potential som ett litet, stolt land kan ha. Å andra sidan bör Montenegro leda utvecklingen i det regionala samarbetet genom att fortsätta att utöka minoriteters rättigheter och medverka till att omvandla Balkanregionen från en krutdurk till en nationernas lustgård.
Som de andra länder vars namn har dykt upp på kartan den senaste tiden, står Montenegro inför ett antal riskfyllda utmaningar: djupt rotad korruption, illegal affärsverksamhet, den svarta ekonomin etc. Det är olyckligt att en del utländska investerare, särskilt från Ryssland, dras till detta unga land, huvudsakligen för att det erbjuder enkla sätt att träffa illegala finansöverenskommelser. Beslutet att inte överlämna amerikanska arbetstagare till Internationella brottsmålsdomstolen i utbyte mot militärt bistånd undergräver Montenegros trovärdighet när det gäller dess vilja att samarbeta fredligt med sina grannar och dess engagemang för europeiska målsättningar.
Med ett dunkelt förflutet lockas nu Montenegro, precis som några av dess grannländer, av möjligheten att bli medlem i Europeiska unionen. Enbart utsikten att bli en medlemsstat främjar utvecklingen av demokrati, mänskliga rättigheter och ett bättre liv för medborgarna. Genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet bör ge europeisk vind i seglen för Montenegros reformer. Landet kan lära av sin granne Slovenien och andra länder som anslutit sig till EU under det nya millenniet.
Montenegros initiativ att förklara sig som en ekologisk republik är lovvärt, men vägen för att uppnå ett trovärdigt genomförande kan bli lång.
Det är bra att ridån av isolering som med visering har omgett Montenegro och andra Balkanländer har rivits. Europeiska kommissionen och rådet bör inte stanna upp halvvägs, utan fortsätta att riva detta hinder tillsammans med finansiella och byråkratiska barriärer, men samtidigt behålla ett starkt skydd mot kriminella och lagbrytare.
Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka ledamöterna för en mycket saklig och konkret debatt, och Marcello Vernola för hans bidrag till debatten.
De flesta ledamöter har med rätta betonat att det är absolut nödvändigt att bekämpa korruption och brottslighet och se till att rättsstatsprincipen stärks i Montenegro. Jag håller fullständigt med: rättsstatsprincipen är av grundläggande betydelse för alla samhällssektorer och är den grund som hela samhället och ekonomin vilar på. Det är just därför som kommissionen är mycket angelägen om att rättsväsendet ska reformeras i ett tidigt skede av Montenegros föranslutningsprocess. Detsamma gäller i övriga länder på västra Balkan. Det här är ett av de viktigaste politiska kriterierna för anslutning, och det bör sättas i allra första rummet.
Marcello Vernola och många andra ledamöter framhöll också ekologins och miljöfrågornas betydelse. Genom att stärka Montenegros administrativa kapacitet hjälper kommissionen detta gamla kungadöme att bli den ekologiska republiken i nationernas trädgård, som Justas Vincas Paleckis sa. Därigenom förbättras landets förmåga att anpassa sina lagar till våra, t.ex. när det gäller avfallshantering och vattenrening.
Även här finns emellertid kopplingar till korruption, och jag vill citera kommissionens framstegsrapport: ”Insatserna för att bekämpa den politiska korruptionen har inte förbättrats. ... Förvaltningen av offentliga tillgångar är mycket problematisk. Det finns stort utrymme för korruption, särskilt inom byggsektorn och när det gäller markanvändning, privatisering, koncessioner och offentlig upphandling.” Detta är en mycket allvarlig fråga och Montenegro måste alltså ta itu med korruptionen som en av sina främsta prioriteringar.
Jag vill också berätta för ledamöterna att kommissionen planerar att anta ett meddelande i början av nästa år, antagligen i mars, där vi kommer att göra en bedömning av utvecklingen sedan Thessaloniki, och Salzburg förra året, och ge förslag för framtiden. En fråga kommer att vara viseringslättnader, som många av er med rätta nämner. Kommissionen kommer att inleda en dialog om färdplaner mot resande utan krav på visum. Färdplanerna bör hjälpa länderna på västra Balkan att närma sig ett uppfyllande av kraven så att deras medborgare inte längre behöver visum för resor till EU.
Men jag vill understryka att detta inte i sig tillhör kommissionens behörighet utan ligger hos de nationella parlamenten i EU. Det är inrikesministrarna och inrikesministerierna som är nyckelspelarna här. Låt oss därför med gemensamma krafter försöka påverka både inrikesministrarna och berörda länder på västra Balkan, för vi måste se till att alla säkerhetskrav, t.ex. utfärdande av dokument och gränskontroller, är helt uppfyllda innan vi kan gå mot viseringslättnader.
Slutligen gläder det mig mycket att höra talas om det framgångsrika parlamentariska samarbete som pågår mellan Montenegros parlament och Europaparlamentet. Jag vet att detta är en mycket viktig del av verklig politisk integration, och det bidrar på ett mycket välkommet sätt till Montenegros institutionella utveckling. Jag hoppas vi kan arbeta tillsammans för att stärka Montenegros demokratiska institutioner och administrativa kapacitet. Jag är mycket glad över att vi är överens om Montenegros framtida utveckling och landets väg mot Europeiska unionen.
(Applåder)
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag för att avsluta debatten om kommissionens uttalande.
Den gemensamma debatten är härmed avslutad.
Omröstningarna om resolutionsförslaget och Vernolabetänkandet kommer att äga rum på torsdag, den 13 december 2007.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Bogdan Golik : skriftligt. - (PL) Herr talman! Som ledamot i Europeiska parlamentet har jag den stora glädjen att uttrycka mitt stöd för ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan de Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater och Republiken Montenegro.
Jag menar att samarbete mellan Europeiska unionen och Republiken Montenegro kommer att vara ömsesidigt fördelaktigt i framtiden, särskilt genom det gradvisa bildandet av ett frihandelsområde. Jag är dessutom mycket nöjd med de framsteg som Republiken Montenegro har gjort för att fullgöra de åtaganden som den ålagts av Europeiska unionen.
Men jag skulle kortfattat vilja hänvisa till de områden som Montenegro, enligt kommissionens rekommendationer, måste fortsätta att arbeta med om det vill närma sig Europeiska unionen. Den viktigaste uppgiften är att förbättra rättsstatsprincipen genom att reformera offentlig förvaltning, för att stärka institutioner på alla nivåer och på ett effektivt sätt bekämpa deras politisering. Jag är medveten om och uppskattar det lagstiftningsarbete som Montenegro gjort inom detta område, men det är ytterst viktigt att lagarna efter hand får en ändamålsenlig verkan. De montenegrinska myndigheterna måste också uppnå större insyn i frågor som rör budgetkontroll, förvaltning av offentliga medel och anbudsförfaranden.
Jag menar att Republiken Montenegros genomförande av alla Europeiska kommissionens rekommendationer kommer att göra det möjligt att snabbt få landet att gå raka vägen till anslutning.
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Parentation
I går avled Bettino Craxi, före detta ledamot av Europaparlamentet, i Hammamet i Tunisien. Bettino Craxi var ledamot av det här parlamentet från den 17 juli 1979 till den 20 augusti 1983 och från den 25 juli 1989 till den 30 april 1992. Craxi var också ordförande för rådet i sin egenskap av premiärminister för Republiken Italien, en post som han innehade från den 4 augusti 1984 och fram till sin avgång den 3 mars 1987. Får jag be er att hålla en tyst minut till hans minne.
(Parlamentet höll en tyst minut.)
Justering av protokollet från föregående sammanträde
Protokollet från gårdagens sammanträdet har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en sak innan vi inleder fiskeridebatten. De ärade ledamöterna känner kanske till den förfärliga tragedin med förlusten av en fiskebåt och hela besättningen på sju man i Skottland. Solway Harvester sjönk med man och allt nära Isle of Man, när man fiskade efter musslor tidigare i år. Besättningen på sju man kom från det lilla fiskesamhället Whithorn och kringliggande orter i Galloway i sydvästra Skottland.
Jag vet att jag talar för alla åtta parlamentsledamöterna från Skottland och för alla kolleger i denna kammare, när jag ber er att på Europaparlamentets vägnar sända ett kondoleansbrev till det skotska parlamentets talman, Donald Dewar. Denna tragedi är kanske en läglig och ledsam påminnelse för oss alla, när vi påbörjar ytterligare en debatt om fiskeindustrin, om att tappra män och kvinnor varje dag riskerar sina liv i ett av de farligaste yrkena i världen för att skaffa fisk till våra bord.
Jag förlitar mig på att talmannen kommer att stödja denna begäran.
(Applåder)
Herr Stevenson! Jag skall be ordföranden att skicka den här skrivelsen. Det tycker jag verkar klart.
Herr talman! I egenskap av ordförande i fiskeriutskottet och å mina kollegors vägnar vill jag solidarisera mig med vår kollega från Skottland, Stevenson, och den begäran han nyss lade fram. Tyvärr har också vi nyligen haft ett olyckstillbud med en galicisk fiskebåt med galicisk och portugisisk besättning, Ros Alcedo, som började brinna i Gran Sol vatten. Tyvärr är olyckshändelser av det här slaget betydligt vanligare än vad vi skulle önska, och därför vill jag påminna om att vårt utskott har begärt att få utarbeta ett initiativ till betänkande om orsaker bakom haverier och den fara yrkesfiskare löper. Jag hoppas att betänkandet godkänns eftersom dessa hårt utsatta yrkesmän verkligen är i behov av kammarens och allas vårt stöd.
Tack, herr Varela.
Resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna (1997)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0096/1999) av Cunha för fiskeriutskottet om kommissionens årsrapport till rådet och Europaparlamentet om resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna vid utgången av 1997 (KOM(1999) 175 - C5-0109/1999 - 1999/2112 (COS)).
Hudghton har begärt ordet i den här frågan.
Jag hoppas att ledamöterna uppskattar mitt starka intresse i denna fråga. Jag vill, i enlighet med artikel 144, väcka förslag om att Cunhas betänkande återförvisas till utskottet, och jag gör det med Verts/ALE-gruppens stöd. I måndags framförde min kollega MacCormick tvivel om tillåtligheten för en del av punkt 6 i Cunhas betänkande, vilken inbegriper mycket känsliga frågor, som mycket väl kan komma upp igen i dag. Men innan vi kommer dit, jag anser också att punkt 6 och förslagen däri omges av viktiga politiska och praktiska tvistefrågor.
Det skulle ligga i allas vårt intresse att försöka nå samstämmighet om vårt handlingssätt i denna fråga. Därför skulle ytterligare diskussion i fiskeriutskottet, liksom även möjligheten att få ett yttrande från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, vara till stor hjälp för alla sidor i diskussionen.
Med tanke på de tvivel och vissa av de meningsskiljaktigheter som omger punkt 6, skulle en återförvisning även möjliggöra och erbjuda ett tillfälle till ytterligare samråd, både med industrin och med våra sakkunniga i kommissionen och på annat håll. Jag begär att vi röstar om att återförvisa betänkandet till utskottet och att vi åter tar upp det här i kammaren i sinom tid, efter ytterligare behandling. Jag ber också om att denna omröstningar, om den genomförs, skall genomföras med namnupprop.
Herr Hudghton! Ni gör mycket riktigt en formell begäran om återförvisning till fiskeriutskottet på grundval av artikel 144 i arbetsordningen. Vi känner alla till de regler som gäller för detta. Vid en sådan begäran kan en förespråkare och en motståndare ha ordet och även föredraganden eller utskottets ordförande om det behövs. Finns det en förespråkare för denna nyss framlagda begäran?
Herr talman! Som Hudghton sade och som ledamöterna i kammaren nog kommer ihåg, bad jag i måndags om ordet för att säga att jag anser att en del i detta betänkande är otillåtligt, eftersom det saknar en rättslig grund. Detta är snarast ett "domedags"vapen, och det skulle göra mig olycklig om vi tvingades använda det, när vi har en enklare metod att tillgå för att behandla ärendet på nytt, innan det slutligen kommer tillbaka till kammaren.
Det är en sak av högsta vikt. I punkt 6 i Cunhas betänkande, som jag förstår den - och som många av mina kolleger förstår den - föreslås i själva verket en underminering av principen om relativ stabilitet som sedan 1983 har utgjort själva grunden för den gemensamma fiskeripolitiken, och som kommissionär Fischler under utfrågningen inför denna kammare faktiskt sade var av grundläggande betydelse för den gemensamma fiskeripolitiken. Införandet av ett system för kvotbestraffningar skulle underminera den gemensamma politiken svårt, men det är just vad som föreslås i punkt 6. Betänkandet bör återförvisas till utskotten för behandling, både till fiskeriutskottet och till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Jag har nöjet att be kammaren att stödja Hudghtons förslag.
Herr talman! Jag är emot det förslag som lagts fram.
Först och främst för att Cunhabetänkandet är ett betänkande som har godkänts av en majoritet i fiskeriutskottet. Och inte bara det. Den grundtanke som genomsyrar betänkandet är den som traditionellt sett parlamentet har fört fram i sina successiva betänkanden om utvärderingen av FUP (flerårigt utvecklingsprogram inom fiskerisektorn).
För att besvara MacCormicks fråga om man i punkt 6 motsätter sig eller inte principen om relativ stabilitet, så vill jag säga att man i punkt 6 under inga omständigheter bestrider principen om relativ stabilitet. Där föreslås bara, som en möjlig sanktion för dem som inte följer FUP, att de som mest förstör resurserna tillfälligt skall få sina kvoter indragna, det rör sig varken om en definitiv indragning eller om en överföring av kvoter från en medlemsstat till en annan.
Sammanfattningsvis kan man säga att principen om relativ stabilitet bevaras samtidigt som också sättet att använda sig av principen om relativ stabilitet bevaras, vilket många är rädda för. Jag vidhåller därför att det inte finns någon som helst möjlighet att denna princip, denna heliga princip inom gemenskapsfisket, skall angripas. Det är helt enkelt allvarliga sanktioner som föreslås - och eftersom de är kännbara klagar en del - för att effektivt värna om resurserna.
(Applåder)
Mycket kort skulle jag vilja säga att det inte handlar om principen om relativ stabilitet av det enkla skälet att det inte finns någon överföring av kvoter mellan medlemsstater, det handlar inte om det. Vi talar dessutom om en tillfälligt avskaffande av kvoter för att tvinga medlemsstaterna att uppfylla målen i de fleråriga utvecklingsprogrammen. Detta blir ännu klarare med ett godkännande av ändringsförslag 3 av Ford. Jag vill, som föredragande, yrka på ett godkännande av detta. För det andra vill jag säga att målet för punkt 6 i mitt betänkande är till för att just se till att Europeiska unionen skapar ett effektivt sanktionssystem, för om vi inte lyckas skapa sanktioner som tvingar länderna att uppfylla målen i de fleråriga utvecklingsprogrammen kommer de att bli meningslösa och vad värre är, bli ett instrument för diskriminering mellan de medlemsstater som uppfyller dem och minskar sina flottor och de som inte uppfyller dem och slipper sanktioner.
(Applåder)
Vi skall nu genomföra omröstningen om begäran om återförvisning till fiskeriutskottet. Det är en omröstning med namnupprop.
(Begäran avslogs.)
Punkten kommer att stå kvar på föredragningslistan.
MacCormick har ordet.
Herr talman! Artikel 143.1: "När en debatt om en bestämd punkt på föredragningslistan inleds kan förslag väckas om att avvisa denna punkt som otillåtlig. Ett sådant förslag skall omedelbart gå till omröstning." Jag väcker förslag om att avvisa punkten som otillåtlig och begär att ni omedelbart låter det gå till omröstning. Jag blev verkligen inte imponerad av de argument som jag hörde tidigare.
Herr MacCormick! Även här gäller regeln att en förespråkare och en motståndare kan få ordet. Vem är för det här förslaget om att i enlighet med artikel 143 i arbetsordningen inte behandla denna punkt på föredragningslistan på grund av otillåtlighet.
Herr talman! Jag kan gladeligen stödja min kollegas förslag om otillåtlighet, det vill säga otillåtligheten för punkt 6 i betänkandet. Det finns tillräckliga tvivel om lagenligheten för förslaget som gäller automatiska kvotminskningar för en förklaring att punkt 6 - inte resten av betänkandet - är otillåtligt.
) Herr talman! Det förvånar mig att en del ledamöter använder sig av samma argument som vid tidigare tillfällen, under föregående punkt togs nämligen också tillåtligheten för punkt 6 upp. Jag tror att de flesta av oss ledamöter har klargjort att vi är för nämnda punkt och att vi redan har röstat om detta. Vill ni så upprepar jag samma argument. Punkt 6 strider inte mot principen om relativ stabilitet, principen respekteras och fördelningssättet respekteras. Föregående talare säger sig vara tveksam. Man måste känna sig säker för att kunna säga att man förkastar punkt 6. Är man tveksam måste man få det hela klargjort först. Jag är inte tveksam, herr talman, och kammaren har redan visat detta.
Herr talman! Med anledning av vad som här har sagts vill jag ta upp en annan ordningsfråga vad gäller arbetsordningens efterlevnad. Vi har redan röstat om grunden. Vi har redan röstat om huruvida en av de principer som tas upp i punkt 6 är tillåtlig eller inte. En stor majoritet har förkastat ett återförvisande till utskott, vilket får mig att tolka detta som att punkten i fråga var tillåtlig. Med detta ordklyveri kan vi inte än en gång rösta om samma fråga och säga att man nu skall tillämpa artikel 143, eftersom man då anför samma skäl av otillåtlighet. Jag menar att otillåtlighet tas upp i artikel 143, otillåtlighet på grund av formella skäl. Det stod inte med på föredragningslistan, det saknades vissa språkversioner etc., men inte på grund av en fråga om grunden och än mindre om denna redan har diskuterats och lagts fram till omröstning. Vi kan inte komma med ännu en ordningsfråga genom att använda oss av en annan artikel när kammaren redan har uttalat sig om grunden och sagt att man inte ämnar återlämna den till utskottet. Nu får det vara nog med parlamentariskt ordklyveri. Frågan bör avgöras precis som den redan har avgjorts av de flesta av oss som uttalat sig här i kammaren.
(Applåder)
Jag skall rekapitulera det hela. Ett andra förslag har nu lagts fram i enlighet med en annan artikel i arbetsordningen och det måste jag som talman uppmärksamma. Spelreglerna är klara. En talare för och en talare mot har haft ordet och det har även utskottets ordförande.
Jag ger först ordet till föredraganden, Cunha, innan vi genomför omröstning med namnupprop.
Herr talman! Jag skall inte tala för eller emot, jag vill bara säga att vi här är beskådar en fars. Herr talman, var vänlig och läs arbetsordningen noga, för det vår kollega begärde har vi redan röstat om. Det vore väldigt allvarligt om vi röstade enligt artikel 143 igen. Detta är en oacceptabel fars!
(Applåder)
Herr talman! Parlamentet har klart och tydligt uttalat sig i den här frågan och vi kan inte rösta två gånger om samma sak. Jag vill uppmärksamma er på detta, det är nämligen en princip som vi alltid har respekterat. Ordförandeskapets uppförande är just nu fullständigt oacceptabelt.
(Applåder)
Tyvärr, herr Barón Crespo! Jag kan tänka mig hur ni känner er. Det är emellertid inte helt rätt. Nyss genomfördes en omröstning i enlighet med artikel 144, det är återförvisningen till utskottet. Den omröstningen har vi haft och återförvisningen förkastades. Punkten står alltså kvar på föredragningslistan. Vidare, och det kan ni inte klandra mig för, har ett andra förslag lagts fram, nämligen om att förklara ärendet otillåtligt. Det är en annan artikel, artikel 143 i arbetsordningen.
(Förslaget förkastades.)
Herr talman och kära kolleger! Europeiska kommissionens rapport om det första verksamhetsåret för det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet för fisket, det så kallade FUP IV för perioden 1997-2001, visar att det 1997 skedde en minskning på 2 procent av gemenskapens flottkapacitet i bruttotonnage och 3 procent i maskinstyrka.
Härigenom var gemenskapsflottan den 1 januari 1998 nära 16 procent mindre än slutmålet för FUP IV när det gäller maskinstyrka och 7 procent när det gäller bruttotonnage.
Det finns några djupa förbehåll mot denna uppenbart optimistiska helhetsbedömning, av effektiviteten i de fleråriga utvecklingsprogrammen som instrument för att anpassa gemenskapsflottans storlek till tillgängliga fiskbestånd . Det första förbehållet gäller svårigheterna att jämföra mål och avsikter mellan FUP III och FUP IV, på grund av att mätkriterierna och segmentindelningen av olika flottyper ändrats. Det andra förbehållet vi har är att vi fortfarande har olika mätkriterier i varje medlemsstat, vilket gör utvärderingarna svåra att jämföra. Jag måste för övrigt säga att kommissionen i sin rapport utfärdar en varning för just den bristande tillförlitligheten i de uppgifter som läggs fram.
Det tredje förbehållet vi har mot rapportens uppenbart optimistiska bedömning gäller det faktum att uppfyllandet av dessa mål är mycket olika mellan medlemsstaterna, där två inte uppfyller målen och en har lämnat information på ett oacceptabelt sätt. I motsats till detta finns det medlemsstater, som exempelvis Portugal, Spanien, Danmark, Irland och Förenade kungariket, som redan har uppfyllt eller mer än väl uppfyllt de slutmål som fastställts i FUP IV - Portugal har mer än väl uppfyllt dem.
Till följd av detta föreslår jag främst två typer av åtgärder i mitt betänkande. Den första typen av åtgärder består av att harmonisera mätkriterierna och segmentindelningen av flottorna och göra dem enhetliga, så att man kan göra komparativa, precisa och kontinuerliga bedömningar av gemenskapsflottan i varje medlemsstat. Detta är grundläggande för att de fleråriga utvecklingsprogrammen skall vara effektiva. Den andra typen av åtgärder handlar om behovet av gemensamma bestämmelser som framför allt innehåller ett effektivt sanktionssystem. Därför, och bara därför, föreslår jag i mitt betänkande som exempel - jag vill betona det - att kvoterna skall upphävas för de medlemsstater som inte uppfyller målen för att tvinga dem att uppfylla dem.
Därför ansåg jag det vara lämpligt att acceptera ändringsförslag 13 av ledamoten Ford, för att understryka att detta upphävande är temporärt. Jag vill understryka att det inte handlar om någon överföring av kvoter mellan medlemsstater, det handlar inte om någon kränkning av principen om den relativa staten, det handlar bara om ett temporärt upphävande för att politiskt tvinga länderna att uppfylla de fleråriga utvecklingsprogrammen. Detta är mycket viktigt, eftersom de ekonomiska sanktionerna inom fonden för fiskets utveckling varit helt verkningslösa. Om inte detta sker har inte medlemsstaterna några motiv att uppfylla de uppställda målen. Om dessutom några uppfyller dem och andra inte och de som inte uppfyller dem slipper straff, bidrar vi faktiskt till en allvarlig diskriminering i tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken mellan medlemsstater och vissa fiskare kommer att drabbas hårdare än andra. Jag vill slutligen säga att om dessa två typer av åtgärder som föreslagits i mitt betänkande inte genomförs, kommer de fleråriga utvecklingsprogrammen för fisket inte bara vara verkningslösa, totalt verkningslösa, utan värre än så, de kommer ett vara ett element för diskriminering och snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstater, mellan fartygsägare och mellan fiskare. I så fall skulle det vara bättre att avskaffa dem.
(Applåder)
Herr talman! Vi står ännu en gång inför kommissionens rapport om resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna denna gång för år 1997. Än en gång förvånas vi över hur kommissionen har kunnat basera en rapport på sådana meningslösa uppgifter som en del av medlemsländerna lämnat, något som enligt vår mening än en gång gör dokumentet i stort sett helt oanvändbart.
I rapporten kan man se att det finns fyra olika förhållningssätt när det gäller skyldigheten att följa det fleråriga utvecklingsprogrammet inom fiskerisektorn (FUP). Några få skickar, förutom att följa de allmänna målen att rekonstruera flottan, harmoniserade uppgifter - så som gemenskapsnormerna kräver - kan man tillägga. Andra, de flesta, fortsätter att skicka in uppgifter där bruttotonnage (BT) och bruttoregisterton (BRT) blandas ihop, vilket gör det mycket svårt att kontrollera hur minskningen av tonnage uppfylls. I den tredje gruppen finns två länder som under inga omständigheter uppfyller FUP:s allmänna mål. Slutligen finns ett land som unnar sig lyxen att inte skicka in en enda uppgift, något som man har gjort tre år i rad.
Detta är inte bara en oacceptabel diskriminering av de länder som uppfyller de allmänna målen genom att utsätta sina flottor för stora uppoffringar, utan också för dem som inte uppfyller målen, men som åtminstone fullgör sin skyldighet att lämna in uppgifter, skyldigheter som de straffbeläggs för att inte fullgöra.
För ett medlemsland, som genom att vända ryggen till gemenskapens regelverk tre år i rad har dolt sina uppgifter, kommer detta inte att inträffa, och eftersom man inte känner till dess siffror kan man inte heller straffbelägga landet i fråga. Detta är ett så stort lurendrejeri att vi enbart med stor ansvarskänsla kan uppmuntra de länder som fullgör sina skyldigheter att fortsätta anpassa sina flottor till nuvarande resurser och inte tvärtom.
Det tråkiga är att vi fortsätter att ålägga skyldigheter när vi i dagens läge inte ens vet hur många båtar och hur stort tonnage som finns i gemenskapsflottan. Med anledning av detta har kommissionen informerat om att det nästkommande månad kommer att finnas en expertstudie tillgänglig om hur stora medlemsländernas flottor är utom för ett land, och jag skulle vilja veta om det är samma land som alltid.
Innebär detta att Cunha för varje år måste lägga fram ett av sina utmärkta betänkanden om hur FUP uppfylls samtidigt som han på nytt måste varna för faran om några av medlemsländerna fortsätter att tro att bevarandet av gemenskapsresurserna alltid faller på någon annans bord?
Herr talman, det måste bli ett stopp på detta. Därför är vår föredragandes begäran om att sanktioner skall införas i form av minskade fiskekvoter, inte bara för dem som inte fullgör sina skyldigheter utan också för dem som envist framhärdar bakom ockultism och bedrägeri, en väl genomtänkt begäran.
De påföljder som finns medtagna i det nya finansiella instrumentet för utveckling av fisket (FIUF) är mycket riktigt ett steg i rätt riktning, men inte tillräckligt för att förhindra alltför långvarig uraktlåtenhet. Därför stöder vi föredraganden och dennes begäran om reellt stävjande åtgärder och vi anser, tvärtemot vad vissa andra tycker, att den här typen av straff är synnerligen rimliga. För det första för att man nått den punkt där man måste slå där det gör som ondast. För det andra för att även om kvoterna inte inkluderas i den strukturella politiken så är en bristande fullgörelse av FUP ett hot mot detta medel. Det slutliga målet med gemenskapens fiskeripolitik är ju att skydda bestånden.
Herr talman, efter det som inträffade i morse vill jag säga en sak: Även om jag alltid har varit övertygad om att Cunhas betänkanden och förslag i den här frågan varit bra, så är jag än mera övertygad nu, jag tror faktiskt att han har satt fingret på den ömma punkten. Jag hoppas att de andra två institutionerna som måste fatta ett beslut i frågan förstod att en tillämpning av effektiva sanktioner skulle kunna lösa problemet med en alltför stor gemenskapsflotta, vilket vi nu har, och att vi därmed skulle kunna värna om våra resurser och framför allt om våra fiskare.
Herr talman, ärade kollegor! Den gemensamma fiskeripolitiken ser jag i huvudsak som en samling regler som alla aktörer måste följa. Föreställ er ett parti schack där en spelare flyttar löparna diagonalt - enligt reglerna - men använder hästarna som om de vore torn och som dessutom försöker fortsätta att spela trots att han försatts i "schackmatt". Föreställ er dessutom att domaren tittar åt ett annat håll. Detta är enligt min mening vad den föregående kommissionen gjorde. Vi förlitar oss nu på att den nuvarande fullföljer sitt uppdrag som fördragets väktare och inte tillåter att "så många mål görs".
Bevarandet av våra fiskeresurser är mycket riktigt avhängigt respekten för de avtal som fastställts när det gäller total tillåten fångstmängd (TAC), kvoter, viloperioder samt ländernas åtaganden för att minska sina respektive flottor. Om någon från detta sköra kortslott som vi tillsammans har byggt tar bort ett enda kort så rasar, ärade kollegor, hela konstruktionen.
Att följa FUP är ett absolut krav för att säkra jämvikten mellan resurserna och flottans kapacitet. De olika medlemsländernas grad av fullgörelse när det gäller förpliktelserna mot FUP är som skillnaden mellan natt och dag, vilket betänkandet klart och tydligt visar.
I detta första betänkande finner vi länder som med stor ekonomisk och social kraftansträngning och med stora påfrestningar för sina respektive fiskeflottor och folk på ett korrekt sätt har fullföljt sina åtaganden. Detta erkänns av såväl kommissionen som av Cunha i dennes betänkande.
Cunha, som jag tackar för ett utmärkt betänkande, förklarar också hur en del medlemsländer brister i sin fullgörelse samtidigt som han anger en bristande vilja hos några andra som dessutom vägrar att tillhandahålla tillförlitliga uppgifter. Som föredraganden säger, så är det ofattbart att kommissionen har tolererat att ett land under så många år har underlåtit att lämna tillförlitlig information om sin flotta. Något som förmodligen var möjligt tack vare den dåvarande kommissionens politiska svaghet.
Det finns dock andra skäl som jag skulle vilja ta upp och som ankommer på Europeiska kommissionen och medlemsländerna, det är nämligen nödvändigt att båda i den här nya etappen anstränger sig för att harmonisera de referenskriterier som skall gälla för att mäta tonnage och fartygens kraft. Bara på det här sättet kan vi undvika att några gäckar reglerna, vilket är vad som sker nu. Kommissionen måste, som Cunha säger i sitt betänkande, vara mera strikt när det gäller kriterierna för en segmentering av de nationella flottorna, man måste på ett bättre sätt fastställa de geografiska zonerna samt använda sig av sin sanktionerande kapacitet, må vara temporärt, för att förmå länderna att fullgöra sina åtaganden när det gäller att minska sina flottor.
Vi socialdemokrater kräver att kommissionen här i parlamentet lovar att man inte längre kommer att tolerera att FUP inte följs och att vissa länders bristande öppenhet inte heller kommer att tolereras, ett uppförande som bara skadar andra som gör allt för att försöka nå de mål som uppställts av FUP.
Kommissionen skall vid utövandet av sin behörighet se till gemenskapens bästa.
Herr talman! Låt mig inledningsvis gratulera Cunha till ett lysande betänkande som vi i det stora hela kan stödja. Vi ser allvarligt på kommissionens anmärkningar i årsrapporten om resultaten av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna i gemenskapen. Man bör också notera att rapporten är från 1997 och att vi i dag skriver 2000. Årsrapporten präglas av en rad ändringar i referensgrunden och därmed komplicerade utvärderingar rörande mätningarna, som blir ännu svagare eftersom inte alla medlemsstater följer programmen. Vissa länder uppfyller de slutliga målsättningarna för FUP IV och andra länder är mer eller mindre försenade. Man talar dessutom om att det inte finns tillförlitliga uppgifter från andra länder. Det är viktigt att påpeka att det kanske finns stora brister, eftersom det inte existerar några enhetliga jämförelsekriterier.
Cunha hänvisar i sitt betänkande till att målet med de fleråriga utvecklingsprogrammen är att skapa balans mellan de tillgängliga fiskeresurserna och den gemensamma fiskeflottans insats. Det betonas att en väsentlig minskning av fiskeflottan är en förutsättning för att säkerställa en hållbar utveckling inom sektorn. Här tänker jag inte minst på de unga som skall starta verksamhet. Jag tänker på investeringar i nya fartyg. Det är också en given förutsättning att de socioekonomiska offren skall fördelas på ett rättvist sätt mellan medlemsstaterna.
Vi är bekymrade över att en mängd medlemsstater är försumliga - ja, nästan likgiltiga - när de gäller att inrapportera pålitliga uppgifter om sin fiskeflottas status. Det är dessutom mycket tydligt att det från en rad medlemsstaters sida bara visas ett litet intresse av att minska fiskeflottans kapacitet i enlighet med programmens målsättningar och beslut.
Fiskeriutskottet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att anta enhetliga och jämförelsebara kriterier för mätningar, och det måste vara ett absolut krav. Kommissionen uppmanas vidare att öka kontrollen av utvecklingen inom medlemsstaternas flottor. Detta stöder vi också fullständigt. I förlängningen av den skärpta kontrollen uppmanas kommissionen att vidta och i givet fall skärpa åtgärder den redan vidtagit, för att tvinga medlemsstaterna till att uppfylla bestämmelserna om en reduktion av fiskeflottan. Det kan ske i form av avslag till stöd för förnyelse och modernisering av fiskeflottan och i form av rättslig prövning vid EG-domstolen.
Cunha föreslår att medlemsstaternas bristande inrapportering av uppgifter kan medföra en minskning av fiskekvoterna. Vi menar att detta inte är rätt väg att gå, eftersom vi inte anser att yrkesfiskarna skall straffas på grund av att medlemsstaterna är försumliga. Vi har bett om delad omröstning om detta ändringsförslag. Vi har också gjort detta i samband med hänvisningen till relativ stabilitet, eftersom vi menar att man här blandar ihop frågorna på ett sätt som kan riskera att snedvrida den princip som fastställs i fördraget.
För att sätta in den här debatten i sitt sammanhang, låt oss komma ihåg att det nuvarande fleråriga utvecklingsprogrammet för fiske (MAGP), den fjärde generationen, inte alls följer de vetenskapliga råden från Lassenkommittén. Kommittén rekommenderade stora minskningar av EU:s flottor, för att ge bestånden en chans att återhämta sig. Rådet kunde inte godta det, så i den slutgiltiga förordningen föreskrivs relativt blygsamma minskningar. Man avser minska EU:s totala flotta med endast 2,3 procent vad beträffar tonnage och 3 procent vad beträffar motorkraft under de fem år som programmet varar.
Som framgår av kommissionens rapport, var EU:s sammanlagda flottor i början av 1998, bara ett år in i programmet, redan lågt under dessa mål. Snarare än att visa hur duktiga medlemsstaterna har varit, visar detta i själva verket att de begärda minskningarna verkligen var mycket blygsamma och långt mindre än vad som var nödvändigt. Icke desto mindre, och detta är den verkliga tvistepunkten, har många medlemsstater inte följt förordningen, och många av flottorna är för stora. Vad gör man med dessa medlemsstater som sätter sig själva över gemenskapslagstiftningen och ignorerar sina åtaganden?
Kommissionen har föreslagit flera saker: Den kan hålla inne strukturfonder, men det är ett effektivt verktyg bara om medlemsstaten verkligen använder fonderna. Den kan dra medlemsstaten inför domstol, men det är tidsödande, dyrt och besvärligt. I sitt förslag om den nyligen genomförda förnyelsen av FIUF föreslog kommissionen att medlemsstater som inte rättade sig skulle nekas tillgång till fisketillstånd enligt fiskeavtal med tredje länder. Som man kunde vänta sig, vägrade rådet.
Vi måste finna medel som är effektiva för att övertala eller tvinga medlemsstater att respektera sina juridiska åtaganden. Cunha bad kommissionen att överväga möjligheten till kvotsanktioner, om MAGP-målen inte respekteras. Somliga anser att detta är ett brott mot principen om relativ stabilitet, men låt oss komma ihåg att principen om relativ stabilitet bara är en av principerna i den gemensamma fiskeripolitiken. I den grundläggande förordningen sägs också att gemenskapens förvaltningssystem måste göra det möjligt att skapa en balans på permanent basis mellan resurser och utnyttjande. Med andra ord, om alla bestånd havererar, är relativ stabilitet av en nollkvot inte värt särskilt mycket.
Vi tycker att idén åtminstone förtjänar ett seriöst övervägande. Det finns redan ett tidigare fall i förordning 847/96 om de fleråriga tillåtna totalfångsterna. Principen i förordningen är den, att om en medlemsstat överskrider sin kvot för vissa arter, minskas dess kvot för följande år, inte bara med den överfiskade mängden, utan med en extra mängd, som ökar ju större överfiskning har varit.
Detta är helt klart ett straff, men det ansågs inte vara ett brott av den relativa stabiliteten. Cunhas uppslag kunde kanske ha varit mer omsorgsfullt formulerat, för att klargöra att ingen minskning skulle vara permanent, utan av begränsad varaktighet, och det är av den anledningen som vi kommer att stödja ändringsförslaget från PSE på denna punkt om att inkludera "temporärt". Jag är övertygad om att alla håller med mig om att vi måste finna sätt att se till att medlemsstaterna följer lagstiftningen.
Herr talman! Analysen av det första tillämpningsåret för den fjärde generationens fleråriga utvecklingsprogram, som kommissionen har genomfört, visar att situationen ser mycket olika ut i de olika medlemsstaterna. Medan några länder inte uppfyller de fastslagna målen eller inte lägger fram tillförlitliga uppgifter, finns det andra länder som inte bar uppfyller dem utan till och med går längre än de angivna målen, vilket är fallet med Portugal.
Gemenskapsflottan var således i början av 1998 mindre än slutmålet för FUP IV när det gäller maskinstyrka (16 procent mindre), och när det gäller bruttotonnage (7 procent mindre). Men när det gäller Frankrike och Nederländerna har de ännu inte uppnått målen i FUP och för Italien känner man inte till några uppgifter. Portugal har inte bara gått längre än det europeiska genomsnittet, med en minskning av 38 procent för tonnaget och 21 procent för maskinstyrkan, utan är det land som har minska sin flottas fiskeansträngningar mest, med allt vad detta innebär i förstörelse av fartyg, förlust av arbetstillfällen och hot mot nära 180 viktiga samhällens överlevnad.
Det finns alltså en klar obalans i Europeiska unionens fiskesituation, även om vi tillämpar den försiktighet som är nödvändig vid analys av de uppgifter som har lagts fram i rapporten, vilket föredraganden påpekar.
För Portugal är den aktuella situationen särskilt allvarlig och är i grunden ett resultat av en gemensam fiskeripolitik som inte tar hänsyn till särdragen i varje medlemsstat, även om det också ligger ett ansvar i den nationella politiken hos den som vill vara bästa eleven i uppfyllandet av de europeiska bestämmelserna.
Det står i dag klart att en fiskeripolitik som grundas på ett litet stöd till modernisering och förnyelse av flottan, på åtgärder för att förstöra fartyg och upphöra med verksamheten, på dåliga arbetsvillkor och låga löner för fiskarna, tillsammans med en stark yttre konkurrens, har bidragit till att drastiskt minska landets fiskekapacitet och håller på att framkalla en emigration av de portugisiska fiskarna till flottor i andra länder, främst till dem som inte har uppfyllt målen i de fleråriga utvecklingsprogrammen utan till och med har ökat sin fiskekapacitet.
Det är alltså nödvändigt med en långtgående förändring av den gemensamma fiskeripolitiken, och inte bara i den konkreta frågan om de fleråriga utvecklingsprogrammen, med speciell uppmärksamhet på särarten hos varje land, med speciella stöd till förnyelse och modernisering av flottan i medlemsstater som redan har uppfyllt målen, med stödåtgärder för att fiskesamhällena skall överleva, med en förbättring av fiskarnas livs- och arbetsvillkor och fastställandet av kompensationsbidrag vid förbudsperioder, vilket är fallet med sardiner i Portugal, eller vid eventuella andra nödvändiga minskningar av fiskeperioden.
Herr talman! Införandet av det fjärde fleråriga utvecklingsprogrammet inom fiskerisektorn är synnerligen svårt. Denna sektor har ju redan gjort avsevärda ansträngningar för att anpassa sin flottas kapacitet under de tidigare planerna. Och ändå begär kommissionen att de skall fortsätta med kapacitetsminskningen. Bortom en viss tröskel är emellertid inte flottans nivå tillräcklig för att hamn- och handelsinfrastrukturerna skall amorteras och vara lönsamma, vilket riskerar att leda till fullständigt oberättigade omlokaliseringar och minskningar av antalet båtar om vi behåller fångstkvoterna. De utvecklingsplaner som utformats såsom planer för fortsatt minskning av flottan får således inte bli permanenta komponenter i den gemensamma fiskeripolitiken.
Därför kan inte ledamöterna av Gruppen Unionen för nationernas Europa godkänna betänkandet Cunha i dess nuvarande skick. Därför har vår kollega Dominique Souchet ingett fem ändringsförslag som syftar till att påminna om att fångstkapaciteten bör anpassas och inte tvunget, systematiskt och ständigt minskas. Vårt mål är nämligen att säkra att EU:s medlemsstaters fiskeflotta överlever. Våra ändringsförslag anger också att det är svårt att genomföra en jämförelse mellan den tredje och fjärde planen på grund av att nya faktorer tillkommit, såsom fångsternas sammansättning och motorernas natur. De påminner också om att det är svårt för medlemsstaterna att med kort varsel lämna de detaljerade och mångtaliga uppgifter som begärs av dem.
Vår grupp kommer dessutom att vara emot punkt 6 i resolutionsförslaget. Det är nämligen inte Europaparlamentets sak att begära att de tillämpliga straffavgifterna i händelse av att planerna eller anmälningsförfarandena inte följs skall kunna bestå av ytterligare kvotminskningar. Enligt vår åsikt finns det först och främst ingen rättslig grund för det och utvecklingsplanernas natur får hur som helst inte förändras. Jag upprepar att deras syfte inte är att fiskeriverksamheten i Europa skall försvinna utan tvärtom att den skall kontrolleras för att säkra dess överlevnad.
Mot bakgrund av oljeutsläppet i Frankrike nyligen har vår grupp också ingett två ändringsförslag enligt vilka begärs att tillämpningen av minskningsplanerna skall låsas i de drabbade områdena. Europaparlamentet i sin helhet upprördes ju i veckan av denna katastrof. I vår grupp befann sig Dominique Souchet och Philippe de Villiers i katastrofens centrum i Vendée och rapporterade till oss hur brådskande det var att vidta solidaritetsåtgärder. Det är uppenbart att fiskeriverksamheten i de drabbade områdena försvagas under en viss period. Att på under sådana omständigheter vilja tillämpa restriktiva åtgärder på ett enhetligt sätt i Europeiska unionen utan att ta hänsyn till exceptionella situationer skulle kunna leda till ytterligare katastrofer.
Herr talman! Mitt partis policy är att motarbeta den gemensamma fiskeripolitiken, eftersom vi anser att fiskeresurserna bör förvaltas av de individuella medlemsstaterna ensamma. Följaktligen är jag också emot det fleråriga utvecklingsprogrammet (FUP/MAGP), eller "skatan", som vi kallar det i UK, den välbekanta svarta och vita fågeln som är så duktig på att urskillningslöst döda ungfåglar och som även är en berömd tjuv - vilket i mångt och mycket i Förenade kungariket är fiskeindustrins bild av den gemensamma fiskeripolitiken. Men även om jag inte var emot det av allmänna skäl, skulle jag vara emot Cunhas betänkande på grund av dess specifika innehåll.
Den främsta anledningen till att jag är det härrör från formuleringar i rapporten, som till exempel i punkt a på sidan 4, där följande formulering återfinns: "En lämplig politik för att bevara resurser är ett nödvändigt krav för att garantera framtiden för en lönsam och konkurrenskraftig fiskerisektor i gemenskapen." Om man betonar ordet "lämplig", är mitt problem att "skatan" inte är en lämplig politik för att bevara resurser. Från ett brittiskt perspektiv är den centrala bristen att vi har varit tvungna att acceptera ett stort antal utländska trålare i våra vatten, över vilka vi inte har någon direkt kontroll. För oss handlar inte frågan om att för många båtar jagar för få fiskar, som kommissionen vill få oss att tro, utan om att för många EU-båtar jagar för få fiskar.
En mer grundläggande brist är kvotsystemet. De senaste uppskattningarna är att 3,7 miljoner ton fisk kastas tillbaka döda varje år. Detta är en verklig miljökatastrof. Vi måste angripa kvotsystemet. Det har varit helt och hållet verkningslöst vad gäller att kontrollera fiskeresurserna på något som helst sätt.
Jag kommer att rösta emot detta betänkande av Cunha, eftersom det skapar ännu fler sanktioner. Det gör ännu fler fiskare till brottslingar.
Herr talman, fru kommissionär, ärade kollegor! Jag tycker verkligen att det betänkande som utarbetats av föredragande Cunha är ett utmärkt betänkande, ett betänkande som kommer mycket lägligt, vilket var uppenbart i morse. Jag tackar honom uppriktigt för detta.
Jag skall fatta mig kort. Vi talar hela tiden om det rådande problemet mellan fiskeflottans storlek och befintliga fiskeresurser. Vi talar om överkapacitet när det gäller fiske, överexploatering av resurser på grund av en överdimensionerad flotta. Kommissionen igångsatte de så kallade fleråriga utvecklingsprogrammen inom fiskerisektorn (FUP) för att försöka få till stånd en jämvikt i nämnda relation. Något som har visat sig är att FUP respekteras olika i olika länder. En del har följt programmet till punkt och pricka med en minskning av sin flotta med upp till 40 procent, andra har inte uppfyllt några krav alls. En del vägrar till och med att lämna uppgifter om hur programmet följs, och det allvarligaste av allt är att de som brister i sin fullgörelse också gör anspråk på att bli behandlade på samma sätt som dem som hårdnackat och smärtsamt har minskat sin fiskekapacitet med en påföljande ekonomisk och social uppoffring.
Därför är Cunhas betänkande viktigt och opportunt. Här visar man kommissionen vilka de grundläggande problemen är: Projekt som är föga rigorösa, ojämn kontroll och framför allt bristande enhetlighet i de olika ländernas kriterier för att mäta sin flottas storlek. Som om detta inte vore tillräckligt så informeras man i betänkandet om att effektiva påföljder för dem som brister i sin fullgörelse inte finns, något som till syvende och sist innebär att de mekanismer som skulle kunna vara användbara för det ändamål de skapades inte tjänar något till.
Därför måste kriterierna harmoniseras och vi måste effektivt bestraffa dem som inte fullgör sina åtaganden. I Cunhabetänkandet nämns som exempel en minskning eller indragning - åtminstone temporär, om Fordbetänkandet godkänns - av kvoterna för det land som begått överträdelsen i fråga.
Vi får hoppas att parlamentet under plenarsammanträdet godkänner betänkandet, precis som det godkänts i fiskeriutskottet med de ändringsförslag föredraganden har hänvisat till, och att kommissionen och rådet verkligen noterar detta så att de kan ge ny styrka åt nyckelinstrumentet för att nå målen i gemenskapens nuvarande fiskeripolitik, det vill säga mål som baseras på en hållbar utveckling inom sektorn, vilket är vad vi från fiskeriutskottet vill se.
Herr talman! Jag vill göra en grundläggande kommentar om Cunhas betänkande. Jag har en viss förståelse för de politiska synpunkter som våra nationalistiska kolleger framförde i morse avseende punkt 6, men vad beträffar deras sätt att ta itu med denna punkt, valde de fel tillvägagångssätt. Det är inte lämpligt, och i omröstningen kom vi fram till att inte återförvisa betänkandet till utskottet. Vi stöder inte heller åsikten att punkt 6 är otillåtlig. Det bästa tillvägagångssättet är att rösta om betänkandet och följa den politiska logiken.
Jag har lagt fram ett ändringsförslag i vilket "temporärt avlägsnande av kvoter" ersätter antydningen i punkt 6 om att det skulle vara "permanent", om medlemsstaterna inte följer bestämmelserna. Om detta ändringsförslag, eller något likvärdigt, går igenom, kommer vi att stödja betänkandet. Om inte, kommer vi att rösta emot det. Ett sådant ändringsförslag kommer att sätta press på regeringarna att följa lagen, utan att man ger avkall på principen om relativ stabilitet, vilken, som vi alla mycket väl vet, har utgjort grunden i den gemensamma fiskeripolitiken sedan 1983. Detta är det bästa tillvägagångssättet, som vi också kommer att följa, och vi hoppas att de andra politiska grupperna kommer att tillåta att betänkandet går igenom med de nödvändiga ändringarna.
Herr talman! Jag har två invändningar mot punkt 6 i Cunhas betänkande, vilket jag gratulerar honom till som helhet.
För det första, angående den automatiska minskningen av kvoter för medlemsstater som bryter mot bestämmelserna. Min invändning är att följden av detta faktiskt är att sanktionerna missar sitt mål. Om vi minskar kvoterna, är det fiskare och deras levebröd som kommer att drabbas. Det är helt tvärt emot rättvisans principer att straffa vissa människor för andras fel.
Min andra invändning gäller hänvisningen till principen om relativ stabilitet. I mina ögon är argumentet att punkten faktiskt undergräver denna princip övertygande. I dess nuvarande formulering finns det i punkten en hänvisning till en automatisk minskning av kvoter, utan någon specificering beträffande omfattning eller tidsgränser. Detta skulle kunna leda till en kraftig urholkning av traditionella fiskerättigheter. Det är någonting helt annat än minskningar vid överfiskning, som ju helt enkelt återställer balansen. Jag känner till ändringsförslaget i vilket det föreslås att minskningarna endast bör vara temporära, men jag anser att det skulle vara långt säkrare att ta bort hänvisningarna till kvoter och till principen om relativ stabilitet helt och hållet. Jag inser fullständigt att vi behöver seriösa och effektiva straff, men vi måste se till att de respekterar den gemensamma fiskeripolitikens principer och drabbar dem som förtjänar dem.
Herr talman! Cunhas betänkande är betydelsefullt, eftersom Cunha i betänkandet försöker undersöka hur medlemsstaterna uppfyller sina förpliktelser. Om man inom Europeiska unionen enas om regler och bestämmelser, har medlemsstaterna och regeringarna självklart ett ansvar att rätta sig efter dessa. Jag har inte några som helst svårigheter att stödja den principen, men hur skall en försumlig part bestraffas? Finns det i det här fallet ett behov av nya sanktioner? Om svaret är ja, är det då troligt att de sanktioner som föreslås av Cunha är effektiva?
I punkt 6 försöker man ta itu med frågan om kvotsanktioner, som Cunha och Fraga Estévez stöder så helhjärtat. Jag ber inte om ursäkt för att jag tog upp ordningsfrågor om detta ärende tidigare i förmiddags.
Det är tveksamt om förslaget om att använda automatiska kvotnedskärningar är lagenligt, det är opraktiskt och snudd på ogenomförbart, och det straffar fiskarna - inte medlemsstaterna -, vilket min skotska kollega påpekade för en liten stund sedan; och viktigast av allt är att det hotar att undergräva principen om relativ stabilitet.
Fraga Estévez har helt riktigt påmint oss om att kvotstraff har tagits upp i detta sammanhang i tidigare debatter här i kammaren. 1998 debatterades ett liknande förslag, och det kan till och med ha haft samma upphovsman. Den dåvarande kommissionären, Bonino, sade i sitt svar på debatten, och jag citerar: "Ett ändringsförslag innehåller förslag om sanktioner. Kommissionen kan av flera anledningar inte godta detta förslag. För det första eftersom automatiska minskningar av kvoterna för länder som inte fogar sig allvarligt undergräver den grundläggande principen i den gemensamma fiskeripolitiken, som är principen om relativ stabilitet." Hon sammanfattade genom att säga - jag citerar igen: "Jag skulle därför vilja be parlamentet om att på nytt överväga kvotminskningar som en sanktion, med tanke på dessa möjliga konsekvenser."
Jag hoppas att den nya kommissionen kommer att slå in på samma linje efter dagens debatt. Det är synd att Fischler inte är här och kan tala för sig själv, även om han, vid utfrågningen, gjorde mycket positiva kommentarer om relativ stabilitet, vilket jag välkomnar.
Det har lagts fram ändringsförslag för punkt 6, men jag kan inte stödja dem, eftersom man i båda godtar principen om att använda kvotminskningar som ett straff. Fastställandet av kvoter bör uteslutande baseras på vetenskapliga mål och på bevarandemål, inte användas som ett automatiskt straff. Om försumliga medlemsstater skall uppmuntras till att uppfylla FUP-målen, måste ett effektivt sanktionssystem riktas mot regeringarna - inte mot fiskarna. Vi har begärt delade omröstningar om punkt 6, och jag hoppas att vi kommer att få möjlighet att utöva dessa, och jag hoppas att ledamöterna i denna kammare i princip kommer att motsätta sig användningen av kvotstraff som avskräckningsvapen i detta ärende.
Herr talman! I den här debatten om de fleråriga utvecklingsprogrammen måste vi ha helt klart för oss vad slutmålet egentligen är. Egentligen handlar det ändå om att skydda fiskbeståndet genom att begränsa fångsterna. För att göra det möjligt för den här sektorn att följa kvoterna så har Europeiska unionen som kompletterande åtgärd givit medlemsstaterna i uppdrag att minska sina flottor. De fleråriga utvecklingsprogrammen är alltså inget självändamål utan instrument för kvotregleringen.
Tyvärr måste jag konstatera att föredraganden vänder på mål och medel. Det märks när han yrkar för att införa en kvotminskning för en medlemsstat som inte uppfyller de fleråriga utvecklingsprogrammen, oavsett om den respekterar kvoten eller inte. På det sättet utropar han de fleråriga utvecklingsprogrammen till det högsta målet och degraderar kvoterna till praktiska instrument. Medlemsstater som inte helt efterlever de fleråriga utvecklingsprogrammen men som respekterar kvoterna - vilket väl ändå är själva slutmålet - straffas orättvist hårt på det sättet. Jag tänker i det fallet på Nederländerna som visserligen inte minskat sin flotta i så stor omfattning men som ändå med hjälp av en reglering av antalet dagar till havs, lyckas klara sig inom kvoterna. Vore det inte rättvisare att ålägga de medlemsstater som ständigt överskrider sina kvoter, och alltså verkligen utgör ett hot för fiskebestånden, en extra minskning av fiskeflottan?
Avslutningsvis förekommer starka tvivel angående de olika medlemsstaternas flottkapacitet. Politik som grundar sig på otillförlitliga uppgifter är en dålig politik och skadar myndigheternas auktoritet. Därför uppmanar jag kommissionen att snarast grundligt kontrollera medlemsstaternas uppgifter genom en sakkunnig och oberoende organisation.
Herr talman! Först av allt vill jag tacka Cunha för hans stora sakkunskap. Jag måste konstatera att han på ett bra sätt har klargjort ett antal fakta angående de fleråriga utvecklingsprogrammen. Han har med rätta sagt att många uppgifter inte är tillförlitliga, att det är svårt att få fram de rätta uppgifterna och att det är ett av problemen med den europeiska fiskeripolitiken. Så långt hyser jag alltså stor uppskattning för det hela.
Min kritik gäller några andra punkter. Om man nämligen konstaterar att uppgifter inte är tillförlitliga, att ett program egentligen är ett kompletterande program och vidare yrkar för sanktioner som är mycket långtgående, då kan det leda till diskriminering av medlemsstater och absolut av fiskare. När man konstaterar att uppgifter inte är tillförlitliga så måste man också se till de sanktioner som hanteras. Annars skulle det kunna hända att länder som inte helt uppfyller en del av utvecklingsprogrammen och som redan straffas ekonomiskt för det - det är ju faktiskt så i den politik som redan förs - sedan straffas en gång till medan länder som inte lämnar lika fullständiga uppgifter går fria. Det får inte vara på det sättet, tycker jag.
Jag skulle också vilja yrka för, även det inom ramen för det här betänkandet, att vi hittar ett bättre sätt att jämföra uppgifter mot varandra i Europeiska unionen. Harmonisering av uppgifter, bättre kontroll och en riktad politik på grundval av det.
En annan punkt som jag skulle vilja yrka för i det här sammanhanget är att de sanktioner som görs begränsas till den politik som förs. I det här fallet till de fleråriga utvecklingsprogrammen och det innebär att medlemsstater som på ett eller annat sätt inte helt kan uppfylla dem eventuellt kan utsättas för sanktioner i just det avseendet. Det betyder att de kan få mindre pengar. Det är en sanktion som hör till den här politiken och inte mer än det. Det säger jag med eftertryck eftersom jag annars är rädd, och i det avseendet har riktar jag avgörande kritik mot det fleråriga utvecklingsprogrammet, nämligen att det i för liten utsträckning är inriktat på hanteringen av kvoter, att det är ett medel som leder till att särskilt medlemsstater med ett något annorlunda system eller en alldeles utmärkt kontroll över att kvoterna verkligen efterlevs, träffas extra hårt. I det sammanhanget vill jag yrka starkt för den position fiskeriländerna kring Nordsjön och det nordatlantiska området har.
Herr talman! Jag håller fast vid att jag hyser stor uppskattning för uppläggningen av Cunhas program, för hans betänkande, men jag har mycket kraftiga principiella invändningar när han lägger fram möjliga sanktioner angående en minskning av kvoterna, även om det bara är tillfälligt. Det medlet kan inte användas i det här fallet. Det är en helt annan politik och jag anser att parlamentet principiellt måste förkasta den saken och att vi måste kämpa för att vi i alla fall får en bättre fiskeripolitik med bättre kontroll över vad som händer och sker. På grundval av detta kan vi också föra en bättre politik. Det är det första steg som vi måste ta. Ett andra steg är efterlevandet av kvoterna, det har vi andra medel för. Det tredje är att ett flerårigt utvecklingsprogram måste vara inriktat på omstrukturering och ingenting annat.
Herr talman! En särskild gratulation till Cunha för hans utmärkta betänkande. Kolleger! Kommissionens rapport går igenom de olika medlemsstaternas arbete och visar att Portugal mycket väl uppfyllt de mål som har fastställts inom samtliga flottsegment, vilket visar en god överensstämmelse mellan informationen i flottregistret och den situation som har presenterats i den portugisiska regeringens rapport.
Angående rapporten om 1997 saknades bara information om fem fartyg i flottan, vilket nu är löst då det bara saknas information om tre fartyg. Denna aspekt om uppfyllande av målen i de fleråriga utvecklingsprogrammen, som skulle kunna och borde vara positiv, har lett till negativa reaktioner på nationell nivå, dels från fiskerisektorn, dels från pressen och allmänheten generellt sett, eftersom uppfyllandet av målen vanligtvis betyder en minskning av flottans kapacitet och storlek. Man kan inte straffa dem som uppfyller målen och detta måste förklaras för fiskarna, varför vi föreslår effektiva sanktioner som exempelvis en tillfällig minskning av kvoter för de stater som brutit eller inte uppfyllt de förutsatta fristerna för att lämna in sina uppgifter.
Vi skulle således vilja sätta in sakerna i ett sammanhang: när man säger att vi förstör alltfler fartyg, så stämmer inte det med verkligheten, åtminstone inte om vi jämför med den nuvarande situationen. I Portugal presenterades, under perioden 1992 till 1995, 144 nya projekt; under perioden 1996 till 1999 presenterades 194 projekt, under år 1999 har 40 nya projekt presenterats. En viktig aspekt som vi dock vill uppmärksamma kommissionen på är följande: omställningen av flottan måste ske med hänsyn till behoven att skydda arbetsvillkoren ombord och de hygienisk-sanitära villkoren för fisken. Detta kan många gånger kräva ett ökat bruttotonnage.
Slutligen skulle jag vilja be kommissionen, när den fastställer ett eventuell framtida flerårigt utvecklingsprogram V, att inte börja från början utan ta hänsyn till de ansträngningar som redan har gjorts av medlemsstaterna och de resultat som har uppnåtts i tidigare fleråriga utvecklingsprogram.
Herr talman! Jag vill säga att jag helhjärtat stöder betänkandet som har utarbetats av Cunha. På samma gång som jag har reservationer, ser jag ingen annan väg framåt.
Det är en intressant tanke att de medlemsstater som har stora flottor i dag byggde upp dessa flottor på femton- och sextonhundratalet. I Irland känner vi oss djupt förfördelade på grund av storleken på våra kvoter och kapaciteten hos vår flotta. Vi måste komma ihåg att det när andra sjöfartsnationer - Storbritannien, Spanien, Holland - byggde upp sina flottor på femton- och sextonhundratalet faktiskt fanns en lag som förbjöd fisktransport på irländska skepp. Så vi gick in i detta århundrade med samma slags båt, den lilla curragh-båten, som St Brendan använde för att segla till Amerika på sjuhundratalet. Det är därför de fiskare som jag företräder känner sig mycket förfördelade.
Nederländerna har i dag sju gånger så många fartyg över 24 meter som Irland har, även fast vi har mycket större resurser i havet. Jag vill till protokollet föra det faktum att vi inte är tillfredsställda och säga att vi förmodligen skulle kunna hämta dubbelt så mycket fisk ur de europeiska vattnen jämfört med vad vi hämtar i dag, om vi utnyttjade haven och skyddade och hanterade våra fiskresurser såsom vi borde. Vi skulle inte få flera arbeten, eftersom vi redan har den kapacitet som behövs, men vi skulle mer än fördubbla de vinster som vi gör för närvarande. Ett förståndigt system för skydd och återhållsamhet i dag kommer att garantera resurserna för kommande generationer. När vi har gjort detta och trots det faktum att "relativ stabilitet" har blivit en helig princip här, hoppas jag verkligen att ett land som Irland, vid Atlantens rand, med väldiga resurser, en dag kommer i åtnjutande av en mer rättvisa andel.
Herr talman! De fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskerinäringen har införts för att se till att länder håller sig till överenskomna fångstkvoter. Eftersom medlemsstaterna inte gjorde det så behövde fiskeflottorna minskas. I Nederländerna har vi valt en lösning som är typisk för vårt land. Det har träffats avtal med fiskerisektorn angående en minskning av antalet dagar till havs. På det sättet behöver inte moderna, lönsamma fartyg tas ur bruk och går företag inte i konkurs och naturligtvis, det allra viktigaste, klarar Nederländerna på det sättet de ålagda fångstkvoterna.
Cunhas betänkande, som jag för övrigt uppskattar, innebär nu att länder som inte håller sig till de fleråriga utvecklingsprogrammen automatiskt måste minska sina fångstkvoter. Det strider inte endast mot alla rättvisans principer, det är också att spänna hästen bakom vagnen. Målsättningen med de fleråriga utvecklingsprogrammen är ju att tvinga länder till att fiska inom sina fångstkvoter. Det vore absurt att ålägga en straffminskning, särskilt en automatisk straffminskning, för ett land som respekterar sina fångstkvoter, som till exempel Nederländerna. På det sättet kommer medlet att stå över målet.
Det är också för tidigt med en sådan åtgärd. Nederländerna är ett av de få länder som lämnar tydliga uppgifter om flottkapacitet och fångstkvoter. Först när det finns ett enhetligt sätt att mäta dessa uppgifter i alla medlemsstater kan man verkligen börja undersöka om alla medlemsstater håller sig till målsättningen.
Avslutningsvis så håller sig Nederländerna samtidigt till arbetstidsdirektivet genom att efterleva fångstkvoterna genom att minska antalet dagar som båtarna ligger ute. Även om fiskerisektorn egentligen inte omfattas av det direktivet så har naturligtvis även fiskare rätt till en lämplig vilotid. En minskning av antalet dagar till havs kan bidra till det. Herr ordförande! Min delegation skall rösta mot betänkandet om punkt 6 i resolutionen antas.
. Herr talman! Först och främst vill jag tacka Cunha för ett utmärkt betänkande och gratulera mig själv till resolutionen om kommissionens årsrapport om det fleråriga utvecklingsprogrammet. Jag vill påpeka att såväl detta betänkande som tidigare av Cunha utarbetade resolutioner med anledning av den bristande fullgörelsen av de fleråriga programmen har varit kommissionen till stor nytta vid utformningen av nya lagar, särskilt inför tillämpningen av FIUF-fonderna som godkänts för nästkommande år.
Kommissionen håller helt och hållet med Cunha och andra talare i att de fleråriga utvecklingsprogrammen är av stor vikt för att kunna säkerställa framtiden för gemenskapens fiskeflotta. Vissa punkter vill jag dock poängtera.
För det första hur mätning skall utföras - en nyckelfråga när det gäller hur de olika länderna verkligen följer FUP - även om det är riktigt att man ännu inte har lyckats uppnå en fullständig harmonisering av mätenheterna vid övergången från ett system till ett annat, så håller kommissionen på med detta och vissa initiativ har tagits. Bland annat har man beställt en uttömmande rapport i ämnet från en extern expert, Seafish Industries Authorities, som har besökt behöriga myndigheter i de olika länderna för att på lämpligt sätt studera hur mätningarna skall harmoniseras.
Genom att basera sig på detta betänkande tillsammans med de rapporter och arbeten som utformats av gemenskapsinspektörerna så kommer kommissionen att utarbeta ett förslag till revision av mätningsförordningen, det vill säga ett revisionsförslag för övergången mellan FUP III och FUP IV.
Ärade kollegor, herr talman, jag vill också tillägga att kommissionen samarbetar med Europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) för att fastställa en gemensam standard för mätning av drivkraft, ett annat sätt att mäta varje flottas fiskekapacitet.
När vi vet hur vi bättre skall definiera FUP och när vi vet hur varje flottas fiskekapacitet skall mätas så kommer vi till den mest polemiska frågan. Kontrollen av hur de fleråriga utvecklingsprogrammen följs, den kontroll som rådet fastställer efter kommissionens förslag. Kommissionen är inte nöjd med hur den här frågan handläggs, och även om vissa framsteg gjorts så har man inte gjort allt det som kommissionen föreslagit.
Framsteg har gjorts i och med att de offentliga stöden har tagits bort vilket är ett effektivt instrument, åtminstone för en del medlemsstater som har ändrat hållning och börjat tillhandahålla mera information. Effektivare fleråriga utvecklingsprogram har tagits fram och därför kan man säga att framsteg gjorts.
Den nya strukturella politiken inom fiskerisektorn för perioden 2000-2006 inkluderar helt klart nya bestämmelser beträffande påföljder som - en gång för alla - skall ge kommissionen medel för att av medlemsländerna lättare kunna kräva fullgörelse av de olika FUP.
Låt mig påpeka för er som ansåg att de godkända sanktionerna var otillräckliga att detta inte berodde på kommissionen. Kommissionen hade föreslagit kompletterande påföljder men detta avslogs av rådet. Tilläggssanktioner som till exempel att länder som inte på ett ändamålsenligt sätt följer FUP skulle förhindras att delta i nya fisketurer i tredje land finansierade av gemenskapsfonderna. En sådan åtgärd hade varit mycket effektiv men den avslogs av rådet. Det är med andra ord inte kommissionen som inte vill använda sig av effektivare metoder för att nå bättre fullgörelse. Det är rådet. Kommissionen är beredd att gå vidare och vad som saknas är att rådet visar en liknande vilja.
Med anledning av polemiken kring artikel 6, måste jag säga att vissa problem av juridisk karaktär uppstår. Eftersom det bara är fråga om en temporär reträtt så skulle man kunna ta något sådant i beaktande. Det finns dock andra system men rådet vill inte godkänna dessa heller. Vi tvivlar på att rådet kommer att ändra sig och godta ett sådant förslag. Ändrar de inställning kommer dessa eller andra förslag att välkomnas. Andra förslag kommer nog att läggas fram eftersom kommissionen redan har gjort sitt och det var rådet som satte sig på tvären.
Ärade kollegor, vi måste förvisso komma ihåg att det till syvende och sist ofta är producenterna som bestraffas. Om vi drar en parallell mellan jordbruk och fiske - vilket vi mycket väl kan göra - så kommer en viss typ av sanktioner att beröra jordbrukaren, som plötsligt får se sin inkomstkälla minskas. En minskning av flottan i ett land innebär givetvis en uppoffring för den befolkning som lever vid och av havet och som berörs av en sådan minskning. Vissa åtgärder berör den sociala sektorn och varje land - samt gemenskapen - måste vidta kompletterande åtgärder för att mildra effekterna.
Ärade kollegor, det är med fullgörelsen av FUP, särskilt när det gäller fiskekvoter och en rationell hantering av fiskeresurser, som vi verkligen sätter den europeiska fiskerisektorns framtid på spel.
Jag tackar och lyckönskar än en gång Cunha för betänkandet, och jag upprepar att när det gäller fullgörelse och sanktioner så är det kommissionen som har lagt fram positiva förslag och andra som inte har velat ha dem och att kommissionen givetvis kommer att fortsätta att försöka se till att medlemsländerna bättre uppfyller sina åtaganden.
Tack, kommissionär Palacio!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Energieffektivitetskrav för förkopplingsdon till lysrör
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A5-0102/1999) av Turmes för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om energieffektivitetskrav för förkopplingsdon till lysrör (KOM(1999) 296 - C5-0010/1999 - 1999/0127(COD)).
. (DE) Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Varför ett europeiskt direktiv om effektiviteten i lysrör? Vi använder årligen 130 miljoner sådana lysrör i de 15 EU-länderna, i synnerhet i kontorsbyggnaderna, där två tredjedelar av ljuset numera kommer från lysrör. 1992 genomförde Europeiska kommissionen med anledning av konferensen i Rio en undersökning om vilka konkreta åtgärder man i våra länder kan vidta för att skydda klimatet. Då upptäcktes att en av least-cost-åtgärderna inom EU skulle vara effektivare lysrör. Man skall vara medveten om att dessa lampor lyser tio timmar per dag, fem till sju dagar i veckan, 50 veckor per år och under många år och att även en mycket liten effektivitetsskillnad - om den så bara är på tre eller fem watt - under årens lopp gör väldigt mycket för elförbrukningen. Kommissionen inledde 1993 förhandlingar med CELMA, sammanslutningen för belysningstillverkare, och genomförde 1996 en studie för att skapa en vetenskaplig bas för ett beslut. I denna studie från 1996 kalkyleras det med ett flertal scenarier, och det mest långtgående scenariot, enligt vilket alla magnetiska förkopplingsdon så småningom helt försvinner från marknaden och the best available technology, de elektroniska förkopplingsdon som i dag innehar 20 procent av marknaden, dominerar hela marknaden, skulle innebära 250 terawattimmar, 250 miljarder kilowattimmar för det sammantagna EU-området.
Jag kommer från Luxemburg. Luxemburgs totala elförbrukning - för industri, hushåll, kontorsbyggnader - uppgår till 6 terawattimmar per år. Med hjälp av direktivet skulle vi alltså årligen kunna spara dubbelt så mycket som Luxemburgs totala elförbrukning, dvs. det är inte så irrelevant som det kan tyckas vid en första anblick.
Kommissionen lade 1999 fram en proposition. I förslaget lägger man sig rentav under minimiscenariot i studien som kommissionen själv gav i uppdrag 1996. Detta beror på att phasing out-momentet inte genomförs konsekvent för alla magnetiska förkopplingsdon och att olika magnetiska don därmed skulle bli kvar på marknaden, och att vi sparar in 100 miljarder kilowattimmar mindre under de kommande åren. Därför bör vi som parlament förbättra kommissionens proposition. Det finns ekologiska argument, vilka jag redan har åberopat. Det finns dock även ett tekniskt, finansiellt argument. Industrin själv har på grundval av det aktuella lagförslaget från kommissionen försökt uppskatta vilka investeringssignaler som ges till marknaden för förkopplingsdon och slagit fast att 50 procent av förkopplingsdonen om 5-8 år därmed skulle komma från de bästa magnetiska förkopplingsdonen, dvs. att vi egentligen ger en felaktig signal till marknaden. I stället för att styra in hela investeringsvolymen på the best available technology, de elektroniska förkopplingsdonen, skulle en stor del av investeringarna gälla den näst bästa tekniken.
Man kan således föreställa sig att industrin, ifall man under de kommande 3-4 åren investerar i den näst bästa tekniken, om 5-6 år - då vi är på gång med en review - kommer att värja sig ännu mycket starkare än i dag mot att häva just dessa nyinvesteringar.
Och nu litet background för det internationella sammanhangets skull: I USA räknar man med en phase out av alla magnetiska förkopplingsdon fram till år 2010. Vårt förslag - och här vill jag tacka skuggföredragandena från de andra partierna, McNally, Rovsing och Beysen - skulle inte innebära något annat än vad som redan är på gång i USA.
Herr talman! Jag tackar föredraganden för upplägget, vilket jag fullständigt stöder. Jag tackar för ett gott samarbete mellan grupperna, genom vilket vi nått fram till kompromisser som jag tycker är ansvariga, korrekta och lämpliga. Vi står därför bakom dem i vår grupp.
Varför befattar vi oss med detta? Ja, för att säga det mycket kortfattat handlar det alltså om att begränsa det utsläpp av koldioxid som härrör från människors handlingar. Vi vet att efterhand som man får en högre levnadsstandard i Asien, kommer 1,4 miljarder kineser och 1 miljard indier att börja använda mer och mer energi och detta betyder att deras energiförbrukning från nuvarande 10 procent av EU:s genomsnittliga energiförbrukning kommer att öka våldsamt, när de efterfrågar vanliga, grundläggande bekvämligheter som t.ex. varmvatten och kanske också luftkonditionering, transporter och en modern industri. I Rio åtog vi oss att skydda klimatet. Genom detta dokument uppfylls detta syfte till fullo. Vi kan se att av den koldioxid som härrör från människors handlingar, kommer 30 procent från elproduktionen. Och 35 procent av all energianvändning i EU kommer från elektricitet.
De långa, raka lysrören står i EU för 53 procent av elförbrukningen till belysning. Och om vi lyckas genomföra det enligt planering, kommer vi år 2020 att spara 6 miljoner ton koldioxidutsläpp per år. Vi kommer att spara 10 procent av elförbrukningen till lysrörsbelysning, och i pengar räknat blir det en besparing på 250 miljoner euro per år. Detta förslag kan alltså få ganska avsevärda effekter på klimatet och på ekonomin och genom att vi genomför det enligt förslaget, ger vi vår industri lång tid att ställa om sig. Turmes tog upp detta och jag kan påminna mig om att i varje fall sedan 1992 har industrin känt till att runt år 2009 kommer magnetiska förkopplingsdon mer eller mindre att vara förbjudna. Så det är inget nytt i det vi genomför.
I den kompromiss vi har utarbetat har vi varit överens om att genomföra en effektivisering. Vår vilja har varit att skydda klimatet. Vi har velat erhålla ekonomiska fördelar och vi har velat se till att det gradvisa borttagandet som sker inte belastar vanliga konsumenter i vanliga hem onödigt mycket vad gäller investeringar, som inte kan återbetalas, samtidigt har vi sett till att vi i den nordliga delen av unionen, i norra Finland, i norra Sverige, i norra Norge, på Grönland och andra platser där elektroniska förkopplingsdon inte fungerar, kan fortsätta att använda magnetiska förkopplingsdon. I det stora hela är det ett lysande förslag och jag rekommenderar att vi allihop ställer oss bakom det, just som avtalats i grupperna, och stöder det.
Herr talman! Det gläder mig att ni finner denna debatt bildande och upplysande. Debatterna är inte alltid spännande; det är mycket intressantare att tala om dramatiska väderförhållanden och stormar i Frankrike. Men om vi vill få ett slut på sådana händelser, är det den här sortens detaljerat, tekniskt arbete som vi måste uträtta.
Jag skulle vilja gratulera Turmes för hans mycket grundliga arbete, hans tekniska sakkunnighet och hans beredvillighet att delta i särskilda kompromissdiskussioner med ledamöter från andra grupper. Det uppskattas, och jag anser att det är på ett sådant ansvarsfullt sätt som vi bör arbeta här i parlamentet.
Om vi tar våra Kyotoåtaganden och andra åtaganden på allvar och om vill förhindra tragiska väderhändelser, måste vi arbeta med åtminstone det ena ögat på klockan. Det är åtta år sedan förhandlingar inleddes, med den berörda industrin och med energiexperter, om hur vi skulle kunna använda belysningssektorn för att spara elektricitet. Det finns många skäl att göra det - det är en extremt förståndig investering för företagen i Europeiska unionen att ha en energieffektiv belysning.
Vi måste ha en inre marknad utan omotiverade, hindrande handelsbarriärer. Våra företag runtom den inre marknaden måste arbeta på samma villkor; vi måste ha den berömda jämna spelplanen som mål och alltid ta hänsyn till särskilda nationella intressen och förhållanden.
Elektricitet, påminner oss kommissionen om, står för 35 procent av vår totala förbrukning av primärenergi och är upphov till 30 procent av de koldioxidutsläpp som orsakas av människan. Att ta itu med denna sektor, liksom med transportsektorn, är av största vikt. Det är därför lämpligt att vi undersöker miniminormer för effektivitet på varje område där energi förbrukas. Vi har med framgång undersökt hushållskokare och kokare för industrin, kylskåp och frysar, och vi har ett antal frivilliga överenskommelser - som jag möjligen har reservationer om - på andra sektorer för hushållsapparater.
Om jag får citera från en undersökning som har genomförts i Storbritannien, vid vårt mycket välkända centrum för byggnadsforskning: "Att utarbeta prestandanormer, särskilt för förkopplingsdon till lysrör, ter sig enligt denna undersökning vara en av de mest effektiva åtgärder som EG kan vidta för att minska energiförbrukningen för belysning i byggnader för kommersiella ändamål, och det är följaktligen värt ytterligare övervägande och utveckling." Detta mycket högt ansedda forskningscentrum beslutade att detta var en sektor som vi borde arbeta med.
Ett problem är att de som köper lysrör inte nödvändigtvis är samma personer som använder dem. De som investerar i byggnader är inte samma personer som kommer att betala elräkningarna i framtiden. Det väldiga antalet lysrör medför emellertid att vi måste se till att dessa köpare måste göra förnuftiga köp, genom att se till att produkterna på marknaden uppfyller högsta möjliga normer.
Vi talar enbart om nyproducerade förkopplingsdon till lysrör. Vi föreslår inte att vartenda ett måste ersättas i morgon eller nästa vecka. Det skulle vara ett absurt sätt att gå framåt. Vi föreslår att de nuvarande lysrören, allt eftersom de tar slut och ersätts under de närmaste 15-20 åren, på ett mycket gradvis, väl avvägt och välövervägt sätt ersätts med den bästa möjliga tekniken. En mycket lång anpassningsperiod, det är så vi arbetar i Europeiska unionen. Vi hoppar inte på våra företag med överraskningspaket som de inte har förvarnats om och som skulle orsaka dem ansenliga svårigheter.
Turmes har verkligen varit resonlig. De 800 personer som är sysselsatta med tillverkningen av magnetiska förkopplingsdon kommer inte att bli av med jobben i nästa vecka. Det kommer att finnas gott om tid för en infasningsperiod.
Vi i den socialistiska gruppen är emot de extra ändringsförslag som har lagts fram. De ligger inte i linje med målen i betänkandet. Men vi stöder de ändringsförslag som vi undertecknade som en del av kompromissen, av vilka många - och jag är säker på att kommissionen skulle hålla med om det - lägger till förnuftiga definitioner. Jag hoppas att kommissionären kommer att tala om för oss att detta bara är en del i hennes målsättning att öka energieffektiviteten inom Europeiska unionen och göra våra löften till mer än politiska rubriker.
Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Det här betänkandet, som Turmes arbetat fram med stor noggrannhet, verkar vid första anblicken vara en teknisk angelägenhet. Ändå har det här betänkandet, så vitt jag kan se, mycket större konsekvenser, vilket redan understrukits av kollegerna. Å ena sidan är det det första betänkande detta årtusende som kommer att bidra till en sparsammare energiförbrukning, och ingen skall ifrågasätta att överlevnadschanserna för vår planet i det här nya årtusendet i hög grad kommer att avgöras av på vilket sätt vi kommer att använda energin i framtiden. Av den anledningen får man inte aningslöst förbigå det här initiativet. Å andra sidan anser jag att det sätt på vilket det här betänkandet arbetats fram, via förhandlingar med den berörda industrin och med politiker och med kommissionen, är ett bra exempel på vad man på franska skulle kalla "cohabitation". Därmed menar jag att de rådfrågningar och rundabordssamtal som föregick förslaget till direktiv har lett till enighet mellan näringslivet och kommissionen. Betänkandet är, i föreliggande form, även resultatet av kompromissändringsförslag som godkänts av de viktigaste politiska grupperna och jag ansluter mig till det som den föregående talaren, McNally, sade om att det är ett sätt att arbeta som borde få mer utrymme i framtiden.
I kompromissändringsförslagen anges särskilt långa övergångsperioder. Det innebär i princip att näringslivet i praktiken får tio år på sig för att genomföra alla de anpassningar som behövs. Dessutom bör tilläggas att man från näringslivets sida redan sedan år 1992 visste att förändringarna var oundvikliga. Dessutom är det också bra att veta att de magnetiska förkopplingsdonen definitivt måste vara utbytta först från och med år 2009. Betydelsen av det här betänkandet, herr talman, ligger samtidigt i den viktiga effekt som det här direktivet har för sysselsättningen för tusentals arbetstagare samt även i uppmärksamheten för störningen av konkurrenspolitiken. Om övergångsperioderna skulle göras för korta så är det ju klart att inte endast en fullständig produktionslinje utan även producenten skulle hamna i farozonen eftersom den senare inte skulle ha någon möjlighet att i tid anpassa produktionslinjen. Det skall självklart vara så att förhandlingar hålls regelbundet under genomförandet av direktivet, så att de som hittills inte varit positivt inställda till bytet av förkopplingsdon får möjlighet att förstå utvecklingsprocessen. Genom att göra en avvägning mellan de olika intressena och genom ett nära samarbete med de olika intressenterna har parlamentet lyckats lägga fram ett tydligt och väl underbyggt lagstiftningsarbete. Mina gratulationer till kollega Turmes för det.
Herr talman! Det här betänkandet handlar om en mycket teknisk fråga, men det är av stor betydelse såväl för sparandet av energi som för den europeiska sysselsättningen. Föredraganden har gjort ett utmärkt arbete för att klargöra betänkandets energieffekter, men samtidigt har man inte i tillräcklig utsträckning beaktat att genomförandet av betänkandet skulle skapa arbetslöshet i Europa, mest i Tyskland, men också i Finland, Österrike, Italien och Spanien.
I lysrör används två typer av förkopplingsdon som påverkar energins effektivitet. Magnetiska förkopplingsdon alstrar mycket ljus och mycket värme. I nordliga länder sparar denna värme uppvärmningsenergi och är inte enbart spillvärme. Elektroniska förkopplingsdon producerar bättre ljus och mindre värme och är vad gäller energins effektivitet klart bättre än de magnetiska förkopplingsdonen. Framtiden är deras om de kan göras lika konkurrenskraftiga ekonomiskt som de magnetiska förkopplingsdonen.
Företaget Philips har säkert gjort rätt i att investera i den här tekniken. Dess produkter borde dock inte genom politiska tvångsåtgärder göras till enda europeisk standard. Tvärtemot kommissionen och rådet föreslår Turmes att de magnetiska förkopplingsdonen till lysrör skall förbjudas. Om betänkandet godkändes skulle parlamentets ståndpunkt utplåna den europeiska industrin på området. I resten av världen skulle man nog fortsätta att tillverka och använda magnetiska förkopplingsdon, som är nödvändiga under sådana klimatförhållanden som jag kommer ifrån: Där det är kallt eller fuktigt kan man bara använda magnetiska förkopplingsdon. På grund av förbudet skulle produktionen av magnetiska förkopplingsdon flyttas från Europa till utvecklingsländerna. I USA har man redan erfarenheter av detta.
Vill man behålla arbetstillfällen i Europa kan man inte godkänna Turmes betänkande med avseende på de delar som kollegan Westendorp y Cabezas ändringsförslag behandlar. Jämfört med magnetiska förkopplingsdon är produktionskostnaderna för elektroniska förkopplingsdon tio gånger så stora, och skonandet av naturen skall också ses ur materialförbrukningens och återvinningens synvinkel.
Herr talman, jag uttalar mig för TDI-gruppen även om jag talar på en av dess beståndsdelars vägnar.
Vi har tillfrågats om problemet med förkopplingsdon till lysrör. Vad handlar det om? Elströmmen i lysrör såsom de som belyser oss där uppe ovanför våra huvuden, regleras och stabiliseras av små apparater som kallas för förkopplingsdon. Dessa förkopplingsdon tillverkas sedan femtio år tillbaka av en kopparrulle i en plåtdosa. De kallas "ferromagnetiska". Men det finns nu elektroniska förkopplingsdon.
Det sägs att de traditionella ferromagnetiska donen medför en energiförlust, i synnerhet genom ett motståndsfenomen. Förlusten sägs vara ända till 8 watt per timme medan de elektroniska donen bara förlorar 3 watt. Med dem kan således en besparing på 5 watt göras, säger man, och genom att multiplicera med 130 miljoner förkopplingsdon sparas miljoner ton energi, det blir mindre koldioxid, mindre växthuseffekt och mänskligheten andas bättre. Vi måste därmed på åtta år överge de ferromagnetiska förkopplingsdonen för elektroniska.
Turmes säger tyvärr inte till oss att de elektroniska förkopplingsdonen har kortare livslängd än de ferromagnetiska. Vi måste således tillverka fler med mer energi som går åt och besparingarna nyss försvinner delvis. De elektroniska förkopplingsdonen tillverkas dessutom med transistorer som innehåller tunga metaller, såsom tantal, germanium och till och med arsenik för att inte tala om plast, dvs. icke biologiskt nedbrytbara förorenande ämnen, medan koppar och plåt från de magnetiska donen är biologiskt nedbrytbara. Med andra ord, för att göra en mindre uppenbar energibesparing än till synes slänger våra gröna kolleger ut tunga metaller och arsenik i naturen.
Förutom att man ökar föroreningarna ökar man för övrigt på samma gång arbetslösheten eftersom de komponenter som ingår i elektroniktillverkningen och de maskiner som tillverkar dem inte är europeiska. Följaktligen för att undvika importkostnader skall våra industrier omlokalisera sig och således minska arbetstillfällena. Genom att försiktigt vilja spara energi med elektronik medan våra industrier bara begär ett gradvist och selektivt förbud, får vi sammanlagt i bästa fall en besparing men med utsläpp av förorenande ämnen och arbetslöshet i tillägg.
Och man tar inte itu med den verkliga frågan om slöseri, det vill säga glödlampor som förlorar upp till 50 watt jämfört med lysrör. Men glödlampor tillverkas ju av två multinationella företag, Philips och Osram. Och kanske det blir kontakt mellan Europeiska kommissionens anhängare av globalisering, det dunkla gröna multinationella partiets anhängare av globalisering och de gränsöverskridande industriföretagen, men jag begär inte att man belyser frågan fullt ut.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag blickar uppåt här i salen och kan konstatera att vi är omgivna av väldigt många förkopplingsdon. Jag tror att denna sal är en förebild för hur neonrör och förkopplingsdon samarbetar. Jag är säker på att vi redan har de energisnåla elektroniska lamporna här, för det har ju bevisats att de elektroniska förkopplingsdonen betalar sig inom ett eller ett par år. Vi har alltså ett mycket bra return on investment, och därför går egentligen alla moderna byggare och planerare redan nu över till de elektroniska förkopplingsdonen. Det förhåller sig för närvarande så att marknaden inte alls klarar av att producera så många apparater som egentligen skulle behövas.
Det egentliga problemet ligger i att tekniken är så modern och så attraktiv att industrin faktiskt inte kan framställa erforderliga mängder för den närmaste tiden. Detta är naturligtvis också ett problem, att vi måste träffa en överenskommelse för att instrumenten skall finnas tillgängliga i tid, eftersom vi annars kommer att stå där med en viss brist. Om det inte längre går att tillverka de magnetiska donen och de elektroniska samtidigt inte finns i tillräckligt antal kan det uppstå problem på marknaden.
Men jag är ändå för en legislativ reglering, även om jag länge har funderat kring huruvida det alls är meningsfullt med ett europeiskt direktiv för förkopplingsdon. Jag är för detta eftersom jag anser att vi framdeles bör satsa på mer forskning i tekniken i fråga. Vi bör arbeta för att garantera att investeringarna också i framtiden skall gälla de elektroniska donen. Redan nu är detta en självklarhet för marknaden. Men jag tror absolut att direktivet kan vara en sporre till att investera ännu mer och ännu snabbare och därmed till att tjäna stora pengar.
Herr talman! De talare som redan har yttrat sig visade verkligen att de är kompetenta när det gäller ett ämne som är så extremt tekniskt som förkopplingsdon till lysrör. Men det verkar som om debatten inte har haft så stor intresse och jag frågar mig hur många av mina kolleger som faktiskt kan rösta med sakkunskap i frågan, med tanke på att när det gäller en persons allmänbildning - de kunskaper man får genom studier, genom privata erfarenheter eller genom de politiska erfarenheter man gör som parlamentariker - så är det inte ofta man hittar djupgående kunskaper när det gäller förkopplingsdon till lysrör. Jag frågar mig därför om den här typen av frågor måste debatteras i kammaren eller om det kanske inte hade varit bättre att bara hänvisa till de regler som finns och diskutera frågorna i utskottet. Vissa frågors extremt tekniska natur gör det i själva verket omöjligt att rösta på ett kunnigt sätt om man nu inte skall gå efter de vanliga kryssen och strecken på listor som utarbetats av någon annan. Men detta är att förringa parlamentarikernas verksamhet! Man undrar dessutom om det verkligen är nödvändigt att parlamentet sysslar med så här komplicerade och extremt tekniska frågor eller om det inte i stället skulle vara bättre, vilket sker i de olika nationella lagstiftningarna, att ge andra organ behörighet att besluta i dessa frågor, med tanke på att de politiska återverkningarna - detta har vi fått höra även av de talare som redan har yttrat sig - är minimala.
Låt mig också göra ett påpekande när det gäller den så kallade rena energin, något som verkar ha undgått många talare. Det är inte sant att elenergin är en ren energi. Det är klart att om jag värmer upp mitt hus med elradiatorer i stället för vattenfyllda element som värms med olja, så blir föroreningarna mindre i städerna, men om man tänker på, vilket också påpekas i betänkandet, att för att producera elenergi så släpper vi i atmosfären ut 30 procent av all koldioxid, så är det kanske dags att även den allmänna opinionen omvärderar sina kunskaper och sina övertygelser och, framför allt, att medierna blir tydligare när ett gäller vilka energiformer som verkligen är rena och vilka som i stället inte är det.
Herr talman! Först och främst vill jag lyckönska föredragande Turmes för ett utmärkt betänkande samtidigt som jag vill tacka alla talare och parlamentet för det stöd som givits förslaget, ett förslag som kommissionen tror i hög grad kommer att bidra till ökad energieffektivitet där målet är att spara 20 procent av elförbrukningen för den tredje sektorn.
För att substantiellt förbättra effektiviteten hos slutanvändaren är detta nödvändigt och därmed bidrar vi till att fullfölja våra åtaganden från Kyoto.
I förslaget har man antagit ett omsorgsfullt utarbetat projekt för att förbättra effektiviteten utan att detta medför en outhärdlig överbelastning för tillverkarna av förkopplingsdon. Jag vill nämna, ärade kollegor, att precis som en av talarna sade så har vi innan förslaget godkändes rådfrågat och talat med den berörda sektorn.
Ärade kollegor, vi utgår från ett förslag i olika steg. Den första nivån som tas i bruk ett år efter direktivets antagande innebär en progressiv minskning av förkopplingsdon med låg effektivitet. Därefter övergår vi till nivå två som är mera krävande och där konventionella förkopplingsdon progressivt minskas och bruket av högeffektiva förkopplingsdon blir obligatoriskt.
För att ni skall förstå vad detta innebär måste jag säga att dagens konventionella förkopplingsdon står för cirka två tredjedelar av den totala försäljningen, vilket medför att den andra nivån kommer att få mycket stora effekter och otvivelaktigt återverka på industrin och att vi därför föreslår en övergångsperiod på fyra år.
När det gäller de ändringsförslag som lagts fram så gläder det mig, ärade kollegor, att få tala om att kommissionen kan godkänna alla som lagts fram av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, förutom ändringsförslag 1, 17, 19 och 20 om införandet av en tredje automatisk effektivitetsnivå.
Kommissionen håller med om att det krävs en dynamisk framställning och därför förutser man i förslaget en eventuell tredje fas. Vi menar dock att det just nu är svårt att bestämma hur en sådan tredje fas skall se ut. Vi menar att det är bättre att utvärdera den tekniska och ekonomiska situationen när den andra fasen träder i kraft och då bestämma, genom att rådfråga berörda parter, om fas tre skall genomföras, hur den skall genomföras, vilka de tekniska definitionerna är samt vilka krav som skall ställas och när den skall sättas i gång.
Kommissionen kan följaktligen även godkänna andra delen av ändringsförslag 23, men inte den första delen. På samma sätt kan kommissionen godkänna första delen av ändringsförslag 1, i en annorlunda tappning. Vi är dessutom eniga vad gäller ändringsförslag 12 så att medlemsländerna på ett effektivt sätt kan tillämpa det.
De ändringsförslag som syftar till att klargöra att alla förkopplingsdon som marknadsförs som fristående komponenter eller inmonterade i lysrör är täckta av förslaget, det vill säga ändringsförslag 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13, 14, 21 och 22, och som jag redan nämnt godkänner kommissionen alla. Ändringsförslag 2 godkänns också eftersom kommissionen håller med om att den typen av förkopplingsdon skall uteslutas. Ändringsförslag 15 och 16 där övergångsperioden förlängs till 18 månader godkänns också. Avslutningsvis godkänner kommissionen ändringsförslag 8 om hur effektivitetsnormerna vid internationella forum skall marknadsföras.
Herr talman, ärade kollegor, jag har sammanfattat kommissionens ståndpunkt. Jag tackar än en gång föredragande Turmes som har genomfört ett utmärkt arbete och jag förlitar mig på att rådet kan anta en gemensam ståndpunkt som snabbt kan lösa den här frågan.
(Applåder)
Tack, fru de Palacio!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
OMRÖSTNING
Herr talman! En ordningsfråga. Den har att göra med mitt betänkande om kvinnor och vetenskap. Debatten kan äga rum i kväll, men det kommer inte att vara möjligt att rösta om betänkandet i morgon, på grund av extremt allvarliga och vilseledande översättningsmisstag, framför allt i den franska versionen. Jag skulle vilja be er att klargöra att så snart en rättad version av ändringsförslagen och mitt betänkande finns tillgängliga, kommer omröstningen att äga rum under den närmast följande sammanträdesperioden. Det är tyvärr inte möjligt att genomföra omröstningen i morgon, eftersom översättningen, särskilt till franska, har så väldigt stora brister.
Låt mig då bara bekräfta detta. Debatten om McNallys betänkande kommer att äga rum i kväll, men omröstningen kommer inte att äga rum förrän under den korta sammanträdesperioden i Bryssel.
Betänkande (A5-0102/1999) av Turmes för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om energieffektivitetskrav för förkopplingsdon till lysrör (KOM(1999) 296 - C5-0010/1999 - 1999/0127(COD))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Gemensamt resolutionsförslag om oljeutsläpp i Frankrike
(Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.)
Gemensamt resolutionsförslag om stormar i Europa
(Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.)
Gemensamt resolutionsförslag om fredsprocessen i Mellanöstern
Före omröstningen:
Herr talman! Det här ändringsförslaget gäller endast ett misstag som smugit sig in i resolutionstexten, punkt 5. Med mitt ändringsförslag vill jag återställa den text som vi hade kommit överens om vid utarbetandet av den gemensamma resolutionen. Det gäller alltså ett misstag som vi försöker rätta till med det här ändringsförslaget.
Herr talman! Jag beklagar att jag nu gör något som jag normalt inte brukar göra, nämligen ta till orda om ändringsförslag. Kollegan de Clercq har satt stenen i rullning. Därmed blir jag tvungen att ta ställning.
Vi har avtalat texten så som den nu står i tryck. Det gäller vår uppmaning till Israel att lämna de ockuperade områdena i Libanon. Enligt avtalet skulle texten se ut som den nu föreligger. Nu vill liberalerna och kanske även andra här i salen stryka den mening som innehåller uppmaningen till Israel om att dra sig tillbaka från Libanon. Det är deras fulla rätt att göra så, men vi kan inte påstå att vi har avtalat något sådant. Vi har avtalat det som står i texten.
Som ni helt korrekt säger, debatterar vi inte ändringsförslagen. Så låt oss nu fortsätta omröstningen.
(Parlamentet antog den gemensamma resolutionen.)
Gemensamt resolutionsförslag om internationella kapitalflöden
(Parlamentet förkastade det gemensamma resolutionsförslaget.)
Resolutionsförslag (B5-0089/2000) av Wurtz m.fl. för GUE/NGL-gruppen om beskattning av kapitalbetalningar
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Resolutionsförslag (B5-0090/2000) av Goebbels m.fl. för PSE-gruppen om införandet av en skatt på kapital ("Tobinskatt")
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Resolutionsförslag (B5-0091/2000) av Jonckheer m.fl. för Verts/ALE-gruppen om kapitalskatt (Tobinskatt)
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Resolutionsförslag (B5-0092/2000) av Cox m.fl. för ELDR-gruppen om Tobinskatten
(Parlamentet förkastade resolutionsförslaget.)
Betänkande (A5-0096/1999) av Cunha för fiskeriutskottet om den årliga rapporten till rådet och Europaparlamentet om resultatet av de fleråriga utvecklingsprogrammen för fiskeflottorna vid utgången av 1997 (KOM(1999) 175 - C5-0109/1999 - 1999/2112(COS))
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Röstförklaringar
Betänkande (A5-0102/1999) av Turmes
Herr talman! Som företrädare för Pensionärspartiet röstade jag för energisparåtgärderna som rör förkopplingsdon till lysrör, även om jag röstade för ett antal ändringsförslag som emellertid inte antogs av parlamentet. Jag håller med om att vi skall spara energi - i själva verket läser jag sedan en tid tillbaka de betänkanden som skall diskuteras i parlamentet i ljuset från ett stearinljus för att kunna ge mitt blygsamma bidrag till energisparandet - jag anser att vi naturligtvis skall spara energi, men jag anser också att vi måste vara förnuftiga nog att förstå att detta inte får leda till att vi totalt avskaffar alla de verksamheter som ger de europeiska medborgarna sysselsättning.
. (FR) Kommissionens förslag till direktiv om förkopplingsdon till lysrör syftar till att förbättra deras effektivitet och att minska energiförbrukningen. I det föreslås att åtgärder vidtas gradvis och balanserat.
Genom att godkänna flera ändringsförslag respekterar inte utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi denna balans eftersom det vill avskaffa tillverkning och saluföring av ferromagnetiska förkopplingsdon endast till fördel för elektroniska förkopplingsdon. Detta maximalistiska tillvägagångssätt tar inte hänsyn till samtliga tekniska och vetenskapliga argument såväl på energibesparingsnivå som i fråga om tekniska framsteg. Den verkar, till exempel, vara ovetande om att det finns ferromagnetiska förkopplingsdon med låg energiförbrukning som har sin fulla plats på marknaden. Vad som är ännu allvarligare är att utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi är fullständigt ovetande om förslagets återverkningar på sysselsättningen. Att upphöra med tillverkning av ferromagnetiska förkopplingsdon riskerar att medföra stängning av många produktionsenheter och många permitteringar, liksom, till exempel, i fabriken Vossloh-Schwabe i Colmar.
Därför röstade jag emot det slutliga betänkandet efter godkännandet av många ändringsförslag som skulle vara mycket farligt för sysselsättningen inom sektorn om de tillämpades. Jag vill uppmana rådet att förkasta de ändringsförslag som just godkänts.
Gemensam resolution om oljeutsläpp i Frankrike
De franska västliga kustområdena är nu nedsmutsade på grund av "Erikas" förlisning.
Var och en vet att ju mer tiden går desto större blir risken för att denna allvarliga olycka upprepas. Den amerikanska lagstiftning, som antogs 1990 till följd av "Exxon Valdez" grundstötning på Alaskas kust, förbjuder tillträde till amerikanska hamnar för oljefartyg som inte uppfyller de stärkta och strängt kontrollerade säkerhetskriterierna.
Resultatet blir oundvikligen att de oljefartyg som inte uppfyller kriterierna kommer att dras - mer och mer - till europeiska vatten, vilket därmed ökar de troliga föroreningsriskerna.
Europaparlamentet måste således i första hand ta itu med dessa problem och först hos Europeiska kommissionen och därefter hos medlemsstaternas regeringar utan dröjsmål få till stånd att en mängd bestämmelser införs för att skydda havs- och turistverksamheterna vid den europeiska kusten.
Det är nödvändigt att utan dröjsmål inrätta en operativ europeisk maritim byrå vars främsta mål skulle vara att enligt normaliserade och enhetliga metoder samordna säkerhetskontroller på oljefartyg som anlöper europeiska hamnar.
Kära kolleger, att utarbeta och rösta fram en resolution är otvivelaktigt nödvändigt men det viktiga just nu är att vidta konkreta, kraftiga och modiga åtgärder som kan förhindra nya katastrofer.
Gemensam resolution om stormar i Europa
. (FR) Den storm som har drabbat Europa och i synnerhet Frankrike påkallar för min del flera kommentarer och iakttagelser:
1 - Även om det inte är odiskutabelt fastställt att det finns en länk mellan denna storm, växthuseffekten och föroreningen är dessa händelser åtminstone en varning för vad som skall komma i framtiden om vi fortsätter att förorena vår planets atmosfär på ett oöverlagt sätt.
2 - Även om man i Europa också ofta har byggt billigt och föredragit elektriska luftledningar, som ofta är mycket fula visuellt mäter vi för närvarande de reella och tunga kostnaderna av dessa felaktiga besparingar.
3 - I de åtgärder som vidtagits för att reparera stormens förstörelse har vi kunnat konstatera både våra svagheter och vår brist på medel samt på samma gång de starka solidaritetskänslor som visats och den lika stora betydelsen av offentlig tjänst i vissa av våra offentliga företag som ofta har förtalats av den dominerande ultraliberala ideologin.
Jag vill hylla samtliga anställda och personalen i de företag som har arbetat ihärdigt och generöst för att återupprätta trafiken, återställa elektricitet och telefon samt hjälpa till med att skaffa nya bostäder åt de katastrofdrabbade familjerna.
4 - Om EU avslutningsvis vill förbli eller stå medborgarna nära måste man ingripa med betydande finansiella medel.
Dessutom måste medlemsstaterna, som ofta är överdrivet försiktiga, ge EU de nödvändiga finansiella medlen.
. (FR) Problemet med stormarna, som olika europeiska länder har haft, visar hur ömtåligt vårt samhälle är, som likväl präglas av sin ekonomiska och tekniska utveckling. Vi inser att vi inte är skyddade från de katastrofala konsekvenser som katastrofer av klimatologisk art, såsom översvämningar, jordbävningar eller jordskred, kan medföra. Vissa länder har kunnat lösa problemet med ersättning åt offer för sådana fenomen. Frankrike är ett exempel därpå, men det är ett stort land med betydande resurser. Så är inte fallet för mindre länder.
I Belgien är således ett projekt för ersättning åt offer för naturkatastrofer i gång sedan tio år tillbaka. Det är på europeisk nivå som de olika projekten har råkat i konflikt. Först och främst, även om det var möjligt före genomförandet av den inre marknaden att föreskriva priser och självrisker, är det inte längre så och det verkar för mig vara normalt. Däremot är det svårare att gå med på att det inte är möjligt att planera upprättandet av en ömsesidig kassa för återförsäkring, hos vilken de företag som är verksamma på den belgiska marknaden skulle tvingas försäkra sig. Sedan skulle statens garanti bara kunna gälla om systemet har förbrukat samtliga medel (med antagande av att en större katastrof inträffar).
Vi har dock en prioritering: att erbjuda katastrofdrabbade en total obegränsad garanti. Ödet har redan kastat sig över dem utan att de är ansvariga, måste de få ytterligare svårigheter genom ett alltför svagt försäkringsskydd? Statens garanti är därför absolut nödvändig, eftersom ingen traditionell återförsäkring ger dem obegränsade villkor. Det är enda sättet att ha ett lagom pris för konsumenten.
Begäran om en klassisk återförsäkring kommer att få en regleringseffekt på världsnivå, vilket betyder att de belgiska försäkringstagarna kommer att någonstans betala Centralamerikas orkaner... Tanken är inte att ta avstånd, utan att skaffa ett rättvist system, som är skyddat från att vara beroende av marknadslagarna.
Jag vill tillägga att det är enda sättet för staten att få garanti för att systemet fungerar med respekt för det allmänna intresset, samtidigt som man håller ett öga på anhopningen och användningen av tekniska bestämmelser. Om denna insynsrätt inte tillåts kommer staten aldrig att gå med på att lämna garanti. En kontrollerad återförsäkringsmekanism är det enda som gör det möjligt att undvika att riskerna väljs av marknadens naturlagar.
Om en nationell solidaritetsmekanism inte garanteras av ett system, som undantas till och med temporärt från marknadslagarna, kommer de dåliga riskerna att uteslutas medan det är just de riskerna som man försöker skydda (t.ex.: bostäder vid flodstränder). Därför ställer jag frågan om ett undantag från europeisk rätt, från den klassiska konkurrensrätten. Det är för övrigt en tanke som är förenlig med fördraget. I artikel 87.2 tillåts statliga stöd "för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer".
Sannolikheten för att sådana katastrofer upprepas är långt ifrån osannolik. Lösningar bör också hittas för att finansiera skadeersättning åt offer för naturkatastrofer. Ett temporärt undantag från konkurrensrätten skulle ge ett hopp om att lösa detta oroväckande problem i ett land som Belgien.
. (FR) Jag röstade självfallet för resolutionerna om stormar och oljeutsläpp och jag vill framföra mitt deltagande till de drabbade befolkningarna. Jag tänker särskilt och med värme på invånarna i min region, Champagne-Ardennes, som drabbades hårt av stormarna i december.
Jag beklagar de nya konsekvenser som oljeutsläppen skulle kunna få för kommunerna utmed Atlantkusten.
Jag oroar mig över vilka möjligheter som kommer att finnas kvar för båthamnar och lokala myndigheter att erövra den blå flaggan 2000. Den blå Europa-flaggan vittnar sedan 20 år om kommunernas avsevärda ansträngningar för att uppmuntra en ekonomisk utveckling som tar hänsyn till miljön. Ett femtiotal kommuner i de 5 departement som drabbats av oljeutsläppen berörs av den blå flaggan 2000.
Jag oroas också av rykten om en begäran att skjuta upp tilldelningen av blå flaggor till de franska stränderna vid Atlanten. Vad skall man då säga om strändernas förlorade goda rykte, om orättvisan, eftersom vissa kommuner inte längre skulle ha någon flagga medan andra fortfarande har det. Skall man acceptera att den ges till några kommuner för att förbättra en hel kusts rykte inför turisterna, eller inte ge den till någon av dem för att få viss rättvisa?
Jag ber staterna och Europeiska unionen att lindra svårigheterna som uppstått på grund av dessa katastrofer, genom att lämna långfristigt ekonomiskt stöd, naturligtvis, men också genom ett "moraliskt" stöd (- dessa resolutioner bidrar till detta -) till de befolkningar som skadats in i själen av nedsmutsade stränder, uppryckta träd och skogar som jämnats med marken och förstörts.
Tidsbegreppet är viktigt för vi talar inte, som de multinationella företagen, om kortfristiga åtgärder, som de multinationella företagen, utan om århundraden för att återplantera Frankrikes skog, och det är en lektion i blygsamhet.
Gemensam resolution om fredsprocessen i Mellanöstern
Herr talman! Jag har i förväg anmält att jag vill avge en röstförklaring angående resolutionen om fredsprocessen i Mellanöstern. Europaparlamentet har tidigare uttalat sitt stöd för en palestinsk stat och upprepar detta i punkterna 2 och 3 i dagens resolution.
Som svensk kristdemokrat anser jag att Europeiska unionen kan lämna ett bidrag till en bestående fred i Mellanöstern, ytterst baserad på demokrati, politisk pluralism, respekt för mänskliga rättigheter, rättsväsendets oberoende samt en social och ekologisk marknadsekonomi. Detta kan ske genom att EU agerar på ett sådant sätt att det väcker mer förtroende och tilltro än i dag hos befolkningen i Israel, Mellanösterns enda demokrati.
Att därför i punkterna 2 och 3 nämna frågan om ett eventuellt bildande av en palestinsk stat bidrar inte till en sådan förtroendeskapande process. Den amerikanska statsledningen har aldrig uttalat sig för en palestinsk stat, men äger samtidigt ett stort förtroende i regionen som fredsmäklare med konstruktiva bidrag.
En sådan roll skulle även Europeiska unionen kunna ikläda sig. Dagens uttalande om en palestinsk stat stärker inte EU:s framtida möjligheter att göra detta. Därför har jag i slutomröstningen lagt ned min röst.
. (IT) De senaste nyheterna från Tel Aviv visar att fredens vägar, till skillnad från försynens, dessvärre inte är oändliga. De kan blockeras och störas av terrorattacker, de kan fyllas av oskyldiga offer, de kan avbryta eller bromsa ansträngningarna från de människor av god vilja, på ena eller andra sidan, som uppriktigt önskar skapa fred.
Avtalet från Sharm el-Sheikh och förhandlingarna i Shepherdstown visar att, trots de skilda utgångspunkterna, så kan man komma fram till kompromisser på vägen mot det fredsmål som tyvärr fortfarande inte kan skönjas. Det döljs av attentatens rökridåer, bojkottas av terrorister, fjärmas av fundamentalister av olika slag, personer som alltid är fiender till stabilitet och säkerhet. För det är just säkerheten som är en av de grundläggande faktorerna när det gäller om vi skall lyckas: utan säkerhet kan det inte finnas någon fred, och utan fred i Mellanöstern kommer Medelhavet att förbli ett osäkert område, vidöppet för alla slags äventyrligheter.
Å andra sidan är den israeliske premiärministern Baraks inställning fullt begriplig, när han föreslår att den palestinska presidenten Arafat med en eller två månader skall skjuta upp den tidsfrist som satts till den 13 februari för att sluta ett ramavtal om de viktigaste punkterna i den framtida permanenta statusen för det palestinska territorium som Israel ockuperar sedan 1967. Även den uppskjutna tredje ronden i fredsförhandlingarna mellan Israel och Syrien omfattas av detta klimat av osäkerhet, en osäkerhet som beror på att det inte finns någon garanterad säkerhet.
Å andra sidan är vi övertygade om att fastställandet av en ny gräns mellan Israel och Syrien, en gräns som förutsätter en fredlig lösning av frågan om Golanhöjden och som tar hänsyn till båda ländernas behov av säkerhet, är ett nödvändigt villkor för att skapa nya fredliga relationer mellan de berörda folken och för att avlägsna riskerna för nya attentat och det våld som skulle bli följden. Att sluta nya fredsavtal mellan Israel och Syrien ligger i hela Medelhavsområdets intresse och det skulle utgöra ett icke ringa bidrag till upprättandet av en ny balans i Mellanöstern.
Vi är alla övertygade om att det i världen även finns och opererar, ibland med en oerhörd grymhet, personer som motsätter sig balans och säkerhet. Det är dessa personer som är fredens verkliga fiender. De utnyttjar alla upptänkliga medel för att destabilisera regeringar och skapa oordning. De finns i de områden där det råder spänningar, i själva verket provocerar de många gånger fram spänningar medvetet för att avbryta förhandlingar eller för att underblåsa stämningar bland allmänheten i syfte att utöva påtryckningar på regeringarna. Europa måste ha modet att avslöja dessa krafter och att erbjuda sina tjänster, inte bara som medlare eller rådgivare på diplomatisk nivå, i fredsprocessen, utan även när det gäller att agera med auktoritet och kraft gentemot fredens fiender. Det är otänkbart att de förbindelserna hela tiden skall ödeläggas av våld och attentat. Terrorismen - för det är detta det handlar om - måste alltid fördömas och bekämpas. Vi står nära våra israeliska vänner varje gång de drabbas av blind och avskyvärd terrorism, men vi måste också hela tiden bli effektivare i kampen mot dem som sätter vapen i händerna på terroristerna.
Om inte vägarna till fred kan bli oändliga, så måste vi se till att åtminstone de vägar är det som leder till att vi stoppar och oskadliggör dessa dödens handelsmän, dvs. de som är fredens verkliga fiender.
Resolutioner om skatt på kapitalrörelser
Herr talman! Europaparlamentets resolution om internationella kapitalrörelser som vi just förkastade, tog upp ett stort och intressant ämne men behandlade det tyvärr på ett ytligt och slarvigt sätt. Uppriktigt sagt förtjänade ämnet bättre.
Efter några osammanhängande beaktanden avslöjade resolutionen i punkt 9 sitt verkliga syfte, nämligen att begära att "kommissionen inom sex månader skall upprätta en rapport rörande intresset och genomförbarheten av en skatt på internationella spekulativa kapitalrörelser". Om man tar upp frågan från den synvinkeln är jag ledsen att säga att det inte fanns någon grund för den begärda rapporten. Alla vet redan att det är omöjligt. Det är nämligen fullständigt omöjligt att skilja en spekulativ kapitalrörelse från en icke-spekulativ kapitalrörelse, om man inte använder godtyckliga och byråkratiska kriterier som skulle snedvrida handelsutbytet.
Och även om man lyckades med det, måste man ändå skilja de goda spekulationerna, som siktar till att ifrågasätta konstgjorda situationer för att i högre grad ta hänsyn till den reella ekonomin, från de dåliga spekulationerna, om vilka man skulle föreskriva, också godtyckligt för övrigt, att de huvudsakligen siktar till att skada andra. Detta angreppssätt skulle vara ännu omöjligare än det föregående. Kort sagt Europaparlamentets resolution var i denna form fullständigt utanför ämnet.
Problemet hade dock kunnat formuleras på ett annat sätt. Man hade kunnat undra om det var lämpligt att införa en skatt på samtliga internationella kapitalrörelser, vilka de än är, utan att ge sig in på att göra omöjliga skillnader. Det är en mer sansad fråga, men än en gång ställdes den inte.
På den andra frågan svarar jag likväl att en sådan enhetlig skatt troligen inte skulle lösa de valutakriser som oftast beror på verklig bakomliggande obalans. I stället för att införa en ny skatt för att för övrigt mata kassor, om vilka vi inte vet någonting, skulle det var bättre att sanera den ekonomiska politiken och dra ner befintliga skatter och avgifter, i synnerhet på arbete.
. (EL) Jag tycker att det är positivt att frågan om beskattning av de internationella kapitalrörelserna äntligen har kommit upp till diskussion och beslut i Europaparlamentet. Det var ett välkommet initiativ från vår grupp, Europeiska enade vänstern, som sedan har fått stöd även av andra grupper.
Problemet är särskilt stort, om vi betänker att transaktionerna på aktiemarknaderna runt om i världen dagligen uppgår till 1 800 miljarder dollar och att den årliga handeln med varor och tjänster är i storleksordningen 6 000 miljarder dollar, vilket alltså motsvara fyra dagars spekulativ aktiehandel. Ordförande Delors hade rätt, när han liknade den globala ekonomin med ett kasino. Det är positivt att parlamenten i Finland och Kanada har uttalat sig för kapitalbeskattning, liksom även FN:s konferens för handel och utveckling (UNCTAD) i Förenta staterna.
Kommissionen måste lägga fram ett förslag om att införa en skatt på de kortfristiga kapitalrörelserna av spekulativ karaktär, av samma typ som Tobinskatten, liksom det portugisiska och det franska ordförandeskapet måste placera frågan bland sina prioriteringar. En sådan skatt, låg men progressiv, måste vara utformad på ett sådant sätt att den inte får negativa följder för realekonomin - handel och investeringar - och så att den gör det möjligt att säkerställa medel till utbildningen, miljön eller tillväxten.
Denna åtgärd måste utgöra ett första steg mot att utforma ett regel- och skattesystem med vilket vi kan bemöta fenomenet med den internationella spekulationens enorma tillväxt.
Jag röstade för det gemensamma resolutionsförslaget, men det är beklagligt att att kristdemokraterna och liberalerna inte tillät att det röstades igenom.
. (DA) Vi har röstat för kompromissförslaget mot bakgrund av de sunda avsikter som uttrycks. Men samtidigt måste det påpekas att det är av avgörande betydelse att diskussionen om införande av en eventuell Tobinskatt sker på en global nivå vid internationella och nationella fora, och utan att det som bieffekt ökar EU:s behörighet på bekostnad av dessa.
- (FR) Vårt ekonomiska system har visat sina gränser. Finanssfären är inte i fas med den reella ekonomin och rubbar den alltför ofta. Den höga arbetslösheten i våra länder, ökningen av klyftan mellan norr och söder samt den ökade fattigdomen i hela världen vittnar om den tråkiga verkligheten. Världsomfattande kapitalrörelser är destabiliserande! Därför måste vi söka efter åtgärder i syfte att beskatta transaktionerna på valutamarknaden så att vi gör dem mindre flyktiga och förhindrar kortsiktiga spekulativa operationer.
En skatt såsom den som James Tobin, Nobelpristagare i ekonomi, tänkt ut skulle utgöra ett sandkorn i spekulationens alltför väloljade kuggar och de stora summor som den skulle kunna frigöra är goda argument för att den skall tillämpas, när man vet att även om man sätter en mycket låg sats (omkring 0,05 procent) skulle den inbringa nära sexhundra miljarder franc varje år enligt de mest pessimistiska uppskattningarna!
Förenta nationernas konferens om handel och utveckling (UNCTAD) föreslår därför att denna summa skall återbetalas till de stater, i vilka skatten skulle tas ut, samt till en omfördelningsfond för de fattigaste länderna.
Denna rikedom som således skulle tas ut från de stora internationella kapitalisterna skulle omfördelas till medborgarna och skulle kunna utgöra en enorm drivkraft för utveckling i de minst gynnade länderna. Vi skulle äntligen befinna oss i en logisk situation där solidariteten skulle ersätta egoismen.
Av samtliga dessa skäl röstade jag för resolutionen och jag är glad att kammaren återupptagit ärendet med risk för att stöta sig med samvetslösa spekulatörer som genom sina handlingar destabiliserar de känsligaste ekonomierna och ibland till och med vårt system i sin helhet, såsom finanskriserna i Sydostasien nyligen vittnar om.
. (FR) Vi har röstat för begäran om att debatten om Tobinskatten skall sättas upp på föredragningslistan eftersom vi är övertygade om att dess , till och med begränsade, tillämpning i Europa skulle vara ett första steg till större social rättvisa och en annan fördelning av rikedomar. Vi gör oss ändå inte den minsta illusion om att denna skatt ensam skall kunna avskaffa själva orsakerna till den fattigdom som är förbunden med det ekonomiska och finansiella system som dominerar världen.
Vi röstar för allt som siktar till att uppmana kommissionen att granska Tobinskattens genomförbarhet. Vi röstar däremot inte för ingresserna i kompromissresolutionen från socialdemokraterna, den europeiska enhetliga vänstern, de gröna och de liberala, som siktar till att försvara och reglera det dominerande ekonomiska systemet och "säkra de globaliserade finansmarknadernas funktion, till och med om de blivit befriade från sina överdrifter".
. (FR) De valda från arbetarkampen kommer att rösta emot kompromissresolutionen om beskattning av kapitalrörelser. Under en både futtig och utopisk förevändning av att "stabilisera" det internationella finansiella systemet och "befria det från sina överdrifter" påpekas det framför allt i resolutionen att målet är att bevara det. Vår synvinkel är att mänskligheten inte bara skall befrias från överdrifter i det finansiella systemet i världen utan från det finansiella systemet själv och från den kapitalistiska organisationen av ekonomin, varav det är en väsentlig beståndsdel.
Det är inte bara det kortsiktiga spekulativa kapitalet på finansmarknaderna som utgör ett ofantligt, materiellt, socialt och mänskligt slöseri för samhället utan kapitalet rätt och slätt. De permitteringar och indragningar av arbetstillfällen som pågår, från Michelin till Alsthom, som nästan samtliga storföretag, som likväl är lönsamma, i Europa genomför endast i syfte att få aktiekursen att stiga på börsen: är det spekulation eller kapitalets normala verksamhet?
Om en resolution tydligt föreslog att Tobinskatten skulle införas, hade vi inte röstat emot för att vår röst inte skall blandas samman med rösterna från det kapitalistiska systemets självbelåtna beundrare som ser skatt på storkapitalet såsom en förolämpning. För vår del är det politiska mål som vi föreslår arbetarklassen att den inte bara föreskriver mycket stora skatter på det spekulativa kapitalet, utan också på alla kapitalistiska storföretags vinster samt på den rika klassens privata förmögenheter så att de pengar som således kommer att koncentreras i statens händer skall kunna tjäna till att skapa nyttiga arbetstillfällen i offentlig tjänst.
Men den löjligt låga Tobinskatten är visserligen inte ett mått på social rättvisa, den skulle inte ens störa spekulanterna, och i stället för att sätta upp hinder för den kapitalistiska ekonomins slöseri och orättvisa skulle den bara tjäna till att dölja det.
- (PT) Den oro som visas i förslaget till gemensam resolution är mycket viktig, och tar upp ett allvarligt problem och vi får inte fortsätta att stoppa huvudet i sanden inför det och låtsas som om det inte existerar. Jag stödde därför uttryckligen samtliga punkter i det gemensamma resolutionsförslaget, utom punkterna 4 och 8, där jag avstod därför att de gick in på speciella egenskaper som var onödiga eller ofärdiga. Punkt 4 därför att jag inte tycker att en lätt analys av ett mycket komplext problem är korrekt i någon betydelse av ordet, punkt 8 därför att det rekommenderade omedelbara åtgärder mot off-shore-centren, vilket avskilt från en allmän och balanserad ram skapar en ömtålig situation i Portugal vad gäller nuvarande off-shore på Madeira. Eftersom denna punkt 8 emellertid antogs av en majoritet - såg jag mig tvungen, mot min vilja, att avstå även i den allmänna slutomröstningen. Jag beklagar att den gemensamma resolutionen inte antogs, då det är bråttom att ta upp denna fråga i mer försiktiga ordalag, men med rätt inriktning.
Jag stödde därefter inget resolutionsförslag från de olika grupperna, vilka vi röstade om var för sig, eftersom inget av dem innehöll den balans som det gemensamma resolutionsförslaget försökte uppnå.
Betänkande (A5-0096/1999) av Cunha
Herr talman! Även när det gäller detta betänkande som avser en utvärdering av fiskeriprogrammen, är jag som företrädare för Pensionärspartiet positiv. Det måste vara riktigt att ha sanktioner för dem som inte tillämpar direktiven, men jag måste också säga att min röstförklaring i kammaren fredagen den 17 december 1999, dvs. under förra seklet, nådde ända fram till fiskarna själva, som - eftersom de, som vi alla vet, inte kan tala - skriftligen meddelat mig följande: "Bra, du talade i vår sak! Tala nu också för oss småfiskar, framför allt eftersom du själv är en liten fisk, men tala också för de gamla fiskarna, de som skulle vilja leva länge och som därför ser positivt på att man begränsar fisket på de platser där det råder brist." De ber mig också - men det skall jag göra i ett annat sammanhang - att lägga fram deras förslag när det gäller måtten på fiskenäten så att de skall kunna leva länge och även de en dag bli pensionerade fiskar.
- (PT) Min röstning sammanfaller med Portugals folkparti CDS - Partido Populars ståndpunkt i denna fråga: å ena sidan är vi starkt kritiska mot den gemensamma fiskeripolitiken, vilken har lett till så stora skador för fisket och fiskarna i Portugal, och vi ser med särskild misstänksamhet på kommissionär Fischlers agerande, å andra sidan stöder vi ståndpunkterna i Cunhas betänkande och kräver effektiva kontroll- och övervakningsåtgärder från kommissionens sida - kommissionen diskriminerar tilläggsvis de länder som, såsom Portugal, uppfyller målen då man inte verkligen straffar de länder som inte uppfyller dem. Jag röstade således för de första och sista delarna i punkt 6, även om jag lade ner min röst angående dess mellanpassager som rekommenderar en konkret sanktion -, dels för att det är för tidigt innan det finns en lämplig rättslig grund, dels för att en sådan ekonomisk sanktion skulle kunna vara olämplig i andra situationer, när det bara handlar om brott mot föreskrifter. Jag lade också ned min röst i den allmänna omröstningen, dels för att just dessa sista passager antogs, dels för att punkt 5 inte blev föremål för en separat omröstning. Även om CDS-PP stöder den oro som visas i betänkandet och resolutionen vill det inte för närvarande stödja något som kan tolkas som ett stöd för en gemensam fiskeripolitik som i praktiken har lett till skadliga effekter för Portugal.
Herr talman! En ordningsfråga. Jag vill tala om hur glad jag är att se er på er plats i en sådan god form efter er sjukdom nyligen!
Tack så mycket! Jag förklarar omröstningen avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.44 och återupptogs kl. 15.00.)
DEBATT OM AKTUELLA OCH BRÅDSKANDE FRÅGOR
Nästa punkt på föredragningslistan är den aktuella och brådskande debatten om frågor av större vikt.
Tjetjenien
Vi börjar med den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag om Tjetjenien:
(B5-0048/2000) av Schori och Krehl för PSE-gruppen om situationen i Tjetjenien,
(B5-0065/2000) av Haarder m.fl. för ELDR-gruppen om Tjetjenien,
(B5-0067/2000) av Markov m.fl. för GUE/NGL-gruppen om kriget i Tjetjenien,
(B5-0080/2000) av Schroedter m.fl. för Verts/ALE-gruppen om kriget i Tjetjenien,
(B5-0082/2000) av Oostlander m.fl. för PPE-DE-gruppen om situationen i Tjetjenien.
Herr talman, mina damer och herrar! Ännu en gång är det med rätta som parlamentet befattar sig med läget i Tjetjenien. Under tidigare sammanträden har vi gång på gång betonat vikten av att den ryska federationen finner en fredlig och politisk lösning på problemet. Vi har verkligen vädjat till den ryska regeringen om att inte agera på ett sätt som skadar samtliga internationella konventioner som man har skrivit under. Tyvärr kan vi ännu inte rapportera om någon avspänning i kriget. Mycket värre än så! Situationen har förvärrats avsevärt. Situationen för civilbefolkningen i Tjetjenien har blivit outhärdlig. Vi har ingen möjlighet att vidta humanitära åtgärder, trots att vi vid upprepade tillfällen har understrukit och den ryska federationen åtminstone på toppmötet i Istanbul har försäkrat att det skall bli möjligt för såväl observatörer från OSSE som för humanitära organisationer att komma till Tjetjenien.
Jag har inget annat val än att upprepa det som redan har sagts här i kammaren och som vi ännu en gång vill understryka i ett gemensamt resolutionsförslag. Vi vill få till stånd en politisk lösning på konflikten. Här måste alla parter uppmanas att delta i förhandlingar.
Vi vill underlätta situationen för civilbefolkningen genom att återigen uppmana den ryska federationen att acceptera att humanitära organisationer bereds tillträde till Tjetjenien och även att släppa in observatörer från OSSE i Tjetjenien.
Herr talman! Kriget i Tjetjenien började till stor del på grund av skäl som mer har att göra med den ryska inrikespolitiken än med situationen i själva Tjetjenien. Jag fruktar därför också att det inte finns mycket hopp om att kriget skall sluta förrän Putin vunnit valet den 26 mars eller möjligen tidigare genom en total rysk seger i kriget.
Det viktiga är vad som händer när konflikten äntligen är förbi och det är svårt att förutse. Det är tydligt att problemen i Tjetjenien och i norra Kaukasus, som hör till de fattigaste områdena i Ryssland, inte är över när själva kriget tar slut. När den tjetjenska befolkningen kan återvända till sitt land kommer de att återfinna mycket litet som de kan bygga upp sin existens med igen. Efter det förra kriget blev det ingenting av den utlovade ryska återuppbyggnaden och det var svårt att erbjuda utländsk hjälp på grund av problem både från rysk och från tjetjensk sida.
Samtidigt är det också bra att titta på positiva exempel, till exempel de framsteg som gjorts i de tre oberoende kaukasiska staterna, Armenien, Azerbajdzjan och Georgien. Där finns det inget krigshot längre och de europeiska institutionerna måste känna till hur situationen är där. Så kan det nämligen också se ut.
Herr talman! Kriget i Tjetjenien har nu rasat i fyra månader. Europaparlamentet har fördömt det, krävt vapenstillestånd samt att den politiska dialogen skall öppnas. Parlamentet har bidragit till att humanitär hjälp ges och att ekonomiskt stöd från Europeiska unionen också styrs om i den riktningen. Något slut på kriget och på civilbefolkningens lidanden är inte inom synhåll, än mindre en hållbar lösning på konflikten. Har EU verkligen gjort allt som står i dess makt? Faktum är att rådet och vissa medlemsländer, däribland även Tyskland, är utomordentligt återhållsamma vad beträffar politiska, diplomatiska och ekonomiska reaktioner på Rysslands oavlåtliga vägran att delta i den politiska dialogen.
Europeiska unionen och dess medlemsländer måste tydligt visa att denna fullkomligt överdrivna användning av militärt våld för att lösa konflikten i Tjetjenien och den massiva kränkningen av mänskliga rättigheter inte är acceptabla. Europaparlamentet bör kämpa för att få partnerskaps- och samarbetsavtalet med Ryssland upphävt tills Ryssland accepterar ett vapenstillestånd. Dessutom bör vi uppmana medlemsländerna att vidta kompletterande politiska, diplomatiska och ekonomiska sanktionsåtgärder.
Vapenaffärer liksom det finansiella stödet till de krigförande parterna måste omedelbart stoppas. Rysslands suveräna rätt att skydda sin territoriella integritet och att förfölja terrorism är obestridlig. Frågan är med vilka instrument man gör detta. Förhållandet mellan dialog och samarbete med Ryssland och sanktioner med hänsyn till kriget är en komplicerad balansgång. Vi får inte förödmjuka och isolera Ryssland, vilket har varit fallet många, många gånger under de gångna decennierna. Det ömsesidigt fördelaktiga samarbetet och partnerskapet med Ryssland är oundgängligt för en fredlig utveckling i Europa. Europeiska unionens utrikespolitik är dock trovärdig endast om man i samband med krig och massiva kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte drar sig för att vidta konsekventa politiska, diplomatiska och ekonomiska åtgärder.
Herr talman! I går menade mina kolleger att Tjetjenien har stått som nummer 1 på föredragningslistan om och om igen i flera månader nu. Och vad har kommit ut av alla våra krav? Vi måste - som Sakellariou ju mycket tydligt sade - hela tiden upprepa våra krav. Inte heller jag anser att vi får tröttna, för så länge det militära våldet mot den egna civilbefolkningen i Ryssland verkligen ökar dramatiskt måste vi höja våra röster och säga: "Nu är det nog! Detta accepterar vi inte! Detta är en kränkning av internationella mänskliga rättigheter! Detta är ingen intern angelägenhet för Ryssland."
Listan över krigsförbrytelserna blir allt längre. Det må gälla ungdomarna som tillfångatogs i flyktingkolonnerna, det må gälla listan över de många våldtäkterna, vilken anlände till mitt kontor i dag och som har sammanställts av oberoende observatörer för de mänskliga rättigheterna. Kvinnorna i det islamiska samhället försätts ju härigenom i en mycket dramatisk situation. Därför måste vi ta oss an dem alldeles särskilt. Det är just de många små enskilda ödena som uppmanar oss att inte tiga. Många viktiga dricksvattenreservoarer har på grund av bombningarna börjat förgiftas av olja.
Jag ber mina kolleger att godkänna detta ändringsförslag. Det nådde oss efter det att vi gemensamt hade diskuterat resolutionen.
Vi kan helt enkelt inte bara sitta och titta på! I motsats till Kosovo är det faktiskt så att de 100 000 flyktingarna är utan internationell hjälp i Ingusjien. Denna pyttelilla grannrepublik är totalt överlastad. Jag måste säga att jag egentligen är förvånad över att vi över huvud taget inte får något svar på våra krav från kommissionen. Jag väntar mig i dag egentligen en något mer konkret beskrivning av hur ni följer parlamentsbesluten och besluten från Helsingforsresolutionen. Vad ni hade att komma med i går var verkligen en skam gentemot parlamentet!
Vidare förväntar jag mig en undersökning av huruvida det som sker i Ryssland verkligen är förenligt med artikel 2 i ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Den ryska federationens regering ser sig själv som en fullvärdig medlem av till exempel Europarådet. Det medför skyldigheter som sträcker sig mycket längre än till diverse internationella avtal för skydd av de mänskliga rättigheterna, mycket längre än krigsrätten. De förbindelser som vi ingått med Ryssland i olika fördrag pekar också i den riktningen.
Det sätt som den ryska regeringen försöker lösa sina problem med Tjetjenien på strider dock helt och hållet mot de internationella reglerna. Vi kan föreställa oss att man var tvungen att reagera mot till exempel terrorism och aggressioner gentemot Dagestan. Det är så att myndigheterna i Tjetjenien inte hur som helst kan ses som företrädare för en reglerad demokratisk rättsstat. De kunde till exempel inte förhindra de brutala kidnappningarna och gisslandramerna på det egna området. De medel som Ryssland använder är dock oproportionella och bör fördömas i sig, och därvid menar jag särskilt bombningarna av befolkningen och behandlingen av den del av befolkningen som håller på att lämna landet.
Vi är skyldiga att motsätta oss det. Inte av självgodhet, eftersom jag själv kommer från en före detta kolonialmakt så känner jag nämligen till den sortens krig och den ånger över begångna missdåd som kommer upp till ytan först tjugo, trettio år senare. Framtiden för Ryssland och Tjetjenien rör oss dock i hjärtat och därav denna uppmaning.
Vi stöder därför också den här resolutionen av hjärtat. Resolutionen riktar främst in sig på humanitära aspekter, på ekonomiska bidrag, på en förflyttning av Tacis-programmet i den riktningen, på diplomatiska förhandlingar och möjligtvis på förhandlingar inom ramen för OSSE angående stabiliteten i Kaukasus.
Vi i Europeiska unionen vill samarbeta med internationella organisationer som Ryssland vill ha och förväntar sig stöd ifrån. I varje fall måste vi även på det här sättet, även med hårdhet om det är tvunget, fortsätta dialogen med Ryssland på alla möjliga sätt.
Herr talman! Vad är det som har förändrats under de fyra månader som vi har arbetat med denna fråga? För det första har Putins mjuka kupp ägt rum - mycket smidigt på nyårsaftonen vid millennieskiftet - vilken har gett honom en mycket mäktig position men också gjort honom till en av vår tids största politiska krigsprofitörer. Jag anser likväl att han bör utnyttja den makt han nu har till att göra slut på vad general de Gaulle har kallat paix des braves, de tappras fred. Det är nu så att han har chansen att få ett slut på detta mordiska krig, och det utifrån en position som är rätt stark. Om han inte lyckas är det möjligt att han kommer att få se sina presidentdrömmar gå under i ett blodbad.
En andra väsentlig punkt: ytterligare något har förändrats, och det är situationen i den ryska offentligheten. Tack och lov förekommer det kritik. Det kommer kritik från soldatmödrarna, det kommer kritik från media, från människorättskämpar. De är fortfarande i minoritet, men det visar att nu som då även det ryska folket har ett levande samvete och att vi inte får göra det ryska folket ansvarigt för ledningen.
Den tredje punkten: jag anser att man i Tjetjenien har visat en beundransvärd motståndsvilja, varför jag har stora problem med punkt fyra i vårt beslut, för jag förstår till fullo att man försöker skydda människorna i Tjetjenien från att bli offer i ett folkmord. Jag menar att vi i Europeiska unionens namn äntligen måste utöva ett massivt politiskt tryck genom att ta itu med artikel 2 i partnerskapsavtalet, genom att även kommissionen och rådet äntligen börjar utöva konkreta påtryckningar, vilket parlamentet ända från början har gjort inom ramen för sina blygsamma möjligheter. Vi måste som EU tala med en röst och får inte överlåta åt Europaparlamentet att tala i klartext. Vad den humanitära hjälpen anbelangar är jag av den åsikten att vissa oberoende organisationer som redan har lyckats med konkreta hjälpinsatser får oss att skämmas. Jag känner till en barnmatstransport som man nu har lyckats genomföra. Men sorgligt nog lyckas inte kommissionen bygga upp motsvarande kanaler i de omgivande trakterna, och jag skulle verkligen vilja veta varför kommissionen inte lyckas med det. Här måste det till konkreta humanitära hjälpinsatser mot folkmordet, för det som sker i Tjetjenien är ingenting annat än ett folkmord.
Herr talman, kära kolleger! Det är inte bara under de senaste fyra månaderna i och med denna andra militära konflikt som vi här i kammaren har diskuterat problemet mellan de kaukasiska folken och Ryssland. Det har vi mycket ofta gjort även tidigare. Hittills har vi dock inte rönt någon framgång i den aktuella militära konflikten som gäller Ryssland mot det tjetjenska folket. Det råder fortfarande inte fred i området, och trots att Europaparlamentet hela tiden har visat en mycket tydlig politisk ståndpunkt har vi ännu inte lyckats.
Jag tror att nya politiska möjligheter har öppnat sig för oss i Ryssland efter valen till duman och president Jeltsins avgång. Jag anser att Europaparlamentet också måste försöka att, vid sidan av överläggningarna om vilka sanktioner som är meningsfulla, föra en politisk dialog med de ryska politikerna. Duman är sammansatt på ett sätt som den aldrig tidigare har varit, och detta ger oss även en chans att finna politiska bundsförvanter för att få ett politiskt slut på den militära konflikten i Tjetjenien så att freden äntligen kan göra sitt intåg där.
Vi alla vet att de kaukasiska folkens problem inte på långt när är lösta ens när den militära konflikten väl är över. Därefter behöver vi en politisk dialog. Vi behöver ett politiskt samarbete, för konflikten har ju inte uppstått först i dag. Den har uppkommit ur de kaukasiska folkens historia i och mot Ryssland och mot deportation och mot rysk ockupation. Jag anser att det vore helt i linje med Europaparlamentets strävan om vi kunde finna allierade för en politisk dialog även när den militära konflikten är slut.
(Applåder)
Herr talman! Vi är naturligtvis upprörda över det barbariska ryska ingripandet i Tjetjenien, och upprörda över att se hur Boris Jeltsin och hans gelikar har kunnat utnyttja dessa massaker för att det elände som deras politik har försatt det ryska folket i skall glömmas bort. Morden i Tjetjenien ger nu röster i Moskva.
Men upprördheten kan inte bara sammanfattas med detta. Hur skall vi tolka den medbrottsliga passiviteten från västmakternas sida, som vill vara förkämpar för humanitär och militär nödhjälp och som inte tvekat att bomba Irak och f.d. Jugoslavien? Dessa makter kastar för närvarande ljuva blickar på den alkoholmaffia som styr Ryssland. Vi kan påminna oss de entusiastiska talen av amerikanska och europeiska ledare som prisade Boris Jeltsin förtjänster. Genom att solidarisera sig med den ryska regeringen har de gett förtur åt återupprättandet av marknadslagarna till nackdel för skydd av folkens rättigheter.
Vi måste upphöra med detta skamliga hyckleri och kräva ett omedelbart tillbakadragande av de ryska trupperna och rätt till självbestämmande, det vill säga det tjetjenska folkets oberoende.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger, jag skulle här vilja hylla Dimitri Neverovsky, medlem av det transnationella radikala partiet, medlem av mitt parti, som har dömts till två års fängelse för vapenvägran och för att ha motsatt sig kriget i Tjetjenien. Jag skulle också vilja hylla det transnationella partiets förkämpar som ensamma i Moskva har demonstrerat mot kriget i Tjetjenien.
Jag tror tyvärr att vi inte kan hylla, av de orsaker som Schroedter påminde om, vår kommissionsledamot, Poul Nielson, som på fyra månader inte har haft ett ögonblick för att bege sig till Tjetjenien och till området för att se till att Europeiska unionen åtminstone på det humanitära planet - jag talar här inte om det politiska planet - åtminstone på det humanitära planet bemöter den pågående tragedin på ett tillfredsställande sätt. Jag tror att det är mycket allvarligt. Jag hoppas att vi inom de närmaste dagarna till slut kommer att kunna se Nielson i Tjetjenien, i området, i Ingusjien och äntligen ta hand om flyktingarna.
Herr talman! Två röster från tjetjenska kvinnor, flyktingar. Första citatet: "Min son är 13. Om vi vänder tillbaka är jag rädd att ryssarna arresterar honom omedelbart och låter honom försvinna". Andra citatet: "Rysarna är inga befriare utan ockupanter. Förut var det islamiterna som terroriserade oss. I dag är det de ryska soldaterna som gör det."
Slutet på blodsutgjutelsen i norra Kaukasus verkar inte alls vara i sikte. Utan någon som helst tvekan säger den ryska premiärministern och tillförordnade presidenten, Vladimir Putin, till en officiell delegation från Europarådet att de inte skall grunda sin kritik mot Kremlins krig på propagandamaterial. Nej, Moskva har mycket riktigt redan från början lagt ner mycket energi på att redigera publiciteten kring detta det andra tjetjenska kriget på några få år.
Det hjälper dock inte. Berättelserna från den enorma skaran av tjetjenska flyktingar talar sitt tydliga språk. Inte heller låter alla ryska politiker sig toppridas och skrämmas av Putin och dennes sufflörer. Den reformvänliga presidentkandidaten Grigorij Javlinskij till exempel, säger utan omsvep att det är brottsligt att utnyttja ett krig för valändamål. Javlinskij yrkar för en dialog med de Tjetjeniens ledare och befolkning.
Denna ryska besinningsfullhet förtjänar vårt stöd. Det reella hotande alternativet är annars ett i det närmaste utsiktslöst gerillakrig. Den här, politiskt balanserade resolutionen från Europaparlamentet försöker i varje fall förhindra detta skrämmande och farliga scenario. Effekterna av den kan vi hur som helst mäta när Putins utrikesminister, Ivanov, besöker Europarådet i Strasbourg.
Herr talman, bästa kolleger! Vi har pressat Ryssland till en politisk lösning i Tjetjenien. Våra hot om sanktioner har inte lett till några resultat. För att kunna påverka den politiska lösningen i Tjetjenien måste man enligt min mening inleda en politisk dialog med den ryska ledningen om detta, alltså med politiska medel för en politisk lösning tillsammans med den nya ledningen. 70 procent av dumans ledamöter är nya, och Ryssland har en ny tillförordnad president. Denna tillförordnade president har uttryckt sin vilja till politisk dialog. Han har redan träffat en delegation från Europarådet och samtalat med den under tre timmar. Mitt förslag är att parlamentets delegation till Moskva explicit för att föra politiska samtal med den nya ledningen. För det andra föreslår jag att kommissionär Christopher Patten, som ansvarar för yttre förbindelser, också skall inleda politiska samtal om läget i Tjetjenien. Med politiska medel kan man påverka det politiska krig som det nu handlar om.
. (FR) Herr talman, kommissionen stöder fullt och fast ett långsiktigt partnerskap med Ryssland, grundat på partnerskaps- och samarbetsavtalet och på den gemensamma strategin, i syfte att stärka säkerhet och stabilitet i Europa och inom en bredare ram. I enlighet med parlamentets tydliga och klara ståndpunkt anser kommissionen att det skulle vara ett misstag att avbryta samtliga kommunikationskanaler. Vi bör i synnerhet var i stånd att diskutera med ryssarna om vår djupa oenighet och vår stora oro inför situationen i Tjetjenien.
Europeiska rådet som samlades i Helsingfors sände ett mycket tydligt budskap om den kritiska situation som civilbefolkningen befinner sig i och att Ryssland bör följa humanitära rättsregler, i synnerhet i samband med det ultimatum som gavs åt Groznyjs invånare, det överdrivna utnyttjandet av våld och tvång utan åtskillnad mot civilbefolkningen, hindren för en säker och snabb transport av humanitär hjälp av hjälporganisationer samt bristen på verklig politisk dialog med de legitima tjetjenska myndigheterna.
Efter toppmötet i Helsingfors har situationen inte förbättrats. Trots att ultimatum till Groznyjs befolkning inte verkställdes är vi mycket bekymrade för civilbefolkningens nödläge och i synnerhet för de personer som befinner sig i Groznyj som i en fälla. Villkoren för att genomföra de humanitära åtgärderna är fortsatt svåra. Ingen utväg syns ännu när det gäller den militära konflikten, eftersom de ryska styrkorna möter ganska starkt motstånd. Interimspresidenten, Putin, talar hädanefter om en förlängd åtgärd. Fruktan ökar för att grannen Georgien skall dras med av den ostadiga situationen.
Ordförandeskapet och kommissionen arbetar aktivt med att tillämpa slutsatserna från Europeiska rådet i Helsingfors, det vill säga att ompröva genomförandet av den gemensamma strategin, upphäva vissa bestämmelser i samarbetsavtalet och strängt tillämpa handelsbestämmelserna, planera att överföra Tacis-medel till humanitär hjälp samt dra ner Tacis 2000 till ett grundprogram med begränsad omfattning. Dessa frågor kommer att diskuteras nästa måndag av utrikesministrarna vid sammanträdet av rådet för "Övriga frågor". Det är tydligt att vi inte nu kan föregripa resultatet. Men jag kommer att se till att min kollega Chris Patten informeras om de frågor som tagits upp vid denna debatt så att han kan föra dem vidare till rådet.
Jag skulle slutligen vilja betona att förklaringen från Helsingfors har tagit sig uttryck i konkreta åtgärder, i vilka parlamentets synpunkter särskilt beaktas, det vill säga uppskjutandet av undertecknandet av det vetenskapliga och tekniska avtalet och den stränga tillämpningen av handelsbestämmelserna, till att börja med en åtgärd inom stålsektorn mot exportavgifter på icke järnhaltigt metallskrot. Kommissionen har dessutom beslutat att inte be budgetmyndigheten på nytt överföra de anslag från programmet för livsmedelshjälp till Ryssland som inte användes förra året.
Herr talman, har kommissionär Nielson avgått? Vi hör aldrig talas om honom. Patten, om det som berör honom, ja, men Nielson, ansvarig kommissionär för humanitära frågor är fullständigt frånvarande.
Vi skall inte debattera detta, men jag vet att det finns förmildrande omständigheter till varför Nielson inte kan vara här denna vecka. Talmannen meddelade det från ordförandeskapet i måndags. Hon sade att Nielson personligen hade skrivit till henne för att förklara varför han inte kunde vara i plenum denna vecka.
Herr talman! Det hör ju till ordningen att man tillåts ställa en kort fråga till kommissionären. Jag undrar bara konkret - eftersom frågan inte har besvarats - ges det humanitär hjälp, ja eller nej? Har hjälp alltså getts hittills, jag menar inte i framtiden, utan nu, konkret.
Jag kommer att tillåta kommissionären att svara om han vill, men det är inte normalt att ställa följdfrågor under den aktuella och brådskande debatten. Det rör sig om debatter med snäva tidsramar. Men om kommissionären vill ta ordet, är han välkommen att göra det.
. (FR) Herr talman, Nielson har redan betonat svårigheterna med att transportera den humanitära hjälpen. Problemet finns framför allt i det avseendet.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Elfenbenskusten
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag om Elfenbenskusten:
(B5-0049/2000) av Carlotti och Sauquillo Pérez del Arco för PSE-gruppen om situationen i Elfenbenskusten,
(B5-0063/2000) av Van den Bos för ELDR-gruppen om Elfenbenskusten,
(B5-0068/2000) av Sjöstedt och Alavanos för GUE/NGL-gruppen om situationen i Elfenbenskusten,
(B5-0077/2000) av Rod m.fl. för Verts/ALE-gruppen om Elfenbenskusten,
(B5-0087/2000) av Novelli m.fl. för PPE-DE-gruppen om statskuppen i Elfenbenskusten.
Dåliga regeringar måste försvinna genom valurnan och inte genom en gevärspipa. Det gäller också för Elfenbenskusten. Det stora och berättigade missnöjet med den korrumperade Bedié-regimen rättfärdigar inte en statskupp. Det handlar nu om att de nya makthavarna håller sitt ord och snabbt återställer demokratin, fastställer en grundlag och genomför fria val under internationell tillsyn senast i juni. Det är också av stor betydelse att man gör något åt korruptionen. Om den nya regimen inte håller sina löften så måste samarbetsavtalet med Europa upphävas. Den nationella enhetsregeringen har mycket litet tid på sig för att återställa det internationella förtroendet. Ju fortare den själv försvinner via valurnan, desto bättre.
Kompromissresolutionen om situationen i Elfenbenskusten kräver att den demokratiska legitimiteten återställs. Men vad handlar det om? Från den otrevliga franska kolonialdominansen genom Houphouët-Boignys diktatur och den lika auktoritära som korrumperade regimen under Konan Bédié, fram till Gueis militärregim har befolkningen i Elfenbenskusten aldrig haft verkligt fria val eller demokratiska fri- och rättigheter. Bakom de hycklande fraserna om demokrati, ägnar man sig i resolutionen framför allt åt återupprättandet av statsmyndigheten och säkerheten för tillgångar.
Vår solidaritet går till den förkrossande majoriteten av befolkningen i Elfenbenskusten, arbetare, arbetslösa och småbrukare som inte har några tillgångar och redan helt enkelt bara svårt att överleva. De har alltid tvingats stå ut med statens repressiva myndighet, förutom diktatur och elände. Jag vill också påminna om den franska statens ansvar, alla regeringar sammantagna, som inte bara har stött enpartiregimen i Elfenbenskusten utan har fört fram den såsom ett exempel på stabilitet eller rent av demokrati för Afrika i sin helhet. Allt detta för att bevara de stora franska industrikoncernernas intressen, koncerner vars rikedomar växer där samtidigt som de utarmar landet. Låt oss då sopa framför egen dörr, för om Gueis rena militärregim och Bédiés falska demokrati bör fördömas, bör stormakterna och deras stöd åt de fattiga ländernas diktaturer fördömas ännu mer.
(Applåder)
Herr talman, herr kommissionär! För några månader sedan hörde jag här Johan Van Hecke i förfärande och berättigade ordalag fördöma den dåvarande regeringen som nu avsatts genom en statskupp. Jag håller med de kolleger som säger att det inte är det rätta sättet. I ett sådant land finns det väl ändå inte så många bra sätt att göra något sådant på. Den här regimen var en dålig regim. Nu hoppas vi att en process kan komma i gång, demokrati tycker vi nämligen inte bara är fria val.
Demokrati är en process och genom att använda artiklarna i Lomé-konventionen vill vi peka på att förhandlingar kanske, med ett djupt engagemang från de europeiska länderna, kan leda till önskat resultat. Man skulle också ha kunnat välja att omedelbart avstänga landet från Lomé-biståndet. Jag tror emellertid att det förfarande som valts ger en del möjligheter på villkor att vi är mycket väl medvetna om vart vi vill komma och att vi även är beredda att ge det här landet effektiv hjälp.
Herr talman, mina kära kolleger! Den 24 december avbröt en militärstatskupp brutalt demokratin i Elfenbenskusten. Allt har sagts, nästan allt, om den föregående regimens brister av de talare som har föregått mig. Anklagelser om korruption har lagts fram. Det fanns förvisso vissa risker för manipulering av det presidentval som skulle äga rum inom kort.
Jag passar förresten på tillfället att uppmärksamma kammaren på fallet med ett annat land om vilket det inte talas så mycket, Senegal, där ett presidentval kommer att äga rum, som uppvisar samma risker för manipulering som Elfenbenskusten. Men vi måste vara tydliga. I Elfenbenskusten liksom på andra ställen kan inte dessa risker vara en ursäkt för det som har hänt där borta. En statskupp är visserligen inte, och kommer aldrig att vara det, en vinstlott för demokratin.
Mina damer och herrar, parlamentet bör fördöma militärkuppen men det räcker naturligtvis inte. En övergångsregering har bildats och Europaparlamentet bör göra påtryckningar så att fria och öppna val ordnas redan i juni 2000, såsom redan begärts av Västafrikas ekonomiska gemenskap, med närvaro av observatörer från världssamfundet och på grundval av trovärdiga vallistor.
Parallellt ber jag att de politiska ledare som arresterades vid statskuppen frisläpps. Yttrandefrihet och iakttagande av mänskliga rättigheter bör på nytt säkras. Parlamentet bör under dessa förhållanden nära följa kommissionens åtgärd att begära att samråd inleds om ett eventuellt uppskjutande av samarbetet mellan Europeiska unionen och Elfenbenskusten. Mina damer och herrar, herr talman, mina kära kolleger, ett återställande av demokrati i Elfenbenskusten bör från och med i dag vara en oförtruten angelägenhet för parlamentet och bortom detta för alla personer som önskar att rätt går före makt.
Herr talman, herr kommissionär! Demokratin är något mycket skört i Afrika. Det har ytterligare en gång visat sig i Elfenbenskusten, ett land som ändå var känt som en modell av relativ politisk och ekonomisk stabilitet. Det är rätt, Bedié-regimen gled snabbt utför mot slutet. Internationella valutafonden (IMF), Europeiska unionens världsbank, upphävde förra året sitt bistånd till Elfenbenskusten på grund av bristande insyn och öppenhet samt missbruk av statliga medel. Politiskt gick det också fel. Presidenten började visa auktoritära och repressiva drag, främst när han likviderade sin viktigaste rival Watara på ett mycket omstritt sätt. Men är allt det något som berättigar en statskupp? Det är nyckelfrågan. Jag kan inte bli kvitt intrycket att Europeiska unionen intar en mycket mildare hållning gentemot Elfenbenskusten än i andra liknande situationer. Det är väl ändå svårt att straffa en statskupp i Burundi genom att stödja ett embargo och samtidigt i Elfenbenskusten snabbt övergå till dagordningen. Genom att inte otvetydigt fördöma denna coup, riskerar man att ge de militära ledarna i Afrika ett alibi för att gripa makten med hjälp av vapen. Därför måste Europeiska unionen hålla locket på och kräva ett återinförande av rättsstaten och demokratin med hjälp av fria och rättvisa val som conditio sine qua non för varje vidare samarbete med Elfenbenskusten.
Låt oss framför allt inte hantera två olika vikter. Vad mig anbelangar, herr talman, så finns det inga bra eller dåliga statskupper. Militära lösningar är definitionsmässigt kortsiktiga lösningar, var i världen de än förekommer.
. (FR) Herr talman! Kommissionen, ordförandeskapet och medlemsstaterna har uttryckt sin djupa oro för den upplösning av de offentliga och rättsliga institutionerna som följde på den militära statskuppen. Europeiska unionen följde redan med särskild uppmärksamhet situationens utveckling i Elfenbenskusten med tanke på arresteringen och fängslandet av oppositionsledarna, den arresteringsorder som utfärdats mot Ouattara, utvecklingen av etniska spänningar samt försämringen av den ekonomiska situationen.
Vårt främsta mål är nu att uppmuntra till ett snabbt återupprättande av rättsstaten och normalt fungerande demokratiska institutioner. Kommissionen har därför beslutat att inleda det samrådsförfarande som anges i artikel 366b i Lomékonventionen. Förfarandet är detsamma som det som tillämpades förra året när det gäller Niger och Guinea-Bissau. Rådet har godkänt förslaget. Kommissionen och rådet har sänt en inbjudan till Elfenbenskusten. Elfenbenskustens myndigheter har en frist på fjorton dagar för att besvara inbjudan. Efteråt bör samrådsförfarandet avslutas inom en månad. Europaparlamentet kommer att hållas informerat om samrådens förlopp.
Syftena med samråden är följande: att göra en detaljerad utvärdering av situationen i Elfenbenskusten, att betona den vikt som Europeiska unionen fäster vid att de väsentliga delarna av artikel 5 i Lomékonventionen följs, det vill säga respekt för rättsstaten, demokrati och mänskliga rättigheter, att detaljerat känna till Elfenbenskustens avsikter för att säkra respekt för dessa väsentliga faktorer samt nå ett avtal om de åtgärder som kommer att vidtas för att avhjälpa brott mot dessa väsentliga delar. Kommissionen och rådet arbetar med att förbereda samråden, men jag kan redan säga er att vårt mål är att få ett fast åtagande från Elfenbenskustens myndigheter om återgång till konstitutionell ordning och meddelande om en tidsplan för denna övergång.
Om resultatet av samråden ändå inte är tillfredsställande har Europeiska unionen vid den tidpunkten möjlighet att vidta lämpliga åtgärder, inbegripet ett fullständigt eller partiellt uppskjutande av samarbetet med landet vid behov. Hittills har inte ett uppskjutande föreslagits eftersom vi vill undvika att bestraffa befolkningarna. Kort sagt, för närvarande kommer inte något nytt beslut om finansiering att godkännas med undantag av projekt för humanitär hjälp till de minst gynnade befolkningarna.
Avslutningsvis kan jag försäkra er att kommissionen fäster mycket stor vikt vid samråden som kommer att inledas med Elfenbenskusten inom de närmaste dagarna. Den kommer att uppmärksamt följa situationens utveckling i landet och se till att mänskliga rättigheter respekteras och Europaparlamentet kommer att informeras.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Mänskliga rättigheter
Nästa punkt på dagordningen är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
Egypten
(B5-0052/2000) av Karamanou för PSE-gruppen om det sekteristiska våldet mellan kopter och muslimer i Egypten,
(B5-0056/2000) av Le Pen m.fl. för TDI-gruppen om massakern på koptiska kristna vid Al-Kochen i Egypten,
(B5-0066/2000) av Hughes Martin för PPE-DE-gruppen om den senaste tidens religiösa våld i övre Egypten,
(B5-0069/2000) av Morgantini m.fl. för GUE/NGL-gruppen om den senaste tidens religiösa våld i Egypten,
Kina - (B5-0050/2000) av Schori och Colom i Naval för PSE-gruppen om Kina,
(B5-0064/2000) av Haarder m.fl. för ELDR-gruppen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina,
(B5-0079/2000) av Gahrton m.fl. för Verts/ALE-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina,
(B5-0083/2000) av Van Orden m.fl. för PPE-DE-gruppen om mänskliga rättigheter i Kina,
Irak- (B5-0038/2000) av Collins för UEN-gruppen om Kuwaitier som hålls fångna i Irak,
(B5-0053/2000) av Sakellariou för PSE-gruppen om fångar efter kriget i Persiska viken,
(B5-0062/2000) av Haarder för ELDR-gruppen om fångar i Irak efter krigen i Persiska viken,
(B5-0070/2000) av Marset Campos m.fl. för GUE/NGL-gruppen om krigsfångar av kuwaitiskt ursprung i Irak,
(B5-0074/2000) av Boumédiene-Thiery m.fl. för Verts/ALE-gruppen om fångar efter kriget Gulfkriget,
(B5-0084/2000) av Salafranca Sánchez-Neyra och Grossetête för PPE-DE-gruppen om fångar i Irak efter Gulfkriget,
Tchad- (B5-0078/2000) av Lannoye m.fl. för Verts/ALE-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna som har samband med oljeutvinnings- och oljeledningsprojektet mellan Tchad och Kamerun,
(B5-0081/2000) av Howitt och Kinnock för PSE-gruppen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna som har samband med olje- och oljeledningsprojektet mellan Tchad och Kamerun,
(B5-0088/2000) av Novelli för PPE-DE-gruppen om situationen för de mänskliga rättigheterna i Tchad.
Egypten
Herr talman! Med dagens resolution vill jag ge uttryck för den socialistiska gruppens oro för omfattningen av våldet och de blodiga sammanstötningarna mellan anhängare av olika religiösa trossatser. I Egypten, Indonesien, Nigeria, Libanon, Tjetjenien, Kosovo sätter det religiösa hatet och den religiösa lidelsen själva freden, stabiliteten och utvecklingen på spel.
Millennieskiftet kännetecknades inte bara av fest och firande, utan tyvärr även av blodsoffer - de värsta under senare år - på altaret för det blinda hat som är ett barn av den religiösa fanatismen. Naturligtvis värdesätter vi den egyptiska regeringens ansträngningar att bemöta extremisterna och hjälpa offren för våldshandlingarna. Dessa ansträngningar måste emellertid intensifieras, det måste göras en ingående undersökning, de skyldiga måste straffas, och det måste, framför allt, vidtas åtgärder som stärker demokratin, respekten för de mänskliga rättigheterna och toleransen för olika religiösa trossatser.
Ett steg i linje med respekten för de mänskliga rättigheterna skulle naturligtvis vara att avskaffa den medeltida straffmetod som fortfarande tillämpas i Egypten, dödsstraffet. Vi vet att den egyptiska polisen i början av det nya året med svårighet lyckades få stopp på sammanstötningar i landets södra delar mellan kristna och muslimer, sammanstötningar som kostade 25 människor livet, medan tiotals hus och affärslokaler sattes i brand. Dessa våldsamheter i Egypten får naturligtvis läggas till tidigare episoder och till fundamentalistiska muslimers blodiga attacker på kristna 1992 och 1997, som drabbade turismen i Egypten hårt, med negativa följder för landets ekonomiska och sociala utveckling.
Avslutningsvis, med denna resolution skulle jag vilja uppmana rådet och kommissionen att, inom ramen för Meda-programmet, planera för medvetandegörande åtgärder som främjar respekten för de mänskliga rättigheterna och den religiösa toleransen.
Herr talman! Jag vill först och främst betona att för vår grupp är den brådskande resolutionen framför allt ett starkt påtryckningsmedel för att klara av ett aktuellt problem, där frånvaron av kontroll på politisk nivå kan förstärka en befintlig risk. I detta fall tror vi dock att den föreslagna texten inte uppfyller kravet på användning av ett brådskande förslag. Vi förstärks i vår tro genom att vi alla vid granskningen av ärendet såg att rapporterade fakta inte har den politiska omfattning som uttrycks i de första ingresserna i den resolution som man föreslår oss. Det handlar mer om konflikter av allmän lag i en del av Egypten än om handlingar beroende på religiös antagonism.
Jag måste för övrigt nämna den brist på elegans som det innebär att helt enkelt kopiera ett antal punkter från den skrivelse som hade sänts av talmannen i det egyptiska parlamentet till talmannen i Europaparlamentet. Att på detta sätt ta över argument som lagts fram av andra för att försvara sig, verkar inte kunna rekommenderas, inte ens intellektuellt. Eftersom jag dessutom känner till den aggressiva tolkning, som vissa islamistiska miljöer gör av våra initiativ, fruktar vi att i praktiken ge dem ett vapen för att bevisa att Europaparlamentet går för långt i förhållande till en situation som inte berättigar en sådan iver och en sådan politisk beslutsamhet.
Den liberala gruppen kommer därmed inte att rösta för resolutionen. Vi kommer att lägga ner vår röst samtidigt som vi förbehåller oss rätten att inge ett resolutionsförslag som borde leda till att Europaparlamentet blir litet mindre inskränkt och ser på annat sätt vad som utspelar sig i Egypten och i Nordafrika i sin helhet när det gäller skydd av minoriteters rättigheter och demokratiska rättigheter.
Herr talman, mina kära kolleger! Ni har framför er ett gemensamt resolutionsförslag rörande de våldsamheter som nyligen försiggått i övre Egypten, i vilka mer än tjugo egyptiska medborgare har dött. Kära kolleger, ni vet kanske att jag också är föredragande av associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Egypten. Förhandlingarna om de tekniska ärendena avslutades i juni och vi borde mycket snart få den slutliga texten framlagd. Avtalet kommer, hoppas jag, att markera tillkomsten av allt närmare förbindelser mellan Egypten, en väsentlig aktör i Mellanöstern och Medelhavsområdet, och unionen.
Den politiska situationen är för närvarande i en gynnsam fas i Mellanöstern och jag ville betona dessa faktorer för att ställa vårt tillvägagångssätt i ett bredare sammanhang. Med resolutionen vill parlamentet uttrycka sin rörelse inför de händelser som ägt rum men också påminna om att det kommer att vara mycket vaksamt när det gäller mänskliga rättigheter inom ramen för förhandlingarna med våra Medelhavspartner, liksom vi är det med samtliga våra partner. Vi har placerat skydd av mänskliga rättigheter och demokrati i centrum av vår verksamhet och det är absolut nödvändigt, tror jag, att visa att vi kommer att vara omedgörliga i dessa frågor genom att uppmuntra dem som slår in på den vägen.
Det har inte undgått samtliga kolleger att de egyptiska myndigheterna har reagerat snabbt, som de borde, med att leda en undersökning på platsen och framför allt ordna hjälp till offren för dessa våldsamheter. President Mubarak ingrep själv mitt uppe i krisen. Enligt min åsikt är det således tydligt och klart att resolutionen skall ses som ett positivt och uppmuntrande tecken från vår sida, och jag ber samtliga kolleger att godkänna denna text som är resultatet av en kompromiss. Jag skulle i det avseendet vilja tacka de kolleger som är medundertecknare av förslaget för den goda vilja som de har visat för att komma fram till en gemensam text.
Herr talman, jag skulle vilja avsluta med att säga att texten förvisso har förändrats, och dessutom i förbindelse med de egyptiska myndigheterna, vilket är ett mycket gott tecken.
Herr talman, kära kolleger! En våg av våldsamheter går fram över Egypten sedan ett tiotal åt tillbaka. Vi kan dock bara notera den långa tystnaden från såväl världssamfundet som vår europeiska institution. Egypten spelade visserligen en grundläggande roll i fredsprocessen i Mellanöstern och dess geopolitiska situation gör att ingen egentligen vågar tala om saker som kan framkalla ilska. Vi kan slutligen bara glädjas åt att en debatt om landet äger rum inom partnerskapet EU-Medelhavsområdet. Det är däremot beklagligt att det sker av så olyckliga aktuella orsaker.
Vi stöder naturligtvis den egyptiska regeringens ansträngningar i kampen mot den religiösa integrismens uppgång, men denna kamp mot extremism kan inte berättiga ett brott mot det egyptiska folket, i synnerhet av politiska rättigheter. Den kan inte dölja brotten mot yttrandefrihet och de grundläggande rättigheter som mänskliga rättigheter utgör. Vi fördömer därför vidmakthållandet av dödsstraff i landet . Vi ber avslutningsvis rådet att inom ramen för Meda-programmet planera speciella åtgärder för socioekonomisk utveckling, demokratiutveckling och främjande av tolerans mellan samtliga etniska och kulturella minoriteter som utgör det egyptiska samhällets rikedom.
Kina
Herr talman! Det är inte mer än rätt och riktigt att Europaparlamentet för sin oro för situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina till protokollet. Det har varit allt för många fall av religiös intolerans, diskriminering av etniska minoritetsgrupper och fortsatt användning av dödsstraffet för att vi skall kunna ignorera dem. Vi oroar oss även för de politiska friheterna i Hong Kong och i framtiden i Macao. Vi gör rätt som sätter press på Kina att förbättra sina meriter. Det är viktigt att vi i EU fortsätter att göra det.
Jag har dock två kommentarer. För det första, vi måste akta oss för att i onödan äventyra Kinas anslutning till Världshandelsorganisationen (WTO), eftersom ett WTO-medlemskap på medellång sikt skulle göra mer för att förändra Kinas ekonomi och situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina än någonting annat. Om Kina öppnas upp och integreras i den globala ekonomin, måste det få positiva konsekvenser för de mänskliga rättigheterna. Många i Kinas ledning känner till och välkomnar detta. Vi måste vara försiktiga så att vi i våra ansträngningar att nå det bästa inte kastar ut barnet med badvattnet och i slutändan tar ställning för det sämre alternativet.
För det andra, vi måste fortsätta att kritisera Kina. Jag kommer att fortsätta med det, när så är nödvändigt, men jag hoppas att vi inte kommer att fokusera allt för mycket på Kina, så att vi glömmer bort andra regimer i världen, vars meriter många gånger är lika dåliga, om inte sämre, blir lidande. Det skulle bara ge Kina en ursäkt att ignorera våra krav.
Herr talman! Det mest oroande med situationen i Kina är att situationen för de mänskliga rättigheterna i landet, enligt många rapporter, fortsätter att försämras, trots all den dialog som vi har fört med Kina. Förföljelserna av oliktänkande, arbetsrättsaktivister, religiösa grupper fortsätter, och under de senaste månaderna har vi sett många ledare av Falun Gong-rörelsen interneras utan rättegång. Det finns ett reellt problem i Kina med tortyr och arbetsläger. Men, det kanske allvarligaste av allt är att det finns mer än 60 olika brott, av vilka många är icke-våldsbrott, som bestraffas med döden.
Det är de lagliga avrättningarna som är den kanske största anledningen till oro. 1998 registrerade Amnesty International 2 700 dödsdomar och 1 769 bekräftade avrättningar. Detta är ett mycket allvarligt problem. Vi måste fortsätta dialogen med Kina; vi måste anstränga oss för att genom dialog och genom handel öppna upp det kinesiska samhället för västerländska idéer och försöka övertyga dem om det felaktiga i deras metoder.
Herr talman! Situationen med de mänskliga rättigheterna i Kina har verkligen klart blivit ännu sämre. Hongkong är ett kapitel för sig som också har ett särskilt "symptomvärde". Karmapa Lamas flykt har för sin del kastat ljus över den hårdnande religionsförföljelsen i Kina. Under dessa förhållanden säger jag ja till Kinas medlemskap i WTO, men hand i hand med detta måste man kräva en ratificering av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Det är viktigt med en retorisk förbindelse till respekten för mänskliga rättigheter, det är det första steget. Även andra medel måste användas för att EU skall kunna signalera sin oro, och i synnerhet borde man ställa sig bakom den kritiska resolution som Förenta staterna kommer att ta upp vid det kommande mötet med FN:s kommitté för mänskliga rättigheter.
Herr talman! I och med Martin Lees, den framstående demokratiska ledaren från Hong Kong, närvaro här i Strasbourg och en hög kinesisk WTO-förhandlingsgrupps ankomst till Bryssel på måndag, är frågan om de mänskliga rättigheterna i Kina åter i högsta grad aktuell. Då vi för fram denna fråga i förgrunden söker vi inte en konfrontation med Kina, ett land som vi hyser stor respekt för och i många avseenden beundrar. Det är beklagligt att de enorma ekonomiska framsteg som har gjorts i Kina under de senaste tio åren inte har motsvarats av liknande framsteg vad beträffar politisk och religiös frihet samt rättssäkerhet. Naturligtvis måste det föras en dialog om dessa frågor, men det måste även leda till ett positivt resultat i form av verkliga och väsentliga reformer. Det är inte godtagbart att säga att västerländska normer inte är tillämpliga i Kina. De mänskliga rättigheterna är universella, och i detta avseende skiljer sig inte asiatiska värderingar från våra egna värderingar.
I Hong Kong ser vi en urholkning av svårvunna friheter och garantier. Men kanske är det ingen överraskning att demonstrationer om Tibet är förbjudna där, när de med nöd och näppe är tillåtna i London, om den kinesiske presidenten är på besök.
På det kinesiska fastlandet borde vi gratulera de senaste årens ledarskap till att ha gjort sig av med kommunismen, men i dess plats har vi sett en korrumperad form av kapitalism utan demokrati växa till sig. Den kinesiska regeringen måste upphöra med att trakassera och fängsla kristna, som Li Dexian i Guandongprovinsen, och att förtrycka buddister i Tibet och på andra platser. Jag uppmanar de kinesiska myndigheterna att visa kuraget att tillåta demokrater som Martin Lee att resa fritt på det kinesiska fastlandet. Vi vill se ett Kina som är en fullt integrerad del av det internationella samfundet, med verklig demokrati och rättssäkerhet. När kommer Kina att upprätta en demokratitidtabell?
Kommissionär Busquin! Fastän jag förstår att de mänskliga rättigheterna och handelsförhandlingarna vanligen hanteras var för sig i Europeiska unionen, skulle jag vilja be kommissionen att se till att de kinesiska WTO-förhandlarna i nästa vecka på ett klart och tydligt sätt uppmärksammas på den oro som finns i denna kammare.
Herr talman! Europeiska unionen är stolt över sitt rykte som försvarare av de mänskliga rättigheterna. Tyvärr vägrar enskilda medlemsstater att kritisera Kinas brott mot de mänskliga rättigheterna av rädsla för att det skulle skada deras handelsförbindelser. Detta politiska spel försvagar EU:s moraliska auktoritet att tala om kränkningar av de mänskliga rättigheterna på andra platser i världen.
Jag är föredragande för Hong Kong i detta parlament, och jag är oroad över den mängd incidenter som har inträffat i den delen av världen som, återigen, tyder på kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Avlägsnandet av Cheug Man-Yee som radio- och TV-chef i Hong Kong var ett direkt angrepp på pressfriheten, och beslutet av Hong Kongs SAR-regering att begära en omtolkning av en impopulärt utslag i en högre domstol nyligen träffar rättsstatsprincipen mitt i hjärtat, när högsta domstolens beslut borde ha godtagits. Behandlingen av Falun Gong-utövare och vägran att tillåta Hong Kongs lagstiftande råd (LegCo) att resa till det kinesiska fastlandet är tydliga tecken på de problem som finns kvar i denna delen av världen, och jag kommer att ta upp dessa frågor i mitt betänkande. Det är mycket viktigt att EU, både som en institution och genom sina medlemsstater, när det är befogat kritiserar Kinas kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Herr talman! Människorättsläget i Kina har försämrats avsevärt det senaste året. Tänk bara på det ökande antalet avrättningar, förbudet mot Falun Gong-rörelsen och förtrycket mot Tibet som illustreras av den fjortonåriga tibetanska Karmapa Lamas flykt till Indien helt nyligen.
För den liberala gruppen är måttet nu rågat. En dialog mellan EU och Kina om de mänskliga rättigheterna är utmärkt, men om resultaten uteblir så måste åtgärder vidtas.
Nu när USA vill stödja FN-resolution om Kina vid det förestående sammanträdet i Genève så uppmanar jag även rådet att göra samma sak och det i enighet. Historien har nämligen visat hur skadligt det är om vissa medlemsstater låter sina nationella intressen få företräde. Nederländerna fick uppleva det för tre år sedan då landet i egenskap av ordförandeland för Europeiska unionen gav sitt stöd till en FN-resolution som inte fick ett enhälligt stöd från de övriga medlemsstaterna. Ekonomiska sanktioner mot Nederländerna blev följden av det.
Den här resolutionen är lackmusprovet för vår herr GUSP, Solana. På honom vilar den slutgiltiga uppgiften att ena medlemsstaterna om en enda linje den här gången så att rådet går enat i bräschen för universella mänskliga rättigheter.
Herr talman! Situationen för mänskliga rättigheter i Kina är fortfarande mycket allvarlig. De mest grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheterna respekteras inte. Försök att formera politisk opposition bekämpas med fängslanden, horribla straff och förvisningar. Det finns i dag tusentals politiska fångar i landet. Försök till oberoende, facklig organisering och facklig kamp för arbetandes rättigheter, som inte kontrolleras av kommunistpartiet, tolereras inte. Det är beklämmande att se hur en stat som säger sig agera i arbetarklassens intresse förtrycker just denna arbetarklass, när den tar till kamp för sina legitima rättigheter. Dödsstraff utdöms och verkställs i en skrämmande omfattning. Religionsfriheten respekteras inte. Förföljelsen av anhängare av Falun Gong-rörelsen är häpnadsväckande och oförsvarlig. Flera minoritetsfolk, t.ex. tibetanerna, förtrycks och saknar inte bara demokratiska utan också kulturella rättigheter. Det finns en rad dokumenterade fall av övergrepp och våld från fängelsepersonal och polis.
Det finns därför en mycket god grund för den kritiska resolution som vi skall rösta igenom om en stund. Jag kommer självklart att rösta för den. Det innebär inte att jag tycker att alla delar av texten är perfekta. Jag tycker till exempel att innehållet i punkt 4 delvis skulle ha uttryckts på ett annat sätt. Jag skulle också gärna haft en skrivning i resolutionen om bristen på fackliga rättigheter i Kina. Vi ser ju hur den kinesiska regeringen har reagerat mot de strejker och demonstrationer och försök till facklig organisering som vi har sett uppstå den senaste tiden. Jag skulle också vilja varna för en utveckling som innebär att man tonar ner kritiken mot bristen på mänskliga rättigheter för att uppnå ekonomiska och handelspolitiska fördelar.
Herr talman! Måndag eftermiddag, när sammanträdet öppnades, bad jag parlamentet och parlamentets talman att sända ett budskap till Texas guvernör för att stoppa en avrättning som skulle äga rum om några dagar. Mot den bakgrunden är det desto viktigare och skälen desto starkare för att parlamentet i dag skall ägna sig åt situationen i Kina där kränkningen av de mänskliga rättigheterna når sådana enorma proportioner. Allt detta har redan sagts av mina kolleger och jag kan bara instämma i vad de sagt. Verkligheten är den att i Kina försämras situationen när det gäller de mänskliga rättigheterna. Samtidigt som man genomför en besvärlig öppning mot nya ekonomiska system kan vi bevittna en dramatisk försämring när det gäller de mänskliga rättigheterna. En uppgift från Amnesty International nämner cirka 700 dödsdomar. En annan siffra från andra källor anger i stället att hela 1 400 dödsdomar verkställdes under förra året. Oavsett vilken siffra som är den rätta så är det uppenbart att vi står inför något dramatiskt. Problemet blir då hur man skall kunna hantera detta faktum i unionen och i parlamentet. Det första vi måste göra, enligt min mening, är att koncentrera oss på nästa session med FN:s kommission för mänskliga rättigheter, den som inleds i Genève den 20 mars med just denna fråga på dagordningen.
Jag frågar mig, och jag frågar denna församling, om man inte kunde begära att unionen, eller till och med parlamentet, fick närvara vid den sessionen. Men framför allt - och detta har redan sagts - är det inte bara viktigt att unionen gör sin röst hörd utan att den lyckas framföra en gemensam, kraftfull och beslutsam ståndpunkt från de olika medlemsstaterna. Det är riktigt som redan har sagts: unionens storslagna resolutioner försvagas om de enskilda staterna, av ekonomiska eller kommersiella skäl, handlar tvärtemot.
I det sammanhanget måste vi diskutera en fråga: Kinas ansökan om medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO) som, det inser jag, har positiva inslag och som indirekt skulle kunna medföra fördelar, men som också den bör kopplas till en allmän ståndpunkt från FN:s sida och, när det gäller den frågan, en kraftfull uppmaning till Kina att göra framsteg. I så fall skulle vi kanske kunna gå från uppmaningar, som i och för sig är nödvändiga om än inte tillräckliga, till konkreta handlingar.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag har goda nyheter till er. Tendensen från de västerländska företagen, således inbegripet de europeiska företagen, att minska investeringarna i Kina betonas och ökar. Parlamentet är således inte längre ensamt om att opponera sig mot rådet och kommissionen, det råd och den kommission som i åratal har fört en kortsynt politik gentemot Folkrepubliken Kina, en politik grundad liksom i fallet med Sovjetunionen, på samförstånd med en diktaturregim och en kommunistisk regim.
En god nyhet således, vi har allierade: europeiska småföretagare och industrimän. Vi bör således arbeta för att stärka denna allians och för att äntligen få rådet och kommissionen att inta en sträng och fast ståndpunkt gentemot Folkrepubliken Kina.
Vi måste också ta itu med att skapa ett alternativ eftersom, såsom ni vet, kommunisterna bara förstår maktspråk. Det är således viktigt att de vet att våra ord kommer att följas av handling och att vår politik kommer att vara trovärdig. Vi har - och jag tror att vi bör tacka det portugisiska ordförandeskapet - en möjlighet till ett enormt och genomförbart alternativ: Vi kan skapa en strategisk allians med den största och den mest befolkade demokratin i världen Jag talar om Indien och det portugisiska ordförandeskapet, som har tillkännagett att ett första toppmöte EU-Indien skall hållas, ger oss tillfälle att konkret arbeta med att utveckla detta alternativ.
Jag tror att det är det enda initiativ som kan få de kinesiska kommunistiska myndigheterna att förstå att vi inte talar förgäves och att vi allvarligt arbetar för att det kinesiska kommunistväldet äntligen skall störta samman samt att det äntligen skall bli demokrati i Tibet, i Östturkestan, i nedre Mongoliet, som också liksom Tjetjenien är områden som ännu är underkastade en hänsynslös kolonialisering.
Krigsfångar från Gulfkriget i Irak
Herr talman! I dag debatterar vi olika aspekter av den dramatiska frågan om mänskliga rättigheter, och även om vi befinner oss på andra sidan jordklotet så är det nödvändigt att parlamentet låter göra sin röst hörd i ett läge när situationen i Irak fortsätter att vara allvarlig. Detta land utgör framför allt ett hot för hela regionen och dessutom pågår i Irak en uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna.
Det är nödvändigt att kräva att de kuwaitiska krigsfångarna släpps fria - enligt de uppgifter som står att få finns det cirka sex hundra krigsfångar som verkar behandlas klart omänskligt - enligt de respektabla röster som hörs i den arabiska världen, som till exempel Arabförbundets generalsekreterare Abdel Meguid, som kräver respekt för mänskliga rättigheter och en förlikning mellan de olika arabstaterna. Vi får inte glömma att allt detta är följden av den uppenbara kränkning av den nationella suveräniteten som skedde i samband med Iraks aggression mot Kuwait. I den frågan uppmanar jag Europaparlamentet att göra sin röst hörd och att samtidigt tänka på att det enligt pålitliga källor dessvärre även i Kuwait fortfarande hålls - och det är inte så få - irakiska krigsfångar och att situationen även i det fallet är oroande när det gäller fångarnas mänskliga rättigheter.
Vi måste övertyga Kuwait om att deras krav på att landets rättigheter skall beaktas får mycket större tyngd om landet först uppfyller sina skyldigheter mot humanitetens krav.
Herr talman! Fallet med de kuwaitiska krigsfångarna är dramatiskt. De är mer än 600 män och kvinnor som med våld fördes ut ur sitt land av de irakiska styrkorna, när de efter att ha invaderat och ödelagt Kuwait för tio år sedan besegrade lämnade landet.
Det är personer som mycket lätt kan identifieras tack vare en särskild omständighet: Cirka 4 000 fångar fanns instängda i Basra i krigets slutskede. På en första expedition tog den irakiska militären med sig en del av fångarna, förmodligen till Bagdad. Just då utbröt det shiitiska upproret i Basra, vilket grymt undertrycktes men som tillät de 3 000 fångar som var kvar att fly och återvända till sitt land. De som återvände kunde därmed med stor precision fastställa vem som hade varit tillsammans med dem i fångenskap.
Mer än 600 försvunna av en befolkningsmängd på 700 000 är en mycket hög siffra, så pass hög att det har blivit en verklig nationell katastrof.
Trots Röda korsets och Förenta nationernas bemödanden vägrar fortfarande den irakiska regimen att lämna någon som helst information om vad som har hänt dessa människor. Må vara att de materiella svårigheterna har bemötts av de kuwaitiska myndigheterna, men den mänskliga tragedin är enorm.
Jag har talat med fäder som sett fyra av sina barn försvinna, med kvinnor som såg hur deras män fördes bort och med ungdomar som bara var barn när deras föräldrar anhölls. Till offrens lidande kan man därför tillägga deras familjers lidande och allvarliga juridiska problem, som till exempel kvinnorna som efter så lång tid inte vet om de är gifta eller änkor.
Min övertygelse är att det internationella samfundet skall kräva ett svar av Irak. Hur hemskt svaret än är så blir familjernas lidande mindre förskräckligt än den nuvarande ovissheten, outhärdlig för dem och oacceptabel för oss.
Avslutningsvis vill jag insistera på en punkt som tas upp i resolutionsförslaget. Parlamentet kommer att rekommendera Europeiska unionen och medlemsstaterna att stå fast vid att man innan förbindelserna med Irak normaliseras skall få ett svar av landets regim på frågan om de kuwaitiska krigsfångarna. För Europeiska socialdemokratiska partiets grupp är detta krav inte mindre viktigt än kravet att Irak skall avväpna sina kärn-, kemiska- och biologiska vapen. Måtte vår resolution inge hopp för dem som förhoppningsfullt och under förtryck väntar i Kuwait och måtte de som är ansvariga för denna allvarliga situation varnas.
) Herr talman! I kraft av att kontinuerligt ha motsatt oss alla former av embargon, eftersom det är befolkningen som får lida, men även i kraft av att alltid ha tagit den internationella legaliteten i försvar som en norm för samlevnad och en fredlig lösning av konflikter, kräver vår grupp inte bara att få klarhet i vad som hänt dessa fångar som på ett illegalt sätt tillfångatagits under invasionen av Kuwait, utan också att de förs tillbaka till sitt land - Kuwait - eftersom det är ett sätt att överbrygga övriga problem.
Det är dock inte bara detta det är fråga om - vilket vår kollega Martínez Martínez mycket korrekt beskrev - utan i Irak kränks de mänskliga rättigheterna ideligen, vilket gör det dagliga livet outhärdligt. Vi menar därför att det passar sig att sätta in den här frågan i ett större sammanhang där Irak måste uppfylla alla villkor som åläggs dem av FN, så att embargot kan hävas och demokratin återinföras.
Herr talman! Problemet med krigsfångar och försvunna är en del av den katastrofala situationen för de mänskliga och medborgerliga rättigheterna i Irak. Redan 1992 konstaterade den specielle observatören för FN:s kommitté för mänskliga rättigheter, Max van der Stoel, att Iraks kränkningar av de mänskliga rättigheterna är så allvarliga att de saknar motstycke i världen efter det andra världskriget. I sin färskaste rapport från förra året tvingas han konstatera att situationen förvärrats ytterligare. Vi måste ta itu med det här på något sätt. Krigsfångarna är ett första steg, men förhållandena för allmänheten blir eländigare och vapenkontrollen måste till exempel komma på rätt köl. Det här fallet med Ekéus, - bråket om det - är ett bra exempel. Dessa frågor måste man nu ta upp systematiskt.
Herr talman, mina kära kolleger, låt mig sälla mig till de kolleger som redan uttalat sig i debatten för att betona hur outhärdligt problemet är när det gäller familjernas osäkerhet om de sexhundrafem fångarnas och försvunnas öde med hänsyn till mänskliga rättigheter naturligtvis men också individens rätt till värdighet.
Är denna fråga så brännande att det berättigar till en brådskande behandling? Ja, enligt min åsikt. Det är visserligen sant att problemet har funnits där sedan krigsslutet, i mer än nio år, och att de enträgna uppmaningar som vi, parlamentet och Internationella Röda korset har gjort, hittills inte har tillfredsställts. Jag skulle här vilja godkänna och betona det som vår kollega Martinez just sade. Vi bör nu ta tillfället i akt för att återuppta förhandlingarna mellan Europeiska unionen och Irak i syfte att eventuellt häva embargot. Detta tillfälle berättigar i mina ögon att ämnet har förts in för brådskande behandling och det resolutionsförslag som lagts fram för parlamentet för omröstning. Om vi inte passar på detta tillfälle, tror jag att vi skulle svika vår plikt.
Herr talman! Den arabiska världen är stadd i rörelse. Konflikterna i Egypten, vilka vi tidigare har behandlat, har i första hand ingen religiös utan en ekonomisk bakgrund, och den egyptiska staten och de religiösa samfunden anstränger sig ansvarskännande nog för att mildra problemen. Egypten och Libyen har vad gäller Sudan tagit initiativ för att skapa fred i området, vilket vi bör ge starkt stöd åt. Trots ett flertal problem, för Syrien en dialog med Israel. Endast Irak framhärdar i total orörlighet, och jag anser att detta måste få oss att tänka över vår ställning. Vi måste bedriva en tydlig människorätts- och nedrustningspolitik, självklart just gentemot Saddam Hussein. Jag vill dock eftertryckligen uttala mitt stöd för vad Morillon sade: vi behöver nu nya förhandlingar. Vi behöver nya impulser för att faktiskt nå dithän att människorna får hjälp, att framsteg görs, att vi helt konkret knyter möjliga lättnader till helt konkreta framsteg, ända till att nämna namn på förföljda och anhållna personer. Det måste äntligen tillkomma ett europeiskt initiativ för att sätta fronten i rörelse även här.
Brott mot mänskliga rättigheter i Tchad och Kamerun i samband med de aktuella planerna på en oljeledning
Herr talman! Egentligen är det ett under att den här rörledningen i dag tas upp till diskussion här i parlamentet eftersom det först så mycket lobbyverksamhet för att förhindra det. Vi är glada att vi kan diskutera den i dag. Det är i alla fall en början. Det handlar ju om en omstridd oljeledning mellan Tchad och Kamerun, två länder med mycket dåligt resultat när det gäller mänskliga rättigheter, bekämpandet av fattigdomen, rättssäkerhet. Vi minns till exempel på nytt Ogoni-området när vi tänker på vilka skadliga följder anläggandet av en oljeledning kan ha om inte de rätta åtgärderna vidtas och de rätta garantierna ges.
Det är till och med så illa att oljeledningen redan nu kastar sin skugga på framtiden, för den i landet som vågar yttra kritik kastas i Tchad helt enkelt i fängelset. Om det är på det sättet som miljöprotester behandlas i en rättsstat, redan nu, då måste vi undra vad som skulle hända vid värre skador när en korrumperad regim sitter och profiterar på en sådan oljeledning. Vi vill därför att Europeiska investeringsbanken inte blint följer det som Världsbanken beslutar. Världsbanken sysslar nämligen med intensiv lobbyverksamhet för att kunna stödja den här oljeledningen och vi vet att de personer, de enda från civil society, som bjöds in att närvara vid ett protestmöte i Amerika, egentligen var lobbyister.
Vi fruktar alltså i högsta grad att de europeiska ledamöterna i Världsbankens styrelse inte kommer att få tid att exakt förbereda sig på en ståndpunkt i den här frågan eftersom det helt enkelt finns så litet objektiv information att tillgå. Därför ber jag er, herr kommissionär, att se till att Europeiska investeringsbanken inte bidrar till stödet till den här oljeledningen utan att alla sociala och ekologiska försiktighetsåtgärder verkligen vidtagits.
Herr talman! Vi gör rätt i att behandla oljeledningsprojektet mellan Tchad och Kamerun, som har planerats under flera år, som ett brådskande ärende i dag, både på grund av att det har rapporterats att Världsbanken kan stå i begrepp att fatta sitt beslut och på grund av stor oro över rapporter om trakasserier och hot mot projektets motståndare.
Jag har träffat företrädare för den tchadiska regeringen, som säger, tvärt emot vad de på den andra sidan kammaren hävdar, att de inte har hotat med att dra tillbaka sin inbjudan till parlamentets delegation till Tchad på grund av att vi håller denna debatt. De hävdar faktiskt att demokratins principer och de mänskliga rättigheterna nu respekteras i samband med detta projekt och att man arbetar i öppenhet.
Men om så är fallet, varför fortsätter vi att få rapporter om överläggningar under vapenhot? Varför hotar en tysk icke-statlig organisation på utvecklingsområdet med att dra sig ur på grund av hot och attacker från den tchadiska militärens sida? Varför fick en landsflyktig tchadier boende i N' Djamena den fjärde januari se sitt hem attackeras av tchadiska soldater? Om oljeledningsprojektet kännetecknas av öppenhet, varför ifrågasätts dess ändamålsenlighet så fundamentalt i oberoende undersökningar? Till exempel, professor Rosenblum på Harvard ifrågasätter effekten på fattigdomen, professor Downing på Arizonas universitet drar slutsatsen att man inte följer Världsbankens riktlinjer för urbefolkningar, och på universitetet i Warwick i mitt eget land anser man att projektet kommer att leda till en potentiell minskning av nationalinkomsten, om hänsyn tas till potentiellt spill och potentiella läckor.
Europaparlamentet gör rätt i att uttrycka sin oro över en världsbank som fortfarande följer de gamla strategierna med privatiseringar, stora infrastrukturprojekt och massexport av jordbruksprodukter som har fått utstå så mycket kritik. Vad beträffar oljekompanierna själva, varför vill de se miljöskyddskraven lyftas och utvecklingskontrollerna åsidosättas, och till vad behöver de den oinskränkta handlingsrätten i händelse av ett civilt nödläge, som efter vad som påstås kommer att ge dem "en in blanko-fullmakt att agera som en paramilitär styrka"? Kan Europeiska investeringsbanken verkligen försvara att man ger 8 miljoner euro direkt till Exxon under dessa omständigheter? Vi vill inte ha ett nytt Ogoniland i Afrika.
Herr talman, mina damer och herrar! För att belysa den debatt som upptar oss skulle jag vilja nämna några siffror för er som talar för sig själva. När det gäller Tchad först och främst. Det handlar om den femte fattigaste nationen i världen. Den förväntade livslängden är under femtio år. Ett barn av fem dör före fem års ålder, mina damer och herrar. Årsinkomsten per invånare är 180 dollar. När det gäller Kamerun är det knappast bättre med en inkomst per invånare på omkring 650 dollar.
Varför nämner jag dessa siffror? Helt enkelt för att de uttrycker och visar på den absoluta nödvändigheten att ge dessa länder, i synnerhet Tchad, de utvecklingsmöjligheter som de har rätt till. Jag tror att det är i detta sammanhang som vi noggrant bör granska det stora projektet för exploatering av oljefälten i södra Tchad samt byggandet av en oljeledning mellan Tchad och Kameruns kuster. Projektet anses för närvarande väsentligt för dessa båda länders utveckling. Vi kan bara ett ögonblick tänka oss att med det resultat man väntar sig av exploateringen av oljefälten skulle Tchads bruttonationalprodukt kunna öka med nära tio procent och ge vinster åt landet på mellan fem och tio miljarder dollar.
Världsbanken, som ännu inte har avgett sin slutliga åsikt, följer mycket nära projektet och hjälper Tchad med genomförandet. De tre främsta frågorna, det vill säga miljö, sociala problem och förvaltning av inkomsterna från projektet, är sedan nära fyra år föremål för mycket djupa undersökningar. Det kan bedömas av följande: 900 sammanträden har hållits om oljeledningens sträckning, 40 000 personer har gett sin åsikt och 250 icke-statliga organisationer har tillfrågats. Direktören för en av dem, World Wide Fund for Nature (Världsnaturfonden) , anger till och med att när det gäller miljö är anläggningsprojektet för oljeledningen ett av de bästa i världen. Vi måste ändå naturligtvis fortsätta att nära följa projektets konsekvenser och se till att det blir minsta möjliga skador i fråga om miljö och på det mänskliga planet. Det är skälet för debatten i dag.
Om Världsbanken, vars kritik jag har svårt att förstå, händelsevis efter de kompletterande undersökningarna skulle ge ett avslag, kan det inte bli fråga om att fortsätta. Om institutionen däremot slutligen stöder programmet kommer det att betyda att våra legitima farhågor kan lätta och det betyder också att utvecklingen av de fattiga länderna, som är föremål för många tal här, för en gångs skull konkret kommer att bli föremål för vår uppmärksamhet. Mina damer och herrar, mänskliga rättigheter är också rättigheter till utveckling.
Vi har dåliga erfarenheter av oljeprojekt i Afrika. Därför bör vi mycket kritiskt bedöma den här frågan på grundval av relevans för utvecklingen och miljövillkor. Den planerade oljeledningen genom Tchad och Kamerun kan skapa viktiga inkomster för de här länderna som inte kan skapas på något annat sätt. Min grupp konstaterar att det fanns viktiga invändningar mot de ursprungliga planerna. Planerna har nu anpassats på alla dessa punkter och den stora frågan är om det nu är tillräckligt. Vi anser att det här projektet på kort sikt kan gå igenom först när det står obestridligt fast att de strängaste kriterier uppfylls och även Världsbanken uttryckligen och otvetydigt har givit sitt godkännande. Samtidigt måste det stå helt klart att inga mänskliga rättigheter kränks. Bara om det är fallet får Europeiska investeringsbanken ge sina lån. För vår grupp är det här ett test case om det också går att få goda erfarenheter av oljeprojekt i Afrika.
. (FR) Herr talman, kommissionen är orolig för de våldsutbrott, som de kristna befolkningarna i området Al Kocheh i övre Egypten blivit offer för, och beklagar förlusten av ett stort antal människors liv. Den konstaterar att den egyptiska regeringen redan har vidtagit åtgärder för att återställa lugnet i området och gläder sig åt dess åtagande att ställa de ansvariga inför rätta. Kommissionen väntar med intresse på den egyptiska åklagarens preliminära rapport som är planerad till nästa vecka.
Enligt de första meddelandena är de senaste händelserna helt olika händelserna från augusti 1998, som huvudsakligen utlöstes av ordningsstyrkornas våldsamma och inkompetenta reaktion och inte av ett sekteristiskt uppförande från deras sida. De senaste händelserna verkar däremot ha en religiös prägel, även om de utlöstes av en enkel handelstvist. I övre Egypten liksom på andra håll kan den kroniska underutvecklingen på ett farligt sätt intensifiera religiösa spänningar och det är därför som de åtgärder som syftar till att återställa lugnet mellan de olika samfunden bör gå hand i hand med den socioekonomiska utvecklingen.
Kommissionen anstränger sig framför allt i sitt samarbete med Egypten att finna en balans mellan åtgärder för ekonomisk modernisering och sociala åtgärder, inbegripet åtgärder för kamp mot fattigdom samt främjande av det civila samhället och mänskliga rättigheter. Övre Egypten är ett av de områden till vilka de sociala åtgärderna och åtgärderna för kampen mot fattigdomen riktas.
När det gäller Kina delar kommissionen parlamentsledamöternas oro i fråga om situationen för mänskliga rättigheter i Kina och i synnerhet i Tibet. Dessa frågor togs upp på högsta nivå vid det andra toppmötet EU-Kina den 21 december 1999 i Peking. Unionen gjorde också den 14 januari en formell uppvaktning av det kinesiska utrikesministeriet och uttryckte sin djupa oro för de politiska dissidenternas öde, religionsfrihet för medlemmar av de kristna kyrkorna och den behandling som ges åt vissa troende från rörelsen Falun Gong. Dessa frågor liksom fängelsevillkor, arbetsläger, yttrandefrihet, föreningsrätt samt kvinnors och etniska minoriteters rättigheter kommer också att stå på föredragningslistan vid nästa dialogsammanträde EU-Kina om mänskliga rättigheter som kommer att hållas den 25 februari i Lissabon.
Mot bakgrund av resultatet av sammanträdena och dialogen kommer unionen efteråt att ta ståndpunkt inför nästa sammanträde av Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter. Unionen anser att en förbättring av situationen för mänskliga rättigheter i Kina samt förhandlingarna om landets anslutning till WTO utgör två stora utmaningar som det är nödvändigt att behandla åtskilt med hjälp av speciella instrument och inom ramen för specifika organisationer. I allmänhet kan sägas att kommissionen är av den åsikten att en ekonomisk öppning och en liberalisering av handelsutbytet, som skall påskynda Kinas anslutning till WTO, i längden utgör ett positivt underlag för en gynnsam utveckling av mänskliga rättigheter, ett stärkande av det civila samhället och uppbyggnaden av en rättsstat i Kina och den kommer att vara särskilt uppmärksam på de senare aspekterna inom ramen för dialogen med WTO.
Frågan om Tibet har redan i stort tagits upp med de kinesiska myndigheterna via de nu befintliga kommunikationskanalerna. Trojkans ambassadörer gjorde för övrigt en observationsresa till Tibet 1998 och kommissionen åtar sig att fortsätta på den vägen.
När det gäller problemet med krigsfångarna från Gulfkriget i Irak oroar sig kommissionen på samma sätt som parlamentet för bristen på samarbete från Iraks sida i ärendet om de försvunna från Kuwait och bedömer de outhärdliga effekterna av situationen för familjerna. Kommissionen anmodar Irak att respektera resolutionerna av FN:s säkerhetsråd i frågan och, såsom ni betonade, har Internationella Rödakorskommittén fått ansvaret för ärendet om de försvunna från Kuweit, i enlighet ,med FN:s resolutioner. Men Irak vägrar tyvärr att samarbeta, till och med genom denna internationella organisation. Kommissionen stöder Internationella Rödakorskommitténs ansträngningar och eftersom kommissionen inte har avtalsenliga förbindelser med Irak, finns det således inte någon officiell dialog med den irakiska regeringen.
Dessutom skulle jag vilja försäkra er om att kommissionen helt och fullt instämmer med de sanktioner som införts av Förenta nationerna och som utgör ett svar på den dramatiska situationen för mänskliga rättigheter i landet. Men såsom vissa av er har betonat, och där tror jag också att vi har en viktig punkt, trots Iraks överträdelser av FN:s säkerhetsråds resolutioner kommer kommissionen att fortsätta att genom ECHO ge humanitär hjälp till irakierna för att lätta deras lidanden. Kommissionen är den främsta givaren av humanitär hjälp till Irak med ett belopp på 240 miljoner euro sedan 1991 och inom ramen för programmet för år 2000 har ECHO avsatt tio miljoner euro för humanitär hjälp till Irak. Vi gör således en åtskillnad mellan befolkningarna och överträdelserna av mänskliga rättigheter som är Iraks sätt att handla. Kommissionen kommer att stödja samtliga åtgärder i frågan.
När det slutligen gäller överträdelserna av mänskliga rättigheter i Tchad och Kamerun i samband med de aktuella planerna på en oljeledning, följer Europeiska kommissionen uppmärksamt situationen beträffande fördjupandet av den demokratiska processen, skydd av mänskliga rättigheter samt stärkandet av rättsstaten. Kommissionen har också uppmärksamheten på det planerade projektet för oljeexploatering i södra delen av landet, som kommer att gå igenom Kamerun. Kommissionen är inte direkt berörd av projektfinansieringen. Men vid flera tillfällen har den visat sin förståelse för Tchads rätt att exploatera sin enda resurs, förutsatt att nödvändiga försiktighetsåtgärder vidtas i fråga om miljöskydd och skydd av de lokala befolkningarnas rättigheter, å ena sidan, och den verkliga användningen av landets framtida oljeinkomster, å andra sidan. Vi kommer att se till att dessa betänkligheter vidarebefordras till Europeiska investeringsbanken.
I Tchad kommer oljeexploateringen att kunna bli en viktig faktor för utveckling och stärkande av rättsstaten om dessa inkomster används förnuftigt. Europeiska kommissionen kommer därför att anstränga sig att uppmuntra regeringen att fortsätta dialogen om de frågor som uppstår i samband med oljeprojektet med de främsta partnerna i landet, inbegripet kommissionen själv, och att nära knyta de lokala myndigheterna och icke-statliga organisationer till de förberedande åtgärderna. Det bör göras så att de framsteg som redan genomförts i fråga om de mest kritiska punkterna i oljeprojektet i förekommande fall kan stärkas.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om en stund kl.17.30.
Situationen på Moluckerna (Indonesien)
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om sex resolutionsförslag rörande situationen på Moluckerna.
B5-0034/00 av Maij-Weggen för PPE-DE-gruppen om Moluckerna och Indonesien,
B5-0054/00 av Schori och Wiersma för PSE-gruppen om Moluckerna,
B5-0059/00 av Maaten för ELDR-gruppen om Moluckerna,
B5-0071/00 av Vinci och Brie för GUE/NGL-gruppen om situationen på Moluckerna i Indonesien,
B5-0073/00 av Lagendijk för Verts/ALE-gruppen om Moluckerna,
B5-0085/00 av Maij-Weggen m.fl. för PPE-DE-gruppen om Moluckerna och Indonesien.
Herr talman! Det här är faktiskt tredje gången på ett halvår som vi måste fästa komissionens uppmärksamhet på Moluckerna. Vi är missnöjda med komissionens hittills mycket begränsade reaktioner.
Våldsamheterna på Moluckerna började redan förra året. Inledningsvis stod de i skuggan av det som hände i Östtimor men det gör inte situationen på Moluckerna mindre allvarlig. I oktober talade vi om hundratals döda. Nu, tre månader senare, är det tal om tusentals döda och ännu fler skadade och flyktingar.
Naturligtvis är orsakerna av olika art. Området har blivit ekonomiskt försummat under Suhartus regim och den regimen har också bidragit till att en betänklig migrationspolitik förs. Det som emellertid är allvarligare är att det nu finns provokatörer, precis som i Östtimor, som uppviglar befolkningen mot varandra och att militären, tyvärr, spelar en betänklig roll. Det senare bekräftades också i går i en intervju med president Wahid på den nederländska televisionen, där han sade att även militären uppvisar ett beteende som är klandervärt.
I vår resolution riktas kritiken med eftertryck inte på den nya regeringen i Indonesien. Den gör ärligen sitt bästa för att återupprätta demokratin och göra något åt kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Det onda i Indonesien verkar mer ligga hos aggressiva muslimorganisationer och provokatörer från militären.
Vad kan Europeiska unionen göra? Till att börja med skulle den kunna framföra en varning, såsom även Holbrooke har gjort, om att en statskupp av militären i Indonesien inte kommer att tolereras.
För det andra skulle en oberoende undersökningskommission kunna tillsättas och skickas till Indonesien, helst med ett mandat från FN, för att utreda vad som har hänt under de senaste månaderna. Samtidigt skulle en förlikningskommitté kunna skickas till området för att försona muslimer och kristna med varandra.
President Wahid har redan bett om det och även nämnt ett namn. Det skulle vara bra om Europeiska unionen stödde ett sådant initiativ. Det behövs naturligtvis mycket mer hjälp än den som nu ges.
Avslutningsvis skulle jag vilja peka på att vapenembargot måste förlängas. Det finns det all anledning till så länge militärens roll är så tvivelaktig.
Jag vill påpeka att striderna och våldet på Moluckerna redan har hållit på alldeles för länge. I Nederländerna finns en stor gemenskap med rötter i Moluckerna. Det är en europeisk gemenskap och av det skälet kan Europeiska unionen inte blunda för problemen på Moluckerna. Vi uppmanar rådet och kommissionen att visa mycket mer handlingskraft än de visat hittills.
Herr talman! Jag talar för min kollega Wiersma.
Herr talman! Ministerrådets beslut att upphäva vapenembargot mot Indonesien är kortsiktigt och förhastat. Indonesien har nu tagit sina första steg på väg mot ett demokratiskt samhälle. Men såsom den amerikanske FN-ambassadören Holbrooke återigen underströk den här veckan med sin varning till den indonesiska militären så är övergången till ett fullvärdigt demokratiskt statsskick ännu inte ett avgjort lopp.
Den roll som den indonesiska militären spelat under oroligheterna i Östtimor har ännu inte klarats ut. Spänningen ökar i Indonesien. Jakarta har ingen kontroll över situationen på Moluckerna. Det klargjorde min kollega Maat alldeles nyss. Stora grupper medborgare känner sig inte längre trygga.
Med ett för tidigt upphävande av vapenembargot mot Indonesien riskerar Europa att bli medskyldigt till en upptrappning av våldet. Därför anser vi att rådet bör ompröva sitt beslut. Vi uppmanar nu verkligen medlemsstaterna att, i väntan på ett nytt beslut, inte återuppta vapenleveranserna.
Vi ber kommissionen och rådet att vidta fyra åtgärder. För det första bör Europeiska unionen skicka en delegation till Jakarta för att tillsammans med Wahids regering diskutera en utväg ur den här krisen. För det andra bör EU träffa överenskommelser med den indonesiska regeringen om att tillåta oberoende observatörer på Moluckerna. För det tredje bör det ges mer humanitär hjälp till alla delar av befolkningen. Slutligen bör det via FN och de icke-statliga organisationerna skickas mer hjälp till flyktingar och hemlösa.
Får jag avslutningsvis även tala om hur besvikna vi, den nederländska socialdemokratiska delegationen, är över vår utrikesminister som inte vet hur han skall hålla sig i den här debatten. Först var han för ett vapenembargo men efter ett besök i Jakarta så tog han tillbaka det.
Europeiska unionen måste handla nu innan det blir för sent. Jag uppmanar särskilt det portugisiska ordförandeskapet i Europeiska unionen att ta initiativet.
Herr talman! Jag blev mycket arg när jag i måndags hörde att ministerrådet inte kommer att förlänga vapenembargot. Jag har förstått att Frankrike, Italien, Spanien och Belgien ville att det skulle hävas, och Storbritannien undvek, som vanligt, att ta ställning. Så mycket var den etiska utrikespolitiken värd. Men jag uppmanar EU:s ministerråd att tänka om.
Under tiden bör ingen medlemsstat återuppta vapenhandeln. Det ger fel signal vid fel tidpunkt. Till och med den indonesiska kabinettministern har sagt att det var fel beslut. Demokratin är ömtålig. Hotet om en armékupp finns där, våldet på Moluckerna förvärras, och vi hör nu från Lombok att tolv kyrkor har bränts ned och att 5 000 människor har flytt, och återigen finns det rapporter om att armén har varit inblandad.
Jag vädjar till ministerrådet att återställa vapenembargot för att främja stabiliteten i Indonesien.
Herr talman! Den nuvarande enhetsstaten Indonesien är en produkt av 350 års nederländsk kolonialmakt. Den till kristendomen omvända befolkningen på Moluckerna rekryterades till den kolonialarmé som skulle hålla de andra befolkningsgrupperna under nederländsk makt. För femtio år sedan flyttade en stor del av Sydmoluckernas befolkning till Nederländerna och sedan dess har en stor utvandring skett från det tätbefolkade Java till de övriga öarna. Det gör att de av Moluckernas befolkning som stannade kvar har blivit en minoritet i sitt eget område. Den indonesiska militären genomförde år 1965 en statskupp som troligen kostade en miljon människor livet. Inte heller efter valet 1999 lyder militären under någon demokratisk auktoritet. Den agerar som anstiftare av motsättningar mellan befolkningsgrupper. I måndags bad jag rådet behålla vapenembargot mot Indonesien. Det gör det möjligt för nederländska och franska företag att inte göra sig skyldiga till kontraktsbrott när de inte verkställer tidigare beställningar av militär utrustning. Europa bör inte förvåna sig över att det utbryter fler inbördeskrig i Indonesien om vi vägrar inse att militären har intresse av att det utkämpas etniska och religiösa konflikter som har sitt ursprung i den koloniala historien.
Herr talman! Sista gången som vi i den här salen talade om Moluckerna så sade jag att vi just då talade om Moluckerna, men att jag var rädd att vi inom kort skulle behöva diskutera andra delar av Indonesien. Det var, för tydlighetens skull, inget förnekande av just den diskussionen och de specifika problemen på Moluckerna utan en analys av problemet i Indonesien som sträcker sig mycket längre än endast Moluckerna och som är mycket strukturellt och djupgående. Tyvärr måste jag säga att jag fick rätt. I de senaste rapporterna talas det om att avskyvärda scener nu även utspelar sig på Lombok, scener som påminner om Moluckerna och andra platser i Indonesien där strider blossat upp och där nästa oroskälla skall visa sig, till exempel på Sulawesi. Allt det här är konsekvenser, bland annat av orkestrerade hatkampanjer, bland annat till och med av ordföranden i den lagstiftande församlingen.
Däremot är president Wahids reaktion hoppingivande. Jag tror också att Europaparlamentet bör stödja honom i kampen mot intolerans och för en återhållsam liberal form av islam men även främst i hans kamp mot stora delar av armén som inte gör tillräckligt mot orosstiftare och som, ännu värre, vägrar ta sitt ansvar, till exempel för sin egen roll i Östtimor.
Vad jag emellertid inte kan inse är att president Wahid bör få stöd genom att man återupptar vapenleveranserna. EU har diverse möjligheter att påverka processen i Indonesien. Mina kolleger har redan tagit upp det: observatörer, humanitärt bistånd. Till det hör dock också, och det är främst en uppmaning till medlemsstaterna, ett vapenembargo. Det som behövs i Indonesien är att militärens roll tvingas tillbaka. Den skall inte förstärkas genom leverans av ännu mer vapen.
Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag noterar att Europeiska rådet, när det beslutar att avskaffa vapenembargot mot Indonesien, intar motsatt ståndpunkt mot vad parlamentet mycket enhälligt rekommenderade förra månaden. Skälen som ledde fram till embargot har inte förändrats, sedan parlamentets ståndpunkt, vi har situationen på Moluckerna , vilket uttrycks bra i den gemensamma resolutionstexten som vi diskuterar. Som jag för en månad sedan hävdade är den nuvarande indonesiska regeringen, som utsetts i fria val och riktar in sig på de demokratiska värdena, bland vilka jag vill betona respekten för de mänskliga rättigheterna, förtjänt av uppskattning och solidaritet från det internationella samfundet.
Situationen på Moluckerna, som inte är ett isolerat fall i Indonesien och en följd av den migrationspolitik som Suharto bedrev, till vilken de indonesiska väpnade styrkornas nuvarande agerande kan räknas, ett agerande som är en upprepning av det som skedde i Östtimor under den värsta perioden, som om ingenting hade hänt i landet, motiverar en försiktighet och vissa kriterier för hur vi skall uttrycka solidariteten.
Jag stöder alltså det nödvändiga förstärkta internationella samarbetet genom framför allt humanitär hjälp och utvecklingsbidrag till Indonesien, vilket är ett sätt att visa vår positiva värdering av den nuvarande regeringens demokratiska karaktär vilket kan bidra till att öka dess förmåga att hävda sig.
Jag avvisar vapenförsäljning som går till de väpnade styrkorna som ännu inte har förstått sin status i en rättsstat, vilken placerar dem under regeringens överhöghet. Med tanke på omständigheterna är den säkra signal vi kan ge att bibehålla vapenembargot mot Indonesien.
Det skulle vara katastrofalt om militären återtog makten i Indonesien. Därför måste Europa stödja president Wahid i hans försök att återskapa freden på Moluckerna. Hittills har Europeiska unionen kommit till korta i det avseendet. Vi måste ge mer humanitärt bistånd och hjälpa indoneserna att få muslimer och kristna att sitta ner vid förhandlingsbordet. En europeisk delegation, till exempel under ledning av Nederländernas före detta premiärminister Lubbers, skulle kunna förrätta ett bra jobb. ELDR-gruppen beklagar att vapenembargot inte förlängs. Det är fortfarande fråga om en spänningshärd och om kränkande av de mänskliga rättigheterna. Rådet (allmänna frågor) håller sig alltså inte till de egna europeiska kriterierna för ett vapenembargo. Europeiska unionens beslut spelar militären i händerna och det ju just det som inte får hända.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Efter Egypten, Turkiet och Mellanöstern i allmänhet sprider sig nu påtryckningarna, övergreppen och morden på kristna till Asien. Det är dags att vi med kraft uttrycker vår revolt inför dessa upprörande händelser.
Religionsbudskapet i Bibeln är ändå tydligt, enkelt och positivt. Det går inte att föreställa sig att det skall snedvridas för att berättiga till sådana fasor. Islamismen har genom en lång och regelbunden påtryckning redan tvingat de flesta kristna i Orienten till exil. Vad gör vi konkret för att stödja dem? En mängd sammanslutningar i Frankrike och Europa försöker komma dem till hjälp, så att exil inte är den enda lösningen som återstår för dem. Jag hyllar dem varmt här i dag.
Vilken utarmning och vilken förlust för dessa länder. De kristna som finns i dessa länder sedan långt före islams utbredning är också deras kulturella rötter. På Moluckerna är situationen förvisso annorlunda eftersom den indonesiska regeringen utan framgång försöker kontrollera situationen, oförmögen som den uppenbarligen är att kontrollera sina egna väpnade styrkor, och därför är det absolut nödvändigt att inte ta bort vapenembargot.
Man kan frukta att de kristna än en gång kommer att tjäna som syndabock där till priset av sitt liv för kriser som övergår deras förstånd. Den indonesiska statens kris har djupa ekonomiska, sociala, politiska och religiösa rötter. Kära kolleger, därmed uttrycker vår grupp med full kraft sin fasa inför allt som försiggår på Moluckerna, liksom den gjorde inför det som hände i Östtimor, och sin djupa oro för det öde som väntar de kristna i Mellanöstern och nu i Asien.
Herr talman! President Wahid förnekar fortfarande att konflikten på Moluckerna har utmynnat i en kris. Det religiösa våldet där beror enligt honom på en våldsbenägen minoritet, de så kallade "dark forces", som ständigt blåser nytt liv i konflikten.
Nya bilder och underrättelser ger annars en annan bild. Anstiftande av bränder i kyrkor och moskéer i stor skala och upprepade uppmaningar till ett heligt krig, jihad, anger hur allvarligt läget är. Att våldsamheterna utbrett sig till Lombok och Sulawesi är också mycket oroväckande. De inbördes blodigheterna på Moluckerna har redan hållit på i ett år nu.
Det är naturligtvis frestande att söka efter de direkt skyldiga till en sådan konflikt. Den indonesiska pressen håller också på för fullt med det. Det kan dock ifrågasättas om det verkligen bidrar till en lösning av konflikterna. Just nu verkar det till och med som om media bara ytterligare uppmuntrar våldet. Underrättelserna är inte sällan anledning till nya attacker.
Förutom pressen så spelar även militären en tvivelaktig roll. Både muslimer och kristna kommer med beskyllningar mot militären. Wahid försöker väl få kontrollen över armén men det har han ännu inte lyckats med helt. Därför verkar det inte så klokt att nu upphäva vapenembargot mot Indonesien.
I den gemensamma resolutionen uppmanas rådet, kommissionen och parlamentet att via delegationer bidra till en lösning på konflikterna i Indonesien. Vi kan naturligtvis inte kliva in där och föreskriva ett antal lösningar. I det indonesiska samhället måste etniska och religiösa minoriteter och alla andra samhällsaktörer ta tag i uppbyggandet av ett civilt samhälle. Humanitärt bistånd måste erbjudas så snabbt som möjligt.
. (FR) Herr talman, kommissionen delar den åsikt som uttryckts av parlamentet i resolutionsförslaget. Både vad som gäller den indonesiska regeringens fasta åtaganden att främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och nödvändigheten att stödja den indonesiska regeringen i dess ansträngningar att begränsa våldet och återupprätta mänskliga rättigheter i provinsen Moluckerna.
Beträffande den fredliga dialogen såsom instrument för att återställa freden mellan de muslimska och de kristna samfunden är kommissionen övertygad om att den aktuella situationen - som är så oroande - kräver en insats av världssamfundet. Det är i detta syfte vi måste stödja den indonesiska regeringen och undvika alla typer av straffreaktioner.
Ordförandeskapets senaste förklaring från den 17 januari återspeglar i hög grad denna attityd och på kommissionär Pattens vägnar kan jag försäkra er att kommissionen instämmer med de tankar som uttrycks i förklaringen. Rådet (allmänna frågor) som är planerat till måndagen den 24 januari kommer emellertid att vara rätt tillfälle för att granska parlamentets begäran.
Det kommande besöket av den indonesiska presidenten i Bryssel, liksom i andra europeiska huvudstäder, kommer dessutom att ge tillfälle att försäkra honom och hans regering om vår vilja att sätta in alla nödvändiga ansträngningar för att problemet skall lösas på fredlig väg.
När det gäller humanitär hjälp är ECHO och kommissionen fullt ut beredda på att stärka den.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Venezuela
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om följande sex resolutionsförslag:
B5-0047/00 av ledamöterna Muscardini och Ribeiro e Castro för UEN-gruppen om Venezuela.
B5-0055/00 av Medina Ortega för PSE-gruppen om de katastrofala översvämningarna i Venezuela.
B5-0060/00 av ledamöterna Sánchez García och Di Pietro för ELDR-gruppen om de katastrofala översvämningarna i Venezuela.
B5-0072/00 av ledamöterna Wurtz med flera för GUE/NGL-gruppen om översvämningarna i Venezuela.
B5-0076/00 av Knörr Borràs och Lipietz för Verts/ALE-gruppen om de katastrofala översvämningarna i Venezuela.
B5-0086/00 av Marques och Salafranca Sánchez-Neyra för PPE-gruppen om katastrofen i Venezuela.
Herr talman! Den som följer den brådskande debatten här i parlamentet tycker nog att det ser ut som om Europas historia återupprepas. Med andra ord fick vi under den föregående debatten höra mycket nederländska och nu fruktar jag att kommissionären kommer att få höra mycket spanska eftersom vi talar om Venezuela. Det som händer är att Europas historia upprepar sig. Det vill säga, de européer som åkte ut och ockuperade världen påverkas nu på ett eller annat sätt av det som händer där ute. När vi talar, även om det i första hand för kommissionären kan verka som en enda lång klagovisa, så talar vi som företrädare för våra väljare. I mitt land, och i den region jag kommer från - Kanarieöarna - så känns katastrofen i Venezuela som om den inträffat i vårt eget område.
Jag beklagar att Busquin, en storslagen kommissionär och politiker som väl känner till problemen, inte är den kommissionär som ansvarar för ärendet i fråga. Han hade förmodligen redan hunnit skrivit ned svaret och det jag kommer att säga skulle inte influera honom, det är jag säker på. Jag hoppas dock att han åtminstone läser igenom förslaget till resolution och tittar på några av de frågor som oroar oss.
Katastrofen i Venezuela är inte en vanlig katastrof. Vi talar här om 50 000 försvunna - i stort sett 50 000 döda -, ett lands undergång - Vargas land - där Maiquetía flygplats och La Guaira hamn ligger, Venezuelas port eller hall. Landet måste återuppbyggas och på ett sätt som gör att en katastrof aldrig mer kan inträffa. Katastrofen inträffade nämligen inte på grund av myndigheters försumlighet. Den orsakades av en bergstopps ras - bergstoppen i Avila nationalpark - något som måste uppmärksammas vid återuppbyggnaden.
Jag hoppas att kommissionen beaktar parlamentets synpunkter och att man kan beakta möjligheten av att sammankalla en "givarkonferens", eller något liknande, tillsammans med andra organisationer och länder så att vi kan bistå den venezuelanska regeringen i återuppbyggnaden av en mycket viktig del av landet.
) Herr talman, herr kommissionär, ärade kollegor! Vi som kommer från Kanarieöarna, en ultraperifer region i Europeiska unionen, berörs väldigt mycket av allt som händer i Venezuela. I mitten av förra århundradet tvingades nämligen tusentals kanariebor att emigrera dit, så många så att vi faktiskt betraktar Venezuela som vår åttonde ö.
Vi berörs väldigt mycket av den katastrof som inträffade i Vargas och Mirandas land i mitten av december förra året. En katastrof som förorsakades av störtregn, laviner och översvämningar vid den venezolanska kusten, vid foten av Avila, en nationalpark där jag själv haft glädjen att arbeta. De mänskliga förlusterna var höga, liksom skadorna, de materiella förlusterna uppgick till tusentals miljoner euro.
Med exemplarisk solidaritet reagerade vi alla inför katastrofens magnitud, från Europa och Amerika skickades humanitärt och ekonomiskt bistånd. Med andra ord kom den internationella reaktionen snabbt på alla nivåer, inklusive från Europeiska kommissionen, några medlemsstater och några spanska provinser som står särskilt nära Venezuela.
När nu väl inledningsfasen är över, och trots andra naturincidenter de senaste dagarna, är det mer än någonsin nödvändigt att rehabilitera och återuppbygga bostäder, utrustning och berörd infrastruktur - förutom de hydrologiska korrigeringarna - samt att moraliskt och ekonomiskt ge naturkatastrofens offer vårt stöd, det är nämligen en av de största tragedier som inträffat i Latinamerikas historia, särskilt när det gäller Venezuela.
Vi har därför alla lagt fram ett förslag till resolution där vi först och främst från Europeiska unionens sida i samarbete med medlemsstaterna och andra institutioner försöker uppnå en teknisk och finansiell plan, bland annat, för att mildra och kompensera naturkatastrofens effekter. Jag kan garantera att katastrofen i Venezuela den här gången har blivit en "aktuell, brådskande och synnerligen viktig" fråga.
) Herr talman! Det tråkiga är att vi de korta stunder vi ses tvingas tala om olika katastrofer som ödelägger vissa delar av världen, en del mer än andra, och kanske också om att länder med stor fattigdom och svag infrastruktur får betala ett högre pris än om de vore starkare. Detsamma kan sägas om invånarna, i fallet med Venezuela måste man, som i fallet Mitch, tala om de många dödsoffren.
Givetvis uppmanar vi de europeiska institutionerna att bistå ekonomiskt - och de har redan bistått, 3 500 euro har man föreslagit för omedelbara kostnader - men vi uppmanar dem också att samarbeta på ett annat sätt med regeringen och de venezuelanska medborgarna.
Den här veckan talar vi också om en katastrof som inträffat i Europa och vi nämnde att de klimatologiska förändringarna kan ha haft något att göra med denna ökning av katastrofer som felaktigt brukar kallas naturkatastrofer, vilket redan har fastställts av många experter. Vi tror att det är vi människor som bär skulden.
I Venezuelas fall - vi hade glädjen att vara där med anledning av konferensen mellan Europaparlamentet och det latinamerikanska parlamentet - är den brutala urbaniseringen och angreppen på miljön mycket märkbar och något som eventuellt kan förvärra sådana här situationer.
Herr talman, vi måste se till att infrastrukturen återuppbyggs. De europeiska institutionerna, medlemsländerna, en del icke-statliga organisationer måste samarbeta med andra länder så att den här katastrofen, som orsakat irreversibla skador, kan mildras så gott det går.
Herr talman! Jag är inte ute efter att vara övertydlig med tanke på tidigare anföranden, men jag kommer också från ett område, Baskien, där man känner stor solidaritet. Venezuela har tagit emot emigranter från hela Spanien och då särskilt från Baskien och under de många och långa åren av diktatur fick vi ovärderlig moralisk och materiell hjälp.
Och eftersom "en olycka kommer sällan ensam" så har vi de senaste dagarna kunnat registrera såväl en jordbävning (6 grader på Richterskalan) som en havsbävning.
Eftersom sorgen och solidariteten är delad vill jag centrera mitt anförande på en del frågor som ligger bortom det materiella biståndet på kort sikt och själva resolutionen. Vi måste granska utvecklingsmodellen, inte bara Venezuelas utan också andra länders, och ta upp det som inte överensstämmer med bevarandet och respekten för miljön. Bistånd måste avsättas även för detta ändamål och för den negativa inverkan en del industrisektorer står för i den ekologiska jämvikten, och inte bara i Venezuela.
Det är absolut nödvändigt att en konferens Europeiska unionen-Latinamerika hålls så att vi kan hejda tendensen av beroende och exporten av energiresurser samt den exploatering som i blindo sker av densamma. Vi måste göra vad som står i vår makt för att förhindra katastrofer av det här slaget.
Frågor som dessa måste följaktligen uppmärksammas, men givetvis även dem som tas upp i resolutionen.
Avslutningsvis vill jag inte låta tillfället gå mig ur händerna utan att uppmärksamma angivelserna om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Venezuela under täckmanteln att hindra området från att plundras. Vi får inte titta åt ett annat håll när det gäller det här heller. Vår solidaritet med det venezuelanska folket får inte göra att vi blir mindre uppmärksamma på individer som president Chávez, en populistisk president som har visat prov på oroväckande intolerans och hot mot vissa sektorer, inklusive massmedia, även om det finns en del europeiska parlamentsledamöter som är beredda att "skratta åt hans lustigheter".
I Venezuela bor mer än 300 000 av mina landsmän för att finna möjligheter till ett bättre liv. Venezuela tog vänligt emot dem med öppna armar. Det samma har skett med hundratusentals andra europeiska invandrare. Jag kan för övrigt nämna att mer än 70 procent av de invandrade portugiserna i Venezuela kommer från min region, Madeira.
Denna stora närhet gjorde att vi följde katastrofen med djup sorg och sinnesrörelse. Men den skapade också en stor solidaritetskänsla. Det var därför mycket tacksamt att höra kommissionens meddelande om den humanitära hjälpen. Emellertid har tragedins storlek visat hur otillräckligt denna hjälp är. Sanningen är att Venezuela drabbats av den största naturkatastrofen i Latinamerika under 1900-talet. Det är klarlagt att minst 15 000 människor har dött. Hundratusentals har förlorat sina bostäder. De uppskattade materiella skadorna uppgår till mellan 10 och 20 miljarder dollar. Man har förlorat 230 000 arbetstillfällen.
Inför denna enorma och tragiska bild måste Europeiska unionen påtagligt öka sitt stöd till Venezuela. I detta syfte har jag lagt fram detta resolutionsförslag i parlamentet. Vi önskar att Europaparlamentet, de europeiska folkens representativa organ, reser dit för att visa sin sorg och solidaritet. Vi vill också att parlamentet uppmanar kommissionen att stärka den humanitära hjälpen för att bidra till de oändliga behoven inom områden som sjukvård, vatten, offentlig hälsovård, livsmedelsförsörjningen etc. Vi vill även föreslå kommissionen att utarbeta en handlingsplan på medellång sikt för återuppbyggnaden av infrastruktur och bostäder, eftersom återuppbyggnaden av katastrofområdet kan ta mer än sju år. Denna plan måste prioritera och stimulera återupptagandet av den ekonomiska verksamheten genom ekonomisk stimulans, extra finansiering och specialiserat bistånd. Vi vill också uppmana kommissionen att mobilisera så mycket som möjligt av nödvändiga medel för att kunna ta itu med det nämnda arbetet. Vi vill inte bara nöja oss med goda intentioner.
Herr talman! Detta är det minsta vi kan göra för den befolkning som har drabbats av översvämningarna.
Herr talman! Jag menar att Europeiska unionen skulle begå ett stort misstag om vi undervärderade omfattningen av den tragedi som Venezuela upplevt och där, som vi har blivit påminda om, tusentals liv har gått förlorade. Det är bra att vi uttrycker vår solidaritet, men det är viktigt och brådskande att vi går från ord till handling.
Gemenskapens svar bör vara ett vittomfattande projekt för återuppbyggnad och rehabilitering av landet och där olika aspekter beaktas: Att förstärka det humanitära stödet och det omedelbara stödet samt att inrätta rehabiliterings- och återuppbyggnadslinjer, som extra insatser. När jag säger extrainsats så säger jag det därför att ministerrådet nästa måndag kommer att anta ett uttalande som baserar sig på ett avtal mellan Coreper-ambassadörerna vari man säger att bistånd skall ges efter förmåga.
Det är omöjligt att finansiellt prioritera detta med Mitch-resurserna. Vad parlamentet ber om - och man ber om det som en av budgetmyndighetens två grenar - är att kommissionen lägger fram ett ambitiöst förslag som kan ge ett svar på den situation som uppstått.
Det vore intressant om kommissionen kunde granska såväl de möjligheter som en tillämpning av de kommersiella åtgärderna ger vid handen, inom det schema som förutses i det allmänna preferenssystemet, som en utvidgning och förlängning av Europeiska investeringsbankens krediter.
Som prov på vår solidaritet och vårt stöd borde Europeiska unionen också stödja en "internationell givarkonferens". Vi måste leva upp till de krav som denna lidande befolkning ställer på oss, de är Europeiska unionens vänner, liksom Venezuelas folk, och de förväntar sig detta av oss.
Herr talman! Om man skulle projicera den skada som Venezuela har lidit på Tysklands territorium så vore det i stort sett det samma som om hela kustområdet hade förstörts och 200 000 människor hade omkommit. Då förstår man vilka våldsamma dimensioner olyckan har fått för ett land som Venezuela. Det är knappast makabert av mig att påstå att det bästa som för tillfället kan hända Venezuela är ett så högt oljepris som möjligt för att Venezuela skall kunna finansiera så mycket som möjligt av egen kraft. Visst är det oangenämt för oss, eftersom det blir dyrt, men för Venezuela är det fördelaktigt. I det avseendet har Venezuela trots all skada man har lidit det bättre förspänt än Mellanamerika hade efter orkanen Mitch.
Dock är detta en klen tröst i betraktande av den våldsamma ödeläggelsen. Kraven på en internationell konferens med bidragsgivare under aktivt deltagande av kommissionen är därför av värde. I övrigt väntar jag - liksom mina kolleger - på att kommissionen så snart som möjligt skall lägga fram en plan för hur man efter avstämmande med regeringen i Venezuela skall kunna hjälpa till.
Venezuelanerna litar på vår medkänsla. Men de behöver givetvis även pengar, fantasi och medverkan vid återuppbyggnaden. Tillåt mig att tillägga att globalisering faktiskt inte bara är handel utan även solidaritet.
Vid en så förhärjande katastrof är det naturligtvis även på sin plats att fråga efter orsakerna. Jag är rädd att vi kommer att få sysselsätta oss allt mer med naturkatastrofer som människan är medskyldig till. Visst, inför en naturlig klimatförändring står människan maktlös. Men vid det här laget är växthusgaserna med i bilden. Det är just där problemet ligger. Tyvärr fullgör Europa inte sina förpliktelser från Kyoto. Det är min förhoppning att denna katastrof - och tyvärr även andra - skall ge oss orsak att fundera över det här och att vidta åtgärder, så att de brådskande frågorna inte ständigt och jämt behöver handla om katastrofer, utan att vi kanske också kan diskutera vad vi i förebyggande syfte kan göra för att katastroferna inte skall bli så omfattande. Om naturen nu kräver detta så bör människan åtminstone inte göra sig medskyldig.
(Applåder)
. (FR) Herr talman! Kommissionen delar den oro som parlamentsledamöterna uttryckt för den katastrofala situationen i Venezuela och jag kommer att vidarebefordra era olika kommentarer till Nielsen. Mot bakgrund av katastrofens omfattning reagerade kommissionen omedelbart genom att fatta beslut den 23 och 30 december 1999, som redan nu genomförts, rörande beviljandet av en humanitär hjälp på 3,2 miljoner euro. Med tanke på den omedelbara nödvändigheten att göra en utvärdering av behoven begav sig emellertid en expert från kontoret för humanitärt bistånd, ECHO till Venezuela redan den 22 december. En ständig medarbetare från ECHO kommer att anlända till platsen inom de närmaste dagarna för att samordna den humanitära hjälpen och sköta genomförandet av programmen.
Med tanke på den höga risken för kolera- och spetälskeepidemier bland annat, som har bekräftats av hälsoministeriet i Venezuela, planerar kommissionen ett tredje beslut om 2 miljoner euro för att återställa ett dricksvattensystem och en epidemiologisk övervakning. Jag delar Linkohrs åsikt beträffande tillfället att inför framtiden ha en allmän diskussion om katastrofer och vissa undersökningar går i den riktningen. Utöver kommissionen svarade naturligtvis världssamfundet snabbt och generöst på regeringens vädjan. Enligt FN:s Byrå för samordning av humanitär hjälp uppgår det sammanlagda beloppet för närvarande till omkring 24 miljoner dollar, varav nära 10 miljoner dollar från Europeiska unionen.
För att uppfylla parlamentets önskningar förbereder kommissionen emellertid också en expertresa för att bedöma situationen i Venezuela och identifiera speciella åtgärder. Beroende på resultatet av expertutlåtandet kommer den att besluta om en uppbyggnadsplan på medellång sikt. Kommissionen kommer att vara särskilt uppmärksam på frågor i samband med miljön när rehabiliteringsåtgärderna sätts in. Vi är inte på det här stadiet i stånd att ange stödbeloppet, som kommer att bestämmas utifrån resultatet av expertutlåtandet och i samråd med andra givare.
Kommissionen skall ha ett nära samarbete med de övriga givarna för att uppmuntra till samordning av världssamfundets ansträngningar och fastställande av åtgärdsprioriteringar. Det är således väsentligt att ett samordningssystem för den internationella hjälpen införs så snabbt som möjligt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
(Sammanträdet avbröts fram till kl. 17.30)
(Sammanträdet avbröts återigen, från kl. 17.30 till kl. 18.00.) ORDFÖRANDESKAP: PROVAN
vice talman
Herr talman! Jag vill att min protest förs in i protokollet, omröstningen skulle äga rum kl.17.30 och den har försenats utan någon som helst förklaring. Det visar på bristande respekt mot kammaren och mot alla oss som var här till utsatt tid. Detta kan bara rättfärdigas vid force majeur, som till exempel herr eller fru ordförandens hjärtinfarkt. Om så inte är fallet anser jag detta visa på ett oförsvarligt förakt för oss parlamentsledamöter.
(Livliga applåder)
Herr Martínez! Jag förstår er ståndpunkt fullständigt. Allt jag kan säga er i detta skede är att detta kommer att hänskjutas till talmanskonferensen, som, själv, bad om fördröjningen. Det är egentligen upp till plenum att fastställa föredragningslistan, men av en eller annan anledning beslutade talmanskonferensen, som fortfarande sitter i möte, att skjuta upp sammanträdet med ytterligare en halvtimme. Jag lovar att se till att era anmärkningar vidarebefordras i de starkaste ordalag.
Jag hoppas att det tillfredsställer er alla. Jag vill inte inleda en debatt om detta just nu. Det är en sak som har skett. Ju snabbare vi kommer igång med omröstningarna, desto bättre.
Låt mig försäkra er om att det är den sortens fråga som förtjänar en riktig diskussion och ett riktigt beslut av parlamentet självt snarare än ett enkelt ad hoc-beslut om att ändra föredragningslistan.
Under omröstningen om Tjetjenien
Herr talman! En synpunkt som gäller resolutionen om Tjetjenien. Jag vill bara påpeka att det under punkt 4 i den tyska versionen talas om tjetjenska miliser, men i den engelska originaltexten talades det om fighter. Fighter betyder emellertid stridskämpe. Jag ber er alltså rätta till detta i alla språkliga versioner, därför att det är stor skillnad mellan fighter och miliser. Under punkt 4 vill jag alltså be om granskning av de olika språkversionerna.
Ni har helt rätt, herr Posselt. Texten kommer att anpassas i enlighet därmed.
Före omröstningen om Egypten
Herr talman! Jag ber om överseende, men det gäller återigen samma problem. I den engelska originaltexten som låg till grund för förhandlingarna talas det om sectarian clashes eller något ditåt. Hur som helst är det ordet "sectarian" det gäller. I den tyska versionen heter det: "Strider mellan muslimska och koptiska sekter". Även detta är rena dumheterna, och jag ber er anpassa detta efter den engelska texten.
Återigen, vi kommer att se till att texten är korrekt översatt till tyska.
Efter omröstningen om Moluckerna (Indonesien):
Herr talman! Den närvarande kommissionären sade att problemet med vapenembargot mot Indonesien troligen kommer att analyseras av rådets möte om allmänna frågor den 24, vilket är på måndag. Jag skulle alltså vilja be om särskild solidaritet från presidiet och stor omsorg att resolutionen vi har röstat igenom omedelbart sänds till rådet. Och att sekretariatet ser till att handla mycket skyndsamt. Jag tror att ministrarna läser tidningarna, men det är viktigt, eftersom det är andra gången Europaparlamentet uttalar sig för att förnya vapenembargot, att den resolution vi har röstat igenom omedelbart kommer till rådets kännedom.
Det skall ordnas.
Herr talman! En ordningsfråga. I morse lades två procedurmässiga förslag fram, ett av min kollega Hudghton och ett av mig själv. Båda förslagen var förslag i vilka vi begärde en omröstning med namnupprop, för vi ansåg att det var angeläget. Hittills finns i utskriften av omröstningarna med namnupprop endast namnlistan från den första, men inte - ännu - den andra, omröstningen om tillåtlighet. Ledamöterna kommer nog ihåg att omröstning verkligen genomfördes med namnupprop och att den genomfördes med hjälp av maskinerna. Kan vi garanteras att omröstningsrapporten kommer att finnas tillgänglig till i morgon bitti?
Vi skall verkligen undersöka detta, herr MacCormick, och försöka se till att ni får den i tid att ta med den hem.
Den inre marknaden och rättsskydd för konsumenter
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om den muntliga frågan (B5-0039/99) av Palacio Vallelersundi för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden till kommissionen om en balanserad strategi för den inre marknaden och konsumenternas rättsskydd.
Herr talman, herr kommissionär! Eftersom vi har gått om tid vill jag ge ett exempel som kan vara lärorikt. Det var en gång, innan Amsterdamfördragets ankomst, ett råd som debatterade en ändring av Bryssel- och Luganokonventionerna. För dem som inte är förtrogna med teknikaliteterna så är det ett problem som berör domsrätten. Med andra ord, inför vilken domare skall man beklaga sina sorger i en gränsöverskridande konflikt. Rådet träffade en överenskommelse, enhälligt och inom ramen för det mellanstatliga samarbetet, det vill säga långt från gemenskapsandan men nära den internationella offentliga rätten. Men plötsligt träder Amsterdamfördraget i kraft och i enlighet med artikel 65 var man tvungen att hantera ändringarna i Bryssel- och Luganokonventionerna som en gemenskapsfråga och de nya konventionerna omarbetas till en gemenskapsakt: en förordning.
Kommissionen tog då plats på scenen och mycket snabbt och för att skörda den första frukten av det nya Amsterdamfördraget bestämde man sig för att det räcker med att ändra rubrik för att omarbeta till en gemenskapsakt. Där det står konvention skall det i stället stå förordning. Därmed basta.
Kommissionen började således förbereda ett förslag till förordning om nämnda domsrätt, och detta utan att rådfråga någon, utan att rådfråga de olika generaldirektoraten.
I dag behandlar parlamentet betänkandet - fortfarande ett enkelt yttrande, eftersom parlamentet i den här frågan har begränsad behörighet - under ledning av Diana Wallis, som jag hoppas kommer att redogöra för det hela.
Av detta - och här slutar min historia - bör vi dra vissa slutsatser:
För det första den bristande samordningen i rådet. Rådet är inte rådet, det är rådet i betydelsen "rättvisa". Dessutom vill jag tillägga att det var en samling experter, professorer i internationell privaträtt, som förhandlade fram de internationella fördrag som, när allt kommer omkring, tar upp ämnet i fråga. Man hade inte heller rådfrågat rådet (inre marknaden) och inte heller rådet (allmänna frågor).
Även i kommissionen brast samordningen, vilket är viktigare för framtiden. Förvisso höll kommissionen på att avgå och det var en svår period, men den bristande samordningen berodde faktiskt på att granskningen skedde efter det att förslaget till förordning hade offentliggjorts, varvid man gick emot alla elementära effektivitetskriterier och till och med respekten för medborgarna och kammaren, för att nämna något annat.
Det här exemplet visar också klart och tydligt vilken svår situation eller, herr talman, om ni så vill vilken stor utmaning vi står inför. Kriterier för den inre marknaden, kriterier för den internationella privaträtten. För att omarbeta en handling till gemenskapsakt är det verkligen bara fråga om att skriva förordning där det står konvention? Enligt utskottet för rättsliga frågor och inre marknaden så får det inte gå till på det viset och jag hoppas att parlamentet delar den uppfattningen.
För att omvandla en handling till gemenskapsakt måste man först och främst och framför allt göra en screaning av var och en av de normerande förslag som läggs fram i förhållande till den inre marknadens grundläggande principer. Särskilt principen om ömsesidigt erkännande och principen om kontroll i ursprungslandet.
Att omvandla en handling till gemenskapsakt innebär faktiskt att vi visar respekt för den inre marknaden, vilket är mycket viktigt. För att avsluta arbetet med den inre marknaden måste vi nämligen ta itu med de gränsområden som omger våra nuvarande lagar och eftersom de är förankrade i processrätten, och givetvis även i många delar av den internationella privaträtten, så finns här en klar definitionsbrist. Om vi tappar bort de kriterier som håller den inre marknaden informerad tömmer vi indirekt meningen med denna och därmed styr vi in på en synnerligen farlig väg.
Det finns även en annan fara. I den digitala revolution vi nu lever i finns en viss tendens att säga "vi är globala, den inre marknaden har blivit för liten, låt oss reglera världen, varför skall vi ha en inre marknad, låt oss hoppa över den". Nåväl, kom ihåg att den europeiska integrationen byggdes på den inre marknaden och att vi dessutom genom ett fördrag är förbundna att respektera de principer som stöttar och gestaltar denna verklighet.
Var finns då konsumenterna, frågar ni mig. I det exempel jag gav så är det faktiskt så att man försöker skydda dem genom att ge dem en möjlighet att gå till domaren i grannhuset och be honom skipa rättvisa, gå till en domare där man har sin hemvist. Är detta att skydda dem? Nej, det är det inte. Ett bevis på detta är att konsumenterna inte processar när de köpt en liten sak, när de köper en liten sak i närbutiken. Varför? Därför att det är mycket dyrt och tar väldigt lång tid. Vill vi skydda konsumenterna måste vi vidta åtgärder. Till exempel de två som kommissionen presenterat, small claims procedure eller ett utomrättsligt förfarande vid konsumentkonflikter. Detta skyddar konsumenterna: Snabba, billiga och effektiva förfaranden.
Dessutom, herr talman, så skyddar vi konsumenterna genom att behandla dem som vuxna och inte tro att de är människor som inte klarar av att välja. En av Europas största utmaningar i dagens digitala revolution är enligt min mening att ändra kulturen och rådande principer i konsumentskyddet. Konsumenterna måste skyddas, de måste skyddas i verkligheten, inte bara formellt, och en riskfaktor måste tas med i beräkningen, en för konsumenterna beräknad risk så att de fullt medvetna kan göra sitt val.
Herr talman, snart slutar jag. Europa måste försvara sina värden, men Europa står också inför en annan stor utmaning, jämvikten mellan den offentliga lagstiftningen och self regulation. För att skydda konsumenterna måste vi ha en solid och skyddande ram för den offentliga lagstiftningen, men vi behöver också ett utrymme så att vi från det civila samhällets sida kan inrätta system som bättre passar in i den tid vi lever än vad de offentliga institutionerna kan göra.
Vid toppmötet häromdagen i Madrid sade någon till mig: "Fru Palacio, med Internet är ett år som två månader. Ett direktiv som ni tar fyra år på er att fastställa är en väldigt lång tid". Låt oss skynda på, låt oss bevara våra värderingar men vi måste förstå att den inre marknaden är en prioritet.
. (NL) Herr talman! Jag skulle gärna vilja börja med att tacka ledamoten, Palacio, som ger mig möjlighet att gå in på ett ämne som är utomordentligt viktigt och även utomordentligt komplext. Jag skulle vilja säga följande om det.
Liksom Palacio fäster kommissionen, med tanke på åstadkommandet av ett område utan inre gränser, som avses i artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen, stor vikt vid principen att företag skall kunna erbjuda sina varor och tjänster i hela unionen utan att den berörda medlemsstaten skall kunna sätta upp diskriminerande och orättvisa hinder. Sådana hinder kan nämligen leda till en splittring av den inre marknaden genom att företag måste anpassa sina varor och tjänster till föreskrifterna i alla de EU-länder som de är verksamma i.
Det är vår utgångspunkt. Det är en utgångspunkt som Palacio delar. Hon sade för övrigt alldeles nyss att Europeiska unionen grundar sig på den inre marknaden. Det håller kommissionen fullständigt med Palacio om. Villkoret för ett fullständigt godkännande av principen om ömsesidigt erkännande är dock att alla medlemsstater har en lämplig och jämförbar nivå av konsumentskydd.
I det förslag till direktiv angående vissa juridiska aspekter av den elektroniska handeln som ledamoten nämnde anges tydligt att begreppet "inre marknad" i artikel 3 inte omfattar förpliktelser i konsumentavtal. Som Palacio vet så regleras förpliktelser i konsumentavtal genom Romkonvention I och det är alltså fristående från det direktiv om elektronisk handel som rådet nådde politisk enighet om den 7 december förra året.
När det gäller de nyligen framlagda initiativen från kommissionen inom ramen för den nya avdelningen IV i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen så antar jag att Palacio framför allt, och det sade hon egentligen också alldeles nyss, avser det förslag till förordning som kommissionen godkände i juli 1999, på grundval av verksamheterna i en ad hoc-grupp i rådet och efter det politiska godkännandet från de femton medlemsstaterna, och vars syfte är att i gemenskapsrätten införliva Brysselkonventionen från 1968 angående domstols behörighet och verkställighet av domar inom det privat- och handelsrättsliga området.
Palacio tog upp det som hastigast och hon kritiserade det sätt på vilket kommissionens föreslagna förordning kommit till. Hon sade också att det inte förekommit mycket samråd, inte bara mellan kommissionen och parlamentet utan till och med inbördes mellan de olika råden.
Kommissionen föreslog ändringarna och det ursprungliga avtalet från 1968 för att anpassa det redan gamla avtalet till moderna handelsmetoder och framför allt till elektronisk handel. Nu verkar ledamoten anse att utgångspunkterna för det här förslaget till förordning, vilket alltså skall införliva Brysselkonventionen i gemenskapsrätten, skulle kunna vara i strid mot principen om ursprungslandet. Det skulle emellertid, om hon hade rätt, innebära att även domstols behörighet skulle omfattas av den principen och det är inte fallet. För övrigt anges det i artikel 1 i det nämnda förslaget till direktiv om elektronisk handel, såsom det fastställdes i en politisk överenskommelse i december, att det förslaget inte gäller för frågan om domstols behörighet. Som Palacio vet så omfattas frågan om domstols behörighet av Brysselkonventionen.
Situationen i dag är alltså den att det finns tre parallella akter. Det finns ett föreslag till direktiv om elektronisk handel. Vi har Romkonventionen som jag nyss hänvisade till och vi har Brysselkonventionen. Det är tre akter som just nu existerar oberoende av varandra. Kommissionen skall se till, herr talman, att det på lämpligt sätt tas hänsyn till de invändningar som främst yttrades vid utfrågningen den 4 och 5 november, angående eventuella effekter av det här förslaget till förordning för den inre marknaden samt även till de förklaringar till förmån för förslaget som mottagits. Kommissionen analyserar just nu de mångfaldiga och detaljerade ståndpunkter som den mottagit och skall i sinom tid tillkännage eventuella förslag.
I varje fall verkar det dock vara önskvärt, särskilt i ljuset av den kritik som Palacio fört fram, att kommissionen, innan den tar något initiativ, först känner till den ståndpunkt som Europaparlamentet i februari i år skall anta angående förslaget.
Det verkar också vara nödvändigt att lämpliga, kompletterande lösningar hittas för att tillmötesgå de invändningar som lades fram av konsumentföreträdare vid utfrågningen. Därför måste förhandlingar snabbt inledas med alla berörda parter för att komma fram till alternativ, vilket även Palacio bett om, till de ofta långdragna, dyra och invecklade rättsprocesserna för att snabbt och mindre dyrt för konsumenten avgöra tvister som uppstått på grund av elektronisk handel.
Herr talman! Låt mig först av allt tala om hur mycket jag välkomnar det som Bolkestein just har sagt om att kommissionen skall genomföra en mycket ingående granskning av de komplexa och överlappande lagstiftningsdelar som kommer att påverka den nya värld som vi lever i - den elektroniska handelns nya värld.
Jag hade turen att kunna närvara på delar av utfrågningarna den 4 och 5 november, och antalet inblandade människor och kvaliteten på bidragen visar hur allvarligt folk tog frågan. Det är en återspegling av den oro som fanns över det ursprungliga synsättet.
Min kollega Wallis, som utarbetar vårt betänkande, kommer att tala om en stund, och jag vill inte föregripa eller stjäla det som han skall säga. Vi kommer att diskutera det senare, och jag vet, herr kommissionär, att ni redan har sett några av delarna i det. Den punkt som jag vill ta upp skall jag inte ta upp med en jurists perspektiv, eftersom jag har privilegiet att vara en av de få i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, under Palacios ordförandeskap, som inte är jurister. Jag skulle vilja anlägga ett perspektiv på frågorna ur både handelns och konsumenternas synvinkel.
Nyckelordet i denna fråga som vi ställer till er, herr kommissionär, är balans. Om vi ser oss runt i världen, håller ankomsten av elektronisk handel eller elektronisk kommunikation påtagligt på att ändra balansen på marknadsplatsen. Balansen rör sig i en riktning som kraftigt gynnar konsumenterna. Vi håller alla på att bli informerade konsumenter, eftersom den nya kommunikationstekniken ger oss enorma möjligheter att handla globalt, jämföra priser och fatta våra beslut på grundval av stora mängder lättillgänglig information. De av er som inte har prövat på det, borde verkligen göra det, eftersom den elektroniska handeln, tack vare denna kombination av datorkraft och information, gör det möjligt för människor att jämföra erbjudanden och handla på ett sätt som de aldrig tidigare har gjort.
Jag skall ge er ett enkelt exempel. Det är ett exempel som är av betydelse för vårt lagstiftningsarbete i hela den offentliga sektorn. Telekommunikationsverket i Storbritannien har en webbsida som konsumenterna kan besöka för att jämföra detaljerna i de olika telekommunikationsbolagens erbjudanden. Man skriver in detaljer om sitt telefonanvändande och jämför därefter de olika erbjudandena - det är den sortens möjligheter som inom kort kommer att vara tillgänglig för oss.
Denna nya generation av informerade konsumenter kommer inte att bekymra sig om argument som vi kan ha som lagstiftare om rättsprinciper och lagars tillämplighet, eftersom, vilket Palacio påpekade, rättsskydd inte är det som mest upptar tankarna hos människor som handlar, på Internet eller någon annanstans. Innan ett beslut fattas om ett köp, kommer kunderna att vilja vara säkra på att den organisation som de har att göra med erbjuder bra villkor och garantier samt tillgång till tvistlösning. Om det rör sig om ett relativt okänt märke - och vi bör uppmana små företag att använda den elektroniska handeln för att nå ut till konsumenterna - kan dessa konsumenter mycket väl vilja ha den trygghet som någon slags godkänt märke, ett e-handlarmärke, erbjuder, som till exempel det som den brittiska konsumentföreningen verkar för med stor framgång. Vi måste berömma dem för det.
Det är den sortens initiativ vi måste uppmuntra runt om i Europeiska unionen. Det är någonting som jag skulle vilja be kommissionären att ta upp som en del av denna serie frågor som hör samman med konsumentlagstiftning.
Människor kommer att vilja ha att göra med organisationer som hanterar problem och klagomål med samma hastighet och effektivitet som de gör sitt köp på Internet. De kommer att vilja ha en enkel och effektiv tillgång till tvistlösning och tillgång till någon som kan hjälpa dem med deras problem
En sak är säker om den elektroniska handeln, och det är att den verkligen utvecklas mycket snabbt. Nya former av produkter och tjänster kommer ut på marknaden mycket snabbare än någonsin tidigare, och vårt jobb som lagstiftare i detta parlament är att uppmuntra denna dynamiska kraft, inte att dämpa den. Vi vill uppmuntra konsumenterna att använda elektronisk information som underlag för sina köpbeslut och uppmuntra företag av alla storlekar, särskilt de små företagen, att delta i den elektroniska handeln. Det kommer helt klart att göra det nödvändigt för oss att ompröva vårt regelverk.
Herr talman, ärade kommissionär! Vi fortsätter i dag debatten om en balanserad strategi för den inre marknaden och rättsskydd för konsumenter på grundval av en muntlig fråga som framför allt behandlar motsättningen mellan principen om ursprungsland på den inre marknaden och principen om bestämmelseland i konsumentskyddet. För muntliga frågor är dylika avkortningar oundvikliga. Jag anser dock - vilket debatten hittills också har visat - att diskussionen om dessa bägge principer egentligen inte leder oss vidare här, särskilt inte när det handlar om att finna en lämplig rättslig ram för trafiken med elektronisk handel. Det är med rätta man befarar - det medges - att konsumenternas möjlighet att i hemlandet väcka åtal enligt inhemsk lag kan ha en hämmande eller rentav avskräckande inverkan på etableringen av den elektroniska handeln. Samtidigt vet vi emellertid också att möjligheten att väcka åtal på nationell bas ofta bara är en teoretisk möjlighet som inte utnyttjas.
Än mindre kan vi begära att konsumenterna skall behöva väcka åtal i leverantörens ursprungsland med följden att leverantörerna slår sig ned i de medlemsländer som har sämst villkor för konsumentskydd och där det svagaste rättsskyddet för konsumenterna anammas. Det nödvändiga förtroendet från konsumenterna, vilket den elektroniska handeln ju också behöver för att utvecklas, blir säkerligen inte starkare av detta.
Därför tror jag egentligen inte att vi är hjälpta av vare sig den nya artikeln 15 i förordningen som sådan eller av dess begränsning till offline-affärer. Vad vi saknar är system för biläggande av tvist utom rätta och metoder för att snabbt klara upp alla berömda small claims. Därför välkomnar jag verkligen de åtgärder som kommissionen har föreslagit i sitt meddelande om framtida strategi, i synnerhet bidraget med initiativ till metoder om biläggande av tvist utom rätta, vilka tillämpas online, och till en ny grönbok om konsumenternas möjligheter när det gäller lag och rättsliga medel.
Dock anser jag att det också borde vara möjligt att tillsammans med de europeiska bankerna och kreditkortsleverantörerna utveckla en säker elektronisk penningtrafik liksom gireringssystem som möjliggör elektroniska steg för steg-affärer. Även ett förstärkt samarbete mellan konsumentskyddsorganisationerna och gränsöverskridande befogenheter för dessa konsumentskyddsorganisationer skulle i slutändan vara oss mer behjälpliga i vardagen än en teoretisk tvist mellan bestämmelselands- och ursprungslandsprincipen.
När nu kommissionens preliminära förslag till ny förordning har kritiserats här vill jag med eftertryck påpeka att jag håller kommissionens tillvägagångssätt för korrekt. Redan nu regleras i artikel 13 i konventionen hur domstols behörighet för konsumenter ser ut, redan nu tenderar den huvudsakliga åsikten bland jurister vara att detta gäller även för handel online. Kommissionen ändrar här alltså ingenting i det aktuella rättsliga läget. Och enligt artikel 95.3, måste kommissionen som bekant utgå från en hög konsumentskyddsnivå.
Därför anser jag att kommissionen har agerat riktigt med sitt förslag. Vi i den socialistiska gruppen stöder även förslagen från Wallis i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, som har föreslagit ett par ändringar i förslaget till förordning, men som även insisterar på att vi skall komplettera det aktuella systemet för att få fram nya metoder.
Jag vill avslutningsvis tala för min grupp och säga att det för oss är tänkbart att övergå till principen om ursprungsland endast om detta åtföljs av kravet på stärkt rättsskydd för konsumenten via nya metoder som ger möjlighet till rättsligt skydd.
Herr talman! Med denna fråga uppmärksammas den spänning som finns mellan företagens och konsumenternas intressen inom ramen för den inre marknaden - en spänning, måste jag säga, som jag har blivit allt för bekant med som föredragande för Brysselkonventionen.
Idén om samordning har nämnts. Jag vill fästa uppmärksamhet på en modell, eller kanske ett modeord, om ni så önskar, som för närvarande används mycket i Förenade kungariket angående styrelseformer. Vi talar om sammankopplat tänkande eller sammankopplad förvaltning. Det rör sig, med andra ord, om att överbrygga klyftor mellan departementen. Detta är också ett mognadstecken, som när vi i skolan gradvis övergår från att texta till att använda skrivstil; det vill säga vi kopplar samman bokstäverna.
Debatten om jurisdiktion och elektronisk handel har belyst denna konflikt mellan konsumenter och webbförsäljare. Kan en konsument väcka åtal i sin egen domstol, om han är berättigad till det? Kommer detta att vara dödsstöten för den elektroniska handeln?
Jag föreslår ett åtgärdspaket, i vilket frågan om rättsskydd, som vi hörde mycket om i Tammerfors, är central.
Om det inre marknaden skall fungera bra - om den fullt ut och med förtroende skall utnyttjas av både små företag och konsumenter - måste det finnas ett rättsskydd i civilrättsliga ärenden. Det måste finnas förfaranden för små tvister och alternativa metoder för tvistlösning. Det är absolut nödvändigt för den inre marknaden.
Men vår kommissionär kommer naturligtvis att säga att detta kanske ligger mer på hans kollega Vitorinos, och kanske också Byrnes, område. Detta har frustrerat mig. Byrne och Vitorino har talat om att upprätta system för lösning av små tvister i Europa. Vi måste sammanställa dessa uttalanden till en helhet. Kommissionen måste börja tänka på ett sammankopplat sätt - som en sammankopplad förvaltning. Vi har ett en-chans-på-generationen-tillfälle att underlätta den elektroniska handelns tillväxt.
Angående den andra frågan, vi tycks i ökande utsträckning se harmonisering som ett sätt att lösa vissa av dessa problem - att lösa de spänningar som har uppstått. Men det är ofta denna harmoniseringsprocess, som i alltför hög grad kan vara beroende av lagstiftning, som kan vara stel och inflexibel och som sedan själv blir en barriär mot den inre marknaden. Det har hörts sådana påståenden om dataskyddsdirektivet, som är en viktig del av konsumentskyddslagstiftningen, men det verkar som om direktivet i vissa medlemsstater har tillämpats i överdriven utsträckning, vilket har lett till en potentiell barriär inom den inre marknaden.
Den elektroniska handeln är i mångt och mycket en global marknad. De lösningar som vi antar måste tillåta våra medborgare och företag att delta på denna större marknad. I Amerika - som inte nödvändigtvis måste vara vår förebild - har man valt en kombination av självreglering och mjuk lag uppbackad av lagstiftning. Vi bör vara beredda på att undersöka denna slags blandning av lösningar. En har redan nämnts. En möjlig lösning kan ligga i kreditkortsindustrins händer. Men för att kunna använda dessa lösningar, måste vi agera, och kommissionen måste agera gemensamt på ett sammankopplat sätt.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka Palacio och Bolkestein för att de har inlett denna diskussion med sedvanlig klarhet och hövlighet.
Det är anmärkningsvärt - och även om det kanske är banalt att säga det, kan jag inte låta bli - vilken enorm förändring den elektroniska handelns utveckling kommer att innebära för våra liv under de kommande årtiondena och under detta århundrade. Vad beträffar mig själv, julhandlade jag på webben för första gången nu i julas, delvis på grund av de nya omständigheterna i mitt liv och min sämre tillgång för närvarande till köpstråken i Edinburgh. Jag sände faktiskt blommor via elektronisk handel till min dotter på hennes bröllop nyligen i Texas, och som ni säkerligen förstår, herr talman, var det trevligt för en skotte att få blommorna dit utan någon biljettkostnad! Vi rör oss in i en ny värld. Men det finns, vilket har påpekats, utomordentligt svåra problem på detta område.
Om man ser bortanför det egna landet, kommer små företag att ha svårt att ta sig in på marknaden. Berger tog upp en del av detta problem, men är det inte viktigt att komma ihåg att människor som ger sig in i affärer måste veta vad de behöver gardera sig mot, och lokal rådgivning om detta kommer att bli bättre. Det gör det viktigt att hemlandsprincipen gäller. Men sedan finns även det motsatta problemet. Vi kan få se uppskörtningar på distans av företag i andra länder som vet att det inte är särskilt stor risk att de behöver möta arga fru Smith som har fått en oduglig vara med posten. Hur tar man itu med det?
Det har redan sagts två gånger - och det är en viktigt uppslag - att det borde finnas sätt att använda kreditkortsföretagen som en riskspridningsmekanism, under förutsättning att de är villiga att delta. Konsumenterna kan ha rättigheter gentemot kreditkortsföretaget i sitt eget land, och kreditkortsföretaget kan ha rättigheter gentemot producenten eller säljaren i det landet. På så sätt skulle alla de som agerar på marknaden delta till en liten del i riskerna över hela marknaden. Kommissionen bör undersöka detta.
På lång sikt måste vi emellertid röra oss mot en harmonisering av lagarna för civilrättsliga och kommersiella ärenden i hela unionen. Vi i Förenade kungariket hade, som ni känner till, herr talman, en mycket framgångsrik inre marknad under 300 år, med två rättssystem som växte ihop spontant, inte genom tvång. Vi måste i det långa loppet sträva mot den typen av utveckling i Europa. Vi borde ha europeiska riktlinjer som de amerikanska riktlinjerna och låta våra lagar utvecklas.
Herr talman! Jag företräder en ståndpunkt som jag delar med Nobilia, tillsammans med vilken jag ingår i en speciell grupp inom UEN-gruppen.
Vi anser att det problem som tagits upp av Palacio förmodligen är ett av de viktigaste problem som den inre marknaden står inför. Lagstiftningen på detta område är bristfällig och senfärdig och i stället för att erbjuda konsumenterna en grundsäkerhet och ett enhetligt rättsligt skydd, så lämnar den stora marginaler för ogrundat godtycke och oklarheter. Detta gäller utan tvekan det område frågeställaren angav som ett exempel - den elektroniska handeln - och i samband därmed försäljningsmetoderna, köparens rättigheter, möjligheterna att få rättelse och också de olika skattesatser som tillämpas på själva försäljningen. Men problemet kommer även att beröra oräkneliga andra områden: till exempel elektroniska komponenter, där produktionen kan ske i flera olika länder, även utanför gemenskapen, lagring och/eller anbringandet av varumärket kan ske i en medlemsstat och slutmonteringen i en annan. Problemet gäller inte så mycket de olika komponenterna pålitlighet och om man respekterar lagstiftningen i import- eller tillverkningslandet, utan snarare hur de i sin helhet ger en ökad flexibilitet.
Detta är synpunkter som får ett kraftfullt stöd inom Europeiska unionen, framför allt om de länder där produktens slutlige konsument är bosatt, i avsikt att uppnå en bättre konkurrenskraft för de ekonomiska aktörer som verkar inom landet, har inrättat ett system med ursprungsbeteckningar som utgår från klart angivna egenskaper som bestämts tidigare och som går utöver det som bestämts av unionen.
Detta är något som framför allt förekommer inom livsmedelsproduktionen, där problemet, som framför allt rör ursprungslandet, som en följd av de undantag som medlemsstaterna beviljats i detta avseende, i första hand uppkommer i samband med den information som skall lämnas på etiketten till den produkt som är avsedd att gå till den slutlige konsumenten.
Det är uppenbart att en sådan situation inte bara skapar obeslutsamhet och osäkerhet utan samtidigt ändrar konkurrensförhållandena till nackdel för de små och medelstora företagen, inte när det gäller respekten för den ena eller andra nationella lagstiftningen, utan när det gäller de försämrade möjligheter de får på grund av brister i gemenskapslagstiftningen.
Det är också uppenbart att om dessa nackdelar för de små och medelstora företagen får fortsätta kan man frukta återverkningar på sysselsättningen, som man inte kan undvika vare sig genom att förenkla de administrativa rutinerna eller genom att minska företagsbeskattningen, eller genom att engagera arbetsmarknadens parter och deras resurser.
Detta innebär att man vid sidan om arbetet med att utarbeta särskilda förordningar för de produkter och de speciella förhållanden som angetts ovan, också måste förstärka den gemensamma vision och lagstiftningsfilosofi som krävs för att skapa ett riktigt regelsystem för den inre marknaden, ett regelverk som kan bli en effektiv referenspunkt och skapa trygghet för medlemsstaterna och för alla ekonomiska aktörer.
Avslutningsvis anser vi att det vid sidan om den kontroll av fragmenteringsgraden som kommissionen genomfört - ett verkligen berömvärt arbete när det gäller tillnärmningen av den nationella lagstiftningen - så måste man även göra alla ansträngningar för en korrektare tillämpning och en snabbare överföring av det mandat som rådet i Wien gav, och som sedan dess understrukits just när det gäller den inre marknaden, för att förbättra den europeiska ramlagstiftningen och konkurrenskraften, något som mycket väl kan få åtföljas av undanröjda handelshinder och en effektivare administration.
Herr talman! Den muntliga frågan från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden med avseende på eventuella handelshinder som kan uppstå genom konsumentlagstiftning innehåller redan en lösning på dem: ytterligare harmonisering. Men behövs det verkligen?
Genom den inre marknaden har det blivit lättare för producenter och konsumenter att ta steget över gränsen. För sådana gränsöverskridande transaktioner behövs det en lämplig lagstiftning. Därför behövs det en minsta harmonisering av lagstiftningen. En hög nivå av konsumentskydd betyder inte att allt måste regleras europeiskt genom maximimal harmonisering. Tvärtom, vi måste söka efter den bästa lösningen för konsumenten, i det här fallet en tillförlitlig referensram. Det kommer ofta att vara en nationell ram.
Vid elektronisk handel kan ursprungsland väljas ganska godtyckligt. Det är inte bra för konsumenternas förtroende. Därför måste konsumenten få möjlighet att välja det egna landets lagar. Att det skulle ge oönskade handelshinder tycker jag inte verkar rätt. Konsumentskydd skapar en nödvändig, politiskt önskvärd förutsättning för handeln, till skydd för den svagare parten.
Kommissionens handlingssätt leder i varje fall inte till en ändlös dragkamp om önskvärd harmoniseringsnivå. Det kräver inte heller någon ny lagstiftning på gemenskaps- eller nationell nivå och subsidiaritetsprincipen respekteras. Det finns inget obalanserat i kommissionens strategi. Möjligen i det utskottets för rättsliga frågor, som ständigt hamrar vidare på gemenskapsstödet med argument som jag tycker är ovidkommande.
Herr talman! En topprioritet för Europeiska kommissionen och även en topprioritet för den europeiska industrin och handeln är e-commerce, elektronisk handel. Vi får inte glömma bort att även konsumenten har stor nytta av att på ett bra sätt kunna använda sig av e-commerce. Vad kan vi nu konstatera? Det pågår en häftig diskussion mellan näringsliv och konsumenter om vilken rätt som skall tillämpas vid gränsöverskridande handel, vilket i allt högre grad omfattar den elektroniska handeln. De som säljer varor och tjänster är för ursprungslandsprincipen, enligt vilken den lag som gäller i det land den som erbjuder tjänsterna och varorna är etablerad i skall tillämpas. Det kan jag mycket väl förstå.
Herr talman! Ett exempel. En portugis köper en dator från Finland via Internet. Finländarna har för övrigt ett mycket bra konsumentskydd. Då gäller alltså ursprungslandsprincipen enligt finländsk rätt. Den dyra datorn kommer dock inte fram fast du redan har betalt med ditt kreditkort. Skulle den här portugisen vilja inleda en rättsprocess i Finland? Det tror jag inte. Det skulle innebära att du också måste skaffa juridisk rådgivning i Finland eller om det finländska rättssystemet. Det är dock inte allt, herr Bolkestein, det finns mer. Mer än det som ni tagit upp. Den europeiska konsumenten skyddas nämligen genom fler regler än endast de regler som gäller e-commerce eller de förordningar som ni nyss nämnde. Det finns nämligen också ett direktiv om "distansförsäljning ". Det kommer ett direktiv om "finansiella tjänster". Det finns också ett direktiv om privacy. Där finns alla konsumentens minimivillkor och ibland även maximivillkor. De föreslagna reglerna för e-commerce innebär att ytterligare ett antal extra åtgärder tillfogas.
Det finns två olika kommissionsförslag angående den här punkten. Åtminstone angående rättsskyddet, nämligen vem kan man vända sig till? Å ena sidan alltså e-commerce som grundar sig på ursprungslandsprincipen och å andra sidan förslaget till den nya anpassade förordningen från Bryssel. Jag håller dock med Bolkestein om att även om båda förslagen bokstavligen helst borde kombineras så är den bakomliggande tankegången dock motstridig. Det leder alltså till förvirring och därför hindras det rättsliga skyddet vid e-commerce från att komma i gång på riktigt. Herr talman! Jag tycker att vi som Europaparlament borde ta ansvaret för att skapa ett bra konsumentskydd. Konsumenten har nytta av ett genomblickbart och konsekvent system för rättsligt skydd. Utan konsumenternas förtroende kan e-commerce nämligen inte riktigt gå sin egen väg och utvecklas fullt ut. Därför måste vi, tycker jag, i högre grad än vi tidigare gjort, tänka: vilka är nu de alternativa möjligheterna för att ge konsumenten ett rättsligt skydd, även när något går fel? Då tror jag, och därför vänder jag mig även till kommissionär Bolkestein, att vi mycket hellre borde undersöka de alternativa systemen för avgörande av tvistemål. I Nederländerna har vi, som ni vet, ett mycket välbalanserat system för alternativa avgöranden av tvistemål. Det systemet är för övrigt mycket väl lämpat för gränsöverskridande ärenden varvid de instiftade tvistemålskommittéerna gör det möjligt för personer från utlandet att komma till Haag och protester vid de här kommittéerna och att även rättvisa skipas där.
Herr talman! En av lösningarna är: börja leta efter en annan kurs att slå in på.
Herr talman, mina damer och herrar, kära kolleger! Låt mig först tacka Palacio Vallelersundi för initiativet till en muntlig fråga. Vad handlar detta om? Som slagord låter sig problemställningen omskrivas som följer: Konsumentskydd och elektronisk affärsverksamhet i hetluften. Eller annorlunda uttryckt: Hur kan konsumenterna i Europeiska unionen skyddas effektivt utan att detta hindrar utvecklingen av e-commerce? Diskussionen koncentreras för tillfället till frågan om enligt vilken princip domstols behörighet och i förlängningen den tillämpliga lagen skall fastställas vid gränsöverskridande tvister inom den elektroniska affärsverksamheten.
Måste inte en konsument i ett tvistemål driva igenom sina rättigheter i det land där leverantören av varor eller tjänster har sitt säte, eller i det land där han bor? Vilken lag är det som skall tillämpas? Jag skall inte ta upp argumenten för och emot i dessa frågor igen. Dessa aspekter är kända nog. Kommissionen genomförde en hearing angående detta i november. Jag vill i dag bara rikta uppmärksamheten på att diskussionen konsumentskydd å ena sidan och e-commerce å andra sidan enligt min mening förs för snävt, för korthugget. Den står också i strid med strategin så som kommissionen själv har formulerat den i sitt meddelande om strategi för den inre marknaden.
I meddelandet från kommissionen förklarar man uttryckligen att balanserade lösningar skall finnas ifall konsumenternas och näringslivets intressen går isär. Därvid skall utvecklingen av elektronisk handel i Europeiska unionen ges en realistisk chans. Men en balanserad lösning står att finna i spänningsfältet mellan konsumentskydd och e-commerce business endast om diskussionen inte begränsas till frågan om domstols behörighet och tillämplig lag, utan i stället förs på bred bas.
Målet med överläggningarna om ett effektivt konsumentskydd måste ju vara att konsumenten på ett snabbt, kostnadseffektivt och obyråkratiskt vis skall kunna få ut sin rätt. Förhåller det sig verkligen så när konsumenten på hemorten kan väcka åtal på grundval av lagen i det egna landet? I och med en dom i hemlandet ger man konsumenten i princip bara stenar för bröd, eftersom han måste verkställa eller fullborda sin dom i annat medlemsland. Detta blir ofta utdraget, mödosamt och kostnadsintensivt. För ett effektivt konsumentskydd måste det till en utvärdering av alternativ till kostsamma och tröga domstolsförfaranden, vilken domstol och vilken lag det än må gälla.
Biläggande av tvist utom rätta, i förekommande fall knutet till fortsatt standardisering, är enligt min mening det magiska ordet. Generaldirektoratet har redan ingående behandlat frågan om utomprocessuell förlikning i samband med gränsöverskridande ekonomiska tjänster. I oktober förra året genomfördes en hearing på detta tema. Jag vill föreslå att insikterna och idéerna i kommissionens diskussionsunderlag, vilket låg till grund för hearingen, samt det meddelande om resultaten från hearingen som väntas kring halvårsskiftet utvärderas i detalj även för den elektroniska handeln.
Denna början till riktlinjer för e-commerce är enligt min åsikt politiskt sett mer fördelaktig och får därför inte omintetgöras av regleringen i Bryssel/Lugano-konventionen och i Rom II. Därför föreslår jag inför det fortsatta arbetet antingen att ändringen från Bryssel/Lugano skjuts upp tills alla öppna lagfrågor på detta område har retts ut, eller också att status quo i intresseutjämningen mellan leverantör och konsument bibehålls när man ändrar Bryssel/Lugano.
. (NL) Herr talman! Jag skulle gärna i korthet gå in på några av de viktiga punkter som parlamentsledamöterna tagit upp. Jag vill börja med ett uttryck som Harbour använde och jag skulle också vilja ta tillfället i akt att tacka herr Harbour för det stora intresse han visade vid frågestunden den 4 och 5 november. Kommissionen uppskattar det alltid väldigt mycket när parlamentsledamöter deltar vid en frågestund och andra verksamheter, och jag skulle gärna vilja understryka det här, herr talman. Harbour talade i alla fall om jämvikt och det är naturligtvis det som kommissionen eftersträvar. Ni skall förstå, herr talman, att jag inte bara talar för min egen del och för mitt generaldirektorat utan även för hela kommissionen. I kommissionen sitter bland andra min kollega Byrne, som handhar konsumenternas intressen, och i mina svar vid den här debatten måste jag naturligtvis också ta hänsyn till Byrnes ståndpunkter så att vi, som Wallis kallade det, uppvisar en joined up-administration.
Den jämvikten eftersträvar vi och det är en jämvikt mellan å ena sidan producentens intressen och å andra sidan konsumentens intressen. Det är välkänt och även argumenten är naturligtvis tydliga. Den jämvikten eftersträvar vi. Jag tror att vi lyckats uppnå den jämvikten i direktivet avseende elektronisk handel. Principen i direktivet är att ursprungslandet spelar en avgörande roll när det uppstår tvister i samband med elektronisk handel. Det är en avvikelse från den allmänna ordningen, så skulle jag kunna formulera det. Den avvikelsen är dock mycket noga angiven. Det måste handla om vissa ändamål och inga andra. Det måste vara en avvikelse som är nödvändig. Landet där överträdelsen skett, överträdelsen mot den allmänna ordningen, måste ta sitt ansvar. Det måste få tillfälle att vidta åtgärder och kommissionen måste upplysas. Kommissionen måste få möjlighet att kunna agera mot det land som låtit överträdelsen ske. Grundprincipen i direktivet om elektronisk handel är med andra ord ursprungslandet med en avvikelse som är mycket noga angiven. Herr talman! Får jag även ta tillfället i akt att uppmana parlamentet på rätt sätt, det vill säga snabbt, godkänna direktivet så att det kan införlivas i det europeiska rättssystemet efter rådet (inre marknaden) i maj i år. Var och en väntar på ett europeiskt direktiv om elektronisk handel och jag hoppas att vi kan lägga fram ett sådant i maj.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja ta upp ett annat ämne som också nämnts av ett antal parlamentsledamöter. Inte minst av Palacio men även av Oomen, och det gäller Brysselkonventionen. Jag inkasserar kritiken från Palacio om det sätt på vilket kommissionens förslag kommit till stånd. Vi tar lärdom av det. Jag skulle dock vilja uppmana parlamentet och i synnerhet utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden att bilda sig en uppfattning om den svåra punkten i artikel 15. Ser jag rätt, herr talman? I så fall avviker nämligen artikel 15 i kommissionens förslag om Brysselkonventionen på en viktig punkt från den ursprungliga konventionen till förmån för konsumentskyddet. I den ursprungliga konventionen från 1968 ställs ju två villkor för konsumentens möjlighet att åberopa sina egna rättigheter. Av de två villkoren har ett försvunnit i kommissionens förslag. Det är en sak som är av stor betydelse och som också lett till oro bland de olika organisationer som engagerar sig i den här saken. Det är ett ämne som håller kommissionen sysselsatt. Jag skall själv hålla ett litet sammanträde nästa vecka tillsammans med fyra andra kommissionsledamöter, bland andra kommissionär Byrne, kommissionär Vitorino och kommissionär Liikanen, för att närmare fundera över artikel 15. Jag skulle dock samtidigt, om ni tillåter, herr talman, och om Palacio tillåter, utskottet för rättsliga frågor att å sin sida också uppmärksamma artikel 15 så att kommissionen i ett tidigt skede vet vad Palacios utskott anser.
Wallis talade med rätta om begreppet "joined up administration". Låt oss nu i samråd med parlamentet komma fram till en noggrannare begreppsdefinition angående artikel 15 enligt definitionen i kommissionens förslag.
Dessutom har ett antal parlamentsledamöter, Wallis, Oomen och naturligtvis även Palacio, talat om å ena sidan small claim procedures och å den andra sidan om alternative dispute settlements.
Parlamentet måste förstå att det inte är några frågor som ligger direkt inom mitt behörighetsområde. Det är snarare saker för min kollega Vitorino. Det hindrar inte att det naturligtvis finns ett nära samband med hela den här frågan. De två påskyndade och förenklade metoderna för att avgöra juridiska tvister hänger naturligtvis också nära samman med den inre marknadens funktion. Därför känner jag mig själv i hög grad förbunden med det här ärendet. I ärlighetens namn måste jag dock säga att Antonio Vitorino ändå i första hand är ansvarig för det.
Jag sade nyss att vi, fyra eller fem kommissionärer, skall träffas nästa vecka onsdag. Jag lovar att jag skall betona och be om uppmärksamhet för nödvändigheten av att komma fram till de två påskyndade och förenklade metoderna för att avgöra små juridiska tvistemål angående e-commerce.
Jag skulle gärna vilja sluta med att upprepa denna lilla anmärkning. Vi försöker leta efter jämvikten. Vi försöker hitta en jämvikt. Vi vill å ena sidan inte ha det som MacCormick sade. Vi vill inte ha några long distance rip-offs. Det vill vi inte. Jag tackar MacCormick för det färgstarka uttrycket. Å andra sidan vill vi inte heller det som Wallis sade om att ett överdrivet skydd leder till överträdelser av den inre marknaden. Det vill vi inte. Vi vill inte det ena men vi vill inte heller det andra. Vi måste försöka hitta den rätta vägen mellan de olika faror som lurar, till förmån för den inre marknaden, det vill säga: alla konsumenter i Europa.
Jag förklarar debatten avslutad.
Kvinnor och vetenskap
Nästa punkt på dagordningen är betänkande (A5-0082/1999) av McNally för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor om meddelandet från kommissionen om "Kvinnor och vetenskap" - Berika den europeiska forskningen genom ökat deltagande från kvinnor (KOM(1999) 76 - C5-0103/1999 - 1999/2106(COS))
. (DE) Herr talman! Jag vill inledningsvis rikta mitt tack till McNally som på grund av brådskande förpliktelser inte kunde närvara för att själv presentera sitt betänkande här i dag.
Kvinnor och vetenskap - mobilisering av kvinnor i den europeiska forskningens intresse. Meddelandet inriktas mot två mål: Det ena är att stimulera till diskussion medlemsländerna emellan och att understödja de bästa metoderna för att hjälpa fram kvinnor på områdena vetenskap och teknik. Det andra är att öka antalet kvinnor som deltar i de forskningsuppgifter som backas upp av unionen, varvid hänsyn tas till åtagandena i unionsfördraget om att skapa lika möjligheter för alla och att höja kvalitén på forskningen, dvs. att driva igenom gender mainstreaming.
Området forskning och teknik är trots allt efter jordbruk och strukturfonder det tredje starkaste området i EU-budgeten. Vi välkomnar kommissionens meddelande och dess mål samt uppmanar medlemsländerna att tillsammans med kommissionen fortsätta att eftersträva jämställdhet och samarbete. Vi uppmanar kommissionen att plocka fram liknande och bättre fakta på området kvinnor och vetenskap, att dra upp riktlinjer och föreslå ytterligare åtgärder för att om två år lägga fram en särskild rapport för oss här i parlamentet. Kommissionen fortsätter sitt arbete för bättre jämförelse mellan sakuppgifterna och vetenskapskvinnorna, kommissionen vill anordna möten med relevanta parter liksom sammanföra de nationella tjänstemännen och vetenskapskvinnorna och alla inblandade i två större konferenser.
Föredraganden välkomnar uttryckligen de åtgärder ur femte ramprogrammet för forskning som nu har vidtagits för att öka antalet kvinnor som deltar och kravet på att andelen kvinnor skall ligga på 40 procent såväl när det gäller Marie Curie-stipendierna som i alla rådgivande organ, liksom de åtgärder som redan föreslagits för det sjätte ramprogrammet för forskning. Den kvinnliga underrepresentationen inom vetenskaplig forskning har en lång tradition, och det har krävts en hård kamp av kvinnorörelsen för att nå dit man har nått. I början av århundradet fick de första europeiska kvinnorna besöka ett universitet i Finland. Ändå är universiteten ännu i dag högborgar av manlig dominans. I dag är nästan hälften av de studerande kvinnor. I mitt hemland Tyskland var kvinnorna 1995 för första gången i majoritet på grundkurserna. För alla studerande är det europeiska genomsnittet 103 kvinnor på 100 män. Tyskland ligger här på jumboplats i EU med 77 kvinnor på 100 män. Förvisso slutför fler kvinnor än män sina utbildningar, närmare bestämt i förhållandet 110:100. I Tyskland och på Irland underskrids dessa siffror. Vid studievalet finner man nu två tredjedelar av de kvinnliga studenterna inom språkvetenskap och humaniora; för naturvetenskap måste det ges många fler impulser. Sinnet för det naturvetenskapliga och tekniska måste väckas i föräldrahemmet och stöttas allmänt av utbildningen, i skolan, på dagis, överallt, och här måste man även slå in på nya vägar. Samundervisning är inte alltid den enda vägen, även en undervisning uppdelad mellan flickor och pojkar kan ge en impuls just i de naturvetenskapliga och tekniska ämnena.
Kvinnors växande kvalifikationer har dock inte slagit igenom på det vetenskapliga området: vid tillsättandet av poster vid högskolorna kan man nu liksom tidigare konstatera att situationen är katastrofal, antalet ordinarie professurer ligger i unionen på 5 procent, det är en obetydlig ökning jämfört med början av 1900-talet.
Kvinnors jämställdhet inom vetenskapen måste dock leda till att kvinnors innehållsliga inflytande ökar. Kvinnor och genusforskning är att betrakta som grundforskning, vilken är enormt viktig för Europeiska unionen. Med hjälp av nya instrument som medlemsländerna är tvungna att utveckla måste den outnyttjade potentialen hos alla kvinnor ökas i forskning och undervisning, och utbytet av erfarenheter främjas. Nätverk av vetenskapskvinnor måste understödjas och innovativa projekt främjas och byggas ut. Så kan man exempelvis påvisa ett ökat antal kvinnor inom naturvetenskaperna i Spanien och Italien. Detta måste undersökas mer noggrant.
Exempel kan man finna också i Tyskland: Under Expo 2000 i sommar kommer ett internationellt kvinnouniversitet för teknik och kultur att äga rum under 100 dagar i Hannover. Tusen blivande vetenskapskvinnor och 100 kvinnliga professorer arbetar där med ett tvärvetenskapligt forskningsorienterat program på sju projektområden: intelligens, information, kropp, vatten, stad, arbete och migration. Dessa värdefulla erfarenheter måste samordnas och utvärderas noggrant, och sedan måste beslut fattas om huruvida universitetet kan fortsätta drivas som virtuellt campus med hjälp av modern informationsteknik. Som medgrundare till kvinnouniversitetet är jag övertygad om att denna think tank kan ge en hint om lösningen på många av våra problem.
EU får med tanke på den europeiska forskningen och dess ställning i globaliseringens tecken inte försitta några chanser. En chans kommer FN-konferensen Peking + 5 att ge vid halvårsskiftet i New York. Här kommer man att granska resultaten av uppnådda eller också missade mål. Genom att de politiskt ansvariga i Europeiska unionen, i alla medlemsländer, agerar konsekvent skall vi komma dithän att vi tillsammans med ledningen för högskolorna, med utskotten vid forskningsinstitutionerna liksom med näringslivet kan utföra riktade strukturella förändringar av ramvillkoren och inleda en förvandlingsprocess som skall utföra gemenskapsuppgiften jämställdhet, så som det föreskrivs oss i Amsterdamfördraget.
Vår framtid kommer - som föredraganden McNally så riktigt säger i sin analys - att finnas på 2000-talet. Det går inte med något slags smink. Här måste vi skapa djärva vändpunkter. Än en gång hjärtligt tack till föredraganden McNally!
Herr talman! Jag vill börja med att klargöra att jag talar för Elisabeth Monforts räkning, vilken är talesman för UEN-gruppen i denna fråga och således kommer jag att läsa den text hon har förberett på franska.
Herr talman, lyckligtvis har det funnits ett brett samförstånd om den debatt som inletts inför utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om betänkandet McNally, i synnerhet i syfte att öka och underlätta kvinnors deltagande i forskningsyrkena. För att undvika en viss förvirring behöver vi emellertid fördjupa begreppet lika möjligheter som inte verkar omfatta samma verklighet för alla. I den första versionen av yttrandet hade man bestämt sig för en definition som inte bara var förenlig med kvinnornas legitima ambitioner att få lika tillträde till vetenskapliga studier och att snabbt få medföljande åtgärder som gör det möjligt för dem att få anställningar med ansvar som överensstämmer med deras resultat, men också med begreppet komplementaritet, det enda som kan berättiga en voluntaristisk politik i frågan.
Parlamentets överväganden bör grundas på dessa värden, som respekterar skillnader, och inte på ett postulat om lika möjligheter för kvinnor och män som inom sig bär sina egna motsägelser. Om nu män och kvinnor är exakt lika och om kvinnan när allt kommer omkring bara är en människa som en annan, finns det inte något skäl för att vilja föreskriva någon jämställdhet mellan kvinnor och män och bara kompetenskriterier bör vara gällande vid fördelningen av tjänster. Det är således accepterandet av skillnaden och förutfattade meningar om komplementaritet som tvärtom bör återställa balansen och tjäna som stöd för en voluntaristisk, realistisk och pragmatisk politik enligt vilken man framför allt ser till att avskaffa konkreta hinder och de specifika hinder huvudsakligen på grund av förhållandet att de är mödrar, som bara kvinnor har. En godtycklig kvantitativ politik som vilar på användning av kvoter kommer inte att bidra till att lösa de grundläggande problemen.
Det skulle vara bra om parlamentet gav uttryck åt sin goda vilja rörande kvinnors tillträde till vissa yrken, i synnerhet forskningsyrkena, där de ännu i hög grad är underrepresenterade, i formuleringar som slutgiltigt lägger de retoriskt uttryckta kraven på hyllan.
Herr talman! Män och kvinnors lika rättigheter regleras i artikel 2 och 3 i Amsterdamfördraget och är därmed ett av de mål som Europeiska unionen alltid skall beakta i sin gemenskapspolitik.
Antalet kvinnor inom det vetenskapliga området har de senaste åren ökat kraftigt, men det räcker inte. Antalet kvinnor på universitet ökar, på alla områden, men på de utbildningar som vi skulle kunna kalla "vetenskapliga" - som till exempel matematik, data, ingenjörsvetenskap och arkitektur - är de fortfarande underrepresenterade. Efter avklarade studier med goda betyg fortsätter de inte heller den vetenskapliga utbildningen, mycket på grund av alla hinder som uppstår, vilket förvärrar situationen än mer. En orsak är upplägget av den vetenskapliga utbildningen och en annan hur de skall kompromissa mellan yrkeslivet och familjelivet.
Därför tycker vi att kommissionens vilja och det intresse man där visar för att försvara kvinnors delaktighet inom vetenskapen, i specifika program, är av stor vikt, även om det mest intressanta för oss är deras delaktighet i det femte ramprogrammet för forskning teknisk utveckling och demonstration (1998-2002). De åtgärder som skall vidtas för att integrera kvinnorna bör finnas med i de särskilda program som tidigare nämnts.
Kvinnan kan med sina speciella egenskaper starkt bidra till forskningen ock kommer utan tvekan att berika vetenskapen. Ett jämlikt deltagande bör främjas, där målet bör vara jämlikhet, utan att för den skull förglömma att yrkeskunskaper är ett absolut måste.
Kvinnor inom det här området måste gynnas redan på universitetsnivå, särskilt på de mera vetenskapliga utbildningslinjerna, och därefter under hela yrkeskarriären.
Unga kvinnliga forskare bör gynnas medelst Marie Curie-stipendium, så att de får tillräckliga medel.
Kvinnor skall delta vid all rådgivning och vid allt beslutsfattande, inte bara i den vetenskapliga forskningen, målet är ju att berika och komplettera.
Redan från skolåldern skall kvinnor uppmuntras att delta i vetenskapliga aktiviteter, särskilt när det gäller informationsteknik, eftersom det är mycket viktigt även för andra vetenskaper, inte bara inom Europeiska unionen utan också i våra associerade länder och i de områden i underutvecklade länder där unionen genomför olika program.
Kvinnor skall uppmuntras att delta i vetenskapliga program och i den nya tekniken redan från skolåldern. Större delaktighet inom vetenskapen skall återspegla den betydelse kvinnor spelar på alla sociala områden. Större delaktighet i femte och sjätte ramprogrammet är ett exempel på jämlikhet mellan män och kvinnor, detta skall åstadkommas genom att göra det lättare för kvinnor att ta sig in i de sektorer som de traditionellt sett har varit underrepresenterade i.
En kompromiss mellan familjeliv med yrkesliv måste nås så att fler kvinnor kan ta sig an ansvarsfulla befattningar. I parlamentet - särskilt i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor - kommer vi att fortsätta att arbeta för att nå de grundläggande målen för ett mera likvärdigt samhälle.
Herr talman! Jag skulle först vilja ge mina komplimanger till Europeiska kommissionen för det initiativ som den har tagit för att mobilisera kvinnorna med målet att få ett större kvinnligt deltagande i vetenskapen och att berika den europeiska forskningen.
Det är ett faktum att det kvinnliga könets representation på området för vetenskaplig forskning och teknik är mycket låg och inte alls motsvarar de framsteg som har gjorts, delvis tack vare den europeiska politiken, på andra områden. Särskilt då inom utbildningen, där vi verkligen kan tala om en kvinnornas triumf, eftersom kvinnorna på nästan alla europeiska universitet utgör en majoritet av studenterna. Gröner presenterade tidigare många och intressanta siffror.
Kvinnornas ställning i allmänhet inom den vetenskapliga forskningen med avseende på karriärsplatser hänger naturligtvis i hög grad samman med deras val i utbildningssystemet, men även med deras ställning i familjen. De olika studieinriktningar som de två könen följer påverkar deras framtida utveckling. Det är därför nödvändigt att vi i god tid ingriper redan vid yrkesorienteringen i skolan, och att vi informerar de unga kvinnorna om de följder som deras val får för deras yrkesliv.
Å andra sidan påverkar de kvarlevande traditionella rollerna och uppdelningen av arbetet efter kön kvinnornas utveckling och karriär negativt. Därför är åtgärderna som avser att göra det möjligt att förena familjeliv och yrkeskarriär naturligtvis fortfarande nödvändiga. Men jag skulle säga att det måste gälla framför allt för männen. Det är nödvändigt att männen förenar karriären med deltagande i familjelivet, i det privata livet. Kvinnorna utgör hälften av den mänskliga potentialen, hälften av den globala källan för talang, begåvning och kreativitet. Att bevara den nuvarande obalansen på det viktiga forskningsområdet är samma sak som att slösa bort värdefulla resurser. Frågan hör faktiskt samman med Europeiska unionens utveckling och framtid. Inte en enda av dagens utmaningar kan bemötas utan det bidrag som kvinnornas idéer, fantasi och begåvning utgör.
Utöver kravet på rättvisa mellan de två könen, har alltså frågan också en tillväxtdimension. Det vill säga nödvändigheten av att stärka konkurrens- och innovationskraften i unionen. Vad gäller det femte ramprogrammet, har det även som mål att integrera politiken för jämlikhet mellan könen. Vi stöder de initiativ som mobiliserar kvinnornas många vetenskapliga nätverk och som säkerställer ett könsbalanserat deltagande i de kommittéer och organ som utformar strategier, väljer ut och bedömer projekt och beslutar om vart medlen skall gå.
Vi uppmanar Europeiska kommissionen och medlemsstaterna att undersöka i vilken utsträckning kvinnorna är tillräckligt representerade i den gemensamma jordbrukspolitiken, i strukturfonderna, i det femte ramprogrammet, i de många vetenskapliga och tekniska kommittéerna liksom även i nyckelpositioner.
För att avsluta, herr talman, skulle jag vilja be Europeiska kommissionen att sätta som mål att, genom programmen för föranslutningsstöd till ansökarländerna och till Turkiet, utveckla kvinnornas vetenskapliga talang och att öka kvinnornas möjligheter att bidra till den vetenskapliga och tekniska forskningen och utvecklingen.
Herr talman, kommissionär Busquin, kolleger! Vi i Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har läst McNallys betänkande om kvinnor och vetenskap med stort intresse och vi är naturligtvis inte nöjda med den obalans som finns mellan kvinnornas ställning i vetenskapen och männens ställning.
Vi tycker dock att det är viktigt att den här situationen blir belyst och att det läggs fram förslag om en förbättring av kvinnornas ställning. Kommissionär Busquin har också offentliggjort en rapport angående en studie som gjorts på uppdrag av Europeiska kommissionen.
Tolv kvinnliga vetenskapsmän från olika medlemsstater har tagit fram hårda siffror som visar obalansen i den vetenskapliga världen. Dessutom har de lagt fram mycket konkreta förslag om förbättring av den nuvarande situationen för kvinnorna. Av studien framgår också tydligt att orsaken till den här obalansen måste åtgärdas i vetenskapsvärlden i sig och att åtgärderna inte skall beröra kvinnor som skulle ha andra intressen och ambitioner och som skulle göra andra yrkesval. Det visar sig vara fördomar.
Både i universiteten och i forskningsinstituten och inom industrin så finns det problempunkter. Inom var och en av dessa arbetskretsar är det på nytt en obalans i fördelningen av funktionerna. Andelen kvinnliga professorer varierar till exempel i medlemsstaterna från 4 procent till högst 18 procent av hela kåren. Dessutom visar det sig att andelen kvinnliga professorer i en och samma institution är betydligt mindre än andelen kvinnliga assistenter.
Av en analys av ansökningsuppgifter framgår det att kvinnor som tydligt satsar på en vetenskaplig karriär väljs ut i mycket mindre antal än deras manliga kolleger. Inte ens barn verkar i det här fallet vara ett hinder, tvärtom, kvinnor med barn och familj skulle till och med publicera mer än ensamstående.
Anmärkningsvärt är att andelen kvinnor med ett vetenskapligt arbete är högre i de sydeuropeiska länderna än i de nordeuropeiska. En förklaring till det är att det i de senare länderna är lättare att få längre ledigheter men det har också till följd att det inte längre är så självklart att komma tillbaka i den vetenskapliga karriären.
Man bör alltså vara ytterst vaksam när det gäller kvinnor och familjevänliga regler och vidta nödvändiga åtgärder för att kvinnorna verkligen skall få behålla lika möjligheter som männen.
Vi hoppas att den här studien, tillsammans med McNallys betänkande skall vara en ansats till ytterligare initiativ för att fylla upp behovet av siffermaterial. Vi räknar med att Europeiska kommissionen vidtar åtgärder för att skapa sådana förhållanden att de förslag som lagts fram kan omsättas i praktiken.
Jag skulle vilja avsluta med kommissionär Diamantopoulous ord: vi kämpar för våra rättigheter och inte för några privilegier.
Herr talman, kära kolleger, låt mig bara i första hand säga att jag tycker det är litet synd att debatten om "Peking + 5" redan sköts upp till slutet av parlamentssammanträdet för en månad sedan, liksom nu på nytt "Kvinnor och vetenskap". Så snart det handlar om kvinnor verkar det som att man alltid skjuter upp diskussionen till slutet av alla debatter. Jag beklagar det.
Herr talman, kära kolleger, när vi läser betänkandet McNally vet vi omedelbart att vi där närmar oss en väsentlig fråga. "Kvinnor och vetenskap" är en titel som skulle kunna vara bedräglig om man förde in den i en förteckning som för alltid är ofullständig om "Kvinnor och ..." det och det ämnet: en uppräkning är nödvändig men ibland ineffektiv för att förklara ett problems betydelse. Vi berör här en väsentlig fråga som sedan århundraden tillbaka väcker stridigheter om jämlikheten mellan kvinnor och män. Kan kvinnor ha samma skäl som män? Är kvinnor i stånd att ha en vetenskaplig verksamhet? En del tvivlar ännu på det och likväl är svaret hädanefter och för alltid: ja. Men där börjar svårigheterna. Om kvinnornas situation på det vetenskapliga området är oroande beror det på en rad problem som är svåra att lösa. Vetenskap, en symbolisk verksamhet, är ett manligt privilegium, på samma sätt som det politiska ansvaret. Man finner samma låsningar när det handlar om att dela den politiska makten som när det handlar om makten över tanken. I båda fallen står den manliga makten på spel. Låt oss då föreslå samma botemedel, såsom införandet av jämställdhet inom politiken som prövas av vissa länder i unionen.
Flickor lyckas utmärkt i skolan och det finns ingenting som berättigar till att de är så få i forskningsvärlden. Hindren för en vetenskaplig karriär finns utanför själva forskningen. Med andra ord räcker det inte att få tillträde till det vetenskapliga området, det måste också finnas plats för kvinnor på området , det vill säga andra kvinnor än de evigt inbjudna, såsom det sades så bra på det möte som hade ordnats av kommissionen i april 1998. Studievägledningen inom skola och universitet är en gåta när det gäller jämlikhet mellan kvinnor och män. De exakta vetenskaperna ordnas ofta på så sätt att de avskräcker flickorna. Samundervisning liksom eventuell könsdiskriminering av lärare, föräldrar och institutioner är långt ifrån lösta problem. Vad beträffar de mänskliga vetenskaperna kommer de bara att få en mening om de införlivar kravet att tänka på dimensionen "man-kvinna" i samtliga sociala och mänskliga problem. Man måste självklart ha en bred vision om vetenskap, och man måste veta att man inte kan tänka ut ett samhälle utan att införa dimensionen "man-kvinna".
Vi har för närvarande långt kvar. Jag uppskattar betänkandet McNally för att det är lika fullständigt som sammansatt. Det verkar viktigt för mig eftersom hon betonar botemedlen, eller rent av lösningarna, i betänkandet för det problem som det svåra utövandet av vetenskap utgör. Det vill säga hon lämnar i synnerhet uppgifter, naturligtvis med beräkningar, om kvinnornas närvaro inom de olika yrkessektorerna, stipendier och diplom, införandet av tvingande åtgärder för att öka kvinnors närvaro inom forskningen samt främjande av undersökningar om könsdiskrimineringens mekanismer, inrättande av arbetsgrupper och vaktinstanser i kommissionens generaldirektorat Jag gläder mig åt att hon i betänkandet inte har utelämnat vare sig problemet om kvinnors makt inom vetenskapen, ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! Kravet på lika villkor för kvinnor och män har visserligen hög prioritet i fördragen, exempelvis i artiklarna 2 och 3 i Amsterdam-fördraget, men i yrkeslivet finns det väsentliga brister. På området vetenskap och teknik - det aktuella ämnet - finns detta med endast i form av de mest blygsamma ansatser. Här är kvinnorna snarast sysselsatta i osäkra jobb. De har lägre inkomster än män. Inte ens 10 procent är anförtrodda forskningsuppgifter för att inte säga ledarpositioner. Den låga representationen av kvinnor motsäger absolut deras talanger och förmågor, deras höga nivå av kreativitet och flexibilitet.
Det finns redan i dag europeiska program som lämnar betydande bidrag i syfte att förbättra kvalitén på forskningsresultat, men också att fördjupa samarbetet medlemsstaterna emellan. En bas för förändringar till det bättre är å ena sidan statistiskt material med könsspecifika fakta och å andra sidan kunskapen om olika modeller för att hjälpa fram kvinnor. Andra program i gemenskapen, såsom delar av Sokrates och Leonardo för bildning och utbildning, skall överlappas med åtgärder på nationell nivå, såsom läroplaner som i ökad utsträckning innehåller ämnena matematik och naturvetenskap. Då kommer unga kvinnor att erövra tillgången till informationsteknologin. Många av dem kommer att bli erkända vetenskapskvinnor. De kommer alltså att göra karriär, för en gångs skull inte på de klassiskt kvinnliga domänerna, dvs. yrken inom utbildning, medicin eller det sociala.
Vad krävs? Fler deltidsarbetsplatser, fler inrättningar för barnomsorg på företagen och alldeles särskilt fler kvinnor i rådgivnings-, urvals- och beslutsorganen för projekt och positioner. Emellertid kan jag inte helt och hållet dela synen på kvoteringstvång. Att statiskt låsa sig vid att antalet kvinnor skall vara 40 procent i forskningsprogram och institutioner skadar självförtroendet hos de kvinnor som tagit sig fram eller kommer att ta sig fram utan dylika så kallade hjälpinsatser. Som en flexibel riktlinje eller som orienteringspunkt kan jag dock absolut acceptera detta med hänsyn till den iögonenfallande underrepresentationen av kvinnor i vetenskapen.
Herr talman! Jag vill först och främst gratulera kommissionen till lämpligheten och kvaliteten i dess meddelande om kvinnor och vetenskap i vilken påvisas den existerande obalansen och behovet att förändra denna situation. Jag vill också gratulera min kollega Eryl McNally till det utmärkta betänkandet som hon har utarbetat och till de förslag hon har lagt.
Ur min utgångspunkt kunde detta betänkande inte ha kommit vid ett lämpligare tillfälle. Det är ett erkänt faktum att kvinnornas deltagande i det aktiva livet är väsentligt för Europas framtid. Sysselsättningsnivån i Europa är lägre än i USA och Japan, och till detta faktum bidrar den fortfarande låga nivån av kvinnlig medverkan i de flesta av unionens länder.
Om kvinnors roll är viktig för att öka den europeiska produktionen, är betydelsen av deras bidrag till finansieringen av social trygghet och alltså bibehållandet av en social modell, också värt att nämna. Men det räcker inte med att analysera kvantiteten arbete som utförs av kvinnor i Europeiska unionen. För oss är också det utförda arbetets kvalitet och samhällets erkännande av stor vikt vilka, sammanbundna med kvinnornas professionella kvalifikationer, måste ligga i nivå med deras närvaro i de mest krävande branscherna vad gäller yrkesutbildning och där ligger Europeiska unionen mycket långt efter.
I Europeiska unionen finns i själva verket mellan 700 000 och 800 000 lediga platser på grund av brist på rätt utbildad personal för att utveckla informationssamhället och användandet av nya tekniker. Vetenskapskvinnorna i Europa måste alltså ges allt stöd och öppningar för att de skall få sin rättmätiga roll vilket Europa också är i behov av.
Jag knyter tidpunkten för detta betänkande till att det portugisiska ordförandeskapet skall genomföra ett extra toppmöte i Lissabon i mars, om sysselsättning, ekonomiska reformer och sammanhållning för ett Europa med innovation och kunskap, vilket skall försöka skapa grunden för en utvecklingsmodell som placerar Europa i täten för den ekonomiska konkurrenskraften på internationell nivå. Detta är inte möjligt utan ett enormt deltagande från de vetenskapskvinnorna i Europa. Därför måste vi sätta in positiva åtgärder i denna fråga och inte bara låta utvecklingen av ett samhälle och en politik som är mer mainstream ske av sig själv. Jag har välgrundade förhoppningar om att det portugisiska ordförandeskapet skall uppmärksamma kvinnornas medverkan i detta program på vederbörligt sätt, inte bara därför att det portugisiska Jämställdhetsministeriet är knutet till det, utan också för att den portugisiske premiärministern - och inte av en slump - gav samordningen av det program som skall läggas fram på toppmötet i Lissabon i uppgift till en vetenskapskvinna.
Jag hoppas att kommissionens och rådets goda intentioner resulterar i konkreta förslag för att få ett större deltagande av de europeiska kvinnorna, kvantitativt och kvalitativt, på de vetenskapliga och de nya teknikområdena.
Herr talman, kolleger! Vi undersöker i dag problemet med kvinnornas tillträde till vetenskap och forskning. Kommissionens text, men även betänkandet, når inte sitt mål. Till att börja med kopplar de inte ihop ämnet med den mer allmänna kvinnofrågan. De presenterar inte kvantitativa siffror som skulle ge en tydlig bild av situationen, förutom viss statistik om proportionen mellan könen i universitetsstudierna. Mellan universitetsstudierna och forskningssysslan är det dock en enormt avstånd. Det största felet med texterna är emellertid att man inte fördjupar sig i frågan och att de inte pekar på orsakerna till problemen. Den luddiga hänvisningen till förekomsten av komplexa strukturella barriärer eller till och med till att den rådande mentaliteten på forskningsområdet i allmänhet är maskulin, kan väl inte anses vara allvarliga försök att tolka situationen.
Oförmågan att utveckla produktionsfaktorerna, framför allt den mänskliga, liksom bristen på lika möjligheter, är grundläggande kännetecken för det kapitalistiska systemet. Det har allvarliga följder för särskilt de känsligaste sociala skikten, dit unga och kvinnor räknas. Det är ingen tillfällighet att kvinnornas situation och sociala ställning var mycket bättre i de före detta socialistiska staterna än i väst. Det samhälle som vi lever i har skapat en ram som är fientlig mot kvinnorna. Till exempel får politiken med ständiga och allt större nedskärningar av välfärden och demolering av de offentliga socialförsäkringssystemen till följd att kvinnan utsätts för ett större tryck att ägna sig åt sin traditionella roll. Det gäller i högsta grad för kvinnliga forskare.
Helt klart är att problemet inte kan lösas med den så kallade flexibiliteten, inte heller med deltidssysselsättning, eftersom det inte går att bedriva forskning utan att lägga ned mycket tid och arbete. Mot många av förslagen i resolutionen, som förslagen om en mer detaljerad statistik, en databas för kvinnliga experter, med flera, finns det knappast någon som har invändningar. Men problemet kan inte lösas med dessa åtgärder. Och ännu mindre kan man lösa problemet med kvoter. Det krävs en annan politik som innebär att människan i allmänhet och kvinnorna i synnerhet respekteras och som inte har fåtalets vinst som drivande kraft och exploateringen av flertalet som mål. Naturligtvis förväntar vi oss inte att Europeiska unionen skall driva en sådan politik. Vi förväntar oss dock av folken i Europeiska unionen tvingar fram den.
Herr talman! Det gläder mig mycket att kunna ta till orda för att meddela att jag stöder programmet som lagts fram av McNally för att ge kvinnorna bättre möjligheter att berika det vetenskapliga området.
För första gången talar jag nu som företrädare för Pensionärspartiet. Jag är visserligen nationell sekreterare för Pensionärspartiet i Italien, men ordföranden är en kvinna, Giuseppina Cardazzi, och vi inser med andra ord verkligen kvinnornas betydelse. Inom inget annat område är det lika viktigt som inom forskningen att man förverkligar jämlikheten mellan män och kvinnor. Hittills har vi haft - för att bara nämna ett par exempel - enbart manliga vetenskapsmän, som Leonardo da Vinci, Michelangelo, von Braun, Einstein etc.
Föreställ er, kommissionär Busquin, att kvinnorna under de senaste två tusen åren hade haft samma möjligheter som männen! Föreställer er, herr talman, om kvinnorna sedan två tusen år tillbaka hade befunnit sig i den situation dit kommissionen vill föra dem i och med detta förslag. Jag är helt övertygad om att om det hade varit på det viset, så hade vi i detta ögonblick kommit betydligt längre i vår utveckling än vad som nu är fallet.
Kvinnorna lever som bekant betydligt längre än männen. Vi frågar oss vad det är de har utöver det som männen har, men jag är övertygad om att detta något, som vi ännu inte känner till, kommer att visa sig även inom den vetenskapliga forskningen. Förslaget blir desto viktigare som det tillåter kvinnorna att utveckla denna sin vetenskapliga kapacitet - som hittills har legat dold - snarare än att det erbjuder dem arbetstillfällen. Därför är jag speciellt lycklig över att kunna ge mitt stöd till detta betänkande.
Herr talman, mina damer och herrar! Av erfarenhet vet vi att den som inte talar om sig själv tyvärr ofta glöms bort, och det är vad vi diskuterar i kväll. Tusen tack, herr kollega, för de vänliga, uppmuntrande orden. Men av erfarenhet, och av talen som har hållits här i kväll, vet vi ju också att det inte är den goda viljan det hänger på och inte heller på kvinnorna själva. Det är ett komplext, strukturellt motstånd, ja man skulle kanske också kunna säga ett kvinnotypiskt motstånd, som har gjort att det fortfarande inte är möjligt för kvinnor att i högre grad vara aktiva inom vetenskap och forskning. Här är vi kvinnor underrepresenterade, och ingen av talarna här i kväll har heller påstått något annat.
Vetenskap och forskning - den som vill arbeta inom detta område, den som vill ha möjligheter här, han eller hon måste också kontinuerligt kunna avancera. Och även det är ofta ganska så, ganska så svårt för kvinnor. Man måste vara flexibel. Kvinnor är bundna till familj, barn, kanske även till makens arbetsplats. Då måste man erbjuda flexibilitet, gå kvinnorna till mötes och sedan också ge dem möjlighet till en kontinuerlig vidareutveckling på detta så rasande snabba område.
Det femte ramprogrammet arbetar i synnerhet på att inbegripa frågan om lika möjligheter. EU:s förpliktelser i fråga om jämställdhet måste ge utslag alldeles särskilt på det vetenskapliga området. Instrument och metoder för att ge handledning i de klassiska naturvetenskapliga ämnena redan åt flickor måste helt enkelt också få stöd. Kvinnor bevisar sin akademiska förmåga på de vetenskapliga utbildningslinjerna, och likafullt får vetenskapskvinnorna ännu i dag lägre lön än sina manliga kolleger. De innehar sällan en ledande position, står sällan i ansvarsställning. Vetenskaplig forskning som gjorts av en kvinna respekteras ofta mindre än de manliga kollegernas forskning utav expertkommittéer.
Vi har nått enighet här i detta rum i kväll. Vi gläds åt kommissionsrapporten och hoppas att vi därmed också skall göra framsteg på vägen mot fler kvinnor inom vetenskapen.
) Principen om lika rättigheter betraktas som fundamental och genomsyrar all gemenskapspolitik, vetenskapen får inte vara ett undantag. Därför måste vi välkomna McNallybetänkandet samt därtill hörande uttalande från kommissionen med den förhoppningen att kammaren ger den sitt fullständiga stöd.
Jag vill ta upp tre frågor som jag anser vara av särskilt intresse. Den första åsyftar, precis som det påpekas i betänkandet och i uttalandet, att det är länderna i söder - Italien, Portugal och Spanien - där kvinnans närvaro på det vetenskapliga området är mera jämställd, vilket visar att det är viktigt, som i det dagliga livet, att inte tro på alla klichéer.
Den andra frågan berör kvoterna. Det är omöjligt att inte beakta kvantitativa faktorer vid utvärderingen av en politik, men kvoterna måste tolkas mera allmänt för att se vilka tendenser som finns, det vill säga som ett mål som vi på kort eller längre sikt bör nå, något vi bör tillämpa i mera allmänna ordalag och inte som en siffra som vi hårdnackat och automatiskt måste ålägga varje rådgivande grupp och varje utvärderingsgrupp.
Incitament, stimulans, befrämjande åtgärder, eliminering av hinder och annat som kan vara till förfång måste utan avbrott försöka åstadkommas. Vad vi i alla fall aldrig kan göra är att spänna spannet före oxarna. Det är det gamla problemet om mål och medel. Medlen måste vara lämpliga och väl avvägda och de får framför allt inte äventyra det högsta goda, det vill säga kvalitet, rigorism och räckvidd inom vetenskapen.
Avslutningsvis så är den tredje frågan den att vetenskapliga metoder inte har något kön. Madame Curie tänkte på samma sätt som Lord Rutherford och madame Kowaleska tänkte på samma sätt som Elie Cartán. Vi måste göra allt som står i vår makt för att öka kvinnors närvaro inom vetenskapen, men låt oss inte ta en genväg så att vi tappar bort oss.
(Applåder)
. (FR) Herr talman, när kommissionen lade fram meddelandet ville den ta ett starkt politiskt initiativ i frågan om kvinnornas plats inom forskningen. Jag gläder mig åt att konstatera att initiativet har tagits emot väl av parlamentet, som jag tackar för den viktiga roll som det spelar i dynamiken "kvinnor och vetenskap". Det resolutionsförslag som vi diskuterar i dag stöder i stort de riktlinjer som kommissionen utarbetat. Det är en stor och betydelsefull uppmuntran.
Men frågan om kvinnor och vetenskap ingår i ett bredare perspektiv om unionens forskningspolitik. Såsom jag redan angav till utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi är målet att utveckla en politisk strategi för att skapa ett europeiskt område för forskning. Kommissionen har just godkänt ett meddelande i det avseendet den 18 januari. Inrättandet av ett sådant område kommer att göra det möjligt att bättre mobilisera den potential vetenskapskvinnorna utgör och att anta den gemensamma utmaningen rörande kvinnors underrepresentation inom forskningen.
Kommissionen är medveten om debatten om principen om kvoter på området för kvinnors deltagande i allmänhet. Denna debatt utökas naturligtvis till att röra kvinnors deltagande i vetenskaplig forskning. Kommissionen har inte valt angreppssättet med obligatoriska kvoter utan föredrar kvantitativa mål för deltagande tillsammans med en uppföljning och en utvärdering. Kommissionen anser att med detta angreppssätt kan man få kvinnors deltagande att öka samtidigt som man respekterar principen om vetenskaplig högsta kompetens. Betänkandet McNally, som enhälligt godkändes av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, stöder kommissionens riktlinjer, vars mål är att uppnå minst 40 procent kvinnligt deltagande i vissa delar av genomförandet av det femte ramprogrammet. Detta stöd är viktigt. Redan nu är kvinnornas närvaro 26 procent i de rådgivande grupperna och 24 procent i kontroll- och utvärderingspanelen, vilket är en avsevärd framgång jämfört med det fjärde ramprogrammet. Det finns fortfarande ansträngningar att göra, men jag tror att vi har slagit in på rätt väg.
McNally rekommenderar också att undersökningar om genuseffekter i de specifika programmen i det femte ramprogrammet beaktas i det sjätte ramprogrammet. Anbudsinfordran rörande dessa undersökningar har redan offentliggjorts av kommissionen. Den sköter utvärderingen av mottagna anbud. Resultatet av dessa undersökningar kommer att göra det möjligt att fastställa det sjätte ramprogrammets riktlinjer.
Men främjandet av lika möjligheter går längre än den begränsade ramen för gemenskapsprogrammen för forskning och jag förstår att parlamentet är angeläget om att se denna fråga beaktas i unionens övriga politik. Kommissionen agerar redan inom det området och kommer att fortsätta att göra det. Till exempel, inom ramen för riktlinjerna för sysselsättningen, den fjärde axeln och i förordningsbestämmelserna rörande strukturfonderna.
I sitt förslag till reform som är föremål för en vitbok sätter kommissionen upp målet om en bred balans när det gäller kvinnors och mäns närvaro på alla områden och på alla tjänstenivåer. McNally föreslår att vi undersöker orsakerna till att det finns klyftor mellan antalet kvinnor med examina inom de vetenskapliga grenarna och antalet kvinnor som in fine utövade ett yrke på området. Ett antal talare tog upp denna tanke. Orsakerna till klyftan är komplexa och den rapport som nyligen publicerades av ETAM:s experter tar upp frågan. Det är viktigt att vi fortsätter att fördjupa analysen för att bättre identifiera hindren och botemedlen.
I det avseendet fortsätter man för övrigt aktivt med genomförandet av den handlingsplan som lades fram i meddelandet och ETAM:s expertrapport, som Sorensen så relevant har åberopat, gör en sammanfattning av kvinnornas underrepresentation inom forskningen. Rapporten lades fram den 23 november i närvaro av parlamentsledamöter, bland vilka McNally ingick. Rapporten som utarbetats av oberoende experter är ett mycket nyttigt instrument för att främja diskussion och klarlägga konkreta åtgärder.
Den slutliga versionen av dokumentet kommer att vidarebefordras till parlamentet. Men det finns andra utarbetningar på gång. Jag vill påminna om att i juli ordnades ett sammanträde om vetenskapskvinnors nätverk och en grupp nationella tjänstemän samlades den 29 och 30 november för att jämföra politiska åtgärder för att främja kvinnor på det vetenskapliga området på de olika medlemsstaternas nivå. I det avseendet vidtar kommissionen åtgärder i samarbete med medlemsstaterna - Gröner har betonat den tyska ansträngningen i frågan i det avseendet. Med grupper av nationella experter utarbetar vi statistiska indikatorer om kvinnors deltagande i europeisk forskning, eftersom det är mycket viktigt att förfoga över pålitliga indikatorer på alla nivåer och de nationella experterna är i det avseendet mycket nyttiga.
Jag skulle till slut vilja meddela er att det kommer att bli en stor europeisk konferens i Bryssel den 3 och 4 april för att göra en sammanfattning av läget med samtliga berörda parter: nationella parlament, nationella förvaltningar, forskningsinstitut och nätverk. Ni är naturligtvis mer än någonsin inbjudna att delta i arbetet. Jag skulle också vilja säga att i enlighet med åtagandena i meddelandet ämnar kommissionen regelbundet informera parlamentet om de uppnådda framstegen. Såsom ni underströk kommer vi för övrigt att få ett meddelande år 2001 på grundval av samtliga rapporter som utarbetats.
Jag slutar med att säga att frågan "Kvinnor och vetenskap" tvingar oss att se längre än de rena forskningsprogrammen i unionen och bör bli föremål för en bred debatt. Vi har haft det här, men jag tror och jag skulle vilja tacka er för det, att parlamentets resolution kommer att vara ett betydande stöd i det sammanhanget.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum under nästa sammanträdesperiod.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.00.)
| sv |
Avbrytande av sessionen
| sv |
Fodertillsatser
Nästa punkt på föredragningslistan är en andrabehandlingsrekommendation (A5-0176/2003) från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om fodertillsatser (15776/2/2002 - C5-0132/2003 - 2002/0073(COD)) (föredragande: Keppelhoff-Wiechert).
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Vi har under förmiddagen en fråga som jag betraktar som viktig: Förbud mot antibiotika i djurfoder. Innan vi förhoppningsvis börjar slutföra detta vill jag tacka alla så hjärtligt: mina kolleger, medarbetarna i grupperna och även sekretariatet, som alla har medverkat så intensivt i denna fråga. Att förbjuda tillsatser i djurfoder av antibiotika som tillväxtbefrämjande medel är ett krav som Europaparlamentet ställt under lång tid, och som vi nu kommer att se till att det blir verklighet.
I debatten här under andra behandlingen av detta förslag till förordning framgår det säkert tydligt att tillsatserna i djurfoder bedöms ur helt olika synvinklar. Antibiotika med en tillväxtbefrämjande effekt som tillsats till djurfodret kommer nu slutgiltigt att förbjudas i EU den 31 december 2005. En ökande resistens hos patienter vid medicinsk behandling med olika antibiotika gör att detta politiska beslut, ur min synvinkel, skulle ha fattats för länge sedan. Djurfoder som importeras till EU från tredje land måste naturligtvis, på samma sätt som inomeuropeiska produkter, motsvara kraven i denna nya förordning.
En viktig fråga i den förberedande debatten har exempelvis också varit om aromer skall tas med i innehållsförteckningen för djurfoder. Vår slogan har alltid varit att ?det som finns i en produkt skall finnas med i märkningen?. Men jag anser också att vi inte får spänna bågen för högt. Nämnandet av aromämnen i innehållsförteckningen för djurfoder löstes nu i en kompromiss mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Nu är mer än 300 aromämnen tillåtna, vilka ju redan är föremål för strängaste kontroll och övervakning i produktionen. Av den anledningen behöver inte längre alla aromämnen tas upp vart och ett för sig i den slutliga djurfoderproduktens innehållsförteckning. Jag anser - och det är viktigt - att vi inom den ekonomiska konkurrensen inom Europeiska unionen också bör se till att det finns något sådant som företags-know-how, och att skydda detta företags-know-how måste vara ett viktigt önskemål för oss alla i politiken. Därför återspeglar de nya bestämmelserna i förslaget exakt de bestämmelser som gäller livsmedelsområdet för människor. Vi behöver ju inte vara ännu strängare för djuren än för människorna. Därför, kommissionär Byrne, är ändringsförslag 17 och 18 i denna fråga också mycket viktiga, och det skulle glädja mig om ni helt kort kunde yttra er om det.
Huvudpunkten i kompromissen utgörs emellertid av användningen av histomonostatika och koccidiostatika. Det är tillsatser med antibiotisk verkan, som vi absolut behöver inom fjäderfäuppfödningen även i fortsättningen. Antibiotika är här inte något tillväxtbefrämjande medel, utan produkterna används för att skydda djur, och detta med ett förebyggande hälsoskydd för djuren anser jag också vara mycket viktigt, för dessa medel kan vi för närvarande inte avstå från - och det säger jag med praktiska erfarenheter av det, eftersom jag för flera år sedan själv ägnade mig intensivt åt kalkonuppfödning. Det är ofrånkomligt att den s.k. ?blackhead?-sjukdomen som uppträder mycket ofta inom fjäderfäuppfödningen - och för övrigt också inom det ekologiska jordbruket - kommer att orsaka förluster i djurbeståndet på upp till 60 procent, om vi inte längre får använda dessa produkter. Dessa medel blir alltså inte tillåtna som tillsatser för all framtid, men de kommer att gälla med en tidsbegränsning. Med denna tidsbegränsning i ändringsförslag 16, herr kommissionär, vill vi utöva tillräckliga påtryckningar på läkemedelsindustrin, så att den utvecklar lämpliga alternativa produkter eller nya vaccin.
Genom dagens omröstning kommer vi ett bra stycke närmare konsumentskyddet i Europeiska unionen, och jag hoppas verkligen att vi klockan 11.00 kan få ihop en omröstning i den riktningen från alla led här i kammaren.
(Applåder)
. (EN) Herr talman! Jag gläder mig mycket åt att den andra behandlingen har bidragit till att överbrygga klyftan mellan institutionernas ståndpunkter om kommissionens förslag om fodertillsatser.
Jag vill gratulera Keppelhoff-Wiechert till hennes hårda arbete med detta betänkande, i vilket de huvudsakliga frågorna som vi behandlar framhävs. Kort sagt, låt mig påminna om de huvudpunkter i förslaget som godtogs av parlamentet och av rådet vid första behandlingen.
Först och främst kommer vi att ha ett tydligt och öppet godkännandeförfarande. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet kommer att bli den första anlöpningshamnen och kommer att ansvara för utvärdering av alla fodertillsatser. I framtiden kommer giltigheten för tillstånd att begränsas till 10 år. Det nya systemet har en inbyggd bedömnings- och omvärderingsprocess för att ta hänsyn till ny vetenskaplig information.
Företag måste visa den positiva effekten på djuret eller i fodret och frånvaron av alla hälsorisker för människor och djur och för miljön när man ansöker om tillstånd eller förnyat tillstånd för en fodertillsats.
För närvarande är fyra antibiotika godkända för användning som tillväxtfrämjande ämnen i djurfoder. EU har redan avvecklat användningen av alla antibiotika i foder som också används inom human- och veterinärmedicin, för att undvika korsresistens. De fyra som för närvarande är godkända används inte i något antibiotikum i läkemedel för människor.
Jag gläder mig åt att höra att parlamentet, liksom rådet, är överens med kommissionens hållning i fråga om att stoppa användandet av antibiotika som tillväxtfrämjande ämnen från och med 2006.
Tillåt mig säga ett par ord om den kontroversiella fråga där åsikterna under en lång tid gick isär. Jag syftar på koccidiostatika, dvs. ämnen som används för att förebygga coccidios. Jag vill bara understryka att förslaget innehåller striktare regler för godkännande och saluföring, och de hålls inom ramen för denna förordning. Orsaken till detta är att försiktighetsmått i fråga om hygien och förbättrade jordbruksmetoder inte är tillräckligt för att hålla fjäderfä fria från den sortens sjukdomar. För att garantera säkerheten för dessa ämnen föreslår jag en omprövning av nuvarande tillstånd inom fyra år efter ikraftträdandet av denna förordning.
Jag accepterar också begäran om en rapport till parlamentet och rådet före den 1 januari 2008 om användningen av dessa ämnen som fodertillsatser tillsammans med, där så är lämpligt, ett lagstiftningsförslag beträffande vidare användning inom de tidsgränser som står fastställda i ändringsförslag 14.
Jag instämmer helt i den lösning som parlamentet slutligen nådde för att få införa en grundlig uppföljning av användandet av koccidiostatika och histomonostatika. Jag kan försäkra att kommissionen kommer att föreslå åtgärder för att besluta om vilken status dessa ämnen skall ha i framtiden.
Parlamentet föreslog också en viss flexibilitet i fråga om de märkningskrav som är tillämpliga för blandningar av aromämnen. Jag kan instämma i denna förändring eftersom jag är övertygad om att den här typen av diskussion bör tas upp inom ramen för märkning av foder.
Kommissionen kommer att ge parlamentet en fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkt om vart och ett av ändringsförslagen, och jag hoppas att den kommer att inkluderas i detta sammanträdesprotokoll.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Undan för undan antar vi här i Europaparlamentet många lagstiftningsförslag, som kommissionen lägger fram som tillägg till vitboken om livsmedelssäkerheten. Vi lämnar därmed ett viktigt bidrag till förbättringen av EU:s lagstiftning när det gäller livsmedel och foderråvaror, och ser också till att de europeiska konsumenterna återfår det förtroende de förlorat för att livsmedlen är riskfria i hälsohänseende. Det gäller ju även i föreliggande fall. Den centrala betydelsen i förslaget till förordning - och där är parlamentet och rådet ense - består i att antibiotika från och med den 1 januari 2006 äntligen förbjuds som fodertillsats. Detta har Europaparlamentet krävt i flera år, och det kommer nu att bli verklighet inom ramen för denna förordning.
Men nu till de konkreta punkter som vi framför allt ägnar oss åt under den andra behandlingen. För dagens omröstning har vi två alternativ - dels de förslag som varit föremål för omröstning i utskottet, och dels de kompromissförslag som föredraganden förhandlat fram tillsammans med rådet och kommissionen, och som skall tjäna till att undvika ett utdraget förlikningsförfarande. Den socialdemokratiska gruppen har beslutat att stödja kompromissen, och det var inte helt lätt för oss, eftersom vi i utskottet hade enats om ett tidsbegränsat tillstånd fram till slutet av 2008 för koccidiostatika och histomonostatika - det centrala tvisteämnet mellan parlamentet och rådet -, , en ståndpunkt vilken som bekant inte fick någon majoritet i rådet. Dessa ämnen är mycket viktiga inom fjäderfäproduktionen, och för mig handlar det uttryckligen inte om att förbjuda användningen av dem. I stället måste de i framtiden tas bort ur kategorin tillsatser till foderråvaror och inplaceras i bestämmelserna om veterinärmedicinska läkemedel. Man kan bara kontrollera användningen om ett recept först skrivs ut av en veterinär som känner till situationen i ifrågavarande företag och kan reagera på lämpligt sätt. Annars kan den allmänna förebyggande användningen av dessa delvis också antibiotiska ämnen eventuellt dölja befintliga hygieniska problem i företagen. Därför var det framför allt viktigt för oss att redan i dag fatta ett principbeslut om koccidiostatikans och histomonostatikans öde, och där var tidsföljden visserligen viktig, men den kom i andra hand.
I kompromissändringsförslag 16 beseglas inställningen i fråga om användningen av dessa ämnen som tillsatser till foderråvaror till en fastlagd tidpunkt, nämligen december 2012, och det är ett stort framsteg jämfört med den gemensamma ståndpunkten. Säkert skulle vi gärna ha velat att den löper ut senare, men det är ju enligt kompromissen också möjligt om vi - så som det formuleras i samma förslag - anhåller hos kommissionen i januari 2008 om en rapport med ett lagstiftningsförslag. Om det till dess skulle ha utvecklats meningsfulla alternativ kan vi då komma överens med kommissionen och rådet om att den skall löpa ut tidigare.
Genom att anta kompromissen och avstå från förlikning visar parlamentet sin samarbetsvillighet, och vi förväntar oss samma samarbetsvillighet av kommissionen och rådet vid de samråd som skall äga rum år 2008, och det vill jag här säga helt tydligt.
Rådet har i gengäld kommit oss till mötes i ett annat avseende, nämligen i fråga om märkningen när det gäller aromämnen. Här anser vi att det är nödvändigt att ha bestämmelser som står i samklang med de bestämmelser som finns för aromer inom livsmedelsproduktionen. Det är svårt att förstå varför man skall fastslå strängare regler när det gäller djurfoder än vad som är fallet inom livsmedelsområdet. Men om det i framtiden kommer bestämmelser för livsmedel där märkning med alla tillsatser av aromer föreskrivs, så måste vi naturligtvis också följa efter när det gäller djurfoder.
Herr talman! Kraven på ett jordbruk som är miljövänligt och förenligt med krav på djurskydd är principiellt välkända. För att genomföra dem krävs det en omorientering till så naturnära odlings-, djurhållnings- och utfodringsförfaranden som möjligt. I denna kedja blir livsmedelsmarknaden starkt påverkad och snedvriden på grund av företag som verkar internationellt och nationellt. Det gäller nästan allt proteinfoder och alla tillsatser. För jordbrukarna är det på djurfodermarknaden exakt likadant som för konsumenten vid köttdisken. Båda måste kunna lita på att både köttförpackningen och säcken med djurfoder innehåller det som står i märkningen. Att utfodringen av djur till slut omvandlas till föda för människor känner man tyvärr ännu inte till överallt. Därför är det absolut nödvändigt med den generalrevidering av den täta europeiska lagstiftningsdjungeln på detta område som tillkännagivits, och jag anser också att den borde ha genomförts för länge sedan, även om det i fråga om fodertillsatser är viktigt att inte bara se på effekterna av aptitfrämjande eller tillväxtbefrämjande medel hos djuren, och därmed på jordbrukens lönsamhet, utan även på de komplexa effekterna av sådana ämnen. Det gäller att så långt som möjligt utesluta varje fara för att de skall påverka människors hälsa eller miljön. Bara på så vis kan man återvinna konsumenternas förtroende för de animaliska livsmedlens säkerhet, som skadades genom händelserna i samband med BSE, dioxin och antibiotika.
Det är syftet med förordningen och det yttrande som jag stödde i utskottet. Även om det hörs röster om att en långtgående bannlysning av antibiotika från foderbordet är överdriven, eftersom omkring 90 procent av antibiotikan används inom human- och veterinärmedicinen, så är det riktigt att sluta upp med tillväxtbefrämjande medel, för denna antibiotika är inte på något vis livsviktig. Problemen med människornas tilltagande resistens mot antibiotika är redan stora nog.
Samtidigt vill jag här också ge lite kritik. Den 7 mars i år ställde jag en skriftlig fråga till rådet om förbud mot tillsatsen nifursol. Den har hittills inte besvarats, och detta trots att parlamentets förvaltning två gånger påmint om den. Nifursol, en aromatisk nitroförening, var det sista medel som återstod för förebyggande behandling mot ?blackhead?-sjukdomen hos kalkoner. För denna terapi finns det uppenbarligen inte längre några tillåtna läkemedel. Det finns inga alternativ, inget vaccin finns i sikte. Anledningen till förbudet var att EU klassade nifursol som cancerframkallande. Ett resultat från det österrikiska hälsoministeriet, som offentliggjordes den 16 juni på grundval av undersökta prov från kalkoner från livsmedelsmarknader, visar att man hittills inte kunnat konstatera några spår av det. Om resultatet bekräftas, så torde till och med den långtgående proportionaliteten i förbuden som syftar till att skydda den mänskliga hälsan i enlighet med EG-domstolens dom av den 11 september 2002 vara inaktuell. Det kan vara dags med en omprövning av förbudet mot nifursol. Garanterat riskfria djurfoder och en öppen livsmedelsproduktion kräver vetenskapligt begrundade politiska beslut på grundval av kunskaper, och inte några snabba beslut baserade på förmodanden. För mig gäller principen: Jordbrukarna måste stå i centrum för dessa beslut, och inte i utkanten!
Herr talman, herr kommissionär, fru föredragande! Vi från Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen stöder naturligtvis linjen att man skall upphöra med antibiotika i djurfoder. Detta är ett gammalt krav från parlamentet, och förbudet hade säkert kunnat komma flera år tidigare, men vi skall lovorda det som vi nu fullbordar här. Men jag måste här också betyga kommissionen respekt för att den följt denna uppmaning från parlamentet. Vi befinner oss i medbeslutandeförfarandet, och det ger mig anledning att också påpeka några betänkligheter.
Fru Keppelhoff-Wiechert! Ni hade föreslagit ett hårdare agerande när det gäller tidpunkten och registreringen av de producerade ämnena - utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling följde ju detta förslag. Framför allt när det gäller koccidiostatika hade ni ju till att börja med förespråkat att tillståndet skulle utlöpa år 2008. Nu sköts det upp till 2012, och blev inte ens då ett slutgiltigt förbud, utan en eventuell överföring till läkemedelsområdet. Det förefaller vara en mycket lång tidsrymd. Varför kan man inte göra överföringen till läkemedelsområdet tidigare? Det skulle ju inte obligatoriskt motivera ett förbud.
Jag har det intrycket, fru Keppelhoff-Wiechert, att industrin inom ramen för denna utveckling har påverkat föredraganden i avsevärd utsträckning. Om vi befinner oss i ett medbeslutandeförfarande har en stor grupp som PPE-DE möjlighet att med sina många röster förhindra de 314 röster som vi behöver, och därmed stor makt att i tidigarelagda förhandlingar redan presentera resultat, som parlamentet sedan inte längre kan ändra. Jag säger det som en vink om att medbeslutandet inte med nödvändighet alltid ger bra resultat, utan att detta medbeslutande måste tas på allvar och hanteras med ansvar, och att man här - framför allt i den stora gruppen - inte får låta sig ryckas med och efterkomma industrins intressen.
Icke desto mindre kommer vi att rösta för detta betänkande, och jag hoppas, fru Keppelhoff-Wiechert, att ni än en gång överväger om det som beslutades av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, med tanke på registrering av de medel som produceras, ändå inte kan godtas av er grupp.
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Keppelhoff-Wiechert, till hennes mycket praktiska och ansvarsfulla sätt att ta itu med detta viktiga ämne. Jag välkomnar det faktum att den nyligen inrättade Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet kommer att spela en mycket viktig roll i fråga om bedömningen av ansökningarna om tillstånd. Detta representerar ännu ett steg framåt inom det betydelsefulla arbetet att återuppbygga europeiska konsumenters förtroende för kvaliteten och säkerheten hos europeiska livsmedelsprodukter - som kommissionären har sagt många gånger - ?från producenten till konsumenten?.
Vi har lärt oss av det förflutna och varit mycket noga med att se till att varje länk i livsmedelskedjan säkerhetskontrolleras. Kommissionsledamot Byrne och hans tjänstemän förtjänar stort beröm för sina outtröttliga ansträngningar i detta avseende.
Jag välkomnar det faktum att ett godkännande av en tillsats kommer att vara giltigt i högst 10 år. Det är nödvändigt att ständigt ompröva bestämmelser på det här området, eftersom det hela tiden utvecklas nya vetenskapliga bevis och försök. Med yttranden från vetenskapliga styrkommittén som utgångspunkt är det lämpligt att fastställa en tillfredsställande övergångsperiod för att avveckla de återstående antibiotika som för närvarande används i blandningar för att förebygga sjukdomar. Detta bör göra det möjligt att fastställa praxis för animalieproduktion och ersätta antibiotika med alternativa produkter.
Nötkreatursuppfödning intar en mycket viktig plats inom jordbruket i gemenskapen. Vår jordbruks- och livsmedelsproduktionssektor står för närvarande inför en stor osäkerhet, och vi måste vara vaksamma i fråga om att säkerställa att alla de steg vi föreslår att ta tjänar till att stärka dessa centrala industriers ställning. Jag kan bara säga att jag önskar att kommissionsledamot Byrnes kollega, Fischler, kunde visa samma vilja att inse de svårigheter som europeiska jordbrukare för närvarande står inför.
Sammanfattningsvis skulle jag vilja säga att tillfredsställande resultat när det gäller den här frågan i stor utsträckning är beroende av användning av säkra och högkvalitativa foderråvaror. Den fria rörligheten för säkra och hälsosamma livsmedel och foder är en aspekt av avgörande betydelse på den inre marknaden, och den bidrar markant till medborgares hälsa och välmående och till deras sociala och ekonomiska intressen.
Herr talman! När jag ser mig omkring i kammaren denna morgon känner jag det inte som om jag är i ett annat land, fastän jag är lite drygt 300 kilometer hemifrån, utan i stället känner jag det som om jag är på en annan planet. När jag försöker förklara för småjordbrukarna vad som sker här tittar de på mig som om jag verkligen kommer från den planeten.
När man granskar de här bestämmelserna och de tillhörande ändringsförslagen är det tydligt att den grundtanke som ligger bakom är kontrollen av företagsangelägenheter, vilket i sig självt är ett rimligt mål inom en sektor som har haft mer än sin beskärda del av problem.
Men vad författarna till dessa förordningar uppenbarligen inte har insett är att många små och medelstora nötkreaturs- och fjäderfäuppfödare och många familjeföretag också tillverkar foder. Vissa av dessa företag verkar i extremt liten skala och gottgör genom flexibilitet, nyskapande och kvalitet vad de tappar i stordriftsfördelar. Ingen av dessa branscher kan hoppas på att kunna hantera komplexiteterna i denna förordning, pappersarbetet, registreringen och inspektionerna - och de kommer gradvis att trängas ut ur foderindustrin. De och deras kunder kommer endera att upphöra med verksamheten fullständigt eller tvingas förlita sig på korporativa foderproducenter, som de i normala fall önskar undvika.
Alltså lägger detta parlament återigen, med sin mani för förordningar och sitt synsätt att en modell passar för alla, hinder i vägen för just de saker som många av dess ledamöter förklarar sig stödja: pluralism, mångfald och kvalitet, för att inte nämna små och medelstora företag.
Jag röstade mot dessa förordningar vid den första behandlingen, och om jag hade trott att det skulle kunna gå hade jag lagt fram ett ändringsförslag för att rikta ett slag mot den gemensamma ståndpunkten. Som det är nu kan jag bara låta kolleger göra sina egna bedömningar vad gäller de ansträngningar som har gjorts. Jag misstänker att de inte kommer att vara så välvilliga.
Herr talman, herr Byrne, mina kära kolleger! Jag godtar i stort sett rekommendationerna om fodertillsatser från vår föredragande, Keppelhoff-Wiechert. Vi måste självklart så småningom eliminera antibiotikan, som har döpts om till den anständiga beteckningen tillväxtbefrämjande medel och som systematiskt tillförs som tillsats i vissa foder. Banaliseringen av antibiotika skapar en risk för att det utvecklas en antibiotikaresistens som är oönskad och farlig för människors hälsa. Däremot verkar det inte vara ett krav att eliminera koccidiostatika, som fortfarande är nödvändiga för fjäderfäuppfödning. På den punkten stöder jag de sista bestämmelser som föredraganden har föreslagit.
När det gäller frågorna om märkning anser jag att de inte enbart kan lösas genom reglering, eftersom den avgörande faktorn är förtroendet mellan fodertillverkaren och uppfödaren som använder sig av detta foder.
I samband med denna debatt om fodertillsatser skulle jag vilja påpeka att djur på jordbruk inte alltid utfodras med industriellt producerade foderblandningar, som tur är. Idisslande djur - får, mjölkkor och dikor - utfordras till största delen med produkter från själva gården. För värphöns är 25 procent av födan producerad på gården. Det är bara fjäderfän för slakt och grisar som - i vissa regioner - nästan uteslutande utfodras av externt och industriellt producerat foder.
Jag skulle vilja att man funderade över det berättigade i denna utveckling. Den ligger självklart i den mäktiga industrins intresse - men ligger den också i konsumentens intresse? Ligger den i jordbrukarens intresse? I miljöns, i samhällets intresse? Gagnar den djurens välbefinnande? För mig tycks svaret vara fem gånger nej. Enligt det sunda förnuftet bör man tvärtom gynna användning av jordbrukets produkter för djur som föds upp för avel. För konsumenten vore det mer betryggande att konsumera animaliska produkter - mjölk, kött och ägg - om jordbrukets produkter och inte industriprodukter används. Detta är en fråga om anseende, smak och spårbarhet, och utan tvekan också om livsmedelssäkerhet, för jordbrukarna skulle aldrig ha gett sina kor köttmjöl på eget bevåg.
För jordbrukaren skulle detta vara ett sätt att få ytterligare ett mervärde och att undvika dubbel handel, dvs. försäljning av sina vegetabiliska produkter och inköp av foderblandningar. Han skulle också få möjlighet att förbättra sitt anseende och lyckas bättre kommersiellt. Vår miljö skulle främjas av färre transporter, med tanke på att det kommer en lastbil till jordbruket för att köpa majs eller foderärter och en lastbil för att leverera foderblandningar till samma jordbruk.
För samhället skulle den stora vinsten bestå i att man kan vänta sig en minskning av det enorma underskott på vegetabiliska proteiner som är negativ för livsmedelssäkerheten, i och med att den importerade sojan skulle ersättas av oljeväxter som producerats på plats. Jag vill tillägga att ett jordbruksmiljöstöd till jordbruk som producerar oljeväxter för utfodring av sin egen avelsboskap borde vara lätt att få igenom som ett stöd i den ?gröna boxen?, som kommissionsledamot Fischler är så mån om. För djurens välbefinnande skulle det innebära mer tid för bete liksom sundare, fräschare och mer varierat foder.
Herr talman, herr kommissionär, mina kära kolleger! Därför vore det kanske bra, dock utan att förneka det värdefulla i att lagstifta om fodertillsatser, om Europeiska unionen och medlemsstaterna lade mer kraft på att uppmuntra foder från jordbruk än på att reglera och kontrollera produktionen av industrifoder.
Herr talman! Den befintliga lagstiftningen för fodertillsatser är komplex. Det är därför välkommet att det ligger ett förslag på bordet som bringar den nuvarande härvan av föreskrifter till en översiktlig helhet.
Vi håller gärna med om att bestämmelserna för fodertillsatser bör blir mycket strikta och tydliga. Det är verkligen nödvändigt. Det handlar ju om att skydda människors och djurs liv och hälsa. Det är emellertid viktigt att det finns bra alternativa produkter. Vid avsaknad av sådana alternativ bör vi vara tämligen flexibla. Därför stöder vi de ändringsförslag som tillåter att koccidiostatika och histomonostatika används under en längre period än annan antibiotika. För närvarande finns det nämligen vissa sjukdomar inom fjäderfähållningen som är svåra att bekämpa utan dessa tillsatser. Men detta innebär absolut inte att jag pläderar för ett obegränsat användande av koccidiostatika. Trots att övergångsperioden är något begränsad utgår vi ifrån att foderindustrin och fjäderfähållningen kan finna bra alternativ till dessa ämnen inom denna period.
Vi har svårigheter med ändringsförslag 10 och 13, som utesluter blandningar och förblandningar med aromer och aptitretande ämnen från märkningskravet. Argumentet om de ekonomiska nackdelarna för industrin väger enligt vår uppfattning inte upp mot de intressen i fråga om människor och djur som är på tal här. Konsumenten har ju nytta av en tydlig och också utförlig märkning av produkten, så att han vet precis vad den innehåller.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0171/2003) av Lisi för fiskeriutskottet om upprättande av gemenskapens handlingsplan för att inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken bevara och på ett hållbart sätt bruka fiskeresurserna i Medelhavet (KOM(2002) 535 - C5-0623/2002 - 2002/2281(INI)).
Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Kommissionens meddelande om gemenskapens handlingsplan för fisket i Medelhavet väckte stort intresse i utskottet. Detta meddelande kommer som ett efterlängtat svar på ett krav som är helt legitimt, både med tanke på den betydelse som fisket i Medelhavet har för den europeiska ekonomin och med tanke på den särprägel som fisket i denna region har. Att den gällande förordningen om Medelhavsfisket - 1626 - har överlevt så här långt beror endast på alla undantag, som å ena sidan har gjort det möjligt att rädda det som annars inte skulle gå att rädda - som i fallet med specialfisket - men å andra sidan och framför allt har visat hur otillräckliga unionens insatser för Medelhavet är. Vi vet ju alla att det är kontraproduktivt att tillämpa principerna för den gemensamma fiskeripolitiken på Medelhavet rätt upp och ned. Det kan till och med vara skadligt ibland, om vi ser till de socioekonomiska konsekvenserna. Av detta skäl är jag mycket nöjd med kommissionens bemödanden att sätta upp Medelhavets särdrag och fiskets hållbarhet som nya kriterier i den kommande handlingsplanen.
Det finns många positiva punkter i meddelandet, till exempel att kustfisket delegeras till medlemsstaterna, att fiskarnas branschorganisationer görs delaktiga, dialogen med tredje länder och att man för första gången tar hänsyn också till sportfisket. Detta till trots tycker föredraganden och vårt utskott att kommissionen, efter att ha gjort en riktig analys av branschen och dess särdrag, när det gäller att hitta lösningar alltför lättvindigt tar till de klassiska instrumenten i den gemensamma fiskeripolitiken, utan att visa upp någon större fantasi. Medelhavet behöver banbrytande och konsekventa insatser som genomförs i etapper utan att man är rädd att ändra kurs när så behövs.
Jag skulle kort vilja fästa er uppmärksamhet på några punkter i mitt betänkande: först och främst måste unionens systematiska och multilaterala angreppssätt bli verklighet och inte bara en förhoppning. Att fiskarnas branschorganisationer är delaktiga måste innebära att också de erfarenheter av hur man bedriver ett ansvarsfullt fiske som har vuxit fram på lokal nivå tas till vara. Dessa erfarenheter visar hur effektiva selektiva redskap liksom alternativa sätt att förvalta fiskeansträngningen är. Exempel på de senare är tillfälliga stopp för fisket. Att stelbent och med automatik överföra styrmekanismer från den gemensamma fiskeripolitiken, såsom införandet av en minsta storlek för de fångster som landas och totalt tillåtna fångstmängder, kan vara kontraproduktivt och leda till att de ansträngningar som görs av fiskarna omintetgörs. Dessutom riskerar den multilaterala dialog om hållbar förvaltning av området i dess helhet som kommissionen vill ha med de tredje länderna i medelhavsområdet att bli ofruktbar om man sätter in otillräckliga tekniska åtgärder i förtid. Det vi vill är att förhandlingarna med de länder som, liksom vi, fiskar i Medelhavet inleds så snart som möjligt, så att vi kan lägga fram resultaten av dessa samtal för den kommande ministerkonferensen om fisket i Medelhavet, som skall avhållas i Venedig i november.
En annan punkt som jag vill understryka är den nyckelroll som forskningen har för att stödja en effektiv fiskeripolitik. Vi vet att Medelhavets särprägel alltid har varit ett problem från denna synpunkt, men vi måste insistera på att den vetenskapliga forskningen skall kunna tillämpas på handlingsplanen. Detta är bakgrunden till att vi föreslår en medelhavsmodell för forskningen som grundar sig på lokala nätverk för insamling av data.
Sedan finns det en aspekt som gäller de strukturella konsekvenserna av handlingsplanen, som vi tycker att kommissionen något har undervärderat. Speciellt anser vi att stycket om denna fråga är otillfredsställande. Från utskottets sida ber vi er att överväga nya stödåtgärder, till exempel också i detta fall, särskilt den åtgärd som innebär att de minimis-regeln utsträcks till att även omfatta fisket. Man skall inte glömma att fisket i Medelhavet till 80 procent sker hantverksmässigt och är mycket bundet till territoriet, vars socioekonomiska balans i flertalet fall ligger nära existensminimum.
Herr talman! Slutligen har vi det resonemang om miljön som kommissionen för: vi tycker att det är lite ofullständigt, eftersom man inte erkänner att fiskarna oftare är offer för miljöförstöringen än ansvariga för den. I en region där fisket typiskt sett är kustfiske är nyckeln till en hållbar samexistens emellertid en integrerad förvaltning av kustområdena. Detta är något som kommissionen inte framhåller tillräckligt tydligt.
Herr talman, ledamöter! Jag skall avsluta med att tacka kollegerna i fiskeriutskottet för deras mycket matnyttiga förslag, som gjorde att vi till slut nådde enhällighet om detta betänkande.
. (EN) Herr talman! Det gläder mig att se att parlamentet stöder den strategi som kommissionen föreslagit. Det stämmer, det som framhålls i betänkandet, att kommissionen har utarbetat en ambitiös plan, men detta rättfärdigas av medelhavsfiskets betydelse och komplexitet. Gemenskapen måste göra allt för att frambringa hållbart fiske i Medelhavet.
Många branschorganisationer, den allmänna opinionen och också Europaparlamentet har upprepade gånger krävt en strängare, mer pålitlig och strategisk gemensam fiskeripolitik i Medelhavet. Planen kommer att svara på denna utmaning, och om den genomförs ordentligt och stöds av våra medlemsstater kommer den att göra det möjligt för oss att uppnå det huvudsakliga målet att förena fisket med bevarande av exploaterade resurser och miljö inom en ram för en ekonomisk och social hållbarhet.
Vi är bekymrade över tillståndet för resurserna och fiskets hållbarhet inom området. Både Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet och kommissionens vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommitté har understrukit att vissa arter i området befinner sig i ett uselt tillstånd. Det finns tydliga tecken på att fisket inte utnyttjar resursernas produktionspotential på rätt sätt. Dessutom innebär den klena ekonomiska prestation som ett flertal betydelsefulla Medelhavsflottor svarat för att det nuvarande mönstret i fråga om utnyttjande behöver granskas.
Kommissionen kommer att använda alla de ledningsverktyg som finns tillgängliga på grundval av vetenskapliga råd. Även om resursförvaltningen tillsammans med förbättrad kontroll av fiskekapaciteten sannolikt är det lämpligaste verktyget för medelhavsfisket är det obestridligen nödvändigt att också förbättra de tekniska åtgärderna.
Kommissionen har redan börjat arbeta på ett förslag om att förbättra de tekniska åtgärderna för att åstadkomma bättre skydd för unga exemplar, av livsmiljöer och, i stort, av biologisk mångfald. Vi har redan sammanträtt vid två tillfällen, den 19 maj och den 16-17 juni 2003, för att diskutera denna åtgärd med fiskeindustrin. En förbättrad dialog med industrin kommer att göra det möjligt för kommissionen att ganska snart anta ett förslag om tekniska åtgärder som tar hänsyn till expertisen inom sektorn. Direkt efter antagandet av det tekniska åtgärdspaketet kommer kommissionen att ta upp frågan om fiskeansträngningarna, och jag hoppas att ett formellt förslag kan läggas fram i början av 2004.
Vi är emellertid mycket medvetna om att alla våra ansträngningar skulle kunna vara förgäves om vi inte etablerar en samordnad förvaltning med de andra medelhavsländerna. Det finns många internationella vatten med fritt tillträde. Dessutom sträcker sig de rev som är lämpade för trålning långt utanför territoriella vatten. Detta innebär att gemenskapen måste arbeta tillsammans med tredje länder i medelhavsområdet för att etablera harmoniserade åtgärder och frysa eller reducera verksamheten i fråga om fiskekapacitet i vissa gemensamma områden.
Vi är långt framskridna i organiseringen av en ministerkonferens i Venedig, som har planerats till den 25-26 november 2003. Det borde förhoppningsvis ge en ytterligare stimulans till multilateralt samarbete inom fiske. Som den största fiskeaktören i området har vi emellertid ett ansvar att leda processen och verka för ansvarsfullt fiske, först och främst hos oss själva. Att etablera så kallade fiskeskyddade områden är, enligt kommissionens uppfattning, en nödvändig åtgärd såväl för att förbättra kontroll och rättvisa i internationella vatten som för att skapa en internationell ram för att frambringa ansvarsfullt fiske och säkerställa bevarande av gemensamma och transnationella fiskbestånd. Detta bör stärka det multilaterala samarbetet utan att inverka på våra yrkesfiskares historiska rättigheter eller de andra angränsande ländernas legitima strävanden.
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Lisi, till hans betänkande och framför allt till hans förmåga och arbetssätt som gjort det möjligt för övriga medlemmar i fiskeriutskottet att, som han själv påpekade, föra en positiv och givande dialog medan arbetet med betänkandet pågick.
Medelhavet, som är den europeiska civilisationens vagga, är ett känsligt, livfullt, och utsatt område som kännetecknas av ett slutet hav som också är inneslutet i sina egna faror. Därför är det svårt att finna lösningar på problem som föroreningar som orsakas av industrin - som föredraganden själv påpekade - och den höga befolkningstätheten. Den handlingsplan som Europeiska kommissionen har lagt fram är nödvändig. Vi behöver en heltäckande handlingsplan som inte är begränsad till fiskeriåtgärder, för ingen tror väl att enda skälet till de knappa fiskeresurserna är överexploateringen av fisket, utan snarare finns det en rad faktorer som huvudsakligen leder till föroreningar av haven, föroreningar till följd av att bekämpningsmedel som används i jordbruket når havet, oljebälten och även de dagliga utsläppen från oljefartygen eller bristen på reningsverk för avloppsvatten.
Därför måste vi - och det är bråttom - anta åtgärder mot industriella föroreningar av havet och föroreningar från städerna. Dessutom måste vi förhindra överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken, såsom det illegala fisket, nyttjandet av olagliga arter, parallellhandeln och bristen på respekt för bestämmelser om minsta landningsstorlek.
Medelhavets fiskerisektor är känslig. Dess flotta - det har redan påpekats - är huvudsakligen småskalig och därför i behov av kontinuerligt stöd från statsmakterna. Fiskerisektorn måste utvecklas under reglerade former, utan att vissas tillväxt innebär att andra går i konkurs, oavsett om vi talar om den småskaliga flottan, fiskodling - en växande industri - eller saluföring.
Medelhavet har en speciell karaktär, precis som kommissionsledamoten påpekade. Ett tjugotal stater - de flesta utanför gemenskapen - och även internationella flottor är verksamma i området, till exempel den japanska och den ryska flottan. Gemenskapen måste kräva ett samarbete med Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet, att alla på havet följer principerna för gemenskapens fiskeripolitik. Om inte resurserna förvaltas på ett hållbart sätt är dagarna räknade för Medelhavets fiske, med tanke på att detta område svarar för livsuppehället för nästan hälften av arbetstagarna inom gemenskapens fiskerisektor och för hälften av den europeiska flottan.
Medelhavets fiskerisektor sysselsätter, som Lisi har påpekat, ett stort antal arbetstagare, och verksamheten påverkar även andra sektorer positivt, till exempel turismsektorn. En felaktig tillämpning av subsidiaritetsprincipen - och det är nog den främsta invändningen som jag vill framföra till Lisi - som leder till att GFP blir inhemsk på nytt skulle innebära slutet för fisket i Medelhavet. Därför anser jag att GFP omedelbart bör tillämpas i Medelhavet i samtliga avseenden: visserligen anpassat till havets realiteter och genom att vi på förhand, om det verkar nödvändigt, tar reda på exakt vilka förhållanden som råder i området.
Vi måste anpassa flottan till de befintliga resurserna, men vi kan inte - där håller jag med Lisi - låta den utplånas, något som skulle kunna ske om stödet till en renovering av flottan drogs in. En föråldrad flotta skulle innebära slutet för fisket i detta hav, samma sak om resurserna tog slut.
Den socialistiska gruppen stöder därför - och det måste jag få ge uttryck för - den handlingsplan som kommissionen lagt fram och som bör följas genom ett strängt iakttagande av de speciella omständigheter som omger detta hav.
Herr talman! Jag tror att vi alla är överens om att ett hållbart utnyttjande av fiskeresurserna, och åtgärder för att upprätthålla det, är av grundläggande vikt för fiskesektorn. En gemensam fiskeripolitik (GFP) kan emellertid inte genomföras utan vissa hänsynstaganden: därvid måste man beakta lokala och regionala skillnader mellan olika typer av fiske, flottor samt regioner i medlemsstaterna som är beroende av den här sektorn, och den berörda befolkningen. Av den anledningen är det oerhört viktigt att fiskarna och deras branschorganisationer deltar i viss utsträckning. Deras erfarenhet är av avgörande betydelse. Det här behovet innebär emellertid också att det är nödvändigt att garantera flexibilitet för medlemsstaterna när det gäller att vidta åtgärder för att förvalta fiskeansträngningarna om den gemensamma fiskeripolitiken skall genomföras på ett korrekt sätt. Vi måste ta hänsyn till lokala försöksprojekt som har utvecklats av fiskarna själva. Föredraganden nämner sådana projekt i medelhavsområdet. Det här innebär också att medlemsstaterna själva borde ha möjlighet att genomdriva åtgärder för att bevara den marina miljön, eftersom det är de som vet mest om hur det förhåller sig med resurserna.
En annan punkt avser främjande av forskning, eftersom åtgärder för att bevara och utvärdera fiskeresurserna måste vidtas på goda vetenskapliga grunder, i samråd med fiskare och deras branschorganisationer. För att åstadkomma detta är det nödvändigt att främja forskningen, något som föredraganden också föreslår för Medelhavet i sitt betänkande. Vi är också för att ansvaret för förvaltningen av kustfisket och annat fiske delegeras till medlemsstaterna, liksom vi är för uppmuntran till att finna lösningar på lokal nivå. Syftet med detta är att, med subsidiaritetsprincipen i åtanke, reducera fiskeansträngningarna.
Jag anser att det här är en bra väg att följa i andra områden, som exempelvis Atlantområdet. I Portugal, till exempel, liksom i Medelhavsområdet, är det småskaliga kustfisket och ickeindustriella fisket mycket viktigt. Samtidigt som jag instämmer med föredragandens åsikt om att vi måste vidta särskilda åtgärder för att stödja sådant fiske, precis som jag argumenterade för det här behovet när fiskebudgeten för 2003 lades fram, vill jag understryka behovet av att Fonden för fiskets utveckling stöder det småskaliga fisket. Jag vill också understryka vikten av att man i fråga om olika delar av Atlanten, och i synnerhet i fråga om den mer än trettio mil långa portugisiska kusten och öterritorierna, överväger åtgärder för att bevara och på ett hållbart sätt bruka fiskeresurserna som är identiska med de åtgärder jag förordade för Medelhavet.
I likhet med föredraganden vill jag också understryka att fiskets tillbakagång har andra orsaker, i synnerhet föroreningar och fraktfart. Sektorn är därför ofta ett offer för dessa fenomen. Slutligen skulle jag vilja tacka föredraganden för det arbete han har uträttat.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi vill understryka vikten av detta särskilda betänkande om den gemensamma fiskeripolitiken, eftersom det tydligt visar på Medelhavets särdrag. Jag vill också gratulera föredraganden till ett utmärkt arbete.
Medelhavet är ett nästan slutet hav. Det utgör ett ekosystem, en enhet som berikas av sin miljö och sin kultur. Problem som rör Medelhavet bör lösas inom ramen för multilaterala förbindelser, och genom Medaprogrammen kan åtgärder vidtas till stöd för en hållbar utveckling. Dessa program, för vilka jag är föredragande, är viktiga redskap för Europeiska unionen som inrättades med Barcelonakonventionen 1995. Inom Medaprogrammen bör hänsyn också tas till ekonomiska, tekniska och miljömässiga problem inom fisket. Jag skulle vilja framhålla ett antal punkter som tas upp i betänkandet av vår kollega Lisi och som enligt min mening har stor betydelse.
För att få ökad kunskap om miljön är det först och främst nödvändigt att göra en undersökning av miljön, hanteringen av spillvatten, utvecklingen av kuststräckor samt fiskeresurserna. Man bör därför snabbt göra en omfattande investering till förmån för program för vetenskaplig forskning om beståndens tillstånd och om utvecklingsmöjligheter i förhållande till fisketrycket.
För det andra bör man studera fisketekniker för att slå fast vilka som är bäst lämpade med hänsyn till fiskens storlek, eftersom fisken är mindre i Medelhavet än på andra platser, och då är det ändå inte fråga om unga exemplar.
För det tredje bör man skydda och främja det småskaliga, traditionella fisket. Det handlar ofta om kustfiske som är en viktig källa till sysselsättning och som visar större respekt för resurserna än vad industrifisket gör.
För det fjärde är branschen rik på motiverade och kompetenta ansvariga personer, personer som har stor erfarenhet, som övervakar etiken inom fisket och som inte tvekar att gynna mycket intressanta lokala försök för de lärdomar man kan få ut av dem. Man bör främja de regionala fiskekommittéerna, som är forum för samordning där hänsyn tas till kraven inom yrket.
I själva Medelhavet, kustsjöarna och de fuktiga zonerna kring Medelhavet måste man slutligen visa största möjliga respekt för miljön, så att fisket kan fortsätta utvecklas. Detta gäller framför allt strandsjöarna, som Thausjön, vars placering i kategori A måste behållas. Det är det enda sättet att möjliggöra ett fortsatt extensivt utnyttjande, som innebär att man tar ständig hänsyn till hälsokriterier för en miljö av högsta kvalitet och undviker den negativa utveckling som oundvikligen skulle uppstå om man endast uppmuntrade verksamheter ovanför vattenytan, som rening av skaldjur.
Herr talman! Gemenskapens handlingsplan för fisket i Medelhavet, som kommissionen har lagt fram, utgör ett första viktigt steg mot en hållbar hantering av denna sektor. Det handlar emellertid om en rad goda avsikter som bör genomföras med en viss brådska, även om man inte kan instämma helt i dem alla.
Somliga punkter, som Lisi har betonat i sitt betänkande - och jag gratulerar honom till det - är särskilt viktiga. Kommissionen anser med rätta att ett av de väsentligaste elementen man skall ta hänsyn till för att kunna skapa ett hållbart förhållningssätt till fisket i Medelhavet är Medelhavets särprägel. Helt rätt! Jag vill påminna om att de främsta områdena för reproduktion och återställande av bestånden av många - men inte alla - fiskarter finns längs kusterna. Som företrädare för UEN-gruppen kan jag således inte annat än vara positiv till Europeiska kommissionens förslag att delegera administrationen av kustfisket till medlemsstaterna.
Jag vill också påminna om ett annat särdrag hos Medelhavet - ett relativt litet och varmt hav jämfört med haven uppe i norr - är att det svårligen skapas stim av fiskar av en viss art. Det är just därför som jag anser att fiskerisystemet i Medelhavet inte är sådant att totalt tillåtna fångstmängder och kvoter kan tillämpas effektivt - här håller jag inte med kommissionen.
Jag kan instämma i kommissionens analys när det gäller att utöka och förbättra den vetenskapliga forskningen om Medelhavet, liksom att branschen bör vara delaktig i de strategiska besluten för fiskerisektorn: detta är ytterst viktiga frågor, som vi tyvärr inte kan gå närmare in på här. Jag skulle dock vilja framhålla det utmärkta förslaget att ta in branschorganisationerna i det Medelhavsråd som vi hoppas kommer att tillsättas.
Avslutningsvis vill jag stanna kvar vid Medelhavets särdrag och betona en fråga som är mycket viktig och avgörande för sektorns ekonomi, en fråga som verkligen också gäller Italien: vi måste på alla sätt stödja det småskaliga fisket, det traditionella fisket som inte bara är en viktig källa till sysselsättning för väldigt många familjer, utan också är bärare av en flera hundra år gammal tradition som Europa måste värna om.
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag är lite hes. Jag har hållit så många anföranden under den senaste veckan att jag håller på att tappa rösten, vilket vissa personer emellertid skulle se som en välsignelse.
Först och främst vill jag gratulera Giorgio Lisi till hans utmärkta betänkande. Att inbegripa Medelhavet i den gemensamma fiskeripolitikens (GFP) kontroller och förordningar är en mycket ambitiös plan, och en plan som jag hoppas kommer att säkerställa de huvudsakliga målen i fråga om bevarande och hållbarhet.
För att uppnå detta måste vi emellertid först dra lärdom av tidigare misslyckanden inom fiskeripolitiken. Vi behöver inte söka länge efter dessa misslyckanden: under det senaste året har vi tagit itu med kris efter kris. Kommissionen själv erkänner i inledningen till sitt reformdokument om den gemensamma fiskeripolitiken att politiken har haft stora brister. Det huvudsakliga målet för GFP har varit att stödja sysselsättningen inom sektorn och att stödja fiskebestånd, och vi har misslyckats totalt på båda punkterna. Nu handlar det om beräknade förluster av arbetstillfällen som uppgår till över 40 000 enbart runt Nordsjön, med hundratals yrkesfiskare som lämnar industrin och utrangerar sina fartyg, och fiskebestånd bland de största arterna av fisk med vitt kött visar tecken på nära förestående utarmning.
Orsakerna till dessa problem är naturligtvis många: överfiske har förvisso spelat en roll, men det har också miljöförorening, global uppvärmning, fiske med drivgarn i Nordatlanten och många andra faktorer. Det stränga systemet med totalt tillåtna fångstmängder och kvoter har emellertid självt förvärrat problemet med kasserade fångster, med över 25 procent av frisk fisk som varje år slängs tillbaka död i havet. En tjänsteman inom kommissionen berättade i förra veckan för vårt utskott att uppskattningsvis 150 000 ton av färsk och frisk kolja kastades tillbaka död i Nordsjön förra året. Detta är en fullkomlig tragedi och fullständigt ohållbart.
På samma sätt har problemen med illegalt fiske - olaglig landning av fisk - förvärrat situationen ytterligare. Vi får inte låta de här problemen föras in i Medelhavet med GFP.
Det finns naturligtvis en inledande svårighet - och en mycket stor sådan dessutom - eftersom majoriteten av de länder som fiskar i Medelhavet inte är medlemsstater i EU, och vi måste försöka att få dem att samarbeta aktivt när det gäller att uppnå våra mål beträffande bevarande och hållbart utnyttjande. Det skulle vara ohållbart att tvinga på våra egna fiskeflottor ett strängt system av förordningar och kontroller medan fartyg från andra nationer obehindrat tillåts plundra haven. Fiskerisektorn runt Medelhavet är unik vad själva karaktären beträffar: få människor inser exempelvis att den italienska flottan är den andra största i EU, med fler än 17 000 fartyg. 98 procent av dessa är emellertid kortare än 12 meter, vilket innebär att det huvudsakliga fisket bedrivs i kustområden och till stor del är av småskalig karaktär. Många av dessa fartyg är gamla och blir alltmer osäkra, så vi måste titta på modernisering av dessa fartyg, om inte annat så av hälso- och säkerhetsskäl.
Jag välkomnar också Lisis rekommendationer att vi noggrant bör övervaka sportfisket. Detta har blivit ett allt mer betydelsefullt område, och det ger många jobb i turistsektorn, ett värde som vi inte bör underskatta. Det skulle emellertid vara skrattretande att ignorera de konsekvenser som sådan verksamhet har på fiskerisektorn och på fiskebestånd.
Slutligen är jag i hög grad för en multilateral strategi beträffande fiskeverksamhet i Medelhavet i framtiden. Detta är det enda sättet för att vi skall kunna involvera alla aktörer i utformningen av lämpliga förslag till förvaltningsåtgärder för ett hållbart medelhavsfiske.
Lycka till med era stämband, Stevenson. Jag kan ge er ett råd, med tanke på det ämne som vi diskuterar. Jag är ingen läkare, men jag tror att ni i två-tre dagar borde göra som fiskarna: hålla tyst! Då blir ni säkert bra!
Herr talman, mina damer och herrar! Tack och lov är jag inte hes, men jag darrar lite på rösten när jag talar om Medelhavet som lockar oss till sol, stränder och semester.
Medelhavets klimatiska, fysiska, kulturella och politiska historia är mycket rik och komplex. Jag läste nyligen att Medelhavet torkade ut helt för femtusen år sedan, vilket saltlagren på havsbotten visar. Förvisso är det för närvarande inte så att belastningarna i samband med turismen, befolkningsexplosionen i Nordafrika och föroreningarna hotar det här vackra havet i lika hög grad som klimatkatastrofen som torkade ut havet helt och hållet. Inte desto mindre finns det en risk för överfiske i många delar av Medelhavet. Det säger den mest rigorösa vetenskapliga forskningen, även om det ännu så länge inte är vetenskapligt bevisat att det finns risk för en kollaps i fiskbeståndet. Trots att det efter allt att döma inte finns någon risk för en kollaps så finns det ändå hot, och det finns anledning till oro för att resurserna i Medelhavet kan komma att minska på samma sätt som de har gjort i andra maritima regioner. Därför är det är nödvändigt att vidta åtgärder.
Det råder ingen tvekan om att förslaget om att delegera förvaltningen och ansvaret till medlemsstaterna och att främja lösningar som utarbetats lokalt för att minska fiskeansträngningen är välkommet. Det är en bra princip, en princip som så småningom skulle kunna tillämpas för Atlantkusten, exempelvis längs Portugals kust. Däremot ställer jag mig något frågande till föredragandens invändningar mot tillämpningen av de huvudsakliga instrumenten i fiskeripolitiken, i synnerhet totalt tillåtna fångstmängder (TAC) och kvoter.
Föredragandens invändningar mot att införa en minsta storlek för de fångster som landas kan diskuteras. Hänvisningen till medelhavsfiskets särdrag är legitim, men för vissa tycks den ha blivit en ursäkt för att vidhålla nuvarande status quo. Forskning är det magiska ordet, men det används också för att skjuta upp beslut som måste fattas omedelbart. Faktum är dock att Europeiska unionen, och organisationer under dess paraply, måste prioritera forskningen om man i framtiden vill undgå att göra misstag när det gäller fiskeresurserna och den marinbiologiska mångfalden.
En mer balanserad och rationell studie av fiskeresurserna i Medelhavet behövs. Den saken är obestridlig. Just nu, efter att ha hört mina kollegers inlägg, är jag dock fortfarande tveksam till att tillämpa den nuvarande gemensamma fiskeripolitiken för Atlanten (GFP) i Medelhavet, eller om vi, tvärtom, borde tillämpa Medelhavsmodellen i Atlanten ... Det här är en högst kontroversiell fråga som vi kanske borde undersöka på djupet snarare än ytligt, eftersom det som slutligen har framkommit i dag, efter inläggen som vi har hört, är att den nuvarande GFP-modellen är missriktad, och att det är den existerande modellen för Medelhavet som så småningom kan komma att tillämpas. Är det här påståendet sant eller falskt? Det utgör utan tvekan en utmaning. Som kommissionen säger, ett är säkert, och det är att Medelhavet saknar bestämmelser som ger frågan samma höga prioritet och gör det möjligt att uppnå samma utvecklingsnivåer som i andra delar av gemenskapen. Vem har rätt? Svaret på den här frågan är väldigt viktigt om vi skall kunna skingra tvivlen om huruvida vissa inlägg i debatten om Medelhavet inte blott och bart syftar till att upprätthålla status quo.
Herr talman! Det var först i slutet av 2002 som kommissionen antog en handlingsplan för ett hållbart fiske i Medelhavet. Man kan säga att det var hög tid. I det utmärkta betänkandet av vår kollega Lisi betonas många positiva delar i denna plan, samtidigt som otillräckliga punkter också framhålls, eller de enligt föredraganden viktigaste punkterna.
Han understryker med rätta att det krävs mer ingående undersökningar för en exaktare bedömning av det nuvarande tillståndet i Medelhavets fiskeområden innan man kan fatta bindande beslut. I en sådan utvärdering bör man behandla alla aspekter på denna verksamhet: biologiska, ekonomiska, sociala, tekniska, kulturella och även antropologiska aspekter. Utvärderingen bör dessutom pågå fortlöpande. Vår kollega betonar, också med anledning av kommissionens plan, att Medelhavets ekosystem är en egen enhet, vilket kräver att frågan hanteras multilateralt. När Malta och Cypern blir medlemmar har sex medlemsstater en kust längs Medelhavet, vilket kommer att ge unionen en stor tyngd i framtida förhandlingar. Det märks inom ramen för Barcelonaprocessen. Tillåt mig påminna om att det var just i Barcelona som man 1999 anordnade den första internationella kongressen om tekniska maritima innovationer och forskning.
I betänkandet betonas kravet på samordning med branschen. Yrkesfiskarna har organiserat sig, och de har organiserat sig väl. De har moderniserat sin flotta, de har anpassat sig, vilket måste uppmärksammas. Och de har ofta, nästan alltid, gjort alla dessa ansträngningar med stöd från regionala eller autonoma myndigheter. Så är det i Katalonien, ja jag skulle vilja säga i alla katalanska regioner. Därför är det viktigt att all reglering sker i nära samordning med yrkesfiskarna, deras institutioner samt lokala, regionala och autonoma myndigheter.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
Vi avbryter arbetet i avvaktan på omröstningarna.
(Sammanträdet avbröts kl. 10.10 och återupptogs kl. 11.00.)
Herr talman! Med förfäran har vi fått kännedom om att företrädare för den iranska oppositionen i olika länder tänder eld på sig själva vid en tidpunkt då vi här tar emot de officiella iranska företrädarna. Får jag yrka på, för att undvika missförstånd, att vi står på de personers sida som i Iran försvarar värderingarna mänskliga rättigheter och demokrati, så att det inte begås några fler desperata handlingar?
(Applåder)
Ert meddelande är klart och tydligt, Fru Maes, och vi skall se till att det uppfattas ordentligt.
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen.
Herr talman! Jag måste göra er uppmärksam på en allvarlig försummelse: vi kommer om en liten stund att rösta om Terrón i Cusí-betänkandet. I morse klockan 10.50 visade det sig att det var flera översättningar av detta betänkande som ännu inte fanns tillgängliga. Klockan 11.00 fanns de sedan tillgängliga, men det är alldeles för sent för att kunna genomföra omröstningen om betänkandet nu. Vi bör alltså respektera bestämmelserna i parlamentet och skjuta upp omröstningen till sammanträdet i Strasbourg.
Herr Blokland! Jag har underrättats om att grupperna har godkänt begäran om ett förenklat förfarande i fråga om betänkandet.
Betänkande (A5-0222/2003) av Luciano Caveri för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning (EEG) nr 95/93 av den 18 januari 1993 om gemensamma regler för fördelning av ankomst- och avgångstider vid gemenskapens flygplatser (KOM(2003) 207 - C5-0186/2003 - 2001/0140(COD))
(Parlamentet antog texten.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0194/2003) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om övervakning av zoonoser och zoonotiska smittämnen, om ändring av rådets beslut 90/424/EEG och om upphävande av rådets direktiv 92/117/EEG (14856/1/2002 - C5-0084/2003 - 2001/0176(COD)) (Föredragande: Marit Paulsen)
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0185/2003) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 86/609/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skydd av djur som används för försök och andra vetenskapliga ändamål (5240/1/2003 - C5-0134/2003 - 2001/0277(COD)) (Föredragande: Caroline F. Jackson)
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)
Andrabehandlingsrekommendation (C5-0130/2003) från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om produktion och utveckling av gemenskapsstatistik om vetenskap och teknik (Föredragande: Giuseppe Nisticò)
(Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd.)
Betänkande (A5-0211/2003) av Marjo Matikainen-Kallström för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om åtgärder för att förenkla viseringsansökningar och utlämnande av visering för medlemmar i den olympiska familjen som deltar i Olympiska spelen och Paralympics 2004 i Aten (KOM(2003) 172 - C5-0181/2003 - 2003/0061(CNS))
(Parlamentet antog texten.)
Betänkande (A5-0171/2003) av Giorgio Lisi för fiskeriutskottet om upprättande av gemenskapens handlingsplan för att inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken bevara och på ett hållbart sätt bruka fiskeresurserna i Medelhavet (KOM(2002) 535 - 2002/2281(INI))
(Parlamentet antog texten.)
Betänkande (A5-0186/2003) av Helmuth Markov för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rapporten från kommissionen Strukturfonderna 2001 - Trettonde årsrapporten (KOM(2002) 591 - 2003/2019(INI))
(Parlamentet antog texten.)
Betänkande (A5-0184/2003) av Dana Rosemary Scallon för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rapporten från kommissionen om årsredovisningen för Sammanhållningsfonden (2001) (KOM(2002) 557 - C5-0024/2003 - 2003/2020(INI))
(Parlamentet antog texten.)
Andrabehandlingsrekommendation (A5-0195/2003) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om bekämpning av salmonella och vissa andra livsmedelsburna zoonotiska smittämnen (14857/1/2002 - C5-0083/2003 - 2001/0177(COD)) Föredragande: Marit Paulsen)
Före omröstningen:
Herr talman! Jag ber att få tacka mina kolleger i miljöutskottet men även rådet och kommissionen för ett fantastiskt kreativt och bra samarbete. Det kommer att innebära ganska stora förändringar i Europa, och det kommer att betyda mycket för folkhälsan. Det finns dock en liten detalj i allt detta som är oerhört viktig, nämligen kampen mot antibiotikaresistens. Jag vill därför be kommissionsledamot Byrne att ge oss en muntlig bekräftelse på att kommissionen tar detta på allvar och kommer att lägga fram nya förslag.
. (EN) Herr talman! Kommissionen vill tacka Paulsen för hennes stöd för detta förslag och hoppas att det kompromisspaket som diskuterades mellan institutionerna kommer att godtas av parlamentet. Kommissionen konstaterar också med tillfredsställelse det generella stödet i parlamentet för åtgärdspaketet om zoonoser.
Som ni förmodligen vet har känsliga diskussioner ägt rum med medlemsstaterna om denna förordning, dess omfattning, tidsplanen för genomförande och dess ekonomiska dimension. Jag har också förstått att en del av er har uttryckt oro beträffande användning av antibiotika i djurproduktion och den risk för utveckling av motstånd mot antimikrobiella medel som sammanhänger med detta.
Den 26 juni 2001 antog kommissionen en gemenskapsstrategi mot motstånd mot antimikrobiella medel. Denna strategi omfattar åtgärder inom alla relevanta sektorer, inklusive folkhälsosektorn, veterinärssektorn och den fytosanitära sektorn.
I mars 2002 lade kommissionen fram ett förslag om ett totalförbud mot användning av antibiotika som tillväxtfrämjande ämnen från och med 2006. Europaparlamentet förväntas i dag besluta om detta förbud. Jag hoppas att man kommer att stödja 2006 som årtal, vilket omfattas av den gemensamma ståndpunkten och, faktiskt, ingick i kommissionens ursprungliga förslag.
Kommissionen kommer inom de närmaste månaderna också att be om en europeisk vetenskaplig bedömning av användningen av antibiotika som medicin inom ramen för bekämpningsprogram för salmonella, i synnerhet i fråga om fjäderfä. Kommissionen har för avsikt att ta vederbörlig hänsyn till vetenskapliga rön i de åtgärder som vidtas. Förordningen kommer att bli en välbalanserad kompromiss. Den kommer att bidra till att stärka gemenskapens strategi för bekämpning av salmonella och kommer med visshet att leda till en omfattande minskning av fallen av salmonellos hos människor.
Herr talman, kära kolleger! I måndags enades rådet efter långa förhandlingar om stadgan för europeiska politiska partier. Vi har alltså i dag den stora chansen att i första behandlingen anta denna lag som är så viktig för demokratin och öppenheten i Europa. För att detta skall bli möjligt måste vi i medbeslutandeförfarandet göra rådets och parlamentets texter kompatibla. Detta mål uppfylls av alla föreliggande kompromissändringsförslag. Den som vill att vi i dag skall få uppleva ett stort ögonblick och besluta om denna partistadga måste rösta för kompromissändringsförslagen och avvisa alla andra förslag.
Det blev nödvändigt att göra översättningarna mycket snabbt från måndag till onsdag. Jag ber därför parlamentets språktjänst att läsa igenom texten med tanke på att den skall vara förenlig med rådets text, särskilt vad gäller numreringen, och även i ändringsförslag 55 tillfoga punkt 3 i rådets text, som glömts bort hos oss.
Parlamentets tjänstemän, och rådet, är mycket medvetna om det numreringsproblem som ni tog upp. Texten kommer att undergå den tillnärmning ni begärt.
Herr talman, mina damer och herrar! För den goda ordningens skull vill jag, som Leinens tal bekräftar och som jag sade i går, understryka att vi i dag introducerar ett nytt prejudikat: vi kommer att godkänna ändringsförslag som inte har kommit till på grundval av förslag från parlamentets ledamöter, utan en ny typ av ändringsförslag, utarbetade efter förhandlingar med rådet. Det här är en ny tolkning av arbetsordningen, en ny innovation av parlamentet. Jag var därför av den åsikten att det förfarande som beskrivs i artikel 130a i arbetsordningen borde ha följts. På det här stadiet vill jag emellertid inte gå vidare med saken. Det är presidiets beslut, och jag kan naturligtvis inte göra annat än att notera den här utvecklingen.
Herr talman! Jag gratulerar parlamentet och alla som har hjälpt till. Det är verkligen en bra dag för den europeiska demokratin. Ingen europeisk demokrati utan europeiska politiska partier! Denna stadga är ett viktigt steg framåt mot en europeisering av politiken, vilket vi också diskuterade i går i samband med konventsresultatet och författningen. Låt mig tacka alla som har hjälpt till: Dimitris Tsatsos och även Schleicher, som med betänkandena från parlamentet beredde vägen redan för flera år sedan, och naturligtvis också kommissionen som lade fram lagförslagen mycket snabbt för oss efter att Nicefördraget trätt i kraft. Jag vill särskilt tacka det grekiska ordförandeskapet i rådet. Det var ett intensivt engagemang med stor framgång. Hjärtligt tack till de grekiska kollegerna!
(Applåder)
Vi har många europeiska stadgor, som ännu inte fungerar. I dag har vi äntligen en som kan träda i kraft och som fungerar.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja ge kollegerna en kort uppdatering av var vi står i fråga om detta viktiga förslag.
Låt mig först säga att er röst i dag kommer att markera ett ytterligare konkret steg framåt beträffande tillhandahållandet av Europeiska kommissionens reform. Som ni minns från våra tidigare debatter införs genom denna ändring av tjänsteföreskrifterna en omfattande omarbetning och omstrukturering av anställningsvillkor och karriärmöjligheter för personal inom alla europeiska institutioner.
Kolleger! När vi hade en debatt här i Bryssel den 27 mars 2003 var ni vänliga nog att ge oss ert stöd för de ändringsförslag som vi lade fram. Vi bad er emellertid att vänta med att rösta om lagstiftningsresolutionen för att ge oss möjlighet, som föredragande, att förhandla med rådet och kommissionen för att få dem att acceptera parlamentets ståndpunkt. Detta är inte en fråga om medbeslutande; det är en fråga där vi har en åsikt. Vi har genomfört detta med framgång, och vi vill nu att ni röstar för på alla väsentliga punkter; vi vill frigöra nästa stadium av diskussionsprocessen - sammankallandet av en samrådskommitté som omfattar rådet, kommissionen och representanter för personal och fackföreningar från institutionerna.
Så var snälla och stöd detta i dag. De ändringsförslag som vi lägger fram reflekterar den nuvarande förhandlingsståndpunkten och innehåller en begäran till rådet och kommissionen att de skall komma tillbaka till oss med ytterligare ändringar som de har för avsikt att införa utanför det ursprungliga förslaget. Vi kommer att återkomma till er med ytterligare två betänkanden inom ett par månader för att bekräfta hela processen.
Herr talman! Jag vill upprepa det Harbour just har sagt, nämligen att vi nu begär en slutlig omröstning om detta förslag. Som Harbour påpekade har texten övergått till en fas där den diskuteras av personal och institutioner, och sedan kommer eventuellt ett andra förslag till parlamentet med aspekter som inte har behandlats i det ursprungliga förslaget - jag syftar då på hela pensionsordningen som rådet uppenbarligen vill föreslå en reform av, något som skulle kräva en ny rådfrågning av parlamentet.
Om vi antar texten nu kan vi ge uttryck för vår inledande ståndpunkt, och för att vi skall kunna uttala oss om den slutliga texten krävs ett andra förslag från rådet.
Herr talman! Jag har här ett muntligt ändringsförslag som en ny punkt 15 a, och detta av aktuella skäl. Det finns här ett problem, nämligen att rubriken på det avtal som vi här vill stödja, är aningen lång. Själva ändringsförslaget är kort, och jag har bara den engelska texten. Jag ber kammaren att om möjligt trots detta möjliggöra en omröstning om det. Jag läser upp ändringsförslaget:
Jag har förstått, herr Swoboda, att ni har talat med andra politiska grupper om den här frågan.
Herr talman! Vi stöder detta muntliga förslag.
Herr talman! Vi skulle genom ett muntligt ändringsförslag vilja ändra de sista tolv orden i punkt 20 till ?are issues which require a sustained dialogue between the transatlantic partners?. Detta är det muntliga ändringsförslaget för föredragandens räkning.
Herr talman! Jag vill inte fresta på parlamentets tålamod. Jag vill bara tacka personalen för deras snabba arbetstakt och även de politiska grupperna för deras förmåga att föra en dialog i immigrationsfrågan, som brukar vara kontroversiell men kräver att alla deltar om vi skall kunna införa förnuft och en effektiv politik.
Ett stort tack till gruppernas språkrör som har gjort det möjligt för oss att rösta om detta betänkande före toppmötet i Thessaloniki.
(Applåder)
Herr talman! I ändringsförslag 6 till detta betänkande föreslår Boudjenah att en mening skall läggas till i punkt 1. Hon understryker att tillgång till energi för utveckling spelar en viktig roll och föreslår att vi skall karaktärisera tillgång till energi som en grundläggande mänsklig rättighet. Jag anser att hennes resonemang är sympatiskt, men jag tror inte att vi kan göra ett sådant yttrande. Tillgång till energi är inte en del av någon konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna.
Jag skulle emellertid vara beredd att ersätta ?grundläggande mänskliga rättigheter? med ?ekonomiska och sociala rättigheter?. Om kammaren godtar ett sådant muntligt ändringsförslag skulle jag vilja rekommendera att man stöder ändringsförslaget efter dessa ändringar. Om så inte är fallet skulle jag vilja rekommendera kammaren att rösta mot den del av ändringsförslaget som hänvisar till grundläggande mänskliga rättigheter.
. (PT) Olympiska spelen kommer att hållas på en medlemsstats territorium för första gången sedan Schengenområdet skapades och blev en del av unionen.
Det vi har här är en särskild gemenskapsåtgärd som utgör grundvalen för en undantagsordning för utfärdande av visering till medlemmar av den olympiska familjen som deltar i Olympiska spelen i Aten 2004. Syftet med den här förordningen är att göra det lättare för den medlemsstat som fått förtroendet att arrangera nästa olympiad - Grekland - och att göra det möjligt för värdlandet att uppfylla sina skyldigheter enligt den olympiska stadgan.
Tillfälliga undantag från vissa bestämmelser i gemenskapens regelverk i fråga om viseringar inrättas; de har en begränsad omfattning, är av teknisk natur och får sitt fulla berättigande av att det evenemang som föranlett dem är av exceptionell karaktär.
Medlemmar av den olympiska familjen som till följd av sitt medborgarskap omfattas av viseringskraven kommer även i fortsättningen att omfattas av dessa krav. Syftet är endast att underlätta förfarandet för att lämna in ansökan och formerna för att utfärda viseringen (organisationskommittén kommer bara att behöva skicka en deltagarlista till behöriga viseringsmyndigheter i Grekland). Detta står heller inte i strid med Schengenområdets grundläggande principer eller säkerhetsbestämmelser (de grekiska myndigheterna måste kontrollera att alla krav är uppfyllda innan en visering utfärdas).
. (EN) De brittiska konservativa ledamöterna stöder till fullo värderingarna inom den olympiska rörelsen och i fråga om Olympiska spelen i Aten 2004, men inte heller under dessa mycket betydelsefulla omständigheter kan vi stödja principen om en gemensam viseringspolitik.
I stor utsträckning delar jag föredragandens oro i fråga om behovet av att förenkla förfarandet för att ansöka om en visering för deltagare i Olympiska spelen och Paralympics 2004 i Aten. Jag instämmer också med hennes ståndpunkt i fråga om att påskynda inrese- och transiteringsförfarandena under de här evenemangen, utan att göra avkall på den säkerhet som den här typen av situationer kräver.
Historien har visat dramatiska exempel på att Olympiska spelen, till följd av att de får så stor uppmärksamhet i medier, utgör ett primärt mål för våld och extremism; en hög säkerhetsnivå är därför av oerhört stor vikt.
Utfärdandet av en enhetlig visering för flera inresor som tillåter en vistelse på nittio dagar kan leda till förbättringar i behandlingen av data, vilket utan tvekan kommer att göra det enklare för värdlandet att övervaka inresor och utresor från dess territorium och hela Schengenområdet.
Jag anser att det vore lämpligt att kommissionen omedelbart utarbetade en rapport, som föredraganden rekommenderar, för att utvärdera hur det föreslagna systemet har fungerat och göra det möjligt att ta det i bruk under framtida evenemang av det här slaget.
Därför röstade jag för betänkandet.
Medelhavet spelar en oerhört viktig roll i Europeiska unionens fiskesektor. Gemenskapens medelhavsflotta, som om man ser till tonnaget representerar 22 procent av unionens fartyg, är ett bevis på det. Med beaktande av detta röstade jag för betänkandet för att stödja föredragandens ståndpunkt och för att välkomna kommissionens åsikter i den här handlingsplanen, särskilt när den hänvisar till Medelhavets särdrag som en viktig parameter i den pågående reformen. Det här synsättet blir än mer relevant om man ser till hur lite den verkliga vikten av den säregenheten för närvarande avspeglas i den uppmärksamhet den får inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (GFP).
Föredraganden har utarbetat ett antal förslag som kommer att bidra till att medelhavsområdets specifika egenskaper beaktas på ett rimligt sätt samtidigt som det leder till att en modell som är särskilt utformad efter områdets behov kommer att utvecklas. I synnerhet instämmer jag med följande förslag: att utvärdera effekterna av den gemensamma fiskeripolitiken i det här området; att främja en decentraliserad strategi för lokal och självständig förvaltning, vilket är av grundläggande vikt för ett hållbart bruk av fiskeresurserna och för överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen; att främja förbättrad forskning, och följaktligen anpassa handlingsplanen i enlighet med resultaten av denna forskning; att snabbt inleda förhandlingar med tredje länder vid kusten, liksom att involvera länder som, även om de inte är medelhavsländer, har viktiga strategiska ställningar i det här området, i synnerhet länder som utgör en del av Europeiska unionen.
. (EN) Fastän jag röstade för Markovbetänkandet skulle jag vilja göra er uppmärksamma på det faktum att punkt 11 skulle kunna vara oförenlig med systemen i medlemsstater som har federal eller decentraliserad förvaltning, genom att den medför att hela ansvaret för strukturfonderna tilldelas en enda myndighet och en enda minister i varje medlemsstat. Jag hoppas att den här punkten kommer att tolkas på ett sätt som är lämpligt för dessa situationer.
. (EL) Än en gång konstateras, även i betänkandet, att EU:s regionalpolitik är misslyckad, men även att utsikterna för dess framtida genomförande - framför allt i de svagare medlemsstaterna efter utvidgningen - är dystra.
Målen i fråga om ekonomisk och social sammanhållning har inte uppfyllts, och någon minskning av skillnaderna i utveckling har inte kunnat iakttas, utan skillnaderna - även inom medlemsstaterna - ökar tvärtom, arbetslösheten galopperar och den socioekonomiska väven av jordbruksregioner, bergsregioner och avlägset belägna regioner blir allt glesare.
Ett typexempel är Grekland, som är och förblir det fattigaste av de 15 länderna, med enorma regionala skillnader inom sina gränser och med det tvivelaktiga privilegiet att ha nio regioner som hör till EU:s fattigaste. Vidare har Grekland betalat tillbaka 46,4 procent av sina bidrag från den ryktbara ?paketens guldgruva? till de rikare medlemsstaternas kassor genom import av kunnande, producentkapitalvaror, varor och tjänster. Det vill säga vi tar från en för att betala en annan! Grekland har således inte gynnats av regionalpolitiken, utan tvärtom bundit upp sin framtida utveckling och sitt nationella oberoende i utbyte mot vissa anslag för projekt och undersökningar av tvivelaktig nytta för landets verkliga utveckling.
Europaparlamentets initiativ att utvärdera genomförandet av strukturfonderna är värt att hyllas. Denna mycket negativa utvärdering belyser ett antal oacceptabla problem i detta instrument, som är av sådan avgörande betydelse för att reducera skillnader i regional utveckling.
Av olika anledningar, den ena mer oacceptabel än den andra, förblir en stor del av de tillgängliga fonderna outnyttjade - mellan 30 och 60 procent beroende på fonden! Portugal är lyckligtvis tämligen bra på att nyttja anslagna medel. Den här utvärderingen belyser anledningarna till detta underutnyttjande, och beskyller både kommissionen och medlemsstaterna som drar nytta av de här fonderna: bristande övergång mellan program, förseningar i utförande och framläggande av program, inadekvat samordning och dåliga planeringsbeslut.
Den presenterar också lösningar som, enligt min åsikt, borde genomföras i halvtidsutvärderingen av strukturfonderna, som till exempel: förenkling av förfaranden, övervakning av hur fonderna använts, förtydligande av deltagarnas ansvar och sanktioner i händelse av förseningar och bedrägerier.
Slutligen föreslås i det här betänkandet, som jag tidigare har förespråkat här i kammaren, övergångsbestämmelser för de regioner som nu har ställning som mål 1-områden, men som riskerar att förlora denna ställning på grund av den statistiska effekten till följd av att fattigare länder ansluter sig. Jag uppskattar det faktum att kommissionen fäster avseende vid denna orättvisa.
. (PT) Jag röstade för det här betänkandet.
Än en gång ser vi att det finns en stor diskrepans mellan budgetprognoser och egentligt genomförande vad strukturfonderna beträffar. Utnyttjandet av anslagen uppgick till 69 procent.
Jag instämmer med kommissionens förslag om att ge medlemsstaternas förvaltningar större ansvar och att förenkla förfarandena genom att medlemsstaterna anammar vedertagen ?bästa praxis?, tillsammans med lämplig utbildning för administrativ personal som anförtrotts dessa uppgifter. Allt det här hade redan nämnts i tidigare betänkanden.
Jag anser fortfarande att både programmen och potentialen för regional utveckling och för att skapa arbetstillfällen måste bli synliga i långt högre grad. Jag anser också att Europeiska kommissionen borde vara beredd att göra gemensam sak med yrkesförbund, regionala och lokala förbund, i synnerhet i den privata sektorn, för att främja aktiviteter som syftar till att höja medvetenheten (konferenser, seminarier, osv.), för att fungera som ett praktiskt incitament och bidra till att förbättra de ekonomiska aktörernas förståelse av de potentiella fördelarna, ramarna och det ansvar som sammanhänger med deras projekt. Om kommissionen kom de ekonomiska aktörerna närmare och således bidrog mer effektivt till den så högt önskade ?harmoniska utvecklingen av hela regionen? så skulle det inte bara resultera i en ökning av projekt som verkligen genomfördes utan också bidra till att förebygga felaktig användning av fonder, vilket kan ha dramatiska konsekvenser, som i fråga om omflyttning av företag som drar nytta av strukturfonder.
. (PT) Obalansen mellan de olika regionerna i Europa är det största hotet mot projektet för unionens politiska och ekonomiska integration. Att främja ekonomisk och politisk sammanhållning är ett av unionens främsta politiska mål (som genom Maastrichtfördraget om Europeiska unionen befästes i en av den europeiska integrationens tre pelare).
Sammanhållningsfonden har spelat en avgörande roll i fråga om att utjämna dessa olikheter genom att stödja medlemsstater med större strukturella svårigheter. Det kommer att bli ännu vikigare inom ramen för utvidgningen (från och med 2004 bör alla kandidatländer vara berättigade).
Jag anser att föredraganden borde ha varit mer positiv och mindre byråkratisk i sitt betänkande. Jag delar hennes oro över Portugals underskott på 4,1 procent 2001 (som alltså inte överensstämmer med makroekonomiska kriterier), vilket den nuvarande regeringen tog över från den tidigare socialistiska regeringen. Det skulle ha varit mycket mer rättvist mot Portugal om föredraganden hade uppmärksammat de ansträngningar och åtgärder som den portugisiska regeringen redan har vidtagit; de har hyllats av både kommissionen och rådet.
Alla dessa instrument är av grundläggande vikt för att följa principen om ekonomisk och social sammanhållning. Sammanhållningsfonden, liksom de andra strukturfonderna och återstående gemenskapspolitik, bör fortsätta längs dessa linjer. Utan sammanhållning kommer det europeiska idealet att gå förlorat och misslyckas.
. (PT) Med hjälp av sammanhållningsfonden, den främsta målsättningen för att främja ekonomisk och social sammanhållning, har Europeiska unionen bidragit till att kämpa emot regional obalans i medlemsstaterna.
Eftersom Portugals BNP är mindre än 90 procent av genomsnittet i gemenskapen har landets infrastruktur förbättrats avsevärt sedan anslutningen, framför allt på området för miljö (förvaltning av vattenresurser) och området för transport (järnvägar).
Inför den förestående utvidgningen börjar det bli allt viktigare att använda de tillgängliga fonderna effektivt och rationellt, att lägga fram projekt av hög kvalitet och att uppfylla realistiska tidsplaner. Jag instämmer med föredraganden när hon i sitt betänkande förespråkar en strängare kontroll av fondens verksamhet på ort och ställe, en mer detaljerad utvärdering av vilken verkan fonden har, sanktioner till följd av oriktigheter och skyldighet att betala tillbaka oskäligt utbetalda summor. Det här är åtgärder som kommer att bidra till att öka insynen.
Man bör komma ihåg att makroekonomiska kriterier, särskilt ökningen av underskottet inom den offentliga sektorn, påverkar medlen i de gemensamma fonderna. Portugals underskott på 4,1 procent 2001 väckte frågan om stödet borde upphöra. Det här betänkandet hänvisar till Portugal som den enda medlemsstaten i den här situationen!
I det här sammanhanget skulle jag vilja uttrycka mitt helhjärtade stöd för de genomgripande budgetåtgärder som för närvarande utarbetas i mitt land, trots den hårda kritik som de har varit föremål för.
. (PT) Jag ser mig tvingad att lägga ned min röst.
Jag anser att förslaget till resolution, trots att det avser en årsredovisning för 2001, långt ifrån framställer faktiska förhållanden när det gäller genomförandet av Sammanhållningsfonden. Det framställer inkorrekta förhållanden som, även med hänsyn till tiden det hänvisar till, ohjälpligt skiljer sig från ramen av slutsatser och vägar framåt som borde komma först i ett betänkande av det här slaget.
Genom att lägga ner min röst uttrycker jag också min oförmåga att instämma med en läsning som i presentationen av konkreta uppgifter, som har erhållits av kommissionen, drar slutsatser som uppenbarligen har varit ogiltiga sedan länge. I synnerhet kunde jag inte hjälpa att ta illa vid mig av uppgifterna i punkt 8 och 9 som är potentiellt betungande för Portugal. Tyvärr är det ett faktum att socialisternas vanstyre ledde till en ekonomisk katastrof i Portugal, som framgår av den offentliga sektorns underskott på 4,1 procent 2001, vilket straffade sig i det tidigarelagda valet som hölls i mars 2002. Å ena sidan hade detta faktum emellertid inte de automatiska effekter som kan utläsas ur punkt 8, och å andra sidan förbiser punkt 9 tyvärr det faktum att den portugisiska regeringen redan har vidtagit kraftfulla åtgärder för att komma tillrätta med situationen. Genom att göra stora uppoffringar nådde den omedelbart stora framgångar år 2002.
. (EN) Jag skulle vilja understryka några viktiga punkter beträffande mitt betänkande om rapporten från kommissionen om årsredovisningen för Sammanhållningfonden (2001).
I sitt meddelande om Agenda 2000 ansåg kommissionen att det främsta politiska målet fortfarande är att främja ekonomisk och social sammanhållning.
Det främsta syftet med Sammanhållningsfonden var att bistå de länder som har de största strukturella bristerna; de länder som får stöd från fonden måste ha ett BNI per capita som är lägre än 90 procent av genomsnittet i gemenskapen och åta sig att anta ett konvergensprogram.
Årsredovisningen är ett grundläggande redskap när det gäller bedömningen av Sammanhållningsfonden.
Det ekonomiska genomförandet av fonden 2001 var i allmänhet acceptabelt. Frågan om de utestående åtagandena (RAL) är emellertid fortfarande ett allvarligt problem, och noggranna kontroller är fortfarande nödvändiga för att se till att insynsbestämmelserna följs vid offentlig upphandling. Kontrollerna av fondens verksamhet på ort och ställe måste bli effektivare.
Jag välkomnar kommissionens ansträngningar för att lösa problemet, framför allt inrättandet av en arbetsgrupp inom Generaldirektoratet för regionalpolitik i april 2002, och jag upprepar vår begäran till kommissionen att när man i framtiden lägger fram rapporter ge mer detaljerad information om de projekt som finansieras.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (FR) Jag har röstat för detta betänkande. Vi minns ännu de fruktansvärda katastrofer som har raserat ett antal fabriker, framför allt den i Toulouse. Med tanke på dessa olyckor är det för tidigt att ifrågasätta en lagstiftning som har funnits i tre år. I stället bör säkerhetsanordningarna förbättras.
Vår prioritering är att kunna förena industriell utveckling med ökad säkerhet. Kan man föreställa sig ett Europa utan fabriker? Nollrisk existerar inte, och det vore en lögn att hävda motsatsen.
Målet är således att förbereda sig för det oväntade. I det avseendet är information av största vikt, framför allt information om hur man skall bete sig vid en explosion. Detta är grundläggande för att undvika ännu allvarligare skador i framtiden.
Man får inte skrämma befolkningen. Att förbereda sig för det oväntade innebär också att man gör allt för att undvika det. Grunden för de nya krav som efterfrågas är en rimlig riskvärdering enligt kriterier fastställda på gemenskapsnivå, ökat ansvar för företagets aktörer - anställda såväl som ledare - förenat med krav på lämplig utbildning liksom system för säkerhetshantering i kombination med tester ute på fältet och skärpta kontroller.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) Trots att den gemensamma ståndpunkten tar upp ett antal ändringsförslag som har lagts fram av Europaparlamentet i första läsningen, i synnerhet de som har att göra med olyckan i Toulouse och tidsbegränsningarna för tillämpning av direktivet, så är det ett faktum att det är av grundläggande vikt att upprepa vissa ändringsförslag som rådet inte tog i beaktande. Med de nyligen inträffade gruvolyckorna i minnet vill jag hävda att det är av avgörande betydelse att de här ändringsförslagen inkluderas inom ramen för Seveso II-direktivet. Dessutom är det viktigt att de platser där olycksrisken är högst kartläggs och framställs grafiskt.
. (PT) Vi beklagar att rådet fortfarande inte har förklarat hur det skall finansiera reformen av den gemensamma fiskeripolitiken, och att rådet inte har träffat någon överenskommelse om tillhandahållandet av ytterligare anslag till kompletterande åtgärder för skrotning av fiskefartyg, när kommissionen föreslog ytterligare 32 miljoner euro för 2003 genom användning av flexibilitetsmekanismen.
Även om vi avvisar åtgärderna för att stimulera skrotning av fiskefartyg (inte minst på grund av att kriterierna är orättvisa), så avvisar vi också kommissionens tanke på att reformen skulle finansieras genom en justering av programplaneringen avseende Fonden för fiskets utveckling eller en justering av de andra strukturfondernas programplanering. Vi beklagar att rådet inte anger tonen i det här ärendet, särskilt med tanke på Europaparlamentets och fiskeriutskottets åsikter i debatten om budgetförfarandet 2003. Vi beklagar också att vårt ändringsförslag 5 inte godkändes, eftersom ?nya prioriteringar kräver nya ekonomiska medel?.
Det är oacceptabelt att man skall fortsätta att offra fiskesektorn, till och med i det preliminära budgetförslaget för 2004, med tanke på krisen som sektorn genomgår och behovet av stöd till fiskare och regioner som är beroende av sektorn. Därför röstade vi emot förslaget.
. (PT) I förslaget till ändringsbudget föreslog kommissionen ytterligare anslag för skrotning av fiskefartyg genom användning av flexibilitetsmekanismen; summan uppgick till 32 miljoner euro. I rådets version av förslaget avvisades den här begäran eftersom man internt inte kunde komma överens om hur åtgärden skulle finansieras.
Jag vill härmed uttrycka mitt helhjärtade stöd till föredragandens uppmaning till rådet om att lägga fram ett hållbart förslag till finansiering av reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Den nuvarande begäran om ytterligare anslag hänvisar helt enkelt till användningen av överskottsfonder från 2002. Det finns ingenting nytt här, bara ett sätt att ge ekonomiska resurser till vissa åtgärder som redan har godkänts, inklusive
omställningsprogrammet för den spanska och den portugisiska flottan, som blev lidande till följd av att fiskeavtalet med Marocko inte förnyades, och
krisåtgärderna som vidtogs efter katastrofen med ?Prestige? utanför Galiciens kust.
Man bör komma ihåg att dessa åtgärder ingick i flexibilitetsmekanismen för 2003-2006; för 2003 uppgick summan till 32 miljoner euro.
Rådet tycks ha ?glömt? konsekvenserna av moratoriet för torskfiske, det misslyckade försöket att förnya Marockoavtalet och tillbakavisandet av fonder för modernisering av fartyg.
. Moderaterna väljer i dag att lägga ned rösterna i slutomröstningen om finansiering av europeiska politiska partier. Politiska partier bör bygga på medlemmar och klaras utan offentlig finansiering. Offentliga medel skall principiellt inte användas för att finansiera politiska partier.
Vi röstar på ovanstående grunder för ändringsförslag 41 om att förkasta kommissionens förslag i sin helhet.
. (FR) Vi har röstat emot betänkandet av Leinen om ställning som och finansiering av europeiska politiska partier, eftersom vi anser att det är skamlöst att ta pengar från skattebetalarna för att hålla dessa artificiella organ vid liv, i första hand för att få folk att tro att det existerar en verkligt europeisk politisk scen som ingår i en europeisk demokrati.
Detta är egentligen till stor del en illusion. Om de påstådda europeiska politiska partierna verkligen har den solida bas de säger sig ha, då får de acceptera att finansieras av denna bas, dvs. medborgarna och de nationella politiska partierna.
Förslaget till systemet med en ?ställning? kan dessutom skapa en politisk kontroll av partierna, en kontroll som har ytterst luddiga rättsliga grunder och som är ovärdig ett fritt samhälle.
Detta är så pass uppenbart att de som tog initiativet till förslaget och de som talar för det själva är motvilliga till att blanda in sina egna namn. Kommissionen skulle vilja att Europaparlamentet skötte systemet, eftersom det uppenbart är politiskt till sin natur. Parlamentet, som inte är särskilt intresserat av att försämra sitt anseende, skulle vilja att kommissionen tog ansvaret. För att förenkla det hela: vad sägs om att överge detta dåliga förslag?
. (NL) Finansieringen av europeiska politiska partier är ett av de otaliga stegen i riktning mot en europeisk federal superstat. Man vill likrikta de befintliga partierna ovanifrån och frigöra dem från deras nationella traditioner. Dessutom finansieras de politiska partierna i ett flertal medlemsstater redan av myndigheterna, i Belgien exempelvis både av provinserna, regionerna och den federala regeringen. Det blir riktigt oroväckande när man kopplar innehållsmässiga villkor till detta. Ingenstans finns det någon exakt definition av begrepp som ?respekt för de demokratiska principerna?. Man lämnar alltså dörren vidöppen för godtycke. Med undantag för de kommunistiska partierna motsätter sig ett enda av de partier som är representerade i Europaparlamentet demokratin, men det har framgått av tidningsartiklar att det numera förekommer en mycket noggrann övervakning av de nationella högerpartierna. Det har i vissa kretsar blivit en vana att förklara motståndet mot ?politiskt korrekta? dogmer - exempelvis invandringsproblemet - oförenligt med de demokratiska principerna. Förvillelser av detta slag måste vara förbehållna strikt polemiskt bruk och får inte återges i europeisk lagstiftning.
Representanterna för Vlaams Blok och Front National kommer alltså att rösta mot betänkandet och kommer att granska alla rättsliga möjligheter att avhjälpa denna kränkning av likställdhetsprincipen.
. (FR) Jag har avstått från att rösta om detta betänkande av två skäl.
Huvudskälet är att förordningen om ställningen som och finansieringen av europeiska politiska partier tillåter att juridiska personer ger gåvor till europeiska politiska partier. Jag kan inte gå med på ett sådant förslag, för då omöjliggör man partiernas oberoende i förhållande till ekonomiska sfärer. Ekonomiska lobbygruppers inflytande över partier och politiska riktlinjer är redan betydande, varför en direktfinansiering kommer att öka deras inflytande över de politiska partierna ytterligare, även om ett tak fastställs. Det finns dessutom inte några garantier för att de europeiska politiska partiernas finansiering av de nationella politiska partierna är vattentät, eftersom gränsöverskridande insatser är tillåtna.
Slutligen handlar det inte längre om europeiska politiska partier utan om politiska partier på EU-nivå.
Jag har beslutat att lägga ned min röst, och inte att rösta emot detta betänkande, eftersom jag anser att denna ställning är en positiv och kraftfull signal för en allt närmare sammansluten union och ett verkligt gemensamt öde. Europeiska politiska partier - som finansieras med offentliga subventioner och partimedlemmarnas avgifter - är ett av de medel som står till buds för medborgarna, så att de kan driva på och förverkliga en ständigt närmare sammanslutning mellan folken.
. (EN) Vi kan inte stödja detta försök att ovanifrån bygga en politisk och parlamentarisk sfär. Eliten inom EU tror att europeiska politiska partier kommer att lösa legitimitetsproblem och stödja integration, men det är troligt att det blir tvärtom. Det kommer att uppstå konflikter mellan nationella politiska partiers rättigheter och europeiska politiska partiers rättigheter, eftersom de måste agera inom samma ?politiska utrymme?. (Det finns inget europeiskt politiskt utrymme som existerar i ingenmansland ovanför de nationella områdena.)
Medborgarna i de medlemsstater som egentligen skall bidra med skattepengar till de föreslagna europeiska partierna kommer att betrakta dessa som konstgjorda organ, avsedda att reducera de nationella partiernas inflytande och att få politisk integration till stånd uppifrån och ned. Demokrati måste byggas från grunden, inte tvärtom.
Vi rekommenderar starkt att förslaget dras tillbaka.
. (EL) Det diskuterade betänkandet har inte administrativ karaktär utan rent politisk. Det föreslagna inrättandet av europeiska politiska partier är inte resultatet av frivilliga val och enighet om verksamhet med gemensamma ideologiska principer som grund utan syftar till ett erkännande av det reaktionära och impopulära europeiska bygget.
EU likställer respekt för ?rättsstaten? med respekt för monopolens diktatur - med Schengenfördraget, de allt färre rättigheterna och medborgerliga friheterna, EMU, deltidsarbete och tillfälligt arbete samt de impopulära åtstramningsprogrammen - i syfte att garantera kapitalet dess vinster.
EU vill, genom att använda utpressning och finansiering, införa sina egna villkor för bildande av partier som är integrerade med dess reaktionära politik. EU väljer ett fast och lagstiftat ingripande i medlemsstaterna för att motverka de politiska krafter som har antiimperialistisk och antikapitalistisk karaktär och som kämpar emot EU, för att kväva deras stämma och verksamhet. Det strategiska målet är att i folkens medvetande nedvärdera klasskampen på internationell och nationell nivå. Ett parti har tyngd på europeisk och internationell nivå när det är starkt i sitt hemland.
Man stärker opportunistiska politiska bildningar som bromsar radikaliseringen av medvetanden, sökandet efter stridbara uttrycks- och verksamhetspoler, och inskränker folkens motstånd till yttringar som är riskfria för systemet.
Av ovanstående skäl har Europaparlamentarikerna från Greklands kommunistiska parti (KKE) röstat emot betänkandet och krävt att det skall dras tillbaka.
. (FR) Förutom de frågetecken som kvarstår, framför allt om kommissionens roll när det gäller tilldelning och kontroll av medel, finns det vissa punkter som skapar allvarliga problem.
Det gäller kravet att europeiska partier skall respektera demokratins och rättsstatens principer liksom de grundläggande rättigheter och principer som ingår i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och i fördragen.
Jag blir starkt oroad över den negativa utveckling som kan bli resultatet av en sådan bestämmelse, som i sig innehåller fröet till en princip om förbud mot politiska partier. Det blir nämligen följden av att ett parti utesluts från offentlig finansiering. Denna frihetsinskränkande åtgärd blir ännu mer chockerande då den lämnar plats för godtycke. För hur kan man tro på att parlamentets kontroll av ett politiskt partis ställning, program och verksamhet kommer att utföras objektivt?
I övrigt måste man verkligen betona att partiernas Europa, vilket förslaget syftar till, inte på något sätt skulle vara samma sak som en europeisk demokrati. Inget vore värre än att få se ett system dominerat av maktgiriga partier utvecklas i Europeiska unionen, ett system som i Frankrike utlöste den tredje och den fjärde republikens fall.
. (PT) Jag beklagar det sätt på vilket det här betänkandet har lagts fram i kammaren. När dagordningen inkluderar ?demokrati och insyn? i Europeiska unionens sätt att fungera bör Europaparlamentet föregå med gott exempel. Detta har absolut inte varit fallet, då man i sista minuten lagt fram ett stort antal så kallade ?kompromissändringsförslag? som väsentligen förändrar ståndpunkter som föredraganden alltid har förespråkat och som är resultat av direkta förhandlingar med rådet, och som borde ha åtföljts av mer detaljerad information. Som jag sade i debatten hade det varit bäst att tillämpa arbetsordningens artikel 130a, återförvisa förfarandet till utskottet för konstitutionella frågor och ta upp frågan igen under sammanträdesperioden i juli. Även om jag tillstår att de slutgiltiga ståndpunkterna i hög grad återspeglar positiva framsteg jämfört med både kommissionens ursprungliga förslag och föredragandens envishet - en utveckling som jag välkomnar - så skiljer sig ändå min mening på avgörande punkter: underlåtenheten att sörja för ett utbyggt system som innefattar alla legitimt konstituerade politiska partier, eftersom fördraget inte tillåter diskriminering mellan partier ?på europeisk nivå?, och med beaktande av att de alla är ?viktiga?; kravet om en nivå av självfinansiering som jag anser vara för hög och som jag är rädd för att den kommer att ge upphov till problem på överstatlig nivå; det icke-rättsliga systemet för att avslå gemenskapsmedel, eftersom jag inte anser att den uppenbara rätten att överklaga är tillräcklig. Därför röstade jag emot betänkandet.
. Jag har röstat nej till betänkandet, vilket dock antogs (345-102 och 34 nedlagda röster).
Grunden för detta är för det första: Det vore att föredra att kommissionen fastställde beloppet för partistöd, inte parlamentet som därmed skulle bevilja partistöd till sina egna ?politiska europafamiljer?. I detta ligger en betydande frestelse.
För det andra: Kravet för att få bilda ett europeiskt politiskt parti har satts för högt med vart fjärde medlemsland.
För det tredje: Risken för godtycke byggs in genom att särskilda värderingskrav ställs på s.k. europeiska partier för att de skall erhålla finansiellt stöd. Vem skall avgöra dessa kriteriers tillämpning? I praktiken blir det den farliga ordningen att politiska partier skall avgöra vilka politiska grupper som skall ha ställning som parti och därmed erhålla finansiellt stöd, ett system som Sveriges riksdag inte känner till.
. (NL) Vi har från de flamländska socialisternas sida röstat mot rådets kompromiss om stadgan för de europeiska politiska partierna såsom detta har förelagts Europaparlamentet, eftersom det inte finns tillräckliga garantier för europeiska politiska partiers oberoende.
Kompromissen omfattar en finansiell ordning som innebär att fullvärdiga europeiska partier från och med 2004 delvis kan finansieras av gåvor. Den kompromiss som nåtts, genom vilken en givare - en fysisk eller en juridisk person - kan skänka upp till 12 000 euro per år till ett europeiskt parti med ett spårbarhetstak på 500 euro, är oacceptabel för oss.
Vi fortsätter att ivra för ett förbud mot företagsgåvor och ett tak för privata gåvor på 2 000 euro per år, varvid givare måste ge sig tillkänna om de bidrar med 125 euro eller mer.
. (DA) Sammantaget avstår vi från att rösta om resolutionsförslaget i Terrón i Cusís betänkande om en öppen samordningsmetod för gemenskapens invandringspolitik. Vi är för förslaget, men undviker att rösta eftersom vi anser att det bör vara medlemsstaterna själva som fattar besluten i detta avseende.
. (FR) Vi har röstat emot betänkandet av Terrón i Cusí om gemenskapens invandringspolitik, eftersom det är ett typexempel på det mest katastrofala som produceras av Europaparlamentet, både till form och till innehåll.
När det gäller formen togs betänkandet upp på föredragningslistan i sista stund och blev sedan föremål för en omröstning för godkännande utan debatt, för övrigt i likhet med de allra flesta betänkanden under denna sammanträdesperiod.
När det gäller innehållet är syftet med denna text, som läggs fram av en föredragande från vänstern, att behandla hela invandringspolitiken, men här sägs nästan ingenting om den olagliga invandringen. Föredraganden anser tvärtom att den avgörande faktorn för att utvärdera framgången för gemenskapens invandringspolitik är invandrarnas fullständiga integrering i mottagarlandet. Därför föreslår hon bland annat att det inrättas ett ?civilt medborgarskap?, så att legalt bosatta invandrare kan beviljas andra rättigheter, bland annat rätten att rösta i kommunala val och i valet till Europaparlamentet (punkt 29).
I betänkandet förklaras inte särskilt överraskande att Europeiska flyktingfonden inte bör finansiera obligatorisk återflyttning (punkt 53). Däremot välkomnas kommissionens förslag om att finansiera pilotprojekt för integreringsfrågor (punkt 39).
. (DE) Jag röstar mot betänkandet, eftersom en politisk text som förtiger tillståndet i europeiska fängelser för personer som skall avvisas, dödsfallen vid gränserna som orsakas av de europeiska gränskontrollerna och den strukturella rasismen i den europeiska invandringspolitiken inte förtjänar att antas. Den europeiska migrationspolitiken syftar även i fortsättningen till två saker: Isoleringen av Fästning Europa skärps genom att gränskontrollerna förflyttas till transit- och ursprungsländer, och den ekonomiska utsugningen av från kapitalistisk synpunkt ?användbar? arbetskraft optimeras. Föreliggande betänkande angriper emellertid varken sänkningen av skyddsnivån för flyktingar till lägsta gemensamma nämnare, eller hyckleriet och dubbelmoralen i den s.k. kampen mot illegal invandring, som syftar till att upprusta gränserna och samtidigt utnyttja den billiga arbetskraften. Införandet av gemensamma gränskontroller välkomnas rentav. Avtalet som gäller förpassning ur landet, vilket EU pressar på tredje land, diskuteras inte.
Denna repressiva och utlänningsfientliga hållning gör man i föreliggande betänkande inte ens ett försök att kritisera, utan i stället applåderar en stor majoritet i Europaparlamentet ett tandlöst betänkande, som representerar den erbarmliga politiska allmänna uppfattningen. Denna majoritet ansluter jag mig inte till.
. (PT) Vi stöder Förenta nationernas initiativ som syftar till att bekämpa den olagliga handeln med vapen, inklusive lätta vapen, som ger näring åt den olaga vapenhandeln och de ledande vapenindustriernas vinster.
Betecknande nog måste jag emellertid belysa det faktum - och motsägelsen - att den här debatten ägde rum samtidigt som debatten om en ?säkerhetsstrategi för Europeiska unionen?, i vilken Javier Solana deltog, den höge representanten för GUSP, som hade förberett en rapport för rådet i Thessaloniki.
Varför? Eftersom Solana i sitt tal förordade ett säkerhetskoncept baserat på militarism och interventionism, och argumenterade för att utveckla en strategi som garanterar en tidig, snabb och ?robust? intervention, när så är nödvändigt, och för större militära resurser i kombination med diplomatiska och civila instrument.
Denna föreslagna ?säkerhetsstrategi för Europeiska unionen? ser ut att anpassa målsättningarna för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken till slutsatserna från Nato-toppmötena i Washington och Prag såtillvida att den understryker möjligheten att använda militärt våld. Med andra ord, den är en konsolidering av politik och instrument som är en negation till avväpning och détente i internationella förbindelser och avser att garantera militärt herravälde i hela världen, genom det ?partnerskap? som det finns förhoppningar om att Europeiska unionen och Förenta staterna ingår.
. (PT) Utvecklingsländers grundläggande problem i fråga om energi - till skillnad från situationen i mer utvecklade länder - är inte att ersätta befintliga produktionskällor med andra, mindre förorenande källor. Det grundläggande problemet är tillgången till någon som helst energikälla. Lägg märke till att två miljarder människor inte har tillgång till elektricitet. Så för att uppnå den dubbla målsättningen att demokratisera tillgången till elektricitet utan att förvärra växthuseffekten är det av grundläggande vikt att vi stöder tekniköverföringen och projekt som är bra för miljön. Det är oacceptabelt att Europeiska unionen skulle skicka sin mest föråldrade teknik till utvecklingsländer. Jag välkomnar de ansträngningar som Europeiska unionen gjorde i Johannesburg för att upprätta bindande målsättningar för förnybar energi, och initiativen som togs under toppmötet för att involvera näringslivet. Jag anser att föredraganden på ett utmärkt vis har bidragit till denna gemensamma ansträngning för att dela de bästa teknikerna.
. (FR) Den stora fördelen med betänkandet av Wijkman är klargörandet av den nyckelroll som energi har för utveckling samt ett antal givande siffror: alltifrån att 2 miljarder människor i dag inte har tillgång till energi som kan uppfylla deras grundläggande behov till prognoserna om att energiefterfrågan i världen kommer att öka till 2020 (+ 65 procent i förhållande till 1995). Tonvikten läggs klokt nog på underutvecklingens onda cirkel som det nu är oundvikligt att ta itu med, vilket ligger i hela planetens intresse.
I likhet med föredraganden kan man glädja sig åt kommissionens initiativ, men man måste genast tillägga att han hade kunnat - eller borde ha - betonat avsaknaden av forskningsinsatser på området kärnenergi under rubriken som syftar på initiativens bristande ambitioner. I seriösa framåtblickande undersökningar konstateras det nämligen klart och tydligt - vilket föredraganden mot sin vilja bidrar till - att vi inte kommer att kunna uppfylla världens framtida energibehov om vi vänder ryggen åt den enda teknik som är en effektiv efterföljare till fossil energi, som för övrigt ofta är en källa till rovgirighet och ytterst allvarliga konflikter, vilket betonas i betänkandet.
Min grupp kommer att rösta för detta betänkande, i förhoppningen om att det kommer att bidra till denna räddande insikt.
. (PT) Jag gratulerar Wijkman till ett utmärkt betänkande, både för hans insiktsfulla uppfattning om energins nyckelroll i utvecklingspolitiken och för vägen framåt som han pekar ut, som hela tiden kännetecknas av en strävan efter att förbättra levnadsförhållandena för de fattigaste människorna. Denna strävan och vidtagandet av praktiska, realistiska och effektiva åtgärder är en kreativ utmaning för Europeiska unionens folk och en absolut nödvändighet för mänskligheten. Vi måste bryta den där kopplingen mellan energi och fattigdom - basen för kommissionens två förslag - i och med att ?där det saknas energi breder fattigdomen ut sig, och det bildas en ond cirkel?.
Jag delar föredragandens oro över bristen på ett tydligt ekonomiskt åtagande från kommissionens sida för att stödja den diagnos som har ställts. Jag tror emellertid att vi rör oss i rätt riktning. Även om man ser det ur ett rent ekonomiskt perspektiv så är allt stöd som kan realiseras på energiområdet en klar framtidsinvestering. För alla. Det är ett av de områden på vilket utvecklingspolitik kan ha en mer varaktig och synlig effekt.
. Vi moderater anser att den marina miljön är viktig och bör skyddas. Förutsättningarna för en framtida god Östersjömiljö har förbättrats avsevärt genom kommunismens fall och håller på att förbättras ytterligare genom utvidgningen av Europeiska unionen. Genom EU-samarbetet kommer det gemensamma arbetet för en renare Östersjö att intensifieras.
Vi har röstat för detta initiativbetänkande, trots att det inte tar hänsyn till vad som redan gjorts och trots att föredraganden vill styra utvecklingen med alltför långtgående centralstyrning och överstatlighet.
Vi moderater anser att Östersjöns problem inte kan eller bör lösas på samma sätt som exempelvis Medelhavets. Berörda länder och regioner i respektive geografiska område måste kunna få finna lokalt anpassade lösningar.
. (PT) I genomförandeplanen från toppmötet för hållbar utveckling i Johannesburg kan man läsa att ?oceanerna, haven, öarna och kustzonerna är en väsentlig del i planetens ekosystem och har en livsviktig betydelse för livsmedelssäkerheten i världen?. Det måste betraktas som en prioritet att skydda den marina miljön, och i synnerhet att bevara dess biologiska mångfald, och vidare behövs ytterligare åtgärder på området för skydd av den marina miljön, en väl fungerande kustpolitik och hållbar användning av haven.
Därför instämmer vi med föredraganden att en strategi på det här området måste inbegripa följande: försiktighetsprincipen; att utveckla åtgärder för att skydda och bevara den marina miljön; en integrerad strategi för att möta hot orsakade av mänskliga aktiviteter som påverkar den marina miljön; en integrerad strategi för förvaltning av fiskeansträngningarna; en regional strategi som tar hänsyn till regionala skillnader och respekterar ?ekologiska särdrag och socioekonomiska aspekter?, utan att glömma att det finns andra anledningar till föroreningar av marina miljöer.
Vidare beaktar vi att det förslag som kommissionen nyligen lade fram om förvaltning av fiskeansträngningarna ifrågasätter målen om att bevara miljön och Portugals förmåga, i synnerhet, att utföra åtgärder för att bevara miljön i landets exklusiva ekonomiska zon.
. (FR) Jag har röstat för detta betänkande. Genom att anta en strategi för att skydda och bevara den marina miljön utformar man en riktig EU-politik för sjösäkerhet.
Det finns förordningar och direktiv, och det är medlemsstaternas sak att tillämpa dem och Europeiska kommissionens uppgift att kontrollera att de genomförs. Vi måste vara oförsonliga på denna punkt, för om en katastrof skulle inträffa är det mycket enkelt att göra EU till en idealisk syndabock.
Det föreslås också nya sjösäkerhetskrav i syfte att skydda våra kuster: fartyg med dubbelskrov och eventuella straffrättsliga påföljder för varje lagöverträdare. Som komplement till dessa åtgärder kräver jag att det inrättas en europeisk kustbevakningstjänst.
Syftet med denna politik är att skydda och bevara i stället för att försöka åtgärda skador som redan uppstått. Miljökatastrofer avhjälps inte med hjälp av subventioner. De drabbade regionerna lider och kommer att lida länge till när det gäller den biologiska mångfalden och miljöbalansen, som är nödvändiga för upprätthållandet av fiskresurser och bevarandet av arter.
. (PT) Jag gratulerar kommissionen till det meddelande som har presenterats. Jag anser emellertid att analysen i meddelandet borde ha baserats på bevarandet av fiskebestånd och inte på ett vagt hållbart bruk av fiskeresurserna. Dessutom gick man inte tillräckligt långt i analysen av hur fisket inverkar på skyddet av den marina miljön eller i definitionen av de mål som måste uppnås och tidsplanen för detta.
Jag hoppas därför att kommissionen så snart som möjligt kommer att lägga fram ett förslag till en strategi för skydd av den marina miljön och utarbeta ett globalt svar på utmaningen att främja ett hållbart skydd av den marina miljön, både genom att samordna och stärka de lagtexter som redan existerar och även genom att uppmuntra upprättande av europeiska och globala myndigheter för övervakning och utvärdering. Denna strategi måste innefatta målsättningar, resurser och tidsramar. Slutligen åberopar jag mig på Europeiska unionens ledande roll i de internationella förhandlingarna om bevarande av marin miljö: det är av avgörande vikt att bifångsttekniker (att lägga ut mycket långa nät som även dödar icke-målarter som exempelvis valdjur, sälar, fåglar och sköldpaddor) begränsas avsevärt på världsomfattande skala.
. (PT) Enhälligheten i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor bekräftar det här initiativbetänkandets nära nog obestridliga natur. Jag delade utskottets ståndpunkter och röstade för betänkandet.
Jag anser att det är riktigt att utarbeta en harmoniserad europeisk strategi för den marina miljön; det har visat sig att det finns ett behov. Tanken om att bristen på fullständig information inte är en förevändning för att undvika att vidta försiktighetsåtgärder (i synnerhet när det finns klara bevis på en tydligt minskad biologisk mångfald) är en värdig princip för att vidta åtgärder, såvida den inte tillämpas blint.
Lika användbar är föredragandens begäran om att Europeiska unionen skall fatta beslut om att gå med i Arktiska rådet (vars nuvarande medlemmar är Förenta staterna, Kanada, Island, Norge och Ryssland, Danmark, Sverige och Finland). Om EU var medlem skulle detta säkerligen förbättra den euro-atlantiska förståelsen av miljöproblem och ge EU ett betydande forum, i synnerhet för att skydda den marina miljön i Norden.
I fråga om kommissionens övertygelse att taket för hållbar avkastning skall fastställas med tanke på hållbara bestånd och inte ekonomisk hållbarhet anser jag att en mer balanserad strategi behövs: en strategi för att skydda och bevara den marina miljön, och samtidigt en definition av mekanismer för att öka den ekonomiska hållbarheten. Det bästa med en sådan kompromiss är troligtvis att en politik som definierats på så sätt är en ständig framgång.
. (PT) Här, liksom i min röstförklaring i fråga om Markovs betänkande, är det huvudsakliga problemet med det strukturpolitiska föranslutningsinstrumentet (ISPA) - utvecklingsprogrammet riktat till åtta av de anslutande länderna för året 2001 - de fortsatta svårigheterna i samband med förfaranden för nyttjande av anslag.
ISPA-programmen utgör ett slags sammanhållningsfond för länderna som snart kommer att gå med i EU och syftar till att förbättra grundläggande infrastruktur på områdena för miljö och transport. Inom den här ramen är det, som föredraganden påpekar, viktigt att investera i bra administrativ utbildning för personalen i dessa länder som från och med nästa år kommer att förvalta medlen i strukturfonderna. På så vis undviks byråkratiska fördröjningar som resulterar i ständiga flaskhalsar och förseningar.
Då jag instämmer med föredragandens ståndpunkt är meddelandet som utskottet för regionalpolitik, transport och turism vill vidarebefordra till kommissionen också att en genomgripande förenkling av förfarandena behövs, utan att det påverkar nödvändiga åtgärder för kontroll av redovisningen. Annars föreligger under de kommande åren en risk för en allvarlig förlamning som utjämnas av frikostighet i sista minuten som inte stämmer överens med tankar om rationell och strukturell utveckling.
. (PT) Fiskesektorns lönsamhet beror på fiskbeståndens hållbarhet, och dessa fiskbestånd måste behandlas som en global nyttighet. Därför instämmer vi med FAO:s uppförandekod för ansvarigt fiske, som innebär att åtgärder måste vidtas för att minimera föroreningar, avfall, fiskmängderna som kastas överbord och fångster av förlorade redskap eller fångster av andra än målarterna. Det finns ett behov av att utveckla och använda mer selektiva och miljösäkra fiskeredskap och fisketeknik, och ett effektivt skydd av ungfisk.
FAO har beräknat mängden fisk som kastas överbord inom ramen för det kommersiella fisket till mellan 17,9 och 39,5 miljoner ton per år, eller mellan två och fem gånger så mycket som Europeiska unionens fiskeproduktion, vilket är helt oacceptabelt.
Vi instämmer med det här betänkandets målsättningar. Vi anser emellertid att en lösning kommer att finnas först när den gemensamma fiskeripolitiken har decentraliserats, och fiskare, forskare och myndigheter spelar en aktiv roll. Inledningsvis kan detta, som föredraganden påpekar, uppnås genom att låta de regionala rådgivande nämnderna, som inrättades genom förordning 2371/2002, delta i utarbetandet av en strategi för att avskaffa bruket att kasta fisk överbord.
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
. (FR) Jag avstod från att rösta om resolutionen om det transatlantiska partnerskapet. I sin helhet är detta ändå en utmärkt resolution som innehåller mycket viktiga punkter för europeiska socialister och för européerna kort och gott, nämligen en återupprepad vilja till multilateralism i den transatlantiska politiken, en tonvikt på internationell rätt och ett bevarande av den arbetslivsrelaterade gemenskapsrätten, genom ändringsförslag 16 från Raimon Obiols.
Däremot antogs ändringsförslag 26 från PPE-DE-gruppen, där man betonar att den europeiska säkerhetsstrategin bör innefatta hänsyn till den amerikanska nationella säkerhetsstrategin och medföra särskilt stor försiktighet när det gäller EU:s ståndpunkt i situationer som Förenta staterna verkar tolka annorlunda.
Partnerskapet riskerar att bli en monolog. Européerna kommer aldrig att få höra förklaringar från amerikanerna där de säger sig vara beredda att underteckna internationella konventioner mot tortyr, mot truppminor, för Kyotokonventionen, för Internationella brottmålsdomstolen eller för en tillämpning av Genèvekonventionen i Guantánamo.
Men om européerna inte åtar sig att ta hänsyn till den amerikanska strategin har man däremot anledning att tro att det inte bara är Natos säte i Bryssel som kommer att hotas utan även - vem vet? - EU-institutionernas säten!
Denna resolution bygger på ambitionen att skapa ett så kallat ?välbalanserat partnerskap? mellan EU och USA, ?baserat på jämlikhet? och ägnat att ?sköta gemensamma globala intressen?: med andra ord, att styra världen och att dela upp den mellan dessa två bastioner för kapitalismen.
I ett försök att övervinna ?oenigheter? förespråkas en fördjupning av förbindelserna mellan EU och USA, vilket motiveras av EU:s behov av att utvecklas som ett politiskt och militärt block. I resolutionen förordas därför skapandet av en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), en utvidgning av omröstningar med kvalificerad majoritet (i synnerhet när det gäller extern handel samt utrikes- och säkerhetspolitik), etablering av en gemensam europeisk diplomatenhet, utökat samarbete inom försvarspolitik och ?starkare och mer effektiv? användning av militära resurser inom ramen för Nato, och framför allt inom slutsatserna från Natos senaste toppmöte i Prag. Vidare föreslås att en ?transatlantisk marknad? skapas för att Världshandelsorganisationen (WTO) skall kunna fatta snabbare beslut.
Det är betecknande att resolutionen också innehåller en okritisk hänvisning till de uttalanden som nyligen gjorts av en grupp före detta amerikanska regeringstjänstemän som använde ett öppet brev för att skapa en ram för förbindelser mellan USA och EU (där den förstnämnda parten skulle ha herraväldet och den senare skulle vara underordnad) och som bedriver påtryckningar med oacceptabla förslag som skulle ha en klart störande inverkan på kontakterna i olika angelägenheter mellan länderna i EU.
Av dessa skäl röstade jag emot resolutionen.
Det är viktigt att fortsätta påtryckningarna på Förenta staternas regering för att få USA att underteckna Kyotoprotokollet. Det är sant att sådana europeiska åtgärder som direktivet om handel med utsläppsrätter, vilket syftar till att sänka kostnaden för att kunna uppfylla Kyotoprotokollet, kommer att hjälpa till att minska det amerikanska motståndet mot det nämnda protokollet. Jag har dock en känsla av att en strategi som bygger på ett sådant försök att charma någon riskerar att bli alltför passivt. Det är därför av avgörande betydelse att ta upp Kyoto vid nästa förhandlingsrunda inom Världshandelsorganisationen (WTO). Om USA inte deltar i Kyotoprotokollet kommer landet att få en orättvis konkurrensfördel för sina produkter, särskilt när det gäller energiprodukterna, i förhållande till europeiska produkter på kort sikt. Det handlar därför om att veta om EG är berett att driva fram åtgärder som är inriktade på att eliminera dessa orättvisa fördelar inom WTO, huvudsakligen genom att påföra tull på amerikanska produkter som exporteras till det europeiska området.
Även om jag återigen känner ett angeläget behov av att återupprätta de transatlantiska förbindelserna mellan USA och EU (se ändringsförslag 27 av Gruppen Unionen för nationernas Europa [UEN], som godkändes), tvingades jag att rösta emot detta resolutionsförslag. Jag beklagar det fullständigt onödiga och missriktade förslaget att ta med avsnitt 5, där man förespråkar ståndpunkter som inte motsvarar det som föreskrivs i fördragen och som inte förtjänar vårt stöd. I en tid när vår uppgift var att läka alla de sår som uppstått i de transatlantiska förbindelserna på grund av de spänningar som vänsteranhängare och andra anti-amerikanska grupper förorsakat den senaste tiden motsätter jag mig också att man i resolutionen misslyckats att motstå frestelsen att nå kompromisser med ett språk och tänkesätt som i grunden är fientligt mot våra USA-allierade. Denna fientlighet framträder i avsnitten 8 och 14. Jag förkastar såväl beslutet att kritisera medlemsstater som eftersträvar förbindelser och partnerskap med USA som det underförstådda fördömandet av de medlemsstater i unionen som inte böjde sig för det fruktlösa försöket med ett fransk-tyskt diktat. Att insistera på sådant språk och sådana attityder kan inte få annat än negativa konsekvenser för Europeiska unionens och dess medlemsstaters intressen. Med hänsyn till att den slutliga texten i denna kompromiss på det hela taget utformats på ett olyckligt sätt beklagar jag tillbakadragandet av det resolutionsförslag i denna fråga som lades fram av Muscardini, Collins och Queiró, vilket jag med nöje skulle ha givit mitt stöd.
. Resolutionen lyfter fram ett antal viktiga områden för fortsatt förstärkt samarbete mellan EU och USA, men också områden som det finns skilda uppfattningar om. Enligt min mening är det viktigt att EU inte viker undan, inte minst vad gäller USA:s ansvar för klimatpolitiken. Särskilt värdesätter jag att parlamentet i punkt 22 stöder kommissionen i dess åsikt att USA:s anmälan till WTO av EU:s godkännandeförfarande för genmodifieraden organismer, GMO, ?är rättsligt obefogad, ekonomiskt ogrundad och politiskt gagnlös?.
Trots detta har jag inte kunnat stödja resolutionen då det i punkt 5 krävs omröstning med kvalificerad majoritet i ministerrådet även för utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vare sig delar den uppfattningen eller finner den realistisk. Europasamarbetet skulle förfelas genom att ett lands befolkning, regering och riksdag tvingades föra en utrikes- och säkerhetspolitik man inte önskar.
Av denna anledning har jag valt att rösta emot betänkandet, vilket dock antogs (303-109 och 47 nedlagda röster).
. (EN) De brittiska konservativa ledamöterna tvingas emellertid att motvilligt rösta mot resolutionen på grund av ett antal hänvisningar som vi inte tror kommer att vara till nytta varken för förståelse eller för goda förbindelser. Det finns, till exempel, en hänvisning till unilaterala strategier för problem som är kränkande och som ignorerar den överlägsna roll som Förenta staterna oundvikligen måste spela som det största och mäktigaste landet i världen, om de värderingar som vi ansluter oss till skall upprätthållas. Det innehåller också ett oförbehållsamt insisterande på att Förenta staterna skall dela Europas syn på Internationella brottmålsdomstolen - trots de problem som en oförändrad stadga för närvarande skulle leda till för Förenta staterna. Det finns inte heller någon anledning för Europa att ständigt söka oenighet med Förenta staterna i fråga om dödsstraffet, som förblir lagligt enligt internationell rätt. Vi måste respektera att deras åsikt är annorlunda än vår och inte försöka lägga fram det som en symbol på europeisk moralisk överlägsenhet gentemot Förenta staterna. Det har funnits för mycket anti-amerikanism i Europa under den senaste tiden, och Europa måste påminna sig om vad man är skyldig Amerika. Detta återspeglas inte till fullo i resolutionen som den nu ser ut. Slutligen kan vi inte stödja omröstning med kvalificerad majoritet i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
| sv |
Tolkning av arbetsordningen: se protokollet
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! På sidan 6 i gårdagens protokoll står det att jag begärde ordet med anledning av ett personligt uttalande. Det som jag då sade, fru ordförande, var precis det som i går hände på nytt. I nederländsk TV, i programmet Nova, satt Van Dijk återigen och ljög och gjorde precis det som jag i går förebrådde de gröna för, nämligen att missbruka situationen av valtaktiska skäl. Hon påstod i TV att jag är emot varje förändring av den nuvarande stadgan. Alla här i parlamentet vet att jag gång på gång muntligen och skriftligen och i betänkanden från utskottet för arbetsordningen mycket tydligt har sagt att jag anser att det måste komma en stadga som är lika för alla ledamöter och att det inte får förekomma någon diskriminering grundad på nationalitet eftersom det strider mot artikel 6 i fördraget. Just nu, fru ordförande, tjänar italienarna i detta parlament fem gånger mer än spanjorerna. Det är skandal! Det är diskriminering grundad på nationalitet. Vi anses utföra samma arbete och borde således också få samma ersättning för detta. I den stund då det finns en likvärdig stadga, fru ordförande, kan bestämmelserna för rese- och uppehållskostnader också ändras. Jag kräver att de gröna tar tillbaka sina ord om att jag skulle vara mot förändring. Jag är för det. Fru ordförande! Vi räknar med att presidiet så snart som möjligt kommer med förslag till en likvärdig stadga.
Ytterligare en sista kommentar, fru ordförande. Varför finns det inte i Bryssel som i Strasbourg en enhet som kan ställa förhandlingsreferatet till förfogande påföljande dag? Det är ett märkligt förhållande. Nej, det där är protokollet, herr Martens. Jag talar om det fullständiga förhandlingsreferatet, den så kallade " regnbågen" på alla olika språk. Men Martens som vill vara hjälpsam här, han känner inte till det så noga. Fru ordförande! Jag hoppas att Bryssel kommer att behandlas likadant som Strasbourg och att det således skapas en enhet här också som kan utarbeta det fullständiga förhandlingsreferatet.
Tack så mycket, herr Wijsenbeek. Vi noterar detta.
(Parlamentet justerade protokollet.)
Sammanhållningsfonden - Strukturfonderna - Öregionerna
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0159/98 av Arias Cañete för utskottet för regionalpolitik om Sammanhållningsfondens årsredovisning 1996 från kommissionen (KOM(97)0302 - C4-0482/97), -A4-0160/98 av Klaß för utskottet för regionalpolitik om åttonde årsrapporten för strukturfonderna 1996, -A4-0118/98 av Viola för utskottet för regionalpolitik om problemen i EU: s öregioner.
Fru ordförande, fru kommissionär, ärade ledamöter! Artikel 130a i fördraget innehåller en grundläggande bestämmelse i gemenskapsrätten. Den slår fast att om man för att främja en harmonisk utveckling inom hela gemenskapen skall denna utveckla och fullfölja sin verksamhet för att stärka sin ekonomiska och sociala sammanhållning och tillägger att gemenskapen skall särskilt sträva efter att minska skillnaderna mellan de olika regionernas utvecklingsnivåer och eftersläpningen i de minst gynnade regionerna, inbegripet landsbygdsområdena.
Inom gemenskapens politik för regional utveckling, upphäver sig Sammanhållningsfonden till en av de viktigaste instrumenten i denna politik, då dess väsentliga uppgift är att bidra till kampen mot existerande skillnader inom Europeiska unionen. Skillnader som fortfarande, i högre grad påverkar de fyra länder som får bidrag ur denna fond, vilket visades tydligt i den första treårsrapporten om sammanhållningen som kommissionen sammanställde.
Betänkandet vi nu behandlar visar att, även om vi har gått framåt inom sammanhållningens två verksamhetsområden - transporter och miljö - är skillnaderna vi talar om, långt ifrån lösta, varför det är viktigt att denna fond fortsätter att verka i de fyra bidragstagande länderna.
Det är, hur som helst, nödvändigt att betona dessa staters skyldigheter, inte bara att genomföra verkliga ansträngningar för att verksamheten som bedrivs med Sammanhållningsfondens stöd, verkligen blir effektiva, utan också för att en verklig balans skall finnas, vid genomförandet av verksamheten, mellan fondens två verksamhetsområden eftersom det, vilket konstateras i betänkandet, råder en obalans i vissa stater vad gäller finansieringen av projekt inom vissa områden. Konkret, inom transportområdet, måste vi framhålla vår oro inför det faktum att man fortsätter att ge bidrag till vägtransporter vilka, märkligt nog, är de som minst beaktar miljöfrågan jämfört med andra transportmedel som till exempel järnvägen. Detta kan tyckas en aning motsägelsefullt om vi betänker att det är just miljön som är den andra sektorn som finansieras av sammanhållningsfonden, och således borde de projekt som tar störst miljöhänsyn prioriteras.
Ur en strikt finansiell synvinkel kan man säga att resultaten under 1996 är mycket tillfredsställande, då den budgetmässiga verkställigheten uppgår till 100 procent i åtagandebemyndiganden och 97, 50 procent i betalningsbemyndiganden, och dessutom för att det går mot en balans mellan verksamhetsområdena.
Den speciella uppmärksamhet som ges de ytterst perifera regionerna, vilka, som vi vet, är de som brukar ha störst problem, framför allt beträffande kommunikationer, är mycket positiv, fru kommissionär.
När vi analyserar Sammanhållningsfondens viktiga funktion som finansiellt instrument för att uppnå den ekonomiska och sociala sammanhållningen bör vi återigen betona skillnaden mellan den nominella konvergensen, vilken vissa av staterna som får bidrag ur denna fond har lyckats uppnå, och den reella konvergensen, vilken långt ifrån har uppnåtts i dessa stater, och vilken är ett prioriterat mål för Sammanhållningsfonden.
Det finns några ändringsförslag till betänkandet som blandar ihop den reella konvergensen och den nominella konvergensen. Jag menar emellertid att om man anser att den som har uppnått tredje etappen i Ekonomiska och monetära unionen inte skall få bidrag ur sammanhållningsfonden, trots att de uppfyller kraven om en BNP lägre än 90 procent av gemenskapens genomsnitt, vore det att belöna de länder som har underlåtit att uppfylla kraven och bestraffa de länder som, trots nackdelarna i förhållande till gemenskapens BNP, har gjort en verklig ansträngning för att minska skillnaderna och uppfylla, och fortsätta att uppfylla, de kriterier som har slagits fast, inte bara i konvergensplanerna utan också i stabilitetsplanerna.
Jag kommer, hur som helst, att lägga fram ett muntligt ändringsförslag till stycke 14 i mitt betänkande, för att det helt och hållet skall anpassas till de frågor som togs upp i Izquierdo Collados betänkande, med tanke på de kompromissändringsförslag som Berend lagt fram, så att vi bibehåller den enhällighet vi uppnådde angående Izquierdo Collados betänkande.
Vi bör också se positivt på skapandet av sysselsättning som denna fond åstadkommer, direkt eller indirekt, i de bidragstagande staterna. Detta är en aspekt som bör uppmuntras, eftersom det är nödvändigt, även om skapandet av sysselsättning inte är det huvudsakliga syftet med Sammanhållningsfonden, att ta hänsyn till denna aspekt och prioritera de åtgärder som kan skapa långvariga anställningar, i synnerhet när vi befinner oss i ett ögonblick då Europeiska unionen måste stärka denna politik inom ramen för Amsterdamfördraget som ännu inte trätt i kraft.
För att avsluta, ärade kolleger, skulle jag vilja peka på att sammanhållningsfonden har visat sig vara ett väsentligt instrument för att uppnå en balanserad stor Europeisk union, utan skillnader. Därför är det en lämplig modell som kan inspirera till framtida föranslutning, vilket kan formas på samma sätt som denna fond och bidra till att utvidgningen blir en framgång.
Fru ordförande, fru kommissionär, mina damer och herrar! Kommissionens rapport om strukturfonderna 1996 lades fram för oss som ett mycket omfattande, men tidsenligt dokument. Detta tackar vi kommissionen för. I dag tar vi ställning till detta, för vi vill lära oss av erfarenheterna från 1996 för de kommande åren. Vi blickar redan framåt mot de kommande utmaningarna, reformen av strukturfonderna och unionens utvidgning. Några problem från de gångna åren fortsätter att dyka upp, och de har även nämnts av föredragandena i parlamentet under årens lopp. Enligt mottot " droppen urholkar stenen" tog jag upp denna punkt på nytt i mitt betänkande. Kommissionen får förlåta mig, men jag hoppas så på en problemen skall lösas.
Vid utgången av 1996 har halva den löpande programplaneringsperioden gått. Resultaten vad gäller utnyttjandet av anslagna medel under de två föregående åren har varit mindre tillfredsställande. Ändå visar år 1996 att de förseningar som fanns vid programplaneringen nu verkar ha åtgärdats. Därmed var år 1996 det första riktiga genomförandeåret. Vi kan med belåtenhet konstatera att strukturfondernas medel har utnyttjats tillfredsställande under år 1996, nämligen åtaganden med 98 procent och betalningar med 95 procent. Här har betydande framsteg gjorts. Emellertid måste vi medge att dessa siffror endast i viss mån ger upplysningar om det verkliga genomförandet på fältet. Därför uppmanar vi medlemsländerna att iaktta fristen på tre månader för överföring av medel till slutmottagarna. Vi anmodar kommissionen att presentera uppgifter angående överföringen av medel till slutmottagarna i den kommande årsrapporten. Bara på detta sätt kan finansflödet från kommissionen till slutmottagarna ske på ett öppet sätt.
Utnyttjandet av gemenskapsinitiativen samt övergångsåtgärder och innovationsåtgärder ger emellertid fortfarande anledning till oro. 70 procent av de ej utnyttjade medlen härstammar från detta område. Inte heller har gemenskapsinitiativen förbättrats som man hoppats på under år 1997, enligt preliminära siffror. Därför kommer det att bli nödvändigt att ändra programplaneringen, och jag ber er att informera parlamentet om detta så tidigt och så omfattande som möjligt, och att beakta parlamentets yttrande. Detta gäller i synnerhet i händelse av problem med utnyttjande av medel mot slutet av programplaneringsperioden. Europeiska investeringsbankens aktiviteter och Europeiska investeringsfonden har visat sig ha en betydande hävstångseffekt för strukturfondsåtgärder. Det gäller att utnyttja denna bättre i framtiden. Förvisso är det även nödvändigt med en kontroll av den Europeiska investeringsfonden från revisionsrättens sida.
Betydelsen av strukturpolitikens överensstämmelse med övrig gemenskapspolitik bör understrykas i fortsättningen. Förverkligandet av partnerskapsprincipen har visserligen förbättrats, men den har fortsatt att verka tämligen sporadiskt och även punktvis, särskilt vad gäller lokala och regionala ekonomiska och sociala partners. De diskussioner om nya former av partnerskap respektive om en förstärkning och bättre förankring av principen som kommissionen har företagit, är av betydelse såtillvida att den omedelbart förestående strukturfondsreformen kommer att göra partnerskapet till ett viktigt tema. En starkare förankring av partnerskapet i de nya förordningarna bör realistiskt och exakt definiera partnerskapets omfattning, rollfördelning och funktion. Övervakning, utvärdering och kontroll är av stor betydelse för framgången och för att målen skall uppnås. Detta område har med tiden uppnått en oerhörd komplexitet vad gäller kriterier och förfarande. Inom ramarna för den förestående strukturfondsreformen måste en viss förenkling av utvärderingssystemet komma till stånd.
Vi kan fastställa en ökning av oegentligheter med ekonomiska effekter. Effektivare kontroller och ett bättre samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna upptäcker säkert flera oegentligheter. En ökning av bedrägerier spelar enligt min mening emellertid även en roll. Additionalitet är en princip som bör prioriteras som förut. Ändå är övervakningen av denna princip inte tillfredsställande. Kommissionen har föreslagit additionaliteten som ett av kriterierna för en 10 procents-reserv. Ändå är svårigheterna vid övervakningen, som dyker upp om och om igen, allt annat än uppmuntrande. Jag frågar mig hur ett kriterium som är så otillgängligt vid kontroll kan komma i fråga som extra fördelningsnyckel. Därför ber jag kommissionen att tänka över detta förehavande ännu en gång.
Slutligen skulle jag vilja tacka alla som har hjälpt och stött mig med detta betänkande. Jag hoppas att även strukturstödet för Europeiska unionens sammanväxande kommer att kunna utformas på ett bra sätt i framtiden.
Fru ordförande, kära kolleger, fru kommissionär! För ett år sedan beslöt rådet att ändra unionsfördraget genom att införa ett viktigt tillägg till artikel 130a i anslutning till sammanhållningspolitiken. Bland de mest underutvecklade regionerna i Europeiska unionen, och därmed också de regioner som har mest behov av speciella och riktade stödinsatser, lade man till öregionerna - som av uppenbara geografiska skäl ligger långt från det kontinentala Europa och dess inre marknad - på grund av en hel serie extra kostnader som denna deras beskaffenhet orsakar. Vid detta lyckliga tillfälle godkände Europeiska unionen också när det gäller öregionerna det man redan hade godkänt när det gäller andra regioner, som till exempel de mest avlägsna regionerna eller regionerna i norr, dvs. en särskild behandling och speciell uppmärksamhet när det gäller deras specifika egenskaper, dvs. något som domstolen redan konstaterat när den bekräftade att diskrimineringen består i att man behandlar situationer med olika förutsättningar på identiskt likadant sätt.
Rådet gav oss för ett år sedan en enorm behållare som skall fyllas med idéer och konstruktiva förslag, en behållare som har som sin rättsliga grund den nya texten i artikel 158 i Amsterdamfördraget och bilagan nr 30. Sidorna utgörs av den gemensamma politiken: jordbruks-, sammanhållnings-, fiskeri- och energipolitiken etc., men tyvärr finns det också ett ganska tungt lock som försenar genomförandet av det som fördraget föreskriver. Detta lock är kommissionen, som hittills har stängt dörren för idéerna från parlamentet och dess utskott för regionalpolitik.
Jag hoppas verkligen att vi kan lägga om kursen i dag. Jag vill inte här börja diskutera om den språkliga utformningen av artikel 158 - det problemet har inte utskottet för regionalpolitik ägnat sig åt - utan överlämnar det åt dem som har den vederbörliga kompetensen i detta parlament och så småningom till domstolen. Jag skulle i stället vilja diskutera den gällande översättningen av artikel 158. Jag är fullständigt övertygad om att den italienska översättningen är korrekt, men jag är inte lika övertygad om kommissionen vilja att följa den. Om det till exempel är sant, vilket det är, att gemenskapens förordningar skall stämma överens med den primära rättsakten - dvs. fördraget - så är det svårt att förstå varför förslagen till förordning om ändring av strukturfonderna, som presenterats av kommissionen den 18 mars, inte någonstans nämner öregionernas problem, en fråga som berör 14 miljoner europeiska medborgare.
Det vi begär är att man tillämpar principen om lika möjligheter på öregionerna genom ett antal positivt diskriminerande åtgärder som gör det möjligt att kompensera de uppenbart olika förutsättningarna, i överensstämmelse med principen om ekonomisk och social sammanhållning som ligger till grundval för det europeiska konstruktionsarbetet. Därför presenterar jag i mitt betänkande en integrerad politik för öregionerna, en samordning som skall skötas av en " tvärförvaltningsgrupp" inom generalsekretariatet, införandet i den nya Interreg av ett kapitel om samarbete mellan olika öregioner, möjligheter att få tillgång till strukturfonderna på grund av de geo-ekonomiska förutsättningar som präglar öregionerna, en skattesats för öregionerna som ligger mellan kontinentens och den som gäller de mest avlägsna områdena, som gör att öregionerna kan konkurrera på lika villkor med de andra, kontinentala regionerna tack vare att de stöttas av effektiva ekonomiska stödåtgärder.
I och med dagens omröstning kommer parlamentet att uttrycka sin övertygelse om att unionen måste fatta viktiga och innovativa beslut. Besluten kommer att vara Amsterdamfördragets barn endast om de går i den riktning som anges i bilagan till fördraget, som erkänner kravet från gemenskapslagstiftningen att ta hänsyn till de svårigheter som öregionerna har, så att man vidtar speciella åtgärder - om de är befogade - till fördel för dessa regioner i syfte att bättre integrera dem på den inre marknaden på lika villkor. Här gäller tre nyckelfaktorer: den första - " berättigade åtgärder" - kan skingra tvivlen hos dem som fruktar en blind horisontell politik som inte tar hänsyn till de avsevärda skillnader som finns mellan en öregion och nästa och som därför kan bli orättvis. När det gäller den andra faktorn - " lika villkor" - blir en logisk konsekvens att man måste erkänna att förutsättningarna för alla öregioner inte är lika. Den tredje faktorn slutligen är " integrationen och den inre marknaden" , en marknad som öregionerna ännu inte kan utnyttja och som de ofta drabbas negativt av på grund av den ojämlika konkurrenssituation som naturen har skapat.
Det är Amsterdamfördraget som använder dessa formuleringar, inte en enskild person som till exempel er föredragande, som emellertid helt och fullt instämmer i det som sägs i fördraget. Därför kräver jag att fördraget ratificeras av de nationella parlamenten, att det accepteras av kommissionen och att det snarast tillämpas, med början i reformeringen av strukturfonderna och den gemensamma konkurrens- och jordbrukspolitiken. Uppmaningen till detta parlament är att inte isolera öregionerna, att inte skapa ett tomrum runt regioner som utgör vår kontinents historia, att se till så att det som fördraget utlovar verkligen blir verklighet.
Fru ordförande, ärade ledamöter! Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har inte tvekat att komma med sitt yttrande i ett så viktigt ämne som de socialt orättvisa och ekologiskt ohållbara konsekvenserna som är förbundna med unionens öar.
Öläget, framför allt på de öar som har färre än 100 000 invånare, innebär förlorad konkurrenskraft och möjligheter för dess befolkning och industri, då de hamnar i farliga monokulturer i form av turism. De mindre öarna som utgör en del av en ögrupp har bristande infrastruktur och är beroende av att importera basresurser, energi, vatten, avfallshantering etc. Under sommarsäsongen, då befolkningen tredubblas och till och med femdubblas på grund av turismen, tar de få naturresurserna slut och de ekologiska problemen till följd av denna situation blir ibland oåterkalleliga, liksom vad gäller avfallssituationen. Den hållbara utvecklingen, ett av unionens prioriterade mål, blir på så sätt rena fiktionen.
En annan allvarlig ojämlikhet för de små öarna vilka utgör ögrupper, som till exempel Menorca, Ibiza eller Formentera, genom att de saknar medicinska specialiteter som radioterapi, kardiologi eller reumatologi, etc. gör att de lider av en dubbel avskildhet, det vill säga, en dubbel diskriminering, eftersom dessa sjukdomar bara kan behandlas på de stora öarna, vilket tvingar dem, till roga på allt, att behöva flytta.
Kan det finnas en större ojämlikhet, fru ordförande?
Jag slutar, fru ordförande, med att för mitt utskott, begära kompensatoriska rättsliga åtgärder för de små öarna i ögrupperna, vars sanitära och utbildningsmässiga situation är speciellt ogynnsam av detta skäl, åtgärder som utarbetande av finansiella instrument, tillämpning av stimulans och skattelättnader, och inkluderandet av de mindre öregionerna i mål 1 tills ett specifikt program för dessa utarbetats.
I vilket fall som helst borde de små öarna, vilka utgör en del av en ögrupp och har en befolkning under 100 000 invånare, få samma behandling som de ytterst perifera regionerna. Detta, fru ordförande, är ett ämne som kommissionen och rådet borde reflektera över.
Fru ordförande! Resolutionsförslaget från utskottet för regionalpolitik om sammanhållningsfonden är klart och koncist, och begrundar praktiskt taget alla aspekter som är värda att framhållas, varför jag gratulerar Arias Cañete, föredraganden för detta betänkande. Jag är tacksam för att han har tagit med slutsatserna i yttrandet från utskottet för regionalpolitik, för vilket jag har varit föredragande och jag vill betona punkt 5 i dessa slutsatser vilken lyder: " Sammanhållningsfonden har till dags dato inte lyckats åstadkomma någon verklig sammanhållning mellan medlemsstaterna. Även om vissa av de länder som får stöd från sammanhållningsfonden lyckats uppnå en sammanhållning till namnet i så måtto att de klarat konvergenskriterierna för EMU bör dock mottagarländerna också fortsättningsvis få stöd från denna fond, som ju har som sin primära målsättning att åstadkomma en verklig sammanhållning." Jag betonar detta för att jag vill säga följande: För att utrusta sammanhållningsfonden skapades i detta parlament ett tillfälligt utskott där jag ingick som ledamot, och jag kan försäkra er, fru ordförande, att alla ledamöter var överens om att en sammanhållningsfond borde skapas, då det är nödvändigt att upprätthålla samma anda för konvergens i alla medlemsstater - och jag menar den reella konvergensen, inte den nominella -. Så länge dessa skillnader fortfarande finns bör länderna med lägst inkomster få fortsätta att ta emot ur Sammanhållningsfonden.
Vi måste också säga att de genomförda investeringarna i mottagarländerna från sammanhållningsfonden inte enbart har gynnat dessa länder, utan även övriga länders ekonomi och skapande av sysselsättning, har i lika hög grad, eller i högre grad, gynnats. Om ni tillåter mig, fru ordförande, skall jag också nämna ett exempel: Vid bygget av höghastighetståget mellan Sevilla och Madrid lade Spanien ned stort arbete. Spanien tog mycket riktigt emot bidrag ur sammanhållningsfonderna, men de som drog störst nytta av detta var de länder som lyckades få kontrakt på det rörliga materialet och den övriga infrastrukturen i bygget, vilket betecknades som århundradets kontrakt. Det var inte Spanien som drog nytta av detta utan Tyskland och Frankrike. Således har vi alla nytta av investeringar i länderna med lägst inkomst.
Fru ordförande! Jag skulle vilja tacka Klaß för hennes utmärkta betänkande och säga att det finansiella instrumentet för utveckling av fisket, FIUF, endast representerar ungefär 1, 5 till 2 procent av strukturfonderna. Betänker man betydelsen av fiskeindustrin för unionens fattigaste och mest perifera regioner, är detta långt under den nivå som skulle krävas för att motsvara unionens åliggande. 70 procent av dessa pengar går till mål 1-regioner, vilket betyder att återstoden, som går till mål 5a och mål 5b, utgör en relativt liten summa pengar.
1995 stod detta instrument i tydlig kontrast till de övriga strukturfonderna genom att åtagandena uppnådde 100 procent, men 1996 var dess ställning den motsatta med endast 75 procent av åtaganden, vilket gav det ett nominellt värde av mycket sämre genomslagskraft än regionalfonderna, socialfonderna och jordbruksstrukturfonderna. Vi har inte fått någon tydlig förklaring från komissionen till ställningstagandet vad gäller de olika regionerna, men revisionsrättens rapport riktar uppmärksamhet på situationen i större detalj. Det förefaller som om medlemsstaterna helt enkelt inte tar fonden på allvar och jag misstänker att det beror på att den är för liten för att kunna motsvara några betydande ändamål.
Pesca är ett gemenskapsinitiativ utformat för att minska det negativa inflytandet av att industrins omstrukturering. Penningsumman uppgår till ungefär 40 miljoner ecu per år. Kommissionens rapport klargör inte den exakta ställningen för 1996. För det totala programmet fram till 1996 var 71 procent åtaganden och 14 procent betalningar. Revisionsrätten meddelar oss att 91 procent av Pesca-fonden 1996 var åtaganden och 43 procent betalningar. Vad beträffar Pesca-fonden skulle jag bara vilja säga att dess syfte skulle kunna tillgodos mer passande vid de allmänna stadgarna för regionalpolitiken. Den är alltför liten, allmänheten är förvirrad beträffande dess syfte, och detta gör den svårare att administrera.
Det är inte med någon vidare emfas jag håller med om tanken på additionalitet. Visst borde vi, inom ramen för EU, ha ett mer balanserat program för offentliga utgifter i varje medlemsstat. Frågan om additionalitet skulle i somliga fall kunna utöva påtryckningar på medlemsstaterna att spendera för mycket.
Fru ordförande! Först några iakttagelser från utskottet för socialfrågor och sysselsättning. Först och främst markerar 1996 en vändpunkt i utnyttjandet av strukturfondernas anslagna medel, eftersom vi för första gången kan konstatera ett år av full aktivitet, vilket tyder på att anslagen för åtaganden och betalningar helt klart har utnyttjats bättre i förhållande till de två föregående åren. Alltså ett lämpligt år för att förbereda strukturfondsreformen i Agenda 2000.
Som föredragande av yttrande skulle jag vilja framföra några iakttagelser, de gäller Europeiska socialfonden och är verkligen uppmuntrande: alla nyinförda anslag i budgeten har kunnat utnyttjas, och det gäller både åtaganden och betalningar. Man måste trots allt dock nyansera de här lovorden, eftersom det visar sig vara svårt att tillämpa mål 4 ute på fältet, och eftersom utnyttjandegraden för gemenskapsinitiativen fortfarande är otillräcklig. Härom vittnar Adaptinitiativet, som inte helt uppfyller väckta förväntningar, bl.a. när det gäller de små och medelstora företagens deltagande. Samtidigt är man medveten om att det är den typen av företag som i första hand skapar arbetstillfällen i Europa, och i dag måste vi också beakta konkurrensen från Förenta staterna. Därför måste vi alltså särskilt vara angelägna om att den typen av företag deltar.
De här iakttagelserna är identiska med de första förslagen till en reform av ESF, vars interventioner i framtiden skulle omgrupperas under ett enda mål, med avsikt att konkret stödja en europeisk sysselsättningsstrategi.
Till sist vill jag påpeka att den åttonde rapporten på ett tydligt sätt tar upp frågan om partnerskapet och hur det fungerar i praktiken, och det uppmanar oss till att tänka över övervakningskommittéernas sammansättning och roll, genom att arbetsmarknadens parter associeras på ett annat sätt, och särskilt de föreningar som verkar på det sociala området, så att de kan vara mer delaktiga när nästa reform skall genomföras.
Detta är, fru ordförande, iakttagelser som utskottet för socialfrågor och sysselsättning har gjort.
Fru ordförande, fru kommissionär! I miljöutskottet anser vi att många av kommissionens skyldigheter har fullgjorts, anslag har i stort sett utnyttjats fullt ut, proportionerna mellan stöd till transporter och stöd till miljön har upprätthållits. Likväl har vi vissa påpekanden och en fråga som vi vill framföra till kommissionsledamoten.
För det första: I anslagen till transporter är det uppenbart att man i alla länder har missgynnat - jag vill gärna uttrycka det på detta sätt - alla de transporter som är mest miljövänliga: järnvägar, hamnar, i gång, samtidigt som man fäster ofantligt stor vikt vid bilvägarna, vilket vi inte kan ställa oss bakom.
För det andra: I anslagen till miljön ser vi att man fäst ofantligt stor vikt vid vattenförsörjning och avloppsrening, vilket förvisso inte är dåligt. Ändå är vi inte särskilt nöjda med uppfyllandet av kraven på miljöskydd och de krav som utgår t.ex. från Agenda 2 000.
För det tredje: I utvärderingen av de projekt som genomförs i enlighet med direktiv 85/337 och även av andra projekt är inte tillfredsställande. Studierna av miljöeffekter görs mest för att de måste göras, och jag anser att kommissionen inte lyckas komma in på det väsentliga. Vad säger dessa studier? Har man rättat sig efter dessa studiers resultat? Och så vidare.
För det fjärde: Vi vidhåller, fru kommissionär, att de lokala myndigheterna och organisationer utanför regeringarnas kontroll måste medverka t.o.m. vid utarbetandet av studierna och vid genomförandet av projekten. I detta avseende har inga framsteg gjorts, men vi anser att denna medverkan är nödvändig.
Avslutningsvis en fråga till kommissionären: Vi skulle vilja att kommissionären talade om för oss om kommissionen har gjort eller kommer att göra en mera allmän total utvärdering av investeringarna, av investeringarna genom sammanhållningsfonden, om målsättningarna, sammanhållningen, har uppnåtts, om miljöskyddet har förbättrats osv., och detta, om möjligt, land för land. På så sätt skulle vi kunna göra en mera övergripande bedömning.
Fru ordförande! Vi har två mycket viktiga betänkanden framför oss i dag. Det första, Klaß betänkande, granskar genomförandet av 1996 års strukturfonder. Det andra, av Arias Cañete, granskar Sammanhållningsfonden för 1996. Det är betydelsefullt att detta parlament tar sin granskande och övervakande roll på allvar vad gäller hanteringen av strukturfonderna. Det är endast genom att se tillbaka och rätta de fel som begåtts i det förflutna som vi kan planera för framtiden, för ett mer effektivt och målinriktat bruk av resurserna i EU: s strukturfonder.
Dagens debatt är särskilt relevant som en fortsättning på det brittiska ordförandeskapets presentation under gårdagen av punkter på den kommande agendan för toppmötet i Cardiff, varvid medlemsstaterna kommer att ombes att föra fram sina handlingsplaner vad gäller arbetsmarknadsåtgärder. De kommer att ombes att vända sig till varandra för att skapa en effektiv och konkurrenskraftig EU-ekonomi, där små och medelstora företag blomstrar och det inte finns någon plats för byråkrati. Det är just vid denna tidpunkt som vi borde understryka betydelsen av den roll som Europaparlamentet och struktur- och sammanhållningspolitiken spelar i bekämpandet av arbetslösheten, beskyddandet av miljön, främjandet av lika möjligheter och byggandet av ett folkets Europa, samtidigt som vi minskar klyftan mellan fattigare och bördigare regioner.
Därför, säger vi till ministrarna i Cardiff, är dessa de mål som borde vara i hjärtat av reformprocessen. Vi har väsentliga verktyg för struktur- och sammanhållningspolitiken. Jag skulle vilja skriva under på Klaß rekommendationer, särskilt hennes uppmaning till ökad kontroll och utvärdering, till förbättring av den finansiella hanteringen och till behovet av en snabbare överföring av fonderna till mottagarna. Det skänker helt enkelt inte någon trovärdighet åt EU-fonderna att betala ut dem i somliga fall ett år efter att projekten har initierats. Senkomna medgivanden och blockeringar av penningflödet till olika projekt hotar deras livskraft, skapar osäkerhet för dem som verkställer projekten och bidrar inte till Europeiska unionens trovärdighet.
I dag har jag ett brev från mitt eget grevskapsråd i Derbyshire, vilket inväntar att förändringar skall genomföras av kommissionen vad gäller det finansiella underlaget innan det kan skicka ut brev om medgivande för de 98 projekt som söker stöd av ESF. Jag vet att detta inte specifikt är ert område, fru ordförande, men det handlar om Rechar, projekt understödda av Europeiska socialfonder. Det är inte bra att skicka ut brev om att starta upp projekt halvvägs in på året och sedan förvänta sig att vi kan dela ut dessa i tid. Vi kan åstadkomma bättre med fonderna. I framtiden måste vi beakta alla möjliga valmöjligheter för globala anslag, mellanliggande fondorgan, för att snabba på medgivanden om att spendera. Vi måste lära oss läxorna inför 2000-2006 års programperiod, med bättre framförhållning inom alla programområden. Vi behöver ett förstärkt och stabilt partnerskap med stark inblandning från lokala partners som kan hjälpa till med utdelningen.
Slutligen instämmer jag med punkten i Klaß betänkande om gemenskapsinitiativet att parlamentet skall ange till kommissionens sina riktlinjer beträffande initiativens totalanslag och anslaget från reservfonden i mars 1996, särskilt med hänsyn till Rechar, Retex, Konver och fredsinitiativen. Det är viktigt att kommissionen uttrycker sin erkänsla för dessa riktlinjer i sina rapporter. Annars kommer vi att tro att kommissionen inte har för avsikt att göra bruk av dem. Till Viola skulle jag säga att vi i socialistgruppen tar allvarligt på utmaningar från öregionerna, men att vi helt enkelt inte kan acceptera 25 nya ändringsförslag utan en föregående diskussion i utskottet. Det är ett missbruk av utskottssystemet.
Fru ordförande! I betänkandena från Arias Cañete, Klaß, Viola och i många andra betänkanden handlar det om mycket pengar, om pengar, som omfördelas i projekt från medborgarna i de relativt välmående länderna - jag talar medvetet inte om nettobetalarna - till de relativt fattiga och struktursvaga medlemsländerna. Vid denna omfördelning måste vi uppmärksamma några få, men desto viktigare principer. För det första: Målet med fonden, att stödja de svaga, är absolut utom all diskussion. Här handlar det om solidaritet och därmed om en av de viktigaste principerna för vårt samhälle. För det andra: Fondens pengar måste hanteras ytterst varsamt. Detta parlament tar därför övervakningsuppgiften på stort allvar, och vi uppmanar även medlemsländerna att göra detta. För det tredje: Europeisk solidaritet är odelbar. Den kan därför inte tas i anspråk av några få, eller till och med monopoliseras. Vi måste vara solidariska mot de sydliga länderna i Europa, men även mot kandidatländerna i Central- och Östeuropa behöver vår solidaritet i allas vårt intresse.
För det fjärde: Man får inte kräva för mycket av betalarna. I tider när arbetslöshetssiffrorna och budgetmedlen är knappa även i de välmående medlemsländerna, måste man umgås med varandra med stor försiktighet. Jag vill i detta sammanhang uttryckligen varna för att ställa några överdrivna krav. De kommer ovillkorligen att leda till motreaktioner.
Fru ordförande, fru kommissionär! Vi befinner oss i diskussionen om några viktiga ämnen som tar upp den regionala politiken: betänkandet av Klaß om strukturfonderna 1996 och betänkandet av Arias Cañete om sammanhållningsfonderna 1996. Jag skulle vilja betona att när vi talar om dessa aspekter, regionalpolitiken och sammanhållningsfonderna, talar vi om 34 procent av Europeiska unionens budget.
Jag vill bara säga att jag anser att Arias Cañetes betänkande är positivt i förhållande till det det tar upp, det vill säga fonderna under 1996. Jag går inte in på diskussionen om framtiden för dessa strukturfonder, vilket vi får möjlighet att tala om under nästkommande sammanträden i denna kammare.
Vad gäller Violas betänkande vill jag säga att jag anser den uppmärksamhet som ägnas problemen på öarna vara mycket viktig. Amsterdamfördraget talar om öarnas strukturella nackdelar, speciellt vad gäller vattenförsörjning, energi, utbildning, det sanitära och även transportfrågor.
Regionalpolitiken måste beakta öarnas problem. Kommissionen måste acceptera speciella transportstöd vilka kompenserar nackdelarna som de medborgare har, som bor på öarna och framför allt på de små öarna.
Även medlemsstaterna bör, i sina skatteåtgärder, ta hänsyn till principen om avskildheten. I annat fall får vi inte ett jämlikt Europa för alla medborgare när medborgarna på öarna har dessa nackdelar som skapats av deras speciella situation.
Jag anser, så som Viola sade, att det i detta betänkande handlar om att verkställa det som Amsterdamfördraget slår fast vad gäller öbelägenheten. Att skapa ett Europa närmare medborgarna på öarna kommer också att betyda att skapa ett Europa närmare alla medborgare i unionen.
Fru ordförande, kära kolleger! En öbo kan utan tvivel bättre än någon annan uppskatta betydelsen av vår debatt. Jag är personligen rörd av det intresse som kammarens olika politiska grupper har visat för betänkandet av vår kollega Viola, till vilken jag vill rikta varma och hjärtliga gratulationer, inte bara att han har utfört ett utmärkt arbete, utan också för att han, med hjälp av ett nära samarbete, har lyckats få till stånd en samförståndsanda mellan alla europeiska parter med öursprung.
Betänkandet vill visa att man inte får låta unionens perifera områden degraderas. Det är ändå den risk som öregionerna löper, med hänsyn till de socio-ekonomiska faktorer som utmärker den typen av områden. Hittills är det bara öregionerna i den yttersta periferin och deras problem som Europeiska unionen verkligen och på ett självklart sätt har tagit hänsyn till, vilket är ett erkännande av de handikapp som beror på avstånd. Andra regioner har kunnat åtnjuta gemenskapsinterventioner, när eftersläpningen i utvecklingen har varit så pass uppenbar, att det berättigade till betydande medel från strukturfonderna. Det är emellertid faktiskt så, och det är ju det som är huvudsaken med vår debatt, att man aldrig har tagit ett grepp om de här regionerna med strikt och specifik hänsyn till att de är öregioner.
Gemenskapens sätt att ta itu med de här regionernas problem har utvecklats långsamt. Jag måste här erinra om att kommissionen planerar att utesluta öar som Sardinien och Korsika från det nya mål 1, i kraft av koncentrationsprincipen och genom att tillämpa tekniska och strikta riktlinjer. Man tvingas konstatera att det inte är många öregioner i Europa som kommer att beaktas fr.o.m. 1999, bl.a. inte regioner som ligger efter i utvecklingen, och som därmed har behov av specifika strukturstöd.
Det finns uppenbarligen en paradox mellan Europeiska unionens politiska vilja - som har tagit sig uttryck i en ändring av Maastrichtfördraget och som har lett fram till ett verkligt institutionellt erkännande av öregionerna i det nya Amsterdamfördraget - och den metod som består i att snabbt beröva dessa regioner medlen för att utvecklas och integreras i ett europeiskt område som är ämnat att utvidgas.
Hur kan man utforma en gemensam regionalpolitik med en exklusivt kontinental vision? Öregionerna som på grund av handelssvårigheter lider av olika typer av handikapp, såväl på ett ekonomiskt plan som på ett socialt och mänskligt plan, kräver att man försöker finna olika och lämpliga behandlingssätt inom ramen för en verklig integrationspolitik. Deras framtid är beroende av det, liksom också den ekonomiska och sociala sammanhållningen är beroende av det, en princip som Europeiska unionen håller mycket kär. Jag vill ta tillfället i akt och insistera på betydelsen av ett multilateralt samarbete mellan öregioner, ytterst viktigt i mina ögon.
Sammanfattningsvis anser jag att öregionerna på ett bra sätt illustrerar den utmaning som hela Europa står inför, nämligen att sträva mot en starkare och mer solidarisk gemenskap med en mer harmonisk utveckling. Utöver juridiska och ekonomiska aspekter är det här verkligen fråga om ett politiskt krav, som jag manar er till att dela och stödja.
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Jag skulle i denna gemensamma debatt hellre vilja betona - som Violas betänkande gör - behovet av att ta hänsyn till problemen i öregionerna och på ett mer flexibelt sätt anpassa gemenskapspolitiken till deras specifika egenskaper, även om vi på ett medvetet sätt måste urskilja öregioner från ytterst perifera öar, som Amsterdamfördraget gör.
Jag skulle också gärna vilja ansluta mig till slutsatserna i Klaß betänkande om strukturfonderna 1996, vilka tydliggör den allmänna förbättringen av budgetens verkställighet, vilken uppgår till nästan 98 procent i åtaganden, men där det också krävs mer och bättre information om en adekvat tillämpning av additionalitetsprincipen från vissa medlemsstater.
Jag ser mig emellertid tvungen att koncentrera uppmärksamheten på Arias Cañetes betänkande om sammanhållningsfonden för 1996. Inte så mycket för vad föredraganden föreslår, då det förtjänar allmänt stöd, även om jag är oenig med formen det tas upp på, vilken ibland är en fråga om villkor, utan framför allt på grund av den politiska betydelse som fyra av de föreslagna ändringsförslagen från vår tyske kollega i PPE får för närvarande. Att, som denna ledamot gör, föreslå att Europaparlamentet överväger att låta den framtida Sammanhållningsfonden enbart riktas till nuvarande medlemsstater i sammanhållningen som inte har anslutit sig till euron, det vill säga, att försöka utesluta Spanien, Irland och Portugal från de framtida sammanhållningsfonderna, utgör bara ett försök till juridiskt undergrävande av själva fördraget, vilket bekräftar att det finns ledamöter i denna kammare som ser den ekonomiska och sociala sammanhållningen som enbart en retorisk figur vilken, i ännu högre grad, skall underordnas de rådande finansiella och monetära intressena.
Jag hoppas, och är övertygad om, att detta parlament på ett tydligt sätt och med stor majoritet avslår dessa ändringsförslag. Det faktum att de har lagts fram, innebär emellertid i sig själv en oacceptabel politik, vilken går emot de solidariska målen och som därför kategoriskt måste avvisas. Om dessa ändringsförslag av en händelse skulle godkännas, vilket jag helt klart inte tror, skulle det vara läge att fråga oss själva var Europeiska unionen är på väg och var koncepten om sammanhållning och solidaritet mellan befolkningarna i medlemsstaterna har tagit vägen.
Fru ordförande, kära kolleger! Lika levnadsförhållanden uppnås inte enbart genom nivellering. Både erfarenheterna från betänkandet om Sammanhållningsfonden och betänkandet om strukturfonderna visar att visserligen har man betalat ut mycket pengar, men man har inte stött på någon hållbar utveckling i regionerna, tvärtom! Balansen är egentligen negativ. Ökad arbetslöshet, förstörelse av ekosystem, som under århundraden har varit grunden för den mänskliga hushållningen, centralisering av marknadssystem, som förstör de regionala ekonomiska förhållandena. Det är absolut nödvändigt, att både kommissionen och medlemsländerna verkligen uppfyller de krav på en hållbar utveckling i regionen, som redan nu ingår i förordningen om strukturfonderna.
Vi måste rätta till felen nu och inte år 2000. Till detta hör att kommissionen inte bara fyller skrivbordslådorna med sina senaste förslag om sysselsättning och miljö och lokala initiativ för sysselsättning, utan också ser till att de omsätts i praktiken genom en effektiv användning av europeiska medel i medlemsländerna. Kravet på att man skall fortsätta med Sammanhållningsfonden kan endast uppfyllas om en radikal förändring av denna fond kommer till stånd - stöd av lokala utvecklingsstrukturer, deltagande av lokala aktörer, kommuner och även initiativ, gynnande av biologisk mångfald samt skydd av det gröna nätverket Natura 2000. De dagliga nyheterna om förstörelsen av unika skatter i Europas naturliga och kulturella landskap är inte bara pinsamma, de är rent av skandalösa, i synnerhet som de inträffar mitt framför ögonen på kommissionen, och denna trots detta inte reagerar! Sådana medel måste omedelbart återkrävas av kommissionen. Vi måste genast sluta att se mellan fingrarna på sådana här saker! En hållbar utveckling skall bevara lokal potential och inte förstöra den!
Fru ordförande! Jag skulle vilja uttrycka en eller två synpunkter om öar speciellt och likaså om den betydelse den debatt vi för med anledning av Violas utomordentliga betänkande har för Agenda 2000. Detta är bakgrunden till diskussionen. Medan vi rör oss mot slutet av detta år och in i nästa år kommer vi att behöva fatta några mycket viktiga beslut. De handlar samtliga om att göra Europa mer acceptabelt för medborgarna, antingen dessa lever på de avlägsna öarna eller på de större öarna och var än de befinner sig.
Om man tittar sig omkring i Europa ser man Skottland med sina hundra öar, man kan färdas genom Ålands skärgård mellan Finland och Sverige, och man kommer att se den ena ön efter den andra. Man kan åka till de större öarna som Sardinien. Var och en har sina egna specifika problem; var och en är speciell. Kartan över varje ö är inristad i medvetandena hos dem som lever på dessa speciella öar. Det vore frestande att säga att de inte har gemensamma problem, men jag tror att de har det. De gemensamma problemen har att göra med nackdelar vad gäller avstånd och transporter. I många fall förvärras detta av en liten storlek. En liten ö kan inte uppnå de stordriftsfördelar som skulle kunna medge det välstånd som Europa hoppas skall sprida sig tvärs över kontinenten. En speciell kompensation måste sålunda inrättas för livet på öar, för den extra kostnaden för administration, hälsovården och så vidare. Detta utgör väsentliga punkter att bygga in i våra diskussioner om Agenda 2000.
Jag skulle hävda att det är betydelsefullt, om vi accepterar att det finns specifika problem för öar, att dessa inte nödvändigtvis skall bedömas utifrån vidsträckta områden som grovt klumpats ihop och bedömas för sin arbetslöshet eller procent av BNP. Om vi skulle kunna vara lite mer sofistikerade tror jag att vi har en chans att göra de nära förestående diskussionerna framgångsrika. För att summera tror jag att europrojektet kommer att sörja för integrationen i Europa. Nu behöver vi sörja för kompensationen av de missgynnade regionerna.
Fru ordförande! Jag gratulerar föredragandena till deras betänkanden. Jag är extremt tillfredsställd över att det inom området för sammanhållningsfonderingen, speciellt strukturfonderingen, har kommit till stånd en förbättring i utnyttjandet av fonder. För de flesta människor representerar en brist i utnyttjandet problem med byråkratin inom deras område, snarare än en brist på tillämpningar för fondering. Det är därför tillfredsställande att detta gamla problem tycks vara på gång att lösas.
Jag stöder helt och hållet Klaß i hennes åsikt att årsrapporten borde inkludera information om överföringen av fonder till slutmottagare. När så mycket av Europeiska unionens fondmedel är inbegripna är det viktigt att vi ser vart de tar vägen och hur de spenderas. Som ledamot av parlamentets utskott för regionalpolitik uppmuntras jag alltid av den vikt utskottet, under Cañetes ordförandeskap, fäster vid partnerskapsprincipen. Detta är allmänt accepterat som vägen framåt för distributionen av fondmedel från Europeiska unionen för dess program. Det är därför väsentligt att det verkställs på tillbörligt vis inom alla medlemsstater. Ett misslyckande i att utveckla det fullständigt kommer att innebära ett misslyckande för det sätt på vilket vi spenderar pengar på fältet. Jag skulle vilja se mesta möjliga inblandning från den lokala ekonomin och arbetsmarknadens parter, vilket inbegriper de lokalt folkvalda politikerna. Det är på detta vis som den breda allmänheten kommer att kunna identifiera sig med Europeiska unionen och arbetet i deras valkretsar.
Även om den åttonde årsrapporten särskilt handlar om 1996 och den innevarande programperioden, är det oundvikligt att titta på detta i en framtidskontext för strukturfonderna i allmänhet. Det skulle också vara försumligt av mig att inte ta tillfället i akt för att säga till kommissionen, när vi rör oss mot reformen och Agenda 2000 under 1999, att det stela kriteriet på 75 procent av BNP inte bara är oskäligt, utan kommer att vara svårt för många regioner att acceptera. Väsentliga summor av fonderna har gått till många områden. Sammanhållningsfonderingen har givit somliga områden en särskild fördel. Det har emellertid inverkat negativt på områdena som ligger nära sammanhållningsområden. De har inte haft samma tillgång eller chans. Områden sådana som mitt eget var i stor utsträckning beroende av Europeiska unionens fondmedel för att stå kvar - att röra sig framåt var inte att tänka på. Jag är tvungen att säga till kommissionen att den måste besöka mitt område igen och titta på det igen. Den måste anta utmaningen från de områden som inte haft möjlighet att utvecklas - sådana som mitt eget - på grund av omständigheterna. Särskilt efter vad som hände förra veckan, det vill säga det mycket starka resultatet av folkomröstningen i mitt område till fördel för att flytta till en ny position, att söka efter nya möjligheter, vädjar jag nu till kommissionen att stödja oss på detta område.
Fru ordförande! Alleanza Nazionale och jag själv är medvetna om öregionernas problem, och när det gäller den ekonomiska och sociala sammanhållningen är vi mycket oroliga för öregionernas framtid om reformen av strukturfonderna skulle godkännas utan omfattande ändringar. Öregionerna lider under strukturella problem som på lång sikt kan få negativa effekter för deras ekonomiska och sociala utveckling. I samband med reformeringen av strukturfonderna, vars grundläggande idéer kan spåras tillbaka till Agenda 2000, har man ägnat speciell uppmärksamhet åt koncentrationsprincipen och bland de olika territorier som inte är kvalificerade att ta del av mål 1-programmen ingår flera öar. Slutsatsen blir att om reformen genomförs så som den beskrivs i kommissionens meddelande, så kommer de öar som ingår i mål 1 att vara mycket få. Detta innebär att öregionerna kommer att behandlas på samma sätt som regioner som inte behöver speciellt strukturstöd. Detta är en konflikt och det verkar dessutom som om de experter inom kommissionen som har arbetat med reformerna av strukturfonderna inte har läst det nya Amsterdamfördraget, där man föreskriver att öregionerna skall särbehandlas, såväl i en ändring av artikel 130a som i den bilagda förklaringen.
Vi uppmanar därför kommissionen att omvärdera sin position i frågan och bereda plats för öregionerna inom ramen för mål 1, oavsett BNP, eftersom en noggrann och ärlig analys av situationen borde leda till slutsatsen att man måste ta hänsyn till, inte bara makroekonomiska faktorer, utan framför allt andra faktorer av geo-ekonomisk art. Kommissionen borde dessutom revidera sin politik när det gäller statliga subventioner, och därvid när det gäller öregionerna ta hänsyn till deras bräcklighet och deras speciella geostrategiska betydelse på grund av det perifera läget. Dessutom bör man vidta ett antal stimulansåtgärder på skatte- och finansieringsområdet till förmån för öregionerna. Slutligen borde speciell uppmärksamhet ägnas skydd och vård av miljön, med lämpliga åtgärder syftande till att utnyttja de enorma möjligheter som de aktuella regionerna har.
Herr ordförande! Vi har tre viktiga betänkanden framför oss och tre bra betänkanden. Om betänkandet av Klaß - strukturfonder - skulle jag bara vilja säga att alla de åtgärder som inriktas på öppenhet och kontroll av tillämpningen av fonderna kommer att få vårt fulla stöd.
Låt mig angående Violas betänkande om öar säga att, som en hyllning till hans betänkande, jag ord för ord hänvisar till det utmärkta inlägget från min kollega Carmen Díez de Rivera. Jag tror inte att jag skulle kunna lägga till några mer kvalificerade eller positiva ingredienser, och det gör mig stolt.
Vad gäller Arias Cañetes betänkande vill jag säga att det är balanserat, positivt och utmärkt, även om det ledsagas av några ändringsförslag vilka jag anser rör den politiska kärnpunkten som vi måste klara ut i denna debatt. Jag tänker inte förlora några sekunder - som jag dessutom inte har - på att tala om hur bra Sammanhållningsfonden är och de viktiga effekter den har haft. Jag vill bara säga att vi kommer att stödja ändringsförslagen 1, 2 och 3 från Berend - som tyvärr inte lyssnar på mig fast han befinner sig i kammaren - och be honom att dra tillbaka ändringsförslag 4 eftersom vi talar om Sammanhållningsfonden för denna period. Således kommer vi att stödja ändringsförslag 1, 2 och 3 vilka anger att vi talar om perioden fram till 1999. Jag ber honom också enträget att han återtar sitt ändringsförslag nr 4, då vi inte beslutar om en debatt på förhand, då vi har Agenda 2000 framför oss, och som vi lugnt och adekvat kommer att kunna hålla i frågan. Om vi lyckas med detta, anser jag att betänkandet får alla de kvalitativa och positiva ingredienser det behöver.
Herr ordförande! Kollega Cañete har varit mycket noggrann vid utvärderingen av användningen av medlen i Sammanhållningsfonden 1996. Framgången med Sammanhållningsfonden är obestridlig. Infrastrukturen har blivit avgjort bättre. På miljöområdet har finansieringen i hög grad inriktats på vattenförsörjnings- och vattenberedningsprojekt, och väldigt lite på avfallshantering. Sammanhållningfondens huvuduppgift, nämligen att bidra till en ekonomisk och social sammanhållning, har hittills uppfyllts, vilket ökningen av per capita inkomsten under de senaste åren har visat. Sålunda kommer Irland, Portugal och Spanien att delta i valutaunionen med en gång. Grekland är på god väg. Så långt årsrapporten 1996 och den utvärdering som har företagits.
Föredraganden försöker, även om det enligt min åsikt inte är hans uppgift, att på några punkter av resolutionen hålla alla fyra medlemsländerna kvar i Sammanhållningsfonden över år 1999. Detta krav kan jag tyvärr inte rösta för. Solidaritet betyder också att inte längre kräva bidrag och inte ta emot mer än vad som är absolut nödvändigt.
Fru ordförande! Jag gratulerar Viola till hans betänkande. Jag är speciellt nöjd över att min grupp, Gruppen Unionen för Europa, spelade en viktig roll i säkerställandet av att denna högst betydelsefulla fråga blivit föremål för ett betänkande från utskottet för regionalpolitik. För detta tackar jag min vän och kollega Baggioni. Det faktum att öregionerna äntligen specifikt nämns i Amsterdamfördraget är en stor seger för alla inblandade och kommissionen måste nu åstadkomma reella förslag för dessa öregioner och för den pågående reformen av strukturfonderna. Kommissionen kan vara viss om att min grupp och utskottet för regionalpolitik och ytterligare andra kommer att erbjuda stort stöd till förslagen när de strömmar in.
Samtidigt som jag medger att problemen som Korsika, Sardinien och vissa grekiska öar lider av är väldigt specifika, skulle jag också vilja att kommissionen medger att det finns små öar i mitt eget land som kan och borde beaktas för särskilda gemenskapsåtgärder. Problemen som man möter på dessa öar, speciellt på Irlands sydvästra och västra kust, är inte acceptabla utifrån någon gemenskapsstandard. Även dessa förtjänar allvarligt övervägande i de pågående reformerna.
Vad gäller Cañetes betänkande finns det skäl till tillfredsställelse. Budgeten för 1996 verkställdes till fullo och inga fall av bedrägerier inrapporterades. Jag är extremt nöjd över att inga initiativ togs på bekostnad av miljösektorn och referensperiodens planer vad gäller kusterosionen är anmärkningsvärda, något som jag har förespråkat under en lång tid. I detta sammanhang hyllar jag den irländska regeringen för en hel serie av åtgärder den har gjort inom denna sektor. Detta måste vara ett gott omen inför framtiden för Sammanhållningsfonden, vilken har spelat och fortsättningsvis kommer att spela en betydande roll för de deltagande länderna.
Slutligen fäster jag ytterst stor vikt vid Europaparlamentets deltagande i reformen av Sammanhållningsfonden under de kommande månaderna. Vid detta stadium i proceduren kommer det att åligga oss, ledamöterna, att säkerställa att de deltagande länderna får det bästa möjliga avtalet för att garantera att de skall kunna fortsätta, och i somliga fall fullborda, det fortsatt goda arbetet inom miljön och infrastrukturen för transporten. Jag tackar kommissionären för hennes arbete inom detta område.
Herr ordförande! Klaß har producerat ett värdefullt och grundligt betänkande om kommissionens årsrapport för strukturfonderna, vilket hon skall ha ett stort tack för. Det framgår klart av både Klaß betänkande och av kommissionens rapport att det finns problem i utnyttjandet av strukturfondernas medel. Enligt det preliminära budgetförslag för år 1999 som kommissionen lagt fram har man varit tvungen att öka åtagandebemyndiganden med hissnande 17, 8 procent, vilket inte står i någon proportion till den allmänna budgettillväxten som för åtagandenas del är 6, 5 procent. Samtidigt har skillnaden mellan åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden vuxit till 7, 8 miljarder euro, dvs. betalningsbemyndigandena är över 20 procent mindre än åtagandena. Detta innebär att man även följande år måste använda avsevärda anslagsbelopp för planeringsperiodens åtaganden.
Klaß och utskottet för regionalpolitik var vänliga nog att i betänkandet inkludera de av budgetutskottet framlagda punkter där man betonar förenklingen av strukturfondernas förvaltning, klargörandet av ansvarsfördelningen och bedömningen av huruvida kostnaderna för strukturmedlens förvaltning står i rimlig proportion till disponibla medel (punkterna 4 och 5 i betänkandet). Tröghet och byråkrati är också kännetecknande för strukturfondernas förvaltning. Dessutom står inte förvaltningsmaskineriets omfattning alltid i proportion till de disponibla anslagen. Därtill kommer de många anmärkningarna på oklarheter i strukturfondernas utnyttjande som vittnar förutom om en krånglig administration även om en otydlig ansvarsfördelning. Att rationalisera förvaltningen och klarlägga ansvarsfördelningen är också bland de allra viktigaste åtgärder som måste vidtas när man övergår till en ny planeringsperiod, och detta är en av de största utmaningarna för ärade kommissionären Wulf-Mathies.
Att medel ackumuleras till de sista åren, dvs. den så kallade snöbollseffekten, har ständigt varit ett bekymmer för budgetutskottet. Man har hamnat i stora svårigheter i budgetarbetet när en central huvudtitel växer med tredubbel hastighet, vilket gör att de övriga huvudtitlarna blir lidande. Så hände det exempelvis i höstas då man tvingades skära ned de övriga huvudtitlarna med 550 miljoner euro. Denna snöbollseffekt ville budgetutskottet i sitt yttrande fästa uppmärksamhet på och har därför lagt fram ändringsförslagen 1 och 2. Jag skulle önska att parlamentet kunde godkänna dem liksom ändringsförslagen 3 och 4.
Herr ordförande! De betänkanden som debatteras denna förmiddag är alla mycket viktiga, och av dem har Violas betänkande om problemen i öregionerna en särskild betydelse.
Det är vanligt att man, när man talar om dessa regioner, tar upp behovet av att vidta specifika åtgärder för att kompensera nackdelarna som dessa har gentemot fastlandsregionerna. Emellertid har inte dessa åtgärder, vars nödvändighet man erkänner, något substantiellt innehåll, bortsett från det som har avtalats angående de ytterst perifera öregionerna. Vi borde byta inställning i reformen av fonderna. På öarna bor 14 miljoner unionsmedborgare som dagligen drabbas av de ständiga följderna av dessa nackdelar, vad gäller sysselsättning, utbildning, hälsa och livskvalitet.
Allvaret i dessa problem kräver att man, vid nästa reform av strukturfonderna, tar hänsyn till geo-ekonomiska faktorer, som det perifera läget och ökaraktären, om man vill avskaffa ojämlikheten mellan centrum och periferi, en ojämlikhet vars fortsatta existens skulle befästa en uppdelning av de europeiska medborgarna i första och andra klass. Om reformen av fonderna genomförs som det nu är, befästs denna uppdelning. Violas betänkande är en ansträngning för att undvika detta. Min grupp stöder alla förslag i betänkandet för att förbättra situationen för öregionerna.
Herr ordförande! Jag vill gratulera Viola till ett bra betänkande. Det är viktigt att vi uppmärksammar öarna och skärgårdarna i EU och deras speciella problem samt inser att problemen är stora, men mycket olika. Problemen i den grekiska övärlden skiljer sig markant från dem på öarna utanför Skottland eller i Östersjön. Det gäller inte minst natur och klimat.
Jag kommer själv från Sverige, ett land som har i särklass flest öar i EU. I decennier har vi brottats med att hålla skärgårdarna levande och göra det möjligt att leva, bo och försörja sig där. Ett stort problem för oss är avfolkningen och frånvaron av en hållbar, långsiktig utveckling. Vi vill se fler utvecklingsprogram och mer interregionalt samarbete för att underlätta öarnas situation. Vi anser emellertid inte att öarna skall särbehandlas i den framtida strukturfondspolitiken. Det skulle nämligen leda till en flod av krav från olika särintressen och särområden. Därför anser vi att 75-procentströskeln bör bibehållas.
Öarnas situation däremot är ett utmärkt exempel på att EU: s strukturfondspolitik måste kunna kompletteras med nationellt regionalt stöd för de områden som inte omfattas av EU-stödet. Annars kommer vissa områden att bli totalt negligerade, medan andra får stöd såväl från EU som nationellt.
Vi anser alltså att kommissionen i Agenda 2000 måste tillåta medlemsstaterna att bevilja nationellt regionalpolitiskt stöd till områden, exempelvis öar, som inte omfattas av EU: s strukturfondsstöd. Allt annat vore oacceptabelt.
Herr ordförande! Genom Violas utmärkta betänkande sänder Europaparlamentet i dag ett varmt budskap om solidaritet till medborgarna i unionens öregioner, det sänder ett budskap om hållbar utveckling och utnyttjande av européernas mest värdefulla natur- och kulturarv.
Det första stora steget togs genom Amsterdamfördraget, som erkände att det behövs en specialinriktad politik för att kompensera de strukturella nackdelar som beror på öarnas speciellt svåra geo-ekonomiska verklighet.
Det andra steget tas i och med godkännandet av detta betänkande, som verkligen lägger grunden för en helhetspolitik, som kommer att skapa lika villkor för fastlandsregioner och öregioner i fråga om konkurrens och utveckling.
Jag anser att följande punkter måste få högsta prioritet:
För det första: Inom ramen för reformeringen av strukturfonderna bör man utarbeta ett nytt program uteslutande för öarna. Samtidigt bör de små öarna få större bidrag.
För det andra: Vid utarbetandet av förordningar och direktiv bör man ta hänsyn till såväl öregionernas speciella karaktär som de lokala organens åsikter.
För det tredje: Man bör vidta åtgärder som kompenserar för ökade transportkostnader och prioritera infrastrukturen inom områdena transport, miljö och moderna telekommunikationer.
För det fjärde: Man bör tillämpa en alternativ beskattning och skapa ekonomiska incitament för att gynna öarnas inre utveckling.
För det femte: Man bör skydda ekologiskt känsliga öregioner.
För det sjätte: Man bör undersöka miljöeffekterna av verksamhet i angränsande länder, som t.ex. de förorenande industrierna vid den turkiska kusten och planerna att bygga ett kärnkraftverk i Akkuyu, vilket kommer att få förfärande konsekvenser för miljön i Egeiska havet men också för hela östra Medelhavsområdet.
För det sjunde: Man bör stödja verksamhet för att utnyttja förnybara energikällor.
För det åttonde: Man bör finansiera inköp av ambulansfordon, i synnerhet för transporter från de små öarna.
För det nionde: Man bör skydda öarnas kulturella särprägel och uppmärksamma historiskt och arkeologiskt intressanta platser, liksom även traditionell bebyggelse.
Och för det tionde: För turistnäringens räkning bör man utarbeta en uppförandekodex och regler om bevarande av miljö och kultur. Vidare behövs det nya lösningar på problemen med avfallshantering och lagring av dricksvatten. Våra öar behöver förvisso både kärlek och intresse från unionens sida.
Herr ordförande, fru kommissionär! Vid toppmötet i Amsterdam erkändes existensen av gemensamma skillnader och problem i de europeiska öregionerna, vilka påverkar deras utveckling. I dag lägger Viola, som jag gratulerar och tackar för det arbete han har utfört, fram ett förslag till en integrerad politik för öregionerna. Ett förslag som införlivar och utvecklar konceptet om interregionalt återställande av balansen, och kräver att kommissionen i Agenda 2000 införlivar de makroekonomiska faktorerna och de geo-ekonomiska kriterierna, som det perifera läget och ökaraktären.
De europeiska öregionerna är annorlunda, men har gemensamma problem som speciellt påverkar person- och varutransporterna. Företagen på öarna, till största delen små och medelstora företag, har svårigheter att konkurrera på samma villkor på den inre marknaden, då hamnar och flygplatser är de enda förbindelserna med fastlandet och andra öar.
Öregionerna behöver växa kvalitativt och skapa sysselsättning, varför vi begär stöd för utveckling av ny teknologi och telekommunikaton, en strategisk sektor för vår framtid.
Turismen är en god inkomstkälla för många öregioner, men öborna bor inte på hotell utan arbetar på dem. Servicesektorn behöver komma ifrån det säsongsbetonade, en utveckling av alternativa turismformer och mycket information för att bli konkurrenskraftig.
Jag vet att kommissionären kommer att påminna mig om att Balearerna - den region jag representerar här i kammaren - har en turistutveckling. Våra öregioner, fru kommissionär, är emellertid bräckliga med tanke på hållbar utveckling, miljö och avfallshantering. Vi har vattenproblem och ett stort energiberoende.
Ögrupperna har också mindre öar vars situation inom utbildnings- och hälsoområdet är speciellt ogynnsamma. Känner kommissionen till de svårigheter och kostnader som det innebär för öregionernas administration att ge medborgarna samma servicekvalitet som de på fastlandet?
Vårt problem kan lösas om kommissionen, med stöd av våra nationella regeringar, sätter i gång en handlingsplan som, inom ramen för Agenda 2000, tillämpar gemenskapsrätten med jämlika möjligheter som kriterium.
Fru ordförande! Irland är ett gott exempel på ett effektivt bruk av strukturfonder. I det nuvarande programmet är Irland bedömt som en enda enhet för fondering. Nu finns det emellertid starka skäl för att regionalisera Irland inför nästa utdelning av medel från strukturfonderna. Vissa regioner på Irland utkonkurrerar helt klart andra regioner vad gäller ekonomisk prestanda, och därför kan och borde inte alla regioner placeras i samma fack inför nästa tranche av medel från strukturfonderna.
Nyligen presenterade siffror från Statistiska centralbyrån visar tydligt att mellanregionen låg 75 procent under genomsnittet av EU: s levnadsstandrad. Därför är skälet till att bevilja en mål 1-status åt mellanregionen för perioden 2000 till 2006 både reellt och övertygande och bortom invändningar. Om mål 1-status beviljades mellanregionen skulle den utvecklas som en region uppburen av de infrastrukturella förbättringarna, sådana som Portlaioses omfartsled, och på så vis dra till sig fler investeringar och skapa fler arbetstillfällen.
Herr ordförande! Jag vill uttrycka min tillfredsställelse över att detta betänkande, antagligen för första gången i Europaparlamentets historia, tar särskild hänsyn till våra nordliga medlemsländers skärgårdar, dvs. skärgårdarna i sydvästra Finland, Åland och Sverige. Jag vill särskilt nämna punkt E i resolutionen där splittrad skärgård och isförhållanden nämns. Jag vill varmt tacka föredraganden för den förståelse som han visar för denna skärgård, ett område som tillhör vårt unika arv som vi gemensamt måste bevara, och som kan bevara sin karaktär bara om människor kan verka och leva där.
I Finland har vi i tiotals år försökt föra en aktiv skärgårdspolitik med särskilt ansvariga organ. Punkt 7 om den gemensamma arbetsgruppen är därför viktig. Det är också viktigt att kommissionen snabbt vidtar åtgärder för att garantera att stater kan ge verksamhets- och transportstöd, till öregionerna. Dröjsmål, fru kommissionär, kan vara ödesdigra för en levande skärgård.
Jag hoppas dessutom att den särskilda hänsyn som betänkandet visar gentemot skärgårdens småskaliga jordbruk, som inte kan utvidgas, också skall beaktas.
Herr ordförande! Jag vill uppmärksamma ett uppenbart överraskande faktum här. Nästan alla talare tar upp betänkandet av Viola som, objektivt sett, är av mycket mindre betydelse än Arias Cañete betänkande om sammanhållningsfonden och Klaß betänkande om strukturfonderna. Detta visar den betydelse som öarna har, och jag antar att Wulf-Mathies kommer att notera detta.
Violas betänkande är ett utmärkt betänkande, som tidigare har sagts. Det beskriver öarnas verklighet på ett mycket bra sätt och föreslår konstruktiva lösningar, vilka jag hoppas beaktas av kommissionen.
Jag skulle speciellt vilja uppmärksamma stycke E i ingressen, som på ett nästan uttömmande sätt, troligen oövervinnerligt, exponerar öarnas verklighet. Jag vill peka på att några av de viktigaste framgångarna i Europeiska unionen, den inre marknaden, den fria rörligheten för personer samt några av de mest attraktiva projekten, som de transeuropeiska näten, är mål som inte genomförs på öarna vilka således ställs utanför några av unionens viktigaste projekt.
Fru Wulf-Mathies, den enda allvarliga invändning vi har stött på i de debatter vi har hållit på senare tid, för en integrerad och specifik politik för öarna, är en budgetmässig invändning. Det är utan tvivel en viktig invändning, men många av de åtgärder som krävs, såsom statsstöd och en specifik skattemässig och ekonomisk politik, belastar inte unionens budget.
Fru kommissionär! Jag är säker på er lyhördhet och att ni kommer att kunna övertyga de av era kolleger i kommissionen som inte besitter samma lyhördhet, som Monti och van Miert, för dessa specifika åtgärder som öarna begär.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag skulle vilja gratulera de tre föredragande, Klaß, Arias Cañete och Viola, till de betänkanden som de har utarbetat. Som öbo kommer jag att tala om Violas betänkande, som verkligen är mycket bra och som bör utgöra grunden för våra kommande insatser.
Efter en fråga och en resolution som antogs av Europaparlamentet i maj förra året och som ett resultat av samordnade insatser från medlemsländernas och öföreträdarnas sida, kunde man i artikel 130a i Amsterdamfördraget ta med en speciell formulering om öarnas speciella problem. Dessutom fogades ett speciellt protokoll till fördraget.
Dessa formuleringar skulle kunna utgöra grundvalen för en helhetspolitik som gäller öar. Kommissionen förefaller emellertid inte benägen att omsätta denna möjlighet i konkreta åtgärder och konkret politik. I överensstämmelse med vår hittillsvarande ståndpunkt och inställning måste därför vi, som Europaparlament, göra vad vi kan för att dessa hinder skall övervinnas. Inom denna ram tror jag att vi måste fästa särskild vikt vid följande punkter:
För det första: I gemenskapsinitiativet Interreg bör man ta in ett nytt underprogram som helt är ägnat åt öregionerna och ett ytterligare främjande av samarbetet mellan öarna.
För det andra: Man bör skapa jämvikt genom åtgärder som kompenserar för ökade transportkostnader för personer, varor och energi till och från öarna.
För det tredje: Man bör tillämpa en alternativ beskattning, som tar hänsyn till öregionernas särprägel och stimulerar det lokala näringslivet genom skattelättnader.
För det fjärde: Man bör stödja gemenskapens praktiska verksamhet för att utnyttja förnybara energikällor.
Och för det femte: Kommissionen bör helst lämna ekonomiska bidrag till inköp av ambulansfordon, så att det i nödsituationer finns snabba förbindelser både mellan öarna och mellan öarna och fastlandsregionerna.
Herr ordförande! I det att jag välkomnar Klaß betänkande stöder jag både kommissionens åsikt att 1996 var det första året under vilket det innevarande strukturfondsprogrammet var till fullo operativt, och föredragandens åsikt att provisoriskt goda betyg kan utdelas för första gången sedan 1994. I en debatt som hålls i maj 1998, borde emellertid förtjänsten av tid kunna tillåta oss att dra större slutsatser om vad som händer när programmet faktiskt startar tre år försent. Vi har en lång förhandsperiod av planering och förhandling, följd av jäktade beslut gällande utgifter och genomförande, konsekvent sena inbetalningar både till medlemsstater, regioner och enskilda projekt.
I Bryssel betraktas underskott på utgifter som en brist på behov snarare än en brist på effektiv administration. Sammantaget finns det en frätande inverkan på förväntningar, groende cynism snarare än allmänt stöd, beträffande en del av Europas mest betydelsefulla arbete. Därför hoppas jag att vi denna morgon åter kommer att åtaga oss uppgiften att både säkerställa att budgeten för det nuvarande strukturfondsprogrammet till fullo är inskrivet i 1999 års budget, med full hänsyn till överenskommelsen i Edinburgh, och att allt möjligt görs för att säkerställa att den nya programperioden från år 2000 och framåt startar i tid. Alternativet kommer att bli en dominoeffekt, genom vilken alla problem som har med fördröjningar att göra fortsätter i ytterligare sju år, och fördärva resultaten av program som vi har anledning att känna oss stolta över. Jag hoppas att vi kommer att få ett tydligt åtagande från kommissionären denna förmiddag i detta avseende.
Jag hoppas också att hon skall ge sitt stöd till gemenskapsinitiativen och de innovativa projekten som, vilket betänkandet påpekar, representerar 70 procent av underskottet på utgifter. Vi är alla medvetna om hennes önskan att rationalisera dessa utgifter, men det finns fog för att än en gång påpeka att dessa är några av de mest effektiva, mest synliga och mest direkta formerna av europeiskt stöd till våra regioner och orter. Det är svårigheterna i Bryssels administration, snarare än bristen på verkan i praktiken, som ansätter deras utveckling.
Herr ordförande! Violas betänkande har, såsom Fernández Martín tidigare påpekade, blivit föremål för de flesta inlägg denna morgon, vilket visar den känsla denna kammare har för öregionerna.
Jag skulle vilja påpeka att det redan finns en särskild och speciell behandling av vissa öregioner, de ytterst perifera regionerna, vilka till och med har fått ett erkännande i den nya texten i Amsterdamfördraget, i artikel 299.2 i den förändrade texten och som därför är en helt annorlunda sak.
Öregionerna, bortsett från dessa ytterst perifera regioner, utgör åtskilda områden inom Europeiska unionen, vilka har vissa svårigheter. I den nya artikel 130a i Amsterdamfördraget inleds ett utkast till lagstiftning, och ett uttalande från Amsterdamtoppmötet har också denna inriktning. Jag anser emellertid att det är logiskt att denna särbehandling existerar. Det är en behandling som skall kompensera dessa regioner, till följd av deras ösituation. Det är en behandling som innebär att dessa öregioner befinner sig i svårigheter till följd av att fastlandspolitiken inte fortsätter på öarna. Det vill säga, den bild vi har av Europeiska unionen är en fastlandsbild, som är ovetande om det faktum att det finns en hel rad öregioner med svårigheter.
Jag anser att de förslag som Viola lägger fram är mycket positiva i allmänhet, och jag skulle vilja uppmärksamma de förslag som strävar till att underlätta kommunikationer, transporter och, framför allt, tillämpningen av alla de nya teknologierna, alltså teknologier för kommunikationsnät vilka gör det möjligt att övervinna en del av svårigheterna.
Jag vill därför gratulera Viola, liksom Díez de Rivera och Gallagher för bidragen från deras respektive utskott, och jag hoppas att kommissionen tar hänsyn till dessa initiativ som syftar till att förbereda konkreta program som kan kompensera öregionerna för deras svårigheter.
Herr ordförande! I Violas på initiativbetänkande vill man förstärka de känsliga öregionernas särställning inom Europeiska unionen. Redan som resultat av toppmötet i Amsterdam införlivades i unionens grundfördrag en resolution för ekonomisk och social utveckling av öregioner vilkas situation är på många sätt ofördelaktig. Öregionerna är ekologiskt känsliga områden. De är utsatta för många slags användningstryck: man vill balansera förbättringen av den permanenta befolkningens levnadsförhållanden och den ökande turismen. På grund av befolkningens snabba åldrande har de traditionella skärgårdsnäringarna fiske och jordbruk minskat. Kan man inte locka skärgårdsungdomar att stanna på sina hemorter förlorar man värdefullt kulturarv i och med att den synnerligen unika skärgårdskulturen försvinner. Som det konstateras i betänkandet är uppmuntrandet av utvecklingen från öregionernas egna utgångspunkter den enda metoden för att stoppa ungdomarnas utflyttning.
Det är beklagligt att man inte i Violas betänkande har lyckats inkludera alla öregioner som är i behov av stöd. Exempel på dessa är den stora bebodda skärgårdsregionen i havsområdet mellan Finland och Sverige och skärgårdarna inom östra och mellersta Finlands insjöområden. Skärgårdsregionerna är mycket glesbefolkade områden med kallt klimat som på vintern är isolerade på grund av att vattnen fryser till is. Dessa regioner borde absolut tas med även i det nya mål 1 som skapas i samband med unionens strukturfondsreform och där skärgårdsregionerna skulle få den högsta stödklassificeringen eller 75 procent av projektets totala kostnader.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag tror att när vi i dag ännu en gång låter detta betänkandes förflutna passera revy, bör vi återvända till frågan varför vi egentligen bedriver strukturpolitik. Kan vi konstatera att skillnaden mellan fattig och rik, som antagligen är anledningen att vi över huvud taget bedriver struktur- och regionalpolitik, faktiskt minskade under 1996? Hur är det med de 18 miljonerna arbetslösa? Hur är det med de dussintals miljonerna, som lever under existensminimum på den rika kontinenten Europa? Detta går vi, framför allt kommissionen, in på för lite i struktur- och regionalpolitiken.
För det andra konstaterar Klaß i sitt betänkande att antalet bedrägerier har ökat påtagligt på strukturpolitiksområdet, närmare bestämt fyrdubblats. I den tillhörande rapporten om bedrägeribekämpningen under1996 fastställer kommissionen att 50 procent av oegentligheterna består i att man inte har presenterat ordentliga underlag respektive kostnadsbevis. Men det måste jag ju göra för varje resa! Det kritiseras vi ju för. Då går det. Hur ser det ut med återbetalningen? De länder - och det är intressant - som jämrar sig högst över hur deras nettobalansräkning kommer att se ut i den nya Agenda 2000, nämligen mycket negativ, de ser mycket svaga ut vid återbetalningen och vid denna form av bedrägeribekämpning. Jag menar framför allt Tyskland, som faktiskt bara har betalat tillbaka 900 000 av de 14 miljoner ecu som skall betalas tillbaka. Jag skulle vilja råda finansministrarna i dessa länder att inte bara tänka på storleken på bidraget, utan också på användningen av detta bidrag. Då skulle vi komma en bit vidare på vägen.
Fru kommissionär! Jag hoppas att vi inte bara inbegriper detta betänkande när vi säger, att vi behöver lite mera kontroll, utan att vi också gör strukturpolitiken lite mer vattentät inför de kommande åren vad beträffar försöken till bedrägeri. Då skulle vi komma ett steg vidare i den europeiska politiken med dessa betänkanden, som jag vill gratulera föredragandena så hjärtligt för.
(Applåder)
Herr ordförande, ärade ledamöter, fru kommissionär! Vi får inte glömma att Sammanhållningsfondens mål är att bidra till kampen mot de sociala och territoriella skillnaderna, vars inrättande beror på behovet att stödja de bidragstagande ländernas ansträngningar för att uppfylla de konvergenskriterier som är en förutsättning för tillgång till den gemensamma valutan.
De sociala och territoriella skillnaderna är inte avskaffade - trots de uppnådda framgångarna -, inte heller försvinner de avtalade budgetrestriktionerna med den gemensamma valutan, varför det är berättigat att bibehålla sammanhållningsfonden efter 1999. Emellertid är det viktigt att, inom ramen för den nuvarande sammanhållningsfonden, undvika pågående snedvridna effekter, framför allt koncentrationen till mer utvecklade regioner i de bidragstagande medlemsstaterna. För att motarbeta de territoriella skillnaderna, är det viktigt att bekämpa dem även inom varje stat. Det är därför positivt att sammanhållningsfonden äntligen har nått, exempelvis, de ytterst perifera regionerna, vilket beror på successiva påtalanden från detta parlament med denna inriktning.
Stödet har kommit vissa till del, men ännu inte till alla. Det har inte nått Azorerna, trots de betydande investeringarna som denna region måste genomföra på miljö- och transportområdena, med hjälp av sammanhållningsfonden. Detta faktum är så mycket mer relevant som, 55 procent av Portugals finansieringar ur denna fond, fram tills nu koncentreras till dess mest utvecklade regioner. Det är nödvändigt att förändra denna situation.
Jag skulle vilja gratulera Arias Cañete till det utmärkta betänkande han har framställt i denna fråga.
Herr ordförande, ärade ledamöter, fru kommissionär! Vi debatterar tre intressanta betänkanden som ger oss en mycket livlig flash angående öarna och strukturfondernas situation.
Emellertid är det nödvändigt att göra en observation. Strukturfonderna uppvisade 1996 en ökad verkställighetsrytm, men i framtiden är det nödvändigt att fortsätta att finslipa, att förenkla och göra verkställigheten av strukturfonderna lättare. En andra anmärkning: Mitt land, Portugal, har den högsta nivån av absorption och genomförande av strukturfonderna. Tack vare detta stöd växte den portugisiska ekonomin förra året med 4 procent, och i år kommer den att uppnå en ekonomisk tillväxt på nära 5 procent. Som helhet ligger emellertid Portugal på en nivå under 75 procent. Därför bör inte förslagen i Agenda 2000 drabba Portugal, vilket vore orättvist, genom att en del av det stöd landet nu tar emot dras in. Det goda arbetet bör stödjas och därför bör Portugal fortsättningsvis, inom nästa gemenskapsram för stöd, få stöd ur strukturfonderna på samma nivå som den nuvarande.
Herr ordförande, fru kommissionär, ärade kolleger! Det handlar i dag inte om en principdiskussion om bibehållandet av Sammanhållningsfonden efter år 1999. Det i sig mycket bra betänkandet av Arias Cañete är en balansräkning för år 1996 om den rapport som har lagts fram av kommissionen om den utsatta tidsperioden. Det betyder, att det bör vara och är en analys och kritisk utvärdering av densamma, med därav resulterande slutsatser avseende en effektiv användning av medlen, av kvalitativ och kvantitativ art. Låt oss alltså inte föregripa översynen av strukturfonderna och de säkerligen ingående överläggningarna om Sammanhållningsfonden. Detta 96: e betänkande är inte den rätta platsen för detta. Bara ur denna synvinkel kan man förstå den ändring, som vi har föreslagit, och som lämnades in från min grupp. Därför tillbakavisar jag också den anmärkning som Novo gjorde tidigare som fullständigt orättfärdig. Det som nu står i denna artikel spränger ramarna för det 96: e betänkandet och bör uppskjutas till en senare tidpunkt, men inte inom ramarna för detta betänkande. Jag tror emellertid att acceptabla lösningar har hittats med föredraganden.
Herr ordförande! Jag skall begränsa mig till endast en ö - Isle of Wight, utanför Englands sydkust - favoriten bland drottning Viktorias semesteröar. Det är fortfarande en vacker semesterdestination och ni är alla välkomna att besöka den. Min valkrets på en halv miljon människor ligger ungefär en trekvart ifrån Hampshire på fastlandet och en kvart ifrån Isle of Wight. Hampshire är välbärgat. BNP är över 100 procent av genomsnittet i Europa. Arbetslösheten är på 2 procent. Det är ett fantastiskt grevskap med fantastiska människor. På Isle of Wight finns också fantastiska människor, men BNP är bara 67 procent av genomsnittet i Europa. Arbetslösheten är på 20 procent. Det är det fattigaste distriktet i England men saknar mål 1-fondering eftersom det, statistiskt sett, bedöms tillsammans med Hampshire.
Varför är det så fattigt? Det är en ö som är skild från fastlandet med bara fem kilometer vatten. Vi är inte ultraperifera, men det faktum att vi bor på en ö gör hela skillnaden. Jag välkomnar hänvisningen till öar i Amsterdamfördraget. Jag tackar Viola för hans betänkande. Den brittiska regeringen, ministerrådet och kommissionen vill inte vidta några åtgärder utifrån klausul 158 i fördraget. Det är upp till parlamentet i detta betänkande att trycka på för att fördraget respekteras och för att öarna får hjälp.
Herr ordförande, fru kommissionär, ärade ledamöter! På ett telegrafiskt sätt under den minut jag förfogar över, vill jag först gratulera föredragandena, Arias Cañete, Viola och Klaß för deras magnifika betänkanden, och här ännu en gång påminna om att sammanhållningsfonden inte föddes för att uppnå valutaunionen, utan den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Därför kommer sammanhållningsfonden att behövas, så länge detta inte har uppnåtts, det vill säga, den verkliga konvergensen, eller reella konvergensen eller, som fördraget uttrycker det, så länge staterna har en BNP per capita under 90 procent av gemenskapens genomsnitt.
Att vi lyckats skapa valutaunionen innebär tyvärr inte att de regionala och sociala skillnaderna försvinner i Europeiska unionen. Sammanhållningsfonden har utan tvivel åstadkommit mycket, vilket Arias betänkande medger, och den har haft en hög verkställighet under 1996, vilket också betänkandet visar. Emellertid finns det fortfarande mycket kvar att göra, vilket kommissionen medger i sin treårsrapport om sammanhållningen, och i sitt förslag till Agenda 2000 genom bevarandet av sammanhållningsfonden, även inom den monetära unionen, från och med 1999. Vi kommer, vilket också har sagts här, emellertid att få tillfälle att diskutera framtiden i de kommande debatterna i utskottet för regionalpolitik.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skulle först vilja tacka de tre föredragandena Klaß, Arias Cañete och Viola för deras utmärkta betänkanden och för deras konstruktiva samarbete med ledamöterna i utskottet för regionalpolitik. Precis som man har betonat här i debatten var även 1996 ett framgångens år för Sammanhållningsfonden, inte bara vad beträffar absorptionskvoter, utan även vad beträffar reducering av olikheter i utvecklingen. Också förhållandet mellan trafik och miljö börjar närma sig den eftersträvade jämvikten, och ni kommer i årsrapporten för 1997 att kunna konstatera att även underskott i enskilda länder stegvis kan byggas upp, så att kommissionen utgår ifrån att den eftersträvade jämvikten är uppnådd i alla fyra mottagarländerna mot slutet av 1999.
Jag delar er kritik vad gäller förhållandet mellan transportinfrastrukturen och miljövänliga fortskaffningsmedel. Kommissionen diskuterar mycket intensivt med sammanhållningsländerna om nödvändigheten att göra framsteg, just på järnvägsområdet och med andra miljövänliga fortskaffningsmedel. Vi delar er uppfattning att vikten i framtiden framför allt bör ligga på järnvägsprojekt. Jag är överens med alla er som har sagt att vi behöver bättre miljöindikatorer för att bättre kunna utvärdera hållbarheten hos de projekt som gynnas. Eurostat genomför ett ambitiöst program för detta ändamål, som förhoppningsvis kommer att ge kommissionen lämpliga instrument för att kunna utvärdera miljöförbättringar och göra motsvarande jämförelser på ett bättre sätt. Jag avfärdar bestämt okvalificerade fördomar om att sammanhållningsfonden i huvudsak har bidragit till miljöförstöring, och att brott mot miljörätten inte följs upp av kommissionen. Jag anser att vi utan problem kan bevisa motsatsen för er.
Ert förslag om att skapa lokala och regionala strukturer även för förehavanden med Sammanhållningsfonden, överensstämmer tyvärr inte med förordningen om Sammanhållningsfonden. Sammanhållningsfonden är ingen regionalfond, och dess uppgifter måste därför även utvärderas utifrån förordningen om Sammanhållningsfonden. Fru Klaß, även jag tycker att det är glädjande att utnyttjandet av strukturfondsmedlen har förbättrats 1996 i jämförelse med tidigare år. Denna positiva utveckling har fortsatt 1997 i ett användningstal på 99, 2 procent för betalningarna. Efter fördröjningarna under de två första åren har situationen därmed normaliserats och 1997 stabiliserades den. Jag delar er oro över situationen med gemenskapsinitiativen, och ni vet att jag upprepade gånger har påpekat nödvändigheten av att bidra till påskyndandet för medlemsländerna. Visserligen kan man märka en viss förbättring under 1997, men situationen är ändå allt annat än tillfredsställande. Därför har man på myndighetsnivå talat med medlemsländerna om omprogrammering, och efter sommaruppehållet kommer kommissionen att lägga fram en rapport för parlamentet om genomförandet av gemenskapsinitiativ, och därvid självklart även ta hänsyn till Europaparlamentets position. Låt mig bara inom parentes säga, att de gemenskapsinitiativ för förstärkning som föreslagits från er lämnar mycket övrigt att önska i sina absorptionskvoter. Därför lönar det sig att även här diskutera gemensamt vilka mått och steg vi måste ta.
Totalt sett förutspådde budgetplanen i Edinburgh en koncentration av 39 procent av åtaganden till de båda sista åren i programplaneringstiden. Procentsatsen uppgår enligt det faktiska utförandet den 31 december 1997 till 41 procent, dvs. 2 procent mer än vad man förutspådde i översikten. Detta anser jag trots allt vara relativt tillfredsställande. Vid övervakningen och utvärderingen av strukturfondsåtgärderna, fru föredragande, kunde avsevärda framsteg uppnås mellan 1996 och i dag. Som ni emellertid vet strävar vi efter ett effektivt system för övervakning, kontroll och utvärdering med den nya strukturfondsförordningen. Därvid bygger vi på våra erfarenheter från SEM 2000.
Låt mig rätta en liten detalj. Det finns inget bevis för att det förekommer mer bedrägeri, men tyvärr dyker formfel och oegentligheter upp om och om igen, exempelvis vad gäller stödförmåga och redovisning av kvitton. Därför anser jag att det är mycket viktigt att kommissionen i framtiden får möjligheter till sanktioner och finanskorrektur, när den upptäcker sådana saker. Det är ingen hemlighet att man har diskuterat mycket intensivt om den rätta vägen till förenkling, och att de flesta medlemsländerna har en helt annan syn på detta. Vi kommer tyvärr inte heller att kunna ger er någon rapport om vidarebefordran av medlen till slutmottagaren, fru Klaß, eftersom detta står medlemsländerna till förfogande på nationell, delvis också endast på regional nivå. Jag anser inte heller att det borde vara vår uppgift att göra medlemsländernas hemläxor, utan vi måste kräva att medlemsländerna för det första håller sig till bestämmelserna och för det andra även gör sitt arbete ordentligt. För detta behöver vi emellertid korrektur- och sanktionsmöjligheter.
Som ni vet var det svårigheter i det förflutna med partnerskapsprincipen. Vi bemödar oss om att definiera detta mera korrekt och med tydligare ansvarsområden i de nya förordningarna för strukturfonderna. Även här finns det säkert en större överensstämmelse mellan kommissionen och parlamentet än mellan kommissionen och medlemsländerna. Därför är vi även i framtiden mycket beroende av ert stöd.
Herr ledamot Viola, jag uppskattar verkligen ert engagemang för öregionerna. Enligt kommissionens åsikt är emellertid det geografiska kriteriet " öläge" inte lämpat för att tillämpa helt generella undantagsbestämmelser, vare sig inom ramarna för strukturfonderna eller i den övriga gemenskapspolitiken. Det ser annorlunda ut för de ultraperifera öregionerna, vars speciella handikapp bedöms som " verkligen speciellt" i artikel 299 i Amsterdamfördraget. Trots det ägnar sig kommissionen sig i strukturstödet intensivt åt de olika problemen och specifika handikapp som öläget innebär. Om vi skall förklara krig mot de speciella handikappen, då måste vi emellertid göra åtskillnader och kan inte behandla alla öar likadant.
En viktig gradmätare för de ekonomiska strukturproblemen just för öar är bruttonationalprodukten. Redan i dag finns det bland de anledningar som ni har nämnt flera gånger till exempel högre samfinansieringsnivåer för de grekiska öarna i randområdet. Man kan dock inte dra alla öar över en kam. Jag kan mycket väl föreställa mig att det gränsöverskridande samarbetet mellan öregionerna gynnas inom ramarna för Interreg i framtiden, om det finns motsvarande förslag för detta. Det skulle vi ha kunnat göra även i det förflutna, om det hade kommit in liknande många bidrag till konkreta förslag om sådana projekt från medlemsländerna och från öregionerna själva. Detta råder det dock ibland brist på! Jag tror att vi bör åstadkomma mera sammanhållning även här. Trots det generella förbudet mot företagsbidrag tillåter kommissionen under bestämda förutsättningar, som ni vet, minskande företagsbidrag under en begränsad tid i särskilt utsatta regioner. Även här rättar sig emellertid intensiteten hos de tillåtna bidragen riktigt nog efter graden av nackdelar.
Jag anser precis som föredraganden att det gäller att gynna en endogen, miljövänlig utveckling på öarna, att stödja nya former av turism som är inriktad på öarnas kulturella och historiska arv och att främja användandet av alternativa energikällor i dessa regioner. Jag vill dock också säga till er, att vi redan gör detta, till exempel genom programmet Joule, som stöder 26 projekt för förnybara energikällor i öregionerna. Kommissionen är också överens med föredraganden om att den nya informationstekniken kan erbjuda öregionerna en särskild chans, vad gäller deras utveckling och minskningen av de tidsmässiga och rumsliga avståndsproblemen. Därför har medlemsländerna krävt att man skall göra användningen av informations- och kommunikationsteknologin till en integrerad beståndsdel av det regionala stödet.
En sista anmärkning: Antalet öbor bland ledamöterna i Europaparlamentet är, som jag kunde konstatera, förvånansvärt högt! Deras bidrag har bevisat att öbefolkningen kan ta vara på sina intressen, inte bara i Europaparlamentet, men även i Europaparlamentet. Kommissionen är beredd att tänka över en differentierad politik tillsammans med er. Låt mig dock bara understryka, verkligen differentierad, för bara så kan vi hjälpa de som är mest utsatta, och tjäna den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Europeiska unionen.
Jag tackar kommissionären för hennes inlägg.
Herr ordförande! Kommissionären tog, angående öarna, enbart upp ett geografiskt kriterium, men vi talade också, fru kommissionär, om kriteriet invånarantal, som ni inte tog upp i ert svar.
(Sammanträdet avbröts kl. 10.55 i avvaktan på omröstningen och återupptogs igen kl. 11.00.)
Herr ordförande! Jag vill rikta er uppmärksamhet, och genom er, ordförandens och presidiets uppmärksamhet, på yttranden i belgisk press som tillskrivits en av våra ledamöter, Thierry Jean-Pierre. Dessa yttranden är ett nytt uppkok av beskyllningar som han tidigare har gjort av oriktigheter och värre saker. Det är beskyllningar för vilka han aldrig har givit en tillstymmelse till bevis, trots att han anmodats att göra det. Han har aldrig framställt bevis till pressen, till budgetkontrollutskottet, till parlamentets presidium eller till vår ordförande. Han tycks påstå att parlamentarisk förhalning äger rum till följd av begäranden om upphävande av immunitet, när inga sådana begäranden har inkommit till parlamentet.
Kan ni därför be parlamentets ordförande att vidare beakta dessa beskyllningar från Thierry Jean-Pierre och be denna ledamot att antingen lägga fram bevis, om det skulle finnas, om inte, att uppföra sig på ett sätt som är mer passande för en politiker med anspråk på rättslig objektivitet.
Tack, herr Tomlinson. Frågan togs upp av presidiet nu på morgonen, och ordföranden kommer att se till att ert påpekande följs upp.
Omröstning
André-Léonard vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag, om jag har uppfattat det rätt.
Herr ordförande! Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor bedömde det lämpligt att lägga till en punkt. Tyvärr var vi för sent ute för att kunna lägga fram ett normalt ändringsförslag. Vi måste alltså lägga fram ett muntligt ändringsförslag, till följd av kärnvapenproven i Indien den 11 och den 13 maj, samt de risker som fortfarande är överhängande i regionen. Jag skulle alltså vilja delge er detta muntliga ändringsförslag: " anser det vara mycket allvarligt att man på den indiska subkontinenten håller fast vid kärnvapenupprustning, vilket hotar den internationella stabiliteten; och beklagar att bristen på en verklig gemensam säkerhetspolitik från europeiska unionens sida hindrar unionen att spela en politisk roll vid upprättandet av en dialog om strategisk jämvikt mellan länderna i regionen" . Om ni samtycker till det, och om kammaren samtycker till det, skulle jag vilja att detta muntliga ändringsförslag gick till omröstning.
(Parlamentet gav sitt samtycke till det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! I samförstånd med ekonomiutskottets samordnare, dess ordförande samt ordföranden i underutskottet för monetära frågor skall det muntliga ändringsförslaget vara följande:
Begär att Ekofin-rådet skall anta kommissionens rekommendation till allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken, såsom den stöds i denna Europaparlamentets resolution.
(Parlamentet gav sitt samtycke till det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! När detta ändringsförslag har godkänts vill jag uppmana er att ge de behöriga organen i uppdrag att, i samband med att texten ställs samman, ändra betänkandets titel så att det nämner det tillägg som är föremål för ändringsförslaget som just godkänts.
(Parlamentet gav sitt samtycke till förslaget.)
Före omröstningen om punkt 21
Herr ordförande! Jag upprepar min uppmaning till Wynn att dra tillbaka sitt ändringsförslag och lovar att åter ta upp frågan före den första behandlingen. Om han skulle insistera på att behålla ändringsförslaget ber jag att få göra ett muntligt tillägg till hans ändringsförslag.
Herr ordförande! Det verkar logiskt att bara rösta om detta ändringsförslag. Om det inte går igenom kan föredraganden göra vad han vill efteråt.
Ni vägrar alltså att dra tillbaka ändringsförslaget och att ändra det. Det är en dubbel vägran. Jag låter ändringsförslag 1 från socialistgruppen gå till omröstning.
(Ändringsförslaget förkastades.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Jag skulle vilja lägga fram ett muntligt ändringsförslag för att i originaltextens punkt 14 ersätta ordet " ...Sammanhållningsfonden" med orden " ...en sammanhållningsfond" , och jag skulle vilja be Berend att dra tillbaka ändringsförslag nr 4.
Herr ordförande! Om det är på det viset godkänner vi detta muntliga ändringsförslag, och jag drar tillbaka ändringsförslag 4 i min grupps namn.
Herr ordförande! Accepterandet av detta muntliga ändringsförslag är bara möjligt om det inte finns några invändningar. Jag invänder. Jag accepterar inte detta muntliga ändringsförslag.
(Ytterligare tolv ledamöter reste sig.)
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja säga till ledamöterna som har rest sig att om de inte accepterar det muntliga ändringsförslaget, kommer inte Europeiska socialdemokratiska partiets grupp att rösta för detta betänkande.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Herr ordförande! Jag vill påpeka att det borde vara en korrigering i ändringsförslag nr 20, åtminstone i den svenska versionen. Där omtalas ett program för kustförbindelser, inte färjförbindelser, som det borde vara.
Om ändringsförslagen nr 21 och 22
Herr ordförande! Dessa två ändringsförslag, 21 och 22, som har lagts fram av Alavanos, bör enligt mig samlas i ett enda stycke när texten redigeras, eftersom det skulle vara förnuftigare.
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Före den slutliga omröstningen
Herr ordförande! Jag gör ett inlägg innan den slutliga omröstningen för att förstå bättre, för jag skulle verkligen vilja veta vad jag röstar om. När ni lät styckena i ingressen gå till omröstning sammanförde ni stycke J i ingressen och punkt 1 i en och samma omröstning. Stycke J i ingressen var emellertid föremål för det som man lade fram som en rättelse, enligt vilken: " Det är nödvändigt att integrera öregionerna på den inre marknaden på lika villkor." Man sade också att det nuvarande stycke J i stället blev stycke K. Det verkar som om denna rättelse snarare är ett ändringsförslag än en rättelse. Den rör visserligen alla språkversioner, men den gör ett tillägg till texten, vilket ni inte lät gå till omröstning. Ni lät stycke J i ingressen gå till omröstning, som var det ursprungliga stycke J, men inte stycke K som det såg ut efter rättelsen. Jag skulle vilja att ni gav mig information om det här, och att ni tar itu med den omröstning som det är nödvändigt att genomföra och de ändringar som också måste göras när det gäller framställningen av texterna.
Herr Fabre-Aubrespy, textens utformning har sannerligen inte undkommit er skarpa blick. Det fanns ett fel i framställningen av texten, såsom den antogs av utskottet. Detta korrigerades genom en rättelse som är uteslutande teknisk och som inte rör innehållet, och den kan därför inte gå till omröstning. Nu låter jag alltså hela resolutionsförslaget gå till omröstning efter dessa ändringar.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Att säga att undervisning och utbildning med kvalitet är centralt för kampen för utveckling är med all säkerhet en truism. Det krävs dock att varje medlemsstat drar slutsatserna av detta och anpassar sitt utbildningssystem därefter, i en ständig strävan efter bättre kvalitet. Självklart skall det heller inte bara vara så att de högre läroanstalterna skall uppfylla de utbildningsmässiga och professionella krav som den internationella " kunskapsvärlden" ålägger dem; de skall också bemöta sociala problem och tillhandahålla utbildning och vidareutbildning som verkligen förmedlar identifikation, tillhörighet, social befordran och personlig utveckling.
Inom detta oerhört viktiga område för våra barns och våra samhällens framtid kan vi glädja oss åt att gemenskapsprogram som t.ex. Sokrates har bidragit till en insikt i varje medlemsstat om att det var möjligt att göra förbättringar inom de högre läroanstalterna, i jämförelse med vad som görs i andra medlemsstater.
För övrigt krävs det i det enade Europa vi bygger en strävan mot en harmonisering ovanifrån av den nivå som uppnås av de olika ländernas utexaminerade från högre läroanstalter.
Av alla dessa skäl gläder jag mig åt att i dag se slutet på en lång process som påbörjades 1991, även om man med föredraganden verkligen kan beklaga att rådet inte ansåg det lämpligt att kommissionen blir den som utövar kontroll över etableringen. Efter år av väntan kommer det här resultatet att göra det möjligt att etablera och verkställa ett " Europeiskt nätverk för kvalitetssäkring" i den högre utbildningen i unionens medlemsstater.
Betänkande: Bazin (A4-0190/98)
Bilstölder över hela EU är ett allvarligt problem. De ytterst organiserade kriminella ligor som specialiserar sig på denna handel har blivit behjälpta av avskaffandet av gränskontrollerna. Jag välkomnar det faktum att kommissionen har tagit ett initiativ för att tackla detta problem. Jag inser också svårigheten i att försöka skapa ett allmänt system med inverkan på femton olika länder med femton olika tillämpningar. Försöka måste vi emellertid, och fungerar det inte får vi återgå till ritbrädet. Kommissionens förslag om två registreringsbevis skulle, om det sattes i verket, utgöra det första positiva steget i rätt riktning.
Avsikten med Schengen var att Europeiska unionen inte längre skulle ha några inre gränser. Resultatet lät inte vänta på sig: Den internationella brottsligheten har sedan dess ständigt utvecklats och förändrats. Fordonssmugglingen mellan alla medlemsstater är bara ett efemärt fenomen av det som eurokraterna i Bryssel har avsett. Tulloch poliskontroller görs i princip vid unionens yttre gränser, enligt Schengen. Emellertid har det inte blivit något av det, vilket utvecklingen av maffian och terrorismen i alla medlemsstater bevisar.
Nationella fronten kritiserar ständigt den här typen av avtal och tillkännager de dramatiska konsekvenser som ett läckande Europa får, såväl för utvecklingen av internationell kriminalitet som för penningtvätt, brottslighet, droghandel eller den omöjliga kontrollen av flyktingströmmar.
Med det här betänkandet försöker Europa än en gång att behandla symptomen på det onda, och inte dess orsaker. Visst är det viktigt att kunna bekämpa den internationella brottslighet som aldrig upphör med att utvecklas i en farlig riktning, och betänkandet från min kollega Bazin ger sitt välvilliga bidrag till det. Under tiden som man vidtar åtgärder för att standardisera registreringsbevis, kommer emellertid tekniken för att stjäla och smuggla bilar att ha utvecklats och anpassats, likt ett virus, efter bekämpningsmetoder som redan har blivit föråldrade.
Det är alltså hög tid att reagera och attackera de ursprungliga orsakerna till allt detta förfall: Maastrichteuropa, Schengeneuropa, och nu Amsterdameuropa.
Betänkande: Herman (A4-0195/98)
Herr ordförande! Rådet har just lagt fram ett förslag till beslut som fastställer tillämpningsbestämmelserna för artikel 105.4 i fördraget, vilken anger att Europeiska centralbanken skall, efter den 1 januari 1999, höras av alla staters nationella myndigheter om varje förslag till rättsregler inom ECB: s behörighetsområde.
Den här bestämmelsen, skenbart sekundär, har irriterat Europaparlamentets föredragande. Fernand Herman har förklarat för oss att den är obegriplig, eftersom nationella myndigheter i ett enat valutaområde inte längre skall förfoga över någon självständig makt att utforma rättsregler som kan påverka den gemensamma valutapolitiken. Värre ändå, han blir upprörd över att artikel 105.4 bara föreskriver ett enkelt samråd med ECB, utan att denna får den minsta vetorätt. Föredraganden ser här ett tecken på en total brist på logik.
Hur skulle denna brist på logik ha kunnat införas i fördraget? Jag skall här citera Fernand Hermans förklaring i sin helhet, för den förtjänar att inte glömmas bort av eftervärlden. Enligt föredraganden alltså, jag citerar: " det förslag som behandlas [vittnar] om en alltför decentraliserad uppfattning om Ekonomiska och monetära unionen. Denna var förmodligen fortfarande gängse 1991 då detta ambitiösa projekt enbart med svårighet kunde godtas av vissa medlemsstater. För att inte skrämma dem lät man förstå att de skulle få behålla maximal självständighet, även i de frågor där huvuddelen av deras självständighet flyttades över till EU-nivå" .
Man medger alltså i all stillhet att vissa villkor infördes i bestämmelserna för valutaunionen endast för att skapa ett attraktivt intryck när Maastrichtfördraget skulle ratificeras, men att man nu måste ta bort dem för att ge systemet sin verkliga innebörd. Det är den typen av spel som Europaparlamentet just har gått med på, genom att rösta för betänkandet Herman. Hur skall då en sådan metod betecknas, om inte som en manipulation av den allmänna rösträtten? De i Frankrike som kräver en folkomröstning om den gemensamma valutan borde här kunna finna nya argument för sin kampanj.
Då vi ej ansluter oss till idén om en gemensam valuta för EU: s medlemsstater, har vi valt att avstå i omröstningen om detta betänkande.
Vi tar å det skarpaste avstånd från skapandet av en europeisk centralbank som skall styra penning- och valutapolitiken på " expertmässigt" vis, utanför demokratiskt inflytande.
Det betänkande som vår kollega Herman föreslår oss rör införandet av euron och dess " världsliga" rättvisa, Europeiska centralbanken, och eftersom jag är en klarsynt anhängare av den valutan, accepterar jag de riktlinjer som vi behandlar i dag.
Efter att vi har gått in i Ekonomiska unionens tredje etapp, skulle det minst sagt vara paradoxalt om medlemsstaterna fortfarande helt fritt kunde lagstifta i valutafrågor, utan att ta hänsyn till de nya befogenheter som tillfaller Europeiska centralbanken.
Vi skall utöver betänkandets tekniska aspekt yttra oss om den federala karaktären på detta monetära " redskap" . Jag kan konstatera att många av de som skräms av idén att Europeiska unionen kan utöva en betydande politisk makt har röstat för den här texten, inte av en europeisk övertygelse, utan för att de är anhängare av en liberal och monetaristisk dogm. Så är det inte för mig.
Vad mig beträffar kommer jag att rösta för den här texten, inte av ideologiska skäl, utan på grund av ett europeiskt engagemang. Jag hoppas också att många av oss är medvetna om att det europeiska bygget inte upphör den 1 januari 1999, utan att det tvärtom kommer att intensifieras, med början den 2 maj 1998.
Min önskan är, ett år innan ett avgörande politiskt datum, att en verklig debatt kan inledas om vilket Europa vi vill ge medborgarna, om dess struktur, om det politiska Europa och om det sociala Europa.
Nu ändras det ekonomiska Europas ansikte och ramar. Man kan glädja sig åt det. I dag måste vi emellertid fördjupa den plan som föregångarna till den europeiska idén skapade. Vi måste utan dröjsmål få det politiska Europa att framskrida, för att säkra ett verkligt demokratiskt funktionssätt för det som i morgon kommer att vara ett av de allra främsta ekonomiska, finansiella och monetära maktblocken, om inte det främsta.
De danska socialdemokraterna har röstat emot Hermans betänkande. Vi anser att det ursprungliga förslaget från kommissionen är väsentligt bättre än Hermans betänkande, med tanke på det danska undantaget i fråga om EMU: s tredje etapp. Vi stöder inte betänkandets ändringsförslag 1, 2 och 4. Ändringsförslagen innebär:
att medlemsstaternas myndigheter generellt avstår från att utarbeta nya rättsregler.-att rättsregler inom ECB: s kompetensområde bör harmoniseras i alla medlemsländer.-att tillämpandet av nationella rättsregler i händelse av tvist mellan ECB och ett medlemsland kan skjutas upp till dess att rådet har avgjort saken.Ändringsförslagen har formulerats utan hänsyn till om ett medlemsland måste ha ett förbehåll i fråga om EMU: s tredje etapp. Ändringsförslagen innebär att artikel 2 och artikel 4 i förslaget till rådets beslut kommer att ha en långt vidare innebörd än vad som är berättigat enligt fördraget, vilket fastslås i fördragets artikel 105.2, som endast talar om att ECB skall höras i samband med ett nationellt utkast till rättsregel. Härigenom undergräver ändringsförslagen fördragets dispensbestämmelser i artikel 109k och därmed de undantag som vissa länder har i fråga om EMU: s tredje etapp. Enligt vår uppfattning överskrider tre av de fyra ändringsförslagen i betänkandet vad som är berättigat enligt fördraget och kränker fördragsenliga rättigheter när det gäller Danmarks undantag i fråga om EMU: s tredje etapp.
EU bestämmer. Det är vad Hermanbetänkandet handlar om. Kommissionens förslag till rådets beslut om de nationella myndigheternas samråd med ECB om förslag till rättsregler inom det monetära området förkastas i Hermanbetänkandet som en " alltför decentraliserad uppfattning om EMU" . Det kunde möjligen ha gällt 1991, då Maastrichfördraget presenterades. För att " inte skrämma" medlemsländerna lät man då förstå att de skulle få behålla maximal självständighet, sägs det i utskottets motivering. Från och med 1999 skall, enligt utskottet, gälla att medlemsstaterna bör avstå från att lagstifta på " alla områden inom ECB: s behörighetsområde" . Inför sådana diktat förefaller Sveriges beslut att stå utanför EMU allt klokare.
Med debatten och omröstningen om Hermans betänkande har inte bara viktiga funderingar om frågan om den rättsliga harmoniseringen på området monetär politik debatterats, utan dessutom bereds vägen för grundande och etablering av en funktionsduglig Europeisk centralbank för en framgångsrik gemensam valuta. Det är av största betydelse att så tidigt som möjligt avsluta allt förberedande förfarande är av största betydelse, så att ECB så tidigt som möjligt kan påbörja sin provkörning för en framgångsrik start på EMU den 1 januari 1999.
Kommissionen har för Europaparlamentet lagt fram ett förslag till rådets beslut om " statistiska underlag som skall användas vid fastställandet av fördelningsnyckeln för tecknandet av Europeiska centralbankens kapital" , som vi kan rösta ja till utan förbehåll. Dessa statistiska underlag måste ställas till förfogande från kommissionen respektive från Eurostat, för att man skall kunna fastställa medlemsländernas vid ECB andelar i kapitalet - 50 procent av ett medlemslands andel till befolkningen och till EU: s BNP. Vart femte år kontrolleras kapitalandelarna på nytt i enlighet med uppgifterna. På detta sätt åstadkommer man en korrekt uppdelning av kostnader och användning av den gemensamma monetära politiken som är möjlig att sätta sig in i. Detta gäller också - oaktat många diskussioner i medlemsländerna - ECB: s vinstfördelning, som i princip kommer att ske efter kapitalandelar. För att dämpa kortsiktiga orimligheter kommer det emellertid att finnas en övergångsbestämmelse för utjämning av centralbankernas hittills olika vinster, som härstammar från att sedelomloppet i EU-medlemsländerna uppvisar mycket olika betydelse.
Totalt sett utgör detta förfarande, inklusive både BNP-andelar och befolkningsandelar, ett överskådligt och korrekt sätt att bestämma andelar. Inräknandet av dessa båda storheter skulle kunna bli modellfall för andra projekt och institutioner inom Europeiska unionen.
Den andra aspekten av Hermans betänkandet avser " bestämmelser om de nationella myndigheternas samråd med Europeiska centralbanken om förslag till rättsregler" . Föredraganden avser att skapa en större rättslig harmonisering på området monetär politik genom sina ändringsförslag på förslag från kommissionen. Underutskottet för valutafrågor och ekonomiutskottet stöder honom i hans avsikt. Hur starka de nationella tröghetskrafterna gentemot europeiska integrationen är som förut, visar sig just här på ett område där man för första gången har lyckats med att verkligen göra ett politiskt område europaorienterat, som man har lyckats med den monetära politiken för den gemensamma europeiska valutan. Den som vill ha en gemensam europeisk valuta måste också vara beredd att ta hänsyn till den i den nationella lagstiftningen.
Med anledning av det otillräckliga klarläggandet i fördraget om förhållandet mellan ECB, ESCB och de nationella centralbankerna i sin verksamhet utanför den rena penningpolitiken, som kan vara relevant för utvecklingen av penningmängden, är det nödvändigt med en preliminär pragmatisk reglering. Inte ECB, utan kommissionen kan fungera som väktare av fördragen - och i konfliktsituationer kan ministerrådet fatta de nödvändiga politiska besluten. Mot dessa principiella krav riktar sig Hermans förslag, som vi såtillvida kan rösta för. Förvisso skulle vi gå in för diversitet i tveksamma fall, för harmonisering skulle vi bara plädera så långt som det bevisligen var nödvändigt, medan Herman förmodligen skulle gå in för harmonisering i tveksamma fall. Denna skillnad skall vi emellertid inte rösta om här.
Betänkande: Redondo Jiménez (A4-0163/98)
Vi har avstått från att rösta vid omröstningen om detta betänkande, då vi anser att den gemensamma jordbrukspolitiken måste reformeras i grunden. Vi önskar att en ordentlig reformering av jordbrukspolitiken äger rum 1999.
Det aktuella betänkandet går till viss del i rätt riktning, eftersom det föreslår en minskning av kompensationsbetalningarna. Vi kan emellertid ändå inte rösta för ett förlängande av kvotsystemet för potatisstärkelse. Det är alltför stora utgifter (205, 4 miljoner ecu samt ytterligare utgifter för produktions- och exportbidrag) för detta system, och vi ifrågasätter om det är väl använda pengar.
Under arbetet i jordbruksutskottet har föredraganden försökt att förorsaka en viss förvirring mellan produktionen av potatisstärkelse och inrättandet av en gemensam organisation av marknaden för potatis.
Som jag har betonat i mina inlägg i utskottet, har potatis som är avsedd att användas som livsmedel absolut ingenting att göra med potatis som är avsedd för stärkelseproduktion. Jag vet att den spanska regeringen sedan länge utövar påtryckningar på kommissionen för att inrätta en gemensam organisation av marknaden för potatis. Vid omröstningen i jordbruksutskottet avslogs alla ändringsförslag som blandade samman de här två produktionstyperna. Vi kan alltså bara glädja oss åt omröstningen i utskottet, eftersom den motsvarar realiteten för stärkelseproduktionen.
Historiskt sett inrättades bidragen till potatisproduktion avsedd för stärkelseframställning för att man skulle kunna bevara denna specifika produktionsform, som står i direkt konkurrens med produktion av spannmålsstärkelse. Jag vill ändå erinra om de tre skäl som talar för att denna specifika produktion skall bevaras.
För det första: potatis avsedd för stärkelseframställning styrs av kvoter för stärkelseproduktion. Följaktligen kommer en prissänkning inte att leda till en ökning av marknadsandelarna genom en bättre produktivitet i termer av självkostnadspriser,
För det andra: potatisodling avsedd för stärkelseframställning är en odlingsform som kräver många särskilda investeringar. Självkostnadspriset uppgår till minst 2 400 ecu per hektar, dvs. 60 ecu per ton med utgångspunkt i en avkastning på 40 ton per hektar,
För det tredje: de som producerar potatis avsedd för stärkelseframställning har fått utstå olika ändringar av den gemensamma jordbrukspolitiken, eftersom den typen av produktion är kopplad till - inom ramen för vad som gäller för stärkelsehaltiga produkter - det institutionella priset för spannmål och mer särskilt för majs. Jordbrukarnas inkomster har alltså kontinuerligt minskat.
Med hänsyn till de här tre skälen är det alltså nödvändigt att upprätthålla den nuvarande situationen och att bevara, inom ramen för Santerpaketet, intresset för den här produktionen. Kvoten, balansen i konkurrensen med spannmålspriserna för stärkelsefabrikerna och nettomarginalen för en högre utvinning jämfört med spannmål, det är faktorer som berättigar den legitima ståndpunkten att binda minimipriset för potatis avsedd för stärkelseframställning till 20 procent mer än basinterventionspriset för majs, vilket skall gälla både för minimipriset och för kompensationsbetalningen, och detta inom ramen för Santerpaketet.
Slutligen är det nödvändigt att ge kvotsystemet en viss flexibilitet, för att bättre kunna ta hänsyn till klimatets inverkan på produktionsvolymen. Det är därför som vår grupp än en gång har ingivit ett ändringsförslag som föreskriver att ett stärkelseproducerande företag under ett regleringsår skall kunna utnyttja mer eller mindre, maximalt 10 procent, av den kvot som gäller för följande alternativt föregående år. Flexibiliteten på 10 procent i förhållande till ett genomsnittsår gör det möjligt att anpassa kvoterna till variationer i produktionen.
Produktionen av potatis avsedd för stärkelseframställning är en jordbruksproduktion som kräver kostsamma specifika investeringar, vilket medför höga självkostnadspriser på omkring 15 600 franc per hektar. Det kommer alltså att bli nödvändigt - inom ramen för Santerpaketet - att anpassa de europeiska rättsreglerna i syfte att bevara den här produktionen, vars fördel är att den respekterar miljön och att den är en mycket bra " växelbruksledare" .
Det som konkurrerar med potatis avsedd för stärkelseframställning är majs, och inte, som föredraganden i utskottet framhöll, potatis avsedd att användas som livsmedel. Den färdiga " stärkelseprodukten" ser nästan identisk ut vilket ursprung den än har, majs eller potatis. Jag vill erinra om att Europeiska unionen har ett handelsunderskott i fråga om majs. Det är alltså nödvändigt att bevara vår specifika produktion av potatisstärkelse. Om vi nödgades avskaffa den skulle majsimporten öka, och det enda vi skulle ha gjort vore att ha straffat det europeiska jordbruket än en gång.
Till sist kan jag bara glädja mig åt omröstningen i utskottet, som hindrade föredraganden från att skapa en förvirring mellan produktion av potatis avsedd för stärkelseframställning och produktion av potatis avsedd att användas som livsmedel. I dag finns det ingen gemensam organisation av marknaden för potatis. En del branschfolk, i synnerhet spanjorerna, vill väldigt gärna upprätta en sådan innan Polen blir medlem. Jag tillåter mig att erinra om att Polen ensamt producerar lika mycket potatis som Europeiska unionens femton medlemsstater. Problemet består emellertid inte i att ta reda på om man skall eller inte skall upprätta en gemensam organisation av marknaden för potatis - man behövde inte " smutsa ned" debatten om den mycket specifika produktionen av potatisstärkelse.
Europeiska rådets möte i Cardiff
Herr ordförande! Gruppen Nationernas Europa skulle vilja framföra en vädjan till Europeiska rådets kommande möte i Cardiff. Rådet kommer att ta emot ett franskt-tyskt initiativ om subsidiariteten, som det fattades beslut om vid det bilaterala mötet i Avignon, den 6 och 7 maj i år.
Det här initiativets principer är välkomna, för aldrig förr har Europeiska unionen uttömt nationerna på sina befogenheter så mycket som den har gjort i dag. Vi fruktar emellertid tyvärr att detta bara är blå dunster. För om regeringarna verkligen ville skydda subsidiariteten i Europa, skulle det ha räckt om de grep tillfället under regeringskonferensen som förberedde Amsterdamfördraget. Vi har dock inte sett något sådant. Nej tvärtom, Amsterdamfördraget ställer sig positivt till att nationerna ställs under ett verkligt förvaltarskap, bl.a. med sitt protokoll om subsidiariteten, som överlämnar nationernas befogenheter till EG-domstolen; med artikel 7 som gör det möjligt att upphäva en medlemsstats rättigheter, eller med det indirekta erkännandet av gemenskapsrättens företräde framför de nationella konstitutionerna.
De stats- och regeringschefer som har undertecknat en sådan text, kommer de nu att underkänna den genom att proklamera en verklig subsidiaritet? Man kan tvivla på det, och våra tvivel stärktes när vi i går här hörde Jacques Santer förklara att subsidiariteten redan har ett mycket bra skydd, eftersom kommissionen har ansträngt sig för att förenkla sina bestämmelser, och att man inte skall gå för långt. Ja till subsidiariteten deklarerade han, men nej till de som vill använda sig av den för att bromsa den europeiska integrationen eller för att ändra den institutionella jämvikten.
Detta är missförståndets kärna, för målet med en verklig subsidiaritet är just att fastställa en gräns för integrationen, genom att kungöra att nationernas rättigheter står över Bryssels. Det är inte möjligt att både vilja ha en total integration av nationerna och en verklig subsidiaritet, med mindre än att man röjer en uppfattning om nationer som likställer dessa med vilka administrativa distrikt som helst. På samma sätt skall en verklig subsidiaritet ovillkorligen ändra unionens institutionella jämvikt, genom att proklamera nationernas företräde, återinföra de nationella parlamenten i den europeiska beslutsprocessen samt frånta kommissionen dess orimliga privilegier.
Toppmötet i Cardiff kommer att beakta ett antal frågor. Jag skulle vilja hänvisa till två möjliga områden för policydiskussioner. För det första är jag bekymrad av de aktuella förslagen till reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag inser att rådet för jordbruksfrågor har producerat en text i frågan som har förelagts rådet för allmänna frågor för en diskussion i Cardiff.
Om de aktuella förslagen kom att bli antagna skulle det vara katastrofalt för det irländska jordbruket. De föreslagna priserna skär ned 30 procent på kött, 20 på spannmål och 15 procent på mejeripriserna utan full kompensation, och skulle vara förödande för irländska jordbrukare. Den irländska köttsektorn har redan genomlidit en allvarlig kris. De aktuella förslagen skulle fixera priser under produktionskostnaden. Nedskärningarna i mejerisektorn skulle bli likvärdiga med ett prisfall på 16, 5 pence för en gallon mjölk. Vårt beroende av dessa sektorer måste vinna erkännande och full kompensation borde utgöra en hörnsten för reform II av den gemensamma jordbrukspolitiken. Med tanke på vårt jordbruks gräsbaserade karaktär skulle nedskärningarna av spannmålspriserna också påverka vår konkurrenskraft.
Den andra frågan jag skulle vilja kommentera är problemet med utvecklingsländernas skuld. Blair försökte tappert att övertyga sina kolleger på G8-toppmötet att vidta nödvändiga åtgärder för att lindra problemen i de högeligen skuldsatta länderna. Deras diskussion nådde inte tillräckligt långt, och jag skulle vilja uttrycka en förhoppning om att Blair, under de sista dagarna av sitt ordförandeskap, säkerställer att Europeiska unionen kommer till undsättning.
Betänkande: Spencer (A4-0169/98)
Spencers betänkande är ett användbart bidrag till debatten om Europeiska unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Jag stöder hans slutsatser vilka framhäver bristerna och tillkortakommandena i det nuvarande genomförandet av denna politik. Han gör också rätt i att understryka betydelsen av att övervaka situationen i Mellanöstern, Balkan och efterlevandet av mänskliga rättigheter i Kina.
Förhoppningsvis kommer, när Amsterdamfördraget har ratificerats, många av de bekymmer som Spencer framhävt att ha mildrats. Inrättandet av en " enhet för politisk planering och tidig förvarning" , förenad med befattningen av en hög representant, kommer att erbjuda en svårt efterlängtad sammanhållning åt GUSP. Det skall emellertid också poängteras att det är ytterst viktigt att parlamentet är fullt inblandat och informerat vad gäller GUSP: s utveckling.
Vid tiden för det kalla kriget var saker och ting enkla: det fanns en motståndare som västländerna, nordamerikanerna och européerna, kämpade mot genom att göra all utrikes- och försvarspolitik beroende av denna motståndare. Slutet för motsatsförhållandet mellan öst och väst har gjort det mer nödvändigt med en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för Europeiska unionen, eftersom detta faktum har gjort allianser mindre nödvändigt solidariska i en mer och mer multipolär värld.
Precis som föredraganden är det med tillfredsställelse jag framhåller de framsteg som GUSP har gjort under det senaste året, men jag kan också se att de har gjorts långsamt och med svårigheter, liksom att vi har en lång väg kvar att gå innan Europeiska unionen förfogar över en verklig utrikes- och säkerhetspolitik. Det är dock ont om tid. Utmaningarna hopar sig och vi kan inte i all evighet stödja oss på Förenta staternas goda vilja.
För övrigt skulle jag också vilja insistera på det demokratiska kravet att få se parlamentet delaktigt i definitionen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens huvudpunkter. Ur den synvinkeln är det hög tid för ett interinstitutionellt avtal som fastställer parlamentets informations- och samrådsrättigheter. Till dess är det högst önskvärt att rådet och kommissionen fullt ut uppfyller de förpliktelser de redan har i fråga om att informera parlamentet om utrikespolitiken.
En ambitiös och beslutsam tillämpning av de möjligheter som finns i Amsterdamfördraget kan säkert möjliggöra betydande framsteg på GUSP-området, men jag kommer att avsluta genom att säga, i fullt samförstånd med föredraganden, att inget kommer att vara möjligt utan en djupare mentalitetsförändring. Det är förmodligen där som nyckeln till problemets lösning finns: hur skall man få de politiska beslutsfattarna i de femton medlemsstaterna att förstå att de kommer att kunna försvara sina länders ambitioner och intressen mycket bättre om de uttrycker sig med en enda europeisk röst?
Vi kan inte stödja betänkandet, trots att det innehåller vissa positiva inslag när det gäller krav på att EU: s agerande skall sträva efter att stödja kampen för mänskliga rättigheter. Huvuddelen av betänkandet syftar emellertid till att skapa en gemensam, enhetlig, överstatlig utrikes- och säkerhetspolitik med allt starkare militära inslag, vilket vi absolut inte kan stödja. I stället anser vi att EU borde överge supermaktsambitionerna och koncentrera sitt utrikespolitiska mellanstatliga samarbete på att främja nedrustning och fredligt samarbete.
Betänkandets förslag om exempelvis konfliktförebyggande insatser, att befästa demokratin, stärka respekten för mänskliga rättigheter, verka för ökad rättssäkerhet, införa sociala klausuler om demokrati och mänskliga rättigheter i handelsavtal samt öka användandet av rekommendationer och offentliga utfrågningar är bra. Jag instämmer också i vikten av avsaknaden av en politisk strategi på områden som rör fattigdom och miljö.
Betänkandet är emellertid alltför inriktat på att genomföra EU: s egen utrikes- och säkerhetspolitik genom samordnad försvarspolitik, vapenpolitik och genom att inlemma VEU i EU. Det finns inget egenvärde i detta.
Betänkandet betonar Amsterdamfördragets nya möjligheter om den gradvisa utformningen av den gemensamma försvarspolitiken. Där talas det om fredsbevarande och fredsskapande uppdrag. Majoritetsomröstning införs på flera områden och en " EU-utrikesministerpost" inrättas. Det ger EU möjlighet att gå in i en konflikt med vapenmakt i fredsskapande syfte. Detta strider mot den svenska alliansfriheten och kan inte accepteras.
Vetorätten finns kvar men försvagas genom ett system med s.k. konstruktiv röstnedläggning. EU tar här på sig uppgifter som finns angivna i FN: s stadga, och som också naturligt hör hemma i Organisationen för samarbete och säkerhet i Europa, OSSE.
Utskottets betänkande innehåller en mycket seriös och grundlig genomgång av unionens roll i världen. Det är helt förståeligt att utskottet är bekymrat över den folkliga skepsis gentemot den europeiska utrikespolitiken som alltjämt finns. Medborgarna förväntar sig att unionen skall kunna handla betydligt mera effektivt, när man måste finna lösningar på utrikespolitiska kriser. Efter sin genomgång och sina rekommendationer är jag fast övertygad om att parlamentet genom detta betänkande kan bidra till att skapa framgång för utrikes- och säkerhetspolitiken.
Då jag anser att Europeiska unionen skall vara ett samarbete mellan suveräna stater, kan jag inte rösta för Spencerbetänkandet. Detta betänkande går i en helt annan riktning, det bland annat föreslår att en del utrikespolitiska beslut skall kunna tas genom majoritetsbeslut.
Betänkande: Viola (A4-0175/98)
Artikel 205 - säkerhet och övervaknning av byggnader, 17 033 000 euro + 67 procent.
1.Kostnaderna skall delas lika mellan Strasbourg och Bryssel.2.Det skall finnas en förteckning över kriminaliteten i byggnaderna som offentligheten skall ha tillgång till. (Benchmark)3.Möjligheterna till kostnadsbesparingar måste kontrolleras.Betänkande: Gasòliba i Böhm
Vi finner formuleringen i punkt 35 i betänkandet överdriven, speciellt vad gäller skattesänkningar. Om skatt på arbete skall sänkas, skall skatt på kapital och miljöbelastningar ökas. I övrigt anser vi att medlemsstaterna själva bör besluta om vilka skatter och skattesänkningar de önskar genomföra.
Kommissionens rekommendation om den ekonomiska politikens allmänna riktlinjer har en förtjänst: Den överensstämmer med principerna för den gemensamma valutan, och den drar de logiska konsekvenserna av det monetära enandet: att nationernas politik skall harmoniseras och ekonomierna göras flexibla.
I den här texten kan man konstatera att den nödvändiga harmoniseringen måste gå mycket längre än vad en del tror: för att EMU " fullt ut skall kunna förverkliga sina möjligheter " räcker det inte med en gemensam valuta, det krävs sedan att alla offentliga och privata parter samordnar sina verksamheter i den riktning som kommissionen anger. Det gör den i följande ordalag: " Den lämpliga politiken kommer att gynna tillväxten och sysselsättningen om alla aktörer och grupper av aktörer uppträder i enlighet med de riktlinjer som sammanfattas här ovan " (s 4) Länderna i Europeiska unionen kommer snart att likna en armé på manöver. All makroekonomisk politik, skatte- och strukturpolitik kommer att granskas i sömmarna. Även lönepolitiken, som man trodde var den mest decentraliserade, kommer inte att undslippa det. Kommissionen förklarar nämligen kallt att i det framtida euro-området måste ökningen av de nominella lönerna vara förenliga med prisstabiliteten, som är Europeiska centralbankens främsta mål. Hur förena centraliseringen av det här målet med en decentralisering av löneförhandlingarna? Det krävs att regeringarna " anstränger sig mer... för att främja en bättre förståelse... av den ekonomiska politikens allmänna riktlinjer " (som är beslutade i Bryssel).
Parallellt med att målen centraliseras och reglerna harmoniseras bör ekonomierna bli mer flexibla. Kommissionens text är mycket tydlig: " Om medlemsstaternas ekonomier inte gör bestämda framsteg för att uppnå flexibilitet, blir konsekvenserna allvarliga. " T.o.m. mycket allvarliga, eftersom de skulle kunna leda till en explosion av euron. Bland annat tillkännager man brutalt att " i EMU kommer lönejusteringar att spela en större roll för anpassningen till nya ekonomiska förhållanden, bl.a. om det uppstår specifika störningar i en del länder " . Detta är faktiskt, vilket vi alltid har sagt, den logiska motvikten till att de interna växelkurserna inom euro-området avskaffas.
Det är inte förvånande att kommissionen, än en gång, avslutar med att det är nödvändigt att uppfinna en ny form av multilateral övervakning. Efter stabilitetspakten och efter att man har fastställt gemensamma riktlinjer för den ekonomiska politiken och kontrollförfaranden för sysselsättningspolitiken, framträder idén om " att reformer av rättsregler skall samordnas på gemenskapsnivå, och även en strikt uppföljning inom ramen för en regelbunden multilateral övervakning " , som kommer att stödja sig på inrättandet av en " resultattavla för den inre marknaden " . Det är ett instrument som kommissionens polisiära arsenal ännu saknar!
Men bara det inte uppstår ett missförstånd: genom att kritisera att medlemsländerna spärras in på det här sättet, är det inte Gruppen Nationernas Europas avsikt att indirekt försvara den stelbenthet och tröghet som ett stort antal av våra ekonomier lider av, bl.a. Frankrike. Även vi beklagar dessa allvarliga brister, och vi anser att lösningen självklart skall eftersökas genom en större flexibilitet och genom en lättnad av obligatoriska avgifter.
Hur skall man då gå mot det målet? Vi erkänner absolut att de nationella regeringar som har avlöst varandra har ett ansvar, att de försummar och beter sig ömkligt inför problemen. Skall man då för den sakens skull avstå från själva idén om nationell suveränitet, för att i stället acceptera Bryssels infantila ordning å ena sidan, och å andra sidan den vilda globaliseringens obarmhärtiga lag, vilka för övrigt inte utgör en varandras motpoler, utan i stället går samman, vilket tydligt framgår av kommissionens dokument.
Nej! Min grupp anser att vi är i färd med att uppfinna ett botemedel som är värre än det onda. Den flexibla samordningen och utbytet av erfarenheter är utan tvivel lämpligt på europeisk nivå, men att ställa folken under förvaltarskap, och att systematiskt rasera deras politiska och sociala ramar kommer inte att föra något gott med sig. Det är därför som vi har röstat mot kommissionens rekommendationer.
Resolutionen om de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken har fått mitt samtycke. Ändå är jag inte odelat positiv. Först och främst är jag inte tilltalad av den retorik som används för att prisa målsättningarna för ökad sysselsättning, framgångsrik EMU, varaktig ekonomisk tillväxt och ökade investeringar. Punkt 31 har i det avseendet den mest bombastiska formuleringen. Retoriken i resolutionen är till men för en seriös insats för prisstabilitet och en väldefinierad uppfattning om räckvidden för monetär politik. Det förefaller mig vara av största vikt för Ekonomiska och monetära unionens trovärdighet att vara vaksam inför den inflationsfara som hotar på grund av överhettning i vissa nationella ekonomier.
Något som gör mig lika besviken är att de förutsedda effekterna av den kraftiga ökningen av antalet åldringar i befolkningen lämnas utan avseende. Under tryck från socialistgruppen har denna realitet strukits från punkt 12 i resolutionsförslaget. Förvånansvärt, i synnerhet som det återstår att påbörja den verkliga saneringen av statsfinanserna i de viktiga EMU-medlemsstaterna, vilket går att utläsa ur den inledande meningen i punkt 14.
Till sist anser jag att målsättningen för ekonomisk tillväxt styrd av investeringar kan skada boendemiljön för mycket. Visserligen nämns miljön i punkt 3, men det leder nästan inte till någonting alls. Det handlar om en förpliktelse i enligt med fördraget att inrikta politiken mot en varaktig utveckling så att problemen som vår välfärd förorsakar inte skyfflas över på kommande generationer.
Jag hoppas att rådet, när det får detta yttrande, vet hur man skiljer det goda från det onda.
Betänkandet av Gasòliba i Böhm, som jag vill gratulera även om jag inte delar alla hans idéer, ger mig ett tillfälle till att än en gång säga, att för mig är en sänkt arbetslöshet det absolut viktigaste målet under de kommande tolv månaderna .
För att uppnå det måste man ge ny fart åt den ekonomiska tillväxten, och därmed åt den inhemska efterfrågan, men man också dela på arbetet genom att korta den lagstadgade arbetstiden.
I det första fallet - för att stimulera tillväxten - måste man handla på europeisk nivå, och det gäller både regler och gemensam politik.
Om det inte kan vara tal om att införa " den franska modellen" när det gäller 35-timmarsveckan, kan det emellertid inte heller vara tal om att fransmännen skall se sig hånade, ja t.o.m. fördömda av Europeiska kommissionen.
När man har uppnått den arbetslöshetsnivå som Europa i dag har, med hjälp av den hittills förda politiken, måste man åtminstone vara försiktig och blygsam när man på förhand bedömer en politik som förs av en regering, som är demokratiskt vald just för att genomföra den här politiken.
Betänkandet av vår kollega Gasòliba i Böhm lägger tonvikten vid, som det sig bör, de stora framsteg som alla medlemsstater i Europeiska unionen har gjort för att kvalificera sig för Ekonomiska och monetära unionens tredje etapp. Inflationen är historiskt sett låg, räntorna likaså. Det här betänkandet inbjuder oss emellertid inte till att luta oss tillbaka och beundra den väg som har tillryggalagts. Det återstår fortfarande mycket att göra, och det är just det som föredraganden insisterar på. Konstruktionen är ömtålig. Projektets framgång kommer att bero på euromedlemsstaternas åtagande att samordna budgetpolitiken i överensstämmelse med ECB: s mål att uppnå prisstabilitet. På samma sätt är det viktigt att de länder som ännu inte är medlemmar av euro-området betraktar sin valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse.
Man får heller inte släppa efter på ansträngningarna för att sanera de offentliga finanserna. Vi måste fortsätta att dra ned på offentliga utgifter, eller - när det gäller de länder som ännu inte har förstått det, som t.ex. Frankrike - att börja göra det, och undvika att höja skatterna, eller ännu bättre, sänka dem. Vi måste minska underskotten för att uppnå jämvikt, ja t.o.m. ett budgetöverskott. Det är ett viktigt villkor för att vi skall kunna bemöta möjliga asymmetriska chocker som våra ekonomier kan komma att konfronteras med.
Två bekymmer kvarstår: det första rör den svaga andelen privata investeringar i flertalet länder i unionen, trots att de ekonomiska förutsättningarna nu är goda. Den tendensen måste vändas. Ökade privata investeringar är nödvändigt för sysselsättningen och tillväxten.
Det andra bekymret rör den höga europeiska arbetslösheten, över 10-procentsstrecket, av den aktiva befolkningen, för de flesta länderna i unionen. Som jag redan har haft tillfälle att säga här i kammaren: Europa kommer inte att bidra med mer än, säg, en fjärdedel av lösningarna, de återstående tre fjärdedelarna måste komma från nationella åtgärder. Det måste dessutom handla om grundläggande strukturella reformer, vilket föredraganden framhåller. Först och främst måste man se till att löneökningen blir dämpad och att de kostnader som tynger arbetet sänks, för att man skall kunna avskaffa " skattekilarna" och få arbetskostnaderna att sjunka. Sedan skulle det vara mycket lämpligt att gynna en aktiv arbetsmarknadspolitik för att, så långt det låter sig göras, skapa fler incitament till arbete.
Eftersom betänkandet av Gasòliba i Böhm betonar de många insatser som ännu måste göras för att EMU verkligen skall bära frukt, kommer jag att rösta för det.
Det finns flera punkter i detta betänkande som göra att jag inte kan stödja det. Min största invändning gäller att jag inte anser att arbetsmarknadspolitiken kan avgöras på EU-nivå. Det är enligt min åsikt en nationell angelägenhet.
EU-länderna har i dag mycket olika förutsättningar i fråga om arbetsmarknadspolitiken. Det finns stora skillnader i bl.a. näringsgrenar och språk. Det finns också andra strukturella hinder. Därmed inte sagt att man på EU-nivå inte skall kunna ge råd eller utbyta erfarenheter vad gäller olika sätt att agera mot den höga arbetslösheten. Detta förslag går dock mycket längre än vad jag anser vara rimligt.
Kommissionens målsättning att åstadkomma en " övergripande modernisering av gemenskapens arbetsmarknader" kan tolkas på flera olika sätt. Innebär det t.ex. ökade löneklyftor eller åtgärder för att förenkla för medborgarna att arbeta i andra länder? Det är stor skillnad på detta, och om jag förstår kommissionen och föredraganden rätt, så avser de det förstnämnda, vilket jag inte kan stödja.
I punkt 8 fastslås vidare att det skall vara " absolut nödvändigt" för de länder som ej ingår i EMU att samordna sin makroekonomiska politik med euro-länderna. Det är en stark skrivning som jag inte kan ställa upp på.
I punkt 25 fortsätter samordningspolitiken som verkar vara ledstjärnan i EU, nu med sikte på att samordna " skattesystem" . Det går helt emot subsidiaritetsprincipen. Jag anser inte att EU skall försöka samordna skattefrågor, utan att det även i fortsättningen skall vara en nationell angelägenhet.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för Gasòliba i Böhms betänkande. Vi stöder betänkandets uppfattning om:
att hög sysselsättning är en del av ett framgångsrikt EMU, och att man måste lägga stor vikt vid sysselsättningen, vilket fastslås i Amsterdamfördraget, -att den låga sysselsättningsnivån i EU leder till omfattande sociala, ekonomiska och budgetmässiga kostnader, -att det behövs investeringar i utbildning, forskning och utveckling, -att det behövs investeringsfrämjande åtgärder och åtgärder för att stimulera den inre efterfrågan inom EU, -att det kommer att vara viktigt att inleda och vidmakthålla en stark social dialog.Betänkandets uppmaning till mera samordning av budgetpolitik och skattepolitik på gemenskapsnivå avspeglar emellertid en bristande förståelse för att några medlemsländer inte deltar i EMU: s tredje etapp, inte på grund av att de inte uppfyller konvergenskriterierna, utan för att de inte vill delta i en närmare samordning av penning- och valutapolitiken och ännu mindre i en långtgående samordning av finanspolitiken. Vi har inte kunnat stödja betänkandet på de punkter som antyder en harmonisering av makroekonomisk politik (punkt 8), häribland budgetpolitik (punkt 7) och skattepolitik (punkt 25). Efter den 1 januari 1999 kommer Danmark att välja att ha en fast växelkurs i förhållande till euron. Danmark har självt valt att stå utanför EMU: s tredje etapp, och det kommer alltid att vara Danmark som väljer vilken valutapolitik man skall föra i förhållande till euron (punkt 9).
Många av de allmänna riktlinjerna från kommissionen om den ekonomiska politiken är bra, som t.ex. förslagen för att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen. Det är också naturligt att länder som står utanför EMU eftersträvar låg inflation samt stabila valutor. Detta är också fallet för Sverige.
Utskottets förslag om en samordning av medlemsländernas budgetpolitik leder dock för långt. Budgetpolitiken avgör i hög grad också frågan om skatter, finanspolitik och därmed den offentliga sektorns omfattning och inriktning och detta är nationella frågor.
Detta betänkande gör att det inte skall saknas andra bidrag för att uttrycka avsikten att förena två vektorer i det verkliga livet vad gäller den sociala praktiken, visar att en av dem dominerar och utestänger den andra, och till och med motarbetar den.
Genomförandet av ett EMU för en strategi, baserad på prisstabilitet och enhetliga och förenliga finansiella instrument och mekanismer, och en fast prioritering av höjda nivåer och höjda skatter på arbete. Så snart en vektor genomförs blir den andra en fast prioritering.
Fram till när?
Fram till gränsen för det socialt uthärdliga? För samtidigt som rikedomarna koncentreras förvärras ojämlikheten, arbetslösheten ligger kvar på en mycket hög nivå, fattigdomen och utslagningen breder ut sig, asymmetrierna gräver sig allt djupare och vi är långt ifrån en undergångsfilosofi.
Man kan inte säga att denna situation och utveckling inte alls reflekteras i Gasòliba i Böhms betänkande. De finns där, litet blygsamt, när gränsen på 2 procent antyds för att kampen mot inflationen inte skall övergå i deflation, och när den lilla djärvheten dyker upp (!), i talet om demokratisk legitimitet hos medlemsstaterna och subsidiaritetsprincipen för skatter. Det stannar dock vid detta, på grund av blygsamhet och alltför litet mod, vilket ger samma resultat.
Det är inte på det sättet som man korrigerar det som det är bråttom att korrigera, även ur ett perspektiv som inte är vårt.
Ännu mindre när man säger " anser också - för att undvika att det uppstår missuppfattningar på marknaden - att de åsikter som kommissionen, EMI och Europaparlamentet hyser om den ekonomiska styrkan hos en euro bestående av 11 medlemsstater" . Uppenbarligen även Gasòliba i Böhms betänkande. För att undvika störningar på den heliga marknaden...
För vår del föredrar vi den reella konvergensen, som bara kan ske genom debatt, öppenhet och sökande efter sanningen.
Behovet av en stram ekonomisk politik är själva grundvalen för den stabilitetspakt som skall garantera att euron blir en väl fungerande och stark valuta. Därför är det också helt nödvändigt att kommissionen utarbetar en årlig grundlig analys av medlemsstaternas, men också EU: s, ekonomiska politik och kommer med tydliga framställningar om detta. Jag instämmer helt i utskottets bedömning av kommissionens framställning - i synnerhet stöder jag helt uppfattningen om att de länder som inte deltar i EMU från första början måste betrakta sin valutapolitik som en fråga av gemensamt intresse. Bara därigenom kan man garantera att dessa länder snabbt kan komma in i och delta i EMU: s tredje etapp, när de så önskar.
Vi röstar för betänkandet av två mycket olika skäl:
1.Det tar ett mycket viktigt steg i rätt riktning, särskilt genom att betona den makroekonomiska rollen med investeringarna, och nödvändigheten att inte göra inflationsbekämpningen till ett mål i sig. Även om vi på viktiga punkter företräder andra, delvis bara mera konkreta föreställningar om den nödvändiga övergången till en ny, ekologisk och social utvecklingsmodell, är vi ändå beredda att rösta för betänkandet. Detta innebär inte att vår kritik av andra beståndsdelar av detta betänkande förlorar sin skärpa, i synnerhet dess ensidiga betoning av återhållsamhet med lån, eller den lika ensidiga lovsången om flexibiliteten. Vi beklagar även den otillräckliga behandlingen av dimensionen arbetstidsförkortning i betänkandet samt i kommissionens förslag.2.I en situation, där en förbindlig och substantiell ekonomisk politik i EU inför införandet av euron blir absolut nödvändig för alla, som inte vill anförtro bankerna grunddragen från den ekonomiska politiken hos ECB (och därmed i slutänden finansmarknadernas påbud), handlar det för första gången om att ge unionen bindande direktiv för den ekonomiska politiken. Även om vi kritiserar kommissionens förslag för att vara felaktiga, ensidiga eller alltför försiktiga, går vi ändå mot alla försök att avfärda dem som en byråkratisk övning, som inte förpliktar någon till något.Inför den fara som har blivit tydlig i debatterna, att i synnerhet " valutautskottet" fullständigt tömmer kommissionens förslag (och Europaparlamentets yttrande) på allt specifikt och därmed kanske även kontroversiellt innehåll, vill vi genom att stödja Gasoliba i Böhms betänkande uttrycka vår uppfattning, att man egentligen behöver en " europeisk ekonomiregering" för euron - men ett godkännande av bindande och substantiella direktiv för den ekonomiska politiken är ett absolut minimum.
Betänkande: Van Lancker (A4-0168/98)
Herr ordförande! Jag har röstat mot betänkandet Van Lancker, eftersom en majoritet av parlamentet tyvärr inte har följt min grupp, som introducerade ändringsförslag för att ta bort en del saker från resolutionstexten om situationen för gränsarbetare i Europeiska unionen: oriktigheter, olämpligheter och en del av de mest flagranta motsägelserna, som vill få alla gränsarbetare att framstå som hjälplösa offer för diskriminering, inkomstförluster, andra obekvämligheter, och jag vet inte vad.
Mitt land tar emot nästan 20 procent av de 380 000 gränsarbetare som är sysselsatta i Europeiska unionen. Då har jag ändå inte räknat med vår sysselsättningspolitik, som skapar ytterligare fyra eller fem miljoner arbetstillfällen per år, som nästan alla innehas av gränsarbetare, och att vi därmed hjälper till med att lösa problemet med arbetslösheten i Lorraine, i belgiska Luxemburg, i Sarre och Rheinland-Pfalz; jag skulle vilja säga att hos oss är gränsarbetarna glada över att kunna få bättre löne-, arbets- och socialförsäkringsvillkor än i sina hemländer.
I går sade jag att Van Lancker tyvärr bara har sett hålen i osten, liksom våra kolleger från vänstern. Vi exporterar t.ex. barnbidrag och utbildningsbidrag till gränsarbetarna, som i grunden var avsedda för invånarna av demografiska skäl. Vårt parlament röstade igenom en bra lag i går, som inrättar en beroendeförsäkring för äldre personer. Gränsarbetarna kommer att kunna dra fördel av den, då det inte existerar en sådan försäkring varken i Belgien eller i Frankrike. Alla dessa bidrag finansieras av skattesystemet och de är i vilket fall mer generösa än vad de är i grannländerna.
Det är därför som jag också än en gång vill hävda följande: Man måste absolut hålla fast vid principen om att gränsarbetarnas löner skall beskattas i det land de arbetar. Det kan inte bli fråga om några undantag.
Det är med äkta tillfredsställelse som jag välkomnar betänkandet från vår kollega Anne Van Lancker. Det hör ofta till god ton att gratulera en kollega, men jag vill uppriktigt gratulera författaren till ett betänkande som, får vi hoppas, bör sätta stopp för de groteska förhållanden som en del av medborgarna lever under, för vilka det europeiska byggets framsteg har tagit sig uttryck i en mer komplicerad situation.
I egenskap av Europaparlamentariker har jag i mer än nio år konfronterats med problem som hänger samman med en dubbel beskattning av fransmän som arbetar i Belgien, och följaktligen stöder jag förbehållslöst föredragandens förslag, men utan att glömma problemen med socialförsäkringarna och värnskatten.
Ja, det är hög tid att skapa en ny ställning för gränsarbetaren, i dess vidaste bemärkelse, såväl när det gäller beskattning som socialförsäkringar. Jag hoppas att den ställningen kommer att bli begriplig för alla och accepterad av alla. Man kan inte längre låta gränsarbetarnas ställning splittras upp, en ställning som kan skifta på en och samma plats, med motivet att det utövade yrket skiljer sig från ett annat.
Till sist hoppas jag att kommissionen kommer att lyckas med att övertyga medlemsstaterna, så att meningsskiljaktigheterna mellan myndigheterna kan lösas. Det är inte ovanligt att man hör motsatta tolkningar från en och samma myndighet när det gäller tillämpningen av en konvention som reglerar arbetares ställning.
Den fria rörligheten, rätten att bo var man vill och arbeta var man kan, detta kräver nya europeiska regler och en " modernisering" av de som skapades innan enhetsakten. Det är mer än brådskande! Det är livsviktigt!
Det är bra att gränsarbetarnas problem regelbundet tas upp i parlamentet för att vi skall kunna utvärdera situationen. Denna specifika och ganska begränsade kategori arbetare (ca 630 000, varav hälften arbetar i Schweiz) stöter på olika problem beroende på det land de kommer från och det mottagarland de arbetar i.
Jag är en varm anhängare av bilaterala förbindelser, dvs. ett pragmatiskt sätt för de huvudsakligen berörda länderna att närma sig huvudsakliga problem. Det var det centrala perspektivet i betänkandet som Elmar Brok och jag själv utarbetade under den tidigare lagstiftningen om samma fråga.
Det land jag kommer från, Luxemburg, sysselsätter 60 000 gränsarbetare av totalt 210 000 arbetare, dvs. ca 30 procent. Jag tror att situationen för gränsarbetarna och deras familjer är helt och hållet korrekt, ja kanske t.o.m. bättre än i deras hemländer, tack vare bilaterala konventioner om skatter och socialförsäkringar. Det är skälet till att vi insisterar på att skatten på arbetsinkomster skall fortsätta att betalas in i mottagarlandet, och självklart även sociala avgifter.
I det avseendet bör det sägas att den luxemburgska regeringen har gjort stora insatser för att eliminera de snedvridningar som var till nackdel för gränsarbetarna.
De diskrimineringar som gränsarbetarna kan utsättas för varierar starkt från ett land till ett annat. Jag tycker därför att förslaget som finns i Van Lanckers betänkande är intressant, nämligen att man på förhand skall granska all nationell lagstiftning som rör gränsarbetarna och se vilka effekter den kan få för gränsarbetarnas situation.
När det gäller den kompensationsfond som Van Lancker tänker sig, måste det sägas att det självklart ofta är svårt att exakt utvärdera den skada som gränsarbetaren får utstå, som i det belgisk-nederländska fallet, vilket har tjänat som grund för Van Lanckers betänkande. I vilket fall som helst måste man tillnärma den här sortens kompensationer med hjälp av pragmatism och god vilja från bägge sidor.
Betänkandet om gränsarbetstagarna sammanfattar på ett utmärkt sätt de problem som dessa pionjärer för ett enat Europa dagligen måste tampas med. Även de möjliga lösningar som van Lancker utvecklar är övertygande och förtjänar vårt stöd. Det är bra att det tas ett initiativ för att på nytt leda offentlighetens uppmärksamhet till parlamentet såsom företrädare för Europas medborgare.
Som ledamot, som själv är ansvarig för en del av det tysk-nederländska-belgiska gränsområdet, vet jag att det fortfarande måste hända mycket för att statsgränserna inte skall vara någon nackdel för de människor som tar vara på rätten till fri rörlighet. Principiella lösningar kommer det förmodligen inte att finnas förrän antalet gränsgångare är större, och därmed även pressen på de nationella regeringarna.
Konkreta förbättringar, som åtminstone skapar tillfälliga lösningar och underlättar för de drabbade, skulle emellertid vara möjligt att genomföra redan i dag, om de inte - framför allt från den tyska regeringens sida- blockerades i rådet. Jag räknar med att en ny tysk regering under den kommande hösten häver blockaden också i denna fråga, och banar väg för de ändringsförslag till förordningen som föreligger sedan flera år tillbaka, såsom de förordas från Europaparlamentet.
Betänkande: Arias Cañete (A4-0159/98)
Betänkandet Arias Cañete om Sammanhållningsfonden för år 1996 gör en mycket intressant utvärdering av hur den fonden fungerade under 1996. Detta är ett betänkande av hög standard, och fast det inte undgår kritik har vår grupp röstat för den.
Sammanhållningsfonden inrättades bl.a. för att gynna vissa medlemsstaters anslutning till den gemensamma valutan: gemenskapens manna delades ut för att de skulle klara av de budgetära bantningskurer som påtvingades av Maastrichtkriterierna. Det får tilläggas att den bidrog till det trollerinummer som gjorde en del medlemsstater till den valutaunionens botade medlemmar.
Gruppen De Oberoende för Nationernas Europa, som har bestridit själva principen för den gemensamma valutan, kan följaktligen bara ställa sig förbehållsam till den här fonden och till det sätt på vilket den har använts. Detta desto mer som den uppvisar stora brister: diskutabel effektivitet och finansiella oegentligheter i samband med användningen av de anslagna medlen. Till råga på allt är den ett instrument för en federalistisk omfördelning, vars syfte är att låta mottagarregionerna underordnas kommissionen, snarare än att göra det möjligt för dem att övervinna sina svårigheter.
Den gemensamma valutans tillkomst riskerar att öka obalansen mellan staterna genom fler omlokaliseringar, antingen till stater eller regioner som är mer konkurrenskraftiga än andra, eller från regioner i svårigheter till dominerande ekonomiska centra.
I det sammanhanget kan Sammanhållningsfonden inte bli en verklig lösning på djupgående problem för vissa regioner i Europa, utan endast ett lindrande medel som gör det möjligt att begränsa problemens konsekvenser. Liksom Oesopes tunga kan den vara det värsta eller det bästa av alla ting. Allt kommer att bero på hur man använder den. På det planet aktar jag mig för att vara optimist, eftersom jag av det förgångna har lärt mig att den typen av institutioner alltför ofta utformas som ett påtryckningsmedel, med syftet att främja framväxten av den stora centraliserade europeiska stat som en del öppet drömmer om.
Jag röstade emot detta betänkande med anledning av det Europeiska folkpartiets grupps ändringsförslag nr 4 som avser att i framtiden utesluta alla medlemsstater som deltar i EMU från sammanhållningsfonder. Jag samtycker inte med förslaget i sig självt och i princip, eftersom ett betänkande om 1996 inte borde fastställa agendan för framtida politik.
De portugisiska socialisterna kommer att rösta emot Arias Cañetes betänkande, eftersom ändringsförslag nr 4, som den socialistiska gruppen hade förbundit sig i sin röstlista att rösta emot, godkändes med knapp marginal.
Godkännandet av principen om att sammanhållningsfonden bara är till för de länder som inte deltar i EMU, är en ny princip som införts utan någon relation till de åtaganden som gjorts, och som flera gånger förkastats i kommissionen.
Denna röst innebär en senkommen hämnd och en bestraffning av de södra länderna som gick med i EMU, och ändringsförslaget lades fram på ett oansvarigt sätt av PPE, med undantag av de portugisiska och spanska ledamöterna, vilka kommer att rösta emot. Av detta skäl förkastar vi betänkandet.
Betänkande: Klaß (A4-0160/98)
Som alla andra år presenterar Europeiska kommissionen sin årsrapport om strukturfondernas verksamhet. Det dokument som kammaren skall granska rör år 1996, mer specifikt programplaneringsperiodens tredje år.
Precis som föredraganden kan vi bara vara nöjda med hur strukturfonden för år 1996 har använts. Vi kan faktiskt notera utgifter på 98 procent för disponibla åtaganden och 95 procent för betalningar. Berömmet kan emellertid inte vara totalt, eftersom det fortfarande kvarstår problem. Många omfattande program har blivit försenade. I förhållande till det har komplementariteten inte kunnat lösas.
Till sist: Hur skulle man kunna avstå från att skriva under på föredragandens slutsatser om brister i genomförandet av gemenskapsinitativ och innovationsåtgärder? Det är faktiskt beklagansvärt att de tillsammans står för mer än 70 procent av outnyttjade medel. Efter det här konstaterandet är jag säker på att parlamentet kommer att vara på sin vakt och komma med konkreta rekommendationer när det skall yttra sig om strukturfondsreformen.
Detta är det åttonde årliga betänkandet om hur strukturfonderna används. Klaß har framhävt ett antal problem, särskilt med anledning av det otillfredsställande utnyttjandet i den tidigare delen av den innevarande programperioden. Detta har naturligtvis förbättrats sedan 1996. Mitt eget land har alltid använt strukturfonder väl och effektivt. Den framgångsrika tillämpningen av dessa fonder på Irland har otvivelaktigt spelat en viktig roll i den " Keltiska tigerns" ekonomiska resultat. Det gör det än mer betydelsefullt att vår tillgång till framtida strukturfonder och sammanhållningsfonder inte upphör abrupt.
Jag hoppas att kommissionen kommer att kunna ge sitt löfte om att säkerställa att Irland benämns som en " Mål 1-region under övergång" .
Klaß lägger fram ett mycket digert betänkande för oss, vilket analyserar förbättringar, men också den europeiska strukturpolitikens brister. År 1996 utgjorde en vändpunkt under programplaneringsperioden 1994-1999; efter två år av förseningar och svårigheter var det ett år av intensiv aktivitet.
Jag delar helt och hållet synpunkterna som rör budgetgenomförandet, bl.a. den uppmaning som riktas till medlemsstaterna för att respektera fristen på tre månader för överföring av medel till slutmottagarna.
Samma sak gäller för partnerskapsprincipen , som är grundläggande för att effektiva och genomförbara projekt skall kunna utformas på regions- eller länsnivå. Jag vill insistera på den aspekten, eftersom jag, som förtroendevald i Pas-de-Calais och ledamot av övervaknings- och programplaneringskommittéer, ser att det är nödvändigt att fördjupa den här typen av partnerskap, som kan förhindra många framtida misstag. Alla tjänar på det, lokala och regionala förtroendevalda, inklusive tjänstemän på regionsnivå och arbetsmarknadens parter, och i slutändan medlemsstaten. Detsamma gäller additionalitetsprincipen , för den är central för det europeiska bygget.
Jag har bara en anmärkning, eller snarare en önskan att uttrycka. Klaß gör rätt i att säga att " den successiva anpassningen av den ekonomiska flerårsplanen, som blivit nödvändig på grund av att medel som finns till förfogande ej tagits i anspråk, innebär en koncentration av medel i slutet av en programplaneringsperiod. De rätta slutsatserna måste dras av denna utveckling för att kunna åstadkomma en förbättring av situationen för den kommande programplaneringsperioden" .
Just precis, det är viktigt att anslagen inte förloras, framför allt om de är knutna till ett program som har försenats av olika skäl. Skulle en lösning inte kunna vara att be Europeiska kommissionen om att senarelägga ett sådant program? Jag tar upp det här eftersom jag har upplevt det i Pas-de-Calais och eftersom vi tänker oss en sådan lösning.
Alla är med rätta överens om att strukturfonderna är en av det europeiska byggets hörnstenar, i det att de bidrar till den ekonomiska och sociala sammanhållningen. Det är därför med desto större nöje som jag har hört föredraganden förklara att de två första årens trevande försök, som framför allt beror på eftersläpningar i samband med programgodkännanden, nu är på väg att upphöra, och att 1996 följaktligen framträder som programplaneringsperiodens första verkliga genomförandeår.
Precis som föredraganden bör vi emellertid fortsätta att uppmärksamma ett antal problem som ännu kvarstår. Övervakningen och den systematiska utvärderingen av genomförda åtgärder fortsätter därför att ställa till med praktiska problem, som verkar långt ifrån lösta. På samma sätt är deltagandet av lokala myndigheter och arbetsmarknadens parter fortfarande bristfälligt, samtidigt som detta ändå står i centrum för den pågående periodens uttalade ambitioner.
Ett annat skäl till oro: tekniska skillnader. Mål 1- och mål 6-regionerna främjar visserligen teknologisk forskning och utveckling, men på ett mycket ojämlikt sätt: hälften av de regioner som får mål 1-stöd förfogar knappast över nödvändig infrastruktur och vittnar om en svag innovationsförmåga, mot att endast en fjärdedel uppvisar en stark potential på området. Den iakttagelsen bekräftas av det faktum att 60 procent av de offentliga utgifterna för civil teknologisk forskning och utveckling i unionen är koncentrerade till två av unionens medlemsstater: Tyskland och Frankrike.
Liksom föredraganden anser vi att strukturfondernas prioritering av FoU, telekommunikation och telematik kan bidra till att minska de nuvarande skillnaderna. Det krävs emellertid också att de ansvariga på regionsnivå och aktörerna ute på fältet konkret uppskattar det fulla värdet av den avgörande dimension som den teknologiska forskningen och utvecklingen har, med tanke på den internationella konkurrens vi lever med. Det är fortfarande så att de alltför ofta koncentrerar sina insatser på att säkra en kortsiktig överlevnad för verktyg som inte längre har någon framtid, till nackdel för investeringar som bär sig, som kan garantera ett nytt ekonomiskt uppsving för regionen.
Jag finner det stora antalet oegentligheter med strukturstödet upprörande. Denna fråga borde ha ägnats mer uppmärksamhet i betänkandet. Om ett bidragssystem har bedrägerifall uppgående till 61 miljoner ecu för år 1996, så måste något drastiskt göras. Det bästa vore att avveckla strukturfonderna och återbörda regionalpolitiken till medlemsstaterna. I stora system är det lättare att begå bedrägeri utan att bli upptäckt. Det borde vara en logisk slutsats att dagens system inte kan fortsätta, även om kommissionen säger sig bli bättre på att upptäcka oegentligheter. Man bör i stället se till att systemet avskaffas så att oegentligheter över huvud taget inte kan begås.
Betänkande: Viola (A4-0118/98)
Vi väljer att rösta för ändringsförslag nummer 6 som understryker att avveckling av taxfree-försäljning kommer att få ekonomiska och sociala konsekvenser. Vi vill dock påpeka att dessa konsekvenser inte enbart drabbar öregioner, utan också olika svenska regioner, t.ex. Västkusten, Skåne, Stockholms- och Kvarkenområdet.
Färjetrafiken utgör en nödvändig förutsättning för samverkan och utbyte. Taxfree-försäljningen finansierar i vissa fall upp till 60 procent av kostnaderna för denna trafik. Om taxfree-försäljningen avvecklas utan någon form av stöd till fortsatt färjetrafik, kommer detta att få allvarliga konsekvenser för sysselsättningen. Färjetrafiken som kommunikationsmedel drabbas. Detta påverkar i sin tur bl.a. fortsatt samhörighet, företagssamarbete och en positiv affärsutveckling i de drabbade regionerna.
Detta betänkande om öregionernas problem syftar, i praktiken, till att utvidga de särskilda åtgärderna till alla öregioner, vilka hittills varit begränsade till de ytterst perifera öregionerna, och detta har rättfärdigats genom det särskilda kapitlet i fördraget om ytterst perifera lägen och avskildhet.
Dock fortsätter den speciella situationen för de ytterst perifera regionerna att kräva en särskild behandling, deras speciella situation uppmärksammas, och deras enorma oregelbundenhet och avstånd till det europeiska fastlandet samt de specifika utvecklingsproblemen.
Paradoxalt nog drar kommissionen, i Agenda 2000, in Regis-initiativet som en del av gemenskapsinitiativen, och begränsar sig till att, i förslaget till ramförordning, återta en ökning med 10 procent av gemenskapens medverkan i strukturfonderna.
I en svår förhandlingsram och inför budgetplaner hitom det nödvändiga för att konkretisera unionens utmaningar, är det bra att de specifika egenskaperna i öområdena inte sätts i motsättning till en minskning av stöden till de ytterst perifera regionerna och öregionerna.
Till följd av de nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget, vilka erkänner öregionernas specifika karaktär, skall kammaren yttra sig om åtgärderna som skall avhjälpa de här regionernas handikapp, genom initiativbetänkandet av vår kollega.
För egen del ansluter jag mig till föredragandens rekommendationer, bl.a. med hänsyn till strukturfondsreformen. Detta är ett tillfälle att ge den här typen av regioner en dynamik, genom att t.ex. ge dem en specialbehandlling i skattehänseende. Europeiska kommissionen måste förstå att det krävs en politik för offentligt stöd, och detta skall inte stå i motsats till europeisk rätt, utan syfta till en harmonisk ekonomisk utveckling av öregionerna.
På samma sätt måste man befästa det stöd som redan existerar inom en del sektorer, och jag tänker särskilt på miljöskyddet. Det stödet måste få en plats, om det skall bli en rimlig jämvikt. Till sist måste man göra en särskild insats beträffande transporter. Vi vet att öarnas konkurrenskraft och ekonomiska utveckling lider av överpriser för varu- och persontransporter. Man måste alltså agera på det området, genom att inrätta en integrationspolitik.
Madeira, Porto Santo och Azorerna är särskilt behövande öregioner inom Europeiska unionen.
Emellertid är de också ytterst perifera regioner som uppvisar gemensamma egenskaper på strukturell nivå, vilka täcks av mål 1, och kännetecknas av en BNP per capita som ligger lägre än 75 procent av gemenskapens genomsnitt.
Det är sant att alla öar befinner sig i liknande situationer. Det är emellertid inte mindre sant att några av dessa öar uppvisar en ekonomisk utveckling som placerar dem på samma nivå som vissa av de rikaste medlemsstaterna i Europeiska unionen.
Här skulle det heller inte vara korrekt att behandla dem på ett identiskt sätt, för så olika situationer, det vill säga, dessa regioner behöver inte något särskilt stöd.
Därför anser jag att det är viktigt att skilja agnarna från vetet. Den nödvändiga solidariteten från de mest utvecklade länderna i Europeiska unionen till de minst gynnade regionerna bör baseras på fördefinierade och enkelt mätbara principer, bland vilka BNP per capita bör vara en.
Violas arbete är berömvärt. Det är synd att relationerna med hans egen ö har gjort att han försvarar lösningar med ett stöd utan åtskillnad, vilket inte är i överensstämmelse med principen om ekonomisk och social sammanhållning.
Jag hoppas således att debatten och omröstningen om betänkandet gör det möjligt att återställa Europeiska unionens ansvar mot sina öregioner, till sina rätta proportioner, utan att det påverkas av att fördraget bestämmer i förhållande till de ytterst perifera regionerna vilka bara är, och jag vill påminna om dem, Madeira, Azorerna, Kanarieöarna och de franska utomeuropeiska departementen.
Ösamhällen över hela Europeiska unionen är allvarligt missgynnade. Irland är både ett land som är en ö och ett land med en mängd små öar längs sin kustlinje. Vi förstår därför till fullo problemen. Jag anser att framställandet av Violas betänkande kommer både lägligt och passande, särskilt som det förekommer den kommande reformen av bestämmelserna rörande strukturfonderna.
Jag stöder förslaget om att hänsyn skall tas till öarnas speciella behov i förändringarna av dessa fonder. Detta är särskilt viktigt för den irländska öbefolkningen, speciellt som vi antagligen kommer att förlora vår mål 1-status. Förslaget att undersöka transport, alternativ energi och turism som sektorer inom vilka innovativa åtgärder kan vidtas är värt beaktande. Produktionen av " ökvalitetsmärkning" och införandet av finansiella och skattemässiga incitament är också intressanta idéer, vilka skulle skänka möjligheter till överlevnad på lång sikt åt sättet att leva på öarna.
Mycket kort för att uttrycka min positiva röst, i synnerhet i egenskap av föredragande av yttrande, i ett så viktigt ämne som öregionerna.
Jag är övertygad om att kommissionen noggrant har noterat våra krav i dagens långa och passionerade debatt, för att etablera kompensationsåtgärder inför öbelägenheten, och för att också kunna ge lämpliga svar på den dubbla avskildheten eller den dubbla diskrimineringen av de små öarna vars befolkning inte uppgår till hundratusen invånare, vilket till exempel gäller Menorca. Med tanke på den korta tiden hänvisar jag till mitt inlägg i dag.
Vi hävdar alltjämt att gemenskapens strukturpolitik har haft och fortfarande har otillräckliga resurser. Den tillämpas på ett nivellerande sätt, den är ojämlik och orättvis, och den präglas av stor avsiktlig okunnighet om olika regioners och områdens särart.
Dessa kännetecken, som medför en förvrängning av verkligheten, har i stället för konvergens och sammanhållning lett till ökande klyftor och en förvärring av situationen i de fattiga områdena. Detta gäller i hög grad gemenskapens bergs- och öregioner, som är ämnet för det betänkande vi debatterar.
Betänkandet innehåller en del korrekta konstateranden och förslag i anslutning till dessa. Punkterna 2 och 4 förändrar, förvränger dock de verkliga målsättningarna - när det gäller sammanhållning och allt annat som utlovas.
Vi anser, närmare bestämt, att gränsen på 75 procent av BNP - som ifrågasätts av föredraganden - redan är mycket hög, vilket innebär att ett stort antal områden med betydande strukturproblem utesluts från stödåtgärder. Till dessa områden hör bl.a. de grekiska öarna, som har en BNP på mindre än 60 procent av gemenskapsgenomsnittet och som utgör ungefär 42 procent av unionens bebodda öregioner.
För det andra; förslaget att göra en administrativ indelning av öregionerna i enlighet med NUTS III är ett indirekt men alldeles tydligt trick för att också vissa utvecklade områden skall få del av bidragen till de mindre utvecklade regionerna. Detta framgår av andelen av bidragen från strukturfonderna under perioden 94-99 för Grekland, Portugal (en minskning med ungefär 20 procent) och motsvarande ökning av Tysklands och Spaniens andel (45 procent och 20 procent).
Denna provocerande ojämlika behandling, som hela tiden intensifieras, har ännu en oacceptabel, mera speciell aspekt: att de grekiska öarna inte ingår i gemenskapens ramprogram för stödåtgärder till energi, transporter, kommunikationer, vilka som bekant är mycket stora problem för dessa områden.
Slutligen skulle jag vilja framhålla ett mycket speciellt, men enormt, problem som endast berör öarna i Egeiska havet och som hittills, trots våra upprepade påpekanden, aldrig har fått den uppmärksamhet som det förtjänar. Det är Turkiets expansionistiska politik. Denna politik, som tolereras av tongivande kretsar inom EU, utgör, förutom allt annat, ett hinder för dessa öområdens utveckling. Den motverkar också utvecklingen av ett gynnsamt investeringsklimat.
Vi fruktar att riktlinjerna för unionens region- och strukturpolitik dras upp med en mycket speciell passare, som utformar programmen och det regionala stödet, särskilt till öarna, inte utifrån de verkliga problemen och de verkliga behoven utan utifrån andra intressenters varierande önskemål.
När en ny ram för stöd inom gemenskapen inleds, i syfte att genomföra principen, eller snarare målsättningen, i fördraget, om den ekonomiska och sociala sammanhållningen, bör vi, enligt min mening, ta itu med tre mycket specifika situationer:
landsbygden, som är utelämnad åt en oordnad gemensam jordbrukspolitik, har drabbats av en successiv avbefolkning och ökenutbredning, -de fattiga och socialt marginaliserade områdena i de stora städer som anses rika som helhet, -slutligen, öområdena, med mycket specifika problem, vilka är i behov av särskilt strukturstöd.Då införlivandet i Amsterdamfördraget uttryckligt nämner denna specifika situation, om än i en tilläggsförklaring, och därför med mindre specifikt juridisk tyngd, är det ett framsteg, det är nödvändigt och det är samtidigt obligatoriskt för att förkroppsliga detta uttryck för politisk vilja.
I Violas betänkande uppmärksammas den dubbla avskildheten mycket bra. I många skärgårdar kanaliseras ofta utvecklingsansträngningarna till den administrativa centrala ön, vilket skapar nya regionala skillnader.
Jag stöder således Violas betänkande.
Det är positivt att ett särskilt betänkande nu har utarbetats om problemen i EU: s öregioner. Jag ställer mig i huvudsak bakom betänkandet, men vill framhålla följande:
Risken finns att det nuvarande förslaget i Agenda 2000 om strukturfondernas framtid kommer att innebära ett försämrat EU-stöd jämfört med i dag, när mål 5b-stödet upphör och ingår i det mer allmänna mål 2-stödet.
Förslaget i betänkandet om en särskild stödform för öar inom mål 1-stödet är därför positivt. Jag vill särskilt understryka att alla öar inte har samma problem bara för att de är öar. Skillnaden mellan en stor ö som föredragandens hemö, Sicilien, och de hundratals småöarna i Stockholms, Ålands och Åbolands skärgårdar är mycket stor. Hänsyn måste tas till detta vid genomförandet av förslaget.
Förslaget under punkt 29 om ett Europeiskt år för öar med ett eventuellt Forum för öarna, t.ex. i Bryssel, verkar litet omotiverat. Ett europeiskt skärgårdsting kan vara ett bättre förslag, i vilket öarnas problem liksom en utvärdering av öprogram och strukturfonder diskuteras varje år på en europeisk ö.
Violas betänkande om öregioner är ett mycket komplett dokument som betonar öregioners naturliga handikapp och socio-ekonomiska svårigheter. Det understryker med all rätt nödvändigheten av att politiken anpassas till öregionernas specifika karaktär. Sålunda föreslås det en hel rad åtgärder till deras förmån, som i bland är intressanta, men som då och då riskerar att bli överdrivet ivriga: kompensationsåtgärder för alltför höga transportkostnader, bevarande och värdesättande av kulturarv och naturrikedomar, sanitära utrustningar och avlopp, utveckling av förnybara energikällor för att minska öregioners energiberoende, sophantering.
En del av de här åtgärderna står i motsats till vår grupps övertygelser, t.ex. punkt 35, rörande den gemensamma jordbrukspolitiken, som kräver " en justeringskoefficient för stödet på grundval av jordbruksföretagets storlek, företagets geografiska placering..." , och inte på grundval av antalet anställda på jordbruksföretaget, vilket vi föreslår.
Det här betänkandet har dock en stor brist: dess inriktning är öppet federalistisk. Det önskar en integrationspolitik till förmån för öregioner. Det vill ge kommissionen en betydande makt, utan hänsyn till den mest elementära subsidiariteten, och ber t.o.m. kommissionen om att medfinansiera projekt, samtidigt som - om man nu skall behöva erinra om detta - finanserna inte är kommissionens, utan Europeiska unionens. Betänkandet omhuldar dessutom idén om en samordning av skatteåtgärder till förmån för öregionerna, samtidigt som skattesystemen är en av suveränitetens grundstenar.
Vår grupp har varit mån om att visa upp betänkandets intresse för öregionernas problem, och har därför ingivit ett tiotal ändringsförslag och en begäran om ett flertal separata omröstningar, för att sudda ut den federalistiska prägeln, och på så sätt försöka få den att bli acceptabel. Det är därför som Gruppen De oberoende för nationernas Europa inte har kunnat rösta för Violas betänkande.
Herr ordförande! Jag blev inte helt övertygad av det svar ni gav mig förut. Jag medger gärna att det var en rättelse och att vi alltså hade styckena A till K i ingressen. Vad som är säkert, det var att man då skulle ha satt dem i ordning på omröstningslistan. Ni är en av de få vice ordförande, sammanträdesordförande, som enligt min mening genomför omröstningarna i rätt ordning, dvs. genom att först rösta om ändringsförslagen, sedan de texter som dessa hänför sig till och sedan den slutliga texten. Under de här omständigheterna skulle man, tror jag, ha låtit stycke K i ingressen gå till omröstning.
Tack för ert påpekande. Samtidigt vill jag säga att alla sammanträdesordförande följer samma förfarande, som fastställs av parlamentets ordförande. Vi är dess ödmjuka tjänare.
Jag kan konstatera att parlamentet har uttömt sin föredragningslista.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 13.00.)
| sv |
1. Kommissionens arbets- och lagstiftningsprogram för 2008 (omröstning)
- Resolutionsförslag
| sv |
1. Förlängning av avtalet mellan EG och Förenta staterna om vetenskapligt och tekniskt samarbete (
| sv |
Omröstning
Talmannen: Vi övergår nu till omröstningen.
(För resultatet av omröstningen och andra frågor av vikt, se protokollet.)
| sv |
8. Utnämning av den verkställande direktören för Europeiska bankmyndigheten (EBA) (
Sharon Bowles: (EN) Herr talman! Jag ska inte uppehålla dig länge. I dag röstar vi om resolutionerna om godkännande av de verkställande direktörerna för de europeiska tillsynsmyndigheterna. Frågor gällande det övergripande förfarandet i framtiden behandlades förra månaden under förhandlingarna i samband med utnämningen av myndigheternas ordförande.
Den föreslagna verkställande direktören för bankmyndigheten är Adam Farkas; för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten är det Carlos Montalvo och för marknadsmyndigheten är det Verena Ross. Samtliga nominerade deltog i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor förra veckan. Utfrågningarna sändes på internet och finns därför på utskottets webbplats tillsammans med kandidaternas biografier. Hela utskottet beslutade med stor majoritet att rösta för dessa kandidater, och det är alltså utskottets rekommendation.
| sv |
Anföranden på en minut om frågor av politisk vikt
Talmannen: Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt.
Jörg Leichtfried: (DE) Herr talman! Jag vet inte om det som jag kommer att säga fortfarande är i linje med föredragningslistan, men jag anser att detta är den lämpligaste tidpunkten för att nämna detta. En av konsekvenserna av Lissabonfördraget är givetvis att antalet parlamentsledamöter kommer att ändras, och för Österrikes del innebär detta att två nya ledamöter kommer att ansluta sig till denna kammare. Dessa ledamöter är klara, de har valts och det är viktigt att de kommer hit snart.
Jag vill fråga er vilka åtgärder som redan har vidtagits för att dessa ledamöter snabbt ska kunna börja sitt arbete här, antingen som observatörer eller som ordinarie ledamöter, eller vad ni avser att göra för att snabbt möjliggöra detta.
Talmannen: Det är Europeiska rådet som ska ta det första steget i detta avseende. Jag talade i Europeiska rådet förra torsdagen och sade klart och tydligt att det är oerhört viktigt för parlamentet att rådet vidtar de inledande rättsliga åtgärderna för att vi ska kunna godkänna de nya ledamöterna och veta vilka länder dessa kommer ifrån. Detta måste göras i enlighet med gällande rättsprinciper, och rådet bör nu ta detta steg. Jag vädjar ständigt om att rådet ska vidta lämpliga åtgärder. Nästa steg ska, efter föregående beslut från rådet, sedan tas av parlamentet.
Carlos José Iturgaiz Angulo: (ES) Herr talman! Jag vill i denna kammare fördöma de ständiga provokationer, maktmissbruk och hot som utövas av Venezuelas president, Hugo Chávez. Med sin diktatoriska styrmetod hotar han bland annat yttrandefriheten i Venezuela och den demokratiska ordningen i Latinamerika.
President Chávez har stängt ner 30 radiostationer och några tv-kanaler. Han hotar och straffar journalister i Venezuela eftersom de inte stöder hans autokratiska regim.
På grund av allt detta bör det också påpekas att samtidigt som det sker strömavbrott och finns brist på vatten och livsmedel i Venezuela och en växande fattigdom på grund av svag styrning av Chávez regering, försöker den venezuelanske tyrannen dölja det hela genom att spränga sönder broar vid gränserna och hota Colombia. Han prisar internationella terrorister och allierar sig med de despotiska diktatorerna i världen, och hans ord och tal utgör ständiga provokationer och stridsrop som syftar till att destabilisera den amerikanska kontinenten.
Därför måste parlamentet, som alltid engagerar sig för frihet och demokrati överallt i världen, starkt fördöma Chávez enväldiga och diktatoriska politik i Venezuela.
Alain Cadec: (FR) Herr talman! Jag vill ha mer information om konsekvenserna av den 40-procentiga minskningen av världens fiskekvoter för tonfisk.
Internationella kommissionen för bevarande av tonfisk i Atlanten (Iccat) beslutade den 15 november i Recife att alla avtalsslutande parter måste minska sin fiskekapacitet med minst 40 procent. Denna åtgärd innebär att världens fiskekvot för blåfenad tonfisk kommer att minska från nuvarande 22 000 till 13 500 ton under 2010.
Iccats medlemsstater beslutade faktiskt att rikta in sig på överkapaciteten i sina fiskeflottor och halvera denna till 2011. Fiskesäsongen för fartyg som fiskar efter tonfisk med not kommer dessutom att minskas till en månad, utan möjlighet till förlängning. Dessa åtgärder, som är nödvändiga för att bevara arterna och kommer att införlivas i Europeiska unionens lagstiftning, kommer att äventyra europeiska fiskares verksamhet.
Jag vill veta hur man tänker stödja fiskares uppehälle och sätta stopp för planer med att minska flottan. Vilka åtgärder har vidtagits för att minska de mycket betydande socioekonomiska konsekvenserna av att införliva dessa Iccat-beslut i EU-lagstiftningen?
Vasilica Viorica Dăncilă: (RO) Som vi väl känner till är genomförandet av strategierna och de operativa programmen för perioden 2007-2013 fortfarande i inledningsskedet, och Rumänien kan för första gången utnyttja EU-stöd inom ramen för sammanhållningspolitiken. Den regionala utvecklingspolitiken är en av Europeiska unionens viktigaste och mest komplexa politik. Målet med denna måste vara att minska de nuvarande ekonomiska och sociala skillnaderna, men då i olika regioner inom EU.
Jag vill nämna de ansträngningar som alla medlemsstater har gjort för att integrera de allmänna prioriteringarna i sammanhållningspolitiken som en del i de operativa programmen. Jag anser dock att Europeiska unionen måste inta en strategisk roll så att de operativa programmen kan genomföras så fort som möjligt i samtliga medlemsstater, och därigenom främja de åtgärder som syftar till att konsolidera den institutionella kapaciteten efter varje medlemsstats särskilda behov.
Ramon Tremosa i Balcells: (EN) Herr talman! Jag vill fördöma den djupa ekonomiska kris som den katalanska och europeiska nötsektorn har genomgått under flera års tid. De ständigt minskande nötpriserna hotar de europeiska producenternas framtid.
Jag vill varna er för den turkiska regeringens icke-interventionistiska hållning. Turkiets statliga nötförsäljningsorgan håller 500 000 ton nötter i lager. Detta organ vill sälja av dessa 500 000 ton nötter i januari 2010. Med tanke på vad de turkiska myndigheterna sade vid ett bilateralt möte med Europeiska unionen den 2 oktober 2009 skulle en sådan situation vara till allvarlig skada för europeiska producenter och leda till en ny dramatisk minskning av nötpriserna.
Jag vände mig till Europeiska kommissionen i denna fråga för två månader sedan, men ingen av de nuvarande, särskilda säkerhetsbestämmelserna kommer att tillämpas för att skydda våra producenter. Jag anser att detta är oroande och vill uppmärksamma er om detta.
Petru Constantin Luhan: (RO) Herr talman, mina damer och herrar! Som ni vet vill Rumänien bli en del av Schengenområdet från 2011. Landet har därför låtit sig genomgå ett antal bedömningar, fem för att vara exakt, varav fyra redan har genomförts.
Jag vill särskilt påminna er om bedömningen av sjögränsen som ledde till så pass höga betyg från Schengen-experterna att Rumänien till och med har framställts som en förebild i fråga om god praxis. Vi måste dock gå igenom ytterligare ett test, men jag är säker på att vi kommer att klara det utan problem.
Med tanke på exemplet med Rumänien föreslår jag att vi ser mer optimistiskt på en utvidgning av Schengenområdet. Med andra ord bör vi inte längre betrakta denna process som ett hot mot säkerheten vid våra gränser, utan snarare som en möjlighet att stärka samarbetet mellan medlemsstater inom området för rättvisa, frihet och säkerhet.
Det är glädjande att se att dessa idéer också finns med i det Stockholmsprogram som Europeiska rådet antog förra veckan. I detta program betraktas ett utvidgat Schengenområde som en prioritering för Europeiska unionens interna politik.
Luis Yáñez-Barnuevo García: (ES) Herr talman! Som alla vet inträffade det en statskupp i Honduras den 28 juni. Nästan sex månader har gått och parlamentet har fortfarande inte haft tid att fördöma denna kupp. Parlamentsledamöter från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europeiska konservativa och reformister har dessutom besökt landet för att genom sin närvaro visa sitt stöd för utgången av denna statskupp. De har genom sitt stöd orsakat en förväxling mellan Europaparlamentet med de politiska grupperna och bekräftat val som styrdes av en de facto-regering och som hölls under förhållanden som inte innebar någon garanti för att valen skulle vara lagliga.
Kuppen i Honduras har skapat ett avvikande prejudikat eftersom återhållsamma, tillfälliga och relativt oblodiga kupper från och med nu inte bara kommer att accepteras av den kontinentala högern utan faktiskt även applåderas och uppmuntras av europeisk och nordamerikansk höger. Det som har hänt i Honduras är oerhört beklagansvärt!
Sarah Ludford: (EN) Herr talman! Jag vill beklaga det djupt oroande beslut som fattades av den turkiska författningsdomstolen i fredags om att lägga ned det demokratiska samhällspartiet, som främst företräder kurdernas intressen, och förbjuda de högst uppsatta parlamentsledamöterna att bedriva politisk verksamhet. Detta är en mycket bakåtsträvande åtgärd som kommer att användas som svepskäl för att återgå till extremistvåld. Det sätter punkt för det demokratiska, politiska alternativ som premiärminister Recep Tayyip Erdoğan har sagt att han vill fortsätta med.
Ett av problemen är att regeringen som styrs av rättvise- och utvecklingspartiet (AKP) inte har lyckats reformera just den rättsakt som tillämpades för att lägga ned det demokratiska samhällspartiet - i själva verket den rättsakt som nästan ledde till att AKP själv lades ner. Detta ligger således varken i den turkiska regeringens eller i folkets intresse.
ALDE-gruppen kommer att uppmana till en plenardebatt om detta så tidigt som möjligt under nästa år, för detta är ett mycket allvarligt steg bakåt för Turkiet.
Marina Yannakoudakis: (EN) Herr talman! Vi är alla medvetna om hur viktigt det är med återvinning, och vi förväntar oss givetvis att papper återvinns när det har använts.
Jag besökte nyligen en tryckfirma i min valkrets i London där jag fick lära mig mer om bläckstråletryck. Den komplicerade metod som används för att återvinna bläckstrålepapper gör det hela till en kostsam historia, och eftersom man använder extra blekmedel är det heller inte miljövänligt. Det är svårt att separera bläcket från pappret, vilket medför att mycket av dagens tryckta material inte kan återvinnas.
Man måste uppmuntra och erbjuda incitament till företag liksom det som jag besökte i London vilka tillämpar andra, miljövänliga tryckmetoder för att skapa ett system som är mer rättvist ekonomiskt sett. Jag vill se en marknadsstyrd lösning som stöds av medlemsstaterna, en lösning där industrin själv styr med hjälp av praxis, och som hamnar högst upp på dagordningen för miljöfrågor.
EU har dock en viktig roll att spela när det gäller att öka medvetenheten om dessa frågor och stödja alternativ till bläckstråletryck i lämpliga fall.
Nikolaos Chountis: (EL) Herr talman! Jag begärde ordet för att uppmärksamma Europaparlamentet om en aspekt av invandringspolitiken som rör ensamkommande minderåriga och barns rättigheter. vilket är en fråga som måste hanteras av unionen som helhet och inte bara av mottagarländerna, t.ex. Grekland.
Som ni väl känner till ska varje ansökan om asyl eller uppehållstillstånd granskas i den medlemsstat som den sökande först kommer till, oavsett hans eller hennes faktiska destinationsland.
Detta innebär en stor börda för strukturerna i mottagarlandet och strider mot de sökandes rättigheter eftersom de hanteras en masse under mycket korta förfaranden. De sänds ofta vidare utan någon garanti för att deras rättigheter och liv kommer att respekteras eller finnas kvar i landet och utan något skydd eller någon socialvård, och som ett resultat av detta faller barn ofta offer för olika ligor.
Jag anser att vi i egenskap av Europaparlamentet bör arbeta för en förändring och anpassning av EU- och den nationella lagstiftningen så att ensamkommande minderåriga kommer fram till det land som är deras slutdestination, att de inte förvisas och att de garanteras en värdig och säker vistelse i Europeiska unionen.
Niki Tzavela: (EL) Herr talman! Förra veckan hade jag ett möte med olika politiker från Arabstaterna, nämligen Förenade Arabemiraten, Egypten och Jordanien. Jag vill framföra deras oro för Irans kärnvapenprogram.
Jag träffade israeler som är oerhört bekymrade, och deras största oro rör det stöd som Turkiet för närvarande ger till Iran. De frågade vad Europeiska unionens officiella ståndpunkt var om premiärminister Erdoğans stöd till regeringen i Teheran och Recep Tayyip Erdoğans uttalanden om att Irans kärnvapenprogram har fredliga syften.
Jag måste medge att jag inte visste vilken vår officiella ståndpunkt var om Turkiets uttalanden och hållning i fråga om Irans kärnvapenprogram. Framstegsrapporten säger en sak och Erdoğan en annan.
Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Det är ett bra tecken att den närvarande kommissionsledamoten, Mariann Fischer Boel, kallade en text om översynen av gemenskapsbudgeten i samband med den gemensamma jordbrukspolitiken för otillräcklig vid ett offentligt sammanträde inom Europaparlamentets utskott för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Enligt min mening får debatten om den finansiella översynen inte under några omständigheter ske innan den gemensamma jordbrukspolitiken för perioden efter 2013 har setts över. Vi kräver inte bara att förhållandet mellan jordbruksutgifterna och den totala gemenskapsbudgeten ska fastställas. Vi kräver först och främst att den jordbrukspolitik som vi vill ha fastställs, att jordbrukssektorns bidrag till produktionen av allmänna nyttigheter ska upphöra och att de resurser som ska frigöras för de fastställda målen därefter fastställs.
Detta är det budskap som jag vill framföra och ge till kommissionsledamot Boel.
Iliana Ivanova: (BG) Herr talman, mina damer och herrar! Den fria rörligheten för personer är en av de grundläggande friheterna i Europeiska unionen och är en av stöttepelarna för den gemensamma marknaden. Det finns dock fortfarande ett antal medlemsstater som begränsar bulgarers och rumäners tillträde till arbetsmarknaden.
Argumenten för att bibehålla restriktionerna strider mot marknadslogiken, särskilt i kristtider. Till och med kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning förklarade för en tid sedan att rätten att arbeta i ett annat land är en grundläggande frihet för människorna i EU. Han har dessutom helt rätt. Bibehållandet av dessa restriktioner mot arbetstagare från de nya medlemsstaterna skapar missförhållanden på marknaden och strider mot principen om icke-diskriminering vilken fastställs i de fördrag som Europeiska unionen grundas på, och skadar därigenom Europeiska unionens anseende.
Jag uppmanar Europeiska kommissionen att tillsammans med medlemsstaterna upphäva arbetsmarknadsrestriktionerna för nyligen anslutna medlemsstater så snart som möjligt. Kära kolleger! Jag ber även om ert stöd så att vi kan skapa en riktigt fri marknad och lika rättigheter för alla EU-medborgare.
Françoise Castex: (FR) Herr talman! Jag vill ta upp något som nyligen ägde rum, nämligen den schweiziska omröstningen om minareter. Omröstningen ägde visserligen rum i ett land utanför Europeiska unionen, men det rör sig helt klart om en fråga som vi är bekanta med.
Jag skulle vilja ta upp denna händelse igen eftersom den även tjänar som ursäkt för att tala om sekularism, och vi kan aldrig tala tillräckligt om sekularism i denna kammare. Det finns ett trängande behov av att principen om sekularism dominerar uppbyggnaden av vårt samhälle. Jag ska fatta mig enkelt.
För det första är motsatsen till principen om sekularism inte religiositet och ännu mindre andlighet. Motsatsen till principen om sekularism är religiös kommunitarism som fastställer bestämmelser och lagar som gäller framför civilrätten och delar in människor i olika grupper i samhället.
Europeiska unionen är till följd av sin historia mångkulturell och multietnisk. Den är och kommer i allt större utsträckning att vara detta, och bara sekularism kan göra det möjligt för fria individer och deras samhällen att leva och utvecklas.
Teresa Riera Madurell: (ES) Herr talman! Kliniska försök är en riktmärkningsmetod inom klinisk forskning och anses vara de mest pålitliga informationskällorna att grunda behandlingsbeslut på.
Jag vill dock väcka kammaren till insikt om att denna metod har allvarliga begränsningar på grund av att antalet kvinnor som deltar i försöket är lågt. Detta har återigen bekräftats i en studie som nyligen gjordes av European Society of Cardiology.
Skillnaderna mellan kvinnor och män när det gäller riskfaktorer, förebyggande av sjukdomar och svar på behandlingar har vetenskapligt bevisats.
Följden är att de senaste årens imponerande bedrifter när det gäller förebyggande och behandling av kardiovaskulära sjukdomar inte har lett till ett mindre antal dödsfall bland kvinnor.
Det är därför viktigt att vi som EU-institutioner främjar forskning som särkilt inriktas på kvinnor, antingen genom att de i större utsträckning tas med i kliniska studier eller genom att man utformar studier som endast görs av kvinnor.
Frieda Brepoels: (NL) Herr talman! Jag vill också tala om den turkiska författningsdomstolens beslut förra fredagen att förbjuda det demokratiska samhällspartiet (DTP), vilket har lett till att inte mindre än 22 medlemmar i det turkiska parlamentet antingen har förvisats från parlamentet eller har fråntagits sina politiska rättigheter under fem års tid. Dessa parlamentsledamöter inbegriper tyvärr Leyla Zana som vi tilldelade Sakharovpriset till 1995. Det är redan den fjärde gången som ett kurdiskt parti har förbjudits. Gång på gång vågar kurder stå upp för sitt folks rättigheter i ett annat namn och gång på gång blir de bannlysta för att de påstås ha framfört åsikter som strider mot den turkiska statens enighet. Demokratins kärna inbegriper dock associerings- och yttrandefrihet och därför fråntar detta all trovärdighet från det så kallade initiativet om demokratiskt öppnande som premiärminister Recep Tayyip Erdoğan tog tidigare i år när det gäller kurdfrågan. Jag vill mycket gärna stödja Sarah Ludfords begäran om en debatt om detta i januari.
Hélène Flautre: (FR) Herr talman! Följande är ett utdrag ur ett brev som har skrivits av William Bourdon, Taoufik Ben Briks advokat, till Nicolas Sarkozy, Republiken Frankrikes president: ”Jag har haft möjlighet att avslöja, liksom alla hans tunisiska advokater har gjort, den rättsliga fars som har lett till att Taoufik Ben Brik utan någon ingående utredning har dömts till hisnande sex månaders fängelse. Jag kan otvetydigt och uttryckligen intyga om att det domstolsärende som ledde till denna dom var fullständigt fabricerat och grundade sig på en personlig hämnd från president Ben Alis sida.
Under hela 2009 har han inte kunnat resa eftersom hans immunsystem är så pass svagt att han ständigt löper risk att drabbas av allvarliga sjukdomar. Jag tror att hans familj har lyckats förse honom med viktiga läkemedel, men jag är inte säker på detta. De tunisiska advokaterna får bara träffa sin klient vid vissa tillfällen, och några av dem fråntas systematiskt möjligheten att besöka honom. Den enda gång som hans fru har fått träffa honom var för några dagar sedan. Hon fick bara träffa honom under några få minuter och hon har inte fått besöka honom igen sedan dess.”
Herr talman! Jag ber er att skriva till de tunisiska myndigheterna och begära att Taoufik Ben Brik friges.
Marie-Christine Vergiat: (FR) Herr talman! Jag kommer att fortsätta på Hélène Flautres tal och uppmanar er att skriva till de tunisiska myndigheterna.
I år kommer vi att dela ut Sakharovpriset, symbolen för Europaparlamentets engagemang för mänskliga rättigheter. Vi har ett partnerskapsavtal med Tunisien som innehåller många bestämmelser om demokrati och mänskliga rättigheter.
Presidentvalet i Tunisien har trots detta hållits under bedrövliga förutsättningar som är oförenliga med bestämmelserna i avtalet med Europeiska unionen. Vi får inte tiga still. Människorättsförsvarare i Tunisien föraktas, grips och förnedras. Detta får inte längre fortsätta.
Därför ber jag er, herr talman, att skriva till president Ben Ali och särskilt uppmana till ett frisläppande av Taoufik Ben Brik, en engagerad journalist vars enda brott har varit att kritisera den så kallade demokratin i Tunisien.
Fiorello Provera: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har begärt att porträttet på en ung iransk kvinna, Neda Agha-Soltan, hängs upp bredvid porträttet på Aung San Suu Kyi.
Soltan mördades när hon kämpade för frihet och öppenhet i Iran och har blivit en symbol för frihet och framför allt för kvinnor som kämpar för frihet. Min begäran har skrivits under av 75 ledamöter och fem politiska grupper. Jag anser att det är av särskild vikt att denna begäran beviljas, särskilt under rådande omständigheter eftersom Ayatollah Khamenei i Iran säger att han avser att undertrycka alla typer av protester och motstånd. Jag hoppas att min begäran beviljas.
Alajos Mészáros: (EN) Herr talman! Allteftersom vintern närmar sig börjar ett hot om en ny gaskris växa fram i öster. För några veckor sedan gjorde premiärminister Vladimir Putin klart för oss att Ryssland återigen kan komma att bryta mot de gasleveransavtal som landet har med EU-medlemsstaterna. För att undvika detta uppmanade han EU att låna ut så mycket som 1 miljard euro till Ukraina för att landet skulle kunna fullgöra sina åtaganden i fråga om gastransitering. Vi kan alltså räkna med en ny omgång med märkligt politiskt spel från vår ryska partners sida. Detta är oacceptabelt.
Även om vissa medlemsstater berörs av detta på olika plan måste EU vidta gemensamma åtgärder och inta en bestämd ståndpunkt i denna viktiga principfråga av solidaritet. Detta är dessutom ett tecken på att vi måste skynda på våra nya projekt för att diversifiera den långsiktiga energiförsörjningen så att Rysslands inflytande kan minimeras.
Eduard Kukan: (SK) Herr talman, mina damer och herrar! Lissabonfördragets ikraftträdande har även haft en gynnsam inverkan på möjligheterna till en framtida utvidgning av EU. Ingen kan längre påstå att unionen saknar institutionell kapacitet för utvidgning och beslutsfattande eftersom detta nu har införts.
Det finns därför ingen anledning att försena eller förhindra processen med en ytterligare utvidgning av unionen. Detta gäller särskilt västra Balkan. Utvecklingen i området har den senaste tiden varit intensiv och på det hela taget positiv. De rapporter som nyligen offentliggjordes om framstegen i de enskilda länderna bekräftar detta liksom EU:s utvidgningsstrategi för 2010 som har offentliggjorts av kommissionen.
Tillsammans med införandet av ett viseringsfritt system för inresa i Schengenområdet börjar länderna i området nu få en riktig chans att komma närmare ett EU-medlemskap. Det är upp till dem att ta tillvara på denna. EU får dock inte vackla utan måste gå till väga på ett ansvarsfullt och rationellt sätt och fullständigt beakta omständigheterna, och Europaparlamentet måste spela en aktiv roll.
Tanja Fajon: (SL) Den här veckan, på natten mellan fredag och söndag. kommer medborgarna i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Serbien och Montenegro, att äntligen, efter mer än två årtionden, kunna resa in i Europeiska unionen utan visum igen. Detta kommer att vara en stor dag och värt att fira.
Jag vill dock ta detta tillfälle i akt för att återigen uppmana Europeiska kommissionen och rådet att göra allt som är möjligt för att upphäva viseringskravet för medborgarna i Bosnien och Hercegovina samt Albanien så snart det går. Vi får inte tillåta några nya uppdelningar på västra Balkan eller förlora någon tid, vilket särskilt skulle vara till skada för den yngre generationen. Det är svårt att förstå att de flesta unga människor i dessa länder fortfarande inte vet någonting om Europeiska unionen.
Vårt ansvar är att riva de nya viseringsmurar som byggdes upp på västra Balkan efter Berlinmurens fall. Detta gäller även för befolkningen i Kosovo. Västra Balkan behöver ett tydligt europeiskt perspektiv. Låt oss inte ge vika för ogrundad rädsla.
Cristian Silviu Buşoi: (RO) Herr talman, mina damer och herrar! Två mycket historiska händelser har markerat slutet på 2009: Lissabonfördragets ikraftträdande och toppmötet i Köpenhamn.
Jag vill utnyttja min talartid för att uttrycka min tillfredsställelse över hur Europeiska unionen för tillfället visar sig vara den viktigaste aktören när det gäller att hitta genomförbara lösningar i kampen mot klimatförändringar. Jag glädjer mig även över att medlemsstaterna överhuvudtaget har lyckats enas och lägga fram en gemensam ståndpunkt, även om det inte är någon lätt uppgift att nå en överenskommelse bland de 27 medlemsstaterna.
Resultatet kommer kanske inte att leva upp till våra mål och förväntningar, men det beslut som har fattats av Europeiska unionens medlemsstater om att ge 7,2 miljarder euro till utvecklingsländerna är desto viktigare eftersom dessa länder är i trängande behov av ekonomiskt stöd. Detta exempel kan kanske även uppmuntra de andra FN-länderna att göra detsamma.
Ett faktum som också bör applåderas är att till och med de länder i Europeiska unionen som hittills har drabbats allvarligt av finanskrisen har uttryckt sin solidaritet, ansträngt sig och kommer att bidra, även om det bara är en gest från vissa av dem för att visa sitt engagemang i kampen mot global uppvärmning.
Charalampos Angourakis: (EL) Herr talman! Låt mig först uttrycka min odelade solidaritet med den kamp som förs av fackföreningsmedlemmar i Europaparlamentet och önska dem all lycka till.
En massiv våg av arbetskraftsovänliga åtgärder vidtas nu av den grekiska regeringen och flexibla arbetsformer görs till en regel och införs överallt. Även socialförsäkringssystemet decimeras och löner och pensioner fryses.
Den grekiska regeringen, Europeiska unionen och representanter för kapitalet försöker terrorisera arbetstagare genom att utnyttja orosmomentet med Greklands budgetunderskott och statsskuld. De får arbetstagarna att delta i social dialog, vilket är en fälla, för att tvinga dem till samtycke, tygla deras berättigade ilska och avleda gräsrotsreaktioner.
Det första svaret på regeringens och Europeiska unionens gräsrotsfientliga kampanj kommer att vara den nationella strejken den 17 december som har tillkännagetts och organiserats av fackförbundet Panergatiko Agonistiko Metopo (PAME). De kräver åtgärder för att uppfylla dagens gräsrotskrav som bara kan mötas med en enad front av arbetarklasserna, låg- och medelinkomsttagare i städerna och på landsbygden, för att konfrontera och kullkasta Europeiska unionens gräsrotsfientliga politik.
Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Den 8 december var det ett år sedan ESFP-uppdraget, Operation Atalanta, inleddes. Enligt det svenska ordförandeskapet har operationen lett till en effektiv bekämpning av sjöröveri och en betydande minskning av antalet attacker. Detta sista påstående kan dock verkligen ifrågasättas.
Enligt en rapport från Internationella sjöfartsbyrån inträffade det under de första nio månaderna 2009 fler attacker totalt än under hela 2008. Antalet beväpnade attacker steg också med totalt 200 procent. Lönsamheten i denna operation kan också starkt ifrågasättas. Kostnaden för den skada som sjöröveri har orsakat i detta område uppskattas till totalt 200 miljoner US-dollar medan EU och medlemsstaterna investerar 408 miljoner US-dollar per år.
Det nya ESFP-uppdrag som planeras i Somalia kommer återigen inte att gå till botten med saker och ting, utan kommer bara att hantera själva symtomen. EU borde verkligen inrätta en effektiv kustövervakning för att förhindra olagligt fiske...
(Talmannen avbröt talaren.)
Dominique Baudis: (FR) Herr talman! Sesarprogrammet, som syftar till att modernisera flygledningstjänsten i Europa, är ett stort projekt.
Vilka förberedelser tänker kommissionen göra inför den kommande installationsfasen inom Sesar och i synnerhet inför finansieringen av detta program som är viktigt för både miljön och vår vetenskapliga och tekniska ställning? Kommer kommissionen att följa rekommendationerna i 2007 års rapport enligt vilken en mycket kvalificerad person ska säkerställa den politiska övervakningen av detta program? Ett antal hinder av rättsligt, psykologiskt och tekniskt slag måste faktiskt undanröjas för att förena nationella luftrum och nå framgång i arbetet med att försöka få flygledare från de olika länderna att samarbeta.
Om EU inte skapar ett gemensamt luftrum, hur ska EU då kunna bygga upp en stark, politisk union?
Edit Bauer: (HU) Herr talman! Med tanke på att både ni och kommissionen har uttryckt er avsikt att övervaka genomförandet av Slovakiens nationella språklag, vill jag uppmärksamma er på följande punkter. Regeringen har offentliggjort genomförandebestämmelsen som inte bara innebär att lagar åsidosätts utan även att ytterligare restriktioner införs. Genomförandeförslaget anger att lagens legitima syfte är endast att skydda och stödja det nationella språkets användning i statliga sammanhang samt skydda rättigheterna för användarna av det nationella språket. Det anger att skyddet av dessa rättigheter, när det gäller fysiska och juridiska personer, har som legitimt syfte att inkräkta på de grundläggande rättigheterna och friheterna. Det är därför alltför påtagligt att man här avser minoriteternas rättigheter och skyldigheter. Genomförandeåtgärden påpekar även att, oavsett om andelen är mindre eller större än 20 procent, får minoritetsspråket bara användas på en viss plats om en tredje person som närvarar samtycker till detta. Jag anser att denna absurditet är oacceptabel i EU.
Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz: (PL) Herr talman! Vid det senaste toppmötet mellan EU och Ryssland undertecknade parterna ett memorandum om principerna med en mekanism för tidig varning i energifrågor. Europeiska kommissionen hoppas att detta kommer att göra det möjligt för oss att i framtiden undvika en liknande energikris som den som vi var med om i början av året. Tvisten mellan Ryssland och Ukraina om försörjningen och transiteringen av gas ledde då till att Moskva stängde av gasförsörjningen i nästan tre veckors tid, vilket lamslog flera EU-länder på ett effektivt sätt.
Den annalkande vintern och den ökade gasförbrukning som följer av detta innebär att vi måste utarbeta principer som ska styra EU:s energimarknad. Europeiska unionen måste förstå att avbrott i gasförsörjningen inte bara utgör ett hot mot ekonomin utan även stommen i den europeiska integrationen som, tillsammans med europeisk solidaritet, stödjer den fria marknaden. Jag hoppas även att den här vintern inte behöver bli ett test på om man håller det som man har lovat och om solidaritet är ett tomt ord utan innebörd eller en verklig garanti för samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater.
Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Som ni förmodligen vet har Rumänien precis avslutat en två år lång period där val har hållits var sjätte månad. Sista gången som väljarna konsulterades var vid presidentvalet som vanns av den nuvarande presidenten med en mycket knapp marginal på 70 000 röster som främst kom från den judiska befolkningen.
Det som stör mig som medborgare är att jag under hela valkampanjen inte fick skriva något kritiskt om den nuvarande presidenten på min blogg, Europolis, även om man gjorde så att allmänheten inte längre kunde komma in på denna. Jag anser att detta är oacceptabelt, både eftersom det hela utgör en kränkning av yttrandefriheten och eftersom det visar att även Internet kontrolleras av de som är vid makten och/eller deras anhängare.
På det hela taget är det beklagansvärt att sådana inställningar tolereras - och kanske till och med uppmuntras - av de som har valts till makten med så pass små marginaler, 20 år efter den revolution där många människor offrade sina liv för att demokratin skulle kunna få starkt rotfäste.
Frédéric Daerden: (FR) Herr talman! Godstransporten på järnväg har sedan 2007 erfarit en total utbudsliberalisering. Operatörer som inte har anförtrotts offentliga uppdrag kommer från och med nu att få hårdare konkurrens.
I många länder innebär detta en ökning av utbudet i de mest lönsamma delarna av marknaden, nämligen kombinerad transport och tågtransport. Transport med den så kallade envagnstekniken (”single wagon load technique”) är föga intressant för privata företag med tanke på den mycket begränsade lönsamheten.
Om vi verkligen vill utveckla järnvägsfrakten som den drivande kraften bakom hållbar rörlighet, är det mycket viktigt att stödja envagnstransporten. Transporten kommer annars att ske helt och hållet på vägarna vilket inte skulle vara förenligt med våra mål med minskade koldioxidutsläpp. Att stödja envagnstransporten måste därmed betraktas som ett offentligt uppdrag eftersom det utgör en integrerad del i en strategi för hållbar rörlighet.
När det gäller Europeiska kommissionens riktlinjer som beskriver villkoren för statligt ingripande anser vi att det är fullt möjligt att inbegripa stöd för envagnstransport, oavsett om det är i form av kompensation för offentliga uppdrag eller om det är i form av stöd för ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Vilja Savisaar: (ET) Herr talman! Jag vill ta upp en mycket praktisk fråga som dock är oerhört viktig för mitt hemland, Estland. För några år sedan fanns det i själva verket inte någon järnvägsförbindelse mellan de tre baltiska länderna - Estland, Lettland och Litauen - och Europa. Den infrastruktur som fanns var i dåligt skick och användes mycket lite. Sedan dess har det skett en positiv utveckling: Den nuvarande järnvägen har renoverats och studier har utförts i syfte att anlägga järnvägar i enlighet med europeiska standarder. För att genomföra Rail Baltica - som detta projekt kallas - är det oerhört viktigt att både Europaparlamentet och Europeiska kommissionen uppvisar betydande stöd för Rail Baltica-projektet, trots att befolkningen i detta område inte precis är den största och att den ekonomiska situation som de baltiska länderna befinner sig i är mycket svår.
Projektet är inte bara viktigt för att säkra en normal järnvägsförbindelse utan det kommer även att ha en betydande regional- och socialpolitisk inverkan på alla dessa tre länder. Estland, Lettland och Litauen behöver en järnvägsförbindelse till Europa, både av ekonomiska skäl och för att behålla fokus på en miljövänlig ekonomi, eftersom järnvägstransporten gör det möjligt att transportera större mängder gods med mindre föroreningar. För närvarande är huvudförbindelsen Via Baltica ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Angelika Werthmann: (DE) Herr talman! Jag vill kortfattat säga några ord om två saker. För det första har problemet med likabehandling, på grund av dess trängande karaktär, samband med det olösta problemet med jämlikhet mellan män och kvinnor. Det borde vara en självklarhet att män och kvinnor av samma kaliber, med likadana kvalifikationer och likadan position ska få lika lön. I Österrike har allting ställts på ända eftersom ju bättre kvalifikationer kvinnor har, ju sämre blir deras utveckling jämfört med de manliga kolleger som har samma kvalifikationer. Mycket färska siffror visar att kvinnors ofördelaktiga läge ökar med åldern. Till exempel tjänar kvinnor över 60 cirka 34 procent mindre än sina manliga kolleger.
För det andra vill jag säga att barn behöver skydd. Jag hade gärna sett att FN:s konvention om barns rättigheter hade återspeglats i den österrikiska konstitutionen. Jag hoppas att denna diskussion snart kommer att tas upp på nytt i Österrike och att den kommer att leda till något positivt.
Iosif Matula: (RO) Det är med glädje som jag kan tillkännage i denna kammare att Traian Băsescu återigen har valts till president i Rumänien. Anslutningen till Europeiska unionen 2007 ägde rum under president Traian Băsescus första mandattid och tack vare hans direkta insats. Det nya mandatet innebär att presidenten kommer att kunna fortsätta med sina reformer och fullt ut införliva EU:s normer och värderingar i Rumänien.
Bara en enda slutsats kan dras till följd av detta presidentval: Presidentval har ägt rum i Rumänien i överensstämmelse med hårda, internationella krav. Detta har även bekräftats av OSSE-observatörer, genom den rumänska författningsdomstolens beslut och genom omräkningen av de blanka rösterna efter vilken den sittande presidenten utökade sin ledning över motståndaren.
Vi anser att president Băsescus demokratiska seger, som fick stöd från det liberal-demokratiska partiet, även utgör en seger för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater). Våra kolleger i PPE-gruppen, som leds av Wilfried Martens och Joseph Daul, uttryckte sitt stöd för president Băsescu, vilket vi återigen tackar dem för.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Under andra kvartalet 2009 uppgick de 27 medlemsstaternas intäkter till 43,9 procent av BNP, medan utgifterna uppgick till 49,7 procent. Under samma period uppgick skatter och sociala avgifter till nästan 90 procent av medlemsstaternas allmänna intäkter, medan socialförsäkringskostnaderna bara uppgick till 42,2 procent av BNP. De 27 medlemsstaternas budgetunderskott växte från 0,8 procent under andra kvartalet 2008 till 5,8 procent under andra kvartalet 2009. Under samma period föll sysselsättningsandelen med 2 procent och industriproduktionen minskade med 10,2 procent. De sektorer som drabbades hårdast var byggindustrin, jordbruket, industriproduktionen, handeln samt transport- och kommunikationssektorn. Jag anser att den nya kommissionen måste lägga fram ett arbetsprogram med fokus på ekonomisk utveckling, minskad arbetslöshet och garantier för anständiga levnadsvillkor.
Alf Svensson: Herr talman! Antisemitismen breder ut sig över världen. Också i vårt Europa, inom EU. Det måste vara en självklarhet för Europaparlamentet att ta itu med denna hydra och försöka näpsa denna hydra, som tar sig allt större utrymme i vidaste kretsar.
Det måste också göras klart att man naturligtvis kan kritisera staten Israels politik, precis som man kan kritisera alla andra stater, för ingen stat fungerar fullkomligt. Men staten Israels politik måste hållas isär från antisemitismen.
Jag utgår ifrån att Europaparlamentet med kraft vänder sig mot varje tendens till antisemitism. För närvarande är de tendenserna många och omfattande.
Diogo Feio: (PT) Herr talman! Den fråga som jag uppmärksammar kammaren om i dag rör momsordningen för portugisiska jordbrukare. Enligt gemenskapslagstiftningen finns det tre möjliga system: de allmänna mervärdesskattebestämmelserna (med ett organiserat redovisningssystem), systemet för små och medelstora företag och det särskilda beskattningssystemet där det inte finns någon möjlighet till återbetalning men en kompensationsrätt. Ända sedan Portugal gick med i EU har denna kompensationsrätt tyvärr legat på 0 procent.
Överträdelseförfaranden har nu inletts mot den portugisiska staten. Denna typ av beskattning drabbar cirka 18 000 jordbrukare i proportion till 5,3 procent av deras försäljning. Jag vill klargöra att vi måste finna en lösning så att den portugisiska lagstiftningen blir förenlig med gemenskapens regelverk.
Talmannen: Kolleger! Vi har kommit till slutet av anförandena på en minut. Jag vill påpeka att det finns många namn på listan - minst dubbelt så många än vad vi har tid för. I dag hade vi mer tid än vanligt, men ni måste komma ihåg att om en person höll ett anförande på en minut förra gången, för en månad sedan eller för två månader sedan, kommer denna person inte att ha så stor chans att få tala igen i dag. Vi måste höra de som inte har talat alls. Jag beklagar, men sådana är reglerna. På listan finns det dubbelt så många namn än vad det finns utrymme för. Jag är mycket ledsen över att alla inte har fått ordet.
James Nicholson: (EN) Herr talman! Jag förstår vad ni säger, men det faktum att det finns dubbelt så många namn på ledamöter som vill tala visar hur viktig denna del av vårt arbete - att företräda vårt folk - faktiskt är.
Kan jag kanske be er om att ta tillbaka detta och se om det finns någon annan lösning så att vi inte behöver sitta här under en och en halv timme utan att få ordet? Jag klagar inte för jag vet att det är en svår uppgift som ni har, men vi skulle åtminstone kunna få veta om vi behöver komma den här veckan eller något sådant. Ni skulle kunna bestämma på förhand hur många som ska få ordet och resten av oss skulle i sådana fall kunna komma tillbaka nästa gång eller ta upp våra frågor på annat sätt. Jag anser att detta vore ett bra sätt, i stället för att kasta bort ledamöternas tid.
Talmannen: Jag anser att det alltid finns skäl till att sitta med och lyssna på debatterna. Jag anser inte att vi bör tala i sådana termer. I dag kunde nästan alla de som inte talade under förra sammanträdesperioden få ordet.
| sv |
Röstförklaringar
Muntliga röstförklaringar
David Sumberg: (EN) Herr talman! Tack för att ni ger mig ordet. Jag stödde detta betänkande, men eftersom jag kommer att lämna parlamentet i det kommande valet vill jag använda detta som ett sista tillfälle att betona det mycket kraftfulla budskap som Tjeckiens president, den tjänstgörande rådsordföranden, nyligen gav Europaparlamentet: ”Vi eftersträvar nu ett nytt mandat från folket.” Sanningen är dock att folket egentligen inte företräds i Europaparlamentet. Som rådsordföranden sa finns det ingen motsättning här till det europeiska projektet.
Folket - män och kvinnor i våra valkretsar, särskilt i Storbritannien - vill inte ha någon europeisk konstitution och de vill inte påtvingas något fördrag. Vad de vill ha är rätten att rösta och jag hoppas att de kommer att få denna möjlighet, ju förr desto bättre.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Jag välkomnar antagandet av detta betänkande. Min grupp och jag röstade för detta. Det här är en mycket viktig signal från parlamentet. Men nu måste vi också följa upp denna.
Ewa Tomaszewska: (PL) Herr talman! Arbetsgivarnas antisociala beteende tvingar arbetstagare att bli egna företagare, och detta innefattar arbetstagare som arbetar som förare och personer som erbjuder transporttjänster. Arbetsgivare vill spara in på socialförsäkringsavgifterna och få större flexibilitet, men detta har lett till en situation där vi måste rösta under påtryckningar från detta antisociala beteende.
Det var av denna anledning som det var nödvändigt att förkasta detta betänkande, eftersom omfattningen av detta antisociala beteende är så stor. Dess existens hotar inte bara arbetstagarnas arbetshygien, utan framför allt hotar det vägtrafiksäkerheten, och kan påverka i princip var och en av oss och situationen för alla som befinner sig på vägarna, oavsett om det är i en bil eller till fots. Detta är ett mycket klart skäl till varför vi bör ta itu med detta problem på allvar, och varför vi bör återkomma till det, eftersom den föreslagna lösningen inte hjälpte oss ur denna situation.
Michl Ebner: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill säga att jag röstade för detta betänkande, trots att våra två ändringsförslag inte godtogs.
Jag anser att det skulle ha varit en bra idé att tillhandahålla och hjälpa inuiterna att nå frid och lugn när det gäller deras livsstil och deras jakt och även uppnå en större respekt för EU:s Leader-program för skandinaviska länder när det gäller säljakt. Jag vill också ta detta tillfälle i akt för att säga att det som sker i Kanada, och inte har någonting att göra med inuiterna, inte är en jakt som vi förstår, utan djurslakt, inte jakt i ordets sanna mening. Jag anser därför att de två sakerna måste behandlas separat, oavsett vilken inställning folk intar därefter. Jag anser också att det hade varit bättre att ta itu med detta ämne under perioden efter valet och, inte som nu, under perioden före valet.
Zuzana Roithová: (CS) Herr talman! Även jag välkomnar att Europaparlamentet, med sitt förbud mot import av sälprodukter till Europeiska unionen, har följt USA:s och Rysslands exempel. Jag är säker på att vi sänder ut ett tydligt budskap att den kanadensiska regeringen kommer att ha ändrat sina övervakningsmetoder för att efterleva lagen när det gäller humana metoder för säljakt. Men jag är också säker på att vårt förslag kommer att göra det möjligt för traditionella folk, både inom och utanför EU att fortsätta jaga säl med deras traditionella metoder. Jag vill tacka alla, särskilt det tjeckiska ordförandeskapet, för att ni gjorde det möjligt för parlamentet och rådet att nå kompromissen den 24 april, som vi har kunnat anta i dag.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Jag är mycket förtjust över att detta betänkande har antagits av en sådan överväldigande majoritet. Vi kan se fram emot ett förbud mot import av sälprodukter till EU.
Jag var besviken över att vår föredragande, liberaldemokraten Diana Wallis, inte helt ställde sig bakom detta tillvägagångssätt. Som föredragande borde hon ha representerat utskottets synpunkter, där det fanns en mycket tydlig majoritet, och hon borde inte ha försökt att på olika sätt stjälpa omkull vad som uppenbarligen var viljan hos en mycket stor majoritet här i parlamentet. Inte desto mindre är jag glad över att parlamentet har visat en sådan tydlig beslutsamhet, genom en sådan klar majoritet, att avgöra frågan på det sätt som vi nu har bestämt.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Detta betänkande försatte mig i ett visst bryderi. Det finns något som inte är helt rationellt med att särbehandla just sälar. De är inte en utrotningshotad art - det säger till och med Världsnaturfonden. Vi hör inte något som liknar dessa högljudda protester mot säljakten när det gäller getingar, gråsuggor, järvar eller maskar.
Men när allt kommer omkring är demokratin inte helt rationell. Folk är inte alltid logiska maskiner. Det kan vara som evolutionsbiologer hävdar, att det är de barnliknande dragen hos sälungarna - deras stora ögon och så vidare - som på en djup genetisk nivå ger oss en benägenhet att känna empati för dem. Jag vet inte. Poängen är att ni öppnar en farlig dörr om ni påstår att väljarna har fel eftersom deras invändningar mot säljakt är estetiska snarare än rationella eller etiska. När ni väl har valt den vägen ligger det nära till hands att säga att de har fel när de motsätter sig den europeiska konstitutionen eller Lissabonfördraget eller något annat.
Så efter mycket funderingar har jag kommit fram till den här åsikten om detta betänkande. Eftersom det uppenbarligen är en sådan känslig och viktig fråga för ett antal väljare bör den inte alls avgöras på EU-nivå. Den bör i stället avgöras genom nationella, demokratiska mekanismer och förfaranden inom varje medlemsstat.
Neena Gill: (EN) Herr talman! Jag är stolt över att parlamentet röstade för detta betänkande med en överväldigande majoritet. Jag röstade för betänkandet eftersom jag är nöjd över att vi kommer med ett starkt budskap, utan kryphål, om handeln med sälprodukter i EU.
Många personer i min valkrets kontaktade oss - och miljontals har blivit engagerade i detta - för att säga att detta är det mest avskyvärda och grymma sätt att döda underbara varelser. Jag vet att några kanske säger att det bara är för att de ser fina ut, men när man ser videor om de metoder som används inser man att kommersiell sälslakt är särskilt onödig eftersom det finns många andra alternativ.
Jag är mycket glad över att så pass många har röstat för att stoppa denna grymma handel.
Peter Skinner: (EN) Herr talman! Detta förbud är ett stort framsteg och innebär en sann seger för aktivisterna, särskilt i sydöstra England - som ni kan föreställa er - och i hela EU. Många av dessa har skrivit till oss i parlamentet för att kräva ett stopp på denna grymma handel.
Det faktum att utskottsordföranden från Labourpartiet ledde denna kampanj, trots intensiv lobbyverksamhet från de aktörer som bedriver denna grymma och motbjudande handel, har varit avgörande för dess framgång. Som min kollega Richard Corbett påpekade var det inte den urvattnade ursprungsversionen. Men efter att viktiga ändringsförslag hade föreslagits av Arlene McCarthy röstades förbudet igenom i utskottet och nu i parlamentet.
Jag fängslades alldeles nyss av att höra Daniel Hannan från det konservativa partiet föreslå att detta borde vara en fråga för nationell diskussion och demokrati. Om vi endast skulle förlita oss på detta, skulle bara åtta länder underteckna just detta förbud, jämfört med de 27 länder som omfattas av omröstningen i Europaparlamentet. Det visar att handel och djurskydd kan förenas och att vi bör glädjas över detta.
Cristiana Muscardini: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! ... Wallisbetänkandet utgör ett framsteg för det allmänna skyddet av djurens rättigheter, eftersom det i hög grad begränsar importen av sälprodukter till unionen.
Unionen har gjort ett civiliserat val i detta sammanhang, och vi hoppas att andra länder kommer att följa efter, även om vi hade föredragit om kommissionens text skulle ha varit den som lades fram om den inre marknaden, i vilken man mycket tydligt begränsade möjliga undantag från försäljning av sådana produkter till de fall som är beroende av inuiternas existensmedel. Såvida inte de kontrolleras ordentligt av gränstullmyndigheterna, skulle nya undantag kunna öppna farliga kryphål som kommer att göra det möjligt att undvika de åtgärder som, efter en lång kamp, straffar fåfängligheten och grymheten i vissa av människans seder, som inte längre borde tillåtas kränka vårt medvetande.
Jag hoppas att dagens framsteg inte blir det enda, att fler insatser kan beaktas som metoder för att hindra våra länder från att importera produkter från djur som har dödats under oerhört lidande. När det gäller detta ämne vill jag också påminna er om den stora uselheten att fortsätta stödja bruket inom EU att slakta djur utan att bedöva dem och låta dem blöda till döds.
Hiltrud Breyer: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman! Medan omröstningen om säljakt var så framgångsrik, något som gläder mig, är omröstningen om Parishbetänkandet särskilt tråkigt. Även här skulle jag ha velat att vi intog en tydlig ståndpunkt om djurskydd, en reformvänlig inställning, som visar vägen framåt, som gör det klart att vi behöver alternativ till djurförsök. Djurförsök borde tillhöra det förflutna. Här fanns det dock uppenbara intressen från näringslivets sida - särskilt läkemedelsindustrin - och till följd av detta var min grupp och jag mycket besvikna över att vi inte lyckades se till att djurförsök och de barbariska förhållanden som djur befinner sig under tillhör det förflutna.
Tyvärr lyckades vi inte ändra det medgivande som kommissionen redan har gjort med det tydliga förbudet mot djurförsök på människoapor. Detta gör mig ledsen, eftersom ett samhälle alltid måste bedömas efter hur det behandlar djuren, och EU får inte längre vara synonymt med onödiga djurförsök. Som sådant skulle jag ha velat att bedömningen av alternativen utan djurförsök skulle ha beaktas i större omfattning i detta förslag till direktiv, eftersom endast ett tydligt stöd till alternativ till djurförsök kommer att leda till ett slut på barbariska och onödiga djurförsök inom EU.
Detta kommer inte att uppnås med avsiktsförklaringar, utan bara genom att understryka betydelsen av alternativ till djurförsök och genom att tillhandahålla den lämpliga finansieringen till forskningen. Vi kan inte tala om alternativ till djurförsök, och sedan inte stödja deras utveckling och snabba erkännande. Finansieringen av alternativ utan djurförsök får inte torka ut. I kommissionens lyckade utkast skulle man ha begärt mer uppbackning i parlamentet.
Kathy Sinnott: (EN) Herr talman! När det gäller Neil Parish betänkande om djurförsök var jag glad över att ändringsförslag 170 gick igenom. Därmed förbjuds i detta direktiv användningen av mänskliga embryon eller fosterceller som ett alternativ till användningen av djur, även om det är liten tröst för mig att ändringsförslaget överlåter de etiska besluten åt medlemsstaterna. Den irländska regeringen och domstolarna har konsekvent vägrat skydda embryon och jag vet att vi i Irland också importerar aborterade fosterceller för forskning.
Vi har skyddat sälarna och det är bra. Vi har vidtagit vissa åtgärder för att begränsa och minska djurförsöken och vi måste gå ännu längre, men vi får aldrig glömma principen att vi inte får använda mänskliga varelser som en ersättning för andra typer av försök. Vi måste minska djurförsöken, men människor ska ändå inte ses som alternativet.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Även om det i dag var en bra dag för djurskyddet med avseende på sälar, var det en mindre bra dag med tanke på hur vi just röstade om djurförsök.
Tidigare under månaden hade jag nöjet att besöka ett företag i min valkrets, Simcyp, som just har vunnit ett nationellt pris från Dr Hadwen Trust för att de har utvecklat alternativ till forskning på djur. Detta företag har visat att det är möjligt att utveckla alternativ som fungerar. Det har också visat att det ofta är så att resultaten av forskning på djur, när det gäller medicinsk forskning, inte nödvändigtvis ger data som är tillförlitliga när de tillämpas på människor.
Simcyp banar vägen för alternativ till detta. Det är möjligt att gå längre. Vi borde ha gått längre i dag. Vi har bara tagit ett litet steg. Vi måste göra mycket mer.
Neena Gill: (EN) Herr talman! Jag avstod från att rösta om detta betänkande eftersom jag länge har kämpat för djurskyddet. Detta är en av de frågor som EU behöver fokusera på om vi ska kunna hålla en balans mellan rättvisa och den inre marknaden. Vi måste insistera på en moralisk marknad.
Jag har fått ett antal brev i denna fråga och väljarna i min region uttrycker sin bestörtning. De anser att det bör finnas ett bättre skydd för djur som används för vetenskapliga syften.
Anledningen till att jag avstod var att jag ville sätta stopp för fångsten av vilda apor i avelssyfte. Därför stöder jag kommissionens text. Ändringsförslag som tar bort skyldigheten till korrekt registerföring hos användarinrättningen stöddes inte. Dessutom anser jag att ändringsförslag som minskar åtagandet till de tre R:en - ”replacement, reduction, refinement” (ersättning, minskning, förbättring) - behövde stödjas. Jag anser också att djurhållningen bör anpassas till experimentet och djurhållningen bör ingå i tillståndet för projektet. Jag vill undvika att djur lider och se till att vi har humana metoder för avlivande eller åtminstone mindre smärtsamma sådana. Detta är ett skäl till varför jag avstod. Jag upplevde att betänkandet inte var tillräckligt långtgående.
Inese Vaidere: (LV) Tack, herr talman! Som Lettlands tidigare miljöminister har jag länge oroat mig för vad som händer på detta område, för denna oerhörda grymhet mot djur, liksom att denna oerhörda grymhet utövas i industriell skala. Jag vill säga att detta inte alls hör samman med inuitsamhällernas traditionella livsstil, eftersom deras traditionella livsstil inte innefattar slakt av djur i industriell skala i syfte att förse hela världen med sälprodukter. Jag lade ned min röst om det ändrade förslaget, eftersom jag anser att det inte krävs kompromisser om denna fråga. Å andra sidan röstade jag bestämt för lagstiftningsresolutionen, och det gläder mig verkligen att parlamentet har godtagit det lovvärda beslutet som fattats av EU-medborgarna om detta handelsförbud mot sälprodukter. Tack så mycket.
Inese Vaidere: (LV) Tack, herr talman! När det gäller Podimatabetänkandet vill jag säga att vi faktiskt kan stödja både kommissionens förslag och betänkandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi, och även förslagen från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och övriga politiska grupper, eftersom de centrala intressen som tas upp i betänkandet är konsumenternas intressen, enligt min uppfattning. Huvudpunkten är att konsumenterna borde veta, när det gäller dessa elektriska apparater, vilka som är de mest ekonomiska och vilka som är minst skadliga för omgivningen. När jag röstar försöker jag därför att uppvisa en balanserad hållning och i detta fall betona de europeiska konsumenternas intressen.
Richard Corbett: (EN) Herr talman! Just nu pågår ett radioprogram om Europaparlamentet som sänds live på den brittiska radiostationen 5 Live - det har hållit på hela förmiddagen. Olika personer ringer in till programmet och en av de frågor som de ständigt tar upp är kostnaden för Europaparlamentet. Hur mycket kostar Europaparlamentet och kan det motivera denna kostnad?
Som jag nyligen påpekade, om man sätter kostnaden i relation till antalet medborgare, kostar Europaparlamentet 1,74 brittiska pund per medborgare per år, vilket ungefär motsvarar priset på ett glas öl. Det brittiska överhuset kostar däremot 1,77 brittiska pund och underhuset 5,79 brittiska pund per medborgare per år, vilket är mycket mer. Detta parlament, som har en stor väljarkår, sprider naturligtvis kostnaderna väldigt mycket. Vi har kostnader som orsakas av medlemsstaterna, när det gäller de tre arbetsplatserna och de 23 språken, som inget nationellt parlament behöver ha i sin budget. Trots detta lyckas vi ge valuta för pengarna.
Christopher Heaton-Harris: (EN) Herr talman! Jag ska inte ifrågasätta de siffror som Richard Corbett just har läst upp. Jag bryr mig inte så mycket om ifall detta parlament kostar mindre per capita än andra parlament - även om jag tror att EU har något fler invånare än Storbritannien.
Det som bekymrar mig med detta betänkande är att det är en missad chans. I betänkandet framhävs många av de dyra system som vi alla har märkt under vår tid här - jag har varit här i 10 år, liksom ni, herr talman. Det är till exempel intressant att Europaparlamentets huvudbibliotek ligger i Luxemburg, där ingen kan få tillgång till det, eftersom ledamöterna roterar mellan Bryssel, Strasbourg och sina hemländer.
Det finns många missade chanser på den här platsen och detta betänkande är definitivt en av dessa. Vid en tidpunkt när alla våra väljare måste dra åt svångremmen, borde vi i detta betänkande ha visat att också vi var villiga att dra åt vår svångrem, men det gjorde vi inte. Det är en missad chans.
Talmannen: Tack herr Heaton-Harris! Om ni är här nästa valperiod, kan ni hjälpa oss att förbättra saker.
Skriftliga röstförklaringar
Alessandro Battilocchio: skriftlig. - (IT) Jag röstade för.
Enligt förordning (EG) nr 1234/2007 kan fjäderfäkött säljas på den internationella marknaden även om det har genomgått antimikrobiell behandling. I juni 2008 lyckades Europaparlamentet efter flera försök godkänna en resolution som förbjuder denna typ av försäljning.
Eftersom USA bara exporterar fjäderfäkött som behandlats med kemiska eller antimikrobiella ämnen till EU, har kommissionen dock inte följt resolutionen. Denna strategi går stick i stäv med de investeringar som gjorts av yrkespersoner inom sektorn för fjäderfäkött på deras område, i enlighet med gemenskapsrätten, i vilken det står att bara skyddsmetoder som godkänts av EU, som kylbehandling, får genomföras för att minska riskerna för nedsmittning av kött.
Vi stöder därför följande förslag för att ändra förordning (EG) nr 1234/2007: 1) upphävande av kommissionens skäl 5, där det står att ”i definitionen av fjäderfäkött hänvisas endast till kylbehandling och detta är en alltför snäv definition som inte tar hänsyn till den tekniska utvecklingen. Definitionen bör därför anpassas”, 2) ersättning för skäl 5 av ett annat som kräver att ursprunget för köttet ska övervakas som konsumentupplysning, 3) behållning av kylmetoden som den enda skyddsbehandlingen.
Călin Cătălin Chiriţă : Jag röstade för detta utkast, eftersom jag anser att räckvidden för handelsnormerna för fjäderfäkött måste utvidgas till att även omfatta beredningar av fjäderfäkött och produkter baserade på fjäderfäkött samt fjäderfäkött i saltlake, som har blivit en allt vanligare handelsvara.
Vi måste komma ihåg att när fjäderfäkött säljs som ”färskt”, förväntar sig konsumenten att det aldrig ska ha varit fryst tidigare, något som är en kvalitetsgaranti för konsumenten. Följaktligen måste den aktuella principen där det föreskrivs att fjäderfäkött som säljs som ”färskt” inte får frysas i förväg stärkas och utvidgas till att omfatta beredning av fjäderfäkött och produkter baserade på fjäderfäkött.
Det ska noteras att detta förslag inte påverkar gemenskapens budget.
Šarūnas Birutis : Målen för handelsnormerna för fjäderfäkött är att säkerställa stabiliteten för marknadspriserna inom sektorn, underlätta marknadsföringen av produkter, skydda konsumenterna och garantera stränga normer för livsmedelskvalitet. Handelsnormerna för fjäderfäkött måste ses över mot bakgrund av den tekniska utvecklingen, och de måste omfatta beredningar av fjäderfäkött, eftersom konsumentvanorna har ändrats sedan 1990-talet. Principen att fjäderfäkött som säljs ”färskt” inte får ha varit fryst tidigare är avsett att förstärkas för att omfatta beredning av fjäderfäkött och produkter som baseras på fjäderfäkött, och jag instämmer i detta.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för förslaget om marknadsföring av fjäderfäkött. Syftet med detta förslag är att uppdatera handelsnormer från 1990 för fjäderfäkött, genom att anpassa dem till nya verkligheter på marknaden. Det syftar också till att säkerställa stabiliteten för marknadspriserna inom denna sektor, underlätta marknadsföringen av produkter, skydda konsumenterna och garantera stränga normer för livsmedelskvalitet.
Jag anser att behandling av fjäderfäkött med dekontaminerande ämnen inte är acceptabelt, och jag argumenterade därför för behandling genom avkylning.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Vi har röstat ja till förslagen till ändringar från Europaparlamentets jordbruksutskott då de stärker skrivningarna om ursprungsmärkning av fjäderfäkött. Det tycker vi är bra.
Jordbruksutskottets ändringsförslag innehåller dock också skrivningar som vi anser borde handläggas på förvaltningsnivå. Eftersom allt röstas om i en enda omröstning har vi inte kunnat gå emot dessa förslag.
Vår ja-röst till ändringsförslagen om ursprungsmärkning innebär naturligtvis inte heller att vi på något sätt skulle stödja den gemensamma jordbrukspolitiken.
Véronique Mathieu : skriftlig. - (FR) Vi har nått en bra kompromiss när det gäller detta betänkande, som kommer att göra det möjligt för oss att få en balanserad förordning som uppfyller Europeiska unionens krav på livsmedelssäkerhet.
Genom att förbjuda marknadsföring av fryst fjäderfäkött märkt som ”färsk produkt”, förkasta användningen av giftiga ämnen, som klor, sanera slaktkroppar av fjäderfän och välja tydlig märkning vad gäller ursprung och datum för slakten, har vi gynnat en sund strategi och valt att prioritera försvaret av de europeiska konsumenternas intressen.
Genom att anta resolutionen av juni 2008 hade parlamentet redan uttryckt ett starkt motstånd mot att godkänna marknadsföring av ”klorerat fjäderfä” på den europeiska marknaden, och det respekterades i detta avseende av jordbruksministrarna vid deras senaste möte i december förra året.
Med dagens omröstning har vi bekräftat vår önskan att se till att livsmedel inom EU är så säkra som möjligt för våra konsumenter, från jord till bord.
Zdzisław Zbigniew Podkański : skriftlig. - (PL) Frågan känns självklar. Det förslag som diskuteras är det andra i följd där det görs försök att godkänna saluföring av fjäderfäkött för mänsklig konsumtion som behandlats med antimikrobiella ämnen. Den här gången lades förslaget fram på förslag av USA, där man är rädd att det ska införas ett förbud mot import av deras kött till Europa.
I en situation där forskning visar att behandling med antimikrobiella ämnen inte bidrar till en minskning av bakterieinfektioner och där Europa kämpar för hälsosamma livsmedel måste vi uppträda enat. Det måste vi verkligen också göra i fråga om genetiskt modifierade organismer. Det är beklagligt att det inte känns lika självklart för alla när det gäller genetiskt modifierade organismer.
Neena Gill : skriftlig. - (EN) Jag välkomnar detta betänkande eftersom det gäller en fråga som jag har arbetat med under en viss tid nu. Vid ett besök på Michelin-fabriken i Stoke-on-Trent, förklarade ledningen och fackföreningarna för mig varför de stöder mobiliseringen av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.
Jag har sedan dess skrivit till den brittiske näringslivsministern, Peter Mandelson, för att begära att han överväger en ansökan till EU om aktivering av justeringsfonden. Jag anser, liksom även de personer som jag träffade i Michelin-fabriken, att denna fond behöver inrättas så snart som möjligt. Det är just för denna typ av ändamål som EU inrättades - för att kollektivt hjälpa medlemsstaterna, och främst av allt arbetstagarna, i svårigheter.
Denna fond är inte bara till för att rädda företag - den ska stödja en strategi som leder till hållbar tillväxt och sysselsättning i framtiden. Betänkandets inriktning på småföretagens betydelse för ekonomisk återhämtning, och den tonvikt som i samband med fonden läggs på kompetens och utbildning, kommer att göra mycket för att se till att de som mister jobbet återintegreras på arbetsmarknaden.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Vi är starkt kritiska till de tankegångar som ligger bakom inrättandet av en globaliseringsfond. Till att börja med utgår de från att globaliseringen som sådan utgör ett problem. Vi ser globaliseringen som en väg till ökat välstånd, inte minst för fattiga utvecklingsländer, förutsatt att betydande ekonomiska aktörer, såsom EU och USA, reformerar sina respektive protektionistiska handelspolitiska positioner inom WTO.
EU:s medlemsländer är förmögna att vidta nationella åtgärder för att bistå de sektorer som de anser är i behov av ekonomiskt stöd. En särskild EU-fond borgar för godtycke, ineffektivitet, byråkrati och omotiverade utgifter. Hur ska kommissionen på ett relevant sätt bedöma om en sektor har drabbats negativt av globaliseringen? Därtill kommer att de belopp som är aktuella visar att detta närmast är att betrakta som ett PR-jippo för EU.
Av dessa skäl har vi röstat nej till det aktuella betänkandet.
Šarūnas Birutis : skriftlig. - (LT) Man har insett behovet av renare luft i flera årtionden, och åtgärder har vidtagits både på nationell nivå och gemenskapsnivå och också genom internationella konventioner.
Att förbättra kvaliteten på luften omkring oss är fortfarande en mycket viktig fråga att ta itu med. Problemet med luftföroreningar kan bara lösas på lång sikt och inom en gemenskapsram, framför allt genom en upptrappning av gränsöverskridande åtgärder. Kommissionens förslag är nödvändigt med tanke på att det behövs ytterligare åtgärder i fråga om flyktiga organiska föreningar för att förbättra såväl den regionala som den lokala luftkvaliteten och allmänhetens trivsel, det framgångsrika införandet av system för återvinning av bensinångor steg II i hela världen, och med tanke på att det med teknikens hjälp går att minska utsläppen i samband med tankning med 95 procent.
Martin Callanan : skriftlig. - (EN) Denna lagstiftning är ytterligare ett exempel på hur EU riktar in sig på bilindustrin och på hur EU ofta försöker införa en helt oproportionerlig lagstiftning för att lösa ett relativt litet problem.
Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet röstade för att flytta fram det datum då bensinstationer måste följa de nya åtgärderna för att begränsa utsläppen av bensinånga i atmosfären när bilar tankas. Utskottet röstade också för att sänka tröskeln för bensinförsäljningen så att många fler bensinstationer skulle omfattas av den föreslagna lagstiftningen.
Att rikta in sig på oberoende bensinstationer på detta sätt skulle ha en dominoeffekt på andra lokala företag. Det skulle knappt leda till några miljöfördelar alls och potentiellt skulle det öka avgasutsläppen om förare måste köra längre för att tanka när lokala stationer har stängts. Kostnaden för att uppgradera utrustningen i form av kapitalutgifter och förlorade affärstillfällen på grund av tillfällig stängning skulle vara betydande.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för direktivet om återvinning av bensinångor. Bensin innehåller flyktiga organiska föreningar (VOC) som avdunstar inuti bränsletanken och fyller det tomma utrymmet i tanken ovanför bränslet. När ett fordon tankas trycks dessa bensinångor ut ur tanken av det inkommande bränslet och går ut i luften om de inte fångas upp.
Kommissionens förslag syftar till att återvinna bensinångor som släpps ut i luften vid tankning av personbilar. Det är mycket viktigt att installera system för återvinning av bensinångor med hög återföringsgrad på bensinstationer för att förbättra luftkvaliteten.
Šarūnas Birutis : skriftlig. - (LT)? Insyn och öppenhet är en av Europeiska unionens grundläggande principer. Detta anges tydligt i artikel 255 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen: ”Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte i en medlemsstat har rätt till tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.”
Den i dag gällande förordningen (EG) nr 1049/2001 utgjorde ett viktigt steg mot större insyn och öppenhet. Under de sex år som har gått sedan den trädde i kraft har den bidragit till att främja en administrativ kultur med större insyn och öppenhet inom de europeiska institutionerna. Enligt min uppfattning bidrar insyn och öppenhet till att ge institutionerna större legitimitet i de europeiska medborgarnas ögon och öka deras förtroende för dem.
Carlos Coelho : skriftlig. - (PT)? Insyn och öppenhet är en av Europeiska unionens grundläggande principer. Beslut ska fattas så öppet och så nära medborgaren som möjligt, och på så sätt ge institutionerna större legitimitet i de europeiska medborgarnas ögon samtidigt som det bidrar till att öka deras förtroende för dem.
Den förordning som antogs 2001 utgjorde utan tvekan ett viktigt steg i denna riktning, men nu finns det behov för många ändringar. Med dessa kommer den europeiska beslutsprocessen att bli mer begriplig, nivån av insyn och öppenhet kommer att höjas och institutionernas rutiner kommer att förbättras.
Syftet med detta initiativ är därför att genomföra dessa förbättringar. Även om det läggs fram vissa positiva förslag begravs dock dessa tyvärr av förslag som Europaparlamentet anser vara negativa.
Majoriteten av de ändringar som parlamentet krävde i sin resolution från april 2006 beaktades inte, vilket exempelvis är fallet med förslagen om parlamentets möjlighet att utöva sin insynsrätt genom tillgång till känsliga dokument.
Därför stöder jag föredraganden Michael Cashmans förslag om att återsända detta initiativ till utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Samtidigt som offentliga debatter om Lissabonfördraget som genomförs på alla språk budgeteras godtas inte ett nej till den reformerade EU-konstitutionen och folkomröstningar undviks. Samtidigt som man på EU:s webbsidor kungör betydelsen av flerspråkighet speglas detta inte i den faktiska utformningen av webbplatsen. Där används inte genomgående de tre arbetsspråken tyska, engelska och franska, med vilka vi skulle kunna nå en majoritet av befolkningen. Inte ens det nuvarande ordförandeskapet anser att detta är värt mödan. Nu oroar sig EU över tillgång till dess dokument, men samtidigt vill man upphäva publiceringen av europeiska anbudsförfaranden i nationella tidningar och följaktligen på alla modersmål.
Trots detta innehåller betänkandet några bra strategier för att förbättra tillgången till handlingar, vilket är anledningen till att jag röstade för det.
Guy Bono : skriftlig. - (FR) Jag röstade mot betänkandet av min grekiska kollega i gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Marie Panayotopoulos-Cassiotou, om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter.
Anledningen var att detta betänkande, som syftar till att organisera arbetstiden för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, i själva verket skulle ha fått den effekten att förare som är egenföretagare skulle uteslutas ur räckvidden för en gemenskapslagstiftning om arbetstidens förläggning.
Mina socialdemokratiska kolleger och jag delar åsikten att vi inte kan acceptera en social lagstiftning med två hastigheter: en lagstiftning som skyddar vissa men som lämnar åkare utanför.
Att anta kommissionens förslag hade inneburit en oacceptabel diskriminering av förare som är egenföretagare jämfört med anställda förare, som skyddas enligt europeisk lagstiftning. Parlamentet har noterat våra reservationer. Nu är det upp till det parlament som snart ska väljas att avge sin dom inom ramen för den nya valperioden.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för ett förkastande av kommissionens förslag om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, eftersom jag anser att det är oacceptabelt och diskriminerande att förare inom vägtransporten som är egenföretagare utesluts i detta förslag.
Alla som utför mobilt arbete avseende vägtransporter måste skyddas av de gemenskapsbestämmelser i vilka antalet arbetstimmar per vecka begränsas. Detta är följaktligen en fråga om att, förutom att garantera vägsäkerhet, skydda dessa arbetstagares hälsa och säkerhet.
Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Det var mycket viktigt att majoriteten av parlamentet röstade för vårt förslag om att förkasta detta förslag till direktiv som lagts fram av kommissionen om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter. Detta förslag till direktiv representerade ett steg bakåt i fråga om den nuvarande situationen, både vad gäller förare som är äkta egenföretagare och förare som är ”falska” egenföretagare, och vad gäller den nuvarande arbetstiden, framför allt nattarbete.
Vårt förslag har redan lagts fram i utskottet för sysselsättning och sociala frågor, där det antogs av en majoritet. Föredraganden (från gruppen för Europiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater) insisterade dock på att lägga fram betänkandet i kammaren för att driva attacken mot arbetstagarnas grundläggande rättigheter vidare. Det är anledningen till att detta förkastande i kammaren är så viktigt, eftersom det befintliga direktivet nu fortsätter att gälla, enligt vilket samma arbetsrätt ska gälla för egenföretagare.
Mathieu Grosch : skriftlig. - (DE) Under debatten i transportutskottet lade jag fram två ändringsförslag som påverkar alla anställda inom transportsektorn. Enligt min uppfattning är det en fördel för en harmoniserad social- och sysselsättningspolitik i Europa att arbetsvillkoren påverkar alla anställda i samma mån. Tanken att omfatta egenföretagare i arbetstidsdirektivet är orealistisk. Det är helt enkelt omöjligt att kontrollera egenföretagares arbetstider. I fråga om säkerhet gäller bestämmelserna om körtider och viloperioder i bussar och lastbilar på över 3,5 ton för alla förare, inklusive dem som är egenföretagare. Att utvidga bestämmelserna om körtider och viloperioder till att omfatta förare i lastbilar på mindre än 3,5 ton skulle bidra i högre grad till större säkerhet. Kommissionen borde se över detta, men har ännu inte lagt fram något förslag. Jag hoppas att det nya parlamentet tar upp dessa förslag.
Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Vi välkomnar det förkastande av förslaget från Europeiska kommissionen, som José Manuel Durão Barroso stått i spetsen för och som syftade till att utesluta förare inom vägtransporten som är egenföretagare ur direktivet om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, som skedde till följd av vårt förslag om att förkasta kommissionens förslag.
I februari lade vi fram ett förslag i utskottet för transport och turism i vilket vi uppmanade till ett förkastande av detta oacceptabla initiativ från Europeiska kommissionens sida.
Detta är det bästa tänkbara svaret på ytterligare ett försök att intensifiera konkurrensen och utnyttjandet av arbetstagare inom vägtransporten på ett sätt som hotar deras rättigheter som arbetstagare och trafiksäkerheten.
Vi måste försvara och förbättra rättigheterna och arbetsvillkoren för arbetstagarna inom vägtransporten genom att bekämpa otryggheten när det gäller sysselsättning, respektera viloperioder - med bibehållen lön - och garantera efterlevnad av arbetsrätten eller de kollektivavtal som existerar i den enskilda medlemsstaten.
Bestämmelserna om arbets- och körtider samt viloperioder måste tillämpas på samma sätt för alla yrkesförare, inklusive förare som är egenföretagare, för att deras säkerhet och trafiksäkerheten ska kunna garanteras och överdrivet långa arbetstider och otillräckliga viloperioder eller arbetsmönster följaktligen ska kunna förhindras.
Carl Lang : skriftlig. - (FR) I betänkandet av Marie Panayotopoulos-Cassiotou rekommenderas ett förkastande av kommissionens förslag om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter.
Jag röstade för detta betänkande, vars syfte är att förkasta ett förslag från Europeiska kommissionen som innebär att det inte kommer att vara möjligt att rätta till de brister som identifierats i genomförandet och övervakandet av de bestämmelser i samband med körtider och viloperioder som är direkt knutna till säkerhet och sociala rättigheter. Dessutom saknas ett förtydligande om räckvidden för detta direktiv och möjliga övervakningssätt. I vilket fall som helst måste medlemsstaterna ta hela ansvaret på detta område.
Slutligen definieras inte begreppet ”mobila arbetstagare” och ”förare som är egenföretagare” bättre i detta förslag, vilket det finns goda skäl till, eftersom det utgör den verkliga utmaningen i detta direktiv. Bör vi utesluta alla förare som är egenföretagare ur detta direktiv? Frågan förblir öppen, eftersom det är ett komplicerat problem.
Det finns mycket riktigt många förare som arbetar som ”falska” egenföretagare, fastän de i själva verket är anställda av företag, som av lönsamhetsskäl kringgår bestämmelserna om körtider och viloperioder.
Mary Lou McDonald : skriftlig. - (EN) Det finns flera anledningar till varför kommissionens förslag om att utesluta förare som är egenföretagare från detta direktiv måste förkastas.
Genom att rösta för att förkasta kommissionens förslag röstade jag för säkerhet på vägarna, för att undvika diskriminering när det gäller hälsa och säkerhet samt löne- och arbetsvillkor för förare, och för att säkra rättvisa konkurrensvillkor för arbetsgivare och arbetstagare inom vägtransportsektorn.
Dimitrios Papadimoulis : skriftlig. - (EL) Jag röstade för ändringsförslag 54 eftersom det är ett viktigt politiskt budskap till kommissionen och rådet. Europaparlamentet stöder förarnas rättigheter och motsätter sig kraftigt all konkurrens mellan förare med fast lön och förare som är egenföretagare. Detta förslag skulle innebära att förare som är egenföretagare skulle uteslutas ur det befintliga direktivets räckvidd, och den europeiska lagstiftningen skulle för första gången innehålla ett försök att skilja mellan ”äkta” egenföretagare och ”falska” egenföretagare. Detta är dock en bristfällig indelning som kan öppna fördämningarna för tolkning av andra bestämmelser i gemenskapslagstiftningen. Detta är en seger för trafiksäkerheten och det sociala Europa.
Bilyana Ilieva Raeva : skriftlig. - (BG) Europaparlamentets direktiv om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter, som förkastades av socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och den yttersta vänstern i omröstningen, kommer att innebära att mobila arbetstagare som är egenföretagare blir mindre konkurrenskraftiga.
Det oansvariga förkastandet av Europeiska kommissionens förslag innebär att det inte längre är vettigt att fortsätta som egenföretagare. Dessa företagare får inte längre bestämma omfattningen av arbetstiden själva.
En sådan förordning finns inte inom någon annan sektor. Detta beslut kommer att få oåterkalleliga, ogynnsamma följder för den europeiska ekonomins konkurrenskraft.
Till skillnad från arbetstagare med fast lön arbetar inte egenföretagare inom transportsektorn på grundval av arbetsavtal, utan fattar själva beslut om kunder och sändningar. Deras inkomst är inte beroende av arbetstid, vilket är fallet för arbetstagare med fast lön, utan av antal och typ av transporter. Att fatta beslut om arbetstider utifrån det nya direktivet innebär en begränsning av deras ”entreprenörsfrihet”.
Som en följd av dagens omröstning har medlemsstaterna berövats möjligheten att själva definiera tidsramen för nattperioden och följaktligen möjligheten att maximera arbetstiderna för transport av passagerare eller varor enligt de olika förhållanden för dagsljus som råder i de olika medlemsstaterna.
Förkastandet av direktivet innebär att konkurrenskraften äventyras. Små transportföretag och egenföretagare kommer att drabbas hårdast. De kommer att tvingas genomföra de krav som tillämpas för anställda inom stora transportföretag, vilket oundvikligen kommer att hota deras ställning på marknaden.
Georgios Toussas : skriftlig. - (EL) Förkastandet av kommissionens förslag till direktiv är en manöver av de styrkor som kämpar för ett ”ensidigt Europa” under upptakten till valet till Europaparlamentet. Greklands kommunistiska parti motsatte sig kommissionens förslag ända från början och röstade mot det både i det behöriga utskottet i Europaparlamentet och i kammaren. Partiet informerade arbetstagarna och stödde deras demonstrationer. Uteslutandet av egenföretagare gynnar bara monopolföretagen inom transportsektorn. Det skadar arbetstagarnas och de förares intressen som är egenföretagare och skapar enorma risker för trafiksäkerheten. Det skulle ytterligare förvärra förarnas arbetsvillkor, pressa upp arbets-/körtiden till så mycket som 84 timmar i veckan och öka utnyttjandet av yrkesförare ytterligare.
Arbetstagarnas demonstrationer och deras rädsla för att utkonkurreras vid valet till Europaparlamentet tvingade en stor del av de parlamentsledamöter i partigrupperna som stöder ett ensidigt Europa att rösta mot förslaget. Arbetstagarna måste dock veta att monopolgrupperna kommer att påtvinga dem sina krav genom att finna kapitalgrupper som är villiga att göra dem till viljes. Denna insats är ett bevis på effektiviteten och betydelsen av arbetarnas kamp. Vi vill dock påpeka att den kan visa sig vara flyktig om arbets- och gräsrotsrörelsen inte lyckas organisera en motattack och fastställa villkor för radikala förändringar på maktnivå och ekonomisk nivå.
Jan Andersson, Göran Färm, Anna Hedh, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater har valt att rösta för den kompromiss som förhandlats fram med rådet, då vi tolkar det som om de negativa effekter som vi befarat för den svenska jakten försvinner i och med undantaget i artikel 3.2. Vi har alla upprörts av bilderna från den kanadensiska säljakten.
De flesta konsumenter skulle därför välja bort produkter från säljakt som inte ens i närheten uppfyller krav motsvarande de som ställs på svensk jakt, leder till onödigt lidande och som sker i stor skala under okontrollerade former.
Vi är principiellt emot att EU direkt eller indirekt lägger sig i jaktfrågor som är en nationell fråga, särskilt när det kan undergräva väl fungerande svenska regler. I det här fallet har vi valt att göra en helhetsbedömning. Under dessa omständigheter har vi accepterat kompromissen, då den sänder en klar signal att parlamentet inte accepterar att man behandlar djur hur som helst.
Šarūnas Birutis : skriftlig. - (LT) Jag är av den fasta övertygelsen att säljakten måste förbjudas, med vissa undantag för lokala samhällen. Vi bör inte heller bortse från att flera opinionsundersökningar i olika EU-medlemsstater visar att en stor majoritet av EU:s invånare motsätter sig storskalig kommersiell säljakt och de metoder som används. Dessutom är en klar majoritet av medborgarna för ett totalförbud mot handel med sälprodukter.
Niels Busk, Anne E. Jensen and Karin Riis-Jørgensen : skriftlig. - (DA) Vi röstade mot förslaget om att förbjuda handel med sälprodukter och den kompromiss som parlamentet och rådet ingått. Vi anser inte att ett förbud mot handel med sälprodukter kommer att förbättra djurens välbefinnande, och vi anser att det är beklagligt att förslaget antogs trots att det inte finns något stöd för det i fördraget.
Martin Callanan : skriftlig. - (EN) Jag har varit föremål för omfattande lobbyverksamhet från djurrättsgrupper och väljare i denna fråga men av princip är jag mycket skeptisk till att förbjuda saker. I slutändan kommer konsumenterna att bestämma om de vill köpa sälprodukter. Jag var stolt över att ha bidragit till kampanjen för att förbjuda import av katt- och hundpäls från Kina men importen av sälprodukter är en mycket annorlunda fråga, som bottnar i traditionell kultur och praxis under århundraden.
Tjurfäktning och tuppfäktning är motbjudande skådespel men EU tillåter att de fortsätter i regioner inom EU där det finns en obruten tradition. Det skulle därför vara hyckleri för EU att förbjuda sälprodukter från Kanada på grundval av djurskydd. Jag vill inte heller stöta bort Kanada, som är en utmärkt allierad för EU och som delar våra grundläggande värderingar.
Jag är emot djurplågeri men jag anser att denna fråga avsiktligt har förvrängts för att driva fram ett känslomässigt svar från parlamentsledamöterna. Vi bör närma oss dessa frågor på ett mer balanserat och objektivt sätt.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet om handel med sälprodukter eftersom det baseras på två målsättningar: ett förbud mot handel med vissa sälprodukter inom Europeiska unionen och respekt för de traditioner och kulturer som finns hos ursprungsbefolkningarna i Arktis.
Varje år dödas runt 900 000 sälar i den storskaliga kommersiella jakten (detta antal inkluderar inte sälar som skadats och förlorats eller orapporterad sälslakt), varav 60 procent i Kanada, Grönland och Namibia. Övriga länder som bedriver storskalig kommersiell säljakt är Norge och Ryssland. Inom gemenskapen bedriver Sverige, Finland och Förenade kungariket (Skottland) småskalig säljakt, främst inom ramen för förvaltningen av fiskbestånden och för att bekämpa skadedjur.
Jag tror att detta avtal kommer att skydda sälar mot djurplågeri och samtidigt skydda den kultur som finns i inuitsamhällena. Jag tror också att denna förordning kommer att få till följd att den samvetslösa handeln stoppas och att harmoniserade bestämmelser utvecklas för en förändring av hela den inre marknaden.
Glyn Ford : skriftlig. - (EN) När jag först valdes till Europaparlamentet för 25 år sedan var det kort efter ett ”inledande förbud” mot handeln med sälprodukter 1983. Trots att frågan har tagits upp igen vid flera tillfällen har den tyvärr inte blivit avklarad.
Ett kvarts århundrade senare är situationen knappast bättre än 1983. Vi ser fortfarande hundratusentals sälar som i Kanada utsätts för den mest grymma och brutala slakt. Förhoppningsvis kommer dagens omröstning att vara tillräckligt överväldigande för att slutligen uppnå vad vi trodde att vi hade lyckats med för 25 år sedan. Vare sig jag eller sälarna vill att vi kommer tillbaka till detta år 2034.
Mathieu Grosch : skriftlig. - (DE) Personligen tycker jag att det är beklagligt att utskottets förslag, som var mycket tydliga, inte har antagits av grupperna. Bevarande av arter kräver beslutsamma åtgärder utan kompromisser - i synnerhet med tanke på de bekanta förhållandena vid slakt. De jobb som finns inom denna affärsverksamhet kan lätt omorienteras.
Małgorzata Handzlik : skriftlig. - (PL) Europaparlamentets beslut att förbjuda handel med sälprodukter i Europeiska unionen är ett steg i riktning mot ett slut på de brutala metoder som tillämpas av vissa länder vid slakt av dessa djur. Förslaget till resolution är ett svar på den oro som existerar inom den allmänna opinionen över frågor om djurens välbefinnande vid slakt och avhudning av sälar.
I lagstiftningstexten ges utrymme för en rad undantag som är nödvändiga i vissa fall. Detta omfattar framför allt ett undantag från förbudet som innebär att sälprodukter som härrör från den självhushållsjakt med traditionella metoder som inuitsamhällena bedriver tillåts.
Det gläder mig att Europaparlamentet har uttryckt sitt stöd för ett antagande av denna lagstiftning med en så tydlig majoritet. Det är en väldigt tydlig signal från EU-institutionernas sida för att Europas medborgare inte accepterar brutal behandling och slakt av djur.
Roger Knapman and Thomas Wise : skriftlig. - (EN) Vi förstår och delar oron över handeln med sälprodukter. Vi ser det inte som något problem att enskilda stater förbjuder sälprodukter, men vi anser att detta bör vara en fråga för enskilda stater och inte för kommissionen. Därför har vi inte kunnat stödja förslaget.
Zdzisław Zbigniew Podkański : skriftlig. - (PL) Under den nuvarande mandatperioden har Europaparlamentet ägnat relativt stor uppmärksamhet åt skydd av djur.
Ett införande av ett förbud mot handel med vissa sälprodukter i Europeiska unionen innebär utan tvekan en förstärkning av detta skydd. Det är också tillfredsställande för de 425 parlamentsledamöter som undertecknade den skriftliga förklaring som rör detta ämne. Det bör också noteras att parlamentet uttryckte en önskan i sin resolution om att de traditioner och kulturer som finns hos ursprungsbefolkningarna ska respekteras. Det sätt på vilket åtgärder för att skydda sälar utvecklas i framtiden kommer att bero på många faktorer i det internationella sammanhanget och Världshandelsorganisationen (WTO). Parlamentsledamöternas initiativ förtjänar hur som helst att antas och stödjas.
Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Jag är glad över att vi i dag röstade för att förbjuda handeln med sälprodukter i EU.
Marianne Thyssen : skriftlig. - (NL) I januari 2007 blev Belgien det första europeiska landet att förbjuda alla produkter som har erhållits från sälar, och en rad andra medlemsstater följde sedan detta exempel. I den belgiska lagstiftningen görs ett undantag för jakt med traditionella metoder som bedrivs av inuitsamhällen, och det gläder mig därför att Europaparlamentet följer Belgiens exempel i dag. Vi stödde inte förslaget att tillåta import av sälprodukter som är föremål för krav på etikettering. Det kommer att innebära ett enormt framsteg för sälarnas välbefinnande om pälshandlare från Kanada, Grönland, Namibia och Ryssland inte längre kan sälja sälpäls på en av de största marknaderna i världen. Dessutom är ett förbud det effektivaste sättet att sätta stopp för de omänskliga metoder som hundratusentals djur faller offer för varje år.
Ett totalförbud är enligt min uppfattning rätt strategi. Av den anledningen stödde jag Diana Wallis betänkande.
Alessandro Battilocchio: skriftlig. - (IT) Jag röstade för detta betänkande.
Hittills har skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål garanterats genom direktiv 86/609/EEG: detta direktiv genomfördes och tillämpades på olika sätt i de olika medlemsstaterna alldeles efter att det presenterades. Vi måste emellertid lägga fram ett förslag om ändring av detta direktiv för att garantera ett övergripande gemensamt syfte inom Europa och också ett bättre skydd av försöksdjur som används för vetenskapliga ändamål i samband med människors och djurs hälsa.
De viktigaste av de många ändringsförslag som bör läggas fram, och som vi hoppas är i linje med kommissionens ideal, är följande: 1) inrättande av en kommitté för djurskydd och etik, 2) ett utvidgande av konceptet försöksdjur till att omfatta olika arter av ryggradslösa djur och foster under sina tre sista månader av utveckling, eller till larver och andra djur som används till grundforskning, utbildning och undervisning, 3) användning av djur uteslutande i experiment för vilka de har fötts upp, 4) undersökning av alternativa metoder till djurförsök för att minimera antalet försöksdjur, 5) en garanti för att det huvudsakliga syftet för medlemsstaterna ska vara att förbättra metoderna för uppfödning för att minimera djurens lidande och 6) tillämpning av lokal eller allmän bedövning.
Derek Roland Clark and Nigel Farage : skriftlig. - (EN) Även om detta betänkande innehåller mycket som mitt parti (UKIP) skulle kunna instämma i, är det färgat av sitt illegitima och antidemokratiska ursprung i EU:s maskineri. Därför kan jag inte stödja det.
Christine De Veyrac : skriftlig. - (FR) Europeiska kommissionens text är nonsens. Den är nonsens när det gäller vetenskap, eftersom den utgör ett hinder och en belastning för forskningen, och den är nonsens när det gäller medicinska framsteg, eftersom de forskare som använder sig av djurförsök dagligen arbetar för att finna läkemedel och behandlingar som kommer att bota nya pandemier i framtiden.
Slutligen är den nonsens när det gäller ekonomi- och samhällsfrågor. Medan våra läkemedelskoncerner kommer att hindras från att forska kommer laboratorier som upprättats utanför Europeiska unionen att kunna fortsätta. Parishbetänkandet återställer lyckligtvis balansen, för jag kommer inte att stödja något som försvagar vår industris konkurrenskraft eller som utgör incitament för att flytta verksamheter.
Konstantinos Droutsas : skriftlig. - (EL) Förslaget till direktiv om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål är mer inriktat på att fullborda den inre marknaden, på konkurrens och på att begränsa kostnaderna på området för forskning än på skydd av djur.
De multinationella företagen kräver en allt större vinst från forskningen. De djur som används offras och torteras i allmänhet på grundval av kriteriet om ökad vinst, inte för att uppfylla vetenskapliga krav. Ingen kan förvänta sig ett djurvänligt agerande av kapitalet, vars motivation är utnyttjande och som till och med agerar inhumant och rått gentemot människor.
Forskning kräver experiment för att man ska kunna ta itu med viktiga folkhälsoproblem och talrika, och till och med obotliga, sjukdomar. Ofta måste djur användas i denna forskning.
Skydd av djur kräver dock, precis som skydd av folkhälsan, bekämpning av monopolen och av kapitalets makt, som skyddar läkemedel med patent för att säkra enorma vinster på kommersialiseringen av hälsa.
Det kräver en kamp med vilken forskningen befrias från kapitalets bojor och forskningsresultat används för att uppfylla gräsrotskrav.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål. Detta förslag täcker skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål som är knutna till människors och djurs hälsa och djurens välbefinnande. Varje år används runt 12 miljoner djur i EU för vetenskapliga ändamål, av vilka 12 000 är icke-mänskliga primater.
Enligt det nya direktivet kommer etiska granskningar att bli obligatoriska och experiment i vilka djur används måste godkännas. Specifika ryggradslösa djur och foster under sina tre sista månader av utveckling, liksom larver och andra djur som används i grundforskning, utbildning och undervisning omfattas nu också av direktivet.
Jag anser därför att förslaget syftar till att förbättra skyddet av djur som används i experiment och att stärka bestämmelserna om djurens välbefinnande mot bakgrund av utvecklingen inom forskningen.
Martine Roure : skriftlig. - (FR) Tack vare Europeiska kommissionens initiativ, som gör det möjligt att se över det gällande direktivet om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål, kan Europeiska unionen spela en avgörande roll inom forskning och utveckling av tester och teknik där man inte använder djur. Räckvidden för detta direktiv måste också utvidgas. Vissa av de ändringsförslag som lades fram av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling mot skydd av försöksdjur stred mot detta syfte. Det är nödvändigt att den europeiska forskningen inte blir lidande av detta. Den borde snarare utvecklas. Det får emellertid inte ske på bekostnad av djurens välbefinnande eller av utveckling och godkännande av metoder som erbjuder ett fullkomligt alternativ till djurförsök. Utvecklingen av dessa alternativa metoder kräver en budget. Det är också nödvändigt att användningen av icke-mänskliga primater inom forskningen avvecklas gradvis, att övervakning sker i detta syfte och att insynen i denna fråga ökar.
Lydia Schenardi : skriftlig. - (FR) Det var hög tid för berörda partner att beakta försöksdjurens välbefinnande och förbudet mot att fånga vilda apor för att använda vid uppfödning, vilket leder till våld och stress vid fångsten och därefter till fångenskap, uppdelning av familjegrupper, splittring av sociala grupper, påverkan på miljön, störningar av den naturliga balansen inom beståndet och ett minskande antal honor.
Vi stöder därför syftet att i största möjliga mån använda djur som fötts upp för detta ändamål och vilkas genetiska och medicinska historia är bekant och som följaktligen erbjuder en större konsekvens och jämförbarhet i fråga om uppgifter.
Om de standarder för djurens välbefinnande som används i forskningssyfte å andra sidan skulle leda till en forskningsexport så skulle följderna vara mer påtagliga i de länder som redan verkar under sträng reglering, som t.ex. Schweiz och Storbritannien. Faktum är att läkemedelsindustrin har fortsatt att blomstra i dessa länder trots 20 års sträng reglering. Regleringen har följaktligen inte utgjort något hinder för framgång inom denna industri. Kontrollerna har till och med förbättrat standarden på de vetenskapliga metoderna. Detta bekräftar därmed oron för att forskningen ska exporteras till följd av denna lagstiftning.
Brian Simpson : skriftlig. - (EN) Jag är besviken över parlamentets ståndpunkt i frågan om översynen av EU-omfattande regler för djurförsök. I slutändan valde jag att avstå från att rösta om det slutliga betänkandet. Jag stöder visserligen helt bestämmelserna om att utveckla och göra framsteg med alternativ till djurförsök samt den tematiska översynen vartannat år av användningen av primater. Båda dessa faktorer är centrala för att vår forskning ska minska användningen av djur, särskilt primater. Generellt sett har dock parlamentets ståndpunkt försvagat många av de viktiga djurskyddsbestämmelser som kommissionen föreslog.
Den farhåga som har drabbat parlamentet är att forskningsindustrin kommer att lämna EU om alltför stora krav ställs på våra forskningsinrättningar. Emellertid tror jag att det finns vissa krav som är nödvändiga om vi i EU ska kunna säkra en hög grad av djurskydd och jag är orolig över att dagens resultat kommer att motverka detta. Två viktiga frågor för mig var att EU skulle minska användningen av vilda apor som fångas i avelssyfte och att det absolut måste krävas tillstånd för alla experiment som inbegriper djur. Därmed befäster vi vårt åtagande till att ersätta och minska användningen av djur i experiment. Tråkigt nog missade Europaparlamentet i dag möjligheten att inta en beslutsam hållning när det gäller djurskydd.
Roger Knapman and Thomas Wise : skriftlig. - (EN) Vi accepterar att det ibland är nödvändigt med djurförsök men samtidigt inser och accepterar vi att det vid vissa försök kan ifrågasättas om de är nödvändiga. Vi stöder framstegen med alternativa forskningsmetoder och vi skulle önska att försöken reducerades till ett absolut minimum när det gäller alla levande djur och att de skulle genomföras under hårdast möjliga humanitära riktlinjer. Vi menar dock att detta bör vara en fråga för enskilda stater och därför kan vi tyvärr inte rösta för detta förslag i ett EU-sammanhang.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för förslaget om föroreningar förorsakade av fartyg eftersom jag anser att det är nödvändigt att ta itu med den praxis som tillämpas inom sjötransportsektorn, nämligen olagliga utsläpp i havet av förorenande ämnen av vissa fartyg.
Enligt min uppfattning är detta ändrade förslag helt nödvändigt för att förebygga miljökatastrofer och en försämring av vattenkvaliteten, genom straffrättsliga sanktioner som är tillräckligt stränga för att avskräcka potentiella förorenare.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Detta betänkande förordar att ett befintligt direktiv om föroreningar förorsakade av fartyg ska ändras. Detta för att möjliggöra straffrättsliga åtgärder vid föroreningar. Junilistan stöder åtgärder för att stoppa föroreningar från fartyg. Vi anser dock att straffrätten fullt ut ska vara en nationell fråga. Därtill kommer att utsläpp från fartyg på internationellt vatten bör hanteras på FN-nivå. Vi har därmed röstat nej vid slutomröstningen.
Georgios Toussas : skriftlig. - (EL) Det högt prisade direktiv som flera grupperingar tillkännagav skulle leda till bestraffning av rederier genom straffrättsliga sanktioner för förorening av havet och till skydd av miljön har lett till raka motsatsen. Det skyddar sjöfartskapitalet från att påtvingas sanktioner mot det. Till och med detta förslag från kommissionen är tomma ord efter Europaparlamentets förslag om att inte bestraffa mindre allvarliga utsläpp av förorenande ämnen förorsakade av fartyg. Folk vet mycket väl vad mindre allvarliga utsläpp är och vem som kommer att bedöma dem och enligt vilka kriterier. Santorinis invånare, till exempel, som har protesterat mot vraket av kryssningsfartyget Sea Diamond, som fortfarande ligger i öns farvatten, är trötta på de svar som EU och Ny demokrati-regeringen ger - samma svar som den regering som leddes av Pasok gav i bland annat fallet med passagerarfärjan Express Samina - att vrak uppenbarligen inte orsakar utsläpp.
Med det kryphål som mindre allvarliga utsläpp av förorenande ämnen utgör kommer fartygsägare, operatörer, chefer, aktörer, försäkringsgivare, befraktare, last- och fartygsägare och personer som är ansvariga för brott till havs och miljökatastrofer att begå dessa brott obestraffat. Å andra sidan kommer sjömännen att i hög grad börja användas som syndabockar igen.
Alessandro Battilocchio: skriftlig. - (IT) Jag röstade för detta betänkande.
På tal om energiförbrukningspolitik bör EU använda de uttalanden som gjorts av den namnkunnige brittiske ekonomen Nicholas Stern som vägledning för de val man gör: ”Det finns flera incitament för att investera i energieffektivitet under en lågkonjunktur och i samband med höga oljepriser. Satsningar på förnybar energi och andra mindre koldioxidintensiva industrier skulle kunna stimulera ekonomin.”
Vi borde försöka utarbeta en energipolitik med vilken vi kan minska utsläppen av växthusgaser, uppfylla de åtaganden som gjorts inom ramen för Kyotoprotokollet och hjälpa EU att behålla sin ledande roll i kampen mot klimatförändringar. Att genomföra detta protokoll skulle vara ett mycket betydelsefullt bidrag till sysselsättningen och till konkurrenskraften på det ekonomiska och sociala området.
Även om industrin och konsumentorganisationer ställer sig positiva till det befintliga direktivet 92/75/EEG om energimärkning kan man inte säga att de har hållit jämna steg med den tekniska utvecklingen och med innovationen på energimarknaden, för först och främst finns ett behov av att gå vidare från den tröga situation som råder i hela Europa, så att en ny dimension kan öppnas i användarnas tillvaro.
Călin Cătălin Chiriţă : skriftlig. - (RO) Jag röstade för betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om märkning och standardiserad konsumentinformation som anger energirelaterade produkters förbrukning av energi och andra resurser (omarbetning). Enligt min uppfattning måste tillhandahållandet av information om produkternas energieffektivitet förbättras. Produktens energikonsumtion måste anges i alla annonser där tekniska egenskaper hos kylskåp, tvättmaskiner och hushållsugnar marknadsförs.
Energimärkning hjälper konsumenterna att bedöma energikostnaderna när de köper elektriska hushållsapparater som t.ex. kylskåp, tvättmaskiner, torktumlare eller hushållsugnar. Tillverkarna måste ange produktens energikonsumtion, oavsett om den är ”mer effektiv” (grön) eller ”mindre effektiv” (rosa) utifrån ett energiperspektiv.
Märkning kommer också att tillämpas på kommersiella och industriella energiförbrukande produkter som t.ex. kallförrådsrum och frysdiskar. Energikonsumtion och energibesparing måste anges i alla annonser.
Medlemsstaterna kan vidta stimulansåtgärder, som t.ex. skattelättnader, för produkter som är mycket energieffektiva.
Edite Estrela : skriftlig. - (PT) Jag röstade för direktivet om märkning som anger förbrukning av energi. Miljöfrågor, och i synnerhet energieffektivitet, får allt större betydelse och har blivit grundläggande för kampen mot klimatförändringar. Detta omarbetade direktiv syftar till att märka alla energirelaterade produkter inom hushålls-, handels- och industrisektorerna.
Med tanke på att det finns ett akut behov av att ta itu med klimatförändringarna, och att Europeiska unionen planerar att uppnå målet att ha ökat energieffektiviteten med 20 procent 2020, anser jag att en enkel och tydlig märkning som är lätt att känna igen skulle kunna övertyga konsumenterna att fatta mer hållbara beslut och bidra till att främja mer energieffektiva produkter.
Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan anser att gränsöverskridande miljöfrågor är en av EU:s viktigaste uppgifter. Vi tycker att ändringsförslagen, på ett bättre sätt än kommissionens förslag, erbjuder slutkonsumenterna möjligheten att göra klokare val genom att förbättra informationen om produkters energiförbrukning och miljöpåverkan.
Vi är dock kritiska till vissa enskilda skrivelser i ändringsförslagen som eftersträvar en ökad detaljstyrning inom europeisk energipolitik. Ändringsförslagens goda intentioner överväger emellertid och vi har därför valt att stödja ändringsförslagen i sin helhet.
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Avbrytande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl. 16.30.)
| sv |
Reformering av den gemensamma organisationen av marknaden för vin (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Katerina Batzeli, för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin.
Katerina Batzeli : Fru talman! Som ni sa inleds med dagens debatt i Europaparlamentet om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin en period av spekulationer om framtiden för ett av de viktigaste områdena i EU när det gäller tillverkning, ekonomi och handel.
I dag måste vi i vår analys fokusera på målet att EU-sektorn ska bibehålla sin topplacering i världen, att förenkla gemenskapslagstiftningen, att uppnå överensstämmelse med EU:s övriga utvecklingspolitik, erkännande av produkter, proportionalitet i fråga om produkter och sammanhållning mellan alla vinodlingsområden.
Detta var också budskapet från diskussionerna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och i yttrandena från utskottet för internationell handel samt utskottet för regional utveckling, och också från våra överläggningar med aktörer inom sektorn på nationell nivå och EU-nivå.
Vid reformen av sektorn måste man beakta det som är speciellt för vinproduktion på regional och nationell nivå, sektorns struktur och organisation, dess exportkapacitet samt att vin kanske är den enda produkt för vilken gemenskapslagstiftningen gäller med en hög grad av subsidiaritet.
Den nuvarande ordningen och finansieringen av den gemensamma organisationen av marknaden, som ofta har lett till en snedvridning av marknaden och produkternas konkurrenskraft, måste göras om så att gemenskapsbudgeten på 1,3 miljarder euro inom den första pelaren avsätts för en politik som på lång sikt syftar till att
bibehålla och stärka de europeiska vinodlingarna,
förstärka och förbättra sektorns konkurrenskraft på europeisk nivå och internationellt,
utforma en territoriell strategi där man beaktar miljöskydd och skyddet av naturresurser genom att finansiera odlingsmetoder inom jordbruket,
göra en avvägning mellan tillgång och efterfrågan genom att styra produktionen genom mekanismen för biprodukter och destillering av vin till alkohol avsedd för förtäring samt genom att modernisera registret över vinodlingsarealer,
uppnå överensstämmelse med eller anpassning av riktlinjer för den gemensamma organisationen av marknaden i förhållande till den gemensamma jordbrukspolitiken,
bibehålla erkännandet på internationell nivå och över regiongränser av europeiska kvalitetsviner, viner med geografisk beteckning och ursprungsbeteckning, vars klassificering i princip måste beslutas av rådet, med hjälp av vetenskaplig rådgivning från Internationella vinorganisationen, samt
stärka samarbetet mellan alla vinföretag, från produktionsnivå till nivån för rörlighet genom verksamhetsprogram,
stärka vinodling på landsbygden och regional vinodling genom ytterligare strukturåtgärder.
För att nå dessa strategiska mål föreslår jordbruksutskottet vissa åtgärder som, för det första, omfattar en övergångsreform för att ge producenterna en chans att anpassa sig, så att de kan lämna åtgärder för marknadsstöd och gå i riktning mot strukturåtgärder, odlingsmetoder och kommersiella åtgärder. För det andra måste vanlig gemenskapspolitik integreras med program för nationell utveckling och stöd för sektorn, utifrån varje medlemsstats prioriteringar och inriktning efter samråd med aktörer på nationell och regional nivå.
Finansieringen av dessa program - och då menar jag de nationella anslagen - kommer att behöva beslutas på gemenskapsnivå på grundval av objektiva standardkriterier, så att det inte blir någon snedvridning eller ojämlikhet mellan medlemsstaterna och regionerna.
Marknaden befinner sig i sitt mest sårbara och känsliga skede. Det är en kritisk punkt. Men ni har helt och hållet kört av vägen med era förslag. Ni driver bort europeiskt vin och europeiska vinodlare från marknaden.
Tidskriften Wine Spectator har publicerat en studie som visar att USA 2010 kommer att vara den största konsumenten av dyra kvalitetsviner. Med era aggressiva ekonomiska ingripanden i fråga om nedläggning, destillering och berikning, alla åtgärder som syftar till att spara 760 miljoner euro, skulle det kunna motsvara mycket mindre kvantiteter i siffror, men vi skulle tränga ut europeiskt vin från marknaden även om det inte är berättigat med tanke på dess utveckling. I själva verket skulle det bli en radikal omfördelning av gemenskapsresurser till förmån för rika vinodlingsområden med hög avkastning till nackdel för lokala områden och bergsområden, till nackdel för det europeiska vinets mångfald, och en omfördelning av marknaden till förmån för importerade viner.
Jag vill emellertid uttala min uppfattning om de ändringsförslag som har lagts fram i kammaren. Mina kollegers åsikter är förståeliga, och jag är säker på att de vill framföra lokala och nationella intressen och krav.
Detta betänkande, som godkänts av jordbruksutskottet, är ett väl avvägt helhetsbetänkande. Det kan i sitt nuvarande skick läggas på förhandlingsbordet för förberedelsen av lagtexten. Ett urvattnande av de åsikter som uttrycks i detta betänkande skulle innebära ett urvattnande av Europaparlamentets ståndpunkt och trovärdighet. Vi kan inte ropa efter radikala reformer och sedan föreslå i princip ett radikalt status quo. Vi kan inte döma kommissionen för liberaliseringsåsikter och svara med förstatligande.
Slutligen, våra förslag måste syfta till att organisera framtiden, inte till att desorganisera allt som har uppnåtts tidigare.
(Applåder)
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag är mycket tacksam mot Europaparlamentet, och i synnerhet mot föredraganden, Katerina Batzeli, och utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, utskottet för internationell handel och utskottet för regional utveckling för deras arbete med att förbereda ett initiativbetänkande om kommissionens meddelande ”Mot en hållbar vinsektor inom EU”.
Jag visste redan innan jag inledde reformprocessen att den skulle bli svår och komplicerad. De senaste månaderna har verkligen bekräftat denna förnimmelse. Mina debatter i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och med ett antal medlemmar i den tvärpolitiska gruppen om vin här och i deras valdistrikt har visat mig att det handlar om svåra och känsliga frågor.
Jag välkomnar därför detta betänkande. Det är ett ambitiöst betänkande som täcker hela den rad av aspekter som tas upp i meddelandet. Jag tror inte att jag säger för mycket när jag noterar att Batzeli har fångat de många motsättningar som vi måste förena under reformens gång. Det är en tapper ansträngning, och vi ska nu granska betänkandet noggrant.
Jag ska komma med ett par inledande kommentarer i kväll som baseras på första behandlingen av detta betänkande. För det första vill jag uttrycka en liten besvikelse. Det framställs inledningsvis i betänkandet att kommissionen inte hyllar bilden av europeiskt vin i tillräcklig grad i och med att man förespråkar behovet av denna reform inom Europeiska unionen. Jag vill därför vara helt tydlig på denna punkt. Europeiska unionens vinsektor är ledande i världen: här levereras det bästa kvalitetsvinet, och det är otroligt mångfaldigt och utgör en betydelsefull del av vårt kulturarv.
Men det finns delar av sektorn som inte fungerar bra. Varje år går miljontals hektoliter till krisdestillering. Detta är knappast ett tecken på att sektorn befinner sig i ett gott tillstånd, vilket är vad jag önskar att den ska göra. Jag vill att sektorn ska vara konkurrenskraftig så att Europa kan fortsätta att vara världens ledande vinproducent. Det är därför de nuvarande bestämmelserna helt enkelt måste förändras. De befintliga är ohållbara.
Jag tror vi kan enas om att det har resulterat i en strukturellt dålig balans. Lagren är stora och priserna är följaktligen låga för många viner, vilket innebär att inkomsterna har minskat för vinodlarna. Denna utveckling har, tillsammans med minskande konsumtion, föränderlig livsstil och ökande import från tredjeländer, tvingat på oss förändringar. Jag tror att de flesta har insett det.
Den riktning vi alla vill ta framställs i skäl K i betänkandet. Här framhålls att det huvudsakliga syftet med reformen är att stärka dynamiken och konkurrenskraften inom sektorn utan att förlora dess marknadsandelar på de internationella marknaderna, men att likaså ta hänsyn till producenters och konsumenters intressen samtidigt som målen att upprätthålla traditionen, kvaliteten och autenticiteten respekteras.
Det säger sig självt att ni är kritiska till vissa delar av meddelandet, däribland sådant som den förväntade konsumtionen och signalerna, samt motsägelserna mellan politikerna om nedläggning och konkurrenskraft.
Kommissionen instämmer i att en av de största utmaningarna är att återuppliva efterfrågan, men lönsamheten är ännu mer nödvändig, och först och främst måste mönstret av strukturellt överskott som leder till lägre priser och negativa effekter på inkomsten stoppas. Lönsamhet handlar inte om att koncentrera produktionen till ett fåtal aktörer och sedan standardisera vinet. Det finns småproducenter som framställer vin av fantastisk kvalitet och som också är mycket lönsamma, och jag ser ingen anledning till att detta inte skulle kunna fortgå i framtiden. Nedläggning ger dock de vinproducenter som aldrig kommer att kunna bli konkurrenskraftiga och som inte kan svara på konsumenternas efterfrågan möjligheten att sluta sin verksamhet med värdighet och ersättning. Jag är övertygad om att ingen här vill tvinga dessa producenter, som det inte går att förutse någon lönsam framtid för inom sektorn, att stanna inom sektorn bara för att de inte har råd att lämna den. Jag har full förståelse för att nedläggning är en känslig fråga. Därför är jag särskilt tacksam över den konstruktivitet som Europaparlamentet redan har visat i denna fråga. Jag välkomnar ert erkännande av att beslutet om nedläggning måste ligga hos odlaren och mot bakgrund av detta har jag granskat era olika förslag mycket noggrant.
Ni framhåller också mycket tydligt att beslutet om nedläggning inte kan, eller bör, fattas isolerat. Jag instämmer helt i detta. Ni har lagt fram förslag om hur vi ska kunna säkerställa att nedläggningen sker i enlighet med ett visst antal sociala och miljömässiga aspekter, och jag kan försäkra er om att dessa förslag kommer att tjäna som inspiration när vi överväger hur vi ska utforma nedläggning på ett bättre sätt inom lagstiftningsförslaget.
Jag har också noterat att ni föreslår att genomföra reformen gradvis under två perioder. Vi har lång tid på oss att diskutera tidsplanen och hur de olika instrumenten ska avpassas under de olika perioderna, men jag instämmer i konceptet att vi inledningsvis måste ta itu med den strukturellt dåliga balans som tynger sektorn rejält i dag.
En sak som ni återkommer till i betänkandet och som också har varit en nyckelfaktor i våra tidigare debatter är att ni starkt föredrar att hålla kvar vinbudgeten inom ramen för den första pelaren. Först och främst stämmer inte detta överens med gemenskapens ståndpunkt att åtgärder för landsbygdsutvecklingen kan bidra på ett betydelsefullt sätt till de förbättringar som krävs i de regioner där man odlar vin. Vi får inte glömma att vi kan avgränsa stöd till vinregioner inom budgeten för landsbygdsutveckling. Men jag tror också att er ståndpunkt i denna fråga kommer av den felaktiga uppfattningen att jag vill avlägsna en omfattande mängd medel från den första pelaren, och det stämmer inte. Jag har sagt vid ett flertal tillfällen, och gör det i kväll igen, att huvuddelen av stödet till denna sektor kommer att fortsätta att komma genom den första pelaren i framtiden, men att detta inte borde hindra oss från att använda de uppenbara fördelarna av att också kunna tillämpa den andra pelaren.
Jag vet att man i parlamentet verkar starkt för en större ansträngning från gemenskapens sida i fråga om främjande. Det är verkligen viktigt att förbättra informationen om fördelarna med en måttlig och ansvarsfull vinkonsumtion och att vi främjar möjligheterna i tredjeländer på ett mer offensivt sätt. Jag tror att ni instämmer med mig i att det behövs ett mer progressivt och modernt tillvägagångssätt. Detta är verkligen något som jag kommer att uppmärksamma i lagstiftningsförslaget.
Avslutningsvis vill jag säga att jag har samarbetat med parlamentet i två och ett halvt år. Ni har tydligt visat er progressiva och kreativa förmåga i strävan efter balanserade reformlösningar som förbereder Europeiska unionens jordbrukssektor ordentligt för att möta befintliga och framtida utmaningar, också när det gäller känsliga frågor, såsom sockerreformen. Men jag måste erkänna att jag tycker att ni är ovanligt timida i er entusiasm över reformen när jag tittar på många av era ståndpunkter, i synnerhet när det gäller berikning, destillering och privat lagring. Jag förväntar mig inte att vi ska kunna enas om dessa frågor nu, men det rör områden där jag anser att vi måste vara nyskapande och kreativa.
Vi har därför ett omfattande och svårt arbete framför oss, men jag ser fram emot er fortsatta och värdefulla insats. Jag välkomnar detta tillfälle till debatt här i kväll. Jag ber talmannen om ursäkt för att jag har talat längre än vanligt, men detta är en mycket viktig fråga som får mycket stor uppmärksamhet i alla regioner i Europa, och det är därför jag tog mig friheten att tala lite längre än vanligt.
Béla Glattfelder : Utskottet för internationell handel betonade i sitt yttrande att det viktigaste i reformen av vinsektorn är att göra europeiskt vin mer konkurrenskraftigt såväl på internationella marknader som på interna marknader. Detta är ingalunda en enkel uppgift eftersom lagstiftningen angående vinmarknaden är oerhört invecklad och europeiska vinproducenter kämpar med ett antal svårigheter.
En mycket viktig punkt i rekommendationen från utskottet för internationell handel är att stöd till nedläggning inte kan utgöra reformens kärna. Det krävs en mycket mer komplex lagstiftning än så. Enligt min mening måste stöd för nedläggning, i den mån sådant stöd ges, koncentreras till de regioner som nu producerar ett överskott.
Man kan nämligen konstatera att importökningen, i de regioner där produktionen är för låg - med andra ord, där konsumtionen är större än produktionen - eller där det råder balans, inte i första hand härrör från viner från andra EU-länder utan från viner från tredjeländer. Om man genomför nedläggningar i dessa områden som hittills har kunnat producera tillräckligt för den egna konsumtionen, men som hädanefter inte kommer att kunna göra det, är det inte alls säkert att det kommer att leda till en minskning av det överskott som produceras inom EU. Det är mycket mer sannolikt att det kommer att leda till en ökning av importen från tredjeländer.
Dessutom anser utskottet för internationell handel att vi måste agera kraftfullt i internationella forum, inom ramen för WTO, dvs. genom bilaterala handelsavtal, för att skydda geografiska beteckningar.
Iratxe García Pérez : föredragande för yttrandet från utskottet för regional utveckling. - (ES) Vi har i yttrandet från utskottet för regional utveckling velat betona vissa frågor som vi anser vara viktiga med utgångspunkt från den territoriella sammanhållningen vid genomförandet av en reform som kommer att få stora konsekvenser för vissa europeiska regioner.
Vinodling och vintillverkning spelar en avgörande strukturell roll i vissa regioner, som en motor för landsbygdsutveckling, och man måste därför, vid anpassningen av bestämmelserna för vinsektorn, ta hänsyn till sådana aspekter som den ökande avfolkning som hotar många europeiska regioner.
Vi vill därför fästa uppmärksamheten på det system som kommissionen föreslår med nedläggning, som skulle vara till stor skada för den ekonomiska och sociala situationen i vissa regioner där vinsektorn är den huvudsakliga källan till sysselsättning och välstånd. Vi anser att kommissionen måste föreslå åtgärder för modernisering av produktionsteknik och marknadsföringsmetoder inom vinsektorn.
Slutligen måste denna reform genomföras gradvis och omfatta övergångsperioder och en löpande utvärdering av reformens effekter på den ekonomiska och sociala situationen för EU-regionerna.
Elisabeth Jeggle: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill inleda med att ännu en gång betona att det vi här diskuterar är ett initiativbetänkande som utgör Europaparlamentets svar på kommissionens meddelande angående reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. I min egenskap av föredragande för gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater kan jag säga att kommissionen gör rätt i att se stärkandet av innovationsförmågan och konkurrenskraften för vinsektorn i Europa och globalt som det främsta målet för denna reform. Marknadsförings- och informationskampanjer för att uppmuntra ansvarsfull vinkonsumtion är en del i detta.
Vi menar att det är nödvändigt att hela finansieringen av vinsektorn finns kvar inom den första pelaren för att på ett kraftfullt sätt kunna sträva efter att uppnå dessa mål. I detta sammanhang välkomnar vi varmt tillämpningen av de nya reglerna enligt subsidiaritetsprincipen genom att de överförs till nationella program som godkänns av kommissionen. Nedläggning och slutlig nedläggning av vinodlingar kan ingå i denna reform men får inte vara kärnan i reformen. Likaså bör man, innan man beviljar nya planteringsrättigheter, undersöka situationen i de enskilda vinodlingsregionerna när det gäller olagliga planteringar.
Om vi ska lyckas med en ambitiös, framåtsyftande handelspolitik för vin måste vi ha en anpassad strategi i fråga om den nuvarande finansieringen. Den destillering som nu sker, som uppgår till ett värde av 600 miljoner euro av totalt 1,4 miljarder euro, är definitivt inte ett alternativ för framtiden. Vi anser icke desto mindre att stödet till destillering av biprodukter från vinframställning och destillering av vin till alkohol avsedd för förtäring bör behållas.
En kompromiss i fråga om vinodlingstraditionerna i enskilda medlemsstater består i respekt för de olika traditionerna - och berikning med sackaros är också en traditionell oenologisk metod. Utöver det ekonomiska värdet utgör vinodlingen en del av kulturarvet i de olika EU-regionerna. De nya utmaningarna kräver lagstiftning som möjliggör hållbarhet och även en hållbar konkurrens. Detta måste bli vårt mål.
Rosa Miguélez Ramos: för PSE-gruppen. - (ES) Fru talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden Katerina Batzeli till det mycket omfattande arbete som hon har uträttat.
För det andra vill jag säga till kommissionsledamoten att enligt hennes analys sjunker vinkonsumtionen i EU, vår handelsbalans med tredjeländer försämras och vi har ett produktionsöverskott som kommissionen uppskattar till 15 procent av den totala produktionen för 2011.
Jag håller med kommissionsledamoten om att denna reform är nödvändig, men jag hoppas ändå att hon har förstått parlamentets budskap, nämligen att nedläggning inte kan vara kärnan i reformen utan snarare ännu ett instrument för strukturanpassning som medlemsstaterna styr över.
Vi behöver en reform som bevarar det bästa hos oss. Det får inte handla om att producera mindre för att ge utrymme för tredjeländer utan om att göra de nödvändiga förändringarna för att förbättra våra egna produktions- och bearbetningsstrukturer samt framför allt, som man kräver själv från sektorn, våra marknadsstrukturer.
När det gäller finansieringen stöder parlamentet klart och tydligt att den nuvarande budgeten bibehålls, inom den första pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken. Dess inbördes fördelning på förhand mellan producentländerna, i enlighet med de historiska uppgifterna, genom så kallade nationella paket, kommer att främja ett mer ändamålsenligt genomförande av reformen.
Jag anser att liberaliseringen av planteringsrättigheter måste genomföras med stor varsamhet och under konstant övervakning och kontroll av medlemsstaterna.
Jag vill också öppet uttrycka mitt stöd för Carmen Fragas ändringsförslag, där hon rekommenderar att must som producerats inom EU ska användas för berikning.
Anne Laperrouze: för ALDE-gruppen. - (FR) Fru kommissionsledamot, fru Batzeli, mina damer och herrar! EU:s vinodlingssektor utgör en oerhört viktig ekonomisk verksamhet, särskilt i exporthänseende. EU är världens främsta vingård. Vinkonsumtionen i världen ökar, och ändå befinner sig den europeiska vinsektorn i kris - det är en helt paradoxal situation.
Vi här i parlamentet har med stor känsla arbetat fram de stora dragen i en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Vintillverkare använder sitt expertkunnande för att hålla traditionerna levande i modern vinodling. Dessa män och kvinnor har en passion för sitt arbete, och det är vårt ansvar att försvara dem passionerat, att hjälpa dem att möta den ekonomiska verkligheten och visa dem vårt stöd. Kommissionens svar på denna passion är emellertid en kall, storskalig nedläggning, liberalisering av planteringsrättigheter och avskaffande av systemet för destillering.
Enligt min uppfattning visar detta betänkande, som vi kommer att rösta om på torsdag, att parlamentet visserligen svarar med ett förslag om reformer, men progressiva sådana. Jag menar att vi måste ge medlemsstaterna, och särskilt regionerna, stort handlingsutrymme i denna fråga. Ingen kan förneka att vin är det enda som växer i vissa regioner. Ingen kan heller förneka att vinodlarna bidrar till landskapets struktur.
Genom sin kompetens när det gäller fysisk planering har medlemsstaterna och regionerna den nödvändiga förmågan att bedöma planterings- eller nedläggningspolitik, i nära samarbete med producenter och företrädare för sektorn.
Det är sant att vissa av instrumenten i den nuvarande gemensamma organisationen av marknaden är olämpliga eller används på fel sätt, men jag förväntar mig ändå att kommissionen tar sig tid att arbeta tillsammans med medlemsstaterna för att analysera konsekvenserna av att avskaffa eller ersätta dessa instrument, särskilt systemet för destillering. Jag förväntar mig att kommissionen föreslår instrument för att reglera marknaden och hantera eventuella kriser.
Receptet är enkelt: kvalitetsvin och marknadsföring. Vinkonsumtionen ökar i världen, och den ekonomiska och kulturella uppgången i vissa länder åtföljs av ett intresse för vindrickande. Det är viktigt att gemenskapens vinsektor blir mer konkurrenskraftig, genom åtgärder på alla nivåer för produktion och försäljning. När det gäller oenologiska metoder är lagstiftningen i de nya vinproducerande länderna mer flexibel. Jag menar att vi måste se till att undvika att våra karakteristiska viner blir globaliserade. Vi behöver definitivt släppa på restriktionerna för europeiska tillverkare och göra det möjligt för dem att anpassa sig till efterfrågan och bättre konkurrenskraft. Jag stöder ett förbud mot att framställa vin ur importerad must och att blanda det med must framställd i gemenskapen.
Jag skulle avslutningsvis vilja påminna er, fru kommissionsledamot, om att vin har en smak från de jordar där det har odlats, årstidernas färger och vinodlarnas själ. Det har en smak av landet, av EU. Det påminner mig om ett citat vars ursprung är okänt: ”för att göra ett stort vin krävs en passionerad dåre som odlar vinet, en klok man som sätter upp reglerna för det, en klarsynt konstnär som gör vinet, en älskare som dricker det och en diktare som sjunger dess lov.”
Sergio Berlato: för UEN-gruppen. - (IT) Fru talman, fru Fischer Boel, mina damer och herrar! Vinet är inte bara en jordbruksprodukt och en ekonomisk produkt, utan det står också för vår historia, vår kultur och våra traditioner. Vi kan alltså inte acceptera en reform som i första rummet syftar till att anpassa storleken på en sektor som bara använder 3 procent av budgetmedlen, jämfört med ett förädlingsvärde på 7 procent.
Kommissionen föreslår att man ska minska produktionen och lägga ned vinodlingar på närmare 400 000 hektar över fem år, grundat på behovet av att sänka kostnaderna för att hantera produktionsöverskotten och för att förbättra EU:s konkurrenskraft genom principen att ”bara de bästa blir kvar på marknaden”. Det är märkligt att EU stöder en politik som går ut på nedläggning av vinodlingar medan andra länder, i Sydamerika och södra Afrika, stöder nyplantering.
Mot bakgrund av att efterfrågan globalt inte minskar utan ökar verkar det som om kommissionens avsikt är att återupprätta en balans på EU:s inre marknad utan att ta hänsyn till den globala efterfrågan och balansen på världsmarknaden och utan att ta hänsyn till att man, genom en förhastad neddragning av den europeiska vinproduktionen, löper en risk att slå ut vissa typer av vinstockar som, även om de inte frambringar produkter som är extremt starka på marknaden, ändå utgör basen för en regional kvalitetsproduktion med djupt rotade historiska traditioner som än i dag fungerar som ett socialt kitt för hela regionala områden.
Sanningen är att vinerna från den nya världen tar marknadsandelar tack vare allt bättre kvalitet på produkterna och konkurrenskraftiga priser. De nya metoderna för marknadsingripanden borde möjliggöra för hela sektorn att möta de nya utmaningar som en allt mer globaliserad marknad innebär. Vinnarreceptet består fortfarande i investeringar i kvalitet och de individuella särdragen hos europeiska viner, i kostnadsminskningar och i marknadsföring av vinet för att få en större marknad. Vi befarar att utbredningen av nya oenologiska metoder kan leda till en försämring av vinets framtoning som kan äventyra det förtroendefulla förhållandet mellan konsumenten och produkten, med mycket allvarliga följder för konsumtionen.
Vinsektorn behöver en reform som främjar större konkurrenskraft för europeiskt vin, genom en fortsatt omstrukturering av vinodlingarna för att göra dem mer konkurrenskraftiga och genom att främja bibehållandet av vinodlingar som skydd för jordarna och miljön. Geografisk märkning och ursprungsbeteckningar måste ses som mycket viktiga verktyg för att garantera och skydda europeiska producenter.
Sammanfattningsvis, fru Fischer Boel, är det vi begär av en ny EU-vinpolitik att den ska leda till en återhämtning och en utveckling av sektorn på världsmarknaden.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Föredraganden är verkligen en trogen förkämpe för europeiskt vin. Jag är oense med henne i många avseenden, men man måste verkligen berömma henne för det engagemang hon har visat. Även om jag är benägen att välkomna kommissionens förslag måste jag framhålla att många regioner uppfattar den liberalisering som dessa förslag innebär som en ganska okänslig politik från Bryssel. Detta är något som måste tas på allvar, och föredraganden framhåller det också. Hon bjöd in oss till en grekisk vinafton, och jag instämde helt med henne - jag hoppas att jag inte var ensam om det - i att det inte skulle falla någon in att göra om det vin vi bjöds till ren sprit. Det är just det som är problemet. Vi måste marknadsföra vin som en kvalitetsprodukt, och vi måste också ge vinodlarna en möjlighet att göra det.
När det gäller nedläggning - som inte får bli obligatoriskt, det måste betonas gång på gång, utan i stället ett erbjudande till vinodlare att upphöra med sin verksamhet om de inte ser någon framtid i vinmarknaden - borde kommissionen vidta åtgärder för att utforma en bättre framtid för marknaden. Det innebär att vinodlare först borde få ett erbjudande och sedan få veta att de, om ingenting går att göra, kan lämna vinodlandet med hjälp av offentligt stöd.
Sedan har vi frågan om regionerna. Detta är en fråga om pengar. Regionerna har tagit emot pengar, och att avbryta en åtgärd som har beviljats leder till att man tar ifrån dem dessa pengar. Kampen gäller därmed enbart materiella ting. Regionerna borde, också i dessa fall, få försäkringar om att dessa medel kommer att fortsätta stå till deras förfogande - enligt särskilda sociala kriterier och miljökriterier samt med hänsyn till marknaden - så att de också i fortsättningen kan vara regioner med vinproduktion. Om vi valde den inriktningen skulle en stor del av spänningarna försvinna, och det skulle också bli möjligt att instämma med föredraganden.
Diamanto Manolakou: Fru talman! Den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken hade som ett mål snabbare nedskärningar inom jordbrukssektorn och stöd till detta, för att spara resurser till annan gräsrotsfientlig politik.
Samtidigt främjas utslagning av små och medelstora jordbruk för att koncentrera land, produktion och handel till ett fåtal händer. Vin är inget undantag från detta mål.
Tänk om Europa är bäst i världen på tillverkning, konsumtion och export tack vare de viner av god kvalitet som produceras? För EU är konkurrensen det viktiga. Liberaliseringen av vin- och mustimporten är till nackdel för europeisk produktion genom att kvaliteten urholkas.
Det är därför man beslutar om massnedläggningar, med starka incitament och försäljning av små och medelstora vingårdars rättigheter till företag i sektorn. På så sätt gynnas kartellbildningar, med de strukturella överskotten och behovet av att anpassa tillgång och efterfrågan på gemenskapsmarknaden för att garantera bättre priser som förevändning.
Den förevändningen är ett skämt, för liberaliseringen av importen från tredjeländer av must och vin, legaliseringen av metoden att blanda dem med must och vin som tillverkats i gemenskapen samt erkännandet av metoder för vinframställning med främmande material, som leder till att man omvandlar vinet från jordbruksprodukt till industriprodukt, innebär att importen av billiga viner underlättas och kvaliteten urholkas.
Säkert är att de europeiska vinodlingarna kommer att krympa, små och medelstora vinodlare kommer att utrotas och importen kommer att segra. För övrigt har nedläggningsåtgärder genomförts tidigare, för ett decennium sedan.
I Grekland lade man ned över 20 000 hektar vinodlingar. Överskotten minskade tillfälligt, men problemet återuppstod med massimport och resulterade i själva verket i att man destillerade till och med kvalitetsviner.
Tusentals små och medelstora vingårdar försvann emellertid. Det är anledningen till att kommissionens förslag inte kan ligga till grund för en diskussion, eftersom man inte tar itu med problemet med vinodling.
Jag kan inte heller instämma i dagens betänkande eftersom man där i huvudsak föreslår en längre övergångsperiod för genomförandet av den nya förordningen, med vissa förändringar av de föreslagna åtgärderna för att moderera följderna.
Hélène Goudin: för IND/DEM-gruppen. - Fru talman! Producenter i andra delar av världen har lyckats producera viner som faller europeiska konsumenter i smaken, samtidigt som de är billigare än europeiskt vin. Detta måste, enligt föredraganden, motverkas genom att mer pengar pumpas in i jordbrukspolitiken, samtidigt som olika typer av kampanjer skall genomföras.
Det råder inga tvivel om att förträffliga viner produceras i Europa. Den principiellt intressanta frågan är om man skall tillåta att fattigare länder trängs ut för att gynna europeisk vinproduktion.
Nya världen utgörs förvisso av ekonomiska jättar som USA och Australien, men även av nyligen industrialiserade länder som Sydafrika, Chile och Argentina. I dessa länder produceras vinerna ofta i fattiga, eftersätta områden. De sociala skyddsnät som finns i EU-staterna existerar inte på samma sätt i ovan nämnda länder. Om vinproduktion i dessa områden hämmas, får det stora efterverkningar för befolkningen.
Det är viktigt att ha ett helhetsperspektiv, och då också ett folkhälsoperspektiv, när denna fråga diskuteras. De protektionistiska drag som detta betänkande har är ogynnsamma i längden, för såväl EU:s som den nya världens vinproducenter. Vin är trots allt en alkoholhaltig dryck. EU skall därför inte sponsra kampanjer som uppmanar till ett ökat vindrickande.
Jean-Claude Martinez: för ITS-gruppen. - (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Sedan den 22 juli 1993, den dag då det första förslaget om reformering av vinsektorn kom, har vi fått höra att vi måste rycka upp våra vinstockar, med siffror som stöd.
År 1993 fick vi till exempel höra att konsumtionen skulle sjunka till 115 miljoner hektoliter 2000, när den i själva verket blev 127 miljoner hektoliter - kommissionen hade fel med 12 miljoner. Vi får också höra att det sker en överproduktion, men var? På den globala marknaden för alkohol för förtäring var underskottet 9 miljoner hektoliter 2002 och 11 miljoner 2003. Vi vet mycket väl att tiden har kommit för vinproducenter, särskilt i Kina där ordförande Mao sa ”låt folket dricka vin”.
Vad är det då som lurar bakom dessa reformer med fri plantering, tillsättning av socker, destillering, tillsatser av träspån, import av druvmust och, naturligtvis, uppryckning av vinstockar? I själva verket strävar kommissionen efter att nå två mål genom denna nedläggning av 400 000 hektar, den våldsammaste händelsen i vinets världshistoria. Vi måste gå tillbaka till kejsare Domitianus och år 92 för att finna en motsvarighet. För det första kommer vår vinexport till södra halvklotet att upphöra senast 2015, i utbyte mot dess tjänstemarknad. För det andra kommer pensionärerna i norra Europa att gradvis bosätta sig i södra Europa. Därför behöver Europa markreserver, och det kan man hitta bland de 400 000 hektar som kommer att röjas där man kan bygga hus - 4 miljoner hus på 4 miljarder kvadratmeter, med en omsättning på 1 000 miljarder euro.
Det som är den verkliga tragedin är att man roffar åt sig land, för vin handlar om mera än en gemensam organisation av marknaden: det är mer än jordbruk, till och med mer än kultur, trots målarna, de 275 poeter som besjungit vinet och uppbyggnaden i de 5 000 byar i Europa där man gör vin - vinet är det som förenar oss med det gudomliga. Vid bröllopet i Kanaan var Jesu första under att förvandla vatten - inte till whisky och cola eller Nokiatelefoner - utan till vin. Att överge det är därför inte som att överge fåren i Nya Zeeland eller kycklingarna i Brasilien - det är att överge Europas identitet.
Det är därför som ni, fru kommissionsledamot, måste hålla fast vid vinet, som argentinaren Jorge Luis Borges kallade den djupa patriarkaliska floden som flyter genom världshistorien.
Giuseppe Castiglione: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka min kollega Katerina Batzeli för det arbete som hon har gjort liksom kommissionsledamot Mariann Fischer Boel för hennes förmåga att lyssna under överläggningarna. Vi hoppas att det lagförslag som läggs fram för oss kommer att överensstämma med de många önskemål som uttryckts både av parlamentet och av europeiska vinodlare. Det är en mycket viktig utmaning: att möjliggöra för europeisk vintillverkning att förnya sin styrka på marknaden, återvinna sin konkurrenskraft och, framför allt, låta våra viner konkurrera med viner som inte kommer från EU, genom att återerövra gamla marknader och även skaffa nya.
Vissa förslag övertygar oss inte alls, fru Fischer Boel, och framför allt kan inte huvudprincipen i reformen vara definitiv nedläggning. Ett sådant steg skulle leda till en okontrollerad massnedläggning av besvärliga egendomar, som både fyller en funktion i produktionen och i skyddet av miljön och landsbygden. Att lägga ned när nya tillverkningsländer planterar skulle innebära att vi lämnade över omfattande nya marknadsandelar till dem. Det är frågan om att välja klass, och vi kan bara välja kvalitetsvin, inte en dryck som bara är ”skaplig”. När vi marknadsför våra viner måste vi marknadsföra våra traditioner, våra jordar, vår kultur, vårt mervärde och uttrycket för ett storslaget historiskt och kulturellt arv.
Av den anledningen är jag inte alls övertygad av förslaget att tillåta importerad must för berikning av våra viner eller att tillåta att de blandas med viner från länder utanför EU. Jag är ännu mindre övertygad om idén att på etiketten ange årgång och druvsort utan någon geografisk beteckning som möjliggör användandet av olika druvsorter som är knutna till området. Man löper framför allt en stor risk att vilseleda konsumenterna.
När det gäller liberalisering borde vi, i stället för att skydda vinodlarnas arbete och investeringar, marknadsföra våra geografiska beteckningar internationellt och skydda dem från ekonomisk värdeminskning. Det finns två ord som vi borde lägga på minnet: flexibilitet och marknadsorientering. Med ”flexibilitet” menar man dock inte ett plötsligt, fullständigt och urskillningslöst avskaffande av alla nuvarande förvaltningsåtgärder. Dessutom anser jag att alla resurser bör fördelas utifrån historiska kriterier, nämligen i linje med samma kriterier som har använts för alla andra reformer som antagits hittills.
Vincenzo Lavarra: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag anser att Batzelibetänkandet om den gemensamma organisationen av marknaden för vin är ett förberedande steg i den dialog som kommer att leda oss fram till ett lagstiftningsbetänkande, och därmed till det slutgiltiga avgörandet under detta år. Jag menar dock att det skulle vara en god idé för parlamentet att fatta beslut om vissa av de huvudsakliga slutsatserna i förslaget, och det borde definitivt omfatta nedläggning.
I likhet med andra kolleger instämmer jag inte med detta förslag om man ser det som det enda alternativet för att åter nå balans på marknaden. Vi måste konkurrera med varandra på världsmarknaden, och styrkan hos de europeiska vinerna ligger i tyngdpunkten på kvalitet och traditionella metoder samt i dess anknytning till jordarna och urgamla metoder som använts på detta område.
Av den anledningen är jag också emot import av must: den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har lagt fram ett ändringsförslag om detta. Jag menar att dialog, inklusive dagens meningsutbyte, kommer att leda till positiva resultat - även under övergångsperioder - jämfört med åtgärder som ett omedelbart avskaffande av destillering, som skulle innebära att skyddsnätet försvann för många vinodlare. Jag menar att vi, om vi lyssnar på varandra, kommer att kunna hålla kvar europeisk vinproduktion på världsarenan.
Marie-Hélène Aubert: (FR) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det är nu några månader sedan vi blev tagna på sängen av vinavtalet med Förenta staterna, som vi tvingades begära en brådskande debatt om och som redan innehöll vissa av de dåliga elementen i den reform som ni föreslår i dag: försvagningen av de europeiska kriterierna för vinkvalitet, förvirring i fråga om geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar, tillåtelse för högst tvivelaktiga oenologiska metoder samt ett mer omfattande öppnande av marknaden, som kommer att gynna standardiserade produkter som är avsedda att falla den likaledes standardiserade världskonsumenten i smaken.
Utan tvivel kommer handlare och exportörer att tjäna på det, men utvecklingen av produkter med nära kulturell anknytning till lokalområdet kommer inte att göra det. Inte heller kommer mångfalden och de europeiska vinernas rikedom i smak att tjäna på det, och inte heller konsumenten, som snart kommer att tvingas bälga i sig hopkok som knappast förtjänar att gå under namnet vin. Vinodlarna kommer definitivt inte heller att gynnas, de som arbetar hårt, ibland i svåra regioner och på små ägor, för att bibehålla en hög kvalitet på vinet och njutningen av att dricka det.
Låt oss nu avskaffa det absurda system som uppmuntrar till överproduktion och har alltför många bieffekter, fru kommissionsledamot. Men kämpa också tillsammans med oss för att få till stånd resurser för att marknadsföra kvalitetsviner, för att göra mesta möjliga av mångfalden av smaker och områden, för att bevara jordarna och den biologiska mångfalden och för att tala om för hela världen vilken fantastisk alkemi som ligger i det europeiska vinet som har funnits i över 2 000 år!
Vincenzo Aita: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag menar att siffrorna talar för sig själva: produktionen i Europa har minskat de senaste åren, medan länder utanför Europa har kunnat iaktta en konstant ökning i sina produktionsandelar. I dag inleds en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för vin, och EU måste beakta att ungefär 3 400 000 hektar och 3 000 000 arbetstagare berörs. Om man ser nedläggning som ett verktyg för att nå balans på marknaden innebär det att man följer samma väg som tidigare förändringar av gemensamma organisationer av marknader för tobak och socker. Vi kan inte fortsätta på den vägen, som leder till sjunkande sysselsättning och att hela jordbruksområden överges, som ofta återfinns i känsliga områden om man ser till den hydrogeologiska förmågan.
Vid varje reform måste man således framför allt ta hänsyn till företag, arbetstagare och miljöförhållanden. Det är endast genom att skydda och bibehålla ett EU-system för jordbruksproduktion som vi kommer att kunna garantera kvalitet och trygghet för konsumenterna. De insatser som föredraganden, Katerina Batzeli, har gjort har inneburit en förbättring i förhållande till kommissionsledamotens ställningstaganden. Trots det menar jag att det finns angelägna frågor.
Framför allt måste vi överge nedläggningsscenariot och använda omställningsavgiften för dessa jordbruksföretag med svårigheter på marknaden för att åstadkomma en högkvalitativ produktion. Som framgår av de senaste uppgifterna om exporten från EU måste vi betona kvaliteten och därmed produktion som kan uppfattas som identisk med jordarna och med våra traditioner. Det är den vägen vi måste gå och inte göra om vinet till en vanlig industriprodukt. Därmed borde vi inte heller tillsätta socker för att berika vinet, och vi måste ställa upp exakta regler för vinframställning.
Användandet av must som tillverkats i EU borde inte vara straffbart, eftersom det är en traditionell metod i europeisk vinframställning och inte till nackdel för kvaliteten på vinet. Av den anledningen är det viktigt att bibehålla stödet för must. Vid den finansiella analysen är det viktigt att man vid varje reform tar hänsyn till de klimatförändringar som skett på senare tid, som kommer att få dramatiska konsekvenser i vissa områden i södra Europa, med stor förvirring för jordbruket. Det är dags för Europa att försvara sitt land, sin civilisation och sina traditioner.
Esther Herranz García: (ES) Vin produceras inte, det vårdas och utvecklas. Det är en fin nyansskillnad, men den är viktig för den säger mycket om den som talar, om dennes utgångspunkt och lyhördhet gentemot sektorn. Europas vinsektor har problem. Det grundläggande problem som den står inför just nu är att den interna efterfrågan har ökat, för konsumtionen ökar fortfarande på internationell nivå.
Det problemet måste lösas, och man måste då ta hänsyn till de många olika konsekvenserna av det, eftersom den europeiska vinsektorn står inför en importökning. Problemet består därför inte i vad vi producerar utan det pris som vi säljer det till. Varför säljer vi till olika priser? Huvudsakligen därför att europeiska producenter inte är tvungna att uppfylla samma krav som producenter från tredjeländer utan snarare många fler. Därför konkurrerar de inte på samma villkor.
Vi måste göra sektorn konkurrenskraftig, inte genom att rycka upp 400 000 hektar med vinstockar utan genom att styra, inte genom urskillningslös liberalisering utan snarare genom att styra, marknadsföra och skydda den kultur, de traditioner och den kvalitet som europeiska viner har, eftersom vin inte produceras - det vårdas och utvecklas. Vi måste därför stödja denna kultur och sprida kunskap hos konsumenterna om vilket vin de dricker, när ett vin är ett vino de crianza eller ett vino de reserva, en gran reserva, ett bordsvin, ett vino de la tierra, ett vino de añada eller hur vi vill beskriva det. Vi måste förbättra och komplettera alla vinets kvaliteter, kontrollera vintillverkningsmetoder, främja en ansvarsfull konsumtion och framför allt forskning, utveckling och innovation. Inte genom att producera utan hellre genom att utveckla vinet inom den kultur, den tradition och den kvalitet som europeiska viner står för, med respekt för våra traditioner och, framför allt, genom att öka efterfrågan för att anpassa kvaliteten uppåt, aldrig nedåt.
Vi hoppas därför att kommissionens förslag åtminstone kommer att visa på ledarskap och inlevelseförmåga och verkligen skapar garantier för sektorns konkurrenskraft.
Luis Manuel Capoulas Santos: (PT) Jag vill inleda med att gratulera Katerina Batzeli till hennes enastående insatser under svåra omständigheter och också tacka Mariann Fischer Boel återigen för att hon är här i kammaren.
Alla de politiska debatter, utfrågningar, möten med företrädare för sektorn, besök som vi har gjort i vinproducerande områden i olika medlemsstater och de hundratals ändringsförslagen är tillräckliga bevis för ledamöternas intresse för analysen av denna för europeiskt jordbruk så viktiga fråga.
Det råder konsensus om behovet av en reform, och det är riktigt att framhålla att inga alternativ till kommissionens ursprungliga modell har lagts fram. Det finns dock stora skillnader mellan parlamentet och kommissionen när det gäller tidtabellen, kraften och hur man genomför huvudåtgärderna. Det är självfallet nödvändigt att rycka upp vinstockar av låg kvalitet och lägga ned odlingarna, men det måste först och främst gälla olagliga vinstockar. Dessutom är det viktigt att det slutliga beslutet om nedläggning ligger hos medlemsstaterna. Det är definitivt nödvändigt att avskaffa destillering med understöd, men det är viktigt att skydda destillering av vin till alkohol för förtäring - starkviner, som är så viktiga för europeisk export, behöver sådant stöd.
Det verkar orimligt att marknadsföra europeiska viner med autenticitet och tradition när man samtidigt förespråkar gratis inträde för koncentrerad druvmust från tredjeländer. Detta betänkande visar på parlamentets lojalitet och engagemang. Jag litar på att kommissionen välkomnar våra förslag så att vi kan genomföra tillräckliga reformer i sektorn.
Ilda Figueiredo: (PT) Huvudsyftet med den planerade reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin är, vilket bekräftades av Mariann Fischer Boels anförande, att använda nedläggning av vinodlingar som ett sätt att balansera vinmarknaden. Det innebär att de minst utvecklade regionerna, särskilt familjejordbruk och jordbrukare med låga inkomster, kommer att drabbas hårdast. Det skulle få fruktansvärda sociala konsekvenser för miljön och leda till en tilltagande ökenspridning och, i sin tur, till att landsbygdsområden överges.
Konsekvenserna kan bli ödesdigra för de sydliga länderna, länder som Portugal, att jämföra med sommarens skogsbränder. Vi betonar därför skyddet av vinodling, som har spelat en central roll i europeisk civilisation, särskilt runt Medelhavet. Vi vill se våra jordbrukare tillverka allt bättre vin och bibehålla destillering av vin till alkohol för förtäring. Vi motsätter oss att man tonar ned tillverkningen av vin från druvor och ersätter den med industrivin, som är resultatet av importen av must från tredjeländer. Våra förstklassiga viner måste försvaras.
Christa Klaß: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot Fischer Boel, mina damer och herrar! Som vår rådsordförande, Angela Merkel, sa i sitt tal här i kammaren den 17 januari: ”Det som kännetecknar EU, det som utgör dess själ, är det sätt på vilket vi hanterar vår mångfald” och ”EU:s själ utgörs av tolerans”.
De senaste veckorna och månaderna har vi haft många diskussioner om förslaget om reformering av marknaden för vin. Nord och syd, de enskilda vinregionerna - en mångfald åsikter och intressen har varit företrädda. Var och en av oss anser att vi skulle ha gjort det annorlunda, om vi hade kunnat skriva Batzelibetänkandet själva. Vi skulle ha gjort det mer tydligt, mer kärnfullt. Icke desto mindre har vi lyckats moderera alla intressen så att alla kan stödja dem.
Det är alltså en kompromiss där man inte bara är tolerant mot utan också respekterar mångfalden i den europeiska vinsektorn och vidareutvecklar den - om än i små steg.
Kommissionsledamoten har gjort sig besväret att besöka många regioner med vintillverkning de senaste månaderna, och det är jag tacksam för. Hon har sett hur olika regionerna är. Särskilt på vinområdet behöver vi större spelrum för att fatta beslut på nationell och regional nivå. Vi behöver också ha nationella budgetar inom ramen för den första pelaren, som grund för lämpliga åtgärder som kan väljas från en EU-katalog med åtgärder för vin i regionerna som sedan genomförs.
Vi instämmer i att vi inte vill ge upp - vi vill inte lägga ned 400 000 hektar. Vi vill kämpa för marknadsandelar, för våra jobb, för vårt kulturlandskap och för den europeiska livsstilen. Vinet är en del av Europa, och vi måste bevara dess traditioner och därmed också gamla oenologiska metoder. Våra konkurrenter ute i världen väntar i kulisserna för att erbjuda det vi inte längre producerar.
Det är en sak som har blivit tydlig i diskussionen, och det är att Rom inte byggdes på en dag: det krävs uthållighet. Vi måste ha en politik som man kan lita på. På lång sikt måste dock våra åtgärder anpassas efter marknaden.
Béatrice Patrie: (FR) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har inte arbetat förgäves. Först av allt vill jag tacka Katerina Batzeli för hennes betänkande, där det görs långtgående och mycket positiva förändringar av de överdrivet liberala förslag som kommissionen lade fram i somras.
Vi måste verkligen skicka ett kraftfullt budskap till hela vinsektorn, som befinner sig i en allvarlig kris. Vi vet att nedgången i konsumtionen i Europa tillsammans med en ökande import från tredjeländer har resulterat i sjunkande priser och sjunkande inkomster för vinodlare och att endast en proaktiv lagstiftningspolitik, och inte total liberalisering, kommer att kunna ta oss ur den krisen.
Vi vill främja vinodling med kvalitet, med respekt för naturen och traditionerna i våra vinodlingsområden och mångfalden av företag, främst familjeföretag. Den massiva urskillningslösa nedläggningen av 400 000 hektar, som ses som en strukturell lösning, måste avfärdas klart och tydligt. Planteringsrättigheter måste bevaras samtidigt som kontrollerna för att förhindra olaglig plantering måste utökas. Tilldelningen av nya rättigheter som registreras i det anpassade registret över vinodlingsarealer måste mest av allt gynna unga tillverkare av kvalitetsviner.
Handelsorganisationer spelar en viktig roll för sektorns konkurrenskraft, och de borde stärkas genom nationella verksamhetsprogram. Slutligen: Främjandet av en förnuftig vinkonsumtion tillsammans med en dynamisk exportpolitik som omfattar förenklad märkning kommer att kräva att man verkligen avsätter omfattande budgetresurser.
Ioannis Gklavakis: (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Vi ska just godkänna betänkandet om kommissionens meddelande om den gemensamma organisationen av marknaden för vin med ett antal ändringsförslag.
Vilket är då det grundläggande budskap som vi vill ge kommissionen?
För det första: nej till okontrollerad nedläggning som kan utplåna värdefulla produktionsområden där man tillverkar värdefulla kvalitetsviner.
För det andra: vissa åtgärder - jag avser destillering - som syftar till att balansera marknaden och att indirekt säkra tillverkarnas inkomster bör bibehållas.
För det tredje: nationella budgetramar bör skapas som innehåller olika åtgärder som medlemsstaterna kan välja mellan. För att dessa anslag ska bli effektiva krävs dock tillräcklig finansiering.
För det fjärde: vi måste självfallet undvika att överföra resurser från den första pelaren till den andra eftersom det i själva verket skulle försvaga den gemensamma organisationen av marknaden.
Vi måste rikta vår uppmärksamhet mot verkningsfulla lösningar, och jag ska nämna två:
För det första: vi måste framför allt sträva efter att bibehålla en vinproduktion av hög kvalitet i gemenskapen. Det kan vi lita på.
För det andra, och detta är allvarligare: Vi måste sträva efter mer intensiv marknadsföring av gemenskapsviner. Marknadsandelarna ökar inte genom önsketänkande. Bara genom en aggressiv politik kan vi åstadkomma en ökning av konsumtionen i och utanför EU.
Det är uppenbart att det finns olika åsikter om olika frågor i meddelandet, som berikning av vin. För oss - för mig - är vin som har gjorts genom att man har tillsatt socker och vatten inte riktigt vin. Vin är en produkt gjord av druvor, inte en produkt gjord av sockerbetor.
Jag vet att man kommer att besluta om tillsättning av socker. Om det beslutet fattas måste det anges på etiketten. Vi måste vara ärliga och skydda både konsumenter och producenter.
Bogdan Golik: (PL) Fru talman! Först av allt vill jag gratulera er till utnämningen. För allas vår räkning vill jag också tacka för att ni har tålamod med att vi överskrider tidsgränsen, vilket är nödvändigt med hänsyn till alla.
Jag vill börja med att hylla föredraganden, Katerina Batzeli, för allt det arbete som hon har gjort under de senaste månaderna med sitt betänkande om reformen av vinsektorn och den utmärkta samordningen av arbetet med detta dokument i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Jag instämmer i behovet av en grundläggande reform av den gemensamma organisationen av marknaden för vin och av en strukturanpassning av vinproduktionen för att se till att den europeiska vinsektorn är konkurrenskraftig och balanserad. Åtgärder måste vidtas för att uppmuntra balans på marknaden så snart som möjligt, eftersom frånvaron av en sådan balans kommer att sluka allt mer av EU:s budgetresurser.
Jag vill fästa er uppmärksamhet på behovet av att stödja utvecklingen av landsbygdsområden i regioner där vinodling, även om den är obetydlig sett utifrån gemenskapen i dess helhet, är viktig för den lokala turismen och diversifieringen inom jordbruket. Dessa områden kommer också att påverkas av reformerna. Vi måste därför anpassa reformerna av vinmarknaden så att de inte leder till onödiga ekonomiska restriktioner för småskalig vinodling. Lokal förnyelse av vinodlingen i landsbygdsområden i de nya medlemsländerna är dessutom inte direkt kopplad till den europeiska vinmarknaden, och därför krävs ingen reglering enligt strikta marknadsprinciper. Dessa regioner har aldrig tillverkat några kostsamma sjöar av vin, och åtgärder för att begränsa framtida överproduktion ska därför inte tillämpas på områden med låg vinproduktion.
Carmen Fraga Estévez: (ES) Fru talman, fru kommissionsledamot! Det faktum att det inte fanns någon överenskommen kompromiss innan detta betänkande antogs har lett till en rad misstag och motsägelser som jag hoppas kommer att kunna lösas under omröstningen här i kammaren.
Bland dessa misstag skulle jag vilja påpeka det som finns i punkt 18 om destillering av biprodukter, där det framhålls att alkohol som erhålls genom denna typ av destillering åtminstone delvis bör avsättas till marknaden för alkohol avsedd för förtäring.
Detta visar att kunskaperna är bristfälliga om olika typer av destillering och om den alkohol som framställs på dessa sätt, eftersom alkohol avsedd för förtäring endast är avsedd att användas för framställning av konjak, portvin och likörer. Dessa drycker är produkter av hög kvalitet, och kan absolut inte framställas av alkohol som destillerats av biprodukter.
Dessa är skälen till varför jag anser att vi måste rösta nej till denna punkt för att förhindra ytterligare förvirring beträffande destilleringsmetoder och den alkohol som framställs genom dem.
För det andra skulle jag vilja betona något som är avgörande för alla reformer av den gemensamma organisationen av marknaden, nämligen budgetaspekter. Hittills har det vid alla reformer av den gemensamma organisationen av marknaden tillämpats fördelning av medel med utgångspunkt från historiska kriterier. Förvånande nog har man för avsikt att i fallet med reformen av vinmarknaden genomföra ändringar utifrån andra beräkningsmetoder vilka ännu inte är särskilt tydliga, utan kommer att skapa mycket osäkerhet inom sektorn.
För att ytterligare klargöra Katerina Batzelis betänkande föreslår jag därför också att vi röstar för ändringsförslag om att använda det historiska kriteriet för fördelning av medel.
Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Kära fru Fischer Boel! Tro mig, vi vill också ha en reform, en djupgående och radikal reform, och i genomförandet av denna bör kommissionen och Europaparlamentet vara allierade. Vi är dock oeniga med kommissionsledamoten på så sätt att vi inte vill lägga så stor vikt vid nedläggning, eftersom alla parter är överens om att strukturförändringar och modernisering åtminstone är lika viktigt som nedläggning.
Jag skulle vilja uppmärksamma kommissionsledamoten på att det finns en stor fara för de nya medlemsstaterna om fattiga vinodlare lägger ner verksamhet i alltför hög grad, vilket endast kommer att leda till ytterligare problem för de nya medlemsstaterna. Det är skälet till att alla betalningar måste göras till det nationella anslaget, och jag vill gratulera kommissionsledamoten till detta, eftersom ett nationellt anslag kan vara framtiden inte bara för vinsektorn, utan också för hela den gemensamma jordbrukspolitiken. Låt oss fastställa gränserna och sedan lägga in det i det nationella anslaget i enlighet med subsidiaritetsprincipen.
Detta är en utmärkt lösning, men våra utgångspunkter för att fastställa de nationella anslagen innebär problem, fru kommissionsledamot, om det är sant att vi måste grunda dem till 20 procent på territoriella och till 80 procent på historiska referenser. Det skulle vara en allvarlig diskriminering av de nya medlemsstaterna. För de nya medlemsstaterna skulle följaktligen endast en fördelning av det nationella anslaget på grundval av territorium vara godtagbar om denna information är korrekt - jag hoppas att den inte är det.
Beträffande den femte aspekten, destillering, har ni rätt. Den måste upphöra helt. När det gäller landsbygdsutveckling vill vi slutligen göra det möjligt att använda ytterligare medel från fonden för landsbygdsutveckling för att utveckla vinregionerna, förutom de medel som är budgeterade för vinframställningssektorn.
Astrid Lulling: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! För det första är jag mycket glad över att konstatera att kvinnor anger tonen i denna debatt. Tyvärr har detta betänkande varit olycksaligt redan från början. Det är sant att det har förbättrats lite. Enligt min mening är det dock alltför förvillande för att man ska kunna sända den önskade tydliga signalen till kommissionen och också för att få den att inse att saker och ting inte är så dåliga som de tycks vara i meddelandet. Jag kommer att stödja de delar i betänkandet där den särskilda organisationen av marknaden för vin anses nödvändig. Jag anser dock att det inte är något annat än ren provokation att kommissionen nu ytligt ägnar sin uppmärksamhet åt förslag om en enhetlig organisation av marknaden för alla jordbruksprodukter när vi har funderat i månader över reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin, frukt och grönsaker.
Tar kommissionen oss över huvud taget på allvar? Vad har den i bakhuvudet? När det gäller den gemensamma organisationen av marknaden för vin måste finansieringen utgå från den första pelaren. Vi behöver en bättre användning av medlen för att vi ska kunna bibehålla och förbättra vår produktionspotential, återvinna gamla marknader och erövra nya marknader samt för att främja måttlig och sund vinkonsumtion. Vi behöver mer subsidiaritet och ansvar för yrkesutövningen, så att medel kan användas mer selektivt på regional nivå. När det gäller fördelning av de nationella medlen är det ändå så att de regioner som har ansträngt sig minst för att producera och saluföra viner av god kvalitet inte bör belönas ytterligare en gång på grundval av ”historiska kriterier” för att de plöjer ner flera hundra miljoner euro för att destillera osäljbara viner. Det är oacceptabelt. Det är också otänkbart att de norra regionerna, som har salufört sina kvalitetsviner utan gemenskapsmedel, ska förbjudas att framställa sina viner enligt traditionella metoder. Det är inte någon lösning på de strukturella problemen i de regioner som har legat och sovit under de strukturella reformerna på en säng gjord av deras miljoner från destillation.
Europa har faktiskt inte något strukturellt överskott av vin, utan istället ett överskott som exakt motsvarar de kvantiteter som planteras illegalt. Om vinodlare vill avveckla sina företag tidigt bör de kunna göra det, och de sociala effekterna bör mildras, men de bör göra det utan att orsaka oreparabla skador genom att lägga ned framställning av kvalitetsviner. Det måste vara möjligt att konkurrera om marknader över hela världen på rättvisa konkurrensvillkor. Europeiska viner ska inte framställas genom att använda vatten från Europa eller import från tredjeländer. Att blanda europeiska och importerade viner är också otänkbart. Vad tänkte kommissionen?
(Talmannen avbröt talaren.)
Margrietus van den Berg: (NL) Fru talman! Jag skulle vilja testa ett annat synsätt. Det vore kortsynt att i detta globaliseringens tidevarv tro att EU-politiken endast påverkar våra egna medborgare. Om EU ändrar sin politik för vinsektorn kommer det att påverka väldigt många andra människor utanför Europa, människor vars inkomster kommer att minska till följd av orättvis konkurrens från den europeiska vinsektorn. Det är skälet till varför det är nödvändigt att integrera politiken på olika områden. Kommissionens förslag om att reformera vinsektorn är ett steg i rätt riktning. Som vice ordförande i utskottet för utveckling och som socialdemokrat är jag djupt besviken över att man i betänkandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har försummat EU:s utvecklingspolitik och frågan om rättvis handel. Enligt betänkandet måste vinsektorn hållas utanför förhandlingarna i världshandelsrundan.
Enligt betänkandet beror egentligen svårigheterna inom vinsektorn på den allt större importen från tredjeländer. Under tiden måste kommissionen vidta alla möjliga åtgärder för att skydda vår vinsektor. Varför ska vi i de utvecklade länderna med ena handen ta bort från utvecklingsländerna det vi ger dem genom EU:s utvecklingspolitik? Varför skulle vi vilja stänga våra marknader för rättvis konkurrens? Varför inte låta kunderna bestämma vilket vin de vill dricka, vare sig det är ett franskt bordeauxvin, en sydafrikansk Chardonnay eller en chilensk merlot? Rättvis handel med andra länder utesluter inte en konkurrenskraftig europeisk vinsektor, men däremot utesluter en protektionistisk vinpolitik tiotusentals människor som för sitt dagliga bröd är beroende av en rättvis vinhandel. Därför är jag glad över att dricka ett glas sydafrikansk ”Groot geluk” när jag säger ”Kommissionen får mitt stöd för en konsekvent europeisk politik. Skål!”
Oldřich Vlasák: (CS) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vinmarknaden har de senaste åren kämpat med överskott som den nuvarande politiken för den gemensamma vinmarknaden inte har kunnat lösa på ett tillfredsställande sätt. Stödet till destillering av vin, exempelvis, är enligt min mening ett meningslöst slöseri med begränsade resurser. Dagens reformerade vinmarknad uppmuntrar inte tillverkare av bordsviner av låg kvalitet att utvecklas till att producera viner av högre kvalitet. Det är av detta skäl som det är så viktigt att reformera marknaden.
Det som behövs är en avsevärd ökning av konkurrenskraften inom den europeiska vinsektorn. I detta hänseende finns det många förslag i Katerina Batzelis betänkande, och jag för min del anser att det är ett mycket välbalanserat betänkande.
Det nyckelområde som vi måste rikta in vår uppmärksamhet på är budgetreformen. Stödet måste vara proportionellt till det markområde som används till vinodling och till vinproduktionens värde. Stöd bör inte ges till nedläggning av vingårdar, vilket man konstaterat bryter mot gemenskapsbestämmelserna. Exportbetalningarna till bordsviner är helt osystematiska och bidrar inte till att förbättra de europeiska vinernas goda rykte.
Sist, men inte minst, måste vi förstå att om vi vill stödja europeiska produkters konkurrenskraft kan vi inte trakassera de europeiska producenterna. De geografiska förhållandena i de norra länderna står helt i motsats till förhållandena i länderna i söder. Sötning av sockerbetor är lika mycket en tradition i de norra länderna som att tillsätta syra i viner i de sydliga länderna. Att förbjuda det skulle innebära slutet för många skickliga vinodlarfamiljer i våra länder, det skulle bryta traditioner och följaktligen också förstöra lösningar på produktionsproblem på landsbygden. Tack för er uppmärksamhet.
Françoise Castex: (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Den europeiska vinodlingen behöver en omfattande reform. Som ni kommer att förstå vill vi att reformen ska ske med respekt för den europeiska vinodlingstraditionen och de män och kvinnor som arbetar inom denna sektor.
Jag skulle dock vilja rikta er uppmärksamhet på yttrandet från utskottet för internationell handel, vilket finns med i Katerina Batzelis betänkande. Vid reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin måste hänsyn tas till de kommersiella intressena. Europa är fortfarande världens största vinexportör, och även om det är nödvändigt att göra den mer konkurrenskraftig mot bakgrund av den ökande konkurrensen från viner i Nya världen är livskraften i denna sektors export framför allt kvalitet och äkthet, ett erkännande som dessa viner åtnjuter över hela världen.
Vi behöver därför en offensiv handelspolitik för att främja kvaliteten på de europeiska vinerna. Det vore därför absurt och skulle få motsatta effekter att till exempel tillåta vinifikation av importerad druvmust och blandning av europeiska viner och importerade viner.
Europaparlamentet ställer sig därför starkt negativt till detta i sitt betänkande. Det är av samma skäl nödvändigt att garantera ett bättre skydd för skyddade geografiska beteckningar (SGB) och skyddade ursprungsbeteckningar (SUB) vid förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen och i bilaterala avtal. Vi vill försvara vinproduktion som är knuten till lokala områden mot viner som till stor del är oreglerade.
Fru kommissionsledamot! Jag hoppas att Europeiska kommissionen kommer att respektera de synpunkter som uttrycks i Katerina Batzelis betänkande, och jag vill hylla och tacka henne här ikväll.
Armando Veneto: (IT) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi vet att den reform som vi vill genomföra på ett lämpligt sätt måste möta den utmaning som den europeiska vinmarknadens konkurrenskraft står inför på världsmarknaden. Vi håller med om att Europa endast kan möta denna utmaning om man behåller och förbättrar vinernas kvalitet genom att förbättra deras individuella egenskaper. Men inte alla de svar som vi har funnit uppfyller detta slutliga mål. Vi kan därför säga att den text som har antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är den bästa möjliga texten, men den behöver ändå ändras ytterligare.
Det är därför rätt att genomföra en försiktig reform stegvis, vilken hanteras korrekt och grundas på subsidiaritetsprincipen för att respektera de enskilda ländernas och regionernas egenskaper. Av alla dessa skäl bör jordbruksstöden omfattas av den första pelaren. Vi måste genomföra utbildningskampanjer för att främja ansvarsfull konsumtion, bibehålla destillering, åtminstone nu som ett säkerhetsnät för producenterna, låta medlemsstaterna begränsa nedläggning av vinodlingar med utgångspunkt från stränga miljömässiga och sociala kriterier och prioritera skyddet av små odlingar av hög kvalitet.
När det gäller att behålla de nuvarande reglerna om tillåtna metoder för vinframställning, berikning med socker och druvmust, vill jag säga att vissa nationella delegationers nitiska försvar av dessa metoder väcker problemet med nationella intressen jämfört med unionens intressen som helhet och visar att vi måste stärka begreppet ett enat Europa och undvika snedvridning av marknader, vilket överdriven nationalism leder till. Om det intressanta är att förbättra de europeiska vinernas konkurrenskraft innebär det att förslaget att stödja metoder som att tillsätta sackaros och använda druvmust motverkar detta mål, eftersom användning av sådana tillsatser sänker kvaliteten och minskar skillnaderna, och att dessa faktiskt är de bästa uttrycken för vinodling.
Kanske gör vi en bättre insats ur denna synvinkel genom att ställa oss frågan om vad som ligger i gemenskapens intresse och, som jag gör, uppmana alla EU-länder - utan undantag - att komma överens om att det är olämpligt och politiskt inkorrekt att sätta nationella intressen före europeiska intressen, och att det är nödvändigt att hitta en rimlig balans mellan dessa krav.
Christine De Veyrac: (FR) Fru talman! Jag skulle för det första vilja gratulera föredraganden Katerina Batzeli, som, vilket vi har hört, uttrycker en synpunkt som det råder bred enighet om här i kammaren.
Låt oss upprepa det ännu en gång, kommissionens förslag är inte godtagbara i sin nuvarande form. Vi kan inte på något sätt förneka att det finns ett problem. Den europeiska konsumtionen sjunker, vår export ligger på en stillastående nivå, men samtidigt ökar vår vinimport. Kommissionens svar på detta är att föreslå en massiv nedläggningsplan som verkligen innebär skrothögen för våra vinodlare.
Det sägs att det råder överproduktion, okej, men att vägra att vidta åtgärder mot importen är att använda den europeiska produktionen som marknadens ”säkerhetsventil”. Det är oacceptabelt. Vi kan bara godta att vingårdar läggs ned om utgångspunkten är att det ska ske frivilligt, vilket innebär en avsevärd ekonomisk kompensation, och om vi inför idén med tillfällig nedläggning.
Min andra punkt är att det inte heller är acceptabelt att minska budgeten för den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Kommissionen nämner möjligheten att överföra en del av budgeten till landsbygdsutveckling. Men utan att vilja ifrågasätta själva principen om en särskild gemensam organisation av marknaden för vin anser jag att det är svårt att se hur den redan låga nivån på anslagen skulle kunna minskas, särskilt när vi just har välkomnat två nya medlemsstater som själva är producenter. Som flera av oss har sagt är vi därför emot att överföra några som helst anslag från den första till den andra pelaren av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Min tredje punkt, som jag ska avsluta med, är att vi för vår del verkligen tror att den europeiska vinodlingen har en framtid. Vi tror inte att vinodlarnas tid är förbi. Framtiden ligger inte i att koncentrera odlingar såsom föreslås i den massiva nedläggningsplanen. Vi måste bygga den framtiden genom att göra de europeiska vinerna mer konkurrenskraftiga, särskilt utomlands. Av det skälet anser vi att den första prioriteringen för reformeringen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin bör vara att göra våra viner mer attraktiva genom en stor plan för att främja och marknadsföra dem i världen.
Fru kommissionsledamot! Jag är glad över att ni har sagt så mycket hittills. Nu vill vi se att åtgärder vidtas.
Giorgos Dimitrakopoulos: (EL) Fru talman! Jag vill varmt gratulera min kära vän Katerina Batzeli till hennes utmärkta arbete, och vill säga att jag är mycket nöjd med att detta betänkande har utarbetats av en ledamot från Grekland som har en flera århundraden lång historia av vinodling.
Vin har som jordbruksprodukt haft en central ställning i vårt liv, i våra seder och traditioner, i vår historia, i vår glädje och i vår sorg. Med andra ord är vinet en integrerad del av vår civilisation.
Det är därför mycket positivt att den inställning som den grekiska vinodlingssektorn företräder i stor utsträckning återspeglas i detta betänkande. Samtidigt är betänkandet av Katerina Batzeli fortsättningen på en tydlig ståndpunkt från Europaparlamentets sida beträffande den nya gemensamma organisationen av marknaden för vin som planeras av kommissionen och som sätter försiktighet och logik i motsats till vad som enligt min uppfattning är kommissionens hastiga och förenklade första tankar.
Jag uppmanar er att rösta för betänkandet i dess nuvarande lydelse.
Agnes Schierhuber: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja ansluta mig till debatten och tacka föredraganden och alla skuggföredragandena för deras arbete. Detta är den tredje reformen av vinsektorn på 12 år, och jag är glad över att ett meddelande från kommissionen nu har gjort det möjligt att försona de mycket olika ståndpunkterna och målen. Orsaken till att våra synpunkter i början skiljde sig så mycket åt är att vin är ett mycket känsloladdat ämne. Jag säger alltid att vin är bland de mest eleganta jordbruksprodukterna. Att det finns många olika åsikter visas också genom att nästan 600 ändringsförslag har lagts fram. Enligt min åsikt kan detta betänkande till stor del ses som mycket positivt. Det innehåller många kompromisser. Jag skulle särskilt vilja betona att traditionella vinframställningsmetoder verkligen har beaktats. Det måste dock klargöras att det inte finns någon som helst möjlighet till dubbel kompensation eller stöd till regionerna, eftersom vi inte kan motivera detta för Europas skattebetalare.
Ett problem återstår som har betydelse för Österrike. Det återstår fortfarande att beakta frågan om märkning av bordsviner på lämpligt sätt. Vi vill under alla omständigheter att bordsviner ska märkas på ett annat sätt än kvalitetsviner. För konsumenternas skull måste skillnaden vara tydlig.
Slutligen vill jag be kommissionsledamoten att läsa detta initiativbetänkande noggrant. Jag är övertygad om att hon och hennes personal kommer att göra det. Det innehåller några bra förslag som kommissionen förhoppningsvis kommer att införliva i sitt förslag till ny gemensam organisation av marknaden för vin, vilket ska läggas fram för oss under sommaren.
Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag skulle bara vilja vidröra några av de större frågor som har tagits upp av många av er under denna mycket viktiga debatt.
Nästan alla nämnde nedläggning. Jag är inte säker på att ni lyssnade noggrant på vad jag sa inledningsvis, nämligen att vi måste se till att nedläggningen inte splittrar betydelsefulla och legitima sociala och miljömässiga frågor. Lyssna noggrant, så kommer jag att ta hänsyn till detta när vi utarbetar lagstiftningsförslagen.
Friedrich-Wilhelm Graefe zu Baringdorf framhöll mycket tydligt att våra vinodlare inte bör påtvingas nedläggning. Just precis. Detta bör inte ske, eftersom beslutet om nedläggning bara ska fattas av vinodlarna själva och ingen annan. Det är inte ett beslut som ska fattas av medlemsstaterna eller kommissionen, utan endast av vinodlarna. Men vi bör inte tvinga de odlare som kämpar för att nå framgång inom vinodling i dag att stanna kvar i en verksamhet år efter år utan att kunna tjäna pengar. Låt oss därför ge dem en möjlighet att lämna sektorn på ett anständigt sätt.
Vad gäller destillering har jag fortfarande inte träffat någon som utom protokollet sagt att krisdestillering kan vara en vettig lösning. Jag tror tvärtom att det ger våra medborgare en ursäkt att framställa den gemensamma jordbrukspolitiken på ett mycket negativt sätt, där det hänvisas till de gammalmodiga metoder och verktyg som vi använde förr i tiden. Det är inte försvarbart att lägga en halv miljard euro varje år på att göra oss av med vin som ingen vill dricka. Det fungerar inte, och jag hoppas att ni stöder mig i detta.
Därför är det nödvändigt med främjande. Det är något som Europaparlamentet har betonat åtskilliga gånger, och jag är beredd att verka för detta. Men främjande på EU-nivå får inte innebära ett skydd för vinsektorn. Vinsektorn måste också själv bli mycket mer offensiv.
På Irland har vi sett vinkonsumtionen öka. Och i dag importeras 70 procent av det vin som konsumeras på Irland från tredjeländer. Av den anledningen förstod jag inte varför det bara fanns två vinproducenter, varav ingen var europeisk, närvarande vid världsmästerskapen i plöjning nyligen på Irland, som drog 250 000 besökare. Jag kan bara ställa mig frågan varför.
Vad gäller importerad druvmust för framställning av vin har jag från första början sagt att vi måste lägga fram allt på bordet, och jag har noterat reaktionerna från Europaparlamentet, från olika medlemsstater och från intressenterna.
Christa Klaß nämnde att det finns enorma skillnader inom de olika regionerna. Jag har själv kunnat se detta, och därför anser jag att vi måste betona vikten av idén om nationella anslag i kommissionens meddelande. Enligt min uppfattning är det en utmärkt möjlighet för medlemsstaterna och för regionerna att godkänna de olika verktygen och pengarna som en del av ett nationellt anslag som är skräddarsytt för de olika regionerna. Jag anser att detta är ytterst viktigt.
Ganska många av er betonade att vi måste grunda vår framtid inom vinsektorn på kvalitet och åter kvalitet, och detta stöder jag helt och fullt.
Jag ser fram emot vidare diskussioner med er i framtiden om vinreformen som jag kommer att lägga fram inför rådet, förhoppningsvis precis före sommaruppehållet, och sedan kommer jag samtidigt med glädje att komma hit till Europaparlamentet och presentera den, som en grund för våra framtida diskussioner.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) EU:s vinsektor framställer några av världens finaste viner och har en enorm potential som måste utvecklas ytterligare på ett hållbart sätt. Den kinesiska marknadens konstanta tillväxt, där nu vin börjar framställas aktivt, samt den ökande produktionen i länder som Australien, Nya Zeeland, USA, Kanada och Sydafrika har lett till att vinerna från ”Nya världen” har vunnit en avsevärd marknadsandel på bekostnad av de europeiska vinerna.
Jag håller med kommissionen om att det inte råder balans mellan tillgång och efterfrågan inom vinsektorn, och de ökade utmaningarna på den europeiska marknaden och den internationella marknaden visar också att en reform är nödvändig för denna sektor. Jag är dock helt emot vissa av de lösningar som föreslagits i kommissionens meddelande av den 22 juni 2006. Planerna på en massiv och godtycklig nedläggning av vingårdar hotar särskilt miljön och är enligt min mening en omotiverad attack på Europas arv inom vinodling. Vinodling, som huvudsakligen utgår från naturens resurser, har positiva effekter genom att skydda marken mot erosion. Som drivkraft inom landsbygdsutvecklingen står vinodlingen också för de så efterlängtade löftena om välstånd för många europeiska regioner.
Med sin vinodlartradition har regionerna i Slovakien koncentrerat sig på att främja vinturism genom att utnyttja den potential som vinvägarna i nedre Karpaterna, Kamenínska, Hontianská och Tokaj ger, och de väntar nu på reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vinsektorn för att säkerställa dynamisk tillväxt och konkurrenskraft i den europeiska vinsektorn genom att fördela lämpliga ekonomiska resurser och framför allt genom att främja innovation.
Alessandro Battilocchio : Jag håller med kommissionen om att det är viktigt att förenkla och harmonisera lagstiftningsåtgärderna och göra Europas vinsektor mer konkurrenskraftig samtidigt som en hållbar miljö garanteras. Å ena sidan måste dock det stöd som ges till Europas jordbrukare och den tunga jordbruksbudgeten minskas gradvis till förmån för andra politikområden, men å andra sidan måste EU skydda de grundläggande sektorerna i sin ekonomi. Vinsektorn räknas helt säkert till dessa med ett resultat som 2005 gav nästan 2 miljoner euro i vinst och som bara i Italien omfattar mer än 2,5 miljoner företag. Denna sektor får inte helt lämnas i famnen på den fria marknaden. Fri konkurrens kan ha skadliga effekter på kvaliteten och mångfalden i den produktion i EU som huvudsakligen grundas på verksamheten inom små företag som inte kan konkurrera på den internationella marknaden. Jag beklagar också försöket - som tyvärr har genomförts - av länderna i norra Europa att ändra konkurrensvillkoren inom EU genom att ge stöd till dem som använder sackaros som ett sätt att öka alkoholhalten i viner, men inte behålla stödet till framställning av druvmust, vilket är en vanlig metod i Italien och andra Medelhavsländer och som garanterar att kvaliteten på vår produktion förbättras.
| sv |
Uttalanden av talmannen
Talmannen: Jag vill göra flera anmärkningar i samband med att denna sammanträdesperiod inleds. I dag riktas vår uppmärksamhet mot EU:s grannländer i söder. De banbrytande händelser som har inträffat de senaste dagarna i Egypten har gett befolkningarna i regionen nytt mod. Vi beundrar deras mod, beslutsamhet och strävan efter demokrati. Denna hållning har redan lett till stora förändringar, som vi stöder fullt ut. Vi beklagar dock att händelserna inte har skett utan att liv har gått till spillo. Vi uppmanar alla regeringar i regionen att öppna för en dialog med medborgarna. Vi vill få ett slut på alla former av övergrepp mot fredliga demonstranter och vi vill att det fleråriga undantagstillståndet upphör. Vi kräver att det återigen införs fullständig yttrandefrihet. Folkets röst måste bli hörd. Detta är ett viktigt mål för oss alla och för hela EU. Vi bör komma ihåg att många av Europas politiker var rädda för förändringarna i Central- och Östeuropa 1989, och därför bör vi inte vara rädda för att både politiskt och ekonomiskt delta i detta fullt ut. Låt oss hjälpa våra grannländer att uppnå de demokratiska mål de strävar mot, så att de kommer att vilja leva i sina egna länder och slutligen kan göra detta med värdighet, utan att tvingas emigrera. Låt oss arbeta för det här målet gemensamt som en sann gemenskap.
(Applåder)
I samband med händelserna i våra grannländer i söder vill jag även uppmärksamma att vissa av EU:s medlemsstater har blivit målet för ett stort antal migranter från denna region. EU bör handla snabbt och i samförstånd för att stödja de medlemsstater som upplever en ökad tillströmning av flyktingar. Inom EU delar vi denna skyldighet och detta ansvar.
Nästa punkt är att vi den 12 februari uppmärksammade den internationella dagen mot utnyttjande av barnsoldater. Beräkningar visar att 200 000-300 000 barn i dagsläget är direkt involverade i väpnade konflikter i över 20 länder världen över. Europaparlamentet deltar aktivt i kampen mot denna skamliga praxis att utnyttja barn i väpnade konflikter.
Avslutningsvis har chockerande uppgifter nått oss från Iran. Sedan årsskiftet har tre gånger så många personer avrättats där jämfört med samma period förra året. Särskilt alarmerande är de dödsdomar som har utfärdats mot politiskt oliktänkande. Jag uppmanar de iranska myndigheterna att införa ett moratorium mot dödsstraff och att i framtiden stryka dödsstraff från förteckningen över föreskrivna straff i Iran.
| sv |
15. Luftfartsavtal EU-Förenta staterna (
| sv |
4. Ansvarsfrihet 2007: Europeiska ombudsmannen (
| sv |
4. Utnyttjande av Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter: Limburg huvudgrupp 18/Nederländerna (
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
System för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaternas betalningsbalanser - System för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaternas betalningsbalanser (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
ett betänkande av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans - C6-0134/2009 - och
uttalanden av rådet och kommissionen om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaternas betalningsbalanser.
Pervenche Berès: Fru talman! Europeiska rådet har beslutat att fördubbla taket för mekanismen för betalningsbalansstöd för länder utanför euroområdet, och den 8 april införde kommissionen de konkreta bestämmelser som utarbetats för att omvandla detta förslag till verklighet.
Här i Europaparlamentet vill vi ta vårt ansvar och göra det möjligt för Ekofinrådet att agera snabbt, eftersom detta förslag är ett tecken på solidaritet gentemot de medlemsstater som inte ingår i euroområdet som är av yttersta vikt för att kunna ta itu med orsakerna till denna kris.
Redan i november fördubblade vi mekanismen för betalningsbalansstöd genom att öka stödet från 12 till 25 miljarder euro, och i dag, för att för att ta hänsyn till verkligheten, omfattningen av den kris som vi befinner oss i och som särskilt påverkar länder utanför euroområdet, och även till Europaparlamentets tidtabell, föreslår vi att detta stöd ska fördubblas och höjas till 50 miljarder euro. Detta mot bakgrund av att vårt beslut i november redan har gjort att stöd kunnat ges till Ungern, Lettland och i går även Rumänien.
Vi anser att detta är nödvändigt. Vi har fört en inbördes debatt som jag inte tänker dölja för er, för att få klart för oss om bedömningen av länderna utanför euroområdet uteslutande bör göras utifrån varje enskilt fall, eller om det i själva verket finns en mer övergripande situation som gäller länderna utanför euroområdet.
Av denna anledning föreslår vi i vår resolution att frågan om utvidgningsvillkor ska övervägas och i vilken utsträckning en anslutning till området kan vara en skyddsfaktor ska bekräftas.
Vi insisterar också på att Europaparlamentet ska informeras om innehållet i de analyser av krissituationerna som dessa länder befinner sig i. Anledningen är att när kommissionen beviljar lån till länder utanför euroområdet finns det en viss öppenhet och innehåll i informationen om privata bankers och aktörers beteende som har lett till denna kris, som Europaparlamentet måste informeras om.
Slutligen anser jag att alla tänkbara mekanismer för att bekämpa krisen bör utnyttjas och genomföras av kommissionen. Detta är särskilt fallet när det gäller artikel 100 i fördraget, vilken även skulle tillåta genomförandet av särskilda mekanismer för länder i euroområdet. Vi anser att det är av största vikt att utforska dessa med tanke på krisens allvar.
Det finns två slutgiltiga delar. För det första, som vi ser det, är villkorligheten för dessa lån ett ämne för diskussion. Det förstår vi. Generell sett genomför kommissionen detta arbete i samklang med Internationella valutafonden. Det vi vill se är inrättandet av en arbetsgrupp som ska se över hur dessa memorandum utarbetas och hur de beaktar den faktiska situationen i det berörda landet, men också Europeiska unionens övergripande strategi, särskilt när det gäller arbitrage mellan investeringar, att stödja köpkraften och villkorlighet avseende en strategi om miljövänlig tillväxt och hållbar utveckling.
Slutligen kan vi i denna mekanism se bevis på EU:s och kommissionens förmåga att låna på de internationella marknaderna, och vi anser därför att vi har en praktiskt grund här på vilken vi kan basera en debatt som vi också för om europeiska lån och om EU:s förmåga att finansiera framtida strategier och investeringar genom dessa lån.
Kommissionen har, för att avsluta, genomfört en ny mekanism för att se till att återbetalningar gör att EU:s budget ska klara dessa krav. Vi stöder denna ändring av förordningen, och vi hoppas att parlamentet kommer att ge sitt fulla stöd till detta värdefulla förslag.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag deltar i denna debatt för min kollega Joaquín Almunias räkning.
Det förslag som har lagts fram i dag gäller en av EU:s kärnvärderingar, nämligen solidaritet. Mot bakgrund av den internationella finanskrisen föreslår kommissionen en ännu större solidaritet med de medlemsstater som ännu inte står under eurons skyddande paraply. Möjligheten att stödja medlemsstaternas betalningsbalanser är per definition avsedd för exceptionella omständigheter och den har bara utnyttjats ett fåtal gånger tidigare. Vi lever dock i exceptionella tider.
Som ni vet föreslog kommissionen förra året ett höjt tak för utestående lån som gemenskapen kan tillhandahålla för att stödja medlemsstaternas betalningsbalanser. Taket höjdes från 12 miljarder euro till 25 miljarder euro, men en väsentlig del av detta belopp har redan öronmärkts. På begäran av berörda länder beslutade Ekofinrådet att ge betalningsbalansstöd till Ungern med upp till 6,5 miljarder euro i november. Den 20 januari beslutade man att bevilja upp till 3,1 miljarder euro till Lettland och man förbereder nu ett beslut om att ge upp till 5 miljarder euro till Rumänien.
Det redan öronmäkta ekonomiska stödet inom ramen för förordningen uppgår sålunda till omkring 15 miljarder euro. Det finns inget slut i sikte på vare sig finanskrisen eller den ökade globala skuldsättningen, och de pågående finansiella påfrestningarna i andra medlemsstater skulle kunna leda till ytterligare behov av finansiellt stöd.
Vid Europeiska rådets möte den 19 och den 20 mars välkomnades därför ordförande José Manuel Barrosos meddelande om att kommissionen skulle komma med ett förslag om att höja taket för gemenskapens betalningsbalansstöd till 50 miljarder euro. En fördubbling av taket kommer att ge en viktig signal till finansmarknaderna om EU:s starka beslutsamhet att hjälpa medlemsstater under ekonomiska påfrestningar. Utvidgningen av den maximala krediten till 50 miljarder euro kommer att ge en stor buffert för att sörja för eventuella ytterligare behov av finansiellt stöd.
Sådana tydliga tecken på solidaritet mellan medlemsstaterna bör också bidra till att lugna finansiella investerares rädsla för ytterligare försämringar på finansmarknaderna i medlemsstater utanför euroområdet. Genom att minska incitamentet för kapitaluttag skulle det minska sannolikheten för problem med betalningsbalansen i länderna i fråga.
I detta sammanhang skulle jag vilja uttrycka min tacksamhet och respekt för den utmärkta samarbetsandan inom Europaparlamentet och särskilt inom utskottet för ekonomi och valutafrågor. Kommissionen antog detta förslag strax före påskhelgen den 8 april och bara två veckor senare ska ni nu rösta i plenum om er lagstiftningsresolution och förslaget till resolution.
Tack vare ert snabba och effektiva arbete kommer Ekofinrådet att kunna anta den ändrade förordningen den 5 maj. EU kommer på så sätt att ha goda förutsättningar att reagera snabbt om det skulle uppkomma något ytterligare behov av betalningsbalansstöd. Detta är en kraftfull signal till medlemsstaterna om att EU har vilja och beredskap att hjälpa till och att EU bör vara den man vänder sig till i första hand vid problem med betalningsbalansen.
Detta utesluter naturligtvis inte att en medlemsstat också skulle kunna be om stöd från andra internationella organisationer såsom Internationella valutafonden, som kommissionen har haft ett nära samarbete med om de senaste finansiella stödpaketen.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att jag håller med om påståendet i ert förslag till resolution om att den aktuella internationella situationen visar hur viktig euron är och att alla medlemsstater utanför euroområdet bör uppmuntras att uppfylla Maastrichtkriterierna för att ansluta sig till euron.
Talmannen: Rådet har tillkännagett att det inte kommer att göra något uttalande. Debatten kommer därför att fortsätta med talare från de politiska grupperna.
Zsolt László Becsey: Jag skulle vilja börja med att tacka föredraganden för att ha utarbetat detta betänkande så snabbt, och om Pervenche Berès hör mig, för att ha varit lyhörd för denna fråga, vilket är positivt. Men jag förstår ändå inte varför vi ska ta itu med denna fråga på ett sådant panikartat sätt, och ignorera den genomsnittliga Europaparlamentarikerns åsikter. När allt kommer omkring skulle de 25 miljarderna euro som finns tillgängliga utan problem kunna täcka kostnaderna för det akuta stöd som ges till Rumänien.
Detta ämne har lagts fram för diskussion för andra gången inom kort tid. I det anförande som jag gjorde i november hävdade jag faktiskt att det höjda taket var otillräckligt, och jag hade rätt. Skälet var inte bara att nya medlemsstater har lagt fram nya krav, utan också att jag, genom att behålla den ståndpunkt som jag hade då, fortfarande anser att detta är en politisk fråga. Det är faktiskt skandal att det inte är EU som hanterar betalningsbalansen för de medlemsstater utanför euroområdet som befinner sig i svår knipa, utan att vi hanterar detta gemensamt med Internationella valutafonden, någonstans mellan lånen till Turkiet och Pakistan. Detta är en skandal för medlemsstaterna.
Fram tills nu trodde vi att när vi anslöt oss skulle vi tjäna en gud, men nu måste vi tjäna flera gudar. Å andra sidan borde vi också noggrant undersöka vad som har lett fram till denna situation, något som vi utan framgång uppmanade kommissionen till redan i november. Det skulle då ha framkommit att den oansvariga ekonomiska politik som de berörda medlemsstaternas regeringar förde, som i fallet med Ungern, var den främsta anledningen, som även kommissionen bidrog till på grund av det delade ansvaret för ekonomisk politik eller snarare avsaknaden av det. Men det skulle också ha stått klart att solidariteten, en av EU:s grundläggande värderingar, brast när det gällde förebyggande. Faktum är att avsaknaden av eurolikviditet också lurar bakom medlemsstaternas betalningsproblem och devalverade valutor. Detta beror delvis på moderbolagens försiktighet som ligger bakom det sårbara stödnätverket på lokal nivå och delvis på att de inte mottog någon särskild praktisk hjälp från euroområdet, huvudsakligen centralbanken, till skillnad från de andra medlemsstaterna i euroområdet som fick sin likviditet förbättrad i så hög grad som möjligt. Men en annan faktor som gör det svårt att vara konkurrensneutral är att länderna utanför euroområdet på grund av valutornas sårbarhet inte heller kan dra fördel av de budgetincitament som ges av de andra under krisen.
Det gläder mig att frågan om Europaparlamentets engagemang togs upp i vårt betänkande. Mina kollegers uppmärksamhet kanske huvudsakligen dras till de särskilda villkoren för delstöd som man kommit överens om med de länder utanför euroområdet som befinner sig i en svårt situation. Hur var det möjligt att föreskriva en drastisk minskning av avgifterna för barnomsorg i enlighet med det avtal som undertecknades med den ungerska regeringen, samtidigt som man helt ignorerade grundproblemet med europeiska demografiska trender? Jag finner det särskilt motbjudande att Ungern tvingas minska sitt nationella tillägg för direktbetalningar till jordbruket i det tilläggsavtal som undertecknades i mars i år. När allt kommer omkring är detta inte en social fråga, utan den togs med i anslutningsfördraget för att mildra vår stora konkurrensnackdel. Hur kom ni på en så omoralisk åtgärd, tillsammans med den ryggradslösa ungerska regeringen? Har ni någon aning om hur mycket skada detta åsamkar ungerska jordbrukare och EU:s rykte? Vi kommer naturligtvis att rösta för förslaget eftersom det innebär ett steg framåt, men det står bara för solidaritet i viss utsträckning. Det som vi måste uppnå är fullständig solidaritet.
Elisa Ferreira: för PSE-gruppen. - (PT) Fru talman! Jämte andra aspekter har krisen inte bara avslöjat enorma klyftor mellan länderna i euroområdet, vilket kanske var den viktigaste slutsatsen i EMU@10-rapporten, utan i synnerhet den oerhörda sårbarheten hos de länder som som tillhör Europeiska unionen men inte är en del av euroområdet.
Det är därför nödvändigt att öka de EU-anslag som finns tillgängliga som stöd vid betalningsbalansproblem. Det är också därför som vi välkomnar att taket för det ekonomiska stödet har höjts från 12 miljarder euro till 25 miljarder euro, och nu till 50 miljarder euro.
Det är dock viktigare att ta itu med orsakerna till problemen och inte bara deras mest uppenbara yttringar.
Det utvidgade EU och euroområdet måste nu omtolka meningen med europeisk solidaritet samt målen sammanhållning och verklig konvergens. I detta avseende måste vi både förstå kraften i EU:s tvärsektorella politik, och även undersöka nya finansinstrument, som euroobligationer.
Ekonomiskt betalningsbalansstöd är grundläggande, men det är inte på långa vägar tillräckligt för att säkerställa det europeiska projektets och den europeiska gemensamma valutans hållbarhet.
Guntars Krasts: (LV) Tack, fru talman! Ökningen av EU:s system för medelfristigt ekonomiskt stöd till 50 miljarder euro är det svar som behövs på den rådande situationen. Det är en viktig signal till de av EU:s medlemsstater som inte ingår i euroområdet, och särskilt till de medlemsstater som har anslutit sig till EU förhållandevis nyligen. Den globala finanskrisens inverkan på den finansiella och ekonomiska situationen i dessa stater har skilt sig åt, men i alla har det lokala och internationella förtroendet för ländernas finanssystem minskat kraftigt. Att stärka gemenskapens stödmekanism visar därför på solidaritet mellan medlemsstaterna. Det kommer att få en stabiliserande roll på finansmarknaderna och bidra till att minska risken för instabilitet i EU:s ekonomi som helhet. Stärkandet av mekanismen för medelfristigt stöd kommer också att göra det lättare för medlemsstaterna att få de anslag som de behöver från internationella finansinstitut. Jag stöder förslaget från det berörda utskottet om att uppmana kommissionen att informera Europaparlamentet om samförståndsavtalet med medlemsstaterna som mottar stöd, liksom behovet av att om två år genomföra en kontroll av villkoren som ligger till grund för stödet. Tack så mycket.
Alain Lipietz: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Detta är andra gången som vi har tvingats höja den garanti som ges av Europeiska unionen för att dess medlemmar ska övervinna sina svårigheter, de medlemmar som inte tillhör euroområdet. Detta är andra gången: vi höjde den redan i december.
Charlie McCreevy har gratulerat oss till vårt snabba agerande. Vi agerade snabbt redan i december, och vi skulle vilja säga till Charlie McCreevy, som Pervenche Berès gjorde för ett ögonblick sedan, att ökningen ...
Ja, herr McCreevy, varsågod! Varsågod. Herr kommissionsledamot ...
... Vi skulle vilja att ömsesidighet tillämpas, och med detta menar jag att när parlamentet ber er att lägga fram ett utkast till förordning om hedgefonder svarar ni oss omedelbart, och inom samma tidsram som vi tillämpar när ni ber oss att öka stödet för att skydda betalningsbalansen.
Vi befinner oss verkligen i en kris. Vi kanske inte behöver ha sammanträde varje dag, men vi ska åtminstone inte behöva vänta sex månader från det att Europaparlamentet begär ett direktiv om hedgefonder tills kommissionen uppfyller önskningen!
Helt klart instämmer vi till fullo i behovet att öka kreditlinan för detta stöd, och jag är något förvånad över László Becseys kommentarer. Vi förde exakt samma diskussion i december. Kommissionsledamot Joaquín Almunia förklarade för László Becsey att det var den ungerska regeringen som själv hade begärt stöd från Internationella valutafonden men inte från EU, och att det var EU som sa: ”Men vi kan också hjälpa er”.
Det står klart att EU har en plikt att visa solidaritet med länder utanför euroområdet, men det finns ingen anledning att avslå stöd från Internationella valutafonden, som vi alla bidrar till, även Ungern och Rumänien.
Det finns därför två saker som stör oss i Berèsbetänkandet - som vi trots detta kommer att rösta för. För det första, vad är meningen med att i punkt 4 säga att vi måste visa solidaritet med andra länder, för att sedan i punkt 11 påpeka att vi under inga omständigheter är bundna av ett lands åtaganden? Det stämmer att vi inte är bundna att ett lands åtaganden, men det är meningslöst att påpeka detta när vi säger att vi ska visa solidaritet med varandra.
Det andra problemet är påståendet att det inte finns en rättslig grund för att öka denna solidaritet, men det är just kommissionens ansvar att tillhandahålla denna rättsliga grund. Vi befinner oss i en kris, och det är hög tid att vi får en rättslig grund att stå på.
Werner Langen: (DE) Herr talman! Jag skulle vilja inleda med att tacka Pervenche Berès för den hastighet med vilken hon utarbetat ett förslag till betänkande. Som ni känner till omfattar förfarandet två steg. Det första är samråd, yttrandet om rådets förordning. Detta är inte ett medbeslutandeförfarande. I detta skede var vi i utskottet eniga i vår åsikt att ökningen från 12 till 25 och sedan till 50 miljarder euro var rätt väg att gå. Tre medlemsstater har redan utnyttjat medel: Ungern, vars situation Zsolt László Becsey just har diskuterat i samband med landets nationella ansvar, samt Lettland och Rumänien. Dessa gemenskapsmedel gör det möjligt för oss att ge effektivt stöd och på så sätt aktivt stödja länder som har hamnat i betalningssvårigheter.
Vi ska trots detta inte glömma att de internationella institutionerna samtidigt har beslutat att öka finansieringen från de internationella finansinstituten - Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och utvecklingsbanker - med 1 100 miljarder US-dollar. Detta innebär att vi har ett tvåfaldigt instrument. EU har bidragit till att öka denna finansiering, samtidigt som man också tar sitt eget ansvar. Mot denna bakgrund är det utkast till resolution som vi i utskottet för ekonomi och valutafrågor röstade om i går kväll på grundval av kompromissförslag också anpassat till antagandet av parlamentets önskningar, kommissionens och det behöriga rådets krav och yrkanden i detta avseende för framtida lagstiftning.
I samband med detta finns det en rättslig fråga om euroobligationer och artikel 100, som bara är bindande för länder i euroområdet. Om vi beaktar att det för närvarande inte finns någon rättslig grund för euroobligationer i fördraget är vi på rätt spår. Å andra sidan måste dock kommissionen ges i uppgift att granska de villkor som krävs för att göra dessa åtgärder möjliga till att börja med. Jag anser att detta är ett ansvarsfullt tillvägagångssätt.
Vår grupp kommer därför att stödja detta förslag i sin helhet - båda förslaget till förordning och resolutionsförslaget. Vi hoppas att detta inte innebär att EU inlåter sig i något slags extra finansansvar som skulle kunna krossa vilken budget som helt. Gränsen på 50 miljarder euro är därför fullständigt försvarlig för närvarande. Om nya problem skulle uppstå, kommer vi inte att kunna blunda för dem.
Dariusz Rosati: (PL) Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka mitt bestämda stöd för kommissionens förslag att fördubbla det ekonomiska stöd som är tillåtet för de nya medlemsstater som inte ingår i euroområdet. Jag skulle vilja gratulera kommissionen till dess snabba reaktion, och också tacka föredraganden, Pervenche Berès.
Den pågående krisen har utan tvivel visat att de medlemsstater som inte tillhör euroområdet kan vara mycket sårbara för fluktuationerna på finansmarknaden, ofta utan egen förskyllan. Man har här uttalat att Europeiska unionens stöd bör utgå från solidaritetsprincipen. Jag instämmer fullständigt i detta, men jag skulle vilja tillägga att detta också är ett krav eftersom krisen inte uppstod i de nya medlemsstaterna, och de är inte ansvariga för turbulensen på finansmarknaderna. Att ge dem detta stöd är alltså fullständigt försvarbart.
Samtidigt skulle jag vilja tillägga att oavsett om förslaget uppskattas och får stöd eller inte, är den mest effektiva metoden för att avlägsna liknande hot i framtiden att ge dessa länder möjlighet att ansluta sig till euroområdet så snart som möjligt. Detta kommer att bli billigare och ge EU större stabilitet.
Edit Herczog: (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, fru Berès! Vi kan inte förutsäga denna kris varaktighet och omfattning, men vi övervakar den konstant. Även om vi inte kan ta itu med krisen på förhand måste vi försöka att pressa ned reaktionstiden till ett minimum och uppnå maximal öppenhet, demokrati och effektivitet. När det gäller just tid, hanterar vi krisen som den grekiske guden Kronos: all den tid som går åt för att hantera krisen sväljer våra egna barn. Vi kommer att falla offer för krisen om vi inte kan vidta snabba, effektiva åtgärder. Det europeiska institutionella systemet måste anta rollen som Rhea, Kronos' maka, något som innebär att vi besegrar Kronos. Med andra ord måste vi utnyttja tiden på bästa sätt för att bekämpa krisen. Jag skulle vilja tacka Europaparlamentet, Europeiska kommissionen och Europeiska rådet för deras gemensamma beslut att stimulera solidaritet och effektivitet. Men eftersom László Becsey har tagit upp inhemska politiska frågor skulle jag också vilja uppmärksamma er på att medan vi tar itu med krisen är det parlamentsledamöternas plikt att samarbeta i nationella parlament. Vi behöver ingen uppdelning mellan regeringsparti och opposition, utan hjälp från alla parter som deltar i krishanteringen. Detta gäller mitt land, Ungern, och alla andra länder.
Theodor Dumitru Stolojan: (RO) Jag skulle vilja tacka Europeiska kommissionen, rådet och Europaparlamentet för att de har tänkt ut denna åtgärd på ett så effektivt sätt. Många medlemsstater som inte ingår i euroområdet kommer att gynnas av detta tillägg till interventionsfonden när det gäller krav på betalningsbalans, inklusive Rumänien. Utan denna åtgärd skulle den situation som utlösts av den ekonomiska och finansiella krisen ha varit mycket svårare i de medlemsstater som står utanför euroområdet. Med tanke på att det åter har visat sig att de medlemsstater som använder sig av euron har klarat sig bättre igenom finanskrisen, skulle jag vilja föreslå att i det samförståndsavtal som ska undertecknas av kommissionen och medlemsstaterna för att kunna utnyttja dessa fonder, bör medlemsstaterna, särskilt de nya, påminnas om att de är skyldiga att vidta alla åtgärder för att ansluta sig till euroområdet.
Andrzej Wielowieyski: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag stöder helhjärtat Pervanche Berès' betänkande, och jag noterar att själva det faktum att vi redan har G20 i stället för G8 är ett stort framsteg.
Jag anser att de ståndpunkter som intogs i London, särskilt av européerna, är rimliga, men vi får inte stoppa med det. Det handlar inte bara om att övervaka marknader och hedgefonder bättre, eller att stödja vår betalningsbalans och ekonomin med penninginjektioner i storleksordningen flera miljarder US-dollar.
Det internationella monetära systemet fungerar inte som det ska, eftersom vi inte exakt vet hur mycket varor och tjänster kostar i de olika länderna. Vi måste därför gå längre och beakta idén att införa en internationell valuta, eller åtminstone skapa ett gemensamt politiskt system i vilket några få huvudvalutor sammanförs.
Kina, Ryssland, många utvecklingsländer men också nya medlemmar i unionen - vi behöver alla stabilitet och grundregler.
Detta hänger emellertid också på oss, unionen.
Margarita Starkevičiūt: - (LT) Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på en olustig omständighet som döljer sig bakom vackra ord. Europa är i dag i själva verket delat i två delar: euroområdet och icke-euroområdet. För en timme sedan diskuterade vi kontroll av finansmarknaderna. Det är uppenbart att målet är att säkerställa rörligheten för kapital och finansgruppers verksamhet på ett enhetligt sätt inom hela EU. Detta innebär att makroekonomisk styrning hamnar i nationella händer, och om det blir problem måste länderna lösa dessa på egen hand. Detta är inte den inställning som kommer att hjälpa oss att stärka den inre marknaden. Vi behöver en gemensam makroekonomisk styrning, och detta kommer att uppnås om vi stöder förslaget från de Larosières grupp. Vi behöver dock denna makroekonomiska styrning inom hela EU, inte bara inom euroområdet, och vi behöver den nu. Jag anser att ett av Europaparlamentets förslag inför Ekofinrådets möte borde vara att diskutera makroekonomisk styrning, inte bara inom euroområdet utan på EU-nivå.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! László Becsey tog upp frågan om villkorlighet i samband med lån. Låt mig bara säga att villkoren diskuteras med regeringar och med alla medlemsstater inom rådet, så de bestäms inte ensidigt.
Ett antal talare tog upp frågan om den rättsliga grunden för just denna bestämmelse. Kommissionen har övervägt att använda artikel 100 som grund för nya instrument för EU:s betalningsbalansstöd. Eftersom frågan är brådskande och för att säkra kontinuiteten har det dock visat sig rimligt att hålla sig till de aktuella rättsliga instrumenten och göra minsta möjliga revidering av förordning (EG) nr 332/2002 om upprättandet av ett system för medelfristigt ekonomiskt stöd till medlemsstaters betalningsbalans. Det som ändras är då att taket ökas enligt Europeiska rådets överenskommelse, tillsammans med några tekniska förbättringar som verkar vara nödvändiga utifrån erfarenheten sedan förra hösten av genomförandet av systemet för betalningsbalans. Ett antal talare tog upp just denna punkt.
Låt mig än en gång tacka Europaparlamentet för dess effektiva hantering av just detta ärende.
Pervenche Berès: Herr talman! Det stämmer att vi ibland skulle vilja att kommissionen visade samma ansvarskänsla och effektivitet som Europaparlamentet.
Till Zsolt László Becsey skulle jag vilja säga att, enligt min mening, framhåller man tydligt de problem som rör medlemskap i euroområdet i den resolution som vi ska rösta om i kammaren, och även vikten av att blåsa liv i begreppet solidaritet inom EU. Detta är ett av skälen till att vi starkt stöder detta förslag.
Herr kommissionsledamot! När det gäller frågan om artikel 100, är inte problemet att veta om artikel 100 kommer att användas här, utan att veta om vi inom EU äntligen ger oss själva alla de redskap som krävs för att hantera krissituationen och dess potentiella framtida utveckling.
Vi anser att kommissionen måste genomföra sekundärlagstiftningen så att den i framtiden kan använda artikel 100 för att ta itu med problem inom euroområdet som de 50 miljarder euro, som vi ska rösta om i dag, inte kan användas till.
Detta är andan i Europaparlamentets ståndpunkt, och jag hoppas att kommissionen hör detta budskap, oavsett om det gäller arrangemangen, den fullständiga uppsättningen redskap som krävs för att hantera denna kris eller villkoren för att utarbeta memorandum och villkorligheten för dessa lån i förhandlingar med de berörda medlemsstaterna.
Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum fredagen den 24 april.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.20 och återupptogs kl 12.00.)
| sv |
Sammanträdeskalendern för 2008
| sv |