Datasets:

recursal

/

Europarl-Conversation

like 0

1. Medling i civilrättsliga tvister (omröstning) - Före omröstningen: Arlene McCarthy : föredragande. - (EN) Herr talman! Lite respekt för en föredragande från mina kollegers sida skulle uppskattas. Jag ska fatta mig väldigt kort. Det var omöjligt att planera in en debatt om det här betänkandet. Det finns inga ändringsförslag, och vi röstar för att vi nu vill starta diskussionerna med rådet och kommissionen. Jag ville också säga att än är inte sista ordet sagt, och vi förbehåller oss rätten att ta upp vissa av dessa kompromisser med rådet och kommissionen igen om det är nödvändigt, för att se till att medlingen verkligen fungerar för våra medborgare och att vi når våra mål. Vi kan nu gå vidare till omröstningen.

sv

8. Export av giftigt avfall till Afrika (omröstning)

sv

Rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken - Europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om följande betänkanden: av Sharon Bowles, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av det rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken - C6-0348/2006 - och av Ieke van den Burg, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om att inrätta en europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information - C6-0379/2006 -. Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (ES) Herr talman, mina damer och herrar! År 2005 inledde kommissionen, med stöd från rådet och parlamentet, en process för att reformera styrningen av den europeiska statistiken i syfte att stärka alla medlemsstaters statistiska byråers oberoende, integritet och ansvar. Detta gällde naturligtvis även Eurostat, Europeiska gemenskapernas statistikkontor. Den första aspekten i denna process var antagandet i maj 2005 av en uppförandekod för europeisk statistik. Tillämpningen av denna kod resulterade i ett närmare samarbete mellan Eurostat och de nationella statistiska byråerna och i förbättrad pålitlighet hos statistiska uppgifter som hade samlats in för många olika syften. Jag vill dock särskilt ta upp ett mål som har varit föremål för diskussion här under årens lopp, dvs. det alltför långtgående förfarandet i samband med offentliga budgetunderskott. När den lade fram förslaget om uppförandekoden rekommenderade även kommissionen att inriktningen på självreglering skulle uppvägas genom upprättandet av ett rapportsystem för att övervaka hur man följde koden. Detta gav upphov till idén att inrätta ett oberoende, externt rådgivande organ som skulle spela en aktiv roll vid övervakningen av uppförandekodens tillämpning i det europeiska statistiska systemet som helhet. Samtidigt uppmärksammade kommissionen att det var lämpligt att se över verksamheten inom och sammansättningen av den europeiska rådgivande kommittén för statistik på de ekonomiska och sociala områdena, i syfte att göra den effektivare och låta den spela en mer strategisk roll. Ekofinrådet, och mer allmänt, de nationella statistiska myndigheterna välkomnade båda rekommendationerna och kommissionen tillämpade dem i ett dubbelt förslag i oktober i fjol. Vi debatterar dessa förslag i dag i förhoppningen att, och jag hoppas att vi kommer att kunna bekräfta om ni håller med mig här, man kommer att anta dem vid den första behandlingen. Jag vill sålunda särskilt gratulera de två föredragandena, Sharon Bowles och Ieke Van den Burg, till deras arbete och kvaliteten hos deras betänkanden. Denna process med att stärka styrningen av den europeiska statistiken kompletteras genom ett nytt förslag från kommissionen som antogs den 16 oktober, bara några dagar sedan, om översyn av förordningen om europeisk statistik. Detta förslag är också föremål för rådets och parlamentets godkännande enligt medbeslutandeförfarandet och vi kommer därför att få möjlighet att debattera det här igen under de kommande månaderna. Dessa initiativ kommer att ge unionen ett modernt, pålitligt och effektivt europeiskt statistiskt system med förmåga att förbättra allmänhetens förtroende för officiella statistiska uppgifter. Jag hänvisar återigen till de debatter vi har haft ofta i kammaren under de senaste åren om vikten av pålitliga budgetuppgifter eller pålitliga uppgifter om andra nationella offentliga räkenskaper, BNP etc., eller behovet att ha ett prisindex som allmänheten kan lita fullständigt på. När det gäller de betänkanden som vi debatterar i kväll vill jag bara påpeka att det från vår synvinkel skulle vara önskvärt om det fanns en större respekt för den institutionella balansen, som vi menar planeras i det ursprungliga förslaget, när det gäller utnämningen av ledamöter till Europeiska rådgivande organet för statistikstyrnings styrelse och utarbetandet och överföringen av rapporterna från denna styrelse. Kommissionen erkänner i vilket fall som helst att ändringsförslagen till de ursprungliga förslagen naturligtvis är viktiga, att de har rådets och parlamentets stöd och att de inte innebär en ändring av andemeningen i våra ursprungliga förslag. Innan jag avslutar vill jag sålunda upprepa mina tack till föredragandena och till utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras utmärkta arbete och för det ständiga stödet för kommissionens arbete att modernisera vårt statistiska system och göra det mer pålitligt och mer robust. Sharon Bowles : föredragande. - (EN) Herr talman! Beslutet gäller inrättandet av det rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken. Statistik utnyttjas av medlemsstaterna, av EU, i internationella sammanhang och av många andra berörda parter i en rad olika syften. Europeiska centralbanken (ECB) utnyttjar den exempelvis för ekonomisk analys. Kommissionen upprättar genom Eurostat statistik som tagits fram med hjälp av uppgifter från medlemsstaterna. För några år sedan uppstod frågor kring trovärdigheten i den statistik som en del medlemsstater tillhandahöll till EU:s institutioner, och det blev uppenbart att något slags kvalitetskontroll behövdes. Till följd av detta utarbetades, som kommissionsledamoten har nämnt, en uppförandekod för statistiska förfaranden. I konsekvensens och efterlevnadens namn kontrolleras genom inbördes utvärderingar, där en annan medlemsstat och Eurostat deltar, att alla nationella statistikkontor följer uppförandekoden. Som en ytterligare kontrollstation föreslogs dessutom att ett oberoende rådgivande organ på hög nivå skulle inrättas. Det är detta organ, som nu fått namnet det rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken, som förslaget gäller. Det måste i ärlighetens namn sägas att alla berörda har en stark känsla av att organets uppgift kan upplevas som mycket påträngande. Jag är tacksam mot det nuvarande portugisiska ordförandeskapet och det tyska ordförandeskapet dessförinnan, liksom mot kommissionen, för att man varit ärlig mot mig om dessa känslor. Parlamentet var givetvis fast beslutet att se till att organet skulle bli något mer än en jasägare till kommissionens betänkande. Vi har emellertid enats om ett balanserat och fungerande förslag, där de flesta av parlamentets ändringsförslag finns med i en eller annan form. Det gläder mig speciellt att vi har kunnat komma överens med rådet om att dialog ska uppmuntras, inte endast mellan organet, kommittén för det statistiska programmet och den rådgivande kommittén för den europeiska statistiken utan även med de organ i medlemsstaterna som företräder de berörda parterna. Organet kommer att avlägga rapport inför parlamentet och rådet, och rapporten kommer att innehålla en utvärdering av genomförandet av uppförandekoden i det europeiska statistiksystemet som helhet. Organet kommer även att bistå kommissionen med förslag till lämpliga åtgärder för att underlätta genomförandet av uppförandekoden när det gäller Eurostat och det europeiska statistiksystemet som helhet. Det kommer dessutom att bistå kommissionen med att informera användare och uppgiftslämnare om uppförandekoden och ge råd vid uppdateringen av uppförandekoden. Åtgärder för att garantera organets oberoende och göra parlamentet delaktigt i utnämningsfrågor ingår också. Sedan kommissionen hörts är det rådet som nominerar och parlamentet som godkänner nomineringen av organets ordförande. Parlamentet och rådet utser vardera tre ledamöter av organet. Ordföranden får varken vara ledamot av något statistikkontor eller av kommissionen eller ha haft något sådant uppdrag under de två senaste åren. Vi funderade över om liknande undantag skulle gälla för samtliga ledamöter, men detta är svårhanterligt rent praktiskt. Vi har emellertid infört ett ytterligare krav, nämligen att organet ska bestå av ledamöter vars kompetens och erfarenheter kompletterar varandra. Om vi händelsevis inte skulle lyckas fullt ut med avvägningen bör ledamöterna i organet själva kunna avgöra om de har varit missnöjda eller inte, och därför har en klausul införts om en översyn efter tre år. Detta kommer att ge organet och andra tillräckligt med tid för att avgöra om förfarandena fungerar och är effektiva eller om förändringar krävs, och översynen måste vara grundligt genomförd. Parlamentet, det portugisiska ordförandeskapet och kommissionen har fört en mycket intensiv dialog om dokumentet, och jag tackar dem för detta. Det gläder mig att jag med stöd av skuggföredragandena har kunnat lotsa förslaget genom en enda behandling, och jag tackar också dem. Ieke van den Burg : föredragande. - (EN) Herr talman! Låt mig först få komma med två inledande synpunkter. Den första handlar om att statistik givetvis är allt annat än roligt och alltid hamnar sist på dagordningen. Det som emellertid bekymrar mig en aning är att det finns politiker, parlamentsledamöter och andra som ofta och gärna klagar över att vi måste ha statistik. Men om det nu finns en möjlighet att verkligen förbättra något är de ju inte särskilt engagerade i att råda bot på situationen. Den andra synpunkten handlar om att jag hoppas att åtminstone kommissionsledamoten kommer att uppskatta att vi har denna debatt. Sharon Bowles och jag har sagt att vad oss anbelangar är det egentligen inte nödvändigt att ha debatten. Det är emellertid viktigt att understryka att ni faktiskt har åstadkommit något på statistikområdet, och frågan förtjänar vår uppmärksamhet. Jag hoppas alltså att ni inte klandrar oss för att vi håller er kvar här vid denna sena tidpunkt. Jag vill därefter lyckönska er till de mycket konkreta åtgärder som ni har vidtagit när det gäller de statistikproblem som nyligen gång efter annan har dykt upp. Jag vet att ni tvingades göra detta inom det politiska manöverutrymme som rådet har tilldelat er, eftersom vi vet att kommissionen inte kan ålägga medlemsstaterna att inrätta oberoende statistikkontor och bestämma hur de ska arbeta och ta sig an siffror och datauppgifter. Ministrar och ledamöter av Europaparlamentet, som är de som klagar mest högljutt och bestämt över att andras siffror inte är tillförlitliga, är också de som inte vill att man ska lägga sig i deras angelägenheter och inkräkta på deras självständighet och deras sätt att hantera statistik. Detta är ett problem som ni måste ta itu med. Jag anser emellertid att ni, herr kommissionsledamot, i detta sammanhang gjorde klokt i att tillämpa en pragmatisk bottom-up-strategi, att inrikta er på inbördes utvärderingar och en uppförandekod. Det var även klokt att omstrukturera styrningen av statistiksystemet genom att dels inrätta ett nytt styrorgan på hög nivå som Sharon Bowles talade om, dels omstrukturera den nuvarande europeiska rådgivande kommittén för statistik på det ekonomiska och sociala området, som hade hand om den socioekonomiska statistiken, till en smidigare och mindre rådgivande kommitté med ett utvidgat mandat. Sharon Bowles och jag har i betänkandet försökt utveckla detta ytterligare och stödja och stärka kommissionens strategi. Samtidigt har vi även - i enlighet med vårt förslag - försäkrat oss om att dessa båda nya organ i EU-familjen kan fungera på rätt sätt och vara mer självständiga i förhållande till kommissionen och Eurostat. Detta har kanske inte helt och hållet legat i linje med kommissionens syften. Jag hyser emellertid stor uppskattning för generaldirektören för Eurostat för att han varit storsint nog att acceptera att vi berövat honom rösträtten i det system som vi utarbetade. Jag vill även uttrycka min uppskattning av det portugisiska ordförandeskapet och Helena Cordeiro för den effektivitet med vilken hon skötte ordförandeskapet i rådets arbetsgrupp och tillsammans med oss förhandlade fram en överenskommelse om denna fråga vid första behandlingen. Detta var ett mycket effektivt, mycket tidsbesparande och byråkratiskt smidigt sätt. Hans-Peter Martin, som också har begärt ordet, kan alltså få ett exempel på hur vi på ett mycket effektivt sätt kan hantera denna typ av medbeslutandeförfarande. Jag vill mycket kort och i stora drag redogöra för hur statistikorganet är uppbyggt, och jag kommer att göra detta skriftligt. Om ni läser dokumentationen kan ni se vilka förändringar vi gjorde, och jag kommer därför inte att upprepa detta här. Jag kommer i stället att vidhålla min önskan om att dessa båda organ ska leda till en större kännedom om och en viss förbättring av statistiksystemens funktion och göra det lättare för oss att få fram tillförlitliga siffror och grunda våra ekonomiska verksamheter på tillförlitliga data. Jean-Paul Gauzès: för PPE-DE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förbättringen av det europeiska statistiska systemet är en del av den bredare uppgiften att få till stånd en sund ekonomisk styrning i EU, särskilt när det gäller anpassningen av stabilitets- och tillväxtfonden. Jag delar kommissionens och medlemsstaternas önskan att förbättra den statistiska informationens kvalitet. Som jag uppfattar saken är fastställandet av vad som utgör ett för stort underskott beroende av uppgifternas pålitlighet. Opålitliga uppgifter äventyrar hela stabilitets- och tillväxtpakten. Som motprestation för flexibiliteten i genomförandet av pakten, som genomfördes enligt den reform som antogs av Europeiska rådet vid dess möte i mars 2005, måste de nödvändiga siffrorna vara oomtvistliga och verifierbara. Flexibiliteten är också viktig i det rådande sammanhanget när det gäller utvidgning av euroområdet. Vi måste ta lärdom av tidigare erfarenheter! EU har redan åtagit sig att se över den statistik som har att göra med en medlemsstats budgetunderskott och skuldnivå. Nu vill flera medlemsstater gå med i eurosamarbetet, så volymen av statistisk information som ska bearbetas kommer att öka i likhet med antalet parter som kommer att delta i diskussionerna. Den föreslagna förbättringen av det europeiska statistiska systemet syftar till att ta itu med berättigade farhågor som har uttryckts angående giltigheten av de uppgifter som medlemsstaterna levererar och systemet för kontroll av dessa. Vi måste se till att behålla förtroendet för det statistiska systemet och för Eurostats förmåga att verifiera de budgetuppgifter som medlemsstaterna levererar. Av dessa skäl stöder jag reformen som för det första kommer att resultera i inrättandet av en europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information och för det andra i inrättandet av det rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken, och båda organen kommer att kunna hjälpa varandra på ett aktivt sätt att övervaka tillämpningen av uppförandekoden i hela det europeiska statistiska systemet. Jag tvekar inte att stödja de förslag som har lagts fram av våra två utmärkta föredragande. Wolf Klinz: för ALDE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som ni redan har påpekat, herr kommissionsledamot, är statistik mycket viktig för både EU och medlemsstaterna inom många politikområden. Om man ska kunna undvika felaktiga beslut och en ovälkommen utveckling måste statistiken vara meningsfull, pålitlig, öppen för endast en tolkning och därmed även jämförbar. Detta har tyvärr inte alltid varit fallet. Jag välkomnar därför inrättandet av en europeisk rådgivande kommitté för gemenskapens politik inom statistisk information och inrättandet av det rådgivande organet för styrning av den europeiska statistiken. De ändringsförslag som Europaparlamentet har lagt fram kommer förhoppningsvis att ge båda organen de befogenheter de kommer att behöva. Låt mig först och främst betona att den rådgivande kommittén kommer att vara oberoende och att alla berörda grupper kommer att bli företrädda i den. Kommittén kommer att ha betydligt färre ledamöter än sin föregångare, den europeiska rådgivande kommittén för statistik på det ekonomiska och sociala området, och minskningen från 79 till 24 ledamöter kommer att göra den betydligt effektivare. Jag välkomnar det faktum att Europeiska datatillsynsmannen kommer att bli en ledamot med rösträtt i den rådgivande kommittén, samtidigt som Eurostats generaldirektör bara har blivit ledamot utan rösträtt. Detta understryker kommitténs oberoende. För det andra är det rådgivande organet ett bra komplement till den rådgivande kommittén. Organet kommer att övervaka och, hoppas jag, främja tillämpningen av uppförandekoden i alla situationer som rör europeisk statistik. Man kan bara hoppas att, med stöd från dessa båda organ, användarnas behov kommer att få större genomslagskraft på arbetsprogrammet för statistik och att uppförandekoden kommer att tillämpas på ett sådant sätt att vilseledande eller felaktig information inte längre kommer att användas. Låt mig avsluta med att tacka båda föredragandena för deras arbete och för deras vilja att diskutera omtvistade frågor på ett uppriktigt och konstruktivt sätt. Mieczysław Edmund Janowski: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag vill gratulera Sharon Bowles och Ieke van den Burg till deras betänkanden. Vi bör vara medvetna om den roll som det europeiska statistiska systemet spelar - ett system som mycket väl kan vara det bästa i världen. Jag talar då inte bara om siffrornas, tabellernas eller diagrammens tydlighet. Den viktigaste frågan är de statistiska uppgifternas pålitlighet och fullständighet på EU-nivå, på nationell nivå och även, vilket jag vill betona, på regional nivå. Av detta skäl är det viktigt att säkra informationens kontinuitet och tillgången till den. Jag vill tillägga att bara statistiska uppgifter som har samlats in och kollationerats på samma sätt, i enlighet med statistiska principer, kan vara pålitlig och genomsynlig och kommer inte att påverkas av kortsiktiga intressen eller övergående prioriteringar. Min erfarenhet inom regionalpolitiken har tydligt visat att det finns sådana risker. Av detta skäl borde vi vara glada över att vi har ett europeiskt statistiskt program för 2008-2012. Om det ska fungera behöver vi emellertid lämplig finansiering och, framför allt, lämpliga samråd, övervakning av tillämpningen av uppförandekoden för statistiska förfaranden och lämplig statistikförvaltning. Detta är mycket viktigt mot bakgrund av de olika system som används i medlemsstaterna, behovet att samordna och likrikta dem på medlemsstatsnivå med hänsyn till de olika statistiska byråerna och Eurostat. Jag vill i detta sammanhang stödja båda betänkandena. Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Det finns en allmän uppfattning om hur viktig statistik är, och inte bara bland de personer som har lyckats komma hit vid denna sena timme. Frågan är om det mål som jag antar att vi alla eftersträvar kommer att uppnås i och med de åtgärder som vidtas här. Jag kom att tänka på detta, herr kommissionsledamot, när ni talade om ytterligare en ny förordning som vi skulle förhandla om. Jag undrar om ni kanske kan berätta för oss om förordningen också kommer att påverka dessa rådgivande organ. Den andra frågan är följande: det finns alltid en stor inneboende fara med rådgivande organ att de blir en lag för sig själva och drar allt i långbänk. Skulle det inte i slutänden varit förnuftigare att kort, koncist och tydligt, genom att använda externa managementkonsulter om nödvändigt, utreda de problem som har uppstått med Eurostat och sedan snabbt komma överens med parlamentet, i stället för att återigen vältra över ansvaret och skjuta frågan åt sidan? När allt kommer omkring vet vi alla att problemet egentligen handlar om kontakterna mellan Eurostat och de nationella statistiska byråerna. Det bästa ett rådgivande organ kan göra är att återigen föra upp problemet på dagordningen, men det kommer verkligen inte att kunna skapa verklig öppenhet och effektivitet. Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (ES) Herr talman! Jag vill först och främst tacka er alla, särskilt föredragandena, men även alla andra som har uttalat sig under debatten, för ert engagemang och samarbete när det gäller att förbättra styrningen av statistiken i Europeiska unionen och, genom den andra kommittéreformen, för förbättringen av användarnas deltagande i EU:s ekonomiska och sociala verksamhet i syfte att få ett bättre statistiskt system, ett mer trovärdigt system. Det vi talar om här är ett system och, som Ieke Van den Burg sa, måste både Europeiska gemenskapernas statistikkontor (Eurostat) och de nationella statistiska byråerna i de 27 medlemsstaterna leva upp till våra krav och hopp; de måste samarbeta, de måste samordna sitt arbete, de måste sporra varandra - därav beteendekoden, och det sätt som den tillämpas på menar jag är mycket positivt. Jag hoppas att detta nya organ ska kunna bedöma dess värde och sporras att arbeta med framtiden för ögonen, därför att det är mycket viktigt inom många områden att ha tillgång till bra statistik. Jean-Paul Gauzès hänvisade till stabilitets- och tillväxtpakten. Det gjorde även jag i mitt inledande inlägg. Det är mycket viktigt att vi har pålitliga siffror när vi övervakar budgetdisciplinen inom denna multilaterala ram. Det är också mycket viktigt att ha ett pålitligt prisindex och det är också mycket viktigt att ha statistiska uppgifter om utrikeshandeln, investeringar från utlandet eller om handelsmönster eller finansiella flöden. När det gäller alla aspekter som vi diskuterade, eller som jag, lyssnade till, under den föregående punkten energi, är det oerhört viktigt att ha statistik om energi, vilket också gäller statistik om invandring eller frågor som rör vad som tidigare varit känt som den tredje pelaren. Det finns många, så många verksamhetsområden, praktiskt taget alla EU:s verksamhetsområden, som behöver bra statistik, att betydelsen av denna debatt - samtidigt som det inte handlar om ett särskilt ”sexigt” ämne, som Ieke van den Burg uttryckte det - är uppenbar, och jag hoppas att de två organen kan leva upp till det vi begär av dem enligt dessa två förordningar. Ännu fler viktiga bestämmelser, ”statistiklagen”, är på gång. Med hänsyn till kombinationen av detta paket och de mycket värdefulla insatserna från både Eurostat och de 27 medlemsstaternas nationella statistikbyråer, hoppas jag att alla tvivel om kvaliteten hos statistiken i EU snart ska vara skingrade, och att detta kommer att resultera i större effektivitet och bättre avstämning av vår politik och våra beslut mot EU-medborgarnas krav och förväntningar, därför att det är i princip detta det handlar om när vi talar om statistik.. Talmannen: Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 24 oktober.

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt på dagordningen är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.) Alain Hutchinson: (FR) Herr talman! Ursäkta mig, jag är inte säker på vilken artikel i arbetsordningen jag borde åberopa, men jag vill göra ett uttalande om den rådande situationen i parlamentet: den håller på att förvandlas till en ständig cirkus, vilket gör det mycket svårt att arbeta med seriösa saker i lugn och ro. (Applåder) Jag anser att denna situation nådde sin kulmen i går kväll, och jag skulle vilja be ordförandeskapet att vidta åtgärder för att återställa lugnet och en seriös atmosfär i ett parlament som borde tjäna som exempel för hela världen och vara ett seriöst parlament, inte en cirkus. (Applåder) Talmannen: Jag antar, herr Hutchinson, att ni menar de olika uppvisningarna i gångarna och korridorerna. Ni vet att kvestorerna är ansvariga i detta avseende. Vi kommer naturligtvis att vidarebefordra era synpunkter. Pervenche Berès: (FR) Herr talman! Jag vill också uttala mig om lugn och ro i vårt arbete. Vårt sammanträde i går eftermiddag präglades av en mycket rörande berättelse, men avbrottet i föredragningslistan innebar att anförandena om så viktiga ämnen som finanskrisen blev uppskjutna i mer än två timmar och talarordningen stördes fullständigt. Det bidrar inte till att saker och ting avlöper smidigt i kammaren. Talmannen: I detta fall kommer jag inte att vidarebefordra era synpunkter till kvestorerna utan till talmanskonferensen, eftersom det organet ansvarar för sådana frågor.

sv

6. Utvärdering av Peace-programmet och strategier för framtiden (

sv

De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet

sv

Avbrytande av sessionen (Talmannen förklarade sammanträdet avslutat kl. 15.50.)

sv

Att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är en kort presentation av betänkandet av Anders Wijkman, för utskottet för utveckling, om att skapa en global klimatförändringsallians mellan Europeiska unionen och de fattiga utvecklingsländer som är mest utsatta för klimatförändringar. Anders Wijkman: föredragande. - (EN) Herr talman! Betänkandet är ett svar till den globala klimatförändringsalliansen, som Europeiska kommissionen inrättade mot slutet av förra året. Den globala klimatförändringsalliansen är i grunden ett mycket bra initiativ. Den utgör först och främst ett erkännande av att klimatförändringarna kommer att utsätta låginkomstländerna för stora risker. Ironiskt nog är det bara åtta år sedan millennieutvecklingsmålen antogs i New York. Klimatförändringarna nämndes då knappt, trots att det redan då var tydligt att många låginkomstländer skulle drabbas hårt av klimatförändringarnas negativa effekter. Sättet som vi är organiserade på, i nationella organisationer, regeringar, osv. - med klimatförändringen på ett spår och utvecklingen av samarbete på ett annat spår - utgjorde redan en svårighet och ett allvarligt hinder för ett fullständigt erkännande av klimatförändringarnas hot mot utveckling och fattigdomsbekämpning. Utmaningen är naturligtvis stor. För att hjälpa låginkomstländerna att anpassa sig och reducera riskerna å ena sidan samt mildra effekterna av klimatförändringarna å andra sidan, och för att utveckla strategier mellan de två, måste man inrikta sig särskilt mot avskogningen. Därefter, avslutningsvis och det är det viktigaste, integrera samtliga problem i planerna för utveckling och fattigdomsbekämpning. Det är mycket viktigt att vi i slutändan inte står med en rad fristående anpassningsprojekt. Vi måste snarare effektivt integrera anpassningen och riskreduceringen i utvecklingspolitiken. Den stora frågan som vi diskuterade inom utskottet för utveckling var hur det skulle finansieras. I kommissionens förslag avsätts endast 60 miljoner euro. Det är en droppe i havet. Ingen vet hur mycket anpassningen och riskreduceringen kommer att kosta. Ingen vet hur mycket det tekniska samarbetet för att mildra effekterna kommer att kosta. Världsbanken, Oxfam, FN:s utvecklingsprogram UNDP och andra uppskattar det till mellan 10 miljarder US-dollar och upp till 100 miljarder US-dollar per år. Vissa åtgärder behöver inte kosta mer. Om man beaktar klimatförändringarnas negativa effekter redan från början när man planerar strategier för utveckling och fattigdomsbekämpning, behöver inte kostnaderna i slutändan ha ökat. Men vi vet att det tillkommer ytterligare kostnader inom många områden. Jordbruksmetoder, riskreducering vid extrema väderförhållanden, stigande havsnivåer, hälsoåtgärder, och mycket mer. Frågan är varifrån dessa ökade eller ytterligare medel ska komma ifrån. Vi lämnar några förslag i betänkandet. Ett av dem är naturligtvis att använda en del av de förväntade intäkterna från systemet för handel med utsläppsrätter i framtiden. Det är väldigt viktigt att i sammanhanget på något sätt öronmärka finansieringen för utvecklingsländerna. Ett annat förslag är att medlemsstaterna bör stödja kommissionens initiativ och inte inleda egna initiativ. Det är ett nytt område där det finns all anledning att samordna resurserna. Avslutningsvis måste allt som vi gör inom området ses i förhållande till nästa års klimatförhandlingar i Köpenhamn. Aktiva åtgärder från länder som anges i bilaga I - i synnerhet EU - inom området är av avgörande betydelse för att kunna nå en global överenskommelse. I betänkandet om utveckling behandlas nämnda frågor - och många fler - med föresatsen att stödja Europeiska kommissionens initiativ och med det främsta målet att stärka såväl innehåll som finansiering. Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag välkomnar Anders Wijkmans betänkande och tackar honom för hans fortsatta stöd till den globala klimatförändringsalliansen. I stort sett anser vi att de rätta frågorna framhävs i betänkandet. Dessutom identifieras de viktigaste utmaningarna som världssamfundet för närvarande står inför, nämligen att anpassa sig till och mildra effekterna av klimatförändringarna i utvecklingsländerna. Vi uppskattar i synnerhet förslagen i betänkandet att för det första utveckla den globala klimatförändringsalliansen till en ”clearingorganisation” för medlemsstaternas initiativ. Vi instämmer i att nuvarande insatser för att hjälpa utvecklingsländerna inom detta viktiga område är splittrade och dåligt samordnade, och att de står i strid med de principer för effektivt stöd, som anges i Parisförklaringen och som alla EU:s medlemsstater har undertecknat. För det andra, förslaget att fastställa ett långsiktigt finansieringsmål för den globala klimatförändringsalliansen. Men det är mycket viktigt att EU:s medlemsstater fullt ut anpassar sig till initiativet och åtar sig ökade offentliga utvecklingsbistånd och ger den globala klimatförändringsalliansen nyskapande finansieringsresurser. Enbart finansieringsmålet som Europeiska kommissionen har fastställt vore meningslöst. Slutligen förslaget att avsätta en del av de förväntade intäkterna från EU:s system för handel med utsläppsrätter till finansieringen av den globala klimatförändringsalliansen och andra klimatförändringsåtgärder i utvecklingsländerna. Vi behöver - i synnerhet i nuvarande sammanhang - Europaparlamentets fortsatta stöd för att genomföra förslagen, särskilt genom åtaganden av beslutsfattare på medlemsstaternas nivå. Kommissionen uppmanas att bättre förklara ett antal punkter som tas upp i betänkandet, i synnerhet det särskilda mervärdet med en global klimatförändringsallians. Generellt sett är den globala klimatförändringsalliansen avsedd utgöra en nyckelkomponent i Europeiska unionens klimatförändringspolitik. Traditionellt sett så har den politiken fokuserat på att mildra effekterna båden inom och utanför unionen. Arbetet med grönboken och vitboken behandlar för närvarande anpassningen inom unionen. Den globala klimatförändringsalliansen utgör den yttre dimensionen av våra insatser för anpassning. Det är också viktigt att betona att världssamfundet måste komma fram till slutsatsen om ett avtal om globala klimatförändringar i Köpenhamn i december 2009, i syfte att undvika ett tomrum mellan Kyotoprotokollet och uppföljningsavtalet. Utvecklingsländerna kommer endast att ingå ett sådant avtal om anpassningen anges specifikt. Europeiska unionen måste också inta en ledarroll i sammanhanget och den globala klimatförändringsalliansen utgör ett verktyg för att visa vårt åtagande. I sitt betänkande skulle Anders Wijkman ha kunnat betona detta politiska krav kraftfullare. Europeiska unionen tillhandahåller dessutom mest utvecklingsbistånd. Klimatförändringarna är utan tvivel ett hot mot utvecklingen. Den globala klimatförändringsalliansen är fast besluten att föra in anpassningen till klimatförändringarna i EU:s utvecklingspolitik. Avslutningsvis skulle den globala klimatförändringsalliansen vilja använda olika medel för att utveckla klimatrelaterat bistånd och övergå från projektanslag till programbaserade strategier. Vi anser att kraften att stå emot klimatförändringar endast kan byggas upp effektivt på det här sättet. Kommissionen har redan inlett den globala klimatförändringsalliansens första genomförandestadium. Genom det lägger den stor vikt vid förslagen i betänkandet, i synnerhet det nära samarbetet med partnerländernas företrädare och den nära samordningen med andra relaterade två- eller fleråriga multilaterala initiativ. Avslutningsvis erkänner kommissionen behovet av att bättre integrera klimatförändringarna i de egna biståndsprogrammen, i nära samarbete med partnerländerna och utvecklingspartners på landsnivå. Vi kommer att ha god hjälp av OECD:s pågående arbete för att utveckla riktlinjer för att integrera anpassningen till utvecklingssamarbetet. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på tisdag. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Mihaela Popa : skriftlig. - (RO) Initiativet motiveras av det ansvar som Europeiska unionen har gentemot utvecklingsländerna och av att Europeiska unionen är världens största givare av humanitärt bistånd. I det avseendet är det viktigt för oss att undvika dubbla initiativ som rör utvecklingsländerna och som vi inleder på gemenskapsnivå eller medlemsstaternas nivå. Jag anser att det är mycket viktigt att frågor om klimatförändringarna inte blir engångsåtaganden, utan att vi tänker på betydelsen av förebyggande insatser i alla åtgärder som EU vidtar, i synnerhet de som är kopplade till utvecklingsbistånd. Sist men inte minst, anser jag att förebyggande insatser måste prioriteras, mer än insatser som är kopplade till humanitära kriser, med tanke på att kostnaderna för återuppbyggnad är mycket högre i katastrofernas kölvatten. Europeiska unionen måste visa inte bara solidaritet utan också ansvar gentemot andra regioner i världen, och den globala klimatförändringsalliansen är ett viktigt steg i den riktningen. Pierre Schapira : skriftlig. - (FR) Den globala klimatförändringsalliansen måste bli ett effektivt instrument som ger de fattigaste länderna möjlighet att anpassa sig till effekterna av klimatförändringarna, som de är de största offren av. Genom den socialdemokratiska gruppens ändringsförslag, som lades fram i Europaparlamentets utskott, var det möjligt att förbättra föredragandens utmärkta arbete. När det gäller finansieringen av alliansen, instämmer PSE med föredraganden och beklagar det låga årliga belopp som Europeiska kommissionen anslagit. Vi beklagar också att man nästan systematiskt återkommer till Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för att finansiera nya initiativ som exempelvis alliansen. Kontrollen bör vara mycket noggrann för att se till att man verkligen finansierar utvecklingsåtgärder och att man använder fonden endast under alliansens första verksamhetsår. Kommissionen måste därför stå fast vid sina åtaganden att söka ytterligare finansiering för alliansen. PSE har också uttryckt sitt stöd till att man upprättar en nära koppling mellan klimatförändringar och nuvarande livsmedelskris. Alliansen bör lägga fram konkreta initiativ på den här fronten, som exempelvis att skapa gröna bälten runt städerna i den globala södern för att främja livsmedelsproducerande jordbruk. Slutligen uppmanar vi till att man utarbetar miljömässiga, sociala och ekonomiska kriterier som är kopplade till produktionen av biobränslen, och till att man garanterar livsmedelssäkerhet innan man främjar jordbruk för export.

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

7. Skydd av gemenskapernas ekonomiska intressen och bedrägeribekämpning - Årsrapport 2007 ( - Före omröstningen Antonio De Blasio: föredragande. - (HU) Jag kommer inte att behöva två minuter. Mina damer och herrar! Jag vill uppmärksamma er på två mycket viktiga saker gällande betänkandet. De här betänkandena har sammanställts under flera år, men rådet har ännu inte tagit upp betänkandena på sin dagordning. Jag tror att det är mycket viktigt att rådet gör medlemsstaterna medvetna om innehållet i det här betänkandet. Det skulle avsevärt bidra till att också rådets och andra institutioners förfarande för att bevilja ansvarsfrihet skulle fungera bra. Därför föreslår jag att senareläggandet av rådets förfarande för att bevilja ansvarsfrihet i höst endast ska godkännas på villkor att rådet också placerar det här betänkandet på sin dagordning. Det skulle vara oerhört viktigt för att säkerställa att rådet också accepterar de regleringar som ännu inte är införda och som skulle kunna garantera öppenhet när det gäller hur EU-bidragen används. Jag vill särskilt tacka dem som hjälpte till att ta fram det här betänkandet, vilket inkluderar skuggföredraganden och de som lämnade in ändringsförslagen. Vi antog det här betänkandet enhälligt i utskottet.

sv

Associeringsavtal mellan EU och Mercosur (debatt) Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande av Daniel Varela Suanzes-Carpegna för utskottet för internationell handel om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Mercosur i syfte att ingå ett interregionalt associeringsavtal. Daniel Varela Suanzes-Carpegna : föredragande. - (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill till att börja med informera er om att kommissionsledamot Peter Mandelson har tagit kontakt med mig och förklarat varför han inte kan delta i debatten, vilket jag är tacksam för att han gjorde. Skälet är toppmötet om Indien i Finland. Detta ledde till ett intressant samtal med kommissionsledamoten om Mercosuravtalet, då jag förklarade för honom att Brasilien och Mercosurgruppen precis som Indien och Kina också är tillväxtekonomier, ett synsätt som kommissionsledamoten förvisso lyckligtvis delar. När Doharundans dystra skådespel har tonat bort, när valet i Brasilien har ägt rum och när den politiska, ekonomiska och handelsmässiga grunden har lagts för EU:s förbindelser med Mercosur, vilket är parlamentets avsikt i det betänkande vi idag lägger fram, då hoppas jag att vi kommer att ta de avgörande stegen för att slutföra förhandlingarna om ett ambitiöst associeringsavtal mellan Europeiska unionen och Mercosur. Avsikten med vårt betänkande är som följer: att återupprätta en politisk, ekonomisk och kommersiell prioritering, att fastställa en uppsättning principer, regler och riktlinjer som tillsammans utgör en strategisk, politisk prioritering och förstärka ramverket för förbindelserna mellan två handelsblock. Om vi kan närma dem till varandra med hjälp av ett associeringsavtal, som utöver de politiska aspekterna av samarbetet innehåller en överenskommelse om att inrätta ett frihandelsområde, då kommer vi att ha tagit ett historiskt steg mot att skapa världens största frihandelsområde. I en tid då nya ekonomiska stormakter växer fram i öst, kan detta vara ett sätt att öka den ömsesidiga nyttan för två block som är förenade med historiska och kulturella band, med alla de fördelar detta kommer att medföra för medborgarna på båda kontinenterna. Vi talar om en sammanlagd befolkning på drygt 700 miljoner invånare. I vårt betänkande kräver vi därför ett heltäckande, ambitiöst och balanserat avtal som grundar sig på tre pelare: ett politiskt och institutionellt kapitel om att stärka den demokratiska dialogen och det politiska samarbetet, ett kapitel om utvecklingssamarbete för att främja en hållbar ekonomisk och social utveckling, och ett handelskapitel om upprättandet av ett utvecklat frihandelsområde med ett brett program som ska omfatta såväl ömsesidig avreglering av handeln med varor och tjänster som investeringar, offentlig upphandling, skydd av immateriella rättigheter, samarbete inom området för konkurrens och handelsskyddsinstrument, åtgärder för att underlätta handeln samt en bindande tvistlösningsmekanism. Mexiko och Chile är goda exempel på hur våra förbindelser kan stärkas genom ett associeringsavtal. Med tanke på att Mercosur företräder 45 procent av Latinamerikas befolkning och utgör regionens största marknad, och 45 procent av dess BNP, finns det en tydlig tillväxtpotential på båda sidor. I motsats till utvecklingen i Latinamerika som helhet, där importen från USA är tre gånger så stor som den från EU, är EU:s andel av importen inom Mercosur ungefär 25 procent, jämfört med 20 procent från Förenta staterna. På institutet för politiska studier i Paris uppskattar man kostnaden för ett uteblivet avtal till minst 3,7 miljarder euro per år för handel med varor och till mer än 5 miljarder euro om investeringar och tjänster tas med i beräkningen. Handelsavtalet måste vara övergripande och omfatta alla sektorer, även om vissa produkters särskilda känslighet givetvis bör beaktas, såsom anges i betänkandet. Vi ville inte gå in och i detalj beskriva hur olika undersektorer påverkas av avtalet, utan ansåg det istället vara lämpligt att göra en helhetsanalys och analysera de ömsesidiga intressen som står på spel i förhandlingarna i stort. I vårt betänkande tar vi därför både upp EU:s intressen i Mercosur och Mercosurs intressen i EU, och vi ägnar särskilda avsnitt åt en rad viktiga områden. Dessa är exempelvis jordbruk, där vi tar upp jordbruksstöd, geografiska ursprungsbeteckningar, bioetanol, osv., och marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter, där vi särskilt tar upp fiske och sårbarheten för vissa bearbetade produkter, exempelvis tonfisk på burk. Vi nämner vidare tjänstesektorn, där det är viktigt att åstadkomma reella förbättringar och införa ett tydligt och stabilt regelverk, investeringar, som har avgörande betydelse för en hållbar ekonomisk utveckling och för att generera sysselsättning och välstånd, offentlig upphandling och immateriella rättigheter, behovet av att tydligt identifiera möjliga handelshinder och harmonisera reglerna för standardisering, ackreditering, certifiering, etc., för att främja rättvis handel och konkurrens, samt inrättandet av ett institutionaliserat instrument för tvistlösning. Vid sidan om de rent tekniska och kommersiella aspekterna omfattar betänkandet också mekanismer som krävs för de små och medelstora företagens industriella, sysselsättningsrelaterade och sociala samarbete och frågor om teknik, vetenskap, miljöåtgärder, energi och kommunikation, liksom Europeiska unionens mekanismer för bistånd och solidaritet. Slutligen berör vi det nödvändiga interparlamentariska samarbetet mellan Europaparlamentet och Mercosurparlamentet i syfte att öka avtalets demokratiska förankring och anpassa dess ibland överdrivet tekniska aspekter till uppfattningen hos de medborgare som vi företräder, och därigenom ge avtalet en mer folklig dimension. Genom detta betänkande anser vi att Europaparlamentet tydligt framför sitt stöd för ett långtgående och ambitiöst associeringsavtal mellan den gamla världen och en stor del av den nya världen, som vi vill ska integreras, och vi uppmanar kommissionen att skynda på förhandlingarna så att avtalet kan börja tillämpas så snart som möjligt, till gagn för medborgarna på båda kontinenterna. Jag vill avsluta med att tacka alla de parlamentariska grupperna för deras ovärderliga förståelse och stöd. Jag har fått mycket förståelse och stort stöd och jag behövde så mycket som möjligt av den varan för att kunna nå den breda överenskommelse vi ville ha. Neelie Kroes: Herr talman! På min kollega Peter Mandelsons vägnar skulle jag vilja gratulera föredraganden och utskottet för internationell handel till betänkandet om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Mercosur i syfte att ingå ett interregionalt associeringsavtal. I detta betänkande ges en mycket omfattande bild av de aktuella förbindelserna mellan EU och Mercosur på det ekonomiska och politiska området, och kommissionen instämmer till största delen i den analys som presenteras i detta betänkande. Kommissionen är i mycket stor utsträckning ense med utskottet för internationell handel om att slutandet av ett ambitiöst och balanserat associeringsavtal mellan EU och Mercosur är ett strategiskt mål. Kommissionen har fortfarande en stark vilja att sluta avtalet med Mercosur så snart som detta är tekniskt och politiskt genomförbart. Ett sådant avtal skulle utgöra en plattform för att främja förbindelsen mellan de två regionerna och för att främja de gemensamma värderingar och mål som förenar oss. Genom ett avtal mellan EU och Mercosur skulle man få till stånd den första interregionala associeringen någonsin och det största frihandelsområdet i världen, vilket skulle omfatta nästan 700 miljoner människor. Som påpekas i betänkandet från utskottet för internationell handel skulle ett sådant associeringsavtal möjliggöra för båda regionerna att svara effektivare på globaliseringens utmaningar. Det skulle öka våra ekonomiers konkurrenskraft, öka tillväxten och därmed bidra till ekonomisk och social sammanhållning. Skapandet av världens största marknad skulle innebära ett enormt uppsving för skapandet av arbetstillfällen, för ekonomiska reformer och för produktiviteten. Ett frihandelsavtal med Mercosur är ett mycket bra exempel på hur EU:s handelspolitik kan bidra till EU:s mer allmänna strävan när det gäller ekonomiska reformer och konkurrenskraft. Ett interregionalt avtal med Mercosur skulle också fungera som ett verktyg för att stödja integrationsarbetet inom Mercosur och Latinamerika. Venezuelas anslutning till Mercosur i år medför en utvidgning av regionen, och kommissionen hoppas även att arbetet med att bredda och fördjupa integrationen i regionen kommer att fortsätta. Vi vet från vår egen europeiska erfarenhet att de reformer och anpassningar som är nödvändiga för integrationen inte är lätta att åstadkomma. Men vi vet också att det man vinner på detta gör det värt att försöka. Ett avtal skulle också skapa ett öppnare och stabilare affärsklimat för företagen inom EU och Mercosur, vilket skulle bidra till att locka större flöden av investeringar. Investeringar - och framtida investeringar - skulle kunna bli det som mest formar vårt framtida ekonomiska partnerskap med Mercosur. Trots att utländska direktinvesteringar inom Mercosur ökade under 2004 och 2005 har regionens relativa andel i förhållande till globala EU-investeringar varit på nedåtgående ända sedan 1990-talet. Detta ger anledning till oro eftersom investeringar innebär överförande av know-how, industrialisering och arbetstillfällen. Denna relativa nedåtgående trend för Mercosur-regionen i förhållande till resten av världen, särskilt Asien, är en av utmaningarna i samband med det framtida avtalet och möjligtvis den viktigaste potentiella ekonomiska fördelen med avtalet. Låt mig bara säga några ord om valet av tidpunkt. I betänkandet från utskottet för internationell handel efterfrågar ni att man ska upprätta ett tidsschema för förhandlingarna med vars hjälp vi skulle kunna slutföra förhandlingarna mellan EU och Mercosur så snart som möjligt. Kommissionen är fast besluten att slutföra dessa förhandlingar så snart som det är tekniskt och politiskt genomförbart, men vi har alltid ansett att förhandlingarnas innehåll är viktigare än den tid de tar. Vad vi vill uppnå är ett ambitiöst, omfattande och balanserat avtal som går utöver våra WTO-åtaganden. Som påpekas i betänkandet från utskottet för internationell handel kostar det att inte ha ett avtal. Men det finns också en långsiktig kostnad för de möjligheter som man missar genom att ha ett dåligt avtal. Det finns ett samband mellan tidsplaneringen och kopplingen mellan dessa biregionala förhandlingar, framstegen inom WTO:s utvecklingsagenda från Doha och de två förhandlingarnas inbördes ordning. I detta avseende instämmer kommissionen till fullo i den analys som görs i betänkandet från utskottet för internationell handel. Dessa båda processer kan i stor utsträckning samverka. De är inte ömsesidigt uteslutande utan kompletterar varandra. Låt mig avslutningsvis ge er ett budskap som jag är säker på att ni håller med mig om: Av strategiska och politiska skäl är kommissionen fortfarande besluten att förhandla fram och sluta ett ambitiöst och balanserat avtal med Mercosur. Handeln är en viktig del av detta avtal, men inte det enda viktiga. Utöver själva handelsförhandlingarna bör vi inte heller förlora detta avtals strategiska, politiska och ekonomiska grund ur sikte. Låt oss inte glömma ett framtida associeringsavtals strategiska dimension, som innebär att verka för en förbindelse mellan regionala block som främjar fred, stabilitet, välstånd, sociala framsteg och demokrati. Filip Kaczmarek : Herr talman! Jag vill framföra mina hjärtliga lyckönskningar till föredraganden, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, för hans mycket framgångsrika betänkande om EU:s ekonomiska och kommersiella förbindelser med Mercosur i syfte att ingå ett interregionalt associeringsavtal. Detta är ett viktigt betänkande som kom vid en lämplig tidpunkt. Som vi vet har förhandlingarna om associeringsavtalet mellan EU och Mercosur en lång och stormig historia. I det rådande läget - när Dohaförhandlingarna har misslyckats - behöver vi sända en stark och tydlig signal om att ett associeringsavtal är nödvändigt och gynnsamt för både Mercosurländerna och för EU-länderna. Det krävs också ett större politiskt engagemang och stöd om förhandlingarna mellan EU och Mercosur i slutänden ska bli framgångsrika. Jag anser att föredraganden har varit mycket framgångsrik här. Betänkandet skickar en positiv signal och kan spela en viktig och positiv roll för att bana väg för kommande förhandlingsetapper. Jag vill också tacka föredraganden för att han beaktat de många förslagen och synpunkterna från utskottet för utveckling, som jag företrädde i egenskap av föredragande. Jag vill tacka för att ni betonat behovet av att bibehålla jämvikten mellan handel och utveckling i avtalets sluttext så att avsnitten om handeln inte kommer i konflikt med avsnitten om utveckling, och för att ni betonar behovet av att ställa upp garantier om att bestämmelserna om utvecklingsbistånd är effektiva för att bekämpa fattigdom och överensstämmer med EU:s förhandlingspolitik. Utskottet för utveckling har pekat på olika aspekter av utvecklingssamarbetet. Det är uppenbart att bättre ekonomiska villkor och handelsvillkor kan bidra till att lösa vissa av de sociala problemen i Mercosurländerna. Utskottet för utveckling betonar behovet av att öka stödet till social utveckling, utbildning, minskade sociala klyftor, en mer jämlik fördelning av inkomster, och minskad fattigdom. Vi anser också att vi bör stödja små och medelstora företag och balansera investeringar i jordbruk, turism och infrastruktur mot miljöskydd. En viktig fördel med betänkandet är att det stärker institutionerna inom Mercosur. Ett sätt som föreslås för att nå detta mål är att stärka samarbetet på parlamentarisk nivå, något som skulle få mycket positiva effekter. José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra: för PPE-DE-gruppen. - (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att gratulera föredraganden, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, till det utmärkta arbete som han har gjort för utskottet för internationell handel. Jag vill också beklaga att den ansvarige kommissionsledamoten, Peter Mandelson, är frånvarande, fastän han åtminstone var hövlig nog att ringa föredraganden för att förklara, vilket inte händer särskilt ofta i dessa fall. Herr talman! I egenskap av föredragande för yttrandet från utskottet för utrikesfrågor vill jag säga att jag skulle ha uppskattat ett mer bestämt åtagande från kommissionen om den tidsram som föredraganden efterfrågat i sitt betänkande. Tio år är en lång tid för att förhandla om ett avtal som, vilket föredraganden och kommissionsledamoten har påpekat, är ett avtal om politisk associering, ekonomisk samordning och ekonomiskt samarbete. Det är tydligt att EU inte har visat någon bristande vilja. Jag anser att en av medlemsstaterna i Mercosur har uttryckt ett klart och bestämt stöd för den multilaterala rundan, och erfarenheten med Chile och Mexiko - som Daniel Varela Suanzes-Carpegna påminde oss om - visar tydligt att det är möjligt att gå mycket längre än de förväntningar som framställts vid den multilaterala rundan. Därför anser jag att där det finns vilja, finns det en väg. Fastän denna typ av avtal kännetecknas av kommersiella aspekter, när det gäller tredje generationens avtal som innefattar demokratiklausulen, är det tydligt att vi efter toppmötet i Wien och efter misslyckandet med den multilaterala rundan måste ta steget fullt ut. Jag menar att Europeiska kommissionen tydligt och bestämt måste stödja dessa associeringsavtal, eftersom Latinamerika inte behöver allmosor, utan möjligheter. Detta associeringsavtal mellan EU och Mercosur ger oss alla en utmärkt möjlighet att arbeta mot våra gemensamma mål som innebär mer demokrati, större integration och självklart smidigare och effektivare handel, vilket för med sig fred, framsteg och välstånd för alla. Javier Moreno Sánchez: för PSE-gruppen. - (ES) Herr talman, mina damer och herrar, fru kommissionsledamot! Jag vill inleda med att gratulera föredraganden Daniel Varela Suanzes-Carpegna till hans utmärkta betänkande, och som skuggföredragande för socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet vill jag tacka honom för vårt nära samarbete sedan de inledande diskussionerna i utskottet för internationell handel. Detta samarbete har bidragit till ett balanserat betänkande som innefattar det tydliga budskap som parlamentet vill ge till kommissionen: Fru kommissionsledamot! Det finns flera anledningar till att vi vill att ett associeringsavtal så snart som möjligt ska upprättas mellan EU och Mercosur. För det första kommer detta avtal att vara mycket mer än bara ett handelsinstrument. Det kommer att vara ett instrument som främjar fred, multilateralism och dialog och som kommer att möjliggöra för båda blocken att anta en politik som främjar gemensamma ekonomiska, sociala och geopolitiska värderingar och intressen. Det kommer att innebära den första interkontinentala associeringen mellan nord och syd och utgör ett alternativ till andra integrationsförsök, såsom det amerikanska frihandelsområdet (FTAA), som mer hade att göra med en önskan att dominera handeln. Vidare kommer associeringen mellan EU och Mercosur att skapa världens största region av delat välstånd, som kommer att gynna mer än 700 miljoner medborgare, vilket tidigare talare har sagt. Ett stärkt samarbete kommer att möjliggöra genomförandet av en politik för ekonomisk och social sammanhållning med syfte att främja utveckling, jämlikhet och välstånd för båda regionernas medborgare. För det slutliga betänkandet bedömer socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att det är nödvändigt att i högre grad involvera sociala aktörer i integrationsprocessen och att ha en verkligt interparlamentarisk dimension mellan EU och Mercosur. Vi hoppas att de andra grupperna kommer att stödja våra ändringsförslag i denna riktning. Fru kommissionsledamot! Trots att ansträngningar som inte leder någonstans kan vara nedslående måste kommissionen göra allt den kan för att avtalet ska kunna slutas och sätta stopp för den känsla av stagnation och pessimism som på senare tid har omgärdat de multilaterala och bilaterala handelsförhandlingarna. Jag ska avsluta med en fråga, fru kommissionsledamot: Skulle ni kunna ge oss någon information om processen med Venezuelas anslutning till Mercosur och säga oss vilka konsekvenser denna process har för de pågående förhandlingarna? Helmuth Markov: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag anser att det är rätt att EU strävar mot fördelaktiga och nära förbindelser med de mest olikartade regioner i världen och självklart även med Mercosur. Emellertid är det enligt min synpunkt fel om kommissionen genom sådana avtal försöker att bakvägen genomföra det som avslogs av merparten av länderna under WTO-förhandlingarna, nämligen en liberalisering av internationell handel mellan partnerländer med mycket olika ekonomiska och sociala villkor utan att man tar hänsyn till dessa länders olika omständigheter. Toppmötet mellan EU och Latinamerika som ägde rum i Wien, samt det parallella mötet ”Enlazando alternativas” i maj, gav en möjlighet att bättre förstå önskemålen från de nya rösterna i Latinamerika och att forma förbindelser i befolkningens intresse i båda regionerna på ett mer balanserat sätt, och inte bara till fördel för industri och handel. För några dagar sedan presenterade kommissionen ett meddelande om sin handelspolitiska strategi där man fokuserade mer än tidigare på ekonomisk liberalisering. Under gårdagens debatt betonade kommissionsledamot Peter Mandelson åter att han delar samma grundläggande hållning. Jag skulle inte vilja rekommendera en sådan grundläggande hållning. Betänkandet innehåller referenser som jag bedömer som mycket viktiga, såsom att betona principerna om ”mindre än fullständig ömsesidighet” och ”särskild och differentierad behandling” beroende på utvecklingsnivåerna. På det hela taget förordas emellertid i betänkandet de kända kraven på liberalisering och man går även bortom dessa genom att till exempel godta att investeringsområdet utgör ämnet för ett kapitel i avtalet mellan EU och Mercosur. Som ett resultat av internationella protester har detta dock i sin helhet tagits bort från förhandlingarna om utvecklingsstöd inom ramen för Doharundan. Min grupp stöder ett rättvist associeringsavtal men inte den väg man valt mot ett frihandelsområde mellan EU och Mercosur. Kader Arif: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Daniel Varela Suanzes-Carpegnas betänkande påminner oss med rätta om att EU och Mercosur borde stärka sitt samarbete, och han bör gratuleras till detta. Under de senaste månaderna har förhandlingarna med Mercosur snarast stannat av och de flesta kontroversiella frågorna väntar på att redas ut vid WTO-förhandlingarna. Mot bakgrund av de nyligen uppskjutna förhandlingarna i Doharundan måste vi hädanefter visa en orubblig politisk vilja att återuppta dessa diskussioner. Bilaterala förhandlingar mellan olika regioner förutsätter en hög grad av ekonomisk och politisk integration mellan de två partnerna. Mercosur förefaller emellertid försvagat av asymmetrin bland dess medlemmar och av att deras intressen ibland går isär. Dess institutioner behöver därför konsolideras, särskilt genom att man inrättar ett regionalt parlament och ett bindande instrument för tvistlösning. Vidare måste man ta Venezuelas medlemskap i beaktande, vilket utan tvivel kommer att ge blocket en mer politisk karaktär och förändra den ekonomiska maktbalansen. Eftersom det i hög grad ligger i EU:s intresse att förhandla med en stark partner måste EU politiskt och ekonomiskt stödja framväxandet av Mercosur som ett integrerat regionalt block. Detta område har makt att tillsammans med oss förstärka den multilaterala struktur och den ekonomiska och sociala modell som vi tror och hoppas på. Antolín Sánchez Presedo: (ES) Fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag skulle vilja inleda med att gratulera min landsman, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, till hans betänkande och till hans öppna och positiva synsätt, vilket jag hoppas kommer att leda till ett betydande samförstånd här i parlamentet. Mercosur har över 230 miljoner invånare, det är ett av världens fem största ekonomiska områden och det är det största i termer av livsmedelsproduktion. Förbindelserna mellan EU och Mercosur har djupa historiska rötter och en gemensam kulturell grund. Associeringsavtalet är därför det bästa receptet för att utvidga våra förbindelser och stimulera utbytet oss emellan. Jag är glad över att våra ändringsförslag har införlivats i betänkandet, där man betonar det demokratiska inslaget i vår förbindelse, som grundas på gemensamma värderingar, den parlamentariska dimensionen och civilsamhällets aktiva deltagande. Jag anser att vi fortfarande bör göra ytterligare insatser i samband med dessa aspekter, vilket Javier Moreno Sánchez har påpekat. Jag är också nöjd med införlivandet av våra förslag om att utvidga förbindelserna inom fiskeri och turism, skapa lämpliga lagstiftningsramar, intensifiera utbyten och öka investeringarna - med en lämplig harmonisering av redovisnings- och revisionsstandarder - och att ta itu med hindren för rationalisering av den offentliga sektorn. Slutligen vill jag uppmana kommissionen att behandla detta avtal som ett mål av högsta politiska prioritet. Neelie Kroes: Herr talman! Jag skulle vilja tacka parlamentet för deras kommentarer. Jag har noga noterat dessa, och jag kommer att förmedla dem till min kollega, kommissionsledamot Peter Mandelson, så att han kan beakta dem. Av strategiska och politiska skäl är kommissionen fast besluten att förhandla fram och sluta ett ambitiöst och balanserat avtal med Mercosur. Följaktligen förblir ett sådant avtal en prioriterad fråga. Deltagandet i förhandlingar med andra partner innebär för övrigt inte att vi ger lägre prioritet åt ett avtal med Mercosur. Fördraget om Venezuelas anslutning har undertecknats av medlemsländerna i Mercosur. För att Venezuela ska bli en fullvärdig medlem måste dock detta fördrag också ratificeras av parlamenten. Vi i kommissionen ser inte att Venezuelas anslutning skulle utgöra något större hinder för förhandlingsprocessen. Mycket har här sagts om utveckling. EU är den i särklass största givaren, och vi planerar att betala ut omkring 50 miljoner euro under perioden 2007-2013. Jag tror att Europaparlamentet och kommissionen av ekonomiska, kulturella och politiska skäl delar samma åsikt när det gäller att sluta ett ambitiöst och balanserat avtal mellan EU och Mercosur. Detta är ett strategiskt mål. Talmannen: Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.

sv

Avslutande av sammanträdet

sv

Inrättandet av europeiska stadgar för ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser (skriftlig förklaring): se protokollet

sv

7. Utbildning för barn till migranter ( - Före omröstningen: Christa Prets: (DE) Herr talman! Jag vill föreslå en muntlig ändring om att ordet ”rättslig” i punkterna 5, 8 och 16 ska strykas eftersom det ger intrycket att barn som inte är registrerade, eller med andra ord ingår i ett pågående asylförfarande, skulle kunna uteslutas från utbildningsprogrammen. Vi vill protestera mot detta. Jag yrkar på att ordet ”rättsligt” ska utgå eftersom varje barn som är registrerat i ett land har rätt till utbildning. Talmannen: Om det inte finns några invändningar mot Christa Prets förslag ska vi naturligtvis mycket noga kontrollera texten ännu en gång mot denna bakgrund. Stavros Lambrinidis: (EN) Herr talman! Jag är inte säker på om tolken missade detta. Jag hörde punkterna fem och 16. I punkt åtta anges det också att endast barn till ”lagliga” migranter skulle få utbildning. Jag vill att ordet tas bort även där. (De muntliga ändringsförslagen beaktades inte.)

sv

Röstförklaringar Muntliga röstförklaringar Daniel Hannan: (EN) Fru talman! En miljard här och en miljard där. Snart börjar vi prata om stora pengar. De belopp som har avsatts av EU till dessa räddningsaktioner överskuggar finansieringen från våra nationella regeringar. Storbritannien ensam har hittills tillgängliggjort 7 miljarder pund sterling till Irland och kommer nu att bli tillfrågat om ytterligare 4,2 miljarder pund till Portugal. Sju miljarder pund är mer än den totala summan av nedskärningar som vi har gjort i den sociala välfärden i vårt land - och allt detta för en politik som nu uppenbarligen har misslyckats. När vi först enades om det grekiska räddningspaketet sade man att det skulle räcka för att förhindra spekulationer, att Grekland nu skulle låna konkurrensmässigt på marknaden och att inga fler lån skulle behövas. Men nu ser vi att Grekland öppet förhandlar om uteblivna betalningar och ytterligare lån. Det är uppenbart att vi aldrig kommer att se dessa pengar igen. Det är också uppenbart att vi bryter mot lagen. Dessa räddningsaktioner är inte bara otillåtna enligt fördragen, de är också uttryckligen förbjudna och det värsta av allt är att de skadar de mottagande länderna. Det är bluff - ett Ponzibedrägeri - där regeringar och banker blundar för att ge pengar till europeiska banker och obligationsinnehavare medan de förväntar sig att vanliga europeiska skattebetalare ska stå för detta. Irland och Grekland måste nu låna mer pengar för att skicka till Portugal samtidigt som Irland och Portugal måste låna mer pengar för att skicka till Grekland. Låt mig avsluta med att citera min landsman Rudyard Kipling. ”You will find it better policy to say: 'We never pay any-one Dane-geld, No matter how trifling the cost; For the end of that game is oppression and shame, And the nation that plays it is lost!'” Ashley Fox: (EN) Fru talman! Vi har röstat i dag om räkenskaperna för 2009 i en tid när regeringar över hela Europa måste vidta åtstramningsåtgärder: utgifterna skärs ned och skatterna ökar. Men i EU begär kommissionen trots detta varje år mer pengar och varje år svarar revisionsrätten att pengarna inte används på rätt sätt. Revisionsrätten säger att räkenskaperna för 2009, om vilka vi just har röstat, innehöll väsentliga fel och de brittiska konservativa och våra goda vänner i de europeiska konservativa har röstat mot ansvarsfrihet för dessa räkenskaper. EU måste förvalta skattebetalarnas pengar på ett bättre sätt. Syed Kamall: (EN) Fru talman! När mina väljare frågar om EU:s budget kan de inte förstå varför vi spenderar alla dessa pengar, särskilt i dagens svåra tider. Nu när våra regeringar måste göra nedskärningar och minska de offentliga utgifterna, alla regeringar över hela Europa måste göra exakt samma sak, hur kan EU då, för det första, be om mer pengar till sina budgetar och budgetramar och, för det andra, varför kan de inte använda pengarna på ett effektivare sätt? Som min kollega Ashley Fox sade tidigare innehöll EU-räkenskaperna för 2009 många felaktigheter. Räkenskaperna har inte blivit godkända på 15 år och ständigt frågar våra väljare varför vi inte förvaltar deras pengar på ett bättre sätt. Det är dags att få ordning på detta. Oavsett vad man anser om Europeiska unionen, så är det inte mer än rätt att vi förvaltar skattebetalarnas pengar på ett klokt sätt. Bruno Gollnisch: (FR) Fru talman! Jag röstade mot beviljandet av ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av parlamentets budget och inte så mycket av finansiella skäl utan framför allt av politiska skäl, eftersom denna kammare är allt annat än ett parlament. Här förekommer inga diskussioner och det finns inte ens möjlighet att debattera när en av ledamöternas grundläggande rättigheter står på spel. Jag skäms helt enkelt över vår institution. Den har kört fast i politisk korrekthet. Det finns inga motsättningar av åsikter. Det finns ingen riktig yttrandefrihet. Allt handlar om konformism. Vi lägger vår tid på arbete som skulle kunna göras mycket effektivare av en teknisk agentur ansvarig för att samordna standarder och regler. Vi leker dessutom att vi är Förenta Nationerna. Ni försvarar mänskliga rättigheter i Guatemala och Indonesien - var som helst i världen där ni saknar jurisdiktion. Ni är inkapabla att försvara rättigheterna för en av era ledamöter. Jag skäms för parlamentet, det är ett uselt parlament och ett parlament med inkompetenta personer. Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Jag vill säga några ord om EU:s budget. Först och främst tycker jag att det är viktigt att parlamentet spenderar sina pengar på ett insynsvänligt och öppet sätt. Just nu måste alla medlemsstater göra nedskärningar i budgeten och vända på varje öre och det måste vi också. Det är mycket viktigt med öppenhet och insyn i allt vårt arbete. Det finns dock ett par små områden - som kan tyckas ha liten påverkan - där somliga vill göra nedskärningar. Jag anser att kulturella tjänster och kulturutmärkelser, t.ex. Lux-priset, där man bara skulle spara några tiotusentals euro inte är de rätta områdena att skära i med tanke på att kulturen och den kreativa sektorn har varit tillväxtkällor den senaste tiden. När vi gör nedskärningar är det viktigt att tänka på att inte skära i områden som är tillväxtkällor, utan i stället i byråkratin som inte genererar någon tillväxt. Slutligen hoppas jag att de lönereformer som har godkänts och som gäller för oss parlamentsledamöter kommer att genomföras överallt, i varje enskild medlemsstat samtidigt. Jag fick uppfattningen att reformen skulle grunda sig på föreställningen att samtliga parlamentsledamöter skulle ha samma lön och att detta skulle tas hänsyn till av medlemsstaterna i deras beskattningssystem. Jens Rohde: (DA) Fru talman! Vi kunde inte rösta om den slutgiltiga resolutionen om Pakistan i parlamentet i dag, men jag vill gärna poängtera att jag tycker det är helt rätt tid och läge för att hjälpa Pakistan genom en mycket svår situation. EU har gett 415 miljoner euro i katastrofbistånd till Pakistan, vilket är bra. Det är också bra att vi nu talar om att slopa skatter på vissa viktiga exportprodukter som kommer från dessa områden, nämligen textilier och läder. Vi gör detta eftersom vår erfarenhet har visat att frihandel är något positivt. Samtidigt måste jag dock säga att det är beklagligt och till viss del motsägelsefullt att vi samtidigt lämnar diffusa löften och säger att om initiativen som gäller Pakistan fungerar kommer vi att fortsätta med dem. Vi bygger upp handelsbarriärer igen. Jag anser att parlamentet bör ändra sin syn på hur man ska behandla detta ärende. Därför är det mycket förståndigt att vi har skjutit upp omröstningen om resolutionen. Claudio Morganti: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Trots att omröstningen har skjutits upp är jag starkt emot betänkandet eftersom jag inte vill se en bransch - textilbranschen - dö ut. Denna bransch har varit drivkraften och ryggraden för ekonomin i min hemregion, Toscana. I dag tillåter vi att skatterna slopas på textilprodukter från Pakistan. Nästa gång kan det vara Indiens tur och därefter något annat lands. Detta är resultatet av EU:s bedrövliga handelspolitik. Efter översvämningarna fick Pakistan hjälp av EU med nära en halv miljard euro. Det verkar som detta bistånd delvis har beviljats för att undvika farliga antidemokratiska tendenser. Men om jag inte misstar mig så gömde sig historiens mest eftersökta och farliga terroristorganisation i Pakistan. Kände verkligen inte de pakistanska myndigheterna till detta? Förra året drabbades också Venetoregionen av mycket svåra översvämningar som ödelade många lokala textilföretag. Om vi skriver under denna överenskommelse är risken att de insatser vi har gjort för att komma igång med produktionen har varit helt meningslösa. Textilproducenter, i synnerhet de allra minsta, verkar nu ha blivit lämnade åt sitt öde av EU och branschen styrs i stället av stora producenter som har flyttat verksamheten. Vi i Lega Nord kommer emellertid att fortsätta vår kamp för att bevara och utveckla denna värdefulla resurs för våra territorier. Paul Murphy: (EN) - Fru talman! Sex månader efter översvämningarna i Pakistan talade FN om en humanitär kris av enorm omfattning. Nu har ytterligare sex månader gått och responsen från EU och Världshandelsorganisationen är fortfarande helt otillräcklig. Jag röstade för beviljandet av autonoma handelsförmåner för Pakistan när det gäller textilier och andra produkter i EU eftersom dessa handelsförmåner inte enbart skulle vara en symbolisk åtgärd som fyller fickorna på den korrupta eliten i Pakistan. Jag uppmanar till att noggrann övervakning av de ökande inkomsterna ska genomföras av demokratiska fackföreningar för att garantera att pengarna riktas direkt till återuppbyggnad av skolor och sjukhus i områden som är drabbade av översvämningen. Från Progressive Workers Federation of Pakistan har jag fått veta vad som är det främsta hotet mot kollektiva intressen bland alla arbetstagare i Pakistan. Jag protesterar mot det skandalösa försöket och hotet från regeringen att inte längre tillåta fackföreningar att organisera sig på nationell nivå. Alfredo Antoniozzi: (IT) Fru talman! Enligt Lissabonfördraget tillhör utländska direktinvesteringar den gemensamma handelspolitiken. Enligt artikel 3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har unionen exklusiv behörighet i denna fråga. Efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget har medlemsstaterna behållit en stor mängd avtal med tredjeländer som gäller utländska direktinvesteringar. Om vi vill förhindra att dessa avtal kolliderar med de regler som har fastställts i fördraget kan vi inte anta de riktlinjer och åtgärder som står i Carl Schlyters betänkande. Åtgärder för att byta ut befintliga avtal är det enda sättet att garantera investerarna ett bra skydd och se till att deras rättigheter tillgodoses och garanteras av rättssäkerheten i sådana avtal. Förslaget följer verkligen denna linje och jag har därför röstat för betänkandet. Antonello Antinoro: (IT) Fru talman! Jag röstade för betänkandet eftersom jag är helt övertygad om att vi måste ha kontroll över europeiska investeringar utomlands i dessa kristider med ekonomisk osäkerhet. När det nya fördraget träder i kraft förflyttas ansvaret för investeringsskyddet från medlemsstaterna till unionen. Jag hoppas dock att kommissionen kommer att lägga fram ett betänkande i september som sätter upp en strategi i denna fråga. Vi måste reglera övergångsfasen och det är viktigt att vi genom en godkännandeprocess respekterar de bilaterala investeringsavtal som redan har ingåtts av medlemsstater och att de under vissa villkor har rätt att omförhandla befintliga bilaterala investeringsavtal, slutföra pågående avtal och starta förhandlingar om ytterligare avtal. Rättssäkerheten förblir emellertid ett relativt begrepp så länge som övergången till skyddsordningen för investeringar inte har slutförts och något förfallodatum inte har fastställts för medlemsstaternas befintliga investeringsavtal. Vi behöver därför en övergångsperiod för att hantera denna förändring och, för att undvika ett rättsligt vakuum, att den aktuella lagstiftningen överlämnar förvaltningen av fördragen till medlemsstaterna. Mot bakgrund av vad jag har sagt upprepar jag min förhoppning att kommissionen inom en snar framtid lägger fram lämpliga strategier. Jens Rohde: (DA) Fru talman! Vi har i dag röstat om 46 miljoner euro i makroekonomiskt stöd till Georgien. Det är helt klart att denna finansiering inte kan ske utan villkor som ansvarsfull ekonomisk förvaltning och öppenhet. Det är också viktigt att komma ihåg att finansieringen ligger i vårt intresse eftersom Georgien är av stor betydelse ur ett geografiskt hänseende. Landet har drabbats av två svåra bakslag: först kriget mot Ryssland i augusti 2008 och sedan den globala finanskrisen. Landet lider fortfarande av handelsembargot från Ryssland. Det ligger därför i EU:s intresse att stödja den västorienterade regeringen som är villiga att genomföra reformer, vilket är precis vad vi har gjort när vi röstade i dag. Adam Bielan: (PL) Fru talman! Georgien är ett strategiskt viktigt land, i synnerhet för länder som ligger i östra delen av EU. Dessutom medverkar landet i det östliga partnerskapet, som har som syfte att stärka samarbetet med EU:s medlemsstater. Landet lägger också stor vikt på den euroatlantiska politiken. Konflikten mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008 visade hur viktigt det är att hålla landet inom den europeiska politikens område. Programmet för makroekonomisk hjälp för att stärka Georgiens ekonomi, som har varit igång sedan 2009 är därför av stor betydelse för ytterligare utveckling av politiska och ekonomiska relationer men också för den nationella säkerheten. Jag ställer mig därför helt bakom kommissionens förslag när det gäller att öronmärka ytterligare medel för bidrag och lån för att förbättra Georgiens ekonomiska situation. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Luís Paulo Alves: skriftlig. - (PT) Jag röstade för detta förslag eftersom jag samtycker till ansvarsfrihetsförfarandena där det föreslås lämpliga anslag för varje rubrik. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för betänkandet och instämmer i parlamentets beslut att bevilja EU-domstolen ansvarsfrihet när det gäller genomförande av sin budget för budgetåret 2009. Under förberedelserna av årsrapporten för budgetåret 2009 gjorde revisionsrätten en fördjupad bedömning av gransknings- och kontrollsystemen domstolen som omfattade en granskning av personalresurser och andra administrativa utgifter. Denna bedömning gav i stort sett positiva resultat, med undantag för iakttagelser som gäller ett avtal som hade ingåtts avseende tillhandahållande av tjänster. Jag ställer mig bakom revisionsrättens förslag att upphandlingsförfaranden bör förberedas och samordnas bättre av domstolen. Domstolen har haft svårigheter med att rekrytera kvalificerade konferenstolkar, och begränsningarna och behovet av att använda en rad tolktekniker för att kunna tillfredsställa alla förfrågningar om tolkning, både kvalitativt och kvantitativt. Jag håller med föredraganden om att domstolen ska rapportera detta i kommande årsrapport med tanke på tolkningens betydelse för att domstolsarbetet ska fungera. Lara Comi: Jag röstade för beviljande av ansvarsfrihet för 2009 års budget för domstolen eftersom jag anser att dess formella och substantiella noggrannhet beror på att samtliga anställda på institutionen har genomfört ett mycket kompetent arbete. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar den uttömmande analys som revisionsrätten har genomfört i detta betänkande och jag uppmanar till fortsatt utbyte av bästa praxis mellan institutionerna samt ett interinstitutionellt samarbete när det gäller utveckling och genomförande av ett integrerat förvaltningssystem. Betänkandet tar upp vissa punkter som behöver ses över och jag hoppas att dessa tas i beaktande. Jag stöder och välkomnar därför föredragandens slutsatser. Giovanni La Via: Finansiell kontroll om genomförande av EU:s budget sker på tre nivåer: internkontroll inom varje institution, extern kontroll genomförd av revisionsrätten och ett ansvarsfrihetsförfarande genomfört av Europaparlamentet. I dagens omröstning har ansvarsfrihet beviljats för genomförande av budgeten för domstolen för budgetåret 2009. Jag röstade för betänkandet eftersom de granskningar som har genomförts av revisionsrätten och budgetkontrollutskottet visade att alla transaktioner genomfördes på ett helt legalt och regelrätt sätt. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för beviljandet av ansvarsfrihet för EU-domstolen, eftersom jag konstaterade blandade resultat när det gäller ett påskyndande av förfaranden. Jag välkomnar ökningen av antalet som avslutats av domstolen (377 domar och 165 beslut jämfört med 333 respektive 161 år 2008) och konstaterar att antalet mål om förhandsavgörande är det högsta någonsin (302). Jag välkomnar minskningen av antalet anhängiga mål i slutet av 2009 (741 mål jämfört med 768 mål i slutet av 2008). Men jag konstaterar med oro att tribunalen under 2009 uppvisade en minskning i antalet avgjorda mål och en ökning av handläggningstiden vilket, trots att antalet nya mål under 2009 var lägre, (568 nya mål jämfört med 629 under 2008), ledde till att antalet anhängiga mål fortsatte att öka (från 1 178 under 2008 till 1 191 under 2009). Jag välkomnar också att personaldomstolen avgjorde fler mål än någonsin tidigare (155 mål), och att den genomsnittliga handläggningstiden var 15,1 månader jämfört med 17 månader 2008. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med hänsyn till förklaringen om räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet som avges av revisionsrätten i enlighet med artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, röstade jag för beslutet som beviljar domstolens justitiesekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av domstolens budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Beviljar domstolens justitiesekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av domstolens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Med dagens resolution beviljar parlamentet domstolens justitiesekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av domstolens budget för budgetåret 2009. Parlamentet konstaterar att revisionsrätten under utarbetandet av årsrapporten för budgetåret 2009 genomförde en fördjupad bedömning av gransknings- och kontrollsystemen i domstolen, Europeiska ombudsmannen och Europeiska datatillsynsmannen som omfattade en granskning av ett ytterligare urval av betalningstransaktioner avseende personalresurser och andra administrativa utgifter. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för betänkandet och instämmer i parlamentets beslut att bevilja Europeiska ombudsmannen ansvarsfrihet när det gäller genomförande av sin budget för budgetåret 2009. Under utarbetandet av årsrapporten för budgetåret 2009 genomfördes en fördjupad bedömning av gransknings- och kontrollsystemen i domstolen, Europeiska ombudsmannen och Europeiska datatillsynsmannen som omfattade en granskning av ytterligare ett urval av betalningstransaktioner avseende personal och andra administrativa utgifter. Revisionsrätten upptäckte att ombudsmannen inte hade antagit de allmänna genomförandebestämmelserna för förfaranden för rekrytering av tillfälligt anställda, trots att det i den relevanta artikeln i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna anges att varje institution måste göra det. Jag håller med föredraganden om att denna underlåtelse kan komma att påverka ett flertal av ombudsmannens anställda eftersom majoriteten av tjänster som beviljades var tillfälliga tjänster. Ombudsmannen bör redogöra för resultatet i sin årliga verksamhetsrapport. Revisionsrätten noterar i sin årsrapport att granskningen inte föranledde några ytterligare stora anmärkningar när det gäller ombudsmannen. Lara Comi: skriftlig. - (IT) Jag röstade för beviljandet av ansvarsfrihet för Europeiska ombudsmannen för budgetåret 2009 eftersom jag utifrån redogörelsen om dess aktiviteter och iakttagelser anser att redovisningsförfarandena har respekterats, att den övergripande förvaltningen kan anses vara tillfredsställande och att vi under kommande år kommer att kunna förbättra de aspekter som nu anses kontroversiella. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar slutsatserna av granskningen i revisionsrättens årsrapport. Jag välkomnar genomförandet av centrala resultatindikatorer i den årliga förvaltningsplanen, och att målen för 2009 har uppnåtts och ombudsmannens beslut att offentliggöra sin årliga redovisning av ekonomiska intressen på sin webbplats. Slutligen stöder jag föredragandens slutsatser och berömmer kvaliteten på ombudsmannens årliga verksamhetsrapport och välkomnar uppföljningen under året av parlamentets tidigare beslut om ansvarsfrihet. Giovanni La Via: Först vill jag tacka föredraganden Crescenzio Rivellini för hans utomordentliga arbete under processen om ansvarsfrihet. I dagens omröstning gav jag mitt stöd till begäran om ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2009, avsnitt VIII - Europeiska ombudsmannen. Revisionsrätten som är ansvarig extern finansiell kontroll ansåg efter en noggrann bedömning av budgeten att den hade fått rimliga garantier för räkenskapernas tillförlitlighet för budgetåret 2009 och de relevanta transaktionernas laglighet och korrekthet. Jag välkomnar också ombudsmannens beslut att offentliggöra sin årliga verksamhetsrapport av ekonomiska intressen på sin webbplats, och jag instämmer med revisionsrätten som lovordar kvaliteten i den årliga verksamhetsrapport som presenteras av ombudsmannen. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för ombudsmannen och konstaterar med tillfredsställelse att ombudsmannen under 2009 lyckades hjälpa i nästan 77 procent av samtliga klagomål och att institutionen behandlade 70 procent av förfrågningarna inom mindre än ett år. Jag välkomnar också att den genomsnittliga handläggningstiden sänkts till nio månader (från 13 månader 2008). Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av förklaringen om räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet som avges av revisionsrätten i enlighet med artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, röstade jag för detta beslut, som beviljar Europeiska ombudsmannen ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar ansvarsfrihet för Europeiska ombudsmannen för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) I och med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för Europeiska ombudsmannen för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Jag vill understryka att parlamentet välkomnar att ombudsmannen under 2009 lyckades hjälpa i nästan 77 procent av samtliga klagomål och att institutionen behandlade 70 procent av förfrågningarna inom mindre än ett år. Vi välkomnar också att den genomsnittliga handläggningstiden sänkts till nio månader (jämfört med 13 månader 2008). Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och välkomnar beslutet att bevilja Europeiska datatillsynsmannen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Revisionsrätten noterar i sin årsrapport att revisionen inte ledde till några väsentliga iakttagelser när det gäller Europeiska datatillsynsmannen. Under utarbetandet av årsrapporten för budgetåret 2009 genomförde revisionsrätten en fördjupad bedömning av gransknings- och kontrollsystemen hos Europeiska datatillsynsmannen. Detta arbete omfattade en granskning av ett ytterligare urval av betalningstransaktioner när det gäller personalresurser och andra administrativa utgifter. Revisionsrätten fann att det under vissa omständigheter fanns en risk för oriktiga eller otillbörliga utbetalningar till anställda. Jag välkomnar revisionsrättens förslag om att Europeiska datatillsynsmannens personal bör uppmanas att med jämna mellanrum visa upp handlingar som styrker deras personliga situation, och anser att Europeiska datatillsynsmannen bör förbättra sitt system för övervakning och kontroll av dessa handlingar vid lämplig tidpunkt. Lara Comi: skriftlig. - (IT) Jag röstade ja till att bevilja Europeiska datatillsynsmannen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Trots att vissa uppgifter var kontroversiella och mindre insynsvänliga har Europeiska datatillsynsmannen visat sig villig att genomföra ytterligare processer för efterhandskontroll från och med 2011. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar revisionsrättens slutsatser att revisionen inte ledde till några väsentliga iakttagelser när det gäller Europeiska datatillsynsmannen. Jag ser också positivt på den årliga publiceringen av vilka ekonomiska intressen som institutionens ledamöter har (Europeiska datatillsynsmannen och den biträdande datatillsynsmannen). I denna redovisas arvoderade tjänster eller verksamheter och deklarerad yrkesverksamhet. Slutligen välkomnar jag även föredragandens begäran att Europeiska datatillsynsmannen i sin kommande verksamhetsrapport (budgetåret 2010) ska inkludera ett kapitel med en detaljerad redovisning av uppföljningen under året av parlamentets tidigare beslut om ansvarsfriheten. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för att bevilja Europeiska datatillsynsmannen ansvarsfrihet men noterar revisionsrättens uppgift att Europeiska datatillsynsmannen inte infört ett system för efterhandskontroll i enlighet med budgetförordningen, och att det enligt de normer för internkontroll som antagits av Europeiska datatillsynsmannen inte krävs att undantag till de ekonomiska standardförfarandena registreras på vederbörligt sätt i ett centralt register. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av förklaringen om räkenskapernas tillförlitlighet och de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet som avges av revisionsrätten i enlighet med artikel 287 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt röstade jag för det här beslutet, som beviljar Europeiska datatillsynsmannen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar Europeiska datatillsynsmannen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) I och med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för Europeiska datatillsynsmannen för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Jag vill understryka att parlamentet välkomnar att revisionsrätten under utarbetandet av årsrapporten för budgetåret 2009 genomförde en fördjupad bedömning av gransknings- och kontrollsystemen i domstolen. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet. Revisionsrätten har återigen uppmärksammat parlamentet på att nivån på överförda och förfallna driftsanslag är hög för flera byråers del under budgetåret 2009. Jag håller med föredraganden om att de berörda byråerna bör anstränga sig ytterligare för att förbättra den finansiella och budgetära planeringen. Jag anser också att byråernas utgifter bör vara förutsägbara och att man bör finna en lösning som respekterar EU-budgetens princip om ettårighet. Byråerna bör förstärka sin interna kontroll för att se till att kontrakt och upphandlingsförfaranden tillämpas korrekt. Dessutom är det viktigt att byråerna till fullo kan garantera sin personals och sina sakkunnigas oberoende. Kommissionen ska ge parlamentet en utförlig översikt över de kriterier som tillämpas för att se till att den rekryterade personalen är oberoende. Jag instämmer i att alla byråer ska upprätta fleråriga arbetsprogram i överensstämmelse med unionens fleråriga strategi för den sektor som byrån arbetar med. Fleråriga arbetsprogram gör det möjligt för byrån att organisera sin verksamhet bättre, tillhandahålla en förbättrad riskbedömning för sina verksamheter och vidta effektiva organisatoriska åtgärder för att genomföra sin strategi. Lara Comi: skriftlig. - (IT) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för 2009 års budget när det gäller EU-byråernas verksamhetsresultat, ekonomisk förvaltning och kontroll, eftersom jag anser att betänkandet är objektivt, seriöst och oberoende. Såväl brister som positiva delar lyfts fram på lämpligt sätt. Om betänkandena håller den här standarden och dess innehåll följs upp under kommande år, kan kvaliteten på EU-administrationen bara bli bättre. I och med det skulle EU-kritikerna inte längre ha någon grund för sina klagomål. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Under de senaste åren har antalet byråer ökat på ett sätt som saknar motstycke, och den interinstitutionella arbetsgruppen för byråer är således av avgörande betydelse, liksom revisionsrättens kommande särskilda rapport som omfattar en studie av byråernas verksamhetsresultat och en jämförande analys av deras kostnader. Det är viktigt att nämna de otaliga svagheter som revisionsrätten finner och att dessa snabbt måste minska. Därför håller jag med föredraganden om att det finns ett behov av att förbättra insynen i uppskattningar och ansvar för projekt, förstärka upphandlingsgodkännandet i finansieringsbeslut och på arbetsprogramsnivå, åtgärda brister i rekryteringsförfaranden av personal, öka insynen och göra dem mer objektiva samt att genomföra och följa den budgetförordning de omfattas av. Slutligen vill jag lovorda föredragandens arbete och uppmana alla byråer att inkludera de slutsatser som antagits. Bruno Gollnisch: Varje år antar parlamentet ett betänkande om EU:s byråer som används i debatten om budgetansvarsfrihet. Och varje år kommer man fram till samma sak: slöseri, brister i rekryterings- och upphandlingsförfarandena, överföringar och alltför många förfallna anslag. Det är inte nödvändigt att avslöja bedrägeri, såsom vid Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, för att kunna påvisa felaktig förvaltning. Varje gång låtsas dock parlamentet se framsteg och beviljar ansvarsfrihet. Vad som är ännu värre är att man aldrig ifrågasätter kommissionens strategi att lägga ut uppgifter på dessa byråer, vilket tycks syfta mindre på att effektivt genomföra EU:s politik än på att förse alla större städer i EU med en egen liten del av EU:s institutioner. Den eviga frågan om dessa byråer är effektiva och nyttiga förblir dessvärre obesvarad, år efter år. De få byråer som analyserar sitt verksamhetsresultat gör detta i enlighet med de förfaranden och processer som åläggs dem och inte på grundval av konkreta resultat. Byråerna är främst till nytta för ... byråerna. Därför vägrade vi att bevilja ansvarsfrihet för flera av dem och lade ned våra röster om de resolutioner som åtföljde dem. Cătălin Sorin Ivan: skriftlig. - (EN) Jag stöder Georgios Stavrakakis betänkande om EU-byråernas verksamhetsresultat, ekonomiska förvaltning och kontroll eftersom det främst understryker behovet av att uppmuntra byråerna att utarbeta och därefter regelbundet aktualisera en heltäckande tabell som beskriver deras ekonomiska flöden och de ekonomiska och operativa aktörernas skyldigheter. Det påminner dessutom byråerna om vikten av att till fullo garantera sin personals och sina sakkunnigas oberoende för att skapa en mer konstruktiv och öppen process. Giovanni La Via: skriftlig. - (IT) Jag vill lovorda det arbete som utförts av föredraganden, Georgios Stavrakakis, och av alla de som bidragit till utarbetandet av texter som har att göra med beviljandet av ansvarsfrihet för budgetåret 2009. Generellt kan vi säga att de resultat som uppnåtts under 2009 är bättre än de föregående resultaten. Revisionsrätten har dock för fler än en byrå på nytt konstaterat en hög nivå på överförda och förfallna driftsanslag och ett stort antal överföringar för budgetåret 2009. Vissa byråer visade också på brister i sina upphandlingsförfaranden. I samband med genomförandet av granskningar och bedömningar måste man givetvis fullt ut beakta den allvarliga ekonomiska kris som för närvarande råder, men det är också viktigt att belysa behovet av en allmän förbättring av förvaltningen av stöd. Monica Luisa Macovei: skriftlig. - (EN) Jag röstade för betänkandet om ansvarsfrihet för 2009, EU-byråernas verksamhetsresultat, ekonomiska förvaltning och kontroll, för att understryka min uppfattning att EU-byråernas funktion måste förbättras ytterligare. Ansvarsfrihetsförfarandet för budgetåret 2009 tydliggjorde behovet av omedelbara åtgärder när det gäller insyn och effektivitet. För att insynen i EU-byråerna ska förbättras måste alla 21 byråer och kommissionen publicera en lista över alla avtal som tilldelats under de senaste tre åren liksom en översikt över all personal som bytt arbetsplats från en byrå till en annan. De måste också så snart som möjligt tillämpa strängare regler när det gäller intressekonflikter. I kommande ansvarsfrihetsförfaranden ska dessutom direktörerna för varje EU-byrå ansvara för att parlamentet får ta del av rapporten från internrevisionstjänsten. För att förbättra EU-byråernas funktion och utgiftseffektivitet måste man helhjärtat överväga möjligheten att slå samman styrelserna för de byråer som arbetar inom närliggande områden. Dessutom ska kommissionen genomföra en utvärdering av möjligheten att slå samman EU-byråer med närliggande verksamhetsområden. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för det här betänkandet men är bekymrad över att revisionsrätten funnit brister i flera byråers upphandlingsförfaranden. Jag uppmanar därför byråerna att förstärka sin interna kontroll för att se till att kontrakt och upphandlingsförfaranden tillämpas korrekt. Parlamentet är inte berett att godta den ständiga oförmågan att införa ett kontrollsystem som gör att man undviker eller i tid upptäcker de ständiga fel som urholkar lagligheten och korrektheten i byråns transaktioner. Jag uppmanar, i detta avseende, byråerna att förbättra insynen i uppskattningar och ansvar för projekt, förstärka sitt upphandlingsgodkännande i finansieringsbeslut och på arbetsprogramsnivå, säkerställa en uttömmande redovisning av undantag i sina årliga verksamhetsrapporter, säkerställa adekvat uppföljning av potentiella regelbrott, och utveckla och rapportera om efterhandskontroller. Véronique Mathieu: Jag röstade för betänkandet för 2009 om ansvarsfrihet: EU-byråernas verksamhetsresultat, ekonomiska förvaltning och kontroll. Om vi vill att parlamentet ska vara den myndighet som på ett seriöst sätt beviljar ansvarsfrihet, måste parlamentsledamöterna få tillgång till mer omfattande och detaljerad information om byråernas budgetförvaltning och ekonomiska förvaltning. Vi konstaterar att ansvaret är delat, men också uttunnat. Även om kommissionen finns representerad i byråernas styrelser påminns vi om de redovisningsfel som begicks av Europeiska polisakademin (Cepol) och att en byrå är en egen juridisk person med fullständig administrativ och ekonomisk självständighet. Ibland delegerar dock styrelsen eget administrativt ansvar till den verkställande direktören. Slutligen bestämmer parlamentet om den ska bevilja en byrå ansvarsfrihet eller inte. Detta beslut fattas på grundval av de ganska kortfattade rapporterna från den externa revisorn och beror på den verkställande direktörens goda vilja att lämna ytterligare information. Jag anser att det är nödvändigt att åtgärda den här luckan i lagstiftningen i fråga om rapporterna från internrevisionstjänsten om byråerna och att föreslå en lösning som innebär att parlamentet får verksamma befogenheter. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Jag konstaterar att revisionsrätten för budgetåret 2009 för flera byråers del återigen konstaterat en hög nivå på överförda och förfallna driftsanslag. Jag noterar också att det i vissa byråer förekommer outnyttjade budgetposter och ett stort antal överföringar och jag uppmanar de berörda byråerna att anstränga sig för att förbättra den finansiella och budgetära planeringen. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och anser att det är riktigt att parlamentet skjuter upp beslutet att bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2009. I sin rapport införde revisionsrätten återigen reservationer i sitt uttalande avseende de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Akademin avviker ständigt från budgetförordningen när det gäller upphandlingsreglerna och en betydande del av akademins totala budget innehåller oegentligheter. Revisionsrätten har konstaterat allvarliga brister i de administrativa och finansiella bestämmelserna avseende utgifter för anordnande av kurser och seminarier, vilka står för en betydande andel av akademins driftsutgifter. Jag håller med föredraganden om att det är oacceptabelt att akademins reviderade budgetbestämmelser aldrig trätt i kraft, och som en följd av detta är alla kontrakt som undertecknats olagliga. I syfte att främja öppenheten, bör akademin ge direkt tillgång till sin budget vilken bör inkludera en förteckning över dess avtal och upphandlingsbeslut som offentliggörs på akademins webbplats. Lara Comi: Jag röstade emot beviljandet av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska polisakademin för budgetåret 2009, enligt vad föredraganden föreslår, eftersom jag är tveksam till de oegentliga förfarandena under den granskade perioden. Jag anser att det behövs mer detaljerade uppgifter som kan ge en djupare och mer ingående förståelse för räkenskapernas korrekthet. Marielle De Sarnez: För andra året i följd har det inte varit möjligt för oss att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin (Cepol) för budgetåret 2009. Den fleråriga handlingsplan som utarbetades efter uppdagandet av byråns förvaltningsproblem är otydlig, och övervakningsrapporten ger oss inte tillräcklig information om de åtgärder som vidtagits. Akademin gjorde onekligen bättre ifrån sig under 2010, efter det att den tidigare chefen, Ulf Göransson, avgått. Ulf Göransson utreds av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) och revisionsrätten för felaktiga och i själva verket bedrägliga utbetalningar. Ändå är det dock oacceptabelt att denna byrå, som grundades 2006, fortfarande inte uppfyller kravet på god förvaltning. Vi måste fundera över själva strukturen på Cepol, som utan tvekan är för liten för att fungera självständigt med tanke på de komplicerade regler som byrån har att rätta sig efter. Dessutom måste vi ifrågasätta varför denna byrå, vars uppgift är att organisera utbildningsseminarier för högre polismän, måste ha sitt eget huvudkontor i stället för att vara ansluten till Europol, det vill säga Europeiska polisbyrån i Haag som alla lovordar för dess effektiva verksamhet. Giovanni La Via: I och med denna omröstning har parlamentet beslutat sig för att inte bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska polisakademin för budgetåret 2009, utan att skjuta upp beslutet. Vårt beslut grundar sig i själva verket på de överväganden som gjorts av revisionsrätten, som infört reservationer i sitt uttalande om lagligheten och korrektheten i de underliggande transaktionerna i Europeiska polisakademins budget med motiveringen att upphandlingsförfarandena inte uppfyller bestämmelserna i budgetförordningen. Därför ställer jag mig bakom begäran till akademin och dess styrelse att senast den 30 juni 2011 informera den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten om de åtgärder som vidtagits och de förbättringar som gjorts av de felaktiga och/eller ofullständiga punkter som tagits upp under denna process. Monica Luisa Macovei: skriftlig. - (EN) I betänkandet om ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin föreslås att beslutet om ansvarsfrihet skjuts upp. Jag röstade för det här betänkandet för att belysa de strukturella problem som akademin haft under många år. Nästan hälften av de pengar som förts över till 2009 spenderades inte för budgetåret 2009 och 43 procent av den totala budgeten fördes över till 2010. Europeiska revisionsrätten uppger att genomförandet av akademins budget hindras av allvarliga och återkommande brister i programplaneringen och övervakningen. Dessutom noterades allvarliga och återkommande överträdelser av regler om offentlig upphandling: i fem upphandlingsförfaranden - motsvarande ett värde på sammanlagt 455 111 euro - lyckades man inte följa reglerna. Insynen är ett annat problem, eftersom det fortfarande finns brister när det gäller förfarandena för urval av personal. På samma sätt anser jag att bristen på utredning av den tidigare direktörens ansvar i fråga om anslag som använts för att finansiera privata utgifter är oacceptabel. Det bästa sättet att förbättra effektiviteten när det gäller utgifterna och hantera de strukturella och kroniska problemen vid akademin är att införliva akademin med Europol. Véronique Mathieu: Jag röstade ja till att skjuta upp beslutet att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2009: Revisionsrätten införde på nytt reservationer i sitt uttalande om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet för budgetåret 2009. Inte minst kunde revisionsrätten konstatera allvarliga brister i de finansiella bestämmelserna avseende offentlig upphandling och i bestämmelserna om utgifter för anordnande av kurser. I betänkandet konstateras att betalningsbemyndigandena på motsvarande 43 procent av den totala budgeten fördes över till 2010, vilket strider mot principen om ettårighet. Vi vill att akademin informerar parlamentet om de åtgärder som vidtagits och de förbättringar som genomförts, och vi uppmanar revisionsrätten att göra en särskild granskning för att undersöka genomförandet av akademins handlingsplan. Jag och mina kolleger föreslår att akademin införlivas med Europol i Haag. Jag är dock tveksam till att akademin kan lösa de strukturella problem som är förknippade med dess begränsade storlek. Jag har också mina tvivel när det gäller placeringen av akademins sekretariat, i Bramshill omkring sju mil från London, och dess höga ledningskostnader. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska polisakademin (Cepol) för budgetåret 2009, samt akademins svar, röstade jag för det här beslutet som innebär att man skjuter upp beslutet att bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin avseende genomförandet av akademins budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta uppskjuter beslutet att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska polisakademin för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution uppskjuter parlamentet beslutet att bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin. I sina rapporter om akademins årsredovisning för budgetåren 2006 och 2007 införde revisionsrätten på nytt reservationer i sitt uttalande om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet med motiveringen att upphandlingsförfarandena inte uppfyllde bestämmelserna i budgetförordningen. Parlamentet finner det särskilt oroande att revisionsrätten konstaterat allvarliga brister i de administrativa och finansiella bestämmelserna avseende utgifter för anordnande av kurser och seminarier, vilka står för en betydande andel av akademins driftsutgifter. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade ja till att skjuta upp ansvarsfriheten. Mot bakgrund av Europeiska polisakademins tidigare bristfälliga ekonomiska förvaltning är det nödvändigt att genomföra en ingående granskning. I detta sammanhang anser jag också att det är beklagligt att debatten om den - i mina ögon förnuftiga - sammanslagningen mellan akademin och Europol återigen har tystnat. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och ställer mig bakom parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2009. Revisionsrätten anser att årsredovisningen för budgetåret 2009 är tillförlitlig och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar centrumets planer på att genomföra en halvtidsutvärdering av sin strategi för perioden 2008-2012. Jag håller med föredraganden om att centrumet bör utveckla utvärderingen av sina resultat ytterligare genom att förbättra kopplingen mellan sina strategiska åtgärder och åtgärder som planerats i arbetsprogrammet och genom att utvärdera indikatorer för kontroll av resultaten för att uppfylla SMART-kriterierna. Centrumet bör också vidta mer effektiva åtgärder för att komma till rätta med de ständigt ökade utgifterna i budgeten. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2009 eftersom jag i det här betänkandet funnit en stor noggrannhet, mycket god insyn och en tydlig resultatinriktning. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar och instämmer i föredragandens iakttagelser och jag vill lovorda Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för dess arbete. Jag välkomnar också centrumets beslut att genomföra en halvtidsutvärdering av sin strategi för perioden 2008-2012, och gratulerar till dess utmärkta resultat, som visar att översättningstjänsterna till EU-institutionerna ökat med 41 procent jämfört med 2008. Giovanni La Via: Jag vill först och främst tacka föredraganden för ett enastående arbete. Som bekant görs den finansiella kontrollen av genomförandet av gemenskapsbudgeten på tre nivåer: intern kontroll inom varje institution, extern kontroll av Europeiska revisionsrätten och parlamentets ansvarsfrihetsförfarande. I och med dagens omröstning avslutas det finansiella kontrollförfarandet med beviljandet av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2009 vars räkenskaper är lagliga och korrekta. Slutligen vill jag lovorda centrumet för att ha försett revisionsrätten med en jämförelse mellan de resultat som uppnåtts under 2008 och 2009, så att den ansvarsbeviljande myndigheten bättre ska kunna bedöma centrumets resultat från år till år. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Översättningscentrumet. Jag uppmanar dock centrumet att vidta effektivare åtgärder för att ta itu med det ständigt ökande överskottet. Jag noterar att centrumet faktiskt i flera år har haft ett ackumulerat budgetöverskott som strider mot förordning (EG) nr 2965/94, och som för 2009 uppgick till 24 000 000 euro medan det var 26 700 000 euro 2008, 16 900 000 euro 2006, 10 500 000 euro 2005 och 3 500 000 euro 2004. Jag konstaterar att detta överskott främst har att göra med den bristande precisionen i prognoserna när det gäller kundernas beställningar av översättningar. Jag välkomnar inte desto mindre centrumets initiativ att betala tillbaka 11 000 000 euro till sina kunder under 2009. Jag betonar även att centrumet redan under 2007 betalade tillbaka 9 300 000 euro till sina kunder. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ för budgetåret 2009, samt centrumets svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar ansvarsfrihet för direktören för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ avseende genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar ansvarsfrihet för direktören för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för direktören för Översättningscentrum för Europeiska unionens organ avseende genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar centrumets planer på att genomföra en halvtidsutvärdering av sin strategi för perioden 2008-2012 men uppmanar ändå centrumet att ytterligare utveckla utvärderingen av sina resultat genom att förbättra kopplingen mellan sina strategiska åtgärder och åtgärder som planerats i arbetsprogrammet och genom att utvärdera indikatorer för kontroll av resultaten för att uppfylla SMART-kriterierna. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade för ansvarsfrihet. Översättningscentrumet upprättades 1994 för att möta utmaningarna med EU:s mångspråkighet - som också är en av dess viktigaste egenskaper liksom ett bevis på unionens kulturella mångfald. Byrån är självfinansierande med hjälp av betalningar från de institutioner/organ som köper dess tjänster. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är lagliga och korrekta. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag stöder det här betänkandet och beslutet att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har centrumets räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Centrumets avsikt är att för 2011 tillhandahålla Gantt-scheman för alla centrala operativa verksamheter. Dessa scheman ger en koncis bild av den tid som varje anställd ägnar åt ett visst projekt och stöder en metod som är inriktad på att uppnå resultat. Under 2009 införde centrumet ett resultatmätningssystem (PMS) för sina prioriteringar på medellång sikt 2009-2011 och sina årliga arbetsprogram. PMS hjälper centrumet att styra och utvärdera dess effekter, effektivitet, verkningsgrad och relevans. Jag håller med föredraganden om att institutionen bör fortsätta förbättra sin programplanering och övervakning och respektera principen om ettårighet. Dessutom måste centrumet mer effektivt tillämpa budgetprinciperna om specificering och öppenhet. Lara Comi: Jag har röstat ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2009 eftersom centrumet har förvaltat sina medel väl och i enlighet med tidigare prognoser. Edite Estrela: Jag röstade för ett beviljande om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2009, eftersom det bidrar till en noggrann granskning av hur EU:s institutioner använder sina anslag. I syfte att uppnå en mer effektiv ekonomisk förvaltning i framtiden ska centrumet ta med en jämförelse mellan de resultat som uppnåtts under det innevarande året och de resultat som uppnåddes under föregående år, så att den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten bättre ska kunna bedöma centrumets resultat från år till år. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Det gläder mig att revisionsrätten har förklarat att centrumets räkenskaper för budgetåret 2009 är lagliga och korrekta. Jag vill gratulera centrumet för att under 2009 ha infört ett resultatmätningssystem (PMS) och ändrat sina rekryteringsförfaranden till följd av revisionsrättens iakttagelser i dess rapport 2009. Dessa har bidragit till förbättrad insyn. Jag välkomnar och instämmer i föredragandens iakttagelser och jag gratulerar Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning till det arbete man uträttar. Giovanni La Via: I och med dagens omröstning stöder jag begäran om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2009. Revisionsrätten, som är ansvarig för den externa finansiella kontrollen, har efter en noggrann bedömning av centrumets räkenskaper förklarat att den uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag vill också gratulera centrumet till att vara den första byrå som frivilligt genomgått en pilotrevision för etiska frågor 2009. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning. Jag gratulerar centrumet för att ha infört ett resultatmätningssystem (PMS) för sina prioriteringar på medellång sikt 2009-2011 och sina årliga arbetsprogram, och för att ha inrättat en uppsättning resultatindikatorer som övervakar framsteg och mäter produktion, resultat och effekter. Jag anser särskilt att PMS hjälper centrumet att styra och utvärdera dess effekter, effektivitet, verkningsgrad och relevans. Vidare är det min åsikt att detta system skulle kunna innebära ytterligare förbättringar av den verksamhetsbaserade budgeteringen och en noggrannare kontroll av betalningsbemyndiganden så att överföringar kan undvikas. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med detta beviljas direktören för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning ansvarsfrihet för genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om den slutliga årsredovisningen för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning för budgetåret 2009, samt centrumets svar, röstade jag för detta beslut, som beviljar ansvarsfrihet för direktören för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för direktören för Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Parlamentet uttrycker sin tillfredsställelse över att revisionsrätten förklarat att centrumets räkenskaper för budgetåret 2009 är lagliga och korrekta. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet. Revisionsrätten uttrycker sin tillfredsställelse över att revisionsrätten förklarat att centrumets räkenskaper för budgetåret 2009 är lagliga och korrekta. Centrumet, som inrättades 1975 och genomför granskningar av yrkesutbildningssystem samt tillhandahåller information om strategi, forskning och verksamhet inom detta område, behövs mer än någonsin tidigare i dessa tider då det finns en oro över utbildningsnivån och bristen på kompetent arbetskraft. Att centrumet har sitt säte i Grekland, vilket gör det nödvändigt att ha en kontaktmyndighet i Bryssel, är dock det enda som bör tänkas över. Zigmantas Balčytis: Jag röstade för det här betänkandet och stöder parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Gemenskapens kontrollorgan för fiske för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Kontrollorganet antog 2010 sitt fleråriga arbetsprogram för 2011-2015. Detta dokument är viktigt därför att det gör att kontrollorganet på ett effektivt sätt kan organisera genomförandet av sin strategi och förverkliga sina mål. Jag håller med föredraganden om att kontrollorganet bör sammanställa en jämförelse mellan verksamheten under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under föregående budgetår, så att parlamentet bättre ska kunna bedöma kontrollorganets resultat från år till år. Kontrollorganet för fiske bör också förbättra sitt årliga arbetsprogram genom att införa specifika och mätbara mål i fråga om såväl politikområden som den löpande verksamheten. Dessutom bör bristerna i rekryteringsplaneringen rättas till. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Gemenskapens kontrollorgan för fiske för budgetåret 2009 i ljuset av revisionsrättens analys, i vilken man uppger att verksamheten är laglig och korrekt. Bland de åtgärder kontrollorganet har vidtagit vill jag främst understryka antagandet av ett flerårigt arbetsprogram. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Gemenskapens kontrollorgan för fiske för budgetåret 2009 eftersom jag värdesätter korrektheten, tydligheten och insynen i räkenskaperna och den effektivitet som är ett resultat av en lämplig och omfattande planering. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag är nöjd med de beslut som revisionsrätten redogör för i sin rapport och som går ut på att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar att Gemenskapens kontrollorgan för fiske den 19 oktober 2010 antog sitt fleråriga arbetsprogram för 2011-2015 som gör att kontrollorganet på ett effektivt sätt kan organisera genomförandet av sin strategi och förverkliga sina mål. Jag ser också positivt på inrättandet av en internrevisionsfunktion med uppgift att bistå kontrollorganets verkställande direktör och ledning med stöd och råd. Jag välkomnar och ställer mig bakom föredragandens iakttagelser och lovordar det arbete som Gemenskapens kontrollorgan för fiske uträttar. João Ferreira: skriftlig. - (PT) Möjligheten att införa kontroll- och inspektionsåtgärder vid genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken i medlemsstaternas exklusiva ekonomiska zon bör omfattas av medlemsstaternas behörighet. Och i detta avseende bör de också få lämpligt och tillräckligt stöd av EU. Vi förnekar inte behovet av samarbete, sammanlänkning och samordning mellan medlemsstaterna för att kontrollera och bekämpa illegalt fiske, men var skeptiska till fördelarna med att inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske eftersom vi anser att dess befogenheter ibland kolliderar med medlemsstaternas. Detta medför en centralisering som inte bidrar till att skapa den effektivitet som krävs i kontrollåtgärderna. Vi har också förklarat att vi inte delar uppfattningen när det gäller representanter i kontrollorganets styrelse, dess operativa modell och kommissionens överrepresentation i styrelsen, det vill säga röstningssystemet. Dessutom menar vi att om kontrollorganet anslås en budget på 10 100 000 euro (för budgetåret 2009) är medlemsstaterna redan nekade möjligheten att EU:s stöd för att finansiera kontrollinsatser ska öka i linje med det förslag som lades fram i parlamentet nyligen, och som tyvärr förkastades av en majoritet av ledamöterna. Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Att införa kontroll- och inspektionsåtgärder när det gäller tillämpningen av den gemensamma fiskeripolitiken i medlemsstaternas exklusiva ekonomiska zon bör omfattas av medlemsstaternas behörighet. Och länderna bör dessutom i detta avseende få lämpligt och tillräckligt stöd av EU. Vi förnekar inte behovet av samarbete, sammanlänkning och samordning mellan medlemsstaterna för att kontrollera och bekämpa illegalt fiske, men var skeptiska till fördelarna med att inrätta Gemenskapens kontrollorgan för fiske eftersom vi anser att dess befogenheter i vissa fall kolliderar med medlemsstaternas. Detta medför en centralisering som inte bidrar till att skapa den effektivitet som krävs i kontrollåtgärderna. Vi har också förklarat att vi inte delar uppfattningen när det gäller representanter i kontrollorganets styrelse, dess operativa modell och kommissionens överrepresentation i styrelsen, det vill säga röstningssystemet. Dessutom menar vi att om kontrollorganet anslås en budget på 10 100 000 euro (för budgetåret 2009) är medlemsstaterna redan nekade möjligheten att EU:s stöd för att finansiera kontrollinsatser ska öka i linje med det förslag som lades fram i parlamentet nyligen och som tyvärr förkastades av en majoritet av ledamöterna. Pat the Cope Gallagher: Gemenskapens kontrollorgan för fiske inrättades 2005 för att se till att den gemensamma fiskeripolitikens bestämmelser följs av alla medlemsstater. Kontrollorganet, som ligger i Vigo i Spanien, är mycket viktigt i fråga om fiskerikontroll och samordning av medlemsstater. Det är positivt att kontrollorganet har antagit ett flerårigt arbetsprogram för 2011-2015 enligt rekommendationerna i Europa 2020-strategin. Det fleråriga arbetsprogrammet bidrar till regionalt samarbete och resursdelning inom utnyttjandeplanerna, vilket kommer att förbättra kostnadseffektiviteten. Jag välkomnar revisionsrättens beslut att bevilja ansvarsfrihet, och det framgår tydligt att fiskerikommittén, som godtagit mitt yttrande, är av samma uppfattning. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag välkomnar det här dokumentet, eftersom det ansvariga utskottet beslutat sig för att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Organet bör ta itu med svagheterna i sin verksamhetsplanering så att förfarandena för att upprätta budgeten i framtiden blir tillräckligt strikta och man därmed kan undvika att öka och/eller minska medlen i budgetposterna. Dessutom har organet ännu inte utarbetat något flerårigt arbetsprogram. Därför anser jag att det är nödvändigt att beakta de aktuella iakttagelserna. Giovanni La Via: Både revisionsrätten och budgetkontrollutskottet har avgett ett positivt yttrande om genomförandet av budgeten för Gemenskapens kontrollorgan för fiske. Av dessa skäl har parlamentet i dag röstat om att bevilja ansvarsfrihet för budgeten för 2009. De kontroller som utförts visar att kontrollorganets budget är tillförlitlig och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag vill dock framför allt påtala vissa brister, i synnerhet när det gäller rekryteringsplaneringen, och jag hoppas att dessa förfaranden snabbt kommer att förbättras under kommande budgetår. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Gemenskapens kontrollorgan för fiske. Europaparlamentet uppmanar kontrollorganets verkställande direktör att helt och hållet fullgöra sin skyldighet att i sin rapport till den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten, som innehåller en sammanfattning av internrevisionstjänstens rapport, ange alla rekommendationer som utfärdats (även de som kan komma att avvisas av kontrollorganet) och alla åtgärder som vidtagits för att följa upp dem. Jag uppmanar därför kontrollorganets verkställande direktör att informera om innehållet i de fyra rekommendationer från internrevisionstjänsten som betecknas som ”mycket viktiga” och om hur de följts upp av kontrollorganet. Maria do Céu Patrão Neves: skriftlig. - (PT) Genom detta betänkande beviljas Gemenskapens kontrollorgan för fiske ansvarsfrihet för räkenskaperna i fråga om verksamheten 2009. I och med det förnyas ansvarsfriheten som beviljades av parlamentet den 5 maj 2010 när det gäller genomförandet av budgeten för Gemenskapens kontrollorgan för fiske för budgetåret 2008. Eftersom revisionsrätten har förklarat att den uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta, och då en delegation från fiskeriutskottet besökte kontrollorganet i juni 2010 och var mycket tillfreds med det allmänna läget för kontrollorganets verksamhet, särskilt genomförandet av planerna för gemensamt utnyttjande, anser jag att parlamentet bör anta det här betänkandet. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Gemenskapens kontrollorgan för fiske för budgetåret 2009 samt kontrollorganets svar, röstade jag för det här beslutet, som beviljar ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Gemenskapens kontrollorgan för fiske avseende genomförandet av kontrollorganets budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med detta beviljas den verkställande direktören för Gemenskapens kontrollorgan för fiske ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av kontrollorganets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet budgetansvarsfrihet för direktören för Gemenskapens kontrollorgan för fiske när det gäller 2009. Parlamentet välkomnar att kontrollorganet har antagit ett flerårigt arbetsprogram för 2011-2015 och understryker vikten av ett sådant dokument, som gör att kontrollorganet på ett effektivt sätt kan organisera genomförandet av sin strategi och förverkliga sina mål. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet. Europeiska revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Granskningen av ett flerårigt arbetsprogram som genomfördes 2010 liksom initiativet att se över budgetförfarandena gör mig dessutom övertygad om att Gemenskapens kontrollorgan för fiske genomför de rekommendationer man fått. När det gäller vad kontrollorganet, som inrättades 2005, faktiskt gör handlar det om ett viktigt - och till och med nödvändigt - arbete efter nederlaget med att inte uppnå några av de mål som satts upp 2002 och i ljuset av att den gemensamma fiskeripolitiken hittills ansetts vara ett misslyckande. Kontrollorganet kommer att vara oumbärligt den närmaste framtiden med tanke på det skrämmande faktum att 88 procent av EU:s fiskbestånd är överfiskade. Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och välkomnar parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att kontrollorganet bör överväga att införa ett Gantt-schema i planeringen av varje operativ verksamhet, så att man enkelt kan visa den tid som har lagts ned av varje medarbetare i ett projekt och främja en metod som är inriktad på att nå resultat. Dessutom måste byrån införa en verksamhetsbaserad struktur för driftsbudgeten så att det blir en tydlig koppling mellan arbetsprogrammet och de finansiella prognoserna och en bättre övervakning av resultat och rapportering. Byrån bör dessutom utarbeta en jämförelse mellan verksamheten under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under det föregående budgetåret, så att den myndighet som beviljar ansvarsfrihet bättre kan bedöma byråns resultat från år till år. Dessutom måste en rapport om de outnyttjade anslag som förts över från de föregående åren bifogas varje års budget, med en förklaring till varför dessa anslag inte har använts, och hur och när de kommer att användas. Det finns också alltjämt brister i byråns urvalsförfaranden för personal, vilka riskerar att försämra insynen i rekryteringsförfarandena. Jag håller med om att byrån måste informera parlamentet om vilka åtgärder som vidtagits för att komma tillrätta med denna situation och förbättra insynen i samband med urvalsförfarandena. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av den allmänna budgeten för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2009 mot bakgrund av att revisionsrätten trots den tvivelaktiga förvaltningen av tillgängliga medel ansett att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Dessutom håller jag med om att det finns ett behov av att utforma mer precisa mekanismer för att fastställa mål och utvärdera resultat. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar de beslut som revisionsrätten redovisar i rapporten om att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar också och instämmer i föredragandens iakttagelser, och gratulerar Europeiska byrån för luftfartssäkerhet till det arbete den utför. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder detta dokument då det ansvariga utskottet beslutat sig för att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Den har dock uttryckt sin oro över bristen på samordning mellan byråns behov, personal och budgetförordning och i synnerhet över det faktum att förfarandena för urval av personal gjort det svårt att rekrytera tillräckligt kvalificerad personal. Därför anser jag att det är nödvändigt att beakta de aktuella iakttagelserna. Giovanni La Via: I och med dagens omröstning har Europeiska byrån för luftfartssäkerhet beviljats budgetansvarsfrihet för 2009. Den finansiella kontrollen av genomförandet av gemenskapens budget sker på tre nivåer: den interna kontroll som görs inom varje institution, revisionsrättens externa kontroll samt parlamentets förfarande för ansvarsfrihet. Givetvis har varje debatt om ansvarsfrihet sitt eget specifika sammanhang och dagens ansvarsfrihet har beviljats mot bakgrund av den rådande ekonomiska och finansiella krisen som skapat såväl finansiella som budgetrelaterade problem för vissa medlemsstater. Trots dessa förhållanden vill jag ändå understryka att jag är nöjd med byråns resultat och har därför röstat i enlighet med vad föredraganden föreslår. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz: skriftlig. - (PL) Byråns arbetsprogram för 2010 är en viktig fråga för mig. Jag anser att det bör förbättras genom att man inför mål och centrala resultatindikatorer samt ett bättre resursplaneringssystem. Jag vill också framhålla behovet av att förbättra övervakningssystemet för certifieringsprojekten för att göra det möjligt att under projektets hela löptid försäkra sig om att de avgifter som tas ut inte avviker alltför mycket från den faktiska kostnaden. Till slut bestämde jag mig för att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2009. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet och uppmanar byrån att införa en verksamhetsbaserad struktur för driftsbudgeten så att det blir en tydlig koppling mellan arbetsprogrammet och de finansiella prognoserna och en bättre övervakning av resultat och rapportering. Vidare noterar jag att byrån upprättar en flerårig plan varje år, som diskuteras med alla intressenter och godkänns av styrelsen, där budgeten per verksamhetsområde anges. Jag håller med revisionsrätten om att strukturen på myndighetens driftsbudget (avdelning III) fortfarande till viss del är inputrelaterad och att budgetändringar gjordes utan att arbetsprogrammet samtidigt uppdaterades, inte ens när de hade en betydande inverkan på tilldelningen av personalresurser och ekonomiska resurser. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet för budgetåret 2009, samt byråns svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar direktören för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ansvarsfrihet avseende genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar direktören för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet ansvarsfrihet avseende genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för direktören för Europeiska byrån för luftfartssäkerhet när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar att revisionsrätten funnit att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna i allt väsentligt är lagliga och korrekta. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade för ansvarsfrihet. Revisionsrätten har förklarat att räkenskaperna för 2009 är korrekta och har uttryckt sig positivt om deras tillförlitlighet. Samtidigt vill jag ta tillfället i akt att understryka att man i betänkandet efterlyser en ökad insyn i personalrekryteringsförfarandet. Mot bakgrund av de ansvarsfulla uppgifter som Europeiska byrån för luftfartssäkerhet utför och svårigheterna med att hitta kvalificerad personal bör man lägga största vikt vid denna fråga. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstar ja till det här betänkandet och till ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar för budgetåret 2009. Centrumet är ett viktigt organ som kan stärka och utveckla EU:s sjukdomsövervakning och bedöma och informera om befintliga och nya hot mot människors hälsa från smittsamma sjukdomar. Revisionsrätten har förklarat att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att centrumet bör sammanställa en jämförelse mellan den verksamhet som genomfördes under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under föregående budgetår, så att den myndighet som beviljar ansvarsfrihet bättre ska kunna bedöma centrumets resultat från år till år. Jag instämmer också i att centrumets befogenheter måste stärkas så att unionen på egen hand kan bedöma infektionsriskernas allvar om en pandemi skulle inträffa, och så att samordningen mellan medlemsstaterna kan förbättras. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Centrumets budget för 2009 ökade med 25,3 procent jämfört med budgetåret 2008. Hur ska vi kunna hantera den finansiella krisen om vi hela tiden fortsätter att spendera mer, så att vi även nästa år ser en liknande ökning? Jag anser att man skulle ha kunnat använda en budget på 51 miljoner euro på ett mer effektivt sätt om pengarna hade investerats i regionala system för sjukdomsövervakning i varje enskild medlemsstat. Detta skulle inte bara bidra till att bekämpa infektionssjukdomar utan även till att förbättra sjukvårdssystemen i medlemsstaterna själva. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar för budgetåret 2009. Min motivering är att föredraganden lyckats hitta de viktigaste problemen när det gäller öppenhet och räkenskapernas korrekthet, och jag är övertygad om att denna viktiga och nyttiga byrå kommer att arbeta för att förbättra sin administration och de områden som pekats ut, utan att detta har negativ inverkan på det goda arbetet man redan utfört. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar för budgetåret 2009 eftersom det bidrar till granskningen av hur EU:s institutioner använder sina medel. Jag anser att det är en mycket viktig institution som kan stärka och utveckla EU:s sjukdomsövervakning och bedöma och informera om befintliga och nya hot mot människors hälsa från smittsamma sjukdomar. Jag beklagar dock att principen om ettårighet inte har respekterats och att nivån på överföringar är så hög. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar de beslut som revisionsrätten redogör för i rapporten om att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag vill också nämna centrumets viktiga bidrag till åtgärderna för att bekämpa H1N1-pandemin 2009, bland annat genom de interimistiska riktlinjerna om användningen av specifika influensavacciner under H1N1-pandemin 2009. Jag välkomnar och håller med om föredragandens iakttagelser, och vill lovorda Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar för det arbete man utför. Giovanni La Via: Mot bakgrund av revisionsrättens uttalande om att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta röstade jag ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar för budgetåret 2009. Givetvis har varje debatt om ansvarsfrihet sitt eget specifika sammanhang och dagens ansvarsfrihet har beviljats mot bakgrund av den rådande ekonomiska och finansiella krisen som skapat såväl finansiella som budgetrelaterade problem för vissa medlemsstater. Jag anser dock att centrumet har gjort ett utmärkt arbete för att stärka EU:s sjukdomsövervakning och bedöma och informera om befintliga och nya hot mot människors hälsa från smittsamma sjukdomar. Slutligen vill jag gratulera centrumets viktiga bidrag till åtgärderna för att bekämpa H1N1-pandemin 2009. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar och anser att centrumets befogenheter måste stärkas så att unionen på egen hand kan bedöma infektionsriskernas allvar om en pandemi skulle utbryta, och så att samordningen mellan medlemsstaterna kan förbättras. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar (ECDC) för budgetåret 2009, samt centrumets svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar ansvarsfrihet för direktören för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med detta beviljas direktören för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för direktören för Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Parlamentet uppmanar återigen centrumet att i den tabell som ska bifogas revisionsrättens nästa rapport ta med en jämförelse mellan den verksamhet som genomfördes under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under föregående budgetår, så att den myndighet som beviljar ansvarsfrihet bättre ska kunna bedöma centrumets resultat från år till år. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag avstod från att rösta. Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar fyller en viktig funktion och har också rättfärdigat sin existens genom de åtgärder som vidtogs för att bekämpa H1N1-pandemin. Jag hade dock förväntat mig att ansvarsfriheten skulle skjutas upp tills innehållet i internrevisionstjänstens rekommendationer, som efterlyses i betänkandet, finns tillgängligt. Internrevisionstjänsten har lämnat en ”mycket viktig” rekommendation och sju andra ”viktiga” rekommendationer - och centrumet har presenterat en plan för genomförandet av dessa rekommendationer. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och välkomnar parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska kemikaliemyndigheten för budgetåret 2009. Revisionsrätten har bedömt att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att byrån måste minska andelen överföringar (byrån har fört över 29 procent av de totala anslagen) för att respektera principen om ettårighet. Jag välkomnar myndighetens initiativ för att stärka sitt kundfokus och sina rutiner för återkoppling och välkomnar särskilt att den genomfört en intressentundersökning under 2009 samt ökat stödinsatserna för industrin. Myndigheten måste också fortsätta förbättra planeringen och övervakningen av upphandlingsverksamheten och budgetgenomförandet för att under 2010 minska andelen anslag som överförs. Jag noterar särskilt myndighetens åtagande att för följande år minska överföringen av åtagandebemyndiganden och begränsa de anslag som förfaller till avsevärt lägre nivåer jämfört med 2008. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Till vad går den summa på drygt 70 miljoner euro som vi betalar? Till en myndighet som enligt revisionsrätten kännetecknas av förseningar i driften på grund av bristen på kvalificerad personal och svårigheter med att införa it-systemet? Dessa två aspekter är givetvis nödvändiga för att myndighetens verksamhet ska fungera effektivt, men detta får mig att fundera över om myndigheten generellt kan klara av att uppnå de mål som satts upp. Jag röstade emot ansvarsfrihet, eftersom jag anser att dessa pengar kan göra större nytta någon annanstans än i en dåligt fungerande byrå. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska kemikaliemyndighetens allmänna budget för budgetåret 2009. I betänkandet framgår det nämligen att myndigheten trots flera brister och felaktigheter i räkenskaperna, som delvis är en följd av att myndigheten är så ny, ständigt förbättrar sina resultat när det gäller kontroller och budgethantering. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Europeiska kemikaliemyndigheten bidrar till att förbättra den europeiska allmänhetens livskvalitet genom att garantera en säker användning av kemiska substanser och främja innovation. I takt med att användningen och forskningen om dessa ämnen ökar och blir mer komplicerad tror jag att Europeiska kemikaliemyndighetens roll kommer att öka i betydelse, och det blir därmed av ännu större vikt att på nära håll granska hur den använder de medel som tilldelats. Revisionsrätten har förklarat att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att myndigheten är på väg att lösa alla de initiala problem som i princip är oundvikliga för den här typen av myndigheter. Jag hoppas att den kommer att uppfylla alla de syften för vilka den ursprungligen inrättades och att den kommer att öka återhållsamheten i budgeten och bli bättre på att planera. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder detta dokument, eftersom det ansvariga utskottet beslutat sig för att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska kemikaliemyndigheten för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Revisionsrätten har dock konstaterat förseningar i driften på grund av problem med införandet av it-systemet och bristen på kvalificerad personal. Därför anser jag att det är nödvändigt att beakta de aktuella iakttagelserna. Giovanni La Via: Den finansiella kontrollen av genomförandet av gemenskapsbudgeten görs på tre nivåer: en intern kontroll inom varje institution, en extern kontroll av Europeiska revisionsrätten och slutligen parlamentets ansvarsfrihetsförfarande. Dagens omröstning innebär att direktören för Europeiska kemikaliemyndigheten beviljas ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Jag röstade för detta eftersom den revision som revisionsrätten och budgetkontrollutskottet genomfört visar att alla transaktioner som myndigheten gjort är helt lagliga och korrekta. Slutligen välkomnar jag att myndigheten har inrättat en internrevisionsenhet som har till uppgift att genomföra interna granskningar och ge råd till den verkställande direktören om riskhantering och kontrollsystem genom att utfärda oberoende yttranden och rekommendationer. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska kemikaliemyndigheten men uppmanar den att informera den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten om de steg som vidtagits för att förbättra kontrollsystemet genom att stärka verksamhetens finansiella rutiner, arbetsflöde, granskningar, handlingsplaner och riskbedömningar. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska kemikaliemyndigheten för budgetåret 2009, samt myndighetens svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Europeiska kemikaliemyndigheten när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med detta beviljas den verkställande direktören för Europeiska kemikaliemyndigheten ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Europeiska kemikaliemyndigheten när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar myndighetens initiativ för att stärka sitt kundfokus och sina rutiner för återkoppling. Parlamentet välkomnar särskilt att myndigheten har genomfört en intressentundersökning under 2009 och ökat stödinsatserna för industrin. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade för Georgios Stavrakakis betänkande, i vilket föredraganden uppmanar revisionsrätten att göra effektivitetsrevisioner av Europeiska kemikaliemyndigheten, som alltjämt är en ung verksamhet. På grundval av de uppgifter som finns tillgängliga rekommenderades ett ansvarsfrihetsbeviljande, eftersom myndigheten redan hade inlämnat sådan information som kommer att krävas av de andra myndigheterna i framtiden (såsom en bifogad tabell med en jämförelse mellan siffror för två på varandra följande år). Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag stöder det här betänkandet och beviljandet av ansvarsfrihet för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2009. Revisionsrätten har uppgett att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Byrån förser på ett pålitligt sätt unionens samtliga institutioner, medlemsstaterna och de beslutande organen med oberoende och säker miljöinformation. Jag håller med föredraganden om att myndigheten måste sammanställa en jämförelse mellan verksamheten under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under föregående budgetår. Myndigheten måste också ytterligare utveckla sina kommunikationsmetoder i syfte att öka medietäckningen av sina resultat och därmed lämna underlag till den allmänna debatten om viktiga miljöfrågor. Sådana åtgärder kan leda till ett mer insynsvänligt arbetssätt och ett större intresse för byråns arbete från allmänhetens sida. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Varför ska vi finansiera myndigheter som inte lyckas genomföra internrevisionstjänstens rekommendationer? Bara 9 av de 27 rekommendationer som utfärdades 2006 har genomförts hittills. Därför befarar jag att Europeiska miljöbyrån inte fungerar ordentligt och anser att anslagen till myndigheten måste avbrytas. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2009 eftersom jag anser att det arbete den utför är nödvändigt i den tid vi lever. De kritiska punkter som pekats ut måste emellertid åtgärdas utan att man för den skull förlorar de långsiktiga strategiska målen ur sikte. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet om ansvarsfrihet för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2009, eftersom det bidrar till granskningen av hur EU:s institutioner använder sina medel. Min uppfattning är att detta är en mycket viktig institution, inte minst när det gäller klimatförändringsanpassning, utvärdering av ekosystem, hållbar konsumtion och produktion samt förebyggande och hantering av kriser. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Europeiska miljöbyråns mål är att tillhandahålla tillförlitlig och oberoende information om miljön. Byråns uppgift är dels att stödja EU:s medlemsstater i utformningen av en ekonomisk politik som inbegriper miljöfrågor och hållbarhetsaspekter, dels att samordna miljöinformation via Institutionella nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (Eionet). Till de uppgifter som motiverar en noga övervakning från Europeiska miljöbyråns sida hör att utvärdera miljösituationen, fastställa miljömässiga trender - däribland de sociala och ekonomiska faktorer som miljöpåfrestningar beror på - samt att övervaka miljöpolitiken och dess effekter och förutspå framtida trender och problem. João Ferreira: skriftlig. - (PT) Föredraganden gör vissa iakttagelser och ger vissa rekommendationer som vi anser att Europeiska miljöbyrån bör ta hänsyn till när det gäller budgetförfaranden. I betänkandet belyser man också betydande brister i miljöbyråns urvalsförfaranden, som leder till frågor kring insynen i denna process. Inte minst kan det noteras att man i meddelandena om lediga platser inte angav hur många sökande som högst kunde sättas upp på reservlistorna, vilka frågor som skulle användas under de skriftliga proven samt att intervjuerna inte var fastställda när ansökningarna granskades. Vidare dokumenterades inte urvalskommittéernas beslut tillräckligt, tröskelvärdena för att bli kallad till intervju eller bli uppsatt på reservlistan fastställdes inte i förväg och protokollen var inte fullständiga. Europeiska miljöbyrån ska ha en viktig roll när det gäller att sammanställa objektiv, tillförlitlig och jämförbar information om miljön i Europa, och den ska också på ett omsorgsfullt sätt se till att denna information blir lättillgänglig. Dessutom måste miljöbyrån anstränga sig för att kunna garantera bättre samarbete, sammanlänkning och samordning mellan medlemsstaternas behöriga institutioner genom att främja synergier och bättre informationsflöde. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder detta dokument eftersom det ansvariga utskottet beslutat sig för att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2009. Revisionsrätten har rapporterat att förfarandena för att upprätta budgeten inte var tillräckligt strikta och ledde till ett stort antal budgetöverföringar som påverkade de flesta budgetposterna (motsvarande 8 procent av byråns budget). Den noterar i synnerhet att en del av dessa överföringar ledde till successiva ökningar och minskningar i samma budgetrubriker, medan vissa anslag inte användes utan fördes över till andra budgetposter under året. Jag anser därför att förfarandena för att upprätta budgeten måste bli striktare, eftersom en stor andel av de ekonomiska resurserna kommer från EU-anslag. Giovanni La Via: Den finansiella kontrollen av genomförandet av gemenskapsbudgeten sker på tre nivåer: den interna kontrollen inom varje institution, den externa kontrollen av Europeiska revisionsrätten och slutligen parlamentets ansvarsfrihetsförfarande. I och med dagens omröstning beviljas ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska miljöbyrån 2009. Jag röstade för eftersom den revision som revisionsrätten och budgetkontrollutskottet utförde visar att alla transaktioner som byrån gjort är helt lagliga och korrekta. Dessutom anser jag att byrån utför ett viktigt arbete och välkomnar den senaste tidens försök att göra allmänheten mer delaktig i betydelsefulla miljöfrågor såsom klimatförändringar, biologisk mångfald och förvaltningen av naturresurser. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja Europeiska miljöbyrån ansvarsfrihet för budgetgenomförandet. Jag uppmanar dock byrån att före årets slut förbättra precisionen i de uppgifter om uppskattningen av upplupna driftskostnader som de operativa avdelningarna lämnar. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska miljöbyrån för budgetåret 2009 samt byråns svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Europeiska miljöbyrån avseende genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med detta beviljas den verkställande direktören för Europeiska miljöbyrån ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljas den verkställande direktören för Europeiska miljöbyrån ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar i synnerhet att byrån på ett pålitligt sätt förser unionens samtliga institutioner, medlemsstaterna och de beslutande organen med oberoende och säker miljöinformation. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade för ansvarsfrihetsbeviljandet mot bakgrund av att revisionsrätten förklarat att den uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är lagliga och korrekta. Europeiska miljöbyrån har gjort ett betydelsefullt arbete under de senaste åren genom att tillhandahålla oberoende, tillförlitlig information om miljön, som är en viktig fråga för en stor del av EU:s befolkning, vilket bland annat framgår av årsrapporten från utskottet för framställningar. Jag välkomnar också uppmaningen att revisionsrätten ska göra effektivitetsrevisioner av byrån. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och stöder parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att myndigheten bör stärka planeringen och övervakningen av de budgetprocesser som avser differentierade anslag. Dessutom måste den förbättra sin budgetförvaltning för att minska de höga överförda beloppen. Myndigheten måste också se till att dess råd håller en hög kvalitet och är oberoende för att garantera överensstämmelse med unionens säkerhetsnormer samt vetenskaplig kompetens och oberoende i alla frågor med direkt eller indirekt betydelse för livsmedelssäkerheten och växtskyddet. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade för det här betänkandet eftersom revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhets räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta, och därför att parlamentet den 5 maj 2010 beviljade den verkställande direktören för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet ansvarsfrihet för genomförandet av Efsas budget för budgetåret 2008. Ett annat skäl till att jag röstade för är att Efsa, förutom att stärka planeringen och övervakningen av sina budgetprocesser, också måste se till att dess råd håller en hög kvalitet och är oberoende för att garantera överensstämmelse med unionens säkerhetsnormer och garantera vetenskaplig kompetens och oberoende i alla frågor med direkt eller indirekt betydelse för livsmedelssäkerheten och växtskyddet. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Vi kan inte blunda för det faktum att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet under tre år i följd - 2006, 2007 och 2008 - förde över en stor del av sina åtaganden för driftsverksamhet. Ännu mer kontroversiellt är det att revisionsrätten rapporterat om svårigheter i genomförandet av arbetsprogrammet för 2009. Mot denna bakgrund anser jag inte att myndigheten ska beviljas ansvarsfrihet för genomförandet av sin budget eftersom EU:s skattebetalare inte förtjänar att deras pengar går till en myndighet som inte klarar av att infria de åtaganden den gjort. Lara Comi: Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av den allmänna budgeten för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2009. Detta beror inte bara på att revisionsrätten förklarat att räkenskaperna är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta, utan också på att myndigheten har frigjort vissa medel från sin reserv för att genomföra viktiga projekt för exempelvis it-utveckling, infrastruktur och vetenskapligt samarbete. Jag anser dock att man måste genomföra ytterligare revisioner av hur vissa medel används samtidigt som budgetförvaltningen måste förbättras för att minska den höga nivån av överförda belopp. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2009, eftersom det bidrar till granskningen av hur EU:s institutioner använder sina medel. Jag anser att Efsa ska fortsätta garantera vetenskaplig kompetens och oberoende vilket innebär att det finns ett behov av att vidta åtgärder i fråga om intresseförklaringar för Efsas personal och för experter som arbetar för myndigheten. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Ansvarsområdet för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) täcker alla skeden i produktionen och försörjningen av livsmedel, från primärproduktion till att konsumenterna får sina livsmedel. Dessutom omfattas även djurfodersäkerheten. Myndigheten samlar in information och analyserar nya vetenskapliga framsteg för att kunna upptäcka och bedöma eventuella risker i livsmedelskedjan. Den kan inleda en vetenskaplig utvärdering av vilken fråga som helst som har en direkt eller indirekt betydelse för livsmedelssäkerheten. Detta omfattar även frågor som har att göra med djurens hälsa eller välbefinnande liksom växtskyddet. Livsmedelssäkerheten är ett av de viktigaste kraven och av avgörande betydelse för en marknad med drygt 500 miljoner konsumenter. Därför ställs det oerhört höga krav på professionalism, opartiskhet och resultat vid bedömningen och utvärderingen av en sådan marknad. EU har efterlyst möjligheten att kunna kontrollera livsmedel hela vägen från åker till konsument, men i det sammanhanget är det viktigt att understryka att det återstår mycket att göra. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder det här dokumentet eftersom det ansvariga utskottet beslutat sig för att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Giovanni La Via: Först vill jag tacka alla som har arbetat med betänkandet och gratulera Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) för sina insatser. Efsa har tillgodosett behovet av att tillhandahålla oberoende råd av hög kvalitet för att garantera överensstämmelse med unionens säkerhetsnormer liksom vetenskaplig kompetens och oberoende i alla frågor med direkt eller indirekt betydelse för livsmedelssäkerheten. Jag måste tyvärr belysa vissa svårigheter som rapporterats av revisionsrätten efter den revision som utfördes under genomförandet av arbetsprogrammet för 2009. Jag instämmer därför i uppmaningen till myndigheten att vidta de åtgärder som krävs för att rätta till dessa brister, som i vilket fall som helst inte påverkat uppfattningen om korrektheten och tillförlitligheten i budgeten för 2009. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, men beklagar att revisionsrätten för tredje året i följd konstaterat att myndigheten blev tvungen att låta de åtaganden för driftsverksamhet som fördes över från föregående år förfalla (19 procent av åtagandena för driftsverksamhet fördes över från 2008, 37 procent fördes över från 2007 och 26 procent fördes över från 2006). Parlamentet uppmanar myndigheten att lösa denna situation och att meddela revisionsrätten vilka åtgärder som vidtagits. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet för budgetåret 2009 samt myndighetens svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för den verkställande direktören för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar att myndigheten i en tabell som bifogades revisionsrättens rapport för 2009 tagit med en jämförelse mellan den verksamhet som utförts under 2008 och 2009, så att den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten bättre ska kunna bedöma myndighetens resultat från år till år. Parlamentet anser också att det är positivt att myndigheten har ökat antalet tematiska rapporter och informationsblad. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) I fråga om Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet har jag inte följt föredragandens rekommendation att bevilja ansvarsfrihet på grundval av de uppgifter som finns tillgängliga, eftersom de uppenbara bristerna i budgetförvaltningen helt enkelt är för allvarliga. Internrevisionstjänsten har utfärdat 48 rekommendationer om handläggning av bidrag. Av dessa betraktas 27 till och med som ”kritiska”. Dessutom finns det problem när det gäller intressekonflikter och bristen på insyn. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag stöder det här betänkandet och beviljandet av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2009. Revisionsrätten anser att centrumets räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar centrumets initiativ att driva ett datoriserat nätverk för insamling och utbyte av information som kallas Europeiska nätverket för information om narkotika och narkotikamissbruk. Detta nätverk länkar samman de nationella informationsnätverken på narkotikaområdet, de specialiserade enheterna i medlemsstaterna och informationssystemen vid de internationella organisationer som centrumet samarbetar med. Jag håller med om att centrumet bör överväga att införa ett Gantt-schema i sin planering av varje operativ verksamhet, så att man enkelt kan visa den tid som har lagts ned av varje anställd i ett projekt och främja en metod som är inriktad på att nå resultat. Jag anser också att det är viktigt att centrumet förbättrar planeringen och övervakningen av verksamheterna för att minska antalet överföringar till följande år. Jag välkomnar också centrumets initiativ att överlämna den årliga internrevisionsrapporten från tjänsten för internrevision (IAS) om centrumet till parlamentet eftersom detta är ett exempel på öppenhet och bästa praxis. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade ja till ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2009. I likhet med tidigare fall har revisionsrätten förklarat att dess räkenskaper är lagliga och korrekta. Det bör beaktas att centrumet beviljades ansvarsfrihet i maj. För mig är centrumets förvaltning av avgörande betydelse, och jag välkomnar Europeiska nätverket för information om narkotika och narkotikamissbruk (Reitox), som länkar samman de nationella informationsnätverken på narkotikaområdet och de specialiserade enheterna och möjliggör utbyte av bästa praxis. Jag ser positivt på att man lämnat en jämförelse mellan verksamheter som utförts under 2009 och 2008, eftersom det har underlättat analysen av verksamhetens ökning. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2009 eftersom centrumet har förvaltat sina resurser klokt och i linje med förväntningarna. Som det framgår av rapporten kan dock förvaltningen fortfarande förbättras, inte minst när det gäller likviditetsförvaltning och överföringsanalys. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Detta kontrollcentrum har en oerhört viktig roll i ett europeiskt sammanhang. Dess uppgift är att tillhandahålla objektiv, tillförlitlig och jämförbar information som skapar förutsättningar för EU och dess medlemsstater att ha ett vidsynt perspektiv på narkotikamissbruk och dess konsekvenser. Strikta bestämmelser när det gäller information innebär att det finns ett behov av lika strikta villkor för redovisningen. Jag hoppas att kontrollcentrumet inte kommer att avstå från att till fullo och korrekt utföra de uppgifter det tilldelats, och att man kommer att göra det samtidigt som man hanterar sin budget på bästa sätt. Jag hoppas att all information som samlas in kommer att göra det lättare för medlemsstaterna att skapa sig en tydlig bild av orsakerna till och konsekvenserna av detta gissel, och att visa på tänkbara utvägar och lösningar så att drabbade europeiska medborgare kan bli kvitt detta beroende som förstör dem och deras familjer. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder detta dokument eftersom det ansvariga utskottet beslutat sig för att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2009. Samtidigt var centrumets budget 2,25 procent mindre än 2008 års budget. Giovanni La Via: Den finansiella kontrollen av genomförandet av gemenskapsbudgeten görs på tre nivåer: en intern kontroll inom varje institution, en extern kontroll av Europeiska revisionsrätten och slutligen parlamentets ansvarsfrihetsförfarande. I och med dagens omröstning beviljas Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk ansvarsfrihet för budgetåret 2009. Jag röstade för på grundval av revisionsrättens rapport, där det framgår att man uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Slutligen välkomnar jag centrumets beslut att driva ett datoriserat nätverk för insamling och utbyte av information som benämns Europeiska nätverket för information om narkotika och narkotikamissbruk. Detta nätverk länkar samman de nationella informationsnätverken på narkotikaområdet, de specialiserade enheterna i medlemsstaterna och informationssystemen vid de internationella organisationer som centrumet samarbetar med. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk och välkomnar på så vis att centrumet förbättrat den årliga prognosen för sina likviditetsbehov. Jag noterar också att denna prognos uppdateras kontinuerligt och överlämnas som en styrkande handling till berörd enhet inom kommissionen för att motivera centrumets kvartalsvisa begäran om utbetalning av nästa delbetalning av sitt årliga stöd från unionen. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk för budgetåret 2009, samt centrumets svar, röstade jag för detta beslut, som beviljar ansvarsfrihet för direktören för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar ansvarsfrihet för direktören för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution beviljas direktören för Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av centrumets budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar centrumets initiativ att driva ett datoriserat nätverk för insamling och utbyte av information som benämns Europeiska nätverket för information om narkotika och narkotikamissbruk. Vidare noterar parlamentet att detta nätverk länkar samman de nationella informationsnätverken på narkotikaområdet, de specialiserade enheterna i medlemsstaterna och informationssystemen vid de internationella organisationer som centrumet samarbetar med. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag röstade ja till ansvarsfrihet. Räkenskaperna för 2009 har bedömts vara rättvisande, och Europeiska centrumet för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk (ECNN) har skött förvaltningen av sin budget på ett föredömligt sätt. Kontrollcentrumet har redan presenterat en tabell som visar en jämförelse mellan budgetåren 2009 och 2008. Denna innehåller inte bara siffror (som visar att medlen minskat med 2,25 procent jämfört med 2008) utan redogör också för vilka åtgärder som genomförts. För att garantera full insyn vill ECNN presentera den fullständiga rapporten från tjänsten för internrevision (IAS). Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet och välkomnar parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag instämmer i att byrån bör överväga att införa ett Gantt-schema i planeringen av varje operativ verksamhet, så att man enkelt kan visa den tid som har lagts ned av varje medarbetare i ett projekt och främja en metod som är inriktad på att nå resultat. Byrån bör dessutom sammanställa en jämförelse mellan verksamheten under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under föregående budgetår, så att den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten bättre ska kunna bedöma byråns resultat från år till år. Revisionsrätten noterade återigen ett stort antal budgetöverföringar för 2009. Byrån måste därför fortsätta förbättra sin planering och övervakning och på så sätt minska antalet budgetöverföringar. Dessutom måste den vidta åtgärder för att rätta till bristerna i förfarandena för urval av personal, vilka annars riskerar att försämra insynen i rekryteringsförfarandena. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade för det här betänkandet. Revisionsrätten har förklarat att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Mitt ställningstagande grundar sig på att jag välkomnar antagandet av det femåriga arbetsprogrammet, även om byrån - i enlighet med vad revisionsrätten sagt - måste förbättra sin planering och förvaltning. Utvärderingen av verksamheten är dock positiv. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009. Trots den tidigare avsaknaden av ett flerårigt arbetsprogram och stor oro över det betydande antalet budgetöverföringar 2008, har byrån visat att man förbättrat sin förvaltning. Revisionsrättens syn på räkenskaperna och de underliggande transaktionerna är överlag positiv. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Miljökatastrofer såsom olyckorna med fartygen Erika och Prestige har belyst behovet av ytterligare insatser på EU-nivå för sjösäkerheten. Byrån, som lämpligt nog finns i Lissabon, har betydande befogenheter på detta område och förtjänar att få stöd i sitt krävande arbete. Byrån måste dock fortsätta förbättra sina rutiner för planering och övervakning. Giovanni La Via: Till att börja med vill jag gratulera föredraganden, Georgios Stavrakakis, till ett utmärkt arbete. Jag röstade i dag ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009. Jag vill dock uppmärksamma att revisionsrätten påpekat att det gjorts ett stort antal anslagsöverföringar 2009, och jag instämmer således i uppmaningen om att byrån ska fortsätta förbättra sin planering och övervakning och på så sätt minska antalet budgetöverföringar. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz: Jag värdesätter det arbete som Europeiska sjösäkerhetsbyrån uträttar. Jag ser också positivt på att byrån i mars 2010 antog en femårsstrategi, vilket är ett steg i rätt riktning för att förbättra arbetet i framtiden. Därför röstade jag ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009, men uppmanar byrån att ytterligare minska antalet åtaganden som ingås i efterhand (dvs. rättsliga åtaganden som ingicks innan motsvarande åtaganden i budgeten hade gjorts). Dessutom påminner jag byrån om att revisionsrätten sedan 2006 har rapporterat om överträdelser av artikel 62.1 i budgetförordningen, men välkomnar byråns insatser för att förbättra denna situation genom att ordna med särskild utbildning för att undvika att åtaganden ingås i efterhand. Maria do Céu Patrão Neves: skriftlig. - (PT) I och med detta betänkande beviljas Europeiska sjösäkerhetsbyrån ansvarsfrihet för sina räkenskaper för budgetåret 2009. Eftersom revisionsrätten har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta anser jag att parlamentet ska anta detta betänkande. Det bör dock betonas att revisionsrätten på nytt påpekat att det gjorts ett stort antal anslagsöverföringar 2009 (49 under 2009, 52 under 2008 och 32 under 2007) och byrån bör därför fortsätta förbättra sin planering och övervakning och på så sätt minska antalet budgetöverföringar. Dessutom är det önskvärt att byrån i den tabell som ska bifogas revisionsrättens nästa rapport tar med en jämförelse mellan verksamheten under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under föregående budgetår, så att den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten bättre ska kunna bedöma byråns resultat från ett år till ett annat. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med beaktande av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009, samt byråns svar, röstade jag för det här beslutet som beviljar ansvarsfrihet för direktören för Europeiska sjösäkerhetsbyrån när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar ansvarsfrihet för direktören för Europeiska sjösäkerhetsbyrån när det gäller genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljas ansvarsfrihet för direktören för Europeiska sjösäkerhetsbyrån när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar att revisionsrätten funnit att byråns räkenskaper för 2009 är tillförlitliga och att de transaktioner som ligger till grund för dessa i allt väsentligt är lagliga och korrekta. Dominique Vlasto: I och med omröstningen om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska sjösäkerhetsbyrån för budgetåret 2009 har parlamentet bekräftat att byrån har en god förvaltning och att den använder sina anslag för avsedda ändamål. Jag välkomnar denna omröstning, eftersom den bekräftar parlamentets förtroende för byrån, som spelar en mycket viktig roll i övervakningen och kontrollen av Europas hav. Eftersom belastningen på våra havsområden ökar är vi skyldiga att vara oerhört försiktiga med hur de används. Därför är det särskilt glädjande att de förslag som finns i min rapport om hamnstatskontroll från 2008 utgör en viktig grund för Europeiska sjösäkerhetsbyråns arbete. Bland annat hänvisar dessa till fartygskontroller och byråns samordning av olika nationella kontrollsystem. Havet tillhör alla européer och är en del av vårt arv. Genom att främja utbytet av bästa praxis och ständigt bekämpa föroreningar och illegala verksamheter till havs samt förebygga olyckor kommer vi ännu under lång tid framöver att kunna dra nytta av havets utvecklingspotential. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Europeiska sjösäkerhetsbyråns budget minskade på nytt 2009 med 3,8 procent. Till byråns uppgifter hör bland annat hanteringen av frågor om miljökatastrofer till havs, som är av särskilt stor betydelse med tanke på tillståndet i Europas hav. Jag röstade för ansvarsfrihet eftersom de brister som noterades främst gäller förfaranden för urval av personal och rekrytering medan Europeiska revisionsrätten gav ett positivt utlåtande om räkenskaperna för 2009. Bristerna måste dock åtgärdas under 2010 och internrevisionstjänstens ”mycket viktiga” rekommendationer måste genomföras till fullo om ansvarsfrihet ska beviljas 2010. Zigmantas Balčytis: skriftig. - (LT) Jag stöder detta betänkande och ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har funnit att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att byrån behöver förbättra sina interna kontroller för att se till att förfarandena för kontrakt och upphandling tillämpas korrekt. Byrån bör också regelbundet tillhandahålla information om sina betalningsgångar och de relevanta finansiella och operativa aktörernas ansvar. Det finns fortfarande brister i urvalsförfarandena för personal, vilket äventyrar insynen i dessa förfaranden. Byrån måste åtgärda denna situation och informera parlamentet om vidtagna åtgärder. Slutligen instämmer jag i att byrån bör inrätta efterhandskontroller med hjälp av experter på området. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade för betänkandet, dels eftersom revisionsrätten uppger att den nått tillräcklig säkerhet om att räkenskaperna för 2009 från Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta, dels eftersom parlamentet den 5 maj 2010 beviljade Enisas verkställande direktör ansvarsfrihet för genomförandet av byråns budget för 2008. Jag anser emellertid att öppenheten bör förbättras när det gäller beräkningarna och vem som har ansvaret för projekten, upphandlingsförfaranden och uppföljningen av potentiella regelbrott. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet ansvarsfrihet för 2009, eftersom jag i detta utförliga betänkande har läst om korrektheten i förfarandena och om de särskilda områden där det verkar råda brist på insyn. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Den konkreta kontakten mellan människor minskar samtidigt som användningen av internetplattformar ökar. Därför vore det klokt om EU betraktade cybersäkerhet som något mycket viktigt. Allt större mängder information samlas på internet, och människor använder internet alltmer och på alla möjliga olika sätt i sin vardag. Detta leder till en oerhört mycket större risk för kränkningar av den personliga integriteten och för att en tredje part använder data, information, ljud och bilder på ett olagligt sätt. Revisionsrätten har intygat att räkenskaperna är tillförlitliga men påpekar att ett antal korrigeringar behövs. Pat the Cope Gallagher: Europeiska sjösäkerhetsbyrån har sedan den inrättades varit ett synnerligen viktigt stöd för kommissionen och medlemsstaterna, särskilt när det gäller sjösäkerhet och förhindrande av förorening från fartyg. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder dokumentet eftersom det ansvariga utskottet beslutade att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet för budgetåret 2009. Revisionsrätten konstaterade emellertid brister i upphandlingsförfarandena, framför allt i fråga om en underskattning av budgetbehoven för ett ramkontrakt. Byråns budget för 2009 var 3,5 procent mindre än för 2008. Jag anser att de nuvarande bristerna måste åtgärdas. Giovanni La Via: Den ekonomiska kontrollen av EU:s budget sker på tre nivåer: genom internkontroll inom varje enskild institution, genom externrevision som utförs av Europeiska revisionsrätten samt genom Europaparlamentets förfarande för beviljande av ansvarsfrihet. Dagens omröstning handlar om beviljande av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet för budgetåret 2009, vilket innebär att räkenskaperna avslutas för 2009. Jag röstade ja på grund av att revisionsrätten i sin rapport bekräftar att man uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet, samtidigt som jag beklagar att det inte skett några framsteg sedan föregående år när det gäller återbetalningen av 45 000 euro, som är det momsbelopp som byrån inbetalat på förhand till värdmedlemsstatens skattemyndigheter. Byrån uppmanas därför att informera myndigheten för beviljande av ansvarsfrihet när värdmedlemsstaten genomfört denna återbetalning. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Med hänsyn till dels revisionsrättens rapport om årsredovisningen från Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa) för budgetåret 2009, dels Enisas svar, har jag röstat ja till att bevilja Enisas verkställande direktör ansvarsfrihet för genomförandet av Enisas budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas verkställande direktören för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet ansvarsfrihet för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Parlamentet beviljar genom dagens resolution verkställande direktören för Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet ansvarsfrihet för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet understryker att revisionsrätten har förklarat att den uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Angelika Werthmann: Jag röstade inte ja till ansvarsfrihet. De brister som tas upp av internrevisionstjänsten är alltför många och alltför allvarliga. Exempelvis upptäcktes ytterligare brister när området upphandlingar utvärderades på nytt vid Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet. Internrevisionstjänstens 18 rekommendationer för att förbättra byråns tjänster måste genomföras fullständigt och utan dröjsmål. Eftersom byrån har avvisat hela fem av de 18 rekommendationerna, verkar det inte ens finnas en vilja att åtgärda bristerna. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för betänkandet och stöder parlamentets beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska järnvägsbyråns budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten informerade parlamentet om att den hade uppnått en rimlig säkerhet om att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att det medför extrakostnader för byrån att utöva sin verksamhet på två platser (Lille och Valenciennes). Jag anser därför att rådet måste ändra det beslut som tvingar byrån att ha två säten. Jag anser att byrån bör lägga fram en jämförelse mellan de verksamheter som utfördes under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheter som utfördes under föregående budgetår, för att parlamentet bättre ska kunna bedöma byråns resultat från år till år. Jag berömmer byrån för att den efter revisionsrättens kommentarer har infört ett centraliserat system för bokföring av inkommande fakturor. Detta är en nödvändig åtgärd, som garanterar att alla fakturor bokförs i tid och bidrar till att förseningar undviks i behandlingen av betalningarna. Jag välkomnar byråns initiativ att inrätta en internrevisionsfunktion som ska ge stöd och råd åt byråns direktör och ledning beträffande intern kontroll, riskbedömning och internrevision. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade ja till ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska järnvägsbyråns budget för budgetåret 2009, eftersom parlamentet beviljade dess direktör ansvarsfrihet i maj. Jag instämmer i betänkandet när det gäller att åtgärda problemet med överföringar av anslag mellan budgetår, eftersom de strider mot budgetprincipen om ettårighet. Jag stöder också revisionsrättens iakttagelser om förseningar i upphandlingsförfarandena. Jag är emellertid positiv till att byrån har infört ett centraliserat system för bokföring av inkommande fakturor, vilket är nödvändigt för att fakturahanteringen ska förbättras. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet när det gäller Europeiska järnvägsbyråns allmänna budget för 2009, eftersom rapporten visar att byrån överlag har förvaltat sina resurser väl. Jag håller även med om behovet av att genomföra ett antal förbättringar på området räkenskapsrevision och budgetförvaltning i syfte att minska de överförda och förfallna anslagen, som fortfarande ligger på en alltför hög nivå. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) De stora skillnaderna mellan de nationella bestämmelser som rör teknik och säkerhet är ett problem för den europeiska järnvägssektorn och ett allvarligt hinder för utvecklingen i sektorn. Byrån måste minska dessa skillnader och upprätta gemensamma säkerhetsmål. Att ha två olika huvudkontor medför extrakostnader, som kanske inte borde finnas. Förseningen vid genomförandet av ett antal verksamheter gör att man kan ifrågasätta budgetprincipen om ettårighet, som har orsakat överföringarna av budgetanslag. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag lade ned min röst om detta dokument, trots att det ansvariga utskottet hade beslutat att godkänna avslutandet av Europeiska järnvägsbyråns räkenskaper för budgetåret 2009. Byråns budget för 2009 var 16,6 procent mindre än budgeten för 2008. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det är oroväckande med de brister i upphandlingsförfarandena som framkommit i revisionsrättens granskning, dvs. förfallna anslag och förseningar i upphandlingsförfarandena, återkommande förseningar i verkställandet av betalningar och betydande ändringar av arbetsprogrammet under året. Revisionsrätten konstaterade brister i förvaltningen av inventeringen av fasta anläggningstillgångar, men noterar byråns försäkran om att dessa kommer att åtgärdas i räkenskaperna för 2010. Jag anser att osäkerheten om var anläggningstillgångarna finns är ännu ett tecken på de problem och extrakostnader som uppstår till följd av användningen av två arbetsorter. Detta är också anledningen till att jag lade ned min röst. Giovanni La Via: Genom dagens resolution har parlamentet beviljat ansvarsfrihet för Europeiska järnvägsbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Vid revisionen upptäcktes tyvärr förfallna anslag och förseningar i upphandlingsförfarandena, återkommande förseningar i verkställandet av betalningar och betydande ändringar av arbetsprogrammet under året. Jag anser att sådana problem bör undvikas i framtiden. Därför välkomnar jag att byrån inrättar en internrevisionsfunktion som ska ge stöd och råd åt byråns direktör och ledning när det gäller den interna kontrollen. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska järnvägsbyråns budget för budgetåret 2009. Jag anser emellertid att rådet bör vidta åtgärder för att avskaffa en av byråns arbetsorter, eftersom det medför onödiga extrakostnader och byrån inte behöver två arbetsorter för att kunna bedriva sin verksamhet effektivt. Dessutom är det oroväckande att byrån inte har följt tjänsteföreskrifterna och tillämpningsföreskrifterna för dessa. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska järnvägsbyrån för 2009 års budget. Jag beklagar emellertid de brister som revisionsrätten har konstaterat i förvaltningen av inventeringen av fasta tillgångar men noterar byråns försäkran om att dessa kommer att åtgärdas i räkenskaperna för 2010. Osäkerheten om var anläggningstillgångarna finns är ännu ett tecken på de problem och extrakostnader som uppstår till följd av användningen av två arbetsorter. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Mot bakgrund av revisionsrättens rapport om Europeiska järnvägsbyråns räkenskaper för budgetåret 2009 samt byråns svar, har jag röstat ja till beslutet att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska järnvägsbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas ansvarsfrihet för Europeiska järnvägsbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för Europeiska järnvägsbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet uttrycker emellertid oro för att revisionsrätten åter har uppmärksammat förfallna anslag och förseningar i upphandlingsförfarandena, återkommande förseningar i verkställandet av betalningar och betydande ändringar av arbetsprogrammet under året. Angelika Werthmann: Jag lade ned min röst vid detta tillfälle eftersom jag hade föredragit att skjuta upp ansvarsfriheten. Detta betänkande visar att den årliga verksamhetsrapporten inte innehåller tillräcklig information om planeringen, fördelningen och användningen av personalresurserna. Om man inte kräver någon rapport om de icke använda resurserna och den planerade användningen av resurser förrän nästa år, tar man endast begränsad hänsyn till det återkommande problem som revisionsrätten tagit upp om förfallna anslag och förseningar i upphandlingsförfarandena. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag stöder betänkandet och ansvarsfriheten för genomförandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten har informerat parlamentet om att stiftelsens räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar stiftelsens avsikt att förbättra prestandan i systemen för yrkesutbildning och att utveckla en gemensam metodik med internationella organisationer och bilaterala givare för att stärka sin roll. Jag anser att stiftelsen måste lägga fram en jämförelse mellan den verksamhet som genomfördes under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och den verksamhet som genomfördes under det föregående budgetåret, för att parlamentet bättre ska kunna bedöma stiftelsens resultat från år till år. Jag håller med föredraganden om att stiftelsen måste utarbeta effektivare budgetförfaranden. Detta skulle bidra till att minska det stora antalet budgetöverföringar. Jag välkomnar också stiftelsens initiativ att förse parlamentet med internrevisionstjänstens årliga internrevisionsrapport om stiftelsen. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade för betänkandet, eftersom revisionsrätten förklarar att den har uppnått tillräcklig säkerhet om att Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens (ETF) räkenskaper för 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta samt eftersom parlamentet den 5 maj 2010 beviljade ansvarsfrihet för ETF:s verkställande direktör i fråga om genomförandet av stiftelsens budget för 2008. Jag instämmer i betänkandet i sin helhet och vill framhålla ETF:s initiativ att förse den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten med internrevisionstjänstens årliga internrevisionsrapport. Detta är ett exempel på öppenhet som alla andra byråer bör följa. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen ansvarsfrihet för 2009, eftersom förvaltningen av räkenskaperna och transaktionerna som helhet var lagliga och korrekta, vilket understryks i betänkandet. Det är emellertid oroväckande att det råder brist på insyn i förfarandet för urval av personal och att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) har inlett en undersökning. Jag hoppas att stiftelsen ska vidta lämpliga åtgärder i denna fråga för att förbättra sitt arbetssätt. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen (ETF) har som syfte att bidra till att utveckla system för yrkesutbildning genom att stärka samarbetet när det gäller yrkesutbildning och se till att stödet samordnas. ETF:s verksamhet omfattar de kandidatländer som vill ansluta sig till EU, länderna på Västra balkan, i Östeuropa och Centralasien samt partnerländerna kring Medelhavet. Det behövs både försiktighet och noggrannhet vid användningen av de tillgängliga medlen för ändamål som rör yrkesutbildning och som omfattar utvecklingsländer. Juozas Imbrasas: Jag röstade ja till detta dokument eftersom det ansvariga utskottet har beslutat godkänna avslutandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens räkenskaper för budgetåret 2009. Det är emellertid oroväckande att revisionsrätten konstaterat bristande insyn i förfarandet för urval av personal och att man behövde koppla in Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), som har inlett en undersökning (OF/2009/0370). Stiftelsen måste komma till rätta med alla brister för att åstadkomma ökad insyn och undanröja all eventuell osäkerhet i fråga om Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens verksamhet. Giovanni La Via: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens budget för budgetåret 2009, eftersom revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det är uppenbart att varje debatt om ansvarsfrihet har sitt särskilda sammanhang, och sammanhanget för dagens debatt är den ekonomiska och finansiella krisen, som har orsakat finansiella och ekonomiska problem för åtskilliga medlemsstater. Trots dessa svårigheter vill jag berömma stiftelsen för att den tänker förbättra prestandan i systemen för yrkesutbildning i stiftelsens partnerländer (Turinprocessen), samtidigt som den ska genomföra en grundlig översyn av sitt förfarande för urval av personal. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja Europeiska yrkesutbildningsstiftelsen ansvarsfrihet för dess budget för 2009 och välkomnar stiftelsens initiativ att förse den ansvarsbeviljande myndigheten med internrevisionstjänstens årliga internrevisionsrapport om stiftelsen. Parlamentet anser att detta är ett exempel på öppenhet som alla andra byråer bör följa. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) På grundval av revisionsrättens rapport om Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens (ETF) årsredovisning för budgetåret 2009 och ETF:s svar har jag röstat ja till att bevilja ansvarsfrihet för ETF:s verkställande direktör för genomförandet av ETF:s budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas ansvarsfrihet för Europeiska yrkesutbildningsstiftelsens direktör för genomförandet av stiftelsens budget för budgetåret 2009. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Ansvarsfrihet har beviljats. Betänkandet innehåller positiva kommentarer om att budgeten för 2009 ger en riktig bild av ekonomin i stiftelsen. Budgeten har minskats med 0,5 procent jämfört med 2008. Ytterligare besparingar skulle kunna åstadkommas genom ökat samarbete med Europeiskt centrum för utveckling av yrkesutbildning (Cedefop). Yrkesutbildningsstiftelsen hoppas att man vid en grundlig översyn av förfarandena ska komma till rätta med problemet med bristande insyn vid rekryteringen av personal. Zigmantas Balčytis: Jag röstade ja till betänkandet och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska arbetsmiljöbyråns budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten har informerat parlamentet om att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att byrån måste lägga fram en jämförelse mellan de verksamheter som utfördes under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheter som utfördes under föregående budgetår, för att parlamentet bättre ska kunna bedöma byråns resultat från år till år. Jag välkomnar byråns initiativ att inleda framtidsforskning om inverkan på arbetsmiljön av tekniska innovationer inom ”gröna jobb” fram till 2020. Jag anser att byrån måste minska andelen förfallna anslag och informera parlamentet om de åtgärder som vidtas. Byrån måste också ägna särskild uppmärksamhet åt de åtaganden som fortfarande är tillgängliga vid årets slut, så att man kan använda de outnyttjade resurserna för att täcka efterföljande ekonomiska och rättsliga förpliktelser. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja Europeiska arbetsmiljöbyrån ansvarsfrihet för budgetåret 2009, eftersom jag anser att förvaltningen som helhet kan betraktas vara god trots de brister som revisionsrätten konstaterat i förvaltningen av vissa fonder och i upphandlingsförfarandet. Dessutom stöder jag revisionsrättens kommentarer om behovet av bättre planering och övervakning av verksamheten för att utnyttja de tillgängliga anslagen så effektivt som möjligt. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för betänkandet om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska arbetsmiljöbyrån för budgetåret 2009, eftersom det bidrar till granskningen av hur medlen används i EU-institutionerna. Man bör framhålla effekterna av denna byrås finansiering när det gäller åtgärder för kvinnliga arbetstagares hälsa och säkerhet. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Denna byrå ansvarar för att tillhandahålla nyttig teknisk, vetenskaplig och ekonomisk information om hälsa och säkerhet på arbetsplatser till EU-myndigheterna, medlemsstaterna och intresserade parter. Informationen är mycket viktig för att man ska kunna bedöma hälso- och säkerhetsförhållandena på arbetsplatserna i EU samt fastställa bästa metoder på detta område i Europa. Trots att revisionsrätten har konstaterat att byråns räkenskaper är tillförlitliga och att byrån varit en effektiv samordnare av nätverket av byråer under ansvarsfrihetsförfarandet för 2009 framhöll föredraganden att byrån inte hade tillhandahållit tillräcklig information för att verksamheten ska kunna jämföras från år till år. Jag anser att denna information är relevant och att man i enlighet med förslaget bör bifoga en tabell till revisionsrättens nästa rapport. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder dokumentet eftersom det ansvariga utskottet har beslutat godkänna avslutandet av Europeiska arbetsmiljöbyråns räkenskaper för budgetåret 2009. Revisionsrätten påpekade ett regelbrott när det gällde ett upphandlingsförfarande (användning av ett ramavtal utöver det värde som fastställts). Byråns budget för 2009 var 15 100 000 euro, vilket är en ökning med 0,6 procent i förhållande till budgeten för 2008. Jag anser att Europeiska arbetsmiljöbyrån måste ta itu med bristerna i upphandlingsförfarandet. Giovanni La Via: Med hänsyn till att revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta har jag röstat ja till att bevilja Europeiska arbetsmiljöbyrån ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för budgetåret 2009. Det är uppenbart att varje debatt om ansvarsfrihet har sitt särskilda sammanhang, och sammanhanget för dagens debatt är den ekonomiska och finansiella krisen, som har orsakat finansiella och ekonomiska problem för åtskilliga medlemsstater. Trots dessa problem vill jag berömma stiftelsen för de framsteg den har gjort, trots några misstag, och för dess effektiva arbete som samordnare för nätverket av byråer under ansvarsfrihetsförfarandet för 2009. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska arbetsmiljöbyrån. Jag välkomnar byråns initiativ att förse den ansvarsbeviljande myndigheten med internrevisionstjänstens årliga internrevisionsrapport. Jag berömmer byrån för de betydande framstegen i detta hänseende. Parlamentet konstaterar att alla ”mycket viktiga” rekommendationer som utfärdades av internrevisionstjänsten till byrån genomfördes och slutfördes på ett adekvat sätt, med undantag av rekommendationen om godkännande av redovisningssystemen som nedgraderades till ”viktig” till följd av att den delvis genomförts. Parlamentet uppmanar därför byråns räkenskapsförare att beskriva de metoder som använts för att godkänna redovisningssystemet. Dessutom stöder parlamentet idén om att utveckla ett samarbete inom det befintliga nätverket mellan byråernas räkenskapsförare för att komma fram till gemensamma krav och metoder för godkännande av redovisningssystemen i byråerna. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) På grundval av revisionsrättens rapport om Europeiska arbetsmiljöbyråns årsredovisning för budgetåret 2009 och byråns svar har jag röstat ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska arbetsmiljöbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas ansvarsfrihet för Europeiska arbetsmiljöbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljas ansvarsfrihet för Europeiska arbetsmiljöbyråns direktör för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar byråns initiativ att inleda framtidsforskning om inverkan på arbetsmiljön av tekniska innovationer inom ”gröna jobb” fram till 2020. Parlamentet noterar också att uppgifter insamlades om arbetsmiljön på kvinnors arbetsplatser. Angelika Werthmann: Ansvarsfrihet har beviljats. Europeiska arbetsmiljöbyrån företräder både arbetsgivare och arbetstagare och ger råd till företag om enkla och effektiva sätt att förbättra arbetsförhållandena. Samma byrå kämpar nu med brister när det gäller såväl upphandling som budgetprincipen om ettårighet. Samtidigt har byrån redan försäkrat att den ska ägna särskild uppmärksamhet åt att lösa dessa problem. Dessutom säkerställer den största möjliga öppenhet genom att lämna ut internrevisionstjänstens årliga internrevisionsrapport. Zigmantas Balčytis: Jag röstade för betänkandet och stöder beviljandet av ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Euratoms försörjningsbyrå för budgetåret 2009. Revisionsrätten har informerat parlamentet om att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Byrån har inte någon egen budget utan ingår i praktiken i kommissionen. Jag håller med föredraganden om att denna situation strider mot byråns stadgar, och det finns anledning att överväga om byrån behöver finnas kvar i sin nuvarande form och organisation. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja Euratoms försörjningsbyrå ansvarsfrihet för 2009, eftersom byrån har skött sin ekonomi korrekt och noggrant. Jag anser dock att byråns juridiska form behöver ändras, eftersom den fortfarande ingår i kommissionen. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) verkar inom områden som rör kärnenergi, särskilt forskning, och utarbetar riktlinjer för säker och fredlig användning av kärnenergi. Syftet med att inrätta Euratoms försörjningsbyrå var att se till att EU får regelbunden och rättvis tillgång till malmer, råvaror och speciella klyvbara material. Trots den senaste tidens oro med anledning av olyckan vid anläggningen i Fukushima ingår kärnenergi i den europeiska energimixen. Tillgången till de olika materialen är en förutsättning för att byrån ska nå sina mål och för att Euratom ska vara verksamt. Föredraganden har bekräftat att byrån faktiskt ingår i Euratom och inte har någon egen budget, vilket ger anledning att överväga om det är ändamålsenligt att byrån är organiserad på detta sätt. Jag har inte tillräcklig information för att ta ställning, men jag anser att man bör välja den lösning som kostar minst för EU, som är effektivast och som ger störst öppenhet. Catherine Grèze: Euratom har en budget på 5,5 miljarder euro, medan budgeten för förnybara energikällor är 1,2 miljarder euro. Därför säger jag i princip nej till att bevilja ansvarsfrihet för förvaltningen av Euratom. Det är dags att vända utvecklingen, och jag har därför lagt ned min röst om detta betänkande. Giovanni La Via: Jag vill börja med att tacka föredraganden för ett utmärkt arbete. Som vi vet sker den finansiella kontrollen av genomförandet av EU:s budget på tre nivåer: genom internkontroll inom varje enskild institution, genom externrevision som utförs av Europeiska revisionsrätten samt genom Europaparlamentets förfarande för beviljande av ansvarsfrihet. Genom dagens omröstning avslutas det finansiella kontrollförfarandet genom att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av 2009 års budget för Euratoms försörjningsbyrå, vars räkenskaper har bedömts som lagliga och tillförlitliga. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Euratoms försörjningsbyrå. Med detta noterar jag att byrån inte fick några bidrag för att finansiera sin verksamhet. Kommissionen betalade alla byråns kostnader för genomförandet av budgeten för 2009. Så har det varit sedan byrån inrättades 2008. Byrån har inte någon egen budget utan ingår i praktiken i kommissionen. Detta ger anledning att överväga om byrån behöver finnas kvar i sin nuvarande form och organisation. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Mot bakgrund av revisionsrättens rapport om årsredovisningen för Euratoms försörjningsbyrå för budgetåret 2009 samt byråns svar röstade jag ja till att bevilja ansvarsfrihet för verkställande direktören för Euratoms försörjningsbyrå för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas ansvarsfrihet för verkställande direktören för Euratoms försörjningsbyrå för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljas ansvarsfrihet för verkställande direktören för Euratoms försörjningsbyrå för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet understryker att revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Angelika Werthmann: Jag lade ned min röst när det gäller att bevilja ansvarsfrihet för Euratoms försörjningsbyrå, som har i uppgift att se till att EU får tillgång till klyvbara material (vilket även omfattar eventuell lagring). Enligt betänkandet är byråns nuvarande organisation och juridiska form inkonsekventa. Det ger anledning att överväga om byrån behöver finnas kvar i sin nuvarande form och organisation. Jag önskar att man hade rett ut denna fråga, särskilt med tanke på den omvärdering av kärnenergin som pågår i hela Europa. Zigmantas Balčytis: Jag röstade ja till betänkandet och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2009. Revisionsrätten har informerat parlamentet om att institutets räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar institutets avsikt att lägga fram en jämförelse mellan den verksamhet som genomfördes under det år som berörs av ansvarsfrihetsförfarandet och verksamheten under det föregående budgetåret. Det gör att parlamentet bättre kan bedöma institutets resultat från år till år. Jag anser att institutet bör ha stor nytta av sin utvärdering av arbetsprogrammet för åren 2005-2008. Denna utvärdering ger värdefulla lärdomar och rekommendationer avseende de utmaningar som institutet kommer att möta under sin kommande programplaneringsfas. Jag håller med föredraganden om att institutet måste utveckla sitt prestationskontrollsystem (Eurofound Performance Monitoring System) ytterligare, så att resultaten av prestationskontrollen kan ingå i underlaget för ledningens beslut och för planeringen. Jag anser också att institutet måste vidta åtgärder för att förbättra sina förfaranden för utvärdering och granskning på området upphandling, så att man undviker att upprepa de fel och den inkonsekvens i utvärderingen som upptäcktes av revisionsrätten. Institutet måste även se till att medlen inte används förrän anslagen är beviljade. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för 2009 års budget, eftersom revisionsrättens revision av räkenskaperna och de underliggande transaktionerna visar att institutet har utfört sina uppgifter på ett korrekt och insynsvänligt sätt samt inom angiven tidsram. Det har visserligen konstaterats vissa svagheter i rekryterings- och upphandlingsförfarandena, men jag är ändå övertygad om att man har goda förutsättningar att förbättra detta i framtiden och att institutet är angeläget om att genomföra förbättringarna. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade ja till betänkandet om ansvarsfrihet för budgeten för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) för budgetåret 2009, eftersom det bidrar till granskningen av hur EU:s institutioner använder sina medel. Revisionsrätten har visserligen förklarat att verksamheten är laglig och korrekt när det gäller räkenskaperna, men man bör ändå påpeka att den preliminära redovisning som Eurofound lade fram innehöll allvarliga brister. I framtiden bör Eurofound genom ytterligare utbildning och satsningar se till att förfarandena i samband med räkenskapsårets slut genomförs korrekt och att tidsfristerna för när bokslutet ska läggas fram respekteras. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (Eurofound) är ett tredelat EU-organ som inrättades 1975 i syfte att bidra till att planera och förverkliga bättre levnads- och arbetsvillkor i Europa. Närmare bestämt har institutet i uppgift att utvärdera och analysera levnads- och arbetsvillkor, att ge expertyttranden och råd till de viktigaste aktörerna inom EU:s socialpolitik, att bidra till bättre livskvalitet och att ge information om utveckling och tendenser, särskilt sådana som leder till förändringar. Föredraganden har uttryckt oro över bristande insyn i Eurofounds förvaltning av personalresurser, och övriga medlemmar i budgetkontrollutskottet höll med om detta problem. Jag tycker att det vore en fördel om dessa oklarheter reddes ut. Juozas Imbrasas: Jag stöder detta dokument, eftersom det ansvariga utskottet har beslutat att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2009. Institutets budget för 2009 var 20 200 000 euro, vilket är en minskning med 3,8 procent jämfört med budgetåret 2008. Revisionsrätten upptäckte emellertid fel och anomalier i utvärderingen av ett öppet förfarande för kontraktstilldelning, vilket påverkade förfarandets kvalitet. Institutet måste därför vidta åtgärder för att förbättra sina förfaranden för utvärdering och granskning, så att sådana misstag kan undvikas i framtiden. Det är beklagligt att revisionsrätten varit tvungen att anmärka på institutets redovisning, och särskilt att den preliminära redovisning som institutet lade fram innehöll allvarliga brister, vilket visade på stora svagheter i institutets ekonomiförvaltning. Jag anser att institutet måste ta hänsyn till de iakttagelser som gjorts och den oro som uttryckts och vidta lämpliga åtgärder. Giovanni La Via: Både revisionsrätten och budgetkontrollutskottet lade fram ett positivt yttrande om genomförandet av budgeten för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor för budgetåret 2009. Mot denna bakgrund har parlamentet i dag röstat ja till att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2009. Jag anser dock att det är viktigt att framhålla att revisionsrätten upptäckt vissa fel och anomalier i utvärderingen av ett öppet förfarande för kontraktstilldelning, vilket påverkade förfarandets kvalitet. Därför instämmer jag i uppmaningen till Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor att vidta åtgärder för att förbättra sina förfaranden för utvärdering och granskning. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor, men uppmanar institutet att se till att anslagen görs tillgängliga först när motsvarande inkomster avsatta för särskilda ändamål har mottagits. Revisionsrätten konstaterade faktiskt att institutets budget inte hade några särskilda rubriker för de olika program som finansierades med inkomster avsatta för särskilda ändamål (artikel 19). Dessutom ingick institutet åtaganden för 184 000 euro inom ramen för ett program som finansierades med inkomster för särskilda ändamål, trots att institutets inkomster för särskilda ändamål bara var 29 000 euro. Jag beklagar att revisionsrätten varit tvungen att anmärka på institutets redovisning, och särskilt att den preliminära redovisning som institutet lade fram innehöll allvarliga brister, vilket visade på stora svagheter i institutets ekonomiförvaltning. Parlamentet välkomnar att institutet meddelat att man genom ytterligare utbildning och satsningar kommer att se till att genomförandet av förfarandena i samband med räkenskapsårets slut blir korrekt och att tidsfristerna för när bokslutet ska läggas fram respekteras. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas direktören för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor ansvarsfrihet för genomförandet av institutets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom denna resolution beviljas direktören för Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor ansvarsfrihet för genomförandet av institutets budget för budgetåret 2009. Parlamentet noterar att revisionsrätten har upptäckt fel och anomalier i utvärderingen av ett öppet förfarande för kontraktstilldelning, vilket har påverkat förfarandets kvalitet. Parlamentet uppmanar därför institutet att vidta åtgärder för att förbättra sina förfaranden för utvärdering och granskning, så att sådana misstag kan undvikas i framtiden. Angelika Werthmann: Jag lade ned min röst när det gäller ansvarsfrihet för detta. I betänkandet räknar man upp ett antal brister men hänvisar samtidigt till att Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor har lovat att komma till rätta med dessa på ett effektivt sätt. Detta bör välkomnas, men med tanke på att bristerna är allvarliga (brister i rekryteringen konstaterades redan 2006, och den preliminära redovisning som lades fram inför revisionsrätten innehöll allvarliga fel som berodde på svagheter i ekonomiförvaltningen) kan man inte rösta ja till ansvarsfrihet. Kvalificerad personal bör utföra en genomgående granskning av institutet i Dublin, och vi bör inte rösta ja till ansvarsfrihet förrän man gjort de ändringar som krävs i enlighet med denna granskning. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade ja till betänkandet och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Eurojusts budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att Eurojusts räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar byråns initiativ att ta med centrala resultatindikatorer i 2010 års enhetsplaner. Jag håller med föredraganden om att byrån måste informera parlamentet om dessa centrala indikatorer och deras kopplingar till Eurojusts mål, budget och årliga arbetsprogram. I och med att dessa indikatorer kopplas till Eurojusts mål, budget och årliga arbetsprogram får berörda parter bättre möjligheter att utvärdera Eurojusts resultat. Parlamentet noterar att revisionsrätten inte har kommenterat nivån på överföringar och annulleringar av anslag för 2009. Jag välkomnar byråns åtgärder för att uppskatta marknadsvärdet av produkterna eller tjänsterna i fråga innan ett upphandlingsförfarande inleds. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja Eurojust ansvarsfrihet för 2009, eftersom rapporten visar att byrån har förvaltat sina resurser synnerligen bra och även har gjort det med mycket stor öppenhet då man förklarar sin finansiella ställning med hjälp av ett flertal indikatorer. Jag beklagar emellertid att revisionsrätten varit tvungen att återigen anmärka på förfarandena för offentlig upphandling och rekrytering. Byrån har ännu inte tagit itu med eller löst dessa problem på lämpligt sätt. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Eurojust är ett EU-organ som hjälper utredare och företrädare för de allmänna åklagarmyndigheterna i EU att samarbeta i kampen mot gränsöverskridande brottslighet. Byrån har en central roll för informationsutbytet och i utlämningsärenden. Eftersom det rör sig om särskilt viktiga och känsliga frågor behöver Eurojust ha tillräckliga medel för att hantera dem effektivt, även om det är uppenbart att medlen aldrig kan bli tillräckliga när man har att göra med rättvisa och brottsbekämpning. Huvudproblemet för Eurojust verkar vara förvaltningen av personalresurser. Andelen lediga tjänster vid Eurojust är 24 procent, och flera chefstjänster är tillfälligt tillsatta med befintlig personal. Detta ger anledning till oro över kontinuiteten och effektiviteten i Eurojusts verksamhet. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag lade ned min röst i fråga om detta dokument, trots att det ansvariga utskottet har beslutat godkänna avslutandet av Eurojusts räkenskaper för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag lade ned min röst eftersom revisionsrätten återigen har konstaterat brister i upphandlingsförfarandena, i likhet med de senaste tre åren. Revisionsrätten har ännu en gång konstaterat brister i planeringen och genomförandet av rekryteringsförfaranden, trots att bidraget till byrån under 2009 var 6,4 procent högre än under 2008. Giovanni La Via: Den finansiella kontrollen av genomförandet av EU:s budget sker på tre nivåer: genom internkontroll inom varje enskild institution, genom externrevision som utförs av Europeiska revisionsrätten samt genom Europaparlamentets förfarande för beviljande av ansvarsfrihet. Genom dagens omröstning beviljas Eurojust ansvarsfrihet för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Jag röstade ja eftersom revisionsrätten efter sin och budgetkontrollutskottets granskning har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Eurojust och berömmer byrån för åtgärderna för att uppskatta marknadsvärdet av produkterna eller tjänsterna i fråga innan ett upphandlingsförfarande inleds. Jag anser att detta initiativ är en viktig metod som andra byråer bör följa. Dessutom välkomnar jag byråns årliga upphandlingsplan för 2009, som innebar stor hjälp för Eurojusts enheter och avdelningar att sköta sina upphandlingar. Dessa initiativ förbättrar utanordnarens handledning och kontroll. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas direktören för Eurojust ansvarsfrihet för genomförandet av Eurojusts budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören vid Eurojust för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar att revisionsrätten inte kommenterar nivån på överföringar och annulleringar av anslag för 2009 och att ansvarsfriheten för genomförandet av Eurojusts budget i högre grad ska baseras på Eurojusts resultat under året. Angelika Werthmann: Jag röstade nej till att bevilja ansvarsfrihet. Det främsta skälet är att byrån enligt betänkandet endast har genomfört fyra av de 26 rekommendationer som internrevisionstjänsten gjorde 2008 samt att genomförandet av 15 av de övriga rekommendationerna redan är mer än ett år försenade. Byrån måste omedelbart komma till rätta med denna situation för att vi ska kunna bevilja ansvarsfrihet. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade ja till detta dokument och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att byråns räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. I juni 2009 antog byråns styrelse en flerårig plan för perioden 2010-2013 för att byrån ska kunna planera sin verksamhet och mer effektivt bedöma riskerna i denna. Jag välkomnar byråns initiativ att under 2009 införa ett resultathanteringssystem (Frontex Performance Management System) i syfte att bättre informera byråns styrelse genom att tillhandahålla uppgifter om den inverkan som byråns verksamheter haft. Jag håller också med föredraganden om att byrån måste förbättra sin finansiella förvaltning när det gäller ersättningar av vissa medlemsstaters kostnader genom att tillsammans med dessa medlemsstater fastställa orsakerna till problemet, så att man i samarbete med dem kan finna lämpliga lösningar. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för 2009 för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), eftersom byråns räkenskaper och transaktioner vid analysen har visat sig vara positiva, korrekta och lagliga, vilket också anges i betänkandet. Jag måste emellertid instämma i betänkandet där man påpekar att byrån bör förbättra sin finansiella förvaltning med anledning av ett antal brister, förfaranden som saknar insyn och överföringar som upptäckts i budgeten. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) har i uppgift att stödja medlemsstaterna vid utbildningen av gränsvakter, vilket även omfattar att fastställa gemensamma utbildningsriktlinjer, göra riskbedömningar, övervaka forskningsframstegen inom området kontroll och övervakning av yttre gränser, erbjuda förbättrad operativ och teknisk hjälp till medlemsstater som behöver det vid sina yttre gränser och ge medlemsstaterna det stöd som behövs i fråga om massavvisningar. Det ökade migrationstrycket på unionens gränser och behovet av samordning mellan medlemsstaterna är goda skäl att förse Frontex med tillräckliga medel för att utföra sina uppgifter. Jag delar emellertid föredragandens oro över revisionsrättens anmärkning om att kostnaderna för förhandsfinansieringen till gränsmyndigheterna hade redovisats 27 procent för högt och att förskott betalats ut med för höga belopp. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag lade ned min röst om detta dokument, trots att det ansvariga utskottet har beslutat att godkänna avslutandet av räkenskaperna för Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex) för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag lade ned min röst eftersom parlamentet oroar sig över att revisionsrätten har rapporterat om överförda anslag som den redan påpekat i sina årsrapporter för 2006, 2007 och 2008, och beklagar i synnerhet den höga nivån på överförda och förfallna anslag sedan 2006. Revisionsrätten rapporterar också för andra året i rad att byrån har betalat ut belopp på grundval av unilaterala bidragsbeslut som undertecknats enbart av byrån, trots att denna typ av instrument inte nämns i gällande bestämmelser. Revisionsrätten rapporterar att kostnaderna för förhandsfinansieringen till gränsmyndigheterna har redovisats 27 procent för högt i de åtta fall som granskats. När det gäller de verksamheter som avslutades 2009 måste mer än 40 återbetalningskrav utfärdas för att förskott som betalats ut med för höga belopp skulle återvinnas. Byråns budget för 2009 var nästan 28 procent större jämfört med föregående år. Jag anser att byrån måste ta hänsyn till de iakttagelser som gjorts och den oro som uttryckts och vidta lämpliga åtgärder. Giovanni La Via: Den finansiella kontrollen av genomförandet av EU:s budget sker på tre nivåer: genom internkontroll inom varje enskild institution, genom externrevision som utförs av Europeiska revisionsrätten samt genom Europaparlamentets förfarande för beviljande av ansvarsfrihet. Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Frontex budget för budgetåret 2009, eftersom revisionsrättens och budgetkontrollutskottets granskningar har visat att alla byråns transaktioner var helt lagliga och korrekta. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för Frontex, men uppmärksammar att revisionsrätten för andra året i rad rapporterar att byrån har betalat ut belopp på grundval av unilaterala bidragsbeslut som undertecknats enbart av byrån, trots att denna typ av instrument inte nämns i gällande bestämmelser. Jag noterar att det belopp som betalades ut 2009 var över 28 000 000 euro och beloppet för 2008 var 17 000 000 euro. Jag välkomnar emellertid byråns initiativ att som svar på revisionsrättens anmärkning underteckna ett ramavtal om partnerskap med medlemsstaternas gränsmyndigheter. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören vid Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören vid Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser när det gäller genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet understryker att revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Parlamentet uppmanar byrån att förbättra sin finansiella förvaltning när det gäller ersättningar av vissa medlemsstaters kostnader genom att tillsammans med dessa medlemsstater fastställa orsakerna till problemet, så att man i samarbete med dem kan finna lämpliga lösningar. Nikolaos Salavrakos: På grund av ökad immigration måste Frontex ha en aktiv roll när det gäller att övervaka de europeiska gränserna. Enligt Frontex kommer 95 procent av de olagliga invandrarna in i EU via Grekland. Att avvisa en olaglig invandrare kostar 6 500 euro, och enligt Dublin II-förordningen är det inreselandet som ansvarar för avvisningen. Medlemsstaterna vid EU:s yttre gränser upplever ett migrationstryck och har blivit till ”invandringsläger” på vägen in i Europa. Vi måste stödja Frontex både finansiellt och operationellt och göra EU:s yttre gränser säkrare. Vi behöver också en mekanism för att fördela det totala antalet invandrare mellan alla medlemsstater. Dominique Vlasto: Genom omröstningen om ansvarsfrihet för denna budget godkänns slutgiltigt utgiftsökningen i den europeiska byrån Frontex för uppgiften att kontrollera våra yttre gränser. Denna avsevärda ökning i budgeten mellan 2006 och 2009 var både nödvändig och berättigad. Skälet till ökningen var behovet av att stärka samordningen mellan medlemsstaterna i kampen mot olaglig invandring. Frontex är en symbol för EU:s invandringspolitik och måste se till att budgetmedlen används till konkreta åtgärder för att kontrollera migrationsströmmarna. I samband med detta välkomnar jag att byrån tänker införa ett resultathanteringssystem som gör byråns verksamheter mer synliga. Detta resultatinriktade system gör det lättare att jämföra och utvärdera verksamheter över tid. Denna ja-röst är alltså enligt min uppfattning ett kraftfullt politiskt budskap från parlamentet för att främja EU:s invandringspolitik som utarbetades under det franska ordförandeskapet. Gränssäkerhet var tidigare varje medlemsstats ansvar men hanteras nu på EU-nivå. Detta delade ansvar för gränserna ger ett mycket viktigt skydd som gör det möjligt att fullt ut tillämpa en av EU:s grundläggande friheter, nämligen rörelsefrihet för personer inom Schengenområdet. Angelika Werthmann: Jag lade ned min röst. Räkenskaperna för budgetåret 2009 har förklarats tillförlitliga i alla viktiga avseenden. Frontex har dessutom inlett nya initiativ för att analysera sina åtgärder, bland annat åtgärdernas effekter, och för att förbättra insynen och objektiviteten vid personalrekryteringen. Revisionsrätten påpekade dock återigen brister under 2009 som man redan har påpekat varje år sedan 2006. Det är oacceptabelt att byrån åter har misslyckats med att åtgärda och komma till rätta med bristerna. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade ja till betänkandet och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag välkomnar att de flesta verksamheter och tillgångar kopplade till programmen Egnos och Galileo fördes över till kommissionen i december 2009. I den slutliga budgeten för 2009 saknades information om myndighetens inkomster. Brister upptäcktes också i urvalsförfarandena för personal. Myndigheten måste komma till rätta med dessa brister och informera parlamentet i enlighet med gällande bestämmelser. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för 2009 års budget för tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet, eftersom räkenskaperna är välskötta och de siffror som tillhandahållits bedöms som tillförlitliga. Vissa felaktigheter kvarstår emellertid inom personalförvaltningen, särskilt i fråga om urvalsförfarandena för personal, där det anses råda brist på insyn. Jag hoppas därför att ovannämnda myndighet ska sträva efter förbättringar på detta område. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet har i uppgift att säkerställa att alla offentliga intressen tillvaratas inom de europeiska programmen för satellitbaserad radionavigering (GNSS) och att fungera som regelgivande myndighet för dem. Behörigheten för samriskprojektet Galileo, som löpte ut den 31 december 2006, överfördes till denna myndighet från och med den 1 januari 2007. Myndigheten har tillfälligt sitt säte i Bryssel, och den har enligt förordningen bland annat följande uppgifter som för närvarande är föremål för översyn: att förvalta kontraktet med den aktör som driver Egnos (European Geostationary Navigation Overlay Service) - en uppgift som övertagits från samriskprojektet Galieo; att samordna medlemsstaternas åtgärder när det gäller de frekvenser som behövs för att systemet ska fungera; att samarbeta med kommissionen om att utarbeta förslag i samband med programmet; att modernisera systemet; att ansvara för alla aspekter i samband med skydd och säkerhet i systemet; att verka som europeisk myndighet för godkännande av GNSS-systemets säkerhet; att leda den forskningsverksamhet som krävs för att utveckla och främja de europeiska GNSS-programmen. Listan över ansvarsområden visar att tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet har fått en mycket viktig roll, vilket ökar kraven på att myndigheten ska hålla sin verksamhet och sina utgifter inom den fastställda budgetens ramar samt följa reglerna för genomförandet av budgeten. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag lade ned min röst om detta dokument, trots att det ansvariga utskottet har beslutat godkänna avslutandet av räkenskaperna för tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet för budgetåret 2009. Myndighetens budget för 2009 var 44 400 000 euro, vilket var en minskning med 64 procent jämfört med budgetåret 2008. Jag lade ned min röst eftersom parlamentet beklagar bristerna i urvalsförfarandena för personal, vilka äventyrar öppenheten i dessa förfaranden. Insynen i förfarandena måste öka, så att man i framtiden kan undanröja ovissheten kring myndighetens verksamhet. Giovanni La Via: Genom detta beslut beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören vid tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Jag röstade ja på grund av att revisionsrätten och budgetkontrollutskottet i sina rapporter och utvärderingar förklarar att de har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet, eftersom revisionsrätten har förklarat att den uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören vid tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören vid tillsynsmyndigheten för det europeiska GNSS-systemet när det gäller genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Parlamentet beklagar bristerna i urvalsförfarandena för personal, vilka ofta äventyrar insynen i dessa förfaranden. Parlamentet noterar också att den slutliga budget som myndigheten offentliggjorde den 31 mars 2010 inte återspeglade den slutliga budgeten för 2009, som hade godkänts av styrelsen, och inte heller omfattade myndighetens inkomster. Parlamentet uppmanar därför bestämt myndigheten att åtgärda situationen och informera den ansvarsbeviljande myndigheten om förändringarna. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade ja till detta dokument och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Artemis för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att det gemensamma företagets räkenskaper för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget befinner sig i ett inledningsskede och hade inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning vid utgången av 2009. Dessa system måste omedelbart införas fullt ut. Under 2009 var utnyttjandegraden för åtagande- och betalningsbemyndigandena 81 respektive 20 procent. Jag håller med föredraganden om att det gemensamma företaget fortfarande är i ett inledningsskede och har därför förståelse för att utnyttjandegraden för betalningsbemyndigandena är relativt låg. Med hänsyn till budgetens omfattning och det gemensamma företagets komplexa uppgifter anser jag dessutom att företaget bör överväga att inrätta en revisionskommitté som skulle rapportera direkt till styrelsen. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för det gemensamma företaget Artemis för budgetåret 2009, eftersom företaget har skött sin ekonomi synnerligen väl med tanke på att det fortfarande befinner sig i ett inledningsskede. Jag bedömer därför att det gemensamma företaget kan genomföra förbättringar i framtiden och komma till rätta med de brister som påpekas i räkenskaperna för detta budgetår. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Det gemensamma företaget Artemis kommer att införa ett gemensamt teknikinitiativ på området inbyggda datorsystem. Detta partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn syftar i grunden till att stödja samfinansieringen av forskningsinitiativ på EU-nivå samt till att förbättra samarbetet mellan de olika aktörerna i sektorn. Som föredraganden helt riktigt påpekar inrättades företaget för att fastställa och genomföra en forskningsagenda för utvecklingen av nyckelteknik för inbyggda datorsystem inom olika tillämpningsområden i syfte att stärka den europeiska konkurrenskraften och hållbarheten och möjliggöra framväxten av nya marknader och samhälleliga tillämpningar. Företaget ligger ännu i sin linda, och vi har stora förväntningar på dess framtida resultat och stora förhoppningar om att det ska vara värt investeringarna. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder detta dokument eftersom det ansvariga utskottet har beslutat godkänna avslutandet av räkenskaperna för det gemensamma företaget Artemis för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. I det gemensamma företagets slutliga budget för 2009 uppgick åtagandebemyndigandena till 46 000 000 euro och betalningsbemyndigandena till 8 000 000 euro. Utnyttjandegraden för åtagande- och betalningsbemyndigandena var 81 respektive 20 procent. Jag bedömer att det gemensamma företaget fortfarande är i ett inledningsskede och har därför förståelse för att utnyttjandegraden för betalningsbemyndigandena är relativt låg. Giovanni La Via: Både revisionsrätten och budgetkontrollutskottet har lagt fram ett positivt yttrande om genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Artemis för budgetåret 2009. Parlamentet har i dag därför röstat ja till att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2009. De granskningar som har utförts visar att det gemensamma företagets räkenskaper är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag anser emellertid att det gemensamma företaget bör följa uppmaningen om att dels förbättra sin dokumentation av IT-processer och IT-verksamhet samt kartläggning av IT-risker, dels utarbeta en kontinuitetsplan för verksamheten och utveckla uppgiftsskyddspolicy. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för det gemensamma företaget Artemis, men med hänsyn till budgetens omfattning och det gemensamma företagets komplexa uppgifter anser jag dock att företaget bör överväga att inrätta en revisionskommitté som skulle rapportera direkt till styrelsen. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas ansvarsfrihet för det gemensamma företaget Artemis verkställande direktör för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) Genom denna resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för det gemensamma företaget Artemis verkställande direktör för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget för budgetåret 2009. Parlamentet understryker att det gemensamma företaget bildades i december 2007 för att fastställa och genomföra en forskningsagenda för utvecklingen av nyckelteknik för inbyggda datorsystem inom olika tillämpningsområden i syfte att stärka den europeiska konkurrenskraften och hållbarheten och möjliggöra framväxten av nya marknader och samhälleliga tillämpningar. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade ja till betänkandet och till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Clean Sky för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget befinner sig i ett inledningsskede och hade inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning vid utgången av 2009. Dessa system måste införas fullt ut. Jag håller med föredraganden om att det gemensamma företaget, med hänsyn till budgetens omfattning och de komplexa uppgifterna, bör överväga att inrätta en revisionskommitté som skulle rapportera direkt till styrelsen. Jag anser också att det gemensamma företaget måste utveckla ytterligare bestämmelser om medlemskap och samfinansiering. Jag hoppas att det gemensamma företaget Clean Sky i framtiden ska påskynda utveckling, validering och demonstration av miljövänlig lufttransportteknik i EU så att denna ska kunna utnyttjas så snart som möjligt. Slavi Binev: Som förklaring till att jag röstar nej till ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Clean Sky för budgetåret 2009 vill jag framföra några kommentarer till hur detta företag fungerar. För det första har man på hela den tid som gått sedan det gemensamma företaget inrättades 2007 inte ingått något avtal med Belgien om kontorsutrymmen, privilegier och immunitet eller annat stöd. Hur ska ett företag kunna fungera ordentligt utan att dessa grundläggande behov garanteras? Det är ingen överraskning att den forskningsverksamhet som förhandsfinansierades 2008 inte fullt ut genomfördes under 2009 och att endast 65 procent av förhandsfinansieringen utnyttjades. Det mest oroväckande är emellertid att det gemensamma företaget ännu inte fullt ut har infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning, vilket äventyrar insynen i hur de europeiska skattebetalarnas pengar används. Lara Comi: Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för 2009 års budget för det gemensamma företaget Clean Sky. Visserligen har ett antal brister i företagets budget påpekats, men företaget befinner sig fortfarande i ett inledningsskede och jag bedömer att vi kan lita på att företaget förbättrar genomförandet av kontroller i framtiden. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Det gemensamma företaget Clean Sky inrättades för att påskynda utveckling, validering och demonstration av miljövänlig lufttransportteknik i EU så att denna ska kunna utnyttjas så snart som möjligt. Precis som det gemensamma företaget Artemis befinner sig Clean Sky fortfarande i ett inledningsskede. Icke desto mindre finns det förfaranden och rutiner som behöver åtgärdas, i synnerhet när det gäller budgetstrukturen, vilket föredraganden med rätta har framhållit. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stöder detta dokument, eftersom det ansvariga utskottet har beslutat godkänna avslutandet av räkenskaperna för det gemensamma företaget Clean Sky för budgetåret 2009. Det gemensamma företaget Clean Sky inrättades i december 2007 för att påskynda utveckling, validering och demonstration av miljövänlig lufttransportteknik i EU så att denna ska kunna utnyttjas så snart som möjligt. Det gemensamma företaget befinner sig i ett inledningsskede och hade inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning vid utgången av 2009. I det gemensamma företagets budget för 2009 uppgick åtagandebemyndigandena till 91 000 000 euro och betalningsbemyndigandena till 60 000 000 euro. Utnyttjandegraden för åtagande- och betalningsbemyndigandena var 98 respektive 1 procent. Jag bedömer att det gemensamma företaget fortfarande är i ett inledningsskede och har därför förståelse för att utnyttjandegraden för betalningsbemyndigandena är relativt låg. Giovanni La Via: Både revisionsrätten och budgetkontrollutskottet har lagt fram ett positivt yttrande om genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Clean Sky för budgetåret 2009. Därför röstade parlamentet i dag ja till att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2009. De granskningar som har utförts visar att det gemensamma företagets räkenskaper var tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna var lagliga och korrekta. Jag anser emellertid att det gemensamma företaget bör följa uppmaningen att fullt ut införa sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning, framför allt med tanke på budgetens omfattning och företagets komplexa uppgifter. Bogdan Kazimierz Marcinkiewicz: Fru talman! Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Clean Sky för budgetåret 2009. Jag är medveten om att det gemensamma företaget fortfarande befinner sig i ett inledningsskede. Tyvärr har det uppstått många förseningar i projekten i detta skede, och endast 65 procent av förhandsfinansieringen har utnyttjats. Dessutom har ännu inga beslut fattats när det gäller huvudkontoret i Belgien, som gör det betydligt svårare för det gemensamma företaget Clean Sky att fungera effektivt. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att bevilja ansvarsfrihet för det gemensamma företaget Clean Sky. Jag är medveten om att det gemensamma företaget fortfarande befinner sig i ett inledningsskede, men jag är ändå oroad över att den forskningsverksamhet som kommissionen förhandsfinansierade 2008 för det gemensamma företagets räkning inte fullt ut genomfördes under 2009 och att man till följd av förseningar i projekten bara utnyttjade 8 700 000 euro eller 65 procent av förhandsfinansieringen på 13 600 000 euro. Jag är särskilt oroad över att antagandet av, strukturen på och presentationen av det gemensamma företagets godkända budget för 2009 inte var i linje med rådets förordning (EG) nr 71/2008 om bildande av det gemensamma företaget Clean Sky eller med det gemensamma företagets finansiella bestämmelser. Därför uppmanar jag det gemensamma företaget att snarast åtgärda denna allvarliga brist. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljas ansvarsfrihet för verkställande direktören för det gemensamma företaget Clean Sky för genomförandet av det gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för verkställande direktören för det gemensamma företaget Clean Sky för genomförandet av dess budget för budgetåret 2009. Med hänsyn till budgetens omfattning och de komplexa uppgifterna anser parlamentet att det gemensamma företaget bör överväga att inrätta en revisionskommitté som skulle rapportera direkt till styrelsen. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här dokumentet och för ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel för budgetåret 2009. Enligt information från revisionsrätten är det gemensamma företagets räkenskaper för budgetåret 2009 tillförlitliga och de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget är i ett inledningsskede och hade ännu inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning vid utgången av 2009. Införandet av dessa system måste slutföras. Jag håller med föredraganden om att det gemensamma företaget ytterligare bör utarbeta bestämmelser för medlemskap och samfinansiering och slutföra genomförandet av systemen för internkontroll och ekonomisk information. Jag hoppas att det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel kommer att öka ändamålsenligheten och effektiviteten i processen för utveckling av läkemedel och kan hjälpa läkemedelssektorn att producera effektivare och säkrare innovativa läkemedel. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Jag anser att det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel bör finansieras helt av läkemedelsföretag eller andra medlemmar som har det största intresset av att detta gemensamma företag genomförs. Av den anledningen stöder jag inte att ansvarsfrihet beviljas för genomförandet av det gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Lara Comi: Jag röstade för att ansvarsfrihet ska beviljas för 2009 för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel eftersom revisionsrätten anser att det gemensamma företagets räkenskaper och de underliggande transaktionerna är tillförlitliga, vilket framgår i betänkandet. Även om det gemensamma företaget ännu är i ett inledningsskede anser jag att det ska slutföra genomförandet av kontrollsystemen och driva verksamheten försiktigare och mer öppet de kommande åren. Diogo Feio: skriftlig - (PT) Det gemensamma företaget ska göra processen för att utveckla läkemedel mer ändamålsenlig och effektiv, så att läkemedelssektorn kan producera innovativa läkemedel som är säkrare och mer effektiva. Därför har det gemensamma företaget som mål att bidra till att förverkliga det sjunde ramprogrammet och till att stödja läkemedelsforskning och -utveckling i medlemsstaterna och i de länder som deltar i det sjunde ramprogrammet. Det uppmuntrar små och medelstora företag att delta i programmets aktiviteter och till samarbete mellan privat sektor och högskolor. Det är fortfarande i ett tidigt skede, så vi kan inte förutse exakt hur budgeten kommer att genomföras i framtiden. Men det bör särskilt fortsätta med att fullt ut införa sina system för internkontroll och information. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stödde dokumentet eftersom det ansvariga utskottet beslutade att godkänna avslutandet av räkenskaperna för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att man har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget för initiativet för innovativa läkemedel inrättades i februari 2007 för att man avsevärt ville öka ändamålsenligheten och effektiviteten i processen för utveckling av läkemedel med det långsiktiga målet att läkemedelssektorn ska producera effektivare och säkrare innovativa läkemedel. Det gemensamma företaget är i ett inledningsskede och hade inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning vid utgången av 2009. I det gemensamma företagets slutliga budget för 2009 uppgick samtidigt åtagandebemyndigandena till 82 miljoner euro och betalningsbemyndigandena till 82 miljoner euro. Utnyttjandegraden för åtagande- och betalningsbemyndigandena var 97 respektive 1 procent. Giovanni La Via: Med anledning av att revisionsrätten har förklarat att man har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta röstade jag för att ansvarsfrihet ska beviljas för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel för budgetåret 2009. Som vi vet har alla debatter om ansvarsfrihet sitt eget sammanhang och i dagens debatt handlar det om den ekonomiska och finansiella krisen som har orsakat problem med finanser och budgetar för ett antal medlemsstater. Eftersom effektivare kontroller därmed behövs vill även jag uppmana det gemensamma företaget att i sina finansiella bestämmelser inkludera en särskild hänvisning till de befogenheter som kommissionens internrevisionstjänst har i egenskap av internrevisor. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel för budgetåret 2009. Jag uppmanar det gemensamma företaget att slutföra genomförandet av systemen för internkontroll och ekonomisk information snarast möjligt. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I och med det här beviljas verkställande direktören för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel ansvarsfrihet för genomförandet av det gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) I och med dagens resolution beviljar parlamentet den verkställande direktören för det gemensamma företaget för genomförande av det gemensamma teknikinitiativet för innovativa läkemedel ansvarsfrihet för att genomföra det gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Parlamentet uppmanar det gemensamma företaget att i sina finansiella bestämmelser inkludera en särskild hänvisning till de befogenheter som kommissionens internrevisionstjänst har i egenskap av internrevisor, på grundval av bestämmelserna i rambudgetförordningen för gemenskapsorganen. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för betänkandet och för att ansvarsfrihet ska beviljas för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Sesar. Enligt information från revisionsrätten är Sesars räkenskaper för budgetåret 2009 tillförlitliga och de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget är i ett inledningsskede och hade inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning vid utgången av 2009. Införandet av dessa system måste slutföras. Jag håller med föredraganden om att det gemensamma företaget måste börja inrätta ett integrerat förvaltningssystem, så att man kan fördela kostnader till särskilda arbetspaket och identifiera finansieringskällan till driftskostnader. Det är dessutom viktigt att ange villkoren för hur man ska föra över ej förbrukade anslag till kommande år. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Det gemensamma företaget för utveckling av en ny generation av det europeiska systemet för flygledningstjänsten (Sesar) är ett viktigt initiativ. Men i en tid då många medlemsstater befinner sig i ekonomisk kris och har andra svårigheter tycker jag inte att det är lämpligt att vi spenderar miljontals euro på det här sättet. Lara Comi: Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2009 för det gemensamma företaget Sesar eftersom det nyligen bildade företaget har övertygat revisionsrätten om räkenskapernas tillförlitlighet. Vi känner redan till det institutionen har gjort för att slutföra genomförandet av sina system för internkontroll, men man behöver bemöda sig ytterligare för att kunna garantera räkenskapernas överskådlighet och tillförlitlighet. Diogo Feio: skriftlig - (PT) Det här gemensamma företaget syftar till att modernisera det europeiska systemet för flygledningstjänsten och i det bör man samla EU:s satsningar på forskning och utveckling inom ramen för Sesar (Single European Sky Air Traffic Management Research). Européerna flyger mer och mer och för att de och flygbolagens anställda ska vara säkra krävs en särskild prestationsnivå för att hitta de bästa lösningarna för att hantera den här typen av trafik. Det behövs även för att övervaka och jämföra de metoder som redan finns i de olika medlemsstaterna, så att alla inför bästa praxis samt säkra, ekonomiska och innovativa lösningar. Precis som andra företag i ett inledningsskede har Sesar ännu inte fullt ut infört sina system för internkontroll och ekonomisk redovisning. Det måste man göra så fort som möjligt. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stödde dokumentet eftersom det ansvariga utskottet beslutade att godkänna avslutandet av räkenskaperna för det gemensamma företaget Sesar för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att man har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. I det gemensamma företagets slutliga budget för 2009 uppgick åtagandebemyndigandena till 325 miljoner euro och betalningsbemyndigandena till 157 miljoner euro. Utnyttjandegraden för åtagande- och betalningsbemyndigandena var 97,1 respektive 43,2 procent. Revisionsrätten ansåg att det gemensamma företaget hade tagit viktiga steg 2009 för att inrätta sina kontrollsystem, men man är bekymrad över att det vid årets slut inte inrättats något integrerat verktyg för att hantera ekonomisk information samt information om budget och drift. Det gemensamma företaget svarade dock att finansiella system hade inrättats i maj 2010. Det får inte förekomma några fall där den interna kontrollen inte fungerar korrekt. Giovanni La Via: Trots de få brister och oegentligheter som revisionsrätten upptäckte under sin analys och bedömning av budgeten för det gemensamma företaget Sesar röstade jag för att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 2009. Men för att undvika att samma misstag görs vid framtida förfaranden bör Sesar slutföra och genomföra sina system för internkontroll och ekonomisk information som skulle innebära att bedömningen av budgettransaktionerna för alla budgetår blir så tillförlitlig och korrekt som möjligt. David Martin: Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det gemensamma företaget Sesar för budgetåret 2009. Trots detta är jag bekymrad över att ett integrerat förvaltningssystem som gör att man kan fördela kostnaderna till särskilda arbetspaket eller identifiera finansieringskällan till driftskostnader ännu inte hade inrättats i december 2009. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Detta beviljar ansvarsfrihet för den verkställande direktören för det gemensamma företaget Sesar när det gäller genomförandet av det gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Med dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för den verkställande direktören för det gemensamma företaget Sesar avseende dess budget för budgetåret 2009. Parlamentet gläder sig över att revisionsrätten har funnit att det gemensamma företagets årsbokslut för 2009 är tillförlitligt och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Sebastian Valentin Bodu: Ansvaret för de offentliga uttalanden som parlamentsledamöter gör ligger i första hand på den som gör uttalandet. Ingripande från parlamentets sida genom analys av sammanhanget, tillfället eller om personen som gjorde uttalandet hade rätt att göra detta eller inte, sker endast i undantagsfall. Men denna åtgärd är obligatorisk när personen som gjorde uttalandet hålls ansvarig för innehållet i den tanke som uttrycktes. Ett sådant undantagsfall som Europaparlamentet var skyldigt att undersöka är fallet med parlamentsledamoten Luigi de Magistris, som stämdes inför domstolen i sitt eget land i samband med en intervju som han gav en italiensk tidning som medlem av ett politiskt parti som representeras i de europeiska strukturerna. Om man ser längre än till uttalandet och dess konsekvenser för den inhemska politiken, måste en parlamentsledamots rätt att uttrycka sig erkännas som en frihet och därför försvaras. Precis som Luigi de Magistris har alla parlamentsledamöter immunitet från utredningar eller kvarhållande som är ett resultat av åsikter som har uttryckts eller röster som har avgetts. I detta avseende får inget försök att hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sig godkännas i ett demokratiskt samhälle. José Manuel Fernandes: skriftlig. - (PT) Betänkandet handlar om begäran om fastställelse av vår kollega Luigi de Magistris immunitet och privilegier enligt artiklarna 8 och 9 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier och artikel 68 i Republiken Italiens konstitution, reviderad i enlighet med den konstitutionella lagen 3 av den 29 oktober 1993. Till grund för detta ligger den stämning han delgavs vid domstolen i Benevento på parlamentsledamot Clemente Mario Mastellas vägnar, efter en intervju han gett en italiensk tidning. Med hänsyn till parlamentets etablerade praxis, med tanke på att de rättsliga förfarandena är av civilrättslig eller förvaltningsrättslig karaktär och med yttrandet från utskottet för rättsliga frågor i åtanke röstar jag för ett upphävande av den parlamentariska immuniteten för Luigi de Magistris. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stödde detta betänkande eftersom utskottet för rättsliga frågor anser att Luigi de Magistris genom att ge intervjun i fråga agerade under utövandet av sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet och bedrev politisk verksamhet genom att uttrycka sin åsikt i en fråga av allmänt intresse i hans valkrets. Alla försök att hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sina åsikter i frågor av berättigat allmänt intresse och från att kritisera sina politiska motståndare genom rättsliga förfaranden är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle och bryter mot artikel 8 i protokollet, som är avsett att skydda ledamöternas yttrandefrihet under utövandet av deras ämbete på parlamentets vägnar som en av Europeiska unionens institutioner. På grundval av ovanstående överväganden och i enlighet med artikel 6.3 i arbetsordningen, och efter att ha tagit hänsyn till skälen för och emot att försvara ledamotens immunitet, rekommenderar utskottet för rättsliga frågor att Europaparlamentet fastställer den parlamentariska immuniteten för Luigi de Magistris. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för detta betänkande eftersom det ansvariga utskottet anser att Luigi de Magistris när han gav intervjun i fråga agerade under utövandet av sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet och bedrev politisk verksamhet genom att uttrycka sin åsikt i en fråga av allmänt intresse i hans valkrets. Alla försök att hindra Europaparlamentets ledamöter från att uttrycka sina åsikter i frågor av berättigat allmänt intresse och från att kritisera sina politiska motståndare genom rättsliga förfaranden är oacceptabla i ett demokratiskt samhälle och bryter mot artikel 8 i protokollet, som är avsett att skydda ledamöternas yttrandefrihet under utövandet av deras ämbete på parlamentets vägnar som en av Europeiska unionens institutioner. Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Luigi de Magistris delgavs en stämning för förtal av domstolen. I samband med detta bad han Europaparlamentet fastställa hans parlamentariska immunitet och privilegier. I enlighet med betänkandet rekommenderar utskottet för rättsliga frågor att Europaparlamentet fastställer immuniteten för Luigi de Magistris. Jag röstade för detta. Maria do Céu Patrão Neves: Parlamentet har tagit emot en begäran om att upphäva den parlamentariska immuniteten för vår kollega Luigi de Magistris, som har delgetts en stämning vid domstolen i Benevento på Clemente Mario Mastellas vägnar. Mastella är ledamot av Europaparlamentet och stämningen gäller en intervju som Luigi de Magistris gav en italiensk tidning den 31 oktober 2009. Utskottet för rättsliga frågor har uttalat sig i frågan, och har antagit ett betänkande som fastställer att den parlamentariska immuniteten inte ska upphävas. Man ansåg faktiskt att Luigi de Magistris utövade sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet och bedrev politisk verksamhet genom att uttrycka sin åsikt i en fråga av allmänt intresse i hans valkrets. Jag röstade för betänkandet eftersom jag förespråkar yttrandefrihet för ledamöter när de utövar sina ämbeten och för att skydda intressena för Europaparlamentet som institution. Men jag vill tillägga att jag anser att de som har politiska skyldigheter i allmänhet, och det inkluderar ledamöter, alltid ska säga sanningen och använda språket på ett sätt som visar respekt för deras samtalspartner, något som inte alltid sker. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Det här handlar om att fastställa immuniteten för Luigi de Magistris, eftersom han när han gav intervjun i fråga agerade under utövandet av sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet och bedrev politisk verksamhet genom att uttrycka sin åsikt i en fråga av allmänt intresse i hans valkrets. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Jag är för att fastställa Bruno Gollnischs immunitet och privilegier och jag anser att den förföljelse han har utsatts för är av rent politisk karaktär. Hans immunitet måste fastställas så att han kan fortsätta att utöva sitt ämbete som en fullvärdig ledamot av Europaparlamentet. I dessa fall genomförs en omröstning om fastställandet av en parlamentsledamots immunitet under en sammanträdesperiod (om han eller hon hör till en stor politisk grupp förstås), och det får mig att tycka att dubbla standarder ibland används i Europaparlamentet, vilket förstör förtroendet för hela institutionen. Anne Delvaux: Ni känner till hur engagerad jag är i demokratiska värden ... Bruno Gollnisch, parlamentsledamot och intellektuell guru för Nationella fronten, har begärt fastställande av sin parlamentariska immunitet i samband med åtgärder från de franska myndigheterna med anledning av ett brottmål som berör Gollnisch i hans roll som ordförande för Nationella fronten i regionstyrelsen i Rhône-Alpes. I detta mål väckte International League Against Racism and Anti-Semitism i januari 2009 ett yrkande om ersättning för hets mot folkgrupp. Artikel 8 i protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier fastställer att ledamöter inte får förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av yttranden de gjort eller röster de avlagt under utövandet av sitt ämbete. Artikel 26, andra stycket i Frankrikes konstitution fastställer samma sak. Vid en tidpunkt som denna, när Nationella fronten får höga siffror i de franska opinionsundersökningarna och när man kan ifrågasätta partiets mer strömlinjeformade inställning (både när det gäller media och politik), gläder det mig att Europaparlamentet inte kommer att fastställa Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet och att det har begärt att den ska upphävas så att domstolarna kan göra sitt jobb. José Manuel Fernandes: Detta betänkande handlar om begäran om fastställelse av vår kollega Bruno Gollnischs immunitet och privilegier. Begäran gjordes när den franska polisen försökte gripa honom för att föra honom inför fransk domstol i samband med ett mål som rörde uttryckande av politiska åsikter. Målet handlar om hets mot folkgrupp och har väckts av International League against Racism and Anti-Semitism (LICRA) efter offentliggörandet av ett pressmeddelande på hemsidan för Nationella frontens grupp i Rhône-Alpes regionstyrelse, för vilken Bruno Gollnisch var ordförande. Med hänsyn till etablerad praxis i parlamentet och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor instämmer jag med föredraganden och röstar för att Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet upphävs. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stödde betänkandet eftersom artikel 8 i protokollet om Europeiska unionens privilegier och immunitet inte åberopades av Bruno Gollnisch i hans begäran om fastställelse av sin immunitet och därför inte är tillämplig här. För att fatta beslut om huruvida den parlamentariska immuniteten ska fastställas eller inte tillämpar parlamentet sina egna konsekventa principer. Det ansvariga utskottet har inte hittat några bevis på en tillräckligt allvarlig och precis misstanke om att talan har väckts i syfte att orsaka ledamoten politisk skada. Ärendet ligger för det andra inte inom ramen för Bruno Gollnischs politiska verksamhet som ledamot av Europaparlamentet. Det rör i stället Bruno Gollnischs verksamhet av rent regional och lokal karaktär som ledamot i Rhône-Alpes regionstyrelse, ett uppdrag som skiljer sig från uppdraget som ledamot av Europaparlamentet. Bruno Gollnisch har för det tredje lämnat en förklaring till offentliggörandet av det omstridda pressmeddelandet av hans politiska grupp i Rhône-Alpes regionstyrelse, och uppgett att det har skrivits av Nationella frontens grupp i denna region, inbegripet dess kommunikationsansvarige. Att tillämpa parlamentarisk immunitet på en sådan situation anses utgöra en otillbörlig förlängning av dessa regler, som har till syfte att undvika störningar av parlamentets funktion och oberoende. Det ankommer slutligen inte på parlamentet, utan på de behöriga rättskipande myndigheterna att samtidigt som alla demokratiska garantier respekteras avgöra i vilken utsträckning fransk lag om hets mot folkgrupp har åsidosatts och vilka de rättsliga konsekvenserna kan bli. Efter att ha tagit alla skälen i beaktande rekommenderar utskottet för rättsliga frågor att Europaparlamentet bör upphäva Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet. David Martin: skriftlig. - (EN) Efter att ha beaktat skälen för och emot ett fastställande av ledamotens parlamentariska immunitet instämmer jag i rekommendationen från utskottet för rättsliga frågor att parlamentet inte bör fastställa Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet. Jean-Luc Mélenchon: Stigmatisering och hets mot folkgrupp på grund av religiös åskådning är brott i Frankrike, och denna situation är att jämföra med att gripas på bar gärning. Bruno Gollnisch stödde offentligt ett skandalöst pressmeddelande. I detta pressmeddelande jämställs muslimer med huliganer. Där talas om att ”man vill hjälpa muslimer att invadera vårt fosterland och ödelägga vår kultur och våra värderingar”. Bruno Gollnisch kommer att få försvara sig. Detta möjliggörs genom att hans immunitet upphävs. Jag röstar därför mot hans begäran att få sin parlamentariska immunitet fastställd. Maria do Céu Patrão Neves: Bruno Gollnisch har begärt att Europaparlamentet fastställer hans parlamentariska immunitet. Han anser att de franska myndigheterna har begränsat hans frihet som ett led i den rättsliga utredningen av en talan och ett yrkande om ersättning (plainte avec constitution de partie civile) som väcktes av International League Against Racism and Anti-Semitism den 26 januari 2009 mot en icke namngiven person för hets mot folkgrupp. Man kom fram till att målet inte faller inom ramen för Bruno Gollnischs politiska verksamhet som ledamot av Europaparlamentet. Det gäller i stället verksamhet av rent regional och lokal karaktär som ledamot i regionstyrelsen i Rhône-Alpes, ett uppdrag som Bruno Gollnisch valdes till genom allmänna direkta val och som skiljer sig från hans uppdrag som ledamot av Europaparlamentet. I undersökningen har man inte funnit några tecken på fumus persecutionis, det vill säga en misstanke om att talan har väckts i syfte att orsaka ledamoten politisk skada. Jag röstade för detta betänkande, i vilket man väljer att inte fastställa Bruno Gollnischs privilegier och immunitet, och lämnar det till de behöriga rättskipande myndigheterna att samtidigt som alla demokratiska garantier respekteras avgöra i vilken utsträckning fransk lag om hets mot folkgrupp har åsidosatts och vilka de rättsliga konsekvenserna kan bli. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Ärendet faller inte inom ramen för Bruno Gollnischs politiska verksamhet som ledamot av Europaparlamentet. Det gäller i stället verksamhet av rent regional och lokal karaktär som ledamot i regionstyrelsen i Rhône-Alpes. Därför behöver vi inte fastställa hans immunitet. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Jag röstar för att fastställa Bruno Gollnischs privilegier och immunitet och anser att den förföljelse han utsätts för är av rent politisk karaktär. Hans immunitet måste fastställas så att han kan fortsätta att utöva sitt ämbete som fullvärdig ledamot av Europaparlamentet. Därför röstade jag mot upphävandet av hans immunitet. Andrew Henry William Brons: skriftlig. - (EN) Jag röstade mot upphävandet av Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet av följande skäl. För det första värnar jag om yttrandefriheten och de omstridda orden uppmuntrade inte till våld och var varken smädliga eller kränkande. Kommentarerna handlade om den intolerans som islamiska regimer visar mot människor de anser vara kättare. För det andra tilläts ingen debatt innan dessa mycket viktiga omröstningar (som berörde de grundläggande rättigheterna för en parlamentsledamot) ägde rum. För det tredje är förslaget att upphäva Bruno Gollnischs immunitet (och det slutliga beslutet att upphäva den) oförenligt med förslaget att låta den tyska parlamentsledamoten Elmar Brok behålla sin immunitet för det (påstådda) skattebrottet. Det är tydligt att detta är en okynnestalan från en privat organisation, avsedd att beröva Bruno Gollnisch hans ställning och hans goda namn. Philip Claeys: skriftlig. - (NL) Det faktum att en kollega till oss som riskerar att förlora sin parlamentariska immunitet inte har fått möjlighet att försvara sig i kammaren är tillräckligt för att rösta mot betänkandet som argumenterar för upphävande av denna immunitet. Det är dessutom upprörande och strider mot sakens natur att parlamentsledamöter ska förlora sin immunitet och dras inför rätta för att de uttrycker sina åsikter. Om Europaparlamentet vill tas på allvar av väljarna i framtiden måste det otvetydigt och utan kompromisser stå upp för sina egna ledamöters rättigheter och för yttrandefriheten för alla EU:s medborgare. José Manuel Fernandes: Betänkandet om begäran om upphävande av vår kollega Bruno Gollnischs privilegier och immunitet lämnades in till Europaparlamentet av åklagaren vid appellationsdomstolen i Lyon. Det har samband med en utredning som gäller en handling och ett ersättningskrav som framfördes av International League Against Racism and Anti-Semitism (LICRA) den 26 januari 2009 och gäller offentliggörandet av ett pressmeddelande på hemsidan för Nationella frontens grupp i Rhône-Alpes regionstyrelse, för vilken Bruno Gollnisch var ordförande. Med hänsyn till etablerad praxis i parlamentet, under förutsättning att ansökan om parlamentarisk immunitet missbrukas i detta fall, och i ljuset av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor, instämmer jag med föredraganden och röstar för att upphäva den parlamentariska immuniteten för Bruno Gollnisch. Nick Griffin: skriftlig. - (EN) Jag röstade mot upphävandet av den parlamentariska immuniteten för Bruno Gollnisch av följande skäl. För det första är yttrandefrihet ett grundläggande värde i vårt samhälle och hörnstenen för vår demokrati. Den får inte inskränkas av politiska motståndare. De kommentarer som tillskrivs Bruno Gollnisch uppmuntrade inte till våld och var varken smädliga eller kränkande. Kommentarerna handlade om intoleransen mot icke troende hos islamiska regimer. För det andra så tilläts ingen debatt före omröstningen om denna fråga, som berörde de grundläggande rättigheterna för en parlamentsledamot. För det tredje är förslaget att upphäva Bruno Gollnischs immunitet (och det politiskt motiverade beslutet att upphäva den) oförenligt med förslaget att låta den tyska parlamentsledamoten Elmar Brok behålla sin immunitet i samband med ett (påstått) skattebrott. Det är tydligt att detta är en okynnestalan från en privat organisation, avsedd att beröva Bruno Gollnisch hans ställning och hans goda namn. I den allt mer intoleranta atmosfär av politisk korrekthet som genomsyrar parlamentet är det lika tydligt att vissa parlamentsledamöter är mer jämlika än andra. Juozas Imbrasas: Jag stödde detta dokument först och främst för att det ansvariga utskottet inte har funnit något bevis på en tillräckligt allvarlig och precis misstanke om att fallet har tagits upp i avsikt att orsaka ledamoten politisk skada. För det andra faller ärendet inte inom ramen för Bruno Gollnischs politiska verksamhet som ledamot av Europaparlamentet. Det gäller snarare aktiviteter av en renodlat regional och lokal karaktär som Bruno Gollnisch har ägnat sig åt som ledamot i regionstyrelsen i Rhône-Alpes, ett uppdrag som skiljer sig från hans uppdrag som ledamot av Europaparlamentet. För det tredje har Bruno Gollnisch avgett en förklaring i Rhône-Alpes regionstyrelse till hans politiska grupps publicering av det anmälda pressmeddelandet. Tillämpningen av den parlamentariska immuniteten på en sådan situation skulle anses utgöra en otillbörlig utvidgning av de reglerna, som är till för att undvika störningar av parlamentets funktion och oberoende. Slutligen är det inte parlamentet, utan behöriga rättsliga myndigheter som, med respekt för alla demokratiska garantier, ska besluta om i vilken omfattning fransk lag om hets mot folkgrupp har överträtts och vilka rättsliga konsekvenser detta kan leda till. Det bör noteras att ett beslut att upphäva immuniteten för en ledamot endast innebär att Europaparlamentet tillåter behörig nationell myndighet att väcka åtal (under förutsättning att detta inte stör institutionens funktion och oberoende) och att en sådan åtgärd inte anses vara någon form av uttalande om ledamotens skuld eller om agerandet eller åsikterna i fråga berättigar ett åtal. Efter att ha övervägt alla skäl rekommenderar utskottet för rättsliga frågor att Europaparlamentet upphäver Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet. Jean-Marie Le Pen: Tack vare min långa tid som parlamentariker både i Franska nationalförsamlingen och i Europaparlamentet (27 år) kan jag säga att inställningen hos det senare i samband med upphävandet av Bruno Gollnischs parlamentariska immunitet var särskilt motbjudande. Parlamentsledamoten tilläts inte försvara sig inför sina kolleger, som förresten inte hade tagit sig tid att sätta sig in i omständigheterna i ärendet. Hade de gjort det skulle de ha känt till att Bruno Gollnisch endast var indirekt ansvarig i denna fråga och att den knöt an till hans politiska yttrandefrihet. Att ge lektioner i demokrati och respekt för mänskliga rättigheter är en sak, att respektera dem i sin egen institution är en helt annan. Marine Le Pen: Att använda ett rättsförfarande för att försöka hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sina åsikter i frågor av berättigat allmänt intresse och från att kritisera sina politiska motståndare är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle och bryter mot artikel 8 i protokollet om Europeiska unionens privilegier och immunitet, som syftar till att skydda ledamöternas yttrandefrihet. Jag stöder helt detta koncept. Men vad Bernhard Rapkay beträffar gäller detta endast Luigi de Magistris, som åtalas för ärekränkning, och inte Bruno Gollnisch, som åtalas för att ha uttryckt politiska åsikter. Detta är ett fall av dubbelmoral. Hur kan det ligga mer i allmänhetens intresse och vara mer demokratiskt för oss att veta vad Luigi de Magistris tycker om en kollega än att veta vad Nationella fronten tycker om upploppen i Romans eller riskerna med massinvandring? Det är bara för att Bruno Gollnischs motståndare inte tyckte om pressmeddelandet i fråga, fastän det är av större allmänt intresse, som han förlorar sin immunitet. Yttrandefrihet för parlamentets valda representanter ska inte vara ett rörligt mål och ska inte bero på om en persons ansikte passar in eller inte. Det är ovärdigt av er att anta detta betänkande. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag stöder upphävandet av Bruno Gollnischs immunitet så att han kan åtalas för hets mot folkgrupp. Jean-Luc Mélenchon: Stigmatisering och hets mot folkgrupp på grund av religiös åskådning är brott i Frankrike och denna situation är jämförbar med att gripas på bar gärning. Bruno Gollnisch har offentligt gett sitt stöd åt ett skandalöst pressmeddelande. I detta pressmeddelande jämställs muslimer med huliganer. Däri nämns att ”man vill hjälpa muslimer att invadera vårt fosterland och ödelägga vår kultur och våra värderingar”. Bruno Gollnisch kommer att få försvara sig. Detta möjliggörs genom att hans immunitet upphävs. Jag röstar därför mot hans begäran att få sin parlamentariska immunitet fastställd. Andreas Mölzer: Jag röstade mot upphävandet av Bruno Gollnischs immunitet eftersom den motivering som utskottet för rättsliga frågor gav, som rekommenderade ett upphävande, var helt godtycklig. Om Bruno Gollnisch åtalas på grund av ett pressmeddelande skrivet av Nationella frontens politiska avdelning, då ska denna aktivitet naturligtvis anses ligga inom ramen för hans EU-mandat. Argumentet att detta var en del av hans aktiviteter som ledamot i regionstyrelsen är inte avgörande eftersom EU-mandatet inte kan ses som ett deltidsarbete eller liknande. Hade samma argument framförts om Bruno Gollnisch hade gjort samma uttalande på ett av Europaparlamentets sammanträden eller i ett av sina utskott? Innehållet i pressmeddelandet som utgör grunden för utlämning omfattas dessutom helt av yttrandefriheten. Om politiskt impopulära uttalanden nu ska utgöra grunden för utlämningar ser vi ännu en gång Europaparlamentets syn på äkta demokrati. Maria do Céu Patrão Neves: Betänkandet handlar om upphävandet av den parlamentariska immuniteten för vår kollega Bruno Gollnisch på begäran av en fransk allmän åklagare, så att en talan om hets mot folkgrupp kan undersökas och så att Bruno Gollnisch, om detta är tillämpligt, kan åtalas av en fransk förstainstansdomstol, appellationsdomstol och kassationsdomstol. Upphävandet av Bruno Gollnischs immunitet gäller påstått hets mot folkgrupp efter ett pressmeddelande som offentliggjordes den 3 oktober 2008 av Nationella frontens grupp i Rhône-Alpes, där Bruno Gollnisch var ordförande. Så dessa aktiviteter var av renodlat regional och lokal karaktär, som Bruno Gollnisch har ägnat sig åt som ledamot i regionstyrelsen i Rhône-Alpes, ett uppdrag han valdes till genom allmänna direkta val och som skiljer sig från hans uppdrag som ledamot av Europaparlamentet. I utredningen förekommer inga bevis på fumus persecutionis, dvs. en avsikt att orsaka politisk skada för ledamoten. Jag har röstat för detta betänkande, där man beslutar att upphäva Bruno Gollnischs privilegier och immunitet, och överlåter till de behöriga rättsliga myndigheterna att besluta om, med respekt för alla demokratiska garantier, i vilken omfattning fransk lag om hets mot folkgrupp har överträtts och vilka rättsliga konsekvenser detta kan leda till. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Ärendet är identiskt med det föregående (se, men här lämnades begäran om upphävande av immunitet in av de franska myndigheterna. Luís Paulo Alves: Prespasjöarnas avrinningsområde (Prespaparken) delas mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien. Det första landet är medlem i Europeiska unionen, det andra är ett kandidatland och det tredje är ett potentiellt kandidatland. Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har ingått ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU, och utvecklingen av en hållbar ekonomi och grön infrastruktur, som innebär arbetstillfällen på lokal nivå, skapar betydande sysselsättningsmöjligheter och bidrar på så vis till Europa 2020-strategin. Resurseffektivitet, hållbar ekonomisk utveckling och naturskydd både kan och bör gå hand i hand och bör på samma sätt förstärka samarbetet med grannländer så att de kan integreras i EU. Alla de skäl som nämns ovan gör att jag röstar för detta utkast till avtal. Mara Bizzotto: Jag röstar för ett godkännande av EU:s deltagande i avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet som har ingåtts mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien. Detta grundar jag på att parken är ett naturområde av internationell vikt tack vare dess geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt dess biologiska mångfald. Jag stöder också de mål och principer som skildras i avtalet, som baseras på ett hållbart utnyttjande av naturresurser, inriktningen på att bevara ekosystemen och mångfalden och att förhindra, minska och kontrollera föroreningar i vattnet i Prespasjöarna. Maria Da Graça Carvalho: skriftlig. - (PT) Jag välkomnar det som medlemsstaterna har gjort för att arbeta tillsammans med länder som inte är med i EU för att göra användningen av resurser mer hållbar. Jag röstar för ingåendet av avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet då jag tycker det är viktigt för utvecklingen av de tre länder som delar detta område: Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien. Jag anser också att denna park är viktig för miljön, för att skydda naturen och för de många positiva konsekvenser som ett sådant samarbete kan leda till, inte minst förbättrade grannrelationer i Balkanregionen. Diogo Feio: Jag välkomnar ingåendet av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan EU, Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, som syftar till att upprätta ett samarbete mellan alla de länder som delar på Prespasjöarnas avrinningsområde för att säkra ett integrerat skydd av ekosystemet och en hållbar utveckling för parken. Detta avtal visar att EU:s ramdirektiv för vatten används på ett framgångsrikt sätt för att skydda miljön, höja levnadsstandarden för invånarna i området och att det leder till samarbete mellan länderna Grekland, Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Detta kommer att förbättra grannrelationerna mellan parterna i den ytterst känsliga Balkanregionen. José Manuel Fernandes: skriftlig. - (PT) Denna rekommendation handlar om utkastet till rådets beslut om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet, som har klassats som ett naturområde sedan 1977 och utsågs till ett gränsöverskridande skyddsområde den 2 februari 2000 av Prespaländerna Grekland, Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. EU är medvetet om det brådskande behovet av att skydda och säkra naturresurser och med början på 1970-talet antog man därför ett lagstiftningspaket, vars ultimata uttryck är ramdirektivet om vatten från 2000. Syftet med avtalet är att upprätta ett samarbete mellan EU och de ovan nämnda länderna för att främja en hållbar utveckling för området och för att skydda dess ekosystem, i första hand genom en integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet. Vid en tidpunkt när katastrofer som beror på klimatförändringar ökar, vill jag gratulera rådet till detta projekt och skulle vilja se det slutfört så snart som möjligt. João Ferreira: skriftlig. - (PT) Prespasjöarnas avrinningsområde (Prespaparken) delas mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien och är mycket viktig för att upprätta en livsmiljö för bevarande av många sällsynta och/eller endemiska vilda djur- och växtarter, en boplats för globalt hotade fåglar och en plats för ett betydande kulturellt och traditionsmässigt arv. Avtalets syfte är att upprätta ett samarbete för att säkerställa det integrerade skyddet av ekosystemet och en hållbar utveckling av Prespaparken, inklusive utveckling av en integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet. För att göra detta åtar sig parterna i avtalet att vidta nödvändiga åtgärder, enskilt eller tillsammans, på grundval av suverän likställdhet, territoriell integritet, ömsesidig nytta och i god tro för att förvalta Prespasjöarnas vatten, förhindra, minska och kontrollera föroreningar, skydda och bevara den biologiska mångfalden, skydda jorden, säkerställa en varsam användning av naturresurserna och en hållbar utveckling. Därför röstar vi för detta betänkande. Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Prespaparken, eller Prespasjöarnas avrinningsområde, som delas mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien, är mycket viktig för att upprätta en livsmiljö för bevarandet av många sällsynta och/eller endemiska vilda djur- och växtarter, en boplats för globalt hotade fåglar och en plats för bevarande av ett betydande kulturellt och traditionsmässigt arv. Avtalets syfte är att parterna ska samarbeta för att säkra ett integrerat skydd av ekosystemet och en hållbar utveckling av Prespaparken, bland annat genom en integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet. För att nå detta mål åtar sig parterna att vidta nödvändiga åtgärder, enskilt och tillsammans, på grundval av suverän likställdhet, territoriell integritet, ömsesidig nytta och i god tro, för att förvalta Prespasjöarnas vatten, förhindra, minska och kontrollera föroreningar, skydda och bevara den biologiska mångfalden, skydda jorden, säkerställa en varsam användning av naturresurserna och en hållbar utveckling. Därför röstar vi för detta betänkande. Monika Flašíková Beňová: skriftlig. - (EN) I februari 2010, i närvaro och under medverkan av EU, undertecknade Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet. Avtalets syfte är att skydda Prespaparken och ge ekosystemet ett omfattande skydd. Sjöarna och deras omgivningar är av stor ekologisk vikt, och samtidigt är området naturligt unikt genom sin geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt sin betydelse för den biologiska mångfalden. Det är en nödvändig livsmiljö för bevarande av många sällsynta vilda djur- och växtarter, som boplats för globalt hotade fåglar och som en plats för bevarande av ett betydande arkeologiskt och traditionsmässigt arv. Det var därför önskvärt att få parlamentets godkännande för att säkerställa att avtalet kunde antas. Lorenzo Fontana: Prespasjöarnas avrinningsområde på gränsen mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien är ett viktigt naturområde. Det avtal som ska undertecknas av EU kommer att bidra till att några av de viktiga målen för skydd av detta område, skydd av ekosystemet och en hållbar användning av förnybar energi kan uppnås. Därför kommer jag att rösta för rekommendationen. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag stödde betänkandet eftersom syftet med avtalet är att upprätta ett samarbete för att säkra det integrerade skyddet av ekosystemet och en hållbar utveckling av Prespaparkområdet, bland annat genom en integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet enligt internationella normer och EU-normer. Prespasjöarnas avrinningsområde (Prespaparken) delas mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien. Det första landet är medlem i Europeiska unionen, det andra är ett kandidatland och det tredje ett potentiellt kandidatland. Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har även ingått ett stabiliserings- och associeringsavtal med EU. Prespaparken är ett naturområde vars geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt betydelse för den biologiska mångfalden är av internationell vikt. Det är en nödvändig livsmiljö för bevarande av många sällsynta och/eller endemiska vilda djur- och växtarter, som boplats för globalt hotade fåglar och som en plats för bevarande av ett betydande arkeologiskt och traditionsmässigt arv. Av dessa skäl undertecknade dessa tre länder, under medverkan av EU, den 2 februari 2010 avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet, som även kräver godkännande från Europaparlamentet. För att nå detta mål åtar sig parterna att vidta nödvändiga åtgärder och tillämpa bästa tillgängliga teknik, enskilt och tillsammans, på grundval av suverän likställdhet, territoriell integritet, ömsesidig nytta och i god tro. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag välkomnar detta avtal om skydd och en hållbar utveckling av Prespaparken. Prespaparkområdet är ett naturområde av internationell vikt tack vare dess geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt dess betydelse för den biologiska mångfalden. Det är en nödvändig livsmiljö för bevarande av många sällsynta och/eller endemiska vilda djur- och växtarter, som boplats för globalt hotade fåglar och som en plats för bevarande av ett betydande arkeologiskt och traditionsmässigt arv. Willy Meyer: Betänkandet handlar om Prespasjöarnas avrinningsområde, vars geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt betydelse för den biologiska mångfalden gör det till ett naturområde av internationell vikt. Det är en nödvändig livsmiljö för bevarande av många sällsynta och endemiska vilda djur- och växtarter, som boplats för globalt hotade fåglar och som en plats för bevarande av ett betydande arkeologiskt och traditionsmässigt arv. Därför har ett avtal slutits mellan Grekland, Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, som delar detta naturområde, om att upprätta ett samarbete för förvaltning av sjöarnas vatten för att förhindra, minska och kontrollera föroreningar i vattnet, för att skydda och bevara områdets biologiska mångfald och skydda jorden mot erosion, för att säkerställa en varsam användning av naturresurserna och en hållbar utveckling, för att hindra införsel och spridning av främmande djur- och växtarter och för att reglera verksamhet som orsakar eller kan orsaka en negativ inverkan på området. Jag är övertygad om att samarbetet mellan de berörda parterna måste ökas, alltid med utgångspunkt i likställdhet, territoriell integritet och ömsesidig nytta, för att skydda detta unika område. Jag röstar därför för avtalet. Maria do Céu Patrão Neves: skriftlig. - (PT) Till grund för betänkandet ligger utkastet till rådets beslut om ingående av avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet, Prespasjöarnas avrinningsområde. EU har sedan länge en lagstiftning om vattenskydd, nämligen ramdirektivet för vatten från 2000, där man inrättar målet om skydd av alla vatten (floder, sjöar, grundvatten och kustvatten) och föreskriver samordning av insatser för gemensamma avrinningsområden över administrativa och politiska gränser för att nå detta mål. Prespasjöarnas avrinningsområde delas mellan Grekland, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien är ett kandidatland och Albanien är ett potentiellt kandidatland. Det är därför nödvändigt att upprätta ett internationellt avtal för att nå målen i vattendirektivet, att skydda den biologiska mångfalden och ekosystemet i detta område. Jag har röstat för betänkandet, som tidigare enhälligt antogs av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Paulo Rangel: skriftlig. - (PT) Prespasjöarnas avrinningsområde delas mellan Grekland, Albanien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Som en källa till biologisk mångfald av obestritt ekologiskt intresse, och därmed även som en naturlig klimatreglerare, är dess skydd värdigt EU:s insatser i enlighet med vattendirektivet (2000/60/EG). I enlighet med detta direktiv är det nödvändigt att införa samordning av insatser mellan de berörda länderna när det gäller avrinningsområden som sträcker sig över EU:s territorialgränser, och av detta skäl ingicks avtalet om skydd och hållbar utveckling av Prespaparkområdet den 2 februari 2010. Kommissionen deltog också som representant för EU. Men det slutgiltiga antagandet av rådet kräver godkännande av Europaparlamentet. På grund av ovanstående skäl röstade jag för att anta detta avtal. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Prespaparken är ett naturområde av internationell vikt tack vare dess geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt dess betydelse för den biologiska mångfalden. Det är en nödvändig livsmiljö för bevarande av många sällsynta och/eller endemiska vilda djur- och växtarter, som boplats för globalt hotade fåglar och som en plats för bevarande av ett betydande arkeologiskt och traditionsmässigt arv. Av dessa skäl undertecknade de tre länderna avtalet om skydd och hållbar utveckling för Prespaparkområdet den 2 februari 2010, under medverkan av EU. Avtalets syfte är att upprätta ett samarbete för att säkra ett integrerat skydd av ekosystemet och en hållbar utveckling av Prespaparkområdet, bland annat genom en integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet utvecklad enligt internationella normer och EU-normer. I enlighet med artikel 218.6 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt måste rådet få Europaparlamentets godkännande för att kunna anta avtalet. Licia Ronzulli: EU har sedan länge en lagstiftning om vattenskydd, där den viktigaste rättsakten är ramdirektivet för vatten. Enligt detta direktiv ska medlemsstaterna i de fall ett avrinningsområde sträcker sig utanför unionens territorium sträva efter att åstadkomma samordning med berörda icke-medlemsstater som de delar avrinningsområde med. I de fall samordningen sker i form av ett internationellt avtal krävs det att EU deltar som en part när avtalet rör frågor som omfattas av unionens behörighet. Prespaparkområdet är ett naturområde av internationell vikt tack vare dess geomorfologiska, ekologiska och kulturella betydelse samt dess betydelse för den biologiska mångfalden. Den text som antas i dag syftar till att upprätta ett samarbete för att säkra ett integrerat skydd av ekosystemet och en hållbar utveckling av Prespaparkområdet, bland annat genom en integrerad förvaltningsplan för avrinningsområdet utvecklad enligt internationella normer och EU-normer. Avtalet kommer att bidra till ett framgångsrikt genomförande av vattendirektivet, till miljöskyddet, till en förhöjd levnadsstandard för invånarna i området samt till förbättrade grannrelationer mellan parterna i den ytterst känsliga Balkanregionen. Daciana Octavia Sârbu: Förra året reflekterade kommissionen och de övriga EU-institutionerna över att vi ännu inte har nått våra mål för biologisk mångfald. Detta är en mycket beklaglig situation som måste ändras på ett snabbt och effektivt sätt för att skydda den biologiska mångfalden och de ovärderliga ekologiska tjänster den ger oss. Samarbete med tredjeländer ska uppmuntras så mycket som möjligt, eftersom detta är ett globalt problem. Därför bör detta avtal varmt välkomnas. Luís Paulo Alves: skriftlig. - (PT) Jag röstar för Carmen Fraga Estévez rekommendation och välkomnar kommissionens insatser för att godkänna resolutionerna grundade på avtalet om hamnstatsåtgärder från regionala organisationer för fiskeförvaltning. Under plenarsammanträdet med Indiska oceanens tonfiskkommission i mars 2010 i Busan, Sydkorea, antogs en resolution om hamnstatsåtgärder som lagts fram av EU (resolution nr 11/2010). Liknande förslag har lagts fram av EU i andra regionala fiskeriorganisationer för att stärka och harmonisera nuvarande hamnstatsåtgärder med kraven i avtalet. Tyvärr har dessa i flera fall inte kunnat antas på grund av att flera länder motsatt sig det, till exempel vissa latinamerikanska länder och mindre öländer i Stilla havet. Precis som föredraganden uppmanar jag också kommissionen att fortsätta driva på antagandet av dessa förslag, eftersom de åtgärder som fastställs i avtalet endast kommer att vara verkligt effektiva för att motverka olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) om och när de verkställs globalt på ett omfattande, enhetligt och insynsvänligt sätt, i syfte att undvika kryphål som lätt kan utnyttjas av aktörer som bedriver IUU-fiske. Antonello Antinoro: Jag stödde rekommendationen eftersom EU tydligt måste visa att det är emot olagligt, oreglerat och orapporterat fiske. EU har stor betydelse internationellt i frågor om fiskeförvaltning, och det är därför viktigt att det stöder allt som har att göra med verkställande av internationella bestämmelser om överträdelser. Carmen Fraga Estévez välkomnade de insatser kommissionen gör för att få de resolutioner som bygger på avtalet om hamnstatsåtgärder från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation antagna. I utskottet stöder vi helt rekommendationen om att fortsätta driva på antagandet av dessa förslag. Olagligt fiske inbegriper även deklarerade fartyg som fångar fisk som inte uppfyller storlekskraven samt fiske från obehöriga båtar i skyddade områden eller för nära kustlinjen. Tyvärr har cirka 60 procent av de produkter som kommer till våra marknader fiskats olagligt. Detta skapar osäkerhet när det gäller kvaliteten och gör fisken svår att spåra. Det är därför vi anser att EU ska vara ett exempel för alla andra länder i denna sektor, som gynnas på internationella marknader för att de inte respekterar de begränsningar som har införts för våra fiskare. Izaskun Bilbao Barandica: Jag röstade för Carmen Fraga Estévez rekommendation om utkastet till rådets beslut om godkännande av avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Jag röstade för denna rekommendation eftersom initiativets innehåll kommer att vara ett mycket viktigt bidrag till den globala kampen mot olagligt fiske. Innehållet kommer att vara effektivt om det verkställs på ett omfattande, enhetligt och insynsvänligt sätt. Mara Bizzotto: Bristen på fisk på global nivå, och inte bara i våra egna hav, har gradvis blivit ett överhängande problem. Vi vet att de levande marina resurserna är mycket viktiga, inte bara för att de utgör en avsevärd del av människans kost, utan även för hela ekosystemets hälsa. Därför är det viktigt att myndigheter på alla nivåer, från regionala och centrala myndigheter ända upp till EU, gör allt som står i deras makt för att få till stånd regleringsåtgärder och rättsakter som hjälper till att skydda fiskbeståndet, som är den enda garantin för en långsiktigt hållbar fiskeriverksamhet. Jag röstade för denna rekommendation från parlamentet till rådet så att rådet kan gå vidare och, på EU:s vägnar, anta avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Om detta internationella avtal genomförs på rätt sätt av de nationella organen kommer det att utgöra ett viktigt instrument för att säkerställa att de levande marina resurserna bevaras på lång sikt och för ett hållbart utnyttjande av fiskbeståndet. Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för betänkandet eftersom Europaparlamentet med detta skulle ha godkänt avtalet från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, ett avtal som skulle främja ett ansvarsfullt utnyttjande av fiskeriresurserna och de marina ekosystemen. Detta avtal föreskriver särskilda instrument för att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske på EU:s territorialvatten på ett mer effektivt sätt. Dessa instrument ger oss miniminormer som ska ligga till grund för de åtgärder som staterna vidtar för att övervaka, kontrollera och inspektera fiskefartyg som för utländsk flagg och som önskar använda sig av deras hamnar. Instrumenten i detta avtal kan inte bara tillämpas på fiskefartyg, utan även på fartyg som används för fiskerelaterade aktiviteter, till exempel transportfartyg som kan användas för att transportera fiskeprodukter. Kampen mot IUU-fiske är en viktig del av den gemensamma fiskeripolitiken och EU bör därför kunna främja internationellt samarbete på detta område genom att delta aktivt och konstruktivt i antagandet av ett internationellt instrument för hamnstatsåtgärder. Sebastian Valentin Bodu: Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske anses vara ett av de största hoten mot resurserna på fiskerimarknaden, där EU har en viktig global ställning. I det här fallet är det naturligt att planera en gemensam fiskeripolitik på EU-nivå, inriktad på att skydda det hållbara utnyttjandet av levande akvatiska resurser. Avtalet som läggs fram för antagande av rådet har utformats noggrant för att uppnå dessa internationella krav på att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske genom att den stat där hamnen finns inför effektiva åtgärder. Detta är åtgärder som när avtalet har antagits ska gå från att vara en frivillig modell till ett paket med obligatoriska miniminormer för hamnstater, med syftet att övervaka, kontrollera och inspektera fiskefartyg som för utländsk flagg och som önskar använda sig av deras hamnar. Att denna uppsättning åtgärder, vars genomförande hamnar under hamnstaternas ansvarsområde, kommer från ett internationellt instrument är en bonus. Den globala översikten över IUU-fiske kan ge en bättre allmän övervakning av fiskeriverksamheter. Organisation och genomförande blir dessutom mer kostnadseffektivt. Vito Bonsignore: Jag röstade för den text som presenterades av Carmen Fraga Estévez, som jag vill tacka för det arbete hon har utfört. Jag anser verkligen att EU bör använda varje instrument som står till dess förfogande för att förebygga och motverka olaglig handel samtidigt som fiskerimarknaden bevaras, eftersom denna marknad alltid har varit en robust pelare i den gemensamma fiskeripolitiken. Det är därför hög tid att anta dessa stränga regler och framför allt respektera dem. Fartyg som inte följer europeiska och internationella regler om fiske ska förbjudas och mer information om alla fartyg som önskar använda sig av hamnarna ska säkerställas. Vi får inte glömma att EU, som räknas som den tredje största fiskemakten i världen, har arbetat i många år för att se till att medlemsstater och tredjeländer respekterar reglerna, för att säkerställa en hållbar fiskerimarknad och för att skydda den marina miljön från skador. Maria Da Graça Carvalho: skriftlig. - (PT) Jag instämmer i utkastet till rådets beslut om godkännande, på EU:s vägnar, av avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Jag anser att effektiviteten för sådana åtgärder är mycket viktig för att säkerställa bevarandet av och hållbarheten för marina ekosystem, och därmed för utnyttjande av haven och de därmed förknippade industrierna. För att säkerställa denna effektivitet måste dessa åtgärder tillämpas på ett harmoniskt sätt av medlemsstaterna genom kontroll av avlastning av fartyg, omlastningar och annan verksamhet som sker i deras hamnar. Jag vill därför betona vikten av den punkt som föreslogs i samband med ett system för informationsutbyte, som måste stödja detta avtal. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Olagligt fiske är en företeelse som äventyrar alla de åtgärder som världssamfundet och i synnerhet EU har vidtagit för att få till stånd en robust och dynamisk fiskeriverksamhet som är i balans med den nödvändiga påfyllningen av fiskbeståndet. Under 2007 gick fiskerikommittén inom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation med på att utarbeta ett internationellt rättsligt bindande instrument om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Under 2009 antogs ett avtal i Rom, och avsikten är nu att godkänna detta på EU:s vägnar. Med tanke på denna frågas betydelse, särskilt för maritima nationer som Portugal, röstar jag för att detta avtal godkänns. José Manuel Fernandes: Under 2001 utarbetade FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) en internationell handlingsplan för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IPOA-IUU). Under 2005 godkände FAO en serie åtgärder som hamnstater för fiskefartyg eller fartyg för transport av fiskeriprodukter måste anta för att motverka olagligt fiske. Bevarandet av naturresurser, särskilt marina resurser, är ett ständigt problem för EU, som vill förhindra olagligt fiske med alla tillgängliga medel. EU har därför noggrant följt de åtgärder som godkändes av FAO och spelat en aktiv och konstruktiv roll, inte minst i arbetet med att ta fram avtalsutkastet som antogs vid den 36:e FAO-konferensen i Rom den 18-23 november 2009. Jag instämmer med föredraganden i att uppmuntra kommissionen, inte bara att godkänna det nuvarande avtalet, utan också att fortsätta påverka internationella organisationer, i synnerhet FAO, för att få de föreslagna åtgärderna godkända. João Ferreira: Avtalet godkändes vid den 36:e FAO-konferensen i Rom i november 2009, och avslutade en debatt som föregicks av antagandet av ett antal andra avtal och uppförandekoder under de två senaste årtiondena inom FAO. Olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske är ett globalt hot mot det hållbara utnyttjandet av levande akvatiska resurser. Därför måste kampen mot IUU-fiske vara en central fråga i all fiskeripolitik och en viktig del av internationell fiskeriförvaltning i behöriga forum. Avtalets syfte är att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Erfarenheter visar vilken kostnadseffektiv och viktig roll som hamnstatsåtgärder tillsammans med andra instrument har i kampen mot IUU-fiske. Avtalet ger också stöd för en bred definition av IUU-fiske, som även innefattar ett brett spektrum av oreglerad fiskeriverksamhet. Därför har vi röstat för betänkandet. Ilda Figueiredo: Avtalet godkändes vid den 36:e FAO-konferensen i Rom i november 2009, och avslutade en debatt som föregicks av ett antal andra avtal och uppförandekoder som hade antagits under de senaste två årtiondena inom FAO. Olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske är ett globalt hot mot ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser. Därför måste kampen mot IUU-fiske vara en central fråga i all fiskeripolitik och en viktig del av internationell fiskeriförvaltning i behöriga forum. Avtalets syfte är att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Erfarenheter visar vilken kostnadseffektiv och viktig roll som hamnstatsåtgärder tillsammans med andra instrument har i kampen mot IUU-fiske. Därför röstade vi för betänkandet. Monika Flašíková Beňová: skriftlig. - (EN) I november 2009 godkände FAO-konferensen avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Detta avtal kan hjälpa till att minimera denna typ av fiske och säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Eftersom EU är en viktig aktör när det gäller internationellt fiske och en av världens viktigaste marknader för fiskeriprodukter, är det också lämpligt och rimligt att verka för antagandet av sådana förslag från EU-institutionerna. Pat the Cope Gallagher: Målet för FAO-konferensen, som detta beslut berör, är att förebygga, motverka och undanröja olagligt, oreglerat och orapporterat (IUU) fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder. Med hamnstatsåtgärder menas i grunden de åtgärder som kuststater kan tillämpa på fartyg som inte har rätt att föra partens flagg i hamnen eller som begär att få tillträde till en hamn. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom avtalets syfte är att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Avtalet kommer att tillämpas av parterna, i deras egenskap av hamnstater, på fartyg som inte har rätt att föra partens flagg och som begär att få tillträde till dess hamnar eller befinner sig i någon av dess hamnar. Det omfattar inte enbart fiskefartyg utan även fartyg som används för fiskerirelaterad verksamhet, till exempel transportfartyg som kan användas för transport av fiskeriprodukter. Det ger också stöd för en bred definition av IUU-fiske, som även innefattar ett brett spektrum av oreglerad fiskeriverksamhet. Bilagorna utgör en integrerad del av avtalet och fastställer vilka uppgifter som ska lämnas på förhand av fartyg som begär att få tillträde till parternas hamnar och riktlinjer för inspektionsförfaranden, hantering av inspektionsresultat, informationssystem och utbildningskrav. Parterna ska samarbeta för att upprätta ett system för informationsutbyte, helst samordnat av livsmedels- och jordbruksorganisationen (FAO), i samverkan med andra relevanta multilaterala och mellanstatliga initiativ samt underlätta informationsutbytet med befintliga databaser som är relevanta för avtalet. Jarosław Kalinowski: Enligt vetenskapliga prognoser kommer jordens hav runt mitten av 2000-talet att vara tomma, som ett resultat av vår oförståndiga förvaltning av naturresurserna fisk och skaldjur. Trots de restriktioner och förbud som har införts är olagligt fiske, och till och med fiske som kan ses som plundring, fortfarande utbrett. Vi måste därför öka övervakningen för att förhindra att akvatiska ekosystem förstörs, vilket skulle leda till en ekologisk katastrof. En rationell fiskeripolitik är särskilt viktigt med tanke på livsmedelskrisen, som är ett hot vi står inför samtidigt som befolkningen ökar. Som den största marknaden för sådana produkter bör EU därför stödja åtgärder inriktade på att förebygga överträdelser av fiskerilagstiftningen. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag välkomnar detta avtal, vars syfte är att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Willy Meyer: Jag röstade för detta betänkande om avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske eftersom jag anser att denna typ av fiske utgör ett allvarligt globalt hot mot de levande akvatiska resurserna. Marknaden är omättlig och gör slut på naturresurserna. Vi måste sätta stopp för industriella, plundrande fisketekniker. De sinande fiskresurserna är ett miljöproblem, men även ett socialt problem. Jag välkomnar därför detta positiva betänkande om avtalet som antogs vid den 36:e FAO-konferensen, som avslutar en lång debatt som redan har lett till att ett antal uppförandekoder har antagits. Jag anser att bekämpningen av olagligt, orapporterat och oreglerat fiske måste vara en hörnsten i all seriös fiskeripolitik. Jag röstar därför för detta betänkande om ett avtal vars mål är att förebygga, motverka och undanröja olagligt fiske genom att införa effektiva åtgärder i hamnstaterna och på så sätt göra det möjligt att på lång sikt bevara och utnyttja de marina ekosystemen på ett rationellt och hållbart sätt. Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Jag vet att syftet med avtalet är att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Den 31 januari 2011 hade 23 FAO-medlemmar undertecknat avtalet och två anslutningsinstrument hade deponerats. Eftersom EU är en viktig aktör när det gäller internationellt fiske och en av världens viktigaste marknader för fiskeriprodukter, föreslår föredraganden att parlamentet godkänner antagandet av avtalet och stöder bestämt dessa förslag och uppmuntrar kommissionen att fortsätta driva på antagandet av dessa förslag. Jag röstade för detta. Maria do Céu Patrão Neves: Syftet med avtalet är att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt, vilket inte bara inbegriper fiskefartyg utan även fartyg som kan användas för att transportera fiskeriprodukter. Det ger också stöd för en bred definition av IUU-fiske, som även innefattar ett brett spektrum av oreglerad fiskeriverksamhet. Detta avtal är en del av en internationell handlingsplan för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) inom ramen för FAO:s uppförandekod för ansvarsfullt fiske. Eftersom IUU-fiske är ett av de största problemen i dagens fiskeindustri är avtalet särskilt viktigt, i synnerhet vid en tidpunkt då EU arbetar på den nya gemensamma fiskeripolitiken. Jag röstade därför för betänkandet. Phil Prendergast: skriftlig. - (EN) Godkännandet av avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (avtalet) bör välkomnas. Avtalet är ett viktigt instrument för att säkerställa att EU är väl rustat för att bekämpa olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske i våra vatten. Irland, och i synnerhet södra Irland, har en blomstrande fiskeindustri och detta avtal hjälper dem i kampen mot IUU-fiske, som är ett av de allvarligaste globala hoten mot ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser. Det är mycket viktigt att EU har deltagit i denna process från allra första början och spelat en aktiv och konstruktiv roll i arbetet med att ta fram avtalet, eftersom kampen mot IUU-fiske är en viktig del av den gemensamma fiskeripolitiken. Paulo Rangel: Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske är ett allvarligt hinder för en hållbar utveckling eftersom det kan påverka de levande akvatiska resurserna. Avtalet om hamnstatsåtgärder för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske har slutits under FAO:s skydd och kräver parlamentets godkännande för att bli permanent bindande för unionen. Därför röstade jag för ett godkännande av detta avtal, som är en central punkt i den gemensamma fiskeripolitiken. Frédérique Ries: Genom att anta betänkandet av Carmen Fraga Estévez vid lunchtid i dag har parlamentet gett sitt godkännande åt EU att ingå ett bindande internationellt avtal för att bekämpa olagligt fiske, och därigenom också visat sitt engagemang för ansvarsfullt fiske. Det är värt att påminna oss själva om att olagligt fiske fortfarande är ett av de största hoten mot ett hållbart utnyttjande av de marina biologiska resurserna och ett lika stort hot som det intensiva fisket. Att bekämpa denna typ av fiske, som utarmar marina biologiska resurser och ekosystem, är ett viktigt mål för EU. Kommissionsledamot Maria Damanakis tillkännagivande nyligen om ett nytt kontrollsystem för fiske, som innebär att fisk kan spåras hela vägen från fångstplatsen till matbordet, är uppmuntrande. Införandet av ett nytt poängsystem (som kan leda till att en licens dras in) den 1 januari 2012 är särskilt viktigt. Syftet med detta system är att säkerställa att allvarliga överträdelser hanteras på samma sätt, med avskräckande böter på minst fem gånger marknadsvärdet för den olagligt fångade fisken. Detta system för spårbarhet är tillsammans med kontroll- och sanktionsbefogenheter för inspektörer inom EU ett viktigt instrument för att sätta stopp för olagligt fiske. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske förblir ett av de allvarligaste globala hoten mot ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser. Kampen mot IUU-fiske är en viktig del av den gemensamma fiskeripolitiken och EU bör främja internationellt samarbete på detta område genom att delta aktivt och konstruktivt i antagandet av ett internationellt instrument för hamnstatsåtgärder. EU är medlem i FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation och i 13 regionala fiskeriförvaltningsorganisationer. Hamnstatsmekanismer som antagits inom regionala fiskeriförvaltningsorganisationer har genomförts i EU-lagstiftningen, som också innehåller omfattande regler för tredjelandsfartygs tillgång till hamntjänster, landning och omlastning av fiskeriprodukter i EU-hamnar och för mekanismer som gäller samarbete och stöd mellan EU och tredjeländer. Licia Ronzulli: Olagligt fiske är ett av de allvarligaste globala hoten mot ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser. Kampen mot denna form av utnyttjande är en viktig del av den gemensamma fiskeripolitiken och EU bör främja internationellt samarbete på detta område genom att delta aktivt och konstruktivt i antagandet av ett internationellt instrument för hamnstatsåtgärder. År 2001 utarbetade livsmedels- och jordbruksorganisationen en internationell handlingsplan för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Med planen antogs en helhetsstrategi, och de åtgärder som ska vidtas av flagg-, kust- och hamnstaterna utarbetades. Syftet med det dokument som antogs i dag är att förebygga, motverka och undanröja olagligt fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. Daciana Octavia Sârbu: skriftlig. - (EN) Hamnstatsåtgärder är ett viktigt instrument i kampen mot olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske. IUU-fiske är ett internationellt brott som skadar våra marina ekosystem, hotar vår livsmedelsförsörjning och förstör försörjningen för de som arbetar inom den legitima fiskeindustrin. Men vår kamp mot IUU-fiske får inte bara bestå av hamnstatsåtgärder, vi måste också arbeta för att få ett slut på användningen av bekvämlighetsflagg, som ofta ger fartyg möjlighet att ostraffat bedriva olaglig verksamhet. Ett globalt register över fiskefartyg kan också vara ett viktigt steg, precis som spårbarheten för fiskeriprodukter. Nuno Teixeira: skriftlig. - (PT) Att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat (IUU) fiske är en grundläggande prioritering för en framgångsrik gemensam fiskeripolitik. Avtalets syfte är att förebygga, motverka och undanröja IUU-fiske genom att införa effektiva hamnstatsåtgärder och därigenom säkerställa att de levande marina resurserna och de marina ekosystemen bevaras på lång sikt och används på ett hållbart sätt. IUU-fiske är fortfarande ett av de allvarligaste hoten mot ett hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser, och EU har deltagit aktivt och konstruktivt i utarbetandet av det aktuella utkastet till avtal. Med hjälp av det internationella instrumentet om hamnstatsåtgärder kan parterna neka hamntillträde om de har tillräckliga bevis på att fartyget som har begärt tillträde har bedrivit eller stött IUU-fiske eller liknande aktiviteter. Med tanke på detta anser jag att det nämnda avtalet är ett viktigt bidrag till den aktuella internationella kampen mot IUU-fiske och jag röstar för att det godkänns. Viktor Uspaskich: skriftlig. - (LT) Fastän Litauen är ett litet land spelar fiskesektorn en viktig ekonomisk och social roll för de små samhällena i mitt land. Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske utgör ett stort hot mot hållbarheten för fiske i Litauen. Fiskbeståndet skövlas, den marina miljön förstörs och ärliga fiskare befinner sig i en osäker situation. Enbart i Östersjön hotas 3 800 jobb på grund av olagligt, orapporterat och oreglerat fiske. Enligt Pew Environment Group kostar orapporterat fiske litauiska fiskare mer än 1,1 miljoner euro varje år. Detta är en enorm summa med tanke på landets storlek och det faktum att dessa problem kan undvikas. Oreglerat fiske är särskilt problematiskt för torskfisket i Östersjön, som redan befinner sig i en svår situation. Torsk är den mest värdefulla fisken i Östersjön och majoriteten av de litauiska yrkesfiskarna är beroende av torskbeståndet. Men våra fiskare står inför olaglig, orapporterad och oreglerad fångst på upp till 40 procent över de officiella landningarna. Om det blev ett slut på olagligt, orapporterat och oreglerat fiske skulle torskfisket i Östersjön återhämta sig. Men för att det ska inträffa måste vi täppa till de kryphål som gör det möjligt för illegala aktörer att tjäna på sin verksamhet. Vi måste införa strängare straff för lagöverträdarna. Luís Paulo Alves: Miljontals européer använder sig av rätten att bedriva verksamhet på EU:s inre marknad och att bo, arbeta och resa i EU. EU har lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar. Men att få ett domslut är bara en del av förfarandet. Medborgarna och företagen måste få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. För att få en effektiv verkställighet är det nödvändigt att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Utan en sådan åtgärd kan oärliga affärsmän och andra gäldenärer undandra sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till en annan jurisdiktion, vilket innebär att fordringsägaren inte får ett effektivt verkställande av domslutet på den inre marknaden. Medborgaren eller det lilla företaget kommer att ha använt både tid och pengar på att säkra ett domstolsbeslut, men måste ändå vända sig till en domstol i ett annat EU-land utan någon garanti för framgång eller rättvisa. Detta betänkande visar därför på behovet av ett effektivt system för frysning och redovisning av gäldenärers tillgångar, och jag röstar för det. Alfredo Antoniozzi: Den inre marknaden är utan tvekan det viktigaste instrumentet EU har för att främja tillväxt i finanskrisens kölvatten. De miljontals medborgare och företag som utnyttjar fördelarna med den inre marknaden måste kunna utöva sina rättigheter och kunna resa, arbeta och bo var som helst i EU. Därför måste de också ha tillgång till effektiva åtgärder om de har rättsliga anspråk på en annan medborgare eller ett företag som äventyrar dessa rättigheter. I dag har EU instrument för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar. Men den faktiska rättigheten att få domslut verkställda saknas fortfarande. Det bästa sättet att fylla dessa tomrum är att införa ett effektivt system för frysning och redovisning av gäldenärens tillgångar och utöka samarbetet mellan de verkställande myndigheterna i medlemsstaterna. Därför röstade jag för Arlene McCarthys betänkande. Raffaele Baldassarre: En nödvändig del i effektiv verkställighet av domslut är att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Utan en sådan åtgärd kan oärliga affärsmän och andra gäldenärer undandra sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till en annan jurisdiktion, vilket innebär att fordringsägaren inte får ett effektivt verkställande av domslutet på den inre marknaden. Därför behöver vi inrätta en äkta 28:e ordning, och med det menar jag en extra, självständig europeisk skyddsmekanism som kompletterar de som finns tillgängliga i de nationella domstolarna. En sådan förebyggande åtgärd blir också ett avskräckande medel mot fördröjda betalningar och påskyndar redovisning av tillgångar i gränsöverskridande fordringar. Sebastian Valentin Bodu: Detta betänkande är viktigt när det gäller att utvidga den inre marknaden till att omfatta gränsöverskridande förfinansiering. För närvarande hindras denna aktivitet delvis på grund av ovilligheten hos fordringsägare i en medlemsstat att bevilja lån till gäldenärer som bor i en annan medlemsstat. Ett specifikt exempel på detta är när en invånare i en medlemsstat vill ta lån hos en bank i en annan medlemsstat. För närvarande är denna transaktion inte möjlig att genomföra, vilket innebär att konsumenter i praktiken inte har rätt att köpa produkter (banktjänster i det här fallet) från vilken EU-stat som helst. Anledningen till att en bank vägrar att bevilja lån till andra än invånare i samma medlemsstat (även om den relevanta banken är multinationell och representeras av dotterbolag eller avdelningar i ett antal medlemsstater) är att den vid utebliven betalning är tvingad att gå vidare med ett exekutionsförfarande i enlighet med lex rei sitae (lagen i den stat där egendomen för vilken lånet har tagits ut befinner sig) och inte i enlighet med lagen i den stat där fordringsägaren har sitt säte. Om en mekanism för 28:e ordningen inrättades, i enlighet med detta betänkande, skulle detta underlätta gränsöverskridande kreditbaserade transaktioner. Philippe Boulland: Den andel skulder som kan drivas in är anmärkningsvärt liten. Att gäldenären flyttar sina tillgångar till ett annat land har blivit ett stort problem för många fordringsägare. En lagstiftning som föreskriver fristående åtgärder som gör det möjligt att begära tillfälliga åtgärder före, under och efter huvudförhandlingarna vore ett stort steg framåt för EU:s medborgare i kampen mot dessa oärliga gäldenärer. Majoriteten av EU:s medborgare är arbetstagare, och under denna ekonomiska kris hamnar de alltför ofta i insolvensförfaranden när de företag de arbetar för går i konkurs. Som skuggföredragande till Julie Girlings förslag till yttrande om insolvensförfaranden kände jag att arbetstagare behöver få bättre rättslig säkerhet och trygghet, som bör samordnas, och framför allt få ett effektivt rättsmedel. Jag föreslår att förvaltaren när huvudförhandlingar inleds mot en arbetsgivare som är skuldsatt ska tillåtas att inom en sexmånadersperiod begära frysning av tillgångar retroaktivt, i de fall företaget har vidtagit åtgärder för att flytta sina tillgångar. Jan Březina: skriftlig. - (CS) Jag håller med om att ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar och ett europeiskt beslut om redovisning av tillgångar ska vara fristående åtgärder som kompletterar de åtgärder som finns att tillgå i enlighet med den nationella rätten och att dessa endast ska vara tillämpliga i gränsöverskridande fall. Utfärdandet av ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar ska göras av de nationella domstolarna. Bevisbördan bör ligga på sökanden, som ska lämna in tillbörliga bevis på den rättsliga rimligheten (fumus boni juris) och att det råder fara vid dröjsmål (periculum in mora) för ett ärende. Dessa kriterier bör utvärderas av nationella domstolar på grundval av domstolens befintliga rättspraxis. Verkan av ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar ska begränsas till kvarstad på bankmedel och tillfällig frysning av banktillgodohavanden, utan att fordringsägaren övertar äganderätten till tillgångarna i någon form. Frågan om huruvida beslutet ska kunna omfatta andra slag av tillgångar, såsom fast egendom eller framtida tillgångar (fordringar som kommer att förfalla till betalning eller arv) bör övervägas ytterligare. Cristian Silviu Buşoi: Ett mycket stort antal företag i EU bedriver sin verksamhet på den inre marknaden, samtidigt som EU-medborgare använder sig av rätten att bo, arbeta och resa i EU. Som vi också påpekade vid diskussionen av inremarknadsakten avsedd att fördjupa den inre marknaden och främja gränsöverskridande transaktioner, inklusive e-handel, behöver vi garantier för att kunna driva in gränsöverskridande fordringar. Jag stöder helt förslaget i betänkandet att uppmana kommissionen att föreslå effektivare instrument för genomförande av lagstiftningen, som komplement till de som redan finns för hantering av gränsöverskridande fordringar, till exempel Bryssel I-förordningen och småmålsförfarandet. Domstolarna bör ha de nödvändiga instrumenten för att kunna handla snabbt för att frysa tillgångarna för gäldenären eller den påstådda gäldenären, men inte under vilka omständigheter som helst. Det måste finnas en balans mellan skydd av fordringsägare och skydd av gäldenärernas rättigheter för att undvika godtyckliga situationer. Möjligheten att begära ett beslut om bevarande av tillgångar utan meddelande och föregående utfrågning av den relevanta parten är ett brott mot gäldenärens rättigheter och strider mot praxisen för Europeiska unionens domstol. Betänkandet ger därför inte den nödvändiga balansen då bättre skydd för gäldenärernas rättigheter krävs. Alain Cadec: Jag röstade för Arlene McCarthys betänkande, där det begärs att kommissionen föreslår ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar och ett europeiskt beslut om redovisning av tillgångar. Båda instrumenten bör vara fristående åtgärder som kompletterar de åtgärder som finns att tillgå i enlighet med den nationella rätten. Maria Da Graça Carvalho: Det behövs ett effektivt system för att förebygga och bestraffa uteblivna betalningar när detta inträffar mellan medborgare vars tillgångar finns i olika länder. I annat fall skulle den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital inom EU äventyra rättssäkerheten för den europeiska allmänheten. Därför välkomnar jag och instämmer i rekommendationerna till kommissionen om de föreslagna åtgärderna för att frysa och redovisa gäldenärers tillgångar i gränsöverskridande ärenden. Marielle De Sarnez: Sena betalningar och obetalda skulder skadar både företag och konsumenter. Även i de fall då domstolarna har avgett en dom är det i praktiken ofta svårt för fordringsägare att driva in skulderna om ingen information om gäldenärens uppehållsort eller tillgångar finns tillgänglig. Det är ännu svårare när gäldenären har sin bostad i en annan medlemsstat. För närvarande är den andel gränsöverskridande skulder som kan drivas in påfallande liten, och kostnaderna för gränsöverskridande skuldindrivning kan vara avskräckande och kan göra att parterna avstår från rättsliga förfaranden. Det är dags att göra denna indrivningsprocess enklare och snabbare. För att förbättra indrivningen av skulder inom EU och därigenom skydda konsumenterna på ett effektivare sätt och uppmuntra till handel mellan medlemsstaterna, måste kommissionen föreslå en ny lagstiftning om frysning och redovisning av gäldenärers tillgångar. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för detta betänkande eftersom det lägger fram en rad åtgärder som kan hjälpa till att förhindra att oärliga affärsmän och andra gäldenärer undandrar sig sitt ansvar genom att flytta sina tillgångar till andra jurisdiktioner, vilket innebär att fordringsägaren inte får ett effektivt verkställande av domslutet på den inre marknaden. Diogo Feio: Vid tidpunkten för antagandet av Stockholmsprogrammet uppmanades kommissionen att lägga fram särskilda förslag till ett enkelt och självständigt EU-system för kvarstad på bankmedel och tillfällig frysning av bankinsättningar. Den nuvarande EU-lagstiftningen har reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar, men kan inte garantera att dessa domslut verkställs på ett effektivt sätt. Därför, och efter parlamentets antagande av olika resolutioner som stärker detta, uppmanar föredraganden i detta initiativbetänkande kommissionen att införa två instrument - ett europeiskt beslut för bevarande av tillgångar och ett europeiskt beslut för frysning av tillgångar - i den nationella lagstiftningen, och dessa ska endast beröra gränsöverskridande ärenden. Dessa instrument ska säkerställa snabbt genomförande av åtgärder av domstolarna och göra det möjligt att frysa gäldenärers tillgångar och förhindra att tillgångarna flyttas eller överförs. Jag gratulerar därför föredraganden och jag anser att detta är nödvändiga åtgärder som garanterar rättslig säkerhet och trygghet och som skyddar en bättre fungerande inre marknad. José Manuel Fernandes: Opportunismen och penningbegäret hos allmänheten och vissa affärsmän får dem att utnyttja den fria rörligheten för personer och varor inom EU för att skada tredje parter. Trots den nuvarande lagstiftningen, till exempel Bryssel I-förordningen, den europeiska exekutionstiteln, småmålsförfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet, är det inte alltid möjligt, och det går i alla händelser inte snabbt, att få en effektiv verkställighet av domslut på den inre marknaden. Detta betänkande innehåller rekommendationer till kommissionen om de förslag som lämnats in om frysning och redovisning av gäldenärers tillgångar i gränsöverskridande ärenden och har mitt fulla stöd. Jag hoppas att vi i juni har ett specifikt förslag med åtgärder som kan antas i detta avseende. João Ferreira: Vi inser behovet av att försvara konsumenternas rättigheter på EU:s inre marknad, särskilt de som är mest sårbara. EU har redan lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar, däribland Bryssel I-förordningen, den europeiska exekutionstiteln, småmålsförfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet. Men att få ett domslut är bara en del av förfarandet. Syftet med det här betänkandet är att allmänheten och företagen ska få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. För att få en effektiv verkställighet är det nödvändigt att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Denna åtgärd behövs för att säkerställa rättigheterna för enskilda individer och små och medelstora företag. Detta innebär naturligtvis inte att vårt motstånd och våra reservationer mot de grundläggande aspekterna för den inre marknaden, dess karaktär, mål och inverkan upphör. Ilda Figueiredo: Det blir allt mer nödvändigt att försvara konsumenternas rättigheter på den inre marknaden som skapats av EU, särskilt för dem som saknar tillräckliga resurser. EU har lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar, däribland Bryssel I-förordningen, den europeiska exekutionstiteln, småmålsförfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet. Men att få ett domslut är bara en del av förfarandet. Föredragandens syfte med betänkandet är att medborgarna och företagen ska få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. För att få en effektiv verkställighet är det nödvändigt att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Utan en sådan åtgärd kan oärliga affärsmän och andra gäldenärer undandra sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till en annan jurisdiktion, vilket innebär att fordringsägaren inte får ett effektivt verkställande av domslutet på den inre marknaden. Medborgaren eller det lilla företaget kommer att ha använt både tid och pengar på att säkra ett domstolsbeslut, men måste ändå vända sig till en domstol i ett annat EU-land utan någon garanti för framgång eller rättvisa. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom EU har lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar, däribland Bryssel I-förordningen, den europeiska exekutionstiteln, småmålsförfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet. Men att få ett domslut är bara en del av förfarandet. Medborgarna och företagen måste få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. För att få en effektiv verkställighet är det nödvändigt att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Utan en sådan åtgärd kan oärliga affärsmän och andra gäldenärer undandra sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till en annan jurisdiktion, vilket innebär att fordringsägarna inte får ett effektivt verkställande av domslutet på den inre marknaden. EU-institutionerna har påpekat behovet av ett effektivt system för frysning och redovisning av gäldenärers tillgångar. Edvard Kožušník: skriftlig. - (CS) Jag personligen är för att ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar och ett europeiskt beslut om redovisning av tillgångar införlivas i EU-lagstiftningen. Detta är särskilt viktigt med tanke på utvecklingen av lagstiftningen under de senaste åren, då åtgärder som den europeiska exekutionstiteln, småmålsförfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet införlivades i EU-lagstiftningen, eftersom dessa åtgärder inte kan genomföras fullständigt utan införandet av beslutet om bevarande av tillgångar och beslutet om redovisning av tillgångar. Även om jag stöder kommissionens uppmaning att lämna in ett förslag till ändringar av lagstiftningen för båda åtgärderna, betyder det inte att jag automatiskt stöder kommissionens förslag. Vid bedömning av detta förslag kommer jag framför allt att lägga tonvikt vid dess specifika form, och betona dess användning uteslutande i gränsöverskridande ärenden, jurisdiktionen för utövandet av dessa åtgärder och att utövandet av dessa åtgärder ska begränsas endast till ärenden där det är absolut nödvändigt. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag välkomnar detta betänkande som, om kommissionen fullföljer det, kommer att hjälpa offer för bedrägerier. Den nuvarande rättsliga strukturen skyddar bedragaren och lämnar offret strandsatt i ett hav av pappersarbete och dyra rättsliga åtgärder. Dessa förslag skulle vända på denna situation och ge offren bättre möjligheter att få tillbaka sina pengar. Jean-Luc Mélenchon: Betänkandet tar upp problemet med bankernas garantier för avbetalningar av skulder. Bankerna drar fördel av förmånliga räntesatser för att säkra sina vinster. Men de fortsätter att ta ut oproportionerligt höga räntor på skulderna för stater och medborgare. Det omedelbara behovet är att skydda medborgare och stater som fallit offer för bankerna, inte det omvända. Jag röstar mot detta betänkande. Willy Meyer: Med tanke på den nuvarande situationen för EU:s inre marknad blir det allt viktigare att försvara konsumenternas rättigheter, särskilt för dem som är mindre välsituerade. EU har lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar, men det nuvarande förfarandet för indrivning av gränsöverskridande skulder är krävande och oöverkomligt dyrt. Syftet med betänkandet med rekommendationer om tillfälliga åtgärder för att frysa och redovisa gäldenärers tillgångar i gränsöverskridande ärenden är att EU-medborgare och företag ska få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. Avsaknaden av denna typ av åtgärd skickar ett budskap om straffrihet till motsträviga gäldenärer och gör det enklare för oärliga affärsmän att undandra sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till en annan jurisdiktion för att förhindra att ett domslut verkställs. Detta tvingar medborgare att vända sig till en domstol i ett annat EU-land utan någon garanti för att denna dyra process kommer att ha en fördelaktig utgång. Jag har därför inte kunnat rösta mot detta betänkande, som lägger fram åtgärder för att skydda dessa rättigheter. Georgios Papanikolaou: Fri handel och en välfungerande inre marknad i EU medför både rättigheter och skyldigheter. En av medborgarnas grundläggande rättigheter är lämpliga medel för rättslig prövning om de har en fordran på ett företag som har orsakat dem förlust. Dessutom måste det säkerställas att alla domstolsbeslut verkställs snabbt, så att de ansvariga eller skadeståndsskyldiga medborgarna eller företagen inte har något utrymme att undandra sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till en annan jurisdiktion, vilket innebär att fordringsägaren inte får ett effektivt verkställande av domslutet på den inre marknaden. Detta praktiska, men kritiska, kryphål identifieras i detta initiativbetänkande som jag har röstat för. Maria do Céu Patrão Neves: EU:s viktigaste instrument för att främja tillväxten i finanskrisens kölvatten är den inre marknaden. För närvarande tillämpas EU-lagstiftningen inte på ett effektivt sätt, särskilt på det civilrättsliga området. Den andel gränsöverskridande skulder som kan drivas in är för närvarande mycket liten, både när det gäller fysiska och juridiska personers tillgångar. Detta är till hinder för den gränsöverskridande handeln, skickar ett budskap om straffrihet till motsträviga gäldenärer och hämmar unionens ekonomiska utveckling. Kostnaderna för gränsöverskridande skuldindrivning är i dag avskräckande för fordringsägarna när gäldenärerna har tillgångar i flera medlemsstater, och utgör ett betydande hinder för en välfungerande inre marknad. Åtgärder från EU är mycket viktiga för att få ett slut på denna situation och förse EU-medborgarna med effektiva resurser om de har en fordran på en annan medborgare eller ett företag, åtgärder som förenklar och påskyndar detta betalningsförfarande. Därför har jag röstat för detta betänkande, i vilket parlamentet uppmanar kommissionen att lägga fram lagstiftningsförslag om åtgärder för att frysa och redovisa gäldenärers och påstådda gäldenärers tillgångar i gränsöverskridande ärenden. Paulo Rangel: För att skapa en inre marknad måste parterna få de nödvändiga mekanismerna för att betala sina skulder inom unionen. Detta koncept ledde till Bryssel I-förordningen, vars syfte var att införa ett enda system för erkännande av domslut inom EU. Men det är fortfarande mycket svårt för en fordringsägare att driva in en skuld om gäldenärens tillgångar finns i flera olika medlemsstater, vilket - och detta skadar inte att upprepa - skapar allvarliga svårigheter vid genomförandet av en verklig inre marknad. Ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar och ett europeiskt beslut om redovisning av tillgångar kan vara bra instrument i detta fall. Därför har jag röstat för betänkandet. Evelyn Regner: skriftlig. - (DE) Jag röstade för betänkandet eftersom miljontals medborgare på den inre marknaden behöver verkningsfulla rättsliga medel att ta till om de har en fordran på någon annan medborgare eller på något företag. Människor som använder sig av rätten att bo, arbeta och resa i EU ska inte i framtiden kunna falla offer för samvetslösa profitörer och andra gäldenärer som undandrar sig sitt ansvar genom att helt enkelt flytta sina tillgångar till ett annat land. I sådana fall vägras fordringsägaren ofta verkställande av domslutet på den inre marknaden, vilket leder till att medborgaren eller det lilla företaget förlorar både tid och pengar eftersom de måste vända sig till domstolen i en annan medlemsstat fastän domstolsförhandlingar redan har inletts. För att få en effektiv verkställighet måste domstolarna dessutom kunna handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem, som en tillfällig åtgärd. Den nuvarande EU-lagstiftningen, som ger utrymme för ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar och reglering av gränsöverskridande fordringar, är inte tillräcklig. Medborgarna och företagen behöver också rätten till effektivt verkställande av sådana domslut. Detta betänkande innebär ett viktigt ställningstagande mot bedragare och för medborgarna och företagen på EU:s inre marknad. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Miljontals företag använder sig av rätten att bedriva verksamhet på EU:s inre marknad. Miljontals medborgare använder sig av rätten att bo, arbeta och resa i EU. Det är nödvändigt att medborgarna på den inre marknaden har verkningsfulla medel att ta till om de har en fordran på någon annan medborgare eller på något företag. EU har lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar, däribland Bryssel I-förordningen, den europeiska exekutionstiteln, småmålsförfarandet och det europeiska betalningsföreläggandet. Men att få ett domslut är bara en del av förfarandet. Medborgarna och företagen måste få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. För att få effektiv verkställighet är det nödvändigt att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Licia Ronzulli: Miljontals företag bedriver verksamhet på EU:s inre marknad och miljontals medborgare använder sig av rätten att bo, arbeta och resa i alla medlemsstater. Det är därför nödvändigt att medborgarna på den inre marknaden har verkningsfulla medel att ta till om de har en fordran på någon annan medborgare eller på något företag. I dag har EU lagstiftning för reglering av gränsöverskridande fordringar och ömsesidigt erkännande av domslut som har avkunnats av nationella domstolar. Men att få ett domslut är bara en del av förfarandet. De mer än 500 miljoner medborgarna och företagen måste få rätt att få sina domslut effektivt verkställda. För att få en effektiv verkställighet är det nödvändigt att domstolarna, som en tillfällig åtgärd, kan handla snabbt för att begära redovisning av gäldenärens tillgångar och frysa dem. Syftet med betänkandet vi antar i dag är att uppmana kommissionen att snabbt lägga fram förslag på tillfälliga åtgärder för att frysa och redovisa gäldenärers tillgångar i gränsöverskridande ärenden. Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag stöder detta initiativbetänkande eftersom det stöder införandet av ett europeiskt beslut om bevarande av tillgångar och ett europeiskt beslut om redovisning av tillgångar. Luís Paulo Alves: Jag röstar för förslaget eftersom jag instämmer i förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet, med lämpliga anslag föreslagna för varje budgetpost. Bastiaan Belder: skriftlig. - (NL) Jag kan inte stödja att ansvarsfrihet beviljas för kommissionen eller för andra institutioner och organ. Det främsta skälet till detta är att felprocenten fortfarande är för hög. Betänkandet om kommissionen av föredraganden Jorgo Chatzimarkakis redogör på ett utmärkt sätt för problemområdena. Men budgetkontrollutskottet har inte kommit fram till att beviljandet av ansvarsfriheten bör skjutas upp, trots att detta är precis det verktyg vi ska använda för att driva på kommissionen och medlemsstaterna att göra förbättringar. Ta till exempel de nationella revisionsförklaringarna. Dessa hjälper till att förbättra en gemensam förvaltning, och det inbegriper också strukturfonderna. De många komplicerade reglerna för strukturfonder och forskningsbidrag är ett annat stort problem. Det är därför jag har lagt fram ett ändringsförslag till betänkandet av Salvador Garriga Polledo från det särskilda utskottet för de politiska utmaningarna och budgetmedlen för ett hållbart EU efter 2013. Med mitt ändringsförslag begär jag att kommissionen säkerställer att varje förslag åtföljs av en konsekvensbedömning. Denna konsekvensbedömning ska utföras fristående, inte av kommissionen. Avslutningsvis bör minskningen av regleringsbördan och nationella revisionsförklaringar leda till färre fel i den ekonomiska förvaltningen. Genom att bevilja ansvarsfrihet struntar parlamentet i det viktigaste verktyg som står till dess förfogande. Jorgo Chatzimarkakis betänkande förtjänar ett bättre öde. Lara Comi: Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för kommissionen för budgetåret 2009 eftersom resultatet från revisionsrätten trots problemen vid förvaltningen av dessa fonder visar objektiva förbättringar. Den större öppenheten i bokföringen och det förbättrade resultat som visas av alla dem som deltar i förvaltningen av EU:s fonder är de två huvudskälen till att jag stöder beviljandet av ansvarsfrihet. Marielle De Sarnez: Omröstningen om att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för budgetår 2009 har blivit ett mycket viktigt politiskt ögonblick eftersom förhandlingarna om nästa fleråriga budgetram kommer att präglas av översynen av budgetförordningen. Detta var därför ett tillfälle för parlamentet att ge ny kraft och nytt liv åt ett förfarande som inte alltid har tagits på allvar. Parlamentet har godkänt kommissionens budgetutgifter för 2009, under erhållande av åtaganden inriktade på att ge medlemsstaterna större ansvar och förbättra de nationella myndigheternas kontroll av unionens utgifter. Effektivare förvaltnings- och kontrollsystem måste införas. I framtiden kommer nationella politiska organ att vara tvungna att underteckna nationella revisionsförklaringar som gör dem ansvariga för hur unionens tillgångar har använts i deras länder. Den finanskris som just nu skakar Europa får också konsekvenser för EU:s budget. Vi kan varken tillåta skandaler eller dålig utgiftsförvaltning. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater har valt att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för verksamhetsåret 2009. Vi valde emellertid att inte stödja paragraferna relaterade till EU:s personalförordning. Vi anser att det kan finnas ett behov för kommissionsanställda att ha extra resdagar, vissa kan ha mycket långt att resa och kan behöva byta flyg eller andra transportmedel flera gånger. Dessutom kan ändringar i EU:s personalförordning endast vidtas inom ramen för ett medbeslutandeförfarande mellan parlamentet och rådet. Ansvarsfrihetsprocessen är därför inte rätt forum för dessa frågor. Reformen av personalförordningen kommer att behandlas senare i Europaparlamentets rättsliga utskott. Diogo Feio: Jag välkomnar de kontinuerliga förbättringar som revisionsrätten under de senaste åren har gjort när det gäller resultaten för alla som är ansvariga för beviljade medel. Öppenhet, sund förvaltning och ansvar hos alla berörda enheter måste alltid prioriteras och tjäna som ett exempel för EU. Emellertid finns det fortfarande behov av att skapa ett verkligt ansvar hos medlemsstaterna när det gäller deras roll i den gemensamma förvaltningen av unionens sammanhållningsfonder, samtidigt som det är viktigt att införa ett system för att analysera bärkraften av de uppgifter som lämnas av de nationella myndigheterna och ett obligatoriskt nationellt system för förvaltningsuttalanden. Det är mycket viktigt att medlemsstaterna tar ansvar för den korrekta användningen av EU-medlen och att de utvecklar stränga och öppna strategier för kontroll och förenkling. Louis Grech: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för betänkandet om ansvarsfrihet för kommissionen 2009 eftersom det innehåller en försäkran om bättre hantering av utbetalningarna i de fall då medlen har använts på fel sätt. Jag kunde inte stödja vissa av punkterna i betänkandet, där man hänvisade till den kommande översynen av tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskapen. Skälen till mitt beslut är att omarbetningen av tjänsteföreskrifterna sträcker sig längre än budgetkontrollutskottets befogenheter och att den inte tillhör betänkandet om ansvarsfrihet för 2009 utan behörigheten för utskottet för rättsliga frågor, som inom den närmaste framtiden kommer att ta itu med dessa frågor. Jag anser att vi måste använda oss av en övergripande strategi och göra en heltäckande översyn av förordningarna snarare än en fragmenterad, med olika betänkanden där man hanterar olika förordningar. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för betänkandet om ansvarsfrihet när det gäller genomförandet av kommissionens budget för budgetåret 2009, eftersom det innebär en bättre förvaltningsgaranti när det gäller utbetalningar, framför allt när medlen missbrukas. Genom att anta detta beslut beviljar Europaparlamentet kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av EU:s allmänna budget för budgetåret 2009 och redovisar sina kommentarer i relevanta dokument. Jag anser att det är nödvändigt att förenkla och minska de offentliga upphandlingsreglerna för att minska den övergripande felfrekvensen. Styrningsproblem mellan finansförordningen och sammanhållningsförordningarna kan undvikas genom bättre tillnärmning av reglerna för stödberättigande inom olika politiska områden. Det behövs förenkling, framför allt när det gäller översynen av finansförordningen, för att garantera stabila bestämmelser och styrningssystem på lång sikt. Jag beklagar att revisionsrätten vid granskningen av genomförandet av budgeten för budgetåret 2009 åter har valt att koncentrera sig på energi- och forskningspolitiken snarare än på transportpolitiken. Det finns trots allt ett behov av större öppenhet genom tillhandahållande av korrekt information till skattebetalare och budgetmyndigheter och av ökad samordning av regional- och transportpolitiken eftersom det för närvarande endast görs en begränsad utvärdering av projektens europeiska mervärden, vilket innebär att medlen inte fördelas optimalt för att bl.a. komma tillrätta med flaskhalsar och gränsproblem eller svårigheter till följd av avsnitt som saknas. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag är övertygad om att detta betänkande tyder på att kommissionen behöver göra en grundlig översyn av utgifterna för att fastställa möjliga besparingar som skulle kunna minska pressen på budgeten under denna svåra period. Paul Murphy: skriftlig. - (EN) Jag har röstat mot förslaget att ge kommissionen ansvarsfrihet när det gäller skyldigheten att rapportera om sina utbetalningar, eftersom betänkandet var oklart. Jag röstade för resolutionsförslaget, eftersom den allmänna tanken på kostnadseffektivitet i EU har tagits upp många gånger. Jag ställer mig positiv till att skära ner kostnaderna för kommissionen och dess byråer. Detta kan emellertid inte ske på bekostnad av lägre tjänstemän i kommissionen enligt förslaget i punkt 81. Jag kan inte gå med på att arbetstagare tvingas arbeta längre på grund av nedskärningar, oavsett vem deras arbetsgivare är. Arbetstagarnas rättigheter bör garanteras och försvaras. Om de har blivit överflödiga bör de få tillgång till liknande arbetstillfällen med samma villkor. Valda företrädare som genomför en nedskärning av levnadsstandarden för arbetstagare bör åtminstone gå med på att deras egna privilegier utsätts för samma behandling. Jag kommer att fortsätta att kräva att offentliga företrädare får samma medellön som yrkesarbetare och att förespråka att onödiga kostnader, förmåner och andra privilegier tas bort. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom detta beslut beviljar parlamentet kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av EU:s allmänna budget för budgetåret 2009 och parlamentets iakttagelser redovisas i den resolution som utgör en del av besluten om ansvarsfrihet för genomförandet av EU:s allmänna budget för budgetåret 2009, avsnitt III - kommissionen och genomförandeorgan, och i dess resolution om de slutsatser som avser de särskilda rapporter som har utfärdats av revisionsrätten. Licia Ronzulli: Enligt artikel 17.1 i EU-fördraget ska kommissionen genomföra budgeten och den ska i enlighet med artikel 317 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt göra detta under eget ansvar i samarbete med medlemsstaterna och i överensstämmelse med principerna för en sund ekonomisk förvaltning. Genom att anta detta betänkande godkänner parlamentet att kommissionen beviljas ansvarsfrihet för genomförandet av EU:s allmänna budget för budgetåret 2009. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag har varken beviljat eller vägrat ansvarsfrihet för kommissionen. Anledningen till detta är å ena sidan att revisionsrätten än en gång var ur stånd att göra ett positivt uttalande för kommissionen 2009, och å andra sidan att man i betänkandet gör det tillräckligt tydligt att detta huvudsakligen beror på medlemsstaternas bristfälliga samarbete som mottagare av medel. Genom att bevilja ansvarsfrihet för ett bristfälligt system gör man ingenting för att råda bot på denna situation. Kontroller måste garanteras innan medlen delas ut. Anna Záborská: skriftlig. - (SK) Enligt revisionsrättens uppgifter svarar finansiella oriktigheter eller till och med eventuell förskingring av medel 2009 för 2-5 procent av alla utbetalningar. Detta är mycket mer än Slovakiens årliga bidrag till EU-budgeten. Man väntar sig att vi ska godkänna de 27 europeiska byråernas räkenskaper, trots att jag misstänker att EU skulle klara sig bättre utan dessa byråer. Dessutom kommer vi att i budgetförslaget för nästa år öka just de sektorer där revisionen fann de största oegentligheterna. Det sorgligaste är att det inte gör någon skillnad om parlamentet ger eller inte ger sin välsignelse till förvaltningen av de europeiska byråerna och institutionerna. Allt kommer att fortsätta som vanligt. De strängare reglerna för omfördelning och revision av dessa medel kommer inte att innebära någon lösning av problemet, eftersom de kommer att leda till mer byråkrati och långsammare utbetalningar, vilket i slutändan kommer att underminera stödprogrammens effektivitet. Jag vill därför rekommendera en utfasning av omfördelningen som håller på att bli ett minst sagt slutet instrument för dagens socialpolitik. Genom omfördelningen snedvrids marknaden, konkurrenskraften minskar och människor berövas initiativförmåga och ansvar för hur och var de bor. Ju mindre pengar vi omfördelar på grundval av politiska prioriteringar, desto mindre är risken för korruption och desto livskraftigare kommer EU:s regioner och hela vår ekonomi att bli. Liam Aylward: skriftlig. - (GA) Jag stöder detta betänkande, framför allt det som sägs om revisionsrättens särskilda rapport om reformen av sockermarknaden. I denna rapport uppmärksammas de betydande problemen inom sockersektorn sedan den reformerades 2006 och de problem som de tidigare sockerproducenterna nu står inför. Utan revisionsrättens rapport skulle man inte rapportera om dessa svårigheter. Sockeranläggningarna spelade en viktig roll för jordbrukssektorn, framför allt i Irland, där det fanns förädlingsföretag i städerna Cork och Carlow, och man skulle kunna hävda att reformen innebar slutet för sockersektorn i Irland. Som framgår av rapporten lämnades otillräcklig information om inverkan på förädlingsregionerna, följden av förvägrade kvoter för de lokala ekonomierna, arbetstillfällen som skulle förloras och ersättningsfördelningen. Det var brist på öppenhet och information om reformprocessen för dem som arbetade inom sektorn och för de europeiska skattebetalarna och vi måste nu få klarhet och ärlighet om följderna av reformen över hela den europeiska jordbrukssektorn. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta betänkande. Varje år lägger revisionsrätten fram särskilda rapporter i samband med ansvarsfriheten för kommissionen. Dessa särskilda rapporter är av stor betydelse när man överväger, ändrar och anpassar program och projekt, eftersom resultatet kan bli en effektivare användning av mänskliga och finansiella resurser. På grundval av dessa rapporter kan kommissionen vidta snabba åtgärder för att råda bot på de brister som har noterats av revisionsrätten. Jag var den föredragande som ansvarade för budgetkontrollutskottets arbetsdokument om Europeiska revisionsrättens särskilda rapport ”Att förbättra transportarbetet på transeuropeiska järnvägsleder”. Jag anser att kommissionen måste vidta de åtgärder som krävs för att anpassa järnvägsinfrastrukturen så att den kan sörja för transeuropeiska tjänster och samtidigt upprätta förbindelser som saknas vid gränsområden och byta ut eller modernisera gammal järnvägsinfrastruktur och hjälpa medlemsstaterna att lindra olika komplikationer som gäller de olika spårvidderna och tillhandahålla det nödvändiga ekonomiska stödet. Lara Comi: Jag har röstat för att bevilja ansvarsfrihet för 2009 när det gäller EU:s allmänna budget eftersom jag anser att medlen har förvaltats på ett öppet och framför allt effektivt sätt, även med tanke på de speciella omständigheter som den europeiska ekonomin utsattes för under denna period. Diogo Feio: Jag ser positivt på den bedömning som har gjorts av revisionsrätten i dessa särskilda rapporter eftersom vi genom dessa rapporter tydligare kan få tillgång till information om hur medlen har använts och även till behovet av att ompröva eller anpassa program och projekt. All den information som nu tillhandahålls genom revisionsrätten måste beaktas av EU, framför allt av kommissionen såsom det viktigaste verkställande och förvaltande organet för EU:s budget. Vi måste sträva efter att dessa medel hanteras och används på ett exemplariskt sätt baserat på enkla och öppna regler grundade på principen om direkt ansvar. Juozas Imbrasas: Jag har röstat för detta dokument eftersom revisionsrätten varje år har lyckats framställa fler och bättre särskilda rapporter. Tyvärr får de inte alltid den politiska uppmärksamhet de förtjänar på grund av de regler som tillämpas i parlamentet. Dessa särskilda rapporter är av stor betydelse när man överväger, ändrar och/eller anpassar program och projekt, eftersom resultatet kan bli en effektivare användning av mänskliga och finansiella resurser. Jag uppskattar kommissionens positiva inställning till dessa processer och att den är villig att vidta snabba åtgärder för att råda bot på de brister som har noterats av revisionsrätten i dessa rapporter. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för detta betänkande, där man understryker behovet av en strängare granskning av projekt på tillämpningsstadiet för att förhindra brister och uppmanar därför kommissionen att ytterligare förbättra användningen av vägledning och checklistor genom att tillhandahålla tydligare kriterier för att bedöma bidragsansökningar. Syftet är att öka effektiviteten och enhetligheten av förfarandena och deras resultat och att garantera korrekta uppföljningsåtgärder om man inte tillhandahåller den information eller vidtar de åtgärder som krävs. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I betänkandet välkomnar man att revisionsrätten varje år har lyckats åstadkomma fler och bättre särskilda rapporter men beklagar att de tyvärr inte alltid får den politiska uppmärksamhet de förtjänar på grund av de regler som tillämpas i parlamentet. Jag vill påpeka att dessa särskilda rapporter är av stor betydelse när man överväger och ändrar och/eller anpassar program och projekt, eftersom följden kan bli en effektivare användning av mänskliga och finansiella resurser. Jag uppskattar kommissionens positiva inställning till dessa processer och dess villighet att vidta snabba åtgärder för att råda bot på de flesta av de brister som har noterats av revisionsrätten i dessa rapporter. Licia Ronzulli: Genom att anta detta betänkande understryker parlamentet att revisionsrätten varje år har lyckats åstadkomma fler och bättre särskilda rapporter. Tyvärr får dessa rapporter inte alltid den politiska uppmärksamhet de förtjänar, trots att de är av stor betydelse när man överväger, ändrar och anpassar program och projekt, eftersom följden kan bli en effektivare användning av mänskliga och finansiella resurser. I dagens text understryker man än en gång vår uppskattning av kommissionens positiva inställning och dess vilja att vidta snabba åtgärder för att råda bot på de flesta brister som har noterats av revisionsrätten i dessa rapporter. Luís Paulo Alves: Jag har röstat för detta förslag eftersom jag samtycker till ansvarsfrihetsförfarandena där lämpliga budgetanslag föreslås för varje budgetrubrik. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har stött detta betänkande och ansvarsfrihet för genomförandet av Europaparlamentets budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten fann att utbetalningarna som helhet var fria från väsentliga fel. Revisionsrätten fann inga väsentliga svagheter när den bedömde om systemen för tillsyn och kontroll uppfyller kraven i budgetförordningen. Europaparlamentets generalsekreterare intygade med rimlig säkerhet att parlamentets budget har genomförts i enlighet med principerna för sund ekonomisk förvaltning och att den kontrollram som har införts ger nödvändiga garantier för de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Jag håller med föredraganden om att det är nödvändigt för parlamentet att tillsammans med alla EU-institutioner, hitta de kostnadseffektivaste sätten att använda finansiella och mänskliga resurser, inklusive eventuella besparingar, samt elektroniska verktyg och metoder för att tillhandahålla effektiva tjänster. Jag anser att Europaparlamentets generalsekreterare måste föreslå åtgärder för att se till att användningen av ersättningen för allmänna utgifter i samtliga fall är insynsvänliga och att ersättningens utgifter används för de avsedda ändamålen. Jag instämmer också med att parlamentet bör ha en enda arbetsplats på samma ort som de övriga EU-institutionerna. För närvarande ligger beslutet att ändra på denna situation - och att spara in cirka 160 000 000 euro årligen, samt avsevärt minska parlamentets koldioxidutsläpp - uteslutande hos Europeiska rådet. Det är nödvändigt att ytterligare rationalisera tjänsteresorna mellan de tre arbetsorterna genom att motivera och följa upp dem bättre för att undvika onödiga tjänsteresor och kostnader. Jean-Luc Bennahmias: Jag har röstat för denna ansvarsfrihet. Som jag ser det är Europaparlamentets driftsbudget anpassad till det finansiella klimatet. Flera av kommentarerna om ökad öppenhet går i rätt riktning. Jag anser också att det är rimligt att parlamentet delar ut priser, framför allt för att stödja den europeiska filmen. I stort sett är de summor det är fråga om i grunden symboliska. Izaskun Bilbao Barandica: skriftlig. - (ES) Jag har röstat för betänkandet om ansvarsfrihet för genomförandet av EU:s allmänna budget för budgetåret 2009 när det gäller Europaparlamentet. Jag vill betona att jag, i avsnittet om större förändringar i budgetförvaltningen under 2009, röstade för punkt 5 eftersom jag inser att ersättningen för allmänna utgifter som betalas ut på våra konton i samtliga fall måste hanteras på ett öppet sätt och användas för det avsedda ändamålet. Därför samtycker jag till att generalsekreteraren ska vara den som vidtar lämpliga åtgärder. Lara Comi: Jag har röstat för att bevilja parlamentet ansvarsfrihet för 2009 års budget eftersom jag anser att resurserna generellt sett har förvaltats på ett förståndigt sätt. Jag är fortfarande skeptisk till uppdelningen mellan de tre arbetsplatserna: Därigenom skapas slöseri och stress och, bortsett från symboliken, anser jag att det är tämligen brådskande att vidta åtgärder för att bli kvitt detta trepartssystem som innebär ekonomiska och miljömässiga kostnader. Marielle De Sarnez: skriftlig. - (FR) Med tanke på den nuvarande ekonomiska situationen är det Europaparlamentets skyldighet att föregå med gott exempel när det gäller att skära ner kostnaderna. Bland de planerade kostnadsbesparande åtgärderna har man beslutat att tolkningstjänster automatiskt kommer att vara tillgängliga under arbetsgruppsmöten på bara sex språk (franska, tyska, engelska, polska, spanska och italienska), medan andra språk endast kommer att vara tillgängliga på begäran av ledamöterna. Andra krav inbegriper regler om begränsning av långa resor med parlamentets tjänstebilar. I resolutionen kräver man också en långsiktig granskning av parlamentets budget för att minska kostnaderna. Genom omröstningen gavs också tillfälle att återuppliva debatten om var Europaparlamentets säte ska vara beläget. Denna situation är emellertid kopplad till en historisk bakgrund och till rättsliga stadgar som inte kan bestridas på grundval av ofta felaktiga angrepp som gäller kostnaderna eller problem med spridningen av Europaparlamentets fastigheter. Det är i detta fall inte fråga om att välja mellan Strasbourg och Bryssel eftersom Strasbourg, enligt de fördrag genom vilka vår union först grundades gäller i första hand, och Bryssel i undantagsfall. Anne Delvaux: skriftlig. - (FR) Jag har åter röstat för detta betänkande där man påpekar att verkliga besparingar skulle kunna åstadkommas om parlamentet hade en enda arbetsplats, i samma stad som de andra institutionerna i EU (med andra ord i Bryssel). I generalsekreterarens rapport om parlamentets preliminära förslag till budgetberäkning för 2011 uppskattades de enorma årliga kostnaderna av den geografiska spridningen av parlamentet till ungefär 160 000 000 euro, vilket motsvarar cirka 9 procent av parlamentets budget. Visserligen ligger beslutet att ändra på denna situation, och att därigenom spara cirka 160 000 000 euro årligen samt avsevärt minska parlamentets koldioxidutsläpp, uteslutande hos rådet. Men genom denna omröstning uppmanar jag parlamentets talman och de ledamöter som för parlamentet förhandlar om EU:s budget att föreslå rådet att vidta åtgärder för att se till att EU kan göra dessa besparingar. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag har röstat för betänkandet om ansvarsfrihet för Europaparlamentets budget 2009, eftersom man därigenom bidrar till kontrollen av hur medlen används av EU-institutionerna. Jag anser att det skulle vara meningsfullt att på lång sikt granska Europaparlamentets budget för att minska kostnaderna och skapa resurser för att parlamentet ska fungera effektivt i samband med de ökade befogenheter som har uppkommit genom Lissabonfördraget. Göran Färm: skriftlig. - Jag vill understryka att som offentlig institution måste Europaparlamentet eftersträva så mycket öppenhet och transparens som möjligt. Jag anser även, särskilt med tanke på det rådande ekonomiska läget, att parlamentet måste se över sina utgifter och identifiera besparingar och effektiviseringar. Parlamentet bör ha en djupare diskussion kring dessa frågor, varför jag skulle vilja ge mer utrymme till ansvarsfrihetsdebatten. Jag är även positiv till principen om att Europaparlamentet ska ha ett gemensamt miles system till förmån för billigare flygresor. Slutligen anser jag det inte vara fel att parlamentet beviljar kulturpriser. Jag är dock högst kritisk till parlamentets journalistpris, och anser det inte lämpligt att parlamentet beviljar pris till journalister som har som arbete att granska detsamma. Jag anser därför att detta pris bör avskaffas. Louis Grech: skriftlig. - (EN) Om Europaparlamentets betänkande om ansvarsfrihet för 2009 har jag i överensstämmelse med min politiska grupp röstat mot punkt 143 om ackumulerade bonuspoäng för flygresor. Samma förslag finns redan i punkt 119 som jag har röstat för. Punkt 119 är mer heltäckande och praktisk med tanke på genomförandet. Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater har valt att bevilja Europaparlamentet ansvarsfrihet för verksamhetsåret 2009. Vi vill understryka att som offentlig institution måste Europaparlamentet eftersträva så mycket öppenhet och transparens som möjligt. Vi valde därför att stödja paragraf 5 som efterfrågar ökad transparens gällande ledamöternas kostnadsersättningar. Vi anser även, särskilt med tanke på det rådande ekonomiska läget, att parlamentet måste se över sina utgifter och identifiera besparingar och effektiviseringar. Parlamentet bör ha en djupare diskussion kring dessa frågor, varför vi även vill skulle vilja ge mer utrymme till ansvarsfrihetsdebatten. Vi är även positiva till principen om att Europaparlamentet ska ha ett gemensamt miles system till förmån för billigare flygresor, även om vi har mycket svårt att se hur detta skulle kunna genomföras i praktiken. Slutligen anser vi det inte vara fel att parlamentet beviljar kulturpriser. Vi är dock högst kritiska till parlamentets journalistpris, och anser det inte lämpligt att parlamentet beviljar pris till journalister som har som arbete att granska detsamma. Vi anser därför att detta pris bör avskaffas. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag avstod från att rösta om detta dokument trots att man i revisionsrättens revision fastställer att alla institutioner, när det gäller de administrativa utgifterna 2009, på ett tillfredsställande sätt har använt de övervaknings- och kontrollsystem som krävs enligt budgetförordningen och de granskade transaktionerna inte innehöll några väsentliga fel. Europaparlamentets generalsekreterare intygade också den 2 juli 2010 med rimlig säkerhet att parlamentets budget har genomförts i enlighet med principerna för sund ekonomisk förvaltning och att den kontrollram som har införts ger nödvändiga garantier för de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Jag anser att det på grund av den nuvarande finansiella situationen är nödvändigt för parlamentet att, tillsammans med alla EU-institutioner, hitta de kostnadseffektivaste sätten att använda finansiella och mänskliga resurser, inklusive eventuella besparingar, samt elektroniska verktyg och metoder för att tillhandahålla effektiva tjänster. Vi måste genomföra en långsiktig översyn av Europaparlamentets budget och besluta om de pengar som kan sparas i framtiden för att minska kostnaderna och hitta medel som gör det möjligt för parlamentet att arbeta effektivt som ett av de lagstiftande organen. Jag vill också påpeka att medborgarna har rätt att veta hur deras skattepengar används och hur EU-institutionerna och de politiska organen använder de befogenheter som de har fått. Anne E. Jensen: skriftlig. - (DA) Danska folkpartiet är emot punkt 112. Det är viktigt att det fortsätter att vara jämställdhet för de europeiska språken i EU. Förutom denna punkt innehåller betänkandet många kloka initiativ. Karin Kadenbach: skriftlig. - (DE) När det gäller punkt 129 i betänkandet om ansvarsfrihet för budgetåret 2009, EU:s allmänna budget - Europaparlamentet, som gäller ”den frivilliga pensionsfonden” vill jag framhäva att jag kategoriskt röstar mot denna fond eftersom det innebär att man använder skattebetalarnas pengar för att finansiera pensionsfonder för ledamöter av Europaparlamentet (punkt 129 i). Det finns ingen anledning att höja pensionsåldern i systemet från 60 till 63 år (punkt 129 ii). Det är bra att förvaltarna av fonden uppmanas att anta en försiktigare och mer balanserad investeringsstrategi (punkt 129 iii). Principiellt sett är jag positiv till att fasa ut det nuvarande pensionssystemet. Jörg Leichtfried, Evelyn Regner och Hannes Swoboda: skriftlig. - (DE) När det gäller punkt 129 i betänkandet om ansvarsfrihet för budgetåret 2009, EU:s allmänna budget - Europaparlamentet, som gäller ”den frivilliga pensionsfonden” vill jag framhäva att vi kategoriskt har röstat emot denna fond eftersom den innebär att man använder skattebetalarnas pengar för att finansiera pensionsfonder för ledamöter av Europaparlamentet (punkt 129 i). Det finns ingen anledning att höja pensionsåldern för systemet från 60 till 63 år (punkt 129 ii). Det var bra att förvaltarna av fonden uppmanades att anta en försiktigare och mer balanserad investeringsstrategi (punkt 129 iii). Principiellt sett är jag positiv till att fasa ut det nuvarande pensionssystemet. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för det ändringsförslag där man kräver större öppenhet vid godkännandet av ledamöternas ersättning för allmänna utgifter. Iosif Matula: skriftlig. - (RO) Jag har röstat för detta betänkande eftersom jag anser att det behövs vissa åtgärder som både syftar till att göra ledamöternas verksamhet effektivare och förbättra institutionstjänstemännens resultat och infrastrukturen när det gäller säkerhet, informationsteknik, tillträde för besökande och minskade koldioxidutsläpp. Säkerhetspolitiken måste ses över genom att man genomför ett intelligent, aktuellt system för parlamentet med användning av åtgärder innanför byggnaderna och procedurer för åtkomstkontroll samt inom EU-institutionernas område. Inom kommunikationstekniken krävs det förbättringar när det gäller åtkomst till trådlösa nätverk innanför institutionens byggnader. Å andra sidan bör avdelningen för kommunikationsteknik föreslå särskilda åtgärder för att ersätta hårdkopior av förvaltningsdokument med miljövänliga, elektroniska versioner. EU-institutionerna är viktiga turistattraktioner i Bryssel. Undersökningar visar att inflödet av turister är större under semesterperioderna och under veckosluten. Besökscentrumets verksamhet och besöksprogrammen bör anpassas till dessa krav. Det är en prioritering att senast 2020 minska koldioxidutsläppen med 30 procent. Jag stöder initiativet att ersätta den nuvarande bilparken med miljövänliga fordon med tanke på de korta reseavstånden, som är lämpliga för elbilarnas batteriliv. Paul Murphy: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för resolutionsförslaget, eftersom man har tagit upp den allmänna tanken om kostnadseffektivitet i EU. Jag är positiv till att skära ner kostnaderna för Europaparlamentet. Men besparingarna får inte göras på bekostnad av vanliga arbetstagare i Europaparlamentet. Deras rättigheter bör under alla omständigheter skyddas. Jag stöder utgifter för PR-verksamhet för tillgängliga konstnärliga och kulturella evenemang som kan berika EU-medborgarnas liv. Därför har jag stött Lux-priset, trots farhågor om den till synes stora del av budgeten som betalas ut för just denna utmärkelse. Besparingar kan och bör göras genom att begränsa ledamöternas utgifter och löner, till exempel genom att knyta dagtraktamentet till utgifter som betalas med värdekuponger. Jag har också stött höjningen av pensionsåldern för ledamöter från 60 till 63 år. Jag anser att företrädare som genomför en nedskärning av levnadsstandarden för arbetstagare åtminstone bör acceptera att deras privilegier utsätts för samma behandling. Emellertid håller jag inte med om att pensionsåldern för arbetstagare bör höjas. Jag kommer att fortsätta att stödja arbetstagare och fackföreningsmedlemmar i deras kamp mot höjningen av pensionsåldern. Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Jag kan inte rösta för ansvarsfrihet för Europaparlamentets budget eftersom den vandrande cirkusen mellan Bryssel och Strasbourg ensamt är ohållbar för skattebetalarna. Europaparlamentet bör ha ett enda säte hellre än att flytta allt för en vecka i månaden. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Bland annat fastställer man i den antagna texten att Europaparlamentet uppmärksammar de budgetbegränsningar som många medlemsstater står inför på grund av den finansiella och ekonomiska krisen och behovet av att kritiskt se över möjliga besparingar på alla nivåer, däribland på EU-nivå. Mot bakgrund av denna situation betonar parlamentet att verkliga besparingar skulle kunna åstadkommas om parlamentet hade en enda arbetsplats på samma ort. Licia Ronzulli: Angående administrativa utgifter under 2009 uppger revisionsrätten att de system för övervakning och kontroll som krävs enligt budgetförordningen fungerade tillfredsställande vid samtliga institutioner, samt att de granskade transaktionerna inte innehöll några väsentliga fel. Den 2 juli 2010 intygade Europaparlamentets generalsekreterare med rimlig säkerhet att parlamentets budget har genomförts i enlighet med principerna för sund ekonomisk förvaltning och att den kontrollram som har införts ger nödvändiga garantier för de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Genom det betänkande som vi antar i dag beviljar talmannen ansvarsfrihet för genomförandet av Europaparlamentets budget för budgetåret 2009. Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag stöder större öppenhet i parlamentet och välkomnar särskilt öppenhet när det gäller GEA (grupppen för ekonomisk-politisk analys). Marianne Thyssen: skriftlig. - (NL) Jag har röstat för Ville Itäläs betänkande men jag har invändningar mot skäl 113. Jag instämmer inte alls med detta skäl där man föreslår ett nytt tolktjänstsystem för ”arbetsgrupper”. Jag kan inte gå med på detta av följande anledningar: Det system man föreslår överensstämmer inte med principen om lika behandling av de officiella språken i EU och av deras användare. Det kommer i slutändan att leda till att man utesluter de sex språk som nämns. Det kommer i praktiken att bli omöjligt att genomföra systemet, helt enkelt därför att ledamöterna i fråga kommer att tvingas lämna in en begäran om tolkning på ett kompletterande språk innan de tar del av föredragningslistan. Detta innebär en risk för att språkpolitiken förvandlas till ett maktspel. Om vi verkligen vill göra besparingar när det gäller språk måste vi kräva att detta system tillämpas lika för alla. Om vi slutar att beakta principen att vissa ledamöter bör få tala på sitt eget språk kommer detta att bli mindre viktigt även för andra ledamöter. Därför finns det bara ett alternativ om vi måste spara in på tolktjänster i "arbetsgrupperna”: använda enbart engelska, både för att tala och lyssna. I så fall kommer alla att vara jämställda inför lagen och vi kommer att kunna göra besparingar. Derek Vaughan: skriftlig. - (EN) Jag kunde inte stödja beviljandet av ansvarsfrihet för Europaparlamentet eftersom vissa problem fortfarande är olösta. Trots att parlamentet har vidtagit åtgärder för att förbättra sin budget och göra besparingar finns det fortfarande frågor om sådant som finansieringen av priser, som för närvarande betalas av skattebetalarna. Dessutom underlät man i det slutliga betänkandet att erkänna de pengar som slösas bort på Strasbourg. Av betänkandet framgick det emellertid att man gör vissa framsteg. Efter dagens omröstning måste man genomföra nya regler för att se till att ledamöter från alla EU-länder garanterar öppenhet om sina kontorsutgifter. I betänkandet krävde man också en översyn av parlamentets utgifter för att garantera att besparingar görs i framtiden. Luís Paulo Alves: Jag röstar för detta förslag eftersom jag samtycker till ansvarsfrihetsförfarandena där lämpliga budgetanslag föreslås för varje budgetrubrik. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta betänkande och har samtyckt till att Europaparlamentet uppskjuter sitt beslut om att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av rådets budget för budgetåret 2009. Rådet har inte accepterat någon inbjudan att officiellt och formellt träffa parlamentets budgetkontrollutskott som bär ansvaret för ansvarsfrihetsförfarandet eller med dess föredragande för att diskutera frågor som rör rådets budgetgenomförande för 2009. Rådet har också vägrat lämna ett skriftligt svar som skulle ge parlamentet den information och de handlingar som hade begärts. Jag håller med föredraganden om att rådet senast den 15 juni 2011 måste ge parlamentets budgetkontrollutskott fullständiga skriftliga svar samt samtliga begärda handlingar. Rådet måste också inför medborgarna ansvara för de medel som ställts till dess förfogande, och för att underlätta informationsutbytet i ansvarsförfarandet måste rådet följa samma strategi som de övriga institutionerna. Lara Comi: Jag har röstat mot att bevilja ansvarsfrihet för rådets allmänna budget för 2009 eftersom rådet har vägrat besvara frågor från parlamentet om detta ärende och har underlåtit att tillhandahålla de viktiga handlingar som parlamentet begärde. Jag är därför för att skjuta upp ansvarsfriheten för 2009. Diogo Feio: Ännu en gång visar det beslut som just har fattats rådets bestående brist på samarbete som rör genomförandet och öppenheten av dess budget. På grund av den öppenhet och den stränghet som EU-medborgarna behöver anser jag inte att rådet är befriat från sitt ansvar att offentliggöra räkenskaper för de medel som är tillgängliga för rådet. Därför håller jag med föredraganden om hans beslut att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet för rådets räkenskaper tills rådet lämnar den information och de handlingar som föredraganden kräver och även en fullständig förteckning över budgetöverföringarna. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta dokument eftersom man där skjuter upp beslutet att bevilja rådets generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av rådets budget för budgetåret 2009. Skälen till att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet är följande: För det första har rådet inte tackat ja till någon inbjudan att officiellt och formellt träffa det parlamentsutskott som är ansvarigt för ansvarsfrihetsförfarandet eller dess föredragande för att diskutera frågor rörande rådets genomförande av budgeten för 2009. För det andra vägrade rådet att lämna ett skriftligt svar som skulle ge parlamentet den information och de handlingar som begärdes in från rådet i bilagan till en av föredraganden undertecknad skrivelse av den 14 december 2010. För det tredje har inte parlamentet fått några grundläggande handlingar från rådet, t.ex. en fullständig förteckning över budgetöverföringarna. Jag har röstat för detta beslut eftersom det är min fulla övertygelse att medborgarna har rätt att veta hur deras skattepengar används och hur institutionerna och de politiska organen använder de befogenheter de har fått. Agnès Le Brun: Som man varje år kräver har Europaparlamentet framfört sin åsikt om huruvida EU:s budget har genomförts korrekt av de olika byråer och institutioner som är ansvariga för den. De anslagna beloppen är öronmärkta för särskilda ändamål och syftet med ansvarsfrihetsförfarandet är att i efterhand kontrollera att man har rättat sig efter dessa syften. Detta är en viktig rättighet för parlamentet som t.ex. visas av dess inflytande på Santerkommissionens avgång 1999. I år vägrade jag, tillsammans med de flesta ledamöter i Europaparlamentet, bevilja ministerrådet ansvarsfrihet för sin verksamhet under budgetåret 2009. De institutioner vars verksamhet granskas av parlamentet genom budgetkontrollutskottet, som jag är ledamot av, måste samarbeta med detta utskott, t.ex. genom att ge dem alla de handlingar som behövs för att kontrollera att de allmänna medlen används på rätt sätt. I detta fall var emellertid rådets samarbete helt otillräckligt. Därför har vi beslutat att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet till hösten så att man kan genomföra de kontroller som krävs för budgetöppenheten. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Jag stöder följande: 1. Europaparlamentet skjuter upp sitt beslut om att bevilja rådets generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av rådets budget för budgetåret 2009. 2. Europaparlamentet redovisar sina iakttagelser i resolutionen nedan. 3. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända detta beslut och den resolution som utgör en del av beslutet till rådet, kommissionen, domstolen, revisionsrätten, Europeiska ombudsmannen och europeiska datatillsynsmannen samt att se till att de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning (L-serien). Licia Ronzulli: Genom dagens betänkande skjuter parlamentet upp sitt beslut om att bevilja rådets generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av rådets budget för budgetåret 2009. Derek Vaughan: skriftlig. - (EN) Jag har stött parlamentets beslut att skjuta upp sitt beslut om att bevilja rådet ansvarsfrihet eftersom jag anser att rådet inte har gett parlamentet tillräcklig information om sina räkenskaper. Rådet måste granskas på samma sätt som varje annan EU-institution och måste lämna in skriftliga handlingar för att beviljas ansvarsfrihet. I betänkandet ställer man ett antal frågor till rådet, av vilka inte många har besvarats. Utan konkreta förklaringar av rådet om specifika frågor är det inte möjligt att ge dem klartecken för sina räkenskaper. Beslutet att bevilja ansvarsfrihet kommer att fattas vid ett senare datum, när tillräcklig information har lämnats. Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag har röstat för att skjuta upp beslutet om att ge rådet ansvarsfrihet för 2009. Mot bakgrund av den nya situation som har uppkommit genom ikraftträdandet av Lissabonfördraget kan man inte acceptera rådets fortsatta vägran att underkasta sig ett ansvarsfrihetsförfarande, och att därvid beakta sin ansvarsskyldighet. Rådets utgifter måste övervakas lika mycket som andra EU-organs utgifter om man ska ta vederbörlig hänsyn till EU:s öppenhetsinitiativ. Luís Paulo Alves: Jag röstar för detta förslag, eftersom jag samtycker till ansvarsfrihetsförfarandena där lämpliga budgetanslag föreslås för varje budgetrubrik. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har stött detta betänkande om ansvarsfrihet för genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2009. Revisionsrättens räkenskaper för budgetåret 2009 har granskats av ett externt företag, PricewaterhouseCoopers. I sina slutsatser redovisade detta företag inga betydelsefulla iakttagelser som avsåg revisionsrätten. Jag välkomnar revisionsrättens revisionsstrategi för perioden 2009-2012 och stöder dess prioriterade mål - att maximera den samlade effekten av revisionerna och öka effektiviteten genom optimal användning av resurserna. Jag förväntar mig att revisionsrätten uppvisar framsteg i denna riktning. Jag håller med föredraganden om att revisionsrätten i framtiden måste ge fullständigare information i sina rapporter om byråerna, särskilt när det gäller slutsatserna i internrevisorernas rapporter. Jag välkomnar de åtgärder som revisionsrätten vidtagit för att reformera och kontinuerligt förbättra sin roll i linje med parlamentets begäran om att revisionsrättens bedömningar och granskningar ska ha en bredare och djupare verkan och att dess uppgifter ska vara tillförlitligare. Man har också noterat att det har skett en stadig förbättring av fördelningen bland män och kvinnor bland revisionsrättens personal. Den ojämna könsfördelningen på assistent-, enhetschefs- och direktörsnivå har minskat. Lara Comi: Jag har röstat för att bevilja ansvarsfrihet för revisionsrättens genomförande av den allmänna budgeten för 2009 därför att de flesta av de i förväg fastställda målen som gäller budgeten har uppfyllts och detaljerad och öppen information har getts. Diogo Feio: Jag välkomnar den uttömmande analys som har utförts av en extern konsult, där man bekräftar att årsredovisningen ger en rättvisande bild av Europeiska revisionsrättens finansiella ställning och även att resurserna har använts på ett korrekt sätt för de avsedda ändamålen. Jag välkomnar också revisionsrättens revisionsstrategi för 2009-2012 där man syftar till att maximera den samlade effekten av revisionerna och öka effektiviteten genom bättre användning av resurserna. Jag gratulerar därför revisionsrätten till dess utmärkta resultat 2009 och håller med föredraganden om alla hans slutsatser. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta dokument eftersom revisionsrättens generalsekreterare beviljas ansvarsfrihet för genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2009. Det är också viktigt att revisionsrätten uppmanas att överväga möjligheten av en omorganisering så att vissa ledamöter blir ansvariga för vissa politikområden och andra ledamöter för grupper av medlemsstater, om de nationella revisionsmyndigheterna inte kan kontrollera utgifterna från EU:s budget på ett effektivt sätt. Det har också noterats att antalet ledamöter i revisionsrätten nyligen praktiskt taget har fördubblats, medan detta inte är fallet när det gäller politikområden, och revisionsrätten skulle kunna överväga detta alternativ. Oberoende, integritet, opartiskhet, skicklighet och yrkeskunnighet är grundläggande värden för revisionsrätten och jag anser att vi måste betona och upprätthålla dessa värden. Giovanni La Via: skriftlig. - (IT) Jag har röstat för att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2009, avsnitt V - revisionsrätten. Som bekant genomförs den externa revisionen av EU:s budget av revisionsrätten själv. Därför utsågs, liksom de två föregående åren, ett externt företag, PricewaterhouseCoopers, att granska revisionsrättens budget. Revisionsrätten fick beröm för den goda kvaliteten på den årliga verksamhetsrapporten, som visade att transaktionerna och verksamheten var lagliga och helt korrekta. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för detta betänkande och välkomnar revisionsrättens revisionsstrategi för perioden 2009-2012 samt stöder dess prioriterade mål - att maximera den samlade effekten av revisionerna och öka effektiviteten genom optimal användning av resurserna. Jag förväntar mig att revisionsrätten kommer att rapportera om de åtgärder som har vidtagits för att genomföra denna revisionsstrategi och att uppvisa framsteg i denna riktning genom att använda centrala resultatindikatorer, särskilt genom införandet av de centrala resultatindikatorerna 1-4 under 2010. Jag välkomnar särskilt planen att offentliggöra uppföljningar av de särskilda rapporterna för att öka deras verkan. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I detta betänkande beviljas revisionsrättens generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) Genom dagens resolution beviljar parlamentet revisionsrättens generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2009. Parlamentet är bekymrat över minskningen av detaljerad information i revisionsrättens särskilda årsrapporter om byråerna. Parlamentet uppmanar revisionsrätten att i framtiden ge fullständigare information i sina rapporter om byråerna, särskilt när det gäller slutsatserna i internrevisorernas rapporter. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat mot beslutet att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs budget för budgetåret 2009. Den 11 mars 2011 beslöt Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) att inleda en undersökning om tvivelaktiga metoder som utövats av EESK:s sekretariat. Jag håller med föredraganden om att EESK och Olaf bör rapportera till Europaparlamentet om hur ärendet fortskrider och om dess resultat. EESK måste till fullo samarbeta med Olaf och ge Olafs anställda allt stöd de behöver för att utföra sina undersökningar. Jag anser att Europaparlamentets budgetkontrollutskott, som är ansvarigt för ansvarsfrihetsförfarandet, noggrant måste följa upp frågan för att få ytterligare information om inverkan av Olafs undersökning och ta hänsyn till resultatet i samband med ansvarsfrihetsförfarandet för 2010. Dessutom anser jag att de anklagelser som framförts till Olaf påtagligt påverkar unionens rykte eftersom de är riktade mot en av EU:s institutioner. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Jag har inte stött ansvarsfriheten för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2011, avsnitt VI - Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Alla är medvetna om att denna institutions budget för 2009 har undersökts av Olaf. Jag anser att Europaparlamentet måste kräva mer information om det som har hänt för att kunna fatta rätt beslut om denna ansvarsfrihet. Med utgångspunkt från den information som hittills har tillhandahållits finns det missförhållanden inom denna EU-institution som beskrivs som allvarliga problem som gäller det sätt på vilket dess sekretariat fungerar. Lara Comi: Jag har röstat för att bevilja Europeiska ekonomiska och sociala kommittén ansvarsfrihet för sin budget 2009 eftersom jag, trots de frågor som har tagits upp av den senaste undersökningen av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), är säker på att det är möjligt att klargöra de aspekter som inte var öppna och att inför framtiden förbättra rapportförfarandena. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater valde att i detta läge inte bevilja Ekonomiska och sociala kommittén ansvarsfrihet för verksamhetsåret 2009. Efter en intern anmälan valde Olaf att starta en utredning, och för att kunna ha alla de fakta som krävs skulle vi därför vilja invänta resultatet av denna utredning innan vi beviljar ansvarsfrihet. Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag har med stor oro noterat de klagomål som kan leda till påföljder (whistleblowing) när det gäller den eventuella misshushållningen inom EESK och att man nu väntar på att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) ska vidta åtgärder. Jag håller med föredraganden när han insisterar på att både EESK och Olaf ska informera den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten om hur ärendet fortskrider och om dess resultat. De anklagelser som just har framförts kan få en skadlig inverkan på EU:s rykte eftersom de avser den interna funktionen hos en av EU:s institutioner. Vi behöver veta om de fastställda störningarna är begränsade till en enstaka åtgärd eller om de innebär kontinuerliga regelbrott. Trots detta vill jag gratulera revisionsrätten till den rapport som har utarbetats när det gäller EESK och den utveckling som uppnåddes under budgetåret 2009 och jag instämmer i föredragandens slutsatser. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta dokument eftersom Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs generalsekreterare beviljas ansvarsfrihet för genomförandet av EESK:s budget för budgetåret 2009. EESK uppmanas att genomföra en heltäckande granskning av utgifterna under 2011 inom alla verksamhetsområden för att se till att alla utgifter ger resultat och för att det ska vara möjligt att fastställa områden där man skulle kunna göra besparingar som skulle minska pressen på budgeten under denna svåra period. Det gläder mig att revisionsrätten i sin årsrapport angav att revisionen inte ledde till några väsentliga iakttagelser när det gäller EESK. Under 2009 hade EESK tillgång till åtagandebemyndiganden som sammanlagt uppgick till 122 000 000 euro (118 000 000 euro 2008) med en utnyttjandegrad på 98,02 procent, vilket var över genomsnittet för de övriga institutionerna (97,69 procent). David Martin: skriftlig. - (EN) Samtidigt som jag röstar om detta betänkande uppmanar jag EESK, och särskilt dess generalsekreterare, att till fullo samarbeta med Olaf och att ge Olafs anställda allt det stöd de behöver för att utföra sina undersökningar när det gäller anklagelserna om administrativa missförhållanden. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Härigenom beviljas revisionsrättens generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av EESK:s budget för budgetåret 2009. Parlamentet anser att de anklagelser som har framförts till Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) påtagligt påverkar unionens rykte eftersom de avser den interna funktionen hos en av dess institutioner, EESK, och avser allvarliga brister i det sätt på vilket dess sekretariat fungerar. Parlamentet anser också att de fastställda störningarna inte är begränsade till en enstaka åtgärd, utan kan innebära kontinuerliga regelbrott som kan utgöra ett fall av administrativt missförhållande. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta betänkande och stött Europaparlamentets beslut om att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Regionkommitténs budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten angav i sin årsrapport att revisionen inte ledde till några väsentliga iakttagelser när det gällde Regionkommittén (ReK). Jag välkomnar att ReK 2009 uppdaterade sitt budgetanalytiska övervakningsinstrument (BudgetWatch) som ger mer heltäckande information om ReK:s budget och underlättar genomförandet av ReK:s budgetresurser, samt fastställer de områden som kräver ledningens uppmärksamhet. Jag håller med föredraganden om att Regionkommitténs ledamöter ska redovisa sina ekonomiska intressen och lämna relevant information om yrkesverksamheter som ska redovisas. ReK måste följa upp denna fråga i sin årliga verksamhetsrapport. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) Jag stöder inte ansvarsfriheten för genomförandet av Regionkommitténs budget eftersom denna institution bara är ett rådgivande organ. Eftersom ReK också är ett organ som företräder EU-regionernas intressen anser jag att dess finansiering bör komma uteslutande från regionerna. Lara Comi: skriftlig. - (IT) Jag har röstat för att bevilja ansvarsfrihet för Regionkommitténs allmänna budget 2009. Jag har gjort detta inte bara därför att de årliga verksamhetsrapporterna har förberetts på ett beundransvärt sätt utan också därför att tekniken för redigering och insamling av information har moderniserats och förbättrats för att uppnå större öppenhet. Diogo Feio: Jag välkomnar slutsatserna i revisionen från revisionsrätten. I deras årliga rapport fastställer man att revisionen inte ledde till några väsentliga iakttagelser. Jag välkomnar också det utmärkta resultat och den fortsatt höga kvalitet som utmärker de årliga rapporterna om Regionkommitténs verksamhet. Slutligen instämmer jag i föredragandens slutsatser och lovordar ReK för att ha infört uppföljningen av parlamentets tidigare ansvarsfrihetsbeslut. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta dokument eftersom Regionkommitténs generalsekreterare beviljas ansvarsfrihet för genomförandet av ReK:s budget för budgetåret 2009. ReK uppmanas att genomföra en heltäckande granskning av utgifterna under 2011 inom alla verksamhetsområden för att se till att alla utgifter ger resultat och för att det ska vara möjligt att fastställa områden där man skulle kunna göra besparingar som skulle minska pressen på budgeten under denna svåra period. Under 2009 hade ReK tillgång till åtagandebemyndiganden som sammanlagt uppgick till 88 000 000 euro (93 000 000 euro 2008) med en utnyttjandegrad på 98,37 procent, vilket var över genomsnittet för de övriga institutionerna (97,69 procent). Samtidigt angav revisionsrätten i sin årsrapport att revisionen inte ledde till några väsentliga iakttagelser när det gäller ReK. Jag lovordar ReK för den fortsatt höga kvaliteten av dess årliga verksamhetsrapporter och välkomnar införandet av uppföljningen av parlamentets tidigare ansvarsfrihetsbeslut. Giovanni La Via: skriftlig. - (IT) Först av allt vill jag tacka alla som har arbetat med texten samt gratulera Regionkommittén vars revision inte ledde till några väsentliga iakttagelser. Jag vill dessutom framhäva att Regionkommittén under 2009 hade tillgång till åtagandebemyndiganden som sammanlagt uppgick till 88 miljoner euro (2008: 92 miljoner euro) med en utnyttjandegrad på 98,37 procent, vilket var över genomsnittet för de övriga institutionerna (97,69 procent). Alla transaktioner och verksamheter som har genomförts av Regionkommittén utfördes på ett helt lagligt och korrekt sätt. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för detta betänkande där Regionkommittén (ReK) beviljas ansvarsfrihet och det gläder mig att parlamentet i vår resolution ”upprepar sin ståndpunkt att redovisningen av de ekonomiska intressena för ledamöter i unionens samtliga institutioner i öppenhetens intresse bör finnas tillgänglig på internet genom ett offentligt register. Parlamentet påminner Regionkommittén om sin begäran att Regionkommitténs ledamöter ska redovisa sina ekonomiska intressen, lämna relevant information om yrkesverksamheter som ska redovisas, samt uppdrag och verksamheter för vilka ersättning erhålls. Parlamentet noterar med tillfredsställelse Regionkommitténs svar i detta ärende, särskilt skrivelsen av den 11 februari 2011 från Regionkommitténs ordförande, och uppmanar Regionkommittén att i sin årliga verksamhetsrapport följa upp denna fråga”. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Härigenom beviljas revisionsrättens generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av revisionsrättens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) Genom dagens resolution beviljar parlamentet Regionkommitténs generalsekreterare ansvarsfrihet för genomförandet av Regionkommitténs budget för budgetåret 2009. Parlamentet lovordar ReK för den fortsatt höga kvaliteten på dess årliga verksamhetsrapporter och välkomnar införandet av uppföljningen av parlamentets tidigare ansvarsfrihetsbeslut. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta betänkande och stött Europaparlamentets beslut att bevilja kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för budgetåret 2009. EUF är det viktigaste instrumentet för unionens utvecklingssamarbete med länderna i Afrika, Västindien, Stillahavsområdet och de utomeuropeiska länderna och territorierna. Revisionsrätten bedömer att de slutgiltiga årsredovisningarna för den åttonde, nionde och tionde EUF i allt väsentligt ger en rättvisande bild av EUF:s finansiella ställning per den 31 december 2009. Jag håller också med föredraganden om att EUF bör föras in i budgeten, vilket kommer att förbättra ansvarstagande och öppenhet i samband med finansieringen och stärka den demokratiska kontrollen samt göra de olika politikområdena mer samordnade gentemot AVS-länderna. Jag anser också att man vid översynen av riktlinjerna för kommissionens budgetstöd bör ägna särskild uppmärksamhet åt tillsyns- och kontrollsystemen. Kommissionen måste skärpa övervakningen av och förbättra den årliga rapporteringen om efterlevnaden. Slavi Binev: skriftlig. - (BG) På grund av finanskrisen måste EU inrikta sina utgifter på att hantera krisen. Cirka 15 procent av EU-medborgarna lever under fattigdomströskeln. Vilken betydelse har åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden för dessa människor? Jag är inte mot Europeiska utvecklingsfonden men jag anser att EU, för att stödja de andra länderna först måste ta itu med sina egna problem. Jag är säker på att ovan nämnda 15 procent av EU-medborgarna också förväntar sig detta. Lara Comi: Jag har röstat för att bevilja ansvarsfrihet för åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden för 2009. Jag gjorde detta eftersom jag vid läsningen av betänkandet kunde se hur effektivt resurserna har förvaltats för att uppnå de fastställda målen. Dessutom instämmer jag med utvecklingsprioriteringarna och anser att revisionsförfarandena är perfekt anpassade för förhandskontrollen av fel, bedrägerier och hamstring av medborgare utan behörighet. Diogo Feio: Europeiska utvecklingsfonden (EUF) är fortfarande det viktigaste instrumentet EU har för att bevilja utvecklingsstöd till länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) samt till de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT-länderna) och fortfarande ligger utanför EU:s budget, trots att den genomförs enligt specifika ekonomiska regler. EUF måste därför omedelbart ingå i EU:s budget för att möjliggöra ökad demokratisk kontroll, ansvarstagande och öppenhet i samband med finansieringen. I detta betänkande gör man en uttömmande analys av budgetsituationen för åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden och riktar uppmärksamheten på några frågor som är i starkt behov av översyn och genomförande av förhandskontroller vid delegationerna och partnerländernas system för internkontroll, särskilt när det gäller förfaranden för offentlig upphandling. Slutligen visar detta betänkande än en gång att det fortfarande återstår mycket att göra när det gäller förvaltningen av EUF och dess korrekta användning. Därför instämmer jag i föredragandens slutsatser och gratulerar honom till hans arbete. João Ferreira: skriftlig. - (PT) Det behövs större samstämmighet i EU:s utvecklingsstöd och samarbetspolitik, framför allt när det gäller länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Detta är ännu viktigare nu när dessa länder står inför enorma påtryckningar, och till och med utpressning, från EU att acceptera påbud i from av de ”ekonomiska partnerskap” som innebär ett hot mot deras intressen och äventyrar effektiviteten av det stöd som ges med instrument som t.ex. Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Föredraganden vidhåller att införandet av EUF i unionens budget kommer att stärka den demokratiska kontrollen, ansvarstagandet och öppenheten i samband med finansieringen. Vi betonar starkt att detta införande av EUF i EU:s allmänna budget inte får leda till någon minskning totalt av utvecklingsanslagen jämfört med de två nuvarande finansieringsinstrumenten. Som föredraganden nämnde betonar vi också behovet av att studera och bedöma de bästa sätten att öka mottagarländernas förmåga att absorbera EUF-stöd, som till att börja med innebär att både regeringar och medborgare måste bli djupt engagerade i att inrätta och genomföra program och att fastställa prioriteringar. Som föredraganden säger krävs det också full kunskap om vilka utgifter som är lämpliga. Ilda Figueiredo: skriftlig. - (PT) Vi är medvetna om att det behövs större samstämmighet i EU:s utvecklingsstöd och samarbetspolitik, framför allt när det gäller länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Detta är ännu viktigare nu när dessa länder står inför enorma påtryckningar från EU, och till och med utpressning, att acceptera påbud i from av de ”ekonomiska partnerskap” som innebär ett hot mot deras intressen och äventyrar effektiviteten av det stöd som ges med instrument som t.ex. Europeiska utvecklingsfonden (EUF). De så kallade avtalen om ekonomiskt partnerskap är ett bra exempel. Föredraganden vidhåller att införandet av EUF i unionens budget kommer att stärka den demokratiska kontrollen, ansvarstagandet och öppenheten i samband med finansieringen. Vi betonar starkt att detta införande av EUF i EU:s allmänna budget inte får leda till någon minskning totalt av utvecklingsanslagen jämfört med de två nuvarande finansieringsinstrumenten. Som föredraganden nämnde betonar vi också behovet av att studera och bedöma de bästa sätten att öka mottagarländernas förmåga att absorbera EUF-stöd, som till att börja med innebär att både regeringar och medborgare måste bli djupt engagerade i att inrätta och genomföra program och att fastställa prioriteringar. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag har röstat för att bevilja ansvarsfrihet för Europeiska utvecklingsfonden. Jag välkomnar att parlamentet i sitt betänkande upprepar sitt stöd för införandet av EUF i budgeten, vilket kommer att stärka den demokratiska kontrollen, ansvarstagandet och öppenheten i samband med finansieringen samt göra de olika politikområdena bättre samordnade gentemot AVS-länderna. Betänkandet innehåller en hänvisning till kommissionens uttalande om att man vill föreslå att EUF förs in i unionens budget under diskussionerna om nästa budgetram och att man kommer att hålla parlamentets budgetkontrollutskott fullständigt informerat om detta initiativ. Parlamentet insisterar dock på att detta införande av EUF i EU:s budget inte får leda till någon minskning totalt av utvecklingsanslagen jämfört med de två nuvarande finansieringsinstrumenten. Parlamentet uppmanar rådet och medlemsstaterna att reagera positivt på kommissionens förslag och att godkänna att EUF i sin helhet kommer att ingå i unionens budget fr.o.m. 2014, som en del av nästa budgetram. Parlamentet anser att denna åtgärd borde ha vidtagits för länge sedan och att EUF bör inlemmas i budgeten så snart som möjligt. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Härigenom beviljas kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för åttonde, nionde och tionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) för budgetåret 2009. Jag betonar att parlamentet noterar att EUF inte ingår i EU:s budget, trots att fonden är det viktigaste instrumentet för att erbjuda utvecklingsstöd till befolkningen i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) och de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT-länderna). Angelika Werthmann: skriftlig. - (DE) Jag har röstat för Bart Staes betänkande eftersom han bl.a. åter talar för att Europeiska utvecklingsfonden (EUF) ska ingå i EU:s budget och därigenom uppfylla principerna om demokratisk kontroll, ansvarstagande och öppenhet i samband med finansieringen. Å andra sidan var han också kritisk mot vissa brister, t.ex. de som hade fastställts av revisionsrätten när det gäller förfaranden för offentlig upphandling och en mängd andra kontroller. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta betänkande och samtycker till att Europaparlamentet skjuter upp sitt beslut att bevilja ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska läkemedelsmyndighetens budget för budgetåret 2009. I sin rapport om myndighetens årsredovisning införde revisionsrättens reservationer om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Revisionsrätten rapporterade om fel i upphandlingsförfarandena motsvarande en betydande del av myndighetens totala budget för budgetåret 2009. Jag håller med föredraganden om att myndigheten måste förbättra kvaliteten på sina upphandlingsförfaranden för att åtgärda de brister som revisionsrätten pekat på. Myndighetens internrevisionstjänst har påvisat allvarliga brister, i synnerhet inom området för utvärdering av läkemedel. Jag anser att det är oacceptabelt att myndigheten inte fullt ut tillämpar relevanta regler, vilket innebär att det inte finns någon garanti för att utvärderingen av humanläkemedel utförs av oberoende experter. Myndigheten följer inte fullt ut den egna uppförandekoden genom att fastställa principer och riktlinjer för oberoende och sekretess som ska gälla för såväl styrelse- och kommittémedlemmar som experter och myndighetens personal. Jag håller med om att myndigheten måste underrätta Europaparlamentet om vilka åtgärder den har vidtagit för att garantera experternas oberoende sedan den inrättades. Lara Comi: Jag har röstat mot att bevilja Europeiska läkemedelsmyndigheten (Ema) ansvarsfrihet för budgetåret 2009. Jag har gjort detta eftersom det, enligt revisionsrättens rapport, fanns vissa brister i de transaktioner som redovisningen baseras på och som ger upphov till oro om den korrekta användningen av medlen. Jag är därför för att skjuta upp avslutandet av räkenskaperna för budgetåret 2009 så att ytterligare förvaltningskontroller kan genomföras. Marielle De Sarnez: skriftlig. - (FR) Eftersom det inte finns tillräckliga garantier för oberoendet av de experter som har rekryterats för att genomföra vetenskapliga utvärderingar om humanläkemedel har vi röstat för att skjuta upp att bevilja verkställande direktören för Europeiska läkemedelsmyndigheten ansvarsfrihet för myndighetens budget för budgetåret 2009. Denna fråga om oberoende gäller framför allt granskningen av bantningsmedlet benfluorex, den aktiva beståndsdelen i produkten Mediator, som kan ha utsatts för intressekonflikter. Det visar sig att 500-2 000 människor kan ha avlidit på grund av detta läkemedel och att det har orsakat allvarliga hjärtproblem hos tusentals andra människor. Detta fall visar att experternas bedömningar i viss utsträckning har misslyckats och ger upphov till frågan om experternas skicklighet och oberoende i vårt risksamhälle. Vi måste därför vara ytterst vaksamma. Därför har vi vägrat att ge vårt generella godkännande. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag har röstat för betänkandet om ansvarsfrihet för Europeiska läkemedelsmyndighetens budget 2009, eftersom man därigenom bidrar till kontrollen av hur medlen används av EU-institutionerna. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att göra förbättringar när det gäller fastställande och hantering av intressekonflikter och upphandlingsförfaranden. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag har röstat för detta dokument eftersom man där skjuter upp beslutet att bevilja verkställande direktören för Europeiska läkemedelsmyndigheten ansvarsfrihet för genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009 och att skjuta upp avslutandet av Europeiska läkemedelsmyndighetens räkenskaper för budgetåret 2009. De viktigaste anledningarna är att följande fel gjordes: Ingen formell anbudsinfordran utfärdades, inga detaljerade tekniska specifikationer hade fastställts på förhand, man hade inte tydligt specificerat de tekniska specifikationerna för vilka produkter som skulle inhandlas innan förhandlingen inleddes, ingen utvärderingskommitté hade utsetts och ingen utvärderingsrapport hade utarbetats. De brister som påpekas i rapporten måste också åtgärdas, eftersom myndigheten ger viktiga vetenskapliga råd och vetenskapsbaserade rekommendationer samt visar på bästa praxis för utvärdering och tillsyn av läkemedel i unionen. Giovanni La Via: skriftlig. - (IT) Genom dagens omröstning har parlamentet beslutat att skjuta upp Europeiska läkemedelsmyndighetens avslutande av räkenskaperna för budgetåret 2009. Vi ansåg att vi inte kunde bevilja ansvarsfrihet eftersom revisionsrätten, som ett resultat av de kontroller och den bedömning som har genomförts, avslöjade flera brister av väsentlig betydelse. De största bekymren gäller hanteringen av upphandlingsförfarandena och de kriterier som används vid rekrytering av personal. Jag instämmer därför i det krav på information som har ställts till myndigheten där man också uppmanar myndigheten att senast den 30 juni 2011 informera den ansvarsbeviljande myndigheten om de åtgärder som har vidtagits och de förbättringar som har gjorts, när det gäller alla dessa problematiska frågor. Agnès Le Brun: Som man varje år kräver har Europaparlamentet begärt ett beslut om huruvida unionens budget har genomförts på ett korrekt sätt av de olika byråer och institutioner som är ansvariga för den. Beloppen är öronmärkta för särskilda ändamål och syftet med ansvarsfrihetsförfarandet är att i efterhand kontrollera att dessa syften har följts. Detta är en viktig rättighet för parlamentet, som till exempel illustreras av dess inflytande på Santerkommissionens avgång 1999. I år vägrade jag, tillsammans med de flesta ledamöter i Europaparlamentet, att bevilja Europeiska läkemedelsmyndigheten ansvarsfrihet för sin verksamhet under budgetåret 2009. Detta beror på att man inte på ett korrekt sätt har garanterat oberoendet för de experter som har rekryterats för att göra vetenskapliga bedömningar av humanläkemedel. Det finns t.ex. fortfarande tvivel om eventuella intressekonflikter när det gäller bedömningen av bantningsmedlet benfluorex. Myndighetens upphandlingsförfaranden och kriterier för rekrytering av personal har också kritiserats. Eftersom vi på grund av skandalen med läkemedlet Mediator tvingas öka våra försiktighetsåtgärder innan vi tillåter att läkemedel marknadsförs måste de allvarliga bristerna inom Europeiska läkemedelsmyndigheten åtgärdas. Monica Luisa Macovei: skriftlig. - (EN) I betänkandet om ansvarsfrihet för Europeiska läkemedelsmyndigheten för 2009 föreskriver man att beslutet om ansvarsfrihet ska skjutas upp. Jag har röstat för detta betänkande av tre anledningar. För det första fann Europeiska revisionsrätten allvarliga brister i flera upphandlingsförfaranden, däribland i ett IT-kontrakt som är värt cirka 30 miljoner euro. På grund av dessa brister har man inte kunnat garantera bästa valuta för pengarna. För det andra har Europeiska läkemedelsmyndigheten brutit mot reglerna för rekrytering av personal och för det tredje har man misslyckats med att förhindra intressekonflikter: En månad efter det att den f.d. verkställande direktören hade slutat vid myndigheten gick han över till en konsultbyrå som bl.a. ger råd till läkemedelsföretag när det gäller att utveckla nya läkemedel och minska perioden för marknadsintroduktionen. Trots att Europeiska läkemedelsmyndighetens styrelse till sist beslöt att sätta gränser för den f.d. verkställande direktörens nya och framtida yrkesverksamhet behöver den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten ytterligare förklaringar från läkemedelsmyndigheten om hur man hanterar fall av intressekonflikter. Véronique Mathieu: skriftlig. - (FR) Jag har röstat för att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet för budgetåret 2009 eftersom revisionsrätten införde reservationer i sitt uttalande om lagligheten och korrektheten för de transaktioner som gäller räkenskaperna för budgetåret 2009. Revisionsrätten uppmärksammade bl.a. betydande budgetanslag som hade överförts eller förfallit. Till exempel hade 38 procent av budgeten under rubriken ”byggnader, utrustning och diverse driftskostnader” förts över till budgetåret 2010. Av denna överföring motsvarade 14,8 miljoner euro verksamhet som vid årets slut ännu inte hade genomförts (eller i vissa fall varor som inte mottagits), vilket strider mot principen om årsvis budgetering. Revisionsrätten belyste brister i avgiftshanteringen med betydande förseningar när det gällde att skicka ut betalningskrav (upp till 21 månader) samt brister i myndighetens likviditetsförvaltning och brister i hanteringen av upphandlingsförfaranden. I betänkandet konstaterar man att, av de 32 rekommendationerna från kommissionens tjänst för internrevision (IAS), en betecknas som ”kritisk” och tolv, som i första hand gäller personaladministrationen och hanteringen av intressekonflikter där myndighetens personal ifrågasätts, som ”mycket viktig”. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Genom denna resolution uppskjuter man parlamentets beslut att bevilja Europeiska läkemedelsmyndighetens verkställande direktör ansvarsfrihet för genomförandet av myndighetens budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution uppskjuter parlamentet beslutet om att bevilja verkställande direktören för Europeiska läkemedelsmyndigheten ansvarsfrihet för budgetåret 2009. Parlamentets beslut att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet beror på att revisionsrätten i sin rapport om årsredovisningen för 2009 har infört reservationer i sitt uttalande om de underliggande transaktionernas laglighet och korrekthet. Michèle Striffler: Jag har röstat för Georgios Stavrakakis betänkande, där man föreslår att skjuta upp beslutet om ansvarsfrihet för Europeiska läkemedelsmyndigheten för budgetåret 2009. Revisionsrätten har infört reservationer i sitt uttalande om transaktionernas laglighet och korrekthet när det gäller räkenskaperna för budgetåret 2009. Jag anser att parlamentsledamöterna behöver ytterligare bevis innan de kan föreslå att bevilja eller vägra ansvarsfrihet för denna myndighet. En utfrågning av Ema i detta syfte planeras äga rum i mitten av juli. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag godkände detta betänkande om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för budgetåret 2009. Enligt uppgifter från revisionsrätten är byråns årsräkenskaper för budgetåret 2009 tillförlitliga och de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Jag håller med föredraganden om att byrån måste förbättra sin budgetplanering och personalplanering för att åtgärda bristen på konsekvens mellan budget- och personalprognoserna, och gå vidare med arbetet så långt det är möjligt för att säkerställa en realistisk bedömning av anbud. Byrån bör informera Europaparlamentet om de åtgärder som vidtagits för att förbättra planeringen och övervakningen av sina avtal, för att i framtiden undvika de brister som revisionsrätten rapporterat om. Byrån bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra revisionsrättens rekommendationer. Diogo Feio: Byråns uppgift är att ge institutionerna och myndigheterna i EU och dess medlemsstater stöd och kompetens inom området för grundläggande rättigheter, och att hjälpa dem att vidta och fastställa lämpliga åtgärder inom ramen för EU-rätten. Byråns huvuduppgifter är att samla in, analysera och publicera objektiv, tillförlitlig och jämförbar information om de grundläggande rättigheterna i EU; att med hjälp av nya metoder och normer förbättra uppgifternas jämförbarhet och tillförlitlighet; att bedriva och/eller främja forskning och studier om grundläggande rättigheter; att utarbeta och offentliggöra slutsatser och yttranden om särskilda frågor, antingen på eget initiativ eller på begäran av Europaparlamentet, rådet eller kommissionen, samt att främja en dialog med det civila samhället för att öka allmänhetens kunskap om de grundläggande rättigheterna. Det glädjer mig att Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf), som 2008 hade inlett en undersökning av byrån, avslutade den utan vidare åtgärder. Juozas Imbrasas: Jag röstade för detta dokument eftersom direktören för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter beviljas ansvarsfrihet avseende genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Revisionsrätten har förklarat att den erhållit tillräckliga garantier för att årsredovisningen för räkenskapsåret 2009 är tillförlitlig och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Naturligtvis behöver fyra av de nio rekommendationer som internrevisionstjänsten (IAS) utfärdade efter en granskning av den finansiella förvaltningen fortfarande genomföras. Dessa avser finansieringsbeslut, informationsbehov för rapporterings- och övervakningsändamål, arbetsprogram som visar alla tillgängliga budgetresurser samt finansiella förfaranden och checklistor. Byrån bör vidta åtgärder för att genomföra dessa rekommendationer. Revisionsrätten har funnit tillräckliga garantier för att årsredovisningen för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för budgetåret 2009 i allt väsentligt är tillförlitlig och att de underliggande transaktionerna som helhet är lagliga och korrekta. Revisionsrätten ansåg att byrån skulle kunna förbättra sin budget- och rekryteringsplanering, särskilt när det gäller överföringar mellan avdelningar, den höga andelen lediga tjänster (21 procent) och den stora mängden anslag som förs över. Byrån bör vidta alla nödvändiga åtgärder för att förbättra situationen. Giovanni La Via: Jag har i dagens omröstning gett mitt stöd till begäran om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter för budgetåret 2009. Efter en noggrann bedömning av byråns budget har revisionsrätten, som ansvarar för den externa finansiella kontrollen, förklarat att den erhållit tillräckliga garantier för att de underliggande transaktionerna är lagliga och tillförlitliga. Jag anser att uppmaningen till byrån om att förbättra dess budgetplanering och personalplanering är helt riktig. På samma sätt välkomnar jag byråns utfästelse att undvika framtida upprepningar av de brister som revisionsrätten uppmärksammat i sin rapport. David Martin: Jag röstade för denna resolution om byrån för grundläggande rättigheter och jag stöder de krav som ställs på byrån att gå vidare med arbetet, för att så långt det är möjligt säkerställa en realistisk bedömning av anbud. I resolutionen konstateras att revisionsrätten har kommenterat denna fråga i samband med tilldelningen av tre ramavtal med en total omfattning av 2 575 000 euro, och det betonas i synnerhet att de ekonomiska anbuden i dessa tre fall varierade betydligt både när det gällde pris per enhet och anbudsgivarnas uppskattningar av hur många arbetsdagar som behövdes för genomförandet av samma scenario. Raül Romeva i Rueda: Detta beviljar direktören för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ansvarsfrihet för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: I och med dagens resolution beviljar Europaparlamentet direktören för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ansvarsfrihet för genomförandet av byråns budget för budgetåret 2009. Parlamentet välkomnar byråns utfästelse att förbättra planeringen och övervakningen av sina avtal för att i framtiden undvika de brister som revisionsrätten rapporterat. Parlamentet uppmanar därför byrån att informera den ansvarsfrihetsbeviljande myndigheten om de åtgärder som vidtagits i detta avseende. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag stödde betänkandet om ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten för det europeiska gemensamma företaget för Iter och utveckling av fusionsenergi för budgetåret 2009. Enligt uppgifter från revisionsrätten är räkenskaperna för budgetåret 2009 tillförlitliga och de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget är i ett inledningsskede och hade inte till fullo inrättat sina system för interna kontroller och ekonomisk information vid utgången av 2009. Införandet av dessa system behöver slutföras omedelbart. Det gemensamma företagets totala utnyttjandegrad var 65,3 procent. Jag håller med om att det gemensamma företaget fortfarande befinner sig i ett inledningsskede och att underutnyttjandet i första hand hänför sig till att Euratoms fusionsprogram framskridit för långsamt, vilket även revisionsrätten rapporterade 2008. Jag håller med föredraganden om att det är viktigt att man fastställer under vilka villkor som outnyttjade medel överförs till följande år. Det gemensamma företaget bör, med hänsyn till omfattningen av dess budget, inrätta en revisionskommitté. Lara Comi: Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för det europeiska gemensamma företaget för Iter och utveckling av fusionsenergi för budgetåret 2009 eftersom betänkandet visar att räkenskaperna och de underliggande transaktionerna anses vara tillförlitliga. Vissa brister konstaterades, men dessa hänför sig till att det gemensamma företaget fortfarande befinner sig i ett inledningsskede. Jag anser därför att revisionssystemet och budgetförvaltningen skulle kunna förbättras, under noggrann ledning av kommissionen, och att det gemensamma företaget skulle kunna slutföra genomförandet av sina interna kontroller och finansiella informationssystem. Diogo Feio: Det gemensamma företagets uppgift är att förmedla Europeiska atomenergigemenskapens (Euratom) bidrag till den internationella fusionsenergiorganisationen för Iter, samt att ”bredda inriktningen” i samarbetet med Japan för att snabbt förverkliga utnyttjandet av fusionsenergi. Man ska även förbereda och samordna ett handlingsprogram för att förbereda bygget av en fusionsreaktor för demonstationsändamål (DEMO) och av andra anläggningar på fusionsområdet, däribland den internationella anläggningen för bestrålning av fusionsmaterial (IFMIF). Utöver dess övriga verksamhet är det gemensamma företagets viktigaste uppgifter att utöva tillsyn över förberedelserna på byggplatsen för Iter-projektet, att förse Iter-organisationen med material, ekonomiska bidrag och personalresurser, att samordna verksamhet inom vetenskaplig och teknisk forskning och utveckling när det gäller fusion, samt att hålla kontakt med den internationella Iter-organisationen. Revisionsrätten fann, och föredraganden betonade, att det finns olika aspekter av budgeten som bör förbättras, särskilt de som rör undantag från budgetprinciperna, rollen för kommissionens internrevisionstjänst, inrättandet av en revisionskommitté, den sena inbetalningen av medlemmarnas årsavgifter och villkoren för beviljande av bidrag. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för detta dokument eftersom revisionsrätten har förklarat att den har uppnått en rimlig säkerhet om att räkenskaperna för budgetåret 2009 är tillförlitliga och att de underliggande transaktionerna är lagliga och korrekta. Det gemensamma företaget är i ett inledningsskede och hade inte till fullo inrättat sina system för interna kontroller och ekonomisk information vid utgången av 2009. Det bör också erkännas att underutnyttjandet i första hand hänför sig till att Euratoms fusionsprogram framskridit för långsamt, vilket även revisionsrätten rapporterade 2008. Det gemensamma företaget bör ändra sin budgetförordning i syfte att införliva de rekommendationer som revisionsrätten gav i sitt yttrande nr 4/2008 om den förordningen. Jag anser att ytterligare förbättringar krävs när det gäller undantag från budgetprinciperna, rollen för kommissionens internrevisionstjänst, inrättandet av en revisionskommitté, de sena inbetalningarna av medlemmarnas årsavgifter, villkoren för beviljande av bidrag, och de övergångsregler som föreskrivs i artikel 133 i det gemensamma företagets budgetförordning. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för att bevilja ansvarsfrihet för det europeiska gemensamma företaget för Iter och utveckling av fusionsenergi. Jag anser att med hänsyn till omfattningen av dess budget och dess komplexa uppgifter, bör det gemensamma företaget inrätta en revisionskommitté som rapporterar direkt till styrelsen. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Jag har röstat mot att bevilja ansvarsfrihet för direktören för det europeiska gemensamma företaget för Iter och utveckling av fusionsenergi avseende genomförandet av det europeiska gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Licia Ronzulli: Genom dagens resolution beviljar parlamentet ansvarsfrihet för direktören för det europeiska gemensamma företaget för Iter och utveckling av fusionsenergi avseende genomförandet av det europeiska gemensamma företagets budget för budgetåret 2009. Parlamentet uppmanar det gemensamma företaget att ändra sin budgetförordning i syfte att införliva revisionsrättens rekommendationer. Dominique Vlasto: Parlamentet har godkänt genomförandet av budgeten för 2009 när det gäller det framtidsinriktade internationella och vetenskapliga Iter-projektet. Jag välkomnar denna omröstning, som förnekar den meningslösa polemiken om lönsamheten för detta företag, som är det enda i sitt slag i världen. Parlamentet har uppmärksammat problemen och förseningarna under inledningsskedet och har krävt att dess interna revisionssystem ska förbättras. I detta ser jag en uppmuntrande signal som syftar till att garantera en långsiktig framtid och framgång för detta företag där världens stormakter deltar. Jag ville använda min röst för att ånyo bekräfta mitt förtroende för detta extremt ambitiösa och vetenskapliga äventyr, som förväntas ge betydande fördelar. Fusionsenergin är utformad för att förse världens befolkning med energi som är ren, varaktig och säker. Den kommer att bidra till våra försök att bekämpa den globala uppvärmningen och till vårt energioberoende. Vi måste avsätta resurser som är i linje med betydelsen av de frågor som står på spel, och jag skulle i informationssyfte vilja förklara att omfattningen av den tilldelade budgeten och de förseningar vi har noterat hänför sig till den tekniska och organisatoriska komplexiteten i detta unika projekt. Det är upp till EU att bevara sin image genom att stärka sitt engagemang för Iter och att kräva att dess samarbetspartners gör detsamma. Luís Paulo Alves: Jag röstar för detta förslag eftersom jag håller med om ansvarsfrihetsförfarandet, med de lämpliga anslag som föreslås för varje rubrik. José Manuel Fernandes: I dessa kristider måste vi ägna särskild uppmärksamhet åt hur EU:s ekonomiska resurser används. De prioriteringar som parlamentet fastställt måste respekteras fullt ut, i syfte att öka sparandet genom att utöva allt strängare ekonomisk förvaltning. Resultaten kan endast förbättras genom kontinuerlig självkritik, som gör det möjligt att korrigera alla avvikelser från de mål som EU fastställt. Eftersom budgetkontrollutskottet föreslår ett beviljande av denna ansvarsfrihet håller jag med om föredragandens rekommendationer och röstar för detta betänkande. Kader Arif: I samband med de översvämningar som förstörde Pakistan under 2010 uppmanade rådet till akuta åtgärder för att stödja landet. Jag lade fram ett ändringsförslag om avslag av den förordning som kommissionen föreslår, eftersom handelsförmåner av detta slag är en bra idé i teorin men inte i praktiken. Vårt svar på en humanitär kris kan inte grundas på handel, särskilt med tanke på att det nu är ett år sedan katastrofen och att det inte längre är lika brådskande. Den här typen av stöd är ologiskt och skadligt eftersom en del människor, i synnerhet de som arbetar inom textilindustrin i flera av Sydeuropas länder, kommer att få betala för stödet till Pakistan, vilket vi alla kollektivt bör göra. Vi hjälper inte heller alla pakistanier eftersom vi bara inriktar oss på vissa branscher. Zigmantas Balčytis: Jag röstade för detta betänkande. Kommissionens förslag lades fram efter de exceptionella översvämningarna i somras som förstörde en stor del av Pakistans territorium, och syftet är att förlänga de autonoma handelsförmånerna för Pakistan för 75 viktiga produktgrupper (främst textilier och kläder) i form av befrielse från tullar, med undantag för en produkt (etanol) för vilken en tullkvot kommer att gälla. Slavi Binev: Jag stöder helt förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av brådskande autonoma handelsförmåner för Pakistan. Handelsförmåner har enorm betydelse för Pakistan eftersom de kommer att ge en hållbar utveckling till ett land som nyligen har drabbats av flera naturkatastrofer. Förutom att ingå avtalet med Pakistan bör EU spela en nyckelroll i att övertyga Indien om att stödja avtalet inom ramen för Världshandelsorganisationen. Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar att EU, i egenskap av världens största givare av humanitärt bistånd, stöder Pakistan efter de naturkatastrofer som ödelagt landets ekonomi och drabbat befolkningen. Att använda EU:s handelspolitik som en form av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd är emellertid djupt felaktigt. Enligt min mening bör kommissionen inte föreslå sådana åtgärder utan att först ha kvantifierat de ekonomiska och sociala konsekvenserna för EU:s olika regioner. En av de allvarligaste effekterna av dessa åtgärder kan drabba Portugal, där textil- och konfektionsindustrin står för 11 procent av exporten och 160 000 arbetstillfällen, och den skulle drabbas hårt av den subventionerade konkurrensen från Pakistan. Marielle De Sarnez: Efter de svåra översvämningar som drabbade Pakistan sommaren 2010 ville EU tillhandahålla stöd i form av särskilda handelsförmåner. Även om syftet bakom detta initiativ är lovvärt bör man ifrågasätta hur användbart det kommer att bli i praktiken och om detta ekonomiska stöd faktiskt kommer att nå det pakistanska folket, framför allt de småskaliga producenter och jordbrukare som har drabbats särskilt hårt av översvämningarna. Kommissionens handelsbaserade stödplan måste gå igenom ett särskilt förfarande: den måste få både parlamentets och WTO:s godkännande eftersom dessa handelsförmåner avviker från de grundläggande internationella handelsreglerna. Parlamentet har precis gett kommissionen klartecken att fortsätta förhandlingarna med WTO, men har insisterat på att deras varaktighet och omfattning begränsas. Man kan ifrågasätta det kloka i att välja detta långsamma, utdragna hjälpförfarande i stället för andra snabbare och effektivare former av stöd som redan skulle ha nått Pakistan nu. Anne Delvaux: skriftlig. - (FR) Jag röstade för det här betänkandet. Jag var framför allt angelägen om att vi skulle få till stånd en effektiv övervakning av trenderna vad gäller import av produkter som omfattas av den här förordningen så långt i förväg som möjligt och inrätta tullövervakning för de här importprodukterna. Jag är också för idén att en kvartalsrapport ska tas fram om tillämpningen och genomförandet av övervakningen. José Manuel Fernandes: Det här betänkandet handlar om en förordning från Europaparlamentet och rådet som inför brådskande autonoma handelsförmåner för Pakistan. När det gäller humanitärt bistånd ska EU alltid gå i täten. Så var fallet förra sommaren, när översvämningar ödelade en stor del av Pakistan, med enorma mänskliga och materiella förluster. Utöver humanitär hjälp under katastrofens första timmar har EU också sökt andra vägar att stödja landets ekonomiska återhämtning, vilka ingår i förslaget till förordning. Vi måste dock se till att det finns ett skydd mot en del aspekter som skulle kunna skada vissa handelssektorer inom EU, dvs. textilsektorn. Dessutom anser jag inte att ”handelsförmåner” är rätt sätt att hjälpa ett land som drabbats av en katastrof. Dessa förmåner kan till och med skapa ett farligt prejudikat. Vi får inte glömma att den rådande ekonomiska och finansiella krisen har försatt de företag som är mest exponerade för globaliseringen i en sårbar situation och det är inte acceptabelt att låta ”handelsförmåner” få en skadlig effekt för dem. Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater stödjer kommissionens förslag att under en begränsad tid avbryta alla tullar på viss import från Pakistan efter översvämningarna där förra året. Då poängen med dessa handelsförmåner är att försöka stödja Pakistans återhämtning och framtida utveckling anser vi att de ska vara offensiva och omfattande, utan skyddsåtgärder för EU, särskilt då de skulle vara tidsbegränsade. Vi är förespråkare för att mänskliga rättigheter, däribland arbetstagares rättigheter, sociala och miljömässiga normer och demokratiska principer respekteras och att detta alltid ska finnas med som villkor i handelsavtal. Vi röstade nej till de omfattande krav på mänskliga rättigheter som föreslogs i betänkandet då det är helt orimligt att Pakistan skulle kunna leva upp till dem innan handelsförmånerna skulle börja gälla. Vi anser att EU i stället borde ha krävt förbättringar på dessa områden som snabbt kunde ha genomförts, särskilt med tanke på att dessa krav kommer att ställas om ett handelsavtal mellan EU och Pakistan skulle bli aktuellt senare. João Ferreira: Som vi redan sagt mer än en gång kräver den tragedi som Pakistan drabbats av solidaritet från EU:s sida. Detta får dock inte vara en förevändning för att äventyra textilindustrin i flera medlemsstater, t.ex. Portugal. Det finns andra sätt att visa solidaritet: effektivare former av bistånd, som är inriktade på att återuppbygga de drabbade områdena och förbättra levnadsvillkoren för de drabbade människorna. Detta ska bygga på en politik för effektivt och bestående utvecklingssamarbete och bistånd, som stödjer de lokala samhällenas integrerade och hållbara utveckling. Det finns dock även rättvisare former av bistånd. Dessa handelsmedgivanden gynnar främst de stora europeiska importföretagen, som därmed kan uppfylla sina långvariga ambitioner. Å andra sidan skadar förmånerna textilindustrin och de länder och regioner som är mest beroende av den. Allt detta mot bakgrund av en allvarlig ekonomisk kris och hög arbetslöshet. De åtgärder som kommissionen föreslagit får förvisso inte vara en förevändning för att fler arbetstillfällen ska gå förlorade och för ökad exploatering inom den europeiska industrin, men samtidigt kan vi inte bortse från de objektiva svårigheter som de kommer att skapa. I betänkandet tas hänsyn till dessa svårigheter, även om man samtidigt försöker ”sockra” dem genom att införa skyddsåtgärder som inte ändrar innehållet. Ilda Figueiredo: Detta är bara ännu ett exempel på hur man försvarar storföretagens och de finansiella institutionernas intressen inom EU, på bekostnad av industrin i länder med de mest bräckliga ekonomierna. Genom att införa brådskande autonoma handelsförmåner för Pakistan, tar kommissionen in de snäva, kommersiella intressena hos ett fåtal - företag, helt enkelt - på det humanitära biståndsområdet. Det är en övning i hyckleri, där man använder naturkatastrofen som ödelagt Pakistan för att tillfredsställa ambitionerna hos ett fåtal stora företag i EU:s stormakter, vilket kommer att skada textilindustrin inom EU och de länder och regioner som är mest beroende av den. Det är ett hårt slag för en sektor som har drabbats hårt av liberaliseringen av världshandeln, som är koncentrerad till regioner med hög arbetslöshet och fattigdom och låg ekonomisk diversifiering, t.ex. flera regioner i norra och centrala Portugal. Därför röstade vi för förslaget om att avvisa överenskommelsen och beklagar att det inte antogs. Vi röstade också för att förslaget ska gå tillbaka till kommissionen, med förhoppningen att det fortfarande är möjligt att ta hänsyn till det portugisiska parlamentets ställningstagande, som innebär att man antog en resolution mot dessa handelsmedgivanden. Den nödvändiga solidariteten med Pakistan måste vara verkligt bistånd baserat på utvecklingsbistånds- och samarbetspolitik. Bruno Gollnisch: skriftlig. - (FR) Förra året drabbades Pakistan av svåra översvämningar. Kommissionens idé för hur återuppbyggnaden ska finansieras bestod i att öppna EU:s territorium för import av textilier och andra känsliga produkter utan att ta ut tullavgifter eller - som i de flesta fall - kvoter, utan att ta hänsyn till det hot som europeiska företag skulle ställas inför genom denna nya, ensidiga konkurrens. Enbart detta borde ha varit ett tillräckligt skäl för att rösta emot det här betänkandet. Parlamentet vägrade att avvisa betänkandet, trots att en klausul infördes som innebär att detta särskilda handelsavtal kan avslutas om det visar sig att Pakistan stödjer terroristorganisationer. Man nöjde sig med att senarelägga slutomröstningen. Det verkar som att vi en gång för alla måste skingra tvivlen om var de pakistanska myndigheterna verkligen står, oavsett om det handlar om att skydda terrorister, hjälpa talibanerna, framför allt i stamområden, eller förföljelse av kristna. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här dokumentet. Kommissionens förslag, som lades fram efter de exceptionella översvämningar som förra sommaren ödelade en mycket stor del av Pakistans territorium, syftar till att förlänga autonoma handelsförmåner för det här landet vad gäller 75 produktgrupper som är av intresse för Pakistan (främst textilier och kläder) i form av befrielse från tullar, med undantag för en produkt (etanol), för vilken en tullkvot kommer att gälla. Även om de autonoma handelsförmånerna för Pakistan skulle förlängas med tre år har kommissionen inte gjort någon fullständig konsekvensbedömning av de föreslagna åtgärderna före antagandet av förslaget till förordning. Dessutom bör det uppmärksammas att kommissionens förslag inte ställer några krav på Pakistan på området för mänskliga och sociala rättigheter, i motsats till hur det skulle ha varit om landet hade beviljats GSP+-status. Man kan visserligen hävda att de föreslagna åtgärderna inte kommer att utgöra ett bindande prejudikat på grund av de särskilda omständigheter som ledde till beslutet att bevilja Pakistan autonoma handelsförmåner, men denna förklaring är inte helt övertygande. Det kan inte uteslutas att beslutet att bevilja det översvämningsdrabbade Pakistan autonoma handelsförmåner kan följas av andra, liknande initiativ i framtiden. Dessutom finns det en risk att antagandet av autonoma handelsfördelar som inte är kopplade till några människorättsliga villkor faktiskt skulle undergräva EU:s nuvarande förmånssystem som grundar sig på respekten för vissa grundläggande rättigheter och värderingar. Elisabeth Köstinger: skriftlig. - (DE) EU är känt i hela världen för att hjälpa till där det behövs. Detta visade EU än en gång genom att snabbt betala ut bistånd efter de dramatiska översvämningarna i Pakistan under 2010 och de återverkningar de fick. Som ett nästa steg tänkte kommissionen ge Pakistan ett ekonomiskt lyft och garantera att tullarna på textiler och etanol skulle tas bort. Denna åtgärd verkar vara mycket kontroversiell. Det här initiativet måste först få grönt ljus av Världshandelsorganisationen (WTO). Först därefter kan parlamentet komma in och fatta ett beslut. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag beklagar att parlamentet under omröstningen om autonoma handelsförmåner för Pakistan beslutade att förkorta förmånernas varaktighet till ett år, vilket innebär att eventuella vinster för Pakistan minskar avsevärt. Mario Mauro: Jag röstade för, framför allt med hänsyn till det ändringsförslag där det anges att: ”Utan att det påverkar villkoren i punkt 1 bör rätten att ta del av de förmånsordningar som införs genom artikel 1 beviljas på villkor att Pakistan respekterar de mänskliga rättigheterna, däribland arbetstagarnas grundläggande rättigheter, och de grundläggande demokratiska principerna.” Respekt för de mänskliga rättigheterna måste vara en nödvändig förutsättning för alla slags avtal med tredjeland. Jean-Luc Mélenchon: Det här betänkandet gör att vi kan koppla det bistånd vi ger ett redan ödelagt land till det landets åtagande att ge upp alla former av handelsprotektionism. Detta är ett orättvist förslag och jag röstar emot det här betänkandet. Alexander Mirsky: skriftlig. - Med anledning av de exceptionella och förödande översvämningarna i Pakistan i juli och augusti 2010 gav som bekant Europeiska rådet vid sitt möte den 16 september ministrarna mandat att omgående komma överens om ett omfattande paket med åtgärder på kort, medellång och lång sikt som bidrar till att stödja Pakistans återhämtning och framtida utveckling. Lagförslaget ger Pakistan autonoma handelsförmåner genom att under en begränsad period ta bort alla tullar på vissa produkter av exportintresse för Pakistan. En lista med 75 tullpliktiga produktgrupper av betydelse för Pakistans export har tagits fram (främst textilier och kläder). De utvalda produktgrupperna omfattar nästan 900 miljoner euro i importvärde och svarar för cirka 27 procent av EU:s import från Pakistan (3,3 miljarder euro). Jag röstade för förslaget. Andreas Mölzer: Utöver att ha utlovat 415 miljoner euro i omedelbart bistånd reagerar EU också på översvämningskatastrofen i Pakistan genom extraordinära handelsåtgärder som ska stärka Pakistans export. Kommissionen föreslog ett paket med 75 produktgrupper som omfattar Pakistans främsta exportsektorer inom de områden som är värst drabbade av översvämningarna. Pakistans handel med EU består huvudsakligen av textil- och klädprodukter, som enligt information från kommissionen svarade för 73,7 procent av Pakistans export till EU under 2009. Enligt EU:s beräkningar ger det bara begränsade negativa effekter för de minst utvecklade medlemsländerna inom Världshandelsorganisationen (WTO) när man beviljar dessa handelsförmåner. Icke desto mindre kan man förvänta sig att denna unilaterala tullbefrielse kommer att leda till förhandlingar om fördragsbrott inom WTO. Om Pakistan tillåts att ingå bland de länder som åtnjuter förmånliga tullavgifter - med andra ord, om landet skulle inkluderas på den så kallade GSP+-listan - då skulle frågan ha kunnat lösa sig själv. Alltför snabba reaktioner utan samordning hjälper inte. Framför allt textil- och klädindustrin befinner sig i en krisperiod i ett antal medlemsstater på grund av omvandlingen. Det går därför inte att utesluta att handelsförmånerna får negativa effekter och jag avvisade därför betänkandet. Vital Moreira: Jag röstade emot att ge Pakistan handelsförmåner genom befrielse från importtullar mot bakgrund av de översvämningar som inträffade förra året. Jag tror inte att det finns någon logik i att använda exceptionella handelsförmåner, som strider mot reglerna i den internationella handelsrätten, som en metod för akut bistånd. För detta finns det egna instrument. EU har aldrig tidigare gjort detta och det har inte heller några andra länder. Inget annat utvecklat land har följt samma väg: inte USA, Japan, Australien, Nya Zeeland eller Kanada. Även om de fördelar som Pakistan ges skulle vara ett slags ”pris” för landets roll i Afghanistan anser jag att det är ett farligt prejudikat att använda handelsförmåner som ett politiskt instrument. Dessutom kommer de europeiska industrier som påverkas mest att betala för de handelsfördelar som Pakistan får, dvs. textilindustrin i Sydeuropa. Det gäller också de fattiga länder som exporterar samma produkter till Europa och som kommer att drabbas av diversifieringen av europeiska importvaror till Pakistan, t.ex. Bangladesh eller länderna i Nordafrika. Jag röstade dock för de ändringsförslag som lagts fram och som mildrar förslagets negativa effekt avsevärt: skyddsklausul, begränsning på ett år och klausulen om mänskliga rättigheter. Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Ingen ifrågasätter att utvecklingsländer - som Pakistan, som upprepade gånger har ödelagts av översvämningar - måste få stöd. Men EU måste ändå se till att partnerländerna i sådana handelsavtal också uppfyller vissa krav, framför allt om tullar ska tas bort. Vi kan inte låta en befrielse från dessa tullar skada vår inhemska textilindustri - och EU bryr sig inte det minsta om huruvida de här produkterna tillverkas med hjälp av barnarbete eller om de medel som tas emot går direkt till att stödja terrorism. Omfattande tullbefrielse måste därför kopplas till ett absolut åtagande om att respektera de mänskliga rättigheterna. Jag tänker t.ex. på kristna minoriteter och på kvinnors rättigheter. Blasfemilagen i det här landet är särskilt oroväckande: alla som förolämpar Muhammed döms till döden. Fundamentalismen är utbredd på alla samhällsnivåer i Pakistan - än mer så efter Usama Bin Ladens död - också bland studenterna vid det berömda International Islamic University. Argumentet att handelsförmånerna främjar välståndet och bekämpar radikalism håller därför inte. EU får helt enkelt inte bevilja handelsförmåner när viktiga delar av den grundläggande lagstiftningen åsidosätts. Jag röstade därför emot detta betänkande. Maria do Céu Patrão Neves: Efter de översvämningar som förödde en stor del av Pakistans territorium förra sommaren lade kommissionen fram ett förslag om att bevilja landet omfattande autonoma handelsförmåner i form av tullbefrielse, som rör 75 produktgrupper som är av intresse för Pakistan: i praktiken textilier och kläder. Denna åtgärd, som presenteras som tillfällig, men som ska pågå under en treårsperiod, skulle påverka den portugisiska textilindustrin avsevärt. Därför röstade jag emot det här betänkandet. Sedan betänkandet antogs har jag dock med framgång förespråkat att den period handelsförmånerna ska gälla ska begränsas till ett år från det datum då åtgärderna träder i kraft för att minimera återverkningarna för den portugisiska textilindustrin. Perioden skulle kunna förlängas efter en noggrann utvärdering - som ska presenteras för kommissionen - av vilken effekt det har på den europeiska textilindustrin. Slutligen röstade jag för - än en gång med tanke på den portugisiska textilindustrin - införandet av en skyddsklausul, som fastslår att gemensamma tullavgifter på en viss produkt när som helst kan återinföras om den importeras från Pakistan under förhållanden som ger upphov till, eller hotar att ge upphov till, allvarliga problem för en EU-tillverkare av liknande eller direkt konkurrerande produkter. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) De gröna välkomnade från början tanken på att stödja Pakistans insatser för att avhjälpa den hunger och det lidande som följde efter översvämningarna. Vår främsta kritik handlade dock om att det var en åtgärd inriktad på ett land drabbat av terrorism utan att nämna denna politiska agenda och utan att bädda in åtgärderna i en uppsättning åtgärder som tar hänsyn till den politiska bakgrunden. Dessutom fruktade de gröna att åtgärderna skulle kunna bereda väg för att inkludera Pakistan i GSP+-programmet, utan att landet har undertecknat och infört motsvarande arbetsrättsliga konventioner och miljökonventioner (och inte heller Genèvekonventionerna). Slutligen ville de gröna exkludera etanol från listan över tullfria produkter, eftersom den skulle tillverkas av sockerrör, som skulle ersätta livsmedelsgrödor, och som utgör en GHG-intensiv gröda och skapar inte något större antal arbetstillfällen. Tyvärr antogs inte något av de grönas ändringsförslag i INTA-utskottet. Texten har slutligen remitterats tillbaka till utskottet. Licia Ronzulli: Det förslag som antogs i dag togs fram efter de exceptionella översvämningar som förödde en stor del av Pakistans territorium förra sommaren. Slutdokumentet syftar till att bevilja autonoma handelsförmåner till landet vad gäller 75 produktgrupper av intresse (främst textilier och kläder) i form av undantag från tullavgifter, med undantag av en produkt (etanol), där en tullkvot tillämpas. De föreslagna åtgärderna ska välkomnas som ett perfekt exempel på de synergier som möjliggjorts genom Lissabonfördragets ikraftträdande. EU och dess medlemsstater har redan generöst försett Pakistan med humanitärt bistånd, men förlängningen av handelsförmånerna i det här landet ingår i ett större paket med åtgärder som skulle lösa de ekonomiska konsekvenserna av de katastrofala översvämningarna på medellång och lång sikt. Att se till att Pakistan återhämtar sig och får en hållbar utveckling är mycket viktigt, inte bara för landets medborgare, utan också för regionens säkerhet och stabilitet. Ett stabilt och välmående Pakistan som inte utvecklas mot extremism eller fundamentalism ligger självklart i EU:s intresse. Keith Taylor: skriftlig. - (EN) När vi i oktober 2010 för första gången hörde om kommissionens planer på att hjälpa Pakistan återhämta sig efter den fruktansvärda översvämningen genom att ta bort vissa tullavgifter var de gröna entusiastiska över att hjälpa till. Det är vi fortfarande, men en från början enkel idé har blivit överkomplicerad och icke-fungerande. Ursprungligen omfattade programmet tre år, även om vi ville ha en längre period för att öka investerarnas förtroende. Men efter att olika affärs- och intressegrupper blev involverade förkortades förslaget till endast 12 månader - med revisioner varje kvartal! Dessutom fordrar alla överenskommelser ett godkännande från Världshandelsorganisationen, något de inte har godkänt då vissa medlemsländer (främst Indien) är oroade över den effekt som tullfria textilier från Pakistan har på deras egna marknader. Det har inte skett några framsteg på fem månader och det är inte sannolikt att vi kommer att se några sådana inom den närmaste framtiden, om någonsin. I plenum i dag stödde jag ett ändringsförslag om att skicka tillbaka hela betänkandet till utskottet för omarbetning. Det innebär inte att jag röstade emot att hjälpa Pakistan, men jag insåg att det betänkande vi har framför oss helt enkelt inte skulle kunna leverera vad Pakistan behöver. För mig har WTO varit ett stort hinder. Jag anser att den här organisationen behöver omfattande omorganisation så att den blir ett verkligt demokratiskt, ansvarstagande och öppet organ. Nuno Teixeira: Den naturkatastrof som det pakistanska folket drabbades av i augusti förra året berörde oss alla och förtjänar EU:s solidaritet. EU måste visa sitt stöd för Pakistan och hjälpa till att minimera översvämningarnas förödande effekter, vilket unionen har gjort genom sin politik för humanitärt bistånd och internationellt samarbete när andra tragiska händelser har inträffat. Men att använda den gemensamma handelspolitiken för att uttrycka denna solidaritet kan få oönskade efterverkningar inför framtiden, både i det här specifika fallet och i andra fall som kan uppstå. På den inre marknaden är effekterna negativa för produktionen i europeiska länder, t.ex. Portugal. Effekterna på internationell nivå är dock också oroväckande, eftersom de kommer att kräva ett godkännande av Världshälsoorganisationen (WTO), inom en sektor som är viktig för många utvecklingsländer. Därför - och med tanke på att en konsekvensbedömning för att utvärdera överenskommelsens återverkningar inom EU måste uppmuntras - röstade jag för ändringsförslag 43, som avvisar kommissionens förslag att bevilja Pakistan förmåner. Viktor Uspaskich: skriftlig. - (LT) Det är dags för EU att omvärdera sitt långsiktiga handelsprogram. Vi kan inte låtsas att vissa utvecklingsländer som beviljats specialstatus av EU är samma länder som de var för ett decennium sedan. En del av dessa länder (t.ex. Brasilien, Ryssland, Argentina, Saudiarabien och Qatar) är för närvarande de ekonomiskt starkaste. Samtidigt kämpar länder som Litauen för att klara ekonomin. Om Pakistan beviljas handelsförmåner för textilier, som föreslås i det här betänkandet, skulle Litauen befinna sig i en utsatt position, då textilier svarar för nästan 6 procent av hela vår export. Dessutom bör EU ägna mer uppmärksamhet åt sina handelspartners situation när det gäller mänskliga rättigheter. Respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer måste vara en grundläggande del av EU:s handelspolitik. Man kan inte kompromissa i de här frågorna. Jag är därför oroad över kommissionens förslag att ge Pakistan autonoma handelsförmåner. Självfallet vill EU att Pakistan ska åtnjuta stabilitet och välstånd, men mot bakgrund av krisen måste vi veta vad vi ska prioritera. Som de senaste veckornas händelser har visat är Pakistan fortsatt en grogrund för terrorism och extremism. EU ska vara försiktigt så man inte sänder ut fel budskap. Luís Paulo Alves: Det nuvarande systemet för utländska direktinvesteringar, som styrs av ett flertal överlappande och ibland inbördes oförenliga bilaterala investeringsavtal i medlemsstaterna måste ersättas under en rimlig tidsperiod av en ny ram för moderna EU-investeringsavtal som är förenliga med EU:s policymål. Jag stödjer också föredragandens ställningstagande, som starkt stödjer strategin grundad på parallella system som finns i kommissionens förslag till förordning. Det är verkligen viktigt att medlemsstaternas befintliga investeringsavtal förblir i kraft genom ett bemyndigandeförfarande, och att medlemsstaterna enligt tydliga villkor har rätt att omförhandla befintliga bilaterala investeringsavtal, avsluta de avtal om vilka förhandlingar pågår och inleda förhandlingar om nya avtal. Rättssäkerheten förblir emellertid ett relativt begrepp så länge som övergången till investeringsskyddsordningen inte har slutförts, och med hänsyn till fastställda giltighetsvillkor för medlemsstaternas befintliga investeringsavtal enligt allmän folkrätt. Jag röstar för betänkandet, med förbehållet att det finns ett behov av att fortsätta debattera frågan så att den får ett bättre rättsligt ramverk. Kader Arif: I och med Lissabonfördraget har investeringar blivit ett område där EU har exklusiv befogenhet. Parlamentet gav därför inledningsvis sin dom vad gäller den framtida europeiska investeringspolitikens form. Detta är det betänkande jag själv tog fram och som parlamentet röstade om under den senaste sammanträdesperioden i april 2011. I Carl Schlyters betänkande har parlamentet nu undersökt övergångsordningar för att hantera investeringsavtal som medlemsstaterna redan har slutit med tredjeland. Liksom vid omröstningen i utskottet förespråkade jag en gemensam EU-vision och sade att befintliga avtal ska granskas noga av kommissionen för att kontrollera om de stämmer överens med fördragen och med EU:s lagstiftning och politik, framför allt i förhållande till målen för EU:s yttre åtgärder för en hållbar utveckling. Den vision som kvarstår är dock en högervision där skyddet för privata investerare ges prioritet över dessa mål som bygger på det allmänna intresset. Tyvärr kommer de förhandlingar som nu ska inledas med rådet sannolikt inte att korrigera vårt mål, inom ett EU där unionens bästa som helhet ofta får ge vika för nationell egoism. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Innan Lissabonfördraget trädde i kraft hade medlemsstaterna främst bilaterala investeringsavtal med tredjeland. Efter att Lissabonfördraget trädde i kraft blev utländska direktinvesteringar en exklusiv befogenhet för EU och en integrerad del av EU:s gemensamma handelspolitik. Jag stödde det här betänkandet, som inkluderar en övergångsperiod innan denna befogenhet överförs till EU-nivå, vilket i framtiden kommer att bidra till att garantera bästa möjliga skydd för investerare mot godtyckliga åtgärder från tredjeländer. Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet, eftersom när Lissabonfördraget trädde i kraft blev EU:s gemensamma handelspolitik ett av de gemensamma politikområden inom EU där unionen ges exklusiv befogenhet. Därmed måste investeringspolitiken - ett område som omfattas av den gemensamma handelspolitiken - också samordnas på EU-nivå. I dag följer medlemsstaterna ett stort antal ömsesidigt överlappande och ibland oförenliga bilaterala investeringsavtal och detta begränsar uppfyllandet av målen i EU:s gemensamma handelspolitik och att en bild av EU som ett gemensamt handelsområde i den transnationella och globala handeln kan upprättas. Det viktigaste målet i det här betänkandet är en smidig övergång från den investeringspolitik som medlemsstaterna bedriver individuellt till en gemensam investeringspolitik för hela EU, vilket garanterar alla parter rättssäkerhet och för avtal som redan slutits under övergångsperioden, när det gamla rättsliga ramverket ersätts av den nya förordningen. Det här betänkandet tar upp två grundläggande frågor - en tidsplan för övergången och fall och förfaranden för att återkalla ett bemyndigande att genomföra förhandlingar med tredjeland, som kommissionen ger en medlemsstat under övergångsperioden. Vito Bonsignore: Jag stödde det här betänkandet genom att rösta för det, eftersom jag anser att vi behöver regler under övergångsperioden för att garantera rättssäkerheten och undvika konflikter och luckor i lagstiftningen. Bakgrunden till Carl Schlyters betänkande är förslaget till kommissionens förordning som ger EU exklusiv befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar och som ersätter de avtal som de 27 medlemsstaterna ingått och som också fastställer en nödvändig övergångsperiod som ska tillämpas för befintliga bilaterala avtal. Slutligen håller jag med Carl Schlyter om vikten av att ha ett fast datum för när övergångsperioden avslutas för att skydda den europeiska ekonomins konkurrenskraft och för att ge investerarna en tydlig bild av den nuvarande och framtida lagstiftningen. Jan Březina: skriftlig. - (CS) Det är nödvändigt att anta den godkända lagstiftningen, för det nuvarande systemet, som skapades genom ett flertal överlappande och ibland inbördes oförenliga bilaterala investeringsavtal i medlemsstaterna måste ersättas under en rimlig tidsperiod av en ny ram för moderna EU-investeringsavtal som är förenliga med EU:s policymål. Lagstiftningen är därför logisk och det enda möjliga sättet att inkludera policyn inom området utländska direktinvesteringar som EU:s exklusiva befogenhet, som i sin tur utgör en del av EU:s gemensamma handelspolitik. Policyn har den viktiga rollen att garantera en hög rättssäkerhet under övergångsperioden. Jag instämmer därför helt i kommissionens förslag, som utgår från parallella avtalssystem. Det är viktigt att medlemsstaternas befintliga investeringsavtal fortfarande är i kraft med utgångspunkt från godkännandeförfarandet och att medlemsstaterna enligt tydliga villkor har rätt att omförhandla befintliga bilaterala investeringsavtal, avsluta de avtal om vilka förhandlingar pågår och inleda förhandlingar om nya avtal. Maria Da Graça Carvalho: I syfte att samordna EU:s utrikespolitik röstar jag för att förändra det nuvarande systemet med bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Jag delar också den oro som föredraganden ger uttryck för vad gäller att garantera rättssäkerheten under övergångsprocessen, vilket innebär att det finns ett behov av att införa en tidsfrist för detta och att förtydliga omständigheterna för att återkalla bemyndiganden. Anne Delvaux: Det borde vara möjligt att samordna och fatta beslut om medlemsstaternas enskilda investeringspolitik på EU-nivå. Det nuvarande systemet kännetecknas av oräkneliga bilaterala avtal som överlappar eller fördubblar varandra och som ofta är i grunden oförenliga. När vi arbetar med att formulera en europeisk investeringspolitik kände jag därför att det skulle vara bra att rösta för att ålägga medlemsstaterna att införa bestämmelser om en tvistlösningsmekanism när de omförhandlar bilaterala avtal eller förhandlar om nya avtal, där kommissionen har möjlighet att delta, också i en rent rådgivande kapacitet, och att sekretesskrav kan lyftas för att göra det möjligt för EU:s verkställande organ att delta i en sådan kapacitet. Jag begärde också att kommissionen senast fem år efter att denna förordning träder i kraft ska lägga fram en rapport för parlamentet och rådet om situationen vad gäller omprövningen av befintliga bilaterala avtal, som framför allt rör antalet bilaterala avtal som de olika medlemsstaterna kan ha omförhandlat. Diogo Feio: I och med ikraftträdandet av Lissabonfördraget i enlighet med artiklarna 206 och 207 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt blir utländska direktinvesteringar en exklusiv befogenhet för EU. För närvarande är många bilaterala avtal i kraft och de måste nu omgående ersättas av ett nytt ramverk av EU-investeringsavtal som stämmer överens med dess övergripande politiska mål. Målet nu är att hitta rättvisa och effektiva övergångsåtgärder som skyddar de gällande bilaterala avtalen och som inte nonchalerar investerarnas intressen. Därför måste vi undvika juridiska kryphål och garantera en väl övervägd övergång. Jag vill därför uppmana alla som är delaktiga i trepartssamtalen att noggrant väga behovet av att skydda legitima förväntningar mot att tillämpa Lissabonfördraget på ett korrekt sätt, med särskild hänsyn tagen till de artiklar som rör omprövning och återkallande av bemyndiganden. Jag skulle vilja berömma föredraganden för hans insatser, men jag efterlyser ökat hänsynstagande och kompromissvilja. José Manuel Fernandes: Det här betänkandet handlar om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer. Enligt artikel 207.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har EU exklusiv befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar. Utan att ifrågasätta behovet av att medlemsstaternas befintliga bilaterala avtal fortsatt ska vara i kraft instämmer jag i föredragandens ställningstagande att garantera en hög grad av rättssäkerhet under övergångsperioden och också i de tre skälen för att återkalla bemyndiganden för ett bilateralt avtal ”om det står i strid med unionslagstiftningen”, ”helt eller delvis överlappar ett avtal som redan är i kraft mellan unionen och det berörda tredjelandet och denna överlappning inte regleras i det nya avtalet” och avtal som ”utgör ett hinder för utvecklingen och genomförandet av unionens investeringspolitik”. João Ferreira: Handelspolitiken är ännu ett område där befogenheter har dragits tillbaka från medlemsstaterna och där EU därefter får ”exklusiv befogenhet”. Det här är grunden för detta förslag till förordning: med andra ord att tillämpa artikel 207.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som ger EU exklusiv befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar, som ett led i den gemensamma handelspolitiken. Handelspolitiken och investeringspolitiken har en självklar betydelse som instrument för att främja ett lands och dess medborgares intressen i enlighet med dess särdrag och förhållanden. Något som också är självklart - som t.ex. i Portugals fall - är den skada som en handels- och investeringspolitik som inte tar hänsyn till landets intressen, förhållanden och förutsättningar ger upphov till. Denna politik fastställs i praktiken av EU:s stormakter för att försvara storföretagens intressen i de här länderna. Balansen inom EU rubbades avgjort till fördel för dessa stormakter när unionen stärkte sina befogenheter. En annan allvarlig aspekt är att den här förordningen syftar till att ge kommissionen makt att återkalla bemyndiganden, att be medlemsstaterna att förhandla eller avvisa bilaterala investeringsavtal och att godkänna nya investeringsavtal. Därför röstade vi emot. Ilda Figueiredo: Det är välkänt att EU har exklusiv befogenhet i frågor som gäller den yttre handelspolitiken, vilket är grunden för detta förslag till förordning. Det grundas på artikel 207.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som ger EU exklusiv befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar, som ett led i den gemensamma handelspolitiken. I allmänhet tar dock inte kommissionens ställningstaganden lika hänsyn till alla medlemsstaters intressen. Handelspolitiken och investeringspolitiken har en självklar betydelse som instrument för att främja ett lands och dess medborgares intressen i enlighet med dess särdrag och förhållanden. Något som också är självklart - som t.ex. i Portugals fall - är den skada som en handels- och investeringspolitik som inte tar hänsyn till landets intressen, förhållanden och förutsättningar ger upphov till. Denna politik fastställs i praktiken av EU:s stormakter för att försvara storföretagens intressen i de här länderna. Balansen inom EU rubbades avgjort till fördel för dessa stormakter när unionen stärkte sina befogenheter. En annan allvarlig aspekt är att den här förordningen syftar till att ge kommissionen makt att återkalla bemyndiganden, att be medlemsstaterna att förhandla eller avvisa bilaterala investeringsavtal och att godkänna nya investeringsavtal. Därför röstade vi emot förslaget. Monika Flašíková Beňová: skriftlig. - (EN) Det här betänkandet rör internationella investeringsavtal med tredjeländer. Huvudsyftet med dessa avtal är ett erbjuda en hög skyddsgrad för investeringar och investerare mot godtyckliga åtgärder från regeringar i de stater som tar emot investeringen. Innan Lissabonfördraget trädde i kraft ansvarade medlemsstaterna själva för att förhandla undertecknandet av dessa investeringsavtal. Med Lissabonfördraget har utländska direktinvesteringar blivit en exklusiv befogenhet för EU och en integrerad del av EU:s yttre handelspolitik. Personligen anser jag att EU:s utvecklingspolitik kan vara överlägsen unionens handels- och investeringspolitik. Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här dokumentet, eftersom det här föreslås bestämmelser om att ge kommissionen möjlighet att återkalla ett bemyndigande och att begära att medlemsstater omförhandlar eller avslutar bilaterala investeringsavtal samt att kommissionen ska godkänna nyligen framförhandlade bilaterala investeringsavtal. Här anges också villkor för hur, när och vad det är möjligt att förhandla om. Sedan Lissabonfördraget trätt i kraft ingår utländska direktinvesteringar i förteckningen över områden som omfattas av den gemensamma handelspolitiken. Enligt artikel 3.1 e i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat fördraget) har unionen exklusiv befogenhet när det gäller den gemensamma handelspolitiken. Endast unionen får därför lagstifta och anta rättsligt bindande akter på det här området. Medlemsstaterna får göra detta endast efter bemyndigande från unionen enligt artikel 2.1 i fördraget. Detta förhållande kommer att utvecklas i takt med att unionen utövar sin befogenhet på området för den gemensamma investeringspolitiken, vars främsta syfte är att skapa bästa möjliga investeringsskyddssystem för alla EU-investerare utan åtskillnad och samma investeringsvillkor på tredjelandsmarknader. Eftersom den nya investeringspolitiken kommer att utformas med hänsyn till att medlemsstaternas bilaterala investeringsavtal fortsatt är giltiga under en övergångsperiod, bör den erkänna de rättigheter som tillkommer investerare, vars investeringar omfattas av dessa avtal och garantera dessa investerare rättssäkerhet. Kommissionen bör vidta nödvändiga åtgärder för att gradvis ersätta alla befintliga investeringsavtal med nya avtal, som bör garantera bästa möjliga skydd. Elisabeth Köstinger: skriftlig. - (DE) Sedan Lissabonfördragets ikraftträdande har kommissionen haft den exklusiva makten att förhandla och sluta bilaterala investeringsavtal med tredjeländer. Det finns drygt 1 000 befintliga avtal och förhandlingar som leds av medlemsstaterna pågår för ytterligare 200 avtal. För att denna överföring av befogenheter inte ska leda till en kraschlandning för EU måste medlemsstaterna fortsatt kunna garantera rättssäkerheten för investerare under en övergångsperiod. Parlamentet skickade en stark signal under den första behandlingen och förespråkar en solid, säker fas för överföringen av befogenhet. Petru Constantin Luhan: skriftlig. - (RO) Investeringsavtal är fortfarande obligatoriska för medlemsstaterna efter ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och de måste hanteras inom ramen för EU:s exklusiva befogenhet inom området utländska direktinvesteringar. Det här förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning innebär att alla investeringsavtal som för närvarande är i kraft mellan medlemsstaterna och tredjeland kan fortsätta att gälla. Jag menar att detta kommer att göra det möjligt för oss att erbjuda en uttalad garanti om rättssäkerhet vad gäller de förhållanden som investerare omfattas av. Dessutom beskrivs i förslaget under vilka förhållanden som medlemsstaterna ska kunna förhandla om och sluta nya bilaterala investeringsavtal med tredjeland, vilket betraktas som en exceptionell övergångsåtgärd. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för det här betänkandet och välkomnar att bilaterala investeringsavtal nu är en del av den gemensamma handelspolitiken. Jean-Luc Mélenchon: Det här betänkandet förbjuder medlemsstaterna att förhandla och överhuvudtaget upprätthålla bilaterala investeringsavtal med tredjeland om avtalen inte stämmer överens med kommissionens ståndpunkter. Den nationella suveräniteten har därför avskaffats på det här området. Lissabonfördraget har fört oss till denna punkt, där vi förbjuder alla former av bilaterala investeringar till stöd för ett annat land och lägger all makt i kommissionens händer, som är ett icke-folkvalt organ. Jag kommer att rösta emot. Andreas Mölzer: Vi kan inte förvänta oss att något som har misslyckats på Världshandelsorganisationens och OECD:s nivå - dvs. att bringa ordning i djungeln av bilaterala investeringsavtal - kommer att nå framgång på EU-nivå. Ett försök har gjorts på högre nivå för att införa omfattande multinationell lagstiftning för utländska direktinvesteringar som skulle tillämpas inom alla ekonomiska sektorer. På längre sikt är det förmodligen mer sannolikt att målet kan uppnås, men i verkligheten är det beroende av hur det faktiskt organiseras. Problemet är att bindande skiljedomar om investeringsavtal som bygger på internationell rätt skulle kunna medföra att medlemsstaterna får åtaganden gentemot investerarna som leder till förhandlingar om fördragsbrott. När det gäller den här frågan finns det fortfarande ingen lösning. Lika lite hänsyn tas i betänkandet till investeringspolitikens eventuella negativa aspekter, t.ex. oron bland den inhemska befolkningen för förlorade arbetstillfällen och lönesänkningar på grund av att produktionen outsourcas och flyttas ut från landet. Direktinvesteringar är inte på något sätt den universallösning som de beskrivs som. Vissa utvecklingsländer har fått lära sig detta den hårda vägen. Därför röstade jag emot detta betänkande. Claudio Morganti: I och med att Lissabonfördraget antogs har medlemsstaterna tyvärr förlorat sina befogenheter när det gäller hanteringen av utländska direktinvesteringar, som i stället har blivit EU:s exklusiva befogenhet. En så omfattande förändring fordrar övergångsregler som styr genomförandet: det betänkande vi har röstat om i dag verkar vara en godtagbar kompromiss, eftersom det skyddar de avtal som redan slutits av olika stater bilateralt och det lägger också grunden för eventuella nya, bilaterala avtal, som dock måste godkännas. Kommissionens befogenhet är också tydligt definierad och begränsad, vilket innebär att det blir mindre komplicerat för de medlemsstater som vill fortsätta med sin specifika policy vad gäller utländska direktinvesteringar. Därför beslöt jag att rösta för betänkandet. Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för det här betänkandet om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer. Det handlar om att tillämpa artikel 207.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, som ger EU exklusiv befogenhet när det gäller utländska direktinvesteringar, som ett led i den gemensamma handelspolitiken. I en värld där varor och kapital överförs internationellt, och som en logisk följd av EU:s handelspolitik, bör även medlemsstaternas investeringspolitik samordnas och fastställas på EU-nivå. Detta innebär att det nuvarande systemet som består av ett flertal överlappande och ibland inbördes oförenliga bilaterala investeringsavtal i medlemsstaterna måste ersättas under en rimlig tidsperiod av en ny ram för moderna EU-investeringsavtal som är förenliga med EU:s policymål. Övergången till en investeringspolitik för EU är en lång och komplicerad process, med tanke på att utländska direktinvesteringar är riskfyllda och långsiktiga till sin natur. Det är oerhört viktigt att garantera en hög grad av rättssäkerhet under övergångsperioden. Paulo Rangel: Eftersom området utländska direktinvesteringar är en exklusiv befogenhet för EU genom fördraget om Europeiska unionens funktionssätt finns det ett behov av att förse EU med de medel som krävs för att övergå från ett splittrat perspektiv till en samordnad strategi. Det finns därför ett behov av att hitta lösningar som gör det möjligt för oss att förhindra rättsosäkerheten under övergångsperioden, men utan att riskera de mål som vägleder unionens åtgärder. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Som vi befarade har den snäva marginalen mot oss i omröstningen i utskottet för internationell handel om de avgörande artiklarna 5 (granskning av medlemsstaternas befintliga bilaterala investeringsavtal) och 6 (möjligheten att återkalla bemyndiganden för ett investeringsavtal) i Carl Schlyters betänkande om införande av övergångsordningar för bilaterala investeringsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer bekräftas av omröstningen i plenum. Vi gjorde det enklare för ledamöterna att rösta med oss genom att lägga fram ändringsförslag till artiklarna 5 och 6, där vi går halva vägen mot vad vi hade önskat (och hade förlorat i utskottsskedet). Vi överlät därmed åt S&D-gruppen att förändra ursprungstexterna så att de skulle uppfattas som att de representerade en kompromisslösning. Tyvärr fungerade inte denna strategi. Vi hade en omröstning med namnupprop om detta och vi kommer att analysera om vi ändå lyckades få ett visst stöd inom ALDE-gruppen. Vi förlorade också våra ändringsförslag för bättre öppenhetsregler. Vi vann endast ett mindre viktigt ändringsförslag, rörande skälen, som PPE- och ALDE-grupperna uppenbart gav oss för att blidka oss så att Verts/ALE:s ställningstagande i slutomröstningen skulle vara positivt. Vi valde dock att avvisa betänkandet (som godkändes med 345 mot 246 röster). Daciana Octavia Sârbu: skriftlig. - (EN) Tidigare i år ställde jag en del frågor till kommissionen med anledning av medierapporteringen om transporter av giftigt avfall från Italien till Rumänien. Trots att det inte fanns några belägg för transporterna framgick det tydligt av svaret på mina frågor att vi skulle kunna gynnas av mer regelbundna inspektioner av gods, då detta skulle kunna fungera avskräckande för dem som är inblandade i olagliga transporter av avfall. Sådana åtgärder kan få än mer effekt när det gäller utvecklingsländer, eftersom de kan sakna kapacitet att i tillräcklig utsträckning övervaka inkommande transporter och på så sätt förhindra att giftigt material kommer in på deras territorium. Vi bör allvarligt överväga fördelarna med grundliga, regelbundna inspektioner som samordnas på EU-nivå, framför allt när det gäller leveranser till utvecklingsländer. Nuno Teixeira: skriftlig. - (EN) Enligt artikel 207.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har EU befogenheter när det gäller utländska direktinvesteringar, då denna typ av investering är direkt kopplad till den nya gemensamma handelspolitiken. Lissabonfördraget trädde i kraft vid en tidpunkt då många bilaterala investeringsavtal med tredjeländer var på väg att löpa ut och inga övergångsordningar hade inrättats för att garantera en integrerad övergång till framtida avtal inom EU:s exklusiva befogenhet. Jag anser att det är en god idé att genomföra en tillförlitlig utvärdering av alla bilaterala avtal som för närvarande är i kraft med tredjeländer och att anta en gemensam strategi för alla medlemsstater. Som konstateras i det här betänkandet är det viktigt att de regler som införs är öppna, är kända för de viktigaste politiska aktörerna och utvärderas senast inom tio år. I en tid då transaktioner som rör varor och kapital blir alltmer globala är det viktigt att EU antar en gemensam investeringspolitik i linje med den strategi som beskrivs av alla medlemsstater. Luís Paulo Alves: Jag röstar för det här betänkandet från utskottet för internationell handel. Jag antar ståndpunkterna vid första behandlingen, då det ersätter kommissionens förslag. Jag uppmanar kommissionen att på nytt hänskjuta frågan till parlamentet om man tänker ändra sitt förslag avsevärt eller ersätta det med en annan text. Zigmantas Balčytis: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här betänkandet. Kommissionen utlovade upp till 500 miljoner euro i stöd till Georgien vid den internationella givarkonferensen i oktober 2008. Källorna till finansiering är både programfonder inom ramen för det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och krisinstrument, som instrumentet för stabilitet, humanitärt bistånd och makroekonomiskt stöd. Den georgiska ekonomin börjar återhämta sig efter den dubbla chock som förorsakades av den militära konflikten med Ryssland i augusti och den globala finanskrisen. Betalningsbalansen och budgeten är dock fortsatt svaga och utsatta på grund av att merparten av direkthandeln med Ryssland blockeras och av en markant minskning av inflödet av utländska direktinvesteringar. Jag stödjer allokeringen av 46 miljoner euro i ekonomiskt stöd till Georgien, som kommer att bidra till att på kort sikt minska den ekonomiska sårbarhet som ekonomin fortfarande omfattas av, samtidigt som man stödjer reformåtgärder som är inriktade på att uppnå en mer hållbar betalningsbalans och en mer stabil budgetsituation. Mara Bizzotto: Det finns en grundläggande motsättning i kommissionens förslag om att bevilja ytterligare ekonomiskt stöd till Georgien: det var kommissionen som själv pekade på att Georgiens ekonomi höll på att återhämta sig efter konflikten med Ryssland för tre år sedan och insinuerade därmed att det inte fanns något behov av att ”bistå” den georgiska regeringen med ytterligare medel för att hjälpa den nationella ekonomin, utöver det stöd som redan tillhandahållits under de senaste åren. Det är därför oklart varför den georgiska regeringen bad om mer pengar och varför kommissionen omedelbart började arbeta för att mobilisera nästan 50 miljoner euro. Med tanke på den inrikespolitiska situationen i Georgien och problem när det gäller laglydnaden och öppenheten i landet har vi inga garantier för att medlen kommer att användas på bästa sätt. Jag röstade emot lagstiftningsresolutionen som gör att parlamentet kan bevilja 46 miljoner euro till den georgiska regeringen. Det finns många ekonomiska, finansiella och sysselsättningsrelaterade problem i Europa och det finns många områden som måste hantera krissituationer och som institutionerna kunde göra mycket mer för. Kommissionen borde först och främst inrikta alla tänkbara insatser på att lösa våra medborgares problem. Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Parlamentet godkände rådets beslut att aktivera kommissionens löfte om EU-medel till Georgien. Innan beslutet antogs utvärderade kommissionen Georgiens ekonomiska situation och landets ekonomiska prognoser för 2010-2011, med fokus på betalningsbalansen och budgetbehov. Kommissionen anser att aktiveringen av den andra delen av det makroekonomiska stöd som utlovades 2008 har garanterats. Det nya makroekonomiska stödet skulle hjälpa Georgien att hantera de ekonomiska följderna av konflikten med Ryssland och den globala krisen. Det nya makroekonomiska stödet ska främja regeringens ekonomiska reformagenda och strategiåtgärder för att stärka förvaltningen av de offentliga finanserna (genom att bygga vidare på den tidigare verksamheten och EU:s sektorsvisa budgetstödsverksamhet). Dessutom ska detta ekonomiska stöd främja den ekonomiska och finansiella integreringen med EU, särskilt genom att utnyttja den potential som erbjuds genom det framtida associeringsavtalet, som syftar till att sluta ett djupgående och omfattande frihandelsavtal mellan de två parterna. Jan Březina: skriftlig. - (CS) Som ledamot av delegationerna till de parlamentariska samarbetskommittéerna för EU-Armenien, EU-Azerbajdzjan och EU-Georgien välkomnar jag beslutet att ge Georgien makroekonomiskt stöd på 46 miljoner euro för att bidra till att stabilisera Georgiens ekonomi och täcka behov vad gäller den betalningsbalans som stipuleras i det befintliga IMF-programmet. Jag anser att det är korrekt och lämpligt att 23 miljoner euro av det här beloppet kommer att ges i form av bidrag och 23 miljoner euro ges i form av lån. Det är viktigt att de relevanta åtgärder som Georgien måste vidta för att förebygga och bekämpa bedrägerier, korruption och andra oegentligheter med koppling till det här stödet anges i samförståndsavtalet, låneavtalet och bidragsavtalet, som kommer att slutas med de georgiska myndigheterna. För att få till stånd en ökad öppenhet vad gäller förvaltningen och utbetalningen av medlen ska möjligheten till kontroller också stipuleras i samförståndsavtalet, låneavtalet och bidragsavtalet, vilket också innebär kontroller på plats och inspektioner av kommissionen, inklusive Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. Utöver detta ska vi också räkna med möjligheten att genomföra revisioner, inklusive slumpmässiga revisioner på plats av revisionsrätten. Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar insatserna för att främja välståndet utanför EU:s gränser, eftersom jag anser att vårt bistånd är viktigt för att vissa tredjeländer ska kunna hantera sin betalningsbalanskris och återställa utlandsskuldens hållbarhet. Av detta skäl och mot bakgrund av de ekonomiska och sociala problem som den väpnade konflikten i augusti 2008 och den globala finanskrisen gett upphov till instämmer jag med det presenterade förslaget om ytterligare makroekonomiskt stöd till Georgien, i syfte att stödja landets ekonomiska stabiliseringsprocess och täcka behovet när det gäller betalningsbalansen. Jag anser också att detta makroekonomiska stöd kommer att ha en positiv effekt på Georgiens relationer med medlemsstaterna, utöver den avgörande roll det kommer att spela för att landets regering ska tillämpa reformer på ett lämpligt sätt. Edite Estrela: skriftlig. - (PT) Jag röstade för det här betänkandet, eftersom jag anser att mobiliseringen av den andra delen av det makroekonomiska stödet till Georgien är motiverat och relevant. Även om den georgiska ekonomin återhämtar sig kommer detta ytterligare stöd att hjälpa Georgien att hantera de ekonomiska följderna av konflikten med Ryssland och den globala krisen och stödjer också regeringens ekonomiska reformprogram. Diogo Feio: Georgien har stått inför allvarliga problem på senare tid, framför allt efter den militära konflikten mellan landet och Ryssland med anledning av separatistregionerna Abkhazien och Sydossetien. Vi är fortfarande långt ifrån att kunna ta ställning till om det är en realistisk möjlighet att landet kan beviljas inträde i EU - vilket president Saakashvili upprepade gånger hänvisat till - med tanke på att Georgien inte uppfyller de objektiva kraven som gör det möjligt för landet att försöka förverkliga ett sådant önskemål. Så mycket sagt tror jag att det är fördelaktigt att Georgien uttrycker denna vilja och försöker leva upp till europeiska standarder. Mot denna bakgrund och eftersom avsikten är att försöka hjälpa landet att lösa de ekonomiska och sociala svårigheter som man drabbats av efter den militära konflikten röstar jag för att bevilja Georgien ytterligare makroekonomiskt stöd, som jag hoppas kan användas till verklig fördel för befolkningen. José Manuel Fernandes: Det här betänkandet handlar om ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ytterligare makroekonomiskt stöd till Georgien. Detta är ett förslag från kommissionen som ger 46 miljoner euro i stöd till det här landet och som har sin bakgrund i den väpnade konflikten med Ryssland, en situation som förvärrats av den globala krisen. Eftersom detta är den andra delen av stöd som beviljades 2008 och som är avsett att göra det möjligt för Georgien att uppfylla finansiella avtal med globala och europeiska finansinstitutioner samt att stödja de pågående ekonomiska reformerna instämmer jag i att biståndet ska beviljas och jag röstar för det. Jag hoppas dock att parlamentet och rådet snart kommer att nå en överenskommelse om metodiken för att övervaka genomförandet av detta stöd, så att vi alla kan känna oss tryggare med att EU-medlen används på rätt sätt. João Ferreira: När det gäller detta förslag till ytterligare makroekonomiskt stöd är de observationer vi gjorde kring beslutet att bevilja det tidigare makroekonomiska stödet till det här landet giltiga och relevanta. Vi förespråkar alltid EU:s behov av att bevilja stöd i solidaritet med länder som behöver det och att detta stöd ska styras till projekt som tjänar folkets intressen. Det har dock visat sig att ”EU-stöd” har lite att göra med solidaritet. Storföretagens, finansinstitutionernas och stormakternas intressen är alltid starkare än de genuina och konkreta solidaritetsintressena. Det är inte annorlunda när det gäller Georgien. Det är viktigt att ha i åtanke att förslaget till ekonomiskt stöd framför allt syftar till att finansiera Internationella valutafondens rekommendationer och dess policy om strukturjusteringar: med andra ord att fortsatt bedriva samma nyliberala politik som ledde till den ekonomiska och finansiella kris som landet genomgår. Vi har också samma förbehåll och oro när det gäller eventuella framsteg vad avser militariseringen av Kaukasusområdet på grund av den spända relationen till Ryssland, mot bakgrund av regionens energirikedom och geostrategiska betydelse, som väcker girigheten hos EU och dess monopolföretag. Monika Flašíková Beňová: skriftlig. - (EN) Georgien har upplevt en kraftig ekonomisk nedgång sedan den militära konflikten med Ryssland bröt ut i augusti 2008. Detta ledde till mycket stor direkt och indirekt skada. En stor del av befolkningen drevs på flykt. Den globala finanskris som bröt ut under hösten 2008 gjorde situationen i Georgien än mer komplicerad. Förslaget till stöd - som är en del av ett omfattande EU-paket på upp till 500 miljoner euro - syftar till att stödja Georgiens återhämtning efter den väpnade konflikten med Ryssland och hjälper också landet att hantera följderna av de globala ekonomiska och finansiella kriserna. Stödet ska allokeras till finansiering av underskottet i statsbudgeten och kan hjälpa Georgien att lösa sina akuta finansiella problem. Sandra Kalniete: Det är EU:s plikt att fortsätta hjälpa Georgien, så att landet kan utvecklas och bli en modern demokrati, som skulle kunna tjäna som förebild för andra länder i regionen. Sedan ”rosornas revolution” har den georgiska regeringen kontinuerligt infört demokratiska reformer, moderniserat landet och genomfört svåra, impopulära ekonomiska och sociala reformer som är viktiga på lång sikt. Som framgår av Världsbankens ”Doing Business 2010”-index hamnar affärsklimatet i Georgien på 12:e plats bland de ”enklaste” i världen. Endast tre av EU:s medlemsstater har en högre placering än Georgien i det här indexet. Landet har haft märkbara framgångar när det gäller att bekämpa korruptionen, något som är ett stort problem i alla före detta Sovjetstater. Jag är övertygad om att Georgien är en förebild för andra länder i Kaukasusområdet och jag vågar påstå att det här landet kan fungera som förebild för vissa av EU:s medlemsstater som i dag saknar det politiska modet att genomföra reformer som skulle kunna bereda väg för tillväxt och modernisering. När vi löser de problem som Georgien har får vi inte glömma att 20 procent av Georgiens territorium fortfarande är ockuperat. Ryssland måste uppfylla sitt avtal när det gäller Georgiens territoriella integritet och EU måste hela tiden fortsätta påminna Rysslands ledare om detta. Elisabeth Köstinger: skriftlig. - (DE) Förslaget om makroekonomiskt stöd till Georgien måste stödjas, då landet drabbades hårt av den ekonomiska krisen. De pengar som EU utlovar är kopplade till tydliga villkor och kommer att nå rätt områden. Det ekonomiska stödet kommer i kombination med finansieringen från IMF att bidra till att stabilisera den nationella budgeten och kommer att få en positiv effekt på relationerna mellan EU och Georgien. Krzysztof Lisek: Jag röstade för att bevilja ytterligare stöd till Georgien. Det här landet skiljer sig från de andra länderna som ingår i det östliga partnerskapet genom de reformer man har genomfört på alla områden. Jag är särskilt glad över att se att den förenklade lagstiftningsproceduren användes under arbetet med betänkandet om ytterligare makroekonomiskt stöd till Georgien, eftersom detta påskyndade hela processen och gjorde det möjligt att snabbare rösta igenom betänkandet. Georgiens ekonomi har återhämtat sig efter Rysslands militära invasion 2008 och har lyckats oerhört väl jämfört med andra länder av samma storlek under den svåra globala finanskrisen. Efter rosornas revolution har ett stort antal reformer genomförts i Georgien med syftet att liberalisera och demokratisera systemet på ett sådant sätt att det blir attraktivare för företag och göra det möjligt att införa en fri marknadsekonomi och ett demokratiskt samhälle. Sedan 2004 har Georgien vidtagit nya åtgärder för att minska den byråkratiska belastningen för företagen. De formaliteter som krävs för att starta företag har begränsats. Skattesystemet har reformerats, vilket har lett till att budgetintäkterna har femdubblats. Sammanfattningsvis har Georgien öppnats för fri och obegränsad handel. Georgien har i praktiken eliminerat den svulst som korruptionen utgör inom statliga institutioner och den offentliga förvaltningen genom en serie reformer inom den offentliga sektorn (som rör åklagarmyndigheten, rättssystemet och polisen) och politiska reformer. I dag betraktas Georgien som ett land med en dynamisk utvecklingsekonomi. Mot bakgrund av det som nämns ovan måste vi fortsätta stimulera Georgien till fortsatt utveckling, inte bara genom att ställa krav, utan också genom att bevilja stöd. Petru Constantin Luhan: skriftlig. - (RO) Georgien är ett av EU:s partnerländer inom den europeiska grannskapspolitiken. Det ligger i EU:s absoluta intresse att säkerställa stabiliteten vid den östra gränsen, vilket kan uppnås genom ekonomisk tillväxt och politisk säkerhet. Paketet med makroekonomiskt stöd som är avsett för Georgien är ett direkt svar på de ekonomiska och sociala svårigheter som det här landet genomgår. Även om Georgiens ekonomi visar tecken på återhämtning är den fortfarande skör och sårbar och fordrar finansiell stabilitet. Sist, men inte minst, kompletterar det makroekonomiska stöd som EU beviljar övriga finansiella instrument och stöd som IMF har beviljat Georgien samt stöd från internationella och bilaterala givare, vilket ger Georgien makroekonomisk hjälp på kort sikt. David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för den här resolutionen om ett förslag till Europaparlamentets och rådets beslut om ytterligare makroekonomiskt stöd till Georgien. Jean-Luc Mélenchon: EU har hittat en ny uppgift. Man använder nu de kraftiga nedskärningarna av Internationella valutafondens sociala fonder, via EU:s räddningsfond som omfattar euroområdet och hela EU, genom makroekonomiskt stöd utanför EU. I Georgien har IMF meddelat att man inte kommer att fortsätta med sitt ”stöd”. Det finns därmed inte längre något behov av att genomföra IMF:s åtstramningsplan. Genom detta makroekonomiska stöd tvingar EU ändå Georgien att genomföra planen. Det är oacceptabelt. Jag kommer att rösta emot. Andreas Mölzer: Georgien genomgår en serie ekonomiska problem efter den väpnade konflikten med Ryssland 2008 och följderna av den globala finanskrisen. I januari i år godkände EU ett stödpaket på 46 miljoner euro till Georgien, varav 23 miljoner euro ska betalas ut som ett lån och ytterligare 23 miljoner euro i form av bistånd till landet. De 46 miljonerna euro utgör en del av EU:s ekonomiska stödpaket som har ett värde på cirka 500 miljoner euro och som godkändes av EU i oktober 2008. Denna andra del av EU:s makroekonomiska stöd - den första delen genomfördes 2009-2010 - syftar till att hjälpa Georgien att uppfylla sina externa finansieringskrav och omfattas av stränga villkor. Det finns redan inledande tecken på framgång i form av att real-BNP ökade med 6,3 procent under 2010, vilket ger belägg för att ekonomin håller på att återhämta sig. Det måste dock konstateras att det finns indikationer på att pengarna inte används på ett tillräckligt effektivt sätt. Mot bakgrund av budgetsituationen i de flesta av EU:s medlemsstater är detta oacceptabelt. Även om jag i grunden är för ekonomiskt stöd lade jag av detta skäl ned min röst i slutomröstningen. RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: Jag välkomnar Europaparlamentets beslut att godkänna kommissionens förslag om att allokera ytterligare 46 miljoner euro i makroekonomiskt stöd till Georgien. Detta är ett omfattande stöd till ett land som är lojalt vad gäller europeisk integration och kommer att bidra till att mildra två faktorer med negativa återverkningar på Georgiens ekonomi - den militära konflikten med Ryssland och de globala ekonomiska och finansiella kriserna. För att öka det här stödets långsiktiga styrka måste kommissionen aktivt bidra till att säkra ett målinriktat utnyttjande av medlen, framför allt genom åtgärder för att stimulera ekonomisk och finansiell integration med EU. På så sätt kan det bidra till att det djupa och omfattande frihandelsavtalet mellan EU och Georgien snabbt kan ingås. En dialog om visum är en annan åtgärd som skulle ha en tydlig stabiliserande inverkan och som också skulle stimulera reformer. Avtalen mellan EU och Georgien om ett förenklat viseringsförfarande och återtagande trädde i kraft den 1 mars 2011 och utgör ett välkommet första steg. Jag utgår från att kommissionen snart kommer att presentera en utvärdering av genomförandet av de här avtalen, så att man vid nästa möte i samarbetsrådet för EU och Georgien kan inleda diskussioner om hur det fortsatta samarbetet om visumfrågor ska utformas. Maria do Céu Patrão Neves: EU:s makroekonomiska stöd syftar till att bidra till att täcka Georgiens externa finansieringsbehov, som fastställts i samarbete med Internationella valutafonden mot bakgrund av ett standbyavtal med IMF om ett belopp på 1,17 miljarder US-dollar, som har varit i kraft sedan oktober 2008. Hälften av det föreslagna stödet kommer att beviljas i form av bidrag och den andra hälften i form av lån. Ytterligare makroekonomiskt stöd bör hjälpa Georgien att hantera de ekonomiska följderna av konflikten med Ryssland och den globala krisen och stödjer också regeringens ekonomiska reformprogram. Jag röstade för det här betänkandet, eftersom jag är för det ekonomiska stödet och instämmer i att det finns ett behov - trots att det ekonomiska stödet är kontroversiellt - av att garantera en modell för att övervaka genomförandet av detta stöd som gör att parlamentet och andra institutioner kan ta reda på hur dessa medel används. Paulo Rangel: Jag röstade för att bevilja Georgien ytterligare 46 miljoner euro i makroekonomiskt stöd, eftersom jag anser att det är nödvändigt för att kunna hjälpa landet att lösa de sociala och ekonomiska svårigheter som uppstått genom konflikten med Ryssland. Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) I linje med hur vi röstade om makroekonomiskt stöd under den senaste mandatperioden föreslogs att vi i det här fallet skulle lägga ned våra röster, eftersom vi inte anser att makroekonomiskt stöd är till särskilt stor hjälp så länge som det är kopplat till de program som Internationella valutafonden har i de aktuella länderna. Det finns ingen EU-specifik finansieringsstrategi vid sidan av IMF:s vanliga makroekonomiska reformagenda. Å andra sidan inser vi att Georgien har finansieringsbehov och att EU har ett ansvar här. Verts/ALE-gruppen har, trots allt, röstat för. Licia Ronzulli: Antagandet av dagens betänkande följer det ställningstagande som gjordes vid första behandlingen och bekräftar det synsätt som kommissionen ger uttryck för. I den text vi röstade för ombes kommissionen att presentera ett nytt förslag om man tänker förändra förslaget avsevärt eller ersätta det med en ny text. Niki Tzavela: skriftlig. - (EL) Ytterligare makroekonomiskt stöd kommer att hjälpa Georgien att hantera den globala krisen, genom att stödja regeringens reformprogram. Det kommer att minska det kortsiktiga finansieringsproblem som den georgiska ekonomin har. Mot bakgrund av att detta ekonomiska stöd är ett engångsstöd med begränsad varaktighet röstade jag för förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om ytterligare makroekonomiskt stöd till Georgien.

sv

Omröstning (fortsättning) Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet) Graham Booth: (EN) Herr talman! Mycket kort, jag tror faktiskt inte att ni följde arbetsordningen korrekt under den tidigare omröstningen. Ni sa ”härmed påbörjas omröstningen”, men ni frågade inte om alla ledamöter hade röstat innan ni sa ”omröstningen är härmed avslutad”, och ni läste inte upp resultaten. Jag tror att ni bröt mot ordningen. Talmannen: Herr Booth! Omröstningsresultatet visas på skärmen. Eftersom ni har krävt att samtliga omröstningar i dag ska ske med namnupprop så gör vi så. Det jag försöker göra är att få denna form av omröstning att fungera så smidigt som möjligt för parlamentet, om ni inte misstycker, herr Booth.

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

sv

6. En färdplan för jämställdhet 2006-2010 (omröstning) - Före omröstningen om ändringsförslag 1 Raül Romeva i Rueda: (ES) Jag har begärt ordet för att föreslå en mindre ändring av ändringsförslaget i den rättsliga stränghetens namn. Ändringsförslaget skulle lyda som följer: (EN) ”människosmuggling och att ta ett initiativ gentemot rådet för en överföring av EU:s politik till gemenskapsnivå,” (ES) I själva verket ombes kommissionen, inom ramen för dess rätt till lagstiftningsinitiativ kan vi säga, att föra upp lagen på gemenskapsnivå med avseende på könsrelaterat våld. Talmannen: Finns det några invändningar mot att detta muntliga ändringsförslag tas med? (Det muntliga ändringsförslaget beaktades inte.) - Före omröstningen om punkt 30 Amalia Sartori : föredragande. - (IT) Herr talman! Jag skulle vilja föreslå ett muntligt ändringsförslag: att där det står ”uppmanar därför kommissionen att förbereda initiativ till exempel inom ramen för Media 2007” ersätta ordet ”förbereda” med orden ”uppmuntra till”, med tanke på att kommissionen inte kan förbereda initiativ till program utan bara uppmuntra till dem. Talmannen: Finns det några invändningar mot att detta muntliga ändringsförslag tas med? (Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

sv

Utökning av räckvidden för direktiv 2003/109/EG till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Claude Moraes, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om utökning av räckvidden för direktiv 2003/109/EG till att omfatta även personer som beviljats internationellt skydd - C6-0196/2007 -. Claude Moraes: föredragande. - (EN) Herr talman! När jag nu inleder mitt inlägg är jag rädd att det bara kommer att vara jag själv, PPE-samordnaren och kommissionsledamoten kvar i kammaren. Jag beundrar din uthållighet, Cecilia Malmström. Jag borde inte ta av min talartid för att säga detta, men jag kunde inte låta bli. Tack även till PPE-gruppen för att ni finns här vid denna sena timme. Kommissionsledamot Cecilia Malmström! Du och rådet har gjort en enorm arbetsinsats för att rädda detta förslag som innebär att de som aldrig borde ha uteslutits från det ursprungliga direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning nu garanteras sina rättigheter. En ny chans att inkludera dessa medborgare gavs 2008, men tyvärr gick denna chans om intet eftersom rådet inte lyckades nå enhällighet i frågan. Det är därför en glädjens dag i dag då man lyckats enas om ett förslag som lagts fram av en av mina föregångare som samordnare för min grupp, Martine Roure. Jag känner även stor tacksamhet gentemot rådet. I debatten tidigare, då rådet inte var närvarande, framhöll jag att om rådet varit närvarande här i dag skulle jag ha tackat rådet också, eftersom vi under Belgiens ordförandeskap gjort betydande framsteg. Det är något jag är mycket tacksam för. Förslaget kommer att få direkta positiva följder för alla som beviljats internationellt skydd och som har bott i EU i mer än fem år men inte kan få permanent uppehållstillstånd. Det innebär ett slutgiltigt stopp för den särbehandling som dessa personer utsatts för i förhållande till andra tredjelandsmedborgare och ger dem ökad trygghet i EU. Den centrala frågan i förhandlingarna har rört hur man ska beräkna den tidsperiod som en person uppehållit sig lagligt inom EU och som ska uppgå till fem år. Vi stödde kommissionens uppfattning att även den tid då förfarandet pågått bör räknas med. Men detta var något som rådet kraftigt motsatte sig. Detta var en fråga som vi såg som mycket viktig, med tanke på att asylförfarandet i vissa medlemsstater kan ta många år. Den kompromiss som vi har nått fram till i förhandlingarna innebär att åtminstone halva tiden för asylförfarandet kommer att räknas med. Om ett förfarande tar mer än 18 månader kommer tiden för hela förfarandet att räknas med. Jag drar mig för att gå in på frågan om jämförelsetabeller, men jag är förpliktad att säga någonting om dem, även om jag helst skulle slippa. Jag vill dock be institutionerna att försöka nå en överenskommelse sinsemellan i denna fråga. Jag vill särskilt be rådet att tänka på hur viktigt det är med jämförelsetabeller för att kunna övervaka lagstiftningens genomförande. Vi befann oss i en mycket besvärlig situation eftersom denna fråga kunde ha försenat många av de ärenden som olika grupper inom detta parlament ser som mycket viktiga. Jag ser även mycket positivt på att förslaget innebär att såväl flyktingar som personer som beviljats subsidiärt skydd omfattas. Vi måste se till att utvecklingen fortsätter när det gäller att sammanjämka skyddsnormerna med de rättigheter som båda dessa grupper har, som i det s.k. skyddsdirektivet. Förslaget innehåller även många garantier mot ”refoulement” (dvs. utvisning eller avvisning av en person till ett land där denne riskerar att utsättas för trakasserier). Med tanke på att flyktingar som beviljats skydd nu kan röra sig mellan olika medlemsstater är det viktigt att deras behov av skydd aldrig glöms bort. Medlemsstaterna kommer därför att bli tvungna att göra en kommentar om detta i ett permanent uppehållstillstånd och måste i samband med en eventuell avvisning samråda med den medlemsstat som beviljade skyddet. I förslaget tas även frågan om överföring av skyddsansvaret till en annan medlemsstat upp, något som regleras på nationell nivå. Personens permanenta uppehållstillstånd måste då ändras så att det skyddar mot ”refoulement”. Vi har också sett till att principen om att familjer ska hållas samman respekteras vid en avvisning till en annan medlemsstat, men att denna princip inte ska tillämpas per automatik om det inte kan anses ligga i övriga familjemedlemmars intresse att följa med den person som ska avvisas. Den överenskommelse som vi nått i denna fråga är ett exempel på den nya typ av samarbete som kan ske mellan de tre institutionerna när det gäller asylfrågor och laglig migration tack vare de nya förutsättningar som Lissabonfördraget gett. Det visar att vi kan nå en överenskommelse med medlemsstaterna om en progressiv lagstiftning på asylområdet. Jag vill återigen tacka de olika gruppernas skuggföredragande samt Marya Nedelcheva, Cecilia Wikström och övriga kolleger som bidrog till att detta blev vad jag, paradoxalt nog, vill kalla en trevlig trepartsdiskussion. Jag vill tacka alla de som bidragit till att detta blev möjligt. Cecilia Malmström: Herr talman! Jag vill börja med att tacka Europaparlamentets föredragande Claude Moraes. Han har gjort ett fantastiskt arbete tillsammans med sitt team av skuggföredragande. Parlamentet, kommissionen och rådet har verkligen kunnat enas. Även ministern har varit till stor hjälp. Den kompromiss som har nåtts är välbalanserad och ligger i linje med förslaget från 2007. Att personer som beviljats internationellt skydd kan få status som varaktigt bosatta i ett EU-land kommer att ge en högre skyddsnivå och ökad rättssäkerhet för flyktingar i Europa och kommer att underlätta deras integration i våra samhällen. Detta utgör även den första byggstenen i vårt asylpolitiska paket - den första delen av ett lagstiftningspaket i sex delar - och det första steget mot vårt gemensamma mål att senast 2012 ha nått fram till ett gemensamt europeiskt asylsystem. Det kommer att skicka en stark politisk signal om att vi kan nå enighet, att vi är beredda att slå in på denna svåra men nödvändiga väg och göra framsteg och att vi kan agera förnuftigt och konstruktivt i denna fråga. Jag vill verkligen tacka er för detta. När det gäller de så omtalade jämförelsetabellerna har kommissionen avgett en förklaring till rådet om detta. Jag vill gärna läsa upp den för er: ”Kommissionen erinrar om sitt åtagande att se till att medlemsstaterna upprättar jämförelsetabeller som beskriver kopplingen mellan medlemsstaternas införlivandeåtgärder och EU-direktivet och att de översänder dem till kommissionen inom ramen för införlivandet av EU-lagstiftningen. Sådana jämförelsetabeller ligger i medborgarnas intresse, bidrar till bättre lagstiftning och större öppenhet samt utgör ett stöd vid granskningen av nationella reglers överensstämmelse med gemenskapsbestämmelser. I kommissionens förslag från 2007 om ändring av direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning framfördes kravet att det bör vara obligatoriskt med sådana jämförelsetabeller. Kommissionen beklagar att ett sådant krav inte fick något stöd. Som en kompromiss och för att säkerställa att förslaget om ändring av direktivet om varaktigt bosatta tredjelandsmedborgares ställning kan antas utan dröjsmål kan kommissionen gå med på att kravet på att det ska vara obligatoriskt med jämförelsetabeller ersätts med en formulering där medlemsstaterna anmodas att se till att sådana tabeller upprättas. Kommissionens hållning i detta ärende ska dock inte ses som prejudicerande. Kommissionen kommer att fortsätta sina ansträngningar för att tillsammans med Europaparlamentet och rådet nå fram till en lämplig lösning i denna institutionsövergripande fråga.” Jag tror vi kan enas om detta. Det är viktigt att denna förklaring har förts fram och tas till protokollet. Som jag sade tidigare i debatten står kommissionen fast vid denna ståndpunkt. Men när det gäller just detta betänkande är det mycket viktigt att vi har nått en överenskommelse. Jag vill återigen tacka er alla för era bidrag. Mariya Nedelcheva: Herr talman, fru kommissionsledamot, Claude Moraes, mina damer och herrar! Först av allt vill jag ge föredraganden Claude Moraes en eloge för en utmärkt arbetsinsats och för ett exemplariskt samarbete med skuggföredragandena, kommissionen och rådet. Med detta betänkande har vi tagit ett stort steg framåt mot ett samordnat europeiskt asylsystem. Överenskommelsen med rådet var nödvändig och jag ser mycket positivt på att vi har lyckats nå framsteg i denna fråga. Det asylpolitiska paketet omfattar dock mycket mer, och det finns också mycket kvar att uträtta här. Vi får därför inte luta oss tillbaka och tro att man inom rådet kommer att vara lika samarbetsvillig vid framtida förhandlingar. Detta vill jag ha sagt som en inledning. När det gäller det innehållsmässiga vill jag, utan att upprepa vad föredraganden sagt, återkomma till två punkter. Först och främst vill jag betona hur viktigt det är att tredjelandsmedborgare integreras i våra samhällen. Invandrare som kommer till våra länder utgör en stor tillgång för våra ekonomier. Men vi kan inte ta emot alla och på vilka villkor som helst. Flera regeringar har under de senaste månaderna insett att deras integrationsmodell har varit ett misslyckande. (Talmannen avbröt talaren.) Cecilia Wikström: för ALDE-gruppen. - Herr talman! Låt mig först tacka vår föredragande Claude Moraes, som på ett för honom sedvanligt högkvalitativt sätt och med en uppriktig vilja att framhålla humanitära och medmänskliga principer har utarbetat det betänkande som vi har att ta ställning till. Människor som har beviljats internationellt skydd i ett medlemsland kommer ofta att stanna där under mycket lång tid, kanske resten av sitt liv, eftersom utsatthet och förföljelse i det land de flytt från tenderar att bestå under mycket lång tid. Många som har beviljats internationellt skydd befinner sig alltså i samma situation som dem som räknas som flyktingar. Rimligen bör man också räknas som bofast i ett land när man har levt där i fem år. Det var också inriktningen hos både kommissionen och parlamentet. Rådet ville annorlunda, vilket jag beklagar. Jag vill också lyfta fram att familjemedlemmar till den person som har beviljats internationellt skydd måste ha egna möjligheter att gestalta sina liv. Till exempel vid en utvisning så måste familjen få välja om man följer med eller stannar kvar. Jag är glad över att parlamentet nu kommer att anta detta betänkande. Jag beklagar att rådet inte har gått med på de så kallade correlation tables (jämförelsetabellerna) men jag välkomnar att vi går framåt med de betänkanden som ska ingå i det gemensamma europeiska asylpaketet. Förhoppningen är att rådet nu ska inta en mer lyssnande hållning. Vi har alla samma deadline att möta, och det är 2012. Nu gäller det att lämna invanda positioner och se till den alleuropeiska hållningen och det gemensamma bästa när det gäller asyl- och migrationsfrågor. Annars kommer ordet solidaritet snart att förlora sin betydelse. Jag vill ånyo tacka föredraganden Claude Moraes för hans goda arbete och för ett mycket fint, för att inte säga excellent, samarbete med detta betänkande. Judith Sargentini: Herr talman! Förra veckan besökte jag Aten med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, och när jag var där talade jag med Mamuth. Mamuth är 26 år gammal och kommer från Eritrea. Han kom till Europa via Grekland och reste sedan vidare till Nederländerna där han hade velat stanna eftersom han har en del kontakter där, men han skickades tillbaka till Grekland. Mamuth berättade att om han till slut får flyktingstatus i Grekland kommer han inte att kunna resa fritt och att det skulle ta evigheter att få grekiskt medborgarskap. Det finns många fler som Mamuth som har rätt till ett nytt liv och inte förtjänar att bli skickade fram och tillbaka över gränserna, och det är för deras skull som jag gläder mig åt att detta parlament nu kommer att se till att denna situation ändras samt åt att Claude Moraes har lyckats ta det första steget mot ett asylpolitiskt paket. Det är också viktigt att Mamuth, som alltså skulle föredra att leva sitt nya liv i Nederländerna, ges möjlighet att jämföra olika länder, för denne unge man har rätt att få veta hur olika frågor hanteras i Grekland respektive Nederländerna, eller var han nu skulle vilja bygga upp sitt nya liv. Tack Claude Moraes, tack för ett gott samarbete. Nu får vi se hur lång tid processen tar för Mamuth. Simon Busuttil: (MT) Herr talman! Jag vill börja med att tacka Claude Moraes och ge honom en eloge för hans betänkande. Jag stöder betänkandet och välkomnar det eftersom det kommer att innebära nya rättigheter för personer som ansöker om internationellt skydd, däribland flyktingar. Det kommer att ge dessa personer vissa rättigheter som faktiskt redan ges till tredjelandsmedborgare som har bott lagligt i EU i fem år. Men det finns några problem med detta betänkande. Jag kommer från ett land som drabbats av det problem jag talar om, dvs. att fem år är en alldeles för lång tid för att få de rättigheter som denna lagstiftning avser. Detta gäller i synnerhet i de länder som tar emot en enorm mängd människor som sedan blir kvar eftersom de fastnar i det land de först anlände till. Förutom mitt eget land finns det även andra som under den senaste tiden drabbats av liknande problem, t.ex. Grekland. Dessa länder tar emot ett stort antal människor som måste vänta fem år på att få de rättigheter som denna lag föreskriver. Till slut kommer de förstås att få status som varaktigt bosatta och kommer då även att kunna flytta till andra EU-länder, vilket kan vara till stor hjälp för länder som Grekland, Malta, Cypern m.fl. Jag anser således att denna lag visserligen är bra, men att den kunde ha gjorts bättre genom att den föreskrivna väntetiden på fem år hade kortats ned. Jag vill avsluta med att tacka föredraganden Claude Moraes för att han uppmärksammat detta problem och gjort vad han kunnat genom att i slutet av motiveringsdelen införa en, må vara symbolisk, hänvisning till denna problematik. Ioan Enciu: (RO) Herr talman! Även jag vill börja med att ge min kollega Claude Moraes en eloge för detta betänkande. Dessutom vill jag tacka honom för hans enastående insatser som samordnare inom utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Jag tycker att det är alldeles förträffligt att detta nya direktiv äntligen kan fylla det rättsliga vakuum som rått när det gäller det problem med uppehållstillstånd som personer som beviljats internationellt skydd ställs inför inom EU. Dessa människor som har bosatt sig i en EU-medlemsstat befinner sig i dagsläget i en vansklig situation när det gäller rättssäkerheten eftersom de under nuvarande förhållanden inte kan söka permanent uppehållstillstånd, till skillnad från andra tredjelandsmedborgare. De ska inte diskrimineras, utan måste precis som andra tredjelandsmedborgare ha rätt till permanent uppehållstillstånd, med tidigare laglig bosättning som enda villkor. Jag menar att det vid beräkningen av vistelsetiden hade varit bättre om man beaktat den totala tid som personen uppehållit sig lagligt inom EU, räknat från det datum då ansökan om internationellt skydd lämnades in. Samtidigt måste man beakta att dessa människor alltid kommer att vara sårbara utanför EU, varför varje ansats till att dra in deras internationella skydd eller uppehållstillstånd måste ske med fullständig respekt för deras grundläggande rättigheter och i enlighet med principen om ”non-refoulement”. Direktivet innehåller även bestämmelser för vilka förfaranden som ska tillämpas om det blir aktuellt med en avvisning eller ett upphävande av det internationella skyddet. Jag anser att vi måste rösta för Claude Moraes betänkande, med tanke på att det utgör en del av ett större lagstiftningspaket för EU:s asyl- och migrationssystem. Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Jag betraktar inte detta betänkande genom ett rosenrött skimmer, utan jag väljer att se det utifrån ett perspektiv som omfattas av de medborgare i våra medlemsstater som oroas inför tanken att flyktingar som bott fem år i en medlemsstat ska beviljas permanent uppehållstillstånd. Denna regel ska tillämpas inom hela EU:s territorium. Detta innebär att när en flykting väl har bosatt sig i en medlemsstat som har relativt slapp asyllagstiftning kan denne efter fem år välja att bosätta sig i vilken annan medlemsstat som helst - och förstås kommer flyktingen att som första asylland välja det land som har den mjukaste lagstiftningen eller en lagstiftning med flest kryphål i för att sedan välja att bosätta sig permanent i ett land med hög social standard. Detta kommer att resultera i sekundär migration och missbruk av reglerna. Även ackumuleringen av fem års vistelse är en problematisk del av asylsystemet eftersom de administrativa förfarandena ofta fördröjs med avsikt och blir föremål för olika utredningar. En utvidgning av direktivets räckvidd skulle innebära att en ännu större börda läggs på medlemsstater med hög social standard och som redan har enorma problem att brottas med utan att dessutom behöva försöka integrera flyktingar. Jag kommer att ställa mig mycket kritisk till detta betänkande. Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag har inte så mycket mer att tillägga. Det råder stort samförstånd här för ett stöd för Claude Moraes insats när det gäller detta så viktiga direktiv. Jag vill bara än en gång framhålla för Claude Moraes m.fl. vilken viktig byggsten detta utgör. Jag tror att förslaget kommer att få ett starkt stöd vid omröstningen i morgon. Det här är ett första steg på vår gemensamma väg mot 2012 och vårt asylpolitiska paket. Jag hoppas bara att denna anda av konstruktivt samarbete kommer att fortsätta, eftersom jag behöver och även räknar med ert stöd i samband med övriga direktiv. Claude Moraes: Herr talman! Jag vill uttryckligen tacka kommissionsledamoten för hennes arbete i denna fråga. Vi hoppas att det första steget i asylfrågan kan fullbordas vid omröstningen i morgon - som jag hoppas innebär en överlägsen seger för förslaget - och ett av skälen till att vi hoppas på detta är att även om asylpolitiken kommer att fortsätta att vara en av de mycket känsliga frågorna i detta parlament, och framför allt för de mindre länderna, som Simon Busuttil också klargjort, kan varje liten del av asyllagstiftningen få oproportionerliga konsekvenser inte bara för de mindre länderna, utan även för t.ex. en konflikthärd som Grekland. Vi bör alla gå fram med försiktighet, precis som vi gjort i detta betänkande. Det finns några punkter i motiveringsdelen som bör säkerställa att medlemsstaternas synpunkter tas på mycket stort allvar, inte minst när de kommer från medlemsstater som tar denna fråga på allvar. Jag anser t.ex. att vi lyckats få med såväl Marya Nedelchevas synpunkter om integration som Cecilia Wikströms invändningar angående familjemedlemmar och avvisningar, samt även frågor rörande våld i hemmet och andra frågor. Det är när vi har ett sådant samarbete som förhandlingarna går så bra på de högre nivåerna inom kommissionen och rådet, tack vare det arbete som vi utför här i parlamentet tillsammans med våra kolleger. Och, Judith Sargentini, avslutningsvis har jag försökt komma på ett nytt sätt att uttrycka hur ytterst viktigt det är med jämförelsetabeller. Att säga att de asylsökande nu väntar på att jämförelsetabeller ska införas är förmodligen det mest uppfinningsrika och kreativa sättet att lobba för en resolution om jämförelsetabeller, så jag hoppas att rådet lyssnade nu. Jag vill återigen tacka alla mina kolleger för det stöd de gett detta betänkande efter så lång tid. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum tisdagen den 14 december 2010.

sv

4. Tryggad gasförsörjning (

sv

7. Skydd av minderåriga och människans värdighet och konkurrenskraften hos industrin för audiovisuella tjänster och informationstjänster (omröstning)

sv

Resultatet av folkomröstningen i Irland (debatt) Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om resultatet av folkomröstningen i Irland. Jag vill välkomna Sveriges statsminister till parlamentet i dag, som företräder det svenska ordförandeskapet. Vi är mycket glada över att ha er här, men vi hade ett formalitetsproblem. Jag beklagar verkligen detta. Ordförande Barroso! Det gläder mig mycket att ni också är med oss vid ett så betydelsefullt ögonblick för Europeiska unionen. Tack så mycket. Ni ser hur svårt det kan vara att gå igenom alla formaliteter, men vi är en mycket demokratisk institution, som ni kan se. Allt måste gås igenom i rätt ordning. Då är allt i sin ordning, och vi är överens. Nu ska vi övergå till den centrala frågan på eftermiddagens föredragningslista. Det är mycket viktigt att ni är här i kammaren för att diskutera detta viktiga ämne. Fredrik Reinfeldt: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Jag är mycket tacksam över att få vara här i dag och få tillfälle att tala inför Europaparlamentet så snart efter det positiva resultatet av folkomröstningen i Irland. Jag vill gratulera Brian Cowen och hans medarbetare. Jag vill också tacka alla dem som har varit engagerade i kampanjen och som bidragit till detta framgångsrika resultat, oavsett parti och bakgrund, för deras ansträngningar. Det var ett bra beslut för Irland, och det är ett bra beslut för Europa. Jag tycker att vi kan säga att EU har tagit till sig kritiken. Jag vet att de rättsliga garantier som Europeiska rådet tillhandahöll var avgörande i folkomröstningskampanjen. Jag kan också säga att det franska och det tjeckiska ordförandeskapet gjorde ansträngningar som var avgörande för att kunna finna ett sätt att bemöta det irländska folkets farhågor. Jag tycker också att vi kan säga att det var mycket positivt att få den mycket kraftiga majoritet som visades i folkomröstningen, en övertygande majoritet på 67,1 procent, och med ett högt valdeltagande, så högt som 59 procent. Allt detta är mycket goda nyheter för EU. Jag behöver naturligtvis inte heller förklara behovet av att genomföra Lissabonfördraget för parlamentet. Det skulle leda till ökad demokrati, större effektivitet och större öppenhet. Det skulle faktiskt öka EU:s inflytande på den internationella arenan och göra oss starkare i bemötandet av globala utmaningar, och jag vet att parlamentet också kommer att ges en mer betydande roll i den totala beslutsprocessen. Jag välkomnar denna utveckling. Det är följaktligen mycket viktigt att genomföra Lissabonfördraget. Europeiska rådet är enat i sin önskan att fördraget ska ha trätt i kraft i slutet av året och i slutet av det svenska ordförandeskapet. Om man ser på det antal länder som har ratificerat det - nu är vi 24 stycken som ratificerat det fullt ut - skulle land nummer 25 faktiskt kunna bli Polen, med tanke på de signaler som vi får för närvarande av den polska presidenten. Jag talade med premiärminister Brian Cowen efter att resultatet av folkomröstningen i Irland tillkännagivits, och han sade att de skulle behöva ett par veckor på sig för att garantera en fullständig ratifikation från parlamentets sida, och vi kan följaktligen också säga att land nummer 26 slutligen kommer att bli Irland. Då fattas bara Tjeckien för att ha uppnått 27 ratifikationer. De tre institutionerna har haft ett sammanträde här i Bryssel i dag: ordförandeskapet, kommissionens ordförande, José Manuel Barroso, och Europaparlamentets talman, Jerzy Buzek. Tjeckiens premiärminister, Jan Fischer, deltog också, och vi försökte bedöma den rådande situationen. Ni vet kanske att 17 senatorer har vänt sig till författningsdomstolen i Tjeckien med ett klagomål beträffande Lissabonfördraget, för att se om det överensstämmer med den tjeckiska konstitutionen. Jan Fischer berättade att författningsdomstolen är en oberoende domstol som nu arbetar snabbt för att kunna fatta beslutet om huruvida denna framställning ska tas upp eller inte. Vi kan i nuläget inte säga något exakt datum för när man kommer att tillkännage detta beslut, och vi inväntar förstås signalen. Vi hoppas få besked om bara en eller två veckor. Detta är Tjeckiens budskap i dag: en oberoende domstol ska fatta ett beslut om kanske en vecka, eller så kan det dröja två veckor innan vi vet hur de kommer att gå vidare. I egenskap av ordförande för rådet ansvarar jag för att driva unionens arbete framåt. Jag känner verkligen att vi inte har någon tid att förlora. Därför har jag beslutat att vi i väntan på ett klargörande från Tjeckiens sida för det första ska fortsätta med förberedelserna för ett ikraftträdande av Lissabonfördraget och att jag, när det står klart när Lissabonfördraget ska träda i kraft, när vi vet hur det kommer att bli, för det andra ska inleda samråden om utnämningen av den nya ordföranden för Europeiska rådet och den höga representanten och generalsekreteraren för rådet. Detta förberedande arbete kommer inte bara att vara ordförandeskapets uppgift: detta är en uppgift som måste utföras av tre institutioner samtidigt. Jag vill därför säga att det är mycket viktigt för oss att samarbeta nära och konstruktivt med kommissionen och Europaparlamentet i denna process. Jag vill förnya mitt erbjudande till Europaparlamentet om samarbete i fråga om ansträngningarna för att slutligen kunna genomföra Lissabonfördraget. Vi får inte heller glömma att detta svenska ordförandeskap - och denna höst - trots dessa institutionella frågor naturligtvis påverkas i hög grad av behovet att göra framsteg på området för klimatförändringarna, behovet att göra framsteg i fråga om finanskrisen, den oro som råder i Europa när det gäller behovet av en politik för att skapa nya arbetstillfällen - många viktiga frågor som vi måste ta itu med. Detta sammanfattar behovet av aktivitet, av att genomföra Lissabonstrategin, som jag nyss nämnde, och av att fortsätta vara ett aktivt ordförandeskap i dessa frågor, som är av mycket stor betydelse för våra väljare. Talmannen: Statsminister Reinfeldt! Tack för ert mycket tydliga budskap beträffande allt som försiggår efter omröstningen i Irland, och för det mycket tydliga budskapet om samarbete mellan Europaparlamentet och rådets ordförandeskap. Vi har precis inlett en diskussion med Cecilia Malmström, en tidigare ledamot av Europaparlamentet som vi minns mycket väl. Tack så mycket för ert förslag och för ett mycket tydligt budskap. José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Herr talman! Förra helgen fattade det irländska folket ett mycket viktigt och historiskt beslut: ett mycket viktigt beslut för Irland och ett mycket viktigt beslut för EU. Det irländska folket erkände med rungande majoritet betydelsen av Lissabonfördraget, ett fördrag som innebär ett mer demokratiskt och effektivt EU, ett fördrag som ger oss rätt plattform för att skapa den moderna, framgångsrika europeiska union som våra medborgare vill ha. Nu har fördraget demokratiskt stöd av samtliga 27 medlemsstater. Alla medlemsstater i Europeiska unionen har godkänt fördraget, genom parlamentet eller genom en folkomröstning. Detta är verkligen en stor prestation. Det visar att den utvidgade gemenskapen kan dela en vision för framtiden och en beslutsamhet att gå framåt. Detta beslutades på ett demokratiskt sätt. Nu ska bara ratifikationsförfarandena avslutas. Det gläder mig att Polens president Lech Kaczyński kommer att skriva under inom kort. Som han alltid har sagt till mig så kommer han att göra det när irländarna har röstat ”ja”. Detta är verkligen mycket goda nyheter. Vi väntar naturligtvis också på att förfarandet ska slutföras i Tjeckien. Vi måste respektera de konstitutionella förfarandena i detta land, liksom vi har gjort i andra länder, men när dessa förfaranden väl har avslutats ser jag ingen anledning till att processen inte ska kunna slutföras snabbt. Det är viktigt för EU som helhet, men det är särskilt viktigt för kommissionen. Jag vill att den nya kommissionen ska inrättas, en kommission i enlighet med Lissabonstrategin, och jag vill se den i tjänst så snart som möjligt. En lång period med en övergångskommission ligger inte i någons intresse. Jag är beredd att börja bilda den nya kommissionen så snart som rådet är redo att klargöra den rättsliga grunden definitivt, och att utse den höga representant som kommer att bli kommissionens ordförande. Jag uppskattar alla de ansträngningar som gjorts av det svenska ordförandeskapet, och personligen av statsminister Fredrik Reinfeldt, för att nå en snabb lösning i alla dessa processer. Det initiativ som statsminister Reinfeldt tog i dag på sammanträdet med mig och med er, talman Buzek, och videokonferensen med premiärminister Jan Fischer var ett mycket bra och användbart initiativ. Jag vet också att Europaparlamentet har arbetat outtröttligt med att främja Lissabonfördraget. Parlamentet och kommissionen har arbetat hand i hand för att förklara varför det är rätt fördrag för EU. Jag är stolt över den roll som kommissionen har spelat i fråga om att ge den irländska befolkningen den information den behövde för att bestämma sig. Nu när det finns en verklig sannolikhet för att Lissabonfördraget slutligen ska kunna ratificeras och hela processen slutföras så kan vi vända vår uppmärksamhet mot arbetet med att genomföra fördraget. Jag skulle vilja ta tillfället i akt att belysa fyra områden där vi arbetar hårt för att se till att vi kan göra en rivstart när fördraget träder i kraft. Ett av de viktigaste och de mest komplicerade måste vara införandet av nyheterna när det gäller europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Vi har arbetat hårt för att tänka igenom några av de praktiska detaljerna i fråga om hur vi ska kunna göra den europeiska avdelningen för yttre åtgärder riktigt framgångsrik. Detta arbete kommer nu att påskyndas, och jag vill, i samma anda som de kommentarer som nyss framfördes av det svenska ordförandeskapet, framhålla Europeiska kommissionens beslutsamhet att arbeta tillsammans med parlamentet för att uppnå detta mål. Jag vet att Elmar Brok har haft ledningen i detta ämne här i parlamentet. Jag har förstått att ni kommer att diskutera denna fråga vid nästa plenarsammanträde. Det är en utmärkt planering, eftersom det är strax innan samma fråga ska diskuteras i Europeiska rådet. Jag anser att betänkandet är en utmärkt grund för diskussioner mellan våra institutioner, och jag välkomnar den starka gemenskapsanda som råder i betänkandet. Det är exakt denna anda som jag kommer att upprätthålla vid förberedelserna av det viktiga inslag som är den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. En annan punkt är kommittéförfarandet. Det är en viktig aspekt av hur Europeiska unionen driver sin verksamhet. I Lissabonfördraget införs nya regler som gör systemet mer rationellt och öppet. Vi måste fastställa exakt hur det nya systemet borde fungera. Men låt mig tala klarspråk: många av dessa beslut är av stor politisk betydelse och förtjänar en demokratisk granskning och en verklig politisk uppslutning. Den roll som parlamentet spelar i dag måste följaktligen upprätthållas. Ett annat viktigt demokratiskt element är de nya mekanismerna för att de nationella parlamenten ska få ett direkt ord med i laget om subsidiaritet. Vi måste placera dessa mekanismer i en vidare kontext av de utmärkta förbindelser med de nationella parlamenten som kommissionen, och naturligtvis Europaparlamentet, har byggt upp under de senaste åren. Avslutningsvis vill jag nämna det europeiska medborgarinitiativet. Detta är ett av de mest slående inslagen på fördragets demokratiska dagordning, och ett inslag som Europaparlamentet redan har utarbetat i detalj. Margot Wallström har lett arbetet inom kommissionen med att utveckla en grönbok för att inleda ett samråd så snart som möjligt, med som mål att se denna möjlighet i händerna på medborgarna inom ett år efter ikraftträdandet. När jag talade inför parlamentet förra månaden fastställde jag vad jag betraktade som de största utmaningar och de största möjligheter som EU står inför i dag. Lissabonfördraget kommer att utgöra rätt språngbräda för att hjälpa oss att förvandla dessa mål till verklighet, och jag är säker på att vi kommer att lyckas med hjälp av det konstruktiva partnerskapet mellan våra institutioner. Det är ett åtagande av Europeiska kommissionen. Talmannen: Ordförande Barroso! Tack för ert tal och för er villighet att samarbeta i fråga om genomförandet av Lissabonfördraget. Samarbetet mellan parlamentet och rådet under videokonferensen med Tjeckiens premiärminister Jan Fischer var också utmärkt, så tack igen, statsminister Fredrik Reinfeldt, för att ni organiserade denna videokonferens. Joseph Daul: Herr talman, mina damer och herrar! Med sitt ärliga och kraftfulla ja förra fredagen sade irländarna inte bara ja till Lissabonfördraget. Framför allt sade de ja till Europa som ett område av solidaritet och gemensamma värderingar. De uttryckte sin djupa solidaritet med ett Europa som påverkar globaliseringen utan att lida av den, ett Europa som med sina partner har valt en viss typ av samhälle och en social marknadsekonomi. Som företrädare för PPE vill jag säga att jag gläder mig åt resultatet av omröstningen, för det visar att när ett land tillfrågas om vad som verkligen är viktigt, till exempel principen att tillhöra Europeiska unionen, så svarar det på frågan som ställts, och det svarar med övertygelse. I fredags besvarade våra irländska vänner frågan om de var för Lissabonfördraget och, om de inte var det, om de var beredda att ifrågasätta landets medlemskap i Europeiska unionen. De besvarade den första frågan med ett entydigt och kraftfullt ja! Det visar bara en sak: att man ser Europa som det verkligen är, nämligen ett skydd, en trygg zon för stabilitet, fred och rättsstatens principer. Jag tror att det irländska resultatet kommer att få stor betydelse för hur vi bygger upp Europa, framför allt under de kommande månaderna, eftersom det bevisar våra folks djupa samhörighet med de värden som Europa står för. Den irländska folkomröstningen uppmuntrar oss i vårt europeiska arbete, och samtidigt knyter den oss närmare samman. Den uppmuntrar oss, eftersom detta är första gången på mycket länge som en europeisk nation så kraftfullt har förklarat att den vill delta i det europeiska äventyret, trots, eller kanske snarare på grund av, krisen. Den binder oss också samman, eftersom vi har en skyldighet att tillfredsställa kravet på solidaritet som var en viktig faktor bakom det irländska beslutet. Och detta, för att återkomma till de europeiska institutionerna, är precis vad Lissabonfördraget kommer att låta oss göra. Tack vare detta fördrag kommer EU att bli effektivare genom att de enhälliga beslut som ofta paralyserar verksamheten blir ett undantag, och majoritetsomröstning blir huvudregeln. EU kommer att bli tydligare genom att vi får ett permanent ordförandeskap för rådet som ersätter det nuvarande systemet med roterande ordförandeskap, och det kommer att ge vår höga representant för utrikespolitiken ökad tyngd. EU behöver ett gemensamt ansikte, både för våra medborgare och för våra internationella partner. Slutligen kommer Lissabonfördraget att göra EU mer demokratiskt genom att parlamentet får större betydelse och också genom att de nationella parlamenten och medborgarna får mer att säga till om när det gäller europeiska frågor. I fredags var irländarna den sista nationen som avgav ett positivt omdöme om Lissabonfördraget. Alla andra nationer har redan gjort det, antingen direkt eller via sina respektive parlament, inklusive Polen och Tjeckien. Jag vill därför uppmana presidenterna i dessa båda länder att skyndsamt verkställa det formella undertecknandet av fördraget, så att de 27 nu kan gå vidare och tillämpa det senast i början av 2010. Låt mig framför allt säga till president Václav Klaus att den irländska omröstningen med sina 67 procent för Lissabonfördraget bör inspirera honom att underteckna fördraget när det blir så dags. För PPE:s räkning vill jag uppmana honom att agera ansvarsfullt, vilket jag är säker på att han kommer att göra. Det har blivit dags för EU att lägga de institutionella frågorna åt sidan och ägna sig åt vad som verkligen är viktigt för 500 miljoner européer, dvs. den sociala marknadsekonomin, energin, klimatet och säkerheten. Jag vill tacka Fredrik Reinfeldt och José Manuel Barroso för deras förslag. Ni kan räkna med att PPE kommer att hjälpa er påskynda arbetet. Martin Schulz: Herr talman! Vi diskuterar resultatet av folkomröstningen. Mycket har redan sagts om de institutionella aspekterna, och jag har inget att tillägga utöver det som statsminister Fredrik Reinfeldt sade. Jag tycker det är bra att han inte tänker agera överilat, utan har sagt att vi avvaktar, eftersom vi ännu inte står vid mållinjen. Vi måste fortfarande ta oss igenom slutfaserna i denna ratificeringsprocess innan vi kan besvara de institutionella frågorna. Precis som alla vi andra var ni, herr Barroso, mycket nöjd. Er glädje måste ha dämpats något under söndagseftermiddagen när de 382 röster ni fick inkluderade 55 röster från medlemmarna i en grupp som har som mål att förhindra att Lissabonfördraget träder i kraft. När ni gläds över Lissabon måste ni komma ihåg att ni fick stöd av människor som vill raka motsatsen mot vad ni strävar efter att uppnå. Tänk på det, och låt oss bygga er majoritet på en proeuropeisk majoritet i parlamentet. (Häcklande) När vi talar om resultatet av folkomröstningen, herr talman, så handlar det om något helt annat. Det handlar inte om det institutionella spel som just nu ska spelas. Det handlar inte om hur man formar majoriteterna här i parlamentet, utan om något betydligt mer grundläggande, och det är vad vi måste säga till Tjeckiens president. De 27 medlemsstaterna i Europeiska unionen har totalt 500 miljoner invånare. Kina har cirka 1,3 miljarder invånare; Indien har 1,1 miljarder. Dessa båda länder tillsammans utgör en tredjedel av världens befolkning! De länderna sitter nu vid bordet i G20-samtalen. Den största av EU:s medlemsstater som deltar i G20 sitter där som företrädare för en ekonomisk potential på endast 82 miljoner människor. Vi har två alternativ. Lissabonfördraget handlar inte, som Václav Klaus hävdar, om att göra unionen till en stark kraft mot medlemsstaterna, utan om något helt anat. Det handlar om att göra EU till en stark global partner för att stärka de enskilda medlemsstaterna. Det är det som är det uttryckliga målet med Lissabonfördraget. Det fördraget tillvaratar framför allt de små medlemsstaternas intressen. Ett land med en befolkning på 10 miljoner, låt oss till exempel ta ert eget land, herr Barroso: jämfört med Brasilien har Portugal inte längre den position landet hade under 1800-talet. Det är tydligt att under 2000-talet har Brasilien den starkare ekonomin. Precis som alla andra europeiska stater behöver Portugal EU så att vi kan bli starka tillsammans. När det gäller klimatförändringen, finanskrisen, global sjukdomsbekämpning, när det gäller att bekämpa världssvälten, säkra freden, förhindra krig om naturresurser kommer Europa enbart att kunna överleva som ett enhetligt block, och det kommer att gå under om det spricker upp i sina enskilda beståndsdelar. Därför är frågan vi måste ställa till president Václav Klaus denna: när man ska väga det ansvar han tar på sig, är det möjligt för en enda individ, som naturligtvis utövar sin konstitutionella rättighet, det kan jag inte förneka, att ensam ta på sig detta ansvar när alla övriga regeringar och parlament, och nu även 67 procent av den irländska befolkningen som röstade ja, har en annan uppfattning? Vi måste ställa en fråga till Václav Klaus. Är han fullt medveten om att denna kontinent har nått fram till en avgörande vändpunkt? Det är med andra ord dags att bestämma om enhet ska göra oss starka eller om var och en ska gå åt sitt håll för att därigenom försvaga oss alla. Detta är den avgörande frågan. Så visst var det en bra dag för Europa, och den dag när detta fördrag äntligen ratificeras blir en ännu bättre dag. Václav Klaus bör ta sitt historiska ansvar och underteckna fördraget. Guy Verhofstadt: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! I fredags togs verkligen ett historiskt steg: 67 procent av rösterna. Man kan ändra alla konstitutioner i Europa med två tredjedelars majoritet. Jag tror att två tredjedelars majoritet krävs också i Sverige. Vi måste tacka Brian Cowen. Jag vill också särskilt tacka Pat Cox, som gjort ett fantastiskt arbete, och alla Lissabonvänliga irländska ledamöter av Europaparlamentet för en enorm kampanj för fördraget. Jag är väldigt nöjd. Anledningen är att vi inledde hela denna övning i efterdyningarna av Nicefördraget, med en förklaring i Laeken, och det har tagit åtta år - så jag lovar att inte starta hela denna process på nytt, herr talman. Med detta irländska ”ja” har alla EU-medborgare direkt eller indirekt, genom en folkomröstning eller genom parlamenten, sagt ”ja” till Lissabonfördraget. Detta var också ett budskap till EU-skeptikerna som alltid har sagt ”nej - folket är emot EU och EU-institutionerna”. Sextiosju procent av den irländska befolkningen: det vi såg i fredags är ett tydligt budskap till EU-skeptikerna. Vi måste uppmana alla att ta sitt ansvar så att Lissabonstrategin kan träda i kraft så snabbt som möjligt. Nu är det dags att äntligen slutföra denna process. I och med den irländska befolkningens ”ja” vet vi att Lissabonfördraget kommer att verkställas. Det vet vi eftersom vi nu övervunnit det sista hindret. Men vi vet inte när det kommer att verkställas, och det är enligt min uppfattning det problem som vi måste diskutera i eftermiddag. Vad ska vi göra under tiden? Vi vet att vi måste vänta tills författningsdomstolen i Tjeckien har sagt sitt. Som ni sade i Le Monde i går så måste vi i värsta fall vänta i ytterligare några månader, och jag tror inte att någon här i kammaren kan tolerera att unionen ska vara helt oduglig under de kommande månaderna. Vi kan acceptera att kommissionen ska ta itu med de befintliga förhållandena, för efter den 31 oktober ska den ta itu med de befintliga förhållandena. Vi måste agera, och vi måste agera omedelbart. Därför, herr Reinfeldt, rådets ordförande, uppmanar jag er att så snart som möjligt inleda förfarandet för bildandet av kommissionen. För tre veckor sedan röstade vi för ordföranden för kommissionen med argumentet att den nuvarande krisen inte ger oss utrymme att skjuta upp ett beslut. Det var ert argument. Nu gäller samma argument för ett bildande av kommissionen. Vi behöver inte vänta: det går att bilda en ny kommission inom ramen för det befintliga fördraget, med den befintliga statusen för den höga representanten, och sedan, när Lissabonfördraget väl har ratificerats, kan en hög representant smidigt installeras enligt en annan stadga och en ordförande för rådet. Det finns verkligen ingen anledning att vänta med att gå vidare med kommissionen. Detta var också målet för ordföranden för kommissionen, om jag förstod honom rätt när han talade för några minuter sedan. Jag är rädd att jag hör er säga ”Nej, jag ska vänta för jag vill ha ett globalt paket, ett globalt paket som omfattar rådets ordförande”. Jag anser att det inte är något problem: förbered det globala paketet. Förbered det nu, så kan beslutet om rådets ordförande bli lika politiskt som det beslut ni fattade om José Manuel Barroso första gången. Ni presenterade honom som en kandidat genom ett politiskt beslut, inte ett formellt beslut, för vi bad att det skulle formaliseras i efterhand. Ni kan göra precis samma sak med rådets ordförande, och sedan kan ni formalisera hela paketet när fördraget väl har ratificerats. Därefter ändrar ni stadgan för den höga representanten: han blir vice ordförande för kommissionen. Samtidigt kan det politiska beslut som ni fattar om rådets ordförande nu omvandlas i praktiken. Därefter kan ni formalisera det. Det är det bästa sättet, den bästa press ni kan sätta på de andra länder som måste underteckna fördraget: formalisera det, för de vet att vi vill gå vidare. Och vi behöver inte vänta i ytterligare flera veckor eller månader. Ni sade hur som helst att vi inte har någon tid att förlora. Jag håller med er: det finns ingen tid att förlora i fråga om den rådande ekonomiska och finansiella krisen. Bilda en kommission nu, så snabbt som möjligt. Övertyga våra kolleger i rådet och fatta ett beslut om den höga representanten på grundval av det befintliga fördraget. Välj en av kandidaterna - jag har sett att det finns tillräckligt många kandidater - till ordförande för rådet och gå vidare. Daniel Cohn-Bendit: Herr talman, mina damer och herrar! Jag tror att vi måste dra lärdom av det som hände i Irland. Som Guy Verhofstadt sade röstade 67 procent av irländarna för fördraget, eftersom verkligheten tvingade dem att se klart. I första hand var det krisens realiteter, en kris där de kände att de behövde Europa. Men de kände också att den här omröstningen, precis som Joseph Daul sade, handlade om att antingen sade de ja, eller så började de processen att gå ur EU. Det man måste inse är att folkomröstningar i Europa bara är meningsfulla om de får konsekvenser. Om de är ett spel, en nyck, kan man säga nej och sen fortsätta som vanligt. Därför reagerar man som man känner det för tillfället. Jag tror att diskussionen om EU måste fortsätta. Vi måste komma fram till en europeisk folkomröstning, där alla EU:s medborgare röstar på grundval av kvalificerad majoritet och de som säger nej måste säga om de respekterar resultatet och stannar kvar, eller om de vill ut. Om engelsmännen känner att detta påstående är riktat mot dem så har de inte fel, för vi måste en gång för alla sätta stopp för ett Europa som kan utsättas för utpressning. Om vi inte lyckas lösa detta problem tror jag inte att det europeiska området för demokrati kan fungera. En annan sak som vi måste ha klart för oss är den situation som vi befinner oss i. Guy Verhofstadt sade två eller tre saker i ämnet, men det som oroar mig är att det enligt José Barroso har förekommit en offentlig diskussion. Vi vann inte, vi förlorade, sånt händer, men det förekom en äkta offentlig diskussion. Sedan skedde en konfrontation, och majoriteten vann. Herr Schulz! Jag tycker inte att ni alltid ska peka finger åt andra. Om samtliga socialister hade röstat med oss mot José Manuel Barroso, så hade det inte blivit någon majoritet. Det måste också sägas. Man kan inte bara säga det ena eller det andra. Sånt är livet. Så är det. Jo, det stämmer, Martin, du tycker om att skylla på andra, men ibland bör socialdemokraterna ta ansvar för sina nederlag, annars kommer vi aldrig att vinna. Låt mig nu säga något om processen, och här håller jag inte med er, herr Reinfeldt. Vi kommer att få en president för Europeiska rådet. Jag vill inte att det ska bli en statskupp. Helt plötsligt, i sista minuten, tänker ni föreslå någon, och inom en vecka kommer beslutet att vara fattat. Jag tycker Europa har rätt till en offentlig diskussion. Samtliga medlemsstater har rätt att yttra sig om era förslag. Oavsett om det handlar om Tony Blair, Jan Balkenende, Jean-Claude Juncker eller Guy Verhofstadt, så tycker jag att vi har rätt till en offentlig diskussion. Det bör inte vara regeringarna som bestämmer vem som ska vara EU:s president, bakom stängda dörrar, i sista minuten. Skälet till att jag säger detta är att alla vet att i dag står inte den allmänna opinionen bakom Tony Blair. Alla vet att det är ojuste om Jean-Claude Juncker inte har en chans, enbart eftersom Angela Merkel och Nicolas Sarkozy är emot honom. Det är ingen offentlig, demokratisk diskussion. Allt måste upp på bordet, och sedan kan man besluta. Samma sak gäller den höga representanten. Lägg upp era förslag på bordet. En sak vill jag säga till er. José Manuel Barroso har rätt, och Guy Verhofstadt har rätt i det här fallet. Ni fick oss att välja Barroso genom att säga att det var bråttom, och nu kommer ni att få en situation där ni har en handlingsförlamad kommission. Den situationen kommer att fortsätta till dess ett beslut kan fattas. Allt hänger på tjeckerna. Men det finns en annan aspekt. Vi föreslog att man skulle förlänga mandatet för hela kommissionen, inklusive Barroso, just därför att den skulle kunna leda förhandlingarna inför Köpenhamn på heltid. Jag tycker det är oacceptabelt att man inte startar kommissionsförfarandet direkt genom att lägga namnen på bordet. Guy Verhofstadt kom med ett bra förslag: om tjeckerna inte redovisar sin ståndpunkt kommer tjeckerna inte att få någon kommissionsledamot, för enligt Nicefördraget måste antalet kommissionsledamöter reduceras. Om tjeckerna redovisar sin ståndpunkt i tid kommer tidsramen för Lissabonfördraget att hålla, och de kommer att få en kommissionsledamot. Allt måste läggas upp på bordet. Avslutningsvis vill jag bara säga en sak. Vi bör fortsätta diskussionen efter Lissabonfördraget. Lissabonfördraget är inte slutet på historien. Europas konstitutionalisering kan inte sluta med Lissabonfördraget. Om vi inte har modet att fortsätta denna diskussion när väl Lissabonfördraget är på plats tror jag att vi missar ett viktigt historiskt tillfälle, Europas stora chans. Timothy Kirkhope: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag ägnade de flesta av mina tidiga år som politiker åt att kämpa mot farliga individer som Daniel Cohn-Bendit. Jag blev verkligen ganska orolig för en stund sedan över att jag faktiskt höll med om en eller ett par saker i hans anförande, och min enda räddning var att jag i hans avslutande anmärkningar återigen kände att jag inte alls höll med honom. Jag vill, i egenskap av ledare för de brittiska konservativa i Europaparlamentet, vara konsekvent i fråga om min ståndpunkt. För de av oss som stöder principen om att nationalstaterna ska mötas och samarbeta fritt i Europa borde kanske inte framstegen i fråga om Lissabonfördraget vara en så stor anledning att fira i dag. Det tragiska med unionen är att den i alltför många personers ögon har blivit ett elitistiskt projekt som pådyvlar en alltmer skeptisk allmänhet sin ideologi, enligt uppgifter från Eurostat. Om man förlorar en folkomröstning utropar man en ny för att få det resultat man vill ha. Om begreppet ”konstitution” visar sig vara impopulärt så får det en ny förpackning så att tidigare avslag kan ignoreras. Om den utlovade folkomröstningen ser ut att vara omöjlig att vinna så ställs den in, utan märkbar skam eller förlägenhet. I Storbritannien utlovade alla politiska partier, inklusive den styrande regeringen, det brittiska folket att det skulle rådfrågas om EU:s framtid. Socialdemokraterna och liberalerna avsade sig sitt löfte. Sådana politiska knep kanske garanterar kortsiktiga fördelar, men vi bör beklaga att EU:s invånare knappast har fått större förtroende för sina politiker genom ett sådant cyniskt agerande. Vi i ECR vill ha ett EU som är byggt på de stabila grunderna allmänt stöd och en sådan demokratisk legitimitet som erbjuds av nationalstaternas institutioner. Lissabonfördraget är emellertid, enligt vår uppfattning, fortfarande ett steg i fel riktning. Genom att öppna dörren för en överstatlig utrikes- och säkerhetspolitik, genom att ge EU-institutionerna mer makt och avskaffa den nationella vetorätten på politiska områden som är avgörande för våra stater, så tar vi med fördraget ett dramatiskt steg mot en superstat som många fruktar. EU:s befolkning vill inte ha en union med allt större centralisering, en union som ökar sin makt på bekostnad av medlemsstaternas, en union som befinner sig långt bort från folkets vardagsbekymmer. De vill däremot ha en gemenskap av mångfald, en gemenskap där olika kulturer och levnadssätt kan kombineras, som ger mervärde. De vill ha en reformerad gemenskap, en mer ansvarsfull, öppen och demokratisk gemenskap som ger valuta för pengarna på de områden där man har delegerat ansvar, en gemenskap som ligger närmare och har större betydelse för folket. Lissabonfördraget har därför varit ett missat tillfälle. Jag var delaktig i konventet efter Laekenförklaringen, som jag stödde starkt, ett konvent där den ursprungliga konstitutionstexten lades fram. Jag känner till detaljerna väl, såväl de bra som de dåliga punkterna. De brittiska konservativa har varit konsekventa. Vi anser att fördraget, som det nu ser ut, inte kommer att driva saker framåt i folkets intresse. Och vi i ECR kommer att fortsätta kämpa för vår vision av Europeiska unionen, en vision som stämmer överens med det hopp och den önskan som EU:s befolkning har. Vi kommer att fortsätta argumentera för en union som är lämplig för framtida syften, inte tidigare syften, och för en union som vilar säkert på stödet av folket och inte bara på prioriteringarna inom en elit. Detta bör vi alla överväga. Lothar Bisky: Herr talman, mina damer och herrar! Min grupp har alltid förespråkat obligatoriska folkomröstningar i hela Europa om ändringsfördraget. De röstande i Irland var de enda som fick en möjlighet att fatta sitt beslut direkt för ett och ett halvt år sedan. Om vi vill att folket ska besluta måste vi acceptera resultatet, även om vi inte gillar det. Den irländska regeringen bröt mot demokratiprincipen och genomförde en andra folkomröstning, delvis som resultat av påtryckningar från andra medlemsstater. Nu har de det resultat de ville ha. Vi inom vänstern följer demokratiprincipen, men vi är oroliga över EU:s politiska inriktning. Antalet nej-röster i Irland visar att vi inte är de enda som känner den oron. Vi har i första hand tre kritiska synpunkter. För det första att den tidigare politiken att avreglera finansmarknaderna, skattekonkurrensen, losskopplingen av finanspolitiken från den ekonomiska politiken och nedmonteringen av socialstaten bidrog till den ekonomiska och finansiella krisen. Resultatet blev att den politiken ledde till ökad fattigdom och ojämlikhet i Europa. Förutom avsiktsförklaringar har väldigt lite hänt hittills vad gäller regleringen av finansmarknaderna. Samtidigt som arbetslösheten ökar rapporterar storbankerna i stället än en gång att de förväntar sig stora vinster. Lissabonfördraget kommer att fortsätta denna marknadsekonomiska politik med fri konkurrens. Detta är något som vi inte kan stödja. I stället vill vi se en radikalt annorlunda strategi för att ta itu med de sociala utmaningarna. Vårt syfte är att introducera en klausul om sociala framsteg med minimilöner som ska gälla i hela EU. Samma lön för samma arbete på samma plats. Vi måste bekämpa lönedumpningen. Vår andra kritiska synpunkt är att uppmaningen åt medlemsstaterna att gradvis förbättra sin militära kapacitet är oförenlig med vänsterns målsättning, liksom införandet av en klausul om en europeisk krigsmaterielagentur i EU:s primärrätt. Vi kommer inte att stödja globala militära uppdrag för att hävda våra egna intressen. Vi vill inte ha ett sådant här fördrag. Vi vill ha ett nedrustningsfördrag i stället för ett upprustningsfördrag. Det är paradoxalt att kallas EU-motståndare av den anledningen. Alla i EU som är för upprustning klassas som Europavänliga, medan alla i Europa som är för nedrustning klassas som fiender till EU. Detta är politiskt absurt! Folkomröstningen i Irland har alltså genomförts, och även om den inte gick riktigt som vi hade önskat kommer vi inom vänstern att fortsätta arbeta för att få mer direktdemokrati i EU. Nigel Farage: för EFD-gruppen. - (EN) Herr talman! Det är egentligen mycket enkelt, eller hur? Resultatet i Irland är nu en röst mot fördraget och en röst för fördraget, och om vi har någon som helst känsla för sportslighet så borde vi köra bäst av tre. Men då skulle skillnaden vara att den tredje folkomröstningen skulle vara fri och rättvis. För det var den verkligen inte den här gången! Jag hoppas att ni är stolta över er själva, för det som ni har gjort är att ge er på den minsta pojken på skolgården, tvingat in honom i ett hörn och spöat upp honom. Detta är en seger för översittarna. Det är en seger för stora pengar och en seger för byråkraterna. Det har varit en parodi! (Häcklande) Ni respekterar alltså den här omröstningen? Ni respekterade inte den senaste, eller hur? Europeiska kommissionen spenderade miljontals pund av skattebetalarnas pengar på detta - pund eller euro, det spelar ingen roll, men det gör det faktiskt i vårt fall, för vi har fortfarande pund, tack och lov - ni spenderade miljontals pund. Förhållandet mellan den mängd medel som ja-sidan lade jämfört med nej-sidan var omkring 10:1-20:1. Folkomröstningskommittén i Irland gjorde inte sitt jobb. Man talade inte om för det irländska folket att konstitutionsfördraget från Lissabon naturligtvis kommer att påverka deras egen konstitution i betydande grad. Dessutom, vilket kanske var det värsta av allt, ändrade Broadcasting Commission [radionämnden] i Irland bestämmelserna, så att man inte täckte ja-sidan och nej-sidan i lika hög grad. Detta är en skandal. Men det man drev en kampanj om, det ni alla drev en kampanj om, var ”Rösta 'ja' till jobben”. Det var vad allt handlade om. De senaste nyheterna från pressen är emellertid: Aer Lingus har avskedat folk i dag, och Intel, som lade 400 000 euro på ja-kampanjen, avskedade 300 personer i dag. Ettusenfemhundrafemtio jobb har försvunnit sedan i lördags. De enda jobb som bevarades med ja-röstningen var jobben inom den politiska klassen. Jag misstänker att allt är över. Jag misstänker att Irlands tid av oberoende kommer att utgöra en mycket kort period i landets historia. Jag tror inte att president Václav Klaus kommer att kunna stå emot. Jag hoppas att han gör det; han är en modig och bra man. Men det ser ut som att byråkratin har segrat över den nationella demokratin. Historiskt sett tror jag att Storbritannien nu är mycket ensamt, kanske lika ensamt som landet var 1940, men ... (Blandade reaktioner) ... vi för en verklig debatt; vi för en verklig debatt nu. Vad är det för mening med att ha en konservativ premiärminister om Tony Blair blir överherre? Vad är det för mening med en utrikesminister om vi har en europeisk utrikesminister med en egen diplomattjänst? Vad är det för mening med något av detta? Vad mig beträffar inleder den irländska folkomröstningen den verkliga debatten. Nu kan man inte låtsas längre: om man vill ha nationell demokrati så kan man inte fortsätta att vara medlem i Europeiska unionen, och vi kommer att driva en kampanj för att Storbritannien ska gå ut ur EU så snart som möjligt. Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! I går frågade jag Margot Wallström, kommissionens vice ordförande, om Lissabonfördraget i stort är samma sak som det konstitutionsfördrag som det ersatt. Hon sade att de förändringar som gjorts var sådana som krävts av den brittiska regeringen och att de omfattar förändringar av namn och symboler. Hon använde inte ordet ”bara”, men det hade hon lika gärna kunnat göra. Konstitutionsfördraget har redan förkastats av väljarna i Frankrike och Nederländerna, och Storbritannien skulle hålla en folkomröstning. Den skulle utan tvekan ha slutat med ett förkastande. Det är tydligt att ersättandet av konstitutionsfördraget med Lissabonfördraget skedde på begäran av den brittiska regeringen för att man skulle kunna ta tillbaka löftet om en folkomröstning. Innehållet skulle vara detsamma, men namnen och symbolerna skulle ändras som en del av ett fullständigt oärligt hävdande att det var två skilda fördrag och att det inte var nödvändigt att hålla en folkomröstning. Hur vågar någon kalla denna bluff och oärlighet för demokrati? Fredrik Reinfeldt: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Först och främst vill jag tacka gruppordförandena för deras kommentarer. Jag märker att många av dem vill att denna process ska gå snabbt, och det kan jag förstå. Enligt min uppfattning måste vi vara på det klara över att vi befinner oss på mer eller mindre okänd mark. Om man ser till den rättsliga grunden så hade man beräknat att Lissabonfördraget skulle ha trätt i kraft redan den 1 januari i år. Vi försöker nu agera på ett flexibelt sätt i en ny situation som uppstår ur situationen i Irland, men också i andra länder. I svenska debatter hänvisar man ofta till demokrati när man framhåller sin ståndpunkt. Det är positivt. Det är också vad jag försöker göra här. Om ett nytt fördrag ska träda i kraft så råder det inga tvivel om att det måste ratificeras av samtliga 27 medlemsstater. Det är vad som måste ske, och det är anledningen till att jag är så noggrann med att säga att vi nu befinner oss på nummer 24. Det är fortfarande tre länder kvar, och det land som vi förmodligen kommer att få vänta längst på är Tjeckien. När fördraget har ratificerats av den 27:e medlemsstaten så går vi vidare. Irland har ännu inte ratificerat det. Det krävs en ratificering av landets parlament innan processen är avslutad. Ni kanske inte anser att det är något problem, men man måste vara noggrann, så man vet aldrig. När alla 27 medlemsstater är färdiga så är paketet klart, och vi kommer att gå vidare med Lissabonfördraget. I det avseendet är det också mycket viktigt att säga att alla fördrag som vi har diskuterat har uppstått genom att olika ståndpunkter har balanserats, och det står ganska klart att jag och andra närvarande här måste följa dessa fördrag. Det sker väldigt ofta att man gör något annorlunda, som inte går i linje med fördragen. Det är vad vi försöker uppnå nu med det svenska ordförandeskapet. Det är anledningen till att jag säger att vi ska försöka agera snabbt i en situation som för närvarande faktiskt ligger i händerna på författningsdomstolen i Prag, Tjeckien. När den talar om huruvida den kommer att agera på detta klagomål så kommer det svenska ordförandeskapet att ta nästa steg i denna process. Det är så demokrati fungerar i praktiken, för vi efterlever helt fördragen och reaktionerna från de olika länderna. Mitt budskap till er är att vi med denna tydliga majoritet måste se till att Lissabonfördraget träder i kraft så snart som möjligt, för vi anser att det kommer att leda till ett mer välfungerande Europa, men detta ska göras noggrant. Jag kommer att efterleva fördragen och respektera att samtliga 27 medlemsstater måste ratificera det innan vi kan ta det steget. Tack så mycket för era kommentarer, och tack för ert stöd. José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Herr talman! Jag vill bara kommentera de kommentarer som gruppordförandena har framfört, och tacka dem alla för deras inlägg. Dessa institutionella frågor om övergång mellan två fördrag är mycket svåra utifrån en rättslig och politisk synvinkel, och de kräver klokhet av alla institutioner. Vi skulle naturligtvis vilja att det nya fördraget godkändes så snart som möjligt. Majoriteten av ledamöterna i Europaparlamentet önskar detta, alla regeringar vill det och kommissionen vill det verkligen. Saken är den att fördraget, som statsministern just påpekade, inte kommer att godkännas innan kommissionens mandatperiod är slut. Kommissionens mandat upphör i slutet av denna månad, vilket innebär att vi oundvikligen kommer att få en övergångskommission under en period. Det är anledningen till att jag anser att parlamentet fattade rätt beslut när man redan för en tid sedan beslutade om en ordförande för kommissionen, för det ger kommissionens ordförande behörighet, politisk behörighet, att företräda kommissionen i mycket viktiga internationella åtaganden. Det var ett klokt beslut från Europaparlamentets sida. Den viktiga frågan i nuläget är hur vi ska hantera denna övergång. Vi har diskuterat detta i kommissionen i dag, och kommissionskollegiets åsikt är att vi om möjligt borde inrätta den nya kommissionen inom ramen för Lissabonfördraget. Det är vår åsikt, eftersom vi vill ha detta fördrag. Detta är ett fördrag som ger er, parlamentet, fler rättigheter i fråga om bildandet av själva kommissionen. Den höga representanten kommer t.ex. att vara kommissionens vice ordförande, och ni kommer följaktligen att rösta om den höga representanten. Så kommer det inte att bli om vi genomför Nicefördraget, och därför anser vi att vi om möjligt borde inrätta den nya kommissionen inom ramen för Lissabonbestämmelserna. Men det är naturligtvis också fråga om klokhet och god tidsplanering. Vi har tidigare, nämligen i den första kommission som jag var ledamot av, också inlett med en förlängning med tre veckor av den föregående kommissionen. Frågan är alltså: hur lång tid kommer det att ta? Det är anledningen till att jag mycket snabbt framhöll - och statsminister Reinfeldt vet vad jag anser om detta - att det är en sak att vänta i några veckor och en annan att vänta vi vet inte hur länge. Det är en bedömningsfråga, en fråga om politisk bedömning, och jag hoppas att Europeiska rådet kommer att fatta rätt beslut utifrån den information som vi får från våra tjeckiska partner. Detta är en fråga som måste beslutas i Europeiska rådet i slutet av denna månad. Vi vill verkligen inte - det tror jag inte ligger i någons intresse - ha en kommission som inte har fullständig rättslig behörighet. Det ligger inte i kommissionens intresse, och jag är övertygad om att det inte heller ligger i Europaparlamentets intresse. Det är anledningen till att jag har sagt att jag är beredd: jag är beredd att börja bilda den nya kommissionen så snart som vi har fått rättslig klarhet och Europeiska rådet inleder processen. För att jag ska kunna göra detta måste rådet fatta några beslut. Europeiska rådet måste föreslå en hög representant, för den höga representanten måste, enligt Lissabonfördraget, godkännas som kommissionens vice ordförande av kommissionens ordförande. I fråga om vissa kommentarer vill jag understryka några punkter och lugna vissa parlamentsledamöter. Några av er har sagt att vi kommer att få en ”EU-ordförande”. Jag vill påpeka att vi inte kommer att få en ”EU-ordförande”. Om Lissabonfördraget träder i kraft kommer vi få en ordförande för Europeiska rådet: det är inte samma sak. Vi har parlamentets talman, kommissionens ordförande och så kommer vi att få en ordförande för Europeiska rådet. Det är viktigt att understryka detta, för ibland får jag uppfattningen att det finns idéer om vissa dérives institutionnelles, och jag accepterar inte, och Europeiska kommissionen accepterar inte, tanken att ordföranden för Europeiska rådet ska vara ordförande för EU, för detta står inte i fördragen. (Applåder) Det står inte i fördragen, och vi måste respektera fördragen. Vi måste respektera institutionerna. Vi har en talman för Europaparlamentet och en ordförande för kommissionen. Om Lissabonfördraget träder i kraft kommer vi att få en ordförande för Europeiska rådet. Det är mycket viktigt att förstå att alla våra beslut måste fattas inom ramen för de befintliga fördragen. Det är anledningen till att jag anser att vi bör gå vidare med detta så snart som tjeckerna har kontrollerat situationen. Det är anledningen till att jag anser att vi bör arbeta med de frågor som jag nämnde förut, från medborgarinitiativet till de externa tjänsterna, i samarbetsanda mellan alla institutioner så att vi, när besluten fattas formellt, beslutsamt kan genomföra allt som Lissabonfördraget medför, vilket jag anser är större ansvarsskyldighet, ökad demokrati och ökad effektivitet i gemenskapen. Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Jag vill, i egenskap av den första irländaren att tala i denna debatt, tacka mina kolleger för deras vänliga kommentarer om den irländska väljarkåren. Jag har också noterat de personer som ni har tackat hittills. Jag vill påpeka att två personer som spelade en ståndaktig roll i kampanjen för ja-rösterna och satte sitt lands intressen framför sina egna partiers intressen - parlamentsledamoten Enda Kenny, ledare för partiet Fine Gael, och parlamentsledamoten Eamon Gilmore, ledare för Labourpartiet - inte har tackats. De gjorde osjälviskt mer än någon annan för att se till att denna kampanj drevs, och jag vill att detta ska föras till protokollet här i dag. Processen med Lissabonfördraget i Irland visar att vi kan anstränga oss för att få människor på vår sida. De är beredda att låta sig påverkas av ledarskap. EU-projektet är fortfarande det största hoppet för folket i Europa och på andra håll för en fredlig och blomstrande framtid. Vi kan inte ta för givet att människor ska inse fördelarna. Vi måste vara så öppna och så inbegripande som möjligt när vi förklarar dessa fördelar för dem. Utvidgningarna har inte brutit udden av projektet. De har snarare gjort det möjligt för oss att dela med oss av fördelarna till andra. Det råder verkligen enhet i mångfald. Vissa irländare var osäkra på innehållet i fördraget. Andra var oroliga över att landet i egenskap av medlemsstat skulle påtvingas en förändring i lagen om abort, över neutraliteten, över förlusten av sin kommissionsledamot och över att landet eventuellt skulle förlora kontrollen över sin egen direkta skattepolitik. Det irländska parlamentet identifierade med hjälp av en särskild kommitté folkets farhågor efter den första folkomröstningen, och regeringen fick garantier från våra partner i dessa frågor, och framför allt i fråga om förändringen i förhållande till den framtida sammansättningen av kommissionen. Det var fungerande demokrati på alla nivåer. Anledningen till att det irländska parlamentet hade rätt och skyldighet att göra som det gjorde är att det suveräna folket i Irland gav dem den rätten och skyldigheten. Det framgår tydligt av det höga valdeltagandet och det överväldigande ja-beslutet att folkets demokratiska vilja tjänades. Herr talman! Jag håller med om det ni sade om oro hos vissa personer i vår befolkning. Jag ska nu ta upp en fråga som jag anser måste tas upp. Vissa personer i Irland och på andra håll anser att EU håller på att bli en kylig plats för kristendomen i synnerhet och religionen i allmänhet. Jag måste säga att jag personligen har upplevt respektlöshet i detta sammanhang från personer som betraktar sig som rättvisa och liberala, men som är allt annat än detta när det gäller att försöka se saker utifrån den synvinkel som personer som har en religiös övertygelse har. Jag respekterar personer som inte har någon religiös övertygelse, men jag förväntar mig att de ska återgälda denna respekt. Det är detta som EU-projektet handlar om. Jag upprepar: enhet i mångfald. Den andra irländska folkomröstningen visar vad som kan uppnås om vi verkligen är inbegripande. Jag säger detta till dem som har öron att höra med, och till kommande generationer. Låt oss nu agera för att slutföra ratifikationen och därefter uppfylla löftena att Lissabonfördraget ska innebära ökad demokrati och öppenhet, en sammanhängande roll i världen och tillämpande av samma toleranta och inbegripande principer i förbindelser med andra regioner i världen, framför allt de fattigaste, som vi måste tillämpa internt. Proinsias De Rossa: (EN) Herr talman! När vi diskuterade denna fråga senast förutspådde jag att den irländska väljarkåren skulle förkasta den politiska cirkus som innefattar Gerry Adams, Nigel Farage och Joe Higgins. Det gläder mig att jag hade rätt. Nigel Farages svulstighet bidrog till den irländska nationens munterhet ett tag, det måste man säga, men det förakt som han hyser för den irländska demokratin sipprade förstås fram ur varenda por på hans kropp här i dag. Hans intriger för att få den irländska väljarkåren att få Storbritannien att lämna EU visar enligt min uppfattning hans bristande begrepp om Storbritanniens och Irlands gemensamma historia. Viktigare är ändå att den irländska väljarkåren med stor majoritet har förklarat att vår framtid ligger i Europa, att EU är bra för Irland och att Irland kan bidra på ett positivt sätt till gemenskapens utveckling. Jag har förhoppningar om att alla medlemsstater ska ha ratificerat fördraget inom kort och att de institutionella och demokratiska och sociala reformerna ska kunna genomföras utan vidare dröjsmål. Världen behöver en effektivare union för att vi garanterat och med kraft ska kunna arbeta vidare för att uppnå en hållbar utveckling på ett ekonomiskt, miljömässigt och socialt plan. Jag vill klargöra för er, ordförande Barroso, och för er, herr rådsordförande, att folket i Europa kräver att unionen agerar. De behöver inte längre övertygas om att det krävs både globala och inhemska lösningar på de problem som vi står inför. De vill se ett agerande som innebär att gemenskapen verkligen börjar ta itu med dessa kriser. De vill se ett påtagligt agerande, inte ett retoriskt. Jag hoppas att vi får en kommission som är effektiv, som är duglig, och som framför allt är i stånd att göra sig av med den döda ekonomiska ideologi som har fört oss till katastrofens brant i Europa och i resten av världen. Vi måste genomföra det mål som har angetts i Lissabonfördraget: en social marknadsekonomi som ger arbeten, som ger välstånd och som ger alla våra invånare en anständig levnadsstandard. Pat the Cope Gallagher: (EN) Herr talman! I förra veckan visade den irländska befolkningen ett stort förtroende för projektet Europeiska unionen i folkomröstningen, genom en seger med 619 000 röster. Jag vill tacka de övriga 26 regeringarna i EU och de politiska grupperna i Europaparlamentet som har samarbetat nära med den irländska regeringen under de senaste 15 månaderna för att den oro som uttrycktes av den irländska befolkningen i fråga om det första Lissabonfördraget skulle få en omfattande respons. Detta var en seger för det irländska folket, inte nödvändigtvis för regeringen eller de politiska partierna. Det irländska folket visade på ett överväldigande sätt att Irlands plats är i centrum av Europeiska unionen. (GA) De politiska partier som var för fördraget samarbetade den här gången i betydligt större utsträckning än inför förra folkomröstningen. Samhällsgrupper som Ireland for Europe och We Belong spelade en central roll för att visa allmänheten att det inte bara var det politiska systemet som ville att Irlands befolkning skulle rösta ja i folkomröstningen. Jordbrukarna var starkt för fördraget, och de var mycket aktiva i kampanjen. Detta är en stor förändring jämfört med förra omröstningen, och det var tydligt för alla. (EN) De rättsligt bindande garantierna för Irland på de politiska områdena skattefrågor, neutralitet och etiskt-sociala frågor klargjorde frågor av central betydelse för det irländska folket. Nu hoppas jag att fördraget kommer att ratificeras inom kort, och det gläder mig att höra nyheterna från er, herr talman, om ert land. Men jag måste säga att de kommentarer som framförts av Nigel Farage från UKIP i dag var en förolämpning mot det irländska folket, och det accepterar vi inte. Det irländska folket är en intelligent och insiktsfull väljarkår, och de ser skillnaden mellan det förra fördraget och detta fördrag, att protokollen är ett rättsligt bindande avtal. Herr Farage! Det borde glädja er och era kolleger att er inblandning i fördraget innebar ett omkring 3-4 procent större stöd för ja-sidan. Så stor respekt har det irländska folket för er och er grupp. Ulrike Lunacek: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag blev också mycket glad och lättad i lördags över att det irländska folket röstade ja med två tredjedels majoritet och därför helt klart inte längre tror på felaktiga påståenden och skräckhistorier om till exempel en minimilön på 1,84 euro och över att de sade ja till detta gemensamma Europa. Äntligen finns det en möjlighet att samarbeta inom utrikespolitiken för att skapa ett bättre konfliktförebyggande, bättre skydd för de mänskliga rättigheterna och mer demokrati i alla delar av världen, med andra ord, att få en starkare känsla av det globala ansvar som Europeiska unionen har. Men för att detta ska bli verklighet, och några har redan påpekat detta, behöver vi få hjälp av samtliga europeiska stats- eller regeringschefer med att övertala president Václav Klaus att också skriva under fördraget. Och jag menar samtliga. Jag blev verkligen bestört i morse när jag fick höra att en regeringschef, nämligen den österrikiske kanslern, Werner Faymann, hade sagt i en intervju att om president Václav Klaus inte skriver under fördraget, så ser han en möjligt för Österrike att också genomföra en ny folkomröstning. Det tyder på en allvarlig ansvarslöshet vad gäller europeisk politik. I det sammanhanget vill jag be rådets tjänstgörande ordförande göra klart för den österrikiske regeringschefen att vi måste ta ett gemensamt europeiskt ansvar. Jag vill också uppmana de socialdemokratiska ledamöterna att göra detta klart. Alla som är för detta gemensamma Europa måste göra klart för president Václav Klaus att även han måste underteckna fördraget och att vi inte behöver något som undergräver processen som leder till förverkligandet av Lissabonfördraget. Låt oss alltså inte ha någon Spompanadln som vi säger i Österrike. Låt oss med andra ord inte haka på något bara för att det skulle kunna vara populärt hos allmänheten. Jag tycker att det är mycket oansvarigt i samband med europeisk politik, och jag hoppas att den österrikiska regeringschefen tar tillbaka sitt uttalande i detta avseende. Jan Zahradil: (CS) Mina damer och herrar! Jag tänker inte lägga mig i Irlands inre affärer, och jag erkänner de irländska politikernas rätt att hålla så många folkomröstningar som de anser vara lämpligt om detta fördrag. Jag respekterar naturligtvis dessutom resultatet av folkomröstningen, precis som jag respekterade resultatet av förra årets folkomröstning, som gav det motsatta resultatet. Jag vet inte vilket resultat som väger tyngst eller som är giltigast, och kanske mina irländska kolleger kan berätta det för mig. Men hur som helst, en sak som jag kan konstatera just nu är hur detta ser ut utifrån och hur hela atmosfären kring ratificeringen av Lissabonfördraget ser ut om man betraktar den utifrån. Dessvärre måste jag säga att bilden är förskräcklig. Jag levde de första 26 åren av mitt liv under en regim som inte tillät fria val, där det inte var möjligt att hålla fria val, och där bara ett enda valresultat var möjligt. Jag är verkligen rädd för att många av personerna här i parlamentet och på andra håll i EU kände att det enda tänkbara eller möjliga resultatet när det gäller Lissabonfördragets ratificering var och är ett ja, och att de inte kommer att acceptera eller tillåta något annat resultat. Jag undrar också varför uppståndelsen är så stor och de politiska påtryckningarna så starka i samband med Lissabonfördraget, eftersom EU trots allt inte skulle falla sönder eller kollapsa utan det, utan fortsätta fungera på grundval av befintliga avtal. Jag skulle vilja påstå att vi här bevittnar ett fullt utvecklat exempel på realpolitik eller maktpolitik, som har föga att göra med ett mer demokratiskt Europa eller ett bättre fungerande eller öppnare EU och har mycket att göra med de nyetablerade maktrelationerna i EU. Jag säger detta utan bitterhet, för jag har hållit på med politik tillräckligt länge för att veta vad realpolitik är, men låt oss åtminstone inte ljuga för oss själva. Vem kommer att tjäna på Lissabonfördraget? Det kommer att bli Europeiska kommissionen, så jag är inte förvånad över att kommissionen stöder fördraget. Det kommer att bli Europaparlamentet, så jag är inte förvånad över att många i parlamentet stöder fördraget. Det kommer också att bli flera av de mäktigaste staterna i EU och federalisterna i samtliga grupper, oavsett om det är Europeiska folkpartiet, socialisterna eller liberalerna. Min största rädsla är emellertid att en strategi som denna, som bygger på principen att låta målet rättfärdiga medlen kommer att vändas mot oss alla och att vi kommer att få se en motreaktion under åren som kommer. Jag är rädd att trycket för att godkänna Lissabonfördraget kommer att leda till en backlash i form av ökat stöd för de verkliga antieuropéerna, för extremister, främlingsfientliga och antieuropeiska krafter, och att detta i slutändan kommer att visa sig bli en pyrrhusseger. Zoltán Balczó: (HU) Jag vill ställa följande korta fråga till en av ledamöterna: Anser ni att det faktum att den irländska regeringen kan anordna folkomröstning hur många gånger den vill är förenligt med den demokratiska processen? Vad anser ni då om nyheten att den österrikiske regeringschefen nu för första gången planerar att anordna en folkomröstning om denna fråga? Accepterar ni även detta som ett uttryck för demokrati, eller skulle ni, som föregående talare beskrev saken, vilja kalla det för maktmissbruk? Vill ni vara vänlig att besvara detta. Jan Zahradil: (CS) Jag kom inte hit för att värdera Irlands, Österrikes eller någon annan regerings handlande. Det har jag aldrig gjort, och det kommer jag aldrig under några omständigheter att göra. Bairbre de Brún: (GA) Herr talman! Det irländska folket har talat. Jag accepterar det. De som säger att detta var ett ja till Europa hävdar att förra årets folkomröstning var ett nej till Europa. Det var den inte. Att Irland stöder Europa har varken ifrågasatts förra året eller i år. Europeiska kommissionen beslutade att spendera stora resurser på en propagandakampanj om fördelarna med Europeiska unionen direkt före folkomröstningen. Detta bidrog till uppfattningen att omröstningen handlade om ja eller nej till Europa snarare än ja eller nej till Lissabonfördraget. Det är beklagansvärt! Alla i detta rum måste nu inse att vi har en tydlig och tuff utmaning framför oss. Vi måste ta itu med mycket av den oro som visade sig under folkomröstningskampanjen. Människor oroar sig särskilt för löner, för arbetstagarnas rättigheter, för offentliga tjänster liksom för icke-militarisering och små staters röster. Denna gång fick det irländska folket höra att Irland skulle bli isolerat och stå ensamt i den ekonomiska krisen om man röstade nej en andra gång. De som gav sitt stöd till fördraget för att det skulle skapa jobb och investeringar bör nu tillhandahålla dessa jobb och bidra till att skapa denna återhämtning. De löften som gavs bör inte glömmas bort så snart som man har uppnått det resultat som den irländska regeringen och EU:s ledare önskade. Morten Messerschmidt: (DA) Herr talman! Om det finns något att utläsa av folkomröstningen som ägt rum på Irland är det att det absolut är möjligt att få ett ja-svar om följande villkor uppfylls: att det råder en tillräckligt stor obalans mellan ja- och nej-lägren, att det finns en tillräckligt stor obalans i massmediernas bevakning av frågan och att frågan ställs tillräckligt många gånger. Om emellertid en av dessa förutsättningar saknas kommer ni inte att få européer att ge upp mer suveränitet till dessa institutioner än vad de redan har gjort. Detta är den verklighet som vi alla måste grunda vår inställning på. En annan realitet vilken, åtminstone för dem som stöder fördraget, måste vara mycket obekväm är det sätt på vilket fördraget förverkligas. Det enda möjliga sättet att förverkliga fördraget är i ett klimat av rädsla för att ett nytt läge ska uppstå i Storbritannien, vilket skulle kunna leda till en folkomröstning i landet. Det måste vara obekvämt att bara vara i stånd att förverkliga sina visioner i ett klimat av rädsla för att folket i ett annat land ska komma att tillfrågas om sin uppfattning. Det måste vara obekvämt att styras av rädsla för demokratiska uttryck. Vi hörde att talmannen tidigare sade till parlamentet att nej-sidan kommer att respekteras. I sanningens namn är det dock mycket svårt att respektera nej-sidan. Vi har hört att symbolerna skulle tas bort från fördraget - ändå är hela parlamentet fullbelamrat med flaggor. Vi har hört att hymnen skulle tas bort ifrån fördraget - ändå firades det nya parlamentet genom att Beethovens nionde symfoni spelades. Detta skapar inte så stort förtroende för de garantier som gavs till de irländska väljarna eller till oss skeptiker. Vi vill känna förtroende - det är det dock mycket ont om. Proinsias De Rossa: (EN) Herr talman! Jag vill be dem som inte tycker om resultatet av den irländska folkomröstningen att sluta ifrågasätta de demokratiska processerna i Irland. Irland är ett demokratiskt land. Det är ett oberoende demokratiskt land. Republiken Irlands parlament fattade beslutet att hålla en folkomröstning. Den folkomröstningen har nu hållits. Den stöddes av 95 procent av de valda företrädarna i det irländska parlamentet. Ni kan alltså kritisera Europeiska unionen, men ni har ingen rätt att ifrågasätta demokratin i mitt land. Talmannen: Inom ramen för regeln för ”blått kort” måste man ställa en fråga, man får inte göra ett uttalande. Ordalydelsen är mycket exakt, och det är mycket viktigt att denna regel respekteras. Morten Messerschmidt: (DA) Herr talman! Demokrati för mig betyder att ställa en fråga och sedan få ett svar. Demokrati betyder inte att fortsätta att ställa samma fråga tills man får det svar som man i förväg har räknat ut. Varför var det, om ledamöterna i parlamentet, kommissionen och rådet verkligen inte är rädda för befolkningen, bara i ett land som försöken att förhindra genomförandet av en folkomröstning inte lyckades? Regeringarna och EU:s institutioner lyckades förhindra att det hölls folkomröstningar i de andra 26 medlemsstaterna. Detta är inte demokrati. Francisco Sosa Wagner: (ES) Herr talman! Detta parlament är ett fantasins och drömmarnas palats. Med folkomröstningens tydliga utslag ger det irländska folket oss energi och styrka att fortsätta att skapa välstånd och att bygga ett starkt och framför allt federalt Europa Det är bara genom att göra detta som vi kommer att förtjäna titeln som våra Europeiska fäders legitima arvtagare. Det är tack vare deras ansträngningar som vi alla står här idag. Othmar Karas: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Majoriteten är glad och lättad. Jag förväntar mig att minoriteten accepterar resultatet. Majoriteten i 27 länder och i Europaparlamentet har upprepade gånger sagt ja till ytterligare utveckling av Europeiska unionen. Vi har en demokratisk majoritet och en blockerande minoritet. Detta den demokratiska majoritetens ja var ett ja till det sunda förnuftet, ett ja till en mer demokratisk och öppen europeisk union som står närmare medborgarna, ett ja från positiva europavänliga -europeiska tänkare och aktörer, ett ja till ett stärkande av Europeiska unionens position i världen och ett viktigt steg i rätt riktning. Vi har fortfarande en lång väg att gå, eftersom vi behöver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för att kunna fungera som global aktör. Vi måste fortsätta att arbeta för mer demokrati, genom att exempelvis göra det möjligt att hålla en europeisk folkomröstning, genom att skapa en enhetlig europeisk rösträtt, och många andra saker. Vi har ett arbete att utföra nu, och vi har ingen tid att förlora. Jag förväntar mig att kommissionen påskyndar reformen och inleder samtal med medlemsstaterna om kommissionsledamöterna. Jag förväntar mig att rådet klargör sin inställning till detta resultat. Jag förväntar mig också att vi i parlamentet förbättrar vår kommunikation och vår dialog med medborgarna och att vi tillhandahåller bättre information till dem. Vi har tydligt sett att ju bättre information, kommunikation och dialog, desto större majoritet. Politiker som inte tror sig vara kapabla till detta är på fel ställe, liksom politiker som gömmer sig bakom folkomröstningar. De vill inte själva närma sig medborgarna, och de vill inte ta något ansvar. Ju mer debatten fokuserades på Europa, desto större blev majoriteten. Vi säger nej till nationalisering av europeisk politik och nej till nationella folkomröstningar om europeiska frågor, utom när det gäller det egna landets anslutning. Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Jan Zahradil frågade vilka som kommer att dra fördel av detta. Han tror att det är vi parlamentariker. Så kan vara fallet, och det är inte så dåligt om det i viss utsträckning skapas positiva effekter för parlamenten - det gäller naturligtvis inte bara Europaparlamentet utan även nationella parlament - i en parlamentarisk demokrati. Emellertid är det faktiskt medborgarna som kommer att gynnas om vi blir i stånd att representera deras intressen på ett starkare och bättre sätt. Martin Schulz har redan påpekat att vi lever i en föränderlig värld, en värld där Kina är starkt, Indien och Brasilien växer i styrka och Förenta staterna är lika starkt som tidigare. Om vi tittar på Washington idag ser vi att den nya administrationen till och med frågar efter Europas åsikter i olika frågor, från frågor om Afghanistan till andra frågor. Har vi ett tydligt uttalande, och talar vi i klarspråk när det gäller detta? Om inte kommer vi inte att tas på allvar. Ryssland försöker alltid att spela ut EU:s medlemsstater mot varandra eftersom oenighet naturligtvis är mer tillfredsställande för våra partner. Till alla som idag fortfarande kämpar mot detta fördrag i den felaktiga tron att det stärker Europeiska unionen vill jag säga att de som kämpar emot detta fördrag i själva verket stärker våra så kallade partner eller, om ni så vill, våra motståndare. Som redan nämnts har vi fortfarande några institutionella frågor kvar att lösa, särskilt sådant som har med avdelningen för yttre åtgärder att göra. Låt oss emellertid inte föra några ytterligare institutionella diskussioner nu. Våra medborgare vill ha ett tydligt och innehållsrikt svar. De vill att vi uttrycker oss kraftfullt gällande frågor som har med klimatskydd, säkerhetsfrågor och budgetförordningen att göra. På varje enskilt område kan vi visa att Lissabonfördraget innebär förbättringar. Våra argument måste emellertid innehålla substans så att människor inte känner att Europeiska unionen bara bryr sig om sig själv. De bör även få se att den bryr sig om sina invånares intressen. Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Utöver denna fråga kommer jag eventuellt att ställa en fråga till Othmar Karas. Denna fråga riktar jag dock till Hannes Swoboda, eftersom Ulrike Lunacek redan har kritiserat vår förbundskansler Werner Faymann och hans partivänner. Vad anser han, som österrikisk socialdemokrat, om förslaget från Österrikes partiledare och förbundskansler att anordna en folkomröstning där? Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Jag tror inte att detta är rätt plats för att hålla en intern österrikisk debatt. En sak står dock helt klart - det kommer inte att bli någon folkomröstning om Lissabonfördraget i Österrike heller. Lissabonfördraget har ratificerats och måste träda ikraft så snart som möjligt. Det är min och vår åsikt. Talmannen: Tack för att ni svarar på frågan, men kolleger, jag ska läsa upp regeln för er, för vi måste känna till den. ”Talmannen får ge ordet till ledamöter som genom att hålla upp ett blått kort visar att de vill ställa en fråga på högst en halv minut” - endast en fråga - ”till en annan ledamot under dennes anförande,” - inte senare - ”om talaren godtar detta och talmannen anser att detta inte kommer att störa debatten.” Om blå kort hålls upp för ofta så kommer jag inte att ge er ordet, eftersom det skulle störa debatten. Det måste ni vara medvetna om. Håll upp kortet i tid och bara för att ställa en fråga som tar högst en halv minut. Svaret får inte överstiga en minut. Så lyder regeln, och vi måste hålla oss mycket strikt till den. Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Herr talman! En sak har inte uppskattats fullt ut här, och det är det faktum att ja-resultatet i folkomröstningen på Irland knappast, vilket Guy Verhofstadt nämnde, var det första ja-resultatet i en folkomröstning om utarbetandet av konstitutionen. Vi fick ja-resultat i folkomröstningarna i Luxemburg och Spanien; denna var på intet vis först. Det är alltid underhållande att lyssna på Nigel Farage. Idag var det emellertid för en gångs skull inte så underhållande. Euroskeptikerna är verkligen dåliga förlorare. Chocken med en två tredjedels majoritet talar sitt tydliga språk. Det var också intressant att se hur Timothy Kirkhope vred sig på sin stol, eftersom Torypartiet står så nära detta parti när det gäller synen på europeisk politik. Jag hoppas verkligen att detta förr eller senare kommer att ändras. Vi har sett att det finns demokratiskt stöd på Irland för den europeiska integrationsprocessen. Är Europa tillräckligt demokratiskt? Har vi en perfekt demokrati i Europa? Inte alls. Men detta var en bra dag för europeisk demokrati. Nu klagar vissa personer på att man satt press på Irland. Men Proinsias de Rossa uttryckte tydligt att det var ett suveränt beslut av Irland att anordna ännu en folkomröstning. Låt oss komma ihåg att Europeiska unionen försökte bojkotta Österrike när Jörg Haider kom till makten. Det fungerade inte. Vi kan inte sätta press på medlemsstaterna; de har suverän rätt att besluta om dessa frågor. Andra beklagar sig över att Irland bara röstade ja på grund av krisen. Att Irland fick uppleva solidaritet från Europa under krisen är dock något positivt! Vi förväntar oss också solidaritet från Europa om det blir kallt i hemmen i Bulgarien eller Ungern på grund av att Ryssland och Ukraina dras in i ännu en gaskonflikt. När europeisk solidaritet blir resultatet är detta något bra! Fördraget öppnar nya möjligheter. Det finns ett antal politikområden inblandade här: budgetpolitik, politik inom rättsväsendet och sådant som rör den inre marknaden. Men det viktigaste för mig är utrikespolitik. Även om Hannes Swoboda sade att vi inte skulle föra några institutionella diskussioner måste vi ha en allvarlig debatt om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Vi måste utrycka oss samstämmigt. Det här parlamentet, och jag vill klargöra detta för kommissionen och rådet, vill ha en stark hög representant och en effektiv europeisk avdelning för yttre åtgärder. Vi vill att den ska ha en bred bas, att den ska arbeta nära kommissionen och att den ska ha tillgång till alla tjänster, däribland rådets sekretariats tjänster. Detta kommer att fungera som ett lackmusprov, inte minst vid kommissionens utfrågningar. Det kommer även att tjäna som ett lackmusprov för den europeiska utrikespolitikens framtid under 2000-talet och vara en garant för att vi kommer att kunna agera samstämmigt. Hélène Flautre: (FR) Herr talman! Det är helt enkelt så att i och med ratificeringen av Lissabonfördraget kommer vårt parlament att få ytterligare 18 parlamentsledamöter från 12 av Europeiska unionens medlemsstater. Vi har varit försiktiga eftersom Europaparlamentet i mars i år bad alla medlemsstater att föregripa resultatet genom att uttala att valet den 7 juni skulle utgöra den demokratiska basen för tillsättningsförfarandet av dessa ytterligare arton parlamentsledamöter. Några medlemsstater gjorde detta, exempelvis Spanien och ert eget land, fru rådsordförande. Andra länder, som emellertid liksom jag själv säger sig vara mycket nöjda med resultatet av den irländska folkomröstningen och vill se Lissabonfördraget genomföras, har ännu inte gjort sin plikt när det gäller att ange hur tillsättningsförfarandet av ledamöterna ska gå till. Kan vi räkna med att ni, fru rådsordförande, vid Europeiska rådets sammanträde den 29-30 oktober kommer att be varje medlemsstat att ange tillsättningsförfarande för de parlamentsledamöter som i enlighet med Lissabonfördraget ska tillkomma? Det andra som verkligen förvånar mig är att alla talar om Lissabonfördragets höga ambitioner. Men enligt fördraget åläggs vi även en skyldighet som har att göra med en mycket enkel sak: jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta är ett bindande mål i stadgan om de grundläggande rättigheterna i enlighet med Lissabonfördraget. Vad jag förstår är det för de ytterligare två poster som återstår att tillsätta, den höga representanten som vice ordförande i kommissionen samt rådets ordförande, endast manliga namn som cirkulerar. Ert land, Sverige, är tämligen exemplariskt när det gäller detta. Jag förväntar mig att ni tar detta på extremt stort allvar. Det är inte möjligt för oss att endast ha män på de fyra viktigaste ansvarsposterna i Europa. Det är inte värdigt Lissabonfördraget och det är inte värdigt Europa. Jag räknar med att ni säkerställer att jämställdheten mellan män och kvinnor respekteras även på denna nivå. Peter van Dalen: (NL) Herr talman! Den nederländske fotbollslegenden Johan Cruyff sade en gång ”Alla fördelar har även nackdelar”. Fördelen med Lissabonfördraget är att det ger medlemsstaterna mer att säga till om och de nationella parlamenten större inflytande. Nackdelen är att det flyttar maktens fokus till Europa. Detta är en nackdel som inte får underskattas, särskilt inte här i parlamentet. Under de senaste trettio åren har vi när allt kommer omkring sett hur Europas makt har ökat i omvänd proportion till valdeltagandet i valen till Europaparlamentet. Överföringen av mer makt till Bryssel har gått hand i hand med ett lägre valdeltagande i valen till Europaparlamentet. Om Lissabonfördraget träder i kraft måste Europa lära sig följande: Låt unionen agera pragmatiskt, och låt den gång på gång bevisa att den tillför något mervärde. Bara då kan vi vinna stödet från väljarna i EU. Joe Higgins: (EN) Herr talman! Jag motsätter mig Lissabonfördraget ur ett vänster- och socialistperspektiv, och jag förkastar interventionen av rasister och högerorienterade krafter. Det som skedde i folkomröstningen i Irland var inte en seger för demokratin. Det irländska folket hotades av en betydande koalition - det politiska etablissemanget, stora företag, den största delen av den kapitalistiska pressen och Europeiska kommissionen - med att om man röstade ”nej” så skulle Irland bli ekonomiskt isolerat, man skulle straffas av Europeiska unionen och det skulle leda till en kapital- och investeringsflykt. Man fick också veta att ett ”ja” skulle innebära arbetstillfällen, investeringar och återhämtning. Allt detta var lögner. Den irländska regeringens dubbelspel framgick när den bad styrelsen för Aer Lingus att skjuta upp tillkännagivandet av den hänsynslösa nedskärningen av 700 jobb inom Aer Lingus till i dag, efter folkomröstningen. Europeiska kommissionen ingrep hela tiden och lade sig i processen. Ingen av de tre ordförandena är här, men jag vill att deras företrädare ska be dem om en reaktion på följande skandal. Antonio Tajani, ledamot av kommissionen med ansvar för transport, reste runt i Irland en hel dag i ett jetflygplan tillhörande Ryanair tillsammans med den verkställande direktören för detta multinationella företag och bedrev kampanj för en ja-röst. Han är tillsynsman för transport och ska skydda konsumenter och arbetstagare. I hans ställning är det oerhört komprometterande att åka runt med en vd för ett av de största transportföretagen. Vad har ni att säga om detta? Slutligen går ryktet att Tony Blair kommer att bli ny ordförande för Europeiska rådet. Låt oss tala klarspråk. Tony Blair är en krigsförbrytare. Han kan inte under några omständigheter ... (Talmannen uppmanade talaren att avsluta eftersom han hade överskridit sin talartid.) Jag avbröts i onödan, herr talman! Det är ni som innehar ordförandeskapet, inte ledamoten här. Det jag ville avsluta med att säga var att Blair inte får utnämnas till EU-ordförande. (Talmannen avbröt talaren.) Talmannen: Jag ser ett blått kort. Jag vill påpeka till den ledamot som håller upp sitt kort att ni, varje gång som ni gör detta hindrar en ledamot vars namn står på talarlistan från att tala. Vid presidiets sammanträde kommer jag att försöka ändra denna bestämmelse, eftersom vi inte kan tillåta att ledamöter som har sina namn på talarlistan hindras från att tala på grund av att andra ledamöter avbryter med frågor, något som för tillfället är tillåtet. Nessa Childers: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja fråga Joe Higgins vad som skulle ha kunnat få honom att stödja fördraget. Joe Higgins: (EN) Herr talman! Lissabonfördraget innebär en intensifiering av den nyliberala ekonomiska dagordning som har orsakat en ekonomisk katastrof över hela Europa med 21 miljoner arbetslösa, en intensifiering av militariseringen och vapenindustrin och större påtryckning för privatisering. Det finns inget i fördraget i denna bemärkelse som en övertygad socialist skulle kunna stödja. Vi stöder uppriktiga initiativ där arbetstagarnas rättigheter inom EU främjas, men hur ska vi kunna stödja Lissabonfördraget när detta fördrag och själva stadgan om de grundläggande rättigheterna i själva verket institutionaliserar EG-domstolens beslut, som gynnar utnyttjande av migrerande arbetstagare av entreprenörer som tillhandahåller gränsöverskridande tjänster? Timo Soini: (FI) Herr talman! Jag tillbringade min barndom och min ungdomstid i Finland, i närheten av Sovjetunionens kommunistiska diktatur. Det är ett litet land, och rädslan var ständigt närvarande där. Icke desto mindre kunde vi hantera detta eftersom vi var ett oberoende land. Nu är jag alldeles paff över att bara ett slutresultat tillåts i Europeiska unionen. Åsikter kan uttryckas, man tillåts vara oeniga och till och med euroskeptiker tillåts utrycka sin mening. Men slutresultatet måste vara detsamma. Om man vinner genom att fuska har man redan förlorat. För att referera till fotboll, låt oss komma ihåg incidenten med Diego Maradonas hand på bollen. Vem kommer ihåg matchen mellan Argentina och England och vad resultatet blev i slutändan? Den vanns genom fusk, eller hur? Se på Maradona idag, han som vann genom att fuska. Till slut vill jag uppmana Sverige, det land som är ordförandeland, att fortsätta att respektera det beslut som tagits av svenska folket när det röstade emot euron. Ni omprövade inte detta efter ett år, efter två eller ens efter fem år. I detta fall omprövades emellertid beslutet redan efter ett år. Detta är EU-demokrati, och den kommer en dag att få vad den förtjänar. Liisa Jaakonsaari: (FI) Herr talman! Jag har också bott i ett litet land och gör så fortfarande. Jag skulle vilja fråga Timo Soini om han inte håller med om att detta handlar om att Irland visade sin styrka som litet land genom att praktiskt taget få hela Europa på knäna. Denna gång, efter en lång debatt, sökte Irland, som precis som Finland är ett litet land, stöd hos Europeiska unionen. Är det inte just det som Europeiska unionen och Lissabonfördraget handlar om - att skydda små länder? Dessutom vill landet hjälpa till att stärka EU. Timo Soini: (FI) Herr talman! Detta är ett dåligt avtal för små länder. Det kommer att försvaga Irlands, Danmarks och Finlands röster i ministerrådet. De stora länderna kommer att vinna i styrka. Jag älskar Irland; jag har varit där 20 gånger. Jag blev katolik på Irland. Men det handlar inte om det. Jag är bara ledsen över att se ett sådant stort jordskred. Först var det 53 procent emot och 47 procent för. Denna gång blev resultatet 67 procent för och 33 procent emot. Vad hände och varför? Jag vidhåller att det var rädsla. Jag önskar Irland och irländarna all framgång, och Gud välsigne dem. (Liisa Jaakonsaari fällde en kommentar utan att använda mikrofonen.) Csanád Szegedi: (HU) Mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka det irländska folket, särskilt var och en av de 600 000 modiga irländare som motsatte sig det diktatoriska Lissabonfördraget och anslöt sig till kampen för demokrati i Europa. Den som är nöjd med resultatet av denna upprepade folkomröstning kommer också att vara nöjd med demokratins död och med globalismens diktatur. Europeiska politiker bör inte stödja globalismens diktatur utan handskas med verkliga frågor: hur man utrotar arbetslöshet, en skenande massinvandring samt se till att få de diskriminerande och inhumana Benešdekreten och den slovakiska språklagen upphävda. Jag uppmanar också alla andra parlamentsledamöter att stödja försöken att uppnå autonomi för den största av de grupper som har berövats sin rösträtt i Europa, ungrarna som bor utanför Ungerns gränser. Jobbiks företrädare kan bara stödja en europeisk union grundad på nationella traditioner. Tack så mycket! Marian-Jean Marinescu: (RO) Det gläder oss att folkomröstningen som hölls på Irland ledde till en otvetydig seger för Lissabonfördragets anhängare. Vi måste gratulera och samtidigt tacka dem som drev ja-kampanjen på Irland. Detta röstresultat representerar det irländska folkets beslut att fortsätta processen med att utveckla Europeiska unionen. Det har gjort det möjligt för oss att föreställa oss en tid i framtiden när Europeiska unionen uttrycker sig samstämmigt på de 27 medlemsstaternas vägnar i vilken diskussion som helst med de största världsmakterna. Frågan om ett nytt grundläggande fördrag började att diskuteras 2002. Förra fredagen avslutades processen med att anta det nya fördraget. Anledningen till att jag säger detta är att jag tror att Europas medborgare har uttryckt sin åsikt, antingen direkt eller indirekt. Polen tillkännagav att landet kommer att ratificera fördraget omedelbart. Det finns fortfarande bara en person kvar som tror att ratificeringen av fördraget måste förhindras, trots att parlamentet i det land där han är ledare har ratificerat fördraget. Jag hoppas att ordföranden kommer att göra som medborgarna i alla 27 medlemsstater önskar, däribland i Tjeckien, och skriva under ratificeringen av fördraget. Det kommande genomförandet av fördraget kommer att medföra att Europaparlamentet får nya ansvarsområden. Parlamentet måste göra nödvändiga förberedelser för att kunna axla dessa så snart som möjligt, utan att det leder till någon försening i lagstiftningsprocessen. Idag har vi ett tydligt exempel på detta i och med att de två betänkandena om användning av Europeiska unionens solidaritetsfond för jordbävningen i Italien tagits bort från föredragningslistan. Även dagens problem med blåa kort är ett sådant exempel. Jag hoppas att de administrativa avdelningarna kommer att uppmärksamma detta åtminstone lika mycket som de har uppmärksammat ledamotsstadgan. Talmannen: Jag vill än en gång förklara för er att det enligt arbetsordningen först och främst är talmannen som ”kan ge ordet”. Att ge ordet innebär rätt att besluta om att antingen ge ordet eller att inte ge ordet till en ledamot. Talmannen föredrar att ge ordet till ledamöter som finns med på talarlistan hellre än att ge ordet till ledamöter som tar talartid och därigenom förhindrar ledamöter som finns med på listan att tala i enlighet med den talartid som fördelats till varje politisk grupp. För det andra bör enligt arbetsordningen det blå kortet hållas upp under tiden som parlamentsledamoten till vilken frågan ställs talar - inte efteråt. Ramón Jáuregui Atondo: (ES) Herr talman! Först av allt vill jag säga att jag är oroad över denna debatt. Det som borde ha varit en dag av firande för Europa håller på att förvandlas till en debatt i vilken vi har kommit till den punkt där vi ifrågasätter det sätt på vilket parlamentets talman välkomnar resultatet. Det har hållits mer än tio anföranden i vilka inte bara Europa - viket skulle ha varit legitimt - har kritiserats öppet, utan även det demokratiska resultatet av folkomröstningen på Irland. Jag anser att tiden är inne för att i denna kammare säga att nio av tio medborgare som är representerade här, där de europeiska medborgarnas suveränitet har sitt hem, är för Europa och att de underliggande åsikterna hos de största europeiska demokratiska partierna är för Europa. Jag skulle också vilja påpeka att Lissabonfördraget är en förutsättning för att skapa mer Europa, för att göra Europa mer förenat och starkare. Men detta räcker tyvärr inte i sig. Jag vill säga till er alla att Europa idag har ett annat berättigande än förr. För 60 år sedan ansåg antagligen grundarna att Europa representerade ett behov att skapa ett gemensamt område med fred efter krigets tragedi, som en reaktion på försöket av vissa i Europa att tvinga på andra européer politiska idéer eller hegemonier. Idag står vi inför att bli världsledare, och antingen ska vi göra det eller inte. Debatten har ekon från Shakespeare: att vara eller inte vara för Europa. För bara några dagar sedan fick jag tillfälle att prata med folk i Pittsburgh. Utifrån deras perspektiv blickar inte världen ut mot Europa utan mot Asien. Europa måste vara enat och starkt för att utgöra en stark närvaro vid förhandlingsborden med världens ledare. Om vi inte är där kommer vi inte att räknas, och vi kommer inte att ha något inflytande. Lissabonfördraget är en väg i riktning mot detta, men det är en väg som vi fortfarande har att tillryggalägga. Andrew Duff: (EN) Herr talman! Vi borde uppriktigt sagt tacka Nigel Farage för hans bidrag till kampanjen i Irland. Hans märkliga, postkoloniala chauvinistiska stil bidrog verkligen till att rekrytera många av de irländska republikanerna till den fördragsvänliga saken. Ännu underligare är emellertid den totala frånvaron i denna kampanj av det brittiska Torypartiet, som gömde sig bakom Declan Ganleys och president Václav Klaus' kjolar. Det konservativa partiet står i själva verket alldeles ensamma som eventuellt regeringsparti som fortfarande motsätter sig detta stora kvalitativa steg framåt i fråga om europeisk integration. Tänk på EU-skeptikernas absurditet, för att motsätta sig Lissabonfördraget innebär att hålla fast vid det befintliga Nicefördraget och den nuvarande tämligen osmidiga och tröga - och alltför ofta ineffektiva - union som inte lyckas uppfylla allmänhetens krav eller bemöta globala utmaningar. Storbritannien förtjänar mycket bättre än det konservativa partiet, och EU behöver verkligen mer. Reinhard Bütikofer: (DE) Herr talman! Liksom många av dem som redan har talat idag är jag glad över Irlands ja, och jag skulle vilja gratulera alla dem som kämpade för detta, särskilt De gröna på Irland i Comhaontas Glas. Om det emellertid är sant att det ska firas denna dag handlar det hur som helst om en svårvunnen seger. Det skulle vara fel av oss att nu helt enkelt återvända fulla av tillfredsställelse till de vanliga institutionella rutinerna som om ingenting stort verkligen hade hänt. Parlamentets talman refererade i sitt första uttalande i denna fråga till nej-rösterna. Jag vill tillägga att vi också bör lyssna till de röster som nästan är ohörbara, de som under valet till Europaparlamentet i juni ansåg att det inte var nödvändigt att delta i valet och bidra med sin del i att stödja denna process. Vad jag menar är att vi måste ta i beaktande det faktum att en hängiven väg framåt bara kan bli framgångsrik om vi gör en mer seriös ansträngning än vi hittills har gjort för att involvera medborgarna. Vi har sannerligen förlorat tid. Vi har förlorat år. Europa har halkat efter utifrån ett internationellt perspektiv. Vi behöver bara titta på G20-mötena för att se detta. Emellertid kommer Europa bara att bli mer dynamiskt om dess medborgare engagerar sig mer. Jag tror inte att Tjeckiens befolkning bör utsättas för påtryckningar. Om det råder något tvivel om politiken bör man inte hota med att inte ge landet någon kommissionsledamot med anledning av den skadliga politik som deras president för. Det finns emellertid något som ännu viktigare: Att besluta om Tony Blair, eller någon annan möjlig kandidat för uppdraget som ordförande för rådet, bakom stängda dörrar skulle vara ett allvarligt misstag. Detta behöver istället diskuteras öppet med Europas folk. Jag föreslår att vi ordnar en utfrågning i parlamentet för alla som kandiderar till detta uppdrag. (Talmannen avbröt talaren.) Ashley Fox: (EN) Herr talman! I juni valdes jag att företräda sydvästra England och Gibraltar, och under valkampanjen blev jag beklämd över att jag träffade så många människor som inte längre stöder Storbritanniens medlemskap i EU. Det gjorde mig beklämd, eftersom jag anser att EU har varit en god kraft i världen. EU har främjat fred och försoning bland Europas folk. Jag hoppas att det fortsätter så. Den inre marknaden främjar handel och välstånd. Världsledande företag som Airbus i min valkrets har visat vad vi kan uppnå när vi för samman våra industriella resurser. Som student bodde jag ett år i Frankrike och kom hem som frankofil. Jag vill att Storbritannien ska ha varma och vänskapliga förbindelser med samtliga europeiska grannländer. Jag oroar mig över att den pågående utvecklingen mot en politisk union utan stöd av Europas folk hotar att undergräva det förtjänstfulla arbete som EU åstadkommit. Jag respekterar att irländarna nu har röstat för Lissabonfördraget, även om jag anser att det var skamligt att de tvingades till en andra omröstning av länder som inte ens hade hållit en enda folkomröstning. Gordon Browns hållning är särskilt klandervärd. Han lämnar efter sig inte endast ett Storbritannien på ruinens brant utan också en vägran att låta det brittiska folket rösta om denna senaste maktförskjutning från Westminster till Bryssel. Att bryta löftet om en folkomröstning innebär att britternas stöd till EU undergrävs, vilket jag beklagar djupt. Det övergår mitt förstånd varför de som stöder en politisk union verkar fast beslutna att bygga den på sämsta möjliga grund. Inser de inte att en politisk union utan folkligt stöd sannolikt kommer att vara dömd att misslyckas? Jiří Maštálka: (CS) Mina damer och herrar! Jag ser många nöjda uttryck och till och med glädje i denna kammare över resultatet av den andra folkomröstningen på Irland. Men det återstår att fullfölja ratificeringsprocessen för Lissabonfördraget, och jag föreslår att vi väntar med att vara nöjda och glada tills Europas medborgare har bekräftat, exempelvis i framtida val till Europaparlamentet, att Lissabonfördraget först och främst varit till gagn för dem, att det har förbättrat de sociala villkoren, reducerat antalet farliga och väpnade konflikter samt i betydande utsträckning bidragit till ett modernt demokratiskt Europa. Jag erkänner att resultatet av den andra irländska folkomröstningen inte kom som någon överraskning för mig. Vi har alla bevittnat de europeiska organisationernas uttalade intresse - på gränsen till betvingande av Irland - vilka fick stöd genom motsvarande nivåer av finansiering. Jag var en hängiven federalist även under den tid när tjeckerna och slovakerna delade samma stat. Jag är och jag kommer att förbli federalist i ordets bästa bemärkelse. Det oroar mig emellertid - och jag är inte ensam om detta - att EU-medborgarna inte tilläts besluta om något så viktigt som Lissabonfördraget i en folkomröstning som omfattar alla medlemsstater. Jag anser att det var ett misstag att driva på ett fördrag som möjliggör ett stärkande av de finansiella institutionernas roll utan att ta hänsyn till det sociala Europa. Jag anser att den upprepade folkomröstningen på Irland utgör ett prejudikat för hela Europeiska gemenskapen. Tiden kommer att visa innebörden i detta, och jag tror att den kommer att visa att resultatet av den andra folkomröstningen på Irland blev en pyrrhusseger. Jag begär att Tjeckiens konstitutionella organisation respekteras och att inga påtryckningar utövas på de tjeckiska myndigheterna och särskilt inte på presidenten angående beslutandet av ... (Talmannen avbröt talaren.) Talmannen: Mina damer och herrar! Jag beklagar att inte bara hissarna, utan även den knapp som talmannen använder för att avbryta en talare som har överskridit sin talartid och därmed tar tid från en annan ledamot på talarlistan är ur funktion. Var snälla att sluta tala när jag ber er att göra detta, eftersom ordförandeskapet inte har någon knapp att stänga av mikrofonen med. Annars kommer hälften av de ledamöter som står på talarlistan i denna extremt viktiga debatt inte att få tala, och det skulle vara mycket olyckligt och inte alls samarbetsvilligt. Fiorello Provera: (IT) Herr talman! Jag kommer att försöka hålla mig inom min talartid. Det parti som jag företräder, Lega Nord, röstade för fördraget i det italienska parlamentet, och jag var personligen föredragande. När det gäller folkomröstningen var vi mycket respektfulla inför Irlands motstånd mot fördraget, och vi är på samma sätt respektfulla inför landets godkännande av fördraget med 67 procent, vilket är en ansenlig andel. Folkets vilja uttryckt i en folkomröstning är direkt och otvetydig. I morse välkomnade jag talet som hölls av parlamentets talman. Han sade att vi bör lyssna till anledningarna hos dem som röstade nej, och framför allt fråga oss varför ett stort antal inte röstade alls. Jag anser att detta är ett intelligent och insiktsfullt beaktande, eftersom europeisk demokrati inte bygger på beslut som tas däruppe utan på Europas befolknings växande politiska medvetenhet. Jag tror att folket vill se demokratiska framsteg ... (Talmannen avbröt talaren.) Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! I alla debatter som vi har haft om Lissabonfördraget under de senaste åren har till och med fördragets anhängare alltid sagt att detta fördrag inte är så bra som det skulle kunna vara, att det har många brister och att det faktiskt inte är någon särskilt framgångsrik kompromiss. Nu är dessa anhängare glada eftersom fördraget är nära att genomföras, och det är inte mer än rätt. När vi emellertid nu hör dessa anhängare säga att majoriteten har sagt sin åsikt på ett demokratiskt vis och att minoriteten helt enkelt måste acceptera detta, har de verkligen rätt. Jag hade dock förväntat mig att även höra detta uttalande efter den första folkomröstningen på Irland. När allt kommer omkring står en sak klart: vi vet inte om detta fördrag kommer att bli förmånligt för Europeiska unionen eller om det, vilket jag tror, kommer att bli ödesdigert. Jag tror att det kommer att leda till en centraliserad superstat. Detta Europa kommer bara att bli ett gott Europa om det är demokratiskt. En demokrati enligt vilken man upprepar folkomröstningar ända tills etablissemanget har fått det resultat som det vill är inte en demokrati. Jag hoppas därför att vi nu inte kommer att försöka sätta press på den tjeckiska presidenten för att han ska avsluta jobbet så snabbt som möjligt. (Talmannen avbröt talaren.) Elmar Brok: (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande! Jag är mycket ledsen över att de som i samband med den första folkomröstningen spred ut lögner under den irländska kampanjen nu måste medge att de 26 ländernas parlament har ratificerat fördraget, att Irland har ratificerat fördraget i en folkomröstning och att alla beslut av författningsdomstolarna som rör Lissabonfördraget än så länge har varit positiva. De kan inte undgå detta faktum. För det andra är Lissabonfördraget i jämförelse med Nicefördraget ett fördrag av parlamenten och medborgarna och därmed ett mer demokratiskt fördrag. För det tredje skulle jag vilja tacka de irländska ledamöterna, det irländska folket och också deras oppositionsledare Enda Kenny, som bör inkluderas i nämnda lista. Slutligen vill jag säga att jag är övertygad om att ratificeringsprocessen kommer att fortsätta eftersom alla parlament har ratificerat fördraget. Jag kan inte tro att den tjeckiske presidenten hellre skulle hörsamma önskemål som inkommit brevledes från oppositionsledaren i ett land som redan har ratificerat fördraget än uppfattningen hos det egna parlamentet och den egna författningsdomstolen. Det skulle vara som om en fransk oppositionsledare skriver till den brittiska drottningen och ber henne att inte underteckna en lag som antagits av underhuset. En sista sak: Fru Malmström, jag vill be er att allvarligt beakta de åsikter som vi uttryckte i utskotten igår angående den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. De underlag som jag hittills har fått ... (Talmannen avbröt talaren.) Libor Rouček: (CS) Mina damer och herrar! Först vill jag gratulera det irländska folket för det framgångsrika genomförandet av folkomröstningen om Lissabonfördraget. Det tydliga ja-svaret från Irland är goda nyheter för hela Europa. Efter den historiska utvidgningen behöver EU en ny och starkare konstitutionell grund. Bara på detta sätt kommer Europa, i en tid av global ekonomisk kris och global konkurrens från alla håll, att kunna ta sig förbi alla 2000-talets utmaningar och fallgropar. Tjeckerna har också sagt ja till Lissabonfördraget. Båda kamrarna i det tjeckiska parlamentet har genom en tydlig konstitutionell demokrati ställt sig bakom Lissabonfördraget. Tjeckien stöder Lissabonfördraget, precis som en tydlig majoritet av de tjeckiska medborgarna gav sitt stöd åt anslutningen till Europeiska unionen i folkomröstningen 2003. Tjeckerna är väl medvetna om att ett land med tio miljoner människor, precis som Europa som helhet, kan uppnå frihet, oberoende, säkerhet och ekonomisk och social framgång bara genom förekomsten av en stark och effektiv europeisk union. Tjeckien är en parlamentarisk demokrati. Presidentens befogenheter är avhängiga av parlamentets önskan. Den tjeckiske presidenten är inte någon absolut monark och inte heller högsta representant som i f.d. Sovjetunionens politiska system. Jag skulle därför vilja uppmana Václav Klaus att respektera den tjeckiska befolkningens vilja och att, efter ett klarläggande av situationen i den tjeckiska författningsdomstolen, underteckna Lissabonfördraget utan dröjsmål. Jag anser inte att undanflykter och hinder bidrar till att öka värdigheten i den tjeckiske presidentens roll och ställning. Olle Schmidt: Herr talman, fru minister, fru kommissionsledamot! För de allra flesta Europavänner var resultatet från Irland ett glädjens besked. Vi får nu, som många har sagt, ett mer demokratiskt och öppet EU. Nu har irländarna gjort sitt för att EU ut ur en konstitutionell kris. Nu handlar det om oss andra. Jag tror att det var flera skäl som denna gång talade till EU:s fördel. Ensam är inte stark när det blåser stormar i världen. Det tror jag att vi alla kan enas om. Tveksamheterna kring fördraget har undanröjts, men jag tror också att det var ett gammalt, historiskt argument som fanns med i bilden. Irland vill inte förknippas med den brittiska EU-kritiken. Dublin är inte London! En del har sagt att man inte kan folkomrösta mer än en gång. Med den logiken borde man väl säga att man inte kan ha val mer än en gång. För de flesta av oss här är det bra att människor - kanske till och med en del av kollegerna här - kan ändra uppfattning om förutsättningarna ändras. Det är därför man har demokrati och röstar flera gånger. Nu står Polen och Tjeckien på tur för att godkänna fördraget. Polen är nog inget problem. Värre kan det bli det med herr Klaus i Prag - han verkar envis. Hans misstro mot Lissabonfördraget uttryckte han ju mycket tydligt här i kammaren i våras - om inte med svavel, så i varje fall salvelsefullt. Vi vet nu att denna fråga är mycket känslig i Storbritannien. Blir det ett regeringsskifte i London nästa vår - vilket ju en del talar för - så riskerar EU att ställas inför en ny duvning om fördragets godkännande, om den tjeckiska processen blir längre eller om man vill ha en folkomröstning. Nu hade jag tänkt vända mig till den svenske statsministern, men han finns inte här. Han har goda relationer med David Cameron. Jag hoppas att han utnyttjar de relationerna och ser till att vi får en bättre EU-debatt inte bara i Europa utan också i Storbritannien. Vi behöver ett starkt... (Talmannen avbröt talaren.) Mirosław Piotrowski: (PL) Herr talman! Den upprepade folkomröstningen om Lissabonfördraget på Irland har skapat ett farligt prejudikat. Det fanns signaler som tydde på att Irland, om inte fördraget accepterades, skulle tvingas fortsätta att rösta tills man uppnått ett önskat resultat. Under kampanjen användes en mängd taktiska påtryckningar, alltifrån medgivanden i form av garantier att EU inte kommer att lägga sig i nationell lagstiftning om etik, religion och ekonomi, hot om att landet skulle gå miste om sin kommissionsledamot, till utpressning om att Irland skulle marginaliseras och kastas ut ur EU:s strukturer. Alla dessa åtgärder i en kontext av rädsla underbyggd av krisen ledde till det kända resultatet. Genom att använda omfattande ekonomiska medel lovade många av EU:s förespråkare till och med jobb i utbyte mot ett godkännande av fördraget. Man underlät att fokusera på de viktigaste frågorna. Politiska kommentatorer har riktat uppmärksamheten på de odemokratiska metoderna och på arrogansen hos EU:s politiska elit. I ljuset av den dubbelmoral som tillämpats vill jag lämna in ett överklagande om att ytterligare en folkomröstning, en tredje sådan, ska hållas i Irland, och för att de nationella parlamenten i EU:s medlemsstater ska få möjlighet att rösta på nytt om detta. Gerard Batten: (EN) Herr talman! En tidigare talare anklagade min kollega Nigel Farage för att sakna respekt för irländsk demokrati. Jag försäkrar att så inte är fallet. Vad han inte respekterar är att folkomröstningskampanjen bedrevs på ett så orättvist och partiskt sätt. Både hans och vårt partis respekt för demokratin är i själva verket av det slaget att vi skulle vilja ha folkomröstningar i alla de 26 länder som hittills har förvägrats det. En annan talare menade att detta inte var den första ja-rösten och att Luxemburg och Spanien hade röstat ja, men dessa folkomröstningar gällde väl konstitutionen och inte Lissabonfördraget? Det sägs att Lissabonfördraget inte är samma sak som konstitutionen, så vad handlar det då om? Har vi haft samma folkomröstning i sex länder, eller har vi haft folkomröstning i fyra länder om konstitutionen och i två länder om Lissabonfördraget? I det första fallet står det 3-3. I det andra står det 2-2 och 1-1. Knappast ett rungande ja till Lissabonfördraget. (Talmannen avbröt talaren.) Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Det är en skam för demokratin att etablerade politiker nekar sina egna medborgare att ha en folkomröstning samtidigt som man kräver två folkomröstningar på Irland. Det är också en skam att dessa politiker kräver att vi accepterar resultatet av den andra folkomröstningen när de själva faktiskt inte accepterade resultatet av den första. Oavsett om den konstitutionella reformen Lissabonfördraget träder i kraft eller inte behöver vi ett nytt grundfördrag. Detta nya grundfördrag bör bygga på en verklig maktfördelning, en helt oberoende domstol för frågor som rör subsidiaritet, total öppenhet och ekonomi samt, viktigast av allt, på bindande folkomröstningar. På så sätt kan vi fortfarande undkomma den europeiska fällan, och det är något som vi bör lägga all vår kraft på att göra. Mario Mauro: (IT) Herr talman! Det råder inget tvivel om att ja-sidans seger i Irlands folkomröstning om Lissabonfördraget är ett oerhört positivt steg när det gäller att återuppliva Europeiska unionen och genomföra de avgörande politiska och institutionella reformer som fördraget medför. Det gläder mig att Irlands medborgare tog sitt ansvar och röstade ja, så att vi kan undvika att det europeiska projektet förlamas helt. Jag hoppas att president Václav Klaus och president Lech Kaczyński också kan övertygas om detta, eftersom vi får hoppas att Irlands ratifikation via folkomröstningen kommer att bidra till bemödandena att se till att fördraget kan träda i kraft den 1 januari 2010. Irlands ja visar emellertid att ett enat Europa är det enda politiskt trovärdiga projekt som kan vara till gagn för nationerna och framför allt medborgarna. Det finns ingen politiker i Irland, eller i någon av de andra medlemsstaterna, som i dag kan lägga fram en utvecklingsstrategi för sitt land om det skulle lämna Europeiska unionen, eller kanske delta i mer begränsad omfattning. Nu måste vi visa handlingskraft, och kommissionen måste ta mod till sig och lägga fram djärva pilotinitiativ på olika områden. Till exempel behövs det större mod i fråga om att utfärda euroobligationer, större mod i fråga om den gemensamma hanteringen av invandringen och större mod när det gäller att ta itu med energifrågorna. Framför allt måste vi dock ta hänsyn till de allvarliga misstag som har begåtts de senaste åren. Utförsbacken för det politiska projekt som vi kallar Europeiska unionen beror på en specifik faktor: den började när vi insisterade på att detta projekt inte längre skulle utvecklas i enlighet med folkets önskemål utan byråkraternas. Så när jag talar om större mod tänker jag först och främst på större mod hos kommissionens ledning, så att vi kan nå de mål vi har satt upp. Wojciech Michał Olejniczak: (PL) Herr talman! Det irländska folket har sagt ja till Europeiska unionen. Nu är tiden mogen att eliminera de två största hindren i Europa, som irländarna faktiskt redan har bringat i vanrykte. Till presidenterna i Polen och Tjeckien säger jag: nu räcker det med detta förakt för européerna! Låt oss inte slösa bort tid, som vi har så lite av, när vi har så mycket att göra. Jag uppmanar Polens premiärminister Donald Tusk att anta stadgan med grundläggande rättigheter i vårt land, av uppenbara skäl. Hittills har vi politiker sagt att vi inte har tillräckligt med instrument och lagar för att kunna agera. Nu har vi en viktig uppgift framför oss här i parlamentet. Inom kort kommer vi att ha ett nytt fördrag till vårt förfogande, och vi måste rusta Europeiska unionen så att vi snabbt kan ta oss ur krisen gemensamt, agera till medborgarnas fromma och stärka EU:s ställning i världen. Vi måste kämpa mot ojämlika löner och för bättre och lika tillgång till utbildning, kultur och hälsovård. Ny lagstiftning kommer att hjälpa oss att bibehålla mångfalden i EU, men vi måste öka jämställdheten mellan EU-medborgarna, där det finns stora brister i dag. Vårt mål bör dessutom vara att bevisa för alla dem som var emot Lissabonfördraget att vi också kan arbeta för dem och att deras nej ökade och ökar vår motivation att arbeta. Jag är 35 år gammal och förväntar mig större dynamik i det vi gör. Jag förväntar mig att vi snabbare ska kunna kommunicera med Europeiska kommissionen och Europeiska rådet om procedurfrågor och personfrågor, liksom om väsentliga frågor. Vi kommer att presentera stora europeiska projekt. Jag vill också fråga Europaparlamentets talman, talmanskonferensen och de politiska gruppernas ordförande hur långt de har kommit i sina förberedelser. Kommer vi att vara redo att tillämpa Lissabonfördraget, och i så fall när? Riikka Manner: (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Utgången av den irländska folkomröstningen var klar, och detta var en utmärkt signal för både EU och Irland. Irländarna förtjänar att gratuleras till detta resultat av en mängd olika skäl. Själv är jag dock särskilt nöjd med att den irländska folkomröstningen gjorde att Europeiska unionen och dess framtid hamnade på löpsedlarna igen. Det behövs en ordentlig debatt, för försöken att få till stånd en riktig vision av EU:s framtid har varit ganska patetiska de senaste åren. Man ska också komma ihåg att Lissabonfördraget är en kompromiss om det tidigare förslaget till en konstitution för EU. Om irländarna hade tillbakavisat fördraget den här gången hade vi på allvar tvingats överväga och diskutera vilket håll vi, Europeiska unionen, egentligen är på väg åt. Vi hade också tvingats fundera på om vi kanske hade gått lite för snabbt fram de senaste åren, och med för få begränsningar. Enligt min uppfattning visar de problem som har uppstått under ratifikationsprocessen bara att Europeiska unionen betraktas som någonting lite avlägset som är svårt att kontrollera. För att lösa detta problem hoppas jag för min del att debatten om EU:s framtid inte bara slutar här, utan att den kommer att fortsätta att vara genomblickbar, i och med reformfördraget. Vi måste skapa ett enat Europa, och vi kan inte nonchalera orsakerna till att det här fördraget ursprungligen tillbakavisades. Jag anser att Lissabonfördraget och förverkligandet av det i den meningen är helt rätt väg att gå och ett stort steg på vägen mot en mer demokratisk union, en union som visar större solidaritet. För att nå dit måste vi dock fortsätta att föra en öppen dialog. Det gläder mig också att Lissabonfördraget kommer att bidra till ökat samarbete mellan de nationella parlamenten och Bryssel. Nu är det dags att flytta strålkastarljuset från Irland till Tjeckien. Jag hoppas att EU inte ska behöva fortsätta att hålla andan. Det är viktigt att Lissabonfördraget snabbt blir verklighet och att vi ... (Talmannen avbröt talaren.) James Nicholson: (EN) Herr talman! Beslutet är fattat. Även om jag beklagar att det första utslaget inte respekterades får vi avvakta resultatet av detta utslag. Nu är det andras sak att besluta, och jag hoppas att de ges handlingsutrymme att fatta detta beslut. Jag hoppas bara att den höga procentandel som röstade ja på Irland inte får ångra det på längre sikt. Jag har inget mer att tillägga. Bördan och ansvaret vilar nu tungt på dem som så hett önskar en ännu mer långtgående centralisering av beslutsprocessen här i Bryssel. Jag uppmanar dem att inte lägga så stort avstånd mellan sig och människorna att människorna inte har en aning om vart de är på väg eller vad som väntar dem i slutändan. Jag är inte antieuropeisk, men jag vill ha ett Europa som är nöjt med sig självt och som kan tillåta dem som är av annan åsikt att framföra en avvikande mening, vilket vi inte alltid ges möjlighet till längre här i kammaren. Philip Claeys: (NL) Det finns absolut ingen anledning att vara euforisk över den andra folkomröstningen i Irland. Ja-sidans seger var en stulen seger, eftersom den ursprungliga folkomröstningen genomfördes på ett fullkomligt lagligt sätt och i enlighet med reglerna. Majoriteten av dem som röstade nej 2008 kände förståeligt nog att det officiella EU aldrig skulle ta någon hänsyn till deras dom om den inte passade EU. Därför stannade många väljare hemma. Demokratin är enkelriktad i EU. Valkampanjen var inte rättvis. Ja-sidans dominans i medierna förstärktes ytterligare av Europeiska kommissionens 16-sidiga lunta i alla söndagstidningarna: ett olagligt sätt att använda skattebetalarnas pengar som sista ordet inte är sagt om än. Man skrämde väljarna. Den ekonomiska krisen användes som ett redskap för att tvinga människor att rösta ja. Mina damer och herrar i Europeiska kommissionen! Jag kan förutspå att er hokus-pokuspropaganda förr eller senare kommer att slå tillbaka mot er. Íñigo Méndez de Vigo: (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Låt oss föreställa oss att vi i kväll, efter denna oändliga debatt, går ut härifrån och att vi är 27 ledamöter som samlas där nere och måste komma överens om vilken restaurang vi ska gå på. Om vi antar att vi klarar av det kan vi föreställa oss att alla 27 måste komma överens om vad vi ska äta och att alla 27 också måste bestämma om vi ska dricka vin eller inte. Denna metafor, som kommer från en som håller diet, är en bra illustration av den situation som Europeiska unionen för närvarande befinner sig i och det som Lissabonfördraget medför: jag anser att detta, att få bort kravet på enhällighet, är det allra viktigaste. Om alla de som har talat här vill att Europeiska unionen ska fungera ordentligt, vara effektiv, skapa mervärde för folket, måste vi först och främst ersätta kravet på enhällighet med ett krav på extrakvalificerade majoriteter. Detta är det mest betydelsefulla resultatet av Lissabonfördraget. Den som är emot Lissabonfördraget vill inte att EU ska fungera ordentligt och ha en viktig funktion i världen. Jag förstår inte att en del ledamöter som av fri vilja har låtit sig väljas in i det här parlamentet kan ha större förtroende för ministerrådet än för Europaparlamentet - och jag tycker det är tråkigt. Det är dessutom människor som aldrig kommer att ingå i ministerrådet. Varför tror de att ministerrådet kan ta till vara deras intressen bättre än parlamentet, där de är närvarande och kan rösta? En annan sak jag inte förstår är varför en viss ledamot sade att han ville att hans land skulle gå ur Europeiska unionen - vilket är ett legitimt krav. I så fall måste man vara för Lissabonfördraget, som är det första fördrag som innehåller en utträdesklausul. Om sanningen ska fram måste man dock också ha modet och ambitionen att säga till sitt folk att det är nödvändigt att lämna Europeiska unionen. Det är också någonting som jag skulle vilja se. För att sammanfatta anser jag att vi fullbordar processen genom resultatet av den irländska folkomröstningen. Jag vill säga till Libor Rouček och Elmar Brok - som är bekymrade över den inställning som Tjeckiens president intagit - att jag inte hyser några tvivel. Jag hyser inga tvivel, för om en person skulle vägra att underteckna någonting som har antagits av de församlingar som har valt honom, om en person skulle vägra underteckna fördraget, skulle det vara som att Englands drottning vägrade att underteckna en lag från Westminster. Det är omöjligt. Jag är också säker på att en person som är så patriotisk som Václav Klaus inte skulle vilja se sitt land uppslukat av en inhemsk konstitutionell kris. Således anser jag att det är dags att vi förenar våra krafter och inser att världen inte väntar på oss, européerna. Antingen måste vi européer förena oss och inta konstruktiva ståndpunkter i fråga om de problem som våra medborgare upplever för närvarande, eller så kommer EU som makt att försvinna från kartan. Detta är vad jag anser att vi nu måste göra tillsammans, som européer och som parlament. Glenis Willmott: (EN) Herr talman! Jag vill börja med att gratulera kollegerna från Irland till ett så fantastiskt resultat. I Storbritannien har vi UKIP och Torypartiet, vilka som bekant har argumenterat för ett nej i den irländska folkomröstningen. UKIP hävdar ständigt att vi inte ska blanda oss i nationella angelägenheter, men de lade sig förvisso otvivelaktigt i omröstningen på Irland. Jag vill tacka Nigel Farage. Jag anser att han gjorde ett utmärkt arbete, eftersom jag uppfattar det som att det faktiskt var hans ingripande som hjälpte ja-kampanjen. Detta brukar kallas oavsiktliga följder, men vi är tacksamma för hans ingripande. Inom Torypartiet däremot råder total förvirring. Meningsskiljaktigheterna är stora om Europa, vilket kastar en slagskugga över konferensen i Manchester nu i veckan. David Camerons inställning till Lissabonfördraget är fullständigt ohållbar. Han upprepar gång på gång sitt löfte att om han vinner ett allmänt val ska han anordna folkomröstning om fördraget inte har ratificerats av 27 medlemsstater. I bästa fall kan man anklaga honom för obeslutsamhet i sämsta fall för att föra det brittiska folket bakom ljuset, eftersom jag inte begriper hur han ska kunna genomföra detta. Vid en tidpunkt när dagens stora frågor, exempelvis klimatförändringen, hanteringen av finanskrisen och den ökande arbetslösheten, kräver mer, inte mindre samarbete, har Torypartiet dessutom beslutat att Storbritannien ska isoleras och marginaliseras inom EU. De vill att vi ska stå och titta på i stället för att vara med och påverka. Vi har nu i veckan fått veta vad de planerar: nedskärningar av offentliga tjänster, höjningar av pensionsåldern och stöd till de besuttna genom en sänkning av arvsskatten. Än en gång slåss de som råttor i en säck, som talesättet lyder i Storbritannien, om Europa. De påstår att de har förändrats, men så är absolut inte fallet. Nej, det är samma gamla Toryparti som fortfarande står på de få privilegierades sida på den stora massans bekostnad och som fortfarande sätter testuggande framför det brittiska folkets intressen. Det irländska folket har klart röstat för ett mer demokratiskt, effektivt och dynamiskt EU, och EU står nu bättre rustat för att ta itu med dagens verkliga utmaningar. Det brittiska Torypartiet måste nu ta bladet från munnen och klargöra om de tänker sätta britternas framtid inom EU på spel, med alla de ödesdigra konsekvenser detta får för sysselsättningen och välståndet. Varsågod, herr Cameron, tala klarspråk och säg sanningen. Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman, fru Malmström, fru Wallström! I stället för att använda stora ord - och det verkar som om det har gått inflation i stora ord i Europaparlamentet - bör man fundera på varför det irländska folket sade ja, när det sade nej förra året. Jag tycker att de som säger att det var krisen som drev irländarna i armarna på Lissabonfördraget förenklar saker och ting betydligt. Det verkar som att huvudskälet till att irländarna, medborgarna på den gröna ön, stödde fördraget var att de fick löften från Europeiska unionen i mellantiden. Irland har tillskansat sig självt och alla medlemsstaterna en egen, nationell kommissionsledamot. Det bör vi tacka Irland för. EU har också lovat att inte lägga sig i skatterna i Irland, tack vare Dublin. Låt oss hoppas att detta blir spiken i kistan för Tysklands och Frankrikes planer på att standardisera skatterna i EU. Slutligen har Bryssel lovat att inte lägga sig i Irlands lagstiftning i fråga om moral och sociala normer, inklusive skydd för ofödda barn. Den irländska regeringen och nationen förtjänar att gratuleras för sina verkningsfulla förhandlingar. För övrigt är det lustigt att se hur lyckliga de som är nöjda med resultatet av folkomröstningen i Irland är. I många fall är det exakt samma människor som var emot att det skulle hållas folkomröstningar i deras egna medlemsstater. Diane Dodds: (EN) Som jag vid ett tidigare tillfälle har sagt i kammaren står jag här som anhängare av ett Europa av samverkande stater. Jag har konsekvent motsatt mig såväl den överstatlighet som kännetecknar Lissabonfördraget som nationalstaternas maktöverlåtelse. Utgången av den andra folkomröstningen på Irland om Lissabonfördraget innebär ingen förändring för Storbritannien. Ett dokument som var negativt för brittiska nationella intressen den 2 oktober 2009 är lika negativt den 2 oktober 2010. Polens ratificering förändrar inget. Tjeckiens ratificering förändrar inget. Datumet för allmänt val i Storbritannien förändrar inget. Jag vill därför ta tillfället i akt i kammaren att för det brittiska folkets, liksom för samtliga europeiska nationers räkning, begära en folkomröstning om Lissabonfördragets text, oavkortad och i sin helhet. Paulo Rangel: (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara framföra att resultatet av folkomröstningen i Irland gläder oss, och det säger jag inte bara som företrädare för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), som många ledamöter redan har gjort, utan särskilt som företrädare för de portugisiska ledamöterna i PPE-gruppen. Jag anser att detta klart ökar Europeiska unionens möjligheter till utveckling och tillväxt, och att det krattar manegen för en ny fas. Vi vill naturligtvis gratulera alla dem som bidrog till Lissabonfördraget, i synnerhet kommissionen och den här närvarande kommissionsledamoten, liksom förstås det portugisiska ordförandeskapet för Europeiska unionen som spelade en mycket viktig roll i detta. Därför vill jag också säga att det gläder oss att kunna konstatera att det portugisiska folket, trots alla dessa svårigheter och det faktum att vi fortfarande ivrigt väntar på Tjeckiens ståndpunkt, med stor glädje kommer att se sin huvudstads namn förknippat med ett avgörande steg i Europeiska unionens utveckling. I samband med detta vill jag också säga att vi kommer att kunna räkna med en annan faktor, som också alltid kommer att vara viktig för de portugisiska ledamöterna i PPE-gruppen, och det är de nationella parlamenten. Jag anser att Lissabonfördraget är ett avgörande steg på vägen mot att göra de nationella parlamenten delaktiga i den europeiska demokratin. Därför tycker jag att denna aspekt, som är den viktigaste aspekten av demokratin - nämligen representativiteten och inte folkomröstningar, som vi ibland har fått höra här i kammaren - är det väsentliga och oumbärliga i demokratin, det vill säga representativitet och inte direkta omröstningar. Lissabonfördraget är också ett stort steg mot att öka de nationella representativa demokratiernas delaktighet i den europeiska processen. Därför är vi mycket nöjda med det irländska folkets beslut. Stéphane Le Foll: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer säkerligen att upprepa saker som redan har sagts och välkomnar hur som helst resultatet av den irländska omröstningen om Lissabonfördraget. Jag vill bara göra de ledamöter som är kvar i kammaren uppmärksamma på skälen till förändringen, för vi är nöjda med detta ja, men för ett år sedan var det ett nej. Vad är det som har förändrats? Texten? Inte mycket. Sammanhanget? En hel del. Det är det som är det viktiga. Vi kan diskutera institutionella frågor här, men det medborgarna väntar på är politiska svar från EU. Detta är enligt min mening den analys av denna dubbla omröstning som vi bör göra. Det var inte bara en omröstning, utan två. Först ett nej och sedan ett ja. Irländarna sade att de behöver EU under krisen, och det ska understrykas kraftigt, för de ber EU att skydda dem och det är viktigt. Jag ska upprepa något som åtskilliga ledamöter har sagt. Jag anser att vi måste skynda oss nu. Vi vänder oss alltså till det svenska ordförandeskapet för rådet, och vi vänder oss till kommissionen. Om vi vill svara på det irländska folkets krav måste vi ge konkreta svar. Den ekonomiska krisen: har EU förmåga att stimulera tillväxt på europeisk nivå? Den sociala krisen: kan EU bedriva en politik som skapar sysselsättning? Jag anser att dessa frågor är centrala för debatten och är glad att Lissabonfördraget ger oss en annan sak: att parlamentet får större befogenheter. Jag anser att det har en viktig roll i den politiska debatten, nämligen att visa att det finns olika alternativ och diskutera dem. Om nu detta emellertid ska bli en demokratisk debatt och om EU ska kunna ge några svar måste vi snabbt utse en kommission och se till att tjeckerna så snart som möjligt ratificerar fördraget så att EU kommer tillbaka på spåret mot tillväxt och hopp. Simon Busuttil: (MT) Jag välkomnar också resultatet av den irländska folkomröstningen. Låt mig göra ett påpekande. De som följer debatten från sina hem undrar förmodligen hur detta resultat kommer att påverka dem. Jag ska bara ta några konkreta exempel på hur detta resultat kommer att påverka dessa medborgare, några exempel från mitt område, som är rättsliga och inrikes frågor. Vi bör vara stolta över stadgan om grundläggande rättigheter, inte bara som medborgare i våra respektive länder, utan som medborgare i Europeiska unionen. De samhälleliga rättigheter vi har som medborgare kommer att förstärkas genom detta fördrag. Det gäller bland annat skyddet av personuppgifter. Säkerheten och tryggheten kommer också att öka, eftersom Europeiska unionen har för avsikt att intensifiera kampen mot terrorism och kriminalitet, tack vare fördraget. Våra juridiska rättigheter kommer att förstärkas, såsom i domstolsärenden om internationell adoption, eller underhållsfrågor med internationella återverkningar. Dessutom kommer våra intressen på det särskilt känsliga invandringsområdet att stärkas genom en utbredd solidaritet. Det betyder att fördraget kommer att ha en konkret påverkan på medborgarna. Varför det? Därför att regeringarna kommer att ge det här parlamentet större befogenheter och parlamentet kommer att se till att dessa befogenheter utövas på ett ansvarsfullt men entusiastiskt sätt, till gagn för medborgarna. Vi, som företräder medborgarna, måste alltid stå vid deras sida i allt detta. Adrian Severin: (EN) Herr talman! Irländarnas överväldigande ja berodde inte endast på en ökad förståelse för Lissabonfördraget utan även på förståelse för att verklig respekt måste bygga på ömsesidighet och medkänsla. Våra irländska landsmän inom EU insåg också att det europeiska tåget inte väntar i evighet på dem som missar mötet med historien. Tjeckiens situation är annorlunda. Det tjeckiska folket uttryckte på ett adekvat sätt sitt stöd för ett mer politiskt, socialt, effektivt och demokratiskt Europa. Regeringen stödde också ratificeringen av fördraget, och parlamentet ratificerade fördraget. Det ankommer alltså inte på oss att visa respekt för det tjeckiska folket utan på Tjeckiens president att visa respekt för sitt folk och för landets parlament. Vi måste klart ange var skiljelinjen går mellan rätt och missbruk, och vi måste agera på ett sätt som visar och påvisar att för oss upphör all rätt i samma stund som missbruket inleds. Vi kan inte acceptera att vara fångna i en förhalningstaktik. Vi måste inse att Lissabonfördraget i laga ordning ratificerades av samtliga medlemsstater och utifrån detta inleda uppbyggnaden av institutionerna. Parlamentet bör fullt ut engageras i denna process. Carlo Casini: (IT) Herr talman! Jag fick också veta att jag har tre minuter på mig, men jag ska försöka hålla mig inom två. I likhet med många andra ledamöter vill jag säga att jag är nöjd. Jag tycker att det nu är dags att förverkliga, genomföra, Lissabonfördraget så fort det har ratificerats, vilket vi hoppas kommer att ske mycket snart. Det utskott som jag är ordförande för gör sedan en tid tillbaka allt som står i dess makt, men det är framför allt viktigt att parlamentet känner till sina nya skyldigheter: att det inte i praktiken låter sig berövas någon del av sina utökade lagstiftningsbefogenheter. Jag vill emellertid framhålla en fråga som jag inte tror har tagits upp tidigare: det fanns många skäl till att det irländska folket tillbakavisade fördraget tidigare, men ett av dem var att somliga väljare var rädda för att EU:s rättssystem skulle kunna kränka vissa grundläggande värden i Irland som har med rätten till liv och familjebegreppet att göra. Dessa farhågor stillades genom de förklaringar som Europeiska rådet antog i december 2008 och juni 2009. Jag tycker att detta är viktigt inte bara för Irland, utan för hela EU. Det klargjordes nämligen att gemenskapens regelverk inte berör rätten till liv och familjen. Detta klargörande gäller inte bara Irland, utan alla medlemsstaterna. Egentligen behövde detta inte klargöras, eftersom Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna redan i olika domar som rör Frankrike, Storbritannien och Polen har hävdat att när det gäller livet, livets värde, respekten för livet och familjen, så måste det vara medlemsstaterna som beslutar i enlighet med sin historia, sina traditioner och sin kultur. Tack vare att Irland var så noga med detaljerna fick vi emellertid ett formellt klargörande på denna punkt, vilket, som jag sade, nu gäller hela Europeiska unionen. Jag tycker att det är bra. Det gjorde att de dubbla folkomröstningarna var mödan värda. Givetvis vet vi mycket väl att den europeiska kulturen består av summan av kulturerna i alla de europeiska länderna, och vi vill alla att EU inte bara ska vara ett ekonomiskt område, utan också och framför allt en värdegemenskap. Därför anser jag att vi bör visa Irland att vi både är nöjda och tacksamma för allt som landet erbjuder EU i form av historia och ideal. EU behövde Irland, inte bara av tekniska skäl som har med dess mekanismer och organisatoriska struktur att göra, utan också för att Irland bidrar till det vi alla strävar efter: Europas själ. Edite Estrela: (PT) Ja-segern i Irland är en god nyhet för EU och för mig personligen, som portugisisk medborgare och hängiven europavän. Det sunda förnuftet segrade över demagogi och manipulation. Det irländska folket har klart sagt att de tror på det europeiska projektet. I och med ja-segern har det största hindret för Lissabonfördragets ikraftträdande undanröjts. Nu kan inte president Václav Klaus komma med fler ursäkter, utan måste respektera demokratin och det parlament som har valt honom, och som redan har godkänt Lissabonfördraget. Lissabonfördraget är början på en ny tid. Europeiska unionen kommer att fatta beslut på ett effektivare sätt och bli mer verkningsfull i sina yttre förbindelser. Den kommer att bli mer demokratisk och mer genomblickbar, komma närmare allmänheten och vara mindre beroende av regeringarna. Genom det nya fördraget kommer Europeiska unionen att bli bättre rustad att bekämpa klimatförändringar och klara globaliseringens utmaningar. Mairead McGuinness: (EN) Herr talman! Diskussionen har varit lång men inte särskilt dramatisk. Man kan lätt föreställa sig att om det hade blivit ett nej skulle det vara fullt i kammaren, och känslorna skulle svalla, och jag antar att det faktum att det blev ett ja och att alla nu tar det väldigt lugnt här i EU säger en hel del. Givetvis välkomnar jag, liksom mina kolleger i Fine Gael-partiet här i parlamentet, resultatet av folkomröstningen på Irland. Jag lade ned ett mycket stort arbete på att få ett ja, och jag vill påstå att det irländska folket bortsåg från nationella problem och andra inhemska frågor och beaktade den europeiska frågan och Lissabonfördraget, det förflutna och våra förbindelser med EU och sade ett rungande ja till EU, vilket är ett fantastiskt resultat. Kommissionsledamot Margot Wallström, som var vänlig nog att vid ett flertal tillfällen besöka Irland, fick nog ändå en stark känsla, som jag tror återfinns i samtliga medlemsstater, av att väldigt många människor inte känner någon samhörighet med det som EU står för. Vi får väl alla ta på oss skulden för detta. Vi talar förmodligen inte tillräckligt om projektet, om EU, om solidaritet och om vad detta egentligen betyder. Vi talar mer om vad vi kan få eller vad vi ger och vad som är fel med det och det direktivet eller negativt med den och den förordningen. I vår politik måste vi nog därför bortse från en del av dessa frågor, eftersom man, när man som vi stod inför en folkomröstning, måste förklara för människor på gatan, i affärer och i skolor vad EU står för, hur det fungerar, vad jag gör, vad kommissionen gör, vilket är en mycket stor utmaning. Det är verkligen en mycket stor utmaning att tala direkt med människor om EU. Människorna på Irland är mer insatta nu än tidigare, eftersom vi har etablerat så fin kontakt med dem. Jag uppmanar alltså oss alla här i kammaren att göra mer av detta hemma i våra egna länder. Och att låta bli att i onödan klanka på EU. Vi ska dock inte tveka att kritisera när det behövs, och till dem som i likhet med Nigel Farage oroar sig för att irländarna blev hunsade vill jag säga att vi inte låter oss hunsas så lätt. Det blev inte så. Det kommer aldrig att bli så. Jag vill dessutom tillägga, fru kommissionsledamot, att om jag inte är kvar under hela diskussionen beror det inte på bristande respekt för er eller talmannen eller ordförandeskapet. Det beror på andra åtaganden, men jag vill tacka er alla för stödet under den senaste tiden. Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Mina damer och herrar! Som ny parlamentsledamot från Ungern, som var det första land som ratificerade Lissabonfördraget, välkomnar jag resultatet av den irländska folkomröstningen. Jag önskar dock verkligen att vi kunde se bortom ratifikationsprocessen och tala om hur vi ska tillämpa Lissabonfördraget, som är ett stort kliv mot en politisk union och skapandet av en värdegemenskap. Det kommer att utöka de samhälleliga rättigheterna enormt och skydda dem genom att stadgan om grundläggande rättigheter blir bindande. Det kommer också att göra språklig och kulturell mångfald till norm i EU. Lissabonfördraget innehåller emellertid också en oerhört viktig ny bestämmelse. För första gången i EU:s historia nämns de rättigheter som personer som tillhör minoriteter har. Nationella och etniska minoriteter utgör tillsammans med invandrarminoriteter 15 procent av EU:s befolkning. Nu kan vi äntligen börja skapa en EU-struktur för skydd av minoriteter. Tack för att ni lyssnade. Lena Barbara Kolarska-Bobińska: (PL) Herr talman! Genom att Lissabonfördraget antas avslutas den historiska processen med stora utvidgningar av Europeiska unionen med 10 nya medlemsstater. Denna process inleddes på 1990-talet och slutar med en överenskommelse om institutionella förändringar som kommer att anpassa EU till den nya verkligheten. Att fördraget antas innebär att ett nytt skede börjar och att EU får möjlighet att ta ett steg framåt. De institutioner som vi kommer att kunna upprätta är bara en möjlighet. Sedan beror det på oss hur vi utnyttjar denna möjlighet. Detta är också ett bra tillfälle att visa de medborgare som är skeptiska till det europeiska projektet att EU lever, förändras och framför allt löser människors problem. Därför framstår det som oerhört viktigt att lägga fram en ny politik, en politik som svarar mot de utmaningar vi har framför oss. Det finns emellertid en oro för att vi, i stället för att koncentrera oss på detta, kommer att drunkna i en diskussion om formella ting och personfrågor: vem ska ha vilken position? Vi får inte låta nationell egoism, som kan intensifieras i kristider, underminera den chans som EU nu har. Framför allt måste vi övertyga medborgarna om att EU inte bara handlar om en elit, om befattningar och en överdriven byråkrati, utan att unionen erbjuder nya och effektivare sätt att lösa deras problem. Alan Kelly: (EN) Herr talman! Jag är stolt över att vara Europaparlamentariker från Irland när jag står här i dag. Det krävdes blod, svett och tårar från politiskt förtroendevalda, idrottsmän, företagskoncerner, jordbrukare och fackföreningar för att säkra ett historiskt ja i folkomröstningen. En annan sak som gör mig stolt är att jag var i mitt hemdistrikt Tipperary i fredags och såg jordskredssegern växa fram. Den visade någonting som jag alltid har trott på, nämligen att Irland är en stor Europavän. Vi har för avsikt att spela vår roll till fullo i framtiden. Jag vet att tomtarna i UKIP, som uppträdde här i kammaren efter den förra folkomröstningen, har försvunnit. Jag är fast övertygad om att det irländska folket har förvisat dem härifrån för evigt. Det gläder säkert många av er. Domen för Lissabonfördraget var en seger för sanningen över de förbannade lögner och myter som extremisterna på nej-sidan ibland har spridit för att försöka utnyttja människors oro. Dessa extremister mötte sina övermän i fredags. Vi måste dock dra lärdom av detta. Alla vi som stöder en progressiv politik och ett progressivt EU måste tillsammans ge medborgarna större incitament att samverka med våra europeiska institutioner. Vi får aldrig ta dem för givna. Damien Abad: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Det irländska folket har gjort ett tydligt val att ställa sig i hjärtat av Europa genom att anta Lissabonfördraget med en mycket stor majoritet. Som den yngsta av de franska ledamöterna välkomnar jag detta beslut, som gör att vi äntligen kan börja ägna oss åt de frågor som är viktiga för våra medborgare. Jag vill dock göra två påpekanden. Det första är att ingen bör bortse ifrån att det i grund och botten var krisen som gjorde irländarna till EU-vänner och att detta irländska ja därför innebär att man har ett verkligt behov av EU, av ett politiskt EU som skyddar och lägger fram förslag, ett EU som kan rida ut stormen och som ser till att dess medborgare har den trygghet de kräver. För det andra bör den första misslyckade folkomröstningen i Irland bli ett varnande exempel och en läxa för oss. Vi kan inte vara utelämnade åt förfaranden som är olämpliga för EU-27 varje gång vi vill föra EU framåt. Med dagens system ligger det ibland i slutändan mer i en medlemsstats intresse att säga nej till ett fördrag än att säga ja. Denna nej-bonus bör driva på oss att införa ett riktigt förfarande på gemenskapsnivå som förhindrar att debatter kidnappas av enskilda länder. I dag är EU dynamiskt igen, och vi parlamentsledamöter kommer äntligen att kunna ta itu med känsliga frågor som krisen i mejeribranschen eller till och med gaskrisen förra vintern. Låt mig bara för ett ögonblick fästa kammarens uppmärksamhet på det som kommer att bli huvudproblemet i gemenskapens budget för 2010, nämligen finansieringen av den andra fasen i den europeiska återhämtningsplanen, i storleksordningen två miljarder euro. Jag tillhör dem som anser att vi bör se till att denna plan inte enbart finansieras genom avsättningar till jordbruket, för det skulle vara fel signal till våra jordbrukare i samband med den här krisen och också utgöra en risk för vår framtida livsmedelssäkerhet och våra marker. Avslutningsvis vill jag än en gång tacka våra irländska vänner och sända dem mina varmaste och hjärtligaste gratulationer till att de tydligt och klart har valt Europa. Nu uppmanar jag våra polska och tjeckiska vänner att vidta åtgärder för att se till att EU har den verktygslåda som behövs för att klara globaliseringens utmaningar de närmaste decennierna. Juan Fernando López Aguilar: (ES) Herr talman! Jag har tre saker att säga, mycket kort. För det första välkomnar jag, i likhet med de föregående talarna, det övertygande ja som kom till uttryck i den irländska folkomröstningen. För det andra vill jag som ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor understryka hur viktigt det faktum att Lissabonfördraget troligen kommer att träda i kraft är för att ge projektet för europeisk integration ökad legitimitet. Det handlar ju om medborgarskap, rättigheter, friheter och vår förmåga att gemensamt bekämpa organiserad brottslighet och terrorism, samt att inom ramen för Schengenavtalet på ett effektivt sätt hantera känsliga frågor som asyl, invandring, utlänningars status och kontrollen över EU:s yttre gränser. För det tredje vill jag dock, i likhet med föregående talare, påpeka att detta inte är slutet på den här historien. Det säger jag inte bara på grund av att Tjeckien fortfarande inte har ratificerat fördraget, utan för att vi måste dra lärdom av de svårigheter vi har haft med att få Lissabonfördraget ratificerat. Det har inte varit lätt. Vi har diskuterat i 10 år, och detta kommer att göra oss mycket mer krävande, inte bara internt utan också när det gäller framtida utvidgningar. Vi kommer att kräva lojalitet, samarbete och ansvarstagande av alla dem som ställer sig bakom de nya regler som kommer att gälla från den tidpunkt då Lissabonfördraget träder i kraft. Anne Delvaux: (FR) Herr talman! Några dagar efter den positiva folkomröstningen i Irland anser jag verkligen att vi kan säga att vi i dag är européer i högre grad än tidigare. I tysthet gläder jag mig verkligen mycket åt detta. Tyvärr är vi dock fortfarande till stor del beroende av författningsdomstolens beslut, liksom av den tjeckiske presidentens goda vilja. Nu måste vi sända ut en tydlig signal om ansvarsskyldighet till dem som i sina händer håller framtiden för detta fördrag som är så viktigt för unionen, för våra institutioner och för de 500 miljoner européer som vi företräder. Vi kan inte längre låta ett fåtal människor som bara strävar efter att motverka det allmänna europeiska intresset hålla oss som gisslan. Om det är legitimt att en del inte vill gå vidare med den europeiska integrationen, om det är legitimt att lufta sina betänkligheter, då är det också legitimt att låta dem som vill ha mer av europeisk integration arbeta vidare. Generellt sett framstår processerna för att ratificera EU-fördrag alltför ofta som sagor eller pyrrhussegrar. Måste vi hela tiden tvingas utöva ett sådant tryck för att se till att ett fördrag och de institutionella reformer det medför kan träda i kraft? Vi måste dra lärdom av denna kaotiska ratifikationsprocess och också givetvis av detta förhandlande om hur en andra folkomröstning i Irland skulle organiseras, som om det vore normalt att tvinga ett folk som har fattat ett självständigt beslut att rösta igen, och som om det vore normalt att tillstyrkandet av ett fördrag används som en bricka i ett spel. Det europeiska projektets institutionella konsekvens och balans står på spel. Att man ratificerar fördrag är det minsta man kan begära i termer av lojalitet och sammanhållning av dem som har beslutat att deras land ska vara med i Europeiska unionen. Vi ville sända ut ett kraftfullt budskap till medborgarna genom att se till att fördraget var ratificerat till Europavalet i juni 2009. Vad tror ni medborgarna anser om Lissabonfördraget i dag, och om vår interna sammanhållning och legitimitet? Zoran Thaler: (SL) Irländarnas otvetydiga ja till Lissabonfördraget är ett viktigt steg mot ett enat EU och ett mindre bakslag för euroskeptikerna. Detta beslut är ännu viktigare eftersom det fattades av folket, i en folkomröstning, och av ett land som hade fått ett år på sig att fundera på om dess ursprungliga nej verkligen skulle gagna Irland eller inte. Nu kommer strålkastarljuset inte bara att riktas mot Tjeckiens trovärdighet, utan också mot Storbritanniens, detta EU-land där oppositionsledaren David Cameron har lovat att hålla en folkomröstning om fördraget om han vinner valet 2010. Han har gett det löftet trots att båda kamrarna i det brittiska parlamentet ratificerade Lissabonfördraget sommaren 2008. En av våra medlemsstater har redan ratificerat fördraget, men hotar nu att upphäva sina beslut och åtaganden, två år senare. Hur påverkar detta trovärdigheten hos Storbritanniens beslut och internationella åtaganden? Enikő Győri: (HU) Mina damer och herrar! När nästan 84 procent av Ungerns medborgare våren 2003 röstade för att vårt land skulle gå med i Europeiska unionen kände de det som att de kom tillbaka hem, till den sammansvetsade familj av europeiska folk som de förvisades från genom en över 40 år lång kommunistisk diktatur. Därför betraktade ungrarna Europeiska unionen inte bara som en form för ekonomiskt samarbete på grundval av regelverk, utan också som en gemenskap som fungerar på grundval av värden. Det gläder oss att Irland har ställt sig bakom Lissabonfördraget, eftersom detta gör att våra värden får sin rättmätiga plats i grundfördraget, och dessa värden inkluderar definitivt också erkännande av de rättigheter som personer som tillhör minoriteter har. Det var därför jag var den förste att visa mitt blåa kort när Csanád Szegedi kom med sina kommentarer, herr talman. Jag hade velat fråga honom om han har läst Lissabonfördraget, för om han har läst det känner han säkert till den artikel om minoriteter som jag just nämnde. Ungerns medborgare är förvissade om att EU kommer att bli mer medvetet om minoritetsfrågor när väl fördraget träder i kraft, så att åtgärder som den slovakiska språklagen blir oacceptabla en gång för alla. Det betyder inte bara att alla måste följa lagens bokstav, utan också att de måste respektera den attityd som Europeiska unionen ger uttryck för. Med andra ord har alla europeiska medborgare ett ansvar för att se till att minoriteter fritt kan använda sina modersmål utan några begränsningar och att de känner sig hemma i de länder där de är födda. Jag är fast övertygad om att Lissabonfördraget också kommer att vara till stor hjälp när det gäller att få EU-institutionerna att bättre förstå att vi måste värna om våra värden också i EU, och att vi omedelbart måste vidta åtgärder om de kränks. Jag vädjar till de socialdemokratiska och liberala ledamöterna och till de grupplösa: vi kan helt enkelt inte ha dubbla måttstockar. Vi hänvisar till dessa värden om det ligger i vårt intresse, men vi glömmer dem när det passar oss. Ett sådant EU vill Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) inte ha. Ivari Padar: (ET) Herr talman! Jag var i Irland förra veckan, för att stödja mina vänner i det irländska Labourpartiet. Det gläder mig att ja-sidan vann stort i Irland. Detta är ett mycket viktigt beslut för både Irland och Europeiska unionen. Som jordbrukare gläder det mig särskilt att de irländska jordbrukarna den här gången stödde folkomröstningskampanjen redan från början. Det var ett mycket bra beslut, för när fördraget träder i kraft kommer Europaparlamentet att få lika stora befogenheter som rådet i jordbruksfrågor, däribland medbeslutande i fråga om den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket definitivt är en god nyhet för de europeiska jordbrukarna. Seán Kelly: (GA) Herr talman! Som nyvald ledamot vill jag säga att jag är stolt över det positiva resultat som Irlands folk frambringade i folkomröstningen om Lissabonfördraget i fredags. Jag är också stolt över den livliga debatt som förs här i dag. (EN) En del har frågat varför Irland ändrade sig. Det fanns nog fyra huvudfaktorer. Den första tror jag var att vi fick en kommissionsledamot, den andra garantierna, den tredje att vi hade en ordentlig debatt och att människor var ordentligt informerade den här gången, till skillnad mot förra gången. Den ekonomiska krisen spelade också in. Men det viktigaste var att ja-sidan mobiliserade den här gången. Det skedde inte förra gången. Medborgargrupper och politiker gick samman, och för första gången såvitt jag minns bortsåg de politiska partierna - de vanliga politiska partierna - från sina meningsskiljaktigheter och kampanjade för Irlands bästa. Det irländska folket svarade. Nej-sidan var också välorganiserad och alla fick komma till tals, också Storbritanniens Självständighetsparti, som såg till att det här dokumentet - The truth about the Treaty: Stop the EU bulldozer [Sanningen om fördraget: Stoppa EU-bulldozern] - fick stor spridning i Irland. Det irländska folket tyckte dock att det är mycket bättre att vara med på EU-tåget än att sitta på UKIP:s bulldozer. Kommunikationen triumferade förra helgen. Ni har ofta hört talas om ett kommunikationsunderskott. Det här var en triumf för kommunikationen, och om vi fortsätter så här kommer vi att föra EU närmare folket. Nu måste Tjeckiens president underteckna fördraget så att det kan träda i kraft. Om han inte gör det anser jag att det är det värsta uttrycket för maktfullkomlighet i världshistorien och ett fullständigt förnekande av demokratin. Tack så mycket för allt ert stöd! Vi ser fram emot att få vara positiva européer från Irland under lång tid framöver. Jo Leinen: (DE) Herr talman! Efter åtta år och många debatter och förhandlingar finns det nu en reell möjlighet att detta ändringsfördrag kommer att träda i kraft, bland annat tack vare det hårda arbete som många människor här i parlamentet har lagt ned. De har varit engagerade i detta projekt från första början i konventet och senare i regeringskonferenserna. Jag anser att parlamentet har spelat en konstruktiv roll för detta ändringsfördrag. Jag anser att om författningsdomstolen i Prag i Tjeckien ställer sig positiv så finns det inte längre någon rättslig grund för president Václav Klaus att blockera EU. De övriga konstitutionella organen i Tjeckien kommer också att finna sätt att häva en sådan olaglig blockad. Vi har förstås fått höra att det finns ett nytt hot om att Storbritannien ska ställa till med problem. Men om en brittisk regering skulle tillåta en folkomröstning så skulle den inte handla om Lissabonfördraget utan om huruvida det brittiska folket är för EU eller om det vill dra sig ur. Det skulle bli ämnet för folkomröstningen, inte ett fördrag som har ratificerats. Detta skulle vara helt oacceptabelt. Jag anser att vi måste dra en lärdom av detta, nämligen att våra medborgare behöver mer information. Därför hoppas jag att vi i den nya kommissionen också får en vice ordförande för kommunikation och information, och kanske till och med en kommissionsledamot med ansvar för europeiskt medborgarskap. Det skulle vara lösningen på dessa kontroverser om EU-politiken. Jarosław Leszek Wałęsa: (PL) Herr talman! Tack vare Lissabonfördraget kan EU anta utmaningar som är mycket mer omfattande än medlemsstaternas interna problem. Kommer EU att vara redo att göra det? Det är fortfarande svårt att veta det. Säkert är att mycket kommer att bero på EU:s medborgare här. Men förutom fördraget måste EU också ha viljan att handla och vara närvarande i världen. Unionen måste känna ett ansvar för världen, för dess stabilitet och utveckling. EU:s egen säkerhet och utveckling hänger också på detta. Vi måste stå emot den vanliga metaforen att EU är ett säkert, välmående och demokratiskt land som hyllar mänskliga rättigheter, men som är upptaget med sina interna affärer och har vänt världen ryggen. Lissabonfördraget tvingar oss att bättre förstå de utmaningar som ligger framför oss. Efter Irlands ja vänder nu ett enat EU blickarna mot Polen och Tjeckien. Jag tvivlar inte en sekund på att Lissabonfördraget snart kommer att träda i kraft. Men låt oss, medan vi väntar på president Lech Kaczyńskis och president Václav Klaus namnteckningar, fundera på hur diskussionen gick under den här reformen, och låt oss dra slutsatser av det som har hänt. Vi bör förbereda oss för framtiden. Vi bör förbereda oss för nya reformer, för den fantastiska skapelse som vi håller på att ta fram - Europeiska unionen - är en idé som inte är genomförd än. Slutligen vill jag säga en sak till: tack, Irland! Paolo De Castro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 2 oktober var en härlig dag för EU, tack vare att irländarna röstade för Lissabonfördraget. Att medbeslutandet införs kommer att bli en riktig demokratisk revolution, särskilt för den gemensamma jordbrukspolitiken. Parlamentet kommer äntligen att få samma beslutsrätt som rådet (jordbruk), tack vare irländarnas ja och tillstyrkandet från de nationella parlamenten, också det tjeckiska. En fördröjning skulle skapa problem för jordbrukarna i alla medlemsstaterna. Jordbrukssektorn upplever nämligen en av de känsligaste och svåraste perioderna på senare år. Priserna på de flesta produkterna har fallit, inte bara på mejeriprodukter, som vi har sett de senaste dagarna. Nu väntar vi på att fördraget ska träda i kraft formellt, och vi förväntar oss att rådet och kommissionen från och med i dag noga överväger de beslut som fattas av parlamentet - som de europeiska medborgarna har utsett i demokratiska val - bland annat i jordbruksfrågor, till att börja med åtgärder för att klara krisen i mejerisektorn. Petru Constantin Luhan: (RO) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag är glad över att irländarna slutligen har godkänt Lissabonfördraget, för jag anser att detta dokument är viktigt för den europeiska integrationen. Vi behöver ett nytt fördrag som förser EU med moderna instrument och förbättrade arbetsmetoder. Därigenom kommer det att bli möjligt för oss att ta itu med den moderna världens utmaningar på ett effektivt sätt. Fördraget utgör först och främst ett steg framåt när det gäller att demokratisera beslutsfattandeprocessen på EU-nivå, och vi i Europaparlamentet får vara bland de första att åtnjuta det positiva utbyte av ståndpunkter som föreskrivs i detta fördrag. Det utvidgade medbeslutandeförfarandet innebär att Europaparlamentet jämställs med rådet när det gäller lagstiftande befogenheter för 95 procent av gemenskapens lagstiftning. I exempelvis utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, där jag är ledamot, kommer medbeslutandeförfarandet att utvidgas från 40 till 80 expertisområden, och därigenom ökar EU-lagstiftningens demokratiska legitimitet. Jag tror att den nya rättsliga grunden kommer att hjälpa till att påskynda den ekonomiska utvecklingsprocessen och anpassa medlemsstaternas rättssystem. Det är också min bestämda uppfattning att denna åtgärd kommer att göra det möjligt för oss att lättare uppnå en av EU:s huvudsakliga målsättningar, nämligen att skapa ekonomisk, social och territoriell sammanhållning. Jag emotser med stort intresse slutförandet av ratificeringsprocessen, och jag är angelägen om att fördragets införlivande ska komma igång. José Manuel Fernandes: (PT) Mina damer och herrar! Jag välkomnar det rungande ja som uttrycktes av det irländska folket i söndags, i folkomröstningen om Lissabonfördraget. Låt oss hoppas att den mödosamma processen med att ratificera detta fördrag till sist har nått ett slut. Jag är säker på att fördraget också kommer att ratificeras av Tjeckien. Jag anser att det skulle vara obegripligt och oacceptabelt om EU:s framtid skulle hejdas, om ratificeringen skulle blockeras av en personlig ståndpunkt som fullkomligt ignorerar och går stick i stäv med majoriteten av det berörda parlamentet. Vi vill alla att det institutionella dödläge vi stått inför under nästan tio års tid äntligen ska ta slut. Jag tackar därför det irländska folket, eftersom deras vilja ger oss hopp om ett starkare, mer välmående EU som är mer enat och utvidgat, samtidigt som EU:s samtliga institutioner ges en plikt och skyldighet att agera på ett sätt som inte sviker denna vilja. Denna vilja delas dessutom av en stor majoritet av de europeiska medborgarna. Jag hoppas att vi alla är värda ett EU som är alltmer framstående och sammanhållande, som främjar demokratiska värden, sociala och grundläggande rättigheter och ekonomisk tillväxt över hela världen, samt verkar för att skydda miljön. Mário David: (PT) Herr talman, fru minister, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill bara säga några ord och berömma den irländska folkomröstningens historiska och långtgående resultat. Jag vill också belysa den avgörande roll som spelats av Fine Gael och dess ledare, Irlands nästa premiärminister, Enda Kenny, när det gällt att föra processen framåt. Under denna process stod det klart att EU måste föras närmare dess medborgare. Det är dessa medborgare, och förvisso vi alla, som är de huvudsakliga förmånstagarna till unionens hela verksamhet. Det är avgörande att alla är medvetna om den inverkan och de fördelar som EU har i vårt dagliga liv. Europa är vårt hem. Det som är positivt för Europa är också positivt för alla medlemsstater, och för medborgarna. Detta gäller definitivt för Lissabonfördraget. Genom fördraget blir det mycket tydligare att människor kan vara både stolta och lojala nationella medborgare, och hängivna anhängare av det europeiska projektet. Efter att ha nått slutet på en ytterst lång diskussion om unionens organisation och funktion kommer EU att kunna fokusera mycket bättre med hjälp av nya, mer effektiva instrument på de verkliga problem som européerna står inför, dvs. konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning. Jag ska avsluta med ett förslag till framtida generationer. Med hänsyn till den bristfälliga informationen om EU:s värden, befogenheter, mål och arbetsmetoder borde parlamentet föreslå att ett nytt obligatoriskt system för EU-studier införs i slutet av den obligatoriska skolgången i varje medlemsstat. Unga européer skulle effektivt undervisas om våra principer, vilka vi är, vad vi gör och vart vi vill gå, på ett objektivt, genuint och naturligt sätt. Genom att lära sig vid en tidig ålder kommer de, genom hela livet, att förstå potentialen och den enorma nyttan med den europeiska identitet som skapats genom detta unika projekt för att frivilligt dela på suveräniteten på en kontinental skala. David Casa: (MT) Ja, detta är i sanning ett historiskt ögonblick, inte bara för att irländarna godkänt fördraget med en stark röst för, utan också för att Polen idag tillkännagav att man kommer att ratificera fördraget. Med detta fördrag har man kommit långt. Jag har bara varit här i fem års tid, men det finns delegater här som har strävat mot att uppnå detta historiska ögonblick under en lång tid. Bland dem finns en av mina kolleger, Íñigo Méndez de Vigo. Detta betydelsefulla tillfälle innebär att vi nu får ett större ansvar på våra axlar som politiker, och detta gäller även för Tjeckiens president. Hans personliga ståndpunkt räknas visserligen, men man kan dock inte hålla ett helt land, samt hela Europeiska unionen, som gisslan på grund av en personlig politisk ståndpunkt. I egenskap av politiker är vi tvungna att axla ett mycket stort ansvar. Vi ska tillhandahålla svar och vi ska rätta oss efter EU:s medborgare, för i sista hand är det vi som företräder dem. EU står inför tuffa utmaningar när det gäller frågor såsom finanskrisen, klimatförändringen, invandringsproblemen och skapandet av fler arbetstillfällen i EU. Av denna anledning kan den tjeckiska presidentens ståndpunkt inte hejda EU från att sträva efter att nå de standarder vi fastställt. Jag instämmer med föregående talare som sade att den nya kommissionen måste utses. Vi har en ordförande, och därför kan jag inte förstå varför vi skulle behöva vänta på utslaget från Tjeckiens konstitutionsdomstol innan en kommission kan tillsättas. En hel del arbete ska utföras, och kommissionen är tvungen att ta itu med sina uppgifter omedelbart för att garantera att arbetet hinner utföras. Iuliu Winkler: (HU) Jag instämmer i lyckönskningarna från flertalet kolleger före mig som välkomnade beslutet av den irländska väljarkåren att rösta för Lissabonfördraget. Vi kan nu optimistiskt se fram emot att avsluta ratificeringen. Detta är dock inget annat än ett första steg på den väg där vi enligt min åsikt har tre mål att uppfylla. Vi måste fördjupa de nya medlemsstaternas integrering, vi måste montera ned de hinder som åstadkommit ett EU i två hastigheter, och vi måste fortsätta processen för EU:s utvidgning mot Balkan. Lissabonfördraget grundar sig på europeisk solidaritet, och jag hoppas att denna solidaritet kommer att fungera i praktiken och inte enbart förbli en avsiktsförklaring som uttalats vid EU-institutionernas olika forum. Jag anser att också finanskrisen visar att solidaritet är det enda sättet att bemöta de utmaningar vi står inför, och att ett starkt EU kommer att göra det möjligt för oss alla att bli viktiga aktörer på den globala arenan. Vår resa har hittills varit lång och mödosam. Vi kan inte tillåta oss att försvaga den europeiska integrationens fundament. Jag tror fullt och fast att verkligheten kommer att visa för euroskeptikerna att vi är starkare tillsammans, för att inte nämna att vi inte kan vinna något genom att återvända till det tidiga 1900-talets geopolitiska situation. Diogo Feio: (PT) Herr talman, fru minister, fru kommissionsledamot! I och med fredagens resultat hoppas jag att EU kan gå vidare från den kris som gällt fördragen, och att det därför kommer att bli möjligt att få ett stabilt institutionellt organ som är lämpat för en organisation med 27 medlemsstater, och som är annorlunda från det som grundade sig på Nicefördraget. Ett fördrag är i själva verket inget konstverk eller lagstiftningsarbete, som bara existerar för att beundras. Det måste vara användbart och effektivt. Även om det är viktigt ur ett politiskt perspektiv att hålla en diskussion om exempelvis vem som ska bli rådsordförande så är det desto viktigare att ratificeringsprocessen avslutas och att fördraget kan träda i kraft, och detta inte minst på grund av att resultatet i Irland tydligt visar att EU inte kan byggas mot folkets vilja. Vare sig det är genom företrädare eller folkomröstning är denna sammanslutning verklig. Det är också viktigt att påpeka att en nej-röst är lika demokratisk som en ja-röst. Vissa människor verkar vara förvirrade över den frågan. I och med ratificeringen i Irland, Tjeckien och Polen hoppas jag att det kan skapas en situation av verklig solidaritet bland medlemsstaterna. Jag hoppas också att vi går mot en situation där detta stora steg åtföljs av modellen för Schumans Europa, dvs. ett Europa byggt steg för steg, dag för dag och, ytterst, genom främjandet av europeiska ideal. Csaba Sógor: (HU) Herr talman! Det framgångsrika resultatet i den irländska folkomröstningen är en triumf för hela den europeiska idén. Till vad kan detta hänföras? En orsak är att irländarna fick en garanti. Med andra ord tog majoriteten hänsyn till minoritetens önskningar. Sann demokrati handlar inte bara om att majoritetens åsikt vinner omröstningen, utan också om att ta hänsyn till minoritetens önskningar. Det skulle också behövas för att skydda Europas minoriteter. Den andra orsaken till det framgångsrika resultatet är att de som var för fördraget genomförde en bättre kampanj än förra gången, då folkomröstningen resulterade i ett nej. EU är en union som hellre säger ja än nej. Sist men inte minst har även finanskrisen haft en roll att spela för valframgången. Irland skulle ha gått samma öde till mötes som Island, vilket inte är en del av EU. Krisen belyser att vi är starkare tillsammans, och att samarbete och solidaritet är att föredra framför spända förbindelser oss emellan. Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Resultatet av den nya folkomröstningen i Irland, varigenom Lissabonfördraget godkändes, är verkligen en god nyhet. Det finns dock minst två aspekter som manar till försiktighet. Den första är att fördraget fortfarande måste undertecknas av president Václav Klaus, som vi bara förargade med vår reaktion på hans öppna skepticism och EU-motstånd när han talade här i plenisalen i våras. Jag önskar att vi hade varit smartare än så. Den andra aspekten som kräver försiktighet är våra höga förväntningar på att integrationen, och utvidgningarna, ska ta fart igen när Lissabonfördraget träder i kraft. Sanningen är att om vi bromsar in så beror det inte på att det saknas ett Lissabonfördrag, som bara är ett alibi för detta, utan på de negativa effekterna av dagens kris, som främjar åternationalisering av viss EU-politik och de centrifugala tendenserna i unionen. Dem måste vi ta itu med i särskild ordning och ordentligt om vi vill att Lissabonfördraget ska bli det vi väntar oss av det. Íñigo Méndez de Vigo: (ES) Herr talman! Jag anser att en av slutsatserna av denna diskussion är att när saker och ting förklaras, när en diskussion hålls med människor, när det finns kommunikation och när lögner avvisas, då uppnås större deltagande och ökat stöd för det europeiska projektet. Därför dristar jag mig till att, vid sidan av det som så många talare har sagt, göra ett positivt och konstruktivt inlägg. Jag uppmanar kommissionen att, inför tillsättandet av den nya kommissionen, överväga huruvida de uppgifter som åligger kommissionsledamoten med ansvar för mänskliga rättigheter i själva verket borde inrymmas inom ett större ansvarsområde såsom kommissionsledamoten med ansvar för medborgarskap, och omfatta kommunikation, som är ytterst nödvändigt för att kunna kommunicera och förklara på ett bra sätt, och för att kunna inleda en verklig dialog om vårt europeiska projekt. John Bufton: (EN) Herr talman! Resultatet av helgens folkomröstning om Lissabonfördraget i Irland är ett levande bevis på att det här parlamentet inte är demokratiskt, ärligt och ansvarstagande. Men vem här inne bryr sig egentligen om det? Det gör jag. Att irländarna tvingades rösta två gånger bevisar att EU nu har blivit en diktatur. Om omröstningen inte utfaller som EU-diktatorerna vill är det bara att rösta igen och igen tills resultatet blir det rätta. Detta är inte rättvist, och enligt min mening är det moraliskt fel. Nu kommer Lissabonfanatikerna här i parlamentet att ånga på framåt för full maskin för att skapa en ny europeisk superstat med 500 miljoner människor. Orättvisan består i att människor i mitt land, Storbritannien, blev lovade en folkomröstning men inte fick någon. Det ironiska är att vi får en heltidsordförande genom Lissabonfördraget. Sannolikheten att det blir Tony Blair är stor. EU:s nya ordförande kommer att vara statschef. Man kan inte ha två statschefer, och eftersom EU har företräde framför nationella organ kommer EU:s ordförande - kanske Tony Blair - att vara överordnad vår drottning. Folket i mitt land kommer inte att acceptera att en misslyckad icke vald person eller någon annan står över vår drottning. Gud bevare vår drottning! Corneliu Vadim Tudor: (RO) Som ni är väl medvetna om genomgår Rumänien för närvarande en politisk kris utan motstycke, utöver den ekonomiska och sociala krisen. Förberedelser pågår just nu för ett omfattande valfusk. Jag åsyftar det rumänska presidentvalet som ska hållas den 22 november. Vid samtliga val i Rumänien har det förekommit valfusk, men omfattningen av det valfusk som för närvarande planeras är ofattbar. Jag anklagar ingen särskild, men mekanismer har skapats och slipats för att denna typ av fusk ska kunna genomföras, vilket är absolut skandalöst. Fusket omfattar falska opinionsundersökningar, ”valturism”, extra listor, röster från faktiska väljare som strukits, och röster från döda personer som räknats som giltiga, enorma summor pengar och mängder av konsumtionsvaror som använts för att muta fattiga människor, föräldrar som övertalats genom att skolbarn mutats, datafusk och flera andra olagliga handlingar. Hjälp oss att rädda Rumänien. Jag vädjar genom att sända en nödsignal på det rumänska folkets vägnar. Europeiska rådets institutioner, däribland huvudsakligen Europaparlamentet, har en moralisk skyldighet att hjälpa en medlemsstat att förbli civiliserad. Låt inte den balkanska maffian få undergräva EU:s nobla projekt. Jag sänder denna varningssignal eftersom EU:s institutioner är det rumänska folkets sista hopp. Zoltán Balczó: (HU) Anhängarna av Lissabonfördraget firar inte bara en seger, utan en seger för själva demokratin under förevändning av det senaste ja-resultatet i en påtvingad folkomröstning. Det faktiska resultatet är emellertid 3-1 till fördragsmotståndarnas fördel. Låt oss inte glömma att folket i både Frankrike och Nederländerna röstade nej till konstitutionsfördraget, som innehöll fullständigt identiska bestämmelser. Då uppfann man den kreativa, men cyniska, idén att om folket i EU inte godkänner konstitutionen så kan man istället kalla den för ändringsfördraget, och låta de politiska ledarna hålla omröstning om fördraget i de olika parlamenten. Olyckligtvis var det ungerska parlamentet först att göra just detta. Jag erkänner att många människor tror att Lissabonfördraget är vägen till lycka för EU:s folk, men det ger dem ändå ingen som helst rättslig grund för att säga att detta är vad det europeiska folket ville. Cristian Dan Preda: (RO) Jag ville bara yttra mig för att påminna Vadim Tudor om att ämnet för den aktuella debatten är folkomröstningen i Irland, och att hans fullständigt falska uttalanden inte har något som helst att göra med denna fråga. Samtidigt vill jag välkomna den seger som vanns av det proeuropeiska lägret i Irland. Cecilia Malmström: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Jag märker att debatten från den irländska folkomröstningen fortfarande är levande här i kammaren. Det finns mycket att säga om demokrati. Är det demokratiskt att låta det irländska folket rösta en gång till? Ja, det är det. Det är mycket demokratiskt. Om man lyssnar på folket frågar man varför det röstade nej. Man tar reda på skälen. Man reder ut dessa saker genom att ge det irländska folket rättsliga garantier om beskattning, om neutralitet, om vissa etiska frågor, och man ställer också en garanti om att alla medlemsstater, också Irland, kommer att få en kommissionsledamot när det nya fördraget träder i kraft. Efter dessa besked har man en ny folkomröstning. Folket svarade ja med två tredjedels majoritet och högre valdeltagande än förra gången. Det är demokratiskt, och jag tycker att vi bör glädja oss och gratulera det irländska folket till detta. Jag märker också att det förs en klart inrikespolitisk debatt från Storbritannien här inne. Jag är frestad att ge mig in i den, men ska inte göra det. Jag vill bara säga att Storbritannien behöver Europa och Europa behöver Storbritannien, oavsett vem som bor på Downing Street nästa år. Dessutom märker jag att det finns viss frustration i fråga om tidtabellen här inne nu. Det kan jag förstå och instämma i, men jag vill försäkra kammaren att vi går fram så snabbt vi kan. Vi har garantier eller löften om att Polens president kommer att skriva på inom några dagar. Tidtabellen i Prag är fortfarande lite oklar. Jag ska åka dit i kväll, om jag hinner med planet, och träffa mängder av människor i morgon för att få en tydligare bild av de olika scenarierna, de olika tidtabeller vi kan förvänta oss. Vi behöver några dagar för att få grepp om situationen i författningsdomstolen och bedöma den. Fördraget ligger hos författningsdomstolen, och presidenten kan inte skriva under det förrän det är färdigbehandlat där. Jag är mycket optimistisk: jag tror att detta kommer att bli färdigt inom kort, men vi måste vänta några dagar på detta klargörande. Under tiden arbetar förstås ordförandeskapet vidare. Det finns en mängd arbetsgrupper som förbereder ett fullt genomförande av fördraget. Det pågår diskussioner i Europaparlamentet, med kommissionen, för att få allt det vi måste göra på plats, så att fördraget kan träda i kraft mycket snabbt. Jag fick en fråga om de extra ledamöterna av Hélène Flautre. Detta är en fråga som måste lösas så snart fördraget träder i kraft, och jag vill försäkra henne - om hon lyssnar nu - att vi gör allt som står i vår makt för att se till att beslutet kan fattas så snart som möjligt. Jag vill tacka parlamentet för beslutet att ge dessa ledamöter observatörsstatus i avvaktan på den formella hanteringen när väl fördraget har antagits. Hélène Flautre räknade också upp en rad män som har nämnts som kandidater till toppjobben, men det är män som nämns i medier, i pressen. Rådet har inga officiella kandidater än. Sådana kommer, men alla de namn som nämndes har lanserats i medier. Jag skulle verkligen välkomna om ett av dessa toppjobb gick till en kvinna. Jag kan inte garantera att vi lyckas med detta, för ordförandeskapet måste lyssna på alla huvudstäderna och hitta kandidater som kan nå konsensus hos de 27 medlemsstaterna, men jag skulle verkligen välkomna en kvinnlig kandidat. Det skulle göra EU mycket mer representativt än det är i dag. Jag känner också att det finns en mycket stark vilja i kammaren att EU ska gå vidare och bli en starkare, större aktör i världen och visa beslutsamhet i fråga om ekonomin, kampen mot arbetslösheten, globaliseringens utmaningar och klimatfrågan. Det behöver vi göra. Lissabonfördraget är ett viktigt verktyg för detta, men vi måste också gå vidare oavsett vilket fördrag vi har, visa upp konkreta resultat och leverera. Det är bara när vi gör det, när vi levererar det som medborgarna förväntar sig av oss - och det gäller såväl rådet som kommissionen och Europaparlamentet - som vi får legitimitet och medborgarnas förtroende. Jag kan försäkra er att ordförandeskapet gör allt det kan för att driva på i dessa frågor, med hjälp av Europaparlamentet. Tack så mycket för en intressant debatt, herr talman! Margot Wallström: kommissionens vice ordförande. - (EN) Herr talman! Det har varit en intressant debatt, som jag är säker på i viss mån är en upprepning av de diskussioner som har förts i Irland och på andra håll. Låt mig bara börja med några fakta. Det är medlemsstaternas regeringar som bestämmer vilken ratifikationsmetod som ska användas. EU:s institutioner kan aldrig tvinga en medlemsstat att välja antingen en folkomröstning eller en ratifikation av parlamentet. Jag tycker att det är mycket viktigt att säga det. Det är intressant att samma personer som uttalar sig mycket starkt för oberoende nationalstater också skulle vilja tvinga på alla andra medlemsstater en folkomröstning. Det tycker jag är lite märkligt. Nu beslutade sig Irland för att genomföra en andra folkomröstning. Låt oss vara mycket ärliga: detta medför alltid en politisk risk, men det var den irländska regeringen som bestämde sig för att göra detta. Och varför gjorde den det? För övrigt är det inte ovanligt att man upprepar folkomröstningar: det har gjorts tidigare i inrikespolitiska frågor, och i en del medlemsstater kan man återkomma till en inrikespolitisk fråga flera gånger, så låt oss ha en intellektuell ärlighet i fråga om hela detta förfarande. Jag tycker att vi fick en mycket bra analys av de irländska ledamöterna själva, av Seán Kelly, Mary MacDonald och Proinsias De Rossa: de har förklarat varför det irländska folket ändrade sig, varför det blev ja i folkomröstningen, och jag tycker att vi fick bra svar. Jag anser att en del ledamöter har en väldigt konstig syn på demokrati som någonting mycket statiskt och absolut. De kanske föredrar att glömma att det här är en diskussion om en reform. Det är en process som började i Laeken för många år sedan och där olika demokratiska organ har deltagit i diskussioner under årens lopp för att försöka finna ett gemensamt modernare, mer demokratiskt och effektivare sätt att fatta beslut. Medlemsstaterna och deras ledare har naturligtvis lagt ned en hel del tid och energi på detta, och det är därför det inte är något statiskt förfarande: det går inte att jämföra det med en fotbollsmatch. Jag är ledsen, men det går inte att räkna mål på samma sätt som i en fotbollsmatch; vi måste också lyssna på varandra. Och det är det man har gjort. Man lyssnade på det irländska folkets farhågor, och det skötte de själva i Irland. Varför måste vi förklara detta? Irländarna själva, deras nationella parlament, diskuterade skälen till att det blev ett nej - eftersom det kom som en överraskning för många där - i ett underutskott. Därför undersökte de vilka skälen var. Jag var själv där. Jag var på modemässan i Dublin, jag var på fiskmarknaden i Cork, jag var på det offentliga mötet i Donegal, och det som många sade först av allt var att de faktiskt inte hade läst hela fördragstexten, eftersom det är en mycket komplicerad juridisk text och det är svårt att förstå exakt vad den handlar om. En del sade att de var mycket rädda för att det som stod på affischerna kunde vara sant, att EU skulle besluta att införa en minimilön på 1,48 euro: kan det verkligen stämma? Eller är det sant att EU kommer att tvångsvärva soldater till en europeisk armé och skicka mycket unga människor till Afghanistan i en europeisk armé: kan det vara sant? Vad är det för påståenden? Ska man tro på dem? Så det fanns en hel del oro och många reella farhågor och framför allt en brist på information och ett behov av att oron skulle tas på allvar, skulle jag vilja säga. Detta är vad som hände. Civilsamhället var också engagerat, vilket jag tycker att Seán Kelly förklarade på ett väldigt bra sätt. Jag skäms inte över att vi gjorde en kort sammanfattning av Lissabonfördraget som sedan publicerades i de stora tidningarna - utan att ifrågasättas av någon, kan jag tillägga - så att medborgarna själva kunde läsa ett sammandrag av hela fördraget på ett begripligt språk, så att de själva kunde se vad det innehåller, vad som är sant och inte. Jag tror att de rättsliga garantierna hjälpte, för de gjorde det klart att de inte behöver oroa sig för neutraliteten eller aborterna eller någon av de andra frågorna. Så detta reddes ut och de fick rättsliga garantier och de fick en kommissionsledamot - och tack, Irland, för det betyder att det från och med nu också kommer att finnas en svensk kommissionsledamot, och en tysk och en grekisk och så vidare. Vi bör alla tacka irländarna för att de löste den frågan. Självfallet diskuterar vi inte dessa frågor i ett politiskt vakuum. Verkligheten kommer också att påverka våra resonemang på dessa punkter, och det är inget fel med det. Men jag tycker att vi alltid, när vi analyserar uppföljningen av en folkomröstning, mycket noga bör beakta faktorer som ger upphov till rädsla på båda sidor, för rädsla är en mycket stark känsla som kan missbrukas. Så jag anser att den debatt som kommer att följa i Irland också bör handla om hur man undviker att använda eller missbruka sådana rädslofaktorer. Verkligheten visade emellertid att det irländska folket anser att det har en plats i hjärtat av Europa och att det kommer att ha nytta av att till fullo tillhöra EU och slippa få frågan om det gör det eller inte. Jag hoppas också att kommissionen ska kunna fortsätta att spela rollen av den som tillhandahåller objektiva fakta, men debatten kommer att fortsätta eftersom det positiva med en folkomröstning är att man måste ha kontakter med medborgarna, som ni vet. Man måste ge information och föra en debatt och en diskussion. Det negativa är att de också splittrar befolkningen. Man måste säga ja eller nej, och detta kan sitta kvar också i irländarnas hjärtan och tankar under lång tid. Vi har en skyldighet, en demokratisk plikt, att också ta nej-sidans oro på allvar, att fortsätta föra debatten och se till att EU-frågorna integreras med den vanliga politiska debatten, också från civilsamhällets sida i Irland från och med nu, och på samma sätt i övriga Europa. Det var delvis därför valdeltagandet inte blev högre: detta ingår inte i de dagliga politiska diskussionerna i varenda medlemsstat. Det måste det göra, och jag hoppas att vi får en kommissionsledamot med ansvar för både medborgarskapsfrågor och kommunikation från och med nu, och förhoppningsvis under det nya Lissabonfördraget. Talmannen: Tack, fru kommissionsledamot, och tack till alla som deltog i denna mycket viktiga debatt om resultatet av den irländska folkomröstningen. Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Elena Oana Antonescu : Den irländska omröstningen blev definitivt en röst för EU. När Lissabonfördraget träder i kraft kommer detta att bryta det dödläge som EU har befunnit sig i under några års tid. Mycket har nämnts om den brist på demokrati som finns i EU, och om avståndet mellan EU och dess medborgare. Vissa ledamöter talade också om EU-institutionernas oförmåga att klara av verkligheten med ett olikartat EU bestående av 27 medlemsstater, där flera av de länder som nyligen anslutit sig har en annan utvecklingsnivå och en annan typ av ekonomi. Gemenskapens otillräckliga institutionella struktur, behovet av att öka EU:s legitimitet i medborgarnas ögon och av att ha särskilda instrument för att EU ska kunna åta sig ett globalt ansvar i ett svårt ekonomiskt klimat rättfärdigar medlemsstaternas beslut att stödja övergången till ett mer demokratiskt EU. När fördraget träder i kraft kommer detta att bana väg för en reformering av Europeiska unionen, och ge den institutionell förmåga att vidta åtgärder. Det behövs emellertid politisk vilja för att ta itu med dessa utmaningar. Ett framgångsrikt genomförande av Lissabonfördraget har följaktligen en avgörande roll att spela. Sebastian Valentin Bodu : EU närmar sig snabbt den tidpunkt då unionen ska genomföra den viktigaste reformen i dess historia, dvs. genomförandet av Lissabonfördraget. Irland sade ja till fördraget 16 månader efter landets rungande nej som skapade stor oro inom alla regeringar i Europa. EU väntar nu på att den polske presidenten snabbt ska ratificera fördraget, som han lovat, och på att konstitutionsdomstolen i Tjeckien ska göra det som den tjeckiske presidenten vägrar göra. Detta kommer att göra EU mer flexibelt och snabbare på att reagera, men det är inte allt. Fördraget kommer också att återuppväcka förhoppningarna hos de stater som önskar bli medlemmar i gemenskapen. Länderna på västra Balkan har entusiastiskt välkomnat Irlands ratificering av fördraget. Detta kommer att ge EU en starkare röst globalt, när väl dess institutioner har etablerats och reformerats. EU kommer då inte längre att bara vara en gemensam marknad, utan också en maktfaktor inom sfären för internationella förbindelser. Unionen får sin styrka av de 27 medlemsstaterna, som skulle kunna komma att öka i antal inom en relativt snar framtid. År 2010 är det år då vi hoppas att fördraget träder i kraft. Det skulle också kunna bli ett år av utveckling för EU, som ideligen har klarat av att förnya sig under unionens hela historia. Maria Da Graça Carvalho : Resultatet av den irländska folkomröstningen om Lissabonfördraget är ett avgörande steg för den europeiska integrationen och för att stärka EU:s roll. Lissabonfördraget gör det möjligt för EU att intensifiera unionens roll i politiska frågor som rör energi, klimatförändring, vetenskap och samarbete med utvecklingsländerna. Lissabonfördraget gör att kampen mot klimatförändringen blir till ett särskilt mål inom ramen för EU:s miljöpolitik, genom att unionen erkänns ha en ledande roll internationellt i kampen mot klimatförändringen. För första gången lägger man till ett kapitel om energi, och EU:s politik omfattar därigenom målen om att uppnå trygg energiförsörjning, att främja energieffektivitet och att utveckla förnybara energikällor. Lissabonfördraget lägger grunden för skapandet av ett europeiskt forskningsområde, och EU:s åtgärder stärks på ett område som är avgörande för ekonomisk tillväxt och sysselsättning. I Lissabonfördraget införs för första gången en särskild rättslig grund för humanitärt bistånd, och man fastställer att en minskning och utrotning av fattigdomen i utvecklingsländerna är det primära målet inom ramen för unionens politik för utvecklingssamarbete. João Ferreira : Resultatet av den andra folkomröstningen om Lissabonfördraget som hölls i Irland förändrar inte de antidemokratiska aspekterna av den process där man från första början ignorerat folkets vilja. Vi tänker inte låta de franska och nederländska folkens nej till konstitutionsfördraget falla i glömska, och inte heller det bedrägeri som konstitutionsfördragets omvandling till Lissabonfördraget utgjort. Ignorerandet av det irländska folkets nej i den första folkomröstningen, samt den oacceptabla utpressning och inblandning som därpå följde, och som kulminerade i en väldig kampanj där man skamlöst utnyttjade resurser från den irländska staten och från EU, kommer också att gå till historien. Vare sig ratificeringsprocessen eller innehållet i fördraget legitimerar att man fortsätter att driva en politik som är roten till den allvarliga ekonomiska och sociala kris som vi genomgår i EU, särskilt i Portugal, och som kommer att förvärras av detta fördrag. För vår del kommer vi att fortsätta med orubblig beslutsamhet att bekämpa nyliberalismen, federalismen och militarismen inom EU. Vi kommer att fortsätta att med fast övertygelse kämpa för ett annat EU - ett EU av arbetare och folk - och mot de förnyade hoten mot sociala och arbetsmarknadsmässiga rättigheter, demokrati, suveränitet, fred och samarbete, som vi nu står inför. Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Vem är det vi gör narr av? Den tämligen hånfulla tillfredsställelse som uppvisats här beträffande det ja som tvingats fram från irländarna efter månader av trakasserier, kampanjer om skuld, lögner och halvsanningar är en vanära för demokratin och en förolämpning mot folkets vilja. Vad beträffar rättvisa är ett erkännande som uppnås genom tvång helt värdelöst. Detsamma borde gälla för dessa manipulerade ratificeringar som endast tillåter ett möjligt svar, vilket vi är redo att uppnå genom att låta medborgarna rösta och rösta igen till leda, om vi inte rentav kringgår dem helt och hållet genom att ta den parlamentariska vägen. I dag är Tjeckiens president Václav Klaus den enda kvarvarande person som försöker motstå denna frihetskrossande text som Lissabonfördraget utgör. Alla Europas fosterlandsvänner, alla de som avvisar en europeisk superstat, alla de som anser att folket har rätt att besluta om sin egen framtid, måste i dag visa sitt stöd för honom och hjälpa honom att stå upp mot de påtryckningar han tvingas utstå, och som han även fortsättningsvis kommer att få utstå under den närmaste tiden. Lívia Járóka : Jag vill ta tillfället i akt och välkomna resultatet av den irländska folkomröstningen. Resultatet banar väg för Lissabonfördragets ikraftträdande, och därigenom skapas en europeisk union som främjar ökad demokrati och solidaritet. Jag vill belysa att fördraget dels ger nationella parlament större inflytande och dels är grundat på Europeiska unionens stadga för grundläggande rättigheter. Därigenom upprätthålls och befästs denna handlings bindande laga kraft genom att mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter fastslås. Detta är särskilt viktigt för Ungern, eftersom det förbud som fastställs i stadgan mot diskriminering av personer som tillhör en nationell minoritet är en ytterst viktig gest för såväl de ungrare som lever utanför Ungern som de minoriteter som lever i Ungern. Under den nuvarande globala ekonomiska nedgången är det viktigt att erkänna att ett effektivt och ändamålsenligt europeiskt samarbete kan ge ett medelstort land som Irland eller Ungern ett sätt att utvecklas till följd av krisen. Rareş-Lucian Niculescu : När Lissabonfördraget träder i kraft kommer lagstiftningsförfarandet att bli mycket enklare. Det mest betydelsefulla framsteget i detta avseende kommer att bli det ökade antal områden där beslut fattas av Europeiska rådet genom kvalificerad majoritet (istället för genom enhällighet), samt det ökade antal områden där Europaparlamentet kommer att ha rollen som medlagstiftare, tillsammans med rådet. Dessa nya inslag kommer i hög grad att underlätta förfarandet för att anta beslut på EU-nivå, särskilt på sådana områden som strukturfonderna och sammanhållningsfonden, som är ytterst viktiga för Rumänien eftersom landet behöver dessa ekonomiska medel för att fortsätta sin utveckling. Jag välkomnar också att Europaparlamentet kommer att få utvidgade befogenheter, till exempel när det gäller jordbruksfonder, ett område som är allvarligt drabbat av den nuvarande finanskrisen. Det är också ett område där det krävs särskilda åtgärder som kan åstadkomma snabba resultat för att förbättra jordbrukares liv och garantera livsmedelsförsörjningen för våra medborgare. Joanna Senyszyn : President Lech Kaczyński har, trots ett offentligt uttalat löfte, fortfarande inte undertecknat Lissabonfördraget. Förseningen har nu varat i mer än ett och ett halvt år. Detta är orättfärdigt, klandervärt och till och med olagligt. Den 1 april 2008 fick presidenten i uppdrag av det polska parlamentet att ratificera Lissabonfördraget. Enligt den polska konstitutionen är presidenten skylig att underteckna. Det handlar inte om hans goda vilja eller huruvida han har lust eller inte - det är en skyldighet. Om han inte uppfyller detta bryter han därmed mot lagen. Genom att göra sitt undertecknande av fördraget beroende av beslutet hos medborgarna i ett annat land har president Lech Kaczyński placerat Polen i rollen av ett land som inte har förmågan att fatta ett suveränt beslut, samt förödmjukat polackernas patriotiska känsla. I Irland segrade anhängarna av ett starkt och förenat EU. I Polen står presidenten i vägen för segern, och nu har han nästan inget stöd från allmänheten. Kan det vara så att han har dragit ut på tiden av personliga skäl, av fruktan att förlora väljare som hyser ett orubbligt EU-motstånd, däribland de som är knutna till Radio Maryja? Om så är fallet är det hög tid att inleda ett riksrättsförfarande. Enligt den polska konstitutionen finns det två möjliga sätt. Statsdomstolen, eller tillämpning av artikel 131.2.4 i Republiken Polens konstitution - ”en förklaring från nationalförsamlingen om presidentens bestående oförmåga att utöva sina skyldigheter till följd av hans/hennes hälsotillstånd”. Den polska befolkningen vill inte hindra EU:s utveckling. Tvärtom vill de inleda fördelaktiga förändringar i EU. President Lech Kaczyński har inte rätt att blanda sig i detta. Czesław Adam Siekierski : Trots att EU och dess institutioner fungerar effektivt dagligdags, utan Lissabonfördraget, skulle ett misslyckat antagande skapa en bild av en gemenskap som inte har förmågan att nå och anta viktiga beslut. I och med Lissabonfördraget införs nya omröstningsprinciper, där ett lands röstbefogenheter är helt beroende av dess befolkningsstorlek. I jämförelse med det nuvarande omröstningssystemet enligt Nicefördraget är stora länder som t.ex. Tyskland bättre gynnade, medan medelstora länder, däribland Polen, drar det kortaste strået. Den del av rösterna som tilldelades Polen enligt Nicefördraget var mycket fördelaktig. Vissa rädslor beträffande fördelningen av befogenheter har väckts genom inrättandet av en ny institution, dvs. Europeiska rådets ordförande, vanligtvis kallad EU:s president. Låt oss påminna oss om att vi redan har en ordförande för Europeiska kommissionen och en talman för parlamentet. Vi har dessutom ledaren för det land som styr EU, eller innehar det så kallade ordförandeskapet, och därutöver inväntar vi utnämningen av en hög representant för utrikes- och säkerhetspolitiken. Förutom införandet av befattningen som hög representant, även kallad EU:s utrikesminister, innebär Lissabonfördraget att EU:s utrikespolitik stärks genom skapandet av gemensam diplomati. Möjligheten till utträde ur EU har dessutom fastställts, det europeiska medborgarinitiativet har skapats, och i fördraget nämns också behovet av att skapa en energipolitik för EU, vilket är mycket viktigt för EU:s framtid. Vi väntar med förhoppningar på de slutliga ratificeringarna av fördraget. Silvia-Adriana Ţicău: skriftlig. - (RO) Lissabonfördraget kommer att göra det möjligt för nationella parlament att föra upp EU-relaterade frågor på dagordningen för nationell debatt. Så gott som varje lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen kommer att granskas av nationella parlament för att dess överensstämmelse med subsidiaritetsprincipen ska bekräftas. Om en tredjedel av de nationella parlamenten informerar kommissionen om att denna princip har brutits är kommissionen skyldig att granska förslaget. Om hälften av de nationella parlamenten anser att subsidiaritetsprincipen har brutits är Europaparlamentet och rådet skyldiga att göra ett uttalande om huruvida principen har iakttagits eller brutits. Efter att en europeisk lagstiftningsakt har antagits kan nationella parlament begära att EG-domstolen ska upphäva denna akt inom två månader från dess tillkännagivande. Mot bakgrund av lagstiftningsprocessens varaktighet på EU-nivå kommer medtagandet av EU-relaterade frågor på dagordningen för nationell debatt att göra det möjligt för medlemsstaterna att i tid motta tips och riktlinjer för utveckling och samtidigt utforma sina egna. Lissabonfördraget bekräftar på nytt att EU:s ekonomi är en social marknadsekonomi, och ger EU nya befogenheter på områden som klimatförändring och energipolitik. Dessa befogenheter kommer att vara av särskild betydelse, i synnerhet mot bakgrund av EU:s energiberoende av tredjeländer. Rafał Kazimierz Trzaskowski : skriftlig. - (EN) Irländarnas ja till Lissabonfördraget är en god nyhet för EU. Det råder inga tvivel om att fördraget kommer att gagna Europeiska unionen genom att förenkla beslutsprocessen och skapa större möjligheter till effektivitet. Tvärtemot vad dess motståndare säger leder inte fördraget till någon stor omvälvning. Aldrig tidigare har dock så mycket berott på genomförandeprocessen. Det är detaljerna som är problemet. Nyheterna i fördraget kan till exempel öka EU:s synlighet på den internationella scenen, men mycket beror på de slutliga arrangemangen som kommer att avgöra vilken karaktär de nya instrumenten, såsom europeiska avdelningen för yttre åtgärder, får. Därför är det viktigt att Europaparlamentet fyller sin funktion i processen genom att när så är möjligt skapa de nya institutionella ramar som anges i Lissabonfördraget. På så sätt blir processen mer genomblickbar, får större legitimitet och kan slutligen få ett bättre resultat, tror jag.

sv

Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

sv

Avslutande av sammanträdet (Sammanträdet avslutades kl. 18.20.)

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

Omröstning Herr ordförande! För att vara konsekventa med det avtal som vi just har röstat om i denna avdelning punkter, tänker vi stödja formuleringen " kontrollmekanism" i de båda punkterna 13 och 14 snarare än den engelska formuleringen " europeisk plattform för övervakning" . Jag vill med stöd från parlamentet lämna ett muntligt ändringsförslag till ändringsförslag 6 från PPE vi godtar det i sin helhet men vill stryka ordet " internationell" , som har godkänts i deras grupp. Om punkt 24 Herr ordförande! Som svar på barrackeringen , var det inte min önskan att lämna ett muntligt ändringsförslag, men vi hade uppnått en kompromiss och den tycks gälla vad gäller omröstningen denna morgon. Punkt 24 har orsakat mycket diskussioner mellan de politiska grupperna. Vi har lyckats uppnå en kompromiss kring endast ett kort stycke av punkten. Jag kommer tydligt att läsa den något ändrade lydelsen i den första raden. Den är mycket kort. Den lyder: " uppmanar Europeiska rådet att klargöra omfattningen av 1968 års Brysselkonvention" . Herr Wolf har ordet för att uttrycka sin åsikt om det muntliga ändringsförslaget. Herr ordförande! Jag motsätter mig detta eftersom det ändrar innebörden i punkten och jag anser inte att detta bör göras muntligt. Herr Wolf, ni har er fulla rätt att uttrycka ert förkastande, men för att det skall gå igenom måste det få stöd från tolv ledamöter. Om det således är tolv ledamöter som stöder er, kommer det muntliga ändringsförslaget att förkastas, i motsatt fall förkastas det inte. Det muntliga ändringsförslaget förkastades då mer än tolv ledamöter stödde Wolfs förslag Om ändringsförslag 23 Herr ordförande! Detta ändringsförslag från UPE har två beståndsdelar. Den första gäller strykningen av fem ord, och som föredragande avråder jag ifrån denna strykning. Det andra ändringen gäller ett senare införande av orden " OECD: s kommitté för internationella investeringar och multinationella företag" . Det är denna senare del som jag rekommenderar parlamentet att rösta för. Det är inte hela den första punkten, endast strykningen av dessa fem ord som jag avråder ifrån. Jag förstår att de fem engelska orden är de elva i den spanska texten. I vilket fall som helst är det ett rent lingvistiskt problem. Skratt I detta fall, ärade ledamöter, vinner spanjorerna med 11-5. Parlamentet godkände förslaget. Tillåt mig att gratulera herr Howitt och än en gång tacka alla ledamöter för ert samarbete i denna komplicerade omröstning. Vem vet? Fattigdomen är en regel för utvecklingsländerna. De femton mest förmögna personerna på jorden har tillsammans förmögenheter som överskrider det svarta Afrikas totala bruttonationalprodukt (BNP). Det finns en risk för att denna underutveckling i tredje världens länder håller i sig, och till och med att den försämras. Försäljningen av råvaror utgör den främsta grunden för utvecklingsländernas ekonomi, och råvarupriserna har nu nått ett tak eller rasar oavbrutet, utan utsikter till uppgång, eftersom det kommer fram fler och fler syntetiska produkter som kan ersätta dem. Samma länder skyller en allt större eftersläpning på utbildningen och på tillgången till ny teknik. Mot bakgrund av denna smärtsamma bild får man se fortsatta fusioner mellan stora multinationella bolag, varav en del har en budget som är större än Österrikes eller Danmarks. Tillsammans kontrollerar de 70 procent av världshandeln. Motvikterna, som utgörs av partier, fackföreningar och oberoende media, blir alltmer verkningslösa, vilket leder till att allmänheten får en uttalad känsla av att de är maktlösa. Inför världens tillstånd och ekonomins koncentration frestas en del att ge upp, för att de inte kan föreslå ett realistiskt alternativ. Men världen är aldrig stillastående och det värsta av allt är att förtvivla och erkänna sig besegrad. Potentiellt sett har mänskligheten nått ett utvecklingsstadium då var och en - för första gången i historien - kan få mat, en bostad, vård, undervisning... Några procent av världsbudgeten skulle räcka till för det. Skandalen med misären är dock inte något ödesdigert och jag gläds åt att en del betänkanden vittnar om detta, som till exempel Richard Howitts, som syftar till att reglera marknadens lagar. Det första stycket i ingressen i hans resolutionsförslag understryker att " Europeiska unionen... och de europeiska företagen... kan spela en avgörande roll för genomförandet av en hållbar internationell social och ekonomisk utveckling" . Om vi tar till oss lärdomen av de " europeiska företagskommittéerna" , som inrättades utan att man föreskrev någon som helst påföljd i fall reglerna överskreds, vilket gjorde att en del europeiska multinationella bolag inte tog dem på allvar, så stöder jag den trefaldiga åtgärd som föreslås här: för det första, att fastställa en europeisk ram som skall reglera företagsoperationer på internationell nivå och definiera en uppförandekod som omfattar internationella miniminormer som garanterar respekten för mänskliga rättigheter, minoriteter, ursprungsbefolkningar, arbetsförhållanden, en respekt för miljön, kampen mot korruptionen... För det andra, ett oberoende " europeiskt övervakningscentrum" , med uppdraget att övervaka tillämpningen av denna uppförandekod, och att kontrollera att verksamheten i mottagarlandet är socialt och miljömässigt försvarbara. För det tredje, rättsliga åtgärder mot de företag som inte uppfyller sina förpliktelser. Jag tycker att den här ordningen är helt berättigad. Men det krävs också att unionen agerar för att inrätta en uppförandekod, och att man inrättar effektiva övervakningsmekanismer och påföljder i fall av överträdelse, genom avtal inom Internationella arbetsorganisationen (ILO) och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD). Den politiska världen och allmänheten måste vinna striden, i huvudsak med hjälp från icke-statliga organisationer. Europeiska unionen är den främsta biståndsgivaren. Europeiska företag är de främsta direkta investerarna i utvecklingsländerna. Som föredraganden säger - den europeiska attityden kan därmed visa sig vara avgörande för en hållbar internationell utveckling ekonomiskt och socialt sett. Jag är personligen övertygad om att en socialpolitik värdig sitt namn absolut bör stödjas på en produktion av rikedomar, som är det enda som kan möjliggöra en oförminskad ekonomisk utveckling. Jag är samtidigt övertygad om att en ekonomisk uppgång som grundas på social orättvisa inte kan hålla i sig. I det perspektivet bör Europaparlamentet godkänna och stödja de frivilliga initiativ som kompletterar de internationella regler och förpliktelser som åligger nationella myndigheter, i syfte att främja uppförandekoder - försåvitt de utarbetas av samtliga berörda parter, och att de följs upp och kontrolleras på ett effektivt och oberoende sätt. Att utarbeta en föredömlig uppförandekod som omfattar nuvarande internationella miniminormer och att inrätta ett europeiskt övervakningscentrum med uppdraget att se till att de respekteras, det är en idé som skall stödjas, under förutsättning att detta övervakningscentrum har ett nära samarbete med samtliga partner, och att det inte till slut blir ett instrument som används som en förfinad form av protektionism, mot de varor och tjänster som produceras i länderna på frammarsch och i utvecklingsländerna. Två lockande idéer till sist: att medlemsstaten där det felande företaget i fråga har sitt huvudkontor förpliktar sig till att vidta rättsliga åtgärder mot det företag som allvarligt brister i att uppfylla sina åtaganden i ett land på frammarsch eller ett utvecklingsland, samt utarbetandet av en lagstiftning som gör det möjligt att under denna anklagelsepunkt åtala multinationella bolag i europeiska domstolar. De förtjänar emellertid att övervägas noggrant, för om man inte ser upp skulle också de kunna vändas från sitt ursprungliga ändamål och utnyttjas för protektionistiska syften. Jag har röstat mot Howittbetänkandet. Hans avsikter är dock utmärkta: att definiera minimiarbetsnormer som skall tillämpas på handeln med utvecklingsländerna. Men den valda metoden är ologisk och farlig, för den behandlar en i grunden internationell fråga inom en europeisk ram. Dessa uppförandekoder bör förhandlas fram på internationell nivå, för att man skall kunna nå fram till en obligatorisk bestämmelse som skall tillämpas rättvist på alla företag, såväl på företag i tredje land som på företag i Europeiska unionens medlemsstater. Annars kommer vi oundvikligen att få hålla oss till delvisa och frivilliga åtgärder. Det är faktiskt vår sak att å ena sidan se till att redan befintliga internationella regler, i synnerhet inom ramen för ILO, verkligen tillämpas av alla, och å andra sidan få WTO: s regler att utvecklas, på ett sådant sätt att de tar hänsyn till den avgörande frågan om social dumpning, liksom för övrigt frågan om miljödumpning. Detta är medlemsstaternas och kommissionens direkta ansvar. Europaparlamentet tillför inte debatten något mervärde, nej tvärtom till och med, när det begränsar sig till att utöva en idealism som riskerar att enbart straffa de europeiska företagen. Demokratisering, rättsstat och mänskliga rättigheter i partnerskapet EU/AVS Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0411/98 av Fernández Martín för utskottet för utveckling och samarbete om meddelandet från kommissionen om: Demokratisering, rättsstat, respekt för de mänskliga rättigheterna och god förvaltning av offentlig verksamhet - Utmaningar för partnerskapet mellan Europeiska unionen och AVS-länderna (KOM(98)0146 - C4-0390/98). Herr Pomés Ruiz har ordet som medföredragande. Herr ordförande! Det är en ära för mig att få lägga fram det utmärkta betänkandet som Fernando Fernández Martín har genomfört, och som är en strävan mot att ge ny kraft åt förbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna. Innehållet i detta betänkande innebär förvisso en verklig politisk utmaning inför framtiden i våra förbindelser med AVS-länderna, som Europeiska kommissionens meddelande träffande framhåller i titeln till det dokument som parlamentet har fått för att debattera och godkänna. Fjärde Lomékonventionen fick nytt innehåll genom att hänvisningen till respekten för och främjandet av de mänskliga rättigheterna fördes in i själva konventionstexten. Översynen av den fjärde Lomékonventionen 1995 resulterade i en tydlig hänvisning till erkännande och tillämpning av de demokratiska principerna i artikel 5, till befästandet av rättsstaten och den goda förvaltningen av offentlig verksamhet i artikel 366a, och 224 går i samma riktning och fördjupar den. Nu handlar det om att vi, bortanför en teoretisk debatt om koncept fulla av goda intentioner, går framåt för att definiera konkreta åtgärder för att underlätta övergången från teori till handling. Vi måste göra våra vänner AVS-länderna medvetna om att dessa riktlinjer inte på något sätt skall ses som ett försök att blanda sig i angelägenheter som hör till deras befogenheter, ansvar och självständighet. Jag skall säga att en stor del av de riktlinjer och åtgärder som vi förespråkar i detta betänkande skulle inte alls bli effektiva eller leda till något resultat om de inte togs upp som egna av de olika AVS-aktörerna, och särskilt av det civila samhället i AVS-länderna, som är det slutgiltiga målet för nyttan av dessa åtgärder. Jag måste genast lägga till att i fråga om vissa av de problem som vi kommer att möta, som exempelvis korruptionen, måste unionen anstränga sig för att övervaka och vidta exemplariska sanktionsåtgärder när brotten inbegriper fysiska eller juridiska personer eller europeiska företag. Som en av de mest briljanta europeiska tänkarna i slutet av detta sekel har sagt: " korruptionen är den cancer som angriper demokratierna" . Korruptionen i alla dess former leder oundvikligen till ett ekonomiskt system som gynnar snabba vinster, godtycklighet och privata intressen och går emot tanken på öppenhet, jämlikhet och rättsstaten. Europaparlamentet kräver genom Martens och Rocards betänkanden en ny politisk dimension i förbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna, vilken grundas på ett främjande av demokratiska värden och respekten för de mänskliga rättigheterna. I denna mening är utbildning det viktiga området för en politisk åtgärd avsedd att främja ett starkt och sunt civilt samhälle. Det krävs att man i dessa åtgärder särskilt beaktar kvinnans specifika roll och skyddet av rättigheter för de barn som i vissa fall är offer för nya former av inhemskt slaveri, vilka förödmjukar och förolämpar hela den mänskliga värdigheten. Rättsstatens och demokratins ansträngning bör inbegripa utvecklandet av förutsättningar för rättsväsende, polis och armé, främja stöd till massmedia som syftar till en sann och oberoende rapportering om den offentliga makten, stärka samhället genom " informellt umgänge" och företagar- och fackföreningar. Vi är medvetna om att dessa mål, som inte är mindre brådskande för att de är mer ambitiösa, inte går att uppnå utan en strävan efter dialog såväl mellan Europeiska unionen och AVS-länderna, som mellan AVS-länderna sinsemellan. Denna dialog bör vara så bred och intensiv som möjligt, och inbegripa alla berörda frågor och områden. Den bör också inbegripa, inte bara företrädare för varje stat utan speciellt medlemmar och organisationer från den politiska oppositionen, företrädare för den lagstiftande och dömande makten, liksom alla företrädare för det civila samhället och icke-statliga organisationer. I denna mening försvarar vi ett stärkande av rollen för AVS-EU: s gemensamma församling som ett privilegierat forum för att utveckla denna dialog. Herr ordförande! Det föreliggande meddelandet från kommissionen om Europeiska unionens stöd vid främjandet av demokratisering, uppbyggnad och hantering av rättsstaten, respekt för de mänskliga rättigheterna och god förvaltning av offentlig verksamhet, och detta i AVS-länderna, är ett bra dokument. Det är ett bra initiativ av kommissionen. Det är utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågors åsikt, för vars räkning jag har fått avge ett yttrande till utskottet för utveckling och samarbete. Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor har dock satt ut några randanmärkningar som också har inarbetats i ändringsförslag. Något som är påfallande är att det inte tas tillräcklig hänsyn till den befintliga och även unika AVS--EU-strukturen som via AVS-EU: s ministerråd och AVS-EU gemensamma församling naturligtvis kan användas fullt ut för att tala med varandra om mänskliga rättigheter, demokrati och god förvaltning. I stället för att skapa för många nya strukturer förefaller det oss att vara på sin plats att framför allt använda de befintliga strukturerna så bra som möjligt. Kommentar nummer två. Om det förekommer kränkning av de mänskliga rättigheterna eller en skadlig brist på god förvaltning och demokrati i ett visst AVS-land, då har den gemensamma församlingen för AVS-EU möjlighet att skicka delegationer, upprätta rapporter och även diskutera dessa rapporter i församlingen och vidta åtgärder. I stället för att upprätta alltför många byråkratiska rapporter förefaller det oss vara bättre att alltid använda vägen via församlingen först och att också intensifiera detta. Det förebygger dubbelarbete och lägger direkt tonvikten på den politiska taktiken i stället för den byråkratiska taktiken. Det är i allmänhet effektivare. Kommentar nummer tre. De flesta AVS-länder har undertecknat internationella fördrag på området mänskliga rättigheter och demokrati. Det innebär att dessa länder själva också är förpliktigade att rapportera regelbundet och utvärdera rapporterna i sina parlament. När Europeiska unionen vill gå till aktion, då anser vi att detta egna ansvar måste tas med i beräkningen. Herr ordförande! Vi har också fastställt dessa punkter i ändringsförslag. Dessa har övertagits av Fernández Martín. Vi är således mycket nöjda med hans betänkande, och vi hoppas också att Europeiska kommissionen har ett bra svar att ge på detta betänkande och på våra ändringsförslag. Herr ordförande! En av vår tids största utmaningar är att få demokratins och rättsstatens allmänna principer att slå rot i utvecklingsländerna. Materiell och andlig utveckling är bara möjliga under förhållanden, är det råder allmän rättssäkerhet och jämlika samhälleliga rättigheter. Ekonomisk aktivitet kräver en klar lagstiftning som skydd. Europeiska unionens stora uppgift är att främja demokratisering, respekt för de mänskliga rättigheterna samt att man tillägnar sig rättsstatens principer. Den har redan tidigare befrämjat detta arbete och kommer även att fortsätta med det, även i budgeten har man anslagit medel för detta ändamål. Inplantering av demokratin måste sättas i gång från början. Man måste främja grundande och utveckling av politiska partier. Förvaltningens öppenhet, ärlighet och legalitet måste stödjas. Lokala traditioner och sedvänjor utgör ofta hinder för utvecklingen. Korruption och nepotism är synnerligen vanligt förekommande och, vilket är det värsta, till och med i hög grad accepterade och införstådda företeelser. Under dessa förhållanden är det svårt att använda Europeiska unionens medel, eftersom det även därvidlag lätt kan uppstå oegentligheter. Därför är det svårt att genomföra demokratiseringsprogram, och det kräver en stor ansvarskänsla hos vederbörande myndigheter. Redan under förra årets budgetarbete fastslog parlamentet att man borde inrätta en egen interinstitutionell arbetsgrupp med syfte att kontrollera och följa upp användningen av de medel som beviljats för främjande av demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och utveckling av en rättsstat, en arbetsgrupp där även Europaparlamentet skulle ha en företrädare. Den här arbetsgruppen skulle ha som uppgift att bidra till dessa programs genomförande och uppföljning. Det är också önskvärt att man skyndsamt skall kunna sätta i gång med detta samordningsarbete. Herr ordförande! Jag skulle framför allt vilja gratulera parlamentsledamot Fernández Martín för det insiktsfulla och välbalanserade arbete som han med detta betänkande har lagt fram och jag uttrycker mina varmaste lyckönskningar till honom. Vilken är den centrala frågan i kommissionens meddelande och i det parlamentariska betänkande som vi håller på att behandla? Den är ingenting annat än ett konstaterande att demokrati, en säker ställning för rättsstaten, respekt för och främjande av de mänskliga rättigheterna, kamp mot korruption samt förverkligande av ett ordentligt styrelseskick inte bara är principer och mål som är universellt giltiga utan något som man självklart skall befrämja överallt i världen, och även, och framför allt, nödvändiga förutsättningar för att man skall lyckas med att bedriva en sund, balanserad och pålitlig utvecklingspolitik. Man vill kort sagt inte " exportera" modeller till våra partner i tredje världen, i synnerhet länderna i Afrika, Karibiska övärlden och Stilla havet (AVS); det handlar inte om att påtvinga de regler och bruk som är typiska för jordens mer utvecklade länder, utan man måste hävda det som nu objektivt kan konstateras - det vill säga att det är utifrån demokrati och mänskliga rättigheter som ett modern samhälle kan utvecklas - och inte utvecklingens slutresultat. Vi vet naturligtvis att det finns ett nära samband mellan demokrati och utveckling, men detta får aldrig användas som ursäkt för att försvara odemokratiska regimer och kränkning av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, för att neka rätten till medverkan vid beslutsfattande, för att tolerera utbredd korruption och så vidare. Under de senaste åren har vi i många länder i Afrika, Karibiska övärlden och Stilla havet kunnat se ett tumultartat framväxande av ett civiliserat samhälle - även om det ibland varit vacklande -, som hävdar sin rätt till områden, garantier, regler, som vill ha en ny maktstruktur och som kräver att myndigheternas verksamhet inriktar sig på det allmänna intresset och medborgarnas bästa. Och det är utifrån detta som nya demokratiseringsprocesser börjat komma igång även på den afrikanska kontinenten. Unionens synsätt har utvecklats mycket under årens lopp och från början av nittiotalet har just demokratifrågan satts i centrum för de gemensamma målen när det gäller allt från samarbete till utveckling. Naturligtvis bör man alltid avpassa instrumenten för två slags stora möjliga åtgärder, det vill säga framför allt att införa åtgärder för " negativ särbehandling" , något som gör sanktioner mot de länder som är ansvariga för kränkning av de mänskliga rättigheterna möjliga, och att införa ett aktivt interventionsinslag; detta leder till negativa attityder som är " kostsamma " och " olämpliga" . Problemet är att man med denna inställning, även om den är nödvändig, ofta inte ser ett samfälligt deltagande av alla medverkande i det internationella samarbetet angående ett land, vilket ofta gör att de vidtagna åtgärderna inte är till någon nytta. Man håller dock just nu på att betona nödvändigheten av " positiva åtgärder" , det vill säga åtgärder som alltså gör det möjligt att med hjälp av direkt samarbete skapa förutsättningar för att de förpliktelser som föreskrivs i artikel 5 i Lomékonventionen verkligen genomförs. Eftersom jag håller med om allt det som står i såväl kommissionens meddelande som i parlamentsledamotens Fernández Martín betänkande, vill jag inte gå närmare in på de olika föreslagna initiativen. Jag begränsar mig till att endast framhålla det som nästan oundvikligen riskerar att glömmas. Vi måste alltså fråga oss huruvida man med de regler och förfaranden som föreskrivs i den aktuella Lomékonventionen om offentlig upphandling, kompetensområden och hantering av finansiella tillgångar med hänsyn till ursprungliga handelsregler inte i vissa fall kan bli föremål för dålig skötsel, och till och med för korruption, i vissa länder i Afrika, Karibiska övärlden och Stilla havet. Jag skall förklara mig bättre: problemet är att den brist på öppenhet och kunskap om konventionens instrument som i länderna i Afrika, Karibiska övärlden och Stilla havet koncentrerar en enorm makt till de nationella arrangörerna, säkert kan ge problem med dålig skötsel och korruption och snedvriden användning av tillgångarna. Jag anser att det handlar om att man väntar med att på allvar ta itu med reglerna för den kommande konventionen, när man håller på att omförhandla. Herr ordförande! Jag vill inleda med att tacka föredraganden för hans förnämliga betänkande och för att ha varit modig nog att belysa sådana ämnen som korruption och bristen på pluralism i vissa stater. Vi är alla medvetna om att många utvecklingsländer befinner sig i en allvarlig ekonomisk situation på grund av att korruptionen förvärrar skuldsituationen. Sorgligt nog går demokratin - eller bristen på detsamma - på många sätt hand i hand med korruption. Efter att ha använt demokratin för att vinna makten - vill somliga inte lämna den ifrån sig. Av detta skäl, behöver vi ett bra styresätt likaväl som demokrati om vi skall bekämpa korruption. Hela strukturen i Lomékonventionen bygger på demokrati, mänskliga rättigheter och ett bra styresätt. Jag vill säga till kommissionären att vackra ord inte räcker. Vi kan inte tvinga nationer att åtlyda dessa principer, men vi kan stimulera dem. Huvuddelen av alla nya arrangemang efter år 2000 kommer att få en mera politisk dimension, och vi måste kräva politisk pluralism av länder som kommer i åtnjutande av bidragsprogram. Det ankommer på nationerna själva att utveckla detta. Såsom vår föredragande konstaterar, måste åtgärder finnas på plats för att hjälpa de AVS-länder som kämpar för demokrati. Regionalt samarbete skulle underlätta i detta avseende. Jag stöder helt detta men vi måste skapa en god balans. Ett växande antal ansökarländer förändrar sina författningar på ett sätt kommer att göra politisk pluralism omöjligt, och oppositionspartier kan aldrig få chansen att komma till makten. Vi bör inte tolerera detta. Vilka drivfjädrar finns det för ansvarskännande nationer som kämpar för att hålla sig till reglerna, om andra länder som trotsar demokratins regler fortsättningsvis får bistånd? Herr ordförande! Kära kolleger! Även jag ansluter mig å min grupps vägnar till de lovord som har sagts om föredragande Fernández Martín, som jag måste säga inte har arbetat med vanlig hastighet; faktum är att det handlar om ett av de betänkanden som har utarbetats på minimal tid inom verksamheten i utskottet för utveckling och samarbete. Den beskrivning han ger om förbindelserna mellan länderna i Afrika, Karibiska övärlden och Stilla havet samt Europeiska unionen är mycket intressant. Han framhåller väldigt mycket just övergången från en helt och hållet ekonomisk idé till en idé om samarbete i vilken i stället starkt betonas aspekterna på de mänskliga rättigheterna, utveckling mot demokrati och stöd från Europeiska unionens länder för att inrätta en rättsstat i utvecklingsländerna med en inriktning som inte bara är formell utan också, och framför allt, kärnfull. Faktum är att vi inte får glömma att det inte räcker att yrka på regler och principer från samtida västerländska författningar för att demokrati automatiskt skall finnas, och inte heller räcker det att införa demokrati för att automatiskt skapa säkra förutsättningar för utvecklingen. Det är därför som det i Fernández Martíns betänkande även insiktsfullt de lokala förhållandena framhålls; vi får inte tro att våra institutionsmodeller är universella, eviga och obestridliga, och inte heller får vi tro att vi okritiskt kan foga dem till den verklighet som råder i de länder som har en historia oerhört olik vår. En sak är emellertid säker, nämligen att kampen mot korruption, förskingring och dåligt styresätt måste vara lika omfattande i Europa som i utvecklingsländerna. Herr ordförande, kära kolleger! Jag vill också, för min grupp, gratulera, dels till kommissionens initiativ, dels till betänkandet av Fernández Martín. Jag tar upp kommissionens meddelande, eftersom jag anser det extremt lägligt. Vid en tidpunkt då en förnyelse av konventionen närmar sig, anser jag att det är dags att klargöra Europeiska unionens tolkning av innehållet i denna konvention i fråga om de mänskliga rättigheterna, demokratin, rättsstaten och god förvaltning av offentlig verksamhet. Kommissionär Deus Pinheiro lanserade själv för några månader sedan här inför kammaren, behovet av att fundera över Europeiska unionens samarbetsformer med AVS-länderna, med utvecklingsländerna, särskilt med dem som har våldsamma regimer, där de grundläggande rättigheterna inte uppfylls, där korruptionen utgör vardagen i det kollektiva livet och framför allt där existerande konflikter kan leda till att anslagen till samarbete kommer på avvägar och går till krigsansträngningarna. Det är dock till tröst att konstatera att många AVS-länder de senaste åren har genomfört betydande institutionella reformer, ibland under mycket svåra socioekonomiska och politiska villkor, där de grundläggande värdena i rättsstaten, medborgarnas deltagande, god förvaltning av offentlig verksamhet, skyddet för de mänskliga rättigheterna är strukturella mål för regeringarna. De som deltar i AVS-församlingarna kan bekräfta dessa länders oro. Det nya partnerskapet AVS-EU bör alltså innehålla en stark politisk dimension som bygger på de demokratiska värdena, eftersom bara en demokratisk stat är en garant för ett fullständigt tillämpande av de mänskliga rättigheterna. Det är å andra sidan oumbärligt att konventionen innehåller detaljerade och mycket tydliga faktiska bestämmelser i frågan om kamp mot korruption, med mycket konkreta sanktioner som kan tillämpas dels på AVS-länderna, dels på medlemsstaterna och även på de ekonomiska aktörerna. Slutligen är det också vår övertygelse att den lämpliga intstitutionella ramen för debatten om de nya koncepten för konventionen och för fullföljandet av denna politik är den återanpassade gemensamma AVS-församlingen försedd med nya strukturer. Herr ordförande! Även vår grupp kommer att stödja Fernández Martíns betänkande. Det är ett bra betänkande. Vi har i åratal fört diskussioner om demokratisering, rättsstat, respekt för de mänskliga rättigheterna och god förvaltning av offentlig verksamhet i utvecklingsländerna, i AVS-länderna. Ett viktigt bidrag var slutandet av den fjärde Lomékonventionen, och detta betänkande är nästa etapp. Det är viktigt att infrastrukturen för maktfördelning skapas. Flera länder behöver dock stöd för detta, vilket vi skall ge inom ramen för utvecklingspolitiken och AVS-samarbetet. Det är mycket viktigt att den gemensamma församlingen själv är en pluralistisk sådan, att företrädarna för de olika partierna sitter där och inte uteslutande företrädare för auktoritära regimer. Detta måste vi ge akt på gemensamt. Detsamma gäller för tilldelningen av bistånd. Om vi vill bekämpa korruptionen inom Europeiska unionen - vilket var temat för gårdagens debatt -, då gäller detta naturligtvis även för samarbetet med AVS-länderna. Vi måste också observera var mänskliga rättigheter kränks genom infrastrukturåtgärder på grund av den nuvarande världsekonomin - vilket Fernández Martín säger i punkt 7, nämligen genom skuldsättningsproblematiken, genom strukturanpassningsåtgärder eller genom att europeiska koncerner tvingar den fattiga befolkningen att underkasta sig strukturanpassningsåtgärder, vilket sedan ofta förhindrar rättsstatliga åtgärder och maktfördelning. Herr ordförande! I kommissionsdokumentet om förbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna påträffade jag en praktfull beskrivning av god förvaltning: " God förvaltning innebär en tydlig och förtroendefull förvaltning av ett lands gemensamma medel. " Jag skulle gärna vilja byta ut ordet land mot Europeiska unionen. Och då framgår det tydligt att det absolut inte passar sig att vi intar en förmyndaraktig attityd gentemot AVS-länderna. Jag föreställer mig att vi använder termen politisk dialog för att dölja att vi egentligen vill påtvinga AVS-länderna ett västerländskt politiskt system. De magra resultaten av Lomékonventionen, som kom fram i ljuset i den grönbok som kommissionen gav ut 1997, har lett till en bred diskussion om vi skall fortsätta med konventionen eller inte. Om det skulle komma en ny konvention 2000 måste den få ett helt annat innehåll. Och detta förändrade innehåll tycks vi nu ha hittat, nämligen ett politiskt. Skulden för misslyckandena i det förgångna läggs helt och hållet på myndighetsapparaten som inte fungerar, på korruption och andra förfaranden. Man letar efter politiska lösningar på ekonomiska problem. Jag ställer mig på allvar frågan om denna satsning fungerar. Dessutom anser jag inte att Europeiska unionen är rätt plats för den typen av politiska dialoger. Det vore bättre om vi engagerade oss för att få utvecklingsländerna att verkligen delta i världsekonomin, även om det i något fall skulle kunna gå emot våra egna ekonomiska intressen. Herr ordförande! Jag skulle vilja lyckönska föredraganden till hans goda arbete och även från min sida betona hur viktigt det är att främjandet av de mänskliga rättigheterna hädanefter ges högsta prioritet i Europeiska unionens utvecklingspolitik. Jag anser att det är viktigt att särskilt betona kampen mot korruptionen som är ett allestädes närvarande gissel i många AVS-stater. Utan att här vilja polemisera skulle jag dock vilja säga att det kommer att vara viktigt för Europeiska unionen att föregå med gott exempel i denna fråga i framtiden. Man kan inte predika vatten och själv dricka whisky. Det är av hög prioritet att ägna särskild uppmärksamhet åt barnens situation och skyddet av barnets rättigheter inom ramen för dialogen AVS-EU. Den enda verksamma metoden för att varaktigt förbättra ödet för socialt eller sexuellt utnyttjade barn i några berörda länder består av att inom ramen för utvecklingspolitiken tala klarspråk, som inte kan missförstås och även ställa villkor. Om dimensionen " demokrati och mänskliga rättigheter" verkligen skall komma att bli en väsentlig del av gemenskapens utrikes- och utvecklingspolitik, då måste barnet stå i centrum i det sammanhanget. Vi får inte tillåta det ökande barnarbetet och det omfattande sexuella utnyttjandet av barn i något av våra partnerländer. Även när det handlar om olycklig utveckling inom miljösektorn, som inte nödvändigtvis utspelas utanför vår egen dörr, måste vi med hänsyn till de betydelsfulla globala sammanhangen också inkludera ekologiska aspekter i våra relationer till AVS-staterna. Herr ordförande! Jag vill naturligtvis också ansluta mig till lyckönskningarna till Fernández Martín. Jag tillskriver detta betänkande och naturligtvis också kommissionens rapport stor betydelse, eftersom de konflikter som gång på gång uppstår mellan Amerikas förenta stater och Europa nog inte minst kan ledas tillbaka till att vi har ett mycket nära ekonomiskt förhållande till 70 stater i världen och att det finns ett stort ömsesidigt stöd. Jag tror att det därför är helt självklart, att vi som européer försöker att genomdriva och understödja vissa principer som vi har erkänt som riktiga i dessa 70 stater som vi samarbetar med, att vi praktiskt taget anser detta vara en grundförutsättning i detta område. Tillåt mig ändå att framföra en mycket liten kritisk anmärkning mot detta betänkande, som förefaller mig vara mycket viktig. Denna gäller det faktum att vi naturligtvis, efter det att staternas rättigheter och även de inomstatliga rättigheterna ligger fast, fäster mycket stort värde vid de mänskliga rättigheterna, och med detta naturligtvis menar individen Men att det naturligtvis finns vissa kollektiv som också har rättigheter har tråkigt nog förbisetts här. Jag menar här framför allt de minoriteter och de olika folkgrupper som finns i dessa stater, och som tråkigt nog inte förekommer i detta betänkande. Vi tvingas alltför ofta uppleva att just dessa minoriteter i dessa stater behandlas fruktansvärt illa, att det över huvud taget inte tillkommer dem några rättigheter. Jag tänker i sammanhanget på några afrikanska stater, ungefär i området kring de stora sjöarna. Om man betraktar det som tilldrar sig i Rwanda och Burundi, då tror jag att det är enormt viktigt att vi från Europaparlamentets sida, som alltid engagerar sig för de mänskliga rättigheterna, men även för folkgruppernas rättigheter, även går in för att dessa grupper i motsats till tidigare också garanteras bestämda rättigheter inom internationella ramar. Herr ordförande! Jag uppskattar mycket den successiva utbyggnaden av EU: s politik för mänskliga rättigheter. För att få bästa möjliga effekt måste politiken för mänskliga rättigheter vara entydig, tydlig, rättvis, alltså konsekvent. I detta föreliggande förslag finns förslag som är bra i detta ärende, men även mindre bra förslag. Vad detta beträffar ansluter jag mig delvis till de ord som har yttrats av föregående talare, Habsburg-Lothringen. I meddelandet föreslår kommissionen, för övrigt med rätta, en utbyggnad av dialogen med AVS-länderna. Syftet är ju att främja demokrati och mänskliga rättigheter i dessa länder. Vidare sätter man med rätta in en kombination av positiva och negativa instrument för att främja detta. Denna balans är enligt min åsikt väsentlig för att nå framgång. Föredraganden Fernández Martín påminner därför med rätta också om att detta parlament måste ha bestämmanderätt vid ett eventuellt beslut om att ställa in AVS-samarbetet. Slutligen, herr ordförande, anmodar jag kommissionen att göra ett jämförbart meddelande om effekten av demokrati och politik för mänskliga rättigheter för andra regioner. Överallt i världen måste EU: s politik på det området vara baserad på tydliga kriterier. Ni känner till kriterierna, jag har nämnt dem. Rättvis, entydig, tydlig, konsekvent och hänsyn tagen till att inte alla människor i världen har kommit lika långt som vi. Hur som helst, i detta fall är jag fullständigt överens med min kollega, vän och landsman Blokland om att vi borde börja se om vårt eget hus då och då. Herr ordförande! I september 1998 inleddes förhandlingar mellan EU och AVS för att enas om en efterföljare till Lomékonventionen. Jag välkomnar det faktum att en grundläggande bas för desa förhandlingar är en förstärkning och en fördjupning av den politiska dialogen, en beståndsdel som i hög grad har varit frånvarande i de tidigare diskussionerna. En av de största komponenterna i den politiska dialogen är föremålet för detta betänkande, nämligen demokratiseringen, skyddet av de mänskliga rättigheterna och upprätthållandet av lagen. Betänkandet behandlar grundligt tre frågor, och jag stöder dess rekommendationer om att införa kraftfullare bestämmelser inom området för mänskliga rättigheter och att tackla korruption, och, vilket är särskilt viktigt, dess rekommendationer gällande bruket av sanktioner. Jag stöder den strategi som beskrivs i detta betänkande, jag tackar föredraganden och jag hoppas att parlamentet godkänner det på ett överväldigande sätt. Herr ordförande, ärade ledamöter! Jag vill först tacka parlamentet för dess resolutionsförslag om kommissionens meddelande: Demokratisering, rättsstat, respekt för de mänskliga rättigheterna och god förvaltning av offentlig verksamhet - Utmaningar för partnerskapet mellan Europeiska unionen och AVS-länderna. Jag vill också särskilt gratulera såväl författaren till betänkandet, Fernández Martín, som den som har talat i hans ställe, Pomés, för kvaliteten i arbetet och tacka för deltagandet från alla dem som har talat i denna debatt. Under det senaste decenniet har inkluderandet av de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och de demokratiska principerna i Europeiska unionens politik i allmänhet och dess utrikes förbindelser i synnerhet, fått en växande betydelse, och detta beror framför allt på övertygelsen om att det inte kan förekomma en verkligt mänsklig utveckling utan en institutionell och politisk omgivning om inte dessa principer respekteras. Emellertid måste varje land besluta om den politiska och ekonomiska modell de skall organisera samhällslivet efter, inom ramen för respekten för de mänskliga rättigheterna och internationella och regionala konventioner och rättsliga instrument i denna fråga. Detta meddelande ligger i linje med kommissionens tidigare meddelanden om dessa frågor, särskilt det från maj 1995 angående inbegripande och respekt för de demokratiska principerna i avtalen mellan gemenskapen och tredje land, det från november 1995 om Europeiska unionen och de utrikes aspekterna i politiken för de mänskliga rättigheterna, " Från Rom till Maastricht och framåt" , liksom det från mars 1996 om Europeiska unionen och de afrikanska konflikterna, " Återställandet av freden, förebyggande av konflikter och andra problem" . Meddelandet svarar mot ett tredubbelt krav: att klargöra för AVS-parterna hur Europeiska unionen tolkar dessa principer, att bidra till att intensifiera debatten i AVS-länderna och att förbereda och underlätta debatten om de framtida förbindelserna mellan AVS-länderna och Europeiska unionen. Av dessa skäl anser kommissionen att det är nödvändigt att utarbeta ett specifikt meddelande om AVS-länderna, i syfte att klargöra koncepten i artikel 5 i den reviderade fjärde Lomékonventionen och utarbeta en handlingsplan för att systematisera dialogen med AVS-länderna och stärka debatten i dessa länder angående dessa frågor och framhålla en rad konkreta och prioriterade åtgärder. Vad gäller principer och mål gratulerar kommissionen till godkännandet i parlamentet och till att det svarar på riktlinjerna i Rocards och Martens betänkanden. Kommissionen upprepar principen om att främjandet av de mänskliga rättigheterna, rättsstaten och de demokratiska principerna utgör en del av utvecklingspolitiken i Europeiska unionen och en viktig beståndsdel i Lomékonventionen och accepterar parlamentets begäran att lägga till en god förvaltning av offentlig verksamhet med en tydlig hänvisning till kampen mot korruption, så som det är bestämt i förhandlingsmandatet för AVS-länderna och Europeiska unionen. Beträffande handlingsplanen gratulerar kommissionen till parlamentets avtal om det positiva perspektivet i dessa frågor, förslaget om att AVS-länderna skall lägga fram kriterier för främjandet av de mänskliga rättigheterna, erkännandet av de sociala, ekonomiska, politiska och kulturella särdragen i varje AVS-land och som därför kan definiera de prioriterade målen och åtgärderna, utvecklingstakten liksom utvärderingen av de genomförda framstegen. Jag vill helt enkelt understryka övertygelsen om att bara genom en dialog mellan gemenskapen och AVS-länderna angående dessa frågor, kan den politiska och institutionella dimensionen i samarbetet utvecklas och samtidigt som ländernas självständighet och konkreta karaktärsdrag respekteras, något som får oss att instämma förslagen i det aktuella resolutionsförslaget angående möjligheten att göra framsteg på dessa områden - med anledning av förhandlingarna om konventionen mellan AVS och Europeiska unionen -, behovet av att definiera och institutionalisera processen och beskaffenheten i denna dialog under nästa konvention mellan AVS och EU - så som det definieras i förhandlingsmandatet -, vikten av att utveckla och bredda denna dialog och integrera de olika aktörerna i det civila samhället, intresset av att utveckla denna dialog med anledning av förhandlingarna om de nationella och regionala orienteringsprogrammen och behovet av att utnyttja och stärka de gemensamma institutionerna, inklusive församlingen, för att stärka och utveckla denna dialog. Vad gäller identifieringen av konkreta och prioriterade åtgärder som måste genomföras, instämmer vi givetvis i resolutionens förslag om vikten av att stödja åtgärder till förmån för de svagare grupperna, särskilt barnens rättigheter och arméns och polisens personal, så som har skett de senaste åren genom finansiering av projekt inom dessa sektorer med medel från budgetposterna i kapitel B-7, Initiativ för demokrati. Tillåt mig till sist att dela - jag upprepar det - erkännandet i Fernández Martíns resolution av de meriterande ansträngningar och framsteg som har skett i många AVS-länder de senaste åren, trots de svåra ekonomiska villkoren de lever under. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen. Parlamentet antog resolutionen. Vi bör än en gång välkomna den prioritet som den europeiska biståndspolitiken ger främjandet av mänskliga rättigheter, rättsstaten och demokratiska principer. I det sammanhanget är det svårt att avgöra hur mycket utvecklingsländernas insatser på de här områdena inte bara skall välkomnas, utan också uppmuntras och än mer stödjas, eftersom de ofta förverkligas under svåra sociala och ekonomiska förhållanden. Ur deras synvinkel bör man i nästa EU-AVS-konvention lägga till en annan prioritet, nämligen att främja en sund förvaltning av offentliga finanser och kampen mot korruptionen, med konkreta instrument och åtgärder för att genomföra detta. En politik för ekonomisk utveckling som är socialt balanserad är inte möjlig så länge en stats huvudsakliga tillgångar kommer att förskingras till ett fåtals fördel. Ett annat villkor som för mig verkar vara nödvändigt för all hållbar utveckling, är att den nya konventionen ägnar ett särskilt intresse åt att ILO: s internationella minimiarbetsnormer respekteras och genomförs hos våra partner. I denna konvention bör man också se till att våra ekonomiska och sociala partner i AVS-länderna blir starkare, liksom att det upprättas en kontinuerlig och konstruktiv dialog dem emellan. Mer allmänt är det viktigt att förnya stödet till och utöka det civila samhällets roll i arbetet med att utarbeta och genomföra utvecklings- och demokratiseringsprogram hos våra partner. För att avsluta vill jag också än en gång hävda den ytterst viktiga roll som kvinnor har i alla trovärdiga utvecklingsprocesser, och med föredraganden insisterar jag på att vi ständigt måste se till att man tar större hänsyn till deras juridiska och sociala rättigheter, såväl som kvinnors ökade deltagande i politiken. Export av teknik för förnybara energikällor Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0477/98) av Elchlepp för utskottet för externa ekonomiska förbindelser om Europeiska unionens nya möjligheter att exportera teknik för användning av förnybara energikällor. Herr Elchlepp har ordet som föredragande. Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Syftet med det föreliggande betänkandet är att rikta uppmärksamheten mot en ny, ytterst lovande, men tyvärr föga utnyttjad export- och samarbetsmöjlighet för Europa med tredje land på området förnybara energikällor, och även att framlägga ett konkret handlingsförslag. Det har nämligen lyckligtvis fallit sig så att Europa inom just detta område på ett idealiskt sätt kan förena sina export- och arbetsmarknadsintressen med tredje lands intressen i fråga om anpassade energiförsörjningssystem till förmånligt pris. Det är ju förhoppningsvis bekant att förnybara energikällor är ett absolut nödvändigt bidrag till en ansvarskännande energi-och miljöpolitik för att kunna nå miljöskyddsmålen från Kyoto. Men vindkraft, solenergi, användning av biomassa och liknande på området förnybara energikällor har, som prognoserna visar, redan av ekonomiska och icke-ekonomiska skäl förtjänat att ges ett starkare stöd inom EU: s industri- och sysselsättningspolitik. Jag förväntar mig därför att det tyska EU-ordförandeskapet kommer att lägga ny tonvikt vid detta. Redan i vitboken Energi från 1995 gjordes ett klart uttalande om förnybara energikällor, även med ledning av icke-ekonomiska aspekter, och i vitboken " Förnybara energikällor" från 1997 nämns 1 miljon tak-programmet för solceller, vilket skall stå för hälften av energiförsörjningen i tredje land, och därigenom skulle kunna ha en stor exportbefrämjande potential för våra inhemska industrier i Europa. Men jag ställer mig frågan: Vart har agerandet tagit vägen? Jag frågar kommissionen: Var är förslagen om genomförande? Jag frågar rådet: Var är de nödvändiga finansiella medlen, som ju till övervägande del måste komma från medlemsstaterna? Utöver detta finns det två saker att göra: För det första behöver vi en långsiktigt upplagd europeisk exportbefrämjande strategi för de förnybara energikällorna som omfattar hela exportkedjan sektorövergripande och i synnerhet hjälper våra små och medelstora företag att få in en fot på världsmarknaderna. De saknar ofta tillförlitlig information om utlandsmarknader, vilket jag senast i går kväll kunde övertyga mig om vid ett besök hos ett motsvarande företag i min valkrets som exporterar system för solcellsdrivna båtar till tredje land. Som det framgår av en expertbedömning syftar inte ett enda av EU: s 17 potentiellt tillämpliga exportprogram särskilt till exportstöd för förnybara energikällor. Många av dessa program är olämpliga för små- och medelstora företag, då de bara ger stöd åt storprojekt från 1 miljon euro och uppåt. Avsaknad av marknadsinformation och problem i samband med förmedling av affärspartner är ytterligare några av de huvudsakliga hindren, vilket jag kunde övertyga mig om. För att samla och väsentligt stärka vederbörande europeiska utrikeshandelsaktiviteter kräver jag ett europeiskt exportråd för förnybara energikällor för att effektivt hjälpa framför allt små- och medelstora företag vid förhandlingarna och underlätta för dem att få tillgång till de stora framtida världsmarknaderna. Detta exportråd skulle kunna finansieras gemensamt av EU-och branschföreträdare. Det borde i första hand fungera som samordningsställe, stimulera till grundandet av exportandelslag, knyta samman dessa med starka partner i målländerna och stödja förstudier inför marknadsföring. Det är bråttom. Konkurrensen i USA och Japan sover inte. I USA finns ju redan US Export Council for Renewable Energies med kontor i de framtida exportländerna och en generöst tilltagen finansiering. Hur betydelsefull den totala branschen är kan helt kort belysas med några siffror. Den totala världsmarknaden för förnybara energikällor kommer att uppgå till nästan 1 800 miljarder euro för åren 1990 till 2010. Den uppskattade årliga volymen för anläggningsinvesteringar ligger på 86 miljarder euro. För solcellerna, inte ens en gång det största området, noteras redan nu en årlig marknadstillväxt på 15 procent. På vindenergiområdet förväntas en årlig marknadstillväxt på så mycket som 26 procent i de nyindustrialiserade länderna och utvecklingsländerna för åren 1998 till 2002. Även sysselsättningspotentialen är betydande. Kommissionen har själv talat om från 500 000 till 900 000 nya arbetsplatser fram till 2010, och genom exporten på detta område skulle denna siffra kunna fördubblas. Inget annat industriellt område förutom telekommunikation uppvisar så höga tillväxtkvoter för sysselsättningen som till exempel vindkraften - se på Danmark. De föreslagna exportinitiativen kan bara få en chans om vi i Europa själva äntligen hjälper de förnybara energikällorna att få ett genombrott, för ett förtroende för europeisk teknologi hos våra partner i världen skapar vi framför allt genom att vi själva använder denna och skapar en bärkraftig hemmamarknad, det vill säga genom att främja den mycket målmedvetet och på ett avsevärt bättre sätt än tidigare. Herr ordförande! Den här frågan är mycket viktig och man måste speciellt betrakta den från den synpunkten, på vilket sätt man kan skapa efterfrågan på förnybara energikällor. Vi lever i en marknadsekonomi och det händer inte ofta att man utvecklar sådana kommersiella tillämpningar som saknar efterfrågan. I Europa befinner vi oss dock i en situation där efterfrågan är naturlig. Det finns en naturlig efterfrågan i Europeiska unionens medlemsländer, men den är ännu större i ansökarländerna. Europeiska unionen kommer ju att utvidgas, och de länder som i dag söker medlemskap i Europeiska unionen har mycket stora problem inom energisektorn. Där finns föråldrade produktionsanläggningar som utgör en stor miljörisk och föråldrade kärnkraftverk som utgör även säkerhets- och hälsorisker. Kärnsäkerhetsnivån i dessa länder måste höjas så att den motsvarar internationella bestämmelser och de undermåliga kärnkraftverken måste stängas. Detta har man ju sagt upprepade gånger. Men vad skall man ha i stället? Enligt min mening måste man få i stället anläggningar som utnyttjar förnybara energiresurser och så hög teknologi som möjligt. Detta innebär också en fördel för ansökarländerna på Europeiska unionens inre marknad. På detta sätt kan de i den här rentav mycket svåra situationen få en direkt konkurrensfördel gentemot nuvarande Europeiska unionens medlemsländer. Detta innebär i de nuvarande medlemsländerna att vi kan exportera know-how. Men själva problemen måste givetvis lösas i varje land för sig. Kyotoprotokollet i sig förpliktigar oss att hitta lösningar. När till exempel internationella finansinstitut i Europeiska unionen stöder energiprogram i ansökarländerna bör man särskilt fästa uppmärksamheten på att övergå till den bästa möjliga tekniken och förnybara energikällor. På detta sätt påverkar man i riktning mot att man kan handla enligt internationella avtal inom klimatområdet. Föredraganden lyfter fram sysselsättningen på ett mycket kraftfullt sätt; den är inte bara viktig inom Europeiska unionen utan även i ansökarländerna. Ser man på frågan ur ansökarländernas synvinkel så kan man genom att betona decentraliserad produktion och förnybara energikällor även minska konflikten mellan miljö- och sysselsättningskraven. Detta problem kan minskas när man med hjälp av energiproduktionen ökar antalet arbetstillfällen. Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger! Elchleppbetänkandet är ett särskilt konkret betänkande som innehåller rikligt med krav som gör det möjligt för oss att omedelbart bli aktiva på Europeiska gemenskapens handlingsområden och omsätta detta betänkande i handling. Jag tror - Elchlepp har redan sagt det - att detta kan bli ett väsentligt bidrag för tredje land, då det gäller att uppfylla de miljönormer som fastställdes gemensamt i Kyoto. Men för oss är det en jättechans att få fart på saker och ting i samband med det konkreta ekonomiska samarbetet inom olika utvecklingsscenarion och de olika avtalen och att inte bara exportera nya tekniker, utan att utveckla dem tillsammans med våra partner i utvecklingsländerna inom ramen för joint ventures. Dessa nya tekniker skulle framför allt kunna hjälpa de afrikanska staterna att inskränka den mycket dyrbara förbrukningen av fossila energikällor och att göra väsentliga framsteg framför allt då det gäller landsbygden, inte bara i fråga om alstrande av energi till ström, varmvatten, belysning, utan även för de små och medelstora företagens och hantverkets energibehov. På det hela taget således ett utmärkt betänkande som nu uppmanar oss till handling. Jag skulle vidare vilja nämna att Europeiska unionen i likhet med amerikanerna borde bygga upp ett exportorgan. Vi är dock inte för ett exportorgan som till exempel inför exportsubventioner som på jordbruksområdet, utan vi är för ett exportorgan som täcker ett mycket brett spektrum - Elchlepp har delvis redan sagt det. Till detta hör för det första information. Information för våra små och medelstora företag, som är ledande på detta område, om möjligheterna att bedriva verksamhet i tredje världen. Men samtidigt också information till tredje land, framför allt AVS-länderna, om dessa möjligheter och framför allt om möjligheterna på landsbygdsområdet, där till exempel andelsföreningar eller producentsammanslutningar skulle kunna ta dessa okomplicerade tekniker i bruk. Hit hör för det andra området utbildning och fortbildning för de nya marknaderna som härigenom skulle kunna bli aktuella för våra företag. Här finns redan de föreskrifter som behövs, ja till och med budgetrubriker, som möjliggör detta för oss. Dessa har dock gett ett alldeles för blygsamt resultat, och varje år kämpar vi i utskottet för externa ekonomiska förbindelser för att budgetutskottet äntligen skall inse vilken räckvidd dessa möjligheter har och förverkligar dem på lämpligt sätt genom att ge dem ytterligare ett par miljoner. Det är i jämförelse med de stora budgetblocken nästan ingenting alls. Slutligen: Pilotprojekt som visar de små och medelstora företagen vad som är möjligt på landsbygden i tredje världen. Låt mig som avslutning säga ytterligare något om det konkreta genomförandet. Jag talar nu som vice ordförande för AVS-församlingen om det konkreta genomförandet för dessa länder. I Afrika finns det sol i överflöd. Den måste vi utnyttja och ge våra afrikanska vänner chansen att sätta in denna energi på rätt sätt. För det andra: Vi måste också fatta de nödvändiga besluten i organisatoriskt hänseende. Jag är glad att vår föredragande för Lomékonventionens framtid, vår ordförande för PPE-gruppen, Wilfried Martens, fortfarande är här och kanske hör mitt bidrag. Vi har i första hand möjligheten att kanske bygga in ett energikapitel inom ramen för den nya konventionen och sedan tilldela de förnybara energikällorna en prioriterad plats inom ramen för detta energikapitel. För det tredje: Vi måste också informera Centrum för industriell utveckling, som finns med i Lomékonventionen, om detta betänkande och sedan under vår nästa församling med AVS-staterna uppmärksamma detta centrum på att det föreligger nya handlingsmöjligheter här som är möjliga att genomföra mycket snabbt. För det fjärde skulle jag vilja säga att vi måste föra denna diskussion mycket intensivt och resultat- och målorienterat i AVS-församlingen under de kommande månaderna. Herr ordförande! Föredraganden Elchlepp har utarbetat ett mycket intressant och bra betänkande om en viktig fråga. Att utveckla förnybar energi och teknik för dess utnyttjande, samt marknaden för den, är en global fråga som kräver resurser av EU. Med hjälp av nya möjligheter, såsom man i detta betänkande visar, kan man till en del bidra till att såväl i utvecklingsländerna, på landsbygden som annorstädes lösa problem som har orsakats av en okontrollerad migration. Som en stor möjlighet bland utvecklingsstrategierna för sådana här områden ser jag utvecklingen av tekniker för förnybar bioenergi och hela det logistikkunnande som är förknippat med denna sektor. Jag skulle också vilja betona en för oss nordbor viktig omständighet som i det sydligare Europa inte alltid är tillräckligt känd; nämligen att den mest betydelsefulla formen av förnybar energi för oss är just biomassa som kommer från den naturliga skogen; kvistar, trädtoppar och mindre träd från skogsgallring. Kunnandet och logistiken som är förknippade med tillvaratagande av dessa skulle kunna ha efterfrågan även annorstädes i världen, i synnerhet också i Europeiska unionens partnerländer, i ansökarländerna. Redan fram till i dag har vi kunnat utveckla världens högsta kunnande när det gäller tekniken för små kraftvärmeverk. Den tekniken har också i mycket stor omfattning tagits i bruk, ty enligt den nyaste statistiken är biobränslen den största energikällan i Finland. Förnybar energi kan alltså utnyttjas för kraftvärmeproduktion. Med hjälp av små eldstäder och värmepannor skulle man även i Centraleuropa kunna minska användningen av traditionella energikällor och ersätta dem med förnybara energikällor. Detta kunnande inklusive effektiva värmepannor existerar faktiskt i dag. Europeiska unionens gemensamma politik kräver en viss koncentration på de viktigaste frågekomplexen, då vi har begränsade resurser till vårt förfogande. I detta sammanhang skulle jag vilja betona företagens roll som utvecklare och exportörer av den förnybara tekniken. Därför måste Europeiska unionens åtgärder i första hand vara ansträngningar i syfte att stödja företagens exportverksamhet, bland annat i form av marknadsföringsbidrag, liksom stödåtgärder för investeringar inom Europeiska unionens mindre utvecklade regioner. Även i partnerländerna borde det finnas mera företagsbaserade möjligheter, bland annat inom ramen för Tacis- och Phare-programmen. Eftersom man fortfarande söker formerna för tekniken, skall man i stället för alltför mycket planstyrning ha som grundtanke ett decentraliserat framåtskridande, där alla möjligheter uppmuntras och där dessa förnybara energiformer görs prismässigt konkurrenskraftiga jämfört med andra energikällor. Inledningsvis behövs dock fortfarande ekonomiska incitament. Herr ordförande! Enligt prognoserna kommer världens energiproduktion att öka med 1, 6 procent per år. Det innebär att världens energiproduktion kommer tekniken fram till år 2020 att öka med 50 procent. Utvecklingsländernas andel av detta är väsentlig och deras andel av oljeförbrukningens ökning är kanske tre fjärdedelar. Jordklotet kommer dock inte att palla för en sådan demokratisering av energiförbrukningen, om man fortsätter i nuvarande takt. Demokratin i fråga om energiförbrukning kräver av oss ett nytt tänkesätt och ny teknik. Det krävs att vi i dessa utvecklade kapitalistiska länder även lämnar utrymme för andra länders energiförbrukning. Marknadsmekanismerna för sin del gör det svårt att införa demokrati i energiförbrukningen. Priset på de traditionella energiformerna är för närvarande för lågt i jämförelse med den nya tekniken, och därför måste man skapa incitament för införande av ny teknik. Våra resurser på jordklotet är gemensamma och föredraganden Elchlepp betonar alldeles riktigt att partner- och utvecklingsländerna spelar en viktig roll när det gäller den framtida energiförbrukningen och dess tekniska utveckling. Mycket viktigt är också att betona sol- och bioenergins betydelse. Målsättningen att fördubbla användningen av förnybar energi fram till år 2020 och åtagandena från Kyoto kommer inte att uppfyllas om man inte lämnar plats för den nya tekniken i energiproduktionen. Herr ordförande, ärade kolleger! Jag är mycket glad över detta synnerligen utförliga och klara betänkande av kollega Elchlepp. Jag gläder mig åt att det även i detta parlament sakta men säkert vinner gehör att förnybara energikällor kommer att vara en mycket avgörande faktor för framtiden. Vi har försummat denna sektor alldeles för länge, satsat alldeles för länge på energikällor som kostar otroligt mycket pengar, där avfallet inte kan tas om hand; som exempel kan kärnkraften nämnas. I detta ligger också chansen att i framtiden satsa på nya energikällor tillsammans med länderna söderöver, med de nya staterna i öst. Detta är också en särskild utmaning för det tyska ordförandeskapet, som ju innehas av Joschka Fischer. Därför kommer vi också att behöva pengar, som vi måste ta från andra energikällor, för att få en omsvängning till stånd. Även om nya råoljereserver upptäcks hela tiden måste det sakta men säkert ha blivit bekant att detta ämne inte räcker i oändlighet. Därför måste vi av ansvar gentemot de kommande generationerna slå in på denna nya väg. Herr ordförande! Europa intar i dag en framstående position vad gäller forskning och teknisk utveckling på området förnybara energikällor, trots det knappa stöd som den europeiska industrin inom denna sektor får i jämförelse med sina mer direkta konkurrenter: USA och Japan. För att i fortsättningen inneha denna position är det oumbärligt att vi från de europeiska institutionerna visar vårt politiska och finansiella stöd till denna viktiga industrisektor, en sektor som är möjlig att förena med skapandet av sysselsättning med skyddet för miljön. En autentisk gemenskapspolitik för förnybara energikällor och de små och medelstora företagen i sektorn, tillsammans med en ökning av den specifika budgeten riktad till denna typ av energikällor samt en ökning av anslagen till export av dessa, kommer i hög grad att bidra till skapandet av sysselsättning, den stora fråga som Europeiska unionen är inriktad på. Man beräknar att nära en miljon arbetstillfällen, direkta och indirekta, skulle kunna skapas från nu fram till år 2010, om man fördubblar de förnybara energikällornas andel. Ett skapande av sysselsättning som också är förenligt med skyddet för miljön eftersom användandet och stärkandet av dessa energikällor innebär att man undviker ett användande av fossila bränslen och på det sättet elimineras koldioxidutsläppen till atmosfären. Denna punkt är av särskilt intresse om vi tar hänsyn till att vi med denna minskning av miljöföroreningarna uppfyller åtagandena från klimatkonferensen i Kyoto. Låt oss också ett ögonblick tänka på att en tredjedel av världens befolkning saknar elektrisk ström, framför allt i tredje världens länder, och användandet av förnybara energikällor skulle utgöra ett snabbt och effektivt sätt att lindra detta problem utan att skada miljön. Av dessa skäl, ärade ledamöter, applåderar vi tanken på att skapa ett reglerande exportråd för förnybar energi för att unionen skall få ett organ som samordnar en verklig europeisk strategi för hela exportkedjan, och på det sättet samarbetar för skapandet av sysselsättning, skyddandet av miljön och utvecklingen av länderna i tredje världen. Fru ordförande! Exporten av förnybar energi gynnar en hållbar ekonomi; det finns därför all anledning att befrämja denna. Jag uppskattar det kreativa sätt som min kollega Elchlepp har använt för att söka vägar att möjliggöra detta. Det finns en hel del hinder kvar att klara av för att få igång denna export ordentligt. Enligt föredraganden är exportchansen för förnybar energi god på lång sikt. I dag finns det ännu inga utsikter till detta. Europeiska företag har hittills inte varit särskilt pigga på att exportera teknik. Det är dock nödvändigt att den förnybara energins andel ökar drastiskt. Europeiska företag måste använda sitt försprång på detta område för att främja exporten. Förnybar energi minskar föroreningarna och förebygger utarmning av naturresurserna. Det finns således tillräckligt med skäl för att befrämja denna form av energi. Det nuvarande, ensidiga ekonomiska systemet med för låga priser på fossil energi är dock inte inriktat mot detta. Det måste således komma pengar för att få fart på denna export. Föredraganden för fram flera idéer för detta. Han pläderar för extra medel till ett europeiskt exportråd för denna produkt. Dessutom pläderar han för att projekt för förnybar energi skall integreras i utvecklingspolitiken. Denna alternativa användning av utvecklingsbistånd anser jag vara en utmärkt idé. Till detta vill jag påpeka att detta bistånd i första hand måste komma utvecklingsländerna till godo. Det innebär att förslagen om " debt for solar swaps" förverkligas. Utvecklingsländer belönas på det sättet med skuldlättnad för att de använder förnybar energi. Fru ordförande! Utan att påstå att jag är sakexpert, skulle jag vilja betona några av de mycket positiva sidorna i vår kollega Elchlepps utmärkta betänkande, och jag skulle också vilja förena min röst med de miljontals människor som oroar sig för planetens framtid, som har satts på spel i och med den skenande miljöförstöringen, den vansinniga exploateringen av jordens resurser och den ökande klyftan mellan rika och fattiga länder. Då jordens ledare tvekar att vidtaga direkta åtgärder - och då särskilt ledarna för den största förorenaren, Förenta staterna, som släpper ut 1/4 av de totala globala utsläppen -, står allt hopp om effektiva åtgärder till unionen. Vitboken, tillsammans med Europaparlamentets ståndpunkter, så som de formuleras i betänkandet, utgör en mycket bra ram för våra ansträngningar att ytterligare utveckla tekniken, främst genom att stödja små och medelstora företag och sprida kunskaper, så att de enorma energibehov som finns kan täckas av förnybara energikällor. Det är en skrämmande tanke att det än i dag är två miljarder människor på vår planet som lever utan elektricitet. Marknaden för förnybar energi kommer helt säkert att vara betydande i framtiden, för den förnybara energins möjligheter är obegränsade i jämförelse med möjligheterna för energikällorna i jordens ytskikt, vilka är begränsade och har låg entropi. Europeiska unionen måste under alla omständigheter bedriva ett nära samarbete med utvecklingsländerna, inom ramen för Lomékonventionen, för att främja hållbara former av tillväxt, men också för att reglera deras skulder - som det föreslås i betänkandet - i utbyte mot att de täcker sina energibehov med förnybar energi. Det måste stå helt klart för alla att de energibränslen som vi hämtar ur jorden är begränsade, medan sol- och vindkraft säkerställer en kontinuerlig och obegränsad energitillgång; bruket av dessa medför heller inte den minsta förorening. Mitt land, Grekland, är ett exempel på ett land som har ett överflöd av dessa två energiformer. Jordens ledare försäkrade oss i Buenos Aires att de skall vidta åtgärder det kommande seklet för att genomföra besluten från Kyoto. Ekosystemen - som naturligtvis inte kan vänta på att förhandlingarna startar - kommer under det fåtal månader som återstår av detta årtusende emellertid att åsamkas ytterligare katastrofala skador. Unionen bör därför agera omgående och i sin handelspolitik, i sina externa ekonomiska relationer, men också inom ramen för utvidgningen, föra fram de förnybara energikällorna som ett nyckelinstrument för att säkerställa en hållbar tillväxt och skydda miljön, men också för att öka unionens konkurrenskraft och skapa nya arbetstillfällen. Fru ordförande! Jag skulle framför allt verkligen vilja gratulera Elchlepp. Jag har nu varit i parlamentet i tjugo år, och det är inte ofta som det har kommit så bra betänkanden som det han har skrivit. Jag tackar så mycket för detta. Applåder Jag skulle dock vilja utvidga detta ämne något till ett område som ligger mig särskilt nära. Vi har ju en enorm marknad för förnybar energi alldeles utanför vår dörr, nämligen i de central- och östeuropeiska länderna. Jag skulle vilja anföra dessa länder, där jag ofta vistas, som exempel: Ungern, Kroatien, Tjeckien och Litauen. I alla dessa områden finns det fortfarande oerhört mycket kvar att göra. Här, herr Elchlepp, skulle jag vilja lägga till en punkt till ert utomordentliga betänkande. Människorna där vet ännu inte tillräckligt om förnybara energikällor. De måste informeras, och regeringarna måste informeras, för i dessa länder har vi att göra med vissa stora ekonomiska intressen som inte har något intresse av att utnyttja förnybara energikällor och som därför gör allt för att hindra detta. Jag skulle därför vilja be er att sörja för att dessa länder informeras, inklusive regeringarna, som också vet för lite om detta. Detta gäller till exempel för två punkter. Man får inte glömma bort att oerhörda miljöförsyndelser begicks på många områden redan under den ryska regimen, men att miljön i dessa länder för närvarande belastas hårt av brunkolet. Den omfattande användningen av brunkol, vilket jag till exempel ser i Ungern i trakten kring Obosar, bör ersättas av sådana energikällor som inte förorsakar så svåra miljöskador. Det är en uppgift som ligger framför oss, för här kan vi uträtta väldigt mycket. Vi har mycket som vi kan ge dessa länder, och vi skall ge dem det, för där kan man börja från noll och gå i rätt riktning. Applåder Fru ordförande! Elchlepps betänkande är mycket bra och bästa tack för det. Bland de förnybara energikällorna använder man i Finland mest trä i dess olika former och torv vars andel är betydande. Torvmassans årliga tillväxt på myren är ungefär lika stor som trämassans tillväxt i skogen. Ved och torv binder koldioxid under sin tillväxt och således rubbar inte deras användning jordens koldioxidbalans på samma sätt som användningen av fossila bränslen. Att skörda och förbereda torv och ved kräver arbete. Därför befrämjar deras användning samtidigt även sysselsättningen. Att främja användningen av torv och ved är vettigt även därför att man på det sättet kan producera energi i hushållen med synnerligen enkla metoder. Massproduktionen däremot förutsätter avancerad teknik. Inom EU och även i vårt land är det omfattande utnyttjandet av förnybara energiformer av toppklass i världen och detta öppnar även stora exportmöjligheter. Fru ordförande! Vår grupp stöder Elchlepps konkreta och utförliga betänkande till fullo, vilket inte bara är viktigt för att det i framtiden kommer att finnas en stor exportmarknad för förnybara energikällor, och för att det är nödvändigt att reducera importberoendet för många utvecklingsländer på detta område. Även förbättringen av de sociala och ekologiska levnadsförhållandena, i synnerhet i länderna i tredje världen och i Östeuropa, och den begränsade tillgången på fossila resurser liksom erfarenheterna av kärnkraftens faror gör att det är absolut nödvändigt med stöd- och samarbetsåtgärder på området förnybara energikällor. Vi ser en viktig utgångspunkt för detta i detta betänkande. På området tredje världen har vi kommit i gång med fem budgetrubriker. Det skulle kunna vara en ansats att på det området fortsätta med detta betänkande. Uppbyggandet av kapaciteter i länder i tredje världen måste främjas, t.ex. via Europeiska utvecklingsfonden. Det är viktigt med utbildning och fortbildning, främjande av små och medelstora företag, programmet för 1 miljon soltak, debt for solar swaps , och även det som Habsburg talade om. Jag tror att Phare-programmet erbjuder ett viktigt underlag för att inte främja kärnkraftverken i öst, utan i stället området förnybara energikällor. Inom ramen för den nya Lomékonventionen behöver vi inte bara ett energikapitel, utan vi behöver, vilket Schwaiger sade, ett kraftfullt agerande från kommissionens sida vid genomförandet av de nödvändiga åtgärderna. Jag anser att kommissionen måste sätta in en egen avdelning som främjar marknadsföringen och samarbetet här hos oss, som främjar de icke-statliga organisationernas projekt i länder i tredje världen och som via Phare, Tacis eller Meda också främjar projekt i Medelhavsområdet respektive i Östeuropa. Eftersom vi inte har någon budgetbefogenhet i Europeiska utvecklingsfonden kommer detta återigen att krävas av regeringarna, och impulsen till detta måste komma från kommissionen. Den måste utnyttja vår gemensamma potential med dessa länder för att hjälpa människorna och för att upprätthålla grundvalen för våra liv och vår existens. Annars kan vi inte överleva eftersom vi saknar energikällorna. Fru ordförande, ärade ledamöter! Det gläder mig mycket att få tillfälle att tala i parlamentet om det så lägliga ämnet för detta betänkande och att svara på resolutionsförslaget. Det tillåter mig att åtminstone under några ögonblick att gå tillbaka till ett tidigare ansvar jag hade för flera år sedan som ansvarig kommissionär för energisektorn. Betänkandet och dess motivering är ett värdefullt bidrag till ansträngningarna att främja aktuella förnybara energikällor och kommer att göra det möjligt att i högre grad lägga fram de möjligheter som finns. I betänkandet finns också på ett klart och komplett sätt de olika handlingsmöjligheter man bör överväga för att uppnå ett förverkligande av våra ambitiösa mål. Därför skulle jag vilja inleda mitt anförande med att uttrycka min djupa tacksamhet till Elchlepp för detta betänkande. Unionens strategi, som är upptagen i vitboken om förnybara energikällor från november 1997, har redan såväl parlamentets som rådets stöd, och dess första mål är att utöka de förnybara energikällorna i unionen, vilket kommer att göra det möjligt att skapa en inre grund och nödvändig plattform för att öka exporten till hela världen. I de arbeten som ledde fram till antagandet av vitboken, i slutet av 1997, försökte kommissionen ta hänsyn till parlamentets bidrag, vilka representerades genom dess resolutioner om vitboken och om tillgången till förnybara energikällor på elmarknaden och om Altener II-programmet, antaget 1998. Vitboken återspeglar redan parlamentets ståndpunkter från 1997 om de principiella frågorna angående förnybara energikällor, av intresse för utformandet av en gemenskapspolitik på detta område, liksom den breda skalan av tydliga reaktioner och krav från industrin, specialisterna, intressegrupper och den berörda befolkningen i allmänhet i hela unionen. En viktig aspekt i våra gemenskapsprioriteringar är givetvis exportmarknaden för förnybara energikällor. Jag skall nu kort informera parlamentet om de framsteg som har uppnåtts det första året efter antagandet av vitboken. Den nödvändiga förstudien om de aktuella programmen och arbetena med förnybara energikällor i medlemsstaterna och gemenskapen är nästan avslutade. Jag kan uttrycka min tillfredsställelse över kommissionens arbete vad gäller de uppnådda framstegen och de många handlingsplanerna och nationella programmen om utvecklingen av förnybara energikällor efter antagandet av vitboken. Det är uppenbart att en stor del av det arbete som vi har krävt att medlemsstaterna skall genomföra under nästa decennium redan är planerade eller åtminstone påbörjade. Självklart återstår det fortfarande mycket att göra och det finns ingen anledning till självbelåtenhet, speciellt med åtagandena från Kyoto i åtanke, vilket så träffande understryks i betänkandet. Jag är emellertid nöjd med att de flesta medlemsstaterna redan har tillkännagett en nationell politik och planer vars ambition och omfattning i allmänna drag är jämförbara med förslagen till strategi och gemensam handlingsplan vars tillämpning således kommer att underlättas. Den allmänna debatten som ägde rum i rådet (energi) i november 1998, bekräftade denna bedömning, och kommissionen utarbetade så snart som möjligt en detaljstudie som kommer att utgöra en utgångspunkt för kommande planering och samordning. Nyckelaktiviteterna bör tillämpas inom unionen men såväl den nuvarande erfarenheten av stärkt export, som den trovärdighet försäljningsframgångarna till tredje land ger, är uppenbar. Även det planerings- och presentationsarbete som allt detta kommer att medföra är uppenbart och kommissionen delar fullständigt parlamentets önskan om ett tätt samarbete mellan industrin och den offentliga sektorn, på såväl unions- som medlemsstatsnivå. Enligt parlamentets önskan är de förnybara energikällorna föremål, och kommer att bli det i allt högre grad, för de europeiska biståndsprogrammen som Phare, Tacis, Meda, Europeiska utvecklingsfonden och andra instrument i Lomékonventionen. Alla relevanta samarbetsavtal, och andra typer av avtal med tredje land, utvecklings- eller industriländer, kommer också att ses över och våra partner kommer att uppmanas att följa denna linje, utan att för den sakens skull glömma de specifika prioriteringarna och begränsningarna i vart och ett av dem. Enligt vad som tas upp i resolutionsförslaget kommer ett aktivt främjande av export och samarbete att ske till förmån för förnybara energikällor, speciellt genom Europeiska unionens energiprogram, till exempel Synergy, liksom av beståndsdelarna för vetenskapligt och tekniskt samarbete i det femte ramprogrammet för forskning. Många aktiviteter har redan påbörjats inom ramprogrammet Thermie. Under de fem år detta program har varit i kraft har mer än 190 projekt, som har inletts av den europeiska industrin, medfinansierats av gemenskapen med mer än 20 miljoner euro, tillsammans med åtgärder till länder utanför Europeiska unionen. Bland dem finns projekt för att upptäcka och bedöma exportmarknader för teknik från Europeiska unionen och att utforma och tillämpa optimala strategier för att främja assimilationen av tekniker på de marknader som valts ut. Stödet till exportörer av förnybara energikällor från Europeiska unionen kommer att fortsätta att vara prioriterat, och särskilt i form av garanterade krediter och försäkringar samt organiserande av nödvändiga kontrakt, liksom spridandet av kunskaper och etablerandet av nätverk. En annan prioritering är samarbetet i fråga om energiplanering och integrerad planering av resurser, speciellt för tillväxtekonomierna, av energipolitiska motiv, vilket också nämns i resolutionen. En annan aspekt som kommissionen lägger stor vikt vid är tillgången till finansieringsinstrumenten för innovationer speciellt anpassade till behoven hos marknaden för förnybara energikällor; samarbetet med finansiella institutioner som världsbanken, Europeiska investeringsbanken och den globala miljöfonden. Jag skulle kunna nämna många exempel på samarbete som för närvarande går bortanför Europeiska unionens gränser, som exempelvis det globala solprogrammet 1996-2005, vars syfte är genomförandet av högprioriterade regionala och nationella program i hela världen, speciellt i utvecklingsländerna. Jag vill i samband med detta påminna om att vitboken underströk nödvändigheten av att genomföra ett speciellt arbete vad gäller AVS-länderna. Det har genomförts initiativ för att främja elektricitet från solen och för att främja mångfalden av förnybara energikällor och alternativa energikällor. Beträffande associerade länder finns bland våra prioriteringar den att stödja deras närmande till den europeiska lagstiftningen för förnybara energikällor och sträcka ut program från Europeiska unionen, som Altener, till dessa länder, liksom att få dem att delta i aktiviteter inom det femte ramprogrammet för forskning. Flera talare denna morgon har frågat om man har fastställt någon organisation på europeisk nivå med liknande befogenheter som det nordamerikanska exportrådet för förnybara energikällor, med federala fonder. Jag vill därför säga att redan 1996 invigde kommissionär Papoutsis i Bryssel Europeiska rådet för export av förnybara energikällor i närvaro av flera högt ansvariga inom kommissionen och andra organisationer, och för närvarande är medlemmarna i detta råd fem europeiska organisationer för förnybara energikällor. Jag har, fru ordförande, försökt att kortfattat lägga fram det vi gör och vad vi avser att göra i linje med betänkandets och resolutionens innehåll som vi behandlar. Europaparlamentet har än en gång varit konstruktivt i sina initiativ till förmån för att främja de förnybara energikällorna. Jag kan bekräfta att även Europeiska kommissionen anser att exportmarknaden för förnybara energikällor utgör en av de viktiga prioriteringarna för den närmaste framtiden. Jag vill avsluta mitt anförande med att på nytt tacka föredraganden Elchlepp, och alla ledamöter som har talat i denna debatt. Tack så mycket, herr kommissionär Oreja! Jag förklarar debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen. Parlamentet antog resolutionsförslaget. Tekniken för användning av förnybara och miljövänliga energikällor ger en decentraliserad och billig energiförsörjning. Den representerar alltså en verklig möjlighet för utvecklingsländerna, eftersom en intensiv användning av denna nya teknik gör det möjligt för dem att sänka sina energikostnader, och samtidigt öka den energimängd som ställs till deras invånares förfogande, i synnerhet på landsbygden. En ökad användning av denna rena och föga kostsamma teknik utgör också en möjlighet för de industrialiserade länderna, i den utsträckning tekniken kan bli synonym med nya arbetstillfällen inom sektorer med ett högt mervärde, vilket för övrigt ger tillgång till de oändliga och nya marknaderna på södra halvklotet. I förbigående sagt vill jag i likhet med föredraganden betona, att en utökad användning av den här tekniken inom själva unionen gör det möjligt för oss att förverkliga våra mål ifråga om skydd av vårt klimat, öka vårt energioberoende och inverka positivt på vår energibalans. Generellt sett stöder jag det förslag som läggs fram till oss, om att inrätta ett europeiskt råd för export av förnybar energi, vilket bland annat kommer att uppmuntra och strukturera de små och medelstora företagens verksamhet inom det här området. Liksom föredraganden håller jag med om att det europeiska tillvägagångssättet bör vara tvärgående, och att vi, i sammanhanget kring vårt internationella samarbete och de partnerskapsavtal vi sluter, bör uppmuntra våra samtalspartner till att ge den förnybara energin en strategisk prioritet i planeringen av energi-, miljö- och utvecklingspolitiken. Och detta i förhållande till att deras intresse av en utveckling till lägre kostnad här uppenbarligen sammanfaller med vårt sökande efter yttre marknader. Detta utmärkta betänkande om nya möjligheter att exportera teknik för förnybara energikällor, som jag har röstat ja till, skulle vinna i trovärdighet om EU: s energipolitik på hemmaplan hade samma inriktning. Stödet till kärnkraften måste då upphöra och kärnkraften avvecklas. Olje- och gasberoendet måste minska och användandet av förnybara energikällor öka. Finanskrisens inverkan på den europeiska industrin Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om de muntliga frågorna (B4-1162/98, B4-1163/98, B4-1164/98, B4-0005/99 och B4-0010/99) om den världsomfattande finanskrisen och industrin. Fru ordförande! Denna debatt hade inte kunnat vara mer läglig eller aktuell. För några månader sedan undrade vi vilka följderna skulle bli av den ekonomiska instabiliteten efter kriserna på de asiatiska och latinamerikanska marknaderna. Utan att ännu ha någon närmare uppskattning av konsekvenserna från krisen som utbröt i augusti, inträffar denna vecka en ny episod genom devalveringen av den brasilianska realen, vilket kan dra med sig eller tvinga fram justeringar av andra valutor inom Mercosur. Denna situation har redan, även om den tillfälligt kan gynna den brasilianska ekonomin, framkallat en verkligt spektakulär kapitalflykt. I denna nya kris står vi inför vår nya valuta - euron - som förvisso har tagits emot mycket varmt på den japanska marknaden. Emellertid vet vi inte vad som kommer att hända med ekonomin, eller hur den kommer att stå emot effekterna av en eventuellt förvärrad kris, en ökning av importen eller illojalt agerande mot vår industri och export. För det vi vet är att ett illojalt agerande och en ökning av importen redan skadar två speciellt känsliga industrisektorer: stålindustrin och varven. Båda två har drabbats av åderlåtning de två senaste decennierna och dess tillgångar har minskat på ett drastiskt sätt. Om minskningarna fortsätter innebär det att dessa sektorer försvinner, att de skulle gå från strategiska till ruinerade industrier på en period av 40 år. Vi undrar vad som kommer att hända med sysselsättningen: detta är det stora okända. Koreas och Japans verksamhet som är inriktad på att lägga beslag på marknader, deras statsstöd och helt enkelt deras illojalitet och förakt för de bestämmelser genom vilka man försöker att på ett internationellt plan reglera sektorn måste få oss att tänka efter. Om denna inställning bibehålls kommer det att allvarligt påverka OECD: s och till och med världshandelsorganisationen roll som reglerare och deras prestige. Inom varvssektorn till exempel, kan man inte göra fler uppoffringar. Om statsstöden försvinner före år 2000 och med det nuvarande agerandet - det vill säga, den asiatiska dumpingen - kommer största delen av varven att bli tvungna att lägga ned, och alla de ansträngningar som har genomförts för att modernisera och anpassa dem, med de europeiska medborgarnas pengar, kommer att ha varit förgäves. Om importen av subventionerat stål fortsätter undrar jag hur våra företag skall kunna överleva i en situation med oacceptabla nackdelar. Därför tillåter jag mig att påminna kommissionen om att förslaget till förordning för varvsindustrin inbegrep ett ändringsförslag i vilket en studie begärdes för att omfatta den beskrivna problematiken. Skulle kommissionen kunna informera om resultaten av denna studie och de förslag som kommer ur detta, och även ge sin åsikt om ett ökat statsstöd fram till år 2000? Vilka förslag skulle ni beträffande stålet och industrin kunna komma med, för att stödja de berörda sektorerna, och inom vilken tidrymd skulle de kunna läggas fram? Vilka åtgärder skulle man kunna föreslå för handelspolitiken för att bekämpa i den illojala konkurrensen? Fru ordförande, ärade kolleger! Det är först nu som effekterna av finanskrisen når oss, vilken under de senaste månaderna förorsakat stor uppståndelse. Krisen i Sydostasien har, vilket vi förutsåg, globala effekter. Sammanbrottet för det ekonomiska systemet i Fjärran Östern ledde där till svagare efterfrågan på marknaderna. Dagens fråga kan inte heller här i parlamentet vara något mer än en början till en mycket principiell debatt om detta problem. Inom den europeiska ekonomin har man, för så vitt den missgynnas, rätt att göra anspråk på omsorger vid en berättigad förfrågan. Det är anledningen till vår fråga. Europeiska unionen har hittills fångat upp de väsentliga delarna av de handelsförändringar som har uppstått på grund av krisen och uthärdat de påfrestningar den har fört med sig. Ingen annan marknad, inte heller den amerikanska, har haft en sådan importökning att bemästra, varken i absoluta tal eller i procent. Den europeiska marknaden översvämmas nu av material som i normala fall exporteras till marknaderna i Fjärran Östern. Av allt att döma kommer denna utveckling inte bara att fortsätta, utan till och med att accelerera. Skadorna för till exempel den europeiska stålmarknaden kommer att öka ytterligare på grund av vissa bestämda länders illojala handelsmetoder. I detta sammanhang utgör den amerikanska stålindustrins intention att lösa problemet genom massiva handelspolitiska åtgärder respektive skyddsåtgärder ett allvarligt hot för EU-marknaden. Jag vädjar till kommissionen att ombesörja att det skall stå klart för den amerikanska regeringen att den måste räkna med hårda motåtgärder från Europeiska unionens sida om den inte utövar någon solidaritet i sådana frågor utan tar till illojala åtgärder. Om Europeiska unionen inte intar en klar och tydlig position kommer USA även i fortsättningen att försöka bedriva sin egen världshandelspolitik. Med tanke på det faktum att det inte råder någon tvekan om att den europeiska industrin inte har någon skuld till det nuvarande kritiska läget på USA-marknaden, där den sedan lång tid har arbetat på ett mycket bra sätt, måste Förenta staterna uppmanas på högsta politiska nivå att sörja för att rättvis handel äger rum. USA och Europa innehar en ledande roll i Världshandelsorganisationen. Om vi inte uppför oss exemplariskt är det till nackdel för båda sidor. Fru ordförande! Resolutionerna av den 17 september och den 3 december 1998 har, denna första sammanträdesperiod för året, inte gjort de muntliga frågorna och nu liggande resolutionsförslag överflödiga eller till enbart upprepningar. För frågan har inte förlorat sin aktualitet och konjunkturerna är inte heller lugnande. Om man till denna hänvisning till senare resolutioner lägger ytterligare en, också från december, om asymmetriska chocker, och som var så lämplig inom ramen för den finansiella krisen och dess följder för de nationella realekonomierna, desto starkare blev övertygelsen om möjligheten att debattera och söka motmedel för att förebygga de ekonomiska och sociala konsekvenserna för den europeiska industrin i den internationella finansiella situationen och utvecklingen. Situationen förändrades och utvecklades ibland på ett svindlande sätt, och signalerna är inge lugnande. Då Brasilien ansågs som den svaga punkten i oktoberkrisen och man gjorde ansträngningar och uppbringade ekonomiska medel för att undvika det man befarade skulle bli en katastrof, är de senaste dagarnas nyheter oroande. Just därför har vi skrivit under den gemensamma resolutionen, även om vi anser att den saknar ett grundläggande ansvar, den finansiella och nominella prioriteringen i realekonomin, och vi anser också att det finns skäl för att oron skall förvärras och motiv för kraven på brådskande karaktär. Inkluderandet av hänvisningar till varvs- och stålindustrin, vilket är strävan i ändringsförslag 2, en mycket lämplig strävan, skulle dock motivera att det sträcks ut till andra sektorer, särskilt textilsektorn, som också fanns med bland dessa sektorer i ett stycke i ingressen i vårt resolutionsförslag, och som gavs upp till förmån för den gemensamma resolutionen. Just därför anser vi att om ändringsförslaget antas bör textilsektorn inbegripas. Vi har talat om monetära störningar, börskrascher, ekonomiska kriser. Dessa muntliga frågor och resolutionsförslag har också utformats utifrån det vi har talat om. Grunden i frågan är dock att det börjar bli uppenbart att det mer handlar om monetära, börsmässiga och finansiella aspekter än ett latent och möjligt utbrott av en ekonomisk kris - Varning för Brasilien! - för en förvirring genom de finansiella/spekulativa instrumenten och mekanismerna på realekonomins arena och i dess funktion. Fru ordförande! Med tre mycket stora ekonomiska omvälvningar inom några få år i Asien, Ryssland och Latinamerika, bör det kanske finnas några lärdomar för oss i dessa erfarenheter, och vi bör lära oss av våra misstag. Det tycks finnas en anmärkningsvärd likhet mellan framväxten av den asiatiska krisen och den mera nyligen i Brasilien med, i båda fallen, en massiv utlåning, grundad på överoptimistiska uppskattningar av tillväxt och industrialisering. Investerare kan förstås ge sig av lika snabbt som de anländer, och ta sina pengar med sig. Och när botten ramlar ur en ekonomi kan det få enorma följa-John-effekter. I Skottland, liksom på andra håll, lider vi fortfarande av effekterna av Asienkrisen, med utlovade investeringar som inte blev av, och med försenade räntesänkningar och pundets starka växelkurs som fortsätter att slå hårt mot våra industrier och vår export. Trots att krisen i Brasilien kanske inte blir lika allvarlig kan den ändå få återverkningar. En större ekonomisk stabilitet i Europa skulle öka vår förmåga att slå vakt om välbefinnandet hos de bland våra medborgare som berörs mest direkt. Fru ordförande, ärade ledamöter! Eftersom det finns flera frågor angående effekterna av den finansiella krisen för unionens industrisektor, kommer jag, om ni tycker att det är acceptabelt, att ge ett gemensamt svar, och jag börjar med frågorna om krisens allmänna konsekvenser för att sedan gå över till de frågor som specifikt rör stålsektorn. Nedgången i det globala ekonomiska klimatet förra året fick onekligen negativa följder för Europeiska unionen. Emellertid lyckades de goda inre förhållandena under 1998 med råge kompensera de negativa effekterna utifrån. Tillväxten för de 15 länderna under 1998 översteg med 0, 1 procent prognoserna från mars 1998, och under 1999 kommer den ekonomiska krisen att föra med sig förluster för ekonomin i Europeiska unionen men dess effekter bör i princip bli begränsade, tack vare införandet av euron - vilket Miranda nämnde för ett ögonblick sedan - och bibehållandet av sanerade ekonomiska villkor. Kommissionen tror att Europeiska unionens ekonomi kommer att återhämta sig under år 2000, ett år då tillväxten förväntas bli 2, 8 procent. I detta allmänna sammanhang möter vissa av Europeiska unionens sektorer en hård konkurrens från importen. Importen från Sydostasien och andra regioner har ökat, medan exporten har lyckats nå en ökning i alla sektorer trots nedgången i exporten till Sydostasien. Under året fram till september 1998, har Europeiska unionen fått ett handelsöverskott på 22 miljarder ecu, vad gäller industriprodukter, det vill säga 16 miljoner ecu under överskottet från samma period 1997. De betydande devalveringarna av den sydostasiatiska valutan har skadat priskonkurrensen på kort sikt i Europeiska unionen. Detta har dock delvis kompenserats genom den höga nationella inflationen i dessa länder. Det är svårt att förutsäga vilken sluteffekt krisen i Sydostasien kommer att bli för konkurrensställningen i förhållande till Europeiska unionen, speciellt om man betänker att fluktuationen i växelkurserna i de sydostasiatiska länderna kan få återverkningar på dess handelsöverskott och kompetens, vilket för närvarande gör det svårt att ställa några prognoser. Kommissionen är givetvis oroad av effekterna från det ökade konkurrenstrycket mot den europeiska industrisektorn. Denna starka press kommer troligen att fortsätta 1999, fast kanske inte på så höga nivåer som under 1998. Europeiska unionens handelsbalans, vad gäller industriprodukter, måste förbättras i förhållande till 1998. Även om vi inte har uppgifter för hela 1998 räknar kommissionen med att de direkta återverkningarna, vad gäller den totala industriproduktionen för detta år, är marginella men kan bli mer betydande för 1999. När man gjorde sin höstprognos, pekade kommissionen på en förväntad sysselsättningstillväxt på 1, 2 procent under 1998, en högre tillväxttaxt än den på 0, 8 procent man räknade med under våren. Emellertid kommer den långsammare tillväxten av BNP 1999 att följas av en långsammare tillväxt för sysselsättning på en nivå på 0, 9 procent samma år. Man väntar dock att arbetslösheten skall fortsätta att minska och från den maximala nivån på 11, 2 procent 1994 bör arbetslösheten gå ner till 10 procent 1998 och till 9, 5 procent 1999. Vad gäller det ökade konkurrenstrycket mot Europeiska unionens industri, betyder det inte nödvändigtvis att unionens handelspartner använder sig av illojala handelsmetoder. Kommissionen är beredd att tillämpa unionens handelspolitiska instrument, där de nödvändiga villkoren uppfylls och i enlighet med världshandelsorganisationens avtal i dessa fall. För att illustrera denna ytterlighet inledde kommissionen förra veckan två förfaranden förorsakade av anmälningar som lämnats in av Europeiska unionens stålindustri och som gäller en anmälan mot dumping av varmvalsade stålband från Bulgarien, Iran, Jugoslavien, Indien, Taiwan och Sydafrika, liksom en anmälan mot subventioner för samma produkter från Indien, Taiwan och Sydafrika. Inga av de nämnda länderna i reklamationerna mot dumping eller subventioner är länder i Sydostasien vilka tillämpar stabilitetsprogram från Internationella valutafonden (IMF). Kommissionen är inte uppdaterad angående de illojala handelsmetoder som påverkar gemenskapens import av stålprodukter, frånsett de som vi redan har tagit itu med. Under 1998, fram till september, steg importen av stålprodukter, hel- och halvfabrikat, till 18, 5 miljoner ton, 6, 6 ton högre än för samma period 1997. Samtidigt sjönk exporten med 2, 8 miljoner ton till 18, 3 miljoner ton. Således fick Europeiska unionen ett handelsunderskott på 0, 2 miljoner ton, att jämföras med överskottet på 9, 2 miljoner ton året innan. Den ovanliga importökningen av stålprodukter i Europeiska unionen förorsakade en priskollaps under andra halvåret 1998. Efterfrågan på stål från tillverkningsindustrin väntas minska första halvårsperioden 1999, men situationen väntas därefter förbättras och uppvisa ett totalt årsresultat jämförbart med de från tidigare år. Under 1999 väntas importen fortfarande ligga högt. Kommissionen har svårt att göra en bedömning av hur stor del den sydostasiatiska stålindustrin har i regionens ekonomiska återhämtning, eftersom den varierar från land till land. Det är dock klart att flera av regionens länder under 1998 har ökat vinsterna betydligt på stålprodukter. Detta är fallet i bland annat Sydkorea, Taiwan, Japan, Kina och Indonesien. På toppmötet mellan Europeiska unionen och USA i Washington den 18 december 1999 uppstod diskussion om flera frågor, bland annat om importen av stålprodukter. Kommissionen framhöll behovet av att bevara de öppna marknaderna och undvika att försena återhämtningen i de länder som drabbats av krisen, vilka skulle genomföra stabilitetsprogram från Internationella valutafonden. Det är viktigt att alla berörda parter agerar på ett ansvarsfullt sätt och i enlighet med de internationella bestämmelserna för att kunna bevara fördelarna med liberaliseringen av handeln och undvika ökade handelskonflikter. USA: s administration är å sin sida medveten om att införandet av handelshinder skadar de länder som har drabbats av allvarliga ekonomiska problem, men den har också att möta starka inhemska påtryckningar som kräver att man reagerar på den senaste tidens svängningar i stålimporten. Det är möjligt att USA vidtar handelsåtgärder vad gäller stålimport de närmaste månaderna. Kommissionen kommer att noggrant följa utvecklingen för att försäkra sig om att landet agerar i enlighet med de internationella handelsnormerna. Jag vill kort nu nämna två frågor som har tagits upp. Den ena, konkret av Miranda de Lage angående Asienkrisens effekter för varvsindustrin. Efter devalveringen av olika valutor i Sydostasien, har särskilt koreanerna utnyttjat de fördelaktiga försäljningsvillkoren i denna sektor. Gemenskapens industri har dock under 1998 lyckats bibehålla en god ställning på världsmarknaden: den har fått 29 procent av nya orderingångar, mot 22 procent för Korea, från januari till september 1998. Kommissionen vakar över att krisländerna, som jag tidigare sade, respekterar de villkor som fastställts av Internationella valutafonden, och konkret för strukturreformerna och inom ramen för förbindelserna mellan industrin och den koreanska regeringen. Bara några ord till om konsekvenserna för den europeiska industrin av de senaste händelserna i Brasilien. Jag anser att det i detta ögonblick fortfarande är svårt, och för tidigt, att göra en korrekt analys. Mycket kommer att bero på hur de finansiella marknaderna reagerar på händelserna i Brasilien. Vi har här - ni kommer också att få dem - de senaste nyheterna som har kommit angående vad som sker, det brådskande åtgärdspaket som den brasilianska kongressen har antagit som en del av den skatteåtstramning som Internationella valutafonden kräver som motprestation för ett stöd på 42 miljarder dollar, åtgärder som utgör en del av den åtstramningsplan som president Fernando Cardoso eftersträvar. Michel Camdessus, direktör för IMF, uttryckte i går sin tillfredsställelse över de åtaganden Brasilien har gjort för att tillämpa ett budgetsanerande program undertecknat tillsammans med IMF, och samtidigt fortsätter Brasiliens president att komma med förtroendeingivande meddelande till investerarna. I vilket fall som helst kan jag säga att Europeiska unionen och Brasilien har viktiga handelsförbindelser och de europeiska företagen har investerat på ett substantiellt sätt i Brasiliens industriella utveckling, till exempel i fordonsindustrin. Europeiska unionen importerar stora kvantiteter råvaror från Brasilien, och givetvis kan realens utveckling sänka priserna på dessa produkter, med vissa positiva effekter för den europeiska industrin. Emellertid är det också sant att devalveringen kan öka den brasilianska exportindustrins konkurrenskraft gentemot Europeiska unionen och minska den europeiska industrins konkurrensförmåga i exporten till Brasilien. Detta är alltså några kommentarer som jag har velat göra utifrån den situation som pågår just nu, även om det fortfarande är med en försiktighet som den situation kräver där vi inte vet hur de finansiella marknaderna kommer att bete sig de närmaste dagarna och veckorna. Fru ordförande, herr kommissionär, damer och herrar ledamöter! Framgången med införandet av den ensamma valutan berättigar naturligtvis till en större tillförsikt från Europas sida, och det finns väl i dag inte någon som vill framstå som en pessimistisk olyckskorp. Jag tror emellertid ändå att vi alla vet att den europeiska ekonomins framgång måste ses inte bara i ett monetärt perspektiv, utan också i ett realpolitiskt. Och där är situationen inte det minsta uppmuntrande. Arbetslösheten, som anses vara det största ekonomiska problemet och, som vi inte gör några som helst ansträngningar för att bemöta, har stabiliserats på cirka 10, 5 procent, trots alla era prognoser - för era uttalanden är ingenting annat än prognoser, herr kommissionär. Och om den nu skulle minska med 0, 5 procent, skulle inte det vara så fantastiskt. Santers förtroendeingivande ord här i kammaren, i början av vår mandatperiod, om att skapa 15 miljoner nya arbetstillfällen, vilket skulle få ned arbetslösheten till 6-7 procent, är bortglömda sedan länge. Utsikterna för den europeiska ekonomins tillväxttakt för 1999 har fallit till endast 1, 4 procent. Krisen på kapitalmarknaderna i tredje världen, som där har blivit en realekonomisk kris, har slagit mycket hårt mot sysselsättningen, realinkomsten och vår export. Det är ett faktum: en eventuell tillväxt måste ske inom tjänstesektorn i vårt eget område och i Förenta staterna. Samtidigt ser vi inom industrin redan tydliga tecken på ledig produktionskapacitet. Det är inte konstigt att det i en situation som denna har börjat höras rop om protektionism. Det ni sade oss om stålindustrin är i stort sett en sammanfattning av det protektionistiska tal som hörs allt oftare i de stora parlamenten, i kongressen och i andra centrum för beslutsfattande runt om i världen. Det är en mycket farlig utveckling, för det finns ingenting farligare än att återinföra begränsningar för världshandeln, för sådana drabbar de ekonomiskt svagaste hårdast. Utan att förenkla sakerna allt för mycket, fru ordförande, säger det sunda förnuftet att vi inte bör förvärra en situation som denna genom att strypa efterfrågan i ekonomin med den typen av begränsningar som vi har infört för finanspolitiken, det vill säga med stabilitetspaktens treprocentiga underskottsgräns. Prognoserna säger för övrigt att det, med dagens ekonomiska situation, kommer att bli svårt för Tyskland, Italien och Frankrike, det vill säga de stora europeiska länderna, att klara denna gräns under 1999. Måste vi komma upp i en arbetslöshet på 25 procent innan vi börjar ifrågasätta denna restriktiva politik, som visst har lyckats få ned inflationen till noll, men som nu också håller på att få ned sysselsättningen till noll. Herr kommissionär! Den fråga som ni fick gav oss relativt generella svar, och vi kan alla hitta dem i våra dagstidningar, liksom de kommentarer ni gjorde. Jag skulle vilja framför en första synpunkt: hur oförsiktiga var vi inte när vi avstod från de instrument som EKSG-fördraget gav oss! Vid den tidpunkten krävde jag att vi skulle vara försiktigare; vi visste att järn- stålsektorn genomgår kriser tämligen regelbundet, och i dag befinner vi oss i ett mycket skört läge. När ni säger oss att kommissionen kommer att se om Förenta staterna inte gör någonting som står i strid med internationella konventioner eller de internationella förpliktelserna inom ramen för Världshandelsorganisationen (WTO), är ni något sent ute. Liksom Katiforis just påpekade: Förenta staterna har redan vidtagit åtgärder. Och dessa verkar inte, åtminstone inte vid första anblicken, överensstämma särskilt väl med förpliktelserna inom WTO. Kommissionen framstår också som villrådig när den säger oss att det krävs försiktighet, att situationen är svår, och sedan i princip ingenting mer. Inom WTO måste vi kunna hävda att förändringar av växelkursen i vissa avseenden är detsamma som förändrade avgifter eller tullavgifter. Vilken skillnad finns det mellan att införa en tullavgift för importerade varor och att devalvera valutan i konkurrenssyfte? Här finns det någonting abnormt, i annat fall måste man lägga en större tonvikt vid växelkursernas stabilitet och med beslutsamhet slå in på den väg som Japan och vissa av oss redan har valt. Enligt min mening verkar det som om vi antingen måste se till att öka växelkursernas stabilitet, eller se till att behålla medlen för att försvara oss precis som andra länder. Fru ordförande! Tre stora vulkaner har redan fått utbrott: en i Asien, en i Ryssland och en i Latinamerika. Nästa vulkan visar redan tecken på kommande utbrott. Den heter Kina. Problemet är att kapitalismen via kapitalmarknaderna producerar ostadighet och obalans i världen. Kapitalmarknaderna är inflaterade. På kapitalmarknaderna råder det i dag hyperinflation. Begreppet inflation har en felaktig innebörd om man inte tar hänsyn till att det på kapitalmarknaden betyder en gränslös värdestegring på kapitalprodukterna. Internationella institutioner ger i den här situationen felaktiga råd. De ger alla länder, som alla är olika, likadana råd, och i regel innebär deras råd antingen deflation eller i utvecklade länder social nedrustning. Dessa institutioner med IMF i spetsen förhindrar inte att skogsbränder bryter ut, de försöker anlägga moteld, men det räcker inte. Vi borde förhindra bränderna helt och hållet, i det här fallet även vulkanutbrotten. I den här situationen har vänstern sin chans. Realkapitalismen skapar problem för oss, låt oss gemensamt bedöma läget och handla därefter. Den tredje vägen är en omkörningsfil. Vi måste nu tillsammans, vänstern och de gröna, finna en annan väg. Fru ordförande, kära kolleger! Det handlar om att inte ständigt komma med försäkringar om att allting ju inte alls är så illa, vilket sedan alltid åtföljs av kortsiktig krishantering, utan att tvärtom utveckla strategier där det centrala inte är moraliska råd utan egenintresset, väl att märka. Den konkreta faran med en deflationsprocess som inte längre går att kontrollera rycker verkligen allt närmare. Alla försäkringar om att allt detta inte skulle vara något problem blir allt tommare. Vi måste göra klart för oss att det inte kan bli någon varaktig stabilisering av arkitekturen inom världsekonomin utan en stabilisering av näringslivet efter världskriterierna, och att detta inte kan bli av utan att världssamfundet stabiliseras. Det innebär att frågan inte lyder, för att uttrycka det förkortat: Hur skall vi kunna få ett annat världsekonomi- och samhällssystem, vilket vore en illusion, utan Keynes gamla frågor - inte hans svar - är återigen akuta. Hur skall vi kunna få ett betalningssystem i världen som fungerar och som är stabilt mot kortfristiga irritationer, instabiliteter? Hur skall vi kunna få en världsomfattande penningpolitik? Hur skall vi kunna få en internationell handelsorganisation som har förmågan att stabilisera varupriserna? Hur skall vi för det fjärde kunna få hjälpprogram med lån mot låg ränta och stöd som hjälp till utvecklingsländer, där man i det sammanhanget i dag måste säga att det med hänsyn till globaliseringen inte längre handlar om utvecklingsländer, utan om sektorer, projekt och branscher? För närvarande diskuteras här också alltför snävt om antidumpning och antisubventionering, vilket innebär att man faktiskt vill förvägra vissa bestämda länder de utvecklingschanser som är möjliga för dem. Man måste ställa frågan på ett annat sätt, nämligen: På vilket sätt kan man verkligen frigöra den efterfrågan, som för närvarande inte är täckt, från penningvärdet? Ungefär som i exemplet med världssjöfarten. Vi har en världssjöfartsflotta som är fullständigt föråldrad, oekologisk, osäker, och som verkligen skulle skapa varaktig sysselsättning och ge framsteg i fråga om resurseffektivitet om den förnyades. I stället för att alltid ställa oss den falska frågan om världskonjunkturlokomotivet måste vi också ställa oss frågan om ett gemensamt världsinvesteringståg, och där har vi européer något att bidra med, där har vi ett ansvar, och det tar vi för närvarande inte. Fru ordförande, mina ärade damer och herrar! Just nu befinner sig en delegation från USA: s kongress i kammaren. Man ser att vår diskussion är högst aktuell, och det är nödvändigt att problem som uppstår över hela världen också bekämpas över hela världen. Om även Europaparlamentet kritiseras, att vi i vissa frågor kanske är mycket försiktiga och tänker efter innan vi agerar, så tror jag dock att ett väsentligt kriterium för Europaparlamentet är att vi får något att hända i frågan och gör nytta. Vi har redan ägnat oss åt turbulensen i den internationella finansvärlden ett flertal gånger i detta parlament. Vi har sedan några dagar euron i Europa, som ger ny stabilitet åtminstone inom euro-11-området och därför även inom Europeiska unionen. Genom den inre marknaden har vi kommit bort ifrån problemen med tullarna, och även i fråga om subventionerna är vi inne på rätt väg. Därför är jag också tacksam gentemot er, ärade kolleger, för att vi i dag på nytt ägnar oss åt ärendet, i synnerhet åt effekterna i Europa. Hela industrigrenar står under tiden inför nya utmaningar. Hit hör läkemedelsområdet likaväl som varven och framför allt också stålsektorn. Just på detta område har det blivit en avsevärd inskränkning av våra exportmöjligheter. I Asien utgör det till exempel 56 procent. Å andra sidan konfronteras den inre marknaden med starkt stigande import från denna region. Man talar för närvarande om stegringskvoter på upp till 700 procent. För första gången blev Europeiska unionen nettoimportör av stål. Dessa tendenser måste vi motverka i de berörda industriernas intresse liksom i deras anställdas. Med tanke på denna utveckling är jag därför tacksam att vi i dag kan hälsa en delegation från Förenta staternas kongress välkommen till Strasbourg. USA står inför liknande utmaningar, även om de inte är lika omfattande. Det är bara genom samarbete, genom gemensamma strategier och gemensamma lösningskalkyler som vi kan få bukt med denna utveckling. Var och en kommer i sammanhanget att ta sin del av ansvaret, dock alltid i relation till de faktiska påfrestningarna och möjligheterna. Härvid spelar slutligen också den öppna tillgången till marknaderna en avgörande roll. Handelspolitiska instrument omfattar säkert även antidumpningsåtgärder och WTO-förfarande där statliga åtgärder pressar priset på exportvaror. Men sådana steg kan bara komma i fråga som den sista konsekvensen. På lång sikt behöver vi desto mer en konstruktiv transatlantisk dialog, för det är bara om vi upprätthåller den fria varuhandeln och beaktar reglerna för den rättvisa konkurrensen på båda sidor som vi kommer att kunna säkerställa en stabil global omgivning. Fru ordförande! Först vill jag tacka kommissionären för den information som i viss mån var litet optimistisk men å andra sidan uttrycker samma rastlöshet som vi har när det gäller att ställa frågorna. Vi som exempelvis bor i en region som Asturias, som har förlorat mer än 6000 direkta arbetstillfällen inom stålindustrin, förutom de indirekta som kan läggas till dessa. Det är mycket viktigt för oss att undvika fortsatta förluster av arbeten. Detta är den viktigaste oron i Europeiska unionen för tillfället. Vi måste inte bara skapa sysselsättning utan också förhindra att vi förlorar befintliga arbeten. Om vi inte gör detta kommer de sysselsättningsplaner som har utarbetats i alla länder inte att vara till mycket nytta. Det som sägs i den resolution vi har undertecknat är att vi på nytt måste tala om - jag vet att det inte är populärt - en avgift för det finansiella kapitalet som rör sig i dessa länders ekonomier. Vi vet inte vad som kan inträffa i Brasilien. Ni sade samma sak. Vi har fått dessa nyheter, men vi vet inte vilka effekter de kommer att få på Europeiska unionens ekonomi. Vi vet inte heller om Europeiska unionen i framtiden, trots eurons paraply, kommer att kunna möta de problem som kommer att drabba de mycket viktiga sektorerna som stål-, varvs- eller textilindustrin. Den sistnämnda är inte upptagen i ett ändringsförslag av Kittelman, men vi kommer att föreslå att den tas upp, eftersom det är en mycket viktig sektor. Fru ordförande! Inte mer än en minut, för att tacka för de inlägg som har gjorts denna förmiddag. Jag skall mycket kort säga till herr Katiforis - som jag inte kan se just nu - att jag faktiskt tror att det skulle vara ett allvarligt misstag, i denna tid med svag internationell ekonomi, om Europeiska unionen skulle sätta upp protektionistiska barriärer som skulle kunna mötas på samma sätt överallt och leda till en global tillbakagång som skulle kunna förlängas över lång tid. Till herr Herman - som jag inte heller ser här - vill jag säga att kommissionen anser att den nordamerikanska stålindustrins plan inte innebär att sista ordet är sagt om den politik USA kommer att anta för att möta trycket inom stålhandeln, utan att den utgör en inledning på förhandlingsprocessen mellan kongressen och stålindustrin vilken kan betyda konkreta åtgärder inom några månader. Jag vill också säga till herr Herman att EKSG-fördraget fortfarande är tillämpligt. Vår stålindustri uppför sig väl, och vad gäller de åtgärder som USA för närvarande vidtar är desamma som Europeiska gemenskapen vidtar, det vill säga åtgärder för att tillämpa de handelspolitiska instrumenten. Jag vill också säga, som svar på några inlägg, konkret från Wolf, att vårt nuvarande intresse är att dessa länder som befinner sig i kris skall kunna komma ur den så snabbt som möjligt för att det inte bara är till fördel för dem utan också gör att de kan importera europeiska produkter. Jag tror därför att vi å ena sidan måste se hur vi kan försvara oss i denna situation och, å den andra, hur vi kan bidra till förbättringen av dessa länder, för att det skulle göra att vi kan exportera till dessa länder. Världshandelsorganisationen tillåter som bekant inte åtgärder mot devalveringar, och hittills har inte USA eller Europeiska unionen vidtagit några åtgärder i den riktningen. Slutligen vill jag säga till herr Rübig att vi måste möta illojal import med handelspolitiska instrument, det vill säga, med de instrument jag tidigare har nämnt, antidumpningsinstrument och antisubventionsinstrument. Hur som helst vill jag säga att jag noggrant har noterat alla inlägg denna förmiddag, och jag kommer att förmedla dem till mina kolleger i kommissionärskollegiet. Tack så mycket, herr kommissionär Oreja! Jag förklarar debatten avslutad. Jag har i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen mottagit sex resolutionsförslag. Vi skall nu genomföra omröstningen. Gemensamt resolutionsförslag om den världsomfattande finanskrisens ekonomiska och sociala inverkan på den europeiska industrin Före omröstningen om ändringsförslag 2 Fru ordförande! I de ursprungliga resolutionerna fanns de tre mest utsatta sektorerna med: stål-, varvs- och textilindustrin. I den gemensamma resolutionen - på grund av ett överföringsfel tror jag - finns inte dessa tre sektorer med; men det finns ett ändringsförslag av Kittelmann som tar upp stål- och varvsindustrin. Vi har diskuterat med honom och andra kolleger om att också lägga till textilindustrin, vilken är viktig för vårt land och andra länder. Om det inte finns några hinder skulle vi godkänna detta ändringsförslag av Kittelmann om det inbegriper textilindustrin. Jag tror att alla är överens om det vi säger. Parlamentet antog resolutionsförslaget. Kommissionen har just presenterat en försiktigt optimistisk hypotes om den internationella finanskrisens ekonomiska och sociala konsekvenser för Europa. Utan att ta parti för fallet hela Europa, skulle jag för egen del ha varit mer förbehållsam när det gäller Frankrike. Till och med en blygsamt minskad tillväxt kan faktiskt få mycket negativa konsekvenser, när det slår mot ett land som inte har något handlingsutrymme. Och så är det för Frankrike. Det har redan rekordhöga obligatoriska skatter, det har inte längre någon penningpolitisk autonomi till följd av eurons införande, och det kan inte under några omständigheter unna sig lyxen att öka sitt budgetunderskott, som i procent av BNP redan är det största i Europeiska unionen. Dessa begränsningar kommer att stramas åt ytterligare, med en rad ytterligare kostnader som den socialistiska politiken har medfört, alltifrån kostnaden för 35-timmarsveckan till de massiva legaliseringarna av de illegala invandrarnas situation. Och då är inte kostnaderna för euron medräknade, som har att göra med inrättandet av en europeisk offentlig myndighet som är nödvändig för att det skall fungera. Jag skall inte uppehålla mig vid frågan om den gemensamma valutan, där min ståndpunkt är välkänd, jag skulle i stället vilja betona att Europeiska unionen kan komma oss till hjälp i krisen, om den för en livskraftig gemensam handelspolitik för att kämpa mot dumpingen, till exempel inom järn- och stålsektorn och varvsindustrin, och för att få gemenskapspreferensen att respekteras, till exempel inom jordbruket. Unionen bör också hjälpa oss att föra internationella förhandlingar som syftar till en relativ stabilisering av växelkurserna - en åtgärd som för övrigt utgör ett komplement till den gemensamma handelspolitiken. Men man får inte bedra sig: Europa kan bara ge oss ett extrastöd. Den viktigaste lösningen ligger i fransmännens egna händer. De har att välja mellan den nuvarande vårdslösheten - som om den fortgår en dag kommer att ställa oss under europeiskt förvaltarskap - eller en ansträngning för självdisciplin, som är det enda som kommer att bevara vår suveränitet. Handlingsplan för den gemensamma fiskeripolitiken Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A4-0462/98) av Novo för fiskeriutskottet om kommissionens arbetsdokument för bättre tillämpning av den gemensamma fiskeripolitiken - handlingsplan (SEK(1998)0949 - C4-0378/98). Fru ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Förutom behandlingen av de konkreta förslagen i kommissionens handlingsplan, har intentionen med detta betänkande varit att ta upp och många gånger bekräfta, politiska frågor angående den övergripande gemensamma fiskeripolitiken. Det är faktiskt min åsikt att kontrollen inte kan eller bör ses som en isolerad politisk prioritering utan snarare som en samling mer omfattande riktlinjer som garanterar den ekonomiska och sociala hållbarheten i sektorn och i de fiskesamhällen som är beroende av fisket. Kontrollen är givetvis avgörande för fiskeripolitikens framgång vid en tidpunkt med minskade resurser som påverkar ett ökande antal arter. Men för att kontrollen skall bli accepterad och bli effektiv är det viktigt att den är korrekt och universell, öppen och rättvis, vilket kräver, när den har inletts, att reglerna förenklas och att det sker ett ökat och effektivt deltagande från alla marknadens parter på nationell nivå och gemenskapsnivå i processen för att fastställa dessa regler. Anpassningen av fiskeansträngningarna måste också grunda sig på en vetenskaplig forskning - multilateral, systematisk och med avpassade finansiella och humana medel - som visar på det verkliga tillståndet för resurserna och även på ett oberoende och tillförlitligt sätt uppskattar konsekvenserna för havens tillstånd av de olika föroreningskällorna. Det gäller att ge stabilitet åt sektorn, särskilt vad gäller resurstillgången, därför är det centrala frågor att garantera ett exklusivt förbehåll för nationellt bruk av territorialvattnets tolv sjömil - och samtidigt möta behovet från respektive utvidgning - och garantera en uppföljning av de internationella fiskeavtalen. Den sociala utvecklingen inom sektorn kräver också en politik som fastställer generella nivåer för privilegier och likvärdigt socialskydd för alla fiskare inom gemenskapen, och som garanterar dem en grund för en rättslig status jämförbar med högre modeller av livskvalitet. Ett allmänt införande av nya tekniska innovationer är givetvis bra, inte bara för att förbättra tillförlitligheten och öppenheten i kontrollen, utan också för att göra en övergripande modernisering av infrastrukturen möjlig, att förbättra nivån på hygienen och säkerheten i arbetet och garantera en bättre kvalitet på fiskeprodukterna. Effekterna av ökad produktivitet måste dock uppskattas för att undvika en överexploatering eller ett skapande av förutsättningar för företagskoncentrationer av monopolistisk typ, helt och hållet olämpliga för sektorns ekonomiska verklighet. För att dessa riktlinjer skall kunna genomföras på ett övergripande och integrerat sätt och kontrollen således skall bli en framgång, är det viktigt att fiskeripolitiken, dels på nationell nivå, dels på gemenskapsnivå, får ett lämpligt finansiellt stöd, och inte längre är den fattige kusinen " vid bordet" i de respektive budgetarna. Inom denna ram förebådar inte det sätt sektorn behandlas på i Agenda 2000 något gott, vilket gör det väsentligt att denna situation ändras radikalt. Vad gäller förslagen till handlingsplan, skall givetvis kontrollbefogenheterna ligga hos, och fortsätta att ligga hos, medlemsstaterna. Det betyder inte att man inte behöver göra några ansträngningar för ett verkligt informationssamarbete - utan att bryta konfidentiella bestämmelser -, för en effektiv samordning och tillförlitlighet i värderingsprocesserna - med inriktning på datorisering -, för ett enhälligt definierande av viktiga bestämmelser och lagöverträdelser, liksom för att definiera motsvarande sanktioner. Man måste också komma överens om inspektionsförfaranden - och föreslå fastställandet av en uppförandekod -, öka samarbetet mellan förvaltningarna, men samtidigt måste man främja en likvärdig yrkesutbildning och öka humanresurserna för kontrollen på alla nivåer. På samma sätt är det viktigt att bli klar med de processer som gör en verklig jämförelse av flottor och respektive produktivitet möjlig, genom att uppfylla de åtaganden som vissa länder har gjort inom området för operativa planer. Samtidigt måste det accepteras att minskningen av fiskeansträngningar inte genomförs enbart med en nerdragning av fartyg, utan också med en frivillig minskning av operativ tid, åtgärder som i vilket fall som helst alltid måste följas av allmänna och lämplig ekonomisk ersättning, fortbildningsprogram samt stöd till nyorientering inom yrkeslivet. I betänkandet förespråkas en förstärkning av kontrollen av fartyg från tredje land, och de med så kallad bekvämlighetsflagg, både vad gäller resurstillgångar och landningar. Detta kräver att de följs via satellit i gemenskapsvatten och att de kontroller som genomförs på gemenskapsvatten och internationellt vatten jämförs. Det är, slutligen, avgörande med en högre grad av certifiering av de produkter som landas och saluförs i unionen, och det är nödvändigt med en förstärkt kontroll av dess ursprung - med hänsyn till sociala och miljömässigt acceptabla produktionsmetoder, minsta tillåtna storlek på fisken, och de hygieniska och sanitära villkoren som krävs i unionen - det är likaså nödvändigt att kontrollera transporterna från landningen till det slutliga försäljningsstället för att garantera en tillförlitlig kännedom om ursprung och att de saluförda produkterna är legala. Föredraganden och parlamentet förväntar sig nu att kommissionen och rådet tar hänsyn till alla de politiska riktlinjer vi godkänner i dag och som, om de följs, kan bidra på ett positivt sätt till en förbättrad tillämpning av den gemensamma fiskeripolitiken. Det återstår nu för mig att tacka alla kolleger för bidragen till arbetet med detta betänkande, jag tackar också alldeles särskilt alla på fiskeriutskottets sekretariat för det engagemang de har visat vid förverkligandet av detta betänkande. Fru ordförande! Novo har framställt ett mycket intressant betänkande. Den är lämplig under en vecka då vi talar om ekonomistyrning och Europeiska unionens handlingar, att vi här i sammanträdesperiodens slutskede diskuterar kontrollen av en politik som är en av de viktigaste och en av de få områden där vi har en gemensam politik, nämligen den gemensamma fiskeripolitiken. Kommissionen har framlagt en femårsplan för den gemensamma fiskeripolitiken under de kommande fem åren. När mitt parti innehade ordförandeskapet i rådet förra året under Jack Cunninghams och Elliot Morleys ordförandeskap var kontroll och tillsyn av kontrollen en högt prioriterad fråga. Detta är mycket viktigt eftersom ingenting orsakar så hårda strider inom unionen - och vi har sett detta under denna vecka - än tvister och anklagelser om mutor och fusk. Fisket är ett område där en hel del av detta slag försiggår. I min valkrets för endast ett år sedan greps en spansk trålare och beslagtogs i Greenock för olaga fiske utanför Irlands kust. Skotska och irländska fartyg har utan tvivel beslagtagits på andra håll. Alla fiskare, oavsett nationalitet, är mycket skickliga på att vränga regler till sin egen fördel och skylla allt på utlänningarna, på irländarna, danskarna eller spanjorerna. Detta inträffar över hela unionen och det är viktigt att kommissionen och medlemsstaterna möts och upprättar vissa gemensamma regler och vissa gemensamma skyldigheter. Medlemsstater måste uppfylla sina skyldigheter och vi inom parlamentet måste spela vår roll genom att se till genom att rösta för tillräckliga resurser för inspektioner och övervakning. Det är också lämpligt att Novo är föredragande eftersom Portugal har den absolut bästa satellitövervakningen, som fiskeriutskottet besökte förra året. Jag blev mycket imponerad när jag såg hur de genomför övervakningen per satellit och därefter sänder ut spaningsflygplan. De kan ta fotografier av fartyg och om de vistas i fel område kan de ställas inför rätta och fiskarna kan bötfällas i domstolarna. Det är en mycket framgångsrik metod. Min egen regering har infört en plan för bestämda hamnar, som kommer att hindra olagliga fiskfångster. Detta har varit ett allvarligt problem för Förenade kungariket. Fiskhandlarnas förening i Aberdeen har gjort påtryckningar inför mig i denna fråga. Den är bekymrad över den illegala fiskens påverkan på priserna i norra Skottland. Det finns vissa områden som där nämns i betänkandet. Det är ett mycket lyckat betänkande. Kommissionen har framlagt ett rimligt arbetsdokument och förhoppningsvis kan parlamentets fiskeriutskott, kommissionen och rådet - som tillsammans måste ta sitt ansvar i denna fråga - åstadkomma en ändamålsenlig kontroll av den gemensamma fiskeripolitiken. Fru ordförande! Graden av framgång för den gemensamma fiskeripolitiken beror på effektiv övervakning och en sträng tillämpning. Detta gäller både icke-EU-fartyg och medlemsstaternas flottor. Vissa fiskebestånd har utarmats genom överfiskning som hotar det nuvarande uppehället för fiskare och fiskarsamhällen, som ofta finns i de fattigaste, mest avlägsna delarna av EU. Lika viktigt är hoten mot deras framtid på lång sikt. Jag välkomnar detta betänkande. Jag anser att föredraganden har rätt i sin kritik mot vissa medlemsstater för att dessa underlåtit att tillhandahålla adekvata uppgifter. Det är totalt oacceptabelt att fartyg i Medelhavet är befriade från skyldigheten att föra fångstjournaler och göra fångstredovisningar i motsats till kraven för fartyg i andra gemenskapsvatten. Det är avsett att vara en gemensam fiskepolitik, därför borde gemensamma regler och förpliktelser gälla likvärdigt för alla. Vi måste förbättra metoderna för övervakning och införa strängare straff för förbrytelser. Ytterligare samarbete mellan kommissionen och medlemsstaterna behövs för att uppnå ett effektivt genomförande av kontrollen av gemenskpaens fiskepolitik, trots att ansvaret för kontrollen ligger hos medlemsstaterna. Samarbetet kommer inte att vara fullständigt om vi undantar de huvudaktörer som berörs av fiskeripolitiken, nämligen fiskarna, producentorganisationerna och fartygsägarna. Eftersom kontrollåtgärder kan skada industrin måste vi även stödja föredragandens uppmaning till införandet av en ny kompensationsutbildning och omställningsåtgärder. Det är också av central betydelse att medlemsstaterna ger inspektörer tillträde till deras farvatten, för att möjliggöra ett totalt och mera effektivt samarbete mellan nationella och gemenskapsmyndigheter. Dessutom skulle en effektiv kontroll av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) också vara ofullständig om inga åtgärder vidtas inom marknadsföringen av fiskeprodukter. Storlekskontroll bör därför också vara ett måste när vi ser på utformningen av en effektiv kontrollpolitik. Slutligen vill jag göra ett påpekande gällande mitt eget land. Den irländska flottan har ansvaret för övervakningen av cirka 20 procent av gemenskapens kustvatten. Trots de magra resurserna till deras förfogande gör den ett utomordentligt arbete. Trots att EU har varit hjälpsam i tillhandahållandet av ytterligare resurser, är mera alltid nödvändigt. Skälet till att jag understryker detta är att den irländska flottans uppdrag inte är ett irländskt; det är ett åtagande av ett europeisk uppgift. Kommissionen bör tillhandahålla mycket större resurser eftersom den uppgift de utför verkligen kommer att förbättra fiskarnas situation inom hela EU. Fru ordförande! Kommissionens handlingsplan för kontroll. Om den visar sig bli fruktbar, är ett positivt steg mot att förbättra genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken (GFP). Jag misstänker emellertid att genomdrivandet av GFP, trots upprepade ansträngningar, förblivit ineffektiv. Jag är säker på att vi alla kan nämna exempel på detta. Det är därför viktigt att betona behovet av kontroll, för att göra det effektivt över hela gemenskapen och inte bara i vissa medlemsstater. En enhetlig tillämpning av kontrollmetoderna och normerna för genomförande måste vara desamma genom hela Europeiska gemenskapen och de skillnader som föreligger bör avskaffas. För detta ändamål välkomnar jag införandet nyligen av en förordning i syfte att etablera ett kontrollsystem tillämpligt för GFP, som betonar användandet av inspektörer från gemenskapen förutom de nationella inspektörerna. Användandet av nya tekniker för att förbättra genomförandet är ett steg framåt men helt klart bör sådana metoder finansieras på ett riktigt sätt och i samma omfattning i alla medlemsstater. Det är till exempel inte förvånande att skotska fiskare blir irriterade när de hindras från tillgång till samma stöd som fiskare i andra medlemsstater. Enligt min mening undergräver sådana ojämlikheter målen för GFP. Jag instämmer till fullo med betänkandet när det konstateras att standardstraff för samma förbrytelser bör vara norm över hela gemenskapen. En rättvis och konsekvent tillämpning av kontroll är viktig men, för att än en gång instämma med betänkandet, måste kontrollsystemet vara en integrerad del av alla åtgärder för genomförandet av GFP. Det måste finnas ett bredare angreppsätt för fisket, som innefattar öppenhet, samarbete samt harmonisering av data och administrativa dokument. En grundläggande förutsättning för ett lyckat genomförande är ett större deltagande av fiskeriindustrin i den totala processen från beslutsfattande till genomförande. Detta är någonting som vi måste sträva efter åstadkomma. Förenade kungarikets plan för bestämda hamnar må ha varit vällovlig men den har inte varit till nytta för de hamnar som inte har blivit utsedda men som, i själva verket, har fiskförädlingsverksamhet, som är viktig för dessa samhällen. Fru ordförande! Jag uttalar mig här å Souchets vägnar, vice ordförande i fiskeriutskottet, och i enlighet med hans anvisningar. Som ett resultat av det utredningsarbete, som har letts av Novo och fiskeriutskottet, om kravet på en bättre tillämpning av den gemensamma fiskeripolitiken, läggs det fram fyra huvudsakliga riktlinjer som vi helt och hållet stöder. För det första, frågan om kontroller. De bör vara rättvisa och för det ändamålet bör man använda sig av ny teknik. Men denna fråga bör inte behandlas för sig, och inte utan att yrkesutövarna får vara mycket delaktiga. För det andra, kravet på en mycket aktiv internationell insats, för att åtgärder som möjliggör ett ansvarsfullt fiske både tillämpas på fiskare från tredje land och på gemenskapens fiskare, så att de inte verkar bestraffande för våra fiskare. För det tredje, den prioritet vi bör ge forskningsinsatser, något som bidrar till att man undviker att fatta diskutabla beslut som saknar vetenskapliga stöd, som till exempel de nyligen fattade besluten om drivgarn. För det fjärde slutligen, en stark politisk vilja för att fiskerisektorn inte längre skall vara gemenskapsbudgetens fattiga kusin och för att den äntligen skall erkännas som en utmärkande trumf för länderna i Europeiska unionen. Enligt vår mening är de här riktlinjerna utmärkta, och vi kommer att rösta för det här betänkandet. Fru ordförande, ärade ledamöter! Jag vill först för kommissionens räkning tacka för utarbetandet av detta betänkande som visar en bred förenlighet mellan kommissionens och parlamentets inställningar. Jag skall begränsa mig till två konkreta frågor som det innehåller. Kommissionen instämmer i tanken om det nödvändiga med en övergripande sammanhållning av den gemensamma fiskeripolitiken och anser att kontrollarbetet bör ske på alla aktiviteter inom fiskerisektorn och genomföras på ett likvärdigt sätt. Vi är också överens om den vikt som ni lägger vid öppenhet och samarbete, såväl mellan medlemsstater som med kommissionen. Detta återspeglas dessutom såväl i själva planen som i vårt förslag till förändring av kontrollförordningen. Andra saker i betänkandet har redan tagits upp i förändringarna av kontrollförordningen antagen av rådet i december. Vi har haft tillfälle att tala om det i samband med Teversons betänkande, vilket ni har antagit. Det handlar om att stärka kontrollerna efter landning, om samarbetet mellan medlemsstater och kommissionen, om kontroller av fartyg från tredje land och även om att använda ny kontrollteknik som satelliter, och slutligen frågan - som för närvarande är avlägsen - om harmonisering av sanktioner och överträdelser vilket också debatterades vid det tillfället. Några frågor som har tagits upp i betänkandet gäller, genom deras relation till kontrollen av fisket, beslut som hör hemma i andra sammanhang. Jag tänker på sådana frågor som stöden från socialfonden till fortbildning inom fiskerisektorn, eller de som gäller kontroll av internationella vatten, vilka i princip handlar om regionala behöriga fiskeriorganisationer. Samma sak gäller angående finansiellt deltagande från gemenskapen i utgifterna för kontroll som har godkänts av medlemsstaterna, reglerade i beslut 95/527. Ert betänkande nämner också en kontroll innan kontrollen av fisket - vilket vi instämmer i - angående vetenskaplig forskning om resurstillståndet. Kommissionen delar er åsikt, även om kommissionen tar upp den på ett annat sätt. För övrigt, ärade ledamöter, har vi lagt speciell tyngdvikt på fiskerisektorns deltagande i dessa initiativ för att stärka dess samarbete och främja en bättre information. Vi har satt i gång grunden för ett antagande av gemensamma parametrar för att mäta gemenskapsflottornas kapacitet och storlek, och vi har i en rådgörande debatt med medlemsstaterna gjort åtaganden angående vissa frågor där vi skulle stödja en gemensam definition av inspektion. Kommissionen noterar parlamentets kommentarer om innehållet i listan över pilotprojekt, vilken det anser obalanserat för att det koncentreras för mycket till vissa områden, och kommer uppmärksamt och med öppet sinne att undersöka möjligheten att stärka det område som gäller Medelhavet. Tack så mycket, herr kommissionär Oreja! Jag förklarar debatten avslutad. Vi skall nu genomföra omröstningen. Parlamentet antog resolutionsförslaget. Kassering av fångst Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A4-0403/98) av Hardstaff för fiskeriutskottet om problemet med kassering av fångst. Fru ordförande! Innan jag inleder vill jag be om att omröstningen äger rum vid inledningen av nästa sammanträdesperiod i Bryssel. Vi är bara 38 ledamöter för närvarande, och jag är säker på att vissa av dessa ledamöter måste gå inom en halvtimme, medan denna debatt pågår. Jag vill tro att ett rimligt antal ledamöter måste få möjlighet att rösta. Fru Hardstaff anhåller om att omröstningen skall äga rum först vid nästa sammanträde i Bryssel. Parlamentet antog förslaget. Tack så mycket, fru ordförande! Fisk är den enda stora livsmedlet i den europeiska dieten som fortfarande jagas snarare än föds upp. Vårt sekel har sett en mycket omfattande teknisk utveckling inom fångstmetoderna, som har lett till en massiv ökning av fångsterna, vilket resulterat i en motsvarande allvarlig minskning av de globala fiskbestånden. Många åtgärder har vidtagits över hela världen, i synnerhet av den europeiska gemensamma fiskeripolitiken, för att minska och vända denna nedgång. Tyvärr har införandet av kvoter och totala tillåtna fångster för att handskas med detta problem skapat ett ytterligare problem: kastandet överbord av kvotöverskridande och icke-kvoterad fisk, vilket i sig dödar stora mängder fisk. Mycket av denna fisk kastas överbord eftersom de tillhör fel art, underskrider föreskriven storlek och/eller är icke könsmogen och därför dödas innan den har lekt. Det beräknas att mellan 20 och 40 procent av alla fångster kastas överbord. Inte all kastning överbord skadar ekosystemet: vissa tillhör arter som inte är hotade eller som utgör föda för andra arter. Icke desto mindre, råder inget tvivel om att kastandet överbord, i synnerhet av icke könsmogen fisk och arter som redan är hotade på ett betydande sätt bidrar till minskningen av fiskbestånden. Fiskarna själva ogillar starkt att de måste kasta tillbaka delar av sin fångst, som skulle kunna säljas om reglerna inte fanns. Vi kan inte undvika behovet av att fortsätta att minska den totala fiskeriverksamheten på kort sikt. Tekniska åtgärder kan åstadkomma en hel del men de måste användas inom ramarna för en strikt kontrollerad totalsatsning. Större maskstorlekar på näten och ett mera omfattande införande av torsknät med fyrkantsmaskor och andra utvalda redskap som tillåter att småfisk och oönskade fiskarter att komma undan, har helt klart en nyckelroll att spela. Emellertid är också en noggrann kontroll av fiskars lekområden också nödvändig och bör leda till kortsiktiga förbud mot fiske inom vissa områden. Om en fångst innehåller mer än 15 procent av icke könsmogen fisk, bör båtar enligt lag vara skyldiga att lämna detta område. Ytterligare forskning behövs i Europa för att identifiera de arter som är i störst fara på grund av den kastas överbord i våra vatten; dessutom forskning om fiskars beteende för att utveckla de mest ändamålsenliga och effektiva, selektiva fångstredskapen. I synnerhet efterlyses i mitt betänkande ett pilotprojekt och därtill kopplad forskning för att undersöka om det norska systemet med ett förbud mot all kastning överbord kunde bidra till bevarandet av ett eller flera speciellt hotade arter. Ett sådant pilotprojekt skulle innefatta en viss flexibilitet för att kunna möjliggöra en försäljning på marknaden av upp till 10 procent kvotöverskridande fisk av god kvalitet och dras ifrån därpå följande års kvot. Det skulle givetvis inte förekomma något avsiktligt överskridande av kvoterna men det skulle uppmuntra fiskare att åtlyda regeln mot kastande överbord. De angivna fiskarterna bör endast landas i bestämda hamnar med riktig inspektion för att minska mängden illegal kvotöverskridande fisk som smugglas in på marknaden. Bärgad fiskfångst olämplig som mänsklig föda bör, närhelst det är ekonomiskt genomförbart, användas för tillverkning av fiskmjöl eller fiskolja, för att minska beroendet av industriellt fiske. Medlemsstaternas regeringar bör ge sitt bidrag genom att samarbeta fullt ut med kommissionen för att garantera att utfiskade vatten inom deras rättsskipning stängs av för fiske när så är nödvändigt, och att de genomför kontroller och inspektioner för vilka de är ansvariga, på ett grundligt och effektivt sätt. Fiskare ogillar starkt känslan av att vara föremål för strikt kontroll medan andra, från andra medlemsstater tillåts strunta i reglerna ostraffat. Fiskodling har hävdats vara ett sätt för att tillhandahålla ytterligare fisk, i synnerhet för förädling, och därmed minska trycket på de mest populära hotade arterna. Detta kunde också tillhandahålla sysselsättning i områden som påverkas av en minskning inom traditionellt fiske. Det finns inte en enda enkel lösning på problemet med kastandet överbord. En flertal samverkande åtgärder krävs för att åstadkomma resultat. Framför allt måste fiskarna själva vara fullt delaktiga, eftersom de är de människor som kommer att få vilken strategi man än enas om, att fungera. Det är viktigt att vi förbättrar utbildningen så att fiskeutbildningen blir lika välorganiserad som jordbruksutbildningen. Om alla de som fångar fisk förstår skälen till de många åtgärderna för att bevara fisken, likaväl som de förstår de tekniska aspekterna av fånga den, kommer de att vara villiga att samarbeta, i deras industris långsiktiga intresse. Slutligen, om det totala fisket skall minskas, kommer färre dagar att tillbringas till havs och färre människor kommer att fiska. EU måste garantera att medel finns tillgängliga för att bistå de områden som är mycket beroende av fisket, i att anpassa sig och utveckla alternativa sysselsättningstillfällen. Jag anser att en kombination av dessa strategier kan leda till en betydande minskning i den slösaktiga kastandet överbord av ätbar fisk av god kvalitet. Fru ordförande! EEP-gruppen välkomnar detta initiativ i synnerhet eftersom det är det första initiativet om kastande överbord framlagt av Europaparlamentet. Det visar att unionen just nu arbetar med andra internationella organisationer för att handskas med problemet med kastande överbord. Icke desto mindre handlar kastande överbord inte endast om fångster av icke könsmogen fisk, utan också om den skada som tillfogas fiskbestånden. Betänkandet ägnar all sin uppmärksamhet åt problemet med icke könsmogen fisk, men detta kastande överbord har mera omfattande konsekvenser. I själva verket har de negativa konsekvenser för fiskbestånden, marknadsföringen av arter som inte är avsedda att användas som mänskligt livsmedel, tekniska åtgärder och så vidare. Detta är anledningen till att det är viktigt, trots stödet till detta betänkande, att förbli vaksam gällande alla initiativ som tas av kommissionen, för att handskas effektivt och på ett bredare sätt med problemet. De huvudaktörer som skall lösa problemet med kastande överbord är medlemsstaterna, liksom de måste stödja kommissionären om hon beslutar att stänga av fiskevatten inom medlemsstaternas domsrätt då det föreligger ett klart bevarande syfte i att göra detta. I betänkandet belyses behovet av ytterligare studier om kastande överbord och dess biologiska, marina och ekonomiska konsekvenser. Detta bör emellertid endast vara det första steget i att åtgärda detta, både på europeisk och internationell nivå. Andra åtgärder nämns i betänkandet, såsom genomförandet av nya tekniska åtgärder, obligatorisk landning av fångster i bestämda hamnar och ett fast referenspris för fiskarter som inte används som mänskligt livsmedel. EPP-gruppen kommer att förbli uppmärksam på ytterligare förslag från kommissionen och, trots att vi inte ger något helhjärtat stöd till det begränsade angreppssätt som föredraganden har valt, är vi redo att skänka vårt stöd i denna viktiga fråga. Fru ordförande! Kommissionen tackar för möjligheten att ge sin åsikt om detta betänkande som är ett initiativ av fiskeriutskottet, och jag vill börja med att tacka fiskeriutskottet, och speciellt fru Hardstaff, för utarbetandet av detta betänkande. Kommissionen stöder i allmänna drag den största delen av de slutsatser och rekommendationer som resolutionsförslaget innehåller, och vi är nöjda över att konstatera att betänkandet understryker den vitala betydelsen av att öka selektiviteten av fiskeredskap. Betänkandet innehåller också en hänvisning till införandet av ett förbud mot kassering. Som redan ledamöterna i fiskeriutskottet känner till, delar inte kommissionen denna idé om ett allmänt förbud mot kassering helt och hållet, av en rad skäl, men den nya förordningen för tekniska åtgärder för bevarande - som träder i kraft den 1 januari år 2000 - innehåller ett betydande antal bestämmelser som bör leda till en ökad selektivitet av fiskeredskap, och därmed till en minskning av de obligatoriska kasseringarna. Kommissionen noterar förslaget i betänkandet om att undersöka nyttan av att förbjuda kassering av en eller två arter som ett pilotprojekt. Än en gång, fru ordförande, vill kommissionen uttrycka sin tacksamhet för utarbetandet av detta betänkande. Fru ordförande! Jag skulle bara som avslutning vilja säga att vi haft en mycket ansträngande vecka och att en verkligt viktig punkt har kommit upp: Vi har av en företrädare för rådet fått löfte om att rådet nu också kommer att ta sig an säkerheten i Bryssel. Det var en viktig information. Tack så mycket, herr Rübig! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen om Hardstaffs betänkande äger rum den 28 januari i Bryssel. Avbrytande av sessionen Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. Sammanträdet avslutades kl. 12.20.

sv

4. Avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan EG och Egypten (omröstning) - Betänkande: Angelika Niebler

sv

10. Europeiska investeringsbanken (EIB) - Årsrapport 2008 (

sv

Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet

sv

Justering av protokoll Protokollet från i går har delats ut. Finns det några synpunkter? Herr ordförande! Mitt inlägg gäller protokollet. Jag hänvisar till Macartneys anförande i vilket han sade att det hade skett en sammanblandning och ett fel i översättningen från den franska originalversionen till engelska. Jag har kontrollerat den franska originalversionen och där står det tydligt "la viande britannique" . Vad jag förstår betyder "britannique" brittiskt och inte engelskt och därför omfattar det allt brittiskt nötkött, inklusive skotskt nötkött. Herr ordförande! Jag uppskattar att min kollega bryr sig om lingvistisk exakthet, men som ni vet var sittande ordförande då David Martin, som också är från Skottland. Vi har kontrollerat originalversionen som gruppen undertecknat och där står det "anglaise" . Därför reste jag denna ordningsfråga, för protokollets skull. Jag tackar för att vi fått alla detaljer av denna fråga belysta, så att det nu torde vara klarlagt, hur saken förhåller sig. (Protokollet justerades.) Beslut om brådskande förfarande Herr ordförande! Utskottet för externa ekonomiska förbindelser ber er att avslå begäran om brådskande förfarande. Kommissionen hade den 17 november önskat en brådskande medling. Utskottet för externa ekonomiska förbindelser diskuterade förslaget under sitt sammanträde den 18 november. Både av formella och innehållsmässiga orsaker avslogs förslaget enhälligt. Beträffande förfaringssättet var det så att vid tidpunkten för förslaget om brådskande förfarande förfogade utskottet endast över en kopia på försättsbladet av grunddokumentet med kommissionens förslag. Under sådana omständigheter kan man inte förvänta sig av oss att vi på allvar granskar ett förslag från kommissionen - hur brådskande det än kan vara. Trots detta skulle man principiellt kunna göra ett undantag när det gäller finansiella frågor för Ukraina. Men eftersom precis ett delbelopp om 100 miljoner ecu hade mobiliserats, tror vi inte att det av finansiella orsaker är oavvisligt. Vi har nämligen behov av en överläggning, och ber om att det brådskande förfarandet skall avslås. (Parlamentet avslog begäran om brådskande förfarande.) Organiserad brottslighet Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande fem betänkanden utarbetade för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor: A4-0333/97 av Cederschiöld om handlingsplanen för bekämpande av organiserad brottslighet (7421/97 - C4-0199/97), -A4-0348/97 av Bontempi om utkast till gemensam åtgärd om kriminalisering av korruption inom den privata sektorn (10017/97 - C4-0478/97-97/0914(CNS)), -A4-0351/87 av Bontempi om förslag till rådets beslut om en gemensam åtgärd antagen av rådet, om inrättande av ett europeiskt rättsligt nätverk (9804/97 - C4-0428/97-97/0911(CNS)), -A4-0355/97 av Orlando om utkast till gemensam åtgärd om upprättande av ett system för utvärdering av tillämpningen och genomförandet på nationell nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten (10406/97 - C4-0479/97-97/0912(CNS)), -A4-0349/97 av Orlando om utkast till gemensam åtgärd, antagen av rådet på grundval av artikel K.3 i Fördraget om Europeiska unionen om straffbarhet för deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater (10407/97 - C4-0480/97-97/0913(CNS)). Herr ordförande! Den organiserade brottsligheten rör sig över gränserna precis på samma sätt som miljöföroreningarna gör det. Det krävs gemensamma åtgärder. Det krävs samordnade insatser globalt, europeiskt, nationellt, regionalt och lokalt, men också i det civila samhället och på det individuella planet. Den europeiska nivån måste förstärkas, men utan att de andra nivåerna försvagas. Narkotikasyndikaten känner inga gränser. Man smugglar människor via organisationer mellan olika världsdelar. Man har hela jorden som spelplan. Hundratals maffiaorganisationer har redan intressen inne i vår union. Vi måste öka samarbetet inom unionens gränser, men också utom dessa gränser öster- och västerut. Planerna att starta ett mer omfattande arbete på detta område började på internationell nivå för ett par år sedan. I Dublin för ett år sedan lades grunderna för det åtgärdsprogram som behandlades i Amsterdam i somras, med 30 olika förslag att bekämpa den organiserade brottsligheten. I dag skall vi behandla parlamentets synpunkter i detta avseende. Vi har också ett antal rättsakter med detaljerade frågor som också behandlas samtidigt. Det handlar om att bygga upp staket, rättssäkerhetsstaket, som är så tydliga att vi ändå klarar att vidta målinriktade och ganska kraftiga åtgärder mot brottsligheten, eftersom detta balanserar mellan rättsstaten, integriteten, men också effektiviteten i åtgärderna. I mina förslag har jag utvecklat en del punkter, gått längre än vad rådet vill göra. Jag är mer specificerad på en del punkter. Jag bygger högre säkerhetsnät på en del punkter, samtidigt som jag också försöker öka effektiviteten. Jag har även avvisat några av rådets ställningstaganden. Dessutom har jag i betänkandet plockat in en del nya synpunkter som inte fanns med, dvs. områden som inte hade behandlats. Betänkandet är naturligtvis ganska omfattande. Jag skulle särskilt vilja framhålla det praktiska arbetet, eftersom jag tror att det är väldigt viktigt. Jag har försökt att lyssna på mina kolleger och också förstå deras synpunkter. Jag tycker att det har varit ett väldigt bra samarbete. Vinsten är hjärtat i den organiserade brottsligheten. Därför riktar många förslag in sig på vinsten, men också på bevisfrågorna, eftersom det är den smala sektorn i detta sammanhang. Det gäller att hitta olika nya möjligheter att komma fram när det gäller bevisningen. Det är nämligen väldigt svårt i dessa sammanhang. Den organiserade brottsligheten arbetar ju ofta på ett sådant sätt att man inte låter dem som egentligen tar hand om vinsten utföra de kriminella aktiviteterna, utan det är andra personer som gör det, vilket gör att det många gånger är svårt att klara av bevisningen. Jag tror att nätverken, det praktiska samarbetet, är bland det allra viktigaste. Det kommer att hjälpa oss att på sikt skapa ett område för rättssäkerhet i unionen. Jag vill i detta sammanhang också passa på att peka på det nordiska samarbetet. I Norden har vi länge haft ett sådant praktiskt samarbete som innebär att parlamenten drar nytta av varandras erfarenheter innan vi inför nya förslag. Vi har också ett vardagligt samarbete, vilket jag tror är bland det viktigaste att vidareutveckla. Vi måste få kompatibla rättssystem i Europa, och vi måste harmonisera på de områden där vi annars inte kan komma fram. Jag vill passa på att föra fram en erloge till minister Fischbach som har kommit till parlamentet, diskuterar med oss och konsulterar oss för första gången i dessa frågor, så att vi i en viktig fråga inom den tredje pelaren får möjlighet att framföra parlamentets ståndpunkter, egentligen i enlighet med vad som beslöts i Amsterdam, fastän det ännu inte har ratificerats. Det vill jag särskilt tacka för. Jag tror att den organiserade brottsligheten är en fråga som vi har väldigt många olika uppfattningar om vad det egentligen handlar om. Vi måste få fram en definition. Skall vi kunna vidta kraftiga åtgärder, då måste vi veta vad det är vi talar om. Därför tror jag att definitionen är väldigt viktig. Den kommer också, precis som de aktuella rättsakterna, att behandlas den 3-4 december i ministerrådet. Det blir då intressant för oss att se vad som verkligen kommer att inträffa, och om man kommer att lyssna på parlamentets ståndpunkter i dessa frågor. Jag hoppas att man också börjar titta litet mer på de särskilda utredningsmetoderna, de mer hemliga metoderna. De är väldigt känsliga, men jag hoppas att rådet tar upp dem. Jag har tagit upp dessa frågor i mitt betänkande i större utsträckning än rådet tidigare har velat röra vid dem; det handlar naturligvis om känsliga frågor. Informationsteknologiska frågor är också viktiga att beröra. Vi måste förebygga det som sker inom informationsteknologin när brottsligheten börjar utnyttja den. Vi måste också se till att polisen på rätt sätt har möjlighet att utnyttja informationsteknologin för att förhindra brottslighet. Dessa frågor tror jag också behöver belysas mer än de tidigare har gjorts. I utskottet gick 90 procent av betänkandet igenom. På de punkter där det fanns andra uppfattningar har vi nu lagt fram kompromissförslag. Jag vill särskilt uttrycka min tacksamhet till de kolleger som har varit med och diskuterat, eftersom jag tycker att vi har haft ett oerhört roligt, givande och intressant samarbete. Jag har själv fått lära mig väldigt mycket och hoppas därför att kammaren kommer att stödja detta förslag i sin helhet. Gör den inte det, är det på sätt och vis en skam för parlamentet, om vi inte lyckats tillvarata den möjlighet som Fischbach ger oss genom att vi nu kan lägga fram våra ståndpunkter, vilket också ger detta ärende en pondus som det annars inte skulle ha haft. Därför tycker jag att parlamentet bör klara av att lägga fram sina ståndpunkter. Det långa arbete som vi har bakom oss hoppas och tror jag också kommer att leda till att det finns goda möjligheter att detta ärende lyfts fram, även om inte alla har fått igenom alla sina ståndpunkter i detalj. Jag skall av det skälet också nämna Italien. Det finns en del ändringsförslag från UPE som vi har haft litet diskussion om. Den organiserade brottsligheten kan se väldigt olika ut. Jag har samarbetat med många italienare, och det är klart att erfarenheterna i Sverige och Italien skiljer sig ganska ordentligt på detta område. Vi har dock väldigt mycket att lära oss av Italien, eftersom italienarna har vidtagit ganska drastiska åtgärder. Jag riktar mig särskilt till UPE när jag säger detta: Vi måste emellertid också komma ihåg - och det är också min erfarenhet av Italien - att det italienska exemplet visar hur oerhört viktigt det är att hålla på rättsstatens principer i dessa sammanhang, att hålla kampen för de mänskliga rättigheterna och den individuella integriteten högt och inte glömma det, när man vill vidta väldigt kraftiga åtgärder. Jag ser med spänning fram emot ministerrådet i december, då vi får se om regeringscheferna kan motsvara den förhoppning som de har ingivit unionens medborgare, nämligen att göra denna union till ett effektivt redskap mot den organiserade brottsligheten. Herr ordförande! Jag tror att det kommer att uppfattas positivt att vi har valt att ägna en hel förmiddag åt hela åtgärdspaketet mot den organiserade brottsligheten. Detta innebär en betydande nyhet. Vi har länge talat om kampens absoluta otillräcklighet på internationell och europeisk nivå vid yttringar av organiserad brottslighet. I dag tror jag att vi äntligen med en viss tillfredsställelse kan konstatera att det har tagits fram verkligt nya element. Handlingsplanen är en anmärkningsvärd nyhet. För första gången har vi fått tänka igenom och kunnat framföra vår mening, även om det tyvärr fick ske efter planens utarbetande, om en övergripande plan och ett samordnat och samstämmigt angreppssätt beträffande kampen mot den organiserade brottsligheten. Jag anser att de intressantaste nyheterna finns på det operativa planet, dvs. att rådet från juli 1997 arbetar med att definiera även de lagstiftningsmässiga åtgärderna, de konkreta åtgärderna. I dag avser vår granskning dels planen dels fem gemensamma åtgärder. Till sist en särskilt betydelsefull nyhet, som kommer att behandlas av det luxemburgska ordförandeskapet. och som består i att Europaparlamentet äntligen har konsulterats i förväg om dessa åtgärder. Jag skulle vilja påminna ordförandeskapet om att man i framtiden bör reglera denna relation, eftersom vi är tvingade att finna oss i mycket, mer än ett parlament normalt gör, för att avge ett motiverat yttrande. Men vi har gjort det för att visa att vi absolut vill delta och ge vårt bidrag. Beträffande handlingsplanen begränsar jag mig, efter detta positiva omdöme, till att även konstatera några brister som jag skulle vilja uppmärksamma rådet på, eftersom därpå följande åtgärder tar hänsyn till dem. Jag tycker till exempel att det verkar som om problemet med den urbana kriminaliteten har ägnats lite uppmärksamhet. Vi vet att det är ett separat fenomen, men det är även knutet till den organiserade kriminaliteten. Jag tänker på några områden i mitt hemland, särskilt städer som Neapel eller andra städer i söder, men även i norr, där det finns en allmän kriminalitet, en kriminalitet i liten skala som är mycket spridd och knuten till knarkhandeln och den organiserade brottsligheten. Detta problem förtjänar speciell behandling som visar hur man skall ingripa både socialt förebyggande och med kraftfulla ingripanden. Kanske kommer vi att behandla det i samband med den urbana företagsamheten, men jag vill ange det som ett nyckelbegrepp, en kritisk punkt, som inte behandlas tillräckligt. Förutom de förebyggande sociala åtgärderna vill jag även påminna om en mycket känslig fråga som berör den ekonomiska brottslighetens organisation: skatteparadisen. Det är verkligen svårt att göra något åt skatteparadisen. Vi har svårt att se konkreta åtgärder för att reducera eller göra något åt denna ekonomiska fristad som skatteparadisen utgör för den organiserade brottsligheten. Vi vet att skatteparadisen inte bara existerar i utomeuropeiska länder utan även i olika former i våra länder: i form av anonyma konton, som i Österrike, och i form av en överdrivet skyddad banksekretess. I en plan som jag anser vara en stor politisk, operativ och institutionell nyhet, anser jag att dessa punkter behandlas. Vid detta tillfälle anser jag att ett viktigt stadium passeras. I ändringsförslagen och i diskussionen, som ibland är ett oundvikligt men även överdrivet eko av de nationella debatterna, har vi ett system som det skulle vara bra att ta itu med: motsatsförhållandet mellan effektiviteten i statens förmåga att vidta åtgärder vid bekämpningen av brottsligheten och dess komplikationer och nuvarande sofistikerade yttringar, framför allt internationellt, och den sakrosankta principen om skyddet av medborgarnas rättigheter. Jag tror att detta statiska och övervunna motsatsförhållande inte längre fungerar, det tillfredsställer oss inte längre. I stället bör vi utgå från en annan synpunkt, nämligen insikten om eller erkännandet av legalitetsprincipen som en av de centrala aspekterna av de mänskliga rättigheterna, som i dag, i ett komplicerat samhälle statt i förändring, i stort sett bevaras i sin rikedom. I en rättsstat innebär rätten till legalitet en garanti för medborgaren inför lagen, staten och domaren men även, och framför allt, rätten att inte få landet invaderat av kriminalitet, en ekonomi som förvrängs av kriminaliteten, risken för medborgarna att faktiskt behöva frånsäga sig demokratin, utövandet av demokratin på grund av den organiserade brottslighetens spridning och närvaro överallt. Från denna synpunkt söker man verkligen en ny jämvikt, och nya instrument introduceras. Jag ser med tillfredsställelse att vårt land, som har tvingats genomleva smärtsamma upplevelser, har kunnat experimentera fram dessa nya instrument. Jag säger experimentera, men tänker även, i det ögonblick som vi introducerar dessa nya instrument, på den organiserade brottsligheten, på brott som, om de blir gemensamma brott, kommer att bli ytterst viktiga för att främja det rättsliga samarbetet. Jag tänker på struktureringen av det rättsliga nätverket som inte är något annat än en samling domstolar som tillsammans med dem som infördes redan för ett eller två år sedan kommer att utgöra grunden för att främja ett snabbt rättsligt samarbete. Allt detta uppstår ur det faktum att vi måste vara klara över behovet av att ta oss an den medborgares problem, som försvarar sin rätt gentemot staten. Detta är en punkt som vi alltid måste betona och analysera när den nämnda rättigheten kränks. Vi bör emellertid även veta att det behövs nya instrument och av denna anledning tycks det mig vara farligt och fel att avstå från dessa instruments kraftfullhet, medan det är rätt att utvärdera dess funktion, användning, hantering och effektivitet. Från denna synpunkt tror jag, att om Europa - som man förbereder sig för att göra - tecknar ett scenario för kampen mot den organiserade brottsligheten, i ett försök att så långt som möjligt skapa de garantivillkor som gäller i en rättsstat, och att överföra dem till den första pelaren, och att lansera alla åtgärder som ger parlamentet ett sätt att enligt högre lagstiftning, dvs. EG-domstolen att ingripa - det är villkor som tyvärr inte ännu har förverkligats - då bör vi medan vi rustar oss med dessa instrument med stark kritisk oro understryka behovet av ett system som övervakar denna nya princip om legalitet så som betänkandet gör. Denna legalitetsprincip, jag repeterar, skall grundas på behovet av att det demokratiska systemet svarar på den förstörelse av liv och demokrati som begås av brottsligheten, men också att medborgaren åtnjuter alla sina rättigheter och sitt beskydd. Vi bör alltså närma oss medborgarens synpunkt. Jag tror att några data visar oss hur oron för kriminaliteten, både den stora och organiserade och den som är spridd i alla sina yttringar, är en dominerande oro i många länder i Europeiska unionen. Det är därför unionens uppgift att bidra till att ge ett svar. Jag tror att just i detta ögonblick, då vi som parlament är djupt inbegripna i vår livliga debatt om möjligheten att avge ett yttrande, kommer vi att luta åt en bekräftelse av rätten till legalitet i dess helhet som ny grundläggande mänsklig rättighet. För att försöka nå detta mål tror jag att vår mycket viktiga funktion är att diskutera, men även att modigt stödja de innovationer som kommer att tillåta oss att bjuda motstånd, inte bara med ord utan på ett synligt sätt, konkret och garanterat demokratiskt, mot den organiserade brottsligheten och dess fundamentala angrepp på det demokratiska systemet. Herr ordförande, ärade kolleger! Som ett komplement till den genomgång som har inletts av Cederschiöld och Bontempi önskar även jag understryka vikten av denna debatt om stärkandet av legalitetsprincipen på det europeiska planet. Jag vill uttrycka uppskattning för den lyhördhet som rådet har visat och tillfredsställelse med det luxemburgska ordförandeskapet för den diskussion som utspelades inom utskottet för de medborgerliga fri- och rättigheterna. Jag beklagar den korta tid som står till mitt förfogande, men trots denna har vi på alla sätt försökt att fullgöra den påtagna uppgiften för att inte vara frånvarande vid denna viktiga fas i unionens liv. Vi står inför ett organisatoriskt ingripande och det ankommer på mig att referera tre åtgärder. Den första gäller mekanismerna för utvärdering och genomförande av åtgärder mot den organiserade brottsligheten. Den andra avser straffbarhet för deltagande i en kriminell organisation. Den tredje avser det s.k. Falcone-programmet Denna tredje åtgärd finns inte på parlamentets föredragningslista. Handlingar angående detta anlände först den 6 november från rådet. Vad mig beträffar har jag genomfört min uppgift och jag ansluter mig till en eventuell invit från presidentskapet om en eventuell återremiss, endast av denna aspekt, för att ge parlamentet tillfälle att uttrycka sin egen ståndpunkt. Jag har emellertid fullgjort min individuella uppgift att redovisa synpunkterna på rådets förslag. Av de två handlingar som denna förmiddag skall granskas av parlamentet avser den första mekanismen för utvärdering av åtgärderna mot den organiserade brottsligheten. Jag betraktar denna handling som politiskt mycket viktig, eftersom den introducerar ett kriterium för sammanhållning i medlemsstaternas förhållningssätt till det viktiga ämnet som kampen mot den organiserade brottsligheten är, och utgör i sig kanske det tydligaste erkännandet av hur detta ämne ses som ett ämne av europeiskt intresse. I utskottet har vi försökt framhäva kommissionens och parlamentets roll och vi har föreslagit några ändringar, som i det stora hela delas av hela utskottet, för att utröna på vilket sätt några passager kan klarläggas. Hela tiden med hänvisning till den första av de två åtgärderna som nämns ovan bör man hålla i minnet att rådet, till följd av den position som har intagits av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, har gjort några ändringar, och i vissa av dem, som jag kommer att hänvisa till vid omröstningen, har man på sätt och vis tagit till sig förslagen från utskottet för de mänskliga fri- och rättigheterna. När det gäller den andra av de två åtgärderna står vi inför ett lovvärt och verkligen viktigt initiativ, även om det är en smula senkommet, att nå fram till en enhetlig definition av kampen mot den organiserade brottsligheten, via identifiering av straffbarhet för deltagande i en kriminell organisation. Det europeiska samarbetet i kampen mot den organiserade brottsligheten kan inte vara effektivt om det inte finns en gemensam referensram gentemot den kriminella organisationen, om det inte finns en gemensam medvetenhet om existensen av brottsliga organisationer med olika former av deltagande. I det avseendet inför man en förutsättning: staterna och deras straffrättsliga bestämmelser bör anpassas till den förändrade brottsligheten. Om kriminaliteten ändras och lagstiftningen förblir oförändrad, upphör den att vara effektiv och underlättar i stället kriminaliteten. Den grundliga utredning som vi bör genomföra har i dag en omfattning som sträcker sig utanför Italien, även om den i början var till största delen italiensk. Det finns ett kriminellt fenomen som förtjänar särskild uppmärksamhet och som det inte finns ett speciellt behov av att motverka detta speciella fenomen, fortsätter vi bara att bekämpa brottet som ändras med föråldrade system, men låt oss erkänna att vi inte blir effektiva! Utskottet trodde och tror, med stor majoritet, att det finns en speciell typ av brottslig sammanslutning som består av personer som deltar i olika former. Om det är sant, och det är sant - vilket mitt lands dramatiska erfarenhet visar - att den brottsliga organisationen angår, och har angått, inte bara det traditionella kriminella fenomenet, kidnappning snarare än stöld, utan angår sektorer inom kyrkan, staten och politiken, så krävs enligt min åsikt att de straffrättsliga bestämmelserna tar hänsyn till dessa förhållanden. Faktum är att om de inte gör det, finns det en risk att man fortsätter att bekämpa en kriminell organisation som inte längre finns eller som inte längre är verkligt farlig. Av detta skäl anser vi att det i rådets förslag finns mycket viktiga och värdefulla element och att de ändringar som presenteras av kommissionen ansluter sig till rådets uppläggning. Det behövs verkligen - och detta har hävdats flera gånger - att man med stor kraft bekräftar respekten för de grundläggande rättigheterna i de ändringsförslag som presenteras av kommissionen för parlamentet, men det behövs även att man inte glömmer att legalitet, demokrati, obefläckade institutioner och en fri ekonomi är subjektiva positioner och rättigheter som skyddas. Man behöver finna en jämvikt i medvetandet om att man behöver garantera den sammanflätning som finns mellan rätten till legalitet och rätten till personlig frihet. I de förslag som presenteras av kommissionen hänvisar man särskilt till kravet att ta hänsyn det faktum att kriminella organisationer tenderar att bli allt mindre militära och alltmer ekonomiska. De tillgriper oftare element som är knutna till ekonomin och penningtvätt, medan det militära beväpnade fenomenet, dvs. fenomenet med blodbad, tenderar att bli allt mindre typisk och betydande. Det betyder inte att den organiserade brottsligheten har upphört att existera, men den är mer infiltrerande och farlig. De förslag som läggs fram är mycket intressanta, och jag tror att jag bör vädja till parlamentet att acceptera den inbjudan som riktas till det av en överväldigande majoritet i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, och som syftar till att låta Europeiska unionen, hela Europa och kampen mot den organiserade brottsligheten, tar ett steg framåt för att undvika att negativa former kan infektera hela Europa. Vad särskilt beträffar maffian är vi alla dramatiskt medvetna om att denna inte längre är en italiensk, eller siciliansk, företeelse utan har blivit och tenderar att bli allt mer ett europeiskt fenomen. Jag erkänner det med smärtan hos en som är mycket medveten om att komma från ett land som är källan till denna infektion, men med lojaliteten hos den som vet att det är nödvändigt att göra de andra uppmärksamma på detta fenomen. Maffian har behov av att man säger att den inte existerar. Bland de olika teorierna om ursprunget till ordet "maffia" finns en som tänker sig en arabisk etymologi: "ma fiiha" som på arabiska betyder "existerar inte" . När man i ett annat land än Italien, eller i en annan stad än Palermo, påstår att maffian inte existerar, är detta som en officiell inbjudan till maffian att bege sig till det landet och till den staden. Jag skulle vilja tacka de tre föredragandena för deras utmärkta betänkanden. Vi går nu vidare till yttrandena från andra utskott. Herr ordförande! Jag vill gratulera föredragandena så hjärtligt till deras arbete. Framför allt fru Cederschiöld, till vars betänkande jag har utarbetat detta yttrande från budgetkontrollutskottet. Jag tror att det passar bra att vi behandlar just dessa betänkanden under en vecka då vi i början av densamma hade ordföranden i revisionsrätten här och diskuterade hans rapport om det finansiella läget och känsligheten i vår europeiska budget. Det är en av de viktiga uppgifterna i denna kammare, att vaka över att våra medborgares eller skattebetalares intressen i detta förenade Europa inte förblir obeaktade. Revisionsrätten har hänvisat till känsligheten hos den europeiska budgeten såsom varande en subventionsbudget. Det var, tror jag, mycket viktigt. Om vi nu betraktar denna känslighet lite närmare, då kan vi fastställa att de största bedrägerierna äger rum inom området egna intäkter i ett förhållande om cirka 1: 2. Vi känner till, senast från undersökningsutskottet när det gäller transitbedrägeriet, vad det betyder. Här handlar det om miljarder ECU, som årligen går förlorade för våra skattebetalare. Så som man agerar där, hur hela vagnslaster cigarretter eller kött försvinner, är det självklart ingenting annat än organiserad kriminalitet. Här har vi verkligen stort intresse av att bekämpa dessa saker. Det är egentligen skamligt, som ordföranden sade, hur lite medlemsstaterna samarbetar här. Jag tror att det är Europaparlamentets plikt att alltid visa på dessa missförhållanden. Detta har skett i era betänkanden, och det gratulerar jag er riktigt hjärtligt till. Herr ordförande, mina damer och herrar! Det är med stort intresse som jag följer den här debatten. Jag vill främst understryka att det faktiskt är första gången som parlamentet är kallat att behandla sju ärenden som lyder under området för rättsliga och inrikes frågor. Med förmiddagens debatt förbereder sig parlamentet för att ta itu med sex betänkanden, varav fem har en direkt koppling till den organiserade brottsligheten, men även till handlingsprogrammet, på det sätt som högnivågruppen har utarbetat det. Jag har med största uppmärksamhet läst betänkandet som har utarbetats av Cederschiöld. Jag skulle vilja gratulera henne till det arbetet, som är mycket väl genomarbetat. Det är ett betänkande som, i fråga om kampen mot den organiserade brottsligheten, anspelar på det arbete som har gjorts av gruppen på hög nivå, ett arbete som återspeglar rådets vilja och beslutsamhet att göra framsteg i frågan. Det handlar om en sammanhängande, väl strukturerad och konkret helhet, och det är framför allt ett resultat av den tidsplan som anger tidsgränser för genomförandet av de olika åtgärderna. Det är självklart beklagansvärt att tidspressen har förhindrat ett samråd med parlamentet, på grund av att högnivågruppen fått ytterst snäva tidsramar för att lägga fram sin rapport till Europeiska rådet. Jag skulle ändå vilja säga att detta kanske har skapat möjligheter för er att fullgöra ert eget arbete i lugn och ro, ett arbete - som jag än en gång upprepar är - av högsta kvalitet. Jag planerar för övrigt att överta ett antal förslag från Cederschiölds betänkande, som i ett senare skede kan förbättra handlingsprogrammet från högnivågruppen på ett användbart sätt. Det är uppenbart att handlingsprogrammet har ett antal brister, som så snart som möjligt måste åtgärdas, men det som framför allt var viktigt, det var att ge sig i kast med att angripa den organiserade brottsligheten, med bestämdhet och utan att komma med undanflykter. Det, herr ordförande, är skälet till att det luxemburgska ordförandeskapet inte har väntat tills det kan föreslå rådet fyra förslag till gemensamma åtgärder, som också debatteras i dag på förmiddagen. Jag vill tala om Bontempis utmärkta betänkanden, ett om inrättandet av ett europeiskt rättsligt nätverk, och det andra om kriminalisering av korruption inom den privata sektorn, men också om Orlandos utmärkta betänkanden om utvärdering av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten och om straffbarheten för deltagande i en kriminell organisation i medlemsstaterna. I utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor och i utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har jag vid upprepade tillfällen förklarat att det var det luxemburgska ordförandeskapets avsikt att föregripa utkastet till Amsterdamfördraget, genom att redan nu samråda med parlamentet om alla de viktiga beslut som skall fattas. Ni vet att detta samråd, enligt utkastet till Amsterdamfördraget, blir obligatoriskt, inte bara för de instrument som lyder under tredje pelaren, dvs. det rättsliga samarbetet - härmed avses framför allt konventioner - men också för nya instrument som t.ex. beslut och rambeslut. Jag har särskilt uppskattat parlamentets reaktionsförmåga. Parlamentet visade sig tillgängligt och det åtog sig att så snabbt som möjligt granska de förslag till gemensamma åtgärder som ordförandeskapet lämnade till parlamentet. Jag kommer inte att gå in närmare på de fyra åtgärderna som kommer att diskuteras här nu. Jag vill helt enkelt säga att vi kommer att granska dem med största uppmärksamhet och att vi kommer att anstränga oss för att överta ett antal förslag som skulle kunna integreras i de dokument som vi skall lägga fram i rådet (rättsliga och inrikes frågor), den 4 och 5 december i Bryssel. Jag har gott hopp om att åtminstone två av de fyra gemensamma åtgärder som ni diskuterar här på förmiddagen kan antas av rådet (rättsliga och inrikes frågor), vid deras nästa möte den 4 och 5 december i Bryssel. I det här sammanhanget - tillåt mig att i förbigående - inför er, herr ordförande, och inför parlamentet, beklaga att ni - av skäl som har att göra med tidsramarna - inte har kunnat avge ett yttrande om det förslag till gemensam åtgärd som upprättar ett utbytesprogram, ett utbildningsprogram och ett samarbetsprogram, program som är mer specifikt ämnade för de som är ansvariga för kampen mot den organiserade brottsligheten. Jag vill nämna Falcone-programmet, som i själva verket är ett av de nödvändiga komplementen till flera åtgärder som planeras inom ramen för handlingsplanen som avser den organiserade brottsligheten. Till sist skulle jag vilja vända mig till Nassauer och säga, att vi i allra högsta grad uppskattar hans betänkande om de prioriteringar som kommer att fastställas för samarbetet inom området för rättsliga och inrikes frågor, från den 1 januari 1998 fram till att utkastet till Amsterdamfördraget definitivt träder i kraft. Ja, det är faktiskt första gången som vi antar ett sådant här handlingsprogram, ett program som har försetts med nya ämnen, vilka finns med på listan över våra prioriteringar. Rådet planerar att anta det här resolutionsförslaget senast den 4 december i Bryssel, i väntan på att Amsterdamfördraget skall träda i kraft, något vi önskar se så snart som möjligt. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skulle än en gång vilja säga er hur mycket jag uppskattar Europaparlamentets reaktion på förslagen till gemensamma åtgärder. Jag kommer självklart att vara uppmärksam på allt som kommer att sägas här under hela förmiddagen. (Applåder) Herr ordförande! Om man frågar Europeiska unionens medborgare vad som bekymrar dem mest, svarar en överväldigande majoritet att unionen bör prioritera kampen mot den internationellt organiserade brottsligheten. Jag välkomnar därför ledamot Cederschiölds betänkande och de betänkanden som ledamöterna Bontempi och Orlando har lagt fram. Toppmötet i Dublin hade den organiserade brottsligheten som en av sina viktigaste punkter. Därför tillsattes en högnivågrupp med representanter för medlemsländerna och kommissionen. Gruppen fick i uppdrag att arbeta fram en handlingsplan. Kommissionen har hela tiden varit pådrivande i arbetet med handlingsplanen. Toppmötet i Amsterdam antog planen. Den kan ses som ett första steg i vårt arbete för att komma tillrätta med de allvarliga brottshoten och möta våra medborgares oro. Det är därför glädjande att ministerrådet ställts sig bakom att både medlemsländerna och unionens institutioner tillsammans skall sätta kraft bakom orden i handlingsplanen och göra kampen mot organiserad brottslighet verkligt effektiv. Kommissionen har ett viktigt ansvar för att 20 av planens 30 rekommendationer blir politisk verklighet. Dagens debatt visar att alla unionens institutioner måste ta sitt ansvar i kampen mot den organiserade brottsligheten. Låt mig också säga något om själva sakfrågorna. Organiserad brottslighet är inget nytt, vilket också Cederschiöld underströk, men med den nya teknologin, den ökade handeln och de allt snabbare transportmedlen har den vuxit och förändrats. Organiserad brottslighet har tagit till sig alltmer sofistikerade metoder och har i allt högre grad blivit ett internationellt fenomen. Utvecklingen på kommunikationsområdet har fört mycket gott med sig. Samtidigt ger dock Internet och andra elektroniska kontaktnät för affärer och penningtransaktioner den organiserade brottsligheten nya möjligheter. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Vi har i dag inom Europeiska unionen 15 olika rättssystem. Vi har olika definitioner på bedrägeri, och vi har stora skillnader i reglerna för banker och finansiell verksamhet. Denna splittrade situation förstår den organiserade brottsligheten att utnyttja. Samtidigt ställer detta skärpta krav på ökat samarbete och större effektivitet inom unionens brottsbekämpning. Vi märker också allt tydligare hur organiserad brottslighet tränger in på unionens egna samarbetsområden. Det kan gälla jordbruks- och exportsubventionerna, de statliga upphandlingarna eller handel med miljöfarliga varor, för att inte tala om den omfattande handeln med droger och med människor. Just nu är UCLAF i färd med att utreda smuggling av miljöfarliga ämnen som bryter ned ozonskiktet. Detta är ett exempel på de nya problem som vi måste ta oss an. Cederschiöldbetänkandet understryker att handlingsplanen handlar om att dels definiera problemen, dels föreslå åtgärder. Jag tycker också att det är viktigt att vi skaffar oss fördjupade kunskaper om olika brottsfenomen. För att vi skall göra framsteg i kampen mot den organiserade brottsligheten måste vi först ha ett gemensamt synsätt på hur vi effektivt skall agera i dessa frågor. Det gäller såväl under det nuvarande Maastrichtfördraget som under det nya Amsterdamfördraget. Tyvärr tycks medlemsländerna alltför ofta vilja hävda sin egen suveränitet i dessa frågor. Jag håller därför med om att vi bör gå fram steg för steg på basis av en gemensam uppfattning om hur vi skall hantera de nya brottsproblemen. Det kan gälla den snabbt växande kriminaliteten med elektroniska hjälpmedel, intrång i databaser, penningtvätt och liknande. Cederschiöldbetänkandet uttalar sig också för ett samarbete mellan medlemsländernas polisiära och rättsliga myndigheter snarare än en harmonisering av lagstiftningen på EU-nivå. Jag delar uppfattningen att samarbetet måste komma i första rummet. Det är också därför som jag nyligen har föreslagit det fleråriga handlingsprogrammet Falcone. Programmet är inriktat på utbildning och utbyte mellan dem som arbetar i olika nationella myndigheter med kampen mot organiserad brottslighet. Av samma anledning stöder jag förslaget i ledamot Bontempis betänkande om att skapa nätverk för medlemsländernas rättsliga expertis. Ett annat bra förslag i samma riktning är tanken på en särskild sambandsgrupp för rättsexperter från medlemsländerna inom UCLAF. Förslaget väcktes av ledamot Tomlinson i transitbetänkandet som vi diskuterade redan i våras. Enbart ökat samarbete räcker emellertid inte. Det krävs även klara och tydliga regler för att de olika rättssystemen skall kunna fungera tillsammans. Jag tänker bland annat på behovet av ömsesidigt bistånd i rättsärenden, inklusive ömsesidiga regler för bevisföring. Det handlar inte om att harmonisera straffrättsliga system. Däremot är det nödvändigt att stänga till de kryphål i unionens rättssystem som den organiserade brottsligheten utnyttjar. Det handlar om att skapa ett effektivt och likvärdigt skydd i medlemsländerna. Målet måste vara att brottslingarna inte skall kunna komma undan på grund av skillnader i våra olika rättssystem. Bontempibetänkandet om en gemensam åtgärd mot korruption inom den privata sektorn är ett bra exempel i detta sammanhang. Vi måste kunna nå resultat, även om medlemsländerna inte har samma straffsatser mot privat korruption. Vi måste dock definiera dessa brott på samma sätt, och det måste finnas någorlunda likartade minimistraff för detta. I samma betänkande beklagar ledamot Bontempi att den gemensamma åtgärden mot korruption inte medger någon roll för domstolen. Jag instämmer till fullo. Vi bör återkomma till detta, när Amsterdamfördraget har ratificerats. Problemen med domstolens bristande behörighet har också tagits upp i Orlandobetänkandet om ett gemensamt system för utvärdering och tillämpning av internationella åtaganden i kampen mot organiserad brottslighet. I samma betänkande föreslås att kommissionen skall ges en aktiv roll i detta arbete. Självklart stöder jag det förslaget. Cederschiöldbetänkandet betonar också behovet av förebyggande åtgärder, vilket också tas upp i handlingsplanen. Jag delar uppfattningen att de brottsförebyggande åtgärderna kräver både stöd i en fullgod lagstiftning och en effektiv tillämpning av väl avvägda metoder. Jag beklagar att handlingsplanen inte tillräckligt har lyft fram de sociala och ekonomiska faktorer som ofta är roten till brottslighet, inte minst i storstäderna. Planen gör emellertid ändå en koppling till strukturfonderna som ett medel för att bättre kunna bekämpa storstadsbrottslighet. Det är något som jag tycker är angeläget att vi utvecklar. Den sociala misären i storstäder är en grogrund för organiserad brottslighet. För min del ser jag inget motsatsförhållande mellan de preventiva arbetet å ena sidan och det repressiva arbetet å den andra i kampen mot brottslighet. Vi behöver båda. Orlandobetänkandet tar upp frågan om deltagande i kriminella organisationer. Grundläggande för att en person skall kunna dömas för deltagande i en brottsorganisation är, enligt min åsikt, dennes handlande. Det tycker jag är viktigt att slå fast. Cedeschiöldbetänkandet tar också upp det problem som hänger samman med utbyte av information i ett och samma ärende mellan domstolar i olika medlemsländer. Jag har själv fått bevittna hur dröjsmål med informationsutbyte mellan de olika rättssystemen direkt kan gynna brottslingarna. Det kan ta så lång tid att brottslingarna helt enkelt går fria. Ministerrådet diskuterar för närvarande en konvention för att förbättra möjligheterna till ömsesidigt rättsligt bistånd. Arbetet är långt framskridet, och jag hoppas att ett politiskt beslut kan tas under nästa år. I detta sammanhang är parlamentets förslag om en europeisk åklagarmyndighet intressant. Jag vill dessutom säga några ord om unionens utvidgning mot Öst- och Centraleuropa. Det är uppenbart att kampen mot organiserad brottslighet och korruption blir ett viktigt inslag i de kommande medlemskapsförhandlingarna. Handlingsplanen föreslår därför en särskild samarbetspakt mot organiserad brottslighet, och att den skall ingås mellan kandidatländerna och EU: s medlemsländer. Tillsammans med ordförandeskapet är kommissionen nu i färd med att studera hur en sådan pakt skall utformas. Enligt min uppfattning bör denna samarbetspakt ge klara riktlinjer för hur vi skall angripa organiserad brottslighet inom ramen för en pre-accession strategy . Åtgärdsförslagen bör presenteras i god tid före toppmötet i Cardiff nästa vår. Målet bör vara att de sedan skall ingå i de partnerskapsavtal som kommer att upprättas med varje medlemsland. Låt mig avslutningsvis understryka hur viktigt det är att vi använder alla våra instrument i kampen mot den organiserade brottsligheten. Medlemsländerna har redan ett antal konventioner liggande på sina bord. Jag tänker på Europol, utlämningskonventionen och på konventionen om bedrägerier och fusk. Jag vill vädja till parlamentets ledamöter att utnyttja sina kontakter i sina respektive hemländer för att se till att dessa konventioner kan ratificeras så snart som möjligt. Tack så mycket, fru kommissionär, för er klara framställning och för denna åthutning av våra regeringar. Herr ordförande, kära kolleger! Jag vill i den socialdemokratiska gruppens namn tacka alla föredragande för detta intensiva arbete under de senaste veckorna och månaderna. Jag börjar med kollega Cederschiöld, som hade en synnerligen svår uppgift att utföra, nämligen att foga samman de mycket olika uppfattningarna, den mycket varierande begreppsförståelsen, de olika försöken till definition av den organiserade kriminaliteten och definitionen av nödvändigheten att bringa bekämpningen av denna under en hatt. Jag anser att hon har utfört denna uppgift på ett utmärkt sätt. Det ändrar inte på det faktum att det för den ena eller andra frågan säkerligen, som alltid, kommer att finnas principiellt olika uppfattningar. Icke desto mindre kan vi rösta för grundidén och de väsentliga delarna i Cederschiölds betänkande. Det gäller naturligtvis också för min kollega Rinaldo Bontempis arbete och för kollegan Leoluca Orlandos förslag. Genom alla betänkanden, genom fru Cederschiölds ställningstagande till rapporten från högnivågruppen och genom de förslag som nu har gjorts till kollegerna Orlandos och Bontempis enskilda åtgärder, går samma problem som en röd tråd: Att vi - som kommissionären sagt - som parlament spelar en viktig roll, det är balsam för våra själar, fru kommissionär, men jag måste komplettera er mening, och tyvärr inte på rätt ställe. Ty Europaparlamentet måste på sikt - det vill jag motivera nu på förmiddagen - bli den beslutande lagstiftaren när det gäller bekämpning av den organiserade kriminaliteten i Europa. Det är riktigt att det inte är någon mening med att vi vänder oss till våra kolleger i de nationella parlamenten och säger: Gott folk, skynda er med ratificeringen av den framlagda konventionen. Det ändrar inte det faktum, att vi på vissa kriminella områden måste komma fram till en integrering, till en behörighet för Europeiska unionen, vid bekämpandet av kriminaliteten. Jag skall försöka att klargöra det för er med hjälp av praktiska exempel. I rekommendation 19, till vilken kollega Cederschiöld har tagit ställning i sitt betänkande, vill högnivågruppen koppla ihop samarbetet mellan de rättsliga myndigheterna. Cederschiöld sade att samarbetet inte borde ske centralt, utan direkt mellan de rättsliga myndigheterna, och sedan föreslår hon ett flerspråkigt lexikon för de olika rättsliga begreppen. Det är, måste jag medge, en fascinerande idé. Jag skulle också vilja konsultera detta verk någon gång, bara för nöjes skull. Efter det tal, som Orlando har hållit här, frågar jag mig bara om maffian också ger ut ett flerspråkigt lexikon för de olika rättsliga begreppen. Eller om de inte redan arbetar, medan vi avvaktar här. Detta är ändå det egentliga problemet, och det är också det problem, herr Fischbach, som vi måste iaktta efter Amsterdam. Vi gjorde en erfarenhet i Amsterdam, som för mig - det sade jag också till mina kolleger som här igår diskuterade betänkandena av Méndez de Vigo och Tsatsos - utgör en vändpunkt. Amsterdam är början på en ny fas, inte en fortsättning på Maastricht-fasen. Och detta därigenom att den allt starkare fördjupningen på det ekonomiska området, nu kompletterad med en enhetlig valuta, och det därmed förbundna - jag vill säga modiga - de facto-tillståndet av statlig art på den inre säkerhetens område, just inte åtföljs av den lika nödvändiga fördjupningen, utan därför att man där som alltid framlägger det nationalstatliga förbehållet som ett primärt mål. På några delområden har vi kanske gått framåt, till exempel vad gäller asylpolitiken. Där har jag visserligen personligen det intrycket, att det mer har skett på grund av opportunistiska orsaker av inrikespolitiskt slag, för att såvitt möjligt skjuta bort det åt något håll, där man slipper detta obehagliga tema. Men vad gäller alla andra fördjupningsteman såg vi i Amsterdam att vi har en femårsfrist, vid vars slut det kommer att krävas ett enhälligt beslut om övergång till gemenskapsramarna. Och jag vill gärna veta, om inte till slut det nationalstatliga förbehållet kommer att göras gällande i alla 15 medlemsländerna. Det kommer att sluta med att vi här får ett betänkande framlagt för oss, som kollegan Orlando - jag beklagade honom också i denna fråga - måste författa, vars titel ni än en gång måste få framlagd för er. Vi konsulteras om utarbetandet av ett granskningsformulär för kontroll av det nationalstatliga genomförandet av de åtgärder som tidigare erkänts som gemenskapligt nödvändiga. Jag profeterar i dag för er, att vi snart kommer att få en gemensam åtgärd för samråd om vilka åtgärder europeiska unionen kommer att tillgripa för att påminna om det otillräckliga genomförandet av de tidigare av gemenskapen erkända nödvändiga aktionerna på nationell nivå. Jag tror att vi inte kommer någonstans på detta vis med bekämpningen av den organiserade kriminaliteten. Vi behöver enligt min åsikt ett modigt beslut, som säger att när vi ser att det finns kriminella områden som man inte kan bemästra enbart nationalstatligt, varken polisiärt eller straffrättsligt, då måste dessa uppgifter delegeras till Europeiska unionen, nämligen under ansvar av en kommissionär med Europaparlamentets legislativa kompetens. Det är den första klara punkten. Den andra punkten är, att det visserligen ligger långt fram i tiden, men jag anser att vi måste kräva det exakt här i dag. Den andra punkten är också att vi i mellantiden naturligtvis måste leva med att det ju inte är så, som vi gärna skulle vilja, och att vi måste begränsa oss. Men sedan måste vi också bli modigare när vi väl begränsat oss, dvs. när vi undersöker det som nu är möjligt att göra. Att bli modigare betyder för mig att vi - och Cederschiöld försökte antyda det i sitt betänkande - måste komma fram till en så nära sammankoppling som möjligt på det mellanstatliga samarbetets basis. Men det får inte sedan gå till så - och det måste jag adressera till er, herr rådsordförande, - som för Europol. Jag måste säga att den grundläggande idén i rådet är felaktig, när vi i de nationella parlamenten - det vet jag från debatten i tyska förbundsdagen och förbundsrådet - vad gäller immunitetsprotokollet rörande immuniteten för de tjänstemän, som skall bilda en europeisk polisorganisation, måste befatta oss mer med att de folkvalda representanterna i medlemsländerna är rädda för att man genom att skapa denna polisstyrka skadar fundamentala grundläggande rättigheter i den demokratiska rättsstaten, när vi snarare måste diskutera mer varför Europol-tjänstemän egentligen behöver en ovillkorlig immunitet, än över vilka tekniska möjligheter och vilken utbildning de behöver för att kunna jaga förbrytare. (Applåder) Samtidigt vill jag hänvisa till följande: De överväganden som vi gjorde redan vad gäller Europol-betänkandet, och som också alltid återkommer i alla andra gemensamma åtgärder, t.ex. i högnivågruppens rapport, har att göra med att man inser att bortfallet av gränskontrollerna inom Europeiska unionen, avskaffade tullbarriärer, att själva Europeiska unionen med sina oerhörda ekonomiska sysselsättningsområden erbjuder allt fler möjligheter för förbrytarband, för organiserad brottslighet. Fru kommissionären har visat på att den organiserade brottsligheten tränger allt längre fram på våra egna ansvarsområden med bedrägerier och korruption, men enligt min åsikt har vi fortfarande inte insett i tillräckligt hög grad att man då också mer intensivt måste satsa på kvalificering av tjänstemän och organisationer som skall kämpa mot detta. Ni hänvisade till Falcode-programmet, fru kommissionär. Jag anser inte att man kan avstå från det. Vi behöver tjänstemän som är i stånd att handskas med modern teknologi. Vi behöver åklagare, som är i stånd att genomskåda den moderna ekonomiska systematiken. Jag är ganska säker på att det i framtiden kommer att bli viktigare att istället för snabba bilar med blåljus ha bättre tjänstemän, som arbetar med synnerligen moderna dataanläggningar, och kan hantera dem. Därför är den tyngdpunkt som nu lades på integreringen vid utbildning och kvalificering, ett av de bästa steg som tagits under de senaste åren. Vi har en lång fas av mycket intensivt samarbete bakom oss. Avslutningsvis vill jag å min grupps räkning inte bara tacka föredragandena, utan också rådets ordförande. Herr Fischbach, ni lovade oss i Luxemburg att Ni vad gäller alla åtgärder inom den tredje pelaren konsekvent kommer att rätta er efter de resultat i Amsterdam, som är positiva för parlamentet, bl.a. det obligatoriska samrådet med Europaparlamentet. Det har ni gjort i föreliggande fall. Vi vill be er om att också föra det vidare till de följande rådsordförandena, om ni kan, ty Europaparlamentet kan, som ni kommer att se av debatten i dag och som ni själv har förklarat, lämna väsentliga bidrag. Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Herr Schulz har med rätt hänvisat till att organiserad brottslighet har det ganska lätt. Den organiserade brottsligheten har pengar till förfogande i närmast oinskränkt mängd, använder dem för köp av de modernaste kommunikationsmedel, som polisen naturligtvis bara kan drömma om, använder dem också för köp och utbildning av personal, har modernaste och bästa logistik till förfogande och en stor, avgörande fördel: organiserad brottslighet behöver inte hålla sig till våra lagar. Alla dessa fördelar har lett till att organiserad kriminalitet har brett ut sig i vårt samhälle, i vår stat, och till slut har infiltrerat vårt samhälle. Jag har hört efter med experter som sysslar med brottsbekämpning, och de har fastslagit, att ungefär vart tredje brott redan kan tillskrivas denna organiserade brottslighet. Det är alltså hög tid att gripa till effektiva åtgärder! Därför går ett särskilt tack till alla dem som nu med intensiva samarbetsåtgärder, som sträcker sig längre än de nationalstatliga intressena, i Europas medborgares intresse effektivt vill agera mot denna organiserade brottslighet. I synnerhet gäller tacket naturligtvis föredragandena, i första hand det omfångsrika betänkandet av Cederschiöld och de mycket viktiga betänkandena av Bontempi och Orlando vad gäller rättsligt samarbete. Medan vi redan har lyckats att nå framgång vad gäller polisiärt samarbete - jag hänvisar bara till Europol och Schengen - så befinner vi oss när det gäller rättsligt samarbete absolut i början. Här gäller det att också fastställa tyngdpunkter för åtgärder, ty polisen kommer bara att vara så framgångsrik, som det lyckas oss att ha en gemensam rättsram, inte enbart när det gäller åtal, utan naturligtvis också i samband med de gemensamma brottsrubriceringarna. Jag betraktar därför i gruppens namn det nätverk som Bontempi har föreslagit som ytterst positivt, vilket skall föra samman rättsliga myndigheter och experter för att uppnå en gemensam kunskapsnivå, för att lära känna gemensamma rättsliga traditioner, för att ta dessa första steg till en rättsharmonisering, som kommer att vara möjlig i synnerhet i de fall där det handlar om nya brottsrubriceringar. Det är dock oeftergivligt att definiera brottsrubriceringen vad gäller organiserade brott och medverkande vid organiserade brott. Annars är och förblir vi resultatlösa i kampen mot det organiserade brottet. Som folkvalda representanter är vi skyldiga medborgarna att här kräva alla tänkbara åtgärder, ty medborgarna uppskattar inte, att enbart förbrytare åtnjuter fri rörlighet, när Europas fria utrymme inte leder till mer säkerhet för medborgaren själv. Jag anhåller därför om att rådet tar upp alla dessa frågor, och jag vet att en intensiv vidareutveckling av samarbetet kommer att befinna sig i goda händer hos minister Fischbach och hans kolleger. Herr ordförande, ärade kolleger! Framför allt tror jag att det inte längre finns någon galning i Europa som kan säga att den organiserade brottsligheten, maffian, inte existerar. Maffian existerar, och hur! Den är mycket mäktig, mycket välorganiserad. Det är numera en internationell och transnationell företeelse som har mycket effektivare instrument än de föråldrade, som de små medlemsstaterna i Europeiska unionen har, jag skulle rentav säga och utanför Europeiska unionen. I dag utgör den organiserade brottsligheten ett stort hot mot rättsstaten, den är ett hot mot den fungerande demokratin i många länder. Den är i färd med att ta över de ekonomiskt-produktiva knutpunkterna i många länder och många unga demokratier är föremål för denna aggression, genom tvätt av svarta pengar, genom den internationella knarkhandeln, handeln med vapen och mycket annat. Detta är numera ett uppenbart faktum, ingen kan vara omedveten om det. Därför är det absolut nödvändigt med ett europeiskt rättsligt nätverk, med tätare förbindelser, med en starkare samordning mellan dem som bedriver förebyggande verksamhet och repression av detta fenomen, det är absolut oundgängligt. Men efter att ha sagt detta kan vi inte glömma att bakom det rättvisa kravet på effektivare instrument, skulle det kunna dölja sig en frestelse, dvs. det som efter att ha infekterat Europa - som Orlando sade - med negativa former, som den organiserade brottsligheten, kan man infektera Europa med ett annat virus, den rättsliga substantialismen, juridiska genvägar som är vägen via speciallagar, förbud, begränsning av rätten till försvar av de individuella rättigheterna. Man kräver balans av oss. Nåväl, även vi vill ha balans, och vi vill ha det med fullständig individuell garanti för rätten till försvar, som till exempel är den direkta relationen mellan brottet och den anklagade, något som börjar förnekas. Vi anser det nödvändigt att domarna utdöms i objektiva jämförelser och inte enbart genom angiveri i utbyte mot livsvillkor som är mycket fördelaktiga. Detta tycker vi är balans. I annat fall skulle kampen mot kriminaliteten vara självmotverkande. Botemedlet skulle vara sämre än det onda, för vi skulle slå mot medborgare som är försvarslösa mot statens övermakt, och vi skulle i stället lämna de verkliga och stora förbrytarna ostraffade. Herr ordförande, herr rådsordförande, ärade kolleger! Med mandat från Europeiska rådet i Dublin har expertgruppen, som inrättats för detta syfte, på rekordtid lagt fram sina tankar i form av ett handlingsprogram mot den organiserade brottsligheten. Femton politiska riktlinjer, såväl som trettio rekommendationer, inleder nu ett stort arbete som präglas av ett högt arbetstempo, och som i huvudsak ännu är okänt för den breda allmänheten. Nu inställer sig följande anmärkningar. När det gäller kampen mot den organiserade brottsligheten måste vi för det första se till att de gemensamma åtgärderna överförs till den nationella lagstiftningen inom en rimlig tidsfrist. De första åtgärderna kommer att antas i början av nästa månad i form av gemensamma åtgärder. Tillståndet för ratificeringen - eller snarare icke-ratificeringen - av Europol-konventionerna, eller för konventionen om utlämnande t.ex., berättigar den här brådskande appellen till medlemsstaterna. För det andra, i fråga om kampen mot den organiserade brottsligheten och medlen som skall användas inom det området, är det uppenbart att vi här berör ett ytterst känsligt område, särskilt vad gäller respekten för rätten till försvar. Det säger sig självt att den liberala gruppen, vilken jag har privilegiet att uttala mig för, lägger en särskild vikt vid det. För det tredje har en förbättrad parlamentarisk kontroll av befogenheterna som är inskrivna i tredje pelaren - en förbättring som parlamentet enträget och rätteligen har krävt - fått en ny dimension under det nuvarande ordförandeskapet i rådet. I den frågan vill jag särskilt tacka Marc Fischbach, nuvarande rådsordförande (rättsliga och inrikes frågor), för att ha gett nytt liv åt den parlamentariska delaktigheten, vilket hans efterträdare inte kommer att kunna - och hoppas jag kunna tillägga - inte kommer att vilja nonchalera. För det fjärde vill jag också tacka föredragandena Cederschiöld, Orlando och Bontempi, för att de har lyckats, och hunnit med att sammanfatta våra arbeten inom en tidsfrist som gett rådet möjlighet att i tid inspireras av dem. Herr ordförande! Vi behandlar i dag handlingsplanen för bekämpande av organiserad brottslighet antagen av Europeiska rådet i Amsterdam, och flera förslag till gemensamma åtgärder som utvecklar olika rekommendationer i nämnda plan. Även om det har sagts många saker av stort intresse i denna debatt, skulle jag vilja betona några aspekter som också är viktiga och som det gäller att inte glömma om vi skall försöka uppnå ett sammanhållet och samordnat agerande i Europeiska unionen i kampen mot den organiserade brottsligheten. Europeiska unionen måste vidta breda och samordnade åtgärder för att förbättra, förenkla och skynda på det internationella samarbetet, för att undvika att de moderna kriminella organisationerna anpassar sig ännu bättre till svagheterna och luckorna i Europeiska unionens straffrättsliga system. Men i alla dessa åtgärder måste unionen hela tiden vara uppmärksam på att respektera rättsliga och demokratiska principer och de mänskliga rättigheterna. Och framför allt de grundläggande friheterna så som Europadomstolen i Strasbourg tolkar dem. För att försäkra sig om detta är det viktigt att garantera den demokratiska och rättsliga kontrollen av de olika åtgärder som genomförs. Det är inte för mycket att i detta ögonblick påminna om det demokratiska underskottet som finns i dessa frågor i Europeiska unionen. T.ex. så har inte Europaparlamentet hörts om handlingsplanen, vilket innebär en motsägelse i förhållande till fördragsbestämmelserna. Å andra sidan vill jag framhäva betydelsen av en global och sammanhållen politik inom det sociala området, och inom ungdoms- och utbildningsfrågor för att förebygga den organiserade brottsligheten. Det sociala perspektivet i handlingsplanen är alltför reducerat. Brottsligheten uppmuntras framför allt där skadorna som sker inte observeras i det offentliga ljuset. Handlingsplanen borde ta upp sociala aspekter som den sociala tryggheten, den växande fattigdomen, den minskade integrationsförmågan hos de traditionella sociala systemen, de misstag som har begåtts i stadsplaneringen - slumområden och getton etc. och försumligheten i kommuner och städer. Herr ordförande, kära kolleger! För att vi inte skall missförstå varandra! Naturligtvis finns det en faktisk allvarlig hotsituation på grund av internationella brott, som också måste bemötas med internationellt polissamarbete. Men en rättsstatlig procedur förutsätter alltid en exakt kunskap om vad som utgör fenomenet med den organiserade kriminaliteten och mot vem man agerar. En hög tjänsteman sade en gång: "Jag vet vad det är, men jag inte beskriva det exakt." Men det räcker inte för att man skall göra något! Därför riktar sig min huvudsakliga kritik mot den helt oprecisa definitionen av den organiserade brottsligheten. Den beskriver i Cederschiölds betänkande gängkriminalitet, medhjälp, men den talar inte om ett väsentligt kännetecken och en beståndsdel, nämligen om intrånget och inslussningen av brottet in i statsapparaten. Den oklara och oprecisa definitionen gör det möjligt att sätta in alla medel, när det blir farligt. Men då används ordet "organiserad brottslighet" som en allmän nyckel, som låser upp allting, som mjukar upp varje tabu, varje grundläggande rättighet och därmed också det rättsliga skyddssystemet. Ett populärt exempel på detta är Europol, vars befogenheter utvidgas i åtgärdsplanen, utan att rättssäkerheten ökas. Jag skall nu inte gå in på demokratisk och juridisk kontroll eller på det faktum, att det vitt och brett inte finns någon europeisk åklagarmyndighet. Vi avvisar strängt logiken med väpnad jämlikhet. Staten kan inte, och får inte, använda sig av kriminella metoder och brottsliga medel. Ändamålet helgar inte medlen! Det är en överdrift av de grundläggande rättigheterna, som kritiker säger när de talar om att det är osunt med alltför många grundläggande rättigheter och att man måste våga ha mindre demokrati. Demokrati och grundläggande rättigheter är grundvalen, och de står inte till förfogande, inte heller, och just inte, vid brottsbekämpning. Jag understödjer uttryckligen det som Gradin sade. Jag tror att det framför allt fattas en del som har med förhindrande och forskning om orsakerna att göra. Forskning om orsakerna är att gripa tag i roten till brottet, istället för att försöka bota symptomen. Hjärtligt tack till fru Gradin, till rådet, hjärtligt tack trots alla kontroverser, eller på grund av alla kontroverser, till de tre föredragandena, lika till alla, men mer lika till vår kollega Orlando. (Applåder) Herr ordförande! Jag tror också att vi i första hand, in solidum , måste gratulera de tre föredragandena, Cederschiöld, Bontempi och Orlando för kvaliteten på deras arbeten. Nackdelen med det här förslaget till gemensam åtgärd är att det inte har någon tvingande verkan och att det gynnar det tysta samförstånd som vi alla är lite rädda för. Fördelen är att det fastställer långsiktiga mål, det kan vi vara nöjda med. Kanske lider texterna också lite av att de huvudsakligen kommer från Italien. Italien är det första land som har tagit ett grepp om helheten för de här problemen, men samtidigt borde man kanske akta sig för att se hela den europeiska verkligheten med italienska ögon. De här betänkandena uppehåller sig länge vid ett antal aspekter, ibland för länge, men tar inte i tillräckligt hög grad upp vissa andra. Författarna talar mycket om heroinhandeln, om skattebedrägerier på tobaksområdet, om människohandeln, om penningtvätt, men är istället mycket diskreta om den dödliga politiska terrorismen som ändå representerar en mycket väl organiserad brottslighet. Och det är där skon klämmer: definitionen är alltför vag, så vag att rätten till försvar och skyddet av personer ibland skulle kunna vara hotade. Ett antal yrken skulle kunna vara direkt berörda. Jag tänker i synnerhet på advokater och notarier. Man måste handskas mycket försiktigt med medlen för specialundersökningar. Troligen måste man till sist ytterligare klargöra Europols roll, dess ansvar och kontroll. Betänkandet som avser det europeiska rättsliga nätverket, Bontempibetänkandet, har fått vårt odelade samtycke. När det gäller de övriga betänkandena är vi, av skäl som jag just har tagit upp, något mer reserverade. Det handlar om tekniska åtgärder, som enligt vår mening saknar politisk tanke, en tanke som vi kanske måste vänta på länge än. Herr ordförande! Vi debatterar under förmiddagen en serie betänkanden som ägnas kampen mot den organiserade brottsligheten samt det rättsliga samarbetet i Europa. Enligt vår grupp lyder de här allvarliga frågorna, om utövandet av rättvisan, medborgerliga friheter och den allmänna ordningen per definition under statens behörighet, eftersom rättvisan är en kunglig rättighet. Dessutom måste den vara nära medborgarna, för att kunna utövas både effektivt och på ett sätt som respekterar individers rättigheter. För oss verkar statsnivån därför vara mest lämplig. Men eftersom vi står inför en mer och mer internationaliserad brottslighet, som agerar med hjälp av organiserade nätverk, verkliga internationella kriminella föreningar, är det internationella samarbetet och dess förstärkning en nödvändighet: en nödvändighet för effektiviteten och en nödvändighet för att garantera medborgarna en respekt för den rättsliga ordningen och för säkerheten. Domarna vid appellationsdomstolen i Genève har för övrigt betonat detta. Betänkandena som denna morgon ligger framför oss är ofta av ett stort intresse och av hög kvalitet. De bidrar med förslag som förtjänar att studeras. Vi kan ändå endast beklaga att man alltför ofta, runtomkring de här dokumenten, föreslår att området för rättvisa och staternas inre allmänna ordning skall överföras till gemenskapsnivå. Vi anser att det är farligt för individers rättigheter och för demokratin. Man kan verkligen resonera om den här frågan. Men man måste göra det öppet och inför medborgarna. Inrättandet av en rättslig europeisk straffrättslig ordning kan inte göras i smyg. Det kan inte göras utan ett högtidligt samråd med de berörda folken. I det avseendet bekräftar förslaget till Amsterdamfördraget, med undantag för protokollet om subsidiariteten, indirekt principen som hittills endast gällt enligt rättspraxis, principen om gemenskapsrättens företräde framför all nationell lagstiftning, inbegripet grundlagar. Vi anser att det här problemet måste debatteras inför Europas folk, och det är alltså av skäl som rör demokratin i det europeiska bygget som vi inte kommer att kunna rösta för alla de förslag som läggs fram till oss nu på förmiddagen. Herr ordförande, ärade kolleger! Tekniskt sett bidrar handlingsprogrammet och betänkandena från Europaparlamentet positivt till kampen mot den organiserade brottsligheten. Samtidigt är jag inte säker på att en effektiv åtgärd kommer att skötas effektivt, eftersom frågan inte endast är teknisk, utan också politisk, moralisk och t.o.m. religiös. Det finns uppenbara motsättningar, t.ex. mellan den politiska viljan att sudda ut gränser och viljan att kämpa mot den internationella brottsligheten. Men det är framför allt den dominerande ideologin i väst, släpphänt, jämlikhetsivrande och kosmopolitisk, som i själva verket gynnar brottsligheten. Staterna är ofta medbrottslingar, det vet man, även om man i ord säger sig vara maffiamotståndare. Allt det här är inte nytt. I dag vet man t.ex. att amerikanerna underlättade maffians återkomst i Italien efter 1945. Filosofen Hegel skrev: " Då människan avskaffar Gud och anser sig vara totalt suverän, skapar hon de moraliska villkoren för att inte längre respektera andra människor" . Det är utan tvivel denna filosofiska utveckling i väst som i dag förklarar uppgången för den organiserade brottsligheten. Om inte maktens nuvarande karaktär kritiseras, så kommer inte de maffiarörelser som har vissa politiska apparaters, eller t.o.m. statsapparaters samförstånd, att verkligen kunna bekämpas, även om man påstår motsatsen. Herr ordförande! Jag måste säga att ämnet vi debatterar denna förmiddag visar hur små framsteg vi gjort, som Europeisk union, på området för rättsliga och inrikes frågor, i jämförelse med vissa andra områden, så som ekonomiska och finansiella sektorer och många andra aspekter på livet. Det blir nu mer och mer uppenbart hur viktigt det är att vi tar itu med många av dessa frågor. Som till exempel frågan om vårdnad av barn till föräldrar som är medborgare i olika medlemsstater. Vi har dessutom frågan om utlämning, frågan om harmonisering av straffrätt som ställer till stora problem, frågan om borgensåtaganden och många andra. Dessa måste omedelbart åtgärdas och jag hoppas verkligen att det brittiska ordförandeskapet som inleds i början av nästa år, kommer att bidra till att framsteg görs inom detta område. Jag är också oroad över hur utsatta de personer är som arresteras och hålls i häkte i väntan på rättegång, i medlemsstater där de inte är medborgare. Dessa personer hålls ofta kvar extremt länge på grund av rent tekniska problem. Det kan gälla översättning av dokument eller olikheter mellan de rättsliga förfarandena i de olika medlemsländerna. Naturligtvis skall personer straffas om de är skyldiga, men de skall inte hamna i en värre situation än de hade gjort i sitt eget land. Om jag sedan får gå vidare till Europol - som fyller en nödvändig funktion och som vi måste stödja - är det mycket viktigt att alla medlemsstater så snart som möjligt ratificerar konventionen så att vi kan gå vidare. Organiserade internationella kriminella organisationer har i sig ett övertag. De bryr sig inte precis om gränser, subsidiaritet, nationella straffrättsliga skillnader osv. De agerar fritt medan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter alldeles för ofta arbetar med bakbundna händer. I utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, talade för några månader sedan några av de italienska åklagare som var inblandade i korruptionsrättegångarna i Italien. De nämnde att när det gällde att få information från andra medlemsstater till utredningen, var de ibland tvungna att skriva mängder av brev och sedan vänta i månader, och till och med år, innan de fick svar. Kan ni föreställa er ledaren för en internationell kriminell organisation vänta ett år, eller skriva 26 brev, innan han får svar från någon av sina kumpaner? Jag tror inte att hans kumpan skulle bli långvarig om han lät bli att svara på det första brevet! Vi måste se till att våra förfaranden och system för brottsbekämpning kan konkurrera effektivt med de kriminella internationella strukturer vi ser i dag. Jag kan dock inte kan stödja förslaget att Europol skulle tilldelas en större roll som omfattar operationella verksamheter, förrän vi har infört ordentliga strukturer för ett demokratiskt politiskt ansvar för dess verksamheter, vilket uppenbart inte existerar i dag. Vi måste också ha inrättat ett system för utredning, där en oberoende polismyndighet tar emot alla anmälningar om Europol som kan komma från medlemsstaternas medborgare. En sådan oberoende anmälningsmyndighet skulle inte vara mindre effektiv än medlemsstaternas egna, förhoppningsvis mer effektiv. Slutligen kan jag säga att de brittiska labourmedlemmarna i detta parlament kan stödja alla dessa betänkanden, med undantag för det andra betänkandet av Orlando där vi kommer att avstå. Vi kan inte stödja den stärkta roll som föreskrivs kommissionen, och set förekommer också komplikationer i den rättsliga ställningen som föreslås, avseende Förenade kungariket. Där finns svårigheter som måste undersökas. Herr ordförande! Sedan den begynnande europeiska integrationsprocessen år 1957 proklamerade en allt tätare union för de europeiska folken som målsättning, har det hänt mycket. Det har hänt mycket och vi har privilegiet att i dag ibland oss ha ett exceptionellt vittne, minister Fischbach som i dag, som representant för rådet - något rådet tyvärr inte har skämt bort oss med när vi debatterar frågor av intresse - kan vittna om sin långa erfarenhet i Trevi-gruppen, trots hans ringa ålder. Vi har kommit långt sedan det inledande ögonblick när målsättningen om en union för Europas folk slogs fast. I dag är målsättningen som slås fast i Amsterdamfördraget att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Emellertid - andra kolleger har sagt det innan jag - detta område med frihet är mycket mer en fri rörlighet för varor och tjänster än för personer. När det gäller personers fria rörlighet innebär det också till en del brottslingars fria rörlighet. Ännu finns inte de tillräckliga instrumenten som krävs för att bekämpa den fria rörligheten för brottslingar. Därför, förutom att välkomna den nya lydelsen av artiklarna 29, 30 och 31 i fördraget, dvs. den betydande ändring som slås fast i de tidigare artiklarna K.1, K.2 och K.3, där målet om förverkligandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa slås fast, kan vi reflektera över följande: efter att ha uppnått mycket på det ekonomiska området kommer vi nu till kärnan, kärnan i det europeiska bygget, en kärna som är hård att tugga, det är värdeområdet. Vi kan inte längre gå framåt - och detta har Bontempi sagt och Orlando har betonat det - utan att komma överens om frågor som, då de berör grundläggande medborgerliga rättigheter, handlar om värden. Vi måste veta vad organiserad brottslighet är och, som Pradier framhöll mycket bra, att kampen mot den organiserade brottsligheten måste anpassas efter den rådande verkligheten. Det handlar inte längre bara om organiserad brottslighet av ekonomiska skäl utan också organiserad brottslighet av politiska skäl inom Europeiska unionen, det vill säga, terrorism. Och i denna riktning, i de fyra gemensamma åtgärder som läggs fram - förutom det utmärkta betänkandet av Cederschiöld, som tyvärr på denna punkt bibehåller tvetydigheten i handlingsplanen - har det luxemburgska ordförandeskapet haft modet att gå utanför den trånga ram som gällande rätt enligt Maastrichtfördraget ger oss, och använda vad man nu vill uppnå med Amsterdamfördraget. Det handlar inte alls om att göra till gemenskapsfråga, utan om att reflektera över vilka dessa värden är och utifrån det, över sättet att bekämpa detta onda för de europeiska medborgarna. Herr ordförande! Jag skulle främst vilja göra en första anmärkning: rådet samråder för en gångs skull med parlamentet inom ramen för den tredje pelaren, och det gläder mig. När det gäller handlingsprogrammet om den organiserade brottsligheten kan vi inte annat än att ge vårt samtycke till att en samordnad och samstämmig gemenskapsreaktion eftersträvas, och till förstärkningen av polis-, rättsoch tullsamarbetet. Självklart är det nödvändigt att uppmuntra upprättandet av direkta band mellan de straffrättsliga myndigheterna i medlemsstaterna, som ett första steg på vägen mot ett gemensamt rättsområde. Samtidigt är det viktigt att bevara kanalen för de nationella enheter som arbetar med Europol, för att undvika informationsspridning. När det gäller det efterfrågade centrala systemet för rättslig kontroll, torde man exakt tydliggöra vad det skulle innebära. Man får inte glömma att Europol framför allt är en polisiär struktur. Vi håller emellertid med om att metoderna för specialundersökningar på sikt bör harmoniseras. Men däremot ställer majoriteten av min grupp säkerligen inte upp på idén i ändringsförslag 14, som har lämnats in av Gruppen de Gröna. Att legalisera försäljningen av droger är sannerligen inte tillräckligt för att hindra kriminella organisationer från att få del av vinsterna från den handeln. Tobaken och alkoholen säljs fritt, och ändå! Om ett sådant ändringsförslag antogs skulle vi vara tvungna att lägga ner vår röst för hela det här betänkandet. Däremot delar vi Bontempis rädsla för att de existerande banden mellan den organiserade brottsligheten och korruptionen innebär risker för rättsstaten och de demokratiska institutionernas stabilitet. Vi är nöjda med att man erkänner den politiska betydelsen av debatten om det rättsliga samarbetet, och att man i Europa inrättar instrument som gör det möjligt för undersökningsledarna att upprätta en direkt kontakt med kolleger i andra länder, då de konfronteras med problem som är förbundna med den organiserade brottsligheten. Vi stöder dessa första steg på vägen mot inrättandet av praktiska instrument som syftar till att effektivisera det internationella rättssamarbetet. Det huvudsakliga förslaget i Orlandobetänkandet, om internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten, gäller däremot den centrala roll som borde tilldelas kommissionen i den tillfälliga utvärderingsprocessen, en roll som rådet har anförtrott medlemsstaterna. Vår grupp kan inte acceptera det, och om den här bestämmelsen accepteras kommer vi att lägga ner vår röst för hela det här betänkandet. Herr ordförande! Kampen mot organiserad brottslighet står högt på den politiska dagordningen i Europa i dag. Det är bra att vi koncentrerar våra krafter på att kämpa mot sådan gränsöverskridande brottslighet som de enskilda länderna inte klarar av. Men alltid när Europa vidtar kraftfulla åtgärder mot kriminalitet, finns det risk för överdrifter. Det gäller också för detta förslag om kriminialisering av deltagande i vissa organisationer. Trots att aktiviteten ökar, måste vi alltid se till att det finns rätt till ett effektivt försvar, dvs. att man är oskyldig till motsatsen har bevisats, och att man skall ansvara bara för det som befinns vara gjort avsiktligt. Därför kommer vår grupp att stödja ARE-gruppens ändringsförslag nr 18. Vi vill betona rättsstatsprincipen. Europeiska unionen vill ju att länder som ansöker om medlemskap i unionen skall respektera denna princip. Då får vi allra minst glömma den själva; vi skulle i så fall vara väldigt dåliga läromästare. En del av rättsstatsprincipen är också legalitetsprincipen i straffrätten, att de straff som stadgas skall vara exakta, och att det exakt skall framgå i vilka situationer man anses ha begått en så klandervärd gärning att straff kan utdömas. Listan på vilken verksamhet som är kriminell är exempelvis inte uttömande i förslaget till gemensam åtgärd och uppfyller därför inte riktigt rättsstatsprincipen. Jag frågar mig också om vi inte utsträcker det straffrättsliga ansvaret för långt i utskottets ändringsförslag 12, som innebär att personer är straffbara om de har deltagit i en viss typ av organisation, även om de inte varaktigt eller djupgående har ingått i organisationens struktur. Om vi jämför med de förslag som finns, t.ex. om att denna straffbarhet skall gälla för personer som deltagit i exempelvis datoriserad brottslighet, kan det bli en för stark kriminalisering. Herr ordförande! Den gemensamma handlingsplanen, de fyra-fem betänkandena och samtalen anser jag verkligen i vissa fall innehåller intressanta idéer och förslag men de har också en gemensam grund, en gemensam logik. De bemöter problemet "organiserad brottslighet" på nationell och europeisk nivå ensidigt , endast med metodologi, filosofi, alltså hämmandets praktik . Herr ordförande! Jag anser att det är arbete till ingen nytta. Med denna metodologi har organiserad brottslighet diskuterats här i årtionden och den har inte rentvåtts, den har inte begränsats bestämt, men den har utvecklats och i dessa dagar är den gigantiskt stor. Problemet är alltså att undersöka på ett kombinerande sätt och om ni så vill koncentrera den huvudsakliga vikten på förebyggande. Alltså att se att det växthus i vilket den organiserade brottsligheten föds är den bestående ekonomiska, sociala och politiska ordningen i våra länder. I denna planteras denna organiserade brottslighet, växer och blir jättelik, på europeisk och nationell nivå. Låt oss inte glömma det. Problemet måste undersökas med detta som grund. Låt oss inte heller glömma att denna brottslighet är sammankopplad med polisiära, juridiska och beslutsfattande myndigheter, även med politiska ledningar och regeringar. Låt oss inte glömma narkotikakretsens, vapensmugglingens, invandringens kraft, alltså det moderna arbetet. Vi tror, herr ordförande, på kombinationen av dessa två metoder. Förebyggande nu direkt och, naturligtvis, de repressiva åtgärder som påbjuds, men med försiktighet. Ty jag är rädd för att den utbredning ni föredrar kommer att vara en förevändning för att skapa en friheternas vakt och bevakare av de fås privilegier, en liten vinningslysten minoritet bestående av etablissemangets intressen. Herr ordförande! För att bekämpa den internationella brottsligheten finns Interpol. Därför är det ganska märkligt att Cederschiöldbetänkandet inte med ett enda ord nämner Interpol. Tyvärr får jag intrycket att förre Interpolordföranden, tillika förre svenske rikspolischefen, Carl Persson, hade rätt när han häromveckan offentligt menade att EU: s insatser mot internationell brottslighet delvis är ett onödigt dubbelarbete. Cederschiöldbetänkandet kräver bland annat en centralt beslutad harmoniserad strafflagstiftning, dvs. en centralstyrd enhetsstat av ett slag som man trodde hade hamnat på historiens skräphög. Så bygger man inte ens en förbundsstat - i USA är ju strafflagstiftningen inte totalharmoniserad. Naturligtvis finns det en del bra förslag i betänkandet som vi kommer att stödja. Vi kommer dock att rösta nej i slutomröstningen om Cederschiöldbetänkandet, eftersom vi är anhängare av en seriös kamp mot internationell brottslighet, ett stärkt Interpolsamarbete. Vi vill emellertid inte medverka till att göra EU till en centralstyrd polisstat. Herr ordförande! Jag skulle vilja ta upp att Orlando med sina vackra argument för modernisering och anpassning till de nya förhållandena föreslår förnekandet av den grundläggande rätten till våra rättigheter. Alla våra nationella förordningar ser det som ett brott att tillhöra en brottslig organisation medan den som Orlando föreslår oss är att göra så att detta brott erkänns utan att det längre finns något brott. Detta är att öppna dörren för häxjakt, det innebär europeisering av det italienska rättssystemet, som är en katastrof, som har satt tusentals oskyldiga personer i fängelse i långa månader, många år. Detta är "justitialism" , peronism, det skulle innebära en katastrof för Europa. Vår grupp kommer självfallet inte att rösta för detta betänkande som föreslår ett mycket bekvämt sätt att eliminera det verkliga problemet, narkotikan, som i dag utgör cirka 80 procent av den organiserade brottslighetens affärer. Vi fäster därför kollegornas uppmärksamhet på nödvändigheten av att skyndsamt legalisera denna verksamhet, för att ta bort 80 procent av maffians intäkter. Jag skulle likaledes vilja inbjuda Orlando att anmäla mig för deltagande i en kriminell organisation. Tillsammans med Marco Pannella och andra kolleger i mitt parti under de gångna veckorna har jag delat ut hasch på Roms gator. Jag har gjort det helt öppet, jag kommer att göra om det och många av oss kommer att göra om det, för detta är i dag det verkliga problemet: legalisera handeln, produktionen och distributionen av all narkotika. Herr ordförande! Det är bra, att vi i dag talar utförligt om den organiserade brottsligheten, och vi kommer allt oftare att behöva göra det. Det hänger ihop med att den analytiska reflektionsnivån om det egna agerandet hos dem som organiserar brotten fortfarande är högre än hos många som även här i kammaren håller söndagstal om den. Till debatten måste också höra att vi kommer överens om vad organiserad brottslighet betyder. Jag skall förtydliga det med ett exempel. Bakom en väskstöld i en storstad kan två saker ligga. Dels kan det röra sig om ett enstaka dåd av en narkoman, som vill skaffa sig pengar för inköp av droger. Det är ingen organiserad brottslighet. Men det kan också hända, att en grupp specialister flugits in, som systematiskt bearbetar denna stad, stjäl kreditkort, senare på kvällen redan sitter i flyget över Atlanten, medan kurirer transporterar dessa kreditkort till andra världsdelar, där de sedan används. Man kan få cirka 25 000 ecu för dem. Tjuvgodset omsätts sedan via en professionell häleriorganisation i pengar, pengarna samlas in och med hjälp av en teknik för att tvätta pengar slussas de in i det normala ekonomiska kretsloppet. Då har vi att göra med organiserad brottslighet, och denna skillnad måste beaktas. Det bör också höra till diskussionen, att vi gör klart för oss, att det finns skärningspunker mellan det så kallade normala samhället och den organiserade brottsligheten. Vad menar jag med detta? Det som gör kampen mot pengatvätt så svår, är det faktum att den teknik som används för detta inte skiljer sig på något sätt från det som skattesmitare gör, när de vill tvätta sina svarta pengar vita. Och därför finns det också i politiken ett skyddsgarde av människor, som förhindrar en striktare lagstiftning i sina klienters intresse. Det är de människor, för vilka bankhemligheten är viktigare än bikten, även om de går till kyrkan på söndagarna. Till denna diskussion måste också höra, att vi gör oss klara över våra svagheter. En entydig svaghet är, herr rådsordförande, att det först nu finns en studiegrupp för high-tech-kriminalitet och den organiserade brottslighetens tillämpning av modern teknologi. I vilken värld har då ministrarna hittills levt? När man vet, att den organiserade brottsligheten förfogar över mycket pengar och uppvisar företagsstrukturer, då är det uppenbart att dessa organisationer kan köpa sig specialister och tekniker och även modern teknologi. Och det gör de också! De har gjort det i flera år! Det är på tiden att vi börjar fundera över hur vi skall kunna göra vissa teknologier mer säkra mot missbruk. Det måste finnas en debatt som är jämförbar med den som vi förde för de så kallade dual use -produkterna på försvarsområdet. Det är produkter som man kan använda för olika saker, och vi måste därför bekymra oss om var de finns. Jag nämner två exempel: De apparater som man behöver för att helt och hållet kunna förfalska kreditkort, kan man utan vidare licenser godtyckligt köpa på den fria marknaden. Ingen bryr sig om vart dessa maskiner tar vägen. Medan vi mycket noggrant ser till att ingen får tag i det papper som man kan trycka pengar med, så bekymrar sig ingen om plastikpengarna. Det är motsägelsefullt! Ett andra exempel: Vi har nu ett förslag till kommissionen, hur man skall handskas med kryptering. Näringslivet vill inte ha några inskränkningar. När jag läser detta papper, då har näringslivets ståndpunkt helt och hållet kommit till uttryck inom kommissionen, och säkerhetsaspekterna kommer i andra hand. Detta får vi inte tillåta. Herr ordförande! Det handlar om mänskliga varelser. Pedofili och utnyttjande av barn, vapenhandel, narkotikahandel, korruption, penningtvätt och bedrägeri är typiska för en civilisation som i våra dagar har tappat de högre värdena, och som dör, som Paul Valéry säger, till följd av sina instinkters död, de principer som låg till grund för det civila livet, relationerna mellan människorna. Det är nödvändigt och brådskande att med ett gemensamt ingripande visa vilken väg vi skall ta för att ta oss an 2000-talets utmaningar. Vi behöver skapa en solid och giltig bas för att bekämpa fenomen som i dag har en trist aktualitet som slaveri, vilket är en typ av organiserad brottslighet utan skrupler, med världsöverspännande omfattning, och som i dag genom massimmigration till Europa försöker importera olyckliga som blir lurade och tvingas resa tillbaka till hemlandet, liksom pedofili och övergrepp mot barn. En spegel av en mycket trist verklighet, som utnyttjar svagare kategorier, och sådana som är i stort behov av skydd mot utlevelsen av omänskliga instinkter. Slutligen söker vi anpassa fakta till de stora orden och unionen försöker sätta på pränt ett system för polissamarbetet, i ett försök att utrusta sig med en gemensam straffrättslig politik. Dessvärre gör den det, eller försöker göra det, utan att först koppla in parlamentet och utan att lyckas hitta en lämplig avvägning mellan mellanstatligt samarbete, enligt vår mening numera passerat, och harmonisering av strafflagstiftningen i medlemsstaterna, en väg där det för övrigt återstår mycket att göra. Den organiserade brottsligheten utgör en verklig motmakt. För att den skall kunna bekämpas effektivt är det nödvändigt att förbereda ett system av giltiga och av alla erkända normer, med ett rättsligt samarbete som från den mellanstatliga sfären övergår till den gemenskapliga avdelningen och förutser verkningsfulla straff som inkluderar straffrättsligt ansvar, dvs. fängsligt förvar eller utvisning. Så kan vi inleda ett system för kampen, som blir effektivare ju mer det är kapabelt att som bas ha ett system av absoluta värden, anpassat till kraven från den tid som vi lever i. Herr ordförande, ärade ledamöter! Först vill jag också gratulera föredragandena till dessa betänkanden. Såsom redan har framhållits är det ingen som kan undgå svårigheten att bekämpa den organiserade brottsligheten, som utnyttjar den fria rörligheten för egendom, kapital, personer och tjänster, liksom teknologiska innovationer. Enligt min mening anser jag att tillfället har kommit för att överge de traditionella modellerna för kamp mot brottsligheten, baserad på gamla idéer om ogenomträngliga gränser, och använda metoder baserade på ett tätt samarbete mellan de rättsväsen, polis och tull bortanför våra nationella gränser. Vi får inte glömma bort att de europeiska medborgarna har ett grundläggande intresse av att den offentliga och privata säkerheten är garanterad och därför anser jag att det är Europeiska unionen som bör ansvara för kampen mot den organiserade brottsligheten genom ett förstärkt rättsligt och polisiärt samarbete. Så tas det upp i de politiska inriktningarna i handlingsplanen, där dessutom behovet slås fast av att förbättra tillämpningen av redan vidtagna åtgärder, i synnerhet de som avser utlämningar, och gynna utvecklingen av förebyggande åtgärder. Jag är överens med föredraganden Cederschiöld om behovet av att främja och intensifiera informationskampanjer om följderna av de brottsliga organisationernas verksamhet och framför allt främjandet av effektiva åtgärder mot de villkor som gynnar en benägenhet att stödja den organiserade brottsligheten. Emellertid beklagar jag djupt, vilket också min kollega Palacio Vallelersundi betonade tidigare, att en klar definition av den organiserade brottsligheten saknas i handlingsplanen. Vi får inte glömma att den organiserade brottsligheten omfattar ett stort antal typer av brottslighet. Enligt min åsikt borde en komplett definition av den organiserade brottsligheten, och genom att följa det som fastslås i Amsterdamfördragets artikel K.3, punkt e, ta upp vilka faktorer som utgör brotten och straffen inom området för organiserad brottslighet, terrorism och handel med droger. De organiserade brottslingarna begår allvarliga brott, de är farliga kriminella som skadar de demokratiska institutionerna och bidrar till en ökad känsla av otrygghet bland medborgarna. Den organiserade brottsligheten handlar inte enbart om det vi skulle kunna kalla "kriminella affärsmän" . Dess mål är inte enbart pengar och vissa ekonomiska fördelar, utan våldet som beklagligtvis inramar terrorismen. Dock anser jag avslutningsvis att denna debatt i generella drag utgör ett viktigt steg och en viktig politisk markering och jag insisterar på att de europeiska medborgarna behöver ett svar på sina krav om effektiv rättvisa. Således bör vi presentera en corpus iuris för allmänheten som erbjuder en effektiv lösning på samarbetsproblemen i området för bekämpning av den organiserade brottsligheten. Och, ärade ledamöter, jag anser att med denna gemensamma åtgärd har vi tagit ett viktigt steg även om vi fortfarande har lång väg att gå i kampen mot den organiserade brottsligheten. Herr ordförande! Jag vill gratulera föredraganden och säga att det verkligen är på tiden att vi för denna debatt i parlamentet. Ju mer vi pratar, ju mindre verkar vi dock få gjort i frågor som denna. Det kriminella brödraskapet över hela Europeiska unionen har enorma resurser - resurser som är ofattbart stora även i jämförelse med Europeiska unionens budget. De används till mutor, korruption och fritt flöde av narkotika och tvättade pengar inom hela gemenskapen. I min egen valkrets fanns det för några år sedan ingen vilja att ta itu med narkotikaproblemet i delar av vår innerstad. Den senaste tiden har dock den irländska regeringen börjat göra motstånd mot narkotikamagnaterna. Innan dess gick folk ut på gatorna. Folk visste vilka narkotikalangarna var. De visste vilka människor som tvättade pengar. De visste exakt vad som pågick men verksamheten syntes inte. Regeringen har nu inrättat en "Criminal Assets Bureau" . Det innebär att de har konfiskerat förmögenheter och spärrat bankkonton inom hela Europeiska unionen som tillhör det kriminella brödraskapet i Irland. Tyvärr finns ytterligare en faktor, nämligen systemet för skydd av vittnen. Några av de tyngsta brottslingarna blir vittnen och erbjuds därigenom mycket överseende domar. Systemet för skydd av vittnen har en fram- och en baksida. Ärligt talat tror jag inte att systemet är särskilt rättvist eftersom vissa av de tyngsta brottslingarna går fria. Fyra eller fem tunga förbrytare kan få milda domar för att ytterligare en annan skall kunna fällas. Vi måste se över just den aspekten av lagstiftningen. Fru ordförande! Den organiserade brottsligheten har en mycket stor förmåga att anpassa sig till situationen för att utvidga sin egen verksamhet. För närvarande är människohandel en av de mest lukrativa verksamheterna. En kommers som å ena sidan tjänar till att stärka näten av sådan kriminell verksamhet och å andra sidan självklart även är källan till avsevärd profit. En mycket svag punkt är i dag Italien, vars kuster är föremål för en invasion utan like. Jag slår larm i detta parlament med tanke på att den italienska regeringen tenderar att förringa situationen, ja till och med skickar den ut de egna regeringsmedlemmarna för att säga att allt är i sin ordning för att genomföra Schengenavtalet. Allt detta motsvarar inte verkligheten: det är en okontrollerad och ohanterlig situation. Vidare svarar den italienska staten med verbala försäkringar men vidtar betydande åtgärder som faktiskt är ägnade att gynna okontrollerad invandring av personer till italienskt territorium. Via Italien invaderar dessa massor av desperata, inte bara desperata utan även bönderna i brottslighetens schackspel hela Europa, först Norditalien och sedan hela Europa. Det behövs alltså en ordentlig övervakning och jag uppmanar därför parlamentet att verkligen göra sitt yttersta för att motverka detta fenomen. Herr ordförande! Trots de luckor som föredraganden avslöjar bör vi ställa oss positiva till handlingsprogrammet mot den organiserade brottsligheten, som när allt kommer omkring syftar till att agera mot en typ av brottslighet som tilltar i omfattning tack vare utvecklingen av den inre marknaden. För det gäller att den fria rörligheten för personer, varor och kapital inte skall gynna, utan vår vetskap, en inre marknad för droger, bedrägerier, prostitution, illegal vapenhandel, människohandel, penningtvätt... jag räknar inte upp fler. Att en juridisk definition av begreppet internationell brottslighet harmoniseras, om inte introduceras, i alla nationella strafflagar, verkar för mig vara en nödvändig förutsättning för att ett sådant handlingsprogram skall kunna verkställas på ett bra sätt. För hur kan man planera att organisera en effektiv kamp mot en fiende som är dåligt definierad, dåligt identifierad? Borde man dessutom inte först bättre utnyttja befintliga medel, innan man tänker ut nya metoder för att kämpa mot den organiserade brottsligheten? Betänkandet förespråkar mycket riktigt att man skall prioritera förbättringen av samarbetet mellan medlemsstaterna. Medlemsstaterna har ännu inte undertecknat de existerande konventionerna om bestraffning och tillnärmning av straffrättsliga förfaranden, och utnyttjar inte alla möjligheter som de här konventionerna ger, genom att åberopa hänsynstaganden till den nationella suveräniteten. På det område där resultaten visar sig vara otillräckliga, trots ett förstärkt samarbete, behövs en harmonisering. I det här fallet borde man planera för en successiv tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser och ett fastställande av miniminormer. Det är uppenbart att förbrytarna som är delaktiga i den organiserade brottsligheten drar maximal nytta av motsägelserna mellan de olika systemen, och av medlemsstaternas betänkligheter inför att samarbeta. Det är alltså hög tid att kampen mot den här typen av ständigt stigande brottslighet samordnas på europeisk nivå. Handlingsprogrammet som har lagts fram för oss utgör ett steg i rätt riktning. För övrigt har två betänkanden redan betonat nödvändigheten av en förstärkt åtgärd: Schulzbetänkandet om skyddet av barn mot sexuellt utnyttjande och Redingbetänkandet om kampen mot terrorismen. Trots de intressanta framsteg som Amsterdamfördraget innehåller, är samarbetet mellan ordningsmakterna och de straffrättsliga systemen långt ifrån tillfredsställande, eftersom framstegen alltför ofta stöter på hänsynstaganden till den nationella suveräniteten. Man glömmer att frånvaron av ett effektivt samarbete på unionsnivå inte gagnar medborgarna, utan endast de kriminella. Bara när vi förstår att antalet nationella problem som nu endast kan lösas på europeisk nivå ökar, bara då kan vi verkligen kämpa effektivt mot den organiserade brottsligheten. Herr ordförande! En minut i talartid är naturligtvis inte allt för mycket tid för att ta upp fyra eller fem betänkanden och jag måste därför inskränka mig till ett enda beaktande. Mina erfarenheter från mitt eget land är ju att myndigheterna systematiskt ger efter för brottslingarna. I stora städer som Bryssel finns det gator och kvarter där polisen inte längre får ingripa, dit inte ens kollektivtrafiken kan åka längre och där de hederliga medborgare som stannar kvar, det vill säga de som inte har resurser att fly, överlämnas till djungelns lag. De betänkligheter jag hyser är alltså att när myndigheterna inte vågar, eller inte vill, ta sig an sådana små lokala problem, hur skall de då våga ta upp kampen mot den internationella brottsligheten. Kort sagt, det första problemet vid bekämpandet av brottsligheten är inte alls att Europeiska gemenskapens befogenheter fortfarande ligger i sin linda - och för övrigt är jag inte själv för en sådan överföring av befogenheter till gemenskapsnivå, utan endast för ett långtgående samarbete mellan medlemsstaterna. Problemet är en fråga om inställning och politisk vilja att bekämpa brottsligheten. Jag säger att den politiska viljan och den inställningen tyvärr inte står att finna i Europa i dag, medan den finns i till exempel en sådan liten stadsstat som Singapore, där man helt lyckats utrota brottsligheten. Herr ordförande! Med några snabba reflexioner skulle jag vilja stödja det värdefulla arbete som har lagts ned av de föredragande, som har redovisat sitt arbete för oss på ett skickligt sätt. Det första som jag skulle vilja understryka är att ämnen av detta slag, framför allt den inställning som vi ger dem, knyts direkt till mer allmänna frågor som vi behandlade även i går under debatten om den bedömning som skulle göras av Amsterdamfördraget. När vi gör allmänna reflexioner, är vi alltid lyhörda för teman som politisk integrering av Europeiska unionen, men det är senare när vi behandlar problem som dessa som vi visar den verkliga viljan och förmågan att gå i riktning mot unionens politiska enhet. Från denna synpunkt anser jag att det utförda arbetet - detta är tror jag även min regerings åsikt - är mycket viktigt men det behövs mer mod. Nu räcker det inte längre med samarbete mellan medlemsstaterna. Vi behöver finna kraft att föra en inre säkerhetspolitik, bekämpa brottsligheten, men även inom andra viktiga områden som t.ex. skatterna, för att gå i riktning mot harmonisering, mot ett mer homogent system av regler som gör det möjligt för oss att konkret angripa och lösa de verkliga problemen. Jag tror att detta är den knut som vi måste arbeta med genom att förfina även de texter som förberetts och genom att arbeta för den nära framtiden, för att analysen och den sociala bedömning som vi gör av dessa fenomen även skall åtföljas av konkreta åtgärder i riktning mot harmonisering. Efter att ha sagt detta skulle jag vilja tillägga det som enligt min åsikt är de verkliga prioriteterna. Vi bör försöka att göra en ansträngning och identifiera de ämnen som vi kan angripa på europeisk nivå och skilja ut dem från andra ämnen, som däremot kan lösas genom samarbete mellan medlemsstaterna. Jag skall peka ut tre: det första berör oss direkt och det är kampen mot bedrägeri mot gemenskapen. I denna sektor behöver lagstiftningen harmoniseras. Inom unionen finns endast tre länder som har infört bedrägeri mot gemenskapen i strafflagen. Med tanke på att vi alltid sätter bedrägeri högt på listan, börjar vi med att förebrå dem som inte har gjort sin plikt på denna punkt. Det andra ämnet är kampen mot brottsligheten på området för människohandel, eller den illegala invandringen. Av detta problem kan vi inte göra en karikatyr som Formentini gjorde, för problemet är allmänt. Brottslingarna importerade en tid cigaretter, i dag narkotika och människor. Det tredje ämnet är penningtvätt. Dessa är de tre stora frågor som man måste bearbeta med större mod, även med hänsyn till det viktiga arbete som de föredragande har nedlagt. Herr ordförande! Korruption hotar vårt samhälle, organiserade brott hotar det, kumulerad risk utgår därför naturligtvis ur samspelet mellan korruption och organiserad brottslighet. Vi frihetliga har i Österrike alltid uppträtt mot korruptionen i Österrike, och det gäller alla slag. Vi är kända för det. Vi välkomnar därför principiellt handlingsplanen- särskilt jag ur brottsmålsdomarens synpunkt -, men framför allt också framstöten att i hela unionen skapa brottsrubriceringar för bekämpandet av aktiv och passiv bestickning även inom den privata handelns område. Den internationella utvecklingen och den årliga bedrägerirapporten tydliggör behovet av lämpliga regler i medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser och av möjliggörandet av internationella åtal. Vi har visserligen dogmatiska förbehåll mot straffrättsligt ansvar för juridiska personer och är i motsats till föredraganden Bontempi av den åsikten, att man av demokratipolitiska hänsyn borde föredra en mellanstatlig överenskommelse. Herr ordförande! Jag hoppas att denna debatt uppfattas av allmänheten för vad den är, bortom frågor om teknik, juridik och befogenhet. Det är ett samordnat svar som vi vill ge det behov av säkerhet och legalitet som våra medborgare har. Det är ett gemensamt åliggande som vi i dag tar på oss, genom denna debatt, att föra en kamp mot brottsligheten, en brottslighet som kan utnyttja vårt regelsystem, demokratin för att försätta den i ett kristillstånd. Jag sa att det är ett allvarligt svar, för med denna debatt lämnar vi provisoriet med icke samordnade åtgärder och svarar med en handlingsplan. 30 rekommendationer, av vilka några redan har omvandlats till precisa gemensamma åtgärder, är bara små lappar av en gemensam konstruktion. Detta är meningen med ett val som å ena sidan är strategiskt, å andra sidan en insats, som kan komma att mätas och utvärderas. Men allvaret innebär att man även bör redovisa luckorna i, och gränserna för denna konstruktion. Jag tycker att det som tynger mycket är bristen på en bestämd harmonisering, en klar definition av den organiserade brottsligheten, vilket gör allt svagare, inte så mycket för att man inte lyckas definiera brottsligheten utan snarare för att det är svårt att definiera organisationen. Men det skall även nämnas - och det underströk föredraganden och det upprepade kommissionär Gradin - oförmågan att identifiera orsakerna och alla strategier av förebyggande typ. Detta är vi även skyldiga som svar till de personer som har kommit för att föra en dialog med oss i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter. Jag talade om ett allvarligt svar och jag tillägger även ett balanserat. Detta parlament söker och värderar framför balansen, en balans mellan en effektiv kamp mot brottsligheten och kravet att denna kamp aldrig får skada medborgarnas grundläggande rättigheter. Det finns ingen motsättning, nämnde Bontempi, utan det är en konstruktion av ett legalitetssystem. Det är en balans som alltid skall upprätthållas, och instrumenten som vi i dag godkänner, från den ömsesidiga utvärderingen till kontaktpunkter till ansökan om rättshjälp, är legalitetens instrument. Som italienska säger jag, med tanke på att Italien flera gånger har varit uppe på tapeten, endast en sak: vi vill inte exportera nödläget till Europa, inte heller lagar eller flyktingar, utan vi anser att just med ett effektivt samarbete kommer vi alla att vinna fördelar inom detta område, inte minst Italien. Herr ordförande! Colombo Svevo har rätt, och även jag vill säga följande: ett allvarligt och balanserat svar, en god cirkel som börjar denna förmiddag, en cirkel av samarbete mellan parlament, råd och kommission. Och här vill även jag uttrycka min uppskattning till minister Fischbach och kommissionär Gradin. Ett allvarligt och balanserat svar som försöker förena - för förenade måste de vara - de krav som ett europeiskt samarbete ställer och respekten för de enskilda ländernas lagstiftning. En respekt i första hand för rätten, en rättvis process, jämbördiga, snabba processer där oskuld presumeras. I andra hand identifieringen av deltagande i en kriminell organisation. Medverkan i brottet bör vara direkt, visst, och det bör vara personligt. Men frågan är: vari består brottet att delta i en kriminell organisation? Brottet är deltagande i en kriminell organisation, att organisera sig för att begå brott. Det är för detta som vi är här. I annat fall skulle vi inte ha anledning att tala om kriminell organisation. En sista hänvisning till citatet - som redan har gjorts och som även finns i ett ändringsförslag - beträffande fenomenet med sådana som samarbetar med rättvisan, överlöparna. Rådet och utskottet för medborgerliga frioch rättigheter talar inte om överlöparna, för vi anser detta vara ett mycket komplext ämne, kontroversiellt och laddat med många tvetydiga element som inte kan behandlas på ett fullständigt sätt med ett ändringsförslag. Det är därför som jag anser det vara olämpligt att föra in det i denna diskussion, inom en ram som är organisatorisk och som vill förbli organisatorisk, seriös och balanserad, just som Colombo Svevo sa. Herr ordförande, mina damer och herrar! I slutet av denna debatt finns det tillfälle att visa på att organiserad brottslighet endast kan bekämpas framgångsrikt i ett gemensamt europeiskt rättsområde. I denna riktning visar också den föreslagna gemensamma åtgärden att inrätta ett europeiskt rättsnät, som vi godkänner. Det som vi behöver är så att säga en juridisk inre marknad. Vi upplever ju, att rättens Europa liksom flåsande haltar fram efter ekonomins Europa. För det inomeuropeiska näringslivet har alla gränser redan sänkts, och vittgående avlägsnats. Men rättsgränserna i Europa försvaras med seg envishet. Det leder till att varor, tjänster och kapital kan utbytas fritt, men de rättsliga instrumenten för skydd av den ekonomiska handeln blockeras vid gränserna. Varför egentligen? Varför är det egentligen inte möjligt att överlämna betalningsföreläggande från en tysk domstol direkt i Frankrike? Varför skall ett italienskt vittne inte kunna inkallas direkt av en belgisk domstol? Det påstås att den nationella suveräniteten talar däremot. Jag vill inte bli missförstådd. Jag är för att nationalstaten existerar, och vi kommer att behöva den både länge och väl som organisationsmodell för att utföra offentliga uppgifter. Men nationell suveränitet måste tjäna medborgaren, alltså här skydda hans rättigheter och friheter. Där den inte gör det, måste den granskas. När vid tillfälle nationell suveränitet uppbådas mot det direkta rättsliga samarbetet, då är det helt enkelt en vrångbild av nationell suveränitet, och har egentligen ingenting med den att göra, utan är snarare ett intyg på bakåtsträvande enstöringstänkande. Ibland kan man till och med upptäcka drag av juridisk rasism. Man är mot en främmande rättsordning enbart därför att den är främmande och inte ens egna. Och ändå är rättsstatligheten fast och säkert förankrad i alla medlemsstater i Europeiska unionen. Det finns alltså överhuvud taget ingen anledning till varför tyskar inte skulle kunna kallas inför rätta som vittnen, varför domar inte skall kunna delges direkt. För detta behöver vi nu praktiskt genomförbara lösningar. Dessa frågor måste lösas praktiskt. Detta sker inom det europeiska juridiska nätet, som vi av den anledningen eftertryckligt understödjer! Herr ordförande, rådsordförande, kommissionär och kolleger! Jag vill tacka så mycket för ett gott samarbete, för vänliga ord och för ett ganska omfattande arbete. Tiden tillåter inte att jag sammanfattar hela debatten. Därför går jag bara in på några få punkter som jag tycker att det finns anledning att framhålla. En punkt gäller det civila samhället, dvs. de förebyggande åtgärderna som kommissionär Gradin tog upp, och som också har berörts av flera andra, de sociala synpunkterna. De fanns inte med i högnivågruppens dokument, men dem har jag tagit med i mitt betänkande och vill understryka. Till Gahrton, som inte ens har visat intresse genom att stanna kvar, vill jag kort säga att jag tycker att han använder denna kammare för inrikespolitiska debatter. Hans onyanserade inlägg tycker jag inte ens är värt att bemöta i detta sammanhang. Jag vill dock ha detta till protokollet. Till Thors, som tyvärr inte är här, vill jag säga att hennes synpunkter är helt tillgodosedda i betänkandet. Det tar nämligen upp precis det som hon efterlyste, dvs. avsikt, uppsåt och aktivt deltagande när det gäller kriminella organisationer. Det finns alltså med. Avslutningsvis vill jag i korthet säga att punktskatterna och bidragen är det som vi skall bära med oss från denna debatt. Dessa frågor måste komma i fokus. Vi kan inte låta skattebetalarnas medel hamna i brottslighetens fickor. Jag hoppas att debatten leder till att vi med starkare och intensivare insatser härifrån samt med intensifierat samarbete med kommissionen och rådet fortsätter att driva mot en, som Nassauer sade, " juridisk inre marknad" . Herr ordförande! Som avslutning på denna debatt skulle jag vilja understryka tre punkter. För det första är det viktigt att man har valt denna session för att inleda en ny fas i Europeiska unionens och parlamentets arbete för att bekämpa brottsligheten. Jag tror att debatten har varit mycket nyttig och att den har givit oss villkoren för att korrigera eftersläpningarna och ingripa på ett bättre sätt i framtiden. För det andra tycker jag att man mycket lite har visat på att vid insatsen av nya instrument införs dessa från regelverk som skiljer sig från det italienska. Jag skulle vilja erinra om att straffbarhet för korruption inom den privata sektorn, som är en viktig aspekt av förnyelsen, är ett element av stor betydelse. Den finns inte i många regelverk, den existerar inte i vårt regelverk och därför visar dess införande att Europa förändras till det bättre genom erfarenheter som har mognat under årens lopp. Slutligen skulle jag vilja erinra om att det är en sakrosankt sak att bibehålla den balans mellan kraven på säkerhet och kraven på frihet som Colombo Svevo talade om. En annan är att misskreditera, instrumentellt och med information som är helt och hållet falsk, en erfarenhet som har medgivit att man effektivt bekämpar korruptionen och maffian i vårt land. Jag uppmanar alla att acceptera balans och inte instrumentalisering, om vi skall göra detta på allvar. Herr ordförande! Naturligtvis skulle jag först och främst vilja tacka alla ledamöter som talat och som med sina inlägg har gett liv åt och berikat den debatt som jag i dag har haft äran och privilegiet att närvara vid. Till alla de som har angett en tämligen kritisk ton i förhållande till ett antal förslag i föredragandenas olika betänkanden, skulle jag vilja säga att fenomenet organiserad brottslighet slutgiltigt bör bekämpas med en mängd åtgärder, handlingsplaner och initiativ som sträcker sig långt utanför gemenskapens område, långt utanför Europeiska unionens område. Eftersom den organiserade brottsligheten är ett globalt fenomen, kräver det, på europeisk nivå, svar från Europarådet. Eftersom den organiserade brottsligheten är ett globalt fenomen kräver det, på internationell nivå, ett svar från Förenta nationerna, en organisation som samlar hela världssamfundet. Det är tydligt att vi i dag har tagit ett viktigt steg i rätt riktning, men vi får inte göra oss illusioner. Det skall stå klart att det här steget är blygsamt i förhållande till våra ambitioner, som också är rådets och medlemsstaternas ambitioner. I dag vet vi med säkerhet att medlemsstaterna, var och en för sig, inte längre kan, inte längre har förmågan att med egna medel garantera sin inre säkerhet. Det är därför som vi alla bör, med samma generositet och solidaritet, slå samman våra åtgärder, medel och instrument för att kämpa mot den organiserade brottsligheten på europeisk nivå. Jag skulle vilja svara indirekt på ett antal inlägg - från Schulz, Roth, Nassauer och Reding - genom att säga dem att det självklart finns många orsaker som i dag förklarar varför vi inte, under de två, tre, fyra senaste åren har gjort de framsteg vi ville göra efter Maastrichtfördragets tillkomst. Det huvudsakliga problemet beror på att frågor om den allmänna ordningens säkerhet djupt berör den nationella suveräniteten. Det gäller alltså att långsamt, men säkert och bestämt, ändra på mentaliteterna i de olika medlemsstaterna, att se medlemsstaterna definitivt bestämma sig för en gemenskapsåtgärd inom området för det rättsliga samarbetet, samt ett polisiärt samarbete som är mycket mer intensivt och mycket närmare. Jag håller med alla de som starkt uttalat sig för en gemenskapsåtgärd, men, mina damer och herrar, man kan aldrig hoppa över etapper, hoppar man över ett steg kommer man inte någonstans. Det är därför vi först måste börja med att tillnärma lagstiftningarna, så som de nu ser ut i de olika medlemsstaterna. Låt oss först tillnärma lagstiftningarna, när det gäller brottsrubriceringar och påföljder som är direkt förbundna med olika lagöverträdelser, olika brott, olika förbrytelser. Det är det första vi bör göra innan vi skall gå mot gemenskapsrättslig lagstiftning som rör rättsligt och polisiärt samarbete. Problemet med dubbel straffbarhet, själva problemet med protektionismen inom området för rättsliga och inrikes frågor, kommer inte längre att uppstå då man i tillräcklig utsträckning har harmoniserat de nationella lagstiftningarna. Då skulle man kunna drömma om en överföring av befogenheter från nationell till överstatlig nivå, på EU-nivå. Mina damer och herrar, herr ordförande, jag begär inte bättre. Jag tror att det borde vara vårt sikte, det borde vara vårt mål. Jag måste säga er att Corpus iuris ; alla idéer kring en " gemenskapsåklagare" , kring polisaktioner som borde vara gemenskapsaktioner, visst är helt och hållet relevanta. Men eftersom man kommer att vara tvungen att övervinna hinder som är av nationell art och som, än en gång, är beroende av traditioner som är djupt förankrade i mentaliteterna i medlemsstaterna, måste man ha tålamod, det nödvändiga och tillräckliga tålamod som man måste ha för att röra sig framåt i den riktning som parlamentet önskar. Med Europol som exempel har många ledamöter velat visa att man fortfarande är långt ifrån en gemensam politik i fråga om polisiärt samarbete. Och ja, jag kan bekräfta att vi fortfarande är långt ifrån det, men det hänger också samman med det faktum att en majoritet av medlemsstaterna inte är beredda att avstå från sina egna polisstyrkor eller att överge något led i det polisiära befogenhetsområdet till förmån för ett överstatligt, europeiskt befogenhetsområde - och genom att läsa utkastet till Amsterdamfördraget en gång till kan ni för övrigt själva göra samma konstaterande. Men målet står kvar. Den tyske förbundskanslern Helmut Kohl fick idén till Europol, och hans första idé var inrättandet av en europeisk polisstyrka. Vi måste ta ett steg i taget för att nå dit, men det hindrar inte att vi i utkastet till Amsterdamfördraget redan har försett Europol med operativa befogenheter - jag säger inte verkställande befogenheter. Under tiden fram till att Amsterdamfördraget träder i kraft, skulle Europols agenter kunna ingripa som ett komplement till de åtgärder som leds av polisstyrkorna inom de olika medlemsstaternas befogenhetsområden. Ni förstår att det fortfarande är långt, mycket långt kvar till verkställande befogenheter. Här ser ni anledningen till att immunitetsproblemet inte uppstår just nu, till den grad att man där skulle behöva se ett exempel på missbruk av befogenheter. Inte alls, och jag tror att den tyska regeringen har gjort rätt i att säga, att förutsatt att man för närvarande håller sig till de operativa befogenheterna, så har man inte behov av att i grunden diskutera principen om enheterna. Men det problemet kommer att uppstå på nytt så snart Europol slutligen kommer att förses med verkställande befogenheter. Jag tror att vi rör oss mot en europeisk arkitektur där frihet och säkerhet går hand i hand, eller - och jag tror att Roth hade rätt i att påminna om det - så måste man se till att det blir en bra balans mellan medborgarnas legitima önskan om frihet, i denna vår Europeiska union, och deras inte mindre legitima önskan om större säkerhet. Och jag tror att det här handlar om en balansövning, en ytterst känslig balansövning, som vi måste förbereda oss inför. I vilket fall som helst måste vi garantera människors frihet, men vi måste se till att den friheten slutar där andras frihet börjar. Vi måste alltså vara uppmärksamma så att vars och ens säkerhet, som är en förutsättning för den individuella friheten, alltid och under alla omständigheter garanteras. Det är det som gemenskapens lagstiftare har förpliktat sig till. Till sist, mina damer och herrar, herr ordförande! Ingenting tjänar till att konstatera att vi har gjort rätt, att vi har gjort framsteg, att rådet och parlamentet äntligen är beredda att gå framåt tillsammans, att tillsammans göra framsteg i samma riktning, om det, vilket är fallet, existerar så många juridiska instrument på gemenskapsnivå, på Europarådsnivå, på FN-nivå, som tveklöst har accepterats och ratificerats av medlemsstaterna, men vilkas kvalitativa utvärdering, bl.a. genomförandet i de olika medlemsstaterna, i enlighet med de undertecknade förpliktelserna, fortfarande skjuts upp. Det är den frågan som uppkommer just nu, och jag kan redan nu säga er, att ett antal länder som väntar på att ansluta sig till oss, som t.o.m. finns med på listan över den första gruppen kandidater, också kommer att få den uppgiften. Fru kommissionär, den uppgiften kommer att vara ytterst svår och känslig och det är upp till kommissionen och rådet att se om de här länderna, praktiskt sett och när det gäller genomförandet, är beredda att ansluta sig till oss och att integreras i vår gemenskap, en rätts- och säkerhetsgemenskap. Herr ordförande, mina damer och herrar! Det har verkligen varit ett nöje för mig att kunna följa den här debatten av hög kvalitet, som visar att parlamentet inte bara är vuxen sin uppgift inom ett område som det traditionellt sett inte har sysslat med, men som det kommer att göra, utan att det också verkligen har förstått att den uppgiften omfattar ytterst viktiga frågor för Europeiska unionen och dess medborgare. (Applåder) Herr ordförande! Jag vill liksom minister Fischbach tacka för en bra och bred debatt. För att spara tid vill jag i stort ansluta mig till de kommentarer som minister Fischbach gjorde, så att vi också skall hinna med nästa debatt under förmiddagen. Jag ber att få tacka kommissionär Gradin. Jag förklarar härmed debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag klockan 12.00. Prioriteringar för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-367/97) av Nassauer för utskottet medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, om utkastet till rådets resolution om fastställande av prioriteringar för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor under tiden 1 januari 1998 till tidpunkten före Amsterdamfördragets ikraftträdande (10021/1/97 - C4-0426/97-97/0910(CSN)). Herr ordförande, mina damer och herrar! Debatten om rätten och de inrikespolitiska prioriteringarna rör sig denna gång på en något förändrad nivå, eftersom den inte förs enbart på grundval av det fortfarande gällande Maastrichtfördraget, utan samtidigt har utkastet till Amsterdamfördraget för ögonen. Därför siktar ju också - helt och hållet förståeligt - rådets resolutionsförslag på tidpunkten för Amsterdamfördraget som slutpunkt för denna prioriteringslista. Jag skulle, rådsordförande Fischbach, jämväl vilja uppmana till granskning av om man inte skulle kunna bibehålla den vanliga årsfristen för granskning av dessa prioriteter, om det skulle visa sig att tidpunkten för ikraftträdandet av Amsterdamfördraget låter vänta på sig. Ty som den föregående debatten har visat, är detta ett område av tilltagande vikt för hela Europeiska unionen. Den första slutsatsen måste vara att man intensivt måste fortsätta med arbetena på detta område, trots det hotande Amsterdamfördraget. Visserligen kommer man att råka på de svårigheterna, att man, förnuftigt nog, genast måste sikta på Amsterdamfördragets nya rättsinstrument, eftersom man eventuellt måste företa förändringar efter ikraftträdandet. Ni har, herr rådsordförande, och detta förtjänar uttryckligen att framhävas, mycket ärligt och i mycket god tid, hållit Europaparlamentet underrättat om Ert arbete. Ni har kommit med det glädjande förslaget, att Europaparlamentet redan med föregripande av Amsterdamreglerna principiellt skall höras, och inte enbart i verksamhetens viktigaste aspekter. Vi har förstått att uppskatta detta mycket väl. Men jag vill nu också göra ett påpekande adresserat till oss själva: Vi måste bemöda oss om att organisera våra tidsfrister så att vi inte fördröjer förfarandet. Jag vill göra ett andra påpekande. Med Amsterdam kommer vi att ha betydligt större lagstiftande rättigheter. Jag tror att vi måste ägna mer uppmärksamhet åt kvaliteten i våra lagstiftande texter, än som hittills varit fallet. När jag till exempel tittar på parlamentets ändringsförslag till lagstiftande texter, så leder de i regel alltid till en närmast dramatisk förstoring av ursprungligen förhållandevis knappa och precisa texter. Detta uppstår genom mycket god politisk vilja, men med det resultatet att texterna blir långa, oöverskådliga och oförståeliga, vilket ju alltid blir ännu tydligare hos oss på europeisk nivå. Kort sagt, vi åstadkommer med detta förfarande ett bidrag till floden av normer och en svårförståelighet i lagen, vilket vi i andra sammanhang beklagar. Vi måste vara noga med att också våra lagstiftande texter blir knappare och mer precisa. Jag vill nu ägna mig åt några detaljer i prioriteringslistan. Herr rådsordförande! Det vore bra, om en ny prioriteringslista kunde säga någonting om, vad som hänt med de gamla prioriteringarna. Lite resultatkontroll skulle vara bra för alla deltagande. Man kunde skriva in vad som uppnåtts och vad som inte uppnåtts, och av vilka orsaker något inte uppnåtts. I den frågan har vi tyvärr anledning att om och om igen visa på att fri rörlighet för personer i Europeiska unionen inte uppnåtts i den i fördraget fastställda omfattningen. Kommissionen har under tiden gjort sina hemläxor i form av Monti-direktiven. Det är nu rådets sak att finna ett svar på kommissionens förslag. Den tredje punkten: Vi har just ägnat oss åt det rättsliga nätet. Det är det hittills enda lagstiftande uttrycket för det område för frihet, säkerhet och rättvisa, som vi alla gemensamt vill ha. Det måste vara möjligt att bygga ut detta nät nu med kännbar verkan för medborgarna. Europol kommer förmodligen igång nästa år och kommer att kunna ta upp sitt arbete. Sedan får utvecklingsarbetet mot nya nivåer för Europol inte stå tillbaka. Det ber vi er om, herr rådsordförande! Herr ordförande! Även jag vill tacka det luxemburgska ordförandeskapet för det goda samarbetet. Jag vet inte om man faktiskt kan tala om prioriteringar på denna lista. Det är snarare ett sammelsurium, som står i en viss kontrast till rådets faktiskt resultat. Det är sant att på det rättsliga området måste rådets mål bli mer ambitiösa. De måste hålla jämna steg med den inre marknadens utveckling, om vi verkligen vill skapa ett utrymme för frihet, säkerhet och rättvisa, som det heter i Amsterdamfördraget. Varför skall i själva verket parter, vittnen, anklagade, sakkunniga inte kunna inkallas, som om vi vore ett land? Varför skall personlig inställelse av parter inte kunna ordnas, som om vi vore ett land? Varför inte? Låt mig beröra ytterligare en punkt, som gäller längden av och kostnaden för gränsöverskridande procedurer. Det finns om detta en studie av kommissionen från år 1995. Kostnaderna och längden av gränsöverskridande rättstvister leder till att vi får att göra med en ren rättsvägran. Det är praktiskt taget utsiktslöst att med hänsyn till längden, med hänsyn till kostnadsriskerna, påbörja en process på andra sidan gränsen. Här ser jag en verklig prioritering, ty det har i mellantiden blivit ett hinder för den inre marknaden. Låt mig hänvisa till ytterligare en sak. Det är utomordentligt beklagligt att regeringskonferensen i Amsterdamfördraget inom detta samarbetsområde - det civila området - endast tilltror parlamentet att vara medbestämmande vad gäller visumpolitiken, och detta först om fem år. Med tanke på de ömkliga resultat som rådet på detta område hittills har uppnått, kan man egentligen inte förstå detta. Jag är säker på att Europaparlamentet kunde bidra till att vi kommer fram till väsentligt bättre resultat. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag delar kollegan Nassauers uppfattning, att man med tanke på utgångsläget efter Amsterdamkonferensen, och med tanke på herr Fischbachs samtycke - jag har redan sagt det en gång - kan hoppas, att de kommande ordförandena kommer att hålla Fischbachs ord och säga: Vi skall tillämpa Amsterdam redan nu och genomföra det obligatoriska samrådet med Europaparlamentet. Detta kräver av Europaparlamentet en konsekvent och omfattande reform av arbetsordningen. Annars kommer vi inte att kunna bemästra vårt arbete. Ni uttryckte det mycket elegant, herr Nassauer. Jag vill säga det på mitt eget något mer drastiska sätt. Mycket av det som vi här producerar, kunde man lika gärna låta bli att göra. Visserligen ändrar det inte på det faktum, att det i prioriteringslistan - kollegan Rothley betecknade det som ett sammelsurium - inte finns någon röd tråd. Jag vill påpeka att jag har det intrycket, att när det gäller prioriteringslistan så vet rådet inte riktigt var det skall lägga tyngdpunkten. Därför tar jag till att börja med fasta på att det näraliggande är de politiska områden som kan genomföras, som befinner sig i ratificeringsprocessen, vars slut är överskådligt. Jag kommer än en gång tillbaka till Europol, minister Fischbach. Där måste jag definitivt säga emot er. Jag uppskattareEr mycket, och jag vet att ni är en konsekvent försvarare av rättsstaten, men ni kan inte stå här och säga, vad gäller immunitetsprotokollet, att eftersom de fortfarande inte har några operativa befogenheter, så kan vi i dag överlåta denna immunitet på dem. Vilket ju i omvänd bemärkelse betyder, herr minister, att om de någon gång får de operativa befogenheterna, då kommer vi att ta dem ifrån dem igen. Så tolkar jag det. Det är synd att ni inte har någon mikrofon; därför upprepar jag det som ni nyss sade. Ministern sade: "Det har jag inte sagt." Tack så mycket, herr minister, det ville jag nämligen höra. Nu säger jag er, att denna immunitet behöver man i dag inte längre ge poliserna. Jag skall också säga er varför. Insamlandet av data är också ett ingrepp i den medborgerliga grundläggande friheten. Det får de redan göra i dag. Till detta måste jag säga er: Överallt där polisorgan bildas, herr Nassauer - Ni är nu ändå tidigare inrikesminister - överallt där polisorgan bildas, där måste det finnas två saker parallellt. Om ett polisorgan skapas med möjlighet att ingripa i den medborgerliga friheten, då måste det finnas garantier för rättsvägarna och parlamentarisk kontroll. Detta finns det inte här. Sedan vill jag också här säga er, att när det gäller insamlande av data som rör privata vanor, ras, härkomst, sexuella preferenser, allt detta får Europoltjänstemännen nämligen vackert samla in, så handlar det mycket väl om data och förhållanden, där den enskilde medborgaren som berörs av Europols handlande måste ha en möjlighet att få veta och kontrollera, vad som händer med hans data. Om Ni alltså söker en prioritering, herr minister, rekommenderar jag rådet att det så snart som möjligt drar bort immunitetsprotokollet i dess nuvarande form ur verksamheten. För övrigt vill jag citera Nassauers betänkande, som godkändes med stor majoritet i detta parlament: Vi kräver som Europaparlament, att alla följeprotokoll till Europol, innan de lämnas till ratificeringsprocessen, skall framläggas för samråd med Europaparlamentet. Då borde man genast börja med immunitetsprotokollet. Ni har mycket riktigt skrivit in i prioriteringarna att asylpolitiken under de närmaste åren kommer att i dramatisk omfattning bli föremål för europapolitiska debatter. Jag ber därför om att rådet redan under kommande år kommer med konkreta föreställningar om hur man vill ta itu med harmoniseringen av asylpolitiken tekniskt och innehållsmässigt. Och det säger jag med all tydlighet i vår grupps namn, ty vi kommer att göra asylpolitiken till en tyngdpunkt för arbetet i vår grupp. Vad gäller innehållet vill jag säga er, att jag utgår från, åtminstone så länge ni, herr Fischbach, fortfarande är ordförande för rådet, att rådet inte dukar under för frestelsen att tro - enbart därför att asylpolitiken är ett delikat, ömtåligt tema på den nationella nivån, som man gärna vill bli av med -, att den kan skjutas över på Europa, för att där sätta miniminormerna ännu lägre, vilket man på den nationella nivån inte har klarat av. Det är en asylpolitik som vi inte kommer att acceptera! Herr ordförande, fru kommissionär, ärade kolleger! Jag är inte pessimistisk som den kollega som just talade. Tvärtom, i min grupps namn, Union för Europa, vill jag uttrycka en mycket stor tillfredsställelse med detta betänkande, som fastställer prioriteringen i samarbetet i rättsliga och inrikes frågor från den 1 januari 1998 till tidpunkten för Amsterdamfördragets ikraftträdande. Rådets resolution förstärker betydelsen av att främja frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen i enlighet med rättens och politikens grundläggande principer. Det är följaktligen nödvändigt att varje ansträngning görs i denna riktning av alla medlemsstater, som alltid är de huvudsakliga uttolkarna, motorn så att säga i varje reform. Jag vill gratulera rådspresidiet till att det för första gången har givit Europaparlamentet tillfälle att uttrycka sin egen synpunkt på innehållet i rådets resolution. Vi inom UPE-gruppen håller med rådet om behovet av att i listan inkludera prioriteringar som kampen mot terrorismen, bedrägeri och den organiserade brottsligheten och vi håller med om vikten av att vidta nödvändiga åtgärder för att Europol så snart som möjligt får sina befogenheter när det gäller detta. Jag hoppas för övrigt att rådet i enlighet med punkt 8 i resolutionen i alla medlemsstater säkrar en förbättring av det rättsliga samarbetet. Till sist, herr ordförande, skulle jag vilja uppmana både rådet och kommissionen att arbeta i närmare kontakt med Europaparlamentet, för att förverkligandet av de tre pelarna på vilka unionen grundas skall bedrivas på ett samlat, parallellt och raskt sätt, men framför allt enligt de riktlinjer som medborgarna vill. Herr ordförande! När vi talar om prioriteringar i rättsliga och inrikes frågor så måste vi konstatera att det fattats många beslut inom det området de senaste åren. Absolut. Det är bara ett allvarligt problem med de beslut som fattats. Till en stor del är det efterbildad lagstiftning, imitationslagstiftning. Det är inga direktiv, som vi känner igen dem från den första pelaren i Europeiska unionen, utan det är rekommendationer och den sortens saker. Problemet är att det är fullkomligt oklart i vilken utsträckning de åtgärder som vidtagits verkligen införts på nationell nivå. Herr ordförande! Rådet och kommissionen måste sammanställa en översikt om detta: i vilken utsträckning har de beslut som fattats på unionsnivå även införts i den nationella lagstiftningen? En sådan översikt borde även kunna tas upp i parlamentet, tycker jag. Herr ordförande! Det har fattats många beslut. Det är också många beslut som inte fattats, bland annat mycket viktiga sådana. Om jag tittar på området asyl- och invandringspolitik till exempel så frågar jag rådet och kommissionen: vart har ett beslut om en rättvis bördefördelning med avseende på hemlösa tagit vägen? Snart kommer Algeriet att explodera och det finns inga beslut med avseende på detta. Vart har en ordentlig organisering av Europeiska unionens yttre gränser tagit vägen? Det har man pratat om i sex, sju år nu. Prioritetsschema eller inte, nu börjar det bli dags att det fattas beslut. Herr ordförande! Det talas allt mer om inrättandet av ett europeiskt magistratämbete, offentliga åklagare på europeisk nivå. De skulle då få sköta kontrollen över Europol och liknande. Det tycker jag inte verkar särskilt önskvärt eftersom den kontrollen av Europol måste ske från politiskt håll. Min fråga är till slut, och därmed avrundar jag mitt inlägg: vill rådet och vill Europeiska kommissionen utarbeta en rapport om inrättandet av ett europeiskt magistratämbete med dess för- och nackdelar? Herr ordförande! Detta betänkande är liksom de tidigare betänkandena ett uttryck för några teknikaliteter som man kan ansluta sig till. Jag är i stort enig med det som Rothley sa på dessa punkter. Men det väsentliga för mig är att detta är en ögonblicksbild av en utvecklingsprocess. Det är så att säga EG: s väg från en gemensam marknad till en unionsrätt eller - som Nassauer sade under den tidigare debatten - rättens inre marknad. Det är en integrationsprocess som - vilket i allt väsentligt kommit fram i denna debatt - innebär en nedmontering av de nationella institutioner och rättstraditioner, som till exempel det danska rättssamhället bygger på. Detta kan utläsas i både herr Nassauers betänkande och i de tidigare danska betänkandena, och slutscenen kan man ju se i Amsterdamfördraget. Det föreliggande förslaget gäller ju bara fram till Amsterdamfördragets ikraftträdande. Och på sidan 6 i betänkandet står att " Amsterdamfördraget medför avsevärda förändringar inom EU-fördragets hittillsvarande tredje pelare och förser medlemsstaternas samarbete i rättsliga och inrikesfrågor med en ny rättslig grund" . Den prioritering vi nu talar om finns så att säga att föregripa detta, och det vi ser som slutpunkten i denna utvecklingsprocess - när vi tar det som en ögonblicks bild - beskrivs ju också ganska klart i Cederschiölds betänkande, som för mig är en skräckbild, men uppmuntran för andra, till exempel kommissionär Gradin, i det att detta betänkande går in för en harmonisering av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser. Det är det som är slutpunkten i denna utvecklingsprocess och den sker, märk väl, utan att de nationella demokratierna har möjlighet att reagera. Mina damer och herrar, jag vill verkligen understryka en grundläggande synpunkt och det är att en mycket väsentlig del av varje demokratis kvalitet mäts utifrån graden av den öppna kontroll som kan utövas över polis och straffinstitutioner. Jag kan konstatera att på en lång rad avgörande punkter bryter dessa förslag, dessa prioriteringar, likaväl som de tidigare betänkandena, mot denna grundprincip, till exempel Europolkonventionen, som bara överlåter kontrollen till detta parlament, inte de nationella parlamenten, och till EG-domstolen, inte till de nationella domstolarna, vilket till exempel den danska grundlagen föreskriver. Herr ordförande! Jag tror att jag redan har förbrukat min talartid. Ni skulle ha avbrutit mig. Jag var inte uppmärksam, ursäkta mig för det. Jag skulle helt enkelt vilja säga att jag självklart gläder mig åt Nassauers utmärkta betänkande. Det handlar helt enkelt om ett vägledande program. Det är inget definitivt program. Med ett maximalt antal åtgärder, ett maximalt antal projekt och ett maximalt antal initiativ, vill rådet utöva alla påtryckningar för att nå fram till så konkreta och avgörande resultat som möjligt. Det handlar alltså om att arbeta, och att arbeta med tydlighet och envishet för att nå fram till resultat. Detta är vad vi vill säga med det här programmet. Vi har förverkligat ett stort antal punkter som fanns med i programmet från 1996, vilket var det första, men som var ett tvåårigt program. Det här, hoppas jag, kommer inte att sträcka sig längre än till januari 1999, då vi alla hoppas att Amsterdamfördraget definitivt skall vara ratificerat. Men för Guds skull, anklaga inte rådet för att vilja göra för mycket, våra avsikter är goda och jag tror att man måste hedra oss för det sättet att gå till väga. Herr ordförande! Grundtanken är fri rörlighet för människor i Europeiska unionen, men många fruktar att det blir en fri rörlighet för brottslingar och bedragare. Det var därför som den tredje pelaren kom till i samband med Maastrichtfördraget. Min uppgift i kommissionen är därför att arbeta för att den fria rörligheten för våra medborgare kan förverkligas. Jag välkomnar därför att vi har en särskild debatt om ledamot Nassauers betänkande om prioriteringarna för rättsliga och inrikes frågor. Det handlar om att vi i framtiden tillsammans och bättre skall kunna hantera de problem som vi möter. Jag tänker bland annat på flyktingskap, organiserad brottslighet, knarkhandel, slavhandel med kvinnor och barn samt bedrägerier, korruption och effektivt polissamarbete. När det nya Amsterdamfördraget träder i kraft kommer vi att få nya och ökade samarbetsmöjligheter. Detta är ett viktigt steg framåt. Såväl kommissionen som Europaparlamentet och domstolen kommer att få en starkare roll på tredje pelarens område. Detta är viktigt för att möta den oro som medborgarna känner inför hoten mot deras trygghet och säkerhet. En ökad öppenhet, en större effektivitet samt en bättre demokratisk och rättslig kontroll är nödvändigt för att människor skall känna att det angår dem. I det korta perspektivet skall kommissionen fullfölja arbetet under Maastrichtfördraget. Det gäller bland annat de förslag som nu behandlas i ministerrådet. Här vill jag särskilt peka på kommissionens förslag om admission , dvs. tillträde, tillfälligt skydd, åtgärder mot korruption, kampen mot syntetiska droger, kampen mot slavhandel med kvinnor och kampen mot sexuellt utnyttjande av barn. Kommissionen kommer givetvis också i fortsättningen att aktivt arbeta för att handlingsplanen mot organiserad brottslighet som vi just har debatterat skall genomföras effektivt. I detta sammanhang vill jag också peka på de viktiga samarbetsprojekt som vi har inlett genom de fleråriga arbetsprogrammen, t.ex. Grotius som leder till förstärkt samarbete mellan domare samt åklagare, alltså samarbete inom rättsväsendet, Sherlock som ju syftar till samarbete för att förhindra falska dokument och Oisin som syftar till att poliser kan samarbeta. Alla dessa program bidrar var för sig till att rättstryggheten i Europa ökas. Vidare har vi Stop-programmet som handlar om samarbete mellan myndigheter i medlemsländerna för att bekämpa slavhandel med kvinnor och barn samt Daphne-programmet som ger stöd till frivilligorganisationer som engagerat sig i kampen mot sexuellt utnyttjande och våld mot kvinnor och barn. Båda dessa program har rönt ett mycket stort gensvar. Senare i dag skall parlamentet diskutera ledamot Zimmermanns betänkande om Odysseus-programmet som riktar sig till dem som arbetar med migrations- och asylärenden. Som Nassauerbetänkandet föreslår kommer kommissionen att fortsätta att ta nya initiativ med hjälp av de nya instrument som nu står till vårt förfogande enligt Maastrichtfördraget. Jag förbereder fem olika initiativ, nämligen ett om verkställighet av domar, ett om rättshjälp, ett om försvunna barn och sexuellt utnyttjande av barn, ett om asylprocedurer, vilket efterlystes här i debatten, och ett om kredit- och betalkortsbedrägerier. Självklart kommer jag liksom rådet att se till att konsultera parlamentet om dessa meddelanden. Parallellt med vårt pågående arbete under gällande fördrag förbereder vi oss också för den dag då det nya Amsterdamfördraget träder i kraft. Det arbetet har redan börjat. En av de frågor som måste lösas gäller integreringen av Schengenavtalet i unionssamarbetet. Som en följd kommer unionens regelverk att utvidgas, även om sakområdena inom tredje pelaren i sig inte utvidgas. Det finns konkreta överenskommelser inom Schengen som ännu inte har sin motsvarighet inom EU. Detta får två viktiga konsekvenser. För det första kommer unionen att verka inom ett bredare arbetsfält än i dag. För det andra kommer det utökande regelverket att ställa större krav på säkerhet och frihet för de öst- och centraleuropeiska länder som nu förbereder sig för medlemskap. Schengen blir ytterligare en dimension som måste tas med i de kommande förhandlingarna. Två arbetsgrupper är nu fullt sysselsatta med de praktiska förberedelserna. En grupp ägnar sig åt integrering i unionsarbetet, den andra åt frågan hur samarbetet med Norge och Island skall se ut. I ett långsiktigt perspektiv blir den viktigaste frågan hur vi skall ta oss an de växande utmaningarna på det rättsliga och inrikes området. En av dessa handlar om den internationellt organiserade brottslighetens utveckling i Europa. Det handlar här i högsta grad om att vi lever upp till medborgarnas krav på att vi med kraft bekämpar brottshoten. I detta sammanhang blir Europolkonventionen ett viktig verktyg. Siktet är inställt på att den konventionen skall vara ratificerad före årets slut. Jag hoppas också att medlemsländerna skyndar på ratificeringen av utlämningskonventionen och konventionen om åtgärder mot fusk och bedrägerier. Samtidigt beklagar jag, liksom utskottet, att Haagkonventionen om rättslig prövning vid gränsöverkridande tvister inte har ratificerats av alla medlemsländer. Som jag sade inledningsvis kommer Amsterdamfördraget att innebära att det rättsliga och inrikes samarbetet lyfts upp till en ny nivå. Fördraget innehåller ett ambitiöst femårigt arbetsprogram när det gäller hur frågor om gränskontroll, migration och asyl skall integreras med den första pelaren. Polis- och tullfrågor samt straff- och civilrätt blir kvar inom den tredje pelaren. Även inom dessa områden kommer samarbetet dock att utvecklas t.ex. genom rambeslut. Det behövs enligt min mening en ordentlig överblick av det nya fördragets konsekvenser för de rättsliga och inrikes frågorna. Jag har därför satt igång ett analysarbete som jag tänker presentera för ministerrådet och parlamentet i form av ett meddelande med ett brett innehåll. Jag hoppas att detta meddelande på samma sätt som en vitbok skall tjäna som ett viktig underlag för en genomgripande debatt om hur vi skall förverkliga ett Europa i frihet, säkerhet och rättvisa. Jag tackar kommissionären. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen bör i princip äga rum nu, om inte kommer den att äga rum i kväll. Omröstning Fru ordförande! I själva verket handlar det om tre muntliga ändringsförslag som jag nu på nytt lovar att läsa, vilka har sammanjämkats mellan föredraganden och budgetutskottets ordförande i syfte att klarlägga några aspekter på budget och ekonomisk kontroll. Det första ändringsförslaget är ett tillägg till artikel 4.2 som lyder. "Om underleverantörer används skall dessa väljas ut på grundval av anbudsförfaranden i överensstämmelse med gällande finansiella bestämmelser." Det är alltså en förebyggande åtgärd av allmän karaktär. Det andra ändringsförslaget gäller samarbetet med länderna i Central- och Östeuropa samt Cypern, och lyder: "Omkostnaderna i förbindelse med detta deltagande skall betraktas som extrautgifter i förhållande till programmets finansiella ram" . Det tredje ändringsförslaget, som är en ändring av artikel 7, gäller det faktum att det sträcker sig över två olika budgetplaner, eftersom det gäller ett femårsprogram. Jag citerar: "Denna finansiella ram täcks delvis av budgetplanen för perioden 1993-1999" . Jag ber mina kolleger om ursäkt, men godkännandet av denna åtgärd har gått mycket fort. Men det har varit möjligt att med budgetutskottet, och i enighet med det, integrera och därför ytterst ändra åtgärden med dessa tre muntliga ändringsförslag, förutsatt att parlamentet godtar dem. Fru ordförande! I detta ögonblick kan jag inte se den socialdemokratiska samordnaren, men för den socialdemokratiska gruppens räkning kan jag inte acceptera dessa muntliga ändringsförslag ingivna i sista stund. Budgetutskottets vice ordförande hade lämnat in dessa ändringsförslag. Vid tiden för diskussionen om dessa var utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik enigt. Det gäller budgettekniska preciseringar. Jag yrkar därför på att dessa skall godkännas. Det rörde sig om glömska vid omröstningen i utskottet. Tack, herr Willockx. Var och en har förstått att de här tre muntliga ändringsförslagen på sätt och vis skulle kunna tas med, i varje fall när det gäller principen om de skall tas upp till omröstning. Jag vänder mig alltså till kammaren. Finns det någon som motsätter sig att de här muntliga ändringsförslagen tas upp till omröstning? (Kammaren gav sitt samtycke till inlämningen av de muntliga ändringsförslagen.) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Fru ordförande! Efter att kommissionen hade presenterat ändringsförslag 3 och 14, har rådet ändrat den text som dessa ändringsförslag gällde. Jag betraktar därför de ovan nämnda ändringsförslagen som överspelade, eftersom de inte har att göra med den text som är rådets senaste förslag. Finns det någon som motsätter sig att vi hädanefter betraktar ändringsförslagen 3 och 14 som annullerade? Eftersom ingen gör det, rättar vi oss efter det. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Det finns en rättelse till samtliga språkversioner. Jag vill också meddela er att ändringsförslagen 6, 7, 10 och 11 är ogiltigförklarade. Fru ordförande! Det stämmer att det finns ett antal rättelser, men de räcker inte. T.ex. har ändringsförslag 21 från min grupp återgivits på ett helt felaktigt sätt, till den grad att den uttrycker motsatsen till det vi menar. Och i bästa fall är det i vilket fall som helst fullständigt obegriplig. Det finns också översättningsproblem i den franska versionen. Vårt ändringsförslag 20 har inte alls samma innebörd längre och skulle t.o.m. stärka Orlandos vision, som är rakt motsatt vår. Det finns också andra, bättre exempel, jag skall inte ta upp dem. Mitt förslag är alltså att vi skjuter upp betänkandet till nästa sammanträdesperiod, eftersom det inte kan tas upp till omröstning i dag i sin nuvarande version. Herr Dupuis! Ger ni oss det förslaget å er grupps vägnar? Ja, fru ordförande. Jag skulle vilja höra vad föredraganden anser. Fru ordförande! Jag tror att vi denna förmiddag har visat det luxemburgska ordförandeskapet och även kommissionen uppskattning för att ha gjort det möjligt för parlamentet att uttrycka sin åsikt om ett så viktigt dokument före sammanträdet den 4-5 december. Det skulle verkligen vara egendomligt om vi nu återremitterar detta betänkande. Följaktligen insisterar jag på att man skall fortsätta i enlighet med vad kommissionen begär. Jag tror att saken är klar. Jag skall ta upp Dupuis begäran till omröstning. (Parlamentet förkastade begäran om att skjuta upp omröstningen.) Jag kan försäkra Dupuis att vi mycket noggrant skall kontrollera samtliga språkversioner för att undvika alla motsägelser. Fru ordförande! Jag tackar er för att Dupuis förslag avvisades. Förslagen från radikala europeiska alliansens grupp gick ändå i en helt annan riktning än Orlandos. Men frågan, varför det finns så många språkliga tryckfel, vill jag dock än en gång ta upp, innan vi röstar. Det har nämligen sin orsak. I föregripande av Amsterdamfördraget tillställde oss rådet vänligen dessa texter för att höra vår ståndpunkt med en mycket kort tidsfrist, vilket med tanke på de många översättningarna tidsmässigt är ett stort problem. Men om rådet då gör följande, så fungerar det överhuvud taget inte längre: Det skickar oss en text. Vi utför vårt samrådsförfarande mycket noggrant, och under tiden förändrar rådet sin egen text, utan att konsultera oss och utan att avvakta våra yttranden. Det är ett omöjligt förfaringssätt. Så får man inte behandla parlamentet! (Applåder) Jag ber därför fru ordföranden, att förmedla församlingens dånande applåder till rådet. Tack så mycket! (Applåder) Tack, herr Schulz. Jag skulle önska att rådet direkt kunde höra era anmärkningar. Tyvärr är det inte så, men vi vidarebefordrar dem mycket gärna. Fru ordförande! Beträffande ändringsförslag 12 skulle jag vilja påpeka att utskottet efter omröstningen om ändringsförslaget blev något konfunderat, eftersom rådet hade formulerat en text som för mig verkar bättre. Jag noterar därför att utskottets ändringsförslag tillbakavisades på grund av dess oprecisa ordalag, som gav möjlighet till eventuella juridiska invändningar, för att citera ett uttryck som har använts denna förmiddag. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Man måste med stor tillfredsställelse konstatera att förlikningskommittén har lyckats uppnå en förnuftig och mycket tillfredsställande kompromiss mellan rådet och parlamentet i samband med antagandet av detta direktiv. Det är mycket glädjande att både rådet och parlamentet från första stund varit eniga om att det skall ges en hög grad av skydd för personupplysningar inom ett område som telesektorn, där den teknologiska utvecklingen går mycket snabbt. Trots det har parlamentet i förlikningsförfarandet lyckats införa en ännu högre skyddsnivå, än rådet ursprungligen hade önskat. Som exempel kan nämnas att direktivet utsträckes till att också omfatta juridiska personer. Även bestämmelserna rörande avlyssning och inspelning av telefonsamtal har förbättrats märkbart i förlikningstexten. Det bör understrykas att förslaget till direktiv är en mycket viktig rättsakt, som förtjänar fullt stöd. Betänkande: Secchi (A4-0344/97) Det är inte möjligt att avgöra när EU bäst skall införa helt harmoniserade momsregler, men det rådet inget tvivel om att, om en sådan harmonisering skall ske, måste medlemsstaterna vara mycket väl förberedda på det. Därför är Fiscalis-programmet ett nödvändigt initiativ, som bland annat betyder att nationella tjänstemän får ingående kunskap om gemenskapsrätten. Denna kunskap är en absolut förutsättning om tjänstemännen fortsättningsvis skall kunna ge medborgarna bästa service. En annan aspekt är de många fördelar som man kommer att uppnå genom ett formaliserat samarbete mellan medlemsstaterna på hela avgiftsområdet. Fiscalis -programmet kommer att skapa en solid och förnuftig grundval för framtida harmoniseringar av moms och andra avgifter. Men det betyder inte att medlemsstaterna nu binder sig för någon bestämd tidsram för några sådana harmoniseringar. Fiscalis-programmet, som är tänkt att upprätta samordnade europeiska aktioner till stöd för enskilda nationella system för indirekt beskattning, utgör ett innovativt instrument i den europeiska skattepolitiken. Fiscalis-programmet, som syftar till att harmonisera och samordna det existerande skattesystemet, och vidare att säkra de deltagande administrationernas funktionella enhetlighet, för antagande av det definitiva systemet för mervärdesskatt, men - som föredraganden Secchi mycket riktigt påpekar - det bör representera instrumentet för sammanställning av krav och svårigheter som de nationella administrationerna möter vid slutförandet av de egna funktionerna, och det bör kunna förmedla de erfarenheter som har utvunnits vid genomföranden i andra medlemsstater för samma problem. Som borgmästare i en italiensk kommun och uppmärksam på alla åtgärder för att förbättra den offentliga förvaltningens effektivitet uppskattar jag kommissionens beslut att betrakta utbildningsprogrammet som ett prioriterat mål, och som föredraganden Secchi anser jag att det är lämpligt att utbildningen genomförs även genom utbyte av tjänstemän vid de enskilda skatteadministrationerna. Vidare håller jag helt och hållet med föredraganden om behovet av att skapa ett samarbetsnät mellan de nationella institut och högskolor som verkar inom skatteutbildningsområdet. Jag lyckönskar föredraganden Secchi, och jag ställer mig följaktligen bakom hans betänkande. Betänkande: W.G. van Velzen (A4-0346/97) Numrering är en av de mest synliga aspekterna av telefonin, och det är därför ett område som berör konsumenterna mycket direkt. Kommissionen har, på anmodan av parlamentet, föreslagit en mycket nyttig och förnuftig ändring av samtrafiksdirektivet. Nummerportabilitet är ett område av stor betydelse, och det är viktigt att man snabbt inför ett system, som garanterar en öppen, rättvis och objektiv nummertilldelning på de fasta näten. Föredraganden har helt rätt när han understryker att samma politik med motsvarande regler bör införas på mobilkommunikationsnäten. De nödvändiga åtgärderna skall införas så snart som möjligt för att få önskad effekt och för att ge operatörerna tid att genomföra förändringar och justeringar. Man kan alltså inte hålla med kommissionen om att tiden ännu inte är mogen för regler om nummerportabilitet på mobilnäten. Därför ger jag betänkandet mitt fulla stöd. Betänkande: Cederschiöld (A4-0333/97) Vi anser att betänkandet omfattar ett högst angeläget område för Europeiska unionens framtida arbete. Vi vill med denna röstförklaring framhålla att vi anser att betänkandet på ett antal områden innehåller mer långtgående krav på harmoniseringar än vad som sakligt kan anses vara motiverade utifrån det underlag som handlingsplanen för bekämpandet av organiserad brottslighet medger. Bland annat vill vi framhålla vår tveksamhet till betänkandets krav på: att det sker en harmonisering av straffrättsliga bestämmelser (punkt 12), -att det införs en allmän åklagare på europeisk nivå (punkt 35), -att, utan att egentligen närmare precisera det redan i dag tydliga behovet av stärkt insyn och kontroll, utvidga Europols ställning gentemot de nationella polisstyrkorna (diverse punkter). Betänkandet av Cederschiöld handlar om handlingsplanen för bekämpande av den organiserade brottsligheten. Denna plan utarbetades av högnivågruppen på uppmaning av Europeiska rådet. Det gruppen åstadkommit är i sig lovvärt och med tanke på rådets genomförande verkar planen också ha effekt. Ändå är planen inte alltid lika tydlig. En punkt som får kraftig kritik av föredraganden, fru Cederschiöld, är att det i planen inte skapas någon klarhet i frågan om brottsligheten nu skall bekämpas genom harmonisering av straffrättsliga bestämmelser eller genom förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna, med bevarande av skillnaderna mellan de nationella straffrättsliga systemen. I planen tas det inte ställning till detta. Här har vi också vårt problem. Fast betänkandet siktar på ett pragmatiskt handlingssätt, ljuder ändå också ett önskemål från Europaparlamentet för harmonisering av stafflagstiftningen och åstadkommande av ett stort europeiskt rättsområde. Med detta val är det tydligt att man griper djupt in i medlemsstaternas oavhängighet, deras innersta kärna. Det kommer att bli en extremt jobbig process som man kan undra om den just nu är värd att genomföras. Jag skulle själv hellre välja det pragmatiska samarbetet med bevarande av skillnaderna i de nationella straffrättsliga systemen. I det avseendet att betänkandet och vårt val så tydligt skiljer sig åt tycker vi att vi, trots all sympati för handlingsplanen och betänkandet, inte kan ge betänkandet vårt stöd. Denna avvägning kommer ni för övrigt att återfinna i hur vi röstar avseende de övriga betänkandena i gruppen " bekämpande av organiserad brottslighet" som debatterades i dag på förmiddagen. Jag skulle vilja stödja de rekommendationer Cederschiöld lagt fram. I hennes förslag till resolution sätter hon fingret på de inneboende bristerna och svagheterna i EU: s nuvarande synsätt när det gäller att tackla den organiserade brottsligheten. Den organiserade brottsligheten är en sofistikerad internationell affärsverksamhet. Den känns inte vid några gränser och tack vare sina enorma resurser kan den använda de bästa av hjärnor inom de rättsliga, ekonomiska områdena och inom andra specialområden. EU: s hållning däremot är dåligt samordnad och fragmentarisk, den har för små resurser och verkar på nationell basis. Detta på grund av inrikesministrars chauvinistiska inställning som går ut på att skydda sitt eget lilla "imperium" utifrån förlegade uppfattningar om nationell suveränitet. Dessa attityder måste vi förändra, harmoniseringen måste bli större mellan våra rättsliga och straffrättsliga system och förfaranden, om vi skall kunna vinna kriget mot den organiserade brottsligheten. Varje förståndig människa kan bara chockeras över hur långsamt Europeiska unionens medlemsstater har tagit itu med att slå samman sina krafter och samordna sina åtgärder och förfaranden i kampen mot den organiserade brottsligheten. Globaliseringen av ekonomin och de finansiella kretsloppen gör det möjligt för operatörerna - inbegripet de mest kriminella - att återanvända, dvs. att utan problem och utan kontroll tvätta, de kolossala vinster som kommer från de mest skilda slag av handel: prostitution, droger, vapen. Som var och en vet har kommunismens sammanbrott i Central- och Östeuropa gynnat framväxten av de mest varierande former av gangstermetoder, utpressning och korruption. Den fria rörligheten för personer och kapital inom unionen, i samverkan med teknikens utveckling, har fått gränserna att upphävas för alla, inbegripet för de kriminella, vilket på så sätt främjar all slags handel: bilar, droger och människor. Hur kan man under dessa omständigheter tro att renodlat nationella juridiska, rättsliga och polisiära system kan bemöta den mångfacetterade grova brottsligheten, som till råga på allt blir mer och mer organiserad? Hur kan man acceptera de otroliga dröjsmålen som fortfarande är en betingelse vid begäran om information eller samarbete mellan olika länders domstolar? Hur kan man acceptera att Europol-konventionen ännu inte har ratificerats av alla signatärländer? Det är därför jag gläder mig åt att Europeiska rådet i Amsterdam, den 17 juni i år, antog ett handlingsprogram för bekämpandet av den organiserade brottsligheten. Det är ett första steg i rätt riktning. På samma sätt vill jag välkomna Europarådets insatser för att nå fram till en konvention mot den organiserade brottsligheten som härjar på de internationella marknaderna. Om det finns ett enda område där unionen måste ge prov på sin förmåga att bemöta medborgarnas legitima önskningar, så är det området för personlig och materiell säkerhet. Ett anfrätt Europa har ingen framtid. Det är brådskande. Det är beklagligt att det i betänkandet som handlar om den internationella organiserade brottsligheten inte nämns ett ord om Interpol, som just syftar till att internationellt bekämpa brottslighet. I stället är betänkandet bara inriktat på att, mer eller mindre tydligt, förespråka ett " EU-FBI" , som skall harmonisera polisoch rättsväsendet i EU-länderna i enlighet med corpus iuris som handlar om skapandet av ett framtida gemensamt europeiskt straffrättsligt och juridiskt område. Jag tror inte att denna utveckling är rimlig eller ens lämplig. Det kan knappast vara rimlig att bygga upp ännu en polisorganisation som skall konkurrera med Interpol. I stället borde man intensifiera arbetet med Interpol för att denna organisation med större kraft skall kunna utmana den internationella brottsligheten. Det föreslås vidare att Europol skall ges fler befogenheter, inklusive att Europol också skall omfatta operativ verksamhet - detta trots att Europol uppvisar en otillräcklig parlamentarisk och rättslig kontroll samt har en allvarlig brist på öppenhet och skydd av privatliv och personliga uppgifter. Jag kan instämma i flera av förslagen i betänkandet. Det bästa sättet att långsiktigt bekämpa brottslighet och kriminalitet är att stärka den demokratiska grunden inom barnomsorg, skola, arbetsliv etc. i det civila samhället. Jag vill särskilt understryka vikten av ett förbättrat samarbete mellan medlemsstaterna för att bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten. Jag förespråkar ett intensifierat mellanstatligt samarbete på detta område efter nordisk modell. Det är viktigt att ingen kriminalisering sker utan att uppsåt föreligger. Förslagen om straffbarhet i en så kallad kriminell organisation måste därför ha denna utgångspunkt. Däremot motsätter jag mig centralt beslutade rättsliga samarbetsformer, där huvudsyftet är en harmonisering av lagstiftningen. EU får inte - med Europol som redskap - utvecklas till en centralstyrd polisstat med stora informationssystem som har bristfällig demokratisk kontroll. Mot bakgrund av att betänkandet innehåller flera förslag i den riktningen kommer jag att rösta nej i slutomröstningen. De danska socialdemokraterna har i dag röstat för betänkandet av Cederschiöld då vi anser att en effektiv och förbättrad insats krävs för att man skall kunna ta tag i den växande organiserade brottslighet, som opererar tvärs över medlemsstaterna. Vi har dock betänkligheter mot några av de tillkännagivanden som kommer från föredraganden. Tillkännagivanden som har till syfte att ännu mer dra in överstatliga institutione, r som kommissionen och EG-domstolen, i det rättsliga samarbetet. Det rättsliga samarbetet bör förbli under den tredje pelaren och kommissionen och EG-domstolen skall inte ha ytterligare befogenheter. En straffrättslig harmonisering får inte bli ett mål i sig, och de existerande mellanstatliga instrumentet skall först effektiviseras, innan man tar till nya initiativ. Vi är anhängare av ett effektivt och praktiskt samarbete mellan medlemsstaterna på det rättsliga området. Ett sådant samarbete skulle vara ett starkt motdrag mot den organiserade brottsligheten. Betänkande: Orlando (A4-0355/97) Fru ordförande! Vi har inte kunnat acceptera betänkandet från vår kollega Orlando om genomförandet av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade brottsligheten, eftersom parlamentet, med utgångspunkt i en utmärkt text från rådet, systematiskt har velat överföra prerogativ från rådet till kommissionen. Men nu är det så, att när det gäller ett område som rör staternas viktigaste kungliga befogenheter, är det för oss uppenbart att det är rådet som skall agera, och inte kommissionen, ett administrativt organ med tvivelaktig demokratisk legitimitet. När det dessutom gäller effektiviteten anser vi det mycket mer lämpligt att sätta tilliten till staternas egna åtgärder, eftersom specifika karaktärer, traditioner och rättsfilosofier av nationellt ursprung är så starka inom det här området. Betänkandet ger kommissionen en mycket starkare roll i utvärderingssystemet. Vi anser att det är rådets ordförandeskap som även i fortsättningen skall ansvara för detta arbete. Det är rådet som är och skall vara den högsta beslutande instansen i Europeiska unionen. Vi ser ingen anledning att förstärka kommissionens roll i detta sammanhang. Av den anledningen lägger vi ned våra röster vid omröstningen om detta betänkande. Vår kollega Orlando har gett prov på stridslystnad i de här olika betänkandena. Vi kan bara gratulera honom till det. Tre betänkanden för ett och samma fördärv: den organiserade brottsligheten. Europaparlamentet måste ge prov på sin absoluta bestämdhet i kampen mot alla dessa maffialiknande verksamheter. Maffian stärks i de länder som redan registrerats av enheter med ansvar för kampen mot den organiserade brottsligheten. Man kan undra över vilka gemenskapsmedel som har tagits i bruk för att utrota det här gisslet. Vi är tvingade att konstatera att maffiagrupperna utvecklas, inte bara i Östeuropa, men också inom Europeiska unionen. Jag delar föredragandens rekommendationer om såväl utvecklingsmekanismen som spridningen av förbrytelser och brott. Penningtvätt tas upp, och på denna sista punkt kräver jag också ett slut på hyckleriet. I Europa, eller inom Europeiska unionen, måste vi ge domarna så stora möjligheter som möjligt när det gäller undersökningar, i synnerhet av misstänkta bankkonton, annars är det onödigt att lagstifta och diskutera ytterligare. Europeiska unionen blir mer och mer nogräknad när det gäller de bidrag som delas ut till vissa verksamhetssektorer. Jag hoppas att EU kommer att ge prov på samma omsorg när det gäller att snabbt utnyttja de medel som möjliggör en effektiv kamp mot den organiserade brottsligheten. Om vi inte lyckas kamma hem poäng i det här kriget, kommer Europeiska unionen att förlora ytterligare en del av sin trovärdighet inför medborgarna. Betänkande: Orlando (A4-0349/97) Om vi menar allvar med att vi skall ta itu med den organiserade brottsligheten måste vi först garantera en effektivare samordning inom Europeiska unionen, innan vi på allvar kan börja samarbeta med tredje länder. Mellanstatlighet och brist på insyn är inte rätt sätt att övertyga de europeiska medborgarna om vår föresats att vinna kriget mot den organiserade brottsligheten. Jag anser att det finns många utmärkta förslag i detta betänkande som är värda att ta under övervägande, om vi vill visa de internationella förbrytarna att vi menar allvar. Betänkande: Nassauer (A4-0367/97) Fru ordförande! Nassauerbetänkandet om prioriteringar för samarbetet i rättsliga och inrikes frågor återger Europaparlamentets sedvanliga kliché om den fria rörligheten, som, påstås det, inte skulle existera i unionen så länge den minsta form av personkontroll förekommer vid de inre gränserna. Denna idé har vi redan fått lida mycket för, och den kommer att orsaka oss än mer lidande i framtiden om Amsterdamfördraget ratificeras, eftersom artikel B i den nya avdelningen 3a, i gemenskapsdelen, föreskriver att rådet inom fem år skall besluta om åtgärder " som, i enlighet med artikel 7a, syftar till att garantera att det inte skall förekomma några personkontroller, vare sig det handlar om unionens medborgare eller om personer från tredje land, då de passerar en inre gräns" . Som vanligt försöker det federala Europas förkämpar få folk att tro att det enda som begärs av det är att ett redan fattat beslut skall tillämpas, och att de, juridiskt och moraliskt, inte hade något handlingsutrymme. Men i realiteten stämmer det inte alls, för artikel 7a har aldrig sagt att den fria rörligheten medför frånvaro av kontroll, och ännu mindre att den också skulle gälla för personer från tredje land. Dessutom ställer Amsterdamfördraget, nämnda artikel B, inte upp några förberedelser för avskaffandet av personkontrollerna vid de inre gränserna. Det är endast i artikel A som det erinras om följdåtgärder, men den artikeln gäller ett annat juridiskt problem, införlivandet av Schengen-avtalet, och ingenstans nämns att dessa villkor, som för övrigt tas upp på ett mycket underförstått sätt, skulle utgöra förberedelser. På så sätt riskerar Europas folk än en gång att befinna sig i en fälla, fångade av en Europeisk union som uppfyller den objektiva funktionen att smula sönder deras försvar, då dess mål borde vara att förstärka dessa. Den här fördärvliga utvecklingen för de europeiska institutionerna, som ständigt verkar mot sina egna intressen, bör genast vändas, först och främst genom att Amsterdamfördraget avslås. Annars kommer vi att förlora Europa. Jag välkomnar Nassauers betänkande och jag stödjer dess huvudsakliga rekommendationer. Särskilt bifaller jag förslaget om att Europol skall tilldelas väldefinierade operativa och verkställande befogenheter som slår fast vilka nationella poliskårer som skall vara ansvariga för all verksamhet som genomförs i respektive land. Ett fullständigt operativt Europol är avgörande för att ett framgångsrikt samarbete inom området rättsliga och inrikes frågor skall kunna garanteras. Det är en ren skandal att Europolkonventionen inte ratificerats. Efter Dutroux-skandalen i Belgien var det fullt av aktivitet och det verkade finnas en föresats att garantera att Europol skulle ges möjlighet att utöva nödvändig makt. Verksamheten har dock stannat av och om medlemsstaterna verkligen vill skapa ett medborgarnas Europa måste det ske framsteg inom området rättsliga och inrikes frågor. En utveckling av Europol blir det avgörande provet när det gäller att visa om medlemsstaterna menar allvar och tänker hålla sina löften. (Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.) Situationen i Irak Nästa punkt på dagordningen är debatt om kommissionens uttalande om situationen i Irak. Herr ordförande! Vi alla, hela världen, har andäktigt, tror jag, och noga följt utvecklingen i Irak. Det behöver väl egentligen inte sägas att kommissionen och rådet och sannolikt även parlamentet kommer att vara överens om att Förenta nationerna, generalsekreteraren, säkerhetsrådet skall få allt vårt stöd i sin strävan att få Irak att efterleva de aktuella resolutionerna från säkerhetsrådet. Självfallet är Förenta nationerna och säkerhetsrådet i detta fall den bästa platsen att debattera dessa frågor och att fatta beslut. Jag tror att vi, och ni, med viss lättnad tagit del av de uppmuntrande nyheter som i dag nått oss från Genève, där utrikesministrarna från de fem fasta medlemmarna i säkerhetsrådet igår möttes. Utan att vi vet exakt vad som sades i detalj så verkar det i alla fall som att man där kommit fram till en form av kompromiss som Irak nu måste reagera på. Men en kompromiss som i alla fall skulle bestå i att FN: s inspektionskommitté, Unscom, skall kunna återuppta sitt arbete där i sin ursprungliga sammanställning och att det arbetet alltså ändå kan fortsätta, vilket är av utomordentligt stor betydelse för den säkerhet man behöver att all kapacitet som Irak förfogar över för att producera massförintelsevapen verkligen kommer att avvecklas. Det är tydligt att det skulle kunna få allvarliga följder om konflikten med Irak fortsatte att hänga kvar, inte bara för säkerheten utan säkerligen även när det gäller verkställigheten av resolutionerna om olja mot livsmedel, som jag för enkelhetens skull kallar dem, vilket i sin tur skulle inverka menligt på den humanitära hjälp som kan ges till Iraks befolkning och för övrigt även försvåra hjälpinsatserna i norra Irak. Mycket mer kan kommissionen egentligen för ögonblicket inte säga om det än att uttala sin önskan att de tecken som tyder på att krisen skulle ha avvärjts bekräftas. Jag får just nu i det rådande läget inte definitivt dra den slutledningen men om vi även tar del av de uttalanden och meddelanden som framfördes av den brittiske utrikesministern efter överläggningarna med de fem fasta medlemmarna av säkerhetsrådet och en text som i dag även står att läsa i Telexpress så hoppas vi mycket riktigt att krisen härmed verkligen kan förhindras. Herr kommissionär, jag tackar för er rapport. Vi är naturligtvis mycket glada över att det åtminstone ser ut som om den aktuella krisen avvärjts, fastän det vore en överskattning av Europa och Europaparlamentet att anta, att effekten av dagens sammanträde var så stor, att Saddam här har gett efter. Men jag tror dock att några frågor förblir öppna, inte bara de principiella frågorna, som Ni, herr kommissionär, har ställt. För det första: Är Ni av den åsikten, herr kommissionär, att den nödvändiga gemensamma europeiska hållningen i denna kris kunde åstadkommas snabbt nog? Jag vet att det inte är kommissionens eller kommissionärens uppgift, men jag vill ändå fråga er, om ni som kommissionär vid alla era samtal och bemödanden kunde utgå från, att det finns en gemensam europeisk linje. För det andra: Hur långt har ur er synpunkt den aktuella krisen i Irak att göra med situationen i Israel? Är det intrycket riktigt, som ni också kunde få, att på grund av den israeliska krisen och på grund av intrycket som många arabiska länder har haft att Amerika under dagarna före krisen har utövat för lite tryck, den nödvändiga solidariteten på själva det arabiska området inte kunde åstadkommas? Den tredje punkten som oroar mig och oss alla, är naturligtvis den humanitära sidan. Ty hur mycket vi än - vår grupp, och som jag antar, alla i denna kammare - anser att Saddams agerande är oacceptabelt, på samma sätt som det är oacceptabelt att kontrollen inte är verkligt bra och kan ske tillräckligt effektivt, så befarar vi ändå, att de humanitära aspekterna, särskilt vad gäller barn och hälsoproblem, naturligtvis lider mycket under dessa sanktioner. Jag vill också fråga er om ni har det intrycket, att man tagit hänsyn till de nödvändigaste humanitära aspekterna i det program som ni också nämnt - olja mot livsmedel etc.- eller om man här ändå inte också måste ge nödvändigt humanitärt stöd i större omfattning. Herr ordförande! Jag skulle gärna vilja tacka kommissionären för hans uttalande. Egentligen är det naturligtvis mycket underligt att vår kommissionär måste ge denna förklaring, eftersom vi egentligen borde förvänta oss av rådet att det skulle tala om utrikespolitik här. Men det är bra att det redan nu kommer ett förspel, ett förspel som kommissionären absolut kan stå för. Jag tycker egentligen det är synd att parlamentet inte har tagit chansen att själva ta ett initiativ i riktning mot en taktik. Det var en försiktig resolution som stödde FN: s politik. Jag tror att det hur som helst skulle varit till god hjälp, och även en uppmuntran för rådet att börja arbeta på en gemensam ståndpunkt avseende Irak. Tyvärr har parlamentet låtit denna möjlighet gå sig ur händerna. Jag tror för övrigt att det är mycket viktigt att vi som parlament, i den här sortens utomordentligt farliga frågor, har modet att inte bara i det här fallet utan även när det gäller Kuba och andra frågor själva säga vad vi tycker och på det viset sända en signal även från Europa. Jag antar att vi borde kunna komma överens i sådana frågor. Min fråga avseende Irak, som naturligtvis är en stat med en ytterst brottslig regering, är om inte det också är en uppgift för oss, särskilt eftersom freden i Mellanöstern i ovanligt hög grad hotas av en sådan stat, att verkligen uttala oss om detta. Om jag här hör israelerna säg: vi bor bara på en liten landremsa, ett par bomber, ett par långdistansraketer med biologiska och kemiska vapen av den typ som utvecklas i Irak och det är slutet för oss, då måste vi ta det på allvar. Dessutom, det skulle inte vara första gången som även Europa hotas av långdistansraketer. Det har redan tidigare sagts att Scud-raketer lätt kan nå Rom om de avfyras i Serbien. Det skulle alltså på lång sikt även kunna ske ifrån Irak, det berör oss alltså direkt. Herr ordförande! Jag vill fråga er: har det gjorts tillräckligt när det gäller utrikes handelsåtgärder för att förhindra att Europa även ger näring till produktionen av biologiska och kemiska vapen i Irak? Har ni på senare tid tittat närmare på det och jag skulle gärna få ett svar på det? För det andra, angående den humanitära hjälpen. Den humanitära hjälpen har väl alltid varit möjlig. Det är väl egentligen bara Saddam som står i vägen för att den humanitära hjälpen når fram till befolkningen. Finns inte faran att, om vi mycket starkt betonar den humanitära hjälpen, att den hjälpen då hamnar i händerna på Saddams armé och Saddam själv och inte hos medborgarna, där den hör hemma? Herr ordförande, herr kommissionär! Hjärtligt tack för ert uttalande, er förklaring. Jag börjar med att helt ansluta mig till herr Oostlander och tillfoga att jag därför också tycker att det är väldigt synd att de två stora politiska grupperna i parlamentet helt tydligt har förkastat sin egen verksamhet utifrån detta parlament. Som kommissionären sa: Saddam Hussein verkar ha gett efter och godtagit att Unscom, med amerikaner, kan fortsätta inspektionen. Det skulle ha varit resultatet av överläggningar mellan de fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet och det är både ett glädjande och ett nödvändigt slut på konflikten. Har kommissionären måhända mer bakgrund till detta avtal och kan han bekräfta att det i utbyte mot detta verkligen inte gjorts några eftergifter till Saddam? Hela FN-systemets trovärdighet står på spel, det är tydligt. Unscom har i åratal varit sysselsatt med förstörandet av dessa massförintelsevapen och undersökningen blockeras ständigt. Bara under de senaste sex månaderna har det skett tio gånger. Rätlinjighet, herr ordförande, får och kan vara det enda svaret. Bara tanken på eftergifter till Saddam är oacceptabel. Saddam måste utan vidare verkställa resolution 687. Därefter kan han eventuellt vänta sig ett upphävande av sanktioner men inte förr. Det ofta anförda ljuset i tunnelns slut kan Saddam ordna åt sig själv genom att inte fortsätta blockera inspektionen. Så snart det skett kan de nödlidande irakiska medborgarna som hålls som gisslan av Saddam få uppleva förbättrade levnadsomständigheter. Den internationella gemenskapen, herr ordförande, måste handla som en man. Tomma ord måhända. Ett unilateralt agerande av Förenta staterna skulle för övrigt inte vara svaret, även om Saddam hade hoppats på det. Inte heller får kortsiktiga ekonomiska intressen bryta enigheten. Kan kommissionären till sist ange om det varit tal om någon europeisk samordning av ståndpunkter inom ramen för Förenta nationerna, såsom till exempel krävs i Maastrichtfördraget? Om så är fallet, vad blev resultatet av de insatserna? Om så inte är fallet, varför inte? Herr ordförande! Den synbara tillfälliga lösningen av krisen mellan Irak och Förenta staterna har i sista minuten avvärjt en tragedi av stora mått för det irakiska folket, nämligen en förlängd offensiv av luftbombardemang och missiler från Förenta staternas krigsmakt. Vi kan bara uttrycka vår djupa lättnad över en sådan lösning, och vårt tack till de medlemmar av Förenta nationernas säkerhetsråd som arbetade i kapp med tiden för att återupprätta FN: s vapeninspektörers roll i Irak och förhindra ytterligare blodspillan. På denna sida av kammaren hyser vi ingen sympati för diktatorn i Bagdad och hans desperata spel med befolkningens liv. Samtidigt kan vi inte acceptera en återgång till status quo ante och en ändlös förlängning av de grymmaste och mest meningslösa sanktioner, som på mindre än sex år har lett till att en miljon civila dött, och till en verklig slakt av oskyldiga med en omfattning av 4 500 barn i månaden. En hävning av embargot på icke-strategiskt gods skulle ha gjorts för länge sedan, och enligt vår mening även ett successivt upphävande av oljeembargot, som skulle sträcka sig mycket längre än de godtyckliga gränserna för byte av olja mot livsmedel. Nu får det vara nog. Europeiska unionen, som hittills förhållit sig skrämmande frånvarande, måste stiga fram och övertyga våra amerikanska vänner om att detta blodbad måste få ett slut, att en tillfällig lösning av denna kris skulle kunna leda till att krisen i framtiden förvärras om diplomatiska, politiska och ekonomiska alternativ inte används istället för hotet att använda B52 bombflyg och tomahawk kryssningsmissiler. Herr ordförande! Jag ansluter mig till de påpekanden som redan har gjorts även om vi skulle ha velat höra rådets synpunkt. Men vi tackar kommissionär van den Broek för att han är här och för att han har låtit oss ta del av kommissionens version. Vi noterar med tillfredsställelse att krisen nu verkar ha lösts - men det är fortfarande nödvändigt att tvivla - och att därför inget militärt ingripande blir av. Men i det ögonblick som vi säger att det inte är tal om att fördöma Saddam Husseins hållning, som fortsätter sitt spel mellan respekt för och förkastelse av FN: s resolutioner, kan vi inte annat än ange att man har använt två vikter och två mått gentemot Irak och andra länder, som faktiskt har fortsatt att stärka Saddam Hussein, med vägg-mot-vägg-politiken, en politik som först ledde till användningen av vapen och därefter av sanktioner som i huvudsak har drabbat befolkningen. Det verkliga problemet som vi borde försöka angripa är att befolkningen drabbas, kvinnor och barn. Slutligen tillåter jag mig, herr ordförande, ett annat påpekande: varför talar vi inte även om det kurdiska problemet, när vi diskuterar det irakiska problemet? Varför talar vi inte om angreppen både från Saddam Hussein och andra regeringar som fortsätter att lägga hinder i vägen för ett drägligt liv för den kurdiska befolkningen? Dessa problem skulle behöva angripas på ett korrekt sätt och de kräver ett kollektivt engagemang, för vi får ingen fred i området om de inte löses. Herr ordförande! Precis som alla andra här gläder jag mig åt att det verkar som om förnuftet segrar, både personligen och å radikala alliansens vägnar. Med tanke på att vissa av de ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet hyser betänksamhet inför en militär valmöjlighet är det vår skyldighet, kanske också med tanke på initiativen av den ryska diplomatin. Hur det än ligger till med det, och låt oss säga det klart och tydligt: vi har ingen särskild sympati för den irakiska regimen, inte mer än vad vi borde ha för t.e.x. den syriska regimen, men det står klart att fem villkor måste uppfyllas för att nå en fredlig, rättrådig och varaktig lösning: att häva embargot, som bara kväver det irakiska folket; att mjuka upp oljeblockaden, som alltför uppenbart endast tjänar amerikanska intressen; att överge de ekonomiska kompensationerna till Kuwait, vilka Irak inte har möjlighet att betala till följd av sanktionerna; att bringa klarhet i Unscoms uppdrag, som inte bör utgöra en förevändning för ett obestämt förvaltarskap; och att successivt åter integrera Irak i världssamfundet. Det är absolut inte amerikanernas sak att säga vem som skall styra Irak, men kanske är det en uppgift för dem, liksom för den äntligen enade europeiska diplomatin, att med ett mer generöst sätt att närma sig saken skapa förutsättningarna för en demokratisk utveckling i ett land, där de styrande utnyttjar den kollektiva paranoian, som vi ständigt ger ny näring. Herr ordförande! Även om det gäller en fråga som lyder under Förenta nationernas säkerhetsråd, och, på ett europeiskt plan, under rådet och inte kommissionen, så skulle jag vilja fråga kommissionären, eftersom Ni ändå har uppdraget att verkställa embargot mot Irak för Europeiska unionens räkning, om det inte är dags att allvarligt ifrågasätta det välgrundade i att upprätthålla det här embargot. Sju års tillämpning visar att det uppenbarligen inte har fått avsedd verkan. Dess syfte var att försvaga en diktator som knappast verkade beröras av dess effekter. Särskilt om man ska det döma efter den senaste utvisningen av experterna från Förenta nationerna. Embargot, vårt embargo, tynger däremot en befolkning, för vilken det har förödande konsekvenser när det gäller livsmedel, vård och utbildning. Kommer denna envisa vilja till att innestänga landet att bidra till att förbättra vårt anseende i regionen, eller kommer den att stärka de krafter som är mest fientligt inställda till oss? Skulle det inte vara lämpligt att från och med nu radikalt byta metod, och helt och hållet avskilja frågan om kemiska vapen och kärnvapen, som världssamfundet måste vara ytterst uppmärksam på, från frågan om ett embargo, som inte på något sätt har bidragit till att hålla vapenfrågan under kontroll, och som endast har förvärrat ett folks lidanden? Herr ordförande! Jag välkomnar kommissionär Van den Broeks inledande anmärkning om att ärendet är FN: s angelägenhet och att detta inte nödvändigtvis är det mest lämpliga forumet att diskutera saken. Det är viktigt att komma ihåg att detta verkligen är en angelägenhet för FN och att det därför inte får förekomma något tvivel om att Irak i alla avseenden måste rätta sig efter FN: s resolutioner. Vi är lättade över att man kommit fram - antar vi - till en lösning på problemet. Vår lättnad får inte dölja det faktum att inspektörerna aldrig skulle ha blivit utestängda från början. Detta är bara ytterligare ett exempel på Iraks försök att söndra och härska, nämligen att skilja ut vissa element i den anti-irakiska alliansen. Håller kommissionären med mig om att det viktigaste Europeiska unionen kan göra är att fullständigt göra klart att vi står enade bakom FN: s resolutioner, och att EU: s hållning till Irak inte skall försvagas? Det är det viktigaste uttalande han kan göra i dag. Ingenting från detta forum får komma ut, som medför att Europeiska unionens medlemsstaters beslut försvagas, eller att diktaturen i Irak skulle få något stöd från Europeiska unionen. Vi vill stärka FN: s resolutioner och hålla fast vid dem. Herr ordförande! Liksom kommissionär van den Broek måste man naturligtvis känna sig lättad över att FN: s vapeninspektörer kommit tillbaka, och över att Irak har accepterat det, för att förhindra en fortsatt konflikt med USA. Vad som naturligtvis gör en något undrande, är att denna lösning av konflikten har skett utan EU, och har lett till en uppvärdering av Ryssland i Mellanöstern och återigen till en försvagning av USA, liksom även en splittring av Europa. Vapeninspektionskrisen gällande Irak, som utlösts av Saddam Hussein, har återigen symptomatiskt visat på Europeiska unionens utrikespolitiska svaghet, och klargjort bristen på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Jag är redan medveten om, att sanktionerna gentemot Irak och problemet Irak i första hand faller under FN: s ansvarsområde, men det vore verkligen nödvändigt, att EU här också visar beslutsamhet. Jag beklagar mycket att Europaparlamentet inte var i stånd att, som en sorts kompletterande stödåtgärd, komma med en gemensam resolution, och jag är mycket tacksam över att herr kommissionären i dag med en förklaring tar sig an denna fråga. Men man måste dock veta, att detta bara var en ersättning. En resolution skulle ha varit ett tydligare instrument, och skulle ha signalerat en tydligare viljeyttring från Europaparlamentet, för att stärka FN: s resolutioner i ryggen och också ge ett tecken på solidaritet med USA. Om vi vill att USA i fortsättningen skall visa intresse för våra säkerhetsproblem, så kunde man än en gång göra klart att vi i ett visst kritiskt läge känner solidaritet gentemot amerikanarna. Jag skulle inte vilja undanröja felen i USA: s bristfälliga strategi, men min fråga till er, herr kommissionär, är: Har kommissionen en strategi gentemot Irak, som eventuellt kan förhindra, att sådana kriser löpande upprepas? Herr ordförande! Skulle vi nu, samtidigt som vi helt och hållet fördömer Saddam Husseins taktik och de skrämmande brotten mot de mänskliga rättigheterna, i synnerhet mot hans eget folk, kunna överväga att för det första åtminstone lätta embargot så att den irakiska befolkningen skall få den försörjning de är i desperat behov av? Saddam Husseins diktatur och hans försök att bygga upp sin militära styrka motsätter vi oss naturligtvis fortfarande till fullo. Kan vi för det andra försöka bidra till ett slut på broderstriden mellan de två huvudsakliga irakiska grupperna av kurder, KDP som har samarbetat med turkiska styrkor och PUK som varit i förbund med Iran, vilket otvivelaktigt spelar Saddam Hussein i händerna? Kan vi uppmana till åtgärder i dessa frågor, nu när krisen åtminstone lättat en aning, för att kunna nå en mer permanent uppgörelse, som skulle vara av intresse inte bara för människor utanför, utan också för det irakiska folket? Herr ordförande! Tack till de som haft ordet. Låt mig börja med att konstatera att förhastade slutsatser just nu även måste undvikas i det avseendet att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har klargjort att de hoppas, och de uttalar det hoppet, att det initiativ från Ryssland som välkomnades av dem alla, skall leda till att Bagdad kommer att tillåta Unscom att återvända i sin ursprungliga sammanställning och återuppta sin verksamhet. Med andra ord måste vi naturligtvis först invänta hur Bagdad kommer att reagera innan lättnaden kan vara fullständig. För det andra så håller jag med de som sagt att det här i första hand är ett ansvar som gäller medlemmarna i säkerhetsrådet. Det är helt riktigt. Men när det rör sig om saker som gränsar till krig och fred då är det också självklart för kommissionen att vara med när parlamentet vill ta upp frågan, varvid kommissionen för övrigt inte gör anspråk på några som helst befogenheter i detta fall men gärna vill delta i detta tankeutbyte. Jag håller med om det som sagts att i första hand sådana uttalanden naturligtvis även kan komma från Europaparlamentet, från ministrar och från kommissionen, att det måste vara och förbli samstämmiga uttalanden, att resolutioner från säkerhetsrådet är till för att verkställas utan kompromisser och att det inte går att förhandla om detta. Även de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet var från början överens om det budskapet. Om det verkade som att det fanns vissa skillnader mellan dem i bedömningen av vilka medel som skulle användas för att nå fram till målet så är det riktigt, men då säger jag på nytt att det i sig är tillfredsställande att de fem nu ändå kommit fram till ett gemensamt initiativ och nu tydligen väntar på ett svar från Bagdad. Mycket viktigt i sig. Vilket det möjliga förhållandet varit mellan den här konflikten och läget i Israel, respektive den amerikanska inblandningen i detta och vidare de arabiska staternas hållning, vilka Madeleine Albright nyligen besökt, är för oss utomordentligt svårt att avgöra. Det är säkerligen rätt att krisen i Irak var och är desto mer oroväckande eftersom naturligtvis hela situationen i Mellanöstern just nu är ordentligt spänd då hela fredsprocessen i Mellanöstern nu befinner sig i en allvarlig stagnation. Det är i alla fall redan i sig värt besväret att konstatera att även Förenta staterna, den amerikanske presidenten, den amerikanske utrikesministern uttalar sig öppet om detta, i det avseendet att de oroar sig mycket över att Israels omedgörlighet inte heller direkt bidrar till de framsteg som så väl behövs i den processen. Med avseende på den humanitära hjälpen. Min kollega, fru Bonino har via ECHO ställt ytterligare tio miljoner ecu till förfogande för humanitär hjälp för perioden fram till augusti nästa år. Jag håller med de som säger att där det är tal om mänsklig nöd är det i första hand Saddam Hussein själv som är ansvarig för det, eftersom anskaffandet av tillräckliga humanitära medel också är beroende av säkerhetsrådets resolutioner, men att det finns särskilt en resolution från säkerhetsrådet som klargör att två miljarder i olja per sex månader får exporteras för att mat och mediciner skall kunna importeras med de medlen. Jag tror, med andra ord, alltså inte att den internationella gemenskapen bär något ansvar för eventuell mänsklig nöd. Jag vill för övrigt påpeka att även när det handlar om norra Irak där det humanitära läget är speciellt, och där också Europeiska unionen försöker bringa lindring, stöter man ibland på svåra hinder på grund av den kurdiska situationen och särskilt den turkiska inblandningen över gränsen i norra Irak, vilket även försvårar tillförseln av varor genom Turkiet. Ordförande, jag skulle gärna vilja avsluta här. Jag tackar återigen parlamentet för tillfället att utbyta tankar om detta ämne. Jag förklarar debatten avslutad. Aktuell och brådskande debatt Nästa punkt på dagordningen är diskussion om aktuella och brådskande frågor av större vikt, i enlighet med artikel 47 i arbetsordningen. Nästa punkt på dagordningen är gemensam debatt om följande resolutionsförslag från ledamöterna. Lenz med flera, för PPE-gruppen, om den permanenta internationella krigsförbrytartribunalen (B4-0946/97), -Pettinari och Manisco, för GUE-gruppen, om den permanenta internationella krigsförbrytartribunalen (B4-0951/97), -Dell'Alba med flera, för ARE-gruppen, om den permanenta internationella krigsförbrytartribunalen (B4-0960/97), -Aglietta med flera, för V-gruppen, om den permanenta internationella krigsförbrytartribunalen (B4-0961/97), -Cars med flera, för ELDR-gruppen, om den permanenta internationella krigsförbrytartribunalen (B4-0974/97), -Swoboda, för PSE-gruppen, om den permanenta internationella krigsförbrytartribunalen (B4-0985/97). Herr ordförande, herr kommissionär! Jag vill först säga hur glad jag är över att vår resolution i dag stöds av sex grupper i denna kammare. Jag tror att detta är ett tecken på hur viktigt detta steg är, att faktiskt en gång skapa en domstol, som kan ersätta dessa interimsdomstolar - för f.d. Jugoslavien, för Ruanda. FN har insett nödvändigheten av att skapa en sådan domstol, eftersom det inte bara i dessa båda länder finns krigsförbrytelser och interna beväpnade konflikter, utan eftersom det finns väsentligt fler länder där det skulle vara nödvändigt att en lämplig domstol tar ställning och kan bli aktiv. Vi har märkt att vi, vad gäller rättsväsendet, hittills rör oss på ett slags tunn is med de bestående domstolarna, och att dessa domstolars aktionsförmåga är synnerligen inskränkt. Det är också viktigt, att denna resolution kräver att klara definitioner en gång skall fastläggas, framför allt i de förberedande konferenserna inför konferensen, som lyckligtvis skall äga rum nästa år i Italien - organiserad av FN just för att skapa denna internationella brottmålsdomstol. Vad är en krigsförbrytare? Vad är en intern beväpnad konflikt? Och mycket viktigt är det naturligtvis också, att denna domstol - och det skall om möjligt ingå redan i de förberedande sammanträdena - kan arbeta oberoende av FN och FN: s säkerhetsråd, så att inte saker hela tiden blockeras här av yrkesmässiga skäl inom många områden av denna institution. Här har det hänt enormt många viktiga saker, och jag tror, att detta inte bara för mig är ett första steg i riktning mot ett bemästrande av konflikter i framtiden. Det ligger fortfarande mycket stora problem framför oss, och jag tänker framför allt på det faktum, att det hittills i världen inte funnits någon rätt för folkgrupper. Vi har enbart nationell och internationell rätt, men ingen rätt som någon gång definierar och klart fastställer vilka en folkgrupps rättigheter är och var den på lämpligt sätt kan gå till domstol för dem. Jag anser att skapandet av en sådan domstol är ett förstadium till denna enormt viktiga rätt. Om man tittar på konflikterna under de senaste åren, så ser man, att de flesta just beror på konflikter mellan olika folkgrupper. Jag tror att man tar ett stort steg framåt genom detta, och vi som Europaparlament bör göra allt för att det skall lyckas. Jag vet att det till detta även hör vissa finansiella förpliktelser, så att detta projekt med en internationell brottmålsdomstol verkligen kan genomföras och bli framgångsrikt. Herr ordförande! Jag är för och emot den gemensamma resolutionen från de sex grupperna. Jag är för då den vill svara på mänsklighetens ständiga anhållan, att sådana skillnader, krigsbrott, brott mot mänskligheten, allvarliga brott mot internationell rätt, inte utgör föremål för självfördömande, men att det finns någon dömande myndighet som representerar det allmänna omdömet och dömer sådana situationer. Till och med detta är jag för. Jag är dock emot sättet på vilket denna domstol skisseras, beträffande dess inrättning och funktion, det bestäms inte att dess roll skall vara oantastbar. För det andra bestäms inte vad det skall vara den dömer. Vad är ett krigsbrott? Är den 30-åriga isoleringen av Kuba och tusentals barns död ett krigsbrott, ett brott mot mänskligheten? Är det som Turkiet gör, alltså folkmordet av det kurdiska folket ett brott? Skall domstolen döma i dylika fall? Jag är, herr ordförande, rädd för att denna domstol, givet dessa uppfattningar, så pass slarvigt antagen och frambringad, kommer att göra internationellt liv till ett brott, den kommer att ännu mer underminera den redan underminerade organisationen Förenta nationerna, därför att, sägs det, inte ens säkerhetsrådet kan ingripa och då kommer vi att se det internationella livet göras till ett brott med alla negativa konsekvenser som något sådant kan ha för folkens samlevnad. Herr ordförande, herr kommissionär! Tillåt mig först och främst att beklaga frånvaron av representanter från vår senat, eftersom det är, som vi vet, medlemsstaterna som i första hand, i Förenta nationerna, borde leda det sista slaget för att uppnå denna första reform av FN, den första reform som sedan organisationens grundande är värdig sitt namn. Vår kollega Habsburg-Lothringen har redan betonat en av de grundläggande punkterna som Europeiska unionens medlemsstater och kommissionen borde insistera på, inom ramen för sina befogenheter, nämligen domstolens oberoende. Det finns en annan punkt som det är nödvändigt att insistera på: dess finansiella oberoende, och man måste alltså långsiktigt, inte bara kortsiktigt, garantera möjligheten för domstolen att kunna agera och att kunna agera bra. Jag skulle genast vilja lugna vår kollega Ephremidis genom att klargöra att det inte handlar om att på nytt ta upp frågan om konflikter från det förgångna, vare sig det gäller Kuba eller t.o.m. Nordkorea eller Folkrepubliken Kina. Problemet gäller de konflikter som kommer att uppstå i framtiden. Jag skulle också vilja uppmana kollegerna till att börja reflektera över ett steg som vi skulle kunna ta så småningom, nämligen att inrätta en universell domstol för civila och politiska rättigheter, med Europadomstolen för mänskliga rättigheter som förebild. På så sätt skulle medborgare världen över, eller åtminstone i demokratierna till att börja med, att direkt kunna vända sig till en högre instans för att göra sina rättigheter gällande, rättigheter som ofta kränks, och det även i Europeiska unionens medlemsstater. Alla erfarenheter med diktaturer och inbördeskrig i öst, i väst och i syd, vare sig det nu är i f.d. Sovjetunionen eller i Bosnien-Hercegovina, om det är i Chile eller i dag i Algeriet, lär oss en sak: krigsförbrytare och förbrytelser mot mänskligheten måste åtalas. Straffrihet inbjuder till nya förbrytelser, och åtal har en enorm preventiv funktion. Därför har min grupp länge engagerat sig för inrättandet av en internationell brottmålsdomstol. Jag vill särskilt hänvisa Er, herr kommissionär van den Broek, till punkt 3 i vår gemensamma resolution, som handlar om finansiering. Jag tjatade för två år sedan i denna kammare om att man skulle frigöra 3 miljoner ecu för finansieringen av brottsmålsdomstolen för Bosnien och Rwanda. I år har vi nu med något mindre ansträngningar kunnat sätta in 3 miljoner i budgeten. Jag skulle vara tacksam mot kommissionen, om den gemensamt med oss i framtiden skulle utveckla en finansiering, så att vi långfristigt kan garantera en sådan internationell brottmålsdomstol. Fru ordförande! Vi drömmer alla om en tillvaro utan krig och annan ondska, men vi får inte låta oss nöja med det. En permanent krigsförbrytardomstol kan bli ett steg på vägen mot våra drömmars mål. I krig släpper för många alla moraliska hämningar. De kan uppfatta att de då får begå brott som de i sina hjärtan vet är helt oacceptabla. En oberoende krigsförbrytardomstol är till för de människor som drabbas av krigets värsta ondska, den ondska som kan husera fritt när alla bromsklossar släpper. Offret skall veta att det även då någonstans på jorden finns en instans som kan skipa rätt, och som, i varje fall i efterhand, kan återge offret, den lidande människan, hennes värdighet och straffa den skyldige. För den som uppfattar att kriget ger honom rätt att utföra handlingar som han annars aldrig skulle göra, kan vetskapen om att det finns en sådan domstol ha en avhållande effekt. En permanent krigsförbrytardomstol blir en ledstjärna för respekt för mänskliga rättigheter, även i tillvarons mörkaste ögonblick. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Den här världens och Europas historia under detta århundrade är en historia om krig, om krigsförbrytelser, men bara delvis en historia om bestraffning av krigsförbrytelser. Därför anser jag att vi med detta förslag understödjer en grundläggande idé, som är absolut nödvändig, eftersom man inte kan inse varför ett enkelt mord bestraffas, naturligtvis obetingat och med rätt, men massmord ofta inte bestraffas, och flerfaldiga massmördare sedan också kan gå omkring på jorden som respektabla personer. Jag anser att de få fall av internationella domstolar, som inrättats mot krigsförbrytelser, kompletterat med några få privata initiativ - jag tänker på tribunalen i Stockholm och annat - inte gör rättvisa åt den verkligen dramatiska situationen. En situation som vi alltid konfronteras med, tyvärr också i Europa, med krig och med krigsförbrytelser i en sådan omfattning, som egentligen fullständigt motsäger våra anspråk på en civilisation. Därför är jag helt överens med detta förslag, och det är också min grupp, även om det naturligtvis finns en rad problem. Vad gäller min kollega Ephremidis förstod jag inte om han nu talar för eller emot, för allt som han sagt var egentligen argument däremot. Jag tror dock att han ropades upp som förespråkare. Men hur som helst, det är en motsägelse som nu en gång redan finns. Naturligtvis har han rätt, när han säger att det ena eller andra problemet uppstår. Vårt internationella politiska system måste och kommer att ändras, när man är medveten om att det finns oberoende och internationella domstolar, som är tvingade att ta upp frågor, även om kanske politiska faktorer kan tala däremot. Naturligtvis finns det en risk att politiska beslut, politiska kompromisser och även många fredsslut kanske rent av kommer att förhindras, när den som ville sluta fred måste räkna med att han sedan måste stå till svars inför en internationell domstol. Jag vill dock nämna två punkter till här. För det första är det naturligtvis avgörande, vem som kan ställas till ansvar. Också där är den nuvarande situationen otillfredsställande. Visserligen ställs hantlangarna till ansvar, men de som ger order om krigsförbrytelserna ställs nu på det stora hela taget inte till ansvar, framför allt inte från politisk sida. Så får det enligt min åsikt inte vara, eftersom det motsäger rättsprincipen när man ställer den ena, som genomför förbrytelsen, till ansvar, men inte den som har initierat den. För det andra också vittnesplikten. Jag är inte särskilt införstådd med det senaste beslutet, att en kroatisk minister inte en gång är förpliktad till att vittna. Jag tror att om man har dessa internationella regler, då måste det vara tydligt: var och en, utan hänsyn till sin person, måste ställas till ansvar, och var och en, utan hänsyn till sin position, måste vara förpliktad att vittna under ed inför denna internationella domstol. Herr ordförande, kommissionär Van den Broek, kolleger! Det är en god tanke att inför den femtionde årsdagen av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna vidare utarbeta idén om en permanent internationell brottmålsdomstol. Ändå har jag frågor angående detta. Resolutionen talar om de framsteg som gjorts av de särskilda tribunalerna för Jugoslavien och Rwanda. Nåväl, ordförande, precis det har jag mina tvivel kring, för i brist på vilja att ta fast de verkliga mördarna är man nu ändå väldigt selektiv, och det kan inte vara meningen. För mig är det inte helt klart hur en internationell oberoende domstol skall förhålla sig till besluten i säkerhetsrådet. Vad händer med vetot, sopas det under bordet? Hur fungerar det? Det är inte heller riktigt klart för mig vilka nationaliteter, med vilken rättstradition, som åklagarkontoret skall bestå av. Kommer alla jordens invånare att hamna under denna domstols domsaga? Ordförande, det har amerikanerna redan reserverat sig mot. Varför EU måste nämnas som viktig finansiär när alla medlemsstater på denna planet avses, förstår jag inte heller riktigt. Och så frågan vem som tar fast mördarna, och när och hur? Vi befinner oss i början av en process som nu måste utarbetas, utmärkt, men låt det i så fall aldrig bli en domstol som är en vinnarnas domstol. Slutligen, ordförande, skulle denna permanenta internationella brottmålsdomstol inom ramen för krigsförbrytelser som begåtts under inre väpnade konflikter, äntligen, äntligen ställa Surinams f.d. diktator Bouterse inför rätta för de förbrytelser han gjort sig skyldig till. Herr ordförande, min grupp kommer dels att rösta för och dels att rösta mot. Herr ordförande, herr kommissionär! Jag har gott hopp om att diplomatkonferensen som sammankallas nästa år jämnar vägen för en permanent internationell brottmålsdomstol. Det är naturligtvis viktigt att det kommer en sådan domstol. Erfarenheterna med de särskilda tribunalerna för Rwanda och före detta Jugoslavien visar å ena sidan att det är viktigt att de finns, men å andra sidan även att de kan fungera betydligt bättre. Inrättandet av en permanent domstol kommer att ge den kontinuitet och sakkunskap som den internationella rättskipningen i brottmål för alla behöver. Ett antal svåra beslut måste naturligtvis tas och undantag och anspråk på suveränitet får inte förekomma. Det strider mot den opartiska internationella rättsordningen. Om det blir nödvändigt måste vi fortsätta utan de länder som inte är, och inte vill vara, mogna för detta. Eftergifter till de som lägger hinder i vägen måste undvikas till varje pris. Annars kommer domstolen, som det då och då visat sig när det gäller Rwanda och Jugoslavien, att bli ett meningslöst instrument. Jag räknar med att unionen och medlemsstaterna unisont kommer att engagera sig för en stark, ekonomiskt och politiskt oberoende permanent tribunal, och om det behövs vara villiga att bidra till denna men, som fru Van Bladel säger, inte bara från unionens sida utan från hela världen. Herr ordförande! Krig och regionala konflikter vänder upp och ner på de olika kontinenterna utan att skona vare sig det gamla Europa, som tills i går var åskådare, från brott och folkmord i före detta Jugoslavien, liksom på den afrikanska kontinenten eller i Mellersta östern, där man inte kan ingripa för att undgå skändligheter. Nu försöker vi åtminstone att sanera dem genom att skapa en internationell tribunal med uppgift att påta sig den roll som medlemsstaterna inte kan spela på grund av nationella intressen och brist på mod, och att säkra en verklig tillämpning av en rättvisa som går över de nationella gränserna. Vi lider av oanvändbarheten av själva den rättviseprincip som man sätter upp, och med de offer som nu görs av statsskäl. Den internationella tribunalen, vars bildande vi välkomnar, borde utom att följa rättviseprincipen även bidra till att få slut på den aktuella situationen med uteblivna straff och att skapa det regelverk som inte bara tjänar till att äntligen demaskera krigsförbrytarna, hur som helst och var som helst, men framför allt all utarbeta en lagkodex, ett internationellt juridiskt system som gäller för alla. Vid sidan av skapandet av tribunalen önskar vi även ett bestraffningssystem, som kan tillämpas effektivt, och snarare än en samordning av polis mellan staterna rentav bildandet av en internationell poliskår med uppgift att bekämpa brott och bestraffa de skyldiga. Herr ordförande! Som redan sagts så skall den femtionde årsdagen av den allmänna förklaringen firas nästa år men förutom den även folkmordskonventionen och det kommer även att vara femtio år sedan som Förenta nationernas internationella rättskommitté, the International Law Commission , för första gången i FN: s generalförsamling ombads att göra ett utkast, utarbeta ett förslag, till stadga för bildandet av en internationell brottmålsdomstol. Vi talar alltså om ett initiativ som redan är nästan femtio år gammalt och till vilket medlemsstaterna i Europeiska unionen under årens lopp ofta givit sitt kraftiga stöd. Vi hoppas också att diplomatkonferensen som skall förbereda den konvention som skall leda fram till att denna domstol inrättas, verkligen kommer samman nästa år och att de förberedande kommittémötena på vägen dit kommer att kunna lösa de tvistepunkter som återstår, däribland frågor som de som även tagits upp av flera av er ledamöter i dag. Det är självklart att Europeiska kommissionen, som naturligtvis inte deltar i dessa FN-förhandlingar i denna funktion, nu kommer att vara återhållsam med uttalanden om räckvidden av den rättsliga makten eller de procedurregler som måste gälla vid inrättandet av en sådan internationell domstol. Men precis som kommissionen då gav sitt stöd för inrättandet av tribunalerna för Rwanda och Jugoslavien stöder vi naturligtvis också alla verksamheter som kan leda till att denna mer omfattande internationella domstol kommer till stånd. En gammal ambition hos väldigt många länder, och för övrigt även hos väldigt många icke-statliga organisationer, har bidragit till att upprätthålla intresset för detta ämne. Vi är därför också fortfarande tacksamma till Europaparlamentet för att det 1995 tog initiativet att i budgeten ta upp en post uppgående till 300 000 ecu för stöd till icke-statliga organisationer som engagerar sig för inrättandet av en permanent internationell brottmålsdomstol. Stödverksamheten bidrar till att en europeisk ståndpunkt i frågan utarbetas och vidare anordnas informationskampanjer för allmänheten och olika verksamheter får stöd, alltmedan det arbetas vidare på inrättandet av domstolen, ett arbete som är inriktat på att inrätta samordnings- och samarbetsmekanismer mellan de icke-statliga organisationerna, regeringarna, de särskilda tribunalerna och Förenade nationernas institutioner. Som avslutning, herr ordförande, tror jag att det grundläggande motivet för oss alla för att inrätta en internationell domstol egentligen är samma motiv som även spelat en roll vid vårt stöd till inrättandet av de särskilda tribunalerna. Det finns ingen bättre garanti än denna för att förhindra den sortens brott mot mänskligheten. Det finns ingen bättre metod för förebyggande än att se till att sådana brott inte förblir ostraffade. Herr ordförande! Vad gäller finansieringen av själva domstolen så påminner jag om att även kommissionen bidragit ur Europeiska fonder, inte bara till genomförandet av de särskilda tribunalerna, utan också till deras verksamhet, och jag är säker på att ekonomin inte får vara den tröskel som man stannar vid om man vill gå vidare med inrättandet av denna mycket viktiga internationella rättsinstitution. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 17.30. Nästa punkt på dagordningen är gemensam debatt om följande resolutionsförslag från: Bartens med flera för ELDR-gruppen om Togo (B4-0937/97), -Chanterie med flera för PPE-gruppen om situationen i Togo (B4-0949/97), -Pettinari för GUE-gruppen om situationen i Togo (B4-0952/97), -Scharbonchi med flera för ARE-gruppen om situationen i Togo (B4-0988/97). Herr ordförande! För några dagar höll AVS-EU: s gemensamma församling session i Lomé, i Togo. Några händelser färgade det här mötet genom att kränkningar av mänskliga rättigheter t.o.m. förnekades, vilka ändå har bevisats av Amnesty International. Jag vill inte ta upp de här sakerna på nytt. Men jag vill klart säga att även om regeringen har gjort framsteg, t.ex. genom att inrätta en författningsdomstol, ett domarråd och en nationell valkommitté, så är dessa framsteg otillräckliga. Om Togo önskar, liksom vi för övrigt, att samarbetet återupptas, så måste 1998 års val genomföras med full insyn. Alla politiska strömningar måste, givetvis också oppositionen, vara närvarande i de demokratiska debatterna. De måste ha tillgång till media, särskilt radion och televisionen. Allas säkerhet måste garanteras, yttrande- och mötesfriheten måste beviljas. Slutligen måste regeringen acceptera att internationella observatörer och representanter för mänskliga rättigheter är på plats vid valen. På dessa villkor, och enbart på dessa villkor, kommer vi att kunna deklarera att demokratin i Togo är på god väg. Herr ordförande, kära kolleger! Vi har det intrycket, att demokratiseringsprocessen i Togo har stannat på halva vägen. Den sker enligt reglerna för ett känt förfarande: efter två steg framåt följde hittills regelbundet åtminstone ett eller ett och ett halvt steg tillbaka. Med andra ord tycks Togos president och hans regering vara slitna hit och dit ifråga om vilken riktning landet skall slå in på. En väg med en fullständig demokratisering som också öppnar dörren för en snabb politisk, ekonomisk och social utveckling för hela regionen i denna del av Västafrika, eller ett återfall i en auktoritär regim, som politiskt leder in i isolering och inre konfrontation, som nu kan märkas, och även in i stagnation på det ekonomiska och sociala området. Men en demokratisk öppning lämnar också vägen öppen för samarbete med grannstaterna Benin, Burkina Faso, Ghana och Elfenbenskusten, som alla har tillryggalagt långa etapper till mer rättsstatlighet, aktning för de mänskliga rättigheterna och utbildning i ett pluralistiskt samhälle. Vad skall man göra? Vår affärsmässiga grundval för samarbetet med Togo är artikel 5 i Lomékonventionen. Vi kräver att man iakttar de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatligheten. Vi måste alltjämt påpeka att återupptagandet av utvecklingssamarbetet och även förstärkningen av det bara är möjligt om den togolesiska regeringen också tillfredsställer dessa krav. Nu föreligger rapporten från två europeiska experter beträffande förberedelserna för valen. Vi ber den togolesiska regeringen att granska denna rapport mycket noggrant och ta hänsyn till de väsentliga delarna. Nu borde den togolesiska regeringen äntligen i samverkan med oppositionen utforma ramvillkoren och förfarandet för nästa president- och parlamentsval, så att det finns lika chanser för regering och opposition. Vi anser också att det måste finnas en chans att i förekommande fall starta en förmedlingsaktion inom ramen för den gemensamma församlingen eller också vårt utvecklingsutskott, på samma sätt som vi framgångsrikt gjort för Mali under de senaste två åren. Herr ordförande! Jag uttalar mig i den här debatten bara för att visa min förvåning, personligen och å min grupps vägnar, över att Togo tas upp som ett brådskande ärende. Inför den gemensamma församlingens möte i Lomé skickade parlamentet en delegation till Togo. Den konstaterade att de demokratiska minimivillkoren var uppfyllda för att mötet skulle kunna hållas. Vi åkte alltså till Lomé för en vecka. När det gäller organisationen hölls den gemensamma församlingens möte utan problem. Vad gäller demokratin i landet har vi alla haft många samtal med makten och med oppositionen. Vårt allmänna intryck är en gynnsam utveckling, som präglas av ett flerpartisystem och pressfrihet, även om tillgången till televisionen utan tvivel måste förbättras. Totalt sett, och det är ett personligt intryck, om situationen i Togo är skör, så verkar det ha lika mycket att göra med en destabilisering utifrån som med presidentmaktens livslängd. Faktum är att när den gemensamma församlingen var färdig med sitt arbete så avslog den en resolution, som ändå var dämpad, vilken uppmanade den togolesiska regeringen att stärka garantierna för pluralismen inför 1998 års val. I det sammanhanget anser jag att det är en dubbel förolämpning att i dag ta upp den här frågan - då vi för övrigt har tusen mycket mer brännande frågor att ägna oss åt - såväl i förhållande till våra togolesiska värdar som till den gemensamma församlingen, som man inte verkar vilja vidkännas här. Det är därför som jag personligen kommer att lägga ner min röst i omröstningen om kompromissresolutionen. Fru ordförande! AVS-EU: s gemensamma församlings session för några veckor sedan, som hölls i Lomé, gav många av oss tillfälle att komma i kontakt med den politiska verkligheten i Togo. Så som det ofta händer när man börjar få veta många saker om ett land, blir man mer medveten om situationens komplexitet och de svårigheter som finns för att angripa problemen och lösa dem. De kommande månaderna är av avgörande betydelse för att fastställa om Togo äntligen kan välja vägen mot en verklig demokratisering. I realiteten har en process med institutionella reformer börjat för en tid sedan och den har konkretiserats med det första flerpartivalet och med skapandet av några viktiga organ till försvar för konstitutionen. Men jag tycker det verkar som om det fortsätter att existera två fundamentala problem. Det första är att se till att den demokratiska återuppbyggnadsprocessen kan fortsätta under medverkan av båda parterna och med konstruktionen av en ram med "spelregler" som kan godtas av alla. Det andra är att en sådan process är reell och inte bara en fasad. Det faktum att president Eyadema är vid makten sedan trettio år och inte verkar ha för avsikt att ifrågasätta sin egen roll utgör uppenbarligen ett hinder för ett fullständigt genomförande av en reell demokratisering av landet. Hur som helst har situationen satt sig i rörelse. Den framhävs inte men förnekas inte heller. Det är alltså avgörande vad var och en, i och utanför Togo, kommer att göra under de närmaste månaderna. Det är av dessa skäl som vi begär av de politiska krafterna och myndigheterna i Togo att de uppvisar en reell inställning att stärka de demokratiska reformerna och konstruktionen av en rättsstat och att skapa villkor för att hålla val som är verkligt fria och korrekta.Vi ber kommissionen att fortsätta med att stärka normaliseringen av relationerna med detta land i demokratiseringsprocessen. Vi ber de europeiska regeringarna att verka på ett samstämmigt sätt och att undvika att upprepa fruktlösa och farliga val som dikteras av deras geopolitiska intressen snarare än av en reell vilja att hjälpa det togolesiska folket. Fru ordförande! Jag talar för Lord Plumb som känner mycket starkt för denna resolution. Han var tvungen att åka hem på grund av att hans fru är sjuk. Jag är förvissad om att hela kammaren önskar fru Plumb ett snabbt tillfrisknande. Lord Plumb har varit i Togo två gånger. En gång som ledare för en delegation i egenskap av medordförande i AVS, och andra gången under mötet med AVS-EU: s gemensamma församling, då han träffade presidenten, premiärministern och företrädare för alla de stora oppositionspartierna. Han understryker att det i Togo finns en högröstad och aktiv politisk opposition som innehar ordförandeposterna i några av de viktigaste parlamentsutskotten. Han träffade ledare för icke-statliga organisationer, journalister och vanliga människor i Togo. En rapport över uppdraget har publicerats. Han rekommenderar oss att läsa den. Togo håller på att resa sig ur en svår politisk och ekonomisk situation. Även om det är uppenbart att allt inte är perfekt i landet, ser vi att val har genomförts, att oppositionspartier är aktiva och deltar energiskt i den parlamentariska processen och att bitska oppositionella tidningar säljs fritt på gatorna. 170 företrädare från 85 länder har diskuterat detta ämne. Europeiska medlemmar har spelat sin fulla roll i församlingen. Lord Plumb upplever att resolutionen som läggs fram inför kammaren i dag är till föga nytta. Fru ordförande! Den 20 mars i Bryssel klargjorde jag å UPE-gruppens vägnar att Lomékonventionens särart i stor utsträckning ligger i den avtalsenliga ram som den ger partnerskapet, och att den politiska dialogen bör blåsa nytt liv i den för att våra åtgärder skall bli effektivare. Jag tog dessutom upp det enhälliga konstaterandet att dialogen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna har misslyckats, samtidigt som den har ett stort antal instrument. Jag ville klargöra att AVS-gruppen just nu inte är en riktig politisk samtalspartner för Europa, dialogen saknar innehåll och är inte synlig. Sedan grönboken kom ut pågår en debatt som tydliggör att vårt samarbete med AVS-staterna lider av en legitimitetsförlust, såväl inom som utanför Europeiska unionen, och av en förlust av egenart, eftersom handelspreferenserna fortsätter att urholkas, samt att vi inte längre prioriterar AVS-länderna i vårt arbete. Gentemot AVS-ländernas växande oro när det gäller den plats vi förbehåller dem i vår samarbetspolitik med de minst utvecklade länderna, måste ni medge att denna politiska kupp mot Togo inte kommer att återuppväcka förtroendet hos våra partner. Det skapar istället ett djupt missnöje när det gäller vår hänsyn till de folk, till vilka vi har en historisk skuld. UPE-gruppen har alltid vidhållit att biståndet bidrar till respekten för mänskliga rättigheter och demokrati, men beklagar att vissa politiska grupper begär att parlamentet skall ifrågasätta resultatet av en omröstning, till vilken vi har gett vårt stöd. Det stämmer att utkastet till resolution som ligger framför oss avslogs av den gemensamma församlingen den 30 oktober i Lomé, till följd av en separat kollegieomröstning med hemliga röstsedlar, i enlighet med den gemensamma församlingens interna ordning. Att ifrågasätta det resultatet här hos oss, när AVS-länderna inte är närvarande, är att kränka den gemensamma församlingens interna ordning, som vi själva har infört, och det beror på en brist på hänsyn till våra AVS-vänner, vilket UPE-gruppen inte på något sätt kan stödja. Fru ordförande! Under de här omständigheterna kan min grupp inte gynna ett sådant beteende, och vi kommer att låta samtliga våra AVS-partner att få veta det. Fru ordförande! Vi måste vara på det klara över en sak. Togo är inte Ekvatorialguinea, inte Sudan, inte Somalia och därför är det ändå viktigt att vi sträcker ut en hjälpande hand till Togo. Under AVS-EU: s gemensamma församling hade jag tillfälle att i egenskap av gruppledare för den liberala delegationen få ett personligt samtal med presidenten och fyra av hans ministrar. Av den reaktion vi fick på frågor som var inlindade i en rapport från Amnesty International fick jag ändå intrycket att de utlovade fria valen inom kort kommer att vara mindre fria. Vi kritiserade inte något där, vi ställde bara frågor. Togos regering är mycket medveten om detta och vet att artikel 5 i Lomékonventionen är en del av Europas senareläggningstaktik, men tydligen har de inte visat sig reagera särskilt mycket på detta. Situationen måste alltså följas noga och därför frågar jag kommissionären, det har genomförts en expertundersökning på uppdrag av kommissionen och jag skulle ändå vilja att den snart offentliggörs, om så bara för att hjälpa Togos regering, verkligen hjälpa den, att visa att det verkligen går att genomföra fria val i ett demokratiskt Togo. Fru ordförande, kära kolleger! Jag vill förklara varför min grupp inte har skrivit under denna resolution om Togo. Det är inte så att vi inte ställer oss bakom texten i resolutionen. Det gör vi nämligen; vi ställer oss bakom allt som står där. Det är i stället själva behandlingen, dvs. hur denna fråga behandlas politiskt, som vi är mycket tveksamma till. Det är bara några veckor sedan en resolution med i stort sett samma innehåll avslogs och förkastades av en enig AVS-delegation i Lomé i Togo. Att nu rösta igenom en resolution som har ungefär samma innehåll skulle ge signaler om misskreditering av AVS-länderna och AVS-delegationen. Det skulle inte vara fruktbart för ett fortsatt samarbete som är inne i ett väldigt känsligt skede. Jag var närvarande i Lomé och vet att det var flera resolutioner som röstades ned, bl.a. en resolution om Nigeria, där man väl kan säga att situationen för mänskliga rättigheter och demokratiska principer är mycket allvarligare än vad den är i Togo. Vi anser att det skulle vara oerhört förödmjukande för AVS-delegationen om vi just nu röstade igenom denna resolution. Fru ordförande! Den här resolutionen om Togo är själva urtypen för falsklarm. Vilka är i det här fallet de händelser som berättigar brådskan? Det finns inte en enda. Den här resolutionen är alltså helt onödig och helt malplacerad. Varför ta upp Togo på nytt, knappt tre veckor efter att parlamentet har uttalat sig om den här frågan, först inom ramen för undersökningsdelegationen, och sedan i AVS-EU: s gemensamma församling. Efter en ovanligt lång, uppriktig och öppen debatt gjorde den församlingen bedömningen att det inte var rätt att anta resolutionen om Togo, med tanke på att det inte skulle bidra till att underlätta den pågående demokratiseringsprocessen. Är det så att man i Strasbourg vill ifrågasätta de beslut som har fattats av vår gemensamma församling i Lomé? Handlar det om ett försök till revansch från de personer som misslyckades med att hindra den gemensamma församlingen att hålla session i Togo, för övrigt på grundval av information som inte kontrollerats och som snabbt visade sig vara felaktig, när vi väl kom på plats? Togo lär sig demokrati och demokratisk kultur i sin takt och med uthållighet, men den processen är skör och vår roll består inte i att försvaga den med oansvariga deklarationer. Varför alltså envisas med att vilja peka finger åt Togo och kasta misstankar mot den pågående demokratiseringsprocessen, istället för att hjälpa ett land som får bistånd från Europeiska unionen för att genomföra den? Erbjuder inte Afrika andra, mycket allvarligare orosfrågor, som underligt nog inte förekommer i den här brådskande debatten! Borde inte frågan om massakrerna i Demokratiska republiken Kongo vara ett brådskande ärende, efter att Kinshasas myndigheter åter har hindrat Förenta nationerna från att göra undersökningar? Borde man inte ta upp frågan om den islamiska terrorismen efter den fruktansvärda massakern i Luxor? Borde inte de nya tumulten i södra Sudan få all vår uppmärksamhet? Nej, Togo har verkligen ingen plats i den här debatten. Det enda verkliga hotet som tynger det landet, det är försöken till destabilisering som kommer utifrån, och de tas inte upp i den här resolutionen. Vi kommer alltså att rösta mot den text som läggs fram för oss. (Applåder) Fru ordförande! Dominoteorin som spreds i Asien under 60-talet håller på att upprepas i centrala Afrika. Det handlar inte längre om en marxistisk ideologi som infiltrerade sig i länder och gjorde dem instabila och fick dem att falla en efter en, utan om en progressiv destabilisering, som inte längre går så långsamt i kontinentens inre. Efter Rwanda, Burundi, Zaïre och Kongo är nu även Togo en stat i kris. Ändå gav denna centralafrikanska region intryck av att gå framåt på vägen till en verklig demokratisering, även på det ekonomiska planet, tack vare upprätthållandet av priserna på råvaror. Dessa positiva element framstod som ännu mer lovande på grund av den likartade geopolitiska situationen för det svarta Afrika, som bara några få år tidigare hade lyckats övervinna anakronismen med apartheid och hade bidragit till konsolideringen i Sydafrika av medvetenheten om en infödd majoritet med kallet att stödja de mindre länderna, uppmuntra dem och hjälpa dem. I stället bemäktigar sig en konstant och progressiv destabilisering denna region, en destabilisering som främst orsakas av den roll som europeiska före detta kolonialmakter, som i dag är alltför osäkra med inrikespolitiska bekymmer och med den gamla rollen som beskyddande förebild. Skyddet av de mänskliga rättigheterna, befolkningsutvecklingen och skyddet av områden som hotades av kriser pressar på i riktning mot en omdefinition av hela den europeiska politiken på kontinenten. Fru ordförande! Rättvisa och fria val i Togo är ett viktigt mått på landets framtid. Kommissionen har förklarat att den är beredd att ge teknisk och ekonomisk hjälp till förberedandet och uppföljningen av dessa val i Togo. Men kommissionen vill bara bidra om Togos regering efterlever sina löften om öppenhet och insyn och även säkerhet under valprocessen. Den måste också tydligt visa att alla politiska krafter får möjlighet att delta i denna process. Togos regering måste även garantera fri tillgång till media och fri rörlighet i inlandet samt säkerhet. Det betyder enligt kommissionens bedömning att en nationell valkommitté omedelbart måste inrättas, där regeringsmajoriteten och oppositionen skall vara jämnt representerade. Valkommittén skall ha översikt och kontroll över all verksamhet inom ramen för valprocessen och skall särskilt ha befogenheter när det gäller säkerheten, speciellt valkandidaternas, och även kontroll över tillgången till media. Togos regering har muntligen lovat att utse ledamöter till valkommittén och starta valprocessen före slutet av november, alltså före denna månads slut. Det löftet måste också inom den nämnda tidsperioden få en konkret skepnad om kommissionens stöd skall kunna användas på lämpligt sätt. Bertens frågade också efter den expertrapport som utarbetats. Där anges på vilket sätt valprocessen i experternas ögon måste se ut för att verkligen kunna kallas öppen och rättvis. De går också in på vissa specifika behov på tekniskt och materiellt område. Men kommissionen anser att det är Togos regerings uppgift att ta initiativ till att offentliggöra rapporten. Kommissionen har rekommenderat regeringen att lägga fram rapporten inför Togos nationalförsamling. Kommissionen hoppas att rekommendationen kommer att följas. Om rapporten viderebefordras bidrar det till ett större samförstånd mellan de politiska krafterna, och ett förberedande av valprocessen med mer insyn, och kommissionen kommer att informera Togos regering om Europaparlamentets begäran att rapporten skall offentliggöras. Tack så mycket, herr kommissionär! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen äger kommer att äga rum klockan 17.30. Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag: (B4-0954/97) av Pailler, Sierra González, Sornosa Martínez, Ojala och Papakyriazis för GUE/NGL-gruppen om respekt för barnets rättigheter, -(B4-0968/97) av Pasty, Azzolini, Baldi, Todini, Caccavale, Hermange, Daskalaki och Andrews för UPE-gruppen om respekt för barns rättigheter, -(B4-0977/97) av Monfils för ELDR-gruppen om skyddet av barn och deras rättigheter, -(B4-0980/97) av Frutos Gama och García Arias för PSE-gruppen om respekten för barns rättigheter, -(B4-0990/97) av Leperre-Verrier för ARE-gruppen om respekten för barns rättigheter, -(B4-0947/97) av Habsburg-Lothringen, Rübig, Perry, Maij-Weggen och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen om ekonomiska hot mot pressen i Slovakien, -(B4-0976/97) av Bertens, Thors och Frischenschlager för ELDR-gruppen om förslaget om skattehöjning på publikationer i Slovakien, -(B4-0992/97) av Schroedter och Van Dijk för V-gruppen om ökningen av momsen på publikationer i Slovakien, -(B4-0966/97) av Telkämper för V-gruppen om jordbruksreformen på Filippinerna, -(B4-0982/97) av d'Ancona för PSE-gruppen om behovet att gå vidare med en jordbruksreform på Filippinerna, -(B4-0936/97) av Bertens för ELDR-gruppen om fängsligt förvar utan rättegång i Malaysia, -(B4-0967)97) av Telkämper för V-gruppen om fängsligt förvar utan rättegång i Malaysia, -(B4-0962/97) av Telkämper för V-gruppen om situationen i Chittagong Hill Tracts, -(B4-0989/97) av Dupuis för ARE-gruppen om situationen i Chittagong Hill Tracts (CHT), -(B4-0950/97) av Manisco, Bertinotti, Vinci, Schulz, Barzanti, Alavanos, Pailler, Ghilardotti, Telkämper, Ainardi, Imbeni, Ephremidis, Ribeiro, Baldarelli, Carnero González, Bontempi, Eriksson, Cohn-Bendit, Castellina, Bianco, La Malfa, Theonas, Speciale, Caligaris, Tamino, Marset Campos, Ferri, Novo, Puerta, Carniti, García Arias, McNally, Iversen, Svensson, Ojala, Graziani, Coates, Barón Crespo, Dell'Alba, Scapagnini och Weber om den italienska medborgaren Silvia Baraldini som sitter fängslad i Förenta staterna. Respekt för barnens rättigheter Fru ordförande! Den resolution vi diskuterar är surrealistisk. Den uppmanar oss att fira barnens dag den 20 november och att kämpa mot misshandel. Men nu är det så att kompromissresolutionen har strukit de tre ställen i resolutionen som jag lämnade in å ELDR-gruppens vägnar, och som avser de allvarliga fall av pedofili som har inträffat på daghemmet Clovis, vilket är underställt Europeiska unionen. Sedan månader tillbaka är det tystnadens konspiration som råder. Föräldrarna lämnas ovetande om vad som händer och uppmanas t.o.m. av förvaltningen att ingenting säga. De kritiseras då de använder sig av tjänster utanför unionen. Man tar inte hand om de barn som har blivit illa behandlade. Hur ligger det alltså till med öppenheten i de europeiska institutionerna? Kommissionen - jag beklagar att jag måste säga det - vill uttryckligen tysta ner den här frågan. Det är oacceptabelt! I betänkanden som nyligen har röstats igenom fördömer vi åt alla håll: pedofiler, personer som innehar pornografiska bilder, Melchior Wathelet, men vi har inte förmågan att omsätta de här resolutionerna i praktiken, på våra egna daghem. Jag säger det klart och tydligt, den ansvarige kommissionären, självklart inte Van den Broek, den ansvarige kommissionären måste förklara sig, med eller mot sin vilja, dvs. antingen på eget initiativ inför ledamöterna, eller inför en parlamentarisk undersökningskommitté, till vilken vi kommer att lämna dokumentet. Annars kommer pressen att ta på sig uppgiften att föra processen. Den har för övrigt redan börjat. Man spelar inte med föräldrarnas ångest och med riskerna för barnens fysiska och mentala hälsa, något som kommissionen har gjort alltför länge. Fru ordförande! Den åttonde årsdagen av undertecknandet av FN: s konvention om barnens rättigheter, är det aktuellt att Europaparlamentet, än en gång, tar ställning mot en situation som tenderar att anta katastrofala dimensioner, som kommer att sopa bort varje betydelse av begreppet mänsklig värdighet. Uppgifterna från Amnesty International och UNICEF är upprörande och beskriver en tragisk verklighet som inte kan låta någon av oss sova lugnt. Tolv miljoner barn dör varje år av orsaker som skulle kunna ha förutsetts, eller av undernäring. 250 miljoner barn i åldern fem till fjorton år i Pakistan, Thailand, Indien, Brasilien och annorstädes är föremål för bister utnyttjan, under arbetsförhållanden som är helt olämpliga och som inte alls motsvarar deras fysiska och psykiska behov. I många länder äger bredvid den blomstrande barnarbeteshandeln en lika blomstrande handel rum, nämligen med barns kroppar. Medan detta händer i den underutvecklade världen antar det sexuella utnyttjandet av barn i det förment civiliserade Väst allt större dimensioner genom internationella och multinationella nätverk. Researrangörer och flygbolag gör öppet reklam för sexturism. Pedofilins och barnprostitutionens piska sprider sina tentakler överallt, likt en modern Hydra, emedan antalet kunder ständigt ökar. För att denna situation skall kunna bemötas måste tystnadens lag brytas, men framförallt behövs det föreskrivas stränga förordningar beträffande straffet för researrangörer, flygbolag, sexaffärsmän samt även brukare av denna typ av tjänster. Europaparlamentet skickar i dag ett vaksamhetens och aktiverandets uttalande för denna moderna avskyvärdhets utplåning. Europaparlamentet, den Europeiska kommissionen, rådet, regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna, de internationella organisationerna och de icke-statliga organisationerna är skyldiga att använda alla de medel de har för att skydda barnens rättigheter, de mänskliga värdena och den mänskliga värdigheten. Herr ordförande! I dag, en dag som ägnas barnens rättigheter, skall vi än en gång behöva göra hemska konstateranden om det våld som de är offer för. 250 miljoner barn i arbete, tusentals utnyttjade barn, barn som terroriseras av krig, då de inte tvingas till värvning, till dessa måste vi tillfoga de barn som i västvärlden tvingas utsättas för den grymmaste misshandel. Konferenserna i Stockholm och Oslo har ställt upp en alarmerande sammanfattning över situationen och dess utveckling. Men förutom ett odelat och enhälligt fördömande borde den här dagen också uppfordra oss till begrundan. På det institutionella planet först och främst: vad skall man tro om de stater som har glömt att ratificera FN-konventionen om barns rättigheter, som ändå antogs för sju år sedan. Det är ibland samma stater som inte kan garantera säkerhet och skydd för barn på flykt. I det avseendet bör vi än en gång beklaga att Europeiska unionen fortfarande inte har skrivit in barnens rättigheter i fördragen. För det andra bör vi också fråga oss om den plats vi ger barnen i vårt samhälle. Demokratins och utvecklingens vägar borde ha lett fram till mer utbildning och en förlängning av skoltiden. Det är det motsatta som sker: överallt i världen drar barn omkring på gatorna, sätts i arbete, när de inte utnyttjas sexuellt. Hur kan man på samma sätt acceptera att de misshandlade barnen, i synnerhet inom familjen, blir allt fler och fler, samtidigt som framstegen inom barnpsykologi har upplyst oss om barnens känslomässiga och intellektuella behov. Dessutom har barnen i dag blivit en måltavla, en prioriterad måltavla för affärsmännen. De tas som gisslan för att sälja produkter som visserligen är ämnade för dem, men också vilka produkter som helst. Vi har trätt in i eran där barnet är ett föremål. Vad är det alltså som behövs för att vårt samhälle skall betrakta barnet som en fullvärdig varelse, till vilken vi är skyldiga att överföra känslan för det mänskliga, lyckan och hoppet? Fru ordförande, högt ärade herr kommissionär! I min grupps namn vill jag uttrycka min tillfredsställelse över att det i denna höga kammare finns en så vittgående och innehållsmässigt klar konsensus om barnets roll och rättigheter. Jag får därför i denna grupps namn förklara, att vi helt och fullt stöder innehållet i slutsatserna 1-9 i föreliggande förslag. Som tysk parlamentsledamot måste jag tyvärr tillfoga en appell till förbundsdagen och förbundsregeringen i mitt land, att äntligen avlägsna de i Förbundsrepubliken Tyskland gällande förbehållsreglerna mot FN: s barnkonvention, och därmed skapa förutsättning för att den i utvisningspraxisen vanliga strängheten mot familjer och barn förlorar sin rättsliga grundval. I kontakten med barn och barns rättigheter blir det uppenbart om ett samhälle upphöjer den starkares våld till rättighet, eller om lagen, i umgänget med de svagaste, visar sin styrka. Detta måste naturligtvis också gälla för barnen på barndaghemmet Clovis, där också ett barn till en av mina assistenter går. Fru ordförande! För några få dagar sedan våldtogs brutalt en pojke på åtta år, därefter blev han ihjälslagen och slutligen brändes han. Hans rester spreds. Gärningsmännen var tre personer som hade mer gemensamt med djur än med människor. Tre individer som dolde sin uselhet och sina perversioner bakom en fasad av social respektabilitet. Detta är det senaste i en serie episoder med offer, barn, plågoandar och medbrottslingar, hela kärnfamiljer eller isolerade individer eller grupper av efterblivna. Det som är frapperande är den tystnadens sociala klimat som omger dessa episoder och det faktum att dessa kommer i ljuset först efter att det har hänt något irreparabelt. Skickliga psykologer, berömda sociologer och framstående politiska representanter vill helst övertyga oss om att fenomenets utbredning inte håller på att tillta jämfört med tidigare, utan det är bara mer känt på grund av den resonansbotten som pressen utgör. Detta är emellertid en from och infam lögn, eftersom det under tidigare historiska perioder aldrig har förekommit så många fall av våld mot barn som under vår. Vänsterns ideologiska hypotes att vilken sexuell yttring som helst, även den mest perverterade, har rätt att existera har visat sig vara ett tragiskt felsteg, eftersom inte alla de som omfattar dem har samma kulturella och sociala försvarsmekanismer, och inte alla har samma förmåga till kontroll över de egna instinktiva impulserna. Alla "visa män" som är progressiva på fel sätt skulle ha velat befria sexualiteten från hyckleriets kedjor, dvs. borgerliga enligt deras vokabulär, och de har inte befriat någonting alls, men eftersom sexualiteten har funnit olika men fundamentalt likartade uttryck under alla epoker, har de bara lyckats att ställa till det så att de svagare individerna med begränsade hämmande bromsar betraktade sexualiteten som en handelsvara som man skall skaffa sig till varje pris, även med pengar och våld. Pressen i Slovakien Herr von Habsburg, man gratulerade er redan i går, men jag tror att ni har födelsedag i dag, och det ger mig tillfälle att också gratulera er riktigt hjärtligt i dag. (Applåder) Tack så mycket för era ord, fru ordförande. Jag är mycket glad att jag denna dag också en gång kan lämna över en god nyhet. Vi har just fått ett meddelande beträffande vår resolution rörande den slovakiska regeringens åtgärder mot den slovakiska pressen. Det slovakiska parlamentet har beslutat att upphöra med dessa åtgärder, respektive att ändra utformningen av dem, så vi har fått det intrycket att man här har vunnit ett verkligt slag för pressfriheten i Slovakien. Detta är av stor betydelse, eftersom det återigen visar att när man på allvar befattar sig med en fråga, så leder det till framgång här. Det är lyckligt för oss att detta har skett, ty det slovakiska folket är ett av de mest sympatiska folken i Europa. Det är ett bra folk, som har lidit mycket i sin historia, och som trots detta fortsätter att hålla fast vid sin tro och sitt fädernesland. I dag har det en premiärminister, som tyvärr bedriver en mycket beklagansvärd politik och som också just i samband med förhållandena till minoriteterna uppträder på ett sätt, som vi absolut inte kan godkänna. Därför har Slovakien tyvärr fallit tillbaka i förhandlingarna med Europeiska unionen, även om det under en bättre premiärminister utan tvivel hade gått bättre. Men denna utveckling visar åtminstone, att vi går åt rätt håll, och vi kan säga att vi inte längre behöver denna resolution. Efter de erfarenheter vi har gjort med Meciar, skulle vi åter lägga fram saken i samma ögonblick som man slutar hålla fast vid det som parlamentet har beslutat. Därför må det vara ett bra tecken, som betyder att vi engagerar oss från vår sida. Samtidigt skall det också vara ett tecken gentemot det slovakiska folket, att, när man där för en politik som motsvarar vår standard, så står dörren till Europeiska unionen vidöppen för Slovakien. På så vis vill jag, åtminstone i den förste undertecknarens namn, som sitter här bredvid mig, nämligen min son, säga om denna resolution: Vi drar tillbaka denna resolution, men med den tanken att, om herr Meciar inte håller fast vid parlamentets beslut, ånyo lämna in resolutionen i december. Fru ordförande! Enligt vad jag har blivit informerad om är situationen tyvärr inte så bra som von Habsburg sade. Endast ett utskott i det slovakiska parlamentet har föreslagit en justering av den föreslagna ökningen av tröskelvärdet på moms till 23 %. Resten av parlamentet verkar ha för avsikt att i morgon rösta för 23 %. Därför är det tyvärr för tidigt att glädja sig. Jag ämnar vidhålla mitt förslag, eftersom det är viktigt att vi utövar påtryckningar ju mer valen närmar sig. Landets journalister är mycket oroliga. Regeringspartiet skulle kunna, och borde göra något, men än så länge har vi inte hört något. Det formella beslutet i parlamentet har inte ändrat situationen. Därför kommer jag att vidhålla min resolution. Jag skulle också vilja fråga kommissionären, mot bakgrund av det nyligen publicerade meddelandet om språksituationen, om hon anser att regeringens förslag att inte vidta några åtgärder har fört Slovakien närmare att uppfylla kriterierna för medlemskap i Europeiska unionen. Vi vet att det för närvarande existerar en mycket exakt språklagstiftning på statsnivå, men bara konstitutionella hänvisningar när det gäller situationen för de olika minoriteterna. Fru rdförande! Jag ansluter mig till fru Thors, för enligt den information som jag mycket nyligen fått via ordföranden för Slovakien-delegationen omfattas mycket riktigt inte mycket mer än det som Thors just förklarat. Det är alltså inte alls säkert att det slovakiska parlamentet verkligen kommer att förkasta förslaget om att höja momsen på publikationer till 23 %. Följaktligen måste vi säga att detta är en form av skatt som kommer att leda till, för skatter är alltid mycket reglerande, att mycket färre tidningar och tidskrifter kommer att kunna läsas och det är ett mycket allvarligt hot, inte bara mot pressfriheten utan även mot demokratin. Nu måste jag säga att jag tycker det är lite besvärligt att detta parlaments eget presidium just har beslutat att också ålägga journalisterna diverse inskränkningar. Alltså skulle man kunna tycka att de är lika goda kålsupare båda två, men ändå så vill jag understryka att det som sker i Slovakien inte kan accepteras och att det som sker här förresten inte heller kan accepteras. Fru ordförande! Jag delar visserligen inte helt och hållet dagens jubilar von Habsburgs värdering, vad gäller olika aspekter i hans uttalande, men jag håller fullkomligt med hans påstående, att vi i dag har fått en bra nyhet. Jag tror att det är information som vi fått från europeiska källor, det är vår information, som säger oss att vi bör ge en positiv signal om denna åtgärd i Slovakien. Det är ett gott råd att vi i dag inte skall ta upp denna resolution till omröstning. Jag vill i min grupps namn dra tillbaka vår underskrift från detta gemensamma förslag. Om det kommer till en omröstning, så kommer vi som socialistisk grupp att förhålla oss i enlighet därmed. Jag är mycket glad att det tar denna vändning. Det är tecken på att det även med ett land som Slovakien kan finnas en utveckling av de gemensamma relationerna i ordets bästa bemärkelse. Jag tror att vi inte borde riskera den och påverka den negativt genom ståndpunkter, som vi inte längre kan förändra. Därför ber jag om att vi förfar på detta vis. Fru ordförande! Jag kan bara ansluta mig till föregående talare. Jag skäms lite inför Thors, eftersom jag alltid tror att jag är en hardliner här, och nu är hon en ännu värre hardliner än jag faktiskt är. Jag tror att det är en god nyhet som vi har fått, och vi bör tänka på att delegationen till det blandade parlamentariska utskottet EU-Slovakien kommer att sammanträda nästa vecka. Efter det att vi fått bra information, hoppas vi att den kommer att besannas och att delegationen nästa vecka har möjlighet att konferera om det. Jag är också av den åsikten att vi skall förbehålla oss rätten att, om detta inte besannas, komma tillbaka till denna punkt med desto större skärpa. Men för denna gång vill jag också i min grupps namn förklara att vi drar bort vår underskrift och också kommer att förhålla oss på samma sätt vid omröstningen. Jordbruksreform på Filippinerna Fru ordförande, herr kommissionär, högt ärade kolleger! Det är verkligen intressant, det som händer på Filippinerna. Där finns det ett ministerium för jordreformer - Europeiska unionen deltar sedan 1986 med tvåsiffriga miljonbelopp i detta program - och ministern där har ingenting annat att göra, än att ge den mark, som redan har skänkts till bönderna, tillbaka till storgodsägarna. Samtidigt har en bondeledare, nämligen Romeo Cortez, och Gaudencio Devaras, en kommunordförande, kidnappats av medlemmar ur stridskrafterna. Bönderna har med hjälp av hungerstrejk uppnått att president Ramos i detta fall har gett tillbaka denna mark till bönderna. Vi måste insistera på att kommissionen engagerar sig för att det förs en konsekvent politik på Filippinerna. Jag kan av egen erfarenhet från arbetet med icke jordägande bönder i Brasilien säga att här kan ett land mycket snabbt drivas in i ruin, ända fram till ett inbördeskrig. Vi upplever det också i Colombia; dessa dispyter är mycket hårda, och vi måste insistera på, när vi deltar med finansiella medel, att detta tillstånd upphör. Fru ordförande! Kampen för att de fattiga utan mark på Filippinerna skall tilldelas mark har tyvärr pågått sedan länge, men bitterheten i kampen har inte minskat under de senaste åren. Det faktum att Europeiska unionen har anslagit mycket betydande bidrag för att notan för jordbruksreformprogrammet skall kunna betalas, visar hur stor vikt vi lagt vid detta. Tyvärr har det dock skett allvarliga missräkningar i genomförandet av programmet, vilket illustreras av den strejk 20 bönder i Manilla företog nyligen, i protest mot att mark återförts till en stor markägare. Detta är för övrigt bara ett av exemplen på att mark som först tilldelats bönderna sedan återförs till en tidigare ägare. En annan mycket angelägen fråga är att två av folkets ledare försvunnit, R. Cortez och G. Devaras, vilket visar att det finns krafter som är beredda att använda våld och förhindra markreformen. Det finns också rapporter om fall av tortyr. Denna resolution är en vädjan till president Ramos och hans regering att fullt ut genomföra markreformspolitiken mot all opposition och att garantera att dessa försvinnanden noga undersöks. Alla dessa handlingar måste stoppas, regeringen skall vidta alla ansträngningar att bemöta dem och de ansvariga skall om möjligt ställas till svars. Resolutionen uppmanar vidare presidenten och hans regering att vidta åtgärder i andra frågor. Vi är emot dödsstraff och vi hoppas att de aktuella dödsdomarna över vissa personer skall omvandlas. Europaparlamentet har genom åren varit mycket angeläget om att stödja den demokratiska utvecklingen på Filippinerna och vi hoppas verkligen att vår resolution i dag skall tas på stort allvar. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum klockan 17.30. Malaysia Fru ordförande! Nyligen arresterades tio politiska aktivister i Malaysia på grund av sin islamiska övertygelse och då med lagen om inre säkerhet som grund. Det är förresten inte det första exemplet på bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter i Malaysia. Erfarenheter från Algeriet och Egypten visar att andra trosövertygelser inte får undertryckas. Lagen om inre säkerhet är en lag som myndigheterna i Malaysia använder mot varje form av politisk opposition. Flera gånger har samma regering lovat ändra denna rigorösa lag men det har aldrig skett. I slutet av förra månaden organiserades stora demonstrationer av icke-statliga organisationer, bland annat Amnesty International, för ett avskaffande av den lagen. Självfallet stöder vi den uppmaningen och jag tror att en demokratisk stat naturligtvis också behöver en oberoende rättsordning. Unionen, parlamentet och kommissionen måste vid överläggningar med Malaysia, måhända i ASEAN-samband, försöka föra den senare tidens fängslanden på tal och be om deras frigivning eller att de får en rättvis rättegång. Chittagong Hill Tracts Fru ordförande! Problemet med Chittagon Hill Tracts är inte särskilt känt, men det handlar trots allt om en stor region, relativt befolkad, en region som världen i någon mån har övergivit, så att säga. Det handlar om en region där det finns ett problem sedan många år tillbaka, sedan trettio, fyrtio år tillbaka, ja, alltsedan Indien delades efter kriget, ett problem som man aldrig har konfronterat med tillräcklig kraft och vilja. Den främsta nyttan med den här resolutionen är, enligt min mening, att sända en vänskaplig inbjudan till regeringen i Bangladesh för att den på ett beslutsamt sätt skall ta tag i problemen i den här regionen, för att på något sätt " bli av med" det, genom att ge folken i den här delen av dess territorium ett verkligt självstyre - självstyre, inte oberoende. Det är mycket speciella befolkningar, med mycket speciella traditioner, och genom att lösa den här frågan skulle regeringen kanske mer resolut kunna ägna sig åt andra problem som berör dess stora land. Konflikten i Chittagong Hill Tracts uppstod under tidigare regeringars försök att låta delar av den ökande befolkningen bosätta sig i området, med fullständig likgiltighet inför den självständighet de en gång åtnjöt. Dessa befolkningars motstånd, och tidigare regeringars i Bangladesh försök att krossa detta, ledde till grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna där de som inte stred ofta blev offer. Stora delar av ursprungsbefolkningen miste sina liv och många av de överlevande var tvungna att fly. Fortfarande försmäktar tusentals människor i läger. Bangladesh nuvarande regering, Awami League Governement, har försökt att uppnå en fredsuppgörelse, vilket hedrar den, och den sjunde omgången av förhandlingarna har fastställts till den 26 november. Det är sorgligt att oppositionspartierna i Bangladesh motsätter sig detta eftersom förhandlingarna erbjuder det enda verkliga hoppet om en lösning på denna förfärliga konflikt. Den grundläggande orsaken till problemet är överbefolkning i Bangladesh och bosättarna kommer ofta från mycket fattiga familjer som hoppas på ett bättre liv. Vi är medvetna om detta problem. Det är dock fullständigt oacceptabelt att ursprungsbefolkningens markrättigheter inte blir erkända fullt ut. Flyktingar måste få tillfälle att återvända under förhållanden som gör det möjligt för dem att sätta bo igen, i synnerhet de som fått hjälp enligt det ekonomiska åtgärdspaketet med 20 punkter. Att konflikten löses och att fred åter inrättas är av intresse inte bara för ursprungsbefolkningarna i området, utan även för alla befolkningar i Bangladesh, eftersom den är kostsam både ekonomiskt och om man ser till antalet människoliv som går till spillo. Jag vädjar till denna kammare att stödja resolutionen och till Europeiska unionen och kommissionen att använda alla tillgängliga medel att övervaka och bidra i processen. Fru ordförande! Jag vill först naturligtvis tacka författaren, Dupuis, men också Newens för att de framför allt har behandlat bosättningspolitiken i detta område. Jag tror att vi här har ett stort problem, att vi inte bara där, utan på många områden ser att just urinvånarna har en äkta rätt till sin jord, det är deras kultur, deras liv, deras totala livsinnehåll. Och enbart därför att de inte har något papper, på vilket ursprunget är intygat, så säger i dag lagarna i Bangladesh, att endast de som förfogar över ett motsvarande papper har rätt till marken, och det är i de flesta fall de nybyggare, som har kommit vid en senare tidpunkt. År 1947 fanns det cirka 10 000 nybyggare där, som inte ursprungligen härstammade från Chittagong Hill Tracts. År 1977 var det cirka 100 000, i dag är det redan ett sjusiffrigt tal. Man ser att man här bedriver en helt massiv politik i denna riktning, där vi egentligen måste säga, att detta kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna, och att vi därför som Europaparlament, som investerar väldigt mycket i detta land Bangladesh, klart måste uttala oss för the Jumma-peoples rättigheter. Silvia Baraldini Fru ordförande! Det är med stor sorg som vi om igen höjer våra röster till försvar för en politisk fånges mänskliga rättigheter i Förenta staterna. Saken gäller den italienska och europeiska medborgaren Silvia Baraldini som sjuklig sitter i fängelset i Danbury, Connecticut, efter att ha avtjänat 14 1/2 år av de 43 år hon är dömd till, för att i sin ungdom ha haft förbindelse med en revolutionär afro-amerikansk rörelse. Anklagelsen och domen mot henne anger inte att hon personligen skulle ha deltagit i våldshandlingar som ledde till blodsutgjutelse. För fyra månader sedan läste vi i avslaget till hennes nådeansökan från den lokala frigivningsnämnden att hon anses ha haft vetskap i förväg om de brott som begicks av hennes sammanslutning. Lägg märke till formuleringen, inte "vetskap" utan "vetskap i förväg" vilket är ett mycket speciellt begrepp för straffbarhet enligt våra rättsliga normer. Vi har inte för avsikt att kritisera eller blanda oss i Förenta staternas rättssystem. Syftet med denna resolution - den tredje på tre år - är att uppmana våra amerikanska vänner att hålla sig till ett internationellt fördrag, nämligen Strasbourgkonventionen om överförande av dömda personer till deras hemland, som har undertecknats och ratificerats av både Italien och Förenta staterna. Vi begär inte att Baraldini skall friges utan att hon skall överföras till ett italienskt fängelse, där hon åtminstone kan besökas av sin 80 år gamla mor. Vi ber om en akt av medlidande på humanitära grunder. Under sin långa fängelsevistelse har hon opererats två gånger för livmodercancer. För sju år sedan förlorade hon under tragiska omständigheter sin syster Marina, som var en mycket uppskattad tjänsteman inom Europeiska gemenskaperna i Bryssel. Sedan i juli har hennes fysiska och psykiska tillstånd snabbt försämrats, samtidigt som bestämmelserna och förhållandena kring hennes fängslande blir striktare och svårare att uthärda. Vi ber de amerikanska myndigheterna att inte ignorera, som de hittills gjort, de vädjanden och resolutioner som kommer från denna kammare, eller sorgen och medkänslan hos den italienska och europeiska allmänna opinionen. Ett överförande av Baraldini skulle inte bara vara en rättvis och humanitär handling, utan också ett betydande bidrag till den transatlantiska dialog som dominerat debatterna under detta sammanträde i Europaparlamentet. Fru ordförande! Fallet Silvia Baraldini har nu blivit en symbol för kampen för en bekräftelse på internationell nivå av de mest elementära rättsprinciperna, friheten och de mänskliga rättigheterna. Varje dag som går svävar Silvia Baraldinis liv allt mer i fara på grund av ett absurt och absurt långt straff samt på grund av förfärliga omständigheter i fängelset och psykisk press. Varje dag som går utan att man löser problemet med Silvia Baraldinis överflyttning till ett italienskt fängelse, blir USA: s interna och internationella trovärdighet och dess rättssystem allt mer komprometterat. I den resolution som vi förbereder oss att rösta om fortsätter Europaparlamentet att formulera samma begäran som redan har gjorts tidigare, en begäran som är mycket enkel: att Strasbourgkonventionen tillämpas och Silvia Baraldini får återvända till sitt eget land, även om det sker som fånge. Vi hoppas att de amerikanska politiska och rättsliga myndigheterna tillmötesgår en begäran om rättvisa som är enhällig i Europa. Fru ordförande! Allt har redan sagts. Det är inte första gången som vi tar upp fallet Silvia Baraldini i detta parlament. Det är önskvärt att vårt ställningstagande denna gång får ett bättre resultat än tidigare. Det nya inslaget är förlängningen av fängelsestraffet och Silvia Baraldinis hälsa. Dessa är de element som från svårighetssynpunkt tillkommer till de argument som redan har nämnts av Manisco och Vecchi. Av dessa skäl stöder jag, tillsammans med min grupp, det resolutionsförslag som har presenterats av Manisco. Fru ordförande! Får jag inleda med att reagera på inläggen avseende barnens rättigheter och tala om hur mycket kommissionen håller med parlamentet om att missbruk av försvarslösa barn hör till de mest avskyvärda och förkastliga brott som kan begås, och skall bekämpas med alla medel som står till buds. Kommissionen är också aktivt engagerad i bekämpandet av detta onda, särskilt i bekämpandet av barnhandel och missbruk av barn i enlighet med den aide-mémoire som fru Gradin skickade ut i september 1996. På medlemsstatsnivå har rådet av justitie- och inrikesministrar den 24 februari 1994 redan godkänt ett gemensamt agerande för bekämpande av människohandel och sexuellt missbruk av barn. Dessutom undersöker kommissionen just nu möjligheterna till en europeisk hantering av problemet med de försvunna barnen. Dessutom leder kommissionen det så kallade " STOP-programmet" , det gemensamma åtgärdsprogrammet från justitie- och inrikesministrarna 1996, inom den ram, under vilken för en period av fem år, sammanlagt sex och en halv miljoner ecu avsatts för stöd till människor som är yrkesmässigt ansvariga för bland annat bekämpandet av människohandel och sexuellt utnyttjande av barn. Vi tänker i det sammanhanget alltså på stödprogram för domare, lagens väktare och socialarbetare. Dessutom finns det så kallade " Daphne-initiativet" på grundval av vilket tre miljoner ecu per år avsätts för att hjälpa icke-statliga organisationer och frivilligorganisationer i kampen mot bland annat våld mot barn. Kommissionen för samtidigt en politik som är riktad mot barnsexturism. Kommissionen kommer inom kort att godkänna ett meddelande avseende en handlingsplan för främjande av säker användning av Internet. Den handlingsplanen skall bland annat stimulera åtgärder för agerande mot olagligt innehåll som till exempel barnporr. I sin utrikespolitik skall Europeiska kommissionen lämna ett aktivt bidrag i samband med det mer allmänna problemet barnarbete. Det står på dagordningen för (ILO) Internationella arbetsorganisationens 86: e konferens som kommer att hållas i Genève i juni nästa år. Enligt Internationella arbetsorganisationen hör användande, lockande eller utbjudande av barn för prostitution eller pornografiska visningar till de extrema formerna av barnarbete. Till sist omfattar Europeiska unionens utrikespolitik även program för bevakande av mänskliga rättigheter, inom vilkas ramar också medel avsätts för bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn. Innan jag avslutar detta ämne om missbruk av barn, ordförande, vill jag bara kort reagera på ett antal kommentarer som i dag gjorts om händelserna på Clovis-daghemmet där, som ni vet, det även går barn till tjänstemän i Europeiska kommissionen. Jag vill allra först betona att det här rör sig om ett fall som otvivelaktigt är att beklaga men där utredningen ligger i de belgiska rättsmyndigheternas händer och att allmänna åklagaren i Bryssel i mitten av juli i år inledde en rättslig utredning och att denna utredning fortfarande pågår. För det andra kan jag meddela att allmänna åklagaren den 14 november gjorde ett pressuttalande där han sade att samarbetet med Europeiska kommissionen i det här ärendet var gott och där han också påpekade vikten av diskretion så länge som utredningen pågår och att det är föräldrarna till barnen i fråga som uttryckligen bett om diskretion och återhållsamhet. Slutligen har även den kommissionär som ansvarar för personal och administration, herr Erkki Liikanen, haft ett samtal med de föräldrar det gäller. Jag skulle här vilja bli av med det felaktiga intrycket att kommissionen på något vis skulle undandra sig ett ansvar som för övrigt inte i första hand åvilar kommissionen, särskilt då det rör sig om ett så känsligt ämne som även kommissionen, på grund av sakens natur, känner sig mycket engagerad i. Så över till nästa ämne som tagits upp här: pressfriheten i Slovakien. Låt mig börja med att ansluta mig till de mycket högtidliga lyckönskningarna till von Habsburg som jag gärna å kommissionens vägnar hjärtligt gratulerar på hans 85-årsdag och jag tillfogar gärna en önskan att han i många år ytterligare skall få behålla sin position hos den europeiska väljarkåren. Om jag får uttrycka det så. (Applåder) Ordförande, med avseende på pressen i Slovakien cirkulerar det just nu tydligen olika uppgifter när det gäller vad som hänt med den slovakiska regeringens förslag att höja momsen på bland annat nyhetstidningar från den låga tariffen 6 % till 2 3 %. Jag känner inte till det definitiva resultatet, bara att man just nu behandlar det i Slovakiens parlament. Jag vill gärna ansluta mig till de anmärkningar som kommit från parlamentet, och i det här läget inskränka mig till anmärkningen att vi inte kan göra något annat än att uttala oss, i riktning mot Slovakiens parlament och i riktning mot Slovakiens regering, och säga att vi gärna skulle göra allt för att förhindra att tvivel reses om den slovakiska regeringens ansträngningar att skydda de grundläggande mänskliga rättigheterna, såsom yttrandefriheten och pressfriheten, att tvivel skulle kunna spridas om den slovakiska regeringens ansträngningar att inte försumma dessa grundprinciper som även värderas högt i Europeiska unionen. Dessutom uttrycker vi vår förhoppning att det slovakiska parlamentet också kommer att vilja prata med den slovakiska utgivarföreningen och även med den slovakiska pressen innan det tar ett definitivt beslut om detta förslag. Jag vill också säga till von Habsburg att kommissionen i sin Agenda 2000 i sitt uttalande om Slovakien var kritisk mot det politiska läget, att man inte till detta har kopplat slutsatsen att Slovakien inte skall höra till Europa, att Slovakien inte längre skall få något stöd då Slovakiens regering är villig att göra allvar av demokratins grundprinciper. I det avseendet kan Bratislava alltså räkna med insatser och stöd från vår sida. Kommissionen kommer även i fortsättningen att ägna stor uppmärksamhet åt denna fråga inom ramen för partnerskapsavtalen med Slovakien. Slutligen hoppas jag att även Slovakien inom en snar framtid skall höra till dem som i politiskt avseende inte kan kritiseras när det gäller bedömningen av en ansökan om medlemskap i Europeiska unionen. Med avseende på situationen i Malaysia - där har, tror jag, Bertens haft ordet - skulle även vi gärna vilja att ärenden som gäller lagen om inre säkerhet kan tas upp med Malaysias regering. Låt mig säga följande. Inom ramen för debatten om Malaysia och andra ASEAN-länder har denna kammare redan tidigare frågat i hur hög grad våra relationer med dessa länder styrs av till exempel klausuler om mänskliga rättigheter, som de som vi nu för tiden alltid tar med i våra avtal med tredje land. Bertens känner antagligen till att samarbetet med ASEAN är institutionaliserat kring ett avtal som slöts år 1980, om vilket flera gånger sagts att det måste aktualiseras och mer anpassas efter de nuvarande förhållandena och relationerna till ASEAN-länderna. Det innebär samtidigt att ett nytt avtal borde innehålla en sådan klausul om de mänskliga rättigheterna. Hittills är det inte så mycket för ASEAN, utan mer för Europeiska rådet, som det är svårt att utarbeta ett sådant nytt avtal eftersom också problemen i Östtimor fortfarande spelar en roll i sammanhanget. Ordförande, jag hoppas i alla fall att även dessa hinder i det långa loppet kommer att kunna upphävas och att problemen kommer att kunna lösas. Låt mig också tillägga att vi hittills i alla fall från malaysiskt håll inte stött på något motstånd vid behandlingen av dessa frågor, inte heller när det handlade om känsliga frågor om mänskliga rättigheter. Sedan angående Chittagong Hill Tracts i Bangladesh, fru ordförande. Det verkar som att man i de pågående fredsförhandlingarna, och det har varit sex förhandlingsrundor sedan oktober förra året, det verkar som att man i de förhandlingarna, som nu leds av den nationella kommittén för Chittagong Hill Tracts , lyckats överbrygga klyftan mellan regeringens och rebelledarnas ståndpunkter. Europeiska kommissionen följer fredsprocessen noga via sin delegation i Dakka. När avtalet undertecknats kommer kommissionen att överväga verkställandet av fredsprocessen, naturligtvis i samråd med alla nära inblandade parter. Regeringen i Bangladesh uppskattar unionens och övriga utvecklingspartners intresse att stödja fredsprocessen och dessutom naturligtvis även erbjudandet om ekonomisk hjälp för stödet till återvändande flyktingar och återintegrering av bengaler i Chittagong . Ändå har regeringen i Bangladesh, med tanke på det känsliga i situationen, bett bidragsgivarna att vänta tills fredsavtalet trätt i kraft och läget har stabiliserats. Självfallet behövs ett minimum av politisk stabilitet och tillräcklig säkerhet innan man kan gå in på hur återintegreringen och utvecklingen kan stabiliseras och förverkligas. Slutligen, fru ordförande, Silvia Baraldinis öde. Det har tagits upp ett antal gånger i denna kammare. Vi vet att vi egentligen inte kan göra något annat än att säga att detta i första hand är en bilateral angelägenhet mellan Förenta staterna och Italien. Jag ansluter mig dock å kommissionens vägnar till de som påpekat det faktum att detta verkar vara ett fall där Strasbourg-konventionen helt klart gäller, vilken även ratificerats av Förenta staterna och Italien. Vi skulle därför också uppskatta om konventionens innehåll efterlevs. Fru ordförande! Jag tror att kommissionären har glömt att uttala sig om Filippinerna. Åtminstone har inte jag hört något. Där skulle jag gärna vilja ha ytterligare en upplysning. Ursäkta fru ordförande, men när jag läste resolutionen hade jag förstått det så att den i första hand riktade sig till president Ramos och inte till Europeiska kommissionen för begäran om stöd. Därför har jag inte förberett något svar. Man jag kan, under tiden som nästa ämne behandlas, läsa igenom resolutionen för att se om det ger kommissionen anledning att reagera på denna. Men jag vågar inte göra det ogenomtänkt och utan förberedelse. Tack så mycket, herr kommissionär! Jag antar att Kreissl-Dörfler är införstådd med detta. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommre att äga rum klockan 17.00. Nästa punkt på dagordningen är den gemensamma debatten om följande resolutionsförslag: (B4-0932/97) av Frutos Gama och García Arias för PSE-gruppen om de katastrofala översvämningarna i Extremadura, -(B4-0957/97) av Puerta, Carnero González, González Álvarez, Jové Peres, Marset Campos, Mohamed Alí, Sierra González, Gutiérrez Díaz och Sornosa Martínez för GUE/NGL-gruppen om de allvarliga konsekvenserna av stormen i Spanien, -(B4-0991/97) av Novo Belenguer och González Triviño för ARE-gruppen om översvämningarna i Badajoz, -(B4-0933/97) av Miranda, Novo, Ribeiro och Gutiérrez Díaz för GUE/NGL-gruppen om de allvarliga konsekvenserna av stormen på Azorerna, -(B4-0981/97) av Marinho och Correia för PSE-gruppen om stormar på Azorerna, -(B4-0939/97) av Miranda, Novo, Ribeiro och Gutiérrez Díaz för GUE/NGL-gruppen om de allvarliga konsekvenserna av stormen i Portugal, -(B4-0969/97) av Azzolini, Pasty, Cardona och Rosado Fernandes för UPE-gruppen om stormar i Portugal, -(B4-0983/97) av Marinho, Apolinário, Torres Marques, Torres Couto, Barros Moura, Lage, Campos, Moniz och Correia för PSE-gruppen om stormarna och översvämningarna i södra Portugal, -(B4-0956/97) av Capucho, Galeote Quecedo, Costa Neves, Camisón Asensio, Oomen-Ruijten och Martens för PPE-gruppen om de förödande översvämningarna i Extremadura (Spanien), Alentejo (Portugal) och Azorerna (Portugal). Spanien Fru ordförande! Ännu en gång är det vattnets förödande effekter som är föremål för en brådskande resolution i detta parlament. Stormarna har lämnat efter sig ett spår av döda, skadade och försvunna i Spanien och Portugal. Även om det är så att dessa katastrofer är oundvikliga i sin helhet är det inte mindre sant att omfattningen av dem hade kunnat få en mindre allvarlig karaktär om vissa åtgärder hade vidtagits i tid. Det är ingen slump att denna typ av katastrofer inträffar i de fattigaste områdena i Europa. Emellertid är det som har hänt i Melilla denna måndag, efter att en vattenreservoar med 20 000 kubikmeter gått sönder, historien om en förebådad katastrof. 9 döda, 41 skadade och oräkneliga materiella skador utgör det uppskattade resultatet av denna katastrof, som långt ifrån att vara ödesbestämt beror på ren försumlighet. Jag vill inte här och i dag göra ett inlägg om ansvarighet, vilket i vilket fall som helst bör utredas av de spanska myndigheterna, utan utnyttja detta forum i min dubbla egenskap av ledamot i Europaparlamentet och medborgare i Melilla, för att kräva brådskande hjälp från Europeiska kommissionen till offrens anhöriga, till de som har förlorat sina bostäder eller affärer, helt eller delvis, och helt enkelt alla de som på ett eller annat sätt har drabbats av materiella förluster. Jag vill även uppmana kommissionen att den tillsammans med de spanska myndigheterna upprättar en uppbyggnadsplan för de katastrofdrabbade områdena och avsätter nödvändiga medel för återuppbyggnaden av infrastruktur och bostäder, och i Extremaduras fall de jordbruks- och boskaps- och turistanläggningar som har drabbats. Slutligen vill jag utnyttja tillfället för att be kommissionen att studera möjligheten att se över gemenskapens miljölagstiftning för att det i föreskrivna miljökonsekvensbeskrivningar skall ingå riskanalyser för befolkningen, som följd av ingrepp som förändrar miljön. Helt säkert kan katastrofer som de som inträffat på grund av översvämmade floder i Extremadura eller Melilla undvikas bara medlemsstaternas myndigheter lägger ner mer energi på ett av deras viktigaste ansvar: "alla medborgares säkerhet" . Azorerna Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Efter att, under sammanträdet i Bryssel den fjärde denna månad, ha begärt att detta parlament skulle skicka vårt beklagande till befolkningen i Ribeira Quente, och efter att vi därefter överlämnat ett förslag om brådskande resolution till ordförandeskapet i denna kammare om att vi skulle vidta åtgärder som kunde minska effekterna av den storm som drabbade Azorerna, efter detta har flera kontinentala regioner i mitt land, Alentejo, Algarve, storstadsområdet Lissabon, Setúbal och Tejo-dalen, också drabbats av häftiga stormar. Tyvärr kommer vi att få registrera fler dödsfall. Herr ordförande och kära kolleger, stormarna har orsakat 41 dödsfall och försvinnanden i Portugal förutom många skadade. Skadorna för privatpersoner, allmänheten och företagen uppgår enligt tämligen modesta uppskattningar till mer än 10 miljarder. Den enorma solidaritetskedja som omedelbart upprättades från ena till andra änden i Portugal visar på faktisk värdighet och ära som jag skulle vilja presentera för denna församling. Samma ord riktar jag till kamrarna, till deras respektive tjänsteavdelningar, men också till brandmännen. Man begär här i dag ett ekonomiskt stöd från kommissionen utöver befintliga instrument och som skall vara avsett att mildra effekterna av katastrofen och som en hjälp till de mänskliga tragedier som inträffat. Man begär också, man begär framför allt enligt min åsikt, att kommissionen tillsammans med de olika myndigheterna i mitt land upprättar en metod för finansiellt bistånd, för tekniskt bistånd och samarbete, för teknologi och forskning, som gör det möjligt att förebygga och undvika att de katastrofala effekterna av stormarna upprepas, stormar som vi tyvärr inte har möjlighet att undvika. Fru ordförande, herr kommissionär! Än en gång och på en relativt kort tid har den autonoma regionen Azorerna, på morgonen den 31 oktober, våldsamt skakats av cyklonvindar och stormregn, som särskilt drabbade byn Ribeira Quente i området Povoação. Tyvärr, och utöver de enorma materiella skador som enligt tillgängliga uppgifter överstiger 5 miljarder, har 29 beklagliga dödsfall inträffat. Det är på grund av denna trista verklighet vi kan konstatera hur viktigt det är att i Amsterdamfördraget införa en artikel om differentierad och särskild behandling av de ultraperifera regionerna och där gemenskapen erkänner de nackdelar och risker dessa medborgare i Europeiska unionen utsätts för. Vi vädjar i detta sammanhang till kommissionen att den i sitt agerade arbetar för en omprogrammering och förstärkning av redan berörda finansiella medel för återuppbyggande av förstörd infrastruktur i den autonoma regionen Azorerna. Upprepningen av dessa situationer gör att vi kan bekräfta att Regis-initiativet i framtiden bör innehålla en del som kan läggas på situationer vid naturkatastrofer. Portugal Fru ordförande, mina damer och herrar! Jag tror att fakta om dessa katastrofer redan återgetts, både i pressen och genom de kolleger som informerat mig. Jag skall naturligtvis inte gå tillbaka och tala om dem, utan jag vill bara behandla tre saker i denna fråga. Som redan sagts inträffar dessa katastrofer i de mest eftersatta områdena i Europa. Antingen i de ultraperifera områdena Azorerna eller i det spanska Extremadura och det portugisiska Alentejo. Detta visar att det är nödvändigt att Europeiska unionen fortsätter att ge stöd till dessa områden. Det är riktigt att det kan ha funnits försumlighet, det är riktigt att det kan ha begåtts fel vid planeringen av territoriet, men sanningen är den att det finns infrastrukturella brister som måste förbättras. För det andra är det viktigt att kommissionen ger materiellt stöd, eftersom det också är ett sätt att visa solidaritet med dessa människor. Den solidaritet som kommissionen visar stärker naturligtvis den europeiska känslan och gör att dessa människor känner att det finns andra människor i Europa som är solidariska med dem i svåra stunder. Det handlar alltså inte bara om materiell betydelse, utan om politisk och låt oss kalla det för solidarisk betydelse. En sista anmärkning: vi menar - och min grupp har redan försvarat detta en gång - att kommissionen eventuellt borde ha ett system för denna typ av händelser. Man borde institutionalisera denna typ av bistånd, på ett sätt som medger omedelbar kontroll av de akuta följderna av dessa katastrofer och som också gör det möjligt att tillsammans med de nationella regeringarna vidta omedelbara åtgärder vid dessa katastrofer. Fru ordförande, herr kommissionär! Den svåra och dramatiska situation som orsakats av stormarna lite överallt på portugisiskt territorium är skäl nog att använda sig av gemenskapsfonderna. Man måste nu få reda på om dessa fonder resulterar i insatser som redan fördelats i Portugal, med en omprogrammering av nuvarande ram för gemenskapsbiståndet, eller med nya tilldelningar såsom nödbistånd eller genom en budgetförstärkning och ändring av gemenskapsramarna, t.ex. i gemenskapsinitiativet Interreg II-C, såsom begärs i Europaparlamentets resolution. Den fråga man här ställer sig är om kommissionen kan nöja sig med att svara med en begränsad och akademisk vision om gemenskapsbestämmelserna, i motsats till det svar som fås från brandmän, självstyret, kommunala tjänstemän, polisiära och militära myndigheter, republikens och regionens regeringars snabba insats. Människorna, som ligger till grund för gemenskapsprojektet, tolererar inte denna situation. Kommissionen får inte glömma detta! Man kan inte reagera med teknisk stränghet, med operativa program, gemenskapsstödram, skenmanövrar, projektledning och andra tecken från gemenskapsjargongen på en katastrofsituation. Det som behövs är vett och sunt förnuft! Spanien/Portugal/Azorerna Fru ordförande! Jag vill uttrycka vår bestörtning över de materiella och mänskliga olyckor som harblivit följden av de katastrofer denna resolution tar upp. Av alla dessa vill jag speciellt nämna översvämningarna i Badajoz den 6 denna månad, med 25 dödsfall och stora materiella skador på utrustning, bostäder och affärer. Men jag vill betona en aspekt som är nödvändig att understryka: det beundransvärda bevis på solidaritet som inte bara myndigheterna utan befolkningen i Extremadura har visat vid denna katastrof, tillsammans med den spanska befolkningen i sin helhet. Det skulle således inte vara meningsfullt om Europaparlamentet inte anslöt sig till denna solidaritet genom att bevilja materiella medel för att avhjälpa den allvarliga situationen. Det finns också tid till att projektera lösningar för att denna typ av katastrofer inte skall inträffa igen, såsom exempelvis kravet på konsekvensanalyser avseende översvämningar vid alla stadsbyggnadsprojekt. Fru ordförande! De översvämningar som nyligen drabbat vissa områden, framför allt i Portugal, motiverar kampen för och samtidigt eftertanke om den politik som skall följas. 41 människor har avlidit i Portugal och 25 i Spanien och därför måste vi med våra första ord beklaga denna förlust och bistå familjerna i deras sorg. Därefter tvingar oss respekten för de levande att utan dröjsmål återupprätta deras boende- och arbetsförhållanden, varvid man kan förvänta sig att ansvariga inom landet och gemenskapen bidrar med de nödvändiga medlen, vilket några kolleger redan framfört, genom mekanismen för omedelbar och kompletterande hjälp. Avslutningsvis tvingar oss den sorg vi känner till eftertanke om de förhållanden som ledde till, eller åtminstone förvärrade följderna av ovädret. Det stod vid katastroferna klart hur otillräckliga hjälpmedlen var, eftersom de till stor del var beroende av medborgarnas frivillighet. Det är därför viktigt att man slutligen börjar rikta tillräcklig uppmärksamhet på att territorier planeras på ett sätt som inte motarbetar naturen. Tvärt om måste naturen bevaras och på ett korrekt sätt stå till människans förfogande. Fru ordförande, herr kommissionär! Förlusten av människoliv vid katastrofer och olyckor har inget pris. Det handlar inte enbart om att begära ekonomiskt stöd för de katastrofer som är föremål för denna resolution. Det handlar också om att uppfylla en solidarisk plikt som europeiska medborgare. I Melilla, likväl som i Extremadura eller i Portugal, har mycket stora mänskliga och materiella förluster orsakats. Europeiska kommissionen, tillsammans med de nationella och lokala regeringarna får inte glömma framställningarna från dem vars röst vi representerar, för dem som i dag har drabbats av tragedin och kräver omedelbara lösningar på sina problem. Det räcker inte med ord av medkänsla eller solidaritet. Det är många människor i Melilla som i dag inte bara har förlorat familjemedlemmar utan också sina bostäder eller fått sin affär och sin försörjning förstörd. Vad kan vara viktigare än detta? Vi undviker, åtminstone ledamöterna i denna kammare, att gå in i politiska eller rättsliga strider som inte ligger på vår spelplan, och vi undviker genom vår hämning att öka graden av desperation hos de som i dag kräver av myndigheterna, inklusive de europeiska, materiellt och tekniskt stöd som i rättvisans namn bör ges dem omedelbart. Fru ordförande! Låt mig först helt kort återkomma till det föregående ämnet om Filippinerna och säga till herr Kreissl-Dörfler att kommissionen kommer att ta upp de filippinska myndigheternas program för jordbruksreformer och även bidraget på det området på nytt vid nästa möte mellan EU-tjänstemän och sakkunniga från Filippinerna, ett möte som kommer att äga rum den 9 och 10 december i år. Jag vill inte föregripa resultatet av detta möte och angående de andra punkter som tagits upp i resolutionen så har kommissionen rådfrågat sin delegation i Manilla. Ordförande, över till frågan om naturkatastroferna. Får jag börja med att å kommissionens vägnar uttrycka min medkänsla med offren för de nyligen inträffade översvämningarna i den spanska regionen Extremadura och även betyga vårt medlidande med de som blivit offer för stormarna i södra Portugal och på Azorerna. Kommissionen uttrycker sin djupaste medkänsla med offrens familjer. Fru ordförande, med avseende på nödhjälpen till europeiska medborgare som blivit offer för sådana naturkatastrofer påpekar kommissionen att inga medel avsatts för direkta hjälpinsatser inom den europeiska unionen i EU: s budget för 1997. Varför det? Eftersom budgetmyndigheten för andra gången i rad kopplat uppgiften " pro-memorie" till den aktuella budgetposten, B 4-3400. För 1998 har budgetmyndigheten i detta skede av budgetförfarandet samtyckt till att upphäva motsvarande budgetpost i budgeten, för vilket avslutandeförfarandet ännu pågår. Angående den strukturella hjälpen har de portugisiska myndigheterna informerat kommissionen om den skada som ovädret orsakat på jordbruksinfrastrukturen i Portugal och på Azorerna. Det förslag som det portugisiska jordbruksdepartementet lämnat in undersöks för närvarande av kommissionens avdelningar, särskilt för att kunna ta reda på vilka finansieringskällor som kan användas för att hjälpa till med återställandet av den skadade jordbruksinfrastrukturen. Det är särskilt viktigt eftersom det i delen EUGFJ-inriktning i den så kallade gemenskapsstödsramen för Portugal inte står några fler resurser till förfogande för en eventuell förstärkning av jordbruksåtgärderna i det operationella programmet för de områden som drabbats av ovädret. När det gäller Azorerna så påpekar kommissionen att den efter förödelsen i området i december förra året, och i januari i år, ökade det operationella programmet för Azorerna i juli i år med 26 miljoner ecu för att bidra till återuppbyggandet av den skadade infrastrukturen. Angående Spanien har också de spanska myndigheterna informerat kommissionen om skadorna på jordbruksinfrastrukturen och i samråd med de spanska myndigheterna undersöker kommissionen hur den kan hjälpa till med återuppbyggnaden av infrastrukturen, med medel inom ramen för gemenskapsstödsramen för Spanien. Med avseende på Interreg II-C påpekar kommissionen att detta gemenskapsinitiativ huvudsakligen är avsett för att bekämpa torka. Fru ordförande! Jag föreställer mig att det var ett ofrivilligt förbiseende, men kommisisonären utelämnade i sina kondoleanser till offren en annan spansk och europeisk stad, nämligen Melilla, och han nämnde inte heller alls den nyligen inträffade katastrofen där. Fru ordförande! På samma sätt som min kollega Hernández Mollar skulle jag också vilja veta vad kommissionären anser angående Melilla, eftersom vi de senaste dagarna har sett att även denna stad har drabbats av en katastrof som har varit en löpsedelsnyhet i alla medier. Fru ordförande! Jag vill härmed gärna gottgöra denna försummelse. Det var ett oavsiktlig utelämnande. Då är det väl klargjort. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum klockan 17.30, alltså om två minuter. Omröstning Herr ordförande! Med stöd av von Wogaus betänkande lägger kommissionens handlingsplan för den inre marknaden fram en extrem vision av en inre marknad, där lagarna och skattesystemen i stor utsträckning är enhetliga, en marknad som inte har några inre gränser och som är utrustad med en gemensam valuta, alltså en vision av en marknad där nationernas oberoende i stort sett har försvunnit. Dessutom skulle denna enade marknad ha ganska obestämda yttre gränser, eftersom den måste respektera, jag citerar betänkandet von Wogau: " Europeiska unionens förpliktelse om en fri världsmarknad" . Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor har i allafall haft betänkligheter inför Europeiska kommissionens envishet att organisera arbetskraftens rörlighet mellan medlemsländerna, och, i enlighet med sin uppfattning klargör utskottet försiktigt att, jag citerar: " även om rörligheten självklart kan uppmuntras är det inte säkert att man kan uppmana, och än mindre förplikta folk till att lämna en medlemsstat för att bege sig till en annan, i syfte att där finna en anställning" . Men den nyanseringen, som utan tvivel bedöms vara farlig för ett allomfattande enande, har inte tagits med i kammarens slutliga betänkande. Rådet i Amsterdam den 16 och 17 juni i år gladde sig åt den här handlingsplanen. Visst antydde det att man måste välja ut prioriterade åtgärder, men utan att säga vilka, och man godkände ett övergripande mål, till vilket man enligt rådet måste ge politiskt stöd, för att skynda på antagandet av lagstiftningsåtgärder för tillämpning. Man förvånas trots allt över det ställningstagandet när man vet att handlingsplanen innehåller så radikala åtgärder som att man inom fem år skall inrätta ett nytt system för mervärdesskatt, vilket skall grundas på principen om ursprungsland. I planen kan man t.o.m. läsa ett osannolikt avsnitt där man avslöjar att, jag citerar: " kommissionen bör kunna vidta brådskande åtgärder gentemot medlemsstater som inte fullgör sina skyldigheter, genom att i förekommande fall utfärda sanktioner. Förstärkningen av kommissionens verkställande befogenheter kommer att bidra till att problem kan lösas på kortare tid." I den här handlingsplanen kan man alltså både finna att nationerna suddas ut inför den inre marknaden, och sedan att den inre marknaden suddas ut inför världsmarknaden, och allting är förbundet med kommissionens oinskränkta makt för att få staterna att foga sig. Det finns kanske, i Frankrike och annorstädes, styrande som accepterar de här riktlinjerna, men jag tror att deras folk i sinom tid kommer att ställa dem till svars. Betänkandet innehåller en rad punkter som vi absolut inte kan ställa oss bakom. För det första anser vi att Europeiska unionen inte alls har med medlemsstaternas mervärdesskatter att göra. Vi kan inte heller ställa upp på generella skrivningar om att minska beskattningen av arbete i syfte att främja sysselsättningen eller att anpassa punktskatterna. I betänkandet ställs det krav på inrättande av tre nya europeiska byråer och regleringsmyndigheter för flygsäkerhet, telekommunikation och för godkännande av tillsatsämnen till livsmedel och av jordbrukskemikalier. Inrättande av dylika centralistiska myndigheter leder bara till att mer dokument produceras utan att det leder till nämnvärd förändring av verkligheten. I övrigt kan vi givetvis inte ställa upp på det som föreslås i punkt 12 i betänkandet. Att skapa en gemensam valuta för Europeiska unionen skapar också en permanent arbetslöshet. Det ena leder till det andra. När den inre marknaden skulle införas, sades det i debatten att det under inga omständigheter skulle beröra skatteområdet. Nu visar det sig att även detta område skall ingå i EU: s regelverk, vilket enligt betänkandet skall innehålla bl.a. harmoniserade skattesatser och en gemensam momssats. Jag kan inte ställa upp på detta. Det måste finnas en frihet för nationalstaterna att själv bestämma vilken nivå skattesatserna skall ligga på, bl.a. för att kunna säkerställa att den offentliga sektorn kan ligga på den nivå som medborgarna anser vara lämplig i respektive stat. Jag kan inte heller ställa upp på innehållet i punkt 12 som ensidigt hyllar den gemensamma valutan, eftersom jag inte anser att EMU är till gagn för EU: s medborgare. Den inre marknaden skulle ha varit i full kraft den 1 januari 1993. Så är inte fallet. Jag instämmer i mycket av kommissionens kritik, men konstaterar samtidigt att detta meddelande tydligt visar att medlemsstaterna inte vill eller kan gå så fort fram. Meddelandet är ett tydligt exempel på att förslagen om den inre marknaden inte går i takt med vad medlemsländerna önskar. Utskottet går mycket längre än bara till en fri inre marknad och föreslår harmonisering av momslagstiftning, gemensamma regler för beskattning av kapital samt enhetliga regler på bolagsrättens område, att den gemensamma valutan genomförs liksom en gemensam ekonomisk politik. Detta kan jag inte acceptera och har därför röstat nej till betänkandet. De danska socialdemokraterna har i dag röstat för betänkandet av von Wogau som handlar om den inre marknadens påverkan och effektivitet. Betänkandet är i sina huvuddrag enigt med kommissionens meddelande. De danska socialdemokraterna ser positivt på betänkandets förslag om lägre skatt på arbetskraft för att främja sysselsättningen. Detta går i linje med den skattereform som den danska regeringen fick antagen 1993 och som därefter skapade mer sysselsättning. Betänkandet nämner en sänkning av momssatserna för små och medelstora företag. De danska socialdemokraterna håller inte med om denna inställning. De danska socialdemokraterna menar att vägen till bättre sysselsättning skall ske genom fler investeringar och utbildning av den europeiska arbetskraften. De transeuropeiska nätverken nämns i betänkandet som ett viktigt element för att skapa en väl fungerande infrastruktur i EG. Denna synpunkt ses positivt av de danska socialdemokraterna. Betänkande: Langen (A4-0350/97) Genomförandebestämmelserna till EU: s byggvarudirektiv är en förutsättning för att direktivets regler om märkning av och normer för byggvaror kan användas. Kommissionen tillstod i sin rapport att det är en tidskrävande uppgift att utarbeta genomförandebestämmelser för det ohyggligt stora område, där man använder byggvaror. De tekniska specifikationer som materialen skall leva upp till är invecklade och varierar mycket från medlemsstat till medlemsstat. Betänkandet tar viss hänsyn till dessa svårigheter, men uppmanar icke desto mindre kommissionen att minska tidsramen för genomförandet så mycket som möjligt. Denna synpunkt delar jag helt med utskottet och föredraganden. Byggvaror utgör en försvarlig del av EU: s inre marknad, där handelshindren ännu inte undanröjts helt. Ett snabbare genomförande av direktivet kräver också smidighet och god vilja från medlemsstaternas sida. Detta understryker betänkandet, och jag är glad över att kunna ge det mitt fulla stöd. Jag förklarar omröstningen avlutad . Asyl, invandring och överskridande av medlemsstaternas yttre gränser (programmet Odysseus) Nästa punkt på dagordningen är debatt om betänkande (A4-0366/97) av Zimmermann för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor, om förslag till rådets beslut om en gemensam åtgärd, beslutad av rådet, om införande av ett utbildnings- utbytes- och samarbetsprogram avseende asyl, invandring och överskridande av medlemsstaternas yttre gränser (programmet Odysseus) (KOM(97)364-9980/97 - C4-0427/97-97/0909(CNS)). Herr ordförande, kära kolleger! Till de uppgifter som Europeiska unionen har tagit på sig gentemot strömmen av flyktingar och invandrare sedan andra världskriget, hör garanterandet av asyl för politiskt förföljda, mottagande av medborgare från f.d. kolonier och mottagande av människor av strängt humanitära orsaker. Detta spektrum av uppgifter fick efter 1989 en ny dimension, då ett stort antal människor från Central- och Östeuropa liksom från stater i f.d. Sovjetunionen kom till Västeuropa av politiska och ekonomiska skäl. Det är brådskande nödvändigt att handla politiskt. Regeringarna i Europeiska unionens medlemsstater har upphöjt asyl, invandring och överskridande av de yttre gränserna och också visumtilldelning till områden av särskilt gemensamt intresse. Medlemsstaterna är övertygade om att kraven inom detta område på ett effektivt och klokt sätt endast kan mötas gemensamt. Även om det finns konsensus om detta, så skyggar medlemsstaterna, trots de många solidariseringarna, inför att överlämna kompetenser till Europeiska unionen. De hittillsvarande överenskommelserna, med Dublinöverenskommelsen i spetsen, kan bara betecknas som ett första litet steg. Stora ansträngningar och viljan att finna gemensamma lösningar är nödvändiga för att göra de ambitiösa målen i Amsterdamfördraget rättvisa, som räknar med en medelfristig integrering av de berörda områdena. Föreliggande gemensamma åtgärd kan därför betraktas som tecken på att råd och kommission är beredda att företa ytterligare ansträngningar i denna anda. De kan därvid vara säkra på Europaparlamentets stöd, som trots den sena vidarebefordran av förslaget till parlamentet och den korta bearbetningstiden kan lägga fram ett fullständigt och omfattande betänkande till programmet Odysseus. Det är viktigt för oss att, just vid toppmötet i Luxemburg om sysselsättning, även parlamentets åsikter föreligger och kan infogas. Det har därvid orienterat sig till gällande bestämmelser i Maastrichtfördraget om Europeiska unionen, men hela tiden iakttagit Amsterdamfördragets bestämmelser. Europaparlamentet uppskattar därför att få omfattande information om utvecklingen av Odysseus, dvs. framför allt om årsplaneringen. Det borde dessutom kunna läggas fram en lista med prioriteringar på de berörda områdena, vars teman tas med i årsplaneringen. Programmet Odysseus anlägger en ny måttstock för medlemsstaternas samarbete på områdena asyl, invandring och överskridande av de yttre gränserna. Som alltid är lagar och förfaranden mycket olika i de enskilda medlemsstaterna. Att till slut närma dem till varandra, är Odysseus mål. Visserligen bör medlemsstaterna inte sammanföras med hjälp av enhetliga rättsbestämmelser, utan genom att lära av varandras exempel. Detta äger rum på tjänstemannanivå, där de förhandenvarande bestämmelserna skall genomföras. Dessa kommer inte bara att informeras bättre om unionsrätten genom de projekt som Odysseus befrämjar, utan också få erfara hur andra medlemsstater löser bestämda problem. Det lönar sig till exempel att göra sig förtrogen med rättsbestämmelserna om återförening av familjer i de enskilda medlemsstaterna. På så vis kan det bli tydligt att det absolut finns olika möjligheter att hantera ett problem. Jag utgår därför från att acceptansen av Europeiska unionens redan beslutade bestämmelser kommer att öka på nämnda områden genom utbildningen av åsiktsförmedlare inom ramen för Odysseus. Deltagare i projekten förfogar uteslutande över kunskaper som medlemsstaterna under integreringens gång kan dra nytta av. Jag uppmanar därför medlemsstaterna uttryckligen att också ta tillvara denna chans. Särskilt glädjande är det att de länder som vill söka inträde kan delta i projekt. De erhåller på så vis programspecifika kunskaper både om de institutionella systemen och om rätts- och förvaltningssystemen i de deltagande medlemsstaterna. Detta kommer att dels närma dem till unionens nivå och standard, dels i betydande utsträckning underlätta samarbetet med dem på dessa områden. När det gäller det praktiska genomförandet av programmet måste framför allt rättsliga krav rörande dataskydd tillgodoses från de berörda medlemsstaterna. Vid undervisningen bör enbart anonyma fallstudier ur det dagliga arbetslivet användas för ett bättre åskådliggörande. Tjänstemän som deltar i ett utbyte och kommer i kontakt med originaldokument, måste vara förpliktade att bevara tystnadsplikten om dem. Programmet Odysseus bygger på erfarenheter från pilotprojekt inom programmet Sherlock, som nu integreras. Under sin femåriga löptid kommer ytterligare värdefulla erfarenheter att tillkomma, som kontinuerligt skall vinna insteg i årsplaneringen. Utvärderingen av Odysseus får inte minst av den anledningen en särskild betydelse. Programmet Odysseus visar också, liksom den gemensamma åtgärden till skydd av flyktingarna, att politik inom de berörda områdena inte måste betyda en utbyggnad av Fästning Europa. Projekten erbjuder snarare en chans för tjänstemän att åter betänka den mänskliga dimensionen i sitt handlande. På samma sätt som politikerna har de ett ansvar för att människor som av politiska, ekonomiska och andra orsaker vill komma in i unionen, behandlas på ett människovärdigt sätt. Kommissionen borde vid årsplaneringen därför också se till att utbildning, utbyte och forskning inte enbart äger rum på teknikområdena, som t.ex. granskning av förfalskade dokument. Områden med innehåll som t.ex. rätt till information och juridisk rådgivning för personer som är berörda av förvaltningsakterna, men också rätt till återförening av familjer och särskilt också minderårigas rättigheter, måste behandlas. Särskilda icke-statliga organisationer har här skaffat sig speciella kunskaper, som också borde utnyttjas inom ramen för Odysseus. Därför är det viktigt, att ONACR och andra mellanstatliga institutioner, som t.ex. Internationella organisationen för migration, här också uppmanas att delta i detta projekt. Europa anser sig vara de mänskliga rättigheternas vagga. Dessutom har Europa ett stort internationellt ansvar vad gäller rättigheter för flyktingar. Odysseus är ett program som kan bidra till att Europa gör rättvisa åt dessa krav. Herr ordförande! Jag vill gratulera Zimmermann till detta utmärkta betänkande som har berikats genom samarbetet med alla grupper och som dessutom grundas på ett bra program, nämligen Odysseus , om utbyte av information, samarbete och utbildning i asyl- och invandringsfrågor och som dess rubrik lyder, överskridande av medlemsstaternas yttre gränser. För de som i likhet med mig, dessutom bor i ett gränsområde, just i en stad som vi nyss har talat om, staden Melilla, herr kommissionär, som är den spanska och europeiska gränsen mot Marocko, och som dagligen upplever de problem som invandringen från afrikanska länder och länder söder om Sahara innebär, för oss har Odysseus -programmet onekligen ett särskilt intresse. Men det första jag vill säga till Zimmerman är att invandraren inte är en brottsling, därför motsätter jag mig - och jag erkänner att jag inte tycker om det - att man talar om kampen mot invandringen och kampen mot inresa och uppehälle för invandrare. Jag anser att det vore bättre att tala om administrativa eller rättsliga åtgärder och låta kampen stå mot de som i organiserad maffia, använder och missbrukar människor genom att föra dem till våra gränser, tar betalt för detta och råder dem att förstöra sina legala identifikationshandlingar, för att placera dem i just en illegal situation och på så sätt hindra eller försvåra deras utvisning från gemenskapens territorium. Därför är det mycket viktigt, herr ordförande, herr kommissionär, att utbilda tjänstemännen inom detta område. En utbildning som ur mitt perspektiv förenar tre krav, tre aspekter. För det första en bra teknisk och yrkesinriktad utbildning för att de skall känna till lagstiftningen som reglerar invandringen. För det andra att ha tillgång till nödvändiga materiella resurser för att utföra sina uppgifter i gränsområdena med total garanti och effektivitet. Och för det tredje att lösa asylansökningarna med tillräcklig smidighet så att inte tiden dras ut vid situationer av väntan, vilket framkallar kollaps på flyktingmottagningarna eller kräver vårdresurser som, med enbart de lokala eller nationella myndigheternas resurser inte är möjligt att bistå med, utifrån den värdighet som varje människa förtjänar, och vars förlängning i tiden kan skapa icke önskvärda främlingsfientliga eller rasistiska tendenser. Exempelvis uppstår i södra Spanien mänskliga tragedier nästan dagligen med invandrare från norra Afrika där dessa olyckligtvis dör i försöken. Syftena med detta program bör underlätta det nödvändiga samarbetet mellan och utbildningen inte bara av tjänstemän utan också av privata organisationer som arbetar inom detta fält. Gränserna är inte önskvärda men nödvändiga. Därför måste vi också undvika vissa demagogiska inställningar inför detta stora problem. Därför anser jag att utbytet av erfarenheter som föreslås för tjänstemännen är mycket viktigt. De som ibland har det tunga ansvaret att arbeta på ett fält som detta där det gäller att kunna kombinera de humanitära aspekterna med kylan från en lagstiftning som ställer upp regler för de olika situationer som invandringen innebär. Jag slutar, herr ordförande, utan att glömma det ansvar som också åligger tredje land vid unionens gränser, vilka måste uppfylla fördragen som de har undertecknat med Europeiska unionens stater i denna fråga. Herr ordförande! Till att börja med vill jag klargöra att vår grupp kommer att stödja detta förslag. Det är bra med ett förbättrat samarbete. Vi anser också att den poängtering som utskottet har gjort är viktig, dvs. att samarbetet skall utvidga och stärka, inte bara upprätthålla det som finns. Samtidigt skall samarbetet utvecklas med respekt för individernas integritet. Vi måste se till att sådant inte sker i försökssyfte som vi i andra sammanhang inte skulle acceptera, t.ex. överlåtelse av uppgifter i samband Europol. Jag önskar att detta program kan ge särskild tyngd åt samarbetet med ansökarländerna. Jag är därför glad att kommissionär van den Broek är på plats. Vi har väldigt mycket att vinna - mänskligheten har väldigt mycket att vinna - på att det lidande som finns i dag i flyktinglägren i dessa länder minskas. Jag tänker särskilt på ett läger i Litauen som har uppmärksammats av många humanitära organisationer. Det finns där tusen flyktingar som väntar på att få någon behandling. Jag hoppas att detta program snabbt skall kunna stödja samarbetet mellan EU-länder och Litauen för att påskynda deras hantering av flyktingärenden. Människor som skulle vilja återvända till sina ursprungsländer får inte göra det för att administrationen inte ens klarar av detta. Därför hoppas jag och vädjar till kommissionen att Litauen skall prioriteras. Vidare hoppas jag på ett stort deltagande från de nordiska länder som står utanför EU, men som deltar i den nordiska passunionen. Jag uppfattar att artikel 10 i förslaget gör detta möjligt. Också det förbättrade samarbetet måste omfatta dem. Annars kanske vi förverkar vår nordiska passunion. Samtidigt vill jag ställa en uppriktig fråga till oss alla. Denna vecka har vi diskuterat flera program av detta slag, t.ex. Fiscalis, Karolus m.fl. Är det så, att vi alltid behöver ett utbytesprogram för att åstadkomma det bättre samarbete som vi politiskt och juridiskt har bundit oss till? Jag efterlyser också att vi ser över den förvaltningsmässiga effektiviteten, att vi har mer horisontella regler för de bestämmelser som är nödvändiga för finanskontrollen. Vi behöver dock inte alltid ha dem i detalj i vartenda program, som det är nu, så att vi verkligen kan leva efter kommissionens slagord less but better . Slutligen vill jag konstatera att det alltså behövs mera horisontella regler för finanskontrollen. Fru ordförande! Programmet Odysseus siktar till att främja ett entydigt genomförande av den europeiska asyl- och invandringspolitiken genom utbildning för ett bättre samarbete mellan de nationella förvaltningarna. Mer sakkunskap, samarbete och enhetlighet är i princip mycket bra men tyvärr utgör fördragen, resolutionerna och andra instrument genom vilka den europeiska asylrätten fått form de senaste åren, inte sällan en kränkning av flyktingkonventionen från Genève och Europeiska konventionen om skydd för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Internationella fördrag som medlemsstaterna ändå är bundna vid. Ett bättre genomförande av denna undermåliga asylpolitik är inte definitionsmässigt i flyktingarnas intresse. Därför ser min grupp med blandade känslor på Odysseus. Det måste dock sägas att ändringsförslagen i fru Zimmermanns betänkande i allmänhet går i rätt riktning. Jag hoppas att Odysseus-utbildningen, som kommer att upplysa medlemsstaternas tjänstemän om asylsökarnas rättigheter och skyldigheter, inte kommer att förbigå innehållet i flyktingkonventionen och relevanta bestämmelser i den europeiska konventionen om skydd av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, och det inte bara är Europeiska unionens och dess medlemsstaters restriktiva förklaring av denna utan även själva tolkningen. Europeiska unionen struntar i skandalös omfattning i detta flyktingfördrag, protokollet till Amsterdamfördraget har ännu en gång bevisat det. Programmet Odysseus omfattar bland annat utbildning i att lära sig känna igen förfalskade handlingar och i detta sammanhang har jag en fråga till kommissionär Van den Broek. Kommer Odysseus också att upplysa tjänstemännen om att det faktum att någon har falska papper inte innebär att han eller hon inte kan vara en äkta flykting? Och kommer Odysseus också att tala om det för de tjänstemän som medlemsstaterna i allt större omfattning stationerar på flygplatser i flyktingarnas ursprungsländer som framflyttade gränsposter till fortet Europa? Sedan samarbetet med ansökarländerna. Det är utmärkt att även ansökarländerna kan delta i programmet Odysseus. Risken är dock naturligtvis stor att EU-parterna bara låter dem lära sig hur de på ett bättre sätt skall fungera som cordon sanitaire för oss. Min gruppkollega Claudia Roth besökte i fjol tre polska flyktingförläggningar och hon talade med 122 fängslade utlänningar av vilka en del hade hämtats tillbaka från Tyskland. Alla 122 utgick från att de väntade på ett beslut om deras asylansökan. I verkligheten hade endast sex asylansökningar tagits upp till behandling. Den handling på polska som de övriga hade undertecknat var inte, som de trodde, en asylansökan. Det var beslut om att kunna sätta dem i fängslat förvar i avvaktan på utvisning. Och detta land betraktar vi som ett säkert tredje land. Om Odysseus bidrar till att kunskaperna om flyktingkonventionen bättras på i Polen så är jag för detta. Men något säger mig att det inte är den viktigaste målsättningen med Odysseus. Herr ordförande! Först några saker som förvånar. Först och främst nämns aldrig ordet Schengen i ett dokument som handlar om överskridande av gränser - härmed avses självklart de yttre gränserna, eftersom de inre gränserna i vårt sinne redan borde ha försvunnit helt och hållet. Men även om det vi ägnar oss åt inte är direkt förknippat med det avtalet, så måste man faktiskt erkänna att Schengen trots allt är referensen i Europa just nu, i synnerhet när det gäller personresor. Den andra saken som gör mig sorgsen, och som upprör mig något mer, gäller det faktum att det är de enskilda människorna som betalar den dyraste notan för den storslagna rörelsefriheten för kapital, varor och personer. På några sekunder, t.o.m. några tusendels sekunder, överförs en miljon dollar från banken i Stockholm till Sidney. För att åka från Alger till Paris måste man bege sig till konsulatet ett flertal gånger, där stå i kö och förmodligen blir man tvungen att acceptera att ens begäran avslås efter flera veckor av förgäves formaliteter. Detta bör stå väldigt klart för oss, och betänkandets huvudsakliga förtjänst, i alla fall för mig, är att det tvingar oss att ytterligare reflektera och debattera om dessa grundläggande friheter. Om bara en bred majoritet i parlamentet kommer till stånd så att de här rättigheterna kan skyddas, om bara staternas och regeringarnas åtgärder kan samordnas bättre, så kommer det att ske, så kommer man att rösta för betänkandet, vi kommer gärna att rösta för det och jag vill i förbigående gratulera Zimmermann. Men låt oss säga att det snarare är hos oss, i våra länder, som kampen kommer att vara hård. Var och en, hos sig, känner till den långa väg på vilken man måste åtfölja våra förvaltningar, som är oerhört försiktiga, som är instängda av rutiner; våra tjänstemän som ofta är illa informerade och som ständigt har press på sig att vara de som nekar till inresa. Så är det för medlemsstaterna, och kanske än mer för de som i dag knackar på dörren, vars förvaltningar under tiotals år har använt sin tid, på det mest uppenbara sätt, till att framför allt hindra medborgarna från att förflytta sig. Vad beträffar det här betänkandet så kommer självklart, bortsett från några elaka drakar med giftiga tungor - vilken tur att de är inte här - en mycket bred majoritet att utkristallisera sig för att de här sakerna verkligen skall kunna samordnas och så att vi kan göra det här arbetet på ett korrekt sätt, men man kan lugnt säga att det rör sig om ett mycket stort arbete. Det är den allra första början av en kamp som vi måste föra hos oss, i våra egna länder. Herr ordförande! Innan jag går in på betänkandet av Zimmermann vill jag säga att det gläder mig att jag kan tilltala henne på vårt gemensamma modersmål, nederländska. Hennes betänkande gäller ett intressant och nödvändigt program. Programmets slutmål är ett flerårigt samarbete mellan medlemsstaternas förvaltningar med avseende på asyl och invandring. För detta ändamål föreslås utbildning, utbyte av tjänstemän och studier och forskning. Det är något som jag helt kan ställa mig bakom. Samarbete mellan medlemsstater på dessa områden har blivit nödvändigt genom att det uppkommit ett stort öppet område utan inre gränser. Dessutom är det bra för de personer som är verksamma inom det här området att de bättre förstår varandras regelverk och Europeiska unionens regelverk. Ofta nog uppstår ändå problem på grund av ömsesidig oförståelse för varandras lagstiftning, eller på grund av att de nationella tjänstemännen inte förstår kommissionens tjänstemän. Genom att stimulera sådana utbildningar och utbyten via detta program investerar unionen på ett klokt sätt i framtiden. Vad framtiden beträffar är jag mycket glad över att även ansökarländerna till unionen engageras i detta program. Det tycker jag verkar vara mycket viktigt. I betänkandet finns en otydlighet som jag vill lägga fram för kommissionär Van den Broek och föredraganden. I ändringsförslag 31 ökar Europaparlamentet självmant kommissionens självständighet gentemot rådet genom att höja det nämnda beloppet. Samtidigt inskränker samma Europaparlament kommissionens självständighet genom ändringsförslagen 15 och 17. Där kommissionen, antagligen medvetet, håller de innehållselement som verksamheten måste baseras på ganska öppna så inskränker parlamentet dessa genom sina bifoganden. Vad är kommissionens ståndpunkt avseende detta? Till sist vill jag säga att jag tycket det är lite taktlöst att Europaparlamentet i ändringsförlag 9, artikel 1, redan nu hänvisar till bestämmelserna i Amsterdamfördraget och ber rådet ta hänsyn till detta, innan det fördraget ens ratificerats av de olika nationella parlamenten i medlemsstaterna. Det är i mina ögon en odemokratisk hållning. Där föregriper vi väl ändå det goda lite för mycket, tycker jag. Herr ordförande, mina damer och herrar! Vår kollega Zimmermann har på ett mycket grundligt sätt förklarat parlamentets yttrande till den gemensamma åtgärden, så jag behöver inte gå in på detaljerna i Europaparlamentets yttrande angående Odysseusprogrammet. Jag kommer därför att koncentrera mig på frågan om asylinvandring och säkrandet av de yttre gränserna ännu en gång, ur en annan synpunkt. Europeiska unionen är en union av medborgerliga rättigheter. Så formulerar vi det alltid i den inre kretsen som i kväll är församlad här. Så bör det också vara. Europeiska unionen borde därför också garantera en asylrätt som på ett harmoniserat sätt är giltig på samma högsta möjliga nivå för alla medlemsländer. Men det betyder att asylrätten i Europeiska unionen måste harmoniseras, dvs. den måste integreras. Det har nu Amsterdamfördraget planerat för inom en femårsperiod. Där har man nu visserligen satt upp ett hinder i form av ett enstämmigt rådsbeslut, det så att säga permanenta nationalstatliga förbehållet, herr rådsrepresentant, men i alla fall, man har börjat integrera asylfrågan. Samma sak gäller för invandringspolitiken. Vad har asyl- och invandringspolitik att göra med varandra? Europeiska unionen måste säga, när den garanterar medborgerliga rättigheter, när den garanterar att den politiskt förföljde åtnjuter asyl, och kan göra asylrättsanspråken gällande i Europeiska unionen, att okej, där skiljer sig den politiskt förföljde asylsökande från den invandringsbenägne, som inte är politiskt förföljd och som inte borde få möjlighet eller inte skulle bli tvungen att använda sig av asylrätten som en nyckel till invandring. Om vi vill förhindra att man därigenom orsakar en urholkning av asylrätten på grund av brist på acceptans - eftersom medborgarna i Europeiska unionen säger att de asylsökande i själva verket inte vill ha någon asyl, de vill i själva verket immigrera - då behöver vi som skydd för asyltanken en invandringsrätt, som helst inte heller borde vara splittrad i femton delar, utan vara enhetlig. När allt kommer omkring behöver vi, om det skall fungera i det inre av den Europeiska unionen, ett kvalificerat säkrande av Europeiska unionens yttre gränser, där de inre gränserna ju har fallit bort. Jag hade tillfälle att i Italien observera Italienska Republikens säkrande av de yttre gränserna, som är mycket intensiv och kvalitativ. I Neapels hamn tittade jag på den italienska kustbevakningens gränssäkring. Det är allihop fantastiska tjänstemän, och jag frågade dem: "Vad betraktar ni er som här?" Då tittade de stort på mig, eftersom de inte förstod min fråga. Då sade jag: "Är ni italienska tjänstemän eller europeiska tjänstemän?" Naturligtvis är de italienska tjänstemän, grön-vit-röda! "Europa har vi ingenting att göra med!" Så löd svaret. Det stämmer emellertid inte. Alltsedan Italien blivit fullvärdig Schengenmedlem och gränserna mellan Österrike, Italien och Tyskland är öppna, kan vi slå fast att välorganiserade människosmugglande gäng - det hände senast i går - landar med fartyg vid den italienska kusten - i går väl med 800 kurder ombord, vars mål inte var Italien, utan andra länder i Europeiska unionen. Vad betyder det för de andra länderna i Europeiska unionen? Det betyder att den italienska yttre gränsen är den tyska gränsen, att den italienska yttre gränsen är den svenska gränsen, att det också är den franska gränsen, eller att gränsen mellan Finland och Ryssland också är Italiens gräns, ty den som beträder Europeiska unionen, har fri rörlighet, när han väl antagits i ett medlemsland. Nu har vi när det gäller säkrande av de yttre gränserna olika struktur för detta i varje land. Det kommer inte att fungera på sikt. Vi behöver alltså en harmonisering också för säkrandet av de yttre gränserna. Fru Zimmermann har hänvisat till dessa omständigheter i sitt betänkande. Odysseus-programmet för utbildning av enskilda nationella tjänstemän är en viktig punkt. Ty den enskilde, t.ex. finske, tjänstemannen bör nog förstå vad hans göranden har att göra med hans italienske kollega och omvänt. Men till slut går det inte, om vi inte tar de steg till integration på de områden där Europeiska unionen behöver, inte ett allt starkare fördjupat mellanstatligt samarbete, utan en egen rätt. Det är där som viktiga egna intressen berörs. Kollegan Zimmermanns hänvisning till att det efter utbildningsprogrammen så att säga inte finns någon väg som leder förbi en harmonisering, är därför ett av de centrala budskap, som parlamentet måste förmedla i detta yttrande. Herr Schulz, jag avbröt er inte i ett tal som utmärkte sig för mycket brio och jag lät er överskrida er tid, men jag avbröt er inte av ännu ett skäl: Ni vet säkert att jag speciellt uppskattar det faktum att de flesta av de kolleger som nu är i denna sal är bland dem som jag alltsom oftast ser då jag är ordförande. Detta är sådant som vi bör uppskatta och jag måste säga att jag personligen uppskattar det väldigt mycket. Herr ordförande, ärade kolleger! Till att börja med talas det i betänkandet om att man skall sammansmälta programmen Odysseus och Sherlock. En sammansmältning av Odysseus och Sherlock är säkert även med möjlig användning av genteknik något ytterst svårt, varför jag - fastän jag är anhängare av engelska detektivromaner - i det följande vill tala om Odysseus, ty vi befinner oss faktiskt på en odyssé, vad gäller asylrätten i Europeiska unionen. Men jag tror, att Zimmermann faktiskt har visat oss på den riktiga vägen, inte med sitt tal, men med sitt utmärkta betänkande. Jag tror att det faktiskt är nödvändigt att med hjälp av skolning av tjänstemän, utbildning av tjänstemän se till att asylrätten bibehålls. Denna asylrätt kan bara upprätthållas, om det utbredda missbruket och den illegala invandringen reduceras och stoppas. Därför är det av mycket stor betydelse att vi ser till - och detta sker ju delvis vid våra yttre gränser -, att, på samma vis som valutakriterier fastläggs för valutapolitiken, det finns säkerhetskriterier på området för den inre säkerheten. Exemplet Österrike har visat att man har begått det felet att först gå med, för att sedan företa de nödvändiga anpassningsprocedurerna, som nu är på gång. Därför borde vi vad gäller den förestående utvidgningen med stater i Central- och Östeuropa lägga speciell vikt vid att särskilt intensivt integrera dessa stater från början i dessa utbildningsprogram. Dessa stater håller på att med mycket stora ansträngningar, just på inrikes- och rättspolitikens område, överta gemenskapsstandarden, men de har, logiskt nog, ett behov att ta igen. Därför borde detta vara en av våra tyngdpunkter i detta fleråriga program. Vi måste se till att det inom Europeiska unionen sker att vi så att säga - och det uttryckte herr Schulz mycket vackert - känner oss som en enhet. Spanien gränsar i själva verket till Ryssland. Därför är det typiskt att för vår grupp en representant från den sydligaste medlemsstaten - Spanien - talade, och att jag talade som representant från den nuvarande östra gränsen. Vi borde tänka efter om vi på sikt kan överlåta kontrollen av våra yttre gränser åt den alltid sydligaste eller alltid östligaste medlemsstaten, eller om vi här inte måste komma fram till gemenskapliga åtgärder, som t.ex. ett europeiskt gränsskydd, som övertar och europeiserar de positiva erfarenheterna från till exempel det tyska förbundsgränsskyddet. Därför tror jag att Odysseus kan vara ett steg i rätt riktning, och jag vill ansluta mig till herr Schulz förslag, att vi i nästa steg måste komma fram till europeiska, gemenskapliga åtgärder. Fru ordförande! Det fleråriga programmet Odysseus är i första hand inriktat på att förbättra det praktiska samarbetet mellan de som sysslar med gränskontroll, asyl- och invandringspolitik i våra medlemsstater. Om gränskontrollen och invandringspolitiken skall vara verkningsfull avgörs i viss mån av förmågan att kunna umgås med de olika typerna av handlingar. Därför ingår även initiativ för förbättring av förmågan att upptäcka falska handlingar i programmet. Som svar på frågan från Van Dijk kan man naturligtvis inte generalisera och säga att då en falsk handling upptäcks därmed även varje ansökan om asyl skulle vara överflödig. Jag törs inte göra några allmängiltiga kommentarer om detta eftersom även asylpolitiken naturligtvis förs och tillämpas per enskilt fall. Det redan befintliga programmet Sherlock som avser falska och förfalskade handlingar kommer därför också att ingå i programmet Odysseus i sin helhet. Initiativet baseras på ett antal mycket lyckade försöksprojekt som kommissionen genomförde 1996. Då handlade det framförallt om utbildning, vidareutbildning och utbytesprogram för tjänstemän i medlemsstaterna. Vid utvärderingen av de projekten framgick det att den här typen av praktiskt samarbete är lika viktigt som samordnande av regler. Det gäller inte bara för de femton medlemsstaterna inbördes utan också för förbindelserna med de nya demokratierna i Europa. Dessa erfarenheter har i hög grad legat till grund för utformningen av programmet. Odysseus har en löptid på fem år och en budget på ungefär 14 miljoner ecu och där ingår de fem miljoner ecu som redan avsatts för programmet Sherlock. Det luxemburgska ordförandeskapet har lämnat in Odysseus-programmet till Europaparlamentet för samråd. Parlamentsledamoten Zimmermann har i sitt utmärkta betänkande pekat på ett antal mycket viktiga punkter och jag vill gärna gå in närmare på några av dem. Angående begäran nr. 12 håller jag till exempel helt med om att det i artikel 7 i förslaget måste läggas till en mening där bekämpandet av människosmuggling uttryckligen nämns. Kommissionen håller också med om att artikel 9 måste utarbetas lite noggrannare för att klargöra att det är vår målsättning att förbättra kunskaperna om våra medlemsstaters institutionella rätts- och förvaltningssystem. Betänkandet innehåller också ett antal redaktionella anpassningar som skall göra det tydligare precis vilka verksamheter som enligt vårt förslag omfattas av programmet. Dessa kan utan vidare överföras. Samtidigt föreslår betänkandet av Zimmermann att det hänvisas till Amsterdamfördraget. I det fallet, den anmärkningen har också gjorts, måste det väl vara tydligt att det nya fördraget ännu inte trätt i kraft. Jag är för övrigt beredd att ta upp den frågan i ministerrådet. Till sist vill jag tacka utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt och i synnerhet föredraganden för det utmärkta arbetet med detta betänkande. Nu står det också klart att förslaget kan räkna med kraftigt stöd från Europaparlamentet vid de fortsatta överläggningarna med rådet. Tack så mycket, kommissionär van den Broek! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 9.00. Europeiska socialfondens framtid Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkandet (A4-0327/97) av Jöns för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om Europeiska socialfondens framtid. Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Socialfondsförordningen löper visserligen ut först 1999, men ändå går förberedelserna för den nya förordningen redan på högvarv. Kommissionen har förklarat att den i januari, kanske redan i december, kommer att lägga fram sina förslag. Om vi alltså vill att kommissionen före sitt beslutsfattande skall veta vad denna kammare förväntar sig av en ny förordning, då måste vi säga det till den nu, och inte först i december eller i januari. Därför har alltså socialutskottet och även min grupp tryckt på för att man skall konferera om initiativbetänkandet redan i dag, och jag måste säga, att jag verkligen gläder mig åt att vi gemensamt lyckats med det, trots alla tekniska svårigheter som vi haft. Det handlar här i dag inte om den Europeiska socialfondens vara eller inte vara. Fonden står inte alls till disposition, utan det handlar om att anpassa fonden till förändringarna på arbetsmarknaden, och det handlar om att uppnå förenklingar av det tekniska förfarandet. Det handlar alltså inte om en grundläggande reform, det handlar snarare om en revision av socialfonden. De viktigaste punkterna är för det första att vi vill bibehålla den övergripande finansieringen ur socialfonderna. Det är mycket viktigt. Men därutöver vill vi starkare än förut hålla de regioner under armarna, där arbetslösheten är särskilt hög. För det andra pläderar vi dessutom för ett gemensamt övergripande mål för de hittillsvarande målen 3 och 4. För att förenkla planering och förvaltning vill vi alltså sammanfatta åtgärder för bekämpning av arbetslöshet och åtgärder för en förebyggande arbetsmarknadspolitik, alltså åtgärder för människor som hotas av arbetslöshet, i ett målområde. Vi vill för det tredje obetingat hålla fast vid socialfondens dubbla uppgifter, dvs. vi vill också i framtiden kortfristigt höja sysselsättningschansen för arbetslösa och människor som hotas av arbetslöshet genom kvalificeringar som är nära förbundna med arbetsmarknaden. Men vi vill även - och det är också mycket viktigt för oss - ge riktad hjälp till människor som är hotade av socialt utanförskap. Även de måste långfristigt få chansen till en arbetsplats. Vi vill helt avsiktligt också här hålla fast vid åtgärder för kvinnor och ungdomar utan arbete, vid åtgärder för handikappade människor och för långtidsarbetslösa. För det fjärde vill vi slutligen att socialfonden sätter upp en helt ny utmaning för sig. Den borde i ökad omfattning hjälpa arbetslösa, och av arbetslöshet hotade människor, som är 45 år och äldre. Deras kvalifikationer är nämligen i regel föråldrade, och framför allt erbjuder de flesta nationella systemen inte längre några nya yrkeschanser för dem. Här gäller det i själva verket att fylla en ny lucka genom åtgärder från socialfonden. Även tekniska frågor ligger oss varmt om hjärtat. Kritiken av Europeiska socialfondens utnyttjande av medel, på försenade betalningar och på höga administrativa kostnader är bekanta, revisionsrätten framhäver det alltid på nytt. Vi föreslår därför först och främst att betalningarna skall förbättras. Det skall ske genom att medlen från socialfonden till medlemsstaterna inte längre som hittills betalas i tre omgångar, utan i ett enda årligt belopp. Det skulle avsevärt förenkla administrationen. Men dessutom måste medlemsstaterna naturligtvis å sin sida säkerställa, att betalningsvägarna och betalningsfristerna verkligen förkortas, när medlen vidarebefordras till de slutliga mottagarna. För det andra föreslår vi en omfördelningsmekanism, så att det äntligen blir slut med att vi under flera år skjuter oanvända socialfondspengar framför oss. Det betyder, att om vi efter det tredje och efter det sjätte året av finansieringsperioden skulle fastställa, att medlen inte är fullständigt bundna, så vidtar en omfördelning av pengarna. Det betyder att de oanvända pengarna först företrädesvis lämnas till andra regioner i samma medlemsstat, men också till andra medlemsstater. Villkor för mottagarna av dessa tilläggsmedel är att de naturligtvis helt och hållet måste ha uttömt sina egna socialfondsmedel, och de måste naturligtvis också ha genomfört kvalitativt bra projekt. Men för att dessa tilläggspengar också snabbt skall kunna bindas, för endast i så fall är det någon mening med denna omfördelningsmekanism, bör de starkast missgynnade regionerna, alltså våra mål 1-regioner, kunna få upp till 90 % av åtgärden finansierad, och de andra regionerna upp till maximalt 70 %. Det betyder i klartext att den som inte på avsett vis binder medlen till egen kompletterande finansiering, i framtiden måste räkna med finansiella sanktioner. Den som däremot satsar medlen klokt, den kommer att belönas. Nationellt kravtänkande bör enligt vår åsikt följaktligen inte ha någon chans längre i framtiden. För det tredje: En finansieringsperiod på sju år är mycket lång. Här föreslår vi, att man till att börja med sätter in 5 % av socialfondsmedlen i reserven. Denna reserv skulle komma till användning först under de sista tre åren. Med dem skulle en behovsanpassning finansieras. Därigenom skulle man helt visst även ta hänsyn till medlemsstaternas medelfristiga utnyttjande av medlen. Slutligen kräver vi äntligen en bättre utvärdering under alla faser av planering och genomförande, för att kunna bedöma projekten mer sakkunnigt. Men allt detta är bara meningsfullt, om medlemsstaterna i god tid godkänner de nya strukturfondsförordningarna och därigenom också socialfondsförordningen. Ty det förflutna har verkligen lärt oss att medlemsstaterna behöver ett år på sig för att ställa in sig med sin planering på de nya bidragskriterierna. Skulle det nu i sämsta fall inte fungera med ett godkännande av förordningen i rätt tid, så föreslår vi, att man inför ett övergångsår. (Applåder) Fru ordförande! Karin Jöns har gjort denna kammare en stor tjänst. Betänkandet är mycket belysande och behandlar djupt och detaljerat olika problem, lägger fram några mycket intressanta, konkreta och i vissa fall nytänkande förslag om fondens framtid. Till exempel den sista anmärkningen om en reserv, och om att dra tillbaka pengar som inte utnyttjas, för att i stället dela ut till dem som väl genomför gemenskapspolitiken. Detta är en åtgärd som kommissionen noggrant borde överväga att anta. Ett av problemen i många av diskussionerna inom utskottet för sysselsättning och socialfrågor, gäller hantering och administration av fonden. Ibland är det kommissionens fel, men ännu oftare handlar det om vad som sker i medlemsstaterna, i synnerhet i stater som Italien där det inte verkar finnas någon verklig regional struktur och där det förekommer alla slags problem med medel som inte fördelats på ett riktigt sätt. Och i veckans rapport från revisionsrätten är det återigen olika områden av socialfonden som pekas ut för att ha ett lågt utnyttjande - det är därför mycket lägligt att vi debatterar frågan just denna vecka. Italien, Spanien och Portugal är tre medlemsstater som får viss kritik av revisionsrätten. Därför är det mycket viktigt att vi skärper vår lag. Vi måste förbättra vår administration av pengar från gemenskapens skattebetalare. Socialfonden är en investering i människor. Många av de andra fonderna - infrastruktur osv. går till industriidkare eller stora företag. I dessa fall får den enskilde mycket liten påtaglig erfarenhet av fonden, medan däremot en ung människa som får utbildning och som ett resultat av utbildningen får ett arbete, kan se att den Europeiska socialfonden har varit till viss nytta. Så det är verkligen en folkets fond - det handlar om mänskliga resurser. Det gäller inte bara ungdomar, det finns också många äldre gemenskapsmedborgare och de kommer enligt den nuvarande demografiska trenden att bli allt fler. År 1992 till exempel var 32 % av unionens befolkning över 45 år, år 1996 hade siffran ökat till 36 % och år 2015 kommer den att ligga på över 50 %. Det är alltså viktigt att vi även tar med utbildning för äldre arbetstagare i beräkningarna, i synnerhet när vi har en flexibel arbetsmarknad och människor kommer att gå mellan olika sysselsättningar. I betänkandet berör Karin Jöns också problemet med additionalitet. Även detta nämndes denna vecka i revisionsrättens rapport, där det sades att medlemsstaterna inte ordentligt definierat additionalitet eller samfinansiering. Detta är uppenbarligen ytterligare ett område som kommissionen måste ägna sig åt. I Förenade kungariket har vi haft stora problem med detta. Den förre kommissionsledamoten Millan var mycket ivrig att göra något åt saken, och han påbörjade en utredning om regionalfonden och andra fonder, men den avslutades inte. Kommissionen borde åter igen ta upp additionaliteten och noggrant se över den. Administrationssvårigheterna är ett återkommande problem som vi måste ta itu med. Karin Jöns lägger fram några mycket konkreta och väl övertänkta förslag i detta betänkande. Jag rekommenderar kammaren dem och jag är ganska säker på att vi kommer att rösta igenom dem i morgon. Det hedrar föredraganden att vi kommer till plenarsammanträdet med ett betänkande om ett ämne som socialfonden, med bara tio eller elva ändringsförslag till hela betänkandet. Det visar att hon övertygat de flesta av sina kolleger i utskottet. Många av ändringsförslagen är bara skärpningar av texten och jag tror att hon kommer att kunna godkänna många av dem. Fru ordförande! Det är synd att ett betänkande som för föredraganden har inneburit ett omfattande arbete med analys och översikt har kommit i skymundan i debatten. Men vi underskattar inte det inflytande som vårt bidrag kan ge vid detta tillfälle. Vårt tack till Jöns är omvänt proportionellt till den tid som avsätts till debatten och därför är det ett stort tack som vi uttrycker som ett uttryck för en positiv värdering både av betänkandet och av beredvilligheten att acceptera ändringsförslag. Framför allt skulle jag vilja bestyrka och bekräfta att det även för oss finns denna strategiska roll för Europeiska socialfonden, en roll som den ikläder sig och kommer att ikläda sig med avseende på nya mål som förutses i Amsterdamfördraget, med avseende på nästa konferens om sysselsättningen och även med avseende på arbetslösheten. Föredraganden säger mycket bra och tydligt att förändringar är nödvändiga. Men detta kan inte hindra oss att se det positiva inflytande som Europeiska socialfonden har haft vad beträffar integrationen framför allt mellan utbildnings- och undervisningssystemet och systemet med vidareutbildning. Den har haft en avsevärd betydelse för det samlade systemet för hanteringen av utbildningspolitiken som har blivit starkare i våra länder. Det som föredraganden säger är emellertid följande: framtiden ligger i förändringarna, och dessa förändringar är de som efterfrågas av den ekonomiska, sociala och sysselsättningsmässiga situationen men även i förvaltningen av själva fonden som bör förenklas och bli mer rigorös. Socialfonden är den enda fond som innebär en direkt fördel för människor och mot social utslagning, och den är den enda direkta linjen, den enda hävstång som vi förfogar över för att framhäva detta mänskliga kapital som kan tillåta oss att finna cirkelns kvadratur mellan konkurrens och social säkerhet. Av detta skäl är socialfonden tvingad till innovationer, den kan inte degraderas till en enkel finansiell kanal som andra fonder och den bör behålla sin egenskap av forum för experiment och innovation. Den bör utnyttjas, vilket delvis redan sker, för att aktivera nya tillgångar och för att stödja utbildningsmetoder. Jag anser att paragraf 10 i hennes betänkande verkligen svarar mot detta mål och tar upp dess nya element. Denna bör enligt min åsikt läsas så att man för att upprätthålla sysselsättningspolitiken inte bara kan begränsa sig till yrkesutbildning, utan man bör även stimulera och finansiera åtgärder i vilka olika instrument bör användas för att nå ett specifikt mål. Med stor realism ägnar sig föredraganden även åt de begränsade finansiella resurserna och deras tänkta användning, liksom behovet att utnyttja dem bättre. Hon tar även upp frågan om en slankare byråkrati, samfinansiering och framför allt omfördelningen av anslagen. Man har förutsett en procedur som har en gradvis utveckling och även en egen stränghet. Vi är medvetna om det faktum att denna paragraf kan skapa problem i några länder, bland andra mitt eget. Visst skulle vi ha föredragit en omfördelning inuti samma stat, men jag vill gärna säga att vi godkänner den nämnda paragrafen som en stimulans, för om vi tar på oss svårigheterna med en decentraliserad fördelning, som ibland är besvärlig i några länder och som bör tas för vad den är, men det inte längre är i sin ordning att ta på sig vare sig byråkratisk eller planeringsmässig oförmåga. Fru ordförande! Bibehållandet av den europeiska socialfonden är av stor vikt för Europeiska unionens hela sociala utseende. Ändå behövs det en grundläggande reformering av strukturfonderna. Det bör särskilt ske en förenkling av antalet målsättningar och initiativ med likadana förfaranden för de nya målsättningarna. Herr kommissionär, det gläder mig att jag kan tilltala er på nederländska även om ni fortfarande har era hörlurar på och jag tycker att det är ännu trevligare att ni som utrikeskommissionär nu måste lyssna till inrikesfrågor. Jag står helt bakom Jönsbetänkandet och det är egentligen ovanligt att parlamentet är så enigt. Men det är ett väl genomtänkt och sakkunnigt betänkande med bra förslag om förenklingar och ändamålsenlighet i Europeiska socialfonden. Av rapporter från revisionsrätten framgår att en stor del av de tillgängliga medlen fortfarande inte används. År 1995 var det ungefär femton miljarder gulden. Dessutom förekommer klagomål över hur långsamt anslag från Europeiska socialfonden överförs till de slutliga mottagarna. Detta är för övrigt, kolleger, ordförande, kommissionär, inte bara Europeiska unionens fel. Lyckligtvis inte i detta fall. Det beror ofta även på medlemsstaterna som inte vidarebefordrar pengarna. Jag tror att det därför är utmärkt att det i detta betänkande föreslås att avvecklingen av utbetalningarna måste förenklas, till exempel genom att göra det en gång per år och att det administrativa krånglet reduceras till intet. Dessutom bör de lokala och regionala myndigheterna spela en större roll. Denna fond måste dessutom användas, och jag ber er, kommissionär, att vidarebefordra det till er kollega Flynn, till de nya utmaningar som vi har många av i Europa, till exempel effekterna av informationssamhället, förändringarna inom industrin, flexibla arbetsformer och liknande. Det förekommer väl nu för ofta att medlemsstaterna tar ett grepp i kassan och även Nederländerna gör det, jag har själv varit engagerad i genomförandet av Europeiska socialfonden i egenskap av ordförande i styrelsen för en regional arbetsförmedling och då ser man hur nationella ekonomiska problem löses via denna fond, att pengar går till ordinarie undervisningsutgifter och att pengar går åt till att kompensera besparingar på till exempel sådana organisationer som arbetsförmedlingar. Jag tar upp dessa exempel eftersom det är de som jag känner till bäst själv, men samma sak gäller i Förenade kungariket, samma gäller i Tyskland och jag tror att det förekommer i Frankrike också även om jag inte har några tillförlitliga uppgifter om det. Jag tror alltså att denna fond måste användas till det den inrättats för. Jag hoppas att detta betänkande då, som mycket enhälligt kommer att antas i morgon, kommer att ha ett stort inflytande på reformeringen av fonden och att ni kommer att engagera er för detta. Fru ordförande! Jag vill först tacka kollegan Jöns mycket hjärtligt för hennes betänkande. PPE-gruppen har i utskottet röstat mot detta betänkande. Synpunkterna har emellertid sedan dess ersatts med kompromissförslag, eller åtminstone trubbats av. Jag är visserligen inte helt tillfreds med detta, men i varje fall tycks betänkandet nu kunna godkännas. En punkt, som jag fäster mig vid, fru Jöns, är att vi nu har olika procentsatser i reserven, i finansieringsprocenten, i Europeiska socialfonden i motsats till Europeiska regionala utvecklingsfonden. Detta försvårar i framtiden arbetet för kommissionen. Jag anser det vara ofördelaktigt att parlamentet har olika uppgifter för två fonder. Jag tror att Europeiska socialfondens uppgifter i framtiden kommer att bli ännu viktigare och även mer omfångsrika. Hittills var fonden visserligen delvis framgångsrik, men det fanns också ett avsnitt, där den var mindre framgångsrik. Visserligen måste jag tillstå att bedömningen och utvärderingen av de enskilda åtgärderna är svår. Trots detta måste resultaten i framtiden viktas bättre och framläggas snabbare, så att man ofördröjligen kan dra slutledningar av det, det anser jag. Europeiska socialfonden kommer i framtiden, inte minst på grund av den tilltagande globaliseringen, säkert att bli ännu viktigare. Därför förespråkar jag en samfinansiering, för att höja de i grund och botten alltför ringa medlen för de femton medlemsstaterna. 70 % eller till och med 90 % tillägg måste bli ett undantag, eftersom vi annars inte kan höja medlen väsentligt. Avslutningsvis hänvisar jag enträget till att socialfonden inte enbart måste ta hänsyn till växande storstadsområden, utan i ännu högre grad till landsbygden och dess befolkning, eftersom jag är av den åsikten att landsbygden annars kommer allt bli ännu mer avfolkad, och resultatet av detta känner vi till. De växande storstadsområdena befolkas ännu mer, och resultatet - högre kostnader, ännu större svårigheter - vill vi med hjälp av socialfonden om möjligt förhindra. (Applåder) Fru ordförande! Några snabba anmärkningar om detta verkligen väldigt viktiga betänkande: för det första, det som den Europeiska socialfonden ombeds göra är att på ett korrekt sätt värdera de finansiella medel som finns att tillgå inom ramen för dess verksamhetsområde och vad gäller detta är jag inte helt säker, jag tror inte att så har varit fallet till i dag, -för det andra bör den Europeiska socialfonden frambringa en aktiv sysselsättningspolitik och mer generellt frambringa förnyande åtgärder mot arbetslösheten. Något som återigen fram till i dag händer endast i begränsad omfattning.Inför revisionen av strukturfondernas bestämmelser skulle jag vilja notera: för det första, behöver strukturfondernas procedurer och mekanismer harmoniseras i syfte att nå en förenkling med mindre byråkrati, -för det andra bör den Europeiska socialfonden verka kompromisslöst, men samtidigt bör den visa sin existens i regionerna så att dess denna märks av medborgarna, -för det tredje bör målområdena 3 och 4 slås ihop, -för det fjärde bör det finnas endast ett gemenskapsinitiativ avseende socialpolitiken, dagens employment och-för det femte bör vikt ges kontroll av medlemsstaternas strukturer och mekanismer och inte de respektive handlingsplanerna, i syfte att bättre uppnå målet att ha insikt.Jag har också några invändningar utöver de som Schiedermeier gjorde, och vilka jag håller med om, och dessa invändningar är i huvudsak två: för det första vad gäller det som Jöns anför, alltså att fördelningen först skall göras till fonderna och att fördelning till medlemsstaterna skall äga rum därefter. Jag skulle säga att jag, trots att jag inser att vi måste säga något konkret och befrämjande i detta betänkande, borde vi tänka på det igen. Jag tror att vi kommer att få problem i denna fråga, och-för det andra, vad gäller Ert förslag att leda de medel som inte absorberas till andra länder. Vi har kommissionens förslag i Agenda 2000 som säger att vi bör behålla 10 % av medlen för att belöna de bästa. Detta är positivt och personligen samtycker jag. Därutöver tror jag att ert förslag kommer att skapa problem. I dag kan det vara Italien eller Grekland eller några andra länder som inte gör bra ifrån sig vad gäller absorbering, imorgon eller övermorgon kan det vara Tyskland eller Portugal osv., och där kommer ni att få problem från ett annat håll. Utöver allt det andra, bör vi inte glömma att det många gånger finns vissa objektiva skäl till att inte absorbera, skäl vi inte bör underskatta.Alltså skulle jag säga att vi bör vara förbehållsamma och uppehålla oss vid kommissionens förslag gällande de 10 % som i slutändan belönar de som är bäst på att absorbera. Fru ordförande! Får jag börja med att å kollega Flynns vägnar framföra mina varmaste lyckönskningar till fru Jöns för hennes genomtänkta och mycket framtidsinriktade betänkande. Jag kan här å kommissionens vägnar säga att kommissionen till största delen är överens med den uppfattning som utskottet för sysselsättning och socialfrågor har om fonden, och vi väntar oss en konstruktiv dialog inom parlamentet vartefter reformeringen av strukturfonderna fortskrider. Europeiska socialfonden engagerade sig redan ungefär för 40 år för en sund modern arbetsmarknad i Europa och rent allmänt vill jag än en gång peka på fondens tre huvuduppgifter. Fonden är i första hand i de mindre utvecklade regionerna en viktig motor för förbättring av systemen, för undervisning, omskolning och vidareutbildning. På andra håll i unionen hjälper den medlemsstaterna att på ett bättre sätt anpassa arbetsutbudet efter ekonomins ständigt växlande behov. Och i tredje hand, men absolut inte i sista hand, är den ett påtagligt bevis för den stora uppmärksamhet som unionen ägnar åt frågor om deltagande i samhället och lika möjligheter för alla. Punkter som i resolutionsförslaget också poängteras kraftigt. Det råder inget tvivel om att fonden även i framtiden måste ägna sig åt dessa mål, men då i ett annat sammanhang. I Agenda 2000 anges de nya utmaningar som den konfronteras med och jag vill inte gå in mer på dem i dag. När vi placerar betänkandet av fru Jöns i det perspektiv som kommissionen skisserat så ser vi fyra grundläggande gemensamma punkter. I första hand, vårt gemensamma erkännande att fonden har en viktig funktion i att garantera livskraften och rättvisan på vår arbetsmarknad, eller med andra ord, i främjandet av både den ekonomiska och den sociala sammanhållningen. Vikten av denna insats understryks av det arbete som kommissionen lagt ner på det toppmöte om sysselsättningen som nu äger rum i Luxemburg. Men också för införande av den europeiska strategin för sysselsättning och för de riktlinjer för sysselsättning som är en följd av den processen. Det kommer att ha berikande effekter för den europeiska socialfonden under den kommande perioden. Sedan en annan gemensam punkt. Det är erkännandet att de utmaningar som fonden står inför har både horisontella och regionala dimensioner. Jöns har också pekat på detta i sitt muntliga anförande. Europeiska socialfonden är den främsta formen av stöd som Europeiska unionen ger till medlemsstaternas arbetsmarknadspolitik. Och i det avseendet fungerar den oberoende av alla slutna regionala ramar. Det behövs integrerade regionala tillvägagångssätt men det betyder inte att den europeiska socialfonden måste lösas från sin främsta uppgift: stödet till reformeringen av arbetsmarknadsåtgärder och rutiner i enlighet med den europeiska strategin för sysselsättning och i enlighet med de årliga riktlinjerna för sysselsättning. Mekanismer som garanterar denna horisontella roll under den kommande programperioden kommer alltså att utgöra en grundläggande del av de förordningar som reglerar reformerna. En tredje gemensam punkt är vår gemensamma bedömning att vår verksamhet måste fortsätta innehålla en stark, nyskapande och transnationell komponent, nämligen via den nya generationen gemenskapsinitiativ. Vi gläder oss över det specifika stödet för det nya initiativet avseende lika möjligheter och för angripandet av diskrimineringen på arbetsmarknaden. Så en fjärde punkt som vi gemensamt erkänner och det är att vi måste effektivera och modernisera fondens arbetssätt. Effektivering och modernisering måste gå hand i hand. Det är en dubbel utmaning. I första hand att hitta rätt jämviktsförhållande i utbetalningen av de sparsamma offentliga medlen till ifrågavarande myndigheter på ett snabbt, flexibelt, tillgängligt men även ansvarsfullt sätt. Och i andra hand att genomföra ett partnerskapssystem med medlemsstaterna som för med sig fördelar som subsidiaritet och demokrati på lokal, regional och på europeisk nivå, men samtidigt ombesörja ett tydligt mervärde via det europeiska partnerskapet. Enligt vår åsikt bör det nya partnerskapets aspekter vara följande. I första hand mer betoning av åtgärdsutveckling varvid kommissionen och medlemsstaterna tillsammans kan dra större nytta av de läxor vi lärt oss om förbättring av åtgärderna, läxor som vi lärt oss i det förgångna. Och i andra hand en ny definition av förvaltning och ekonomiskt ansvar varvid kommissionen koncentrerar sig på samarbetet med medlemsstaterna i riktning mot strategiska mål och träffar avtal med dem som är bindande för båda parter. Det innebär att mer ansvar för drift och ekonomi överlåts på medlemsstaterna och därför är det nödvändigt som garanti för hela unionens intressen att en mångfald av intresseorganisationer deltar i beslutsfattandet i medlemsstaterna. Till sist vill jag å kommissionens vägnar tacka utskottet för sysselsättning och socialfrågor och i synnerhet fru Jöns för stödet till huvudlinjerna i kommissionens egna förslag. Som jag redan sagt så finns det naturligtvis några detaljer som kommissionen gärna skulle vilja utbyta åsikter om med er när vi kommer till den fasen då våra detaljerade förslag utarbetas. Men i allmänhet tror jag att betänkandet är ett första viktigt steg på väg mot utvecklingen av en ny vision för Europeiska socialfonden de första åren i det nya årtusendet. Tack så mycket, kommissionär van den Broek! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 9.00. (Sammanträdet avslutades klockan 19.45.)

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

sv

Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet

sv

Omröstning President: The next item is the vote. (For the results and other details on the vote: see Minutes)

sv

Beslutförhet (fortsättning) Talmannen: I början av dagens sammanträde bad jag därför att få synpunkter från minst en företrädare per grupp, eftersom jag hade mottagit en begäran om att fastställa beslutförhet i enlighet med artikel 149 i arbetsordningen. Den begäran byggde på en skriftlig framställning från fyrtio ledamöter. I ärlighetens man var det 39 + 1, för det elfte namnet på listan är helt oläsligt. Jag, eller snarare vi, kan inte tala om för er vem den fyrtionde personen är på den listan. Efter en debatt och efter att ha fått ett yttrande från ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor tog jag mitt ansvar enligt artikel 149.4 i arbetsordningen, där det sägs att de ledamöter som har begärt att beslutförheten ska fastställas ska räknas som närvarande, även om de inte längre befinner sig i plenisalen. Låt mig rikta er uppmärksamhet på orden ”inte längre”. Det står inte ”som inte befinner sig i plenisalen”, utan ”inte längre”. Det innebär att de måste ha varit där tidigare. Detta ”tidigare” avser naturligtvis inte att de var närvarande månaden innan, utan helt klart när begäran om att fastställa beslutförhet gjordes. Jag klargjorde därför att jag skulle kontrollera om de fyrtio undertecknarna var närvarande före omröstningen, även om jag hade vissa svårigheter med att tala om för er vem den fyrtionde var. Enligt våra tjänstemän var fem av dem närvarande. Nåväl, om fyrtio ledamöter nu reser sig upp och begär att beslutförheten ska fastställas, så kommer jag att göra det. Finns det fyrtio ledamöter som vill resa sig upp och begära att beslutförheten ska fastställas? Neena Gill: (EN) Herr talman! Kan ni kontrollera om här finns 40 ledamöter? Det är väldigt svårt att avgöra. Talmannen: Fru Gill! Jag tror att jag börjar kunna artikel 149 utantill, framför allt efter denna eftermiddag. Ni tänker på punkt 5. Det är sammanträdets talman, och enbart han, som kan besluta att det saknas beslutförhet. Men med tanke på hur viktiga omröstningarna är som vi ska genomföra, framför allt när det gäller en person som är dödsdömd, så kommer jag inte att spela det lilla spelet. Om inte fyrtio kolleger tar sitt ansvar genom att resa sig upp, så kommer jag inte att fastställa beslutförhet. Finns det fyrtio kolleger som vill resa på sig? Jag kan inte se dem. Vi kommer därför att genomföra omröstningen.

sv

Partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och Tadzjikistan (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om rådets och kommissionens uttalanden om partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och Tadzjikistan, och rekommendationen av Alojz Peterle, för utskottet för utrikesfrågor, om förslaget till rådets och kommissionens beslut om ingående av ett partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Tadzjikistan, å andra sidan (12475/2004 - 11803/2004 - C6-0118/2005 -. Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Fru talman! Ärade ledamöter, fru kommissionär, föredragande Peterle! Det gläder mig att denna eftermiddag ha möjlighet att diskutera EU:s förbindelser med Tadzjikistan och särskilt den vikt vi lägger vid att lägga en ny grund till våra förbindelser med landet genom att ingå partnerskaps- och samarbetsavtal. Jag vet att detta parlament har ett stort intresse för frågan. Redan i februari 2008 i er resolution för en EU-strategi för Centralasien uppmanade ni medlemsstaterna att snabbt ratificera partnerskaps- och samarbetsavtalet och bekräftade därmed parlamentets avsikt att godkänna avtalet inom en snar framtid. Nu har avtalet ratificerats och vi hyser en stark önskan om att gå vidare med de kvarvarande stegen så snabbt som möjligt, så att partnerskaps- och samarbetsavtalet kan träda i kraft snarast möjligt, förhoppningsvis före årets slut. Det kommer i så fall att sända en tydlig signal om att vi öppnar ett nytt kapitel i våra förbindelser mellan Europeiska unionen och Tadzjikistan. Tadzjikistan är en viktig del av vår övergripande strategi för Centralasien. Det är ett svårtillgängligt land, ett av de fattigaste länderna i världen. Det har en dåligt övervakad gräns mot Afghanistan och är därigenom en viktig smugglingsväg för narkotika och en inreseväg för radikala islamister till regionen. Därför har vi ett stort intresse av att stödja Tadzjikistan, både för dess egen skull och för att försöka lösa gemensamma problem. Det gör vi redan genom en rad kontakter. Det svenska ordförandeskapet skickade en högnivågrupp till regionen i juli, och en ministerkonferens med Centralasien ägde rum i Bryssel i går. Men Tadzjikistan är ett av de mycket få länder i EU:s östra grannskap med vilka vi ännu inte ingått en övergripande avtalsöverenskommelse efter det kalla kriget. Om vi på allvar vill ta itu med alla de frågor som jag har nämnt måste vi skapa en lämplig ram för våra framtida förbindelser. Arrangemangen för den politiska dialogen och det praktiska samarbetet med Tadzjikistan måste förbättras så att det bättre avspeglar de gemensamma utmaningar regionen står inför. Med ett partnerskaps- och samarbetsavtal skulle det vara möjligt att på ett mer strukturerat sätt diskutera frågor av gemensamt intresse: mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, narkotikabekämpning och organiserad brottslighet, liksom terrorism och religiös organisering. Samtidigt måste vi göra framsteg i frågor som rör demokrati, god samhällsstyrning och mänskliga rättigheter i regionen. Vi är väl medvetna om att detta inte är en lätt uppgift. Det är därför mycket välkommet att det finns en strukturerad dialog om mänskliga rättigheter med Tadzjikistan som ger oss möjlighet att föra en uppriktig diskussion. Den andra rundan i denna dialog äger rum den 23 september i Dusjanbe. Vi måste fortsätta att uppmuntra Tadzjikistan att inleda ett reformprogram. Händelseutvecklingen är ofta mycket oroande. Vi skulle vilja se ett mer demokratiskt synsätt inom landet när det gäller föreningsfrihet, religionsfrihet, mediefrihet och utvecklingen av det civila samhället. Vi måste göra vårt yttersta för att övertala Tadzjikistan om att rättsstatsprincipen måste iakttas i kampen mot olaglig verksamhet, narkotikahandel och terrorism. Vi måste betona att mänskliga rättigheter och grundläggande friheter måste respekteras som ett sätt att förebygga etniska eller kulturella konflikter. Vi är också mycket oroade över den omfattande korruption som finns i landet. Den hindrar såväl utvecklingen av Tadzjikistan som effektiva bidrag från givare. Vi bör använda alla kanaler som står till buds för att vädja till de tadzjikiska myndigheterna om att de så snabbt som möjligt tar itu med detta problem. Vi kan inte bortse från att alla transitvägar för narkotikahandel - eller väldigt många i alla fall - korsar Tadzjikistan. Landet riskerar att utsättas för radikala rörelser och internationell organiserad brottslighet. Vi måste öka vårt stöd för Tadzjikistan för att motverka denna verksamhet, men samtidigt ha alternativa inkomstkällor med i beräkningen. Denna strategi överensstämmer också väldigt mycket med vårt åtagande i Afghanistan och arbetet med att stabilisera det landet. Vi välkomnar Tadzjikistans intresse för att samarbeta och bidra till dessa ansträngningar. Tadzjikistan har visat en öppen och konstruktiv attityd till diskussioner om våra gemensamma utmaningar. Det är positivt. Denna dialog är ett viktigt inslag när det gäller att bistå Tadzjikistan i arbetet med att främja samarbetet med sina grannar och finna lösningar på angelägna och komplicerade regionala problem, t.ex. klimatförändringar, vatten och gränsförvaltning. Med tanke på att vi har ett starkt intresse av att man tar itu med många av dessa problem mer effektivt och verkningsfullt så välkomnar jag möjligheten att skapa en ny grund för våra förbindelser med Tadzjikistan. Partnerskaps- och samarbetsavtalet ger oss en ram inom vilken vi kan vidareutveckla de bilaterala förbindelserna och därigenom bidra till de övergripande målen för vår strategi i hela Centralasien. Jag uppmanar därför detta parlament att samtycka till att avtalet ingås, så att detta kan träda i kraft så snart som möjligt. Benita Ferrero-Waldner: Fru talman! Till att börja med skulle jag vilja tacka Alojz Peterle för hans utmärkta betänkande och resolutionen, som ger en väldigt bra analys av situationen i Tadzjikistan och innehåller rekommendationer som jag kan ställa mig bakom. Sedan EU:s strategi för Centralasien antogs i juni 2007 har våra förbindelser med alla länder i Centralasien fördjupats, till ömsesidig nytta. Vi har tätare kontakter, och det finns nu en gemensam förståelse av fördelarna med närmare samarbete i säkerhetsfrågor, gränsförvaltning och gränskontroll, utbildning, politiskt styre och energidiversifiering. Genom strategin etableras ett nytt slags partnerskap med de fem centralasiatiska republikerna. Utan tvivel vilar dock denna övergripande strategi på individuella och differentierade bilaterala förbindelser som speglar de berörda ländernas skilda ambitioner och inriktning Som ni vet regleras vårt samarbete med Tadzjikistan fortfarande genom det avtal om handel och samarbete som undertecknades med Sovjetunionen 1989 och som godtogs av Tadzjikistan 1994. Detta avtal speglar inte längre till fullo våra ambitioner inom ramen för strategin för Centralasien och stöder inte heller den typ av förbindelser vi nu eftersträvar med Tadzjikistan. Ert samtycke till det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Tadzjikistan, som utgör ämnet för dagens debatt, skulle därför innebära ett viktigt steg framåt och göra det möjligt för oss att utvidga och fördjupa vårt samarbete med detta land. Som redan har nämnts står dagens Tadzjikistan inför stora ekonomiska och sociala utmaningar. Det är viktigt och i EU-medborgarnas eget intresse att Tadzjikistan lyckas bemästra dessa svårigheter. Detta är ett land som har en nära 1 500 km lång gemensam gräns med Afghanistan och ligger nära Swat-dalen i Pakistan. Det är ett territorium som är utsatt för influenser från dessa konflikthärdar och för militanta islamisters infiltration. Tadzjikistan spelar även en nyckelroll i insatserna för att dämma upp flödet av olaglig narkotika till Europa från Afghanistan. Ett närmare samarbete med EU kan därför bidra till att förebygga en spridning av instabiliteten. En nyckelfaktor som gör Tadzjikistan sårbart är landets svaga ekonomi. Denna den fattigaste av Centralasiens republiker har drabbats hårt av kraftigt minskade priser på aluminium och bomull på grund av den globala konjunkturnedgången. Tillsammans med 34 procents minskning av remitteringarna under första halvåret 2009 ger detta upphov till farhågor om att fattigdomen kan vara på väg att öka och att den ovissa socioekonomiska situationen skulle kunna leda till oro i samhället. Jag anser att Tadzjikistan nu genom vårt stöd och uppmuntran till nödvändiga reformer är på rätt väg. Detta har även legat i fokus för de täta besöken av EU:s särskilda representant Pierre Morel och för mitt eget besök på våren 2008. Det görs framsteg, men helt klart måste det göras mer. Regeringen har klargjort att den förutom mer handel och samarbete är redo att genomföra åtgärder för att förbättra den sociala tryggheten, hälsovården, utbildningen, ta itu med korruptionen och stärka de mänskliga rättigheterna. Det är välkommet att president Emomalii Rahmon har inrättat en ombudsmannapost. Ombudsmannen kommer att vara en viktig samtalspartner för oss i nästa runda av dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Tadzjikistan den 23 september, som ni nämnde. Reformen av rättsväsendet går fortfarande långsamt, men vi hoppas att rekommendationerna från ett av det civila samhällets nyligen genomförda seminarier om mänskliga rättigheter i Dusjanbe kommer att beaktas av regeringen, särskilt när det gäller reformer inom juristkåren och de nya reglerna för brottmålsrättegångar i Tadzjikistan. Jag är naturligtvis högst medveten om era farhågor i fråga om demokrati och mänskliga rättigheter i Tadzjikistan och jag kan därför försäkra er om att kommissionen kommer att ta fullständig hänsyn till dessa farhågor i vår dialog med landet. När det gäller de ekonomiska reformerna sker det framsteg exempelvis när det gäller utarbetandet av en mekanism för lösning av bomullsskulden, som förhoppningsvis kommer att bana väg för mer vittgående jordbruksreformer och genomförandet av en ”frihet att bedriva jordbruk”, som är avgörande för att bekämpa fattigdomen i landet. Europaparlamentets samtycke till partnerskaps- och samarbetsavtalet i dag kommer att hjälpa oss att fortsätta arbeta med Tadzjikistan i fråga om en hel rad politiska och ekonomiska reformer, med särskild inriktning på demokrati och mänskliga rättigheter och se till att de genomförs till fullo. Reforminsatsen bygger redan på ett förhållandevis stort bilateralt bistånd från kommissionen. Det ligger på 66 miljoner euro för perioden 2007-2010, ett belopp som till och med kommer att höjas till 70 miljoner euro för de tre åren 2011 till 2013. Vår hjälp kommer att inriktas på sektorsstöd för socialt skydd och hälsa, reformer inom förvaltningen av de offentliga finanserna och tekniskt stöd till utveckling av den privata sektorn. Denna process kommer att stödjas av vår delegation i Dusjanbe. Min avsikt är att vårt regionkontor där före slutet av året ska bli en fullfjädrad delegation i syfte att stimulera reformprocessen och främja ett fullständigt genomförande av partnerskaps- och samarbetsavtalet. I synnerhet hoppas jag att det kommer att hjälpa oss att grundligt utvärdera framstegen inom de nyckelområden som jag har nämnt, vilka vi sedan kommer att jämföras med tydliga riktmärken. Alojz Peterle: Beslutet att ingå ett partnerskaps- och samarbetsavtal mellan Europeiska gemenskaperna, deras medlemsstater och Tadzjikistan ligger i linje med Europeiska rådets strategi för ett nytt partnerskap med Centralasien och Tadzjikistans tydliga önskan att utveckla ett omfattande samarbete med EU, både när det gäller handel och på många andra områden. Jag är glad över att samtliga medlemsstater har ratificerat detta avtal och hoppas att vi kommer att kunna ge vårt samtycke till avtalet med Tadzjikistan, på samma sätt som vi tidigare har gett samtycke till avtal med Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan. Detta kommer att innebära att avtalet om handel och samarbete mellan EU och det tidigare Sovjetunionen upphör. Avtalet bygger på EU:s grundläggande värderingar och principer och är ett uttryck för dess strategiska intresse av ett samarbete med Tadzjikistan, som EU betraktar som en mycket viktig partner i denna del av världen. EU vill även fördjupa sina förbindelser med Tadzjikistan och därigenom bidra till landets säkerhet, stabilitet och ekonomiska utveckling, till utvecklingen och konsolideringen av dess demokratiska institutioner, samt till skyddet för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. De mer specifika målen med EU:s politik gentemot Tadzjikistan rör främst stöd till kampen mot fattigdom, stöd till goda styrelseformer och reformer samt till att man på ett ändamålsenligt sätt tar itu med narkotikahandeln och den organiserade brottsligheten. I betänkandet kritiseras de demokratiska förhållandena i landet och parlamentet uttrycker oro över korruptionen och det civila samhällets villkor, men samtidigt uppmanas den tadzjikistanska regeringen att ta itu med den problematiska situationen på utbildningsområdet så snart som möjligt. I betänkandet uttrycks även berättigad oro över kränkningarna av de mänskliga rättigheterna, särskilt kvinnors rättigheter, religionsfriheten, domstolars oavhängighet och villkoren för det civila samhällets organisationer. Parlamentet välkomnar dock att en dialog om mänskliga rättigheter har inletts. Framsteg på detta område är avgörande för utvecklingen av de bilaterala förbindelserna. Avtalet speglar vår övertygelse att Tadzjikistan har möjlighet att skapa en modern, fungerande stat som framgångsrikt kan spela en regional roll, särskilt när det gäller kampen mot den extremism som sprider sig från Afghanistan och andra håll i regionen. Bland annat påminns vi även i betänkandet om betydelsen av energi och vatten, eftersom dessa frågor rör förbindelserna mellan staterna i Centralasien och kräver gemensamma åtgärder. Avslutningsvis vill jag tacka mina kolleger för deras konstruktiva samarbete och kommissionen för dess värdefulla hjälp. Framför allt skulle jag vilja tacka Republiken Tadzjikistans ambassad för dess samarbete. Jag är fast övertygad om att EU genom detta avtal kommer att kunna utveckla och fördjupa det hittillsvarande samarbetet med Tadzjikistan, och jag hoppas att avtalet inom en snar framtid kommer att genomföras i denna anda. Jag rekommenderar varmt att ni antar avtalet med Tadzjikistan. Filip Kaczmarek: Jag vill gratulera föredraganden Alojz Peterle till hans mycket sakliga och, vilket jag vill betona, mycket balanserade betänkande om partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och Tadzjikistan. Tadzjikistan har kritiserats en hel del för sin brist på demokrati. Vad vi oftast ogillar är bristen på tryckfrihet, bristen på religionsfrihet samt korruptionen. Jag vill inte bestrida dessa brister här. Vi bör dock ta hänsyn till att Tadzjikistan under den senaste tiden har gjort framsteg både i kampen mot korruptionen och när det gäller förbättring av situationen på området för mänskliga rättigheter samt på andra känsliga områden. Dessutom är det ett förhållandevis stabilt land, vilket är viktigt med tanke på dess strategiska läge. Detta har dock redan nämnts i dag. Som granne till Afghanistan och de därmed förknippade problemen med storskalig produktion och försäljning av narkotika, terrorism och tilltagande extremism, och som granne till ett annat allt mer instabilt land, nämligen Pakistan, skulle Tadzjikistan kunna vara en naturlig allierad för EU. Det ligger därför i EU:s intresse att fortsätta stödja de demokratiska processerna i landet och stärka dess politiska, ekonomiska och sociala möjligheter. Vi måste komma ihåg att Tadzjikistan är den fattigaste av de före detta Sovjetrepublikerna. Tadzjikistan var ett land av tolv som förra året upptogs på FN:s lista över länder som hade drabbats värst av den globala livsmedelskrisen. I detta avseende är jag glad över att millennieutvecklingsmålen nämns i betänkandet. Låt oss även påminna Tadzjikistan om dessa. EU är Tadzjikistans huvudsakliga handelspartner. Båda parter bör sträva efter att genomföra avtalet så fort som möjligt och därigenom stödja landets utveckling och stabilisera dess ekonomiska situation. Att bara kritisera det som är fel i Tadzjikistan kommer inte att leda dit. Vi måste även sända en positiv signal om att vi är måna om att utveckla kontakterna med landet. Enligt min åsikt har vi genom Alojz Peterles betänkande och hela parlamentet just sänt en sådan signal. Niccolò Rinaldi: Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det talas sällan om Tadzjikistan här i parlamentet och därför välkomnar vi detta avtal - jag talar för gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa och som ledamot i utskottet för internationell handel och i delegationen för förbindelser med Centralasien. Jag välkomnar även beslutet att vidta snabba åtgärder för att främja våra representationskontor i regionen, vilket kommissionsledamoten just nämnde. Dessutom ligger Tadzjikistan, ett land som kan överraska oss men som ofta beskrivs som en utpost till Europa, inte i världens utkant. Inte heller ligger de andra länderna i Centralasien, inklusive det viktigaste landet Afghanistan, i världens utkant. Det är i detta land som några mycket viktiga strider utkämpas när det gäller narkotikahandeln, kampen mot auktoritärt styre och fundamentalism samt införandet av rättsstatsprincipen och demokrati, vilka tyvärr fortfarande är väldigt bräckliga. Genom denna rättsakt kommer vi att kunna göra framsteg, inte bara när det gäller handel, utan förhoppningsvis även ur politisk och kulturell synvinkel. Heidi Hautala: Fru talman! Situationen är mycket mer gynnsam för ett partnerskaps- och samarbetsavtal med Tadzjikistan än för ett motsvarande avtal med exempelvis Uzbekistan eller Turkmenistan, eftersom de senare länderna är fullfjädrade diktaturer. Förhållandena är dock något bättre i Tadzjikistan, och detta avtal kommer att göra det möjligt för EU att påverka situationen i landet. Det var trevligt att höra att rådet och kommissionen tänker inrikta samarbetspakten på mänskliga rättigheter och demokrati samt främjande av rättsstatsprincipen. Det var också en förträfflig nyhet att en ombudsmannainstitution har inrättats i Tadzjikistan. I många länder är detta ett mycket viktigt instrument, och EU bör ge sitt fulla stöd till denna nya institution. Jag skulle vilja ta upp en annan fråga angående vattentillgångar. Denna region är rik på vattentillgångar, och EU skulle kunna hjälpa Tadzjikistan att exploatera dessa tillgångar på ett rationellt och demokratiskt sätt, samtidigt som man tar hänsyn till de länders intressen som ligger nedströms och som möjligen skulle kunna drabbas av effekterna av att stora vattenkraftverk uppförs. I varje fall betonar gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen vikten av regionalt samarbete så att den lokala ekonomin i Centralasien kan återhämta sig. Charles Tannock: för ECR-gruppen. - (EN) Fru talman! Tadzjikistan är inte välsignat med samma energi- och mineraltillgångar som övriga länder i Centralasien. Det är emellertid ingen ursäkt för att marginalisera Tadzjikistan på bekostnad av dess rikare och större grannar. Centralasien är en viktig region för EU:s säkerhet både politiskt sett och på energiområdet. Genom att stärka förbindelserna med EU kommer vissa länder att göra snabbare framsteg än andra. Det är oundvikligt. Men vi måste behålla en känsla av kollektivt engagemang när vi fortsätter att stärka banden med vad som till helt nyligen ur diplomatisk synpunkt var en isolerad och till stor del förbisedd region, framför allt av EU. Genom att gynna vissa länder i Centralasien framför andra riskerar man att skapa oenighet och splittring i regionen. Framför allt har islamiska terrorister i regionen varit inriktade på att utnyttja fattigdom och bristande styrning för att radikalisera folket och sprida sitt hatbudskap. Tadzjikistans regering har förkastat extremismen och försöker nu med hjälp av världssamfundet att befästa den nationella demokratin. Tadzjikistan bär fortfarande ärr efter ett brutalt inbördeskrig mellan sekulära och jihadistiska styrkor som bröt ut efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet. Folket i Tadzjikistan hyser ingen önskan att återuppleva någon blodsutgjutelse, vilket är anledningen till att de har gett sitt modiga stöd åt Nato-operationerna mot talibanerna i Afghanistan. Den internationella säkerhetsstyrkans uppdrag i Afghanistan är viktigt för Tadzjikistans framtid på lång sikt och dess önskan att finna ett stöd i väst. Det är ingen överdrift att säga att Tadzjikistan har uppnått ett otillräckligt resultat när det gäller demokratisering och mänskliga rättigheter, men jag är övertygad om att en dialog och ett engagemang från EU:s sida kommer att uppmuntra Tadzjikistan till positiva förändringar. Det verkar förvisso vara EU:s ståndpunkt med tanke på Vitryssland och Uzbekistan och därför förtjänar Tadzjikistan att behandlas på samma sätt. ECR-gruppen stöder därför ett djupare strategiskt, politiskt och ekonomiskt partnerskap med Tadzjikistan baserat på ett åtagande om framsteg för att åstadkomma öppenhet, demokrati och förbättrade människorättsliga normer. Sabine Lösing: Fru talman! Tack för betänkandet. Som ledamot av utskottet för utrikesfrågor frågade jag under en debatt kommissionens behöriga företrädare om rollen för detta avtal inom ramen för EU:s hantering av invandringen. Han fastslog tydligt att avtalet, när det träder i kraft, skulle bana vägen för samarbete med Europeiska byrån för förvaltningen av det operativa samarbetet vid Europeiska unionens medlemsstaters yttre gränser (Frontex), till exempel inom ramen för återtagandeavtal och gränssäkerhet med Afghanistan. Den 1 200 kilometer långa gränsen mellan Tadzjikistan och Afghanistan har redan tagits upp här. Den kommer sedan också att bli ännu en måltavla för EU:s repressiva politik att utestänga flyktingar. Sålunda vill EU avskärma sig från flyktingar långt bortom unionens yttre gränser. Återigen ser vi att detta är en grundläggande del av EU:s utrikespolitik. Som ett resultat av sådana partnerskapsavtal kvarhålls flyktingar i läger, där det, som vi alla vet, råder omänskliga villkor, vilket för närvarande är fallet i Ukraina. Problemet har redan tagits upp här i allmänna ordalag. Denna form av så kallad internationell hantering av invandringen är en allvarlig överträdelse av FN:s flyktingkonvention (Genèvekonventionen) och av de internationella mänskliga rättigheterna. Jag uppmanar därför EU att börja bekämpa orsaken till att människor flyr, snarare än flyktingarna. Den europeiska grannskapspolitiken är ett sätt att göra fästning Europa ännu mer ogenomtränglig, vilket är anledningen till att den betraktas med skepsis av vår grupp, GUE/NGL. Bastiaan Belder: för EFD-gruppen. - (NL) Fru talman! Uppriktigt sagt inger mig denna debatt blandade känslor. Å ena sidan välkomnar jag att Alojz Peterle i sin resolution tydligt lyfter fram de många problematiska områdena i den tadzjikistanska ekonomin och samhället. Å andra sidan anser jag att det är obegripligt att Tadzjikistan i viktiga avseenden beskrivs som ett relativt stabilt land. Jag har nyligen hört det igen under en debatt och jag kan absolut inte förstå varifrån denna uppfattning härrör. EU tycks anse att detta avtal måste genomföras vad som än händer. Detta kommer att få obestridliga följder för trovärdigheten när det gäller den omfattande kritik som kommer att framföras längre fram. Det jag läste i punkt 2 om den tadzjikistanska regeringens besvikelse finner jag mycket förvånande. Vi måste diskutera besvikelsen hos till exempel den protestantiska minoriteten eller hos de muslimer som står inför en religionslagstiftning som i grunden utgör ett hinder för deras religiösa liv. I stället för denna helt malplacerade besvikelse bör den tadzjikistanska regeringen ta itu med allt det arbete som behöver göras i hemlandet. Jag hoppas, herr kommissionsledamot, att detta också kommer att följas upp på ett samvetsgrant sätt. Pino Arlacchi: (EN) Fru talman! Jag är i hög grad för detta avtal. Jag anser att det innebär ett stort framsteg för samarbetet mellan EU och Tadzjikistan, som av flera anledningar är ett mycket viktigt land. Jag vill bara nämna ett bidrag till EU:s stabilitet och säkerhet. Tadzjikistan befinner sig i vägkorsningen för narkotikahandeln från Afghanistan till Europa och Ryssland. Minst 30 procent av det heroin som framställs i Afghanistan kommer till Europa och Ryssland via Tadzjikistan. För tio år sedan inledde världssamfundet en stor operation i Tadzjikistan som innebar en förstärkning av hela kontrollapparaten för narkotika och det gläder mig mycket att tio år senare se att den fungerar och att den gör stora framsteg. Detta avtal är ett direkt bidrag till EU:s stabilitet och säkerhet. Jag inser att det fortfarande finns många begränsningar och mina kolleger betonade de problem som finns i Tadzjikistan när det gäller de mänskliga rättigheterna, fattigdomen och så vidare, men jag anser att detta avtal visar EU när det är som bäst och jag stöder det i hög grad. Pier Antonio Panzeri: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Även jag anser att detta samarbetsavtal med Tadzjikistan är mycket positivt och att det kan utgöra ett bidrag för att uppnå vad jag anser vara viktiga och exakta mål. Det första målet gäller detta lands strategiska läge, som kan bli till stor nytta för att främja ett område med fred, säkerhet och stabilitet. Jag anser att det andra målet är och måste vara att uppmuntra detta lands tillväxt från en ekonomisk och social synpunkt eftersom vi vet att det är ett av de fattigaste länderna i regionen. Till sist måste vi se till att frihet, demokrati och mänskliga rättigheter är de grundläggande delar som styr tillämpningen av detta avtal. Om vi bortser från alla begränsningar som kan uppkomma anser jag att vi bör välkomna det betänkande som vi röstar om här i parlamentet. Jelko Kacin: (SL) Herr talman! Jag vill gratulera Alojz Peterle till ett utmärkt betänkande. Suffixet ”-stan” betyder ”-stat” och Tadzjikistan är det sista av de länder vars namn slutar på ”-stan” som vi kommer att erkänna som en stat. Hittills har vi alltid bortsett från det, vilket har inneburit en stor orättvisa. Emellertid ligger stabiliteten i Centralasien i regionens eget intresse, i vårt intresse och i hela världens strategiska intresse. Alla länder i världen är sammanlänkande som ett kommunicerande kärl, vilket är anledningen till att vi också måste visa vår mogenhet genom att se till att alla länder i regionen får samma uppmärksamhet oberoende av storlek, utvecklingsstadium eller hur stor energirikedom de äger. Jag tycker att vi nu har rättat till detta fel och tagit igen den tid vi har förlorat. Av denna anledning vill jag gratulera både föredraganden och kommissionen samt kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner och det svenska ordförandeskapet för att de slutligen har övervunnit detta dröjsmål. Från och med nu kommer situationen att bli bättre. Janusz Władysław Zemke: (PL) Jag vill tacka er så mycket för att ni låter mig ställa en fråga. Jag anser att det är en god idé att ingå detta avtal eftersom det är ett steg i rätt riktning. Emellertid ställer jag mig undrande och jag vill ställa följande fråga till minister Cecilia Malmström: Vore det inte önskvärt att, bland de många verksamheter som EU har planerat, lägga större vikt vid att hjälpa Tadzjikistan att utbilda de ansvariga för att säkra gränsen mot Afghanistan? Vi är mycket medvetna om att detta är en mycket viktig fråga. Gränsen är 1 500 kilometer lång. Tadzjikistan har stora problem med att skydda gränsen, framför allt därför att det finns en stor tadzjikistansk minoritet på den afghanska sidan. Jag anser därför att vi, bland de olika initiativ som har tagits av EU, också bör överväga att hjälpa till att utbilda de tadzjikistanska styrkorna och de personer som har ansvaret för att hålla denna gräns säker. Bernd Posselt: (DE) Fru talman! Jag vill också säga att Alojz Peterle har lagt fram ett utmärkt betänkande. Vi bör klargöra en sak: De frihetsälskande folken i Centralasien tillhör våra viktigaste partner. Denna region har ofta dominerats av främmande makter. För första gången på länge - på flera århundraden - är den åter fri. Vi bör utnyttja detta tillfälle för att bilda ett verkligt partnerskap av fria stater. Jag hörde att man tidigare talade om brottslighet. Naturligtvis måste vi samarbeta för att bekämpa brottsligheten, men först måste vi se på kulturen i dessa länder och inse att de är gamla handelsnationer. De handlar inte bara med narkotika. De handlar med varor som alltid har varit viktiga för Europa och världen. Vi bör därför säga att detta handlar om partnerskap och inte om förmyndarskap. Athanasios Plevris: (EL) Fru talman! Även jag skulle vilja beröra frågan om brottslighet som redan har tagits upp och frågan om den olagliga invandringen. Det är ett faktum att Tadzjikistan geografiskt sett ligger vid en korsväg och EU bör undersöka hur vi ska kunna minska både brottsligheten, i samband med narkotika från Afghanistan, och - först och främst - migrationsströmmarna. Det är ett faktum att EU inte längre kan klara av dessa migrationsströmmar via Tadzjikistan och från Afghanistan och andra länder, något som huvudsakligen Medelhavsländerna, till exempel Malta, Cypern, Grekland och Italien nu bekostar, men som säkerligen, med matematisk precision, alla länder i norra Europa senare kommer att få bära kostnaden för. Naturligtvis måste vi respektera rättigheterna för alla de människor som kommer från dessa länder, men någon gång måste även EU skydda sig och inse att vi inte kan klara av dessa migrationsströmmar från Asien. Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Fru talman! Precis som föredragande Alojz Peterle säger i sitt utmärkta betänkande är partnerskaps- och samarbetsavtalet en del i en större strategi för ökad regional stabilitet i Centralasien. Det är naturligt att vi tar det här stora greppet eftersom problemen är så många, så omfattande och berör så många stater. Det gäller inte minst Afghanistan och Pakistan, men varje land har också sina specifika problem. Allt detta tar Peterle mycket systematiskt upp i betänkandet. Det gläder mig att Europaparlamentet fortfarande håller fanan högt när det gäller mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är ett problem i Tadzjikistan. Det återstår mycket att göra i landet när det gäller respekten för demokrati, mänskliga rättigheter och rättssamhället. Därför är det så värdefullt, precis som kommissionären säger, att vi har denna dialog om mänskliga rättigheter. Jag är säker på att kommissionen kommer vara mycket tydlig på nästa veckas möte om europeiska värderingar och vilka förväntningar vi har på Tadzjikistan. EU stödde en konferens i somras som handlade just om att stärka rättssamhället i Tadzjikistan. I konferensen deltog representanter från forskningsvärlden, företrädare för det civila samhället, frivilligorganisationer och utländska experter, men också många representanter från Tadzjikistans egna myndigheter. Det handlar om att öka de rättsvårdande myndigheternas oberoende och att stärka rättssamhället. Heidi Hautala tog upp vattenfrågan. Den är mycket viktig i regionen. EU stöder ett antal hållbara utvecklingsprojekt för vattenkraft. Dessa projekt ska vara baserade på vetenskapliga studier, ha ett regionalt perspektiv och ta hänsyn till de specifika behov som finns här. Janusz Zemke nämnde frågan om gränsövervakning. Det är en mycket viktig fråga. EU:s stöd till regionen uppgår till 66 miljoner euro fram till 2010 och därefter 70 miljoner euro under den kommande treårsperioden. Det borde absolut finnas utrymme här för att stärka både styrning, förvaltning och utbildning av tull och polis. Jag är säker på att kommissionen återkommer till detta. Sammanfattningsvis finns det mycket svåra och komplexa problem i Tadzjikistan och i hela regionen. Vi ser några hoppfulla ljus i tunneln, men vi ska inte underskatta problemen. Jag är mycket glad över den enhällighet som finns här i kammaren om att det är viktigt att ta detta steg med partnerskaps- och samarbetsavtalet. Det ger oss ett bättre instrument att verka för större stabilitet och lösningar på dessa problem och att föra en aktiv dialog om mänskliga rättigheter och demokrati med landet. Det är ett viktigt steg framåt och det täpper till ett hål som har funnits i den regionala strategin. Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Vi har länge varit övertygade om att en EU-strategi för Centralasien är mycket viktig och att den kommer att ha en positiv inverkan på säkerheten, stabiliteten och välståndet i länderna i Centralasien. Som Charles Tannock med rätta påpekade bör vi inte marginalisera Tadzjikistan. Tvärtom anser jag att vi bör samarbeta med detta land, som är det fattigaste i Centralasien. Samtidigt är vi naturligtvis fullt medvetna om de mycket stora utmaningarna när det gäller detta land. Jag tror att det var Pino Arlacchi som nämnde att Afghanistan fortfarande är det främsta opiat- och heroinproducerande landet i världen och det är sant att hela transithandeln sker via Tadzjikistan och andra länder i Centralasien. Afghanskt opium och heroin smugglas ut ur landet, huvudsakligen via Iran och Pakistan på de sydliga färdvägarna och via Turkmenistan, Uzbekistan, Tadzjikistan och Kazakstan på de norra. Vi vet därför att detta är en mycket viktig fråga. Men vi ser också att narkotikaproduktionen har minskat i Afghanistan och nu gäller det att samarbeta för få den att minska ännu mer. I detta syfte har vi infört EU:s program för gränskontroll i Centralasien (Bomca). Det är utmärkt eftersom man därigenom motarbetar smuggling. Det hjälper dessa länder att bedriva laglig handel, men framför allt bekämpar man också narkotikaproduktionen. Jag har besökt dessa institutioner själv och jag kan säga er att de fungerar mycket bra. Vi organiserar också utbildning. Utbildning är en del av EU-programmen. Låt mig också säga något om frågan om de mänskliga rättigheterna. Det nya partnerskaps- och samarbetsavtalet kommer att ge oss ett instrument för att fördjupa vår dialog med Tadzjikistan inom detta område och det finns en klausul om mänskliga rättigheter. På så sätt kommer vi att få möjlighet att diskutera alla hithörande frågor med de tadzjikistanska myndigheterna, till exempel barnabete, kvinnors rättigheter, mötesfrihet och religiös frihet - det är helt säkert, herr Belder, för det finns fortfarande några problem. Vattenfrågan har också nämnts. Jag har känt till dessa problem i många år. Vi har försökt hjälpa tadzjikistanierna och nu spelar vi rollen som medlare mellan de centralasiatiska länderna. Vi är övertygade om att detta måste lösas på regional nivå genom att man tar hänsyn till ländernas intressen och behov - både uppströms, det vill säga Tadzjikistan och Kurdistan, och nedströms, det vill säga Uzbekistan, Turkmenistan och Kazakstan. Jag anser att man endast kan hitta en permanent lösning i detta sammanhang. Därför samarbetar vi med alla länder och i detta sammanhang planeras en nationell politisk dialog om vatten 2010 - nästa år - då alla dessa frågor kommer att tas upp, och sedan kommer vi naturligtvis försöka komma överens. En sista kommentar: Det är rätt tidpunkt att stödja slutskedet av ratificeringsprocessen för partnerskaps- och samarbetsavtalet. Ett intensivare samarbete med Tadzjikistan, understött av er, av parlamentet, ligger i våra medborgares intresse. Ett positivt omröstningsresultat kommer att sända en stark signal till Tadzjikistan att Europeiska unionen uppfyller sina åtaganden i enlighet med vår strategi för Centralasien. Det kommer att bana vägen för ett partnerskap som är viktigt för vår egen säkerhet och hjälpa oss att främja ett större regionalt samarbete, som är så viktigt för stabiliteten i Centralasien. Alojz Peterle: Jag vill tacka er alla för era uppmärksamma inlägg, nya insikter och nya påpekanden. Det gläder mig att se att parlamentet åter står enat i denna debatt och att det har viljan att skapa ett starkare och närmare partnerskap med Tadzjikistan. Det gläder mig också att vi är medvetna om Tadzjikistans identitet och dess särskilda roll i regionen. Jag skulle bli mycket glad om vi ägnade lika stor uppmärksamhet åt att övervaka genomförandet av detta avtal och vi kommer snart att få möjlighet att göra detta. Låt mig emellertid påminna om betydelsen av parlamentets roll i ett sådant samarbete där vår delegation till länderna i Centralasien kommer att fungera som en drivkraft. Jag är övertygad om att vi kommer att kunna ingå detta avtal i morgon med stor majoritet. När det har trätt i kraft kommer EU och Tadzjikistan att få möjlighet att samarbeta på regional, bilateral och global nivå. Tack så mycket för er hjälp och ert samarbete. Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag från utskottet från utrikesfrågor, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen. Den gemensamma debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den17 september 2009. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Jiří Maštálka : skriftlig. - (CS) Jag välkomnar alla avtal mellan Europeiska gemenskaperna och länderna i f.d. Sovjetunionen, under förutsättning att de grundas på lika rättigheter och ömsesidig nytta. Om man i det betänkande som i dag har lagts fram i Europaparlamentets plenarsammanträde fastställer att det föreslagna avtalet kommer att bidra till att förstärka och befästa unionen i Tadzjikistan och Centralasien ur en politisk, ekonomisk och handelsmässig synvinkel är jag angelägen om att göra er uppmärksamma på följande synpunkter, som jag delar med många andra. Avtalet får inte på något sätt betraktas som en språngbräda till en militär närvaro från EU:s sida i detta område. Det är helt nödvändigt att utveckla EU som ett fredsprojekt som är fritt från stormaktsmässiga eller militära ambitioner. Det krig som har förklarats mot terrorismen kan inte föras i detta område utan samarbete med Ryssland och andra grannstater. Sist men inte minst vill jag påpeka att vi måste hantera utvinningen och användningen av råmaterial i en anda av fullständig jämlikhet och ömsesidigt intresse.

sv

Sudan och Sydsudan (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett uttalande av kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om Sudan och Sydsudan. Jag tror att Andris Piebalgs ersätter henne. Tack, herr Piebalgs. Jag ger dig ordet på den höga representantens och kommissionens vägnar. Andris Piebalgs: Fru talman! Den sexåriga övergångsperiod som stadgades i det övergripande fredsavtalet för Sudan löper ut om ungefär en månad. Detta är en historisk tidpunkt för Sudan och för hela Afrika. Folket i Sydsudan har väntat länge på detta. Deras land kommer att förklaras självständigt den 9 juli. Europeiska unionen kommer att vara representerad av den höga representanten och kommissionens vice ordförande vid självständighetsceremonin. Efter en trovärdig folkomröstning i början av året berömde vi de sudanesiska partierna, som gjorde ett enastående arbete med att organisera den. Vi välkomnade att president Bashir offentligt sade att Sudan skulle bli det första landet som erkände ett självständigt Sydsudan. Men den positiva stämning som fanns omedelbart efter folkomröstningen har försvunnit. Det finns oroande tendenser till ökade spänningar och konflikt. De våldsamma sammanstötningarna i och omkring Abyei under den senaste tiden kan mycket väl leda till en ny militär konflikt mellan norra och södra Sudan. Vi diskuterade Sudan i rådet (utrikesfrågor) både i januari och i maj, och vi kommer att ta upp frågan i rådet igen den 20 juni. Den höga representanten tänker lägga fram en heltäckande EU-strategi för Sudan för rådet, där inriktningen huvudsakligen är ett självständigt Sydsudan. Strategin ska dock även ge underlag för konstruktiva förbindelser med norra Sudan, inklusive övergångsområdena, Darfur och den östra delen. Faktum är att vi kommer att få bevittna två nya staters födelse, inte bara en. Denna heltäckande strategi kommer att vara ett politiskt strategidokument som innehåller alla huvuddelarna i vår Sudanpolitik. EU:s främsta syfte är att stödja freden mellan de båda staterna och demokratisering och välstånd i båda staterna. Vi vill att två funktionsdugliga stater ska kunna samexistera som goda grannar och dela en öppen gräns, så att människor, varor, kapital och idéer kan röra sig mellan länderna. Sydsudan kommer att behöva hela vår uppmärksamhet i fråga om stabiliseringsarbetet, stats-, institutions- och kapacitetsbyggandet och den långsiktiga utvecklingen. Det vi framför allt måste se till är att undvika att statsbildningen misslyckas. Vi kommer att titta på ett antal viktiga beståndsdelar i en tänkbar strategi för att motverka detta: att öka EU:s närvaro i Juba genom att inrätta en EU-delegation, att inleda en heltäckande politisk dialog, att stabilisera Sydsudan och den gemensamma gränsen med hjälp av särskilda åtgärder och instrument - däribland den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och stabilitetsinstrumentet - och att höja utvecklingsbiståndet. När det gäller det sistnämnda har EU just ställt ytterligare totalt 200 miljoner euro till förfogande för Sydsudan, vilket innebär att vi sammanlagt är uppe i ungefär 300 miljoner euro i dag. Vi arbetar tillsammans med medlemsstaterna i en gemensam planeringsövning för EU som syftar till att maximera effekterna ute på fältet. Samtidigt kommer vi att fortsätta med det humanitära stödet och arbeta för att se till att handeln blir en del av den heltäckande strategin. Norra Sudan, å andra sidan, kommer att åsamkas en del förluster. Vi måste stödja reformvänliga krafter i norr, främja en politisk dialog som är öppen för alla och öka vårt arbete med att främja mänskliga rättigheter. Vi försöker utöka vår politiska dialog med regeringen i Khartoum. Syftet med mitt besök där nyligen var att signalera att EU är med i leken igen, efter Khartoums positiva reaktion på resultatet av folkomröstningen. Vi är emellertid oerhört bekymrade över den senaste tidens våldsamheter och den militära ockupationen av staden Abyei, som jag nämnde, och som är ett klart brott mot det heltäckande fredsavtalet. Vi uppmanar parterna att avstå från ytterligare provokationer och att förhandla fram villkor för en fredlig samexistens mellan lokala samhällen i och omkring Abyei på lång sikt. Vi är också fortsatt oroade över interneringen av människorättskämpar, journalister, oppositionspolitiker och fredliga demonstrerande studenter. En av grundprinciperna i det heltäckande fredsavtalet var inrättandet av demokratiska regeringar på basis av respekt för mångfalden och de grundläggande friheterna. Vi vill ha respekt för grundläggande friheter och verkligt inkluderande demokratiska regeringar i både norra och södra Sudan. Jag måste också säga några ord om Darfur. Europeiska unionen är djupt bekymrad över det fortsatta våldet i Darfur, som tvingar människor att lämna sin hembygd, och de allvarliga konsekvenser som detta har för de humanitära insatserna. Det finns positiva nyheter. De tre europeiska medborgare som hölls som gisslan i Darfur i flera månader har släppts, men samtidigt vet vi att situationen i Darfur är densamma som tidigare. Vi måste fortsätta stödja bemödandena att nå en heltäckande och rättvis fred i Darfur, försöka trygga en säker och positiv utgång av fredsförhandlingarna och skapa förutsättningar ute på fältet för en Darfurbaserad politisk process. Vi välkomnar resultatet av den konferens för alla intressenter i Darfur som hölls i Doha nyligen och hoppas att det kommer att möjliggöra en viktig utveckling mot bestående fred. Slutligen måste jag nämna rättskipningen. En bestående fred i Darfur kan inte uppnås utan rättvisa och försoning. Det får inte finnas någon straffrihet. Rådet har upprepade gånger påmint om att Sudans regering är skyldig att samarbeta med Internationella brottmålsdomstolen till fullo, i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolution 1593. Folket i Darfur förtjänar att få det som de har längtat efter så länge - bestående fred och rättvisa. Mariya Nedelcheva: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det som främst slog mig vid tidpunkten för Sydsudans folkomröstning om självbestämmande var invånarnas entusiasm och glädje, ja till och med jubel. Människorna var lyckliga för att de för en gångs skull fick säga sin mening. För en gångs skull kände de att man skulle lyssna på dem, efter mer än 20 år av krig. Vi får inte göra dessa sex miljoner sydsudaneser besvikna, men vi får inte heller glömma invånarna i norr. Det är viktigt att förhandlingarna blir så öppna som möjligt, i den demokratiska anda som resultatet av folkomröstningen gav upphov till, så att det läggs en solid grund för båda de nya staternas framtida utveckling, liksom för den framtida utvecklingen av förbindelserna mellan dem och med världssamfundet. Det är mycket viktigt att funktionsdugliga och stabila stater uppstår både i norr och i söder. Det är viktigt att äntligen finna lösningar på problem som hittills är olösta. Jag tänker på problemen med medborgarskap, uppdelning av skulder och oljeintäkter och den svåra frågan om icke fastställda gränser. Dessutom måste folkomröstningarna i Abyei-, Södra Kordofan- och Blå Nilregionerna genomföras, inom ramen för det heltäckande fredsavtalet. Situationen i Abyei blir värre för varje dag som går. Det är mycket bekymmersamt. Abyei får inte hamna i ett läge där över sex års förhandlingar omintetgörs. Spänningar som övergår i öppna konflikter hotar att överskugga Sydsudans självständighet och återigen störta regionen i kaos. Men situationen i Abyei får inte göra att vi glömmer situationen i Darfur. I detta sammanhang måste slutsatserna från Dohakonferensen beaktas, som du just sade, herr kommissionsledamot, och vi får inte förlora det ständiga behovet av att kanalisera humanitärt bistånd och garantera biståndsarbetarnas säkerhet ur sikte. Öppna förhandlingar är en garanti för två funktionsdugliga stater, en annan är att våldet upphör och att ett ändamålsenligt samarbete mellan staterna kommer till stånd. Detta är naturligtvis den ram som skisserades redan under folkomröstningen. Det är viktigt att detta fortsätter, så att båda staternas och världssamfundets politiska vilja omsätts i praktiken i form av genuina utvecklingsprojekt för båda ländernas medborgare. Det är dessa medborgare och deras välbefinnande som bör stå i fokus för demokratiseringsprocessen, den politiska pluralismen och respekten för mänskliga rättigheter och för religiös, kulturell och etnisk mångfald i både norra och södra Sudan. Véronique De Keyser: Fru talman! Den 9 juli kommer Sydsudan att fira sin nyvunna självständighet och värdighet, och när det sudanesiska folket talar om denna händelse är det just med värdighet och rörelse. Jag hade förberett ett treminutersanförande, Andris Piebalgs, men när jag lyssnade på dig undrade jag om jag skulle gå upp i talarstolen. Jag måste ge dig en eloge: jag tycker att parlamentet har anledning att vara stolt över hur EU som helhet har agerat och hur Sudanfrågan har hanterats, och i likhet med det sudanesiska folket håller jag tummarna för att detta ska leda vidare till självständighet och fortsatt utveckling. Du tog upp de viktigaste frågorna, det vill säga Abyeifrågan, som fortfarande inte är löst, och de politiska beslut som skulle ha fattats om medborgarskap, skuld, valuta och så vidare. Framför allt berättade du om allt det som du vill göra i fråga om utveckling och humanitära insatser, sade att rättvisa måste skipas och att vi inte får sälja ut Internationella brottmålsdomstolen. Du tog faktiskt upp alla de viktigaste punkterna. Jag ska bara tillägga några. När det gäller frågan om utveckling och humanitära insatser stämmer det att det fortfarande återstår mycket att göra i Sydsudan och att vi måste fortsätta utveckla den norra delen, och framför allt inte isolera den. Det återstår fortfarande mycket att göra eftersom landet helt har levt på oljan. Det har inte utvecklat någon diversifierad ekonomi, det finns inga skolor, inga vägar, inga sjukhus och så vidare. Folkets behov och förväntningar är enorma, och om vi inte vill att dessa människor ska bli besvikna på självständigheten måste utvecklingen och de humanitära insatserna fortgå under lång tid ännu. Det får vi absolut inte glömma. När det gäller frågan om mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter och politisk pluralism så förekommer det fortfarande polygami, också i söder. Kvinnor köps tillsammans med kor. 80 procent av kvinnorna är analfabeter. Barnen har ännu inga rättigheter och det finns ingen politisk pluralism: det finns ingen kultur av politisk pluralism, som vi såg under valet och folkomröstningen. Samtidigt finns det saker som är spännande och underbara. Jag träffade valkommittéerna i både norra och södra Sudan, men framför allt södra. De vill stifta lagar. De vill ha en bra konstitution, de vill bygga upp sitt land och de säger till oss ”vi kommer att ha pengar, oroa er inte, men hjälp oss - finns där för oss”. Jag tycker att du har uppfyllt deras önskan därvidlag. Du har besökt dem, Kristalina Georgieva var där tidigare och Catherine Ashton kommer förmodligen dit för att fira självständigheten - dessa besök betyder mycket för dem. Du vill lägga fram en strategisk plan för Sydsudan, och det är någonting som vi efterlyser efter alla val. Vi vill inte att de ska vara några dagsländor, utan vi måste följa upp dem så att de länder vi besöker får en framtid. Jag har ändrat mitt anförande fullständigt, Andris Piebalgs. Jag vill tacka dig, för som jag sade är det skönt att kunna vara stolt över EU, särskilt i dessa svåra tider. Ivo Vajgl: Fru talman, herr kommissionsledamot! När ännu ett land i Afrika, Sydsudan, utropar sin självständighet den 9 juli kommer ännu ett kapitel i kontinentens koloniala historia att vara avslutat. Vi vill tro att Sydsudan ska kunna lösa sina kvarvarande problem med grannen i norr på fredlig väg, det vill säga genom förhandlingar, när väl ett demokratiskt beslut har fattats i folkomröstningen. Vi vill tro att regionen ska kunna undvika risken för att tvister och sammanstötningar uppstår om gränserna eller till följd av demografiska mönster och migrationsströmmar som oljan och naturtillgångarna ger upphov till. Dessa tillgångar är stora i båda länderna, trots att de statistiskt sett är fattiga. Jag vill uppmärksamma er på behovet av fortsatt samarbete från världssamfundets sida. FN, Afrikanska unionen och EU måste bidra till att konsolidera båda länderna, trygga freden och bygga upp institutioner för ett demokratiskt och pluralistiskt Sydsudan. Detta är en utmaning för oss nu, mina damer och herrar, vid en tidpunkt då hela regionen upplever en pånyttfödelse och öppnas för de krav och standarder som sammanhänger med moderna tider. Sudan står än en gång vid ett viktigt historiskt vägskäl. Alla de överenskommelser som gjordes efter det blodiga inbördeskriget har inte omsatts i praktiken än. Situationen i Abyeiprovinsen liknar mer kris än fred, det förekommer våldsamheter i Darfur och Sudan behöver vår uppmärksamhet och generösa hjälp. En annan viktig sak är att FN:s säkerhetsråd har förlängt mandatet för UNMIS-uppdraget i Sudan och kommer att sätta in fler fredsbevarande styrkor i Sudan. Vårt budskap till regeringarna i Khartoum och Juba är att de bör välkomna FN:s fredsbevarande styrkor som vänner och värna om deras säkerhet. Nirj Deva: Fru talman! Kommissionsledamot Piebalgs har rätt. Vi står också inför en av de största utmaningarna för Europeiska unionen. Som föredragande för Europaparlamentets betänkande om nationsbyggande måste jag säga att det här är ett exceptionellt tillfälle för oss att ingå partnerskap med Sydsudan, ett av de fattigaste och nyaste ”blivande länderna”, den 9 juli, och göra det nationsbyggande som vi talar om i den här plenisalen till verklighet ute på fältet. Det här är ett land som har gott om naturtillgångar, men det är också ett land som har alldeles fruktansvärda sociala indikatorer. Sannolikheten att ett barn som föds i Sydsudan i dag avlider under spädbarnsåren är större än att det kommer att börja skolan. Det är dyster statistik. Livsmedel som tillhandahålls av biståndsorgan för att delas ut gratis till de fattiga säljs på marknaden. Vi måste bygga upp en kapacitet nedifrån och upp. Det finns ingen samhällsservice. Det finns inga utbildade administratörer. Den infrastruktur som krävs i en modern ”blivande stat” saknas. De behöver en rättsstat, de behöver en god förvaltning, de behöver öppenhet och de behöver vår sakkunskap som partner. De måste bjuda in oss och vi måste tillhandahålla vårt kunnande i ett partnerskap. Judith Sargentini: Fru talman! Man får lust att hissa flaggan och höja champagneglaset. Det är det enda rätta när ett folk har röstat fram sin egen självständighet. Det mindre trevliga här är att Sydsudan faktiskt har ett arv från det förflutna och att det möjligen inte är dags för flaggan och champagnen än, med tanke på hur situationen ser ut i södra Sudan. Nu när Abyei har införlivats med norr bör sydsudaneserna hedras för att de vägrade låta sig provoceras. Men frågan är förstås hur länge det kommer att vara. Att vi, världssamfundet, bara tittade på när frågan om Abyei lämnades olöst i folkomröstningen var faktiskt mycket oansvarigt och rena receptet på att ett krig kommer att bryta ut igen i framtiden. Att FN-trupper kommer att behöva sättas in för att återställa freden igen kan vi också tryggt utgå ifrån. En sak som jag tycker är särskilt besvärlig är frågan om vad vi ska tala om och inte tala om. Vi kan ta det faktum att Sudan försöker påverka den kommande folkomröstningen i Abyei genom att insistera på att herdar som tillbringar en del av sin tid där och en del på annat håll ska räknas in. Är det rätt att Sydsudan hävdar att de inte ska räknas, eftersom de inte är bosatta där permanent? Förnekar man inte herdarna rätten att existera om man intar den ståndpunkten? Det är ett Moment 22 som man inte bara kan trolla fram en lösning på. Det finns också två andra aspekter. Ska Sydsudan få en rättvis start? I så fall måste väl sydsudaneserna ha rätt till skuldavskrivning? Det är regimen i Khartoum som har dragit på sig skulderna i fråga och ingen kan påstå att folket i söder har haft någon nytta av dem. Den andra aspekten är hur vi ska hantera rikedomarna under jorden i Sydsudan? Och när vi ändå talar om det: omfattas Sydsudan av initiativet ”Öppenhet inom gruvnäringen” (EITI), inom ramen för vilket man granskar förekomsten av korruption och vilka oljetillgångar som kommer befolkningen till godo? Hur kan vi i Europa hjälpa till om så inte är fallet? Det enda som verkligen hjälper när vi talar om EU-hjälp till Sydsudan - och till norra Sudan - är faktiskt handel och rättvisa investeringar. Vi följer alla utvecklingen med oro, och jag hoppas att vi kommer att kunna fira Sydsudans frihet igen med hissade flaggor och höjda champagneglas. Gabriele Zimmer: Fru talman! Vi är alla mycket oroliga över utvecklingen i den här delen av världen, och vi är väl medvetna om att risken för inbördeskrig långt ifrån är avvärjd. Den senaste tidens händelser i Abyei visar hur oerhört bräcklig den fredsprocess som har satts i gång är. Den konflikt som har brutit ut är dramatisk. Nordsidans armé har ockuperat Abyei och 15 000 människor har flytt. Jag anser att vi, Europeiska unionen, måste hjälpa till på ett mycket påtagligt sätt, som vi gjorde tidigare. Detta måste ske genom att vi så snart som möjligt får ut livsmedel och humanitärt bistånd till flyktingarna och förbereder katastrofhjälp till dem. Redan innan konflikten trappades upp var 40 procent av befolkningen i Sydsudan beroende av livsmedelsbistånd. Sydsudan kommer att bli ett av världens fattigaste länder, och om vi vill att millennieutvecklingsmålen ska slå igenom här också måste den finansiering - 200 miljoner euro - som rådet har tillhandahållit omgående användas för livsmedelssäkerhet, utbildning och hälso- och sjukvård i den här delen av världen. Min grupp anser att de väpnade förbanden från norr och söder omedelbart bör dras tillbaka från Abyei, att det heltäckande fredsavtalet ska följas och att den demilitariserade zonen ska erkännas. Med tanke på den utvidgning av FN-mandatet som har diskuterats anser vi att de risker och problem som till exempel framkom i samband med MONUC-uppdraget i Demokratiska republiken Kongo ska tas med i beräkningen och utvärderas. Vi är besvikna över att den här resolutionen inte innehåller något riktigt starkt krav på skuldavskrivning och granskning av utlandsskulder. Det tycker jag är beklagligt. Bastiaan Belder: Fru talman! Jag vill ta upp två punkter med den höga representanten eller hennes ersättare när det gäller dagens situation i Sudan. Först och främst uppmanar jag den höga representanten att omgående försöka förmå de sudanesiska myndigheterna att frige den kristne mannen Hawa Abdalla Muhammad Saleh, som arresterades av säkerhetstjänsten i ett flyktingläger i Darfur av religiösa skäl den 25 maj. Enligt rapporter torterades Saleh efter arresteringen och fördes sedan till en okänd plats i Khartoum. Detta är en personlig tragedi som EU måste engagera sig i. Min andra punkt är att jag, som ledamot av Europaparlamentet, reagerade kraftigt på den skarpa reprimanden från en auktoritet i fråga om situationen i Sudan, en internationell observatör i den så ofta konfliktdrabbade Abyeiregionen. Det sades att de diplomatiska påtryckningarna från EU på president al-Bashirs mordiska och krigshungriga regim var ”obefintliga och dåligt samordnade”. Detta är en förkrossande kritik. Ingjuter världssamfundet, däribland EU, en känsla av osårbarhet hos president al-Bashir igen, efter hans ockupation av Abyei? Vid denna speciella tidpunkt bör man framhålla vilken svag ställning al-Bashir har internt och att tillfället är mycket väl valt för att sätta regimen under internationell press. Jag hoppas alltså att EU kommer att sätta press på al-Bashir. Mario Mauro: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Med största respekt för den pragmatiska inställning du visade prov på i ditt anförande vill jag komma med två rekommendationer. Jag vill också framhålla det arbete med att bevaka folkomröstningen som Véronique De Keyser nyligen utförde på ett så grundligt sätt. Jag anser att det var ovärderligt för våra institutioner. Jag tänker på en mycket speciell fråga: personligen blev jag inte alls förvånad över att folkomröstningen och resultatet av den följdes av nästan ökade fientligheter från de sudanesiska institutionernas och myndigheternas sida, särskilt i Abyeiregionen. Det är typiskt för Khartoums ryckiga politik att man antyder en lösning och sedan drar tillbaka den utan förvarning. Det är det som har lett till den katastrof som Sudan har blivit. Jag har ett förslag: inom ramen för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder har vi skapat en sektion som just ägnar sig åt humanitära kriser. Denna sektion måste få information om Abyei nu, inte när vi står inför en enorm katastrof. Den måste mobiliseras, för det är en trovärdig sektion som har bevisat vad den går för, till exempel i samband med krisen i Libyen. Jag anser att den här sektionen bör anmodas, i dag, att utarbeta en plan och lägga fram den för utskottet för utrikesfrågor tillsammans med en förklaring av hur den tänker agera. På så sätt kan vi få en bild av hur värdefull EU:s utrikespolitik kan vara när vi alla arbetar tillsammans för bästa resultat. Min sista rekommendation gäller våra förbindelser med Kina. Vi hör från alla håll att Kina spelar en viktig roll i Sudan, och det låter som om det är något slags spöke som vi ska vara rädda för. Personligen förespråkar jag vid denna speciella tidpunkt mycket försiktiga men gynnade förbindelser med Kina, så att vi kan bedöma om landet är intresserat av att gå till botten med frågor som har med mänskliga rättigheter att göra också, eller bara har ekonomiska intressen. Ana Gomes: (EN) Fru talman! EU måste fortsätta försöka förmå Sudans regering att dra tillbaka trupperna från gränsstaden Abyei. En lösning på Abyei-problemet måste snarast till, för att förhindra att den väpnade konflikten mellan Sudan och Sydsudan trappas upp. Den här konflikten äventyrar den fredsprocess som skulle ha följt efter folkomröstningen i januari 2011. Att milismän besköt en FN-helikopter i slutet av maj var skandalöst och fegt. Lika skandalöst som Khartoumregimens krav på att FN:s fredsbevarande trupper ska dras tillbaka efter den 9 juli. FN:s närvaro behövs mer än någonsin, för att hjälpa till att observera parterna och stabilisera regionen, och därigenom förhindra att konflikten utvidgas. En annan förutsättning för en fredlig övergång till självständighet i Sydsudan är att bekämpandet av straffrihet står kvar överst på EU:s agenda för båda länderna och deras grannar, som inte precis hjälper till genom att lägga sig i. EU får inte frestas att göra några potentiellt ”förmånliga uppgörelser” med president al-Bashir i utbyte mot att glömma bort att han och hans hejdukar ska ställas inför Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för de krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten som de har begått mot det sudanesiska folket i Darfur. Charles Goerens: (FR) Fru talman! Folkomröstningen om självständighet för Sydsudan nyligen ledde till en ny era av politiska mellanhavanden med denna nya stat. I och med att denna stat skapades blev frågor som tidigare var inrikes angelägenheter för Sudan internationella. Alla förbindelser med Khartoum, särskilt när det gäller säkerhetsfrågor, kommer nu att bli internationella frågor och därmed lyda under internationell rätt. Därför välkomnar vi det sätt på vilket olika aktörer utför sina uppgifter, och i det sammanhanget bör man nämna en del av de största omedelbara utmaningar som den nybildade staten kommer att ställas inför. För det första måste jag nämna en av dessa aktörer, den före detta sydafrikanska presidenten och ordföranden för Afrikanska unionen, Thabo Mbeki, och den medling som han har svarat för, och jag tycker att vi också ska framhålla den medlarroll som vår egen särskilda representant i Sudan, Rosalind Marsden, har spelat. För det andra öppnar den nya statens anslutning till Cotonouavtalet nya möjligheter till utvecklingssamarbete och förbindelser med Europeiska unionen. Jag tycker att detta är viktigt, och vi måste göra allt som står i vår makt för att verka för en snabb ratificering. För det tredje finns det ett behov av att utveckla kapacitet för att hantera de enorma problem som den nya, fortfarande mycket bräckliga, staten har att lösa. Här behövs det också hjälp från världssamfundet. För det fjärde måste man också bidra till utvecklingen i norra Sudan, där man håller på att förbereda arbetet med en ny konstitution. Det får vi inte glömma. Slutligen har vi det fruktansvärda säkerhetsläget i Darfurregionen och regeringens ensidiga önskan att organisera en folkomröstning om dess ställning den 1 juli 2011. Givetvis välkomnar jag att vår kommissionsledamot med ansvar för utvecklingsfrågor personligen, liksom hans personal, medverkar i detta kritiska skede. Han har insett att denna avgörande period för Sydsudans framtid också är ett styrkeprov för EU och andra. Peter van Dalen: (NL) Fru talman! Den underbara dagen den 9 juli nalkas. Sydsudan kommer officiellt att bli självständigt. Det är ett land som öppet står upp för de viktiga värdena i den kristna tron, men också ett land som kommer att prövas hårt. Den listiga gamla räven Omar al-Bashir har visserligen tappat större delen av sitt hår, men han har säkert inte förlorat all sin slughet. I Abyei-regionen har han börjat massakrera medborgarna. Den etniska utrensningen av Ngok Dinka-folket i söder tycks ha börjat. Förenta nationernas personal går inte säker där. Catherine Ashton vet att vi stöder hennes politik för mänskliga rättigheter, och hon fattade med all rätt tydliga beslut i fråga om rebellerna i Benghazi. Gör nu samma sak i fråga om Omar al-Bashir! Folket i Sydsudan förtjänar vårt starka stöd. Sabine Lösing: (DE) Fru talman! I februari var många människor, bland annat här i parlamentet, fyllda av både hopp och oro för Sudans framtid. Det fanns olika åsikter om den fortsatta risken för våldsamma sammandrabbningar. Det stod klart att Sudans folk hade stora problem och behövde hjälp. Nu är Sudan tillbaka på löpsedlarna. Orsaken till de senaste händelserna är de olösta problemen i samband med den kommande självständigheten för Sydsudan, och dessa problem kan inte lösas med vapen. Därför välkomnar jag den överenskommelse som nyligen gjordes mellan norra och södra Sudan, med Afrikanska unionen som medlare, om en demilitariserad zon längs den framtida gränsen mellan de båda staterna. En FN-styrka på 7 000 man efter MONUC-modell kan dock göra mer skada än nytta. Det räcker med att titta på Demokratiska republiken Kongo för att se vad MONUC-trupper kan ägna sig åt. Stödet till Sudan måste vara opartiskt och inte knutet till några särintressen. Det måste utgå ifrån de intressen som folket i söder och norr har, och det gäller både det materiella och diplomatiska stödet. Alla vapenleveranser måste stoppas för att förhindra att konflikten underblåses ytterligare. Vi vill ha ett slut på allt samarbete mellan civila och militära krafter och det militära utbildningsuppdraget. Michèle Striffler: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi välkomnar verkligen att Sydsudans folkomröstning om självbestämmande i januari genomfördes på ett så fredligt och trovärdigt sätt. Som redan har nämnts kommer Sydsudan att utropa sig självständigt den 9 juli 2011. Utmaningarna är enorma, både i fråga om den nya statens inre organisation och dess förbindelser med Sudan längs den gemensamma gränsen och i Abyei-regionen, som är rik på olja. Både Sudan och Sydsudan har enorma humanitära behov. De främsta utmaningarna är säkerheten, att nå behövande invånare och respekten för humanitära principer. Krisen är långt ifrån över. Det är viktigt att världssamfundet fortsätter att vara närvarande och är mycket engagerat på det humanitära planet. Vi måste noga bevaka hur situationen utvecklas. Den är redan fruktansvärd, men den kan förvärras och hota stabiliteten i regionen. Det är också viktigt att det utvecklingsbistånd som mobiliseras för Sydsudan samordnas med och kompletterar det humanitära stödet. Hur viktigt sambandet mellan trängande behov och utveckling är framkommer tydligt här, eftersom den statliga infrastrukturen är mycket svag och den humanitära krisen säkerligen kommer att bestå. Därför måste utvecklingsbiståndet stödja den statliga infrastrukturen och öka befolkningens tillgång till grundläggande tjänster, som för närvarande organiseras av icke-statliga organisationer och internationella organisationer. Slutligen får inte händelserna i Sydsudan och Abyei-regionen få oss att glömma bort situationen i Darfur, där världens värsta humanitära kris anses råda. Miljontals människor är fortfarande beroende av stöd utifrån för sin överlevnad. Eftersom jag har några sekunder kvar vill jag till sist gratulera Andris Piebalgs till hans insatser, som jag tycker har varit enastående. Richard Howitt: (EN) Fru talman! I eftermiddag vill jag starkt betona att EU måste samarbeta med Sydsudan i demokratiseringsprocessen och byggandet av institutioner. Ja, det här landet kommer att ha ett av de högsta barnadödlighetstalen och några av de lägsta utbildningsindikatorerna i världen, vilket nödvändiggör en snabb anslutning till Cotonouavtalet, så att de får tillgång till Europeiska utvecklingsfonden och rättvisa skuldlättnader. Men medan EU bör vara stolt över att ha bidragit till en i stort sett fredlig och trovärdig folkomröstning - och jag ger min kollega Veronique De Keyser en eloge för hennes personliga ledarskap - måste EU också prioritera att hjälpa Sydsudan med att se över konstitutionen, få till stånd ett flerpartisystem och förhindra att korruptionen slår rot redan från början. Fru talman! För Sydsudan är datumet den 9 juli viktigare än allt annat. För norra Sudan är det visserligen så att det heltäckande fredsavtalet upphör att gälla, men inte de skyldigheter som följer av det. Hotet om våld består, inte bara i själva Sydsudan, utan också i de angränsande provinserna Blå Nilen och Södra Kordofan i norra Sudan, och fortfarande i Darfur. Jag vill be Andris Piebalgs att i sitt svar förklara vad EU gör för att bekämpa de fortsatta och allt värre brotten mot mänskliga rättigheter, i synnerhet när det gäller människorättskämpar som Hawa Abdulla från Afrikanska unionens och FN:s fredsbevarande uppdrag, som godtyckligt har internerats och misshandlats. Jag hade förmånen att vara närvarande i Östtimor när världens första nya stat under det här millenniet föddes. Jag hoppas att Sydsudan kan uppnå sin självständighet utan den tragiska övergång som folket i Östtimor fick genomlida, och att den leder till fred och välstånd för det sudanesiska folket som har lidit alldeles för mycket under det mest långvariga inbördeskriget i Afrika. Niccolò Rinaldi: (IT) Fru talman! Det är svårt att följa de sista stegen på ett nytt lands fredliga väg mot självständighet. Det övergripande målet - fred - måste värnas, men utan att förlora viktiga delar av överenskommelsen som helhet. Khartoums militära insatser i Abyei tycks innebära att ett gott sammantaget resultat av denna resa äventyras, dock inte grundandet av den femtiofjärde afrikanska staten den 9 juli. Södern får inte reagera på provokationerna och förlora slutmålet ur sikte. Detta är inte bara självständighet, utan också inrättandet av trovärdiga institutioner och höjd standard för befolkningen. 90 procent lever under fattigdomsgränsen. Folket har troligen ingen nytta av utländska investeringar, även om dessa ska vara öppna och inte kännetecknas av rovlystnad. Jag tror att detta - frågan om utländska investeringar i Sydsudan - snart kommer att vara en ny frontlinje som Europeiska unionen måste övervaka och där unionen måste befästa den trovärdighet som den har skaffat sig i regionen under de senaste åren. Charles Tannock: (EN) Fru talman! Den 9 juli kommer Sydsudan att förklara sig självständigt som en engelskspråkig ny afrikansk stat. EU har med rätta stött CPAP:s process och folkomröstning i södra Sudan. De närmaste månaderna blir dock avgörande. Sydsudan måste få etablera sig som en funktionsduglig suverän stat. Också utan en fientlig granne i norr står Sydsudan inför enorma utmaningar på utvecklingsområdet. Infrastrukturen är i princip obefintlig. Det finns en utbredd fientlighet mellan olika samhällsgrupper. Hälso- och sjukvårdsindikatorerna hör till de sämsta i världen och ekonomin är nästan helt beroende av oljeexport. Därför är det viktigt att höja EU:s utvecklingsstöd och humanitära bistånd till Sydsudan. Men Sydsudan behöver också ett entydigt politiskt stöd från EU. Att Khartoum-regeringen nyligen intog den omstridda gränsregionen Abyei tyder på att president Bashir ännu inte helt har accepterat delningen av landet. Slutligen hoppas jag att Sydsudan också kommer att uppfylla sitt löfte och bli det första landet i Afrikanska unionen som åter erkänner också den stabila och demokratiska Republiken Somaliland som ett självständigt land. Charalampos Angourakis: (EL) Fru talman! Den senaste tidens sammandrabbningar i Abyei visar att USA och EU inte hade någon anledning att fira efter folkomröstningen. Än en gång har vi fått se att imperialisternas fred är lika blodig som imperialisternas krig. Självfallet kommer norr och söder, som går den imperialistiska vägen och är offer för inbördes strider och policyn ”söndra och härska”, få svårt att undvika direkta konflikter. Olika imperialistiska makter har försökt exploatera fyndigheterna av olja och guld, koppar och uran i Abyei i 20 år. Dessa inbördes strider gör att det finns risk för ett nytt, ännu blodigare krig, nu när Nato, USA och Europeiska unionen är direkt involverade, vilket är vad de EU-omfattande styrkorna tycks eftersträva efter kriget i Libyen. Vi måste omgående sätta stopp för imperialistiska ingrepp i Sudan och för alla fientligheter och motsättningar mellan norr och söder. Vi anser också att Sudans folk, både i norr och söder, måste ta sitt öde i sina egna händer. Det är enda sättet att undvika krig och enda sättet att kontrollera landets välstånd och gå mot ett annan slags utveckling. Joachim Zeller: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I egenskap av valobservatör för parlamentet hade jag tillfälle att få vara med om folkomröstningen om självständighet i Sydsudan, och jag var imponerad av det sydsudanesiska folkets stora stöd för att besluta om framtiden för deras land. Jag bevittnade även de stora förväntningarna från de människor som beslutat om att befria sitt land från slaveri. Tusentals, kanske tiotusentals så kallade internflyktingar, som på grund av de årtionden långa striderna i den södra delen hade drivits upp till flyktingläger i norr, återvände tillbaka till sina forna hem i syd. Utöver självständighet för sitt land vill folket i Sydsudan framför allt leva i fred och hitta en väg till en lyckligare framtid, efter årtionden av krig i vilket miljontals sydsudaneser har tvingats offra sina liv. Den nya staten i södra Sudan blir officiellt självständig den 9 juli, vilket kommer att utöka familjen av stater i vår värld. Utgångsläget är så dåligt som tänkas kan, och mycket har redan sagts om detta. Sjuttio procent av befolkningen lever som nomadiserande boskapsuppfödare, 80 procent är analfabeter och tvisten om Abyei vidgas till en militär konflikt. Det har redan förekommit dödsfall och sårade, och som om det inte vore nog ökar rivaliteten mellan stammarna och väpnade grupper i södra Sudan. Observatörer bedömer att mer än tusen människor redan har mist livet sedan januari. De sårade och kränkta kan knappt ens räknas. Sudan var en misslyckad stat och det finns en risk för att den sydsudanesiska staten kommer att bli en misslyckad stat redan från början. Mot bakgrund av dessa länders koloniala historia är jag fast övertygad om att Europa har en stor skyldighet gentemot denna region. Tillsammans med FN och Afrikanska unionen kräver denna situation en insats av EU:s gemensamma utrikespolitik, som nu också får en möjlighet att visa vad den går för. Det här handlar inte bara om pengar, utan också om att stödja det svaga och framväxande civila samhället. Vi måste förhandla tufft med dem som har landets framtid i sina händer, nämligen stamhövdingar och cheferna för de militära grupperna, så att de inte krossar förhoppningarna hos människorna i deras land. Corina Creţu: (RO) Fru talman! Om mindre än en månad kommer södra Sudans självständighet att proklameras, efter ett massivt stöd i folkomröstningen i januari. Tyvärr har tvisterna som rör gränsdragningar och fördelningen av oljeinkomster inte reglerats under denna tid. Den nya staten föds därför i skuggan av en konflikt. Jag anser därför att de diplomatiska insatserna måste utökas, bland annat från EU:s sida. Vi välkomnar ditt och våra parlamentskollegers besök till Sudan, inklusive Véronique De Keyser arbete. Men som ni vet har situationen försämrats drastiskt på senare tid. Mer än 80 000 människor har lämnat sina hem, vilket är ett tecken på överhängande risk för en humanitär kris. Min fråga till kommissionsledamoten handlar om möjligheten att ha en fredsbevarande styrka i området, med tanke på FN:s uttalande i går där man erkände att dess styrkor misslyckats, eftersom de varit passiva inför den senaste tidens spänningar. Marielle De Sarnez: (FR) Fru talman! För några timmar sedan meddelade den sudanesiska regeringen FN om att de nödvändiga förutsättningarna för ett återvändande av de tusentals invånare som flytt den omtvistade Abyei-regionen på gränsen mellan norra och södra Sudan skulle införas. Även om fördrivna invånare alltid reser i väg mycket snabbt vet vi att det tar tid för dem att återvända, och det är alltför ofta en källa till betydande humanitära och sociala problem. Jag föreslår därför att EU bör organisera ett övervakningsuppdrag så snabbt som möjligt, i linje med det arbete vi gjorde på Balkan. Naturligtvis kan detta uppdrag utföras med hjälp av Afrikanska unionen, och jag ser ingen anledning till att inte tredjeländer också kan delta. Slutligen ett ord om de rykten som cirkulerar om en eventuell etnisk rensning i regionen. Om det visar sig vara sant måste världssamfundet naturligtvis agera snabbt, med impulser från EU. Under inga omständigheter får vi låta tragedin i det forna Jugoslavien upprepas igen. Cristian Dan Preda: (RO) Fru talman! Resultatet av folkomröstningen om självständighet för Sydsudan välkomnades av en hel del människor Det skulle innebära skapandet av en 54:e stat i Afrika. Men de händelser som äger rum just nu har dämpat entusiasmen. Vi måste vara mycket realistiska och inse att i nuvarande läge är den fredliga delningen av Sudan i fara. De sudanesiska regeringsstyrkornas ockupation av den omtvistade Abyei-regionen den 21 maj och de våldsamheter som fortsatte i går, även i Kadugli, visar oss att inbördeskriget mellan norr och söder åter kan flamma upp när som helst. Detta måste naturligtvis undvikas till varje pris och vårt budskap måste vara klart och tydligt. De militära operationer som genomförs av den sudanesiska regeringen och milisen i Abyei visar på en allvarlig kränkning av det övergripande fredsavtalet. Jag tror definitivt att vi alla är på det klara med en sak: all upptrappning av våldet måste undvikas, eftersom det kan resultera i ytterligare dödsoffer. Säkerhetssituationen måste lösas i enlighet med överenskommelserna om Kadugli och Abyei från början av året, vilket jag anser kan ske genom ett ingripande av en blandad säkerhetsstyrka på uppdrag av FN. Om dessa hinder övervinns kvarstår många frågetecken om bärkraftigheten hos de två staterna som ska samexistera på det förutvarande Sudans territorium. Politisk vilja och beredskap till dialog behövs, eftersom det finns en hel rad frågor som fortfarande är olösta: de gemensamma gränserna, medborgarskap, internationella förpliktelser och, naturligtvis, fördelningen av oljeresurserna. Jag vill även lyfta fram den försämrade situationen för mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen i Sudan, där vi nyligen sett en ökning av godtyckliga arresteringar. Jag kan inte låta bli att påminna er om att Omar al-Bashir fortfarande är föremål för en internationell arresteringsorder, ett faktum som myndigheterna i detta land ignorerar. Jag vill avsluta med en positiv kommentar. Jag välkomnar frigivningen av de tre bulgariska gisslan som arbetade för FN:s humanitära flygflotta (Unhas) och som fördes bort från Darfur i januari. Miroslav Mikolášik: (SK) Fru talman! Det blodiga inbördeskrig som varat i mer än två decennier i Sudan har ödelagt landet och förstört eller på annat tragiskt sätt präglat landets miljontals invånare. De grymheter som begicks under inbördeskriget fick äntligen ett slut med undertecknandet av fredsavtalet, där den lyckade folkomröstningen utgör ett väsentligt inslag. Förebyggande är det bästa botemedlet. Jag är därför övertygad om att de EU-medel som öronmärkts för Sudan inte enbart bör anslås till humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd, utan också för att stödja demokratisk kontroll och rättsstatsprincipen, som är en grundförutsättning för att genomföra grundläggande mänskliga rättigheter för det krigshärjade sudanesiska folket. Resultatet av folkomröstningen visar tydligt den längtan som finns efter självständighet i det huvudsakligen kristna Sydsudan. Om detta blir verklighet - och jag tror att det redan håller på att ske - kommer Sydsudan, som den yngsta staten i världen, att behöva hjälp och stöd. Katarína Neveďalová: (SK) Fru talman! Jag instämmer helt i Catherine Ashtons uttalande och förklaring, men samtidigt delar jag oron över detta lands framtida utveckling. Abyei-regionen i Sudan har härjats av konflikter i många år. Inbördeskriget slutade för knappt sex år sedan, efter att ha pågått i mer än 20 år. Denna region var nyckeln till konflikten, och enligt ett uttalande från den internationella krisgruppen kommer utvecklingen i denna del av landet att påverka hela Sudans öde. Kommer landet att behålla freden eller kommer det att hamna i ett nytt krig? Om den södra delen frigör sig blir det nödvändigt att visa stöd för en så fredlig övergång som möjligt. Jag vill därför uttrycka mitt stöd för kommissionen som öppet har fördömt användandet av våld mot oskyldiga civila, som har varit och fortfarande är offer för den sudanesiska arméns ockupation av denna region. EU har möjlighet att bli en fredsmäklare, att bidra till stabiliteten i regionen och att stärka sin position - inte bara som den största biståndsgivaren i världen. Man har också möjlighet att stärka sin politiska ställning, och framför allt hjälpa invånarna i detta land. Janusz Władysław Zemke: (PL) Fru talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på något som jag anser vara en mycket viktig faktor. Vi i denna kammare är alla glada över att folkomröstningen resulterade i att en ny stat snart kommer att inrättas, nämligen Sydsudan. Det måste dock understrykas att detta bara är en möjlighet, eftersom denna stat i dag saknar de grundläggande egenskaper som bör finnas i varje stat. Den saknar strukturer och behöriga tjänstemän, och det finns inget rättsväsende. Med andra ord ligger vägen öppen för påverkan av olika krafter som kan undergräva freden och säkerheten där. I det här sammanhanget anser jag att det både är viktigt med humanitärt bistånd och att trygga säkerheten, och att nuvarande FN-styrkor fortfarande behövs där. Elena Băsescu: (RO) Fru talman! Jag vill också välkomna uttalandet av kommissionens vice ordförande, mot bakgrund av den allt djupare konflikten mellan de båda sidorna. Jag anser att de politiska ledarna måste respektera den vilja som människorna har uttryckt genom folkomröstningen om självständighet. Sudan har en lång historia av våldsamma interna omvälvningar, och den senaste tidens utveckling tyder på en återgång till det förflutna. Jag vill betona den särskilt svåra situationen för befolkningen i konfliktområdena. Det finns risk för att en humanitär katastrof kan bryta ut om inte medlemmarna i världssamfundet ingriper. Dessutom har det rapporterats om attacker i de områden som försvaras av FN-trupper, vilket äventyrar soldaternas liv och flyktingarnas återvändande. Jag måste betona vikten av det gradvisa avväpnandet av de grupper som hindrar genomförandet av folkomröstningens resultat. Vapenhandeln i området främjar inte bara oron bland rebellerna, utan äventyrar även självständighetsprocessen. Seán Kelly: (EN) Fru talman! Dagens debatt om Sudan och Sydsudan är uppmuntrande och positiv i en värld där det finns fler dåliga än goda nyheter. EU har både en möjlighet och ett ansvar att hjälpa den nya staten framåt, och att se till att demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för mänskliga rättigheter upprättas i Sudan och Sydsudan. Jag anser framför allt att EU:s historia, med Robert Schumans grundläggande principer, som bygger på fred och välstånd, gör att vi hamnar i ett annat läge än andra stora stater i världen eftersom de kan anses utnyttja Sudan för sin egen inrikes- och utrikespolitik. Vi kan i vårt samarbete med FN göra en hel del för att inrätta dessa nya stater - särskilt Sydsudan - och för att se till att de undviker inbördeskrig, vilket det ofta finns risk för när nya stater bildas. Monika Flašíková Beňová: (SK) Fru talman! Efter Sydsudans självständighetsförklaring, som kommer att ske om exakt en månad, kommer landet omedelbart att konfronteras med en rad humanitära och socioekonomiska problem. Mot bakgrund av dessa omständigheter kommer yttre bistånd att bli ännu viktigare under en lång period för att stödja Sydsudan att bekämpa extrem fattigdom, stärka lokala organisationer och ge befolkningen möjlighet att skörda frukterna av freden. Även om Sydsudan förväntas ansöka om anslutning till Cotonouavtalet kommer det att dröja innan den tionde Europeiska utvecklingsfonden kan börja tas i bruk efter anslutningen. Det finns därför en risk för ett finansieringsgap i fasen direkt efter folkomröstningen, då Sydsudan kommer att vara mycket bräckligt och det kommer att finnas en hög risk för nationell kollaps. Det är absolut nödvändigt att förhindra detta på grund av hotet om en humanitär katastrof, och vi bör därför göra allt vi kan för att hjälpa sudaneserna att ta sig igenom denna kritiska period och för att förhindra en upprepning av de blodiga konflikterna. Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Den norra armén tvingade 15 000 anhängare från södra Sudan ut ur staden, och sedan ville man plötsligt hålla en folkomröstning i Abyei så snabbt som möjligt, i skuggan av en armé, trots att man tidigare inte ens kunde komma överens med sydsidan om vem som hade rätt att rösta. Det här är verkligen en grotesk handling. Att Abyei blev en tvistefråga i ett inbördeskrig som varade i årtionden beror inte bara på olika syn på egendom och tillhörighet, utan även på de olika religionerna, nämligen den muslimska befolkningen i norr och den kristna och naturbaserade sydsudanesiska befolkningen, som tvingades samman genom de slumpmässiga gränser som upprättades av de gamla kolonialmakterna. När man beaktar den senaste tidens upptrappningar bör detta inte glömmas bort. Det skulle aldrig ha varit möjligt att driva igenom folkomröstningen så länge situationen för väljarna i Abyei förblivit olöst. Vi får inte heller glömma de lika omtvistade regionerna Blå Nilen och Södra Kordofan med Nubabergen. Enligt min mening skulle det vara grovt vårdslöst, och det får inte hända. Boris Zala: (SK) Fru talman, mina damer och herrar! Jag litade aldrig på president Omar al-Bashir och jag litar inte på honom nu heller. Av detta framgår ganska tydligt att jag är pessimistisk när det gäller möjligheterna till någon utveckling i Sudan. Jag är övertygad om att denna president strävar efter att militärt ingripa mot söder, antingen genom att ockupera vissa delar av landet, viktiga städer eller råvarukällor. Ur detta perspektiv skulle det vara mycket intressant att se vilka förebyggande åtgärder som den höga representantens kansli har utarbetat för att undvika att detta inträffar, kanske i samarbete med FN och Afrikanska unionen. Det skulle naturligtvis också vara mycket intressant att se vilken metod eller vilka åtgärder man skulle tillgripa om detta skulle ske, och i händelse av att norra Sudan inte följer det fredsavtal som undertecknades, och som jag i grunden tror på. Jaroslav Paška: (SK) Fru talman! Sydsudan är ett land som har röstat för självständighet, och det kommer att vara den nyaste medlemmen i FN. Det är ett land som har röstat för självständighet, men som i nästan alla avseenden är beroende av sin granne i norr. Det är också beroende av bistånd oavsett om det kommer från EU eller från omgivande länder i Afrika. Det är ett land där männen inte har lärt sig att arbeta. Männen väntar på ett tecken på att ett krig ska inledas, så att de kan ta till vapen och börja slåss med varandra. Det är ett land där endast kvinnor och barn arbetar, där barn inte går i skolan och därför inte är utbildade. Det är ett land som inte har några arbetare, inga lärare och inga läkare. Det är ett land där allt måste byggas upp från grunden, och det kommer därför att vara mycket svårt och mycket krävande att skapa ett riktigt politiskt system här och att sätta landet på fötter. Det är en svår uppgift, inte bara för EU, utan också för FN. Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen, för kommissionens vice ordförande och unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. - (EN) Fru talman! Jag vill först och främst tacka er för ett brett stöd för den strategi som lagts fram för er. Jag kommer bara att gå igenom ett par saker som togs upp i debatten. Folket i norra och södra Sudan är tveklöst herrar över sina länder Vi stödjer processen, men folkomröstningen är definitivt en vattendelare: det är en helt ny kvalitativ situation, det är inte samma situation som tidigare. Ja, det förekommer våld och det finns svårigheter, men situationen är annorlunda. Nu ser vi ett ljus i slutet av tunneln. Jag vill därför säga att det är en stor seger för oss eftersom vi stött processen politiskt, både genom våra egna åtgärder och i ekonomiska termer. Så det är en helt ny situation. Vi kompromissade aldrig om mänskliga rättigheter eller frågor som rör Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Vår ståndpunkt är mycket tydlig med hänsyn till både ICC och mänskliga rättigheter. När det förekommer en kränkning av mänskliga rättigheter gör den höga representanten mycket starka och tydliga uttalanden och sätter press på myndigheterna. Det har sagts att det inte finns någon omedelbar reaktion, men förändringar sker. Det är inte en enkel process och vi kommer att fortsätta ta itu med detta. När det gäller Abyei är situationen svår, men EU:s ståndpunkt kommer återigen att bli ett mycket tydligt och starkt fördömande av ockupationen, med en begäran om att situationen måste lösas omedelbart. Det är i princip upp till FN:s säkerhetsråd att besluta om situationen. Det kommer att besluta om det ska bli ett annat uppdrag, och om det finns en resolution från FN:s säkerhetsråd kommer vi att vara de största supportrarna. Det vi behöver tänka på är vår starka politiska hållning och vårt uttalande, samt vårt stöd för civila insatser. Vi bör inte, vilket jag sade till Sydsudans företrädare, förvänta oss att alla frågor kommer att lösas den 9 juli. Man kommer att utropa självständighet och diskussionerna kommer att fortgå. Det viktiga är att Afrikanska unionens panel, som leds av Thabo Mbeki, har stöd från både nord och syd. Vi står fullt och fast bakom Mbeki-panelen. Så vi har all anledning att tro att alla de svåra frågorna kommer att lösas. När det gäller skuldfrågan pågår ett arbete inom initiativet för skuldlättnad för kraftigt skuldtyngda fattiga länder. Detta tar tid och Abyei-problematiken underlättade verkligen inte. Men den frågan har inte glömts bort. Kina är, så långt vi kan involvera det, en fullvärdig medlem i säkerhetsrådet och landet skulle vara till stor hjälp när det gäller att finna lösningar. I detta skede kan jag inte påstå att det har pågått någon större verksamhet tillsammans med Kina. De är närvarande när det gäller olja, de finns i norra Sudan, men landet är definitivt till stor hjälp när världssamfundet försöker finna en lösning på problemen. Sist men inte minst är jag mycket tacksam över ert intresse för Sudan. Det ligger å ena sidan ganska långt ifrån oss, men å andra sidan är det mycket nära. Om något går snett och om folk dör i Afrika kan inte EU stå utanför och säga ”nja, det är för långt bort”. Ert stora intresse i frågorna uppmuntrar definitivt både den höga representanten och mig till att samla krafter för att hjälpa människorna att skapa ett liv i fred. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 9 juni, kl. 12.00. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Fiorello Provera: Sudan, det största landet i Afrika söder om Sahara, är en korsning mellan den arabiska och den afrikanska världen och en mosaik av många heterogena etniska grupper. Landet har sett många konflikter sedan självständigheten från Storbritannien 1956. I och med undertecknandet av Naivasha-avtalet och det övergripande fredsavtalet (2005) upphörde formellt 20 års konflikt mellan den norra och södra delen. Folkomröstningen i januari, som hölls i enlighet med det övergripande fredsavtalet, utgjorde södra Sudans sista etapp på vägen mot självständighet från norra Sudan. I denna ytterst känsliga övergångsfas måste vi ha ett balanserat förhållningssätt till både norr och söder, med särskild hänsyn till södra delens behov av institutionsuppbyggnad och styrning. Det stöd som ges från EU till Sydsudan måste mätas i termer av den nya statens faktiska kapacitet att tillgodogöra sig det. Vi måste verkligen se till att framtida biståndsflöden till Juba inte används på ett olämpligt sätt eller, ännu värre, att de bidrar till den redan utbredda korruptionen. EU bör också öka sitt engagemang för att skydda de kristna minoriteterna i landets norra del, som allt oftare utsätts för förföljelse och diskriminering.

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet Martin Schulz: (DE) Herr talman! Jag har några frågor till er och till parlamentets generalsekreterare. Så sent som i torsdags fick jag veta att en ceremoni till minne av terrorismens offer skulle hållas här i eftermiddag före sammanträdet. Jag hoppas att ceremonin var värdig och jag tvivlar inte på att den var det, för jag anser att föremålet för denna tilldragelse är viktigt och behovet av en ceremoni stort. Däremot kan jag inte godta sättet som detta har förberetts och genomförts på, och jag vill passa på att säga till generalsekreterare Harald Rømer att jag med kraft kommer att följa upp vad han sa på talmanskonferensens sammanträde i torsdags. Jag vill att parlamentet ska veta att jag, som är ordförande för min grupp, inte hade fått någon förhandsinformation alls om ceremonin. Jag vet inte om ledamöterna eller de andra gruppernas ordförande hade informerats, men jag blev i varje fall inte informerad. När jag i torsdags frågade generalsekreteraren och er hur förberedelserna hade gått till uppgav generalsekreteraren, för ni hade överlåtit åt honom att svara, för mig att de hade skett i nära samarbete med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, en förklaring som framstod som rimlig och med vilken jag lät mig nöja. Senare har jag fått veta att varken utskottets vice ordförande, min partikollega Stavros Lambrinidis eller min grupps samordnare, Martine Roure, hade fått någon information om ceremonin. Jag menar att parlamentets ledamöter har gjort sig förtjänta av att få delta i en sådan här tilldragelse och jag hade gärna närvarat i egenskap av gruppordförande. Jag anser inte att det finns någonting att vinna på att parlamentets verksamhet eller initiativ av det här slaget genomförs här i kammaren utan att parlamentets ledamöter är närvarande. Nästa gång en ceremoni ska hållas efterlyser jag därför bättre planering och genomförande, för som jag nämnde är sådana här ceremonier viktiga. Talmannen: Som parlamentets talman utgick jag personligen från att förfarandet skulle vara likadant som förra året. Vi ska kontrollera om någonting genomfördes annorlunda då. Jag hade själv ordförandeskapet från kl. 15.00 och framåt och ville fortsätta med det fram till klockan halv fyra, men sammanträdet drog ut på tiden eftersom ungdomarna - som det för övrigt var mycket trevligt att ha där - och gruppordförandena inte var så noga med att hålla sig inom talartiden. Ordföranden kunde inte heller be ungdomarna att sluta tala efter fyra minuter och jag blev därför själv sen till ett mycket viktigt möte som började klockan halv fyra. Det hela var slut strax före kl. 16.00. Mötet leddes av Jean-Marie Cavada, ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, fram till kl. 15.00. Nikolaos Sifunakis, som tillhör er grupp, och kommissionsledamot Vladimír Špidla deltog också. Jag rekommenderar att vi kontrollerar hur det gick till förra gången och vad som skedde i år. Beträffande nästa år - och jag är tacksam för att ni klargör att även ni tycker att detta är viktigt - bör vi försöka öka insynen nästa gång. Vi kommer dock inte att kunna bjuda in alla parlamentsledamöter. Med tanke på att det var 580 ungdomar i kammaren i dag blir det helt enkelt alldeles för trångt. Vi bör dock fundera över hur parlamentet kan representeras på lämpligt sätt via de politiska grupperna. Kan vi enas om detta?

sv

13. 2007 års framstegsrapport om före detta jugoslaviska republiken Makedonien ( - Före omröstningen Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Förlåt mig för att jag tog ordet för tidigt för ett ögonblick sedan. Jag ska fatta mig kort. Vi instämmer helt i huvudinriktningen i Meijer-betänkandet. Han har gjort ett mycket bra arbete. Det finns en känslig fråga och det är frågan om namnet. Vi vill göra det enklare för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att navigera genom dessa stormiga vatten och det är därför som vi från och med nu tills nästa sammanträdesperiod i Strasbourg vill arbeta med föredraganden och skuggföredraganden för att finna en lösning så att vi kan gå till omröstning under nästa sammanträdesperiod i Strasbourg. Det innebär att omröstningen i dag skjuts upp. Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr Swoboda! Detta är skrattretande! Alla vet att vi inte kan hitta en lösning på en vecka. Denna diskussion har pågått i flera år och beslutet måste fattas: Makedonien kallas Makedonien kallas Makedonien. Grekland måste acceptera det och sedan röstar vi. Det gör ingen skillnad om vi gör det i dag eller skjuter upp det i en vecka. Makedonien kommer fortfarande att kallas för Makedonien. (Applåder) Martin Schulz: (DE) Herr talman! Jag vill rösta för Hannes Swobodas förslag trots att Daniel Cohn-Bendit inte kan föreställa sig att detta fungerar, kanske därför att det inte går så bra ihop med stilen på hans politiska arbete. Det är möjligt att uppnå kompromisser på ett par dagar, om man tar sig tid att söka efter kompromisser, och det är exakt det som är syftet med Hannes Swobodas förslag. Ja, vi kan rösta under nästa sammanträdsperiod men under mellantiden kan vi hitta en kompromiss för vår resolution, eftersom vi tycks vara på god väg att göra det redan här i kammaren. Vi bör ta oss tid att göra det även om Daniel Cohn-Bendit känner sig stressad. Erik Meijer: föredragande. - (NL) Herr talman! Även om jag inte i grunden är oense med Daniel Cohn-Bendit anser jag att Hannes Swobodas förslag ska antas. Jag anser att det vore klokt av parlamentet att undersöka saken närmare och hitta en lösning. Förhandlingarna, kontakterna mellan f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Grekland, är viktiga under de närmaste dagarna. Jag anser därför att det verkligen är klokt att skjuta upp omröstningen till sammanträdesperioden i Strasbourg. (Parlamentet antog förslaget. Omröstningen sköts upp.)

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

6. EU:s förbindelser med Gulfstaternas samarbetsråd ( Dominique Baudis: Herr talman! Jag vill tacka skuggföredragandena, särskilt Richard Howitt, Frieda Brepoels, Franziska Katharina Brantner och Anneli Jäätteenmäki, med vilka vi utarbetat dessa ändringsförslag. Tack vare ändringsförslagen har vi ett betänkande där händelserna i Gulfregionen redovisas till fullo, och där det mycket tydligt framgår hur parlamentet ser på det förtryck som råder där. Det första ändringsförslaget, det 16:e nya beaktandeledet, lyder som följer: ”- med beaktande av uttalandena av den höga representanten av den 10, 15 och 17 mars 2011 och av rådets slutsatser av den 21 mars 2011 om Bahrain och genom att i detta sammanhang understryka sitt fulla stöd för yttrandefriheten och medborgarnas rätt till fredliga demonstrationer,” Det är det första ändringsförslaget, och det är givetvis den engelska språkversionen, som har delats ut, som betraktas som giltig. Dominique Baudis: (FR) Det andra ändringsförslaget gäller skäl A och lyder som följer: ”Nuvarande EU-GCC-relationer kräver ständig översyn och uppdatering med avseende på den nyligen viktiga och snabbt förlöpande utvecklingen på plats, där strävan efter mänskliga rättigheter och demokrati måste stå i centrum.” Dominique Baudis: (FR) Ett nytt skäl Aa: ”Aa. Demonstrationer har uttryckt berättigade demokratiska önskemål i flertalet GCC-stater och myndigheternas våldsamma reaktion på protesterna i Bahrain resulterade i dödsfall, skador och fängslanden samt i att trupper från Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Kuwait har anlänt till landet under GCC-flagg för att delta i förtrycket av demonstranter.” Dominique Baudis: (FR) I punkt 7 ska den första strecksatsen efter det första stycket lyda som följer: ”- säkerställa respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, särskilt yttrande- och mötesfriheten, och rätten till fredliga demonstrationer och att lyssna och ta hänsyn till de berättigade kraven från demonstranterna likväl som att säkerställa deras säkerhet.” Dominique Baudis: (FR) En ny punkt 7a: ”7a. Europaparlamentet uppmanar alla medlemsstater i GCC att erkänna en fortsatt folkrörelse för demokratiska reformer inom regionen som helhet och begär ett fullt engagemang med nya grupper inom det civila samhället för att främja en process av sann fredlig demokratisk förändring, inom deras egna länder, med partners i regionen och med fullt stöd från Europeiska unionen.” Dominique Baudis: (FR) En ny punkt 7b: ”7b. Europaparlamentet uttrycker stor oro för den våldsamma respons och användandet av våld mot demonstranterna som Bahrains myndigheter använt samt för deltagandet av utländska trupper under GCC-flagg i förtrycket av demonstranter, eftersom detta står i strid med GCC:s stöd för skyddet av medborgarna som kräver frihet och demokrati i Libyen. Parlamentet begär ett omedelbart upphörande av våldet mot fredliga demonstranter och uppmanar till en politisk dialog som kan leda till ytterligare nödvändiga politiska reformer i landet.” Dominique Baudis: (FR) En ny punkt 18a: ”18a. Europaparlamentet noterar uttalandet av GCC den 7 mars 2011 i Abu Dhabi, som fastslår att 'Ministerrådet kräver att säkerhetsrådet vidtar de åtgärder som krävs för att skydda civilbefolkningen, inbegripet en zon med flygförbud i Libyen'. Detta uttalande har bidragit till beslutet av Arabförbundet och därefter Förenta Nationernas säkerhetsråd att förklara sig stödja en sådan zon.”

sv

De institutionella aspekterna av inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder - Inrättande av en europeisk avdelning för yttre åtgärder: Läget för förhandlingarna med medlemsstaterna (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om betänkandet av Elmar Brok om de institutionella aspekterna av inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder - och uttalanden av rådet och kommissionen om inrättande av en europeisk avdelning för yttre åtgärder. Elmar Brok: Herr talman, fru Malmström, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi närmar oss tidpunkten för Lissabonfördragets slutliga ratificering och börjar nu överlägga om hur fördraget ska genomföras. Vi vet alla att konstitutionen måste verkställas, att det är precis lika viktigt som det skrivna ordet i en konstitution eller i primärlagstiftning, som fördraget. Därför vill jag ännu en gång påminna alla om den ursprungliga avsikten, eftersom våra aktuella diskussioner om avdelningen för yttre åtgärder, den höga representanten och kommissionens vice ordförande är ett resultat av konstitutionskonventet, som avlöstes av regeringskonferensen om Lissabonfördraget. Avsikten var att effektivisera EU genom att nå det läge där Europa kommunicerar med omvärlden på ett enat sätt. Det är skälet till att vi behöver denna nya typ av hög representant och vice ordförande, som måste förses med en tillförlitlig tjänsteenhet så att han eller hon kan gå i land med detta uppdrag. Den andra principen i konstitutionskonventet var öppenhet, och den tredje demokrati. Dessa var de tre utgångspunkterna, och det stod klart för den parlamentariska majoriteten inom konstitutionskonventet att EU alltid är bättre på de områden där man agerar enligt gemenskapsmetoden och är relativt dåligt på områden där man agerar enligt den mellanstatliga metoden. I linje med målsättningen för dessa förberedelser får inte verkställandet av fördraget leda till ett förstärkt nyttjande av den mellanstatliga metoden så att gemenskapsmetoden, som är demokratiskt kontrollerbar, mer framgångsrik och mer öppen, hamnar i bakgrunden. Därför förstår jag ibland inte varför medlemsstaterna främst intresserar sig för organisationsplaner och inte för hur dessa principer ska tillämpas i praktiken. Vi anser att vi inte behöver en ny byråkrati mitt emellan rådet och kommissionen som på lång sikt skulle bestå av 6 000 till 8 000 personer, som skulle leva sitt eget liv och förvandla sig till ett självständigt kungadöme utanför vår kontroll. Låt oss anta att denna avdelning anvisas till kommissionen som en administrativ enhet, och låt oss inse att den kräver en sui generis-status. Den kan inte utgöra en normal avdelning inom kommissionen, eftersom behörigheten på området utrikes- och säkerhetspolitik delas av gemenskapen och rådet. Vi måste därför se till att det finns en säkerhetsmekanism som gör att rådets rättigheter kan bli tillgodosedda på ett rimligt sätt och att man arbetar lojalt. Det är viktigt att betona att kommissionens nationella experter måste behandlas annorlunda än tidigare. De måste med andra ord få lika rättigheter. Det måste stå klart att parlamentets rätt att granska och fatta beslut om budgeten på inga villkor får begränsas, utan snarare måste förstärkas. Vid den här tidpunkten i debatten vill jag därför påminna kommissionen om att vi inte bara har rätt till samråd utan att vi ledamöter har tvingat kommissionen att ge sitt godkännande. Vi kommer inte att lämna kommissionen eller den höga representanten utanför utfrågningarna. Vi måste försäkra oss om att parlamentet har medbeslutanderätt på samma sätt som i budgetförfarandet, i de fall som förändringarna rör tjänsteföreskrifterna och budgetförordningen. Jag skulle således vilja uppmana de två institutionerna till att i sina förklaringar beskriva på vilket sätt principerna om effektivitet, öppenhet och demokrati kan kombineras. Det står inte klart för mig från de tidigare Coreper-handlingar som jag haft tillgång till. (Applåder) Cecilia Malmström: rådets tjänstgörande ordförande. - Herr talman, fru kommissionär, Elmar Brok, ärade ledamöter! Utvecklingen av den europeiska utrikestjänsten är en fråga som jag vet är av stort intresse för er här i parlamentet. Jag har med stort intresse och engagemang läst det betänkande som Elmar Brok har lagt fram och som godkändes i måndags i utskottet för konstitutionella frågor. Naturligtvis är vi från ordförandeskapets sida helt överens om det som Elmar Brok skriver, om att utrikestjänsten verkligen är nyckeln till vårt gemensamma arbete för att göra den europeiska utrikespolitiken till ett aktivt och mera sammanhållet organ så att den europeiska politiken kan synas på ett bättre sätt runt om i världen. Tanken är att överbrygga det gap som har funnits mellan kommissionens och rådets arbete, så att unionens politik drar åt samma håll. Det här är nödvändigt för att vi ska kunna vara så effektiva som möjligt. Därför är det viktigt att vi ger utrikestjänsten en så bra start som möjligt. Det här är en av de största och viktigaste utmaningarna i Lissabonfördraget. Det är många pusselbitar som ska falla på plats, och därför pågår ett omfattande förberedelsearbete i rådet. Målsättningen är att Europeiska rådet ska kunna enas om en rapport som den höga representanten, när han eller hon har utsetts, ska kunna ta avstamp i när han eller hon lägger fram sitt förslag om utrikestjänsten. I detta arbete kommer naturligtvis Europaparlamentet att höras i samband med att den höga representanten lägger fram sitt förslag. Under tiden fram till dess kommer ordförandeskapet att försäkra sig om att det finns en regelbunden dialog med Europaparlamentet. En sådan dialog har vi haft hittills och vi kommer att fortsätta med detta. Det är viktigt att Europaparlamentet, rådet och kommissionen har en regelbunden kontakt i de här frågorna, inte bara på tjänstemannanivå, utan även på politisk nivå. Direkt efter den irländska folkomröstningen - vi är mycket glada att resultatet blev ett ja - inledde medlemsstaterna och kommissionen ett mycket intensivt arbete med att förbereda den europeiska utrikestjänsten. Detta arbete går framåt, och jag är helt övertygad om att vi inför Europeiska rådet nästa vecka kommer att kunna lägga fram en rad användbara idéer vad gäller den framtida höga representanten. Eftersom det är den höga representantens uppgift att lägga fram det slutgiltiga förslaget så kommer han eller hon naturligtvis att involveras i arbetet så fort han eller hon har utnämnts. Detta är mycket viktigt så att han eller hon också kan forma förslaget. Ordförandeskapet kommer att lägga fram en principöverenskommelse som täcker fem större delar. Det handlar om omfattningen av utrikestjänstens verksamhet, den rättsliga ställningen, personalfrågor, finansiering samt EU:s delegationer. Vi är inte färdiga ännu, diskussionerna pågår fortfarande, men jag vill delge er några tankar om hur långt vi har kommit just nu, och här verkar det finnas en stor samsyn mellan rådet och kommissionen, och jag hoppas så småningom också med Europaparlamentet. När det gäller den europeiska utrikestjänstens omfattning så står det klart att man bör inrätta geografiska och tematiska så kallade ”deskfunktioner”, som har ett samlat ansvar för uppgifter som i dag hanteras av kommissionen och rådssekretariatet. Kommissionen kommer även fortsättningsvis att ha huvudansvaret för frågor som rör handel, bistånd och utvidgning, även om det fortfarande återstår att fastställa exakt var skiljelinjen ska gå mellan kommissionen och utrikestjänsten när det gäller biståndsfrågorna. Medlemsstaterna och kommissionen är vidare eniga om att utrikestjänstens rättsliga status bör reflektera och stödja den unika roll, sui generis, som utrikestjänsten har i EU-systemet. Oavsett vilken rättslig lösning det slutgiltigen blir så måste den leva upp till principerna om god förvaltning och möjlighet till ansvarsutkrävande. Personal kommer att rekryteras från kommissionen, rådssekretariatet och medlemsstaterna. Detta framgår tydligt av Lissabonfördraget. Alla dessa tre personalkategorier ska vara berättigade att tillträda tjänster på likvärdiga villkor. EU:s delegationer kommer att placeras under den höga representantens huvudmannaskap så fort Lissabonfördraget har trätt ikraft. En viktig fråga i upprättandet av den europeiska utrikestjänsten är kontakterna med Europaparlamentet. När den höga representanten väl är på plats kommer han eller hon regelbundet att höra Europaparlamentet i fråga om huvudlinjerna och de viktiga vägvalen inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, liksom den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Jag är säker på att nära kontakter med Europaparlamentet också kommer att utvecklas på tjänstemannanivå. Den europeiska utrikestjänsten bör därför ha en funktion som ansvarar för kontakterna med parlamentet. Ungefär så här långt har vi kommit i diskussionerna. Jag kan inte gå in på mer detaljer eftersom vi inte är färdiga med samtalen ännu, men vi kommer att göra allt för att fortsätta att hålla Europaparlamentet informerat om de framsteg som görs. Den höga representanten har ju inte utsetts ännu, så tankarna är just tankar, ingenting mer. I slutändan är det han eller hon som kommer att lägga fram förslaget i enlighet med bestämmelserna i fördraget. Med detta skulle jag vilja tacka för ordet och ser fram emot en givande diskussion där jag naturligtvis kommer att lyssna mycket noga på parlamentets synpunkter och svara på frågor efter bästa förmåga. Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Vi är nu inne på vad jag hoppas är det sista varvet i processen för att Lissabonfördraget ska träda i kraft, en process av diskussioner och förhandlingar som har varat i åtta år. Efter det avgörande resultatet i den irländska folkomröstningen hoppas vi alla att Tjeckiens ratificering äntligen ska följa mycket snart. Om vi kunde uppnå detta på den tjugonde årsdagen av Europas återförening skulle det vara en stor dag för Europa och dess medborgare - inte minst eftersom vi kommer att kunna ägna all vår uppmärksamhet åt de viktiga utmaningar och politiska frågor som väntar oss. När vi nu kommer till de slutliga stadierna vill jag lyckönska parlamentet, och särskilt utskottet för konstitutionella frågor, med Elmar Brok som föredragande, till att ha lagt fram sitt yttrande om det viktigaste elementet i Lissabonfördraget, det vill säga den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS). Inrättandet av avdelningen ger EU och alla dess institutioner chansen att uppnå något som vi länge har hoppats på: ett enat uppträdande utåt samt att kunna stärka EU:s inflytande i världen. I Elmar Broks betänkande erkänns denna stora potential. Tillsammans med denna viktiga debatt och många andra samråd med företrädare för parlamentet är den ett viktigt bidrag till vårt arbete tillsammans med det svenska ordförandeskapet, men också med medlemsstaterna och rådets generalsekretariat, under de kommande månaderna. Det gläder mig att kunna bekräfta att kommissionen starkt stöder parlamentets generella tillvägagångssätt. Jag instämmer i principerna om öppenhet, demokrati och samstämmighet som ni just har nämnt. Det är naturligtvis viktigt att alla institutionerna samarbetar för att hjälpa den nyutnämnda höga representanten och vice ordföranden i hans eller hennes arbete med att förbereda beslutet om att skapa EEAS - ett beslut vilket, som ni vet, kräver kommissionens godkännande och samråd med parlamentet. Låt mig börja med att kommentera status för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Eftersom det inte finns någon förebild kommer den helt klart att vara sui generis. Vi håller på att bygga någonting nytt. EEAS kommer varken att vara en mellanstatlig enhet eller helt baserad på gemenskapsmetoden, men vi måste se till att det nya systemet har ett genuint europeiskt tillvägagångssätt inspirerat av och grundat på fördelarna i gemenskapspolitiken, som nämndes tidigare. Den väsentligaste frågan för oss alla är vad avdelningen för yttre åtgärder ska åstadkomma. Detta måste vara vårt mål. Genom att samla de olika aktörerna på området yttre förbindelser kan vi försäkra oss om att våra förbindelser med omvärlden är tydliga, samstämmiga och styrs av en enda uppsättning politiska målsättningar. Den måste fungera som kärnan för EU:s yttre politik och platsen där de politiska frågorna utvecklas och samordnas. Den måste också betraktas som sådan, både internt och av länderna utanför EU. Slutligen kommer EEAS endast att vara effektiv om den fungerar väl tillsammans med andra institutioner och fullständigt respekterar den interinstitutionella balansen. Därför anser jag att det är viktigt att avdelningen för yttre åtgärder organiseras på ett sätt som låter den idka ett mycket nära samarbete med kommissionen och rådet och samtidigt tar hänsyn till kravet på fullständig ansvarsskyldighet inför parlamentet. Vad gäller parlamentet innebär sammanslagningen av olika externa åtgärdsområden till en enda avdelning enligt min mening ett steg i riktning mot parlamentets förmåga att fullfölja sin uppgift att granska EU:s politik. Precis som själva avdelningen måste även sättet som parlamentet fungerar på tillsammans med avdelningen och med den höga representanten och vice ordföranden på sätt och vis vara sui generis. För att skapa EEAS krävs en mängd olika beslut, sannolikt bland annat förändringar i budgetförordningen och tjänsteföreskrifterna, vilka båda kräver förslag från kommissionen samt antagande genom medbeslutande. Den höga representanten och vice ordföranden behöver den myndighet som krävs för att förvalta avdelningen, men avdelningen måste också tjäna EU:s system i stort - självklart kommissionens ordförande och Europeiska rådets ordförande, samt de andra kommissionsledamöterna, vars uppgifter rör yttre förbindelser. Den måste kunna hjälpa till både i Bryssel och i tredjeland, och assistera såväl parlamentet som de officiella delegationer som reser utomlands. Medlemsstaternas nära medverkan i den nya avdelningen är en av de viktigaste nyheterna. Corepers ambassadörer tittar på hur man kan garantera att medlemsstaternas kvalificerade diplomater kan införlivas i avdelningen på ett tidigt stadium. I kommissionen undersöker vi hur detta kan göras i väntan på översynen av tjänsteföreskrifterna. Tillsättning till avdelningen ska ske genom urvalsförfaranden baserade på meriter, med tillbörlig hänsyn till behovet av en jämn geografisk spridning och könsfördelning. Detta överensstämmer i högsta grad med önskemålen i betänkandet. Vi anser också att alla anställda inom EEAS, vare sig de är tjänstemän från EU:s institutioner eller tjänstemän från medlemsstaterna med tidsbegränsade förordnanden, ska åtnjuta samma rättigheter. De ska vara jämställda på alla sätt och vis. Vad det gäller avdelningens uppgifter behöver den en omfattande översikt över EU:s förbindelser med resten av världen, vilket betyder både geografiska kontor och övergripande avdelningar för att handha frågor som den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), mänskliga rättigheter och kontakter med Förenta nationernas organ. Målsättningen är att undvika en dubblering av verksamheter och att se till att alla de som ansvarar för att lägga fram EU:s utrikespolitik samarbetar på ett effektivt sätt. Kommissionen kommer även i fortsättningen att ha avdelningar som ansvarar för handel, utvecklingspolitik, genomförande av bistånd, humanitärt bistånd samt utvidgning. Vi kommer förstås även att fortsätta driva de yttre aspekterna i EU:s viktigaste interna politik, och en central fråga i den aktuella debatten är hur man ska styra programplaneringen av externt bistånd. Jag kan försäkra parlamentet att EU:s utvecklingspolitik, inklusive utrotningen av fattigdom, kommer att vara en kärnfråga bland kommissionens yttre åtgärder. Den höga representanten, vice ordföranden och kommissionsledamoten för utveckling kommer att idka ett väldigt nära samarbete på detta område. Det kommer att underlätta att den nya höga representanten även kommer att vara vice ordförande för kommissionen, med ansvar för samordningen av alla EU:s yttre åtgärder. Avdelningen kommer också att ansvara för förvaltningen av delegationer, även om personerna som ingår i delegationerna, precis som i nuläget, kommer från olika avdelningar - inte bara EEAS, utan också kommissionens enheter och kanske andra institutioner och organ inom EU. Från det att fördraget träder i kraft kommer kommissionens delegationer att bli EU-delegationer. Detta innebär nya ansvarsområden, men det kommer inte att försvaga deras roll som företrädare för kommissionens alla verksamheter. EU-delegationerna bör ansvara för representation, samordning och förhandlingar från och med den dag då fördraget träder i kraft. På de flesta områden kommer denna process att gå smidigt. På några områden där arbetsbelastningen är särskilt stor blir det dock nödvändigt att organisera en slags bördefördelning, inte bara tillsammans med det roterande ordförandeskapet, utan även med andra medlemsstater. Det är en stor uppgift att skapa en helt ny avdelning för yttre åtgärder. Som betänkandet säger, så kommer den att utvecklas med tiden. Tillsammans kommer vi till nya insikter. Vår första målsättning måste vara att upprätthålla en effektiv hantering av EU:s yttre politik under perioden mellan fördragets ikraftträdande och inrättandet av avdelningen för yttre åtgärder. Vi och rådets generalsekretariat kommer att samarbeta med den höga representanten och vice ordföranden för att se till att det inte uppstår några luckor. Men vi behöver vara mer förutseende än så. Vi kommer att förena tjänstemän och diplomater från de olika institutionerna och alla medlemsstaterna. Som vi alla vet är en gemensam utrikespolitik inte bara summan av 27 nationella politiska ståndpunkter. På avdelningen för yttre åtgärder behöver vi personer som tänker europeiskt, utan att för den skull förlora sina respektive nationella perspektiv. Vi behöver därför skapa en diplomatisk kultur för EU och EU-anda. Detta kräver utbildning. I betänkandet presenteras en lovande idé om att grunda en europeisk diplomatutbildning. Fram till dess kan vi använda oss av medlemsstaternas diplomatutbildningar. Jag närvarade nyligen vid det europeiska diplomatprogrammets (EDP) tioårsjubileum. Programmet har varit mycket förutseende och vägvisande. Sedan 1970-talet har kommissionen organiserat utbildningsseminarier för mer än 5 700 diplomater, vilket kan vara värt att påpeka. En av uppgifterna för avdelningen för yttre åtgärder blir att utveckla en utbildningsstrategi för att se till att alla anställda, oberoende av deras bakgrund, är väl rustade för att sköta sina uppgifter. Speciellt delegationschefer måste inte bara kunna sköta sina politiska roller utan även alla kommissionens verksamheter, vilket är en väsentlig del av en delegations uppdrag. I Elmar Broks betänkande behandlas också frågan om huruvida avdelningen för yttre åtgärder kan tänkas hantera konsulära tjänster. Kommissionen är öppen för idén, även om den kan komma att ta lång tid att utveckla. Det är en framtida fråga. I nuläget är vår utmaning att se till att EEAS fungerar väl och i allas intressen: de europeiska medborgarnas, medlemsstaternas och Europeiska unionens. Kommissionen stöder skapandet av EEAS och vill att det ska lyckas. Vi kommer att bidra i alla avseenden till att det gör det. Betänkandet visar att parlamentet kommer att göra detsamma. Jag är ledsen att jag har dragit över tiden något, men jag anser att detta är en mycket viktig fråga. Ursäkta mig, herr talman. Talmannen: Fru kommissionsledamot! Självfallet förlåter jag er. Jag instämmer helt. Det är ett mycket viktigt ämne. Alojz Peterle: Fru rådsordförande, fru kommissionsledamot, före detta kolleger från Europeiska konventet, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden Elmar Brok till att ha presenterat parlamentets ställning klart och tydligt vad gäller skapandet av en europeisk avdelning för yttre åtgärder, samt frågor i samband med detta. Att bilda en sådan avdelning är en logisk och nödvändig följd av beslutet att förena två utrikespolitiska uppdrag i ett, och det är absolut nödvändigt för utvecklingen av Europeiska unionens utrikespolitiska identitet. Integrerad diplomati betyder förenkling, mer enhetliga och effektivare åtgärder, samt mer öppenhet och igenkännande. Frågan om hur man ska inrätta denna gemensamma avdelning är inte enbart av teknisk natur. Den kommer även att påverka genomförandet av den politiska målsättning som EU uttrycker genom att ge uppdragen som hög representant och vice ordförande för kommissionen till en och samma person. Den nya avdelningen bör spira i samma anda som förenade dessa två utrikespolitiska roller och som kommer att leda till en samordning av rådets och kommissionens utrikespolitiska arbete. Det är viktigt att man vid skapandet av avdelningen tar hänsyn till kommissionens, rådets och parlamentets respektive roller och deras samarbete, samt att man bygger på ömsesidigt förtroende och samarbetsvilja. Trots att jag anser att det ligger i EU:s intresse att den gemensamma avdelningen börjar fungera så snart som möjligt, stöder jag på det bestämdaste rekommendationen att den ska införas i etapper, så att den kan utformas på lämpligaste och effektivaste sätt. Det verkar förnuftigt att avdelningen ingår i kommissionens förvaltningsstruktur, både vad gäller organisation och budget. Som jag ser det är det absolut nödvändigt att den framtida avdelningen också omfattar personal från nationella diplomattjänster. Det kommer tveklöst att leda till en bättre och mer tillgänglig service för EU:s medborgare, särskilt för de länder som endast har ett fåtal diplomatiska representationer. Roberto Gualtieri: Herr talman, fru minister, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Med denna debatt och det betänkande som vi kommer att godkänna i morgon avser parlamentet att demonstrera sin avsikt att hjälpa till att inrätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, redan på detta inledande stadium, genom att föra en konstruktiv dialog med rådet och kommissionen. Vi anser att det framför allt är användbart och förnuftigt att kräva denna interinstitutionella dialog genast, med tanke på att förfarandet i fördraget föreskriver samråd med parlamentet angående förslaget som den höga representanten ska lägga fram, och eftersom parlamentets privilegier vad gäller budgeten gör parlamentets godkännande och samarbete avgörande. Och låt oss inte glömma godkännandet från kommissionen, vilket Elmar Brok nämner, som skapar ytterligare handlingsmöjligheter för parlamentet. Vi anser dock även att det är vår plikt att uppmana till dialog omedelbart eftersom avdelningen för yttre åtgärder är en av de mest betydande nyheterna i Lissabonfördraget. Dess egenskaper är avsedda att ha en omfattande påverkan på styrelseformerna i EU och därigenom på besluten om den allmänna balansen mellan EU:s institutioner i praktiken. Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet instämmer med ståndpunkten i Elmar Broks betänkande, som gruppen har varit med och utarbetat på ett aktivt sätt. Det är en ståndpunkt som syftar till att utveckla en roll för denna avdelning där den kan slå en bro mellan gemenskapsdimensionen i EU:s yttre åtgärder och den mellanstatliga dimensionen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som den fastställs i avdelning V i Lissabonfördraget. Naturligtvis är vi medvetna om avdelningens unika karaktär, vilken också återspeglar den roll som den höga representanten och kommissionens vice ordförande har, samtidigt som vi är medvetna om att avdelningen inte bör omfatta alla enheter som kommissionen utnyttjar när den verkställer de många aspekterna av sina yttre åtgärder - vilket är mer än endast den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, först och främst utvecklingssamarbete. Vi anser det dock vara avgörande att avdelningen klarar att effektivisera EU:s utrikes- och säkerhetspolitik och göra dess externa åtgärder i sin helhet enhetligare. Vi anser också att det är avgörande att avdelningen står under parlamentets demokratiska kontroll. Av det skälet tycker vi att avdelningens integration i kommissionens förvaltningsstruktur är det alternativ som är mest förenligt med dessa målsättningar, som verkligen ligger oss varmt om hjärtat. Därför har vi röstat för Brokbetänkandet. Andrew Duff: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Kommissionen har helt rätt i att avdelningen borde kombinera alla verktyg och tillgångar som krävs för att bedriva en aktiv utrikespolitik över hela världen. Det är nödvändigt att alla partner i detta stora projekt börjar lita på varandra och på avdelningen, till och med de befolkningstätaste och arrogantaste staterna. Det är mycket viktigt för Storbritanniens utrikesministerium att man skickar sina mest kvalificerade tjänstemän, och inte mindre önskvärda individer. För granskning och ekonomisk kontroll från parlamentet instämmer jag helt i att avdelningen bör vara ansluten till kommissionen, av administrativa och budgetrelaterade skäl. Jag måste få säga till rådet att det inte är acceptabelt att avdelningen placeras i samma klass som Ekonomiska och sociala kommittén eller ombudsmannen i budgetförordningen. Jag anser att Brokbetänkandet utgör ett praktiskt förberedande stadium av processen för inrättandet av avdelningen för yttre åtgärder, men jag anser också att vi bör stanna upp nu, så att vi inte går vidare och beslutar om viktiga frågor innan den höga representanten och vice ordföranden är på plats. För parlamentets del är det avgörande att vi har en politisk samtalspartner som kan förhandla om inrättandet och den framtida utvecklingen av programmet för avdelningen för yttre åtgärder. Medlemsstater! För fram era kandidater för alla dessa befattningar. Indrek Tarand: Herr talman, mina damer och herrar! Det har varit ett sant nöje att arbeta med flera beundransvärda personer. Jag vill lyckönska Elmar Brok och många andra som har bidragit. Nu vill jag dock citera José Manuel Barroso som i förmiddags klokt nog sade att inte ens institutioner varar - vi behöver en enorm politisk vilja. I själva verket är det inte möjligt att skapa institutioner utan politisk vilja. För att undvika ett läge där vi bara skapar ännu en institution måste vår politiska vilja alltid vara viktigast då vi skapar en ny enhet. Målet är en i sanning europeisk och, faktiskt, en organisation sui generis som tjänar alla Europas medborgares intressen. Om vi vill undvika dubblering eller potentiellt slöseri med resurser, som är så typiskt, måste vi garantera att avsättningen av finansiella medel och användningen av dessa medel sker under Europaparlamentets insyn. Betänkandet erbjuder en bred definition av de principer som rapporterats till Europeiska rådet, vilka skulle kunna hjälpa oss att tillsätta den höga representanten samt fastlägga en plan. Med hjälp av denna plan kommer vi alla att vara i ett bättre läge, och vi får möjligheten att verkställa vår politiska vilja. Eftersom alla känner till De grönas målsättningar - till exempel att skapa fred, en absolut tillämpning av stadgan om de grundläggande rättigheterna, samt, naturligtvis, frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män - kommer jag inte att gå in på dem idag, men jag lovar att komma tillbaka till dessa frågor i sinom tid. I alla fall anser jag att det vore klokt om rådet kunde överväga att tillsätta en kvinnlig hög representant, eftersom kommissionens ordförande, som vi alla vet, inte är en kvinna. Faktum är att ingen kvinna någonsin har valts till att leda Europa. Om vi nu ska skapa en ny europeisk institution är det en punkt som är väl värd att fundera på. I samband med betänkandet har jag uppmärksammat att det kommit vissa negativa inställningar från en del håll. Det antyddes att Europaparlamentet inte har någon uppgift här och att parlamentet helt enkelt försöker göra sig självt mer betydelsefullt med detta betänkande. Mitt svar till denna inställning är att parlamentet är viktigt och att vi måste ta hänsyn till det. Vårt betänkande om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder innebär ett utmärkt tillfälle att bringa sådana fakta i dagen. Därför uppmanar jag alla att stödja betänkandet, men att ha i åtanke att det inte innehåller alla förändringar och önskemål. Huvudsaken är att anta betänkandet nu. Ashley Fox: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill uttrycka min besvikelse över att parlamentet återigen diskuterar ett betänkande som föregriper ratificeringen av Lissabonfördraget. Jag undrar om vi skulle hållit denna debatt i dag om Tysklands författningsdomstol fortfarande höll på att behandla fördraget. Jag misstänker att vi inte hade gjort det, och jag undrar varför Tjeckien behandlas annorlunda. Som den engelske författaren George Orwell skulle kunna ha anmärkt: alla medlemsstater är jämlika, men några är mer jämlika än andra. Jag vill motsätta mig inrättandet av en europeisk diplomathögskola. I en tid när medlemsstaterna måste hantera enorma påfrestningar i budgeten bör EU visa återhållsamhet. Vi bör agera som väktare av statskassan. Vår målsättning bör vara att använda offentliga medel klokt, och vi bör när vi kan sträva efter att föra tillbaka pengar till medlemsstaterna och de skattebetalare vi företräder. Det finns ingen kostnadsberäkning för det här förslaget. Det är ännu ett exempel på hur vissa ledamöter av parlamentet är alltför ivriga att åstadkomma storslagna gester med andras pengar. En europeisk diplomathögskola är ett slöseri med pengar och skulle bli ännu en börda för skattebetalarna. Jag vill påminna mina kolleger om att en gemensam ståndpunkt i utrikespolitiken kommer att bestämmas av medlemsländerna i rådet, inte av kommissionen, och helt visst inte av parlamentet. Om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder skulle behöva mer personal bör dessa tjänstemän lånas ut från medlemsstaterna, och skulle då inte behöva extra utbildning. Den politik som de ska företräda i omvärlden kommer att anges av ministerrådet, och det blir inte tal om någon självständig europeisk politik. En diplomathögskola skulle endast behövas om EU tar ifrån medlemsstaterna kontrollen över utrikesfrågor. Jag hoppas att den dagen aldrig kommer, och jag kommer att göra mitt yttersta för att förhindra det. (Talaren samtyckte till att svara på en fråga enligt artikel 149.8.) Andrew Duff: (EN) Herr talman! Får jag fråga talaren om han skulle stödja tillsättningen av Chris Patten som hög representant om fördraget, mot hans förhoppningar, faktiskt träder i kraft? Ashley Fox: (EN) Herr talman! Jag är tacksam för att man ber om min åsikt, men jag tror knappast att det blir mitt beslut. Helmut Scholz: Herr talman, fru kommissionsledamot! Tack för att jag får tillfälle att tala i dag. Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster har upprepade gånger här i parlamentet redovisat vår grundläggande kritik av EU:s utrikes- och säkerhetspolitik, dess riktning och karaktär. Vi har motsatt oss denna kurs, inklusive i Lissabonfördraget. Denna gemensamma debatt i början av parlamentets valperiod gäller ett av de viktigaste betänkandena under denna period. Tyvärr, även om jag förstår Elmar Broks motiv vad gäller parlamentets aktivitet, så måste vi sätta i gång något med en tidsgräns, vilket gör det svårt att i verklig mening utvärdera dimensionerna och de komplexa frågorna som härrör från innehållet i denna nya struktur. Under debattens gång har det blivit tydligt hur mycket som tyvärr fortfarande är ovisst och därför kan utsättas för det politiska pokerspelet mellan nationella makt- och regeringsintressen och EU:s strukturer. GUE/NGL-gruppen är emot detta. Vi hoppas därför att parlamentet efter förhandlingarna kommer att få möjlighet att återigen ta ställning till den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS), med hänsyn till de förväntningar som uttrycktes under förmiddagens debatt till det svenska ordförandeskapet, vad gäller återhållsamhet i formuleringen av förhandlingsmandatet. Vi i parlamentet bör också se till att Europas medborgare är så välinformerade som möjligt om de olika aspekterna av EEAS, särskilt med tanke på de tvivel och den kritik som uppstått runt Lissabonfördraget och krav på mer öppenhet och demokratiskt medbeslutande i det avseendet. Diskussionerna om skapandet av EEAS har i flera månader föregått bakom lyckta dörrar. Min grupp vill återigen uppmärksamma att underlåtenheten att inbegripa parlamentet, det civila samhällets organisationer som hittills påverkats och till och med nationella parlament leder till allvarliga frågor. Det är i synnerhet fallet eftersom en livlig debatt och öppna och klara diskussioner om institutionella strukturer är mycket viktiga för deras framtida legitimitet och offentliga redovisningsskyldighet. Jag välkomnar därför Elmar Broks tillvägagångssätt när han med hjälp av sitt betänkande åtminstone försöker uppnå medbeslutande för Europaparlamentet. Några av våra förslag avser att uppnå samma resultat. Vi motsätter oss alla försök - och jag menar detta otvetydigt och kategoriskt - att integrera militära politiska strukturer i EEAS, oavsett om det ska ske nu eller i framtiden. Detta har nyligen varit på förslag från bland andra Frankrike i rådet. Den potentiella kombinationen av militär planering, underrättelsetjänst och allmänna diplomatiska och politiska uppgifter är inte acceptabel ur vårt perspektiv. Morten Messerschmidt: Herr talman! Igår uppmanades jag att ge tre orsaker till varför man borde rösta emot detta betänkande. Det är ganska lätt, nämligen demokrati, demokrati och demokrati. För det första är det farsartat att ett parlament skulle vilja anta ett betänkande som bygger på ett fördrag, vars öde fortfarande är fullkomligt osäkert. Ingen vet hur framtiden kommer att bli för Lissabonfördraget, och var och en som har den minsta respekt för demokratiska strukturer - den minsta respekt för medlemsstater som t.ex. Tjeckien - skulle vänta med det här projektet tills klarhet råder om fördragets framtid. För det andra utgör betänkandet (och hela avdelningen för yttre åtgärder som nu håller på att skapas) ett fullständigt underminerande och förnekande av, samt ett misslyckande med att värdesätta, medlemsstaternas suveräna rätt att bedriva sin egen utrikespolitik. Det är också anledningen till varför man i detta betänkande försöker göra kommissionen ansvarig för allting. Det är förvisso helt uppenbart att kommissionen, i synnerhet i sin roll som ”tjänsteman”, inte är folkvald. Om folket med andra ord vill ha en annorlunda utrikespolitik finns det ingen möjlighet i världen att förändra den förda politiken eftersom det bara är rådet, dvs. regeringarna, som folket har möjlighet att byta ut - inte kommissionen. Det innebär för det tredje att det är en demokratisk fars att parlamentet vill överlämna mer makt - en del av den suveräna statens absolut avgörande kärnområden - till kommissionen, som inte har något folkligt mandat. Parlamentet grundar sig uteslutande på kratos, på makt. Det grundar sig aldrig på demos. Fokus borde istället vara på demos - vi borde fokusera på folket och inte på makten. Vi måste därför öka demokratin. Därför bör också betänkandet förkastas. Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! I detta betänkande försöker man lugna våra farhågor beträffande avdelningen, men jag anser att man istället gör det rakt motsatta. Man påstår, å ena sidan, att avdelningen kompletterar medlemsstaternas diplomati, och man ifrågasätter den inte. Men i resten av betänkandet dementeras denna försäkran bestämt. I punkt 4 anges att avdelningen - det vill säga dess befogenheter - inte kan vara avgränsad eller definierad från början. I punkt 8d föreslås att delegationerna, som är en del av avdelningen, skulle kunna ta över konsulära uppgifter från medlemsstaterna. Det är uppenbart att avdelningen - inte på kort sikt men på längre sikt - är tänkt att ta över och ersätta medlemsstaternas diplomatiska representation, och eventuellt i sista hand också Storbritanniens och Frankrikes veton i FN:s säkerhetsråd. När man hör en försäkran från ett EU-organ om att man inte kommer att göra si eller så får man en ganska god ledtråd om vad de har i kikaren. Shakespeare får ursäkta mig, men jag anser att man i betänkandet bedyrar allt för mycket. Vem eller vad kommer i själva verket att utöva någon kontroll över detta organ? Jag tror inte att rådet kommer att göra det. Det är tvunget att agera enhälligt. Om rådet inte kan bestämma sig kommer avdelningen helt enkelt att genomföra det som står på dagordningen. Hur blir det med Europaparlamentet? Nej, det är begränsat till samrådsförfarandet. Detta organ kommer att föra utrikespolitik över huvudet på medlemsstaterna, utan någon egentlig kontroll från medlemsstaterna eller Europaparlamentet. De nationella regeringarnas position kommer att reduceras till en kommunalnämnds dito. Carlo Casini: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! För det första anser jag att det är min plikt att tacka föredraganden, som har utfört ett fantastiskt arbete. Som ordförande för utskottet för konstitutionella frågor vill jag också tacka utskottets alla ledamöter, samt de båda utskotten - utskottet för utrikesfrågor och utskottet för utveckling, som lagt fram sina yttranden - för deras mycket snabba arbete. Vi har i själva verket försökt utarbeta ett dokument som jag hoppas kommer att godkännas, och som skulle kunna läggas fram vid rådets möte den 29-30 oktober. Vi är väl medvetna om att detta betänkande inte är ett definitivt betänkande. Det är endast avsett att peka ut några tillvägagångssätt, ett slags vägledning att följa, för rådet och följaktligen för den höge representant som kommer att utses. Det kommer att bli den höge representantens uppgift att tänka ut en egen organisatorisk plan, som i sin tur kommer att granskas av oss. Därför är det bara riktlinjer som överlämnas till vårt parlament. Vi vet också att en framgång inom verksamheten vid avdelningen för yttre åtgärder är knuten till den höge representantens roll, som innebär att kunna organisera och leda vem som helst. Av den höge representanten vill vi se en konsekvent och enhetlig utrikespolitik. Vi är väl medvetna om att det finns problem; det har redan har nämnts. Men problem är till för att lösas. Det viktiga är att det finns en tydlig inriktning, information och räckvidd. Brokbetänkandet rymmer några intressanta förslag i detta avseende - jag är tvungen att fatta mig kort eftersom min talartid håller på att ta slut - som hur som helst innebär att avdelningen ska införlivas i kommissionens administrativa struktur, samt beslutet att ytterligare utveckla gemenskapsmodellen och förslaget - som för övrigt fastslås i Lissabonfördraget - att personalen bör rekryteras från kommissionens och rådets sekretariat och från kommissionens delegationer. Det finns två förnyelser som jag anser bör nämnas, dels EU-ambassaderna, som ska ledas av tjänstemän från den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och även omfatta kommissionens delegationer i tredjeländer och rådets samarbetskontor, med en eventuell utstationering av experter från generaldirektoraten, och dels de grundstenar som lagts för skapandet av en europeisk diplomathögskola, som är en intressant idé. Min talartid har löpt ut. Jag hoppas bara att detta betänkande verkligen antas, och att det antas av en stor majoritet. Zita Gurmai: (EN) Herr talman! Som vi alla vet är den europeiska avdelningen för yttre åtgärder (EEAS) en av de större innovationer som föreslagits i Lissabonfördraget. Därför bör vi vara mycket noggranna och ansvarsfulla när den ska inrättas. Vi är alla eniga om att avdelningen borde komma igång med sin verksamhet så snart Lissabonfördraget har trätt i kraft. Kommissionen och rådet håller redan på att arbeta med de riktlinjer som de förväntas presentera vid Europeiska rådets möte i slutet av denna månad. Därför är det avgörande att Europaparlamentet påverkar processen. Dagens debatt och den därpå följande resolutionen är av största vikt eftersom vi bör sända ett mycket tydligt budskap nu, som ett bevis på politiskt samförstånd om avdelningens inrättande, till rådet och kommissionen. Jag är mycket stolt över det arbete som min kollega utfört, som är ett resultat av partiöverskridande överläggningar här i parlamentet. Vi insisterar på att gemenskapsmodellen för unionens yttre förbindelser ska bevaras. Ledamöterna är angelägna om att avdelningen ska vara knuten till kommissionen och en del av den totala gemenskapsbudgeten. EEAS bör administrativt och budgetmässigt utgöra en del av kommissionen, och formellt vara en del av kommissionen som ett organ i sig, knutet till kommissionens struktur. Budgetuppdraget är ytterst viktigt. Det är ett påtryckningsmedel med vilket parlamentet kan utöva sin makt. På det sättet bör och kommer parlamentet att utöva budgetkontroll och demokratisk granskning av avdelningen. Det finns åtskilliga frågor att täcka, till exempel den tydliga uppdelningen av uppgifter inom EEAS och kommissionens ansvariga enheter - med beaktande av att vi ännu inte känner till den framtida kommissionens struktur - och förbindelsen mellan de höga representanterna och unionens olika företrädare utomlands. Resolutionen kommer emellertid att bli parlamentets första ståndpunkt, varpå ytterligare åtgärder kommer att följa. Vi får heller inte glömma den mänskliga faktorn. Den höge representanten bör vara en person med meriter, sakkunskaper och kompetens, och stödjas av kommissionen, rådet och nationella diplomattjänster. Jag är övertygad om att EEAS' institutionella struktur bör omfatta en könsfördelning som vederbörligen återspeglar EU:s åtaganden i fråga om integrering av ett jämställdhetsperspektiv. Sist men inte minst, och efter att ha arbetat för kvinnors lika politiska representation under de senaste 15 åren, skulle jag bli glad om denna person är en kvinna. Annemie Neyts-Uyttebroeck: (NL) Herr talman! Några kolleger har ansett det lämpligt att använda sina anföranden till att försöka ge oss lektioner i demokrati. Jag vill därför påpeka att både i utskottet för konstitutionella frågor och i utskottet för utrikesfrågor, vars yttrande jag utarbetat, såg vi till att diskussionen och omröstningen om våra respektive texter inte hölls förrän resultatet av den irländska folkomröstningen hade tillkännagivits. Vi gjorde detta av respekt för det utlåtande som det irländska folket stod inför att ge. De sade lyckligtvis ja, men de kunde ha sagt nej. Vi ville ta detta i beaktande, liksom även nästa veckas möte i Europeiska rådet. Följaktligen var vi tvungna att hålla vår diskussion och utarbeta våra texter under en ytterst kort tidsperiod. Samma kolleger som försöker ge lektioner i demokrati har givetvis även klagat på detta. Men det var en utvikning från ämnet. Idag erfar vi en särskilt viktig tidpunkt. De texter där vi uttrycker vår åsikt om hur den framtida europeiska avdelningen för yttre åtgärder bör utformas inleder en ny era för Europeiska unionen. De av oss som har följt unionens utveckling under åratal, och kommer ihåg de första blygsamma åtgärderna när det gällde fördragens utrikespolitik, bortsett från säkerhets- och försvarspolitiken - dvs. först Maastricht och sedan Amsterdam - kanske tänkte, så som jag gjorde idag, att vi aldrig skulle få uppleva den här dagen, att vi aldrig skulle lyckas lägga grunden för en gemensam europeisk diplomati. De av oss som uppmärksamt har följt hur idéerna om detta har utvecklats torde också komma ihåg att för bara några månader sedan var några av våra nationella diplomattjänster absolut ovilliga att acceptera ett slags omedelbart ”big bang”, dvs. att alla de nuvarande delegationerna skulle föras under den framtida höge representantens myndighet från den allra första dagen. Jag är mycket glad över detta. Mina egna politiska plikter och regeringsansvar under mina tidigare politiska uppdrag har lärt mig att inget av detta kommer att bli enkelt. Ändå erfar vi en viktig tidpunkt, och jag hoppas att betänkandet kommer att antas av en mycket stor majoritet. Franziska Katharina Brantner: (DE) Herr talman! Vår grupp stöder den grundläggande struktur som Elmar Brok föreslagit i sitt betänkande, och i synnerhet bevarandet av Europaparlamentets kontrollrätt och gemenskapens uppgifter. För att se till att vår gemensamma avdelning för yttre åtgärder blir en stor framgång och inte bara ett bihang till kommissionen eller rådet bör vi nu diskutera dess innehåll och funktioner. EU behöver en ny integrerad utrikespolitik som gör det möjligt för unionen att möta världens problem på ett effektivt sätt. Avdelningen för yttre åtgärder måste göra det möjligt för EU att genomföra omfattande, enhetliga politiska strategier och kampanjer. Vi behöver denna avdelning nu, till exempel under diskussionerna om klimatförändringen i Köpenhamn. Vi måste avskaffa den traditionella diplomatin, annars kommer denna tjänst att medföra ett ytterst begränsat mervärde. Jag vill därför främja fyra områden som enligt vår uppfattning kommer att underlätta för avdelningen att skapa en ny utrikespolitik. För det första vill vi att den nya avdelningen ska ha ett direktorat för fredsbevarande insatser och krishantering. Vi har motsvarande finansiella instrument och uppdrag, men hittills har vi bara haft små och fragmenterade organisationsenheter. För det andra vill vi att personalen ska få en allsidig utbildning. Att endast ha genomgått en diplomatutbildning är inte tillräckligt. Dessutom vill vi se till att den personal som bär uniform inte bara har utbildats vid försvarshögskolan. Samtliga bör ha fullgjort åtminstone en del av sin utbildning tillsammans, och därför efterlyser vi en europeisk högskola för yttre åtgärder. För det tredje vill vi inte ha en dubbel struktur för rådets ordförande inom rådets sekretariat. Därför bör avdelningen för yttre åtgärder också stödjas av denna organisation. Vad beträffar utnämningarna till toppjobben har min kollega Andres Tarand redan nämnt att det är vår bestämda uppfattning att det är dags att utse en kvinna. Charles Tannock: (EN) Herr talman! Eftersom unionen strävar efter en utökad roll i internationella frågor bör den enligt mitt förmenande ha redskapen för att kunna skydda våra gemensamma värderingar över hela världen, förutsatt - givetvis - att det råder enhällighet i samtliga 27 medlemsstater. Men hur ska den rollen kunna utvecklas? Var ska dess gränser gå? Vi i ECR-gruppen anser, som ett antifederalistiskt organ, att utrikespolitiken i sista hand bör förbli förbehållen våra enskilda medlemsstater. Därför oroar det oss att Lissabonfördraget, om det vinner laga kraft, tycks kunna sätta igång en rad utvecklingsförlopp som skulle kunna leda till att denna förmånsrätt undermineras. Den föreslagna europeiska avdelningen för yttre åtgärder måste komplettera, och inte konkurrera med eller undergräva, medlemsstaternas bilaterala diplomatverksamhet, samt få sina befogenheter huvudsakligen från rådet och inte från kommissionen. Parlamentet måste utöva sina rättigheter att granska EEAS och utforma dess budget. Mot bakgrund av att det talas så mycket om EU:s ambassader i Brokbetänkandet skulle jag vilja att kommissionen återigen repeterar de försäkringar den gav mig för ett år sedan om att EEAS:s uppdrag eller delegationer inte kommer att kallas ambassader. Att kalla dessa uppdrag för ambassader skulle förvärra rädslan för att EU söker alla yttre tecken på en suverän stat. Willy Meyer: (ES) Herr talman! Min grupp, gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, kommer att rösta mot detta betänkande, först och främst på grund av att vi inte stöder Lissabonfördraget. Vi anser inte att Lissabonfördraget återspeglar innebörden i det europeiska projektet, som skapat av och för medborgarna. I själva verket gäller snarare motsatsen. Det utgör en krismodell, en modell som förhindrar offentlig inblandning i ekonomin. Det finns en önskan om att gå framåt med två olika hastigheter: vi skyndar oss för att se till att EU kan agera samfällt utomlands, men EU har ingen makt att återuppliva ekonomin genom att använda sina egna instrument, eftersom unionen saknar statskassa och aktiv näringspolitik. EU har inte heller förmåga att ingripa i räntesatserna eller att kontrollera Europeiska centralbanken. Därför delar vi inte denna filosofi. Om Lissabonfördraget antas, med kommissionens godkännande och till följd av samråd med parlamentet, kommer femtusen tjänstemän att anställas vid den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, efter ett beslut i rådet och på grundval av ett förslag från den framtida vice ordföranden. Vi samtycker inte till denna struktur, eftersom avdelningen även kommer att få befogenheter att lösa alla möjliga militära kriser. Vi anser att det saknas kontroll. Enligt vår uppfattning borde denna kontroll uppfylla de högsta kraven på demokrati, så som är fallet i varje medlemsstat. Därför anser vi inte att denna filosofi stämmer överens med innebörden i det slags EU som vår grupp vill bygga, nämligen ett EU som verkligen har förmågan att ingripa i frågor som i grunden berör oss. Det kan t.ex. handla om frågor som den nuvarande lågkonjunkturen och den arbetslöshet som för närvarande är den högsta sedan 1930-talet. Därför kommer vi att rösta mot detta betänkande. David Campbell Bannerman: (EN) Herr talman! Brokbetänkandet är ett tydligt bevis på att EU håller på att utvecklas till en gemensam superstat. Det orättfärdiga Lissabonfördraget håller redan på att tvinga på oss en ordförande och en utrikesminister som inte är folkvalda. I och med detta betänkande ska en ny europeisk diplomattjänst inrättas, den så kallade europeiska avdelningen för yttre åtgärder, men ambassader företräder nationella intressen. Så vilka nationella intressen kommer dessa nya EU-diplomater och ambassader att företräda? Det kommer inte att bli våra nationalstaters, vår handels eller våra företags intressen. Det kommer att bli Europeiska kommissionens intressen. Alla övriga nationella ambassader kommer att bli överflödiga. Redan nu håller brittiska ambassader runt om i världen på att sälja ut egendom. Huvudplanen för en EU-superstat bygger på en grundval av bedrägerier, ohederlighet och förnekande, men federalisterna håller inte på att skapa ett nytt Amerikas förenta stater. De skapar ett nytt Jugoslavien. Genom att tvinga samman sinsemellan mycket olika nationer, kulturer och ekonomier under en stram, odemokratisk byråkrati av Sovjetmodell ger man sig definitivt ut på farligt vatten. Jag arbetade för den brittiska regeringen med den nordirländska fredsprocessen. Jag såg vad som sker när demokratin misslyckas. Det är inte trevligt. Nu ser jag hur demokratin håller på att misslyckas här i Europa. Ni påstår er älska freden, men genom att forcera igenom Lissabonfördraget och genom att lägga vantarna på våra ambassader styr ni tillbaka EU i en riktning som återigen leder mot krig. Martin Ehrenhauser: (DE) Herr talman! Rådets verksamhet är inte öppen för insyn. Besluten fattas i själva verket i de åtskilliga och till stor del slutna arbetsgrupperna och i Coreper. Under 2008 diskuterades endast 1 procent av punkterna under utrikesministrarnas rådsmöten inför allmänheten. Mot just denna bakgrund har den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) utvecklats sedan slutet av 1990-talet utan vare sig samråd eller demokratisk kontroll. Mot just denna bakgrund kommer också den europeiska avdelningen för yttre åtgärder att inrättas. Mitt svar är ett tydligt ”Nej”! Detta får inte hända! Vi behöver en genuint demokratisk parlamentarisk kontroll och dessutom en genuin öppenhet. Jag är också ganska överraskad över att i synnerhet ni, herr Brok, nu plötsligt är för parlamentarisk kontroll. Är det inte så att Lissabonfördraget, särskilt på ESFP:s område, kommer att medföra att denna parlamentariska kontroll avskaffas? Ni är emellertid för detta fördrag. När det gäller budgetkontrollen framgår det ganska tydligt av rådets ansvarsfrihet hur er grupp agerar. Är det inte så att er grupp, under de kommande veckorna, kommer att rösta för ett beviljande av ansvarsfrihet för rådet i budgetkontrollutskottet, trots att rådet inte har gett några tillfredsställande svar? Det är olyckligt att ert förslag, trots dess mycket goda upprinnelse, i själva verket är hycklande, saknar trovärdighet och i sista hand är ett erkännande av Lissabonfördragets brister. Rafał Kazimierz Trzaskowski: (EN) Tack så mycket herr talman, herr kommissionsledamot, fru minister! Jag börjar med fotnoterna. Även om jag verkligen beundrar det retoriska sinnet hos våra vänner från UKIP anser jag, som ledamot från Centraleuropa, att det är tämligen intressant att ni är så beredd att delge oss era erfarenheter av att ha levt under Titoregimen i Jugoslavien eller under Sovjetregimen. Det är verkligen intressant. Låt mig för det första gratulera Elmar Brok till att ha utarbetat ett betänkande som så utomordentligt företräder huvudströmningen, och låt mig betona huvudströmningen, här i parlamentet. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande och den nya avdelningens inrättande kommer vi att öka vår förmåga att agera samfällt. Vi håller med om att den nya avdelningen bör vara så nära knuten till kommissionen som möjligt, för endast gemenskapsmetoden kan garantera att våra åtgärder är enhetliga och, vad viktigare är, att allas våra synpunkter tas i beaktande i lika stor utsträckning. För att den nya avdelningen ska vara trovärdig har den utrustats med största möjliga demokratiska legitimitet. Därför bör alla insatser som syftar till att värna om parlamentets kontrollbefogenheter välkomnas. Det viktigaste är att vi gör allt för att se till att den nya avdelningen håller högsta kvalitet och att den har allas förtroende. Vi måste göra vårt yttersta för att kommissionen, rådet och de 27 medlemsstaterna ska skicka de personer som är bäst meriterade för att arbeta inom EEAS. Därför bör de åtnjuta samma status. Att arbeta inom avdelningen bör betraktas som en väsentlig del av deras karriär i hemlandet. De personer som arbetar för avdelningen bör väljas utifrån sina kvalifikationer, men också med hänsyn till geografisk balans för att motverka den ogrundade rädslan för att avdelningen skulle kunna missbrukas av någon. Lissabonfördraget är viktigt och skiljer sig från alla övriga fördrag, eftersom så mycket beror på dess införlivande. Jag hoppas att parlamentets omdöme kommer att hjälpa rådet och kommissionen att verkligen genomföra fördraget på ett sådant sätt att vi kan öka vår förmåga att agera samfällt. Proinsias De Rossa: (EN) Herr talman! Jag vill välkomna Brokbetänkandet och yrka på snabba framsteg när det gäller att inrätta EEAS som en demokratiskt ansvarig myndighet. Jag har stora förhoppningar om att denna avdelning kan bidra till större samstämmighet mellan våra politiska mål och beslut, i synnerhet eftersom de inverkar globalt på den hållbara utvecklingen, mänskliga rättigheter och på utrotandet av fattigdomen. Vi har hittills misslyckats med att se till att vår politik är sammanhängande. Vår handelspolitik står ofta i direkt konflikt med politiken för utvecklingssamarbete. Jag vill också varna för varje tanke på att inordna utvecklingspolitiken som en del av vår utrikespolitik. Vi behöver en oberoende tjänsteenhet för utveckling som är ansvarig inför en oberoende kommissionsledamot med ansvar för utveckling och humanitärt bistånd. För att säkerställa samstämmighet krävs riktmärkning, kontroll och konsekvensbedömning av de föreslagna besluten, eftersom de inverkar på de utvecklingspolitiska målen. Louis Michel: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Elmar Brok och tacka honom för det utmärkta betänkande - jag skulle till och med vilja kalla det ett utomordentligt betänkande - som han har lagt fram för oss. Inrättandet av denna nya avdelning för yttre åtgärder är ett tillfälle som inte får gå förlorat. Parlamentet måste få yttra sig, inte endast om budgeten, utan också om avdelningens övergripande struktur. Som redan nämnts kommer avdelningen att bli tvungen att ha interna operativa bestämmelser som är unika i sitt slag. Vi kan inte klara oss utan sådana operativa bestämmelser, som överensstämmer med fördragets andemening. Att agera annorlunda skulle väcka misstro hos vissa medlemsstater. Jag tänker i synnerhet på de minsta och nyaste medlemsstaterna. Vi bör också fokusera på det centrala i avdelningens mandat, fastställa strategier och politiska prioriteringar, samt skapa enhetlighet inom ramen för de yttre åtgärderna. Det är avgörande att vi undviker att gå i fällan där den externa avdelningen blir en kopia av kommissionens delegationer, och att vi istället utvecklar en särskild avdelning som skapar ett mervärde för gemensamma yttre åtgärder. Avdelningen för yttre åtgärder måste hålla jämna steg med kommissionen. Den får inte komma ur kurs och övergå i, eller framkalla, mellanstatliga åtgärder. Jag vill också tillägga att den höge representantens/vice ordförandens profil är helt avgörande för avdelningens mervärde. Även om vi slutligen instämmer i att utvecklingsområdet har sitt eget syfte är det på samma gång ett instrument för utrikespolitiken. Att förneka detta skulle vara naivt. En lösning kunde vara att låta programplaneringen förbli en uppgift för kommissionsledamoten med ansvar för utveckling, i enighet med den höge representanten. Jag vill till sist påpeka att denna debatt inte kan separeras från debatten om budgeten för Europeiska utvecklingsfonden. Bastiaan Belder: (NL) Herr talman! När nu den irländska folkomröstningen ligger bakom oss dristar sig återigen parlamentet att visa vad den står för, och det gör det med mycket energi och entusiasm. I betänkandet framställs ett utopiskt panorama över en avdelning för yttre åtgärder som ska genomföra den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP), som ännu inte fungerar. Ett slående drag i betänkandet är dess heroiska försök att uppmana kommissionen att använda hela sitt institutionella inflytande. Vad förorsakar denna ståndpunkt? Jag tror att flera av mina kolleger vill använda avdelningen för yttre åtgärder som en trojansk häst för att vinna kontroll över GUSP via kommissionen. Det är en skandal att parlamentet och de övriga institutionerna fortfarande inte har någon idé om hur denna avdelning är tänkt att fungera exakt. Det gradvisa förfarande som diskuteras i punkt 4 är rätt och slätt ett riskfyllt institutionellt vågstycke, som säkert kommer att sluta i institutionella tårar, om ni ursäktar min ordlek. György Schöpflin: (EN) Herr talman! Även jag vill ansluta mig till dem som stöder Brokbetänkandet, och också uttrycka min fascination över den paranoia som har visat sig på denna sida av kammaren. Avdelningen för yttre åtgärder är utan tvekan en potentiellt viktig faktor för att främja samstämmigheten i EU:s förbindelser med övriga världen. Dessa förbindelser är ofta vittomspännande och komplexa, och har en betydande inverkan på världen utanför EU. Därför är det avgörande att denna verksamhet samordnas ordentligt för att se till att EU:s politik får det genomslag som den är avsedd att få. När avdelningen för yttre åtgärder väl har kommit igång med sin verksamhet kommer den definitivt att beröra EU:s hållning när det t.ex. gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, vilket redan har påpekats, främjandet av demokratifrågan, mänskliga rättigheter, kanaliserandet av bistånd, samt hanteringen av de mångsidiga utvecklingsfrågorna. I detta sammanhang är frågan om samstämmighet av central betydelse. Om olika parter i EU lägger olika vikt vid politiska frågor kommer inflytandet att dämpas och med stor sannolikhet få oavsedda konsekvenser. I detta sammanhang är följdriktigheten avgörande. Avdelningen för yttre åtgärder kommer mot bakgrund av detta att ha ett stort ansvar för samarbetet med de av EU:s övriga institutioner som har en yttre dimension. Givetvis kommer avdelningens effektivitet ovillkorligen att strukturera den höge representantens arbete, men på medellång sikt kommer arbetet att ge återklang inom EU:s samtliga institutioner. Det är en ömsesidig process. Ur detta perspektiv är det viktigt att avdelningen blir ansvarig inför den höge representanten, givetvis, men även mer allmänt inför själva parlamentet. När allt kommer omkring kommer avdelningen att företräda EU ur alla aspekter, och härav betoningen på ansvarighet, öppenhet och samstämmighet. Wolfgang Kreissl-Dörfler: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ett Europa, en röst! Vi har tagit ytterligare ett viktigt steg mot en gemensam utrikespolitik för medlemsstaterna. Det är mycket viktigt att man ser till att befattningen som hög representant innehas av en stark, oberoende och kompetent person och att han eller hon har det spelrum och den frihet som behövs för att utveckla och strukturera tjänsten enligt kraven och naturligtvis i enlighet med EU:s principer, inklusive respekten för grundläggande mänskliga rättigheter. Detta är något unikt. Det är avgörande att det görs på ett öppet sätt, att parlamentet har den funktion det ska ha och att budgeträttigheterna och budgetkontrollen fortfarande innehas av budgetmyndigheten. Emellertid är det också mycket viktigt att de nationella regeringarna en gång för alla värnar mindre om sina egenintressen och ger sitt fulla stöd till denna befattning med tillhörande uppgifter och inte ständigt blandar sig i närhelst de känner för det, vilket vi tyvärr är vana vid. Det måste också klargöras - och detta är mycket viktigt för oss - att utvecklingspolitiken bör vara fortsatt oberoende, eftersom dessa saker inte kan slås ihop hur som helst. Låt oss se den nya befattningen och den portfölj som vi har kämpat för under flera år som en framtida möjlighet och låt oss inte tala nedlåtande om denna och kritisera den redan från början. Ett Europa, en röst! Det är vår uppgift, och det är vad vi måste fokusera på. Varken mer eller mindre. Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Herr talman! Vad vill vi uppnå med den europeiska diplomattjänsten? Vi vill fastställa EU:s politiska prioriteringar för 2000-talet. Många länder och många människor utanför EU förväntar sig att EU ska spela en viktig roll för fredsbevarande och konfliktförebyggande insatser och, där detta inte fungerar, återställa freden och hjälpa till med att återuppbygga landet i fråga. Därför är det rimligt att inrätta en avdelning för fredsbevarande insatser. I förhandlingarna har dock vissa av medlemsstaternas företrädare i rådet trampat hårt på bromsen, inklusive företrädare för medlemsstater som i allmänhet ses som EU-vänliga. I bästa fall har de en fot på gaspedalen och en på bromsen. Det genererar mycket värme men inte mycket rörelse. Vi hoppas därför på framgångsrika förhandlingar om en riktigt stark europeisk avdelning för yttre åtgärder (EEAS), som kontrolleras av Europaparlamentet. EU-medborgarna vill att EU ska uppträda enat. Människor utanför EU förväntar sig detta. EEAS kommer inte att kunna uppnå detta på egen hand. Men avdelningen utgör ett steg i rätt riktning. Låt oss se till att den fungerar. Lorenzo Fontana: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Eftersom det ämne som diskuteras är så pass viktigt borde parlamentet ha fått mer tid för att förklara sin ståndpunkt för rådet. I stället pågick kommittéförfarandet bara några dagar, och nu för vi en debatt i parlamentet två dagar efter att bestämmelsen antagits i utskottet för konstitutionella frågor. Förslaget om att inrätta en diplomattjänst för EU är ett stort steg framåt jämfört med vad som i egentlig mening har stöd i fördragen. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som den beskrivs i betänkandet, förefaller också svår att förena med medlemsstaternas utrikesministerier. Vad ska hända med dessa ministerier? Kommer de att upplösas? Det verkar osannolikt. Vidare, hur kommer dessa ambassaders befogenheter, till exempel i fråga om viseringar, att passa ihop med det arbete som redan görs vid de nationella ambassaderna? Vem ska utse EU:s så kallade ambassadörer? Är det kommissionen, vilket verkar troligt, eller ska medlemsstaterna kunna utse sina egna? Tanken på att kalla de framtida företrädarna ”ambassadörer” är för övrigt provokativ, med tanke på att den europeiska konstitutionen, som gav stöd för en europeisk utrikesminister, inte har antagits. Vi kan inte låtsas som om den europeiska konstitutionen inte förkastades av fransmännen och nederländarna. Andrzej Grzyb: (PL) Herr talman! Vårt EU-projekt är naturligtvis unikt, och det har vi betonat många gånger. Lissabonfördragets ikraftträdande som jag hoppas kommer att uppnås på ett effektivt sätt kommer också att skapa nya institutioner. Till följd av dessa förändringar kommer man att inrätta den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, som främst ska se till att de yttre förbindelserna är både samstämmiga och effektiva. Som kommissionsledamot Benita Ferrero-Waldner har sagt kommer denna avdelning att vara en unik enhet. Men samtidigt bör man komma ihåg Elmar Broks uttalande om att de grundläggande principerna vid inrättandet av denna avdelning, utöver effektivitet, bör vara öppenhet och ett demokratiskt mandat. Effektiviteten bör säkras genom samförstånd om inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder, både bland institutionerna, och här är jag glad över rådets och kommissionens förklaringar, och genom inkluderandet av frågor som gäller utvecklingsbistånd, humanitärt bistånd, utvidgning och internationell handel. EU behöver också ha en stark röst när det till exempel gäller energipolitik och solidaritet. När det gäller öppenhet förväntar jag mig att man kommer att uppnå en balans vid inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Jag tänker inte bara på balansen mellan institutionerna utan också på den geografiska balansen i tillsättningen av tjänster vid den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Detta är något mycket viktigt som jag inte nog kan betona. Den nuvarande representationen uppfyller inte detta krav, om man till exempel tänker på generaldirektoratet Relex eller kommissionens delegationer utanför EU. Avdelningen bör inrättas enligt demokratiska normer, och jag förväntar mig att parlamentet, tillsammans med utskottet för utrikesfrågor, kommer att spela en betydelsefull roll här, både i inrättandeprocessen och senare vid utfrågningen av kandidater till tjänsterna som delegationschefer. När det gäller personalutbildning föreslås det att man ska inrätta en europeisk diplomathögskola. Det är ett viktigt projekt, men samtidigt vill jag betona att det faktiskt finns nationella center och dessutom många europeiska högskolor med erfarenhet av personalutbildning. Vi borde utnyttja denna erfarenhet. Jag tänker på Brygge, Natolin, Florens och Maastricht. Cristian Dan Preda: (FR) Herr talman! Jag välkomnar också inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder som ett steg i rätt riktning, som innebär en utveckling mot att göra EU mer konsekvent och effektivt på den internationella arenan. Jag tror också att inrättandet av denna avdelning kommer att lägga en viktig politisk dimension till det europeiska projektet och ge Europa en mer politisk framtoning. Jag vill också understryka behovet av konsekvens i avdelningens åtgärder när det gäller administrativa och budgetmässiga skyldigheter. På denna punkt är naturligtvis förbindelserna med kommissionen och parlamentet avgörande. Vad parlamentet beträffar tror jag också att denna avdelning måste samarbeta direkt och mycket nära med parlamentet för att ständigt hålla parlamentsledamöterna informerade om sina åtgärder och om utnämningarna till de viktigaste tjänsterna. Den höga representanten kommer också naturligtvis att vara en välkänd figur, men jag tror att de andra ledamöterna vid avdelningen också bör vara personer som inger stort förtroende. Jag vill också betona frågan om rekrytering. Som vissa av mina kolleger bland ledamöterna har sagt tror jag att det är viktigt med geografisk representativitet. En balans måste uppnås för de små länderna och för de nya medlemsstaterna. Slutligen vill jag kort nämna vikten av denna gemensamma europeiska kultur som naturligtvis skapas inom olika skolor och olika institutioner, men jag anser att ett konsekvent initiativ i frågan, som medför en struktur på EU-nivå, skulle vara en bra idé. Mário David: (PT) Herr talman! Det är viktigt att det främsta målet med inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är att konsolidera EU-institutionernas insatser, så att man ser till att det skapas en effektiv avdelning som kan uttrycka, formulera och genomföra ett europeiskt svar på dagens internationella utmaningar. Den bör också vara mer än summan av delarna; den bör innebära ett mervärde jämfört med medlemsstaternas och EU:s befintliga insatser. Mot denna bakgrund ser jag det som avgörande att det som gör EU speciellt - med andra ord gemenskapsmetoden - ska få en central plats i denna nya situation. Därför stöder jag till fullo Elmar Broks betänkande, som förespråkar och värnar om ett nära samarbete mellan kommissionen och den framtida avdelningen. Här vill jag påpeka två saker. För det första måste det finnas en nära samordning mellan kommissionens ordförande och den höga representanten, som också kommer att vara vice ordförande för kommissionen, för att se till att det hela är effektivt och fungerar smidigt. För det andra finns det ett behov av en allians mellan parlamentet och kommissionen för att motverka den förväntade mellanstatliga förskjutningen, som kan komma att minska avdelningens effektivitet. Parlamentet måste därför vara vaksamt och se till att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder blir ett kompetenscentrum som ger uttryck åt den bästa utrikespolitiska expertisen. William: (EN) Herr Preda! I ert anförande talade ni om en ”gemensam europeisk kultur”. Anser ni att Turkiets anslutning till EU är helt förenlig med den gemensamma europeiska kultur som ni åsyftade? Cristian Dan Preda: (RO) Jag talade i mitt anförande om en gemensam kultur ur ett diplomatiskt perspektiv, som del av en politisk kultur. Personligen anser jag att Turkiet i denna mening också är delaktigt i denna europeiska politiska kultur som inkluderar en fullständigt respektabel diplomatisk tradition. Tack för er fråga. Det borde jag ha tagit upp först av allt. Ingeborg Gräßle: (DE) Herr talman! Som ledamot av budgetkontrollutskottet är jag bekymrad över hur kommissionen och rådet utesluter Europaparlamentet när det gäller frågan om avdelningen för yttre åtgärder. Vi har inga handlingar, och vi är de enda som saknar handlingar, som inte har varit involverade och som tvingas acceptera det som har förhandlats fram. Det är kränkande! Vad jag har sett under denna debatt och i samband med de två företrädarnas uttalanden är att gemenskapsinstrumenten raseras. Vi kommer också se ett undantag från de instrument som involverar parlamentariska rättigheter, såsom budgetförordningen. Vi i Europaparlamentet måste vara uppmärksamma. Under debattens gång har jag inte fått något svar på frågan om vem som beslutar vad. Jag anser att det är en öppen fråga. Om våra budgeträttigheter och kontrollrättigheter och vårt medbeslutande i frågan inte respekteras tror jag också att det kommer att vara mycket svårt för oss att samarbeta med rådet och kommissionen under de närmaste åren. Richard Howitt: (EN) Herr talman! Jag vill stödja en stark europeisk avdelning för yttre åtgärder med geografiska kontor runtom i hela världen och ansvar för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken, som samlar rådets och kommissionens uppgifter inom planering, konfliktförebyggande åtgärder och krishantering. Men jag vill hålla med Cecilia Malmström om att detta inte påverkas negativt genom att man behåller ansvaret för handelsutveckling och utvidgning inom kommissionen. Därför har jag samarbetat med min kollega Roberto Gualtieri om en ändring av punkt 6 c, som stöder sammanförandet av planeringen och genomförandet av EU:s utvecklingspolitik. Kritikerna bör förstå att det finns problem med det befintliga systemet. En hög representant utan direkt ansvar mot oss i parlamentet, överlappning av uppgifter mellan rådet och kommissionen, sprittring mellan EU:s särskilda representant och kommissionens delegationschefer, försummande stundtals av de mänskliga rättigheterna för handelsintressen och geopolitiska intressen etc. Denna betydande reform av Lissabonfördraget måste omsättas i praktiken, och så ska ske. Slutligen förstår jag att Benita Ferrero-Waldner kan hålla sig för skratt efter inläggen från UK Independence Party och att hon inser att de brittiska ambassaderna inte är till salu. Ivo Vajgl: (SL) Herr talman! I dag ger vi EU grönt ljus att gå vidare med en stor landvinning i strävan att skapa en större och viktigare roll för sig självt i den globala utrikespolitiken. Jag vill gratulera Elmar Brok till ett utförligt och mycket innehållsrikt betänkande. Det är avgörande att den nya avdelningen kompletterar EU:s befintliga avdelningar, som kommer att fortsätta att finnas. Det är också viktigt att EU:s representationer runt om i världen inte dubbleras eller tredubblas. Det verkar finnas en påtaglig risk för detta. Slutligen vill jag tillägga att vi bör betona de konsulära tjänsternas roll inom dessa nya representationer. Små länder har inte så mycket pengar, och de har inte representationer över hela Europa och över hela världen. Därför har de stora förhoppningar på denna avdelning. Vi i Slovenien har haft goda erfarenheter av vårt samarbete med österrikiska diplomater. Herr kommissionsledamot! Vi skulle vilja att detta samarbete fortsätter att fungera som ett slags mall. Heidi Hautala: (FI) Herr talman, kommissionsledamot Ferrero-Waldner! Jag vill uppmärksamma er på att EU hela tiden har ett åtagande till de mänskliga rättigheterna. Naturligtvis inkluderar dessa också kvinnors rättigheter, såsom redan har nämnts här. Själv tror jag att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder definitivt kommer att öka våra möjligheter att beakta de mänskliga rättigheterna i alla våra åtgärder, även om detta inte kommer att ske automatiskt. Jag skulle vilja höra från er hur ni tänker se till att de mänskliga rättigheterna och jämställdhetssträvan integreras i denna kommande avdelning för yttre åtgärder. Jag ska ge er ett exempel. Som det är nu följer inte alla EU-delegationer de sju människorättsliga riktlinjer som vi har enats om. Nu har vi möjlighet, till exempel genom utbildningsprogram, att höja profilen för dessa viktiga frågor. I Elmar Broks betänkande nämns också utbildning. Jag skulle därför vara intresserad av att höra era synpunkter i dessa frågor. Zoltán Balczó: (HU) Herr talman! Den fråga som ställs här just nu, och vad vi egentligen talar om, är huruvida det kommer att bli ett superstatsinitiativ eller 27 länder med ett nära institutionellt samarbete, när vi följer den väg som stakats ut i Lissabonfördraget. Författningsdomstolar debatterar nu också denna fråga och vill fatta ett beslut. Före det första sammanträdet i Strasbourg hissades EU:s flagga och EU:s hymn spelades, i anslutning till en militärparad. Stater har hymner och flaggor; samarbeten har det inte. Här har vi fått höra om ambassadörer som vi skickar för att representera oss runtom i världen. Vi hör också om ett EU som uppträder enat. Vi ställer oss inte bakom detta. Vi föreställer oss en annorlunda väg för Europas framtid. Detta gör oss inte paranoida, vilket de som predikar om tolerans påstår. Vi vill fortfarande ha Europa. Det råkar bara vara ett annat Europa än vad majoriteten vill ha. Íñigo Méndez de Vigo: (EN) Herr talman! Eftersom talaren var så vänlig och gick med på att besvara en fråga ska jag ställa en. Real Madrid, som är en spansk fotbollsklubb, har en flagga och en hymn. Tror ni att det är en stat? (Skratt och applåder) Zoltán Balczó: (HU) Andra staters flaggor hissas vanligtvis inte i samband med militärparader, som i detta fall, samtidigt som man spelar en hymn. Om ni tror att EU fungerar som ett fotbollslag betyder det att ni har ert eget synsätt. EU bör inte vara en klubb av fanatiker som samlas kring en flagga, även om man kan vara en ivrig supporter. Det bör i stället vara ett lag som företräder olika synpunkter. Danuta Maria Hübner: (EN) Herr talman! Diskussionen om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder äger rum vid en tidpunkt när det finns ett brådskande behov av en långsiktig EU-strategi för arbetet med andra delar av världen, i en tid av kraftiga förändringar. Vi behöver djärva strategier, visioner och åtgärder, när nya globala maktfaktorer genomför en snabbare modernisering än Europa någonsin gjort och alltmer hävdar sina intressen. Vårt geopolitiska strategiska tänkande inom utrikespolitiken kan inte inskränkas till klimatförändringar och energitrygghet. En av de tre institutioner som i praktiken kommer att vara aktiva inom utrikespolitiken - rådets ordförande, kommissionens ordförande och den höga representanten - måste ha de geopolitiska strategiska befogenheter som den tilldelats och inte bara ägna sig åt kortsiktigt fixande av problem som dyker upp, vilket leder till en utrikespolitik som grundas på den minsta gemensamma nämnaren. Enligt min åsikt är den naturliga kandidaten för dessa strategiska befogenheter den höge representanten, som stöder sig på befogenheterna och expertisen inom den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Andrey Kovatchev: (BG) Inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och en bra start på dess verksamhet kommer att innebära en stor politisk framgång för EU på vägen mot målet att ha en verklig europeisk gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Detta skulle verkligen möjliggöra för EU att uppträda enat. Det kommer att bli möjligt att besvara den fråga som Henry Kissinger, enligt den kända anekdoten, ställde: ”Vem ska jag ringa, när jag vill ringa Europa?” Europas telefonnummer kommer att vara telefonnumret till unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Om man nu vill veta vad Europas ståndpunkt är behöver man ha 27 telefonnummer, ett för varje medlemsstat. För att denna avdelning ska kunna inleda sin verksamhet måste den framtida höga representanten naturligtvis överlämna sitt förslag om inrättandet av avdelningen till Europaparlamentet. Jag hoppas också att denna person kommer att beakta Elmar Broks betänkande och ha en jämlik och rättvis representation för alla medlemsstater, särskilt de nya medlemsstaterna. Krisztina Morvai: (EN) Herr talman! Det är verkligen intressant att höra vissa ledamöters stora irritation över att denna berömda princip om enat uppträdande och hela det rådande läget ifrågasätts. Jag uppmanar de EU-medborgare som valde oss att lyssna på denna konversation, med hjälp av den öppenhet som Internet erbjuder, och uttrycka sina synpunkter om allt som vi talar om. Jag ville dock ta upp en annan fråga. Under diskussionen drog jag mig till minnes Benita Ferrero-Waldners besök hos Israels regering under den hemska blodsutgjutelsen i Gazakriget. Jag kommer aldrig att glömma, fru kommissionsledamot, hur ni kramade och kysste de israeliska regeringsmedlemmarna vid denna fruktansvärda tidpunkt. Om denna resolution godkänns, hur kan jag vara säker på att ingen kommer krama och kyssa krigsförbrytare för min räkning? Elena Băsescu: (RO) Jag skulle först av allt vilja gratulera Elmar Brok för att ha utarbetat detta betänkande. Som föregående talare också sade är det tre årtionden sedan USA:s utrikesminister, Henry Kissinger, ställde frågan: ”Vem ska jag ringa, när jag vill ringa Europa?” Inrättandet av en befattning som hög representant och en avdelning för yttre åtgärder kommer att möjliggöra för EU att besvara denna fråga. I och med dessa befattningar bör den europeiska diplomatin kunna spela en mer aktiv och avgörande roll i försvaret av EU:s grundläggande intressen, som också omfattar energitryggheten. Jag välkomnar det faktum att den höga representanten och cheferna för de diplomatiska beskickningarna ska föra en kontinuerlig dialog med Europaparlamentet. När det gäller valet av personal för avdelningen för yttre åtgärder anser jag att man, utöver att de anställda måste ha utmärkt kunskap och förmåga, också bestämt måste värna om en lämplig och proportionell representation för medlemsstaterna. Piotr Borys: (PL) Herr talman! Också jag vill uttrycka mitt uppriktiga tack för detta lysande och sakliga betänkande. Tack vare inrättandet av en europeisk avdelning för yttre åtgärder kommer EU att kunna vara aktivt närvarande på den internationella arenan och vara tongivande i den internationella politiken. Detta är extremt viktigt. Naturligtvis håller vi alla med om att frågan om tjänsternas kvalitet främst är kommissionens och medlemsstaternas ansvar och att samarbete behövs mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen i denna fråga. Emellertid vill jag fråga kommissionsledamoten om hon på grundval av sin kontakt med Europaparlamentet ser någon praktisk möjlighet att använda sig av vårt arbete till exempel i form av ett aktivt samarbete inom interparlamentariska delegationer. Det finns många forum där den höga representanten och den europeiska avdelningen för yttre åtgärder skulle kunna samarbeta aktivt med parlamentet, bland annat med hjälp av delegationer. Görs det lämpliga förberedelser i detta avseende? Riikka Manner: (FI) Herr talman, fru kommissionsledamot! Jag vill för det första tacka föredraganden för ett utmärkt betänkande. Jag vill dock betona att vi, för att få den europeiska avdelningen för yttre åtgärder att fungera, också måste ta hänsyn till de små medlemsstaterna och varje lands särskilda förutsättningar på området utrikes frågor och säkerhetspolitik. Endast därigenom, och genom att ha denna debatt, kommer vi att kunna göra EEAS till en fungerande enhet. Det är viktigt att man i betänkandet också tog upp betydelsen av öppenhet och demokrati. Dessutom bör vi särskilt betona att frågorna om mjuk säkerhet är viktiga i samband med EEAS. EU inrättades på grundval av fred och stabilitet, och vi kan främja dessa globalt, särskilt genom humanitärt bistånd, utvecklingssamarbete, krishantering och internationell handel. Cecilia Malmström: Herr talman! Jag tyckte det var intressant att vissa ledamöter som talar sig varma för demokrati inte kan acceptera att Lissabonfördraget har antagits på demokratisk väg av 26 parlamentet och genom en folkomröstning. (Applåder) En mans underskrift saknas fortfarande, det medger jag, men jag känner mig mycket säker på att fördraget kommer att träda i kraft mycket snart och att vi kommer att inrätta avdelningen för yttre åtgärder. Det är positivt. Det har stöd i medlemsstaterna, i de nationella parlamenten och, om ni till exempel ser på Eurostats undersökningar, även av medborgarna runtom i EU. Detta beror på att de anser - liksom vi, liksom jag själv, liksom de flesta här - att det är viktigt att EU kan agera mer konsekvent och kraftfullt om vi ska främja våra värderingar och arbeta för fred och demokrati över hela världen. Vi bör naturligtvis undvika byråkrati och dubbelarbete, men, som Benita Ferrero-Waldner sade, vi inrättar ett nytt organ. Det är ett unikt organ, så vi måste komma fram till hur det ska utvecklas. Vad Coreper diskuterar i samarbete med rådet, kommissionen och ledamöter av Europaparlamentet - Elmar Brok med flera, och jag personligen har också haft flera diskussioner med Jerzy Buzek för att hålla parlamentet informerat - är den allmänna ramen och uppgifterna för den europeiska avdelningen för yttre åtgärder. Detta måste nu diskuteras politiskt, och det kommer att vara en uppgift för den höga representanten att senare utveckla detaljerna. Det kommer att ske i nära samarbete och dialog med Europaparlamentet. Det är jag helt övertygad om. Naturligtvis finns det fortfarande frågor som behöver lösas. Det viktiga är att den höga representanten har instrument för att genomföra sina uppgifter så effektivt som möjligt. Det innebär att han eller hon måste vara ansvarig för den administrativa budgeten för avdelningen för yttre åtgärder, men samtidigt också för tillsättningsmyndigheterna. Varje rättslig lösning som vi väljer - och det finns diskussioner som ännu väntar på att föras här - måste naturligtvis respektera alla befintliga budgetregler och garantera en tillräcklig ansvarsskyldighet. Rådet kanske inte instämmer i alla detaljer i Elmar Broks betänkande, men jag anser att det är ett mycket värdefullt bidrag till denna diskussion. Jag hoppas att det kommer att få ett brett stöd här i parlamentet. Jag skulle vilja tacka Elmar Brok för det arbete han har gjort och för debatten här i parlamentet. Benita Ferrero-Waldner: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag upprepar att det inte är vi som avgör om avdelningen för yttre åtgärder ska inrättas eller inte: Den inrättas redan i och med Lissabonfördraget. Som min kollega just sade, och jag är också säker på detta, kommer Lissabonfördraget att vara i kraft relativt snart. Jag ska nu kommentera några saker som har kommit upp i diskussionerna, och jag anser att dessa bör tas upp. För det första är vi från kommissionens sida fast beslutna att se till att EEAS blir en framgång. Den måste vara ett gemensamt projekt med fullständig delaktighet för alla EU-institutioner och medlemsstaterna redan från början. Utifrån min egen erfarenhet som kommissionsledamot med ansvar för yttre förbindelser anser jag att mycket kommer att göras annorlunda i framtiden. Jag ser behovet av att den höga representanten, som också är vice ordförande, har en viss grad av förvaltningsmässigt och budgetmässigt oberoende. Samtidigt är det tydligt att EEAS kommer att behöva mycket nära kopplingar till ett stort antal avdelningar inom kommissionen, och därför är det viktigt att vi samarbetar. Jag stöder parlamentets mål att se till att EEAS har öppna och ansvariga budgetrutiner. Det är också tydligt, så vi ser fram emot att arbeta mot rätt lösning i denna fråga. För det andra, enligt fördraget ska den politiska redovisningsskyldigheten inför Europaparlamentet främst ske genom kommissionens ordförande och den höga representanten/kommissionens vice ordförande och andra kommissionsledamöter. Vi välkomnar den tydliga signalen i Elmar Broks betänkande om att den höga representanten/kommissionens vice ordförande ska vara tillsättningsmyndighet för EEAS och högre personal inom delegationerna. I det nya systemet kommer delegationschefer och andra högt uppsatta inom EEAS att vara EU-tjänstemän enligt tjänsteföreskrifterna, underordnade bestämda tillsättningsförfaranden och krav på oberoende. Vi skulle ha betänkligheter om följderna av att välja ut en grupp för Europaparlamentets utfrågningar på detta sätt. Även om det bara var en fråga om utfrågningar för en mer politisk tjänst skulle samma resonemang gälla. Jag anser att detta definitivt inte är i linje med de rutiner som gäller i medlemsstaterna. Vi förstår dock att parlamentet har ett intresse av att ha ett utbyte på djupet, vare sig det är formellt eller informellt, med viktiga högre tjänstemän inom EEAS och delegationerna. Jag anser att detta skulle kunna ske efter att någon har tillsatts. Då bör de komma till parlamentet och diskutera saker med parlamentet. Jag har också med stort intresse och nöje noterat att frågan om mänskliga rättigheter och frågan om kvinnors rättigheter har tagits upp. Jag kan bara säga er att alla EU-institutioner verkar för att integrera jämställdhetsfrågorna. Detta kommer också att gälla EEAS, men tillsättningar måste också göras efter meriter. Meriter och jämställdhetsaspekten måste beaktas tillsammans. Jag vill snabbt kommentera den israeliska regeringen och min resa till Mellanöstern. Efter Gazakonflikten var det mycket viktigt att få till stånd en vapenvila. Jag försökte bidra till den första vapenvilan, och jag anser att det särskilt var mitt ingripande som gjorde det möjligt att öppna humanitära korridorer och fastställa tidsramar för att leverera humanitära hjälpsändningar vid denna mycket svåra och avgörande tidpunkt. När det slutligen gäller delegationerna är det som jag sade tidigare: de är redan öppna. De europeiska parlamentsdelegationer som ni nämnde är redan öppna så att kommissionsledamöter och rådsmedlemmar kan åka dit, men det beror också på tidsramen. Situationen bör vara densamma i framtiden. Elmar Brok: Herr talman, fru Malmström, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! De angrepp som har gjorts här på den gemensamma europeiska utrikes- och säkerhetspolitiken hör hemma i det förgångna. I opinionsundersökningar säger 70 procent av EU-medborgarna att de vill ha en starkare utrikes- och säkerhetspolitik eftersom de vet att det är det enda sättet att bevara freden i Europa och bevaka europeiska intressen över hela världen. Era uttalanden hör hemma i det förgångna. Det är den typen av uttalanden som har lett Europa in i krig, och vi vill att dessa upphör. Vi vill också att denna utrikespolitik ska stärka EU:s handlingsförmåga. Jag vill också uttryckligen säga att utrikespolitik inte är en uppgift för parlament. Den operativa utrikespolitiken måste falla inom den verkställande myndighetens ansvarsområde. Så är det i alla nationalstater. Detta innebär dock att parlament - och i detta fall Europaparlamentet - måste ha fullständiga kontrollrättigheter. Det måste tydliggöras hur detta berör budgeten, på vilka områden det finns en rätt till information och var det finns en verklig redovisningsskyldighet. Jag skulle vilja uppmana rådet och kommissionen att i sina handlingar inkludera mindre information om organisationsplaner och om vilka medlemmar av de nationella delegationerna som ska tillsättas på specifika befattningar. I stället måste de beskriva parlamentets rättigheter i dessa Coreper-handlingar och inte bara säga att parlamentets rättigheter måste upprätthållas, punkt slut. Jag tror att vissa åtgärder måste vidtas här. Dessutom anser jag att den höga representanten/kommissionens vice ordförande, som ännu inte har tillsatts, måste delta i utarbetandet av förslagen och inte får ställas inför ett färdigt resultat. Detta måste också tas i beaktande. Fru Malmström, det skulle inge stort förtroende om ni i framtiden refererar till den höga representanten som den höga representanten eller kommissionens vice ordförande. Då skulle vi alla tala om samma ämne, och det skulle vara bra för att klargöra att vi verkligen talar om samma sak. (Applåder) Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 22 oktober 2009. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Gabriele Albertini : Den text som vi ska rösta om i morgon är en utmärkt grund för de förhandlingar som ligger framför oss. Jag är tacksam mot Elmar Brok och mot Annemie Neyts-Uyttebroeck för det utmärkta arbete de har gjort trots den korta tid som stod till buds. Utifrån detta arbete kommer det utskott där jag är ordförande att kunna föra en konstruktiv men bestämd dialog med den framtida höga representanten och försvara gemenskapskaraktären hos den nya avdelningen för yttre åtgärder. Det budskap som vi vill förmedla till kommissionen och rådet är i grunden detta: Vi vill ha en avdelning som har omfattande befogenheter och som förverkligar våra ambitioner att göra EU till en global politisk aktör, och vi vill att detta grundas på samförstånd, det vill säga med deltagande och stöd från alla tre institutioner - parlamentet, kommissionen och rådet. Därför uppmanar jag kommissionen att vara modig i förhandlingarna och försvara gemenskapsmodellen, och jag uppmanar än en gång rådet att involvera Europaparlamentet och särskilt det utskott där jag är ordförande i förhandlingarna från första början, för att slutföra detta viktiga skede i skapandet av en verklig europeisk utrikespolitik. Cristian Silviu Buşoi : Inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är ett absolut måste för att öka effektiviteten i EU:s yttre åtgärder. Syftet med detta är att främja en mycket mer konsekvent utrikespolitik och höja EU:s profil på internationell nivå. Om dessa målsättningar uppnås beror dock på hur vi organiserar denna avdelning. Betänkandet innehåller några särskilt viktiga förslag. Vi behöver en organisation som är så strömlinjeformad som möjligt och som undviker allt dubbelarbete. Därför stöder jag sammanslagningen av kommissionens delegationer i tredjeländer, rådets sambandskontor och kontoren för EU:s särskilda representanter, samt inrättandet av ”EU-ambassader”. Förslaget om att dessa delegationer ska anta vissa konsulära uppgifter, såsom hantering av Schengenviseringar, är intressant ur effektivitetssynpunkt. Jag betonar behovet av normal personalutbildning så att avdelningen verkligen kan motsvara EU:s behov. Inrättandet av en europeisk diplomathögskola verkar vara en idealisk lösning för att ge diplomatisk personal utbildning som grundas på gemensamma normer för att garantera samstämmigheten inom EEAS. I framtiden skulle en europeisk diplomatisk karriär faktiskt kunna bli lika attraktiv som en diplomatisk karriär för en medlemsstat. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) Detta är ännu ett av de beklagansvärda dokument från Europaparlamentet som i ordets negativa bemärkelse försöker påverka hela EU:s arbetssätt, genom att utnyttja den rättskapacitet som det fått genom Lissabonfördraget, trots om detta ännu inte har trätt i kraft eftersom vi fortfarande väntar på att Tjeckien ska ratificera fördraget. Detta betänkande är ett uttryck för EU:s militaristiska karaktär. Syftet med betänkandet är att se till att utrikespolitiken tjänar de stora maktfaktorernas militära expansion i EU, genom att dra nytta av vad de skrivit in i Lissabonfördraget för att stärka sina beslutsbefogenheter, även om det finns medlemsstater som har avvikande synpunkter. Ett exempel är följande uttalande i betänkandet: ”De militära och civila krishanteringsenheterna måste vara ansvariga inför kommissionens vice ordförande/den höga representanten, även om den militära personalens kommando- och organisationsstruktur kan behöva skilja sig från den civila personalens. Att aktörerna inom EEAS kan utbyta underrättelseanalyser med varandra är helt avgörande för att de ska kunna bistå den höga representanten i arbetet med att fullgöra uppdraget att föra en samstämd, konsekvent och effektiv utrikespolitik för EU.” Anneli Jäätteenmäki : skriftlig. - (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Förra våren antog Europaparlamentet Jean-Luc Dehaenes betänkande om Lissabonfördragets inverkan på utvecklingen av Europeiska unionens institutionella jämvikt. I detta betänkande begärde parlamentet att man vid framtida tillsättningar av topptjänster inom EU också ska ta hänsyn till jämställdhetsaspekten. Nu, bara några månader senare, intar Europaparlamentet en ännu stramare hållning för genomförandet av jämställdhet. Parlamentets ståndpunkt i jämställdhetsfrågan är därmed tydlig. Europeiska kommissionens vice ordförande, Margot Wallström, har varit aktiv i jämställdhetsfrågorna. José Manuel Barroso, kommissionens omvalda ordförande, har också lovat att beakta jämställdhetsaspekten när han sätter samman den nya kommissionen. Medlemsstaterna har emellertid en central ställning i sammanhanget. Jag är övertygad om att vi kommer att hitta lämpliga kommissionskandidater i EU-medlemsstaterna, både män och kvinnor. Tack. Andreas Mölzer : skriftlig. - (DE) Lissabonfördraget kom med löften om en stor mängd förändringar. EU skulle bli mer lyhört och mer demokratiskt, Europaparlamentet skulle ha större medbeslutandebefogenheter och medborgarna skulle få sin EU-folkomröstning. Emellertid är det så att medlemsstaterna faktiskt utsätts för press genom hotet om att kommissionsledamöter ska tas bort. Nu är det rätt tid för EU att visa sin goda vilja och slutligen fråga folket om Turkiets anslutning. Det verkar dock som om folkomröstningar hålls bara för att förbigås. Det är också svårt att komma fram till hur EU ska bli mer lyhört om de nya tjänsternas ansvarsområden bara beskrivs i fördraget. Konflikter är lika oundvikliga på detta område som de är inom den nya avdelningen för yttre åtgärder vars rätt till tillgång ännu inte har tydliggjorts. Vår extraordinära budget blir allt dyrare och omfattar ett allt tätare nätverk av EU-byråer som oundvikligen involverar dubbelarbete och överlappande befogenheter. Därför är det viktigt att upprätthålla balansen så att det nya systemet å ena sidan inte leder till dubbelarbete men gör det möjligt att utnyttja synergier, och så att den parlamentariska kontrollen å andra sidan inte kan kringgås, medlemsstaterna inte kan blockeras och nationella befogenheter förblir oförändrade. Förutom allt detta måste det nya organet ha nödvändiga befogenheter för att kunna utföra sina uppgifter och arbeta effektivt med EU:s strategiska partner. Czesław Adam Siekierski : Mina damer och herrar! Inrättandet av den europeiska avdelningen för yttre åtgärder är ett exceptionellt projekt som särskilt förtjänar att stödjas. Den är avsedd att stödja EU:s höga representant. Men samtidigt måste vi komma ihåg att säkra en tillräcklig kvalifikationsnivå samt dess institutionellt och nationellt representativa karaktär. Rekrytering av personer till avdelningen bör göras med särskild tonvikt på att upprätthålla principerna om öppenhet och jämställdhet. Det bör också noteras att den europeiska avdelningen för yttre åtgärder kommer att öka möjligheten att få diplomatisk hjälp, eftersom alla EU-medborgare kommer att kunna ansöka om detta. Detta är en konkret utvidgning av den aktuella möjligheten att ansöka om stöd från en annan medlemsstats utrikesförvaltning, om ursprungsmedlemsstaten saknar ett diplomatiskt eller konsulärt kontor i ett visst land. Den europeiska avdelningen för yttre åtgärder bör också medföra ett mervärde på grund av synergin mellan dess tre grundläggande komponenter - avdelningar som har sitt ursprung i den aktuella Europeiska kommissionen, rådet och medlemsstaterna. Enligt min åsikt bör EEAS rekrytera kandidater från alla tre källor. Detta kommer att säkra dess professionalism, effektivitet och unika karaktär. Effektiviteten kommer också att uppnås genom det stora antal EU-representationer som kommer att bli resultatet av omorganisationen av kommissionens nuvarande representationer. När det gäller Andrzej Grzybs anförande håller jag med honom om att inrättandet av en europeisk diplomathögskola skulle kunna onödiggöras genom att man utnyttjar nationella och regionala centrum som redan är kända i Europa för yrkesutbildning till blivande diplomater.

sv

Avbrytande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 17.00.)

sv

Situationen i Tchad (debatt) Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Tchad. Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) Som ni redan vet har situationen i Tchad försämrats under de senaste veckorna. I början av februari ryckte de tchadiska rebellerna fram mot huvudstaden N'Djamena och tog större delen av den. Några dagar senare drog de sig tillbaka. Närmare bestämt drevs de österut mot gränsen mellan Tchad och Sudan. Rebellgruppers attacker mot Tchads regering i början av februari inledde inte bara en pyrande inrikespolitisk kris, utan avslöjade också krisens regionala dimension. Med andra ord kom rebellerna från Darfur och fick hjälp av Sudan. Detta är anledningen till att vi under diskussionen om situationen i Tchad måste beakta två sammanhängande aspekter: den inrikespolitiska aspekten och den regionala aspekten. När Europeiska rådet i februari fördömde de tchadiska rebellernas attacker mot Tchads regering vädjade det å ena sidan om en politisk dialog mellan regeringen, oppositionen och rebellerna, medan det å andra sidan betonade det brådskande behovet av en politisk dialog mellan Tchads och Sudans regeringar. Vi anser att regeringarna i Tchad och Sudan bör utsättas för större påtryckningar så att de uppfyller de skyldigheter som de åtagit sig i flera överenskommelser. Rådet vädjade omedelbart till båda regeringarna att sluta stödja och leverera till väpnade grupper och att förbättra de ömsesidiga förbindelserna. När det gäller den inrikespolitiska situationen i Tchad är en politisk lösning på konflikten det enda sättet att uppnå fred och stabilitet i landet. Den politiska processen med deltagande, som ingick i den överenskommelse som nåddes i augusti 2007 mellan Tchads styrande parti och partierna i den legitima oppositionen, måste fortsätta. I detta sammanhang stöder EU Afrikanska unionens (AU) insatser för en fredlig lösning på konflikten. EU ansluter sig till Afrikanska unionens och FN:s entydiga fördömande av rebellattackerna. Vi delar deras oro när det gäller risken för att konflikten sprids ytterligare. Vi är också bekymrade över försämringen av den humanitära situationen. Den ständigt tilltagande fiendskapen har fördjupat den humanitära tragedin och ökat det redan mycket stora antalet flyktingar och fördrivna personer. Fler än 160 personer har dött i striderna och omkring 1 000 har skadats. Flera tiotusentals flyktingar har flytt till angränsande Kamerun och Nigeria. Samtidigt, eftersom det finns omkring 250 000 Darfurflyktingar i Tchad, är den humanitära situationen mycket allvarlig och det är mycket viktigt att EU-insatsen EUFOR Tchad/RCA genomförs fullt ut. För tillfället har säkerhetssituationen i huvudstaden N'Djamena och i större delen av landet, förutom i östra delen, lugnat sig och håller på att återgå till det normala efter de senaste striderna. Det undantagstillstånd som utfärdades den 15 februari och som var avsett att gälla i fjorton dagar har dock förlängts till i mitten av denna månad. Detta har föranlett EU att uttrycka sin oro över begränsningen av friheten för civila och för medier i Tchad. Åtgärderna i samband med genomförandet av EUFOR-uppdraget återupptogs efter ett tillfälligt uppehåll. Operationens befälhavare, general Pat Nash, drog slutsatsen att han tillfälligt skulle stoppa åtgärderna efter rebellattackerna för att möjliggöra en utvärdering av den nya politiska och säkerhetsmässiga situationen. Genomförandet återupptogs utan att operationens allmänna tidsram påverkades, och den ursprungliga operativa kapaciteten bör ändå vara uppnådd i mitten av mars. Den alarmerande situationen i regionen gjorde det ännu tydligare hur viktiga EUFOR-uppdraget och FN-uppdraget är. EUFOR-uppdraget vittnar om EU:s åtagande att bidra till en stabilisering av regionen. Två saker krävs för att nå de uppställda målen: vi behöver brådskande säkerhet som garanteras av militär och de stridande parterna måste vara beredda att inleda en dialog och förhandlingar. Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! När jag återvände från uppdraget i Tchad den 20-22 januari 2008 hade jag redan förklarat att Tchad måste vara en prioriterad fråga för EU. Kuppförsöket i början av februari av beväpnade rebellrörelser och de händelser som följde på detta har stärkt denna övertygelse. Jag är fortfarande övertygad om att varaktig stabilitet i Tchad kräver en politisk öppning för alla landets inrikespolitiska komponenter. Detta är den uppgift som kommissionen tog sig an förra året genom att underlätta och stödja den politiska dialogen, vilket som ni vet ledde till den interna överenskommelsen i Tchad den 13 augusti 2007. Jag anser bestämt att bara denna dialog kan skapa det politiska perspektiv som krävs för att garantera stabiliteten i Tchad och konsolidera demokratin. Den måste resultera i en tillförlitlig folkräkning och en översyn av valsystemet som leder till fria och öppna val under 2009. Jag framförde detta budskap med ett visst eftertryck till president Idriss Déby. Denna process har redan inletts genom övervakningskommittén. Den senaste tidens händelser i N'Djamena innebar motgångar för processen. Trots att det förekom ett kuppförsök mot regeringen är det utomrättsliga gripandet av ett antal oppositionsledare, civila och personer som arbetar inom medierna verkligen beklagansvärt och helt oacceptabelt. Som medlare och observatör av genomförandet av den interna politiska överenskommelsen i Tchad den 13 augusti var jag vid mitt senaste besök i Tchad den 27 februari den förste att uttrycka min oro i frågan till president Idriss Déby. Under uppdraget uppmanade jag president Idriss Déby och de politiska företrädarna för presidentmajoriteten och den demokratiska oppositionen, det vill säga alla ansvariga politiker i Tchad, att på nytt inleda en dynamisk politisk dialog genom att återupprätta förtroendet bland de olika partierna. Detta kräver åtaganden från alla de berörda politiska aktörerna, naturligtvis även president Idriss Déby, som bekräftade sin önskan att fortsätta vara en garant för genomförandet av denna politiska överenskommelse. Jag var säker på att det undantagstillstånd som utfärdades i mitten av februari skulle upphöra enligt de villkor som fastställts i konstitutionen, det vill säga i mitten av mars. Vid samma tillfälle begärde vi att Lol Mahamat Choua, ordförande för samordningen av politiska partier för konstitutionens försvar, skulle släppas vilket beviljades av president Idriss Déby. Bernard Kouchner och jag bad om ett möte med honom. Vi träffade honom personligen och han släpptes dagen därpå. Jag är särskild glad över att höra att Ngarlejy Yorongar är i Strasbourg just nu och kanske har träffat några av er, men jag är naturligtvis fortfarande orolig över vad som har hänt med Ibni Oumar Mahamat Saleh, som fortfarande saknas. Av denna anledning begärde vi, med framgång, att president Idriss Déby skulle inrätta en utvidgad undersökningskommitté med ett betydande internationellt deltagande, inklusive företrädare för EU, OIF och Afrikanska unionen. Denna kommitté måste sprida ljus över gripandena och försvinnandena. Detta kommer att vara ett viktigt första steg för att återupprätta förtroendet och säkra en återgång till det normala i Tchad. Samma budskap sändes också till medlemmar av oppositionen. Lösningen ligger i ett gemensamt ansvar från regeringens sida, presidentmajoriteten och oppositionen. Jag vill avsluta med en kort redogörelse för det regionala sammanhanget. Kuppförsöket i Tchad var i stor utsträckning en direkt konsekvens av de försämrade förbindelserna mellan Tchad och Sudan. Det är ytterst svårt att bortse från det inflytande som myndigheterna i Khartoum hade på kuppförsöket. Det är därför mycket viktigt att förhindra att situationerna i Darfur och i Tchad påverkar varandra negativt. Jag välkomnar optimistiskt de regionala initiativen till medling mellan Tchad och Sudan, som nu genomförs av regionala stats- och regeringschefer, särskilt president Abdoulaye Wade. Den aktuella situationen visar, om ytterligare bevis skulle behövas, att europeiska militära och civila styrkor brådskande och snabbt måste sättas in. Jag vill nu nämna uppdraget Minurcat i enlighet med FN:s resolution 1778 från 2007. Denna militära operations existensberättigande har aldrig framgått så klart som nu. Hundratusentals civila tvingas leva under oerhört sårbara förhållanden i östra Tchad, i otålig väntan på genomförandet av EUFOR. Kommissionen kommer att fortsätta mobilisera alla politiska instrument för humanitärt stöd och samarbete för att bemöta situationen i Tchad. Jag väntar på resultaten från den medling som letts av president Abdoulaye Wade för att bestämma eller åtminstone närmare precisera när jag kommer att återvända, inte bara till Tchad, utan även till Khartoum. Det är avgörande att vi genomför medling och försoningsarbete mellan N'Djamena och Khartoum, eftersom det spända samspelet till följd av det fullständiga sammanbrottet i förbindelserna mellan Tchad och Sudan är högst påtagligt. Colm Burke: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag är glad över att denna debatt har behållits på den här veckans föredragningslista för plenarsammanträdena. Situationen i Tchad kräver brådskande uppmärksamhet, inte bara från EU, utan även från världssamfundet. Senare denna vecka kommer ett toppmöte att äga rum mellan Tchad och Sudan i Dakar, där Senegals president kommer att göra sitt yttersta för att åstadkomma en gemensam grund för en fredsuppgörelse mellan president Idriss Déby och president Omar al-Bashir. FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon planerar också att vara närvarande vid dessa samtal i Dakar, eftersom den humanitära krisen i denna region är en av hans mest prioriterade frågor. Dessa aktuella händelser understryker betydelsen av parlamentets debatt, som lägligt hålls denna eftermiddag, och jag uppmanar alla berörda ledare att göra största möjliga ansträngningar för att återuppta en omfattande politisk försoningsprocess. EU måste också ta omfattande diplomatiska steg för att stödja den senaste utvecklingen. Precis innan denna debatt sammanträffade flera av mina kolleger bland parlamentsledamöterna och jag själv med den tchadiska ledaren och oppositionsledamoten i parlamentet Ngarlejy Yorongar, som saknades efter rebelloffensiven i början av februari. Han greps av statliga säkerhetsstyrkor den 3 februari i Tchad, men lyckades fly till Kamerun innan han erbjöds asyl i Frankrike. Hans kollega Mahamat Saleh, som också är oppositionspolitiker, saknas fortfarande. De aktuella tillslagen mot politiska motståndare och människorättsförsvarare i Tchad måste upphöra. EU:s fredsbevarande uppdrag har tyvärr krävt sitt första dödsoffer, efter att en fransk fredssoldat av misstag gått in på sudanesiskt territorium. Hans begravning äger rum i dag. Karl von Wogau från vår grupp, som är ordförande för Europaparlamentets utskott för säkerhet och försvar, kommer att närvara. Jag uttrycker PPE-DE-gruppens deltagande till denne mans familj och vänner. Enligt min åsikt, och på grund av den aktuella humanitära och säkerhetsmässiga situationen, har EU:s fredsbevarande uppdrag blivit oumbärligt. FN och EU har ett ansvar för att skydda sårbara civila och en skyldighet att tillhandahålla humanitärt stöd samt garantera de humanitära hjälparbetarnas säkerhet. Jag är stolt över att irländska trupper deltar i detta uppdrag och fortsätter sina respektive insatser. Slutligen välkomnar jag Rysslands åtagande att tillhandahålla helikoptrar för detta uppdrag. Denna utrustning kommer att utgöra en nödvändig förstärkning av denna viktiga EU-insats. Alain Hutchinson: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Under många månader har vi nu hört oss för om och mycket noga följt EU:s initiativ för det brådskande genomförandet av EUFOR-insatsen i Tchad och Centralafrikanska republiken. Det är naturligtvis nödvändigt att denna europeiska övergångsstyrka är operativ. Varför är den nödvändig? Jag anser att det är en bra idé att upprepa detta: den är nödvändig för att skydda civila flyktingar och fördrivna personer, för att det humanitära biståndet ska kunna komma fram, och för att garantera ett humanitärt utrymme som systematiskt har åsidosatts av de krigförande parterna. De europeiska socialdemokraterna vill tydliggöra att en lösning för att skapa varaktig fred i Tchad emellertid inte kommer att vara rent militär, utan också en politisk lösning. På det politiska planet har civilsamhället i Tchad framfört ett antal specifika alternativ till att lösa krisen, som grundas på omfattande dialog med alla aktörer, inklusive ledarna för beväpnade grupper, utan vilkas medverkan inget kan uppnås. Vi kan nu undra om EU har tagit hänsyn till förslagen, och kommissionsledamotens anförande ger positiva signaler om detta. Men ibland får vi intrycket, liksom även civilsamhället, att EU fortsätter att blint lita på president Idriss Débys förmodade förmåga att lösa krisen. Det blir dock tydligare för var dag att president Idriss Déby på egen hand aldrig kommer att kunna skapa den fred som vi förväntar oss i Tchad. Därför välkomnar vi de uttalanden som har gjorts för kommissionens räkning. Vi hoppas att kommissionen kommer att fortsätta ge prov på politiskt mod och djärvhet i denna fråga. Philippe Morillon: för ALDE-gruppen. - (FR) Herr talman! Som Colm Burke just sa fick i dag stabssergeant Gilles Polin militära hedersbetydelser efter att han dödats i Sudan under den lovvärda och ytterst svåra EUFOR-insatsen i Tchad och Centralafrikanska republiken. Jag ansluter mig gärna till hans vapenbröders hyllning till honom, som skedde i närvaro av några av de mest framstående nationella och europeiska auktoriteterna, särskilt vår höga representant Javier Solana och vår kollega Karl von Wogau. Under flera år har parlamentet oavlåtligt uppmanat EU att ta sitt ansvar för att skydda offren för de blodiga striderna i Darfur och omgivande regioner. Parlamentet har i detta sammanhang beklagat de ständiga politiska hindren för utplaceringen av en internationell styrka i detta syfte. Parlamentet välkomnade även antagandet, som kommissionsledamoten påpekade, av FN:s säkerhetsråds resolution 1778 för insättandet av en militär operation i Tchad och Centralafrikanska republiken som uppbackning till FN:s uppdrag Minurcat och en tchadisk polisstyrka. Det är ingen idé att säga något nu om de många svårigheterna i samband med genomförandet av den internationella styrkan, vilket skulle ha skett i november 2007 men som kunde inledas först i slutet av januari, och som inte kommer att slutföras förrän i maj i år enligt det nuvarande schemat. Rådsordföranden nämnde i vilken utsträckning rebellstyrkornas agerande i N'Djamena har fördröjt uppdraget, men man måste även nämna EU:s brist på medel för att hantera denna typ av uppdrag, särskilt när det gäller logistik och helikoptrar. Jag välkomnar gårdagens meddelande om att Ryssland avser att tillhandahålla nödvändiga medel till EU för att stödja trupperna på plats i denna typ av terräng. Ni kanske skulle kunna kasta lite mer ljus över dessa nyheter, herr rådsordförande? Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka rådets ordförande och kommissionsledamoten för deras uppdatering av den aktuella situationen i Tchad, och som mina kolleger Colm Burke och Philippe Morillon vill jag framföra min hyllning och uttrycka mitt deltagande till familjen till den franska fredssoldat som nyligen dog i tjänsten. En av de obehagliga saker som vi ställs inför när vi diskuterar och bedömer situationen i Tchad, och i denna del av Afrika i allmänhet, är den fortsatta instabiliteten, inte bara i själva Tchad utan även i Sudan, i Darfurregionen och i Centralafrikanska republiken, som har flera aspekter, särskilt den yttre, gränsöverskridande påverkan som förekommer där. Av denna anledning är det så svårt att hitta en gemensam grund för att nå fram till lösningar. Det är lätt att säga att vi ska inkludera civilsamhället, men civilsamhället ges inte möjlighet att resa sig och visa vad det egentligen vill, eftersom olika rebellstyrkor eller oppositionsstyrkor är närvarande. Därför fokuserar vi nu genom EUFOR-mekanismen inte bara på stabilitet och skydd av de flyktingar från Sudan som har kommit till Tchad - över en kvarts miljon, varav nästan 10 000 kommit under den senaste månaden - och även flyktingar från Centralafrikanska republiken, utan försöker se till att demokratin och demokratiseringen av problemet också står i förgrunden. Därför gratulerar jag kommissionsledamot Louis Michel till det arbete han har gjort med den - och jag använder ordet med förbehåll - ”legitima” regeringen i Tchad och i andra områden för att uppmana dem att agera korrekt. Tyvärr har jag inte samma förtroende för att undersökningen om de saknade är oberoende. Denna undersökning kommer att ske under tchadiska myndigheters överinseende, men med deltagande från EU kan en oberoende undersökning förhoppningsvis främjas. Min sista punkt är att våra trupper nu sätts in, tack vare hjälp från Ryssland och andra länder. Förra veckan talade jag med generallöjtnanten och operationschefen Pat Nash, som informerade mig om att det för närvarande finns 700 trupper på plats - av vilka 56 är irländska - och hela styrkan kommer att vara på plats före regnperioden, förhoppningsvis i början av maj. Det åligger nu oss i parlamentet att ge vårt stöd till denna fortsatta fredsbevarande styrka genom våra politiska åtgärder, genom våra ord, men främst genom att se till att de också har tillräckliga resurser för att utföra sin uppgift. Marie-Hélène Aubert: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Herr talman! Situationen för de mänskliga rättigheterna och för civilbefolkningen är fortfarande kritisk i Tchad, och inget initiativ till politisk dialog har någon chans att lyckas om vi inte först får ett klart svar på vad som hänt de oppositionsmedlemmar som arresterades den 3 februari, och om man inte lyckas få slut på det ständiga våldet, som pågår just nu, mot dem som Idriss Déby brutalt ser som motståndare som ska undanröjas. Herr kommissionsledamot! Därför är det avgörande att ni fortsätter att utöva påtryckningar för att tvinga Idriss Déby att tala om särskilt var Ibni Mahamat Saleh befinner sig och vad som har hänt med honom, och släppa honom om han ännu är i livet. Jag vill ta detta tillfälle i akt för att välkomna och uttrycka min solidaritet med hans son, som i dag är närvarande på åhörarläktaren, och den parlamentariska företrädaren, Ngarlejy Yorongar, som har kommit för att tala med oss om sitt lands situation och framtid. Den tchadiska diasporan, som är mycket närvarande i Strasbourg i dag, lyssnar uppmärksamt på er och förlitar sig på er för att åstadkomma en deltagande dialog som inte utesluter några politiska aktörer i Tchad. På dessa villkor är utsikterna till fred och en demokratisk process möjliga, i samarbete med alla parter, och under dessa villkor kan EUFOR slutligen sättas in under de bästa förutsättningarna. På så sätt kan man undanröja den tvetydighet och osäkerhet som uppstått till följd av den senaste tidens händelser. EU:s roll måste göras mycket tydlig i förhållande till Frankrikes roll i regionen, som uppenbarligen har gjort det möjligt för Idriss Déby att behålla makten, även om den franske presidenten nu för ett öppnare resonemang och efterlyser förändringar av tidigare politik. Herr kommissionsledamot, ni måste utnyttja era stora möjligheter att utöva påtryckningar för att åstadkomma verkliga garantier och skydd för alla demokrater i Tchad, och inta en mer krävande hållning gentemot president Idriss Déby, som för närvarande bara försöker vinna tid och hålla skenet uppe. Tobias Pflüger: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman! EU har genomfört en EUFOR-insats i Tchad och en EUFOR-soldat har redan dödats. Det var precis vad vi var oroliga för. Det påstås att de franska elittrupperna oavsiktligt gick över gränsen och in i Sudan. Finns det någon mening alls med denna EUFOR-insats? Vi säger nej! Dessa trupper kan omöjligt vara neutrala. Majoriteten av EUFOR-trupperna kommer från Frankrike, och Frankrike har ett militärt avtal med Idriss Déby - som tog makten genom en militärkupp - och har hjälpt honom genom att leverera vapen och säkra flygplatsen mot rebellattacken. Rebellattacken inleddes strax innan starten på EUFOR-insatsen. Med andra ord, insatsen trappade upp konflikten och har därför motverkat sitt syfte. Idriss Déby utnyttjade situationen efter rebellattacken för att underkuva den demokratiska oppositionen. EU har dragits in i denna härva. Vi uppmanar er att dra tillbaka EUFOR-trupperna! Frankrike - och därför indirekt också EU - har ett nära samarbete med Tchads militära härskare, Idriss Déby. Den demokratiska oppositionen i Tchad kräver större påtryckningar från civilsamhället på regeringen. Detta bör vara vår hållning, och inte en ytterligare militarisering av konflikten. Maria Martens: (NL) Jag skulle vilja tacka kommissionen och rådet för dessa uttalanden. Jag anser att de är mycket värdefulla. Centralafrika domineras av världens största människorättsliga katastrof, som bara fortsätter att växa. Såsom redan har sagts har tusentals flyktingar flytt från Darfur till Tchad, men eftersom våldet fortsätter i Tchad flyr människor nu också till Kamerun, Nigeria och Centralafrikanska republiken. Sudanesisk militär och fredsbevarande aktörer stöder i stor utsträckning de kraftigt beväpnade tchadiska rebellerna i gränsområdet mellan Darfur och Tchad, och förutom den sudanesiska regeringen får de också stöd från arabisk milis i Darfur. Detta orsakar det massiva flödet av flyktingar. Vi kan inte fortsätta att avvakta. Vi måste göra allt vi kan för att bryta dödläget i Sudan och Tchad och stabilisera detta konfliktområde, både genom politisk dialog och genom att ge stöd och skydd till medborgarna och hjälporganisationerna. Det är bra att EU har beslutat om ett gemensamt fredsuppdrag till Tchad med syftet att skydda landets medborgare och garantera humanitärt bistånd. General Henri Bentegeat, ordförande för EU:s militära kommitté, har rapporterat att utrustningen utgör ett problem. Kan rådet ange med vilka länder det fortfarande förhandlar om eventuella bidrag? Miljontals människor har under flera år levt i denna farliga situation utan att det har skett någon betydande förändring. Vi får inte misslyckas. Min fråga till kommissionen och rådet är om det finns något mer att säga om insatserna för att göra detta till ett toppmodernt och operativt uppdrag. Thijs Berman: (NL) En snabb tillgång till neutrala EUFOR-trupper och utrustning i Tchad är nödvändig för säkerheten för flyktingar och bosatta och för stabiliteten i regionen. Om EU vill bidra effektivt till detta måste medlemsstaterna, inklusive Nederländerna, uppfylla sina löften så att EUFOR så snabbt som möjligt kan sättas in fullt ut. Medlemsstaterna får inte genom sin långsamma reaktion orsaka onödiga förseningar av utplaceringen av trupper och leveranserna av utrustning och EUFOR:s engagemang. Helikoptrar behöver också levereras från Ryssland, så att de åtminstone inte kan fortsätta att härja i Tjetjenien. Emellertid är inte bara den humanitära situationen i riskzonen, utan stabiliteten i hela regionen. Gränskonflikten mellan Tchad och Sudan förvärrar läget. Fredsförhandlingarna mellan presidenterna i Tchad och Sudan, genom Senegals president Abdoelaye Wade, kan vara ett steg i rätt riktning. EU måste stödja detta, på samma sätt som EU finns med i bakgrunden i Kenya, med starkt stöd från Kofi Annan. Louis Michel har med rätta konstaterat att en politisk dialog måste föras mellan alla aktörer. EU måste dock kämpa mycket hårdare för ett frisläppande av de oppositionsledare och människorättsaktivister som har försvunnit. Annars blir en dialog omöjlig. Precis som i Kenya i januari fungerar det inte att fortsätta som vanligt. Frihet och dialog måste vara villkor för att biståndet till Tchad ska fortsätta. Jens Holm: Herr talman! Konflikten i Tchad kan inte ses separat i förhållande till den i sudanska Darfur. Det är tämligen uppenbart att Tchads regering stöder rebeller i Darfur. Den tchadiska oppositionen meddelar att darfuriska rebeller strider sida vid sida med den tchadiska regeringsarmén mot tchadiska rebeller. Mitt land Sverige stöder EUFOR-styrkan med några hundra soldater. Syftet är att garantera civilbefolkningen säkerhet, men tyvärr finns det mycket som talar för att styrkan håller på att användas som en bricka i det interna spelet i Tchad. Tchads president Idris Deby har i ett uttalande begärt att EUFOR-styrkan ska inta östra Tchad snarast möjligt. Deby vill uppenbarligen använda EUFOR-styrkan för att skydda sin egen regims fortlevnad. En fråga till kommissionen och rådet: Hur kan ni garantera att EUFOR-styrkan agerar helt oberoende från sådana påtryckningar? Vad anser ni om Debys regerings samarbete med rebellerna i Darfur? Har jag fel? Överbevisa mig i så fall! När det gäller fångarna från den civila oppositionen i Tchad är det bra att det skett vissa frigivningar, men mycket mer måste göras. Vad gör EU för att alla politiska fångar omedelbart ska friges? Geoffrey Van Orden: (EN) Herr talman! Jag har från första början uttryckt mina allvarliga reservationer om operationen i Tchad. EU bör inte blanda sig i militära frågor. I alla händelser kräver situationen i Darfur och angränsande områden i Tchad och Centralafrikanska republiken en genomtänkt och sammanhängande politik, som är politiskt driven, som skulle inkludera införandet av en flygförbudszon - en uppgift som bara en organisation som Nato är kompetent att genomföra. Vad vi nu ser är en ogenomtänkt, politiskt konstlad operation, som i stor utsträckning eftersträvar franska mål, med EU i släptåg. Det är motbjudande att en sådan riskabel operation inleddes utan en ordentlig bedömning av hotet och utan att avgörande utrustningskapacitet först tillhandahållits. Jag tänker särskilt på bristen på helikoptrar. Ingen europeisk allierad var villig att erbjuda dessa. Nu, i efterhand, säger man oss att Ryssland kommer att tillhandahålla helikoptrar - inte bara det, utan Ryssland vill också delta i uppdraget. Vad säger detta om EU:s motiv? EU är desperat att pussla ihop denna riskabla allians, så länge som den inte inbegriper amerikanerna. Detta visar verkligheten bakom dessa åtgärder. Jag kan inte föreställa mig ett sämre betyg för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. Bogusław Sonik: (PL) Herr talman! En viktig del i vårt uppdrag i Tchad bör vara en bred politisk insats för att medla mellan de båda stridande parterna. Om det inte nås en överenskommelse mellan regeringarna i Khartoum och N'Djamena kan uppdraget visa sig vara verkningslöst och eventuella resultat snabbt raseras. Därför är det viktigt för oss att delta i en omfattande medlingsinsats tillsammans med internationella institutioner för att uppmuntra ledarna för de båda länderna att lösa sina tvister. EU:s utsända har fått i uppdrag att förbättra säkerheten för de humanitära insatserna i östra Tchad. Experter på internationell politik har påpekat att detta skulle kunna leda till ökade flyktingströmmar från Darfurområdet, när människor söker en tillflyktsort där de kan känna sig säkra från de beväpnade rebellgrupperna. Om detta sker kan vi mycket väl hamna i en svår situation, med tanke på de uttalanden som Tchads premiärminister har gjort, där han nyligen uppmanade det internationella samfundet att få bort flyktingarna. Premiärministern hotade också med att Tchads myndigheter själva skulle vidta åtgärder för att avlägsna flyktingarna från Tchad om inget hände. Jag är säker på att dessa uttalanden påminner oss alla om konflikterna på Balkan, där de olika sidorna hanterade de nationella minoriteterna och flyktingarna på ett liknande sätt. Urszula Gacek: (EN) Herr talman! Själva namnet Darfur har blivit liktydigt med mänskligt elände och lidande. Sidoeffekterna av kriget i Sudan har spridit sig över gränsen in i Tchad, där nästan 300 000 flyktingar från Sudan sätter en enorm press på landets ekonomi och politiska stabilitet. Utan en politisk lösning på problemen i denna region finns det inga utsikter till fred. Men just nu måste vi också hantera den akuta situationen och EU kommer därför att skicka en väpnad styrka på 3 700 personer för att skydda flyktingarna. Polen sänder en kontingent på 400 personer, inklusive ingenjörer och läkare. Vår militära personal kommer att få möta svåra och farliga förhållanden och kommer att få bevittna hemska scener. De förtjänar vår tacksamhet och respekt för den uppgift de tar på sig. De förtjänade inte kritiken från den yttersta vänstern och EU-skeptikerna här i parlamentet. Eija-Riitta Korhola: (FI) Herr talman! Alla som vi lyssnar till i dag säger att det finns ett brådskande behov av humanitärt bistånd. Men många hjälparbetare har varit tvungna att lämna regionen eftersom den inte är säker. FN:s flyktingkommissarie har rapporterat att läget när det gäller säkerhet och bistånd i flyktinglägren är särskilt allvarligt och att det är vanligt förekommande med sexuellt våld. Den tchadiska regeringens utlysning av undantagstillstånd den 15 januari påskyndade landets förfall mot kaos. Utlysningen är ett extra oroväckande sätt att hantera krisen och förvirringen. I praktiken ger detta regeringen rätt att tysta och fängsla såväl faktiska som misstänkta företrädare för oppositionen. Undantagstillståndet ger också regeringen rätt att begränsa medborgarnas rörelse- och mötesfrihet och även rätt att kontrollera privata och statliga medier. EU bör vädja till den tchadiska regeringen att häva undantagstillståndet och uppmuntra Tchad att delta i ett närmare samarbete för att garantera de humanitära biståndsorganisationernas tillträde till krisområdena och göra det möjligt för dem att arbeta där. Detta bör ske så snart som möjligt. Miroslav Mikolášik: (SK) I Tchad lever för närvarande mer än 250 000 sudanesiska flyktingar i tolv flyktingläger i landets östra del. Samtidigt (även om detta inte nämns lika ofta) hyser Tchad just nu också 57 000 flyktingar från Centralafrikanska republiken i fyra läger i landets södra del. Vi får inte glömma att kvinnor utgör över 56 procent av flyktingarna. Mer än 60 procent av flyktingarna är under 18 år och därför vill jag att utbildning och hälsovård ska uppmärksammas i högre grad, utöver de grundläggande villkoren för att människor ska överleva. Bortsett från detta finns det en stor grupp internflyktingar på sammanlagt 180 000 personer i Tchad till följd av de inre säkerhetsförhållandena. Majoriteten av dem befinner sig i landets östra delar och saknar grundläggande förnödenheter som mat, vardagsföremål, kläder, dricksvatten, läkemedel och vaccin. Jag uppmanar kommissionen att ta fram effektiva mekanismer så att våra utsända i Tchad ska få betydligt större auktoritet och mycket bättre teknisk utrustning, inklusive medicinsk sådan. Gay Mitchell: (EN) Herr talman! Min kollega informerade om siffrorna och jag ska inte upprepa dem, utom för att nämna att av de 57 000 personer som han nämnde har 12 000 återvänt till Centralafrikanska republiken sedan början av 2008. Vi har nu en stor kontingent av irländsk militär i Tchad. Jag önskar dem allt gott. De ingår i en stor kontingent från EU - 14 EU-medlemsstater sammanlagt, medan 21 medlemsstater deltar i det operativa högkvarteret. Läget är följande: vi har ett mycket allvarligt humanitärt problem att hantera. Jag håller inte med dem som säger att detta bara kan lösas av Nato. Detta kan lösas av EUFOR om de är organiserade - och de håller nu på att organisera sig för detta. Jag välkomnar att de äntligen får de verktyg som krävs för att utföra sitt arbete, men låt oss ge dem tid att komma på plats och verkligen sätta igång arbetet med att skapa säkerhet i området för det humanitära biståndet och stödja dem så länge de befinner sig där, i stället för att hacka på dem med den typ av otäcka politiska kommentarer som vi har hört från den yttersta vänstern här i dag. Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) Jag vill besvara några av de viktigare frågorna i denna debatt. Först vill jag ta upp vissa tekniska resurser och utrustning, det vill säga helikoptrar. Detta problem är inte specifikt för EU. Detta gäller även för andra - Nato, FN osv. men det är förstås ingen ursäkt. Jag försäkrar Philippe Morillon och Geoffrey Van Orden att EU:s organ är aktiva i denna fråga. Just nu arbetar Europeiska försvarsbyrån med problemet, det vill säga en långsiktig lösning på helikopterfrågan. Som redan har nämnts pågår det förhandlingar med Ryssland för att få fram helikoptrar. För närvarande har jag inga uppgifter om vilket skede förhandlingarna befinner sig i, eller om de är slutförda. Men jag vet att det pågår förhandlingar. När det gäller utstationeringen av detta uppdrag, och som svar på frågor från flera parlamentsledamöter, däribland Maria Martens, vill jag upprepa att det blev ett avbrott på tolv dagar i utstationeringen, men att detta nu är slut. Utstationeringen fortsätter och precis som jag sa i inledningen förväntar vi oss inte att tidsramen som helhet för operationen kommer att påverkas. Trots denna försening på tolv dagar kommer den övergripande ramen inte att påverkas. Precis som planerat kommer den första operativa verksamheten att kunna inledas om några dagar, i mitten av denna månad. När det gäller det första offret för denna operation, en medlem av den franska styrkan, kan jag säga att det fortfarande pågår en utredning. Den höga representanten Javier Solana och befälhavaren för operationen, general Patrick Nash, deltog i begravningen i dag och uttryckte sitt deltagande på EU:s vägnar. Jag vill avsluta med följande tankar. EU är medvetet om allvaret i krisen i Tchad och dess regionala dimension, som jag nämnde tidigare. Därför kommer EU att fortsätta att uppmuntra till dialog mellan regeringen och oppositionen i Tchad och mellan regeringarna i Tchad och Sudan. Vi anser att EUFOR utgör ett viktigt bidrag till dessa insatser och vi är medvetna om hur viktigt det är att ha bra utrustning. Jag vill kommentera Jens Holms uttalande och betona att EUFOR-uppdraget i Tchad ingår i Minurcat, FN:s uppdrag i Centralafrikanska republiken och Tchad. Detta är anledningen till att opartiskhet och oberoende är några av de grundläggande principerna för detta uppdrag, det vill säga FN:s uppdrag och EUFOR-operationen. Dessa grundläggande principer om neutralitet och opartiskhet ligger till grund för EUFOR-operationen i Tchad och i Centralafrikanska republiken. Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill inleda med att hedra den franske soldat som dog i aktiv tjänst under ett farligt fredsbevarande uppdrag. Vi vill uttrycka vårt deltagande till denne soldats familj - ett offer för ett svårt uppdrag. Jag kände inte till att Ngarlejy Yorongar och Ibni Oumar Mahamat Salehs son fanns på åhörarläktaren. Därför vill jag hälsa dem välkomna och säga till dem - även om jag inte har fått någon officiell begäran om detta - att jag naturligtvis är villig att träffa dem om de vill ge mig någon information som jag kanske saknar. Jag vill väldigt gärna träffa dem. Ni var flera som uttalade er i linje med mina inledande anmärkningar, det vill säga att vi i allt högre grad bör kräva en omfattande dialog som samlar alla berörda parter: regeringen, naturligtvis, majoriteten i regeringen, företrädare för oppositionen, inklusive - och detta har jag gjort mycket klart för president Idriss Déby - företrädaren för de väpnade rebellerna - och här skulle jag nog vilja ha allas stöd - samt företrädare för det civila samhället eftersom de i hög grad saknas i processen och jag ser ingen större vilja från något håll att låta dem delta. Vid mitt möte med företrädarna för uppföljningskommittén under ledning av Lol Mahamat Choua kunde jag tala om för dem att det är lika viktigt att det civila samhället får delta i processen. För det andra anser jag att det inte går att skapa en hållbar lösning utan dialog, och det går inte att skapa en hållbar lösning i Tchad utan en lösning eller återupptagna förbindelser mellan Sudan och Tchad. Det har tydligt fastställts att olika inflytanden spelar in här och därför menar jag att detta är ytterligare en parameter i lösningen. Jag håller naturligtvis med Marie-Hélène Aubert om hennes farhågor och om behovet av att utöva så stora påtryckningar som möjligt på president Idriss Déby och på alla andra inblandade för att se till att de mänskliga rättigheterna respekteras. Jag har uttalat mig mycket tydligt och bestämt mot de godtyckliga utomrättsliga arresteringarna. Dessutom har vi krävt att undantagstillståndet ska upphävas utan några oklarheter. Som jag sa begärde vi också att undersökningskommittén skulle vara öppen för företrädare för det civila samhället för att garantera objektivitet och påtagliga resultat. Jag vill emellertid göra att litet förtydligande när det gäller er begäran om att EU ska föra en annan politik än Frankrike, annars skulle jag inte vara intellektuellt ärlig. Jag anslöt mig till president Nicolas Sarkozys ytterst tydliga budskap till Idriss Déby. Jag fick inte något intryck av att det fanns några slags gemensamma intressen mellan den franske presidenten, det vill säga Frankrikes främste företrädare, och president Idriss Déby. Tonen, innehållet och innebörden i budskapet var fullkomligt otvetydigt. Jag måste säga att hans ord gjorde ett mycket gott intryck. I min närvaro talade han mycket tydligt om för Idriss Déby att han vände sig emot de godtyckliga utomrättsliga arresteringarna och att ingen visste var de saknade personerna befann sig och han betonade kraftfullt att det krävdes en omfattande dialog mellan alla parter. När det gäller utstationeringen av EUFOR Minurcat, gläder det oss att kunna rapportera att utstationeringen av EUFOR Tchad/Centralafrikanska republiken återupptogs tisdagen den 12 februari. EUFOR är naturligtvis ett avgörande bidrag från EU för att skydda civilbefolkningen i östra Tchad och stabilisera regionen. Jag håller inte med dem som är emot detta, eftersom jag anser att de har fel som underskattar detta uppdrags betydelse eller rentav säger att vi inte har något där att göra. Detta är inte alls min åsikt. Europeiska kommissionen har utarbetat en handlingsplan för att följa stabiliseringsprocessen, stödja internflyktingar som frivilligt återvänder till sina hembyar och återuppta utvecklingen i de områden i östra Tchad som har drabbats av konflikten. EUFOR-uppdraget - som nu består av 600 personer, varav 380 är posterade i Abéché - stationerades ut den 12 februari 2008 och ska nå sin inledande operativa kapacitet i mitten mars och nå sin fulla operativa styrka i juni, det vill säga 3 700 personer, vilket bör garantera att Minurcat stationeras ut. Utstationeringen av Minurcat är avgörande för att ge säkerhet och skydd för civila i östra Tchad och bidrar därmed också till att övervaka, främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Det är en mycket viktig engagerad observatör. Utstationeringen av Minurcat blir ännu viktigare eftersom kommissionen ingick överenskommelser om ett program för att övervaka rätts- och fångvårdssystemet under 2007 och om en reform av säkerhetssystemet fram till 2008-2011. Vi vill påminna parlamentet om att de tchadiska myndigheterna måste godkänna de operativa förfarandena för Minurcat så snart som möjligt eftersom alla ytterligare förseningar kan påverka utstationeringsplanen för Tchads polis för humanitärt skydd, som till mer än hälften finansieras av kommissionen. Jag vill säga några ord om gemenskapsstödet i östra Tchad. Kommissionen har gett humanitärt bistånd till östra Tchad sedan 2004 och under 2007 uppgick biståndet till sammanlagt 30 miljoner euro. Dessutom anslog kommissionen 10 miljoner euro till utstationeringen av polisstyrkan inom Minurcat. Genom den nionde utvecklingsfonden har kommissionen anslagit över 13 miljoner euro för att genomföra ett program till stöd för återanpassning för Tchad och Centralafrikanska republiken. Dessutom har den gått med på att så långt möjligt stödja en försoningsprocess mellan de etniska grupper som drabbade samman 2006 och som inte har haft några förbindelser efter en våg av omfattande folkförflyttningar. För att dessa program ska kunna genomföras krävs dock en hållbar stabilisering av subregionen. Jag kände att det var viktigt att göra dessa påpekanden. Jag vill i alla fall att ni ska veta - och jag vill säga detta offentligt - att jag helt och hållet tar på mig ansvaret för att bevaka den här frågan dagligen. Jag är villig att resa dit när jag anser att det är nödvändigt och meningsfullt, och jag kan göra det med mycket kort varsel. Jag ska träffa president Omar Beshir inom kort och även träffa president Idriss Déby igen, och särskilt ta upp frågan om förbindelserna mellan Sudan och Tchad. Dessutom kommer jag naturligtvis att fortsätta att ha de kontakter som krävs med de olika politiska aktörerna och det civila samhället för att försöka göra framsteg i den omfattande dialog som krävs för att åstadkomma en hållbar lösning i regionen. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Bairbre de Brún: skriftlig. - (GA) Irländska soldater är berömda för sitt engagemang i fredsbevarande insatser för FN på kris- eller konfliktdrabbade platser. Det är FN som borde visa vägen i fråga om fredsbevarande uppdrag, men detta går inte att åstadkomma genom att europeiska stridsgrupper av det här slaget deltar. Det finns ett särskilt problem med EUFOR-gruppens deltagande i Tchad. Frankrike spelar en central roll i den här styrkan. Ändå stöder andra franska soldater Tchads president Idriss Déby, som har fått allvarlig kritik av Amnesty International. Dessutom är Tchad en före detta koloni till Frankrike. Det finns en risk för att de irländska trupperna kommer att uppfattas som en stödtrupp till en regering vars meriter när det gäller mänskliga rättigheter ifrågasätts. Det finns en risk för att Irland inte längre kommer att uppfattas som neutralt. Det krävs en internationell styrka för att stödja dem som befinner sig i svårigheter i Tchad, men det borde faktiskt vara en FN-styrka.

sv

Framtiden för Kosovo och EU:s roll (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Joost Lagendijk, för utskottet för utrikesfrågor, om Kosovos framtid och EU:s roll. Joost Lagendijk : föredragande. - (NL) Fru talman, mina damer och herrar! Om vi ser tillbaka på den ståndpunkt som parlamentet har antagit när det gäller Kosovo sedan 1999, kan jag bara komma på en enda slutsats. Detta betänkande är den logiska kulmen på en lång förhandlingsprocess här i parlamentet, där vi har nått två huvudsakliga slutsatser under de senaste två åren. Den första slutsatsen är att det inte är något alternativ att bevara status quo i Kosovo, eftersom detta absolut inte är önskvärt. För det andra, och vare sig vi tycker om det eller inte, är det oundvikligt att Kosovo kommer att åtnjuta en viss form av oberoende, även om den exakta definitionen av detta är öppen för debatt. I mitt betänkande har jag försökt att sammanfatta de följder som denna allmänna ståndpunkt, denna allmänna slutsats, kommer att få i praktiken. Med andra ord, vilket är det önskvärda resultatet av förhandlingarna om Kosovos status i säkerhetsrådet enligt parlamentets åsikt? Låt mig betona några viktiga punkter. Kosovo måste få tillträde till institutioner som Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) för att äntligen kunna ta itu med sina ekonomiska problem och sätta fart på sin ekonomi. För det andra måste Kosovos mångetniska karaktär bevaras. För närvarande görs detta bäst genom internationell närvaro, både militär och civil, med andra ord EU. Detta leder mig till slutsatsen att EU har en nyckelroll att spela när Kosovos status har fastställts. Det är EU - det vill säga vi - som måste garantera att Kosovos myndigheter leder sitt land vidare mot en demokratisk och mångetnisk stat som slutligen kan ansluta sig till EU, och, förutsatt att vi informeras tillräckligt och i god tid, är vi i parlamentet beredda att tillgängliggöra nödvändiga budgetanslag för denna roll, denna uppgift. Avslutningsvis är Kosovo ett unikt fall på grund av Natos ingripande 1990, men särskilt för att den delen av Serbien har varit underställd FN:s kontroll i nästan åtta år. Detta innebär även att de lösningar på den rådande situationen som man nu söker är unika och inte kan användas för att lösa konflikter på andra håll i världen. Så långt är förmodligen majoriteten av parlamentet enig med mig. Det som har skett under den senaste veckan är att diskussionen om detta betänkande inte har inriktats på innehållet, utan på frågan om vilken etikett man bör sätta på den önskvärda situationen, med andra ord vilka ord vi vill använda för att beskriva denna optimala situation efter oberoendet. Är det övervakat oberoende, övervakad suveränitet, eller bör vi kanske undvika att sätta en etikett överhuvudtaget? Till dem som för tillfället vill behålla sina tankar om hur denna situation bör beskrivas för sig själva vill jag säga att det enligt min åsikt är av yttersta vikt att EU agerar samfällt och uppvisar en enad front, inte bara här i Bryssel, utan även i säkerhetsrådet i New York, och inte minst här i parlamentet. Om vi är eniga om slutmålet, varför inte säga det? Detta kommer att ha en positiv inverkan på de svåra förhandlingarna i Bryssel och New York och gör det svårare för Ryssland - den stora utmanaren när det gäller ett eventuellt oberoende - att spela ut EU:s medlemsstater mot varandra. Ett annat argument mot att klargöra denna fråga just nu är varför vi här i parlamentet måste gå före och visa vägen, varför vi ska vara den första EU-institutionen som talar klarspråk om slutresultatet, och när det gäller detta vill jag säga att någon annan har tagit över ledningen sedan i måndags, nämligen generalsekreterarens särskilda sändebud Martti Ahtisaari, som i sin rekommendation till säkerhetsrådet förklarar att ”Kosovos status bör vara oberoende, övervakad av världssamfundet”. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har helhjärtat stött denna slutsats. Med andra ord är det andra som leder, och jag anser att det inte är mer än rätt att parlamentet klart och tydligt förklarar sin önskan. Detta innebär att vi måste stödja Martti Ahtisaaris rekommendationer genom att klargöra att vi anser att det bästa resultatet av processen skulle vara övervakad suveränitet. Vi i parlamentet är parlamentariker, politiker. Vi är inte diplomater. Jag skulle bli mycket glad om vi kunde räkna med ert stöd för mitt betänkande i plenum i morgon. Jag kommer inte att unna mig någon ro förrän parlamentet tydligt förklarar vilket slutmålet bör bli enligt vår uppfattning. Detta är enligt min mening suveränitet som övervakas av EU. Detta är klarhet om vad kosovanerna har rätt till, vad serberna har rätt till och även vad den europeiska allmänheten har rätt till. Günter Gloser: rådets ordförande. (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, herr Lagendijk! Processen att avgöra Kosovos framtida status - det mest brådskande politiska problemet på västra Balkan för närvarande - går in i sitt slutliga, avgörande skede. Den 26 mars vidarebefordrade FN:s generalsekreterare det övergripande förslaget om Kosovos slutliga status som utarbetats av hans särskilda sändebud Martti Ahtisaari till FN:s säkerhetsråd i New York. Det särskilda sändebudet kommer personligen att redogöra för sitt förslag inför medlemmarna i säkerhetsrådet den 3 april. EU:s utrikesministrar granskade den föreslagna lösningen i detalj vid rådets möte den 12 februari. De uttryckte sitt fulla stöd för Martti Ahtisaari och konstaterade att det övergripande förslaget om Kosovos slutliga status är utformat för att främja ett multietniskt och demokratiskt samhälle i Kosovo som bygger på rättsstatsprincipen. De förklarade även att de var övertygade om att det särskilda sändebudets förslag skapar den nödvändiga grunden för hållbar ekonomisk och politisk utveckling i Kosovo och kommer att bidra till att stärka stabiliteten i regionen. Belgrad och Priština genomförde en ytterligare förhandlingsrunda om förslagen under februari och mars, först på expertnivå och sedan, den 10 mars, på högsta politiska nivå. Till följd av förhandlingarna utvidgade Martti Ahtisaari några av de redan långtgående bestämmelserna för skydd av kosovoserberna och den serbiska ortodoxa kyrkan ytterligare. På det hela taget visade sig meningsskiljaktigheterna dock vara oförenliga mellan de båda sidorna vid förhandlingarna. Priština godkände statuspaketet till slut - medan Belgrad förkastade det. Därefter förklarade Martti Ahtisaari förhandlingarna avslutade den 10 mars och meddelade att han hade för avsikt att omedelbart vidarebefordra sitt förslag till uppgörelse till FN:s säkerhetsråd - vilket han gjorde helt rätt i enligt ordförandeskapets åsikt. Även om förhandlingarna skulle fortsätta i veckor eller månader framöver kommer inte Belgrad och Priština närmare någon kompromisslösning som båda sidor kan stödja, vilket ett års förhandlingar har visat. Tvärtom, under den sista förhandlingsrundan hade de två sidornas olika ståndpunkter befästs ännu starkare. När förslaget till uppgörelse om Kosovos slutliga status vidarebefordrades till FN:s säkerhetsråd i måndags inleddes det avslutande, avgörande skedet i processen att fastställa Kosovos status. Som Joost Lagendijk nyss påpekade är det mycket viktigt att EU inleder detta skede genom att visa upp en enad front externt och agera samfällt. Ju mer synlig EU:s enighet är, desto mindre är risken för en permanent blockad i säkerhetsrådet. Ordförandeskapet litar på att säkerhetsrådet kommer att fullgöra sitt ansvar, och hoppas på ett lägligt stöd för förslaget. Jag vill gärna säga ett par ord om EU:s framtida roll i Kosovo. EU är berett att axla en viktig roll i genomförandet av uppgörelsen. EU:s arbete för att förbereda vårt bidrag till en internationell närvaro i Kosovo efter lösningen på statusfrågan gör goda framsteg. EU:s förberedande arbete inriktas på följande tre områden. För det första på stöd för den föreslagna civila närvaron. EU:s relevanta förberedande grupp arbetar lokalt, bland annat i nära samarbete med den Natoledda Kosovostyrkan KFOR, FN:s interimistiska uppdrag i Kosovo (Unmik) och Kosovos ledare, med målinriktade förberedelser för inrättandet och invigningen av det internationella civilkontoret (ICO). För det andra inriktas vårt arbete på förberedelserna för den europeiska säkerhets- och försvarspolitikens (ESFP) uppdrag på rättsstatsområdet. Vi har redan gjort stora framsteg med detta. Vi räknar med att EU kommer att beviljas ett mandat som omfattar övervakning och tillhandahållande av vägledning och råd till de lokala myndigheterna på det bredare rättsstatsområdet. Vi förväntar oss också att mandatet kommer att omfatta verkställande befogenheter inom några områden som har att göra med polisväsendet - däribland upprätthållande av lag och ordning vid oroligheter och folksamlingar - samt domstolsväsendet och tullen. Vår planering är flexibel och kommer att anpassas efter utvecklingen av situationen om det blir nödvändigt. För det tredje inriktas det förberedande arbetet på att fastställa utsikterna till Kosovos EU-medlemskap och stödja Kosovos ekonomiska och sociala utveckling. I detta sammanhang välkomnar vi parlamentets intresse för Kosovo, som även återspeglas i detta förslag till betänkande. Joost Lagendijks betänkande om Kosovos framtid och EU:s roll utgör ett värdefullt bidrag till de internationella insatserna för att främja en varaktig lösning på Kosovofrågan. Jag vill avsluta med att upprepa att processen för att lösa frågan om Kosovos status nu går in i ett avgörande skede. Detta innebär att EU ställs inför en dubbel utmaning. För det första måste vi bevara enigheten i sökandet efter en varaktig lösning för Kosovo, Serbien och hela regionen tillsammans med våra internationella partner, och för det andra måste vi intensifiera förberedelserna genom att främja de internationella insatserna för att genomföra uppgörelsen om Kosovos status. Förslaget till uppgörelse utgör slutpunkten på upplösningen av det före detta Jugoslavien. Detta är ett unikt fall, och som sådant kan det inte utgöra något prejudikat för andra ”frusna” konflikter. Förslaget om slutlig status är en nödvändig förutsättning för att stabilisera Kosovo, Serbien och hela regionen. Som konflikterna under 1990-talet har visat är hållbar stabilitet på västra Balkan en central, för att inte säga vital fråga för EU:s säkerhet. Som inom andra områden är vår enighet grundläggande för att nå en varaktig lösning. Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman, ärade ledamöter! Först och främst vill jag tacka och gratulera föredraganden, Joost Lagendijk, och ledamöterna för deras väsentliga och intensiva arbete med detta betänkande. Som jag sa tidigare överlämnades rapporten och förslaget från det särskilda sändebudet, Martti Ahtisaari, till säkerhetsrådet i måndags. Jag stöder, liksom FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon och EU:s ordförandeskap, den rapport och det förslag som Ahtisaari har lagt fram. Jag tror att vi alla kan enas om att de två parterna skulle ha kunnat enas om en godtagbar kompromiss på egen hand i en perfekt värld. Under de senaste 14 månadernas förhandlingar har man funnit en gemensam grund i fråga om ett flertal praktiska aspekter av lösningen. Olyckligtvis står Belgrad och Pristina fortfarande på rakt motsatta sidor när det gäller själva kärnfrågan om statusen. Martti Ahtisaaris förslag är utformat för att främja uppbyggnaden av ett demokratiskt, multietniskt samhälle i Kosovo som grundas på rättsstatsprincipen. Det innehåller omfattande bestämmelser som syftar till att säkra framtiden för alla samhällen i Kosovo, samt skyddet av religiösa platser och av kulturarv. Som Joost Lagendijk med rätta betonade är europeisk enighet, här och i New York, väsentlig för ett beslut om Kosovo. Vi måste stödja Ahtisaari och hans förslag med konsekvent beslutsamhet i FN:s säkerhetsråd. Det finns inget att vinna på att fördröja beslutet. FN har styrt Kosovo i åtta år, och det rådande läget är uppenbarligen inte hållbart. Därför förväntar jag mig att säkerhetsrådet ska ta sitt ansvar i den ansvarsfulla multilateralismens anda och leda processen till en snabb och framgångsrik lösning. När statusfrågan väl har lösts kommer genomförandefasen att inledas, vilket naturligtvis kommer att innebära en egen genesis. Även här måste EU uppträda enat. EU måste spela en ledande roll både vad gäller genomförandet av internationella, civila uppdrag och stödet för de europeiska möjligheterna i Kosovo. Detta kommer att kräva utnyttjande av alla våra instrument och betydande resurser. Vi har ingen utgångsstrategi, bara en ingångsstrategi, i västra Balkan och i Kosovo. Jag vill understryka att lokalt ägarskap och partnerskap med världssamfundet är nyckeln till framgång för genomförandet av lösningen om slutlig status. EU och dess internationella partner kan inte ersätta Kosovos egna ansträngningar, varken i fråga om politisk vilja eller i fråga om resurser. Men vi kan ge stöd, och beslutet om slutlig status kommer inte att vara kostnadsfritt. Vi vet ännu inte något bestämt om Kosovos ekonomiska behov efter det att uppgörelsen om dess status har ingåtts, men tidiga uppskattningar visar på att det kan komma att krävas ett internationellt stöd på omkring 1,3 till 1,5 miljarder euro för de första tre åren efter beslutet om status. Det är fyra huvudsakliga områden som måste täckas: Kosovos del i Jugoslaviens skulder, kostnaden för genomförandet av lösningen om slutlig status, ekonomiska utvecklingsbehov och kostnaden för den internationella närvaron, inklusive det planerade uppdraget för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP), vilket förväntas bli det mest omfattande civila krishanteringsuppdrag som Europeiska unionen någonsin har åtagit sig. EU:s totala närvaro i Kosovo kommer sannolikt att uppgå till en internationell personal på mellan 1 500 och 2 000 personer. Vi känner alla till att EU för närvarande står inför viktiga, utrikespolitiska utmaningar på andra områden, däribland Mellanöstern, Afghanistan och Darfur. Kosovo är inte den enda prioriterade finansieringen. Men Europa har ett särskilt ansvar i Kosovo, som ligger vid våra gränser och som är vårt framtida territorium. Vid mötet för EU:s utrikesministrar i Bremen på fredag, Gymnichmötet, kommer jag att betona att resurserna inte bara kan tas från EU:s budget. EU:s medlemsstater och våra partner i världssamfundet måste dela ansvaret. Kommissionen kommer att sammanställa ett stödpaket som motsvarar omfattningen av vårt ansvar. Jag räknar med ert stöd för detta, för det krävs ett starkt stöd från budgetmyndigheten för en sammanställning av ett trovärdigt stödpaket. Ett sista ord om Serbien: jag kan försäkra er om att EU fortsätter att engagera sig starkt för Serbiens kandidatur till EU. Vi är redo att samarbeta för detta mål med en ny regering. Nu är det upp till Serbiens regering att uppfylla villkoren för ett återupptagande av förhandlingarna om ett stabiliserings- och associeringsavtal med Europeiska unionen. Ett starkt samarbete med Serbien är nödvändigt för att en framgångsrik lösning ska kunna uppnås i denna statusprocess. Ett Serbien som känner tillförsikt inför sin europeiska framtid kan hjälpas att övervinna arvet från det förflutna. Erika Mann : föredragande för yttrandet från utskottet för internationell handel. - (DE) Fru talman! Jag kommer bara att ta upp några av de punkter som har diskuterats i utskottet för internationell handel. Eftersom jag själv har besökt båda sidorna av Kosovo vid flera tillfällen - både Priština och Mitrovica - är jag relativt väl lämpad att bedöma situationen. En fråga som är särskilt viktig för oss är att det görs en mycket detaljerad analys av den ekonomiska och handelsmässiga situationen, eftersom vi anser att ekonomisk stabilitet är det enda sättet att nå långsiktig säkerhet i hela regionen. Situationen är ytterst problematisk. Infrastrukturerna är mycket bräckliga, och de viktigaste industrierna är i behov av en fullständig modernisering och upprustning. Det finns många innovativa små och medelstora företag, men de behöver mycket mer finansiellt stöd, och det finns en mycket ung befolkning som måste integreras och behöver arbeten. Allt detta är endast möjligt inom ramen för integration i EU - inte integration i den bemärkelsen att vi vädjar om Kosovos omedelbara medlemskap i EU, utan i den bemärkelsen att vi utvecklar konceptet frihandelsområden fullt ut till ett koncept som verkligen fungerar. Frihandelsavtal har trots allt redan undertecknats med många av Balkanländerna, men de måste verkligen fungera. Vi förespråkar även starkt att det utmärkta arbete som EU har genomfört, särskilt inom den fjärde pelaren, ska överföras till de nya strukturerna, så att systemen inte måste förnyas fullständigt. Bernd Posselt: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman! År 1912 annekterades Kosovo, en region vars befolkning till 90 procent var albansk, av Serbien utan någon folkomröstning. Dess öde var skiftande fram till dess att krigsförbrytaren Slobodan Milošević i slutet på 1980-talet upphävde Kosovos autonomi i den jugoslaviska konstitutionen. En brutal apartheidregim infördes: albanerna fick inte tillträde till förskolor, skolor och universitet, och de fick yrkesförbud. De fick inte ens besöka allmänna bad. Systemet var ofattbart grymt, vilket jag har egen erfarenhet av. Sedan följde massfördrivningen 1998, som inte upphörde förrän Nato ingrep, och då hade redan majoriteten av befolkningsgruppen fördrivits från landet. FN inrättade då en förvaltning, och vi kan nu se början till en ny tid. Hur kan då framtiden te sig? Om vi gör det vi ska, om vi snabbt löser frågan om status, i samförstånd och enighet, och om EU tar ansvar för en internationell närvaro i Kosovo, kan landet inom kort bli en multietnisk demokrati med de mest omfattande minoritetsrättigheterna i världen. Ahtisaarirapporten innehåller faktiskt det mest omfattande minoritetsskyddet i världen och innebär ekonomiska framtidsutsikter och förvisso också utsikter om ett EU-medlemskap. Jag instämmer med Erika Mann i att landet har försummats under årtionden. Det krävs investeringar för de unga arbetslösa, och det kan inte göras förrän statusfrågan har fått sin lösning och det finns rättssäkerhet. Det är därför vi måste koncentrera oss på rättsliga och inrikes frågor. Dessutom måste det råda fred i landet och goda grannförbindelser med Serbien. Jag kan bara vädja till de serbiska politikerna: General de Gaulle talade en gång om la paix des braves - de tappras fred. Då skulle serber och albaner kunna komma i åtnjutande av en bra, gemensam europeisk framtid som grannfolk i Europa ... (Talmannen avbröt talaren.) Csaba Sándor Tabajdi: för PSE-gruppen. - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera föredraganden, Joost Lagendijk, till hans utmärkta betänkande. Att åstadkomma ett stabilt, hållbart och livskraftigt styre av Kosovo är mycket viktigt för stabiliteten på västra Balkan i dess helhet. Ett sådant styre har inte funnits sedan andra världskriget, faktiskt inte sedan fredsfördraget i Paris, angående eventuella förändringar av gränserna. EU har, och kommer också i fortsättningen att ha, ett avgörande och särskilt ansvar för den internationella närvaron på fältet i Kosovo, i stället för FN. Detta är det största testet av EU:s gemensamma utrikespolitik, som för närvarande håller på att sjösättas. Det krävs en rättvis och väl avvägd lösning. Det internationella samfundet kan inte favorisera en av parterna - kosovoalbanerna - och straffa den andra, serberna. Man måste hitta en rättvis lösning. I sitt beslut om Kosovos slutliga status måste FN:s säkerhetsråd beakta de problem som Kosovos status kan föra med sig för regionen i dess helhet, för stabiliteten i hela Centraleuropa, för förhållandena i Serbien och för en ny serbisk regering. Den socialdemokratiska gruppen stöder Joost Lagendijks betänkande, och vi står bakom Ahtisaariplanen, som är en utmärkt grund. Men det är inte EU som ska besluta om Kosovos slutliga status - det är FN:s säkerhetsråds ansvar. Vi socialister menar att den slutliga statusen måste införlivas med Europaparlamentets dokument när säkerhetsrådet väl har fattat sitt beslut. Vi socialister gratulerar Joost Lagendijk och ber parlamentet att stödja vårt förslag att skjuta upp definitionen av slutlig status. Lapo Pistelli: för ALDE-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Även om EU inte har den utrikespolitiska makt som många av oss skulle önska har vår debatt i dag om Kosovo större politisk betydelse än den skulle ha haft under andra omständigheter, huvudsakligen på grund av att diskussionen om och antagandet av Lagendijkbetänkandet sker vid en tidpunkt då förhållandena fortfarande inte är fastlagda, då händelseförloppet utvecklas vecka för vecka och enskilda aktörer fortfarande kan påverka vad som sker. Jag menar därför att det skulle vara mycket värdefullt om Europaparlamentet gjorde ett tydligt uttalande i morgon - och om EU gjorde det i övermorgon, så att säga. Om möjligt bör detta göras med en stor majoritet i morgon i parlamentet och, eventuellt, enhälligt i rådet inom några veckor. Det är intressant att de bedömningar som vi har hört hittills från Joost Lagendijk, rådet och kommissionen i stora drag följer samma linjer. Jag menar att det är en mycket viktig förutsättning. Jag skulle vilja kort nämna fem punkter. För det första: Balkans och Kosovos framtid är en framtid i Europa. Det första tydliga steg som vi kan ta för att få en smula fred i dessa områden är att se till att det finns ett positivt mål för alla - för Serbien och för Kosovo - nämligen medlemskap i EU. Detta är ett mål som passar dem men också oss mycket bra, särskilt för att förändra ett område som annars kommer att vara instabilt till ett område med varaktig fred, ekonomisk tillväxt och multietnisk demokrati. För det andra: vi måste frigöra oss från det institutionella limbo som uppstod efter 1999. Det är anledningen till att vi bör stödja Martti Ahtisaaris rapport och den ståndpunkt - som vi hoppas blir enhällig - som européerna i FN:s säkerhetsråd kommer att anta. För det tredje: självständighet är det slutresultat som hela Kosovos befolkning vill se och som också nämns i Lagendijkbetänkandet, delvis som ett resultat av de ändringsförslag vi har lagt fram. Historikerna kanske kommer att tala om för oss att det var ett misstag att inte ha några alternativ. Detta är dock verkligheten i dag, och det känner de serbiska ledarna också mycket väl till. De måste lugnas politiskt och inte förödmjukas. Det är nödvändigt att inse att Serbien, symboliskt, aldrig har gett upp Kosovo men att Kosovo i åratal faktiskt har befunnit sig utom räckhåll för serbiskt inflytande. Slutligen måste Europaparlamentet ställa sig bakom Ahtisaariplanen - enhälligt, jag säger det igen - med förhoppningen att rådet också gör det de närmaste veckorna. Jag vill göra en sista kommentar: den debatt om Europaparlamentets budget som vi kommer att ha inom ett par veckor måste erbjuda konsekvens mellan det vi säger på politisk nivå och de finansiella instrument som vi antar för att hjälpa Kosovo mot slutresultatet. Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill liksom mina kolleger tacka föredraganden för det arbete som har lagts på detta betänkande. När vi talar om Kosovo tänker vi ofta på det på ett teoretiskt sätt, medan det är den sista grundbulten i den mycket splittrade europeiska regionen på västra Balkan. Jag anser att det ankommer på oss alla att se till att vi sänder starkast möjliga budskap om att den demokratiska vilja som folket i Kosovo ger uttryck för ska respekteras, att denna process ska slutföras och att Europeiska unionen är enig om hur saker och ting bör fortskrida i framtiden. Vi har redan en färdplan i form av Ahtisaariplanen. Det är en mycket klar och koncis plan när det gäller det slags skydd och mekanismer som kan införas för att garantera att Kosovos rättigheter företräds och upprätthålls. Men det viktigaste är att de kommer att utgöra en garanti för att Kosovos minoriteter också skyddas och företräds och att de inte blir en del av en enskild stat där de inte har något inflytande eller någon roll. Det viktigaste av allt, om vi har lärt oss någonting av historien - genom exemplet med grundandet av Europeiska unionen eller konfliktlösningen i andra områden på den europeiska kontinenten - är att vi bara genom att få en bättre och närmare förbindelse till våra grannar kan uppnå det som verkligen kan kallas för en rättvis och bestående fred. Det är anledningen till att vi inte får bortse från Serbien. Även om många av oss har kritiserat Serbien för dess tidigare handlingar, och kanske för en viss omedgörlighet i detta skede, har landet berättigade intressen som det måste tas hänsyn till. Likaså har den serbiska minoriteten i Kosovo intressen som måste tas upp. Vi måste agera som garant för dessa rättigheter. Vi måste visa att vägen framåt är den bästa möjliga vägen för att uppnå den fred och stabilitet som vi alla vill ha i denna del av Europa. För närvarande finns det 213 irländska soldater i den KFOR-styrka som är stationerad i Kosovo. De spelar en ovärderlig roll i skapandet av fred och stabilitet. Som föregående talare sa bör vi, när vi röstar om Europeiska unionens budget i framtiden, ha den gemensamma utrikes- och säkerhetsaspekten i åtanke, för det är ett område som vi är framgångsrika på. Gisela Kallenbach: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman! Det finns ingen enkel lösning för framtiden för det s.k. Restjugoslavien, inklusive Kosovo. Det förenklar dock inte lösningen om vi bara skjuter problemen ifrån oss, utan snarare tvärtom. Av den anledningen är jag glad att det finns ett konkret förslag på bordet i FN:s säkerhetsråd, efter åtta års internationell förvaltning. Jag vill vädja till parlamentet att rösta för detta förslag, eftersom det i stora drag motsvarar Joost Lagendijks betänkande. Det måste bli ett slut på den osäkerhet som Kosovobor av alla möjliga etniska ursprung och serber befinner sig i. Först då kommer den angelägna ekonomiska utvecklingen, som ett steg mot EU-integration, att bli möjlig. Varje försening av det nuvarande beslutsfattandet och av Kosovos därmed följande integration i EU kommer att kosta regionen och EU dyra pengar. Tobias Pflüger: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Fru talman! Den stora majoriteten i vår grupp kommer att rösta mot betänkandet. Det beror huvudsakligen på att man där inte tar hänsyn till folkrätten - vilket också är fallet med Ahtisaarirapporten. Martti Ahtisaari har föreslagit att EU ska utveckla ett slags efterträdare till UNMIK, Förenta nationernas interimistiska uppdrag i Kosovo, som innebär att UNMIK fortsätter på annat sätt, bland annat genom den s.k. Kosovo Trust Agency, som huvudsakligen har genomfört privatiseringar i Kosovo vilka har orsakat lokala problem. Vi vill säga rent ut att parlamentets inställning i den frågan är ensidig och sannolikt kommer att trappa upp konflikten. Vi vill återigen fästa uppmärksamheten på punkt 3 i betänkandet från utskottet för utrikesfrågor, och jag citerar: ”Europaparlamentet anser att varje lösning av Kosovos framtida status måste stå i överensstämmelse med folkrätten.” Jag hoppas att denna passus kommer att stå kvar i betänkandet. Jag har hört att det redan finns tidiga ändringsförslag där man vill ta bort den. Vi vet alla att ett av skälen till att det ser ut som det gör i Kosovo är det angreppskrig som Nato har fört mot Jugoslavien. Min fråga kvarstår - jag har redan ställt den till kommissionsledamoten - vad tänker EU göra om Serbien, och särskilt Ryssland, fortsätter att säga nej? Jag måste få ett svar på det, som visar att avsikten verkligen är att handla tvärtemot vad dessa två länder vill. Den stora majoriteten i min grupp vill inte vara delaktiga i detta, och vi kommer därför att rösta mot detta betänkande. Bastiaan Belder: för IND/DEM-gruppen. - (NL) Fru talman! Joost Lagendijk har framställt ett opartiskt betänkande om den komplicerade situationen i Kosovo, och en viktig aspekt som han har berört är medborgarskap mot bakgrund av Kosovos flerspråkiga och multietniska karaktär. Det är slående att man i det aktuella betänkandet inte andas en stavelse om Kosovos uttalade status, även om det görs i ändringsförslag 13, som vi stöder. Det gör i själva verket inte heller FN-medlaren Martii Ahtisaari, som i förrgår överlämnade sin slutrapport till FN:s säkerhetsråd med en enkel rekommendation: självständighet för Kosovo under internationell övervakning. Premiärminister Vojislav Kostunica meddelade dock förra veckan att det aldrig kommer att bli aktuellt för Serbien med självständighet för Kosovo. Han hoppas till och med på ett ryskt veto i FN:s säkerhetsråd. Detta önskemål är diametralt motsatt den albanska rörelsens krav på självbestämmande. Deras ledare, Albin Kurti, accepterar ingenting mindre än villkorslös självständighet. Vad som än sker är risken för bristande etnisk integration och regional instabilitet en realitet. Den stora utmaningen för det internationella samfundet är därför uppenbar: att kombinera regional stabilitet med multietniskt medborgarskap i ett suveränt Kosovo. Kommissionsledamot Olli Rehn talade förra veckan om att detta är ett viktigt lackmustest för EU. I detta avseende vill jag önska kommissionen och rådet mycken klokhet, stort stöd och all lycka. Alojz Peterle: (SL) Jag vill berömma min kollega i parlamentet, föredraganden Joost Lagendijk, för hans mycket ansvarsfulla insatser för att säkra bredaste möjliga politiska enighet i betänkandet. Här tar Europaparlamentet sin del av ansvaret för beslutet om den slutliga statusen för Kosovo, som har stått under FN-förvaltning sedan 1999. Det är att beklaga att förhandlingarna inte ledde till någon lösning, och det gör EU:s ansvar ännu större. Kosovo, Serbien, sydöstra Europa och hela Europa behöver fred och stabilitet. Folk i detta område har rätt till fred och stabilitet oavsett etniskt ursprung. Mot bakgrund av de problem och spänningar som har byggts upp i Kosovo måste processen mot dess slutliga status förebygga en kaotisk utveckling. En sådan utveckling skulle, ännu en gång, kunna såra värdigheten hos flera etniska identiteter, leda till destabilisering eller skapa ytterligare hinder för EU-anslutning för länderna i denna region. Föredraganden och alla vi andra är bundna av våra gemensamma värderingar och principer, särskilt överenskommelsen i Thessaloniki för länderna i sydöstra Europa, som har sitt ursprung i önskan att för alltid utrota konfliktkällorna i denna del av Europa. Vi arbetar tillsammans för en lösning som gör det möjligt för flera etniska grupper i Kosovo att leva sida vid sida och för att, på kortast möjliga tid, skapa möjligheter i Kosovo, där man nu står inför svåra ekonomiska och sociala utmaningar, att gå mot försoning, framsteg och välstånd. Hannes Swoboda: (DE) Fru talman! I morgon kommer parlamentet att rösta för Lagendijkbetänkandet - med en övervägande majoritet, förmodar jag - men det är i första hand ett uttryck för stöd för det arbete som Martti Ahtisaari och hans medhjälpare har gjort. Jag anser att den ståndpunkt som Martti Ahtisaari föreslår är i princip den väg vi bör välja. Den fråga som ställs från tid till annan är: självständighet - ja eller nej? Detta beslut kommer att fattas av FN, och jag hoppas att FN:s beslut, efter nödvändiga överläggningar, kommer att bli det rätta. Vi kommer att stödja detta beslut till fullo. Det som verkligen är viktigt är dock vad som kommer att hända efter resolutionen om statusfrågan. Statusfrågan kommer inte att vara lätt att lösa när det gäller Serbien - ingen tycker om att förlora en viktig del av sitt territorium. Vi kan bara tänka oss det med utgångspunkt i vårt eget land. Inte heller kommer resolutionen i statusfrågan att lösa de problem som Kosovo står inför, eftersom arbetet med att bygga upp ett eget oberoende ekonomiskt och socialt system bara har börjat. Kosovos folk kommer att fråga: hur blir det med mitt jobb, hur ska jag kunna tjäna några pengar och ha råd med ett hus? Detta kommer att bli svårt i det egna landet. EU:s uppgift - och detta stöds och lyfts fram i det betänkande som vi ska rösta om i morgon - är att hjälpa båda parterna att samarbeta för att denna process ska gå framåt på ett förnuftigt och anständigt sätt med ömsesidig respekt. Detta anser vi vara det viktigaste, också när vi ser på morgondagens beslut. Vi uttalar vårt stöd för ett entydigt beslut i statusfrågan, men vi bekräftar också att EU - och särskilt parlamentet - måste stödja båda parter, så att både Kosovo och Serbien kan se fram mot en ljus framtid. Jelko Kacin: (SL) I helgen uppmärksammade vi Romfördragets 50-årsdag i Rom och Berlin och firade en lång period av fred. På västra Balkan bröts dock denna period av fred, av extremt grymma och destruktiva krig. Folkmordet i Srebrenica har lärt oss alla att vi aldrig får riskera att en sådan mänsklig katastrof upprepas i Kosovo. Det var därför som vi, för åtta år sedan, vidtog förebyggande åtgärder i rätt tid genom att ingripa med militära styrkor. Vid den tiden fanns också ett hot om veto i FN, men vi lyckades ändå agera. I dag har Kosovo bara kommit halvvägs, utan status, utan tillgång till internationella medel och utan en effektivt fungerande rättsstat. Enbart en stat kan ge den grund och den ram som krävs för ekonomisk återhämtning, för utländska och inhemska investeringar och för de jobb som så väl behövs. Enbart en stat kan bli medlem i EU. Förseningar i den process som leder fram till ett fastställande av status kan hota den bräckliga situationen och försena de konstruktiva processer som stabiliserar regionen, främjar ekonomiskt och politisk samarbete mellan grannar och förenar dem i målet att utveckla samarbetet med andra EU-länder och utforma omgivningen med vår som modell. Martti Ahtisaaris dynamiska insatser för att få till stånd ett beslut om Kosovos status hjälper oss att ingjuta mera hopp hos alla invånare i denna region, liksom EU:s anda och metoder. Det är deras framtid, samexistens och välbefinnande som vi håller på med. Av den anledningen menar jag att politiker i grannländerna Serbien, Montenegro, Albanien och Makedonien, liksom Kroatien och Bosnien, kommer att hitta ytterligare motivation för att komma närmare EU. Hanna Foltyn-Kubicka: (PL) Tack, fru talman! Europaparlamentet har, i det betänkande som vi har diskuterat, uttalat sig om den tvistiga frågan om Kosovos framtid. Provinsen ligger i hjärtat av Europa, och därför måste Europa också spela en aktiv roll när det gäller att besluta om dess framtid. Vi kan dock inte bara sätta i gång med det utan FN:s säkerhetsråds samtycke, vilket också betonas i betänkandet. Det kommer inte att gå att nå ett sådant samtycke utan Rysslands medgivande. Ryssarna ser Kosovo som ett användbart förhandlingsobjekt i kontakterna med väst, som de kan använda i förhandlingarna om Irans kärnkraftsprogram. Vi måste också komma ihåg att om Kosovo medges självständighet så kommer det att ses som ett prejudikat som Ryssland kan vilja åberopa under förhandlingar om andra regioner såsom Abchazien, Transnistrien eller Nordossetien. Därför måste vi starkt betona att Kosovo är ett unikt fall och ett undantag, och att Ryssland inte kan använda det för att återupprätta sin position som en supermakt. Erik Meijer: (NL) Fru talman! Kosovo utgjorde en söndrande del i f.d. Jugoslavien. Till och med innan Slovenien och Kroatien blev självständiga hade invånarna i Kosovo mentalt frigjort sig från Serbien. Redan då hade de satt upp sin egen förvaltning och utbildning och bojkottade alla statliga institutioner. De krävde internationellt erkännande av sin självständighet men blev tvungna att ta till krig och ockupation på nytt. Sedan 1999 har serbisk militär och statstjänstemän ersatts av andra kolonialister. Invånarna i Kosovo vill bara en enda sak: självbestämmande - ”Vetevendosje” - vilket framgår tydligt av graffitin på varenda vägg. En förlängning av den nuvarande oklara situationen kommer att bidra till stagnation och brottslighet. Ett tvångsinförlivande med Serbien kommer oundvikligen att leda till antingen ett inbördeskrig eller 2 miljoner flyktingar. De utsikterna är värre än att man på nytt bryter mot folkrätten, som inte sanktionerar en separation utan överenskommelse. Det skulle också vara bättre för Serbiens framtid om landet slutligen befriades från det nationalistiska prestigefyllda slaget om Kosovo. Alla vet att det inte finns någon annan slutlig lösning än ett självständigt Kosovo, men ingen vågar vara den förste som tar ansvar för det. Tyvärr kommer detta att leda till omfattande förseningar av genomförandet av Ahtisaaris försvagade förslag. Doris Pack: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill gratulera Joost Lagendijk! Jag behöver faktiskt inte saga någonting, eftersom jag bara kan instämma i vad ni sa, såsom Hannes Swoboda och Gisela Kallenbach har gjort. Jag vill dock framföra några kommentarer. Jag vill i förväg varna för att vi efter en debatt av detta slag mycket snabbt av omgivningen, och framför allt i den berörda regionen, kan misstänkas för att vara anti-serber eller pro-albaner. Jag vill protestera mot detta. Vi har faktiskt i åratal försökt att hjälpa folket i Serbien och Kosovo att få en fredlig framtid i välstånd. Det är svårt att skapa förutsättningar för detta, och den lösning som Martti Ahtisaari har lagt fram gör det möjligt för folket att slutligen lägga Slobodan Miloševićs besudlade stig bakom sig. Om det är rätt, käre herr Tabajdi, vet jag inte. Det är bara väldigt svårt att komma fram till lösningar. Men jag vet inte om det finns någon annan möjlighet än den som nu har föreslagits. Det har naturligtvis aldrig förts några verkliga förhandlingar mellan serber och albaner. De extrema åsikterna har varit alltför långt ifrån varandra, och därför har de aldrig tagits upp i några förhandlingar. Låt oss därför för Guds skull inte förlänga förfarandet ytterligare. Jag förstår också att ingen serbisk regering någonsin kommer att gå med på att förlora Kosovo. Om de serbiska politikerna är ärliga - och naturligtvis är några av dem det när man talar med dem - så vet de också att en fredlig framtid inte är möjlig med Kosovo på deras nationella territorium, och folket i Serbien och Kosovo, särskilt de unga, förtjänar verkligen en fredlig framtid. Politikerna borde fråga sig vilka människor i Serbien det är som vill ta konsekvenserna, både de finansiella konsekvenserna och alla politiska konsekvenser, av att Kosovo förblir serbiskt. Albanerna måste göra det möjligt för de serber som vill leva i sin hembygd i Kosovo att göra det och låta dem få återvända om de så önskar. Jag anser att Ahtisaaris plan är den enda grunden för fredlig samexistens. I diskussionerna bortser man tyvärr ofta från åren med apartheidregim från 1989 till 1998, vilket gjorts även här idag. Jag lade märke till det i Tobias Pflügers kommentarer till exempel. Jag tror inte att Natoattacken var början, utan att allt började med att Kosovos självständiga status upphävdes. Säkerhetsrådet borde verkligen få det goda rådet att slutligen snabbt lösa den gordiska knuten, så att vi kan fortsätta att arbeta och hjälpa både Serbien och Albanien på deras fredliga väg in i Europeiska unionen. Jan Marinus Wiersma: (NL) Fru talman! Jag behöver väl inte säga det, men jag vill också gratulera min vän ledamoten Joost Lagendijk till hans betänkande, även om vi inte har samma åsikter i minsta detalj. Vi som grupp välkomnar naturligtvis de förslag som förhandlaren Martti Ahtisaari lade fram i New York förra måndagen. Det är också något som tydligt återspeglas i betänkandet som vi ska rösta om imorgon. Vår grupp stöder betänkandet i sin nuvarande form. De förslag som utgår från denna plattform stöds också av rådet och kommissionen. Det vi tror har störst betydelse är dock att säkerhetsrådet fattar beslut om Kosovos status. Det bör göras utan onödiga förseningar, så att osäkerheten i Kosovo snart kan försvinna och invånarna både i Kosovo och Serbien kan rikta in sig på sin framtid i Europa. Det är dock inte Europeiska unionens uppgift att ta ställning i denna fråga nu. Mot bakgrund av detta anser vi att det inte är EU:s sak att föregripa säkerhetsrådets slutliga resultat när det gäller status. Kosovos tillfälliga status grundas på säkerhetsrådets resolution, och det bör också Kosovos slutliga status göra. Det är av största betydelse för beslutets internationella legitimitet, och av det skälet har vi förkastat Bernd Posselts ändringsförslag. Det är också väsentligt för den interna legitimiteten för beslutet om status. EU kommer faktiskt inte att påbörja det verkliga arbetet förrän efter beslutet i New York. EU kommer i stor utsträckning att ha ansvar för att leda genomförandet av statusen. Det är något som EU måste vara noggrant förberedd på, men EU måste framför allt undvika att det redan på förhand kommer att stå emellan de båda parterna. Det är också skälet till varför min grupp kommer att rösta nej till ändringsförslaget om att godkänna statusen utan att det har förts en debatt om det i New York. I detta hänseende följer vi den linje som ordförandeskapet och också kommissionen har förespråkat, men ingen av dem nämnde godkännande här i eftermiddag. Andrzej Tomasz Zapałowski: - (PL) Fru talman! Debatten om Kosovo har väckt en fråga som är av största betydelse när det gäller internationella förbindelser. För första gången på många år bryter världssamfundet ett europeiskt lands territoriella suveränitet. Det är visserligen sant att det inte finns några förslag om att ge oberoende till denna nya politiska enhet, men denna nya kvasistat förmodas ha en egen nationalsång, flagga och miniarmé. Landet kommer också att vara föremål för internationell kontroll under en icke fastställd tidsperiod. Detta nya synsätt på internationellt ingripande i en suverän stats interna angelägenheter kommer att bli praxis, vilket i framtiden kan leda till att världssamfundet försöker att manipulera andra länders interna angelägenheter, vilka har betydligt mindre problem. Den enda förnuftiga lösningen är att formellt låta Kosovo vara kvar i Republiken Serbien och att ge det mer självständig status och också vidta snabba åtgärder för att införliva regionen i Europeiska unionen. Ett självständigt Kosovo kommer fortfarande att ha en betydande serbisk minoritet som kommer att destabilisera landet. Adamos Adamou: (EL) Fru talman! Situationen i Kosovo efter och som resultat av interventionspolitiken är ett annat problem som måste lösas inom FN:s ram. Martti Ahtisaaris förslag, som i huvudsak antas i det betänkande vi behandlar, går emot grundläggande principer inom internationell rätt, själva FN-stadgan, och i det föreskrivs att gränser ska dras tillbaka och att områdets historia ska förvanskas på bekostnad av den serbiska befolkningen. Ahtisaaris förslag innebär generellt stöd för inrättandet av en självständig stat i så måtto att den kan vara oberoende med hjälp av Natos militära närvaro och tillämpning av den europeiska säkerhetspolitiken. Jag är rädd att det kommer att fungera som ett protektorat snarare än som en självständig stat. Vi är och ska fortsätta att vara förespråkare för staters självbestämmande, men inte när det tillämpas godtyckligt på grundval av dubbla standarder. Vi behöver bara tänka på att efter upplösningen av kolonialväldet och före Jugoslaviens sammanbrott har världssamfundet endast erkänt utbrytning vid ett tillfälle - och det var av mycket särskilda skäl - nämligen Bangladeshs utbrytning ur Pakistan. Vi måste varna för att om Kosovo blir självständigt blir det som att öppna Pandoras ask, vilket kommer att leda till att alla former av utbrytningsaktiviteter kommer att öka. Francisco José Millán Mon: (ES) Fru talman! Kosovofrågan är komplicerad och har många olika följder på olika nivåer. Den påverkar de grundläggande principer som reglerar hur världssamfundet fungerar. I denna fråga är det därför nödvändigt att agera försiktigt, söka så brett samförstånd som möjligt och beakta internationell rätt. Kosovo är också ett exceptionellt fall. FN:s särskilda sändebud och en stor majoritet av världens länder har erkänt detta. Med tanke på att det är ett exceptionellt fall blir det inte något prejudikat för andra eventuella fall i Europa. Det uppges i den resolutionstext som vi ska rösta om imorgon. Som kontaktgruppen uppgav i sina slutsatser från januari 2006 beror Kosovoproblemets särskilda egenskaper bland annat på Jugoslaviens uppdelning och de konflikter som följde därefter, den etniska rensningen och händelserna 1999, och bland dem vill jag betona Natos militära ingripande det året. En annan faktor som gör fallet Kosovo speciellt är den långa perioden som landet ska stå under internationellt styre i enlighet med resolution 1244. Jag skulle ha velat att Martti Ahtisaari hade hittat en lösning som båda de aktuella parterna hade godkänt: Serbien och Kosovo. Med tanke på att frågorna är mycket känsliga och rör grundläggande principer, och att det gäller en region som under lång tid har gått igenom konflikter och haft en instabil situation, skulle en förhandlingslösning som båda parter ömsesidigt anser vara acceptabel ha varit den bästa lösningen. Tyvärr har man dock vid förhandlingarna under 2006 och i början av 2007 inte lyckats att föra samman de olika ståndpunkterna. Det är nu upp till säkerhetsrådet att diskutera Martti Ahtisaaris förslag och att med utgångspunkt från detta anta lämpliga beslut. Det är tydligt att varken Europaparlamentet eller några andra institutioner har behörighet att fatta beslut om territoriets slutliga status, och det ska fastställas av säkerhetsrådet inom en rimlig tidsperiod för att försöka få till stånd ett avtal mellan parterna. Jag hoppas under alla omständigheter att ledamöterna i rådet, särskilt dess permanenta ledamöter, kommer att spela en konstruktiv roll i ett så avgörande ögonblick som detta, och vi begär i texten att vi ska rösta imorgon. Adrian Severin: (EN) Fru talman! Varje gång vi hittar en rättvis, rimlig och hållbar lösning för att hantera en krissituation vill vi att den ska bli prejudicerande. Det faktum att vi inte vill att vår lösning för Kosovo ska bli prejudicerande denna gång tyder på att vi erkänner att lösningen är misslyckad eller åtminstone förhastad. Och det är önsketänkande att tro att ingen kommer att använda den som prejudikat. Därför måste vi hitta sätt för att minska de medföljande riskerna. Med hänsyn till detta kan vi överväga fyra förslag. Det första är att acceptera och konstatera att lösningen för Kosovo grundar sig på och bör vara förenlig med principen om regional säkerhet. Det andra är att samtycka till att Kosovo endast kan bli självständigt inom EU efter att ha uppfyllt kraven för medlemskap. Det tredje är att omedelbart erbjuda Serbien en tydlig handlingsplan för anslutning till EU utan några förhandsvillkor. Och det fjärde är att sammankalla till en internationell konferens om västra Balkan för att införliva lösningen för Kosovo i ett regionalt avtalspaket. Utan ett tillvägagångssätt som ser bortom Kosovos gränser och bortom nutid kanske planen inte ger den väntade effekten. Ioannis Kasoulides: (EN) Fru talman! Föredraganden Joost Lagendijk och vår skuggföredragande Bernd Posselt har verkligen gjort ett utmärkt arbete. Jag kommer dock inte att rösta för detta betänkande av ren princip. Jag anser att en sådan här dispyt måste lösas genom lösningar som ömsesidigt förhandlats fram och överenskommits av de berörda parterna och inte genom unilaterala åtgärder eller påbud utifrån. En varaktig lösning kräver vilja hos dem som ska genomföra den. Jag accepterar inte idén om en självständig stat med begränsad suveränitet. Ett självständigt land är helt suveränt, annars är det något fel med att det blev självständigt. Jag är medveten om att det enda realistiska resultatet för Kosovo varken är en återgång till serbisk suveränitet eller en delning eller union med något annat land. Förhandlingsprocessen kanske har tagit lång tid, men Martti Ahtisaaris rapport offentliggjordes bara för några veckor sedan. Varför drar vi så snabbt slutsatsen att parternas ståndpunkter är orubbliga? Vi bör uppmuntra dem till att förstå att det inte finns någon annan väg än att förhandla inom rimlig tid och med denna rapport som grund. Kommissionsledamoten sa att åtagandet gentemot Serbien kan utgöra ett diplomatiskt verktyg för att uppmuntra Belgrad till att integrera sin ståndpunkt med Martti Ahtisaaris förslag. Jag tror att tålamod är en viktig faktor i internationell diplomati. Józef Pinior: (PL) Fru talman! Att lösa Kosovos status är ett bra test för Europeiska unionens nya utrikespolitik. För det första vill vi uttrycka vår uppskattning för Martti Ahtisaaris arbete, FN:s generalsekreterares sändebud för statusförhandlingarna, och hans plan. För det andra betonar Europaparlamentet att en eventuell överenskommelse om Kosovos framtida status måste vara förenlig med de demokratiskt uttryckta önskemålen bland Kosovos invånare samtidigt som de mänskliga rättigheterna och internationell lag följs. För det tredje måste Kosovos problem ses i ett bredare sammanhang som rör situationen på Balkan. I denna tid då vi firar femtioårsminnet av undertecknandet av Romfördragen vill jag särskilt betona Europeiska unionens ansvar för att fastställa villkoren och öppna vägen för ett framtida medlemskap i unionen för Serbien. Europeiska unionen måste spela en historisk roll genom att hjälpa till att främja demokrati och välstånd för alla människor på västra Balkan. Peter Šťastný: (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot, ärade ledamöter! Trots att jag inte tror att vi vände på alla stenar i våra gemensamma insatser för att få den serbiska sidan att stödja det slutgiltiga avtalet ser jag positivt på Joost Lagendijks betänkande eftersom man där lyfter fram behovet av att uppnå samtycke från båda berörda parter. Jag vet att människorna i Kosovo inte kan leva i ingenmansland särskilt mycket längre. De betalar ett mycket högt pris för varje dag som förhandlingarna dras ut. Vi måste dock dra lärdom av historien och tänka på vad som händer när en tredje part bestämmer slutresultatet av en konflikt mellan två länder utan tydligt samtycke från de primära inblandade parterna. Detta är exakt den riktning som Martti Ahtisaaris rapport har, som i högsta grad saknar serbiskt stöd. För närvarande verkar det som om alla beslut har fattats och att Kosovo snart kommer att få sin egen status. Men om vi verkligen önskar varaktig fred och välstånd på västra Balkan måste vi fortsätta att uppmuntra Belgrad till att skriva på papperen. Vi har EU:s resurser och de internationella institutionerna för att uppnå ett sådant mål. Jag fortsätter att hoppas på det bästa, och jag kommer därför att rösta för Joost Lagendijks betänkande men samtidigt ha i åtanke att arbetet från samtliga berörda parter inte får upphöra när Kosovos slutliga status utropas. Ju fortare vi får Serbien att acceptera avtalet, desto bättre är det för Balkan och för hela Europa. Monika Beňová: (SK) Precis som mina kolleger vill också jag lovorda det arbete som föredraganden genomfört och de insatser som skuggföredraganden, Csaba Sandor Tabajdi, har gjort. Jag tycker att vi har behandlat detta länge i utrikesutskottet och har mött företrädare både från Priština och Belgrad. FN:s säkerhetsråd ska nu fastställa status och särskilt framtiden för de människor som nu bor i Kosovo. Denna bestämmelse kommer att påverka serber och kosovoalbaner i lika hög grad. Bestämmelsen kommer också att ha lika betydelse för kristna och muslimer. Den kommer också att påverka kristna och muslimer på samma sätt. Den kommer att påverka utvecklingen av livskvaliteten. Som ledamot av Europaparlamentet beklagar jag mycket att vi har drivit Serbien in i en situation där landet endast kan förlita sig på Ryssland och ser Ryssland som ett ess för att försvara Serbiens intressen i FN:s säkerhetsråd. Jag måste säga att jag inte tror att ledamöterna, om vi uppmanades att rösta om betänkandet imorgon, skulle stödja ändringsförslag som dramatiskt undergräver någon av parternas legitimitet. Jag tror att ledamoten endast skulle stödja förslag som behandlar de båda inblandade parterna på ett jämlikt och rättvist sätt. Olli Rehn: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman, ärade ledamöter! Jag vill tacka er för denna självständiga och ansvarsfulla diskussion. Jag anser att ert betänkande och förhoppningsvis era röster i morgon kommer att förstärka den europeiska enigheten ytterligare för att förfarandet med Kosovos status ska få ett framgångsrikt slut. I och med att president Martti Ahtisaaris förslag lades fram till FN:s säkerhetsråd har förfarandet nu gått in i sin avgörande fas. Jag litar på att FN:s säkerhetsråd kommer att ta sitt ansvar, och jag hoppas att det kommer att stödja förslaget inom rimlig tid. Sedan kommer vi in i den svåraste fasen, nämligen genomförandet av statusen, som ni här i parlamentet i dag har sagt är ett verkligt avgörande prov för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Därför uppskattar jag verkligen det stöd för vår gemensamma utmaning som har getts av parlamentet och föredraganden om Kosovo, Joost Lagendijk. Avslutningsvis är jag glad att alla tre institutioner delar ståndpunkten om att vi fortfarande behöver europeisk enighet och EU:s ledarskap för att uppnå en hållbar lösning som bidrar till ett demokratiskt och multietniskt Kosovo och säkerställer fortsatt stabilitet i regionen. Samtidigt erbjuder vi Serbien ett konkret EU-perspektiv som bör hjälpa Serbien att lämna den nationalistiska historien bakom sig och vända sig mot en europeisk framtid. (Applåder) Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum imorgon kl.11.00. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Marianne Mikko: , skriftlig. - (ET) Under en period på åtta år har världssamfundet blivit övertygat om att oberoende för Kosovo är det bästa sättet att garantera stabilitet i regionen. FN:s särskilde representant Martti Ahtisaari har lagt fram en rapport med rekommendationen att Kosovo blir självständigt i alla avseenden utan att ordet självständighet i sig används. I betänkandet som vår kollega Joost Lagendijk har utarbetat upprepas alla välkända fakta, och Martti Ahtisaaris rekommendation som grund för att fastställa Kosovos status får stöd. Jag skulle dock vilja fråga om systematisering och parafrasering är det enda mervärde som parlamentet kan erbjuda. I ändringsförslaget, som Lagendijk själv är en av författarna till, rekommenderas att begreppet övervakad suveränitet, som verkligen är kärnan i betänkandet, läggs till. Detta är den tydlighet som förväntas av oss. Det vanligaste argumentet mot ändringsförslaget är fruktan för ryskt missnöje. I flera månader har regeringen i Moskva varnat för att oberoende för Kosovo kommer att skapa prejudikat för att också Transnistrien, Abchazien och Ossetien skulle försöka bli självständiga. Kreml är dock mycket väl medvetet om att det inte kan uppstå något rättsligt prejudikat. Kosovo är det enda territorium där FN har tillräckligt mandat för att rekommendera självständighet. Som medlem av FN:s säkerhetsråd beviljade Ryssland självständighet för Kosovo den 10 juni 1999. Ryssland vill bara undvika att dess inflytandesfär i Europa ska krympa. Jag tvivlar på om Ryssland är villigt att ta ansvar för att nya blodsutgjutelser bryter ut i Kosovo om området inte beviljas självständighet. Vårt slutliga mål är att förhindra lidande och att garantera demokrati och ekonomisk utveckling. Det kräver ibland mod. Athanasios Pafilis: (EL) Genom att godkänna Martti Ahtisaaris rapport om inrättande av ett ”oberoende” protektorat för Kosovo med övervakning av EU- och Natostyrkor skapar Europeiska unionen och Europaparlamentet en tydlig utbrytning i världens ögon och en ny stat. Detta undergräver och är en överträdelse av överenskommelser och principer som inrättats genom FN och internationell rätt sedan andra världskriget. Det betänkande som gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, liberalerna och socialdemokraterna röstat för innebär stöd för en ny utstakning av gränserna i Balkan, vidmakthållande av europeiska länders och Natos militära ockupationsstyrkor och kan likställas med en uppenbar utpressning mot Serbien samtidigt som den serbiska befolkningen i Kosovo anklagas och fördöms med fräcka förolämpningar, liksom Serbien självt. Detta öppnar Pandoras ask med upptrappat nationalistiskt motstånd och konflikter på hela Balkan, rörelser som förespråkar utbrytning stimuleras och europeiska länders och Natos ockupationsstyrkors närvaro i området godtas och legaliseras. Vi ser nu de verkliga målen för Natos kriminella krig mot Jugoslavien, där EU och dess medlemsstaters regeringar har deltagit, både mitten-vänster och mitten-höger-regeringar, däribland Pasok-regeringen som då hade makten i Grekland. Regeringen som leds av Ny demokrati fortsätter med denna politik, vilket bekräftar att båda parter i tvåpartistaten deltar i och stöder EU:s, Natos och Förenta staternas kriminella och imperialistiska planer i området och i hela världen.

sv

Europeisk strategi för romer (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om rådets och kommissionens uttalanden om en europeisk strategi för romer. Jean-Pierre Jouyet: rådets tjänstgörande ordförande. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Rådet förstår mycket väl hur viktigt det är att vidta lämpliga åtgärder för att förbättra situationen för romer och skydda deras grundläggande rättigheter, vilket kammaren begärde i sin resolution av den 31 januari 2008. Som ni vet har vi gjort stora framsteg under Frankrikes ordförandeskap när det gäller icke-diskriminering och integrering, och mot bakgrund av detta har vi kunnat ta med romernas situation i beräkningarna, i synnerhet i det paket för en social agenda som presenterades av kommissionsledamot Vladimir Špidla den 2 juli. Målet med det paket som lagts fram av kommissionen är att ge ny kraft åt politiken för att bekämpa fattigdom, utanförskap och diskriminering av de mest utsatta grupperna. Från denna synpunkt utgör kommissionens förslag verkligen ett mycket bra bidrag som omfattar de verktyg som finns tillgängliga, och som ska användas för att se till att romerna blir bättre integrerade. Rådet beklagar för egen del att medlemsstaterna inte kunde enas om de ekonomiska villkoren för ett paket för att bekämpa fattigdom och socialt utanförskap. Jag ville också säga detta under denna debatt. Det första EU-toppmötet om romerna hölls den 16 september. Det stöddes av kommissionsordföranden och av det franska ordförandeskapet. I den deklaration som antogs betonades medlemsstaternas ansvar i syfte att garantera att romerna verkligen integreras. Detta gjordes genom att framhäva hur viktigt det är att människors individuella rättigheter stärks, och att romska organisationer blir mer delaktiga. Ett andra toppmöte om jämlikhet hölls den 29 och 30 september 2008. Under detta toppmöte lade vi tonvikten på de problem som romerna alltför ofta möter, både i fråga om tillgång till utbildning, jobb eller yrkesutbildning och tillgång till andra varor och tjänster. Detta gjorde att vi kunde se hur vi skulle agera mer effektivt för att bekämpa diskrimineringen mot denna folkgrupp. Vi är även glada att frågan om romernas situation tas upp på EU-nivå, och vi ska se till att det blir en prioriterad fråga för Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Det franska ordförandeskapet utarbetade nyligen några utkast till slutsatser om romernas särskilda situation. Dessa slutsatser kommer att läggas fram vid utrikesministerrådet och rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser på måndag och tisdag. Jag ska ge ert utskott för utrikesfrågor en redogörelse av dessa möten på tisdag. I utkasten till slutsatser uppmanas kommissionen och medlemsstaterna att ta hänsyn till romernas situation när de utarbetar och tillämpar politiken om skydd av de grundläggande rättigheterna, politiken om att bekämpa fattigdom och diskriminering, politiken om jämställdhet mellan kvinnor och män, och politiken om tillgång till utbildning, bostad, sjukvård, jobb, rättslig hjälp och kultur. I dessa utkast till slutsatser uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att utarbeta konkreta åtgärder för 2009 och 2010. Med detta i sikte går det även att förutse ett bättre användande av strukturfonderna. Därför ber rådet kommissionen att under 2010 lägga fram en rapport för rådet om de framsteg som görs, för att fortsätta diskutera och organisera det nödvändiga utbytet med romernas organisationer. Detta var vad jag ville säga till kammaren, herr talman, mina damer och herrar. Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Det första EU-toppmötet om romerna, som ägde rum i Bryssel den 16 september, var oerhört viktigt för samarbetet mellan de största aktörerna på detta område. Över 500 företrädare för EU-organ, medlemsstater och icke-statliga organisationer deltog, och det visade vår förnyade beslutsamhet att arbeta ännu hårdare för att göra något åt romernas sociala utanförskap. Det fanns ett tydligt budskap om att det övergripande målet måste vara att integrera romerna helt och hållet i EU:s ekonomiska, sociala och kulturella liv, och att se till att alla i EU, inklusive romerna, har samma förutsättningar. Det civila samhället måste vara fullt delaktigt i detta samarbete. Följaktligen måste även romerna vara delaktiga genom att föreslå, tillämpa och övervaka den politik som ska gälla dem. Därför välkomnar kommissionen de icke-statliga organisationernas bidrag till toppmötet, exempelvis deklarationen från EU-koalitionen för politiken för romer. Detta år har vi gjort större framsteg än någonsin tidigare i fråga om romernas integrering genom en gemensam satsning från EU och dess medlemsstater, och genom ett samarbete grundat på förtroende och välvilja. Enligt kommissionens åsikt var de viktigaste slutsatserna från toppmötet följande: åtagandet att skydda de individuella rättigheterna för romska män, kvinnor och barn, erkännandet av det faktum att EU och medlemsstaterna delar ansvaret för att stödja romernas integration i de olika verksamhetsområdena, erkännandet att EU måste stödja medlemsstaterna när de tillämpar sin politik genom samordning och ekonomiskt stöd från strukturfonderna samt samförstånd om att det är nödvändigt att stödja kulturellt känsliga strategier för romerna som kommer att främja deras integration i samhället vad gäller utbildning, sysselsättning och gemenskaper, utan att utestänga andra liknande utsatta samhällsmedborgare. Kommissionen sände också ut ett tydligt budskap vid mötet om att den inom sitt verksamhetsområde kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder för att förbättra situationen för romerna, och om att den ska se till att romerna till fullo kan utnyttja de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan. Kommissionen kommer inte att tveka att ingripa om gemenskapsrätten överträds, och detta inbegriper de grundläggande rättigheterna. När det gäller slutsatserna från toppmötet, har kommissionsordförande Barroso och jag lagt fram ett förslag om att skapa en plattform för integrering av romer. Detta skulle ge oss en ram för bilaterala möten på hög nivå så att exempelvis de finansiella instrument som stöder politiken för sammanhållning och landsbygdsutveckling på ett bättre sätt kan riktas mot integrering av romer. Utöver detta skulle plattformen på ett konkret sätt uppfylla kommissionens löften om att dels göra EU:s instrument och politik mer effektiva och dels rapportera om de resultat som uppnås. I samband med slutsatserna från Europeiska rådets junimöte bör nu medlemsstaterna utvärdera de framsteg de gjort hittills och öka arbetet med en total integrering av romerna. Kommissionen kommer naturligtvis att stödja medlemsstaterna. Utöver detta ser kommissionen fram emot sammanträdet med rådet för allmänna frågor den 8 december, där det kommer att debatteras om förslag angående slutsatserna om romernas integration. Lívia Járóka: för PPE-DE-gruppen. - (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Det senaste året har det gjorts stora framsteg mot ett erkännande på EU-nivå om att det ligger i alla europeiska samhällens intresse att integrera de 10 miljoner romer som lever i fattigdom inom medlemsstaterna, och att helt förverkliga deras rättigheter. Trots detta upplever jag nu att dessa framsteg har stannat av. Enligt Europaparlamentet och de icke-statliga organisationerna behövs professionell övervakning och EU-tillsyn. Även om medlemsstaterna har antytt i de planer som lämnats till EU att de tänker integrera romer som bor inom deras gränser, finns det inget i deras nationella budgetar och i deras resultat som stöder dessa deklarationer. De enskilda projekt som finansierats med EU-medel har inte gett några markanta resultat. Uteslutandet av europeiska romer från ekonomin och bostadsmarknaden, deras bristande tillgång till kvalitativ utbildning och de oroväckande tecknen inom sjukvården har inte förbättrats, snarare försämrats, och detta fortsätter att försvaga EU:s sociala sammanhållning. Vi behöver yrkesmässiga satsningar som är mycket mer omfattade än de projektbaserade försök som gjorts hittills, och de måste beröra både det romska och det icke-romska samhället för att kunna utveckla de nämnda områdena på ett sätt som sträcker sig över partigränser och cykler. Ett grundläggande villkor för att dessa satsningar ska vara framgångsrika är att även de kommande ordförandeskapen engagerar sig i de gemensamma EU-åtgärder som utarbetats av det franska ordförandeskapet. Det är oerhört viktigt att vi vidtar omedelbara åtgärder för att bidra till att romerna accepteras, och att vi låter deras ekonomiska kapacitet bidra till EU:s utveckling. Från sammanhållningspolitikens början till utvidgningen 2004 gjordes vissa framsteg, men vi kan inte vänta i tre decennier till. Denna situation kräver inget mindre än krisåtgärder. Romernas getton kan bara försvinna om vi åter integrerar deras tusentals invånare på arbetsmarknaden och utnyttjar nya och underutvecklade ekonomiområden till max - exempelvis förnybar och alternativ energi eller miljöskydd - och om vi utarbetar ett integrerat kvalitativt utbildningssystem. Romernas egen identitet, deras nationella identitet med ursprung i hemlandet och deras sociala och ekonomiska identitet måste stärkas på en och samma gång. Genom att föra in ett pilotprojekt på 5 miljoner euro i 2009 års budget kan vi garanterat diskutera denna fråga, men utvecklingen får inte stanna vid det. I stället för bilaterala möten behöver vi en EU-strategi som kan skapa nya element, rättsliga grunder och eventuella sanktioner samt monetära mekanismer. Jan Marinus Wiersma: för PSE-gruppen. - (NL) Herr talman! Europaparlamentet talade nyligen med eftertryck för en långsiktig strategi för integrering av romer i EU. Det senaste året har det blivit tydligt att mer måste göras på detta område, i synnerhet av medlemsstaterna, men också av EU. Rådet kommer snart att ta upp detta ämne igen. Detta i sig är ett tecken på att våra regeringschefer lägger stor vikt vid en effektiv politik för att bekämpa diskrimineringen av romer och deras sociala och ekonomiska utanförskap. Denna fråga ligger även högt upp på kommissionens dagordning. I september anordnade kommissionen det första toppmötet om romer där företrädare från medlemsstaterna, kommissionen och i synnerhet företrädare för det romska civila samhället fick tillfälle att ge rekommendationer i fråga om EU-politiken för romer. Som en del av EU-strategin för romer bör ett politiskt möte på hög nivå hållas årligen för att vi ska få tillfälle att följa upp de politiska framstegen, utbyta positiva erfarenheter, men även för att - om det skulle vara nödvändigt - ge kritik. Jag hoppas att kommissionsledamoten kan gå med på detta i dag. Vi behöver dock göra ännu mer. Därför måste rådet ge kommissionen en tydlig och konkret uppgift att utveckla en bred, strategisk och långsiktig politisk ram i syfte att bryta den onda cirkel av utanförskap som har hållit generationer av europeiska romer fångna. Det finns ingen anledning att vänta längre med att föreslå en politik. Det är uppenbart vad som behöver göras - otaliga studier och politiska rekommendationer har kartlagt hindren. Parlamentets resolutioner ger en tydlig och konkret sammanfattning av tänkbara politiska initiativ. Viktória Mohácsi: Herr talman! Den 31 januari antog vi här i kammaren med stor majoritet parlamentets resolution där kommissionen tydligt ombeds utarbeta en EU-strategi för romer. Utbildning, bostad, sysselsättning och hälsa identifierades som fyra prioriterade områden där material och mänskliga resurser skulle sättas in. Det uttalande från kommissionen som vi precis hörde är inte särskilt övertygande, och jag måste i ärlighetens namn säga att det påminde kusligt mycket om propagandatalen i de östeuropeiska socialistiska diktaturerna. Precis som på den tiden hör vi inget i dag om något annat än framgång, utveckling och andra positiva meddelanden, medan romerna i själva verket fortfarande bor i läger och getton, dagligen förödmjukas, diskrimineras och i värsta fall utsätts för rasistiska attacker. Som ett resultat av allt detta irrar nästan 30 000 romer enbart från Italien omkring på EU:s territorium och söker ett fast hem i en av EU:s medlemsstater. Herr talman, i min hand håller jag ett brev från kommissionens vice ordförande Jacques Barrot daterat den 6 november, där han försäkrar mig och fyra av mina kolleger om att - och jag citerar - han ”kommer att arbeta nära kommissionsledamot Špidla för att se till att kommissionen möter de romska icke-statliga organisationernas förväntningar”. Däremot nämns inget om någon strategi, utan bara om en plattform för integrering av romer. Hur förklarar man detta? När det gäller EU-toppmötet om romer har jag bara hört kritik från de icke-statliga organisationerna om att de förväntade sig mycket mer av detta historiska toppmöte, och om att de inte fick vara delaktiga i förberedelserna. Men jag ska gå ännu längre än så. Det är fortfarande inte klart hur Berlusconiregeringen har rapporterat till Europeiska kommissionen om resultaten från registreringen av romers fingeravtryck. Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, kommissionen, rådet! Denna diskussion är ganska skenhelig. Vi måste kalla saker vid deras rätta namn. Vi har ett problem med romerna, och det är att de är mycket utstötta i de flesta samhällen, men i olika hög grad. Italien nämndes, i Tjeckien och Rumänien har det förekommit verklig förföljelse och rasistiska attacker. I denna situation finns det en sak som EU bör göra, och det är att ge romerna status som EU-minoritet. Ett officiellt erkännande är med andra ord det första steget mot att bekämpa utanförskap. Nästa sak vi bör göra är att utveckla en strategi tillsammans med romerna, som måste bestå av två delar. En strategi för bofasta romer och en annan strategi för kringresande romer. De kringresande romerna kan inte tvingas att bli bosatta eller de bosatta tvingas att resa. Det är ett svårt problem. Jag var ansvarig för romerfrågan i Frankfurt under sex års tid och jag vet hur svårt det dagliga arbetet är. Men det grundläggande problemet är - och det är därför det som har sagts om organisationen också stämmer - att om vi inte utarbetar strukturer tillsammans med företrädarna för romernas organisationer kommer vi att misslyckas: vi kommer alltid att tala om deras problem på ett förmyndaraktigt sätt i stället för att försöka lösa deras problem tillsammans med dem och även lyssna på deras invändningar. Vi talar om skolor till exempel. Men det finns romska familjer som inte vill skicka sina barn till skolan, och det finns andra som vill göra det. Detta är olika problem. Därför håller jag med om att vi ska sluta upp med att lämna positiva lägesrapporter i stil med ”Vi bryr oss” och ”Vi har program” och så vidare, när vi vet att det inte fungerar. Kort sagt måste vi för det första få en tydligare förståelse för problemet, och för det andra integrera de romska organisationerna på ett mer radikalt sätt. Roberta Angelilli: för UEN-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är helt överens med kommissionen i fråga om deras strategi för romer. Jag hyser full förståelse för denna pragmatiska inställning, fri från alla politiska och ideologiska undertoner, som kommissionsordförande Barroso uttryckte det vid toppmötet i Bryssel den 16 september. Det är en inställning som kräver att alla ledare engagerar sig, utan undantag, från det romska samhället till de statliga myndigheterna med Europeiska kommissionen i spetsen. Politiken för romer ligger visserligen på medlemsstaternas ansvar, men det är bra att den äntligen samordnas på gemenskapsnivå. Bra metoder bör samordnas och användandet av medel bör övervakas regelbundet. Hur mycket resurser har inte slösats bort under åren? Hur många tillfällen har inte gått förlorade? Om vi tittar på hur det ser ut i verkligheten, förutom de obligatoriska undantagen, så har vi tyvärr ett budgetunderskott. För mycket pengar har förblivit oanvända, för mycket har slösats på resultatlösa åtgärder och projekt. Om vi menar allvar med det här kan vi inte låtsas att detta inte har hänt. Här finns det verkligen anledning att säga ”den av er som är fri från synd skall kasta den första stenen”. Kommissionen har utarbetat ett användbart dokument för medlemsstaterna. Alla måste nu göra sin del, och börja med att outtröttligt bekämpa all form av rasism och diskriminering, arbeta för en seriös integrationspolitik som kommer att ha tre huvudområden: utbildning, vaccinering och hälso- och sjukvård samt yrkesutbildning och program för introduktion till arbete. Detta kommer att göras med hjälp av mikrokrediter. Men vi måste även be romerna att ta sitt ansvar. Låt mig ge ett exempel. Vi måste absolut sluta tolerera att romska föräldrar tvingar sina barn att tigga, och på så sätt hindrar dem från att gå i skolan. Exploatering och illegal verksamhet kan inte tolereras i någon form. Bara genom att kombinera solidaritet, integration och respekt för reglerna kan vi hitta den rätta strategin för att ta lösa dessa problem. Giusto Catania: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Efter att resolutionen antogs i parlamentet besökte vi romska läger och kunde se med våra egna ögon hur välkomnande de är och hur de lever. Vi besökte lägren i Rom och kunde konstatera att romerna verkligen behöver särskilt skydd, om inte annat för att de sedan EU:s utvidgning har blivit en av de större minoriteterna i EU. Vi behöver försäkra oss om att denna minoritet erkänns som en minoritet i alla avseenden. De satsningar som har gjorts de senaste åren har varit oorganiserade och har inte samordnats av EU. Så mycket pengar har slösats bort utan att det har blivit några strukturella och hållbara förbättringar av romernas situation, särskilt inom områden som utbildning, boende och sysselsättning. Vi ser rasdiskriminering dagligen, både på lokal nivå och i de program som inte satsar på integration. Vi får även ständigt se diskriminering från poliser eller att man målar upp rasmässiga stereotyper på regeringsnivå, och överväger att registrera romer med hjälp av fingeravtryck eller andra former av registrering. Det pågår en kampanj i Europa för att kriminalisera romerna. Varje dag hörs uttalanden från politiker både på höger- och vänsterflanken som uppvisar dessa tendenser. Jag hoppas att Roberta Angelilli kan övertyga sin partiledare, som även är det italienska parlamentets talman, om att romerna kan integreras, trots hans offentliga uttalanden. Frank Vanhecke: (NL) Herr talman! Jag ber om ursäkt till föregående talare, men påståendet att problemen med att leva tillsammans med romer kan reduceras till diskriminering och fördomar må vara politiskt korrekt, men det håller inte i verkligheten. Romerna själva har många seder som är svåra, för att inte säga omöjliga, att förena med de grundläggande värderingar som råder i de flesta länder i EU. En enorm arbetslöshet bland vuxna och chockerande frånvarosiffror i skolan bland romska barn beror inte alls i första hand på diskriminering. Förra veckan beslutade italienska kassationsdomstolen att zigenarnas tiggande är en central del av romernas kultur och därför inte kan förbjudas. Jag undrar vart det här ska leda. Själv vill jag argumentera för en respektfull och human, men samtidigt otvetydig strategi. Alla som önskar bo i ett samhälle måste respektera dess lagar och normer. Att tigga, att undanhålla barnen grundläggande hälso- och sjukvård, eller ännu värre att systematiskt hålla dem borta från skolan, är helt enkelt fel i vårt samhälle. Magda Kósáné Kovács: . - (HU) Herr talman! Dagens debatt är en del av en process där viktiga beslut återstår att tas, och därför vill jag än en gång betona att man utan att överdriva kan säga att levnadsförhållandena för den största minoriteten i EU är jämförbara med levnadsförhållandena i utvecklingsländerna. Vi kan förstås racka ned på romerna ytterligare genom att hävda att det är deras eget fel, även om det är just när det gäller utbildning, boende, sjukvård och sysselsättning som deras situation liknar den i utvecklingsländerna. Utan omedelbar, koncentrerad och målinriktad hjälp utifrån kommer dessa 10-12 miljoner människor inte ha någon möjlighet att ta sig ur fattigdom och utanförskap. Denna grad av socialt utanförskap förhindrar det mest grundläggande förverkligandet av romernas mänskliga värdighet och jämlika förutsättningar. Det är nu flera decennier sedan EU på avstånd kunde begrunda det faktum att unionen, vid sidan om sin enorma ekonomiska potential, kan ha så många människor på sitt territorium som från generation till generation lever i socialt utanförskap. Inte vid något tillfälle har den ekonomiska utvecklingen på egen hand öppnat upp några vägar för de som står längst ner på samhällsstegen. Vi har ett delat ansvar, först och främst eftersom romernas situation inte har ändrats nämnvärt i de nya medlemsstaterna efter utvidgningen, eller i de kandidatländer som väntar på nästa utvidgning. Samtidigt uttrycks de anti-romska åsikterna allt öppnare bland extremister i EU, något som vi måste sätta stopp för. Det faktum att ämnet har satts på dagordningen visar att vi har mycket att göra. Kommissionsledamot Špidla har redan räknat upp många av de uppgifter som ligger framför oss, med hjälp av mina kolleger. Låt oss göra det här tillsammans. Ämnet kommer att tas upp i parlamentet igen i februari. Jiří Maštálka: - (CS) Mina damer och herrar! Som skuggföredragande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag uttrycka min enorma uppskattning för både kommissionens och föredragandens arbete med att så ihärdigt leta en positiv lösning på de problem som drabbar en av EU:s minoriteter. Debatten visar tyvärr att kommissionsledamot Špidlas ord antingen översatts illa eller missförståtts av antingen Viktória Mohácsi eller Daniel Cohn-Bendit. Jag kommer från Tjeckien, ett land som ofta har kritiserats - ofta orättvist enligt min mening - i detta sammanhang och vi har stor erfarenhet av detta problem. Mot bakgrund av detta vill jag säga fyra saker. Jag håller med kommissionen om att problemet kan lösas endast om vi sammanfogar regionala, nationella och EU-omfattande strukturer så långt det är möjligt. För det andra delar jag uppfattningen att vi i nuläget har tillräckliga instrument för att tillämpa en integrationspolitik. För det tredje instämmer jag helt i kommissionens och några av mina kollegers uppfattning att nyckeln till en framgångsrik lösning ligger i att romernas företrädare också är villiga att samarbeta. Adrian Severin: (EN) Herr talman! Romerna är en alleuropeisk, etnokulturell folkgrupp med allvarliga sociala och ekonomiska problem. Dessa problem är det i första hand EU:s uppgift att ta itu med, genom en lämplig gemensam politik som kräver en tydlig rättslig grund. Vi kan inte förverkliga fantasin om ett nationellt medborgarskap för romer när romerna inte vill ha en särskild stats nationalitet. Romerna är EU-medborgare utan något nationellt projekt. Därför fungerar inte de modeller som tillämpas på nationell nivå för nationella minoriteter. Romernas sociala och kulturella integrering är en mellanstatlig fråga och därför ligger den först och främst på EU:s ansvar. Medlemsstaterna har självklart också ett ansvar gentemot romerna vad gäller icke-diskriminering, social integrering och positiv särbehandling på lokal nivå. Men detta ansvar måste ses som underordnat EU:s ansvar. När kommissionen framhäver att huvudansvaret ligger på medlemsstaterna vägrar den faktiskt att ta sitt naturliga ansvar och går tillbaka till en modell som har visat sig vara ineffektiv. Vi måste skapa ett offentligt utrymme för romerna i EU, och ett tillvägagångssätt där romerna kan delta aktivt i utformningen och tillämpningen av politiken. Om vi inte gör det kommer vi inte att kunna lösa problemet på riktigt. Vi kommer inte att ha en riktig strategi. Katalin Lévai: (HU) Trots att EU-institutionerna har visat sig vara beredda att respektera EU:s värderingar och grundläggande rättigheter och att bekämpa diskriminering, är den verkliga bilden av romernas integrering nedslående. Större delen av romerna i EU lever under bedrövliga sociala förhållanden, och de problem som de brottas med har inte förändrats på åratal. De största problemen är socialt utanförskap, sysselsättningsbrist, segregering i skolan och de många missförhållanden som drabbar romska kvinnor. I dessa tider då det råder ekonomisk kris i EU är det lätt att leta efter en syndabock bland företrädarna för de mest utsatta sociala grupperna. Därför ökar våldsdåden mot romer och oskyldiga människor utsätts för attacker som har fått ödesdigra konsekvenser vid mer än ett tillfälle. I en sådan situation är lösningen inte att samla fingeravtryck på ett etniskt diskriminerande sätt, eller att bilda brottsbekämpande organ eller miliser som ska gjuta rädsla i hederliga människor för att skrämma i väg romerna. Det enda riktiga svaret är en EU-strategi för romer som bygger på följande fem områden: utbildning, sysselsättning, bostad, hälsa och romernas aktiva delaktighet i samhället. Utan en sådan EU-politik för romer kan det heller inte finnas någon nationell politik för romer. Zita Pleštinská: (SK) EU har en skyldighet att anta en strategi för romer, även om medlemsstaterna också måste vara mer aktiva på den punkten. Jag bor själv i en slovakisk region där romerna utgör 10 procent av befolkningen. Tack vare detta är jag väl införstådd med deras särskilda sociala utsatthet. Huvudansvaret ligger på företrädarna för kommunerna som ofta lämnas att ensamma hantera mycket komplicerade frågor, särskilt sysselsättningsbristen som är en följd av romernas låga utbildningsnivå. Om vi ska hitta balanserade lösningar måste vi först och främst bjuda in företrädare för romerna till dialogen. De är väl förtrogna med romernas problem. Endast när vi gör det kan våra lösningar bli effektiva. Europeiska socialfonden är vårt viktigaste instrument för att integrera människor på arbetsmarknaden. Jag uppmanar medlemsstaterna att se till att det inte finns alltför stora administrativa hinder som kan avskräcka icke-statliga organisationer och kommuner från att söka medel från Europeiska socialfonden till projekt som ska hjälpa till att lösa romerfrågan. Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Jag stöder i princip kommissionens ställning. Trots de ofta diskuterade problemen med romerna har vi fortfarande inte hittat de bästa lösningarna som skulle kunna leda till en varaktig integrering i samhället. Enligt min åsikt gäller detta alla medlemsstater. Den grundläggande orsaken är fortfarande problemets etnocentricitet. Det är som att vi har gjort romernas sociala problem till en etnisk fråga och behandlar dem som problem som bara hör till en särskild etnisk grupp. Vi behöver ändra inställning. Det stämmer att en överväldigande stor del av romerna är fattiga och saknar tillgång till boende och utbildning, men dessa problem gäller inte bara dem. Att blanda ihop alla dessa sociala problem och behandla dem som ett enda, etniskt problem leder till öppen diskriminering. Därför har frågan om deras integrering blivit ännu mer komplicerad och ännu mer intensiv och det har blivit ännu svårare att hitta en lösning på problemen. Därför är det viktigt att vi tillämpar en politik för att skydda de individuella rättigheterna och att vi har ett grundläggande instrument: subventionering. I Bulgarien har vi många problem som kopplas till romerna, och detta har gjort att vi har vidtagit åtgärder för att utarbeta ett ramprogram som ska lösa de sociala förutsättningar som orsakar deras etniska diskrimination. Vi föreslår ett meningsutbyte om huvuddelarna i ramprogrammet mellan de medlemsstater som har märkbara problem med denna fråga. Elly de Groen-Kouwenhoven: (NL) Enligt min mening finns det en likhet mellan romerfrågan och rasfrågan i Förenta staterna. Medan de har lyckats hitta en lösning - åtminstone delvis - och gjort stora framsteg i och med Barack Obamas seger, så fortgår skandalen, i brist på ett bättre uttryck, i EU. Varför antogs den här resolutionen vid plenumsammanträdet i januari? Det fanns goda skäl till det. I resolutionen fastslogs bland annat att vi är för en arbetsgrupp för romerfrågan i kommissionen, att vi är för en EU-strategi för romer, och för en allmän strategi som omfattar samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen, samt en ”rom till rom”-strategi som utvecklats av OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Detta har inte lett till någonting förutom ett toppmöte där det talades ännu mer om samarbete från, eller med, romerna. Jag kan säga er att romerna, som jag har haft äran att samarbeta nära med under tio års tid, var extremt besvikna på resultatet. Jag beklagar, kommissionsledamot Špidla, att jag inte kan vara entusiastisk över er plattform, som bara är ännu ett debattforum - om än på hög nivå - inom ramen för bilaterala möten. Vi har talat en hel del nu. Om det är något vi behöver så är det handling. Jag läste nyligen en artikel som började med orden: det kommer att bli ett blodbad. Det finns uniformerade vaktpatruller i flera EU-stater som provocerar romerna. Ska vi vänta tills vi får situationer som den i Italien, där hela läger går upp i rök? Hannes Swoboda: (DE) Herr talman! Jag vill be parlamentet och talmannen om ursäkt för att jag kommer så sent, särskilt med tanke på att det alltid är jag som uppmanar kollegerna i min grupp att vara punktliga. Därför är det dubbelt så pinsamt för mig. Jag vill bara göra en observation. Vi håller helt med om målen, men EU:s uppmaning till medlemsstaterna - och kandidatländerna eller de potentiella kandidatländerna - borde vara ännu mer uppfordrande och enträgen. Det har redan talats om vad vi nyligen har sett i Belgrad och i andra länder, men även inom EU. Det är en skandal att vi än i dag talar om romerläger. Därför vill jag ivrigt be både rådets företrädare och kommissionen att varna medlemsstaterna och uppmana dem ännu starkare att fullfölja sina uppgifter. Bilden är inte så rosenskimrande som den ibland framställs här. Jag tackar Daniel Cohn-Bendit som var så fördragsam och lät mig tala. Talmannen: Det är jag som är talman här, inte Daniel Cohn-Bendit. Vi gick nyss över till ”catch the eye”-förfarandet. Därför kunde ni få ordet, så det finns inga privilegier alls. Jean-Pierre Jouyet: Herr talman! Jag vill säga att det här har varit en oerhört viktig debatt för rådet. Vad jag har kunnat utläsa av den är att - som så många av er har framhållit - romerna som grupp är oerhört åsidosatt, och väldigt utsatt för fattigdom, diskriminering och rasistiska attacker. Detta har blivit sagt och det är tyvärr sant, vilket många av er har poängterat. Precis som Adrian Severin, Daniel Cohn-Bendit och Viktória Mohácsi helt riktigt påpekade, är det också uppenbart att vi inte får hysa någon falsk optimism, och att vår strategi kommer att bli otroligt svår att genomföra. Som ni betonade måste vi i vårt dagliga arbete skilja mellan de som har blivit bofasta och de som fortfarande är nomader. De är helt olika varandra, deras seder och levnadsvillkor är inte desamma. Trots att vi verkligen vill hjälpa, blir vårt dagliga arbete i själva verket mycket svårt. Vi får inte falla offer för naiv optimism. Vi måste vidta bestämda och fortlöpande åtgärder. Jag vill säga till er, herr Severin, att det faktum att rådets arbete på detta område skedde på Rumäniens initiativ är ett gott tecken, och att det faktum att rådet har tagit upp frågan på uppmaning av era landsmän är oerhört betydelsefullt. Jag anser att vi måste vara medvetna om att vi har en lång väg framför oss. Vi måste vara tydliga med detta, vilket ni har varit. Jag tror att den enda möjliga åtgärden, som ni har sagt, är att skapa strukturer och sammanslutningar. Det är vad vi försöker att göra, men det är verkligen oerhört svårt. För det andra är det, som ni har framhållit, mycket viktigt att vi angriper det här problemet på EU-nivå, inte minst för att det i stor utsträckning är ett gränsöverskridande problem, och inte alls ett nationellt problem. Det är dock även uppenbart - och det här säger jag till kommissionen och för att återknyta till de kommentarer som gjorts - att vi måste vara mycket tydliga med att även medlemsstaterna har särskilda skyldigheter på det här området. Vi kan bara ta lagförslag till EU-nivå om de faller under de befogenheter som EU har i fördraget i nuläget. Vi måste också vidta - och jag säger detta till både Roberta Angelilli och Lívia Járóka - verkliga åtgärder på nationell nivå. Sammanfattningsvis vill jag därför säga att jag tror att vi detta år har sett ett växande erkännande av företeelsen, även om det har gått för långsamt, vilket ni nog alla håller med om. Jag är inte säker på om vi behöver följa upp det som har sagts, och på vilka grunder vi kan göra det, med tanke på problemen med minoriteterna. Rådet måste dessutom fortsätta sitt arbete, och framför allt måste medlemsstaternas insatser och åtgärder förbättras både på nationell och lokal nivå, eftersom den rådande situationen är inhuman och oacceptabel. Vi måste dock även inse att det här rent praktiskt är ett mycket komplicerat problem. Ett stort tack för era kommentarer. Vladimír Špidla: Mina damer och herrar! Kommissionen bedömer romernas situation som en fråga av stor etisk och politisk vikt, och är förstås beredd att göra allt i sin makt för att bidra till en sammanhållande strategi och för att stärka samverkan både på EU-nivå och på nationalpolitisk nivå. På så sätt kan medlemsstaterna satsa mer på att utveckla en politik med syfte att integrera romerna i stället för en politik som ofta leder till deras fortsatta utanförskap. Kommissionen vill även uppmana medlemsstaterna att hantera denna fråga på ett kulturellt känsligt sätt, och att hörsamma romernas särskilda behov samtidigt som de bör sträva efter att ge dem tillgång till det allmänna utrymmet, till utbildning, arbetsmarknaden och bostad. Kommissionen kan dock inte låtsas att den kan företräda medlemsstaterna på detta område, eftersom detta skulle vara både ineffektivt och orättvist. Det är, mina damer och herrar, tydligt att vi behöver fördubbla våra insatser, men trots att vi har långt kvar till målet är det tydligt att saker och ting börjar röra på sig, eftersom det första forumet om romer tyder på en förändring i sig. Det faktum att romerfrågan tas upp av EU och att denna fråga nu regelbundet kommer att diskuteras på högsta nivå tyder också på en förändring. Om vi kan få plattformen för romer att börja fungera effektivt kommer vi att ha etablerat en stadig grund varifrån vi kommer att kunna övervaka utvecklingen, ge förslag och samordna politiken på ett bättre sätt än vad vi hittills har gjort. Jag vill återkomma till början av mitt anförande. Kommissionen bedömer romernas situation som en fråga av stor etisk och politisk vikt och den kommer att göra allt som står i dess förmåga och kraft. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Marian-Jean Marinescu : Vi behöver inse att vi inte har gjort tillräckligt stora framsteg när det gäller att integrera romerna sedan kommissionen för första gången väckte frågan 2005. Ett första steg skulle vara att utarbeta en politik för att främja romernas utbildning. Denna politik måste tillämpas, inte bara av staten, utan även av icke-statliga organisationer vars främsta mål inte längre kan vara att fastställa diskriminering, utan att utbilda etniska grupper. Denna lösning bygger inte enbart på att de statliga myndigheterna tar sitt ansvar, utan även på att romerna tar sitt. Några av orsakerna till den arbetslöshet romerna hamnat i beror på bristande läskunnighet samt brist på utbildning och yrkeskunskaper, för att inte tala om en bristande tillgång till information. Utbildningsreformer för denna etniska grupp kan utföras på tre sätt: genom att öka läskunnigheten, se till att ungdomar fullföljer sina studier, och genom att stödja yrkesmässig specialisering och omställning. Reformen måste respektera romernas särskilda kultur och deras traditioner, samtidigt som den kopplar utbildningssystemet till den europeiska kulturen och civilisationen. Jag vill be kommissionen att göra upp en enda plan för att integrera romerna på EU-nivå, som grundar sig på ett samarbete mellan befintliga mellanstatliga och icke-statliga organisationers projekt. Detta innefattar även projekt där företrädare för utbildningsinstitutioner är inblandade. Målet bör vara att höja statusen på kvalitativ utbildning så att det blir ett grundläggande mål för EU:s politik.

sv

Föredragningslista: se protokollet

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

12. De finansiella tjänsterna 2005-2010 - Vitbok (omröstning) - Betänkande: van den Burg - Före omröstningen om punkt 26 Ieke van den Burg : föredragande. - (EN) När det gäller denna punkt föreslår jag att de muntliga ändringsförslagen dras tillbaka, men undrar om PPE-DE-gruppen kan samtycka till att både ändringsförslag 5 från dem och ändringsförslag 17 från ALDE-gruppen är förenliga och att vi kan rösta om dem båda. Om så är fallet kommer vi att rösta för ert ändringsförslag också. Om inte kommer vi att rösta emot det, och jag kan då dra tillbaka mitt ändringsförslag 23. - Före omröstningen om punkt 34 Ieke van den Burg : föredragande. - (EN) Jag skulle bara vilja lägga till ordet ”grupp” i punkt 34, så att meningen lyder ”Europeiska investeringsbanksgruppen” i stället för bara banken. (Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

sv

Anslagsöverföringar: se protokollet

sv

Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

sv

Framstegsrapport 2008 om Kroatiens anslutning - Framstegsrapport 2008 om Turkiets anslutning - Framstegsrapport 2008 om f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens anslutning (debatt) Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om framstegsrapport 2008 om Kroatiens anslutning, framstegsrapport 2008 om Turkiets anslutning, och framstegsrapport 2008 om f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens anslutning. Alexandr Vondra: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Låt mig börja debatten med att redogöra för lägesrapporterna för de tre länderna Kroatien, Turkiet och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag börjar med Kroatien. Kommissionens rapport visar helt korrekt att Kroatien under det senaste året har gjort stora framsteg. Sedan förhandlingarna påbörjades har 22 av 35 kapitel öppnats, varav sju har stängts provisoriskt. Ordförandeskapet kommer att föra förhandlingarna vidare framåt. Två särskilda anslutningskonferenser är planerade, en på underordnad nivå om några veckor och en på ministernivå i juni. I rapporten understryks helt riktigt hur viktigt det är att hitta en lösning på den pågående gränstvisten med Slovenien. Jag vill försäkra parlamentet om att ordförandeskapet även fortsättningsvis kommer att göra allt det kan för att lösa frågan. I detta sammanhang ger vi vårt fulla stöd till kommissionsledamot Olli Rehns löpande insatser för att finna en lösning så att anslutningsförhandlingarna kan fortsätta. Precis innan sammanträdet träffades vi för att äta lunch och diskutera detta på djupet. När det gäller den senaste utvecklingen välkomnar vi Kroatiens beslut från i måndags att landet accepterar medling av den expertgrupp som Olli Rehn föreslagit. Vi uppmanar både Slovenien och Kroatien att konstruktivt arbeta för att hitta en permanent och ömsesidigt godtagbar lösning så snart som möjligt, eftersom detta inte får leda till ännu fler förseningar. Förutom denna viktiga fråga beror de vidare framstegen i de övergripande förhandlingarna framför allt på Kroatien. De nödvändiga reformerna på de politiska, ekonomiska, rättsliga och administrativa områdena måste slutföras, och landet måste uppfylla sina skyldigheter enligt stabiliserings- och associeringsavtalet. Att det reviderade partnerskapet för anslutning genomförs är också viktigt för att landet ska kunna förbereda sig för den vidare integrationen i Europeiska unionen. Rådet anser att den vägledande färdplan med villkor som kommissionen tog fram i lägesrapporten för 2008 är ett användbart verktyg. Planen kommer att underlätta för Kroatien att vidta de åtgärder som krävs för att nå den slutliga fasen i förhandlingarna. Trots goda framsteg återstår mycket arbete. Låt mig nämna några av de huvudsakliga områden där vidare utveckling är nödvändig. Jag börjar med reformen på det rättsliga området. EU har tydligt klargjort att ett oberoende, opartiskt, pålitligt, öppet och effektivt rättsystem måste inrättas. Det är en förutsättning för att stärka rättsstaten och för att regelverket ska kunna följas på rätt sätt. En professionell, ansvarstagande, öppen och oberoende offentlig förvaltning är också av största vikt. Man har genomfört betydande lagstiftningsreformer inom båda dessa områden, men vi måste få se hur de fungerar i praktiken. Detsamma gäller för kampen mot korruption och organiserad brottslighet, precis som kommissionen beskriver i rapporten. USKOK:s (byrån för bekämpning av korruption och organiserad brottslighet) befogenheter och resurser har stärkts. Detta gäller även för de brottmålsdomstolar som utreder fall inom detta område. Det viktigaste nu är att se till att de förväntade resultaten uppnås. Att antikorruptionsprogrammet och åtgärdsplanen genomförs fullt ut är av största betydelse för att kunna åtgärda detta allvarliga problem. Unionen har även tydliggjort att ett fullständigt samarbete med Internationella tribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY), inklusive åtkomst till dokument, är av största vikt. Vi följer noggrant den utveckling som sker på området och vi uppmanar de kroatiska myndigheterna att samarbeta fullt ut med ICTY. Vi välkomnar det nyligen ingångna avtalet rörande de saknade dokumenten och uppmanar Kroatien att följa det. När det gäller flyktingåtervändande konstaterar vi att man har påbörjat arbetet med att godkänna pensionsrätter, och att de mottagande länderna har informerats om de ändrade reglerna. Rörande bostadstilldelning har ärendena från 2007 åtgärdats, men riktvärdet för 2008 har ännu inte uppnåtts. Arbetet för att garantera ett hållbart flyktingåtervändande måste fortsätta. Detta gäller även lagstiftning för att stärka minoritetsgruppers rättigheter. Ni har helt korrekt i betänkandet betonat frågan om regionalt samarbete. Arbetet med att förbättra förbindelserna mellan grannländerna måste fortsätta. Låt mig nu gå vidare till Turkiet. Förhandlingarna med Turkiet fortsatte under 2008 och totalt fyra kapitel - något som nästan är en tradition - öppnades under året. Trots EU:s uppmaning till Turkiet att snabba på reformarbetet uppnåddes inte den förväntade reformnivån under 2008. Ytterligare arbete med de politiska kriterierna är av största vikt även i fortsättningen. Betydande arbete kommer att krävas inom en rad områden, vilket betonas i rådets slutsatser av den 8 december 2008 och i kommissionens framstegsrapport för år 2008. Detta har även uppmärksammats i ert betänkande. Samtidigt välkomnar ordförandeskapet de positiva framsteg som Turkiet gjort under den senaste tiden, bland annat det nyligen godkända nationella programmet för antagande av regelverket och utnämningen av en ny chefsförhandlare. Det är viktigt att dessa åtaganden nu omsätts till verkliga och konkreta handlingar. Vi vill ta tillfället i akt att betona Turkiets strategiska betydelse. Ordförandeskapet delar parlamentets åsikt att Turkiet förtjänar beröm för de framsteg landet har nått inom energiområdet. Vi fortsätter att analysera hur man kan gå vidare inom detta viktiga område, framför allt när det gäller fullt stöd till gasledningsprojektet Nabucco. Vi vill i samband med Turkiets väg mot anslutning betona att utvecklingen inom yttrandefrihetsområdet är avgörande för hur förhandlingarna totalt sett utvecklas. Om man bortser från de välkomna ändringsförslagen av artikel 301 i strafflagen, vilka har haft en positiv effekt, finns fortfarande ett antal lagbestämmelser i bruk som kan leda till begränsningar på detta område. Förbud mot hemsidor, ofta av oproportionerlig omfattning och varaktighet, är fortfarande en källa till oro. Dessutom krävs lämpliga juridiska lösningar för att se till att den religiösa pluralismen är i linje med europeiska normer. Man måste ta fram en omfattande strategi mot korruption. Vi är även oroade över det ökade antalet rapporterade fall om tortyr och misshandel, framför allt utanför de officiella fångvårdsanstalterna. Lagen om vilka uppgifter och rättsliga befogenheter som polisväsendet har, som ändrades 2007, måste övervakas noga för att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är avgörande att landet undertecknar protokollet till konventionen mot tortyr. När det gäller den sydöstra delen av Turkiet välkomnar vi att man offentliggjort riktlinjerna för och det allmänna innehållet i det sydöstra Anatolienprojektet. Vi väntar nu på konkreta steg som leder till att regionen utvecklas ekonomiskt, socialt och kulturellt. Man måste ta itu med frågor man sedan länge brottas med, som till exempel internflyktingars återvändande eller frågan om byvakter. När det gäller förbindelserna mellan EU och Turkiet står det klart att Turkiet måste uppfylla sin skyldighet att genomföra tilläggsprotokollet fullt ut och på ett icke-diskriminerande sätt. Detta är, precis som ni betonar i ert betänkande, en viktig fråga som bör lösas så fort som möjligt, eftersom den tydligt påverkar hur anslutningsförhandlingarna fortlöper. Punkter som omfattas av förklaringen av den 21 september 2005 kommer att följas upp även framöver, och vi förväntar oss snabba framsteg. Vidare måste Turkiet otvetydigt förpliktiga sig att främja goda förbindelser med grannländerna och att lösa dispyter på fredlig väg. Trots alla svårigheter fortskrider utvecklingen på en rad områden. Just nu arbetar man med kapitel 16 om beskattning och kapitel 19 om sysselsättning och socialpolitik. Trots att förhandlingarna blir allt mer komplexa i takt med att de fortskrider arbetar det tjeckiska ordförandeskapet för att nå framsteg inom de kapitel där framsteg faktiskt är möjliga. Ordförandeskapet lägger också stor vikt vid att, i enlighet med energifrågorna, nå framsteg inom kapitel 15 om energi, då detta är en av våra prioriteringar. Slutligen vill jag tala om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Det är ett dynamiskt land med en avsevärd potential. Samtidigt står landet inför en rad stora problem. Båda dessa frågor framhävs på ett beundransvärt sätt i ert betänkande. Det finns mycket i betänkandet som rådet instämmer i. I ert betänkande läggs stor vikt vid frågan om vilket datum anslutningsförhandlingarna ska påbörjas. Dessutom betonar ni, helt riktigt, alla parters önskan att finna en snabb och ömsesidigt godtagbar lösning på namnfrågan. När det gäller den senaste utvecklingen hölls nyvalen i juni 2008 i flera olika steg efter betydande problem både under valupptakten och på den faktiska valdagen den 1 juni. OSCE/ODIHR/Europarådet konstaterade att man hade ”misslyckats med att förhindra våldshandlingar” under valupptakten, och att valen inte levde upp till en rad viktiga internationella standarder. Därför påpekade vi för regeringen och alla politiska deltagare hur viktigt det är att ta itu med dessa kärnfrågor under upptakten till president- och lokalvalen som ska hållas om några dagar. Det är vår uppfattning att man uppmärksammade vårt budskap och att man nu genomför betydande insatser för att förhindra eventuella störningar. Det återstår att se om vårt arbete kommer att ge resultat. Kommissionens framstegsrapport för 2008 är till stor hjälp. Vi har tagit del av den plan som regeringen för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har tagit fram. Det är en detaljerad text som visar att man seriöst strävar efter att anta kommissionens rekommendationer. Med tanke på regionen som helhet anser vi att dokumentet och det arbete som lagts ned på det bör betraktas som positivt. Detta multietniska lands interna sammanhållning är naturligtvis nyckeln till dess framtida utveckling. Därför stöder jag fortsättningsvis den stora betydelse som parlamentet fäster vid Ohrid-ramavtalet. Ramavtalet har varit avgörande för att landet har kunnat undvika konflikter och utgör ett stöd på vägen mot ökad integration i EU. När det gäller liberalisering av viseringsbestämmelserna befinner vi oss nu i en utvecklingsfas, och jag vill inte förutspå utfallet. De vanliga medborgarna i f.d. Jugoslavien vill kunna resa fritt igen, och personligen vill jag säga att jag känner stor sympati för de förhoppningar och förväntningar som de har. Dock är det fortfarande en nödvändig förutsättning för detta att landet är redo att uppfylla de särskilda kriterier som anges i planen för liberaliseringen av viseringsbestämmelserna. Personligen hoppas jag att man snart kan nå en positiv utveckling. Detta leder mig vidare till en av huvudpunkterna i ert betänkande och resolutionen. Det tjeckiska ordförandeskapet står helt bakom det europeiska perspektivet för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Ytterligare utveckling i den här riktningen är möjlig. Dock måste de viktigaste målen i partnerskapet för anslutning uppfyllas, och vi behöver bevis för välgenomförda val, i motsats till vad som skedde 2008. Kommissionen kommer att utvärdera dessa punkter i nästa framstegsrapport. Vi ser fram emot denna rapport och ytterligare framsteg i Skopje. Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - Herr talman! Dagens debatt är en mycket bra möjlighet att granska anslutningsprocessen i de tre kandidatländerna. Låt mig börja med Kroatien. I sitt förslag till resolution tar Hannes Swoboda upp de huvudsakliga problem som Kroatien står inför i dag. Jag håller helt med vice premiärminister Alexandr Vondra att anslutningsförhandlingarna med Kroatien generellt har gått bra sedan de påbörjades i oktober 2005. Därför föreslog kommissionen i november 2008 en vägledande plan för att kunna nå det sista steget i förhandlingarna vid årsslutet 2009, förutsatt att Kroatien uppfyller de nödvändiga villkoren. Även här håller jag med om den analys er föredragande och Alexandr Vondra gör om de framtida utmaningarna, såsom lagstiftningsreformer, kampen mot organiserad brottslighet och korruption, samt reformering av varvssektorn och anpassning till vårt system för statligt stöd och vår konkurrenspolitik. Tyvärr har anslutningsförhandlingarna med Kroatien nu avstannat på grund av gränsfrågan. Vi har samarbetat med det tjeckiska ordförandeskapet i den här frågan, och jag uppskattar det stöd vi har fått av ordförandeskapet i vårt arbete att hitta en hållbar väg framåt. Även om frågan är bilateral har den blivit ett problem som berör EU. Därför har kommissionen tagit initiativet att erbjuda hjälp från EU för att lösa gränsfrågan och för att kunna fortsätta anslutningsförhandlingarna med Kroatien, förutsatt att båda sidor anser att sådan hjälp skulle vara användbar. Detta budskap framförde jag i både Ljubljana och Zagreb i januari. Sedan dess har jag diskuterat villkoren för detta stöd med de båda utrikesministrarna - senast i ett trilateralt sammanträde i går kväll - efter det att båda regeringarna godkänt vårt initiativ. Jag välkomnar att båda länderna är positiva till hjälpen från EU, som kommer att administreras av en expertgrupp ledd av president Martti Ahtisaari. Under samtalen i går diskuterade vi hur vi skulle kunna enas om de specifika villkoren för hjälpinsatsen. Vi kom överens om att inom kort fortsätta samtalen. Arbetet pågår dock fortfarande. Låt mig påpeka att kommissionen i sina ansträngningar har förlitat sig på den förhandlingsram som är grundläggande för Kroatiens anslutningsprocess till EU, och som både Kroatien och alla EU:s medlemsländer, inklusive Slovenien, har godkänt. Genom att anta och godkänna förhandlingsramen gick både Kroatien och Slovenien med på att lösa alla gränstvister i linje med principen om fredlig tvistlösning i FN-stadgan. I stadgan står, och jag citerar eftersom detta är av särskild betydelse: ”Parterna i varje tvist [...] ska [...] söka uppnå en lösning genom förhandlingar, undersökningsförfarande, medling, förlikningsförfarande, skiljedom, rättsligt avgörande, anlitande av regionala organ eller avtal eller genom andra fredliga medel efter eget val”. Man kan dra två lika viktiga slutsatser av denna formulering i FN-stadgan. För det första kan parterna välja någon av de metoder som beskrivs i stadgan. Kommissionens initiativ finns utan tvekan bland dessa metoder. För det andra måste parterna, oavsett vilken metod i FN-stadgan de använder, komma överens sinsemellan. Jag hoppas verkligen att detta sker förr hellre än senare. Kommissionens initiativ utgör en stabil grund för detta och en hållbar väg framåt. Sammanfattningsvis är kommissionens mål att lösa gränsfrågan och samtidigt återuppta anslutningsförhandlingarna mellan EU och Kroatien, så att Kroatien kan nå målet att slutföra de tekniska förhandlingarna i slutet av 2009. Jag välkomnar Ria Oomen-Ruijtens välavvägda resolution om Turkiet och stöder ordförandeskapets arbete att öppna kapitel som tekniskt sett är redo att öppnas. Tyvärr har vi under de senaste åren sett att de politiska reformerna i Turkiet har gått något långsammare. Jag håller dock med er föredragande om att man har kunnat se en viss positiv utveckling sedan slutet av förra året och under första delen av det här året. Exempel på detta är att en ny TV-kanal, som sänder på kurdiska, har startats och att en ny parlamentskommitté om jämställdhet mellan könen har inrättats. Det nya ”nationella programmet för antagande av regelverket” och utnämningen av en ny chefsförhandlare på heltid är andra steg framåt. Jag gläder mig även över att premiärminister Tayyip Erdogan och ledaren för det största oppositionspartiet, Deniz Baykal, under sitt senaste besök i Bryssel visade sitt engagemang för Turkiets EU-anslutningsprocess. Jag hoppas att denna utveckling ska resultera i ett starkt politiskt och samhälleligt samförstånd om att genomföra EU-reformerna med förnyad kraft och energi. Detta hör ihop med yttrandefriheten, som är en av EU:s kärnvärderingar. En öppen och insynsvänlig relation mellan press och myndigheter är grundläggande för kvaliteten på den demokratiska debatten i alla länder. Detta är särskilt sant för ett land som Turkiet, som genomgår en svår förändrings- och reformeringsprocess. Kommissionen följer därför noggrant att pressfriheten garanteras i Turkiet. Pressfrihet är något som verkligen ska respekteras, eftersom den utgör grunden för ett öppet samhälle och därmed för Turkiets fortsatta demokratiska förändring. Jag vill även säga några ord om Cypern. I år finns en unik möjlighet att återförena ön och få ett slut på denna mångåriga konflikt på europeisk mark. Det är avgörande att Turkiet aktivt stöder de pågående förhandlingarna mellan ledarna för de två folkgrupperna på Cypern. När det gäller f.d. jugoslaviska republiken Makedonien vill jag tacka Erik Meijer och skuggföredragandena för en välavvägd resolution. Även jag är besviken över att anslutningsförhandlingarna, tre år efter det att landet fick kandidatstatus, ännu inte har påbörjats. Till största delen beror detta på att landet ännu inte uppfyller internationella normer för genomförande av fria och rättvisa val. Detta är ett avgörande krav för att uppfylla de politiska kriterier som fastställdes i Köpenhamn, och de president- och kommunalval som ska hållas i mars och april kommer därför att bli ett sanningens ögonblick. Jag instämmer i den positiva bedömningen i ert resolutionsförslag om de framsteg som gjorts i Skopje med att genomföra planen för liberalisering av viseringsbestämmelserna. Kommissionen kommer fortsätta arbetet för att under 2009 ta fram ett förslag till rådet om visumfria resor, så snart alla länder i regionen uppfyller villkoren. Jag vet hur viktigt detta är för de vanliga medborgarna på västra Balkan. Sammanfattningsvis vill jag säga att vi, för att upprätthålla stabilitet och fred, frihet och demokrati, måste fortsätta vårt arbete för en stegvis och kontrollerad anslutning av de tre kandidatländerna trots de svåra ekonomiska tiderna. Jag litar på att även parlamentet fortsättningsvis kommer att stödja detta värdefulla gemensamma mål. Hannes Swoboda: Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag vill först och främst tala om Kroatien. Kroatien har gjort framsteg på en rad områden. Jag är mycket glad över de insatser som har gjorts i själva Kroatien, särskilt i fråga om reformen av rättsväsendet. En rad åtgärder behövdes och efter utnämningen av två nya ministrar har det börjat hända vissa saker. Jag vet att ministrarna inte kan göra allt, men betydande framsteg har gjorts för att bekämpa korruption och gränsöverskridande brottslighet. För det andra, och när det gäller frågan om samarbetet med Internationella brottmålsdomstolen, vill jag tydligt förklara att jag förväntar mig att Kroatien vidtar alla åtgärder som krävs. Det har förekommit meningsskiljaktigheter om befälsordningen och tillhörande handlingar. Jag hoppas att dessa frågor kommer att lösas inom den närmaste framtiden så att de inte ger upphov till avbrott eller förseningar i förhandlingarna. För det tredje har Kroatien tagit vissa steg mot en ekonomisk reform. Jag är mycket nöjd med planerna på detta område, särskilt i fråga om varvsindustrin. Det har inte varit enkelt, men de viktiga grunderna har lagts. Jag är också glad över de överenskommelser som uppnåtts med varvsarbetarna. Dessa reformer kommer att vara smärtsamma men de är nödvändiga och de kan genomföras i en förnuftig form. Jag kommer nu till huvudfrågan, som alltid är kontroversiell, om gränstvister. Herr kommissionsledamot! Jag måste tyvärr säga er att jag är besviken över att ni har tagit itu med denna fråga utan att kontakta parlamentet. Jag har skickat er dokumenten och ni har inte svarat. Vi skulle förmodligen ha gjort större framsteg om ni hade hanterat dessa frågor med större lyhördhet. För att det inte ska uppstå något missförstånd vill jag säga att jag helt stöder förslaget om medling. Vi kunde dock ha kommit längre om ett tydligt uttalande hade gjorts i förväg om vikten av folkrättsfrågan i stället för i efterhand. Vi befinner oss i ett svårt läge. Det är uppenbart att båda sidor måste ta ett steg. Formuleringen i det ursprungliga förslaget var inte idealisk. Jag skulle ha föredragit en närmare kontakt med parlamentet och med föredraganden. Vi kanske skulle ha kunnat uppnå mer om vi hade arbetat tillsammans. Tyvärr var så inte fallet, men det är inte detta som ska stå i centrum för debatten. Huvudfrågan i debatten är hur vi kan göra framsteg. Vi kommer att göra framsteg. Detta är troligen den formulering som jag kommer att föreslå parlamentet i morgon. Vi kommer att säga att den medling som ni har föreslagit - det är så det är och jag stöder det helt - ska bygga på folkrätten, inbegripet rättviseprinciperna. Båda sidor måste komma överens om att gå i den riktningen. Både Kroatien och Slovenien måste erkänna att folkrätten är en central faktor, men självklart också att principerna om rättvisa, öppenhet och en rimlig lösning - en politisk lösning, om man vill beskriva det på det sättet - är viktiga. Båda sidor måste erkänna detta och det är faktiskt ganska sorgligt att vi befinner oss i ett läge där vi inte kan göra framsteg. Med hänsyn till alla andra problem som finns i världen och i synnerhet i EU borde det vara möjligt att lösa dessa problem genom en ömsesidig överenskommelse. Trots all kritik önskar jag er förstås all framgång i era insatser för att övertyga båda sidor. Tyvärr var gårdagens diskussion inte så positiv som den borde ha varit men jag hoppas att detta snart kommer att ändras. Jag har ytterligare en allmän kommentar, som också gäller Makedonien. Det finns bilaterala problem, men de får inte blockera utvidgningsförhandlingarna. När det gäller vårt ändringsförslag, som ofta missförstås, är det givetvis så att bilaterala problem inte bör ingå i förhandlingsramen. De måste hållas utanför den ramen. Detta handlar enbart om förhandlingarna mellan Europeiska unionen och enskilda länder. De bilaterala problemen måste lösas parallellt, om båda sidor - i detta fall Makedonien och Grekland - är beredda att överväga frågorna. Europaparlamentet måste ge en tydlig signal om att båda sidor i alla dessa tvister måste vara beredda att ändra sig. Det är inte möjligt att den ena sidan kompromissar och den andra håller fast vid samma ståndpunkt. Vi måste göra det klart i samtliga fall att vi inte tillåter att de bilaterala problemen blockerar anslutningsförhandlingarna. De kan lösas parallellt med förhandlingarna och parlamentet kommer att bidra genom att se till att båda sidor gör eftergifter i de båda tvister som vi diskuterar här. Jag hoppas att vi sedan kommer att uppnå positiva resultat. Ria Oomen-Ruijten: Herr talman! Jag vill börja med att framföra mitt djupt kända tack till alla som har bidragit till detta betänkande. Jag har lagt fram en kritisk men rättvis bedömning av de framsteg som Turkiet har gjort sedan 2008. Betänkandet innehåller många punkter och fungerar som en spegel för Turkiet. Vi sänder ut ett enda tydligt budskap, nämligen att för tredje året i rad har alltför lite skett när det gäller de politiska reformerna. Politiska reformer och uppfyllandet av Köpenhamnskriterierna är absoluta prioriteringar. Detta handlar inte om öppna kapitel. Det handlar om det som förenar EU:s medborgare, nämligen rättsstatsprincipen, ett oberoende och opartiskt rättsväsende, yttrandefrihet, en välfungerande press och individuella medborgerliga rättigheter för varje medborgare. Mer måste göras på dessa områden. Först då kan de politiska kapitlen öppnas. Turkiet ska inte föreskriva dessa politiska kriterier på våra vägnar. Den turkiska regeringen talade om för sina egna medborgare när den tillträde att det är nödvändigt att modernisera Turkiet. De politiska kriterierna måste därför reformeras - för att skapa en socialt inriktad marknadsekonomi måste människor ges möjlighet att ge utlopp för sin kreativitet och alla medborgare måste åtnjuta samma rättigheter. Det är skälet till att de politiska kriterierna är centrala i vårt betänkande. När jag tillsammans med utskottet för utrikesfrågor, den gemensamma parlamentarikerkommittén och alla andra besökte Turkiet fick jag en känsla av att något höll på att förändras och kunde se en strimma ljus i änden av tunneln, så som kommissionsledamoten Olli Rehn nämnde tidigare. Tio år tidigare kunde jag inte ha föreställt mig att det skulle finnas tv-program på kurdiska. Även detta har tagits med i betänkandet. Dessutom uppskattar jag stort Turkiets positiva roll i Kaukasien. Jag har uttryckt min uppskattning för de första stegen i riktning mot att öppna gränserna mot armenierna, eftersom även de måste befrias från den isolering som de för närvarande befinner sig i. Ett nationellt program har godkänts för att genomföra dessa reformer. Allt detta är positiva inslag och jag hoppas verkligen att Turkiet nu kommer att ta itu med dessa reformer med den nya förhandlaren. Ett modernt och välmående Turkiet är av största betydelse för den turkiska befolkningen men - och jag säger detta i varje medlemsstat - det är förvisso också av stor betydelse för oss alla i Europeiska unionen. Jag vill göra ett par kommentarer till. Vi får ofta rapporter om att medie- och pressfriheten lämnar mycket övrigt att önska och att pressen utsätts för skattekrav eller andra åtgärder om den utövar sina friheter. Detta måste ändras. Avslutningsvis, och när det gäller ämnet för de ändringsförslag som har lagts fram, vill jag avråda den socialdemokratiska gruppen i parlamentet från att gå vidare med dem och lämna betänkandet i den form som det lagts fram. Vi inser att förbättringar behöver göras men vi bör inte komma med ytterligare krav eftersom de är onödiga och endast leder till polarisering i kammaren. Erik Meijer: Herr talman! EU:s utvidgning är för närvarande en betydligt mindre prioriterad fråga än under de år som ledde fram till de stora utvidgningsomgångarna 2004 och 2007. Den allmänna opinionen i de befintliga medlemsstaterna är betydligt mindre positiv till utvidgningar nu. Detta kan i stor utsträckning tillskrivas skillnaderna i välstånd och lönenivåer, skillnader som kan leda till ökad arbetskraftsinvandring från fattigare till rikare medlemsstater. På samma sätt är problemet med viseringskrav, som fördöms i länderna i f.d. Jugoslavien, i högsta grad relaterat till denna rädsla. Följden är att många invånare i dessa länder som lätt kunde resa till de nuvarande EU-medlemsstaterna fram till 1992 nu möter problem när de vill besöka våra länder. Detta måste ändras. När kandidatländerna gör sitt bästa för att bli fullfjädrade medlemmar av Europeiska unionen så snabbt som möjligt kan de göra misstag på vägen. Det var just detta som skedde när Makedonien antog ny lagstiftning 2008 i halsbrytande fart, som nu visar sig vara oförenlig med vår etablerade syn på strikt korrekta demokratiska beslutsprocesser. Oppositionen, tillsammans med olika icke-statliga organisationer samt enskilda medborgare, har klagat över olika fall av vårdslöst styre. Enligt deras mening tar det största regeringspartiet sig större friheter än vad som passar sig i ett pluralistiskt samhälle, där demokrati handlar om mer än att bara hålla val. Kritik har framförts mot polisen för att den underlåter att registrera klagomål som inges av allmänheten. Man är upprörd över den demonstrativa arresteringen av borgmästaren i Strumitsa och av andra politiker. Jag föreslår att vi inte sopar denna kritik under mattan när vi antar resolutionen i morgon. Det finns all anledning att tala högt om att allt ännu inte är bra, inte på långa vägar. Trots detta har vi erkänt att Makedonien inte ligger sämre till än vad andra stater har gjort under anslutningsförhandlingarna och ibland till och med efter sin anslutning. Om anslutningsförhandlingarna med Makedonien inleds nu kommer det att dröja minst till 2017 innan landet kan ansluta sig. För ett år sedan godkände parlamentet mitt förslag om att inleda förhandlingarna så snart som möjligt. Därefter blev avbrottet på grund av parlamentsvalet ett argument att vänta på de presidentval och val till kommunalfullmäktige som snart kommer att hållas. En ytterligare försening av processen medför två stora nackdelar: det breda stödet i Makedonien för ett EU-medlemskap kommer att vittra bort och kandidatlandets status kommer därmed att förlora all mening i framtiden. Alla vet att användningen av namnet Makedonien utan något prefix kommer att mötas av oöverkomliga invändningar från Grekland. För Grekland är denna grannstat Nordmakedonien, Högmakedonien, Vardar Makedonien eller Skopje Makedonien. Detta är en betydligt mer positiv attityd än den som rådde före 2006, då Grekland ville undvika varje användning av namnet Makedonien om sina grannar i norr. Det är verkligen i Greklands intresse, i högre grad än övriga medlemsstater, att dess norra granne ansluter sig till EU så snart som möjligt. Därför måste båda staterna komma överens om en lösning snarast möjligt. Alternativet är att båda staterna fortsätter att vänta på att den andra staten gör den första större eftergiften, men den staten kan inte vara den enda parten som går tvärs emot den allmänna hemmaopinionen. Vi måste undvika en situation där man i folkomröstningar beslutar att kompromisser inte kan ingås med grannen. Så länge som ingen kompromiss har uppnåtts kommer mina efterträdare att i decennier framöver varje år rapportera att inga framsteg är möjliga. Slutligen bör också den andra bilaterala tvisten mellan Slovenien och Kroatien lösas snarast. Under 2011 måste Kroatien vara kapabelt att bli en fullfjädrad medlemsstat. Statligt stöd till varvindustrin bör inte utgöra ett hinder om övriga medlemsstater tillåts att ge statsstöd till sina banker eller sin bilindustri. Det måste vara möjligt att bibehålla sysselsättningsnivån i Pula, Rijeka och Split. Bernd Posselt: Herr talman! I denna debatt om utvidgningen måste vi korrigera tre viktiga misstag. För det första är Turkiet inte ett europeiskt land, utan är en del av Mindre Asien. Som rådsordföranden helt riktigt påpekade är Turkiet en strategiskt viktig partner och därför behöver vi ett strategiskt partnerskap och inte en anslutning till EU. För det andra, herr kommissionsledamot, har problemen med Makedonien inget att göra med att det demokratiska systemet där enligt uppgift inte skulle fungera. Jag var närvarande vid valen och de var exemplariska. Det fanns svårigheter med en mycket liten minoritet inom minoriteten. Problemen handlar i själva verket om den förfärliga namnfrågan, som missbrukas av båda sidor för att svartmåla varandra. För det tredje har Kroatien sedan länge varit redo att ansluta sig till Europeiska unionen. Vi kunde lätt ha slutfört förhandlingarna i år, vilket Europaparlamentet har krävt vid flera tillfällen och förmodligen kommer att kräva igen i morgon. Att vi ännu inte har nått den punkten beror helt på Sloveniens blockad i rådet. Jag uppmanar rådsordföranden och kommissionsledamoten att hitta en rimlig lösning så att blockaden äntligen kan brytas. Gränsproblemet är exakt samma som när Slovenien gick med. Vi kan inte tillåta ett land att gå med trots ett olöst problem, men inte ett annat. Därför måste vi stödja slovenerna och kroaterna i deras sökande efter en vettig lösning på gränsproblemet, men samtidigt öppna alla kapitel i förhandlingarna. Dessa två frågor har inget att göra med varandra och att öppna kapitel i förhandlingarna är en förutsättning för att uppnå positiva resultat i år med en utmärkt och exemplarisk anslutningskandidat. När det gäller lösningen på den bilaterala frågan, där vi erbjuder vår hjälp, vill jag be er, herr kommissionsledamot, att arbeta för en objektiv medlingsprocess. I måndags sa er talesman att detta kunde ske på grundval av folkrätten och rättspraxis. Jag vill fråga er om ni anser att denna formulering skulle vara lämplig för att uppnå en kompromiss mellan de båda sidorna. Jag vill under alla omständigheter att denna formulering ... (Talmannen avbröt talaren.) Jan Marinus Wiersma: Herr talman! Jag vill göra ett par kommentarer om det utmärkta betänkandet av Ria Oomen-Ruijten om Turkiet. Min grupp stöder huvudslutsatsen i betänkandet, nämligen att alltför få framsteg har gjorts under den senaste tiden. År 2008 var visserligen ett turbulent år i turkisk politik och denna turbulens kan ha hindrat genomförandet av vissa reformer så till den grad att processen har stannat upp. Nu när dessa problem i Turkiet viss utsträckning har lösts hoppas vi att regeringen med utgångspunkt i de framlagda planerna snabbt kommer att göra allt som krävs för att se till att EU-anslutningsprocessen är trovärdig. Jag hänvisar här till det nationella reformprogram som har fastställts av den nuvarande regeringen. Det behöver knappast sägas att vår grupp kommer att fortsätta att stödja förhandlingarna med Turkiet, som enligt vår syn på saken gäller EU-medlemskap, även om vi inte bör ha några illusioner om processen och hur länge den kan pågå. Det är dock oacceptabelt att denna impuls ska komma från Turkiet ensamt. Vi i EU måste också förbli pålitliga partner i processen. Turkiet är av strategisk betydelse för Europeiska unionen, inte minst för vår energiförsörjning och allt som är relaterat till detta, och den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet är för öppnandet av energikapitlet i förhandlingsprocessen. Till sist måste Turkiet göra det mesta av markarbetet och Ria Oomen-Ruijtens betänkande innehåller många punkter som vi har granskat kritiskt, vilket vi kommer att fortsätta att göra. Jag skulle vilja nämna ett par punkter i detta utmärkta betänkande. Yttrandefriheten måste garanteras. Vi är fortfarande inte nöjda med vad som sker i landet. Nyligen förekom en Internetkampanj om Armenien och folkmordet. Myndigheternas sätt att reagera på detta undergräver den friheten. En sak som är av största betydelse, vilket vi kommer att fortsätta att upprepa och som Europaparlamentet inte får lämna några tvivel om, är att vi aldrig kommer att acceptera islamiseringen av Turkiet och att vi endast kommer att tillåta anslutning om Turkiets nuvarande sekulära statsskick befästs i konstitutionen. Jag vill avsluta med en sista kommentar. Kommissionsledamot Olli Rehn har talat i ganska optimistiska ordalag om förhandlingarna på Cypern. Enligt min mening bör vi inte göra någonting, men vi bör inte heller underlåta att göra något, för att garantera att dessa samtal blir framgångsrika och vi måste även vädja till Turkiet om att inte göra något som kan omintetgöra dessa samtal, eftersom det är viktigt för parterna att fritt förhandla om hur de vill utforma sin gemensamma framtid. Jag kan bara säga att jag hoppas att den optimism som kommissionsledamot Olli Rehn visade är berättigad. István Szent-Iványi: I slutet av förra året skedde två viktiga tilldragelser i Kroatiens anslutningsprocess. Dels tog den kroatiska regeringen viktiga steg mot en reform av rättsväsendet, genom att vidta beslutsamma åtgärder mot organiserad brottslighet och visa resultat i kampen mot korruption. Samtidigt hejdades anslutningsförhandlingarna på grund av den bilaterala gränstvisten. Mina damer och herrar! Detta påverkar inte bara Kroatien, utan trovärdigheten i utvidgningsprocessen, vilket är av mer fundamental betydelse. Ett sådant beteende hotar den trovärdigheten, och därför är det mycket viktigt att hindren undanröjs så snart som möjligt. Att blockera förhandlingarna sänder det mycket farliga budskapet att anslutningen inte beror på uppfyllandet av villkoren utan på lösandet av bilaterala tvister, där den ena sidan är i en stark ställning och försöker tvinga igenom sin vilja gentemot den andra. Vi välkomnar kommissionsledamot Olli Rehns rekommendation om medling och det är mycket uppmuntrande att Slovenien och Kroatien reagerade positivt. Vi hoppas att det i fortsättningen inte längre kommer att finnas någon anledning att hindra de fortsatta anslutningsförhandlingarna. Vi anser fortfarande att det kommer att vara möjligt att avsluta förhandlingarna vid årsslutet i enlighet med den ursprungliga tidsplanen. För att detta ska ske krävs det dock fortsatta insatser. Vi förväntar oss att Kroatien ska skingra alla farhågor om landets samarbete med Internationella brottmålsdomstolen i Haag och överlämna alla dokument som domstolen efterfrågar. Detta är mycket viktigt. Vi anser också att det är viktigt att bistå vid återvändandet av flyktingar, att integrera dem romska minoriteten och slutföra avsegregeringsprogrammet samt använda EU:s medel effektivt, eftersom vi har sett betydande brister i detta avseende. Det är fortfarande möjligt att vi kan hålla den ursprungliga tidsplanen. Detta är vårt gemensamma ansvar. Vi förväntar oss konstruktiva samtal av både Kroatien och Europeiska unionen, för detta är inte bara en fråga om våra gemensamma ansträngningar utan om trovärdigheten i hela utvidgningsprocessen. Konrad Szymański: Herr talman! För det första vill jag gratulera Ria Oomen-Ruijten, Hannes Swoboda och Erik Meijer för deras grundligt utarbetade resolutioner. När det gäller Turkiet är den bild av våra förbindelser som tecknas i dokumentet inte optimistisk men den är förvisso sann. Jag är glad över att våra förväntningar på religionsfrihet för kristna samfund i Turkiet lyfts fram i resolutionen, inklusive yttrandefriheten, rätten att utbilda präster och även skyddet av dessa samfunds egendomar. Precis som med andra frågor ser vi ständiga och allt mer irriterande förseningar från turkisk sida när det gäller dessa punkter. Oberoende av anslutningsprocessen är Turkiet en mycket lovande och viktig partner för EU på säkerhets- och energiområdet. De insatser som regeringen gör via premiärminister Recep Tayyip Erdoğan och president Abdullah Gul för att förbättra förbindelserna med Turkiets grannar har varit den viktigaste aspekten av den turkiska politiken på sistone. Det är synd att dessa insatser undergrävdes av de överilade åtgärderna i förhållande till Israel. Försöken att koppla ihop utvecklingen av ett strategiskt samarbete mellan EU och Turkiet, som är en fråga av omedelbar betydelse, med förhandlingsprocessen, vars dynamik har mattats på grund av uppenbara skäl, är också störande. Det är så som jag uppfattar den turkiska ståndpunkten om Nabucco. Vi behöver en mer pragmatisk linje här. Frestelsen till utpressning är en dålig rådgivare. När det gäller Kroatien ska vi göra allt vad vi kan för att hålla farten uppe i anslutningsprocessen, som har målsättningen att Kroatien ansluts till EU under 2009. Stabiliteten i regionen är fortfarande bräcklig. Varken gränstvister eller tvister om ägarskap får bli ytterligare villkor för utvidgningen på Balkan. För att skapa stabilitet i regionen bör vi så snabbt som möjligt få med Kroatien i integrationsprocessen och sedan Serbien, Makedonien och Montenegro, och kanske också Kosovo och Albanien. Joost Lagendijk: Herr talman, mina damer och herrar! Jag kan fatta mig kort om Ria Oomen-Ruijtens betänkande. Det är sammantaget ett bra betänkande som ger en rättvis bild av de kvarstående problemen och där det har skett framsteg, nämns det i betänkandet. I det avseendet är föredraganden värd all heder. Jag vill faktiskt ta tillfället i akt för att granska de fem åren av förbindelser mellan EU och Turkiet under denna valperiod. Om vi blickar fem år tillbaka visade sig 2004 vara det gyllene året för reformer som verkligen förde Turkiet närmare EU. Det är egendomligt och uppriktigt sagt också lite sorgligt att reformtakten har varit långsam sedan 2004 och att EU faktiskt nu är mindre villigt att ge Turkiet goda utsikter och att entusiasmen i Turkiet över medlemskapet har mattats av. Alla parlamentsbetänkanden som offentliggjorts under alla dessa år visar tydligt parlamentets prioriteringar i fråga om viktiga reformer. Först och främst är situationen fortfarande otillfredsställande när det gäller yttrandefrihet och åsiktsfrihet, även om den notoriska artikel 301 har ändrats. Det är mycket olyckligt att webbplatser, bland annat YouTube, fortfarande inte är tillgängliga i Turkiet, och att regeringen utövar oacceptabla påtryckningar på delar av medierna. För det andra, och när det gäller kurdfrågan, fanns det betydande förhoppningar 2007 om att man efter det kurdnationalistiska partiet DTP:s tillträde skulle kunna finna en lösning mellan DTP och AKP. Så blev tyvärr inte fallet. För det tredje i fråga om religiösa minoriteter har man, trots att det finns en lag om organisationer som erbjuder en lösning för vissa minoriteter, fortfarande inte hittat någon lösning för aleviterna, som är en stor muslimsk minoritet. Trots att utvecklingen på alla dessa områden har gått trögt är en majoritet av parlamentet fortfarande för anslutning. Enligt min mening bör budskapet från denna debatt och från alla debatter under de senaste fem åren till den turkiska regeringen vara att detta stöd trots otillräckliga reformer endast kommer att bestå om nya reformförslag läggs fram utan dröjsmål inom alla dessa tre områden. I detta avseende delar jag i viss utsträckning kommissionsledamotens optimism om kurdisk television, om de öppningar som har kommit till stånd mellan Turkiet och Armenien. Reformviljan från 2004 måste återkomma. Om detta sker är jag övertygad om att våra debatter och de som hålls i Turkiet ännu en gång kommer att fyllas med optimism. Adamos Adamou: Herr talman, herr kommissionsledamot! Framstegsrapporten om Turkiet och dess utvärdering i december handlar om huruvida detta land har uppfyllt Köpenhamnskriterierna och sina skyldigheter enligt associeringsavtalet och tilläggsprotokollet till Ankaraavtalet. Målet om full integration, som är viktigt både för Turkiet och Europeiska unionen, är fortfarande den drivande kraften bakom en rad reformer och förändringar i Turkiets politik för att trygga alla minoriteters rättigheter, hitta en politisk lösning på kurdfrågan, erkänna det armeniska folkmordet och öppna gränsen mot Armenien. Turkiet måste uppfylla alla sina avtalsskyldigheter gentemot EU, precis som alla tidigare kandidatländer har gjort. I stället har Turkiet underlåtit att iaktta sina ingångna avtalsskyldigheter gentemot EU när det gäller Cypern, som är medlem i EU. Landet vägrar att öppna sina hamnar och flygplatser för fartyg och flygplan från Cypern och lägga ned vetot mot Cyperns deltagande i internationella organisationer och samtidigt som Turkiet eftersträvar en roll som stabiliserande faktor i området, fortsätter landet att kränka folkrätten genom att ockupera Cypern. I dag är vi mitt i förhandlingarna om att lösa Cypernfrågan på grundval av en federation med två områden och två politiskt jämställda samhällen, såsom beskrivits i FN:s resolutioner enligt folkrätten och EU-rätten. Europeiska unionen måste därför stå fast vid sina ursprungliga ståndpunkter och öka trycket så att Turkiet tillåter att betydande framsteg görs i förhandlingarna, upphör med ockupationen och vidtar de åtgärder som krävs för att reda ut saknade personers öde. Vi har på nytt lagt fram ändringsförslag om denna fråga, trots att det finns en annan resolution om saknade personer, efter de senaste uttalandena från den turkiska soldaten Olgkats om avrättningen 1974 av tio grekcypriotiska fångar, som fortfarande saknas. Detta är en rent humanitär fråga som inte blir mindre viktig hur många gånger vi än upprepar detta. I fråga om energikapitlet kan det inte öppnas om inte Turkiet slutar att förhindra Cypern att utöva sina suveräna rättigheter inom sin exklusiva ekonomiska zon. Herr kommissionsledamot! Jag ser i er rapport att kommissionen är oroad över att turkiska krigsfartyg trakasserar fartyg som söker efter kolväte inom Cyperns exklusiva territoriella område och att rådet i sina slutsatser av den 8 december 2008 vädjar om att man undviker alla former av hot, anledningar till friktioner eller åtgärder som kan skada goda grannförbindelser och en fredlig lösning på tvisterna. Herr kommissionsledamot, det vore bra om ni kunde utöva påtryckningar på Turkiet att gå i rätt riktning, precis som ni beskriver i era slutsatser. Vi har lagt fram ett ändringsförslag om denna punkt, som helt överensstämmer med era uttalanden, som således är Europeiska kommissionens uttalanden. Bastiaan Belder: Herr talman! I punkt 17 uppmanar fördraganden Ria Oomen-Ruijten det turkiska samhället att tillämpa religionsfrihet utan begränsningar. Jag stöder helt denna vädjan, eftersom den gäller ett av Turkiets och EU:s grundläggande anslutningskriterier. Under tiden tävlar dock den turkiska utbildningen och turkiska medier om att sprida en stereotyp karikatyrbild av inhemska kristna, turkiska kristna, som fiender till deras nation, som medbrottslingar till västerländska makter som vill återkolonisera hemlandet och dela det mellan sig. Herr kommissionsledamot! Kommer ni att kräva att den passiva turkiska regeringen, som är medansvarig till detta, tar ansvar för detta, som utgör ett hinder mot anslutningen? Dessutom anges medborgarnas religion i alla turkiska identitetshandlingar, vilket är grundorsaken till många former av social diskriminering av de turkiska kristna. Det finns många skäl att i era samtal med er turkiska partner kräva att detta avsnitt stryks i de officiella handlingarna. Luca Romagnoli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även om Kroatien ser ut att ha gjort tillfredsställande framsteg i antagandet av lagstiftning om att bekämpa diskriminering, skulle jag vilja föreslå att innan vi lovordar uttalandena i resolutionen bör vi kontrollera hur lagarna tillämpas. När det till exempel gäller ägandet av fastigheter, särskilt möjligheter för italienska investeringar, tycker jag att mycket få framsteg verkar ha gjorts i praktiken. Jag stöder inte resolutionen eftersom det, trots bristerna i de gjorda framstegen och avvikelserna från gemenskapsrätten, sägs att vi ser fram emot anslutningen, som enligt min mening kan komma att ske för tidigt. Låt dem ge tillbaka det som de har stulit från våra flyktingar i Istrien och Dalmatien sedan 1947. Då och först då kan vi tala om deras anslutning. Anna Ibrisagic: Herr talman! Resolutionen om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är i min mening en välbalanserad text och jag vill tacka Erik Meijer för att han i sitt arbete koncentrerat sig både på de reformer och mål som har uppnåtts och på de frågor som man ännu måste anstränga sig mer kring. Jag är särskilt glad att resolutionen sänder en stark signal om att den nuvarande situationen efter tre års väntan på att starta förhandlingarna är mycket oroande och oacceptabel. Det är helt klart och tydligt att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är en europeisk stat vars plats är i den europeiska unionen. När vi diskuterar denna fråga i parlamentet brukar jag undvika att ta upp den namnkonflikt som finns mellan Grekland och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag anser att det finns många andra frågor som borde diskuteras mer ingående och som vi aldrig diskuterar eftersom namnkonflikten tar oproportionerligt mycket tid. Men i dag, efter att jag har läst en del av ändringsförslagen, känner jag behov att starkt understryka att det inte är acceptabelt att utnyttja några som helst bilaterala konflikter för att försvåra för ett land att röra sig snabbare mot den europeiska integrationen eller för att stoppa ett lands deltagande i de internationella institutionerna. Det finns många länder som har haft och som har bilaterala konflikter, och vi vill alla att dessa konflikter löser sig så fort som möjligt på ett sätt som är acceptabelt för båda sidor, men under tiden bör man enligt min uppfattning inte blockera varandra i den europeiska integrationsprocessen, i synnerhet när det gäller länder som befinner sig i ett känsligt läge både geografiskt och politiskt. Józef Pinior: (PL) Herr talman! För tredje året i rad är jag fördragande för Europaparlamentets socialdemokratiska grupp om framstegsrapporten för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Jag måste säga att läget i fråga om Makedonien påminner om en scen från en antik grekisk tragedi. Det stämmer visserligen att alla parter allmänt förklarar sin goda vilja, men det händer inget mer än det. För tre år sedan var jag säker på att vid utgången av den nuvarande valperioden, skulle vi kunna tala om framgång i förhandlingarna om Makedoniens anslutning till Europeiska unionen. Detta har inte skett. Huvudproblemet är namnfrågan. Trots att detta är en bilateral fråga som är irrelevant för Köpenhamnskriterierna påverkar den det politiska läget under anslutningsförhandlingarna med Makedonien. Grekland är villigt, Makedonien självt är villigt, men under flera år nu har det inte varit möjligt att nå fram till en uppgörelse om saken. Som föredragande för betänkandet för den socialdemokratiska gruppen kan jag endast uttrycka min förhoppning om att frågan kommer att lösas med EU:s, Makedoniens och Greklands bästa i åtanke. Det finns problem med stabiliseringen av de politiska institutionerna i Makedonien. Vi ser detta mycket tydligt. Vi ser också mycket tydligt att det finns en politisk vilja hos samhället, myndigheterna och de politiska partierna i ett land som går mot en anslutning till EU. Rådet bör besluta om att inleda anslutningsförhandlingarna före utgången av 2009, men detta bör vara beroende av förverkligandet av de viktigaste av de tidigare överenskomna prioriteringarna. Härvid är det kommande presidentvalet och kommunfullmäktigevalet i Makedonien mycket viktiga. Vi i Europaparlamentet kommer att noga följa dessa val. Charles Tannock: (EN) Herr talman! Tack för att ni förtydligade det. Grekland anslöt sig till EU 1981 och medlemskapet har medfört många fördelar för detta land som jag är oerhört fäst vid. Men nästan 30 år senare vill Makedonien naturligtvis ansluta sig till EU och få del av samma fördelar. Det är därför bara rätt och riktigt att Grekland som ett grannland på Balkan utrycker sitt fasta stöd och arbetar för att hjälpa ett litet land som Makedonien att infria sina ambitioner. Men på grund av den egna provinsen med namnet Makedonien opponerar Grekland sig mot att namnet ”Republiken Makedonien” används självständigt och kräver att landet i stället betecknas ”f.d. jugoslaviska republiken Makedonien” eller FYROM. Varför kräver inte Grekland för konsekvensens skull också att Estland formellt ska betecknas ”f.d. sovjetrepubliken Estland”? Jag beklagar därför att Grekland med anledning av denna fråga nu överväger att inlägga sitt veto mot Makedoniens medlemskap. Jag befarar att Grekland riskerar att göra sig till åtlöje och jag ber regeringen i Aten att inta en mjukare hållning. Jag är känd i parlamentet och i min valkrets som en stor Greklandsvän och är vän med både grekiska och cypriotiska parlamentsledamöter, men jag är också medlem av det nybildade EP Friends of Macedonia. Låt oss lösa denna fråga på ett snabbt och förnuftigt sätt. Jag uppmanar också parlamentet att skicka en delegation med parlamentsledamöter för att observera det förestående presidentvalet i Makedonien och bidra till att legitimera resultatet. Beträffande Kroatiens stundande anslutning till EU är det beklagligt att det finns gränstvister med Slovenien som fortfarande är olösta. Liksom i fallet med Grekland och Makedonien måste dessa svårigheter lösas bilateralt i stället för att dras in i EU-anslutningsprocessen. Slovenien anslöt sig till EU medan det ännu fanns olösta tvister med Italien, som inte ställde sig i vägen och försökte blockera anslutningen. Jag ser därför ingen anledning till att Kroatien skulle hållas tillbaka i sin tur. På samma sätt skulle jag i framtiden aldrig acceptera att Kroatien på grund av territoriella tvister lade in sitt veto mot Serbiens anslutning. Ett mer angeläget problem för mina väljare som lider av utvidgningströtthet är omfattningen av den organiserade brottsligheten och korruptionen i Kroatien. Regeringen måste verkligen göra det till en nationell prioritet att lyckas få bukt med dessa problem. Alexander Graf Lambsdorff: (DE) Fru talman! För det första måste jag klargöra att jag talar om ämnet Turkiet på min grupps vägnar och inte i mitt eget namn. Utvecklingen i Turkiet är en angelägen fråga för liberaler och demokrater. Under tre år har det inte bara varit föga framsteg i reformtakten, det har också förekommit bakslag. Som kommissionsledamot Olli Rehn helt riktigt påpekade här, är pressfriheten ett centralt värde i Europeiska unionen. I ett land som vill ansluta sig till EU måste respekten för pressfriheten vara bortom allt tvivel. Vi ser emellertid något helt annat. Kritiska journalister har problem med att få kreditering. Den nya ägaren till ATV har fortfarande ett stort antal frågor att besvara. Det finns uppmaningar från högsta ort om en bojkott av vissa medier och Dohan-koncernen har drabbats av godtycklig straffskatt på 400 miljoner euro. Detta är en godtycklig åtgärd som för oss till frågan om rättsstatsprincipen, som är lika viktig för liberalerna som pressfriheten. Rättstatsprincipen måste också garanteras. Rapporter om ett ökande antal fall av tortyr och misshandel under kvarhållanden är djupt oroande för oss, särskilt eftersom de sker utanför officiella fängelser eller polisstationer, men självklart oroar det oss också om de sker där. Symboliska eller rent pragmatiska åtgärder som godkännandet av ett nytt program eller utnämningen av en ny chefsförhandlare är välkomna om man ser på det från en rent praktisk utgångspunkt. Ensamma är de inte tillräckliga för att ge förnyad kraft åt reformtakten. Enligt liberalernas och demokraternas uppfattning måste Turkiet reformera sin ekonomi och sitt samhälle, sin politik och konstitution oavsett anslutningsutsikterna, i sitt eget intresse, i sin befolknings intresse. Jag vill säga något annat om denna debatt. Den påminner mig om karusellen på ett nöjesfält där ömsom en turkisk, ömsom en kroatisk och ömsom en makedonisk häst snurrar förbi. Jag anser att vi borde omstrukturera denna debatt, och göra det snart. Jag skulle också vara tacksam om vi höll den i Bryssel och inte i Strasbourg. Mario Borghezio: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! När det gäller Kroatienfrågan är de som talar för och är valda av den italienska allmänheten skyldiga att framhålla deras rättmätiga krav. Över 60 år har gått sedan denna historiska stöld av vår egendom i Istrien och Dalmatien. Kroatien har en moralisk skyldighet att agera och ordförande José Manuel Barroso har en dossier om denna ömtåliga och smärtsamma fråga, som måste göras allmänt känd. Det är snarare en moralisk än en politisk fråga, som gäller återlämnande av egendom till dess rättmätiga ägare: 1 411 egendomar tillhörde ursprungligen italienarna. När det gäller Turkiet, hur kan vi lugnt tänka oss att bevilja medlemskap till ett land som för närvarande har inlagt ett islamskt veto i Nato mot nomineringen av en generalsekreterare enbart därför att han företräder ett land, det vill säga Danmark, där affären med karikatyrbilder ägde rum. Turkiet, ett islamskt land, har krävt ett islamskt stopp för nomineringen av en premiärminister till posten som generalsekreterare för Atlantpakten av det enda skälet att han är premiärminister i det land där de islamska karikatyrbilderna publicerades - ett liberalt land där det självklart, till skillnad från i Turkiet, är möjligt att publicera ironiska bilder på Muhammed. I Turkiet finns det en lag - och kommissionsledamoten bör vara medveten om detta - som förbjuder byggandet av någon icke-islamsk helgedom på en gata där det finns en moské. Med andra ord, om det finns en moské på gatan tillåts inga andra religiösa byggnader. Vår föredragande, som enligt min mening bär ett par trevliga byxor, skulle inte tillåtas att stiga in i det turkiska parlamentet i sin byxdress. Detta visar hur långt bakom vi ligger. Turkiet är Asien, inte Europa. Angelika Beer: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! För det första vill jag för gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen välkomna Makedoniens vice premiärminister som är här i dag. För det andra vill jag tacka det tjeckiska ordförandeskapet för premiärminister Mirek Topoláneks uttalande, där han först påpekade att tvisten mellan Makedonien och Grekland om namnen är en bilateral affär och inte bör ha några återverkningar och för det andra argumenterade för Makedoniens anslutning till Nato snarast möjligt och således för att Grekland måste dra tillbaka sitt veto - två mycket viktiga punkter. Vi är kanske ibland något arroganta när vi debatterar kandidatländer, vilket är anledningen till att jag skulle vilja väcka frågan om personligt ansvar, eftersom vi diskuterar kandidatländernas utsikter och tillkortakommanden här, samtidigt som vi har mycket grundläggande politiska krafter, som de konservativa i Tyskland, som vill trycka på för att Kroatien ska godkännas och för att inga andra stater ska följa. Om detta skulle bli majoritetens inställning i Europeiska unionen under nästa valperiod, skulle det rasera den starkt finansierade fredsplan som upprättats efter Balkankrigen. Vi skulle förlora trovärdighet och EU:s trovärdighet skulle då försvagas. Jag ber alla att stå emot detta. När det gäller Kroatien och Slovenien tror och hoppas vi att det kommer att gå bra och att gränstvisterna kan skjutas åt sidan om man bara undviker dubbelmoral och veton, och vi hoppas att förhandlingarna kommer att inledas med Makedonien så snart som möjligt. Gerard Batten: (EN) Fru talman! Om Turkiet ansluter sig till EU kommer det att vara den fattigaste och ekonomiskt mest underutvecklade medlemsstaten med en befolkning på över 72 miljoner personer. Hundratusentals, om inte miljontals, människor kommer att migrera till länder som Storbritannien. EU kommer att gränsa till länder som Syrien, Irak och Iran med en oerhörd potential för framtida konflikter och konfrontationer. De som verkligen borde oroa sig över ett turkiskt inträde är emellertid grekcyprioterna. Om Turkiet ansluter sig till EU kommer turkarna att ha rätt att resa vart som helst inom EU. Tusentals turkar kommer att kunna resa lagligt till södra Cypern och fullständigt ockupera det, helt rättmätigt, om de så önskar. Vid valet till Europaparlamentet den 4 juni bör väljare i London med grekiskt ursprung komma ihåg att de konservativa, Labour, liberaldemokraterna och miljöpartiet Green Party alla entusiastiskt stöder ett turkiskt inträde. Det enda brittiska parti i Europaparlamentet som är emot ett turkiskt inträde är UK Independence Party (Förenade kungarikets självständighetsparti). Philip Claeys: (NL) Fru talman! Om inte annat har förhandlingarna med Turkiet hjälpt kommissionen och rådet att behärska konsten att göra förskönande omskrivningar. Det sätt på vilket problemen i Turkiet förminskas börjar bli imponerande. Detta har ibland väckt löje i Turkiet. Problemkatalogen är så omfattande att det är förbryllande att förhandlingarna fortfarande pågår. Kommissionen har utlovat att förhandlingsprocessen ska hålla takten med reformprocessen i Turkiet. Detta löfte har brutits med besked nu eftersom kapitel ständigt öppnas. Resultatet av mer än tre års förhandlingar är helt enkelt beklämmande. Låt oss därför dra ur proppen. Turkiet är inte ett europeiskt land och hör därför inte hemma i Europeiska unionen, utan låt oss i stället utforma en förbindelse som bygger på ett privilegierat partnerskap. Doris Pack: (DE) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Kroatien är det första land som ribban för EU-anslutning har lagts mycket högt för, och det med rätta, efter erfarenheterna från de senaste två utvidgningarna med Rumänien och Bulgarien, och det är därför som de referenspunkter och framsteg som Kroatien har uppnått är särskilt lovvärda. De återstående reformerna inom rättsväsendet som det hänvisas till är på gång. Fullt samarbete med Internationella brottmålsdomstolen i Haag, som återigen efterlystes, är på rätt väg. När det gäller Slovenien finns frågan om bilaterala gränstvister. Herr kommissionsledamot! Ni hänvisade plötsligt till ”europeiska gränstvister”. Före 2004 var de inte europeiska gränstvister. De var gränstvister som inte erkänns. Inte heller vände sig någon till FN på den tiden för att avgöra en tvist. Nu har man gjort det. Om Slovenien således upphör med att förhindra öppnandet av det nödvändiga förhandlingskapitlet på grund av dessa bilaterala gränstvister, som inte var något hinder för dess anslutning till Europeiska unionen, skulle anslutningsförhandlingarna mellan Kroatien och EU kunna avslutas i slutet av året. Kandidatlandet Makedonien har också gjort stora framsteg. Om valet som ska hållas i slutet på mars uppfyller internationella normer, måste EU till sist fastställa ett datum för inledandet av anslutningsförhandlingar. Den rent bilaterala namntvisten mellan Makedonien och Grekland bör inte uppmuntra Grekland att inge ett veto. Allt som finns kvar är hoppet om att de båda EU-medlemsstaterna Grekland och Slovenien erinrar sig sitt eget läge före deras anslutning till EU och drar slutsatsen att de bör agera rättvist och på ett europeiskt sätt gentemot sina grannländer. Om Kroatien och Makedonien med hjälp av sina grannar i år uppnår de mål jag beskrev skulle detta sända en positiv signal till övriga länder på västra Balkan om att EU menar allvar med det löfte som gavs i Thessaloniki om anslutningen av alla länder på västra Balkan. Därför stöder även CDU Angelika Beer. Libor Rouček: (CS) Jag vill göra ett par kommentarer. För det första är det bra att denna debatt om EU:s utvidgning äger rum eftersom det är viktigt att EU även i tider av en allvarlig ekonomisk kris inte förlorar sina framgångsrika prioriteringar ur sikte, nämligen ytterligare utvidgning. Vi måste behålla inriktningen på denna prioritering. För det andra, och när det gäller Kroatien är jag fast övertygad om att anslutningsförhandlingarna kan slutföras i år. Jag vill därför uppmana rådet att agera nu och inrätta den tekniska arbetsgrupp som ska få till uppgift att utforma förslaget till anslutningsfördrag. När det gäller f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är det olyckligt och demoraliserande för Makedonien att anslutningsförhandlingarna ännu inte har inletts i Skopje, trots att det är tre år sedan Makedonien fick status som kandidatland. Jag vill därför uppmana rådet att påskynda processen. Och så långt Turkiet gäller instämmer jag i att de politiska reformerna måste påskyndas innan de så kallade politiska kapitlen kan öppnas. Jag kan dock inte förstå varför det inte är möjligt att förhandla med Turkiet om till exempel kapitlet ”Energi”, som är av avgörande betydelse för både EU och Turkiet. Jelko Kacin: (SL) Vi i ALDE-gruppen stöder Erik Meiers betänkande. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien förtjänar en chans och en bättre framtid. Det som landet också behöver är dock ett minimum av internationell respekt, inklusive rätten till en egen identitet och erkännandet av dess eget språk och kultur. Frågan om landets namn har släpat med alltför länge och atmosfären i landet har försämrats sedan en tid tillbaka. Det har förekommit mer och mer populism och nationalism, det finns alltför mycket politiska förskansningar och verbala angrepp utdelas mot grannländer. Att namnge infrastrukturinstallationer efter personer från de perioder i den grekiska historien som föregår ankomsten av slaverna i dessa regioner bidrar inte till goda grannförbindelser. Att resa över 10 meter höga monument är onödigt. Om vi vill förhindra instabilitet måste vi hjälpa staten, politikerna och befolkningen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att bryta sig ut ur blockaden. Avskaffandet av viseringar är inte att gå tillräckligt långt. Vad landet behöver är ett datum för inledandet av förhandlingar. De förtjänar möjligheten att visa vad de går för under anslutningsprocessen. Vi måste hjälpa dem nu och visa att vi har förtroende för dem. På så sätt kan vi bidra till stabiliteten i regionen och till att utvecklingen går i en positiv riktning. F.d. jugoslaviska republiken Makedonien behöver ett positivt svar nu, eftersom tiden är en av de viktigaste aspekterna. Man skulle faktiskt kunna säga att tid är pengar. Låt mig också säga ett par ord om Kroatien. Herr kommissionsledamot! Två tidigare premiärministrar i Slovenien respektive Kroatien, nämligen Janez Drnovšek och Ivica Račan, uppnådde ett viktigt resultat när ni slöt ett avtal om gränsen. Tyvärr finns de inte längre med oss men de hade modet att avancera, investera i framtiden och uppnå resultat av något slag. Jag anser att det är rätt att ni uppmanar båda regeringarna att följa i deras fotspår och ingå ett nytt gränsavtal, och dessutom göra det inom den närmaste framtiden. Det skulle vara bra för Slovenien, Kroatien, EU och västra Balkan. Bogusław Rogalski: (PL) Fru talman! Förhandlingarna med Turkiet om anslutning till EU pågår fortfarande trots att de skulle ha slutförts för länge sedan. Den turkiska regeringen har inte lagt fram något sammanhängande och heltäckande program för politiska reformer. Turkiet har inte återupptagit arbetet med en ny sekulär konstitution, ett viktigt inslag i skyddet av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som det var meningen att den turkiska regeringen skulle garantera. Diskrimineringen av etniska och religiösa minoriteter fortsätter. Turkiet har inte vidtagit några åtgärder för att förstärka rättsinstitutionernas opartiskhet. Yttrande- och pressfriheten skyddas fortfarande inte i Turkiet, utan kränks tvärtom öppet. Våld i hemmet och tvångsäktenskap är fortfarande vanligt förekommande. Turkiets motstånd mot ett strategiskt samarbete mellan EU och Nato motverkar påtagligt gemenskapens intressen. Vidare erkänner Turkiet inte en av EU-medlemsstaternas självständighet, nämligen Cypern. Detta är skandal. Turkiet är ett land som är antidemokratiskt, kränker de mänskliga rättigheterna och styrs av ett värdesystem som är främmande för oss. Det vore mycket bättre för EU om Turkiet inte blev medlem i EU. Sepp Kusstatscher: (DE) Tack fru talman! I den mycket heltäckande debatten här i dag vill jag bara framhålla ett problem och det är frågan om flerspråklighet i Makedonien. Konflikter bröt nyligen ut i skolor i Struga mellan föräldrar som talade albanska respektive makedonska. Under påtryckningar från dessa nationalistiskt sinnade föräldrar reagerade de ansvariga genom att dela upp undervisningen i etniska grupper, vilket är ett steg i fel riktning. Språkinlärning främjas inte genom att hålla isär olika språkgrupper utan genom att informellt föra samman personer som talar olika språk i skolor, på arbetsplatser och under fritiden. Att undervisningen i engelska, som redan nu är obligatorisk för alla från årskurs ett, är naturligtvis välkommet, men det får inte utnyttjas som en förevändning av makedonier att inte lära sig albanska, eller för albaner att inte lära sig makedonska. Skolor i flerspråkiga regioner har en mycket viktig uppgift: de måste lära barnen deras modersmål och grannarnas språk. Enade i mångfald är EU:s motto, och det ska även gälla för makedonierna. Hanne Dahl: (DA) Fru talman! Jag anser att Turkiet bör bli medlem av EU. Kritiken mot Turkiet är befogad i många fall, men undanflykterna och betänkligheterna måste upphöra och en allvarligt menad plan för Turkiets anslutning till EU bör utarbetas. Det kommer att ta tid, men landet måste gå med och detta är något som vi bör säga på ett tydligt och bindande sätt. I stället för en pseudodebatt om demokrati i Turkiet, behöver vi en verklig och öppen diskussion om vilken roll religionen kan och bör spela i den sociala debatten. Vi behöver skapa en form av europeiskt samarbete för att kunna möta utmaningen med ett EU som består av olika religioner. Det vill säga, vi måste göra detta utan att förlora ur sikte de centrala värdena och människans okränkbarhet, som härrör från de europeiska värderingar som skapats i smältdegeln av judisk, kristen och hellensk kultur under århundradena före och efter Kristi födelse. Carl Lang: (FR) Fru talman! Jag har en minut på mig att säga att trots EU-institutionernas beslutsamhet och blindhet bör en sak vara uppenbar för alla: det är dags att sätta stopp för Turkiets anslutningsprocess. Förhandlingarna har kört fast, det råder en ömsesidig brist på förståelse och ett permanent tillstånd av oklarhet. Denna situation är till nackdel för alla - för både EU och Turkiet. Vi måste sluta att hyckla och förställa oss. Vi måste komma ihåg ett uppenbart faktum. Turkiet är ett land i Mindre Asien. Turkiet är inte ett europeiskt land, vare sig geografiskt eller kulturellt. Turkiet ockuperar militärt en del av en medlemsstat i EU. Dessutom har vi hittills endast öppnat tio förhandlingskapitel av 35, och bara ett av dem har avslutats. Det är dags för alla att återfå sin frihet, sitt oberoende och sin suveränitet, med början i Cypern. EU:s befolkning vill inte ha med Turkiet i unionen. Låt oss respektera vår befolkning och visa respekt för EU! Pál Schmitt: (HU) Som ordförande i den gemensamma parlamentariska kommittén EU-Kroatien vill jag fästa er uppmärksamhet vid en mycket betydelsefull utveckling. I måndags kom Kroatiens premiärminister - och inte enbart premiärministern utan även presidenten och alla oppositionspartier i parlamentet - överens om att EU ska medla för att lösa gränskonflikten mellan Kroatien och Slovenien enligt folkrätten. Jag anser att det saknar motstycke i EU:s historia att en medlemsstat paralyserar utvidgningen av unionen och för närvarande förhindrar tolv förhandlingskapitel från att öppnas, samtidigt som man 2001 vid tidpunkten för de egna anslutningsförhandlingarna förklarade att man inte hade några gränstvister med sina grannar. Sedan anslutningsförhandlingarna inleddes 2005 har många resultat nåtts när det gäller omställningen av rättsväsendet och den offentliga förvaltningen, korruptionsmotverkande åtgärder, minoriteternas rättigheter, flyktingars återvändande och regionalt samarbete. I fallet Kroatien innebar detta för första gången att en uppsättning riktmärken kunde nås. Omkring 100 av dessa har framgångsrikt uppnåtts. Genom dessa enastående insatser kan Kroatiens befolkning nu till sist se fram mot positiva besked från Europeiska unionen. Den känsliga och självmedvetna befolkningen blev besviken när ett angränsande och vänligt sinnat land ensamt blockerade fortsättningen på anslutningsförhandlingarna. En långsiktig och trygg stabilisering av Balkanstaterna är endast möjlig genom europeisk integration. Unionen misstar sig om den tillåter Slovenien att förhindra Kroatiens förhandlingar på grund av den bilaterala tvisten, trots att Kroatien har gjort allt som är möjligt för att försvara grundläggande europeiska värden och införa gemenskapens regelverk. Jag konstaterar att det är olyckligt - kanske även för dem som lyssnar till oss - att vi behandlar tre viktiga, historiska länders öden samtidigt som om de vore en och densamma. Det hade kanske varit bättre att diskutera de tre länderna i tur och ordning. Emine Bozkurt: (NL) Fru talman! Jag vill ta upp en synpunkt som Ria Oomen-Ruijten också nämnde, nämligen de politiska kriterierna. I förhandlingsprocessen med Turkiet sattes medborgerliga rättigheter mycket tydligt på dagordningen. Detta avspeglas i betänkandet. En rad saker har tydligen förbättrats: kurdisk television, men även inrättandet av ett kvinnoutskott i det turkiska parlamentet, något som jag, som föredragande för kvinnors rättigheter, arbetade oerhört hårt för under de senaste åren i Turkiet. Detta är viktiga reformer. En annan uppenbar förbättring är ökningen av antalet fristäder för misshandlade kvinnor. Men vad händer om kvinnorna lämnar dessa fristäder? Hur tas de och deras barn hand om? Turkiet bör ta itu med denna fråga. När valet till kommunfullmäktige har hållits i slutet av månaden kommer fler kvinnor att sitta i kommunfullmäktige. Jag vill också fästa uppmärksamheten vid kampen mot bedrägerier. Turkiet bör samarbeta mer effektivt med EU i kampen mot bedrägerier och mot kvinnohandel, eftersom alltför många människor faller offer för bedrägerier som gäller miljöfonder eller mot välgörenhetsorganisationer. Jim Allister: (EN) Fru talman! Jag har aldrig stött det icke-europeiska Turkiets inträde i EU, men den nuvarande ekonomiska nedgången gör mig mer övertygad än någonsin. Som en mycket stor nettobidragsgivare bär Storbritannien ett oproportionerligt stort ansvar för att finansiera EU. När det gäller den enorma tilläggskostnaden för Turkiets anslutning skulle vi därför belastas mer än vad vi kan klara av. Med ett minskat skatteunderlag, minskade inkomster och ökade sociala utgifter samt ett förödande arv i form av skulder från de kommande årtiondena beroende på labourregeringens vanskötsel kan vi inte fortsätta att ta fram vårt allt tunnare checkhäfte för att betala för den turkiska anslutningen. Kalla det för inskränkt, egennyttigt nationellt intresse om ni vill, men för mig handlar det om oundvikligt sunt förnuft när det gäller statsinkomsterna. Antonios Trakatellis: (EL) Fru talman! Grekland är den äldsta medlemmen av både Europeiska unionen och Nato i regionen och har därför varit och fortsätter att vara ledande i insatserna för att integrera alla länder på Balkan i den europeisk-atlantiska strukturen, eftersom Grekland är starkt övertygat om att utvecklingen bland länderna i regionen kommer att vara till nytta för alla. Grekland har investerat över en miljard dollar i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och har skapat 20 000 arbetstillfällen, vilket är en utländsk investering utan motstycke i en lokal ekonomi. För Grekland är namnfrågan inte bara ett problem av historiska, psykologiska och känslomässiga dimensioner. Det är en pågående betydelsefull politisk fråga som berör alla grekiska medborgare och de europeiska värdena när det gäller gott samarbete mellan grannländer och regioner. Jag vill påminna parlamentet om att Grekland i dokumentet samtyckte till att f.d. jugoslaviska republiken Makedonien får status som kandidatland för anslutning till Europeiska unionen, varvid Grekland uttryckte sitt engagemang för att under FN:s ledning förhandla om en lösning rörande namnfrågan som båda parter kan godta. En sådan lösning skulle bidra till det regionala samarbetet och goda grannskapsförbindelser. Utan en lösning kan det inte finnas någon vänskap och utan vänskap kan det inte bli några allianser eller partnerskap. Vår representation motsätter sig inte allt som sägs i betänkandet, där man stöder en lösning under FN:s ledning. Tyvärr finns det dock bortom denna tydliga ståndpunkt ytterligare meningar i punkterna 12 och 13 som utgör ett hinder mot insatserna för att lösa problemet och uppmuntrar till oförsonlighet, och därför är de helt oacceptabla, medan den korrekta ordalydelsen i punkterna 12 och 13 återinförs genom ändringsförslagen 1 och 2. För övrigt innehåller betänkandet punkter som är till stöd för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien att fortsätta sina insatser på vägen mot europeisk integration. Maria Eleni Koppa: (EL) Fru talman! Utvidgningspolitiken är den mest framgångsrika delen i Europeiska unionens utrikespolitik. När det gäller Turkiet måste budskapet vara tydligt; målet är integration, men detta är endast möjligt om landet uppfyller sina skyldigheter, befäster demokratin, respekterar de mänskliga rättigheterna och har goda förbindelser med grannländerna. Turkiet befinner sig i ett avgörande skede, både internt och i fråga om att omdefiniera sin geostrategiska roll. Inom ramen för detta är det nödvändigt att landet fortsätter sina reformer och stadigt går i riktning mot europeisk integration. Jag vill dock påpeka att de spänningar som Turkiet nyligen orsakade i området kring Egeiska havet har skapat nya problem. Beträffande f.d. jugoslaviska republiken Makedonien har kommissionen tydligt betonat att landet inte uppfyller de grundläggande kraven för att inleda förhandlingar på grund av de betydande demokratiska bristerna. När det gäller namntvisten har regeringen i Skopje inte svarat, trots att Grekland har visat samarbetsvilja och realism. I Europaparlamentets betänkande som vi behandlar i dag framställs dock mitt land som det enda land som bär ansvar för att anslutningsförhandlingarna har försenats. Det är orättvist mot Grekland och underlättar inte en lösning av problemet som har plågat båda länderna i över femton år. Alojz Peterle: (SL) Jag har hittills stött alla Europaparlamentets betänkanden som har bidragit till Kroatiens framsteg på vägen mot ett fullfjädrat medlemskap i Europeiska unionen. Jag tar också tillfället i akt att välkomna Kroatiens många nya framsteg. Jag kommer också att med glädje stödja detta viktiga betänkande, vilket har utarbetats omsorgsfullt av parlamentsledamoten Hannes Swoboda, under förutsättning att kompromissändringsförslagen återspeglar en balanserad och realistisk strategi. Det är den enda strategi som kan bidra till att undanröja orsakerna till hindren och påskynda Kroatiens anslutning. Jag håller helt med rådsordföranden Alexandr Vondra när han säger att vi måste ha en konstruktiv och dynamisk strategi. I detta sammanhang förefaller det enligt min mening viktigt att kommissionen efter en rad misslyckade bilaterala försök nu genom sitt initiativ till medling har erbjudit en möjlighet till ett nytt trovärdigt försök att nå en slutig lösning på gränsproblemet mellan Slovenien och Kroatien och att på samma sätt göra snabba framsteg i anslutningsförhandlingarna med Kroatien. Jag konstaterar med glädje att båda länderna har tagit emot initiativet väl och att samtal har inletts på hög nivå. Jag hoppas att initiativet ska föra oss närmare en seger för alla tre parterna: en seger för Kroatien, Slovenien och EU. Vi får inte låta bara en part vara vinnaren eller endast tillåta ett synsätt. Vi kan bara vinna om vi arbetar med utgångspunkt i gemensamma mål och en gemensam vilja. På samma sätt är jag också enig med föredraganden Hannes Swoboda när han säger att vi måste respektera rättviseprincipen, som ingår i den internationella rätten. Jag är också helt enig med kommissionsledamot Olli Rehn om att FN-stadgan är en lämplig utgångspunkt för att lösa gränstvisten och att kommissionens initiativ återspeglar andan i stadgan. Det är dags att låta förhandlingsbordet ta plats på scenen utan någon retorik eller några påtryckningar som kan skada någon av parternas värdighet eller Kroatiens anslutningsstatus. Vi behöver en positiv anda. Jag är övertygad om att vi endast kan förvänta oss en positiv lösning; en lösning som Slovenien och Kroatien kan enas om genom medling av en tredje part, t.ex. Europeiska kommissionen. Jag vill att detta ska ske så snart som möjligt. Giorgos Dimitrakopoulos: (EL) Fru talman! Jag instämmer i och erkänner Turkiets planer på EU-medlemskap, men om dessa planer ska få ett gynnsamt resultat måste Turkiet göra följande: För det första måste Turkiet verkligen respektera minoriteternas rättigheter och undvika sådana åtgärder som landet nu vidtar i exempelvis Imvros och Tenedos. För det andra måste Turkiet förbättra sina förbindelser med Grekland, en medlemsstat som stöder Turkiets planer på EU-medlemskap, exempelvis genom att upphäva krigsförklaringen och sätta stopp för överträdelserna i Egeiska havet en gång för alla. För det tredje måste Turkiet göra framsteg i Cypernfrågan. Ett sådant framsteg skulle å ena sidan markeras genom tillbakadragandet av turkiska ockupationsstyrkor och å andra sidan genom att inta en positiv hållning i alla aspekter för att lösa frågan. Jag vill påminna parlamentet om att jag tillhör den generation som växte upp med talesättet ”våra gränser finns i Kyrenia”. Joel Hasse Ferreira: (PT) Processen som ska leda till Turkiets anslutning till Europeiska unionen går framåt i långsam takt. Just nu är inte skälet till den försenade processen att reformerna i Turkiet genomförs i långsam takt, utan att rådet och kommissionen är långsamma. De ekonomiska, sociala och politiska konsekvenserna av den framtida anslutningen diskuterades ingående i december förra året i den polska staden Sopot vid en konferens då jag hade glädjen och äran att få tala. Beträffande den turkiska regeringens prioriteringar är det lämpligt att nämna det frukostmöte som hölls med premiärminister Tayyip Erdogan i januari i år i Bryssel. Det mötet ledde till ett lägligt klargörande som kompletterades med att kontakter togs av några av oss med den republikanska sidan och av en blandad grupp av personer och organisationer från Turkiet. Detta skedde samtidigt som det fortsatta arbetet genomfördes i den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Turkiet. Avslutningsvis vill jag säga att denna process är avgörande för ett verkligt utvidgat EU som är starkt och öppet för omvärlden, sekulärt och demokratiskt, och där ett demokratiskt enat Cypern har den plats det förtjänar. Metin Kazak: (BG) Tack, fru talman! Turkiet spelar en nyckelroll i EU:s geostrategiska säkerhet och energisäkerhet och kommer att fortsätta att vara en stabiliserande faktor också under krisen. Det är sant att händelser som förfarandet att avveckla AK-partiet, fallet Ergenekon och de lokala valen ledde till att reformerna i landet försvagades, men det faktum att en ny chefsförhandlare har utsetts kommer att ge den turkiska regeringen en god möjlighet att påskynda processen att harmonisera lagstiftningen med europeiska standarder och göra framsteg med de politiska kriterierna i förhandlingskapitlen. Jag anser att Turkiet bör uppnå tre prioriteringar om landet vill göra seriösa framsteg i riktning mot medlemskap. För det första måste landet fortsätta att arbeta konstruktivt för ett framgångsrikt resultat i diskussionerna om Cypernfrågan, men detta åtagande måste delas med alla länder i processen och får inte utnyttjas som en förevändning för att blockera förhandlingarna. För det andra måste Turkiet respektera yttrande- och åsiktsfriheten. För det tredje måste landet garantera skydd för minoritetssamhällena, särskilt när det gäller deras kulturella och utbildningsmässiga rättigheter. Eftersom Turkiet hela tiden fortsätter att moderniseras måste landet återvinna sina förespråkare för EU-anslutning. Tack. Bart Staes: (NL) Fru talman! Jag var en av de parlamentsledamöter som röstade för att förhandlingar skulle inledas med Turkiet och som jag ser det är dessa förhandlingar i realiteten en övning i att förebygga konflikter. Jag är övertygad om att förhandlingarna i hög grad kommer att påverka många politikområden. De syftar till att skapa ett bättre socialt klimat i Turkiet och bättre lagstiftning på miljöområdet, hälso- och sjukvårdsområdet och på det arbetsrättsliga området för det turkiska folket. På längre sikt kommer förhandlingarna också att leda till bättre levnadsvillkor för många befolkningsgrupper: kvinnor, religiösa minoriteter, kurder och aleviter. Framstegen går dock för långsamt. Det har nu rått ett stillastående läge i fyra år och det finns många smärtsamma områden som måste tas upp. Diskrimineringen mot partier som t.ex. det kurdiska demokratiska samhällspartiet (DTP) är oacceptabel. Den civila och politiska övervakningen av armén är bristfällig och det är helt oacceptabelt. Åsikts- och pressfriheten är grundläggande och tortyr och misshandel i fängelser kan inte tolereras. Det är också absolut nödvändigt att kurdfrågan får en politisk lösning. Jag anser att vi under dessa omständigheter absolut bör fortsätta förhandlingarna. Kyriacos Triantaphyllides: (EN) Fru talman! Jag skulle vilja gratulera kommissionsledamot Olli Rehn till hans ståndpunkt när det gäller Oomen-Ruijten-betänkandet, nämligen att det är nödvändigt att Turkiet på ett aktivt sätt stöder de pågående förhandlingarna mellan ledarna för de två befolkningsgrupperna på Cypern. Därför är vi fullständigt överens med föredraganden när hon i punkt 40 i betänkandet uppmanar Turkiet att ”verka för ett positivt förhandlingsklimat genom att dra tillbaka sina styrkor och låta de båda ledarna förhandla fritt om landets framtid”. Jag vill framhålla att det vid denna tidpunkt när det pågår direkta förhandlingar kanske inte är tillrådligt att Europaparlamentets betänkande innehåller något förslag om undantag från gemenskapens regelverk. För att komplettera föredragandens ståndpunkt uppmanar vi också Turkiet att uppfylla sina skyldigheter beträffande undersökningarna om vad som hänt de personer som saknas och att sluta inkräkta på Republiken Cyperns exklusiva ekonomiska zon. Turkiet kommer därmed att självt underlätta sin väg mot anslutning. Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (FR) Fru talman! Jag lade i går fram en muntlig fråga till kommissionen och fick ett meddelande från parlamentets sekretariat om att kommissionsledamoten skulle besvara min fråga i eftermiddag. Jag förklarar att mitt namn är Marie Panayotopoulos-Cassiotou och att jag lade fram en fråga om punkt 6 i förhandlingsramen för Turkiet. Talmannen: Fru Panayotopoulos-Cassiotou! Jag tror att kommissionsledamoten har hört er. Alexandr Vondra: rådets ordförande. - (EN) Fru talman! Vi har haft en mycket lång men viktig debatt här i dag. För Kroatien och hela västra Balkan är detta ett avgörande år i anslutningsprocessen och vi fäster definitivt stor betydelse vid och välkomnar parlamentets fortsatta stöd för att föra Kroatien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och länderna på västra Balkan närmare EU. Det har sagts mycket om bristen på framsteg när det gäller Turkiets reformansträngningar. Vi välkomnar därför att Turkiet, som premiärminister Tayyip Erdogan sa, på nytt har bekräftat sitt engagemang för vägen mot EU-medlemskap och uppmanar Turkiet att utnyttja möjligheten att under 2009 bevisa detta engagemang och göra ytterligare framsteg på vägen mot EU-medlemskap. Turkiet måste genomföra efterlängtade reformer. Europaparlamentets fortsatta stöd under hela denna process är viktigt framför allt med hänsyn till framtida utmaningar. Jag kommer att få tillfälle att träffa den turkiske förhandlaren i morgon i Prag. Vi bör samtidigt inte ta lätt på Turkiets strategiska betydelse, särskilt inte i dessa oroliga tider, och vi bör inte heller glömma våra tidigare åtaganden. Så vitt jag vet kan president Barack Obama under sitt besök i Europa komma att besöka Turkiet som ett slags muslimskt föregångsland. Jag anser att det inte är rätt tid för EU att ge upp sitt engagemang för Turkiet. Joost Lagendijk påpekade detta helt riktigt enligt min mening. När det gäller gränstvisten mellan Kroatien och Slovenien har jag lyssnat noga till vad Hannes Swoboda, István Szent-Iványi och många andra har sagt. Jag vill därför endast upprepa att vi som ordförandeland välkomnar att både Slovenien och Kroatien nu har kommit överens om att fortsätta sitt arbete med kommissionsledamot Olli Rehns initiativ när det gäller denna tvist. Vi stöder detta initiativ fullt ut och vi är bekymrade över att det ännu inte har lett till några fruktbara resultat med hänsyn till de särskilda villkoren för hjälp. Vi konstaterar att tiden är knapp och ordförandelandet vill försäkra sig om konkreta framsteg i förhandlingarna som bygger på det arbete som redan gjorts. Vi överväger därför möjligheterna att öka vårt stöd till kommissionsledamotens initiativ inom kort. Vi diskuterade detta alldeles nyss under lunchen. När det gäller f.d. jugoslaviska republiken Makedonien sa bland annat Bernd Posselt att vi bör stödja f.d. jugoslaviska republiken Makedoniens ansträngningar och jag anser att han har rätt. Jag ska bara nämna att Tjeckiens premiärminister Mirek Topolánek besökte Skopje i går och på nytt bekräftade vårt engagemang för detta lands EU-strävan. Olli Rehn: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka ledamöterna för en mycket konstruktiv, genomgripande och saklig debatt och jag skulle bara vilja göra ett par påpekanden när det gäller era anföranden. För det första är det tydligt att allt beslutsfattande i EU och i världen överskuggas av de stora utmaningar vi står inför i dag på grund av finanskrisen och den ekonomiska nedgång som våra medborgare upplever, och detta styr naturligtvis EU-ledarnas inställning. Ändå är det helt nödvändigt att vi som Europeiska unionen behåller vårt engagemang för Sydösteuropas EU-perspektiv. Det har varit den uttryckliga politiska viljan här i Europaparlamentet i dag, vilket jag välkomnar och uppskattar. För det andra, och när det gäller Cypern, sa min vän Jan Marinus Wiersma att jag måste vara optimist. Jag tror att något gick förlorat i tolkningen även om jag trodde att jag talade engelska - kanske med en viss östfinsk brytning! Jag anser emellertid att jag varken är optimist eller pessimist utan att jag i regel snarare är realist när det gäller att analysera saker och ting och beslutsam i de frågor som jag verkligen kan påverka. I detta sammanhang anser jag att det är helt nödvändigt att vi stöder de förhandlingar som pågår för närvarande mellan de två ledarna och de två befolkningsgrupperna, så att vi under 2009 kan ta tillfället i akt att uppnå en allsidig lösning. Vi förväntar oss naturligtvis att Turkiet bidrar till ett positivt politiskt klimat för att uppnå en sådan lösning. Från EU:s synpunkt är det viktigt att se till att alla lösningar överensstämmer med EU:s grundläggande principer om frihet, demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt rättsstatsprincipen. Med andra ord kan EU stödja alla lösningar som leder till ett enat Cypern som respekterar de principer på vilka EU grundades och som kan ta ansvar för de förpliktelser som ett EU-medlemskap innebär. Detta innebär en politiskt jämställd federation mellan de två områdena och de två befolkningsgrupperna enligt definitionen i de relevanta resolutionerna från FN:s säkerhetsråd. Slutligen, när det gäller Kroatien, tackar jag talarna för deras stöd för kommissionens medlingsinitiativ - ett initiativ som bygger på internationell rätt och med det syftar jag både på FN-stadgan och förhandlingsramen för EU och Kroatien. Jag kan bara understryka att oavsett vilken metod som väljs måste ett bilateralt avtal mellan de två länderna Slovenien och Kroatien komma till stånd. Vi arbetar för att främja ett sådant avtal. Jag önskar uppriktigt att ni kan stödja kommissionens initiativ i er resolution så att det inte uppstår en situation där vi måste återgå till utgångsläget. Detta är den enda realistiska och möjliga vägen framåt. Låt mig avsluta med att säga att jag uppriktigt anser att det fortfarande är möjligt för Kroatien att uppnå det högt satta målet att avsluta anslutningsförhandlingarna före utgången av 2009, förutsatt att förhandlingarna snart kan fortsätta. Därför uppmanar jag båda länderna att snabbt komma överens så att gränstvisten kan lösas och Kroatiens anslutningsförhandlingar kan återupptas utan dröjsmål. Jag vill tacka er för ert stöd för detta initiativ. Talmannen: Jag har mottagit tre resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon den 12 mars 2009. Bernd Posselt: (DE) Fru talman! Jag har en särskild fråga till kommissionsledamoten, nämligen om han håller med om eller föreslår att uttrycket ”rättviseprincipen” i kommissionens uttalande ska ersättas med uttrycket ”internationell lag och rättsskipning”. (Talmannen avbröt talaren.) Talmannen: Herr Posselt! Debatten är avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Călin Cătălin Chiriţă : Jag gratulerar Ria Oomen-Ruijten till detta mycket väl utarbetade betänkande. Jag vill betona två tankar: 1) För det första anser jag att EU måste fortsätta att uppmuntra utvecklingen i Turkiet av EU-vänliga, moderna och sekulära eliter och sprida de europeiska värderingarna och information av hög kvalitet om den europeiska integrationen. EU måste därför mer aktivt stödja utbildningsreformer i Turkiet, garantin för universitetens självständighet, utvecklingen av studier om den europeiska integrationen och Erasmusprogrammet. Studenter, forskare och lärare som ingående vill studera EU-institutionerna och EU:s politik måste få uppmuntran och stöd för detta. 2) För det andra måste EU stödja rättigheterna för dem som tillhör nationella minoriteter och samtidigt bestämt fördöma etniska separatisters verksamhet. Jag hänvisar till den kurdiska separatiströrelsen i Turkiet och den turkiska separatiströrelsen på Cypern, men det finns också andra exempel. EU måste stödja strikt tillämpning av principerna om territoriell integritet och goda grannskapsförbindelser mellan Turkiet, Irak, Cypern och andra länder i regionen. Richard Corbett : skriftlig. - (EN) Jag känner mig uppmuntrad av att utskottet för utrikesfrågor och kommissionen känner sig säkra på att förhandlingarna om Kroatiens anslutning till EU kan avslutas detta år. Kroatien har gjort stora framsteg när det gäller att anta gemenskapens regelverk, antikorruptionsorganet USKOK har intensifierat sitt arbete och lagstiftning har införts för att reformera det kroatiska rättsväsendet. Detta förtas emellertid av vetskapen om att det fortfarande finns fall där Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) inte har kunnat få tillgång till vissa handlingar som rör påstådda krigsförbrytelser. Större uppmärksamhet måste också ägnas åt minoriteters rättigheter, t.ex. Krajinaserbernas status, och flyktingars återvändande. Utvidgningen är en av det moderna EU:s stora framgångar. Efter att ha införlivat många europeiska nationer som härjats av det kalla kriget måste vi nu göra detsamma för länderna på västra Balkan. Kroatiens anslutning är det första avgörande steget. Alexandra Dobolyi : Turkietfrågan har alltid omgetts av betänkligheter och misstro. Det har alltid funnits problem som har gått långt utöver vad som krävs för att uppfylla de stränga anslutningskriterierna. Med tanke på detta är det tillräckligt att se vilken typ av grannskapsförbindelser Turkiet har med andra medlemsstater i EU som exempelvis Grekland, Cypern eller med ett land utanför EU som Armenien. Om vi dessutom beaktar att Turkiet är den enda stat som anser att Europeiska unionen endast består av 26 medlemsstater är det egendomligt att Turkiet självt vill ansluta sig till och tillhöra denna gemenskap i framtiden. Min inställning är den att så länge Turkiet inte i betydande omfattning ändrar sitt beteende i grundläggande frågor kommer landets process för anslutning till EU att försvinna i framtiden. När EU beslutade att inleda anslutningsförhandlingar gjordes det med förhoppningen och förväntningen att Turkiet verkligen har en plats i den europeiska familjen. Låt mig få ställa följande fråga: Är det säkert att Turkiet tänker i dessa banor i dag? Om och när Turkiet på ett otvetydigt sätt engagerar sig för att upprätta goda förbindelser med sina grannländer och löser återstående problem på ett fredligt sätt i enlighet med FN-stadgan och andra europeiska dokument, då finns det hopp. Om Turkiet uppfyller dessa kriterier utan reservationer finns det möjligheter för landet att få stöd från var och en av oss och att återfå EU-medborgarnas sympati. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg : Under det senaste året har vi sett att Kroatien gjort betydande framsteg och intensiva insatser vid anslutningsförhandlingarna. Förhandlingarna om ett EU-medlemskap är på rätt väg, även om landet måste inrikta sig på ytterligare reformer på områden som t.ex. förvaltningen, rättsväsendet, ekonomin, kampen mot korruption och organiserad brottlighet, respekt och skydd av minoriteter och undersökningar av krigsbrott. Fortsatta insatser är nödvändiga för att fullt ut införliva gemenskapens regelverk och tillämpa det på ett effektivt sätt. Det är dessutom synnerligen viktigt att Kroatien förbättrar förbindelserna med sina grannländer, i särskilt Slovenien, och att landet finner en slutlig lösning på frågan om gränserna till övriga grannländer. Kroatien bör i sin utvecklingspolitik också inkludera de mål som Europeiska unionen för närvarande har ställt upp när det gäller klimatpaketet och förnybara energikällor. Kroatiens fortsatta framsteg i anslutningsförhandlingarna beror särskilt på om landet kan genomföra viktiga politiska, ekonomiska, rättsliga och administrativa reformer. I detta sammanhang bör man komma ihåg att kommissionens riktlinjer är ett mycket användbart och nyttigt redskap som fungerar som ett stöd för Kroatien i arbetet med att avsluta de enskilda kapitlen i förhandlingarna. Jag hoppas att det ska bli möjligt att nå den avslutande fasen i förhandlingarna, kanske rentav i slutet av detta år. András Gyürk: , skriftlig. - (HU) Energisamarbetet har kommit att bli en av de viktigaste frågorna i förbindelserna mellan EU och Turkiet. Huvudskälet till detta är att Turkiet som transitland i betydande grad kan bidra till att minska EU:s beroende av energikällor och diversifiera EU:s energiförsörjning. Ökat samarbete med Turkiet kan samtidigt vara ett viktigt steg mot utvidgning av den inre energimarknaden. Jag är övertygad om att Turkiets och Europeiska unionens grundläggande mål går i samma riktning. Vi vill möta den växande efterfrågan på energikonsumtion från så många energikällor som möjligt. Att främja diversifiering är mest brådskande inom gasförsörjningen. Byggandet av Nabucco-ledningen är därför av central betydelse. Gaskrisen i januari visade tydligare än någonsin på behovet av infrastruktur för gas. Det är därför en välkommen utveckling att det i EU:s plan för ekonomisk stimulans anslås resurser för byggandet av gasledningen. När det gäller Nabucco-ledningen behöver vi innan det första spadtaget kan tas bilaterala överenskommelser mellan regeringarna så snart som möjligt där Turkiet är delaktigt. Jag anser att kommentarerna om att Turkiets inställning till Nabucco-ledningen skulle ha ett direkt samband med landets anslutning till EU är beklagliga. Jag är övertygad om att samarbete i energipolitiska frågor inte kan omvandlas till ett utrikespolitiskt vapen. Av det skälet behövs en mer intensiv energipolitisk dialog mellan EU och Turkiet. Ett möjligt steg i denna dialog kan vara att inleda energikapitlet. Nicolae Vlad Popa : Kommissionens årliga rapport för 2008 om Turkiets framsteg som kandidatland är välavvägd. Även om reformprocessen måste få ett uppsving och åtta förhandlingskapitel fortfarande är blockerade har kommissionen särskilt välkomnat Turkiets diplomatiska aktivitet på senare tid och dess roll för att främja stabiliteten i regionen. De händelser som inträffade sommaren 2008 belyste Turkiets strategiska roll, även inom energisektorn. På området för regionalt samarbete noterades den konstruktiva roll som Turkiet spelade i förbindelserna med grannländerna och i Mellanöstern genom aktivt diplomatiskt arbete. Utvecklingen i Kaukasien belyste Turkiets strategiska betydelse för EU:s energisäkerhet, särskilt genom diversifieringen av transportvägarna. I dokumentet betonas betydelsen av nära samarbete inom energisektorn mellan EU och Turkiet med tanke på att Nabucco-projektet är ett centralt inslag i detta hänseende. Efter de påbörjade förhandlingarna mellan de grek- och turkcypriotiska ledarna om att uppnå samförstånd i Cypernfrågan är det nödvändigt att Turkiet fortsätter att ge sitt stöd till att hitta en lösning parallellt med de insatser som FN vidtar i detta syfte. EU:s utvidgning och den fortsatta integrationen av staterna på västra Balkan i EU är prioriterade frågor för Rumänien. Rumänien stöder de stora framsteg som har gjorts i förhandlingarna med Turkiet, en process som är tillräckligt dynamisk för att främja interna reformer. Toomas Savi : skriftlig. - (EN) Under de senaste fem åren har de nya medlemsstaterna fått uppleva många positiva följder av medlemskapet i EU. Den erfarenheten ska de inte ha monopol på och därför stöder jag starkt EU:s fortsatta utvidgning. Hur gärna jag än skulle vilja se att Turkiet anslöt sig till EU inom en nära framtid pekar framstegsrapporten tyvärr på raka motsatsen. Jag har tagit upp denna fråga flera gånger i parlamentet och framhållit det armeniska folkmordet, oron för kurdernas situation och ockupationen av Cypern. När man granskar de framsteg som Turkiet har gjort för att fullfölja förhandlingarna om 35 kapitel av gemenskapens regelverk sedan oktober 2005 kan man dessutom se att bara 12 kapitel har påbörjats och att hittills endast ett - kapitlet om vetenskap och forskning - har avslutats. Jag vill fråga rådet och kommissionen hur de föreslår att förhandlingstakten ska kunna öka och tvisten om Cypern lösas. Csaba Sógor : skriftlig. - (HU) Europeiska unionens medlemsstater bör visa större solidaritet och tolerans mot kandidatländerna. Mitt land, Rumänien, var inte förberett för anslutningen, och det finns fortfarande brister på området för minoriteters rättigheter. Ungern hindrade dock inte Rumänien från att ansluta sig, eftersom Ungern ansåg att solidaritet och tolerans i Europa var viktigare. Kandidatländerna måste naturligtvis göra större framsteg för att garantera mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter, men de nuvarande medlemsstaterna i EU måste vara goda exempel. Jag anser därför att det är viktigt att vi ser till att EU:s medlemsstater framför allt undertecknar och ratificerar den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk, upphäver den lag som i en av EU:s medlemsstater inför begreppet kollektiv skuld, lär sig av exemplet i Kosovo att garantera kulturell och regional självständighet för traditionella nationella minoriteter som är bosatta inom EU:s nuvarande medlemsstater. Csaba Sándor Tabajdi : skriftlig. - (HU) Stabiliseringen av västra Balkan och förstärkningen av dess band med EU är en viktig uppgift, eftersom regionen är av geostrategisk betydelse för EU. Samtidigt är västra Balkan fortfarande mycket sårbart och beroende ur många perspektiv, däribland inom områdena för ekonomi och energi. Vi hoppas att Kroatien ska kunna ansluta sig till oss 2011 under det ungerska ordförandeskapet, men en förutsättning för detta är att de nyligen inledda bilaterala samtalen med Slovenien kan slutföras på ett framgångsrikt sätt genom internationell medling beträffande delningen av Piranbukten. Ytterligare ett villkor är att Kroatien samarbetar fullt ut med Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag i sökandet efter och hanteringen av krigsförbrytare. Vi måste dessutom sända ett positivt budskap till de länder i regionen för vilka tidtabellen för anslutning fortfarande är osäker på grund av olika externa och interna faktorer. Låt oss så snart som möjligt ratificera stabiliserings- och associeringsavtalet med Serbien och Bosnien-Hercegovina, bevilja fullständig status som kandidatland för alla länder i denna region och fatta beslut om en exakt tidtabell för det tidigast möjliga avtalet om liberalisering av viseringsbestämmelserna. Finanskrisen har fått allvarliga konsekvenser på Balkan och om så är nödvändigt måste EU:s medlemsstater spela en roll i stabiliseringen i denna region och vi måste ge stöd till länder i svårigheter. EU måste uppmärksamt följa relationerna mellan de etniska grupperna i regionen och särskilt uppmärksamma den känsliga interna situationen i Makedonien, där det för närvarande finns störst risk för att situationen kan leda till allvarliga konflikter i regionen.

sv

17. Rådets strategi inför översynen av Olaf-förordningen (omröstning)

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets åtgärder och resolutioner: se protokollet

sv

1. Bättre lagstiftning, subsidiaritet och proportionalitet samt smart lagstiftning (

sv

Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

sv

2. Förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2011 (omröstning) Sidonia Elżbieta Jędrzejewska: Herr talman! Vi röstade om fler än 1 600 ändringsförslag till 2011 års budgetförslag i budgetutskottet. Det finns oundvikligen ett antal tekniska justeringar som vi måste rösta om i parlamentet. När det gäller införande av ändringsskrivelse nr 1/2011 i parlamentets behandling måste vissa tekniska justeringar göras i både det nya avsnittet om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder och i avsnittet om kommissionen, med anledning av förslag till anslagsöverföringar mellan avsnitten. I avsnittet om den europeiska avdelningen för yttre åtgärder gäller detta främst införandet i budgeten av en lönejustering på 1,85 procent för den nya tjänsten, i likhet med övriga institutioner. De belopp som berörs av ändringsskrivelsen i avsnittet om kommissionen måste också justeras i enlighet med detta. Detta gäller även vissa ändringar från parlamentet för administrativa budgetposter som måste anpassas till de slutliga belopp som förts in i budgetposterna för avsnitt III. Anmärkningarna avseende budgetposter för vissa av de decentraliserade organen kommer att anpassas tekniskt för att de ska överensstämma med de belopp som slutligen antagits. I budgetpost 02 01 04 04 ska anmärkningarna för 996 läggas till i likhet med ändringsförslag 1010 för driftsbudgetpost 02 02 01 (som en del i av paketet för pilotprojekt och förberedande åtgärder). I budgetpost 19 05 01 ska orden ”andra än Förenta staterna” utgå ur titeln och anmärkningarna i enlighet med budgetutskottets beslut. I budgetpost 19 09 01 ska ett muntligt ändringsförslag som antogs av budgetutskottet läggas till anmärkningarna. Orden ”Detta anslag syftar till del att stödja, bland annat, initiativ som Stiftelsen EU-Latinamerika/Västindien (beslut från toppmötet mellan stats- och regeringscheferna från EU och Latinamerika/Västindien, och Biarritzforumet” ska läggas till. För att undvika motsägelser i numreringen av vissa inrättade budgetposter, och för att följa kontoplanen, kommer en omnumrering av budgetposterna att göras. Detta kommer varken att påverka kapitlet för den fleråriga budgetramen eller budgetkapitlet för ändringar som antagits av budgetutskottet, utan avser endast ändringarna 386, 389, 521, 833, 997, 998, 999, 1016, 1018, 1021, 1022, 1023 och 1024. María Muñiz De Urquiza: (ES) Herr talman! Jag är ledsen, men det är omöjligt att följa omröstningen när ni läser upp ändringsförslagen så snabbt. Talmannen: Jag är mer än villig att ta det lite långsammare... Vi får försöka förena kravet på snabbhet med alla parlamentsledamöters rätt att fullgöra sitt uppdrag och rösta. Före omröstningen om block 3: József Szájer: (EN) Herr talman! Jag ber parlamentet om ursäkt, men det står fel i PPE-gruppens voteringsanvisningar beträffande ändringsförslag 967. Rätt röst ska vara ”ja”. Talmannen: Detta gäller en senare omröstning. Nåväl, det här gäller intern information för gruppen. - Före omröstningen om ändringsförslag 987: Göran Färm: (EN) Herr talman! Precis som min kollega från PPE-gruppen gjorde för en stund sedan måste även jag påpeka ett fel i våra voteringsanvisningar. S&D-gruppens voteringsanvisningar ska lyda: minus, plus, plus, och inget annat. Talmannen: Även detta är intern information för gruppen. - Efter omröstningen om budgeten: Olivier Chastel: Herr talman, mina damer och herrar! Denna tillfredsställelse beror på att ni just har godkänt ändringar av rådets ståndpunkt när det gäller förslaget till ändringsbudget nr 3/2010 och förslaget till budget för budgetåret 2011. Jag har följaktligen noterat skillnaderna mellan våra två institutioner och samtycker naturligtvis till att Europaparlamentets talman i enlighet med artikel 314.4 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt sammankallar förlikningskommittén. Talmannen: Det är inte fråga om välvilja från rådets sida, utan om att följa fördragets bestämmelser. Parlamentet kommer naturligtvis att fullgöra sin roll.

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

2. Energieffektivitet genom informations- och kommunikationsteknik (omröstning)

sv

Anslagsöverföringar: se protokollet

sv

Beslut om vissa dokument: se protokollet

sv

8. Avtal EU-Kanada om civil luftfartssäkerhet (

sv

3. Burma ( Talmannen: Omröstningen är avslutad.

sv

Återupptagande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 11 november 2010.

sv

2. System för direktstöd inom den gemensamma jordbrukspolitiken (

sv

19. ( - Före omröstningen om punkt 35: Ignasi Guardans Cambó: föredragande. - (ES) Herr talman! Jag vill lägga fram ett muntligt ändringsförslag om punkt 35 för parlamentet. Om det godkänns skulle det göra ändringsförslag 24 irrelevant. På engelska skulle det ha följande lydelse: föredragande.- (EN) ”Invites the European Union's trade partners to progressively reduce or dismantle barriers restricting market access for goods”. (ES) Resten av texten skulle förbli oförändrad. I stället för att begära att alla hinder som begränsar marknadstillträdet avskaffas helt med en gång, begär man att de minskas gradvis eller, vid behov, avvecklas. (Parlamentet antog ändringsförslaget.) Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad.

sv

9. Demografiska förändringar och konsekvenserna av dessa för EU:s framtida sammanhållningspolitik (

sv

Högtidligt möte: Mottagande av de bulgariska och rumänska ledamöterna Talmannen: Mina damer och herrar! Det är med glädje och entusiasm som vi i dag välkomnar 153 nya ledamöter från Bulgarien och Rumänien. På hela Europaparlamentets vägnar hälsar jag er varmt välkomna och önskar er stor framgång under er första mandatperiod som ledamöter av Europaparlamentet. Jag har också nöjet att välkomna talmännen för de nationella parlamenten i Rumänien och Bulgarien som är med oss på åhörarläktaren ... (Parlamentets ledamöter reste sig upp och applåderade de nya ledamöterna.) Herr Olteanu, talman för den rumänska deputeradekammaren, herr Vacaroiu, talman för den rumänska senaten och herr Pirinski, talman för den bulgariska nationalförsamlingen! Jag välkomnar även er till Europaparlamentet. Vi är nu en storslagen församling med 785 ledamöter från 27 länder och - hur oroväckande det än kan förefalla - 177 politiska partier. Om några månader kommer rumänerna och bulgarerna att gå till val för att välja sina företrädare i Europaparlamentet. Från och med i dag kommer parlamentet att göra allt det kan för att människorna i Rumänien och Bulgarien ska bli medvetna om hur viktigt det är för dem att delta i de första val till Europaparlamentet som äger rum i dessa länder. Jag kunde nyligen med egna ögon se med vilken fantastisk entusiasm som rumänerna och bulgarerna ser på Europa. Jag blev medveten om detta vid de officiella ceremonier som ägde rum i Bukarest den 31 december 2006 och i Sofia den 1 januari 2007. Både ur personlig och politisk synvinkel var dessa tillfällen utan tvivel bland de mest minnesvärda under min mandatperiod och även uppmuntrande med tanke på den euroskepsis som växer fram i andra huvudstäder. Jag hade tillfälle att se hur stolta rumänerna och bulgarerna är över att vara EU-medborgare nu. Allt som är viktigt för dem är nu mycket viktigare för oss än det var förut. Fallet med de bulgariska sjuksköterskorna som har dömts till döden i Libyen är nu en fråga för EU. Det finns ingen anledning till nedtrappning av EU:s kamp för dessa EU-medborgare, och - utan att för den skull glömma den palestinske läkare som också är dömd till döden - vill jag än en gång använda detta tillfälle till att uppmana den libyska regeringen att agera för dem. (Livliga applåder) Kära kolleger från Rumänien och Bulgarien! Ni tar med er historia, er kultur och er tro på Europa. Ni tillför EU en ny dimension på det maritima området i form av Svarta havet, vars strategiska betydelse vi alla för närvarande är medvetna om med tanke på att en god del av våra energiresurser passerar genom Svarta havet. Vi är mitt i en debatt om energipolitiken och era två länders geografiska läge kommer otvivelaktigt att göra en hel del för att stärka EU:s inflytande på det internationella planet. Ni gör det möjligt för oss att på närmare håll se på de människor som nu inte längre är så långt borta. Jag är säker på att ni som medborgare i två länder som delar gräns med västra Balkan kommer att lämna ett avgörande bidrag till det Europa som vi är i färd med att bygga. I och med Rumäniens anslutning är det nu fyra EU-länder som delar gräns med Ukraina och ett som delar gräns med Moldavien, ett förhållande som bara kan stärka den europeiska grannskapspolitiken. I och med Bulgariens anslutning är det nu två länder som delar gräns med Turkiet, och även i detta fall är jag säker på att Bulgariens erfarenhet kommer att vara synnerligen användbar för oss. Era länder och ert folk har gjort en enorm insats för att kunna gå med i EU. Det är en insats som vi kanske inte är tillräckligt medvetna om, men som ni icke desto mindre har gjort. Vad mera är, ni har fortfarande mycket att göra. Som ni mycket väl vet krävde Europaparlamentet i november 2006 av era regeringar att de inte får dra ned på reformtakten. Vi anser att ni har bättre möjlighet att genomföra reformerna om ni finns inom EU i stället för utanför, och vi kommer med gemensamma ansträngningar att kontrollera dessa. För oss alla börjar i dag den krävande uppgiften att lära känna varandra. Antikens Trakien och Dakien med flera områden, som var delar av Europa innan kontinenten hade ett namn, har återbördats till familjen och återvänt till det Europa som de alltid har tillhört. Deras återkomst kommer att vara lika berikande som andra europeiska områdens återkomst var den 1 maj 2004. Vi har stora utmaningar framför oss, och jag är säker på att vi kommer att arbeta tillsammans för att möta dem. Ni är alltså välkomna. (Applåder) Vi kommer nu att få lyssna på Europeiska unionens hymn. (Parlamentets ledamöter reste sig upp och lyssnade på Europahymnen.)

sv

Åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar - Kvinnor med otrygga anställningsförhållanden (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om betänkande 2 av Edite Estrela för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 92/85/EEG om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar - C6-0340/2008 -, och ett betänkande av Britta Thomsen för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden. Edite Estrela: Jag skulle först av allt vilja tacka skuggföredraganden och föredraganden för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor för vår samverkan och det arbete som vi har uträttat tillsammans. Flera icke-statliga organisationer och förbund, de experter som deltog i presentationsseminariet om den finansiella konsekvensanalysen, sekreterarna i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män samt min politiska grupp, Europaparlamentets utredningsavdelning och mina medhjälpare ska också ha ett tack. De var alla outtröttliga och uppvisade en stor professionalism och förmåga. Detta direktiv har redan funnits i 18 år, och det är föråldrat. Revideringsprocessen har varit lång och problematisk. Det är nu, utan ytterligare dröjsmål, dags för parlamentet att besluta sig för att uppfylla de europeiska familjernas förväntningar och behov. I de förslag som antogs av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män säkerställs de dubbla mål som uppstått när den rättsliga grunden utvidgats: att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar samt främja jämställdhet och ett förenande av arbete och familjeliv. Samtidigt kommer detta att bidra till att hejda den befolkningsminskning som vi upplevt de senaste årtiondena. För 100 år sedan utgjorde européerna 15 procent av världens befolkning. År 2050 förväntas de inte utgöra mer än högst 5 procent. En åldrande befolkning och en påföljande allt mindre del av befolkningen som är aktiv på arbetsmarknaden underminerar hållbarheten i socialförsäkringssystemen och till och med den ekonomiska tillväxten. Av denna anledning kan inte moderskap anses vara en sjukdom eller betungande för ekonomin, utan i stället ett bidrag till samhället. Mammaledigheten i de 27 medlemsstaterna varierar mellan 14 och 52 veckor, och ersättningen för ledigheten varierar också stort, med 100 procent av lönen i 13 länder. Jag inser att det nuvarande ekonomiska klimatet inte gynnar en ökad social finansiering, men det är en klok investering i vår gemensamma framtid, och den är inte så kostsam som många påstår. I den finansiella konsekvensanalysen dras slutsatsen att kostnaderna för det förslag som lagts fram av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män kommer att uppvägas till fullo om det bidrar till en ökning på så lite som 1 procent av kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden. Detta är balanserade förslag som fungerar och ligger i linje med Internationella arbetsorganisationens och Världshälsoorganisationens rekommendationer. Tjugo veckor är en tillräckligt lång tidsperiod för att hjälpa kvinnor att återhämta sig från förlossningen, främja amning och anknytningen mellan moder och barn. En längre tidsperiod skulle kunna påverka kvinnornas återinträde på arbetsmarknaden. Det är rimligt att ersättning motsvarar 100 procent av lönen, eftersom familjerna inte borde bestraffas ekonomiskt för att de skaffar barn som de vill ha, de barn som EU för övrigt behöver för att ta itu med befolkningsproblemet. Rätten till pappaledighet är redan erkänd i 19 medlemsstater, med en ersättning på 80 eller 100 procent av genomsnittsinkomsten. Faderns engagemang i sina barns liv bidrar till deras fysiska välmående och psykologiska utveckling. Det är en rättighet för fäder och barn. Under hela denna process har jag sagt att jag är helt öppen för en bredare enighet, och jag hoppas att de som bryr sig om kvinnors, familjer och barns välmående kommer att stödja detta betänkande. Med tanke på målen i EU 2020-strategin kommer det inte att finns några ursäkter för att mammaledigheten inte ska vara en period på 20 veckor med full ersättning från och med år 2020. Jag uppmanar er därför att stödja ändringsförslagen 126, 127 och 128. Av samma skäl kan jag inte stödja de ändringsförslag som på ett skandalöst sätt syftar till att minska familjernas rättigheter. Britta Thomsen: föredragande. - (DA) Herr talman! Vi diskuterar kvinnors arbetsvillkor, eftersom kvinnor och män upplever olika villkor på arbetsmarknaden. Kvinnor är långt bakom männen när det gäller löner, pensioner, toppjobb och chefsbefattningar. Därför krävs det, mer än någonsin, att EU tar initiativ för att förbättra kvinnors ställning på arbetsmarknaden, så att vi kan anpassa EU till fördraget. Vi måste se till att kvinnor - oavsett om de kommer från Portugal eller Polen, Belgien eller Bulgarien - garanteras jämställdhet på arbetsmarknaden. En stort och viktigt steg mot en fullständig jämställdhet är en ny och modern europeisk rättsakt om mammaledighet. Det finns många goda skäl för oss att ha en ny lagstiftning om mammaledighet i EU. Först och främst riskerar EU att hamna i en befolkningskris inom kort - en kris som åtminstone skulle kunna vara lika allvarlig som den ekonomiska kris som vi fortfarande befinner oss i. Kvinnor i EU skaffar helt enkelt inte barn. Om vi ska bibehålla vår konkurrenskraft i framtiden och skapa tillväxt, vilket är nödvändigt för att upprätthålla vår välståndsnivå, måste det födas fler barn i EU. Vi behöver därför ha en lag om mammaledighet som motiverar familjer till att skaffa barn. Det är nödvändigt att vi ställer gemensamma höga kvar på mammaledigheten om vi vill skapa en effektiv inre marknad. En inre marknad ska inte bara handla om billiga varor - det är lika viktigt att säkerställa höga sociala normer för arbetstagare. Vi får inte ha oförenliga konkurrensvillkor, där det skulle bli fördelaktigt att sänka kvinnornas villkor, då skulle de bli offer för social dumpning. Fäder måste också ha rätt till två veckors pappaledighet med full ersättning. Om vi ska skapa jämställdhet mellan män och kvinnor, måste vi förstå att män också spelar en viktig roll i samband med pappaledighet. Detta kommer att få positiva följder för jämställdheten, barnen och, inte minst, fäderna själva. Från lobbyister för yrkessamfund hör vi att detta är ett galet projekt och att vi inte har råd med en bättre lagstiftning om mammaledighet. Jag skulle vilja drista mig till att påstå det motsatta. Vi har inte råd att underlåta att upprätta en ny och modern lagstiftning om mammaledighet. Det handlar om hälsa och säkerhet för EU:s kvinnor och barn. Det är därför inte något som vi ska äventyra. Vi måste öka kvinnors deltagande på arbetsmarkanden i hela EU. Målet i EU 2020-strategin är att få ut 75 procent av alla kvinnor i arbete. Eftersom vi för närvarande känner till att enbart 60 procent av kvinnorna arbetar, kommer detta att bli en stor utmaning. Vi måste dock lyckas, och det råder inga tvivel om att en bra barnomsorg är vägen framåt. Ett andra och lika viktigt initiativ är dock att ge full ersättning under mammaledigheten. Endast genom att förebygga diskriminering av kvinnor kan vi få ut fler kvinnor i arbete. Ett annat viktigt steg mot en mer jämlik arbetsmarknad är betänkandet om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden, som jag var föredragande för. Tyvärr är situationen sådan att kvinnor är kraftigt överrepresenterade i dessa arbeten. Särskilt kvinnor som arbetar i privata hem har mycket otrygga anställningsförhållanden, som bland annat kännetecknas av liten eller ingen anställningstrygghet, ingen social trygghet, en stor risk för diskriminering och dålig arbetsmiljö. Vi får inte gå med på att kvinnor arbetar under sådana dåliga förhållanden. EU borde därför stödja medlemsstaterna för att se till att de otrygga anställningarna ersätts med riktiga arbeten med anständiga arbetsvillkor. Vi har struntat i att ställa dessa sårbara kvinnor i centrum så länge, och det är min förhoppning att kommissionen kommer att ta detta betänkande på allvar och medverka till att vi tar hand om några av EU:s mest sårbara medborgare. Maroš Šefčovič: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Det gläder mig mycket att jag kan ersätta vice ordförande Viviane Reding i kväll i denna mycket viktiga debatt, eftersom vi ska diskutera två mycket aktuella betänkanden, som är kärnan för de grundläggande rättigheterna och jämställdhet mellan könen. Från kommissionens sida skulle jag vilja ge mitt varma tack till de två föredragandena, Britta Thomsen och Edite Estrela, som båda har gjort ett fantastiskt arbete. I dessa två betänkanden behandlas kvinnors ofta svåra situation på EU:s arbetsmarknad. Kvinnornas bidrag är avgörande för att vi ska uppnå våra ambitiösa målsättningar för en sysselsättningsgrad på 75 procent före 2020, men detta kan inte göras utan att kvinnliga arbetstagares grundläggande rättigheter säkerställs. Det är detta som vi ska diskutera i kväll. Jag vill börja med kvinnor med otrygga anställningsförhållanden. Under de senaste åren har vi gjort stora framsteg i att få in kvinnor på arbetsmarknaden. Som vi vet är det mer sannolikt att kvinnor har en otrygg anställning än män. Vissa former av otrygga arbeten som utförs av kvinnor, bland annat betalt hushållsarbete och vård, är helt enkelt osynliga på arbetsmarknaden. Om kvinnor inte får anständiga arbeten, kan de inte åtnjuta ekonomiskt oberoende - en förutsättning för att de ska få kontroll över sina liv. Vi måste ta itu med skälen till att kvinnor är överrepresenterade i fråga om otrygga anställningar: könsstereotyperna, den ojämlika fördelningen av hushållsarbete och undervärderingen av kvinnodominerade arbeten. Vi måste också se till att den växande arbetskraft som består av kvinnliga invandrare, som ofta utnyttjas i den gråa ekonomin, integreras på arbetsmarknaden. Vår nya jämställdhetsstrategi täcker alla dessa frågor, och vi måste mobilisera alla tillgängliga instrument för att fortsätta att genomföra den. Om jag får, vill jag tillägga några saker om direktivet om gravida arbetstagare. Det står klart att förbättrade normer för mammaledighet på EU-nivå är avgörande för att skydda moderns och barnets hälsa, på samma sätt som kvinnors deltagande på arbetsmarknaden, ändrade familjemodeller och hanteringen av befolkningstrycket. Huvudpunkterna i kommissionens förslag inbegriper en mammaledighet som förlängs med fyra veckor för att Internationella arbetsorganisationens rekommendationer ska uppfyllas: ett beviljande av högre bidrag ska främjas, större flexibilitet för kvinnor att arbeta fram till strax innan de ska föda och rätten att begära flexibla arbetstider. Med detta förslag strävar kommissionen efter att skydda kvinnors anställningsrättigheter, ge kvinnor tillräckligt med tid att återhämta sig efter förlossningen och knyta an till sitt barn, samt göra det möjligt för kvinnor att ha en ekonomisk trygghet under mammaledigheten. Jag skulle därför vilja lovorda Edite Estrela för hennes arbete med detta heltäckande betänkande, som på många sätt förbättrar kommissionens ursprungliga förslag. För det första instämmer kommissionen fullständigt i att faderns roll framhålls. Förstärkningen av föräldraledigheten genom det nya direktiv som antogs tidigare i år är ett viktigt framsteg. Men att låta pappaledighet omfattas av direktivet om mammaledighet är varken i linje med det övergripande mål som vi eftersträvar eller den rättsliga grund som förslaget vilar på. Förslaget grundas på artikel 153 om säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida och på artikel 157 som gör det möjligt för EU att ingripa på området lika lön för kvinnor och män. Mot bakgrund av detta skulle jag vilja understryka att kommissionen kommer att överväga detta ärende ytterligare. För närvarande genomför kommissionen en djupgående kostnads-nyttoanalys av ämnet i syfte att eventuellt inleda ett separat initiativ på detta område. På liknande sätt kan inte kommissionen acceptera att kvinnors rätt att vägra nattarbete försvagas. I fråga om ledighetens varaktighet och den ersättning som kvinnor mottar under denna period, skulle jag vilja säga följande. Vice ordförande Viviane Reding har träffat åtskilliga ministrar under de senaste månaderna, och de har förklarat att de nationella systemen fungerar bra och att det inte är möjligt, med tanke på de aktuella finansiella begränsningarna, att förlänga perioden eller höja ersättningsnivån, men kommissionen klargjorde att den inte är villig att sänka ambitionsnivån i detta förslag. Jag skulle vilja betona att kommissionen strävar efter att fastställa en lägsta skyddsnivå som beaktar medlemsstaternas olika förliknings- och föräldraledighetsmodeller. Kommissionen anser att förslaget utgör en bra grund för ett avtal mellan parlamentet och rådet. Kommissionen skulle också vilja tacka parlamentet för att ha infört ett antal ändringsförslag som antingen stärker eller klargör förslagen. Sammanfattningsvis borde målet med förslaget vara att stärka skyddet av kvinnors säkerhet och hälsa, öka deras anställningsutsikter och bidra till att hantera den åldrande befolkningen. Jag ser verkligen fram emot era inlägg i och förslag om dessa två viktiga frågor. Rovana Plumb: föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. - (RO) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Som föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor vill jag tala om för er att vårt syfte har varit att, med hjälp av de förbättringar som fastställts i detta betänkande, bidra till de politiska åtgärder som kommer att hjälpa till att uppnå målet att öka sysselsättningsgraden och förbättra arbetsmiljön. Men när vi talar om målen i EU 2020-strategin, måste vi tänka på människan och sätta människan i första rummet, och i detta fall innebär det kvinnorna. Den nya strategin som vi antar är att moderskap måste sluta bestraffas, särskilt med fallande födelsetal, för att inte nämna befolkningen som blir äldre och fattigare, som därmed skapar ett brådskande problem när det gäller hållbarheten i socialförsäkringssystemen. Alla de åtgärder som vi föreslår kommer att skydda kvinnor som förvärvsarbetar, både när de är gravida och efter att de fött barn. De åtgärder som föreslås i betänkandet är samtidigt en investering i EU:s framtid. Vi vill ha en garanterad mammaledighet med full ersättning. Låt oss tänka på behovet att upphöra med att bestraffa moderskap inom EU under 2000-talet, och se till att kvinnor får åtnjuta alla de villkor som ett anständigt arbete ska präglas av. Thomas Händel: föredragande för yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi har utan tvivel gjort framsteg under de senaste åren när det gäller frågan om jämställdhet mellan kvinnor och män, ändå tvingas fortfarande många kvinnor att ta okvalificerade arbeten. Detta gäller inte bara sysslor som traditionellt utförts inom familjen. Den avreglering som har skett under de senaste åren har ofta resulterat i att anställningar med en obligatorisk socialförsäkring ersätts av anställningsvillkor som är atypiska, riskfyllda och otrygga. Särskilt kvinnor har påverkats av detta. Trenden när det gäller anställningar i EU under tidsperioden 2000-2010 utgörs till 60 procent av nya, otrygga och avvikande anställningar, som huvudsakligen - två tredjedelar - innehas av kvinnor. Kvinnor utesluts ofta från demokratiskt deltagande i organisationer på grund av att de är anställda på deltid under otrygga villkor. Ändå är kvinnorna nu mycket mer engagerade och bättre utbildade än vad de någonsin har varit tidigare. Trots detta tjänar de i genomsnitt 25 procent mindre än män. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor har granskat denna fråga ingående och utarbetat bra förslag om kvinnliga anställda: integrering i socialförsäkringssystem oavsett arbetets status, öppnandet av förskolor och fritidshem, anpassning av ålderspensioner och sociala system till ett oberoende liv och planering av arbete enligt principer om ”bra arbete”. Allt detta finns i själva verket i betänkandet om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden. Sysselsättningsutskottet är belåtet med resultaten av detta arbete och uppmanar kammaren att rösta för det framlagda betänkandet. Anna Záborská: för PPE-gruppen. - (SK) Detta betänkande är redan det andra försöket att formulera parlamentets ståndpunkt i frågan om minimikrav på skydd för mödrar i Europeiska unionen. Nästan alla de 27 delegationernas åsikter i de sju grupperna skiljer sig åt. Detta gäller också min egen kristdemokratiska grupp. Fram till i dag har många parlamentsledamöter insett hur vår omröstning kommer att påverka deras nationella ekonomier, eftersom man i den förutnämnda studien bara beaktade tio av medlemsstaterna. Jag har varit politiskt aktiv i 20 år och sällan upplevt en så besvärlig situation. Det mänskliga livet börjar i moderns liv, och det är av denna anledning som vi måste skydda moderns hälsa före och efter födelsen. Skydd för modern som en social utgiftsfaktor får inte stå i vägen för hennes anställning. Modern får inte stå i strid med den kvinnliga arbetstagaren. Om vi föreslår för unga, utbildade kvinnor att de borde skaffa barn, men samtidigt vägrar erkänna deras moderskap och misslyckas med att ge dem möjligheter att ta hand om sina barn, kommer vi aldrig att lyckas vända den demografiska utvecklingen. Skydd för modern borde beaktas i förhållande till vård för fadern, familjens naturliga ram och det nyfödda barnets behov av moderns kärlek. Spädbarn är mer än framtida skattebetalare. Personligen instämmer jag i de maximikrav som föreslagits i betänkandet. Samtidigt förespråkar jag bestämmelser som hjälper mödrar om de skulle besluta sig för att återgå till arbetslivet. Men det är olyckligt att tala om skydd för mödrar i samband med jämställdhet. Jag skulle personligen föredra att kommissionen lägger fram ett förslag där man iakttar en heltäckande syn på graviditet, förlossning och eftervård. Detta direktiv kanske kommer att gälla i två årtionden. Nu befinner vi oss bara i början av en lång och svår beslutsprocess. Jag undrar om vi har för avsikt att bedöma framtida social och ekonomisk utveckling enbart efter vår aktuella finansiella situation. Allt detta står på spel i dag. Marc Tarabella: för S&D-gruppen. - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Även om kommissionsledamoten har talat för Viviane Reding och kommissionen för att uttrycka kommissionens reservationer mot att integrera pappaledighet i texten, skulle jag först och främst vilja ta ordet i dag för alla de fäder i Europa som inte än har rätt till pappaledighet. Naturen beviljade oss inte rätten att föda, men kan samhället beröva oss rätten att närvara under våra barns första månader? Vi får inte glömma att fäder också är föräldrar. Samhället måste göra det möjligt för oss att vara tillsammans så mycket som möjligt med våra söner och döttrar, så att vi kan skapa ett särskilt band till dem från födelsen. Det är av denna anledning som jag uppmanar mina kolleger att med överväldigande majoritet rösta för ett införande av två veckors pappaledighet med full ersättning i hela EU. Medan jag ändå är inne på detta ämne, vill jag uppmana Europeiska kommissionen och rådet att stödja oss, och jag upprepar: hur kan ni gå emot vår begäran att införa en ny rättighet för fäder på EU-nivå? Jag uppmanar också mina kolleger att stödja Estrelabetänkandet i dess helhet. När det gäller de som åberopar den ekonomiska krisen som ett argument för att förvägra kvinnor en mer acceptabel mammaledighet och, ännu mer så, skälig ersättning, samt för att förvägra män pappaledighet, frågar jag dem rätt ut: varför återvänder ni alltid till unionens sociala regelverk, när det är en ekonomisk kris? Inser ni inte att alla ekonomiska kostnader kommer att uppvägas av ett större kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, mindre diskriminering, jämställdhet mellan könen, en bättre balans mellan arbete och privatliv, och därmed verkliga ekonomiska fördelar på lång sikt? Slutligen upprepar jag för den som vill offra fäder och mödrar på finanskrisens altare: vi får inte ta genvägar när det gäller de grundläggande rättigheterna. Denna kamp är också en kamp för ett mer mänskligt samhälle, och i dessa kristider är familjen i allt högre grad vårt sista värn mot livskaoset. Siiri Oviir: för ALDE-gruppen. - (ET) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Under många år har Europaparlamentet ständigt uppmanat till skydd av gravida anställda och en modernisering av befintlig lagstiftning om mammaledighet. Det direktiv som behandlar denna fråga har funnits i 18 år. EU:s demografiska framtid ser mörk ut, och när vi hade diskuterat denna situation antog vi en resolution i kammaren 2008 där man uppmanade till att åtgärder om mammaledighetens längd och skydd skulle vidtas, och efter att vi hade säkerställt att det är möjligt att påverka fertilitetskurvan, skapa en finansiell och psykologisk fördelaktig miljö för familjen med hjälp av lämplig politik. Det nu gällande EU-fördraget ger oss i parlamentet en rättslig grund för att anta det direktiv som diskuteras. Vi har talat mycket om lika möjligheter för kvinnor och män, lika rättigheter på arbetsmarknaden, och det är uppenbart att en förlängd mammaledighet, och även pappaledighet, kommer att skapa bättre förutsättningar för detta. Det är ett faktum att en graviditet och en förlossning sliter på kvinnans kropp. Syftet med direktivet är att skydda kvinnans hälsa. Det är därför viktigt att få en ledighetsperiod som ger kroppen tid att återhämta sig, men som också gör det möjligt för modern att amma barnet i hälso- och utvecklingssyfte. Jag vill gärna säga några ord om pappaledighet. Vem annan än barnets far borde stödja barnet under denna period? Jag är för ett införande av pappaledighet, och att kompensera denna ledighet i likhet med mammaledighet. Våra medborgare inger ofta klagomål till oss om att Europeiska unionens lagstiftning är komplicerad - förstår ni inte detta? Vi ska inte komplicera situationen ytterligare, men låt oss lägga till en ledighet som omfattar samma tidsperiod som mammaledigheten till det direktiv som reglerar den. När det gäller kostnaden: vi befinner oss i en ekonomisk kris, eller rättare sagt, vi är på väg ut ur en, men detta är inte en ursäkt för att ivrigt vägra att utbetala ett belopp för mammaledighet som skulle vara rimligt på 2000-talet. Analysen har visat att vi bara behöver höja sysselsättningsgraden för kvinnor med 1 procent för att uppväga kostnaden. Raül Romeva i Rueda: Fru talman! Detta är inte en bra tid för moderskap, och än mindre för faderskap. Detta beror på att vissa politiska krafter och företagsgrupper fortfarande har en omodern uppfattning om att det enbart är kvinnans arbete att skaffa barn. Men, mina damer och herrar, det stämmer inte. Inte alls. Det är ett socialt ansvar som borde bäras gemensamt av hela samhället. Det är detta som vi talar om i dag. Det är detta vi diskuterar: vem ska ta på sig ansvaret och kostnaden för att skaffa barn, som också ska vara vår framtid? Det är givetvis bara kvinnor som kan bli gravida och föda barn. Ingen ifrågasätter detta. Det som vi diskuterar här är att kvinnor är de enda som tvingas bära kostnaden i sitt yrkesliv och axla detta ansvar i sina privatliv. I slutet av den senaste valperioden fick vi ett tillfälle att ta ett jättelikt steg framåt på EU-nivå, och vi misslyckades på grund av att en stor del av parlamentet - de mest konservativa: grupperna från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, vissa delegationer, inte alla, men vissa delegationer - förhindrade det. Detta hindrade dagens mödrar från att få fler rättigheter. Vi ska inte glömma detta. Det betänkande som ligger på bordet i dag är ett nytt tillfälle att korrigera en del av detta problem. Estrelabetänkandet, som redan har antagits av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, är en bra utgångspunkt för kompromiss och enighet, och jag anser att vi borde stödja det på onsdag vid omröstningen. Det ger arbetande gravida kvinnor i EU fler rättigheter, det ser till att lönenivåerna bibehålls och det tvingar också fäder att ta sin del av ansvaret. Dessutom ser man därmed till att gravida kvinnor inte förlorar rättigheter om de flyttar mellan EU- länder. Allt detta är viktigt, och vi borde inte, under några omständigheter, glömma bort det. Om vi vid omröstningarna på onsdag förlorar några av dessa grundläggande punkter, anser jag att det är viktigt att vi och de europeiska föräldrarna klargör att detta inte skedde av en slump och att argumenten för den ekonomiska krisen inte kan utnyttjas i ett så viktigt sammanhang. Det finns naturligtvis en kris, och vi måste ta ansvar för den. Men mödrar ska inte ta ansvar för den. Detta blir begripligt om vi inser att vi inte talar om en kostnad, utan en investering. Det är en investering för framtiden och för mycket hälsosammare samhällen. Det är denna debatt som vi kommer att föra under omröstningen på onsdag. Jag är för Edite Estrelas betänkande, och jag stöder att majoriteten i parlamentet gör exakt detsamma, eftersom vi annars inte bara riskerar arbetande mödrars hälsa, utan också den välfärdsstat som vi under så lång tid har arbetat för att bygga i EU. Marina Yannakoudakis: för ECR-gruppen. - (EN) Fru talman! En välkänd affärsman sade en gång att jämställdhetslagstiftning som hårdras minskar kvinnors möjligheter att få anställning. Företag får inte fråga en kvinna om hon planerar att skaffa barn, så det är enkelt - de anställer henne inte helt enkelt. Och detta är tyvärr den hårda verklighet som detta betänkandes obligatoriska mammaledighet med full ersättning skapar. Para ihop detta med den ekonomiska effekten på små och medelstora företag - i Storbritannien 2,6 miljarder pund, i Tyskland 1,7 miljarder euro - och detta betänkande blir till och med riskabelt i dagens ekonomiska klimat. Vilken skillnad det skulle bli om man tog bort klausulen om mammaledighet. Betänkandet skulle då inriktas på den ursprungliga uppgiften, det vill säga att skydda hälsa och säkerhet för gravida arbetstagare och arbetstagare som just har fött barn. Jag ber mina kolleger i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män att börja om från början och göra det som är rätt för kvinnor. Kvinnor måste få valmöjligheter. De måste få redskap för att göra dessa val. Arbetsgivare måste kunna stödja kvinnor utan att det innebär att de inte längre är ekonomiskt livskraftiga. Medlemsstaterna måste också stärka sina ekonomier och därmed skapa möjligheter. Gruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) har lagt fram ett ändringsförslag i vilket många av de frågor som uppstått på grund av klausulen om obligatorisk full ersättning behandlas, och jag skulle vilja be mina kolleger att ge sitt stöd till detta ändringsförslag och få detta betänkande att fungera. EU:s uppgift är inte att skapa social ingenjörskonst med sin politik. Idén att betald mammaledighet kommer att uppmuntra kvinnor att skaffa barn är naiv. Barn har man livet ut. Kostnaden är livslång. Så försök inte tala inte om för mig att 20 veckors mammaledighet med full ersättning kommer att öka befolkningsmängden. Det finns många brister i detta betänkande. Den konsekvensanalys som ECR har begärt har bevisat detta. Frågan är nu om vi i detta läge stärker betänkandet eller skickar tillbaka det till ritbordet. Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Debatten om mammaledighetsdirektivet och initiativbetänkandet om kvinnor med otrygga anställningsförhållanden rör den viktigaste grunden för allt jämställdhetsarbete. Möjligheten och förutsättningarna för kvinnor att försörja sig själva är plattformen för jämställdhet på alla politikområden. Det är nu på onsdag som vi har möjlighet att öppna upp för kvinnor att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Jag beklagar att vi fortfarande år 2010 diskuterar mammaledighet istället för föräldraledighet. För mig är det självklart att barn har rätt till båda sina föräldrar och jag anser att vi också ska titta på barnkonventionen i detta fall. Vi diskuterar mammors rättigheter och vi diskuterar pappors rättigheter. Men vi måste också diskutera barns rätt - ovillkorade rätt! - att bygga upp en nära relation med båda föräldrarna. Man har högljutt diskuterat kostnaderna för denna ledighet, i ett helt annat tonläge än när vi har diskuterat miljontals euro i stöd till banker, bilindustri o.s.v. Ibland frågar jag mig om det är lättare att acceptera kostnader för traditionellt manliga områden än när det gäller jämställdhetsfrågor och barns rätt till båda sina föräldrar? Jag anser också att kostnaderna har diskuterats utan att man har tagit hänsyn till både enskildas och samhällsekonomiska vinster som finns i detta förslag. Många har talat om den demografiska framtiden, att det föds för lite barn. Ja, men nu har vi tillfälle att försöka se till att det blir möjligt att skaffa fler barn. Jag och vänstergruppen stödjer Estrelas och Thomsens förslag, som vi röstade om i FEMM-utskottet, där vi har förbättrat möjligheterna. Däremot så ser jag en del problem för vissa medlemsstater, som i dag har en väldigt mycket bättre föräldraledighet. Jag vill att det ska vara en rättighetslagstiftning - inte ett obligatorium för den ena föräldern. Och jag vill att barnkonventionen och barnens rätt till båda föräldrarna ska vara mycket tydligare. Det är också problem med ersättningsnivåerna i vissa av medlemsstaterna. Någon nämnde här i debatten att arbetsgivare i dag frågar kvinnor i fertil ålder om de tänker skaffa barn. Då hoppas jag att vi i en framtid, en mycket snar framtid, ställer samma frågor till pappor, eftersom barn - återigen - är en angelägenhet för båda föräldrarna. Den måste vi ta på allvar. Mara Bizzotto: Fru talman, mina damer och herrar! Det är fortfarande en lång och mödosam väg kvar till ett kvinnovänligt EU. Statistiken talar sitt tydliga språk: den globala krisen har slagit mot arbetsmarknaden och satt den kvinnliga sysselsättningen, som sjönk med ytterligare 0,7 procentenheter 2008, på prov. Trots de brandfacklor som då och då eldar på europropagandan för jämställdhet och sysselsättning, vars stöd avmattas, har inga konkreta åtgärder ännu vidtagits för att se till att kvinnor verkligen kan förverkliga sig själv som både arbetstagare och mödrar. Framtidens Europa måste radikalt ompröva sin egen välfärdsmodell och inte bara byta ut etiketten då och då. Det direktiv som harmoniserar mammaledighetens inrättande i EU är därför positivt, men beslutet att i samma betänkande behandla ett sidospår, den kompletterande och lika viktiga frågan om pappaledighet, är ofruktsamt. En mer omfattande integrering av kvinnor har inte bara ett moraliskt värde, utan är också ett strategiskt mål för den europeiska sociala modellens hållbarhet, en modell som förespråkats så kraftfullt, men som fortfarande inte övertygar mig på grund av bristen på resultat. Edit Bauer: (HU) Förslaget om mammaledighet är i sig en bestämmelse om hälsa och säkerhet, och det främsta skälet till att 1992 års direktiv behöver ändras i fråga om mödrars levnadsvillkor är att Internationella arbetsorganisationen antog en internationell konvention 2000 i vilken mammaledigheten fastställdes till minst 18 veckor. Under tiden kan vi dock bevittna en sådan mångskiftande utveckling - i fråga om mammaledighetens varaktighet, finansiering av bidrag och bidragsnivå - av olika hälso- och sjukvårdssystem på grund av kombinationen av mammaledighet och föräldraledighet att det nu är praktiskt taget omöjligt att finna en gemensam nämnare. Trots våra goda avsikter, oavsett om vi sitter till vänster eller höger i kammaren, lyckas vi inte fatta ett beslut som mottas positivt och välkomnas av alla medlemsstater. En bra lösning skulle ha varit att hålla sig till grunderna för hälsa och säkerhet i detta förslag och stärka jämställdheten i olika bestämmelser. När jag lade fram betänkandet om löneskillnader mellan könen i kammaren, framhöll jag den ofördelaktiga situationen för mödrar som återgår till arbetslivet efter att ha fått sitt första barn. Därför är även jämställdhet ett problem, och vi måste lösa denna fråga. Men så länge som fäder och mödrar inte har möjlighet att utföra samma uppgift när det gäller att föda, det vill säga fäder kan inte föda barn, måste vi förmodligen lösa jämställdheten på andra områden. Frågan om jämställdhet måste lösas, och vi måste göra framsteg i detta avseende också, men inte i detta direktiv. Vi har missat tillfället att modernisera kombinationen av föräldraledighet och mammaledighet. Silvia Costa: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag anser att dagens debatt är ett ypperligt tillfälle för parlamentet att upprepa att moderskap har ett socialt värde, att skyddet av moderns och hennes barns hälsa måste stärkas, att en kvinnlig arbetstagare inte får diskrimineras för att vara en mor som hittar och behåller ett arbete samt att barnomsorgen borde fördelas bättre med fäderna. Trots den aktuella krisen - som redan har framhållits - måste vi göra samma iakttagelse som de mest framstående ekonomerna redan har gjort: konsekvensanalysen som har genomförts visar på behovet av en mer långsiktig och holistisk strategi. Dagens kostnader, som potentiellt kan fördelas, är en social och ekonomisk investering i barns ökade välmående, färre sjukdomar och fler kvinnor på arbetsmarknaden. Många påstår att vi aldrig någonsin kommer att få en alltmer, och lämpligt, utbildad och kvalificerad kvinnlig arbetskraft utan ett nytt välfärdssystem och nya möjligheter att uppnå en balans mellan arbete och privatliv: jag instämmer helt och tackar föredragandena, Edite Estrela och Rovana Plumb, för deras sammansatta arbete, och jag vill också tacka alla de ledamöter som har kämpat för att finna en gemensam ståndpunkt. Jag instämmer också i de resurser som många av oss ville ha, tror jag, och som kommer att ge mödrar till handikappade barn, och i fall med adoptioner och flerfödslar, större möjligheter till en flexibel arbetstid, en omkastning av bevisbördan mot lagbrott och större skydd mot uppsägning. Dessutom föreslog jag, tillsammans med andra ledamöter, att en säkerhetsklausul om den obligatoriska ledigheten på sex veckor efter förlossningen ska införas i de länder som har en lagstiftning som även tillhandahåller denna obligatoriska period före förlossningen. Avslutningsvis hoppas jag nu att vi under dessa två dagar kommer att ha viljan att finna en gemensam ståndpunkt, så att vi inte missar det viktiga tillfället att anpassa detta direktiv denna valperiod också. Antonyia Parvanova: (EN) Fru talman! När man talar om att fördela familjeansvaret lika mellan män och kvinnor - och slutligen röra sig mot målet för ett mer jämställt samhälle mot bakgrund av att främja barnets bästa i förlikningspolitiken - måste vi komma ihåg att vi företräder folket här i parlamentet och inte rådets ståndpunkt. Jag har nyligen noterat att det har varit alltför många från de ständiga representationer som går omkring och bedriver lobbyverksamhet för Europaparlamentets ledamöter, något som jag inte anser är acceptabelt enligt våra regler och principen om oberoende valda ledamöter. Man hävdar att mammaledighet skapar högre kostnader för den privata och offentliga sektorn i en tid av ekonomisk kris, men detta är bara 0,01 procent av BNP och vi talar om 2 miljarder euro. Samtidigt har jag jämfört den militära budgeten i nämnda länder. Denna budget har faktiskt höjts med 3 miljarder euro, och detta har inte ifrågasatts i vare sig Europaparlamentet eller ländernas nationella parlament. Men i en tid av växande ekonomisk osäkerhet, där vi samtidigt står inför demografiska förändringar, är det av avgörande betydelse för att stödja en flexibel politik för ledighet, som kan bidra till att vända aktuella demografiska trender. Vi borde göra ett gemensamt åtagande för att se till att kvinnor i EU blir en del av arbetsmarknaden och att deras livsval tas på allvar genom ett större kvinnligt deltagande på arbetsmarknaden, att man uppvärderar barndomen och vikten av att finna en balans mellan familj och arbetsliv. Sammanfattningsvis skulle jag verkligen vilja framhålla att det europeiska välfärdssystemet och de åtgärder som föreskrivs i detta direktiv är värdefulla och inte en börda för den europeiska marknaden. Marije Cornelissen: (EN) Fru talman! De ändringsförslag som har lagts fram av vissa kolleger i ALDE-, PPE- och ECR-grupperna - som tur är, inte alla av dem dock - visar mycket tydligt att de har sålt sina själar till företagens kortsiktiga intressen och till lobbyister från medlemsstater som inte bryr sig om kvinnors rättigheter. Om dessa ändringsförslag antas kommer livet för nya mödrar och fäder inom EU inte att förbättras. Om ledigheten inte ersätts ordentligt, kan enbart de kvinnor med obetydliga arbeten ta ut ledighet. Mina kära kolleger till höger! Ni bevarar ett traditionellt system med en manlig familjeförsörjare och dennes lilla fru, hon har ett litet arbete vid sidan av, hårt hållen i hans tygel. För henne spelar det egentligen inte någon roll hur stor ersättningen är. Men en oberoende kvinna som faktiskt är familjeförsörjare gör bäst i att gå tillbaka till arbetet efter sex obligatoriska veckor - om resten av perioden är dåligt betald - oavsett om hon fortfarande blöder eller inte, och hon kan glömma att erbjuda sitt barn en bra start i livet genom amning. Jag hoppas av hela mitt hjärta att de som verkligen vill förbättra livet för nya mödrar och fäder vinner denna omröstning. Detta direktiv skulle kunna bli en hörnsten i en modern arbetsmarknadspolitik för det åldrande samhället. Framtiden behöver politiker som är tillräckligt modiga att ha egna åsikter, som kan visa mer framsynthet och som har en vision av ett samhälle med många fler arbetande mödrar och många fler fäder som bryr sig. Framtiden klarar sig sannerligen utan de vars knän viker sig så snart som företagens vd:ar, som bara tänker på nästa finansredovisning, och nationella ministrar, som bara tänker på nästa val, börjar bedriva lobbyverksamhet. Tadeusz Cymański: (PL) Betydelsen av detta direktiv sträcker sig bortom problemet med jämställdhet för kvinnor och hjälp till kvinnor under moderskapet. Vi måste undersöka detta i ett större sammanhang, inte bara ett socialt, utan också ett ekonomiskt sammanhang, under en längre tidsperiod. Det finns en viss paradox i detta genom att vi försöker, begripligt och logiskt, att skydda gällande praxis inom ekonomisk förvaltning, skulle vi kunna förlora en hel del både ekonomiskt och finansiellt i framtida generationer. Många experter anser att ett av de största problemen i EU, det skulle eventuellt kunna vara det allra största problemet, är den demografiska kollapsen. Framsteg på läkemedelsområdet, förbättrade levnadsvillkor och en nedgång i den naturliga befolkningstillväxten innebär ett mycket gammalt och mycket kostsamt EU i framtiden. Till och med i dag uppskattas kostnaden för äldreomsorgen till närmare 2 procent av EU:s BNP. Anledningarna för att befolkningstillväxten har minskat är mycket invecklade och överstiger sociala frågor och materiell säkerhet. Men det råder inget tvivel om att de nya förslagen i direktivet kommer att utgöra en betydande drivkraft som kommer att hjälpa många kvinnor i EU att fatta beslutet att skaffa barn. Stödnivån för gravida kvinnliga arbetstagare varierar mycket i EU-länderna. Betydelsen av detta direktiv kommer i synnerhet att bli kännbart i de länder där skyddets omfattning är mycket svag, och där stödet till familjer är mycket lågt eller till och med obefintligt, bland annat när det gäller barnomsorg för äldre barn. Därför skulle jag vilja tacka alla som har arbetat med detta direktiv, särskilt för deras medkänsla för kvinnor i andra länder som kommer att kunna se framtiden an med större förhoppningar. När det gäller barnen vill de naturligtvis ha en lycklig moder som inte oroar sig för att hon ska förlora arbetet och som inte oroar sig för att hon inte kommer att ha möjlighet att ge dem mat eller ta hand dem. Tack så mycket än en gång, och jag räknar med en kompromiss vid onsdagens omröstning. Tack så mycket. Jacky Hénin: (FR) Fru talman! Dessa betänkanden är en positiv utveckling, och de förtjänar en mycket större uppmärksamhet. 85 procent av det ofrivilliga deltidsarbetet, och 80 procent av de lågt betalda jobben utförs av kvinnor. Kvinnors lön ligger 27 procent under männens lön. Femtio procent av kvinnorna har en pension på mindre än 600 euro. Majoriteten av fallen med falska deklarationer eller svart arbete som saknar täckning gäller kvinnor. Till och med nu på 2000-talet upptäcker vi fortfarande fall av slaveri i EU, och vart och ett inbegriper en kvinna. Ja, allt som kan göras måste göras för att framgångsrikt utrota skandalös praxis gentemot kvinnor på arbetsplatsen och i samhället. Men det kommer att att krävas mer än god vilja. De förväntade vinsterna är så stora och de påföljder som man riskerar så kraftlösa att det finns - för att gå rakt på sak - ”knölar” som inte tvekar att fortsätta utnyttja människor som om de var boskap. Vi måste å det snaraste få medlemsstaterna att ta på sig sitt ansvar och begära strängast möjliga straff för de som anser sig stå ovanför lagen. Giancarlo Scottà: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på en sektor där villkoren för den kvinnliga arbetskraften fortsatt är otrygga. Jag syftar på jordbrukssektorn, en sektor där kvinnor inriktar sig på nyskapande och samtidigt på att återuppväcka traditioner, bevara kulturarvet och hålla landsbygden levande. Ändå stöter kvinnliga arbetstagare på en rad hinder i sitt arbete, när de måste förena sitt arbetsliv med familjelivet. I sitt betänkande anger Britta Thomsen en siffra som ger oss mycket att tänka på: inom jordbrukssektorn arbetar 86 procent av de kvinnliga arbetstagarna deltid. Dessutom kantas unga kvinnors inträde i denna sektor av svårigheter, och av denna anledning är de kvinnor som sköter jordbruksföretaget ofta över 65 år. Å andra sidan tar vissa andra kvinnor på sig rollen som stödjande partner, eller snarare, de hjälper sin make med hans jordbruk, utan att få rätt till rättslig status och utan att få skälig ersättning. Jag skulle därför vilja påsta att det är nödvändigt att skydda kvinnor och deras anställning i en sektor där deras arbete ofta är tillfälligt och säsongsbetonat, ge dem stöd på hälso- och säkerhetsområdet och se till att de får en skälig lön och ett rättvist erkännande för sitt arbete. Licia Ronzulli: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! När vi talar om förlikning, menar vi de initiativ som gör det möjligt att finna en balans mellan yrkeslivet och familjelivet, där man tar hänsyn till familjens behov och arbetstagarens behov. Vi talar därför om stödmekanismer, utan vilka en kvinna som arbetar för nöjes skull, för att göra karriär eller framför allt för att hon måste, står inför ett dilemma och det mest drastiska, och nästan alltid slutgiltiga, beslutet att lämna sitt arbete. Så snart hon har lämnat arbetsmarknaden, är det ännu svårare att komma tillbaka. En sådan situation leder å ena sidan till en stark frustration och å andra sidan till stora ekonomiska uppoffringar. I den text som debatteras i dag föreslår man åtskilliga stödmekanismer för kvinnliga arbetstagare, vilka tillhandahåller grunden för rättslig säkerhet som kommer att ge kvinnor frihet att välja och därmed en verklig balans i arbetslivet. Jag skulle också vilja framhålla en annan aspekt när det gäller positionen för kvinnor med otrygga anställningsförhållanden: som det ofta har sagts utstår kvinnor fortfarande ojämlikhet när det gäller anställningsvillkor, arbetskvalitet och ersättning. När det gäller arbetskvaliteten ska det noteras att kvinnor mycket ofta inte rapporterar missförhållanden och tvingas acceptera en anställning på laglighetens gränser för att få en tillräckligt stor inkomst som ska försörja familjen. Det är dags att få ett slut på detta. Det är därför nödvändigt att övervaka alla tjänstefel som arbetsgivare begår gentemot kvinnliga arbetstagare. Alla överträdelser måste åtalas och bestraffas utan förbehåll. Vårt åtagande måste fortsätta mot en alltmer rättvis och effektiv socialpolitik. Zita Gurmai: (EN) Fru talman! Det betänkande som vi nu diskuterar är avgörande för föräldrar och barn i EU och för EU som en gemenskap. Bestämmelserna i denna rättsakt bidrar till att se till att alla kvinnor i EU får samma minimirättigheter och samma minimistöd när de bestämmer sig för att skaffa barn. De ser också till att kvinnor som bestämmer sig för att skaffa barn inte straffas ekonomiskt för sitt val att bli mödrar och försöka kombinera det med en karriär. En mycket viktig faktor är EU:s demografiska utmaning. Fallande födelsetal och en åldrande befolkning samt, till följd av detta, en minskande arbetskraft, är en enorm påfrestelse för att upprätthålla den ekonomiska tillväxten, särskilt i kristider. Är lösningen att uppmuntra kvinnor att inte skaffa barn, eller följa den amerikanska modellen där kvinnor inte får något eller lite stöd och måste återgå till sitt arbete innan de ens har återhämtat sig från förlossningen? Om det är så, då säger jag nej. Att inte skaffa barn är dyrare för samhället på lång sikt. Kvinnor måste återhämta sig från förlossningen för att vara redo att komma in på arbetsmarknaden igen. Att ge dem 18 veckor är ett minimum, och de borde inte straffas för detta genom direkta eller indirekta nedskärningar. I 24 av 27 medlemsstater är det regeringarna som betalar mammaledigheten och inte företagen. Skulle företag inte vilja investera i unga kvinnor som de har anställt och utbildat? Vi borde ta ett socialt ansvar. I vetskap om att EU och dess medlemsstater har använt enorma penningbelopp för att rädda banker, måste vi fråga varför pengar alltid måste sparas när det gäller kvinnor. Fäder borde också kunna ta ledigt för att ägna tid åt sina nyfödda barn. Vi fortsätter att tala om delat ansvar, och nu kan vi göra något åt det. Vissa här anser att det inte är godtagbart. Förhoppningsvis kommer kommissionsledamot Maroš Šefčovič visa oss att han kommer att vara mycket tydlig och reformvänlig i denna fråga. Elizabeth Lynne: (EN) Fru talman! Syftet med detta direktiv var alltid, med rätta, att upprätta minimikrav för att skydda gravida arbetstagare och ammande kvinnor. Jag anser dock att vissa av ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och utskottet för sysselsättning och sociala frågor går för långt. De tar inte hänsyn till de olika traditionerna i olika medlemsstater. Vissa länder har mammaledighet, somliga har även pappaledighet, och vissa har föräldraledighet. Det ersätts på helt olika sätt och med olika belopp - vissa ersätts genom socialförsäkringssystemen, vissa av företag och vissa är en blandning. Vi får inte förstöra några mycket välfungerande system. I mina ändringsförslag försöker jag att ta itu med svårigheten att upprätta något som ska passa alla medlemsstater. Att införa full ersättning skulle, enligt min mening, hindra många unga människor - eller främst unga kvinnor - från att få anställning. Det gläder mig att den andra konsekvensanalysen åtminstone var mer detaljerad är den första. Som ni känner till stod det att det skulle kosta de tio medlemsstaterna över 7 miljarder euro per år om man inkluderade full ersättning. Man undersökte inte ens de övriga 17 medlemsstaterna, och jag antar att kostnaden för att införa full ersättning för dem också skulle vara problematiskt. När det gäller obligatorisk ledighet har jag alltid varit av den uppfattningen att det ska vara upp till modern själv att bestämma hur lång tid hon vill ta ledigt och när hon ska ta ut den. På 1960- och 70-talet kämpade vi för lika rättigheter för kvinnor - inte för att de skulle bli befallda - men vi verkar gå bakåt i stället för framåt. Andrea Češková: (CS) Jag är allvarligt bekymrad över att två helt olika saker blandas ihop i fråga om skydd för kvinnor: anställningsvillkoren för kvinnliga arbetstagare samt rättsläget för kvinnliga egenföretagare eller kvinnliga entreprenörer. När det gäller kvinnliga arbetstagare kan vi i allmänhet tala om skydd, särskilt under graviditet och efter förlossningen, genom arbetsrätten. Det är inte möjligt att ge kvinnliga egenföretagare ett skydd genom arbetsrätten, eftersom den vanligen inte är tillämplig på dem. Å andra sidan anställer dessa kvinnliga entreprenörer män och även andra kvinnor, och jag blev därför förfärad över att direktivet, som ursprungligen enbart skulle gälla skyddet av gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen fött barn, även skulle gälla entreprenörer enligt ändringsförslagen. Det är omöjligt, inte bara i praktiken, utan också ur ett juridiskt perspektiv. Jag hoppas därför uppriktigt att parlamentet inte antar ändringsförslagen, som i hög grad tyvärr också har godkänts i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, och som, enligt min mening, inte har något att göra med detta direktiv, eftersom de inte kan tillämpas på egenföretagare. Joe Higgins: (EN) Fru talman! I Estrelabetänkandet försöker man att förbättra arbetsvillkoren för gravida arbetstagare och kvinnliga arbetstagare som nyligen fött barn eller ammar, och detta är målsättningar som vi verkligen stöder. Nu, ställt mot en akut kris inom den europeiska och globala kapitalismen, måste det finnas en verklig oro för att sårbara arbetstagare särskilt kommer att offras av vissa arbetsgivare som försöker att behålla vinster och av regeringar som har inlett processen att skära ned social finansiering och offentliga tjänster. Många kvinnor i arbetarklassen får utstå en betydande exploatering, genom lönenivåer som är mycket lägre än männens till exempel, och otrygga anställningar. Det finns en verklig fara att gravida arbetstagare eller kvinnor som nyligen fött barn, vilka befinner sig i en mer sårbar position, kommer att diskrimineras under de rådande omständigheterna. Vi instämmer fullständigt i att en kvinnas rätt att återgå till samma arbete, 20 veckors mammaledighet och en rimlig pappaledighet ska tydliggöras. Vi borde också stödja att en inkomstnivå på 100 procent bibehålls. Vi kan emellertid inte bara förlita oss på lagen. Det borde finnas en stark arbetstagarorganisation på varje arbetsplats som konkret kan garantera kvinnans rättighet att återgå till sitt arbete efter förlossningen, utan rädsla för att bli diskriminerad. Elisabeth Morin-Chartier: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag har följt detta ärende på mycket nära håll i utskottet för sysselsättning och sociala frågor och även i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är den andra gången som det görs ett försök att upprätta minimiregler för EU, och jag har nu ägnat 40 år av mitt yrkesliv åt att driva en kampanj för lika rättigheter mellan kvinnor och män, att integrera unga kvinnor genom utbildningsprogram och att integrera dem i samhället genom deras inträde på arbetsmarknaden. Vi talar om jämställdhet här: jämställdhet mellan kvinnor och män. Men i Estrelabetänkandet - man behöver bara lyssna till dagens anföranden - har varje tänkbar fråga tagits upp. Alla har lämnat sitt bidrag, och vill lägga till ytterligare en artikel till de övriga. Vi har i slutändan ett värdelöst lapptäcke, när vi i stället borde betona gravida kvinnors säkerhet och hälsa, på samma sätt som vi naturligtvis kommer att behöva betona lika lön för kvinnor och män. Föräldraledighet är nog det enda som inte har tagits upp i detta betänkande. Jag skulle vilja tala om en sak för er: det är oansvarigt och demagogiskt att i dag rösta för en mammaledighet på 20 veckor med full ersättning. Jag insisterar på att effektiva åtgärder ska vidtas för att se till att detta inte slår tillbaka på kvinnorna. Ju mer vi förlänger mammaledigheten utan att framhålla kvinnornas återgång till arbetsplatsen och deras behov att finna en balans mellan arbete och familjeliv, och ju mer vi förlänger mammaledigheten utan att vidta åtgärder som ska skydda kvinnor på arbetsplatsen, desto mer motarbetar vi dem. Faktum är att, när vi skapar politik är det vår plikt att vara djärva och ansvariga samt att tala sanning. Vem ska betala notan? Vilken av våra medlemsstater kan betala för denna höjning? Vilket företag kan betala? I slutändan kommer kvinnor att upptäcka att de är fångna i en text som tillåts driva i väg på alla punkter och som kommer att slå tillbaka mot dem. Jag uppmanar er att ta ert ansvar. Vi har en tung börda att bära i framtiden. (Applåder) (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) från Marije Cornelissen och Anneli Jäätteenmäki i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Marije Cornelissen: (EN) Fru talman! Elisabeth Morin-Chartier är inte den enda som har sagt detta. Det finns ett par talare som har sagt att 20 veckor lång mammaledighet skulle skada kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden. Jag skulle vilja fråga var de har fått denna idé ifrån, för om man ser till forskningen, och det som sker i Sverige, Norge, Island eller Bulgarien, kan man klart och tydligt se att man kan ha ett extremt högt kvinnligt deltagande på arbetsmarkanden och en lång mammaledighet. Elisabeth Morin-Chartier: (FR) Fru talman! Jag skulle vilja göra två påpekanden som svar på denna kommentar. Den första är att det inte finns någon matematisk förbindelse mellan mammaledighetens varaktighet och kvinnors födelsetal, och för att bevisa det behöver jag bara nämna situationen i Frankrike, eftersom Frankrike är ett land som erbjuder 14 veckors mammaledighet och som i dagsläget har ett av de högsta födelsetalen i EU. Det andra påpekandet i mitt svar är att klyftan mellan kvinnors och mäns yrkesliv verkar öka med varje födsel. Med varje födsel, med varje mammaledighetsperiod, minskar först kvinnorna sina åtaganden i arbetslivet - om inte initiativet kommer från företaget eller den offentliga sektorn. Med det andra barnet går de ned i arbetstid, och de fortsätter att gå ned i arbetstid med varje påföljande födsel, medan männen å sin sida ökar sina åtaganden i yrkeslivet med varje födsel. Ur en yrkesmässig synvinkel ökar alltså klyftan under deras yrkesbana. Jag uppmanar er därför att ägna en del uppmärksamhet åt det som faktiskt sker, i den offentliga sektorn och även i den privata sektorn. Anneli Jäätteenmäki: (FI) Elisabeth Morin-Chartier, godtar du dubbelmoralen att alla anställda vid Europeiska unionen, i kommissionen, rådet, parlamentet och parlamentets politiska grupper, skulle få full ersättning för sin 20 veckors mammaledighet, samtidigt som de föreslår att detta inte skulle vara fallet för andra? Jag anser att mödrar borde ha samma förutsättning i hela EU, och vi borde inte godta dubbelmoral eller ett janusansikte. Elisabeth Morin-Chartier: (FR) Fru talman! Vi sade inte att vi förespråkar dubbelmoral. Europeiska kommissionen har lagt fram ett förslag på 18 veckor. Vi föreslår att en övergångsklausul ska införas. Som grund är detta helt möjligt, men det finns en skillnad mellan det som är möjligt och den utopiska idén att föreslå 20 veckors mammaledighet med full ersättning, mellan det som är genomförbart och det som man kan lova i parlamentet, och som inte kommer att godtas av vare sig rådet eller de nationella parlamenten. Om vi röstar för Estrelabetänkandet och de 20 veckorna på onsdag kommer Europaparlamentet att bestridas tre gånger: först av rådet, som inte kommer att kunna ge sitt stöd - medlemsstaterna kommer inte att kunna ge sitt stöd, den andra gången av de nationella parlamenten - de nationella parlamenten, med sina budgetar, kommer inte att kunna ge sitt stöd, och den tredje gången av kvinnorna, eftersom de inser att vi har motarbetat dem. Emine Bozkurt: (NL) Fru talman! Vi måste bistå mammor och pappor i livets rusningstid. De måste få lugn och ro för att till fullo kunna delta i sitt barns liv, amma och helt återhämta sig efter förlossningen, åter igen kunna kavla upp ärmarna efter sin ledighet och fullständigt delta i arbetslivet. Mödrar, fäder, fackföreningar, icke-statliga organisationer - alla vill ha det här. Motståndarna prissätter orätt kvinnor: det ständigt åldrande europeiska samhället kan inte dra på sig merkostnader. Ändå måste vi nu investera i kvinnor som arbetstagare och förbättra balansen mellan arbetsliv och familjeliv, så att vi har råd med vårt samhälle i framtiden. Det är givetvis viktigt att mammaledigheten ersätts fullt ut. Varför ska kvinnor, på grund av att de är de enda med den biologiska möjligheten att bära barn, acceptera en lönesänkning under sin ledighet? Vi påstår att vi anser att det är viktigt att män och kvinnor får möjlighet att få en hälsosam balans mellan arbete och familjeliv, att kvinnor får samma möjligheter på arbetsplatsen, och vi måste därför sluta kivas och ta ett gemensamt ansvar. Vi får inte låta mödrar och fäder bli lidande. Nadja Hirsch: (DE) Fru talman! Den fråga som vi måste ställa oss själva är vad vi vill uppnå med detta direktiv. Det råder en relativt stor enighet om att det borde finnas ett hälsoskydd för kvinnor som ska bli mödrar och nyblivna mödrar. Den viktiga debatten gäller de områden där jämställdhetsaspekten också borde inbegripas. Å andra sidan måste vi, som Europaparlamentet, också vara medvetna om att vi antar ett direktiv som kanske kommer att vara gällande de kommande 20 eller 25 åren, inte bara i fem år. Jag hoppas emellertid att kvinnors arbetsvillkor kommer att förbättras betydligt och att företag kommer att vara angelägna att anställa unga mödrar - inte minst på grund av bristen på kvalificerad arbetskraft - och framför allt att det kommer att skapas en lämplig infrastruktur för detta. Vi får inte glömma detta perspektiv heller. Trots detta inser även jag att det för närvarande inte finns en majoritet som är beredd att godkänna detta perspektiv. Med tanke på detta kommer vi förmodligen att nå en punkt där vi enas om en kompromiss, som 18 veckor, en högre lagstadgad ersättningsnivå eller en fortsatt ersättning på 75 procent av lönen, som i själva verket kommer att medföra en förbättring i vissa EU-länder i synnerhet. En mycket viktigare punkt, och en som sträcker sig längre än aspekten mammaledighet, är de ramvillkor som omger unga familjer. Detta gäller barnomsorg. I Tyskland till exempel finns det inte tillräckligt med förskolor och fritidshem. Detta skulle vara en verklig jämställdhetspolitik som ger kvinnor en möjlighet att återgå till sitt arbete. Julie Girling: (EN) Fru talman! Det är så typiskt av De gröna att håna dem som vågar ha en annan åsikt. Vi vågar ha en annan uppfattning i några få av dessa förslag. Därför måste vi hånas. Jag välkomnar ert åtagande när det gäller dessa förslag - jag instämmer i själva verket i flertalet av dem - men det finns ett eller två som jag inte instämmer i. Så jag kan välkomna ert åtagande, men jag kan inte berömma er för er tolerans. Återkom om 30 års tid och predika för mig om att främja kvinnors rättigheter när ni har gjort lika mycket arbete som jag. Jag vill inte bli inordnad i ett fack som regressiv. Det finns aspekter på dessa förslag som är regressiva: idén om att europeiska kvinnor borde föda fler europeiska barn i en överbefolkad värld är socialt regressivt. Att påtvinga Storbritannien 20 veckors mammaledighet med full ersättning - jag kan inte förklara vårt system på den här korta tiden - är finansiellt regressivt. Ett oproportionerligt antal kvinnliga höginkomsttagare i Storbritannien kommer att få den största delen av de extra två miljarderna pund sterling. De kommer inte att gå till de kvinnliga låginkomsttagare som, anser jag, vi borde hjälpa mest. Så var är progressionen? Medlemsstaterna är bäst lämpade att besluta om dessa detaljer. Subsidiaritetsprincipen borde gälla. (Applåder) Christa Klaß: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Mödrar behöver ett särskilt skydd. Parlamentet är enigt i denna fråga. Att få ett barn är fysiskt och känslomässigt krävande, och det är en stor upplevelse för en kvinna. De fysiska förändringarna, nya levnadsförhållanden och framför allt återhämtningsperioden - allt detta gör ett adekvat skydd av moderskapet grundläggande. Detta är något som samhället måste tillhandahålla. Det finns följaktligen inga meningsskiljaktigheter när det gäller principen. Debatten handlar om hur det ska göras och på vilka villkor som det ska göras. I detta avseende ska vi inte glömma att EU fastställer ett minimikrav, och det är upp till medlemsstaterna att genomföra, organisera och betala för kravet på mammaledighet. Vi börjar inte från noll. Medlemsstaterna har organiserat sina krav på mammaledighet mycket olika, i vissa fall genom att komplettera detta med pappaledighet för att inbegripa fäder. Fäder måste ta sin del av familjeansvaret - och här talar vi inte om ledighet, utan om att axla det ansvar som det innebär att ta hand om barn och ha ett familjeliv. Men pappaledighet är inte en del av kravet på mammaledighet. Det måste i stället alltid vara en del av föräldraledigheten. Fäder blir inte heller sjuka av en förlossning. Jag vill gratulera alla de medlemsstater som har inrättat pappaledighet. På samma sätt, herr kommissionsledamot, gläder det mig att höra om kommissionens förslag, som precis har kungjorts. Vi får inte tillåta att den viktiga frågan om kraven på mammaledighet urvattnas av en förlängd föräldraledighet. Mammmaledighet handlar om hälsa. Ingen mamma är sjuk i 20 veckor, och inte heller ammande mödrar är sjuka. Vi har ett ansvar gentemot förvärvsarbetande kvinnor att rättfärdiga mammaledigheten. Vårt förslag gäller sammanlagt 18 veckor, där de sista fyra veckorna av dessa ska vara föremål för nationell variation i fråga om den ekonomiska ersättningsnivå som fastställs. Detta föreskrivs i ändringsförslagen 115 och 116, som jag uppmanar ledamöterna att stödja. Dessutom uppmanar jag medlemsstaterna att utnyttja sina möjligheter att erbjuda alla familjer och mödrar mer ersättning som sedan kan antas på en frivillig basis. Mödrarna skapar framtiden, och de behöver allt det stöd som vi kan ge dem. Antigoni Papadopoulou: (EL) Fru talman, mina damer och herrar! När vi ska rösta om Estrelabetänkandet uppfyller vi egentligen miljoner kvinnors krav på ett större skydd av gravida arbetstagare och arbetstagare som nyligen har fått barn eller som ammar, och deras barn. Genom att förlänga mammaledigheten till 20 veckor och pappaledigheten till 2 veckor, med full ersättning, stöder vi återhämtningen från den internationella krisen och den ekonomiska tillväxten i Europeiska unionen, eftersom vi förenar familjeliv och arbete. Genom att skydda förvärvsarbetande kvinnor från uppsägning under graviditeten och sex månader efter förlossningen, tillhandahåller vi ett incitament för genomförandet av målen i EU-strategin och för att få ett kvinnligt deltagande på arbetsmarkanden på 75 procent till 2020. Genom att rösta för Thomsenbetänkandet försöker vi skydda förvärvsarbetande kvinnor från otrygga anställningar som vidmakthåller löneklyftan mellan de två könen, undergräver yrkesutveckling och ökar risken för att kvinnor ska förlora alla former av sociala och pensionsberättigade rättigheter samt fackföreningarnas rättigheter. En röst för de båda betänkandena är en röst för ett mer balanserat, mänskligt och socialt EU samt för jämställdhet. Gesine Meissner: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I dag talar vi om kvinnors arbetsvillkor, som vi vill förbättra inom EU. Jag vill särskilt ta upp Thomsenbetänkandet, som jag var skuggföredragande för. Med andra ord ämnet ”kvinnor med otrygga anställningsförhållanden”. I år är det Europeiska året för bekämpning av fattigdom och social utestängning. Det är ett känt faktum att fattigdom drabbar kvinnor hårdare. Vi kan naturligtvis inte, av något skäl, låta denna situation fortsätta. Fattigdom bland kvinnor kan bero på olika saker. Det kan bero på att kvinnor inte är lika välbetalda som män. Det är naturligtvis inte den enda anledningen. Kvinnor tar också fler pauser från yrkeslivet, när de får barn till exempel och tar ledigt för att ta hand om dem. Kvinnor utför också mer okvalificerade arbeten. Det är särskilt allvarligt i de fall med kvinnor vars anställningsvillkor är otrygga, för i vissa fall kanske de inte ens har ett anställningskontrakt eller kanske ett olagligt anställningskontrakt. De kanske inte har något skydd alls, och de kanske har liten tillgång till information. Situationen är särskilt svår för kvinnor med invandrarbakgrund. Detta kan leda till att fattigdomen består, så att de också förblir fattiga på ålderns höst. Vi måste bryta denna cirkel som påverkar kvinnor mer än män. Ett sätt är genom utbildning och kompetensutveckling. Varje kvinna - varje flicka - måste få en kvalifikation, oavsett sin bakgrund, och de måste få tillträde till ett yrke som verkligen kommer att ge dem ett ordentligt liv med säkerhet. Livslångt lärande måste i regel också vara möjligt för kvinnor. Vi måste också se till att fler kvinnor och flickor får arbete i bättre betalda yrken. Detta är ofta de yrken som domineras till största delen av män. Med andra ord kan vi med tillgång till utbildning i alla avseenden och tillgång till socialförsäkringssystem - förbättra för kvinnor på många sätt. Joanna Katarzyna Skrzydlewska: (PL) Det är svårt att upprätta minimikrav på mammaledighetens varaktighet och ersättning med det ekonomiska och sociala klimat som nu råder i EU. I vissa länder överskrider de föreslagna minimikraven skyddsnivån som den nationella lagstiftningen erbjuder gravida kvinnor. Å andra sidan kämpar vi fortfarande med följderna av krisen: enskilda staters regeringar höjer skatter och inför hårda utgiftstak, och vi har fortfarande en hög arbetslöshet. Å andra sidan måste vi ta itu med problemet med fallande födelsetal, en negativ naturlig tillväxt och följaktligen en åldrande befolkning. Inom en inte allt för avlägsen framtid hotas vi av misslyckade pensionssystem eller deras eventuella totala sammanbrott. I detta typ av situationer finns det inga kostnadsfria eller enkla lösningar. Ändå måste vi inse att när vi investerar i kvinnor och skapar förmånliga villkor för dem uppmuntrar vi dem till att bestämma sig för att skaffa barn. Det räcker naturligtvis inte med enbart en förlängd mammaledighet och full ersättning. Vi behöver också familjevänliga skattelösningar och trygga anställningar. I detta fall finns det inga alternativ. Det finns inget annat sätt att öka antalet européer som kommer att vara yrkesverksamma om 30 år, än att investera i familjen nu. Det är av denna anledning som vi behöver ett rättvist minimikrav på mammaledighetens varktighet och ersättning i EU. Vi ger kvinnor möjlighet att välja och fatta beslut om moderskap. Jutta Steinruck: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det som jag saknar i denna debatt är den nödvändiga skillnaden mellan nationellt införlivande i medlemsstaterna och den uppgift som ligger på EU-nivå. Vi inser alla att vi måste ta hänsyn till de enskilda nationernas särskilda kännetecken. Men när det till exempel gäller debatten i Tyskland, måste jag säga att jag definitivt kan se hur Tyskland skulle kunna genomföra detta betänkande. Det som vi ägnar oss åt här är att skapa minimikrav på EU-nivå som ska skapa sociala ramvillkor för kvinnor. Vi hänvisar alltid med iver till Internationella arbetsorganisationen när det gäller anständigt arbete, skydd på arbetet och skydd av hälsan, så jag frågar mig själv: varför inte i detta fall? När det gäller debatten om kostnader skulle jag vilja påminna alla i kammaren om att i Tyskland - liksom i andra EU-länder - resulterade direktivet mot diskriminering i en stor lobbyverksamhet från företagens sida. Det talades om lavinartade kostnader, om bankrutta företag, om bördor på ekonomin och på arbetstagarna. När man ser tillbaka flera år senare undrar man hur mycket av detta som inträffade? Ingenting. Jag anser att denna debatt, denna lobbyverksamhet, påminner om den perioden i mycket hög grad. Jag uppmanar er slutligen att lägga ekonomin åt sidan och sätta folket i centrum av vårt arbete. Jag tillhör inte den grupp som enbart predikar här. Jag har sagt att jag förespråkar ett socialt Europa. För min del inbegriper det kvinnor. I denna situation behöver kvinnorna vår hjälp. Sari Essayah: (FI) Fru talman! I sin omröstning antog utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män ett antal ändringsförslag till kommissionens ursprungliga förslag till direktiv. Tyvärr har utskottet helt ignorerat subsidiaritetsprincipen i sina ändringsförslag med hänsyn till fördelningen av kostnaderna. Att försöka harmonisera bestämmelserna om mammaledighet i 27 olika medlemsstater har lett till ett rörigt förslag. Mitt i allt finns det dessutom ett förslag om pappaledighet som enligt den rättsliga grunden inte ens omfattas av direktivets räckvidd, något som kommissionsledamoten tydligt angav redan från början, som tur var. Pappaledigheten måste regleras i samband med systemet för pappaledighet, och inte i samband med ledighet i bemärkelsen att återhämta sig från en graviditet eller förlossning. I de förslag som lades fram av utskottet för kvinnors rättigheter ignorerade man också det progressiva moderskapet och föräldraledighetssystem i andra länder, däribland de nordiska länderna. I utskottets förslag blandar man ihop dessa föräldraledighetssystem som erbjuder valmöjlighet på nationell nivå, och i vissa avseenden förringar man till och med moderns och barnets välmående. Enligt utskottets förslag menar man till exempel att gravida kvinnor på arbetsplatsen som är nära förlossningsdatum utsätts för en ökad risk, och även för deras barn, om mödrar inleder den obligatoriska sexveckorsperioden av mammaledighet först efter förlossningen. Mödrar som är nära förlossningsdatumet kommer inte att klara sig igenom en åttatimmarsdag, och detta förslag kommer att leda till fler sjukskrivningar före förlossning. I utskottets förslag ignorerar man den kompensation i de nationella system enligt vilka mammaledigheten är nära anknuten till en betydligt längre föräldraledighet, eftersom den inte kompenseras med full ersättning. I Finland till exempel kan föräldrar i genomsnitt stanna hemma med sina barn fram till barnen är 18 månader, och vi har råd med det, för arbetsgivare, arbetstagare och även skattebetalare delar kostnaderna på olika stadier. Om arbetsgivarna skulle tvingas ta på sig hela beloppet skulle det utan tvivel försvaga kvinnors anställningsmöjligheter och vara en björntjänst för kvinnor som anställda. Olle Ludvigsson: Det är nu viktigt att vi hittar flexibla lösningar vad det gäller de kontroversiella detaljerna i detta direktiv. Samtidigt är det nödvändigt att vi ser det större perspektivet. Hur vill vi att jämställdheten ska se ut i Europa på tio års sikt? I det ljuset är det solklart att de föreslagna reglerna skulle flytta fram positionerna på jämställdhetsområdet. Jämställdheten och jämställdhetsperspektivet skulle bli starkare. Målet i EU 2020-strategin om att höja sysselsättningen för kvinnor till 75 procent skulle kunna nås. Fler kvinnor i arbete skulle ge klara samhällsvinster. Incitamentet för barnafödande, familjebildning, skulle bli bättre, vilket vore en positiv motkraft mot den åldrande, europeiska befolkningen. Låt oss därför inte glömma bort det stora perspektivet i våra diskussioner! Astrid Lulling: (FR) Fru talman! Man blir vanligen klokare med tiden. Tyvärr gäller inte detta talesätt detta andra betänkande, som antogs av en majoritet i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män och som vi diskuterar här i parlamentet sjutton månader efter det första betänkandet. I sin nuvarande form är detta andra betänkande lika rörigt, kontraproduktivt och överlastat med text att det inte hör hemma i en rättsakt som det betänkande som återförvisades till utskottet i maj 2009. Vi har redan slösat bort två år på att förbättra skyddet av mammaledighet. Om vi röstar om detta betänkande i sin nuvarande form, kommer vi att slösa bort minst lika mycket tid till på att diskutera med rådet i medbeslutande, när kommissionens första förslag från 2008 var rimligt. Däri garanterades betydande framsteg i medlemsstater där mammaledigheten och ersättningen fortfarande ligger under det som förekommer i vissa länder. Vi beviljar sällan 20 veckor ledighet med fullständig ersättning utan pristak som staten ska stå för. Vi ska inte glömma bort att här är målet att fastställa minimitrösklar, och att vi inte kan påtvinga de 27 medlemsstaterna radikala lösningar. För att uppmuntra till en anställning och framför allt högutbildade kvinnor till att skaffa barn, är det faktiskt viktigare för henne att ha rätt till en kortare ledighet men med full ersättning än att ha 20 eller 30 veckors ledighet eller mer utan att en fullständig ersättning garanteras. Förslagen i Estrelabetänkandet är inte bara kontraproduktiva när det gäller kvinnors möjlighet att få anställning. De är också svåra att finansiera för regeringar och företag i vissa medlemsstater. Det är bättre att vi vidtar verkliga åtgärder i rätt riktning nu, än att vi avger löften inför framtiden som kommer att infrias om tio år från i dag. Personligen kommer jag inte att rösta för detta betänkande i dess nuvarande form, och jag uppmanar mina kolleger att förkasta alla dessa ändringsförslag som inte har något att göra med skyddet av mammaledigheten, som bestämmelserna om egenföretagare. För bara fyra månader sedan röstade vi om ett direktiv om mammaledighet för egenföretagare i parlamentet. Detsamma, Marc Tarabella, gäller för pappaledighet, och jag är för. Belgarna kan införa 20 veckors pappaledighet med full ersättning i morgon om de har en regering. Det finns inget som hindrar dem från att göra det. På liknande sätt - eftersom detta är en annan punkt som bör beaktas - diskuterar arbetsmarknadsparterna för närvarande ett direktiv om pappaledighet. Låt oss vänta på dem, och åtgärder kommer att vidtas i detta ärende, såsom skedde i fallet med föräldraledigheten: detta är rätt väg att gå. Jag uppmanar mina kolleger att rösta för de ändringsförslag som begränsar ledigheten till 18 veckor och de berörda ändringsförslag, fru talman, som din och min grupp har lagt fram. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) från Marc Tarabella i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Vasilica Viorica Dăncilă: (RO) Att undanröja alla former av diskriminering på alla områden av det sociala och ekonomiska livet är en absolut förutsättning för att skydda alla medborgares mänskliga rättigheter och välbefinnande. Vi måste ständigt arbeta för att främja principen om lika möjligheter för kvinnor och män och för att garantera ett större engagemang av kvinnor som likvärdiga aktörer inom det ekonomiska och sociala livet. Enligt min uppfattning måste denna strategi återspeglas i den gemensamma jordbrukspolitiken för att garantera att könen företräds på ett rättvist och jämlikt sätt. Å andra sidan kan denna strategi innebära en garanti för att olika sorters politik införlivas på ett effektivt sätt på EU-nivå inom alla sysselsättningssektorer, men framför allt inom jordbruket. Med tanke på att jämställdhetsprincipen främjas i den europeiska lagstiftningen och att den är ett av de grundläggande kraven i Europa 2020-strategin anser jag att det är riktigt att också inbegripa denna fråga inom jordbrukspolitiken, vilket också innebär att använda nya instrument som främjar denna princip. Jag stöder betänkandena av Edite Estrela och Britta Thomsen, där kvinnofrågor lyfts fram i relation till både moderskap och mödrars arbetsvillkor, som är viktiga aspekter i livet för alla kvinnor och för dem av oss som borde visa solidaritet med dem i fråga om problemen. Marc Tarabella: (FR) Fru talman! Jag vill tacka Astrid Lulling för att hon gick med på detta lilla avbrott. Jag vill bara påpeka att fäder i Belgien redan nu är berättigade till 10 dagars betald pappaledighet. Detsamma gäller i 19 av 27 medlemsstater, med varierande ersättningsrätt. Jag undrar bara om du är för eller emot en ökad harmonisering på EU-nivå. Jag medger att två veckor inte är särskilt mycket, men det är rimligt: två veckor för alla fäder i EU, så att de kan vara delaktiga i den uppgift som det innebär att välkomna ett tillskott till familjen. Jag vill veta om du är för eller emot denna harmonisering. Jag vore tacksam för ett svar från Astrid Lulling. Astrid Lulling: (FR) Fru talman! Jag är naturligtvis för den, Marc Tarabella. Jag ställer mig bakom ett EU-direktiv, men jag motsätter mig att denna fråga ska lösas i detta direktiv, som rör skydd av kvinnor och barn. Arbetsmarknadens parter för, som jag nämnde tidigare, samtal om ett direktiv om pappaledighet. Enligt min uppfattning måste vi invänta det resultatet. Sedan kommer vi att ha ett hållbart förslag, som det som vi hade om föräldraledighet, som för övrigt nyligen har förbättrats, även om det inte är perfekt. Enligt min uppfattning är detta rätt tillvägagångssätt. Jag anser att arbetsmarknadens parter också borde anförtros uppgiften att lägga fram förslag på detta område, eftersom de är bäst lämpade att göra det. Därför är jag för detta. Jag lyckönskar dig: du kan förbättra situationen i Belgien. Jag vill bara säga till dig, och till alla de kvinnor som inte har förstått att ett EU-direktiv utgörs av en uppsättning minimiregler, inte maximiregler, och att alla kan gå längre, att det är viktigt att ge de länder där antalet veckor är lägre - mycket lägre - än 18 veckor möjligheten att anpassa sig. Jag tror också att vi, om du och jag hade utarbetat detta betänkande, skulle ha vidtagit rätt åtgärder i Europaparlamentet för länge sedan, i medbeslutande med rådet. Thomas Mann: (DE) Fru talman! Nu vet jag hur man ska bära sig åt för att ändra och förlänga sin talartid. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor (EMPL) har begärt att en bestämmelse om 18 veckors stöd till mödrar ska införlivas, vilket är fyra veckor mer än vad man enades om i godo i Tyskland. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män (FEMM) har begärt 20 veckor med full lön plus två veckors pappaledighet plus att detta ska utvidgas till att omfatta egenföretagare. Vad som helt har ställts i bakgrunden är att 20 veckor skulle kosta Frankrike ytterligare 2 miljarder euro och Storbritannien ytterligare 2,85 miljarder euro per år, enligt kommissionens yttranden. För Tyskland beräknas de ytterligare kostnaderna uppgå till omkring 1,7 miljarder euro. Ibland måste man ta med kostnaderna i beräkningen. Vi fick nyligen ta del av en gemensam undersökning som genomförts av EMPL och FEMM och som baserats på flera felaktigheter. Utbetalningar som Tysklands moderskapspenning inkluderades inte. Referensramen för det tyska vårdnadsbidraget var felaktig. De kostnadsberäkningar som vissa medlemsstater har förordnat beaktades inte i tillräckligt hög grad. Man kan inte föra en ansvarsfull politik på en sådan grund. Tyskland är exemplariskt: under föräldraledigheten fortsätter två tredjedelar av lönen att betalas ut i upp till 14 månader. Detta är upp till 170 veckor mer än de 14 veckornas moderskapspenning. Det gör Tyskland till en europeisk mästare när det gäller att skydda spädbarn, och det behövs följaktligen en undantagsklausul för detta land i direktivet. Det är anledningen till att jag, tillsammans med 50 av mina parlamentskolleger från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), har lagt fram ett ändringsförslag som stöds av gruppen Europeiska konservativa och reformister och stora delar av gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa. Vårt mål är att de nationella systemen ska beaktas i tillräcklig grad. Vi hoppas att en majoritet av Europaparlamentet ska stödja detta krav på rimlighet på onsdag. Vi vill att mödrar ska få ett tillräckligt skydd, men om detta skydd drivs för långt, framför allt av ideologiska skäl, kommer det att utgöra ett stort hinder för kvinnors sysselsättning - vilket är något som vi måste undanröja, inte uppmuntra. Anna Hedh: I många medlemsländer har reaktionerna på detta betänkande varit starka och många politiker har försökt att plocka poäng genom att såga detta EU-initiativ. Det man glömmer är att detta är en revidering av ett redan befintligt direktiv. Man kan tycka vad man vill om vad som ska regleras på EU-nivå, men nu finns det som sagt var redan ett direktiv som vi har möjlighet att förbättra. Jämställdhetsfrågan har stärkts i och med Lissabonfördraget och vi har ett ansvar att utveckla den. I dag kan vi se att medlemsländer som har väl fungerande regler för mödraledighet också har en hög grad av kvinnor i arbetslivet. Detta till skillnad från de länder som har sämre och mindre väl fungerande regler. Om detta direktiv skulle gå igenom så skulle vi också ha större chanser att nå målet i EU 2020-strategin. Jag håller med om att det finns en del kontroversiella detaljer i förslaget, men det viktiga är ju att vi kan få det bättre. Kritikerna hävdar att förslaget är för dyrt, men jag är övertygad om att ökad jämställdhet är lönsamt för samhället. Barbara Matera: . - (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I dag har Europaparlamentet - som företräder alla 27 staterna - med mod och envishet beslutat att återigen ta itu med en känslig, men samtidigt aktuell, fråga i samband med våra länders sociala tillväxt. Här handlar det om ett betänkande som påverkar den sociala och ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken i våra länder, men som också rör hela Europa i dess önskan att växa i samförstånd. I Estrelabetänkandet, i den form det har debatterats och ändrats, eftersträvas med övertygelse principen om att kunna förena arbete och privatliv och principen om lika möjligheter, och följaktligen hälsosamma och balanserade framsteg. Att garantera ett lägsta stöd för att skydda ovan nämnda principer i hela Europa innebär att förbättra livskvaliteten för familjer, inte bara för kvinnor, och därmed också livskvaliteten för oss alla. Det är detta vi går till mötes med övertygelse och med lämpliga kompromisser. Det krävs balans i fråga om de medel som väljs, och denna balans måste garantera både kvinnornas ställning på arbetsmarknaden och staternas privilegier i samband med genomförandet av sin politik. Jean Monnet lärde oss vikten av att utvecklas i små steg. Låt oss börja ta dessa små steg utan att vara rädda för att andra ska följa efter. Vilija Blinkevičiūt: . - (LT) I dag är det väldigt viktigt att förena familj och yrkesliv på ett bättre sätt genom att eftersträva ekonomisk tillväxt, välfärd och konkurrenskraft på området för jämställdhet mellan könen. Eftersom födelsetalen sjunker våldsamt i nästan alla medlemsstater måste vi vidta åtgärder för att skapa bästa möjliga villkor för mödrar att uppfostra barn och att verkligen få möjlighet att återvända till arbetsmarknaden. Jag uppmanar också medlemsstaterna och Europaparlamentets ledamöter att finna möjligheter och att samordna kostnaderna för ersättning vid barnledighet och vårdbidrag för barn för att se till att kvinnor inte blir en dyrare arbetskraft än män. En fördelning av familjeansvar och möjligheten att bevilja män rätten till två veckors pappaledighet skulle ge kvinnor större möjligheter att återvända till arbetsmarknaden och skulle stärka familjeförbindelserna. Därför är jag övertygad om att en förlängning av barnledigheten också skulle göra det lättare att framför allt uppnå högre födelsetal, med tanke på att samhället åldras snabbt. Anne Delvaux: (FR) Fru talman! Som jag ser det är behovet av att förlänga föräldraledigheten rent ut sagt uppenbart: att förlänga minimiperioden för barnledighet är ett steg framåt, en fördel, och man bör inte bli missmodig av att jämföra den ekonomiska effekten med en kvalitativ fördel som det är svårt att bedöma storleken på. Problemet är dock tvådelat: för det första har vi den ekonomiska kontexten, det stämmer, men den är inte tillräcklig för att lämna miljontals familjer i sticket i ytterligare decennier. För det andra har vi de rättsliga kryphålen i betänkandet. Texten innehåller nämligen flera olika typer av föräldraledighet med oförenliga rättsliga grunder. Ta till exempel ledighet vid adoption, som förekommer i texten jämte mamma- och pappaledighet. I egenskap av adoptivmamma och på alla de kvinnors vägnar som jag företräder uppskattar jag önskan att bevilja adoptivmödrar samma rättigheter som biologiska mödrar. Jag är i själva verket vad Elisabeth Morin-Chartier hänvisade till som det lilla kompletterande paket som läggs till Estrelabetänkandet. Samtidigt som syftet verkligen är att förbättra kvinnors - alla kvinnors - hälsa och rättigheter på arbetsmarknaden har adoptivmödrar, som precis som andra har blivit mödrar, rätt till samma rättigheter och samma skydd på arbetsplatsen. De är, precis som andra, mödrar i sig själva, och det spelar ingen roll om det barn de adopterar är yngre än 12 månader eller inte. Vi måste undvika den typ av diskriminering som finns i texten. När det gäller adoption beklagar jag att texten är så odetaljerad. Den omfattar inte ens något av resultaten av Rambolls konsekvensanalys. Inget av detta har hanterats särskilt ingående, vilket uppenbarligen är en svag punkt. Jag kommer trots denna reservation att stödja Edite Estrelas betänkande eftersom det, ekonomiska överväganden åsido, inte bara finns män och kvinnor som måste bli bättre på att ta sitt ansvar som föräldrar i ett samhälle som i allt högre grad avsäger sig ansvaret för att uppfostra sina barn, utan det också är vårt ansvar att se till att människor inte måste välja att offra sina barn för sitt arbete, eller sitt arbete för sina barn. Slutligen är vi inte medlemmar av rådet utan ledamöter av parlamentet. Om inte vi, som är direkt valda representanter, är ambitiösa, vem kommer att vara det då? Sylvie Guillaume: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Det har sagts många saker, särskilt nu nyligen. Den nya utvecklingen och de olika nya kontroverserna kring Edite Estrelas betänkande visar emellertid en sak: det är fortfarande väldigt svårt att diskutera jämställdhetsfrågan på ett lugnt sätt, framför allt i samband med en bättre balans mellan arbete och familjeliv. Denna lagstiftningstext har - ursäkta uttrycket - haft ett svårt fosterstadium, framför allt beroende på att hållningen fortfarande måste förändras en hel del på detta område. Det krävs utan tvekan konsekvensanalyser för att garantera en bred förståelse för de frågor som det rör sig om. De måste dock betraktas för vad de är, och med försiktighet. Deras motstridiga slutsatser är, kan jag tillägga, ett tydligt bevis på detta. Det skulle uppenbarligen vara dumt att inte ta upp frågan om de möjliga kostnaderna för vissa av de ändringsförslag som lagts fram. Det skulle emellertid vara lika dumt att vägra att överväga de socioekonomiska fördelarna på medellång och lång sikt i fråga om mödrars och småbarns hälsa eller i fråga om jämställdheten mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden. Dessutom anser jag att vår debatt förtjänar bättre än vissa karikatyrer och vissa stereotyper som man fortfarande får höra. Regina Bastos: (PT) Europa åldras och har väldigt låga födelsetal. Dessa faktorer utgör stora utmaningar för Europeiska unionen, och vi måste svara med konkreta lösningar. Vi har enats om denna iakttagelse under debatten, trots de skiftande åsikter som tydligt framkommit i diskussionen. I Portugal är födelsetalet till exempel inte tillräckligt högt för att garantera en ersättning av generationerna, och denna situation äventyrar landets framtid. Så ser situationen ut i mitt land, liksom i majoriteten av EU-medlemsstaterna. Jag är övertygad om att en flexiblare politik i samband med barnledigheten kan bidra till att vända denna trend. Vi måste sända ett konsekvent budskap till familjer om stöd för mödraskapet, med konkreta åtgärder för en bättre förening av yrkes-, privat- och familjeliv. Kvinnor måste få skydd, så att de kan välja att skaffa barn utan att behöva lämna arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att möta denna utmaning om vi ska uppnå de ekonomiska och sociala mål som vi fastställt i Europa 2020-strategin och bekämpa det demografiska åldrandet. I Portugal betalas till exempel redan 100 procent av lönen ut i 120 dagar vid barnledighet i ett försök att motverka det låga födelsetalet i landet. Jag förordar därför att kvinnors löner ska garanteras under barnledigheten, på det sätt som beskrivs i det betänkande som vi diskuterar. En klok åtgärd skulle nog vara att tillåta varje enskild medlemsstat att skapa villkor som garanterar att full lön kan utbetalas under barnledigheten senast från 2020. Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden, Edite Estrela, för den uthållighet hon visat i försvaret av de åtgärder som syftar till att skydda familjer och samtidigt motverka befolkningens åldrande. Iratxe García Pérez: (ES) Fru talman! Jag tror att vi alla är medvetna om det ansvar som parlamentet har i dag när det gäller att ändra direktivet om arbetsvillkoren för kvinnor. Ett direktiv som vi har diskuterat ända sedan den förra mandatperioden och som vi, på grund av olika synpunkter och svårigheter, inte har kunnat förbättra. Det är anledningen till att jag i dag säger att vi måste ta ansvar, inom de olika synpunkter som vi kan tänkas ha, för att kunna göra framsteg i fråga om lika rättigheter för kvinnor och män och kunna förbättra levnadsvillkoren för arbetande kvinnor. Detta direktiv går bortom antalet veckors barnledighet, eftersom jag är säker på att vi alla är överens om att 14 veckor inte är tillräckligt och att vi måste få till stånd en förlängning. Utöver antalet veckor talar vi dock om att uppsägningar av kvinnor som blivit mödrar anses vara orättvisa uppsägningar och om att bevilja pappaledighet för att gynna arbetande mödrars hälsa. Jag förstår inte varför människor säger att pappaledighet inte främjar arbetande mödrars hälsa. Naturligtvis gör den det. Att göra det möjligt för mamman och pappan att dela på ansvaret för vårdnaden av barnet under de första dagarna efter födseln har en avgörande betydelse för framstegen i jämställdheten mellan kvinnor och män. Det finns länder, t.ex. Spanien, som redan har infört oberoende och överförbar pappaledighet. Vi måste göra det möjligt för män att dela ansvaret med kvinnorna för att komma längre på den väg som ligger framför oss. Jag anser att detta är viktigt. Jag vill tacka föredraganden, Edite Estrela, för det arbete hon lagt ned och för parlamentets ansvar att ... (Talmannen avbröt talaren.) Godfrey Bloom: (EN) Fru talman! För ungefär fem och ett halvt år sedan orsakade jag uppståndelse när jag framhöll att ingen småskalig företagare med sunt förnuft skulle anställa en kvinna i barnafödande ålder. Sedan dess har det blivit allt värre, eftersom balansen mellan antalet arbetstagare och arbetsgivare har gått helt överstyr. En av mina väljare från York skrev till mig förra året: Glöm kvinnor i barnafödande ålder. Alla småskaliga företagare som anställer någon överhuvudtaget måste vara galna. Vi befinner oss i en märklig situation, eller hur? Vi har unga kvinnor som verkligen vill börja arbeta, som verkligen vill bli anställda i företag, i synnerhet i små företag - som utgör den drivande kraften i den brittiska ekonomin - och vi har arbetsgivare som är alltför rädda för att anställa dem. Det är det som är problemet. Vi gör det - här, på en plats med så lite näringslivserfarenhet bland ledamöterna - nästan omöjligt för små företag att anställa unga kvinnor, vilket är något som de vill göra. Jag brukade tro att det rörde sig om någon sorts kinesisk konspiration där den här platsen gjorde det så gott som omöjligt för en europeisk ekonomi att fungera, och att kineserna ställde till det så bakom kulisserna att vi till sist var tvungna att importera absolut allt från Kina. Nå, jag har ytterligare en hypotes, nämligen att de kvinnor i utskotten, i kommissionen och här som gör det så mycket svårare för småskaliga företag att anställa unga kvinnor kanske ser till sina egna intressen. Jag skulle vilja påstå att de, när väljarkåren med rätta ser dem och sparkar ut dem pga. deras inkompetens och dumhet om några år, enbart kommer att kunna komma tillbaka till arbetsplatsen för att de är i medelåldern eller övre medelåldern. Då kommer det inte att vara några problem för dem. Det är min hypotes. Jag kan inte komma på något förnuftigt svar på den här sortens skrattretande inblandning mellan arbetsgivare och arbetstagare. Om ni tycker att detta är en konstig hypotes är det ingenting emot hur ni talar om klimatförändringar. Tro mig: ingenting är för dumt för Europaparlamentet. Salvatore Iacolino: . - (IT) Fru talman! Det råder ingen tvekan om att det borde välkomnas att detta förslag till lagstiftning debatteras i Europaparlamentet efter 18 månaders intensivt arbete. Det är tydligt att ett projekt av denna natur kännetecknas av olika känsliga aspekter, med tanke på att motsvarande lagar i medlemsstaterna ser mycket olika ut. Den innovativa räckvidden för åtgärden är i varje fall ett resultat som borde välkomnas, liksom försäkran om principen om familjens centrala karaktär, garantin av ett större socialt skydd för kvinnor och för kvinnor i ett särskilt tillstånd, t.ex. graviditet. Likaså måste konsekvens garanteras i skyddet av kvinnor som nyligen har fött barn - och detta säger jag trots att jag anser att den rättsliga räckvidden av denna åtgärd är bredare än vad som förutsetts till en början - i den mån som det bör framhävas att det i Europa, och i många medlemsstater, fortfarande råder en betydande skillnad i det skydd som erbjuds när det gäller barnafödande och graviditet. Dessa åtgärder måste helt klart förenas med behovet av att undanröja missbruk från arbetsgivarnas sida, och vi måste begränsa ändringsförslagens räckvidd - varav vissa enligt min uppfattning gör lagstiftningen alltför oflexibel i sin helhet - och börja med pappaledigheten, som verkar ligga långt ifrån en åtgärd som i grunden föreslagits till skydd för kvinnor. Det råder ingen tvekan om behovet av att beakta problemet med invandrade arbetstagare och arbetstagare som utför hushållsarbete, som utgör en annan del av detta - förslaget till lagstiftning om kvinnliga arbetstagare med otrygga arbetsformer - på en flexibel och elastisk marknad där kvinnor, i synnerhet nu, måste betraktas som en resurs för samhället. Nicole Sinclaire: (EN) Fru talman! Brittiska arbetsgivare och den brittiska regeringen uppmanar brittiska ledamöter i Europaparlamentet att öka antalet barnlediga veckor med full ersättning från 14 till 20 - även om jag anser att detta är rent hyckleri från de konservativa, som lade fram ett ändringsförslag i utskottet där man krävde 24 betalda veckor. Som jag sade, hyckleriet känner uppenbarligen inga gränser. British Federation of Small Businesses [brittiska federationen för småskaliga företag] har framhållit att dessa planer är alltför dyra och att de skulle kosta de brittiska företagen över 2,5 miljarder GBP per år. Till och med den brittiska koalitionsregeringen, där liberaldemokraterna ingår, motsätter sig dessa förändringar. De föreslagna förändringarna kommer att kosta Storbritannien upp till 2 miljarder GBP vid en tidpunkt då arbetstagarna inom den offentliga och den privata sektorn friställs för att mycket lägre summor än så ska sparas. Förändringarna kan också vara självförgörande, eftersom det enligt den brittiska regeringen kommer att bli arbetstagarna med högst inkomst som kommer att gynnas mest och de med lägst inkomst som kommer att gynnas minst. Dessa förändringar kommer i själva verket, hur välmenta de än må vara, att leda till ett bakslag för arbetet för jämställdhet för arbetande mödrar. Dessa förändringar kommer också att uppmuntra arbetsgivare att välja manliga sökande framför kvinnliga. Det finns andra sätt att främja rättigheterna för spädbarnsmödrar, t.ex. mer flexibla regler för föräldraledighet. Vi måste också respektera de olika sociala och kulturella skillnaderna i olika medlemsstater. Det finns helt enkelt ingen lösning som passar alla. De arbetande familjer som är så beroende av oss för att enligt lag få rätt att leva, arbeta och uppfostra barn befinner sig i den verkliga världen, inte i något ideologiskt Euro Disneyland. Dessa förslag till förändringar kommer vid fel tidpunkt och de gynnar fel personer. Vid en tidpunkt då regeringar över hela Europa försöker skära ned på de offentliga utgifterna vill ni öka anställningskostnaderna, vilket kommer att drabba en sektor där kvinnor utgör en oproportionerligt stor andel och därför är mer utsatta för risken för nedskärningar av jobb. Storbritannien har redan den bästa och mest rättvisa och generösa standarden för föräldraledighet. Brittiska mödrar får sex veckors mammaledighet till 90 procent av lönen, följt av 33 veckors mammaledighet med en lagfäst ersättning på 125 GBP per vecka. Jag kommer att rösta i det brittiska folkets intresse. Jag kommer att följa den brittiska regeringens råd och rösta emot dessa ändringsförslag i fråga om ersättning vid barnledighet. Ria Oomen-Ruijten: (NL) Fru talman! Efter att ha lyssnat till allt som har sagts under detta plenarsammanträde är jag övertygad om att likabehandling av kvinnor och män - som verkligen har krävt stort mod och stora insatser och dessutom stora summor pengar - inte har uppnåtts. Jag säger inte bara detta till ett antal kolleger från min egen grupp - som för övrigt har lämnat kammaren - utan också till andra. Det var den första punkten. Den andra punkten rör åldrandet och den otillräckligt underbyggda åldersstrukturen i samhället. Detta är en oerhört viktig fråga när det gäller Europa, och därför är det av största vikt att underlätta för människor att bli föräldrar. Jag uppskattar exempelvis utfrågningen av den franska finansministern, Christine Lagarde, om kvinnornas ställning på arbetsplatsen, som var perfekt. Jag hoppas verkligen att vi håller fast vid detta. Den tredje punkten är att likabehandling är ett åtagande för ett socialt Europa. Vi har, i detta sociala Europa, sagt att män och kvinnor måste ha lika möjligheter på arbetsmarknaden och också måste kunna skaffa barn. I nuläget siktar vi alla på 18 veckor, och nu har vi mer eller mindre enats om dessa 18 veckor, men vi vet ännu inte hur vi ska kunna ha råd med detta. Jag har inga invändningar alls mot den kompromiss som min grupp lagt fram för att fastställa ett maximum på 75 procent för dessa fyra veckor. Det jag invänder mot är att denna kompromiss också är knuten till hälsokostnader. Det är min huvudsakliga invändning, eftersom detta ger länder som Storbritannien och Irland - i Frankrike subventioneras sådana kostnader i betydande grad - möjlighet att undandra sig de 75 procent som måste fortsätta betalas. Därför undrar jag om vi kanske kan rösta emot den delen av kompromissen. Det skulle också innebära att vi kan framföra ett konsoliderat yttrande här som skulle kunna förväntas få majoritet i rådet. Pascale Gruny: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi behöver en europeisk lagstiftning som skyddar hälsan hos gravida kvinnor och kvinnor som nyligen fött barn eller ammar, och vi måste bemöta den demografiska utmaning som vi står inför och uppmuntra till en ökning av födelsetalen i Europa. Denna möjlighet får emellertid inte fungera avskräckande på arbetsgivare när det gäller att anställa kvinnor. Jag vill betona tre punkter. För det första välkomnar jag Europeiska kommissionens förslag om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. Jag vill verkligen betona titeln, som är den rättsliga ramen för detta direktiv, eftersom vi alltför ofta glömmer bort exakt vad denna text handlar om. Vi talar om kvinnor, eftersom män, fram till dess att motsatsen bevisas, inte kan föda barn. Debatten tenderar att urvattnas till följd av den hänvisning som görs till faderskap och pappaledighet. Låt oss först lösa de problem som kvinnorna drabbas av, genom att betona deras hälsotillstånd när de sätter ett barn till världen. Vi måste införa verkliga garantier för att skydda dessa kvinnors hälsa på arbetsmarknaden. Faderskap och pappaledighet kommer att hanteras i ett annat direktiv. För det andra kretsar debatten runt antalet veckor. I nuläget har den genomsnittliga föräldraledigheten fastställts till 14 veckor. Europeiska kommissionen föreslår 18 veckor och i betänkandet föreslås 20. I egenskap av kvinna och mamma till tre barn vill jag naturligtvis att mammor ska kunna vara hemma med sina barn så länge som möjligt. Detta gör emellertid att man måste fråga sig: vem ska betala för denna förlängning från 14 till 20 veckor? Staten? Företagen? Jag är övertygad om att den genomsnittliga ökningen från 14 till 18 veckor är en stor fördel för Europa och en verklig investering av vår ekonomi mot ett främjande av högre födelsetal i Europa. Med 20 veckor riskerar vi en negativ påverkan på sysselsättningen för kvinnor: det skulle bromsa deras sysselsättning. Företagen och staten kan inte stå för denna ytterligare enorma finansiella börda under dessa kristider. För det tredje måste vi prioritera en förbättrad barnomsorg, så att en balans kan uppnås för mödrar mellan yrkes- och familjeliv. Det har gjorts små framsteg i denna fråga, trots Europaparlamentets många apeller. Låt oss därför inte vara kontraproduktiva och låt oss inte skicka tillbaka kvinnorna till hemmet. Elena Băsescu: (RO) Jag vill ta tillfället i akt att framföra mitt deltagande med Maricica Hăhăianus familj. Denna 32-åriga rumänska sjuksköterska reste till Italien för att hitta ett bättre jobb. Hon avled i förra veckan efter att ha attackerats av en ung italiensk man på en tunnelbanestation i Rom. Jag anser att Europa måste ta itu med problemet osäkra anställningsförhållanden. Kvinnor utgör en oproportionerligt stor andel av låginkomsttagarna och en stor majoritet av de deltidsanställda i Europeiska unionen. I vissa fall har följderna av krisen emellertid varit begränsade för kvinnor på arbetsmarknaden. I Rumänien fortsatte exempelvis andelen kvinnor som fann ett jobb att öka under 2009. Jag vill betona den förfärliga situation som kvinnor som arbetar utomlands befinner sig i. De arbetar ofta utanför de rättsliga förordningarna och har inga rättigheter ... (Talmannen avbröt talaren.) Rovana Plumb: (RO) Jag vill återigen hänvisa till direktivet om barnledighet. Jag har lyssnat mycket noga på kvällens debatt och jag vill säga att de som motsätter sig detta förslag, och jag syftar nu på en förlängning av barnledigheten och full lön, bara har ett argument - det ekonomiska. Detta är dock ett förenklat argument, för om man ser bortom budgetunderskottet är det människor det handlar om. De är inte medvetna om att fördelarna väger tyngre med detta betänkande, både för arbetstagare och arbetsgivare. Jag anser att arbetstagarna också gynnas, i den mening att de investerar i framtiden. Dessutom inser inte motståndarna att en bestraffning av mödraskapet och tanken på det i en tid då födelsetalen sjunker, för att inte nämna att befolkningen åldras och blir fattigare, får följder för hållbarheten i systemen för social trygghet. Frédérique Ries: (FR) Fru talman! Jag har också lyssnat mycket noga till allting som har sagts hittills, och jag noterar att, vilket ofta är fallet, om man har för mycket kan det göra det värre för oss. De argument som framförs för att motivera denna extrema mammaledighet - 20 veckor, av vilka sex måste tas ut före barnets födelse och två därefter, med full lön - är föga övertygande. Det står helt klart att det inte är med enstaka åtgärder av det här slaget som Europa ska ta itu med de mycket komplexa utmaningarna när det gäller demografi och kvinnlig sysselsättning. Är det någon som på allvar tror att människor kommer att besluta sig för att skaffa ett barn, en baby, för att dra nytta av fem månaders ledighet i stället för fyra och en halv månader? Å andra sidan tror jag inte att det hjälper kvinnor att förbättra sin situation om man förvägrar dem deras valfrihet. Dessutom får vi inte glömma bort konsekvenserna, den oavsiktliga skada som de beslut vi fattar kan förorsaka. Att skydda kvinnor innebär i första hand att inte överdriva våra krav för att inte skapa förutsättningar för nya former av diskriminering av dem när de i första skedet anställs och när de återvänder till arbetet, vilket bekräftas av alla experter från till exempel OECD och den belgiska fackföreningen Union des Classes moyennes (UCM). Jag är därför helt klart för 18 veckors ledighet, för principen om pappaledighet och, naturligtvis, för att ge medlemsstaterna utrymme att gå längre. Franziska Katharina Brantner: (DE) Fru talman! Jag vill bara göra ett kort inlägg, och det rör erkännandet av föräldraledighetsperioder i de individuella länderna. Thomas Mann och hans kolleger har också lagt fram ändringsförslag i den här frågan, däribland ändringsförslag 115, där den första delen verkligen tar upp om dessa fyra veckor ska räknas eller inte. Tyvärr är detta i den andra delen av ändringsförslaget - och jag ska läsa upp det nu för att det inte ska råda några som helst tveksamheter - förbundet med att ersättningen kan vara genomsnittet av ersättningen för mammaledigheten på 18 veckor, vilket ska vara minst 75 procent av den senaste månadslönen eller den genomsnittliga månadslönen enligt föreskrifterna i nationell lag, upp till ett tak som fastställts i den nationella lagstiftningen. I själva verket innebär detta att vi ger upp den europeiska harmoniseringen när det handlar om finansiering på detta område och hur mycket kvinnor får under den här perioden. Detta är inte acceptabelt. Jag anser att det vore synnerligen beklagligt om detta röstas igenom, för i slutändan ger vi inte upp när det gäller harmonisering på EU-nivå, utan vi vill att den ska öka för att få till stånd en förbättring för alla män och kvinnor. Cornelia Ernst: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Vi borde fråga oss själva vad det egentligen är vi försöker uppnå med hela denna debatt. Försöker vi få till stånd en liten förbättring av jämställdheten och lite hjälp åt familjer så billigt som möjligt? Naturligtvis kostar det pengar att göra familjeliv förenligt med arbete. Jag skulle helt enkelt vilja fråga mina kolleger från Tyskland: vad är utgifter på 1 miljard euro i Tyskland om vi samtidigt tillhandahåller 450 miljarder euro i bankgarantier? Vad är det vi egentligen vill på det här området? Full lön för föräldraledighet är helt riktigt. Vad skulle det vara annars? Det är inte ledighet, det är inte semester; detta är arbete som folk utför. Naturligtvis vill vi att perioden ska utökas till 20 veckor, för vi anser att det här är det enda sättet att hinna med detta arbete. För övrigt vill vi inte bara införa en aning mer jämställdhet i arbetslivet. Vi vill ha fullständig jämställdhet, för kvinnor och män. Vi måste vidta drastiska åtgärder om vi ska kunna uppnå detta, såsom en lagstadgad minimilön i alla medlemsstater. Angelika Werthmann: (DE) Fru talman! Frågan om skydd för mödrar bör förbli en angelägenhet för medlemsstaterna med tanke på de kulturella skillnaderna i Europa. Österrike har 16 veckors mammaledighet. Att utöka detta skulle kosta 17,4 miljoner euro per år för varje ytterligare vecka. Om 20 veckors ledighet blir obligatoriskt skulle det kosta Österrike över 60 miljoner euro. Merkostnaderna skulle bli ännu högre om det också skulle finnas två veckors betald pappaledighet för alla pappor. Låt oss tala klarspråk i våra överläggningar: för det första är detta ett fullständigt personligt beslut av föräldrarna, och för det andra betraktar jag detta som en risk för ytterligare diskriminering av kvinnor i fertil ålder. Detta skulle kunna leda till en ökning av otrygga arbetsvillkor, något som 31,5 procent av förvärvsarbetande kvinnor redan är drabbade av. Frågan är: är det detta som vi egentligen vill? Seán Kelly: (GA) Fru talman! Vi har haft en utmärkt debatt här under kvällen, och i allmänhet var det många bra synpunkter som framfördes i kammaren. De punkter som togs upp var idealistiska, men Edite Estrela förtjänar ett erkännande för att ha tagit upp dessa punkter med oss. Men samtidigt måste vi vara praktiska och realistiska. Jag har mina tvivel. Om vi tar till oss alla dessa förslag är det möjligt att unga kvinnor, i synnerhet, inte kommer att finna någon sysselsättning. Jag ser på detta som förälder. Jag har två döttrar, och jag vill att de ska ha samma möjligheter som pojkar att få arbeten. Detta är det viktigaste! I Irland har vi för närvarande ett dilemma när det gäller finansiering. Arbetslösheten bland ungdomar uppgår till 20 procent. Fyra företag om dagen inom sektorn för små och medelstora företag lägger ned verksamheten, och vi står inför den värsta budget vi någonsin har haft. Så även om det finns många bra förslag skulle det vara bättre att lägga fram dem vid ett senare tillfälle. Jag tror inte att de är praktiskt genomförbara för närvarande. Marita Ulvskog: Det har varit en mycket spännande debatt. Jag tycker att det visar att det finns en möjlighet att kompromissa ihop oss så att vi kan fatta beslut om detta. Jag tror att det vore mycket bra om vi kunde göra det och det kräver naturligtvis att vi utgår ifrån att vi har olika system. Vi har hunnit olika långt i de olika medlemsländerna. Jag kommer från Sverige. Där har vi en föräldraledighet som är längre än ett år, med hög ersättningsnivå och där pappan är förpliktigad att ta ut en del av föräldraledigheten. Jag tror inte att det ligger inom räckhåll att åstadkomma någonting som har varit så bra för männen, kvinnorna och barnen och för kvinnornas förvärvsintensitet på arbetsmarknaden, på EU-nivå. Men låt oss se till att vi får ett minimidirektiv som gör att vi kan komma överens. Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: (PL) För att övergå till frågan om kvinnors yrkesverksamhet skulle jag vilja ta upp två åldersgrupper: den första gruppen, som redan har diskuterats en hel del i dag, är unga kvinnor som är välutbildade och som inte kan hitta något arbete på grund av att arbetsgivare ofta är på sin vakt när det gäller kostnader i samband med graviditet och mammaledighet. Den andra gruppen är kvinnor över 50 år, som betraktas som mindre produktiva och mindre kreativa. Enligt statistiken utgör kvinnor i åldern 59-60 år bara 25 procent av arbetstagarna i denna åldersgrupp. Andelen kvinnor över 60 år som fortfarande arbetar är ännu lägre. Det är av denna anledning, när vi diskuterar otrygga kvinnliga arbetstagare, som vi bör beakta båda dessa grupper och göra allt vi kan för att hjälpa kvinnor att hitta det allra första arbetet, att återvända till arbetet efter mammaledighet och att förbättra sina kvalifikationer. (Talmannen avbröt talaren.) Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Fru talman! Målen för detta initiativ är att förbättra arbetsmiljön för arbetande kvinnor som är gravida eller som har fött barn och att vidta åtgärder för att skapa balans mellan familjeliv och yrkesliv. Europeiska kvinnor vänder sig till Europaparlamentet i dag och förväntar sig att vi ska genomföra de moderna åtgärder som krävs under 2000-talet. Vi behöver därför tala om möjligheten till 20 veckors ledighet, med 100-procentig täckning av mammans lön, inbegripet egenföretagare, möjligheten för pappor att få ledigt efter födelsen och att upprätta jämställdhet mellan kvinnor och män när det gäller att ta den ledigheten. Det här handlar inte bara om kvinnor. När man talar om kostnaden för mammaledighet är det inte bara ytterligare en bestraffning för kvinnor; det visar prov på bristande ansvar när man beaktar krisen med födelsetalen och den åldrande befolkningen i Europa för närvarande, som också bidrar till den ekonomiska krisens utveckling. Har det fallit er in att till exempel fråga vad kostnaden för frånvaro är i Europa? Jag har inte hört ett enda ord om detta. Vi har möjlighet att göra framsteg när det gäller jämställdhet mellan män och kvinnor, så låt oss inte göra Europas befolkning besviken. Maroš Šefčovič: kommissionens vice ordförande. - (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka alla ledamöter som deltagit i denna viktiga, stimulerande och, skulle jag vilja säga, även mycket passionerade debatt. Även om vi betraktar de här frågorna från olika vinklar kan de flesta av oss hålla med om flera saker. Mammaledighet ska inte bestraffas. Vi måste arbeta mycket hårt för att uppnå jämlikhet i fråga om lön, och vi måste undersöka de ekonomiska konsekvenserna av de beslut vi fattar här mycket noga. Flera av er hänvisade till frågan om pappaledighet eller föräldraledighet. Jag skulle bara vilja påminna er om att direktivet om föräldraledighet som nyligen antogs ger garantier på minst åtta månader för föräldrar per barn. För första gången har vi rättslig uppmuntran för pappor på EU-nivå att ta ledigt. En hel månads ledighet går förlorad om pappan inte tar sitt ansvar. Detta direktiv kommer snart att träda i kraft, och vi kommer att bygga på denna utveckling och noga undersöka ytterligare förslag om pappaledighet. Som jag sade i mina inledande kommentarer undersöker vi nu situationen, och vi kommer tillbaka till er inom kort med våra resultat. Tillåt mig att med en personlig kommentar understryka att pappor uppmuntras att delta i föräldraskapet. Jag hade turen att få vara närvarande när två av mina tre barn föddes. Naturligtvis, under den tiden på sjukhuset kunde jag inte göra mycket annat än att hålla god min och låtsas att jag varken var orolig eller rädd och försöka ge min fru ett så starkt moraliskt stöd jag kunde. Ibland var det dock min fru och de snälla sjuksköterskorna som tog hand om mig, så att jag kunde ge detta moraliska stöd! Jag kommer aldrig att glömma de mycket viktiga ögonblicken efter födelsen och de första dagarna när jag kunde hjälpa min fru med det nyfödda barnet. Det står helt klart att det inte bara är mammor som behöver skapa band till ett nyfött barn. Papporna behöver göra detsamma, och vi måste uppmuntra dem och ändra pappornas vanor och skapa sådana förutsättningar att papporna också kan skapa band till sina nyfödda barn. För att återvända till de betänkanden som vi diskuterar i dag, och när det gäller Britta Thomsens betänkande om otrygga anställningar, har jag noga noterat det som har sagts. Jag kan försäkra er att kommissionen kommer att förstärka åtgärderna för att förbättra arbetsvillkoren för otrygga kvinnliga arbetstagare genom att övervaka nationell sysselsättningspolitik och i synnerhet genom att tillhandahålla strukturfondsstöd. När det gäller Edite Estrelas heltäckande arbete om kommissionens förslag till ett förstärkt direktiv om mammaledighet försöker vi verkligen uppnå en mycket svår balans. Vi måste garantera de grundläggande rättigheterna för kvinnliga arbetstagare, men vi får inte ge medlemsstaterna en ursäkt för att upphöra med dessa mycket viktiga förhandlingar. Vi måste studera modellerna som ger oss en hög sysselsättningsgrad och höga födelsetal samtidigt. På samma sätt välkomnar kommissionen de ändringsförslag som syftar till att bibehålla minimiledigheten på 18 veckor, fastställa alternativ när det gäller ersättningsnivå, bibehålla referensen till sjukskrivning och göra det möjligt att räkna andra former av ledighet som mammaledighet. Allt detta gäller med förbehåll för att det inte leder till att det befintliga skyddet försvagas. Att backa tillbaka i det här avseendet kan inte vara ett alternativ för Europeiska unionen. Jag hoppas verkligen att parlamentet och rådet kommer att kunna nå en kompromiss. Kommissionens ståndpunkt syftar till att överbrygga klyftan mellan de två institutionernas ståndpunkter och att tillhandahålla en solid grund för framtida diskussion. Att förbättra villkoren för kvinnor i Europa måste vara vårt slutliga mål. De bidrar oerhört till samhället, och samhället måste hitta ett sätt att betala tillbaka till dem. Miroslav Mikolášik: (EN) Fru talman! Jag är rädd att det var många kolleger som fick ordet och som helt klart kom efter mig och min kollega här. Vi begärde ordet redan när talman Jerzy Buzek inledde den här punkten i kväll, så jag vill protestera mot din orättvisa när det gäller att tilldela ordet under ögonkontaktsförfarandet. Talmannen: Tack så mycket för din begäran om att få ordet. Som jag nämnde var det betydligt fler personer som begärde att få ordet än vi i praktiken kunde tillmötesgå. Vi hade 19 personer som ville tala under en lucka på bara fem minuter. Jag har därför försökt att ge de personer på den lista jag har här en möjlighet att tala. Naturligtvis kommer dina kommentarer att föras till protokollet. Vi kommer att anstränga oss till det yttersta under kommande debatter för att få alltsammans så rättvist som möjligt. Edite Estrela: föredragande. - (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja tacka dig för den lyhördhet som du visade prov på under dina inledande kommentarer och ditt avslutningsanförande, tillsammans med ditt personliga vittnesmål. Jag tror att det är mycket viktigt att detta sätts i relation till vittnesmålen från andra personer, som de andra ledamöter som också har talat under denna debatt, eftersom detta helt klart kommer att hjälpa till att ändra vissa fördomar och ändra de stereotyper som fortfarande existerar i vårt samhälle. Därför är det också viktigt att vi även tar med pappaledighet genom att göra det mesta möjliga av den dubbla rättsliga grunden i det här direktivet, som syftar till att främja jämställdhet mellan könen och förenligheten med familj och privatliv, med tanke på att en av de stereotyper som är allmänt utbredd i vårt samhälle är att kvinnor förknippas med reproduktion samtidigt som män förknippas med produktion. Män är lika mycket pappor som kvinnor är mammor, vilket även är fallet när det gäller att vara arbetstagare, och de är således båda berättigade till att tillvarata möjligheterna i arbetslivet och att uppfostra sina barn från födelsen. Ledamoten från Storbritannien som talade är inte här. Jag skulle ha velat fråga honom om David Cameron är bättre än andra européer som också skulle vilja ta pappaledigt, men som är utsatta för diskriminering i åtminstone åtta medlemsstater. Vi befinner oss fortfarande i förstabehandlingsförfarandet, vilket innebär att vi kommer att ha möjlighet att förbättra dessa förslag tillsammans med kommissionen och rådet. Jag skulle också vilja tacka mina kolleger för deras engagemang. Jag har en känsla av att denna breda enighet är mycket viktig. Det råder ingen tvekan om att vi upplever svåra tider, men det är nu som samhällen har det största behovet av djärva beslutsfattare, något som den romerska poeten Horatius konstaterade för tusentals år sedan: den som är rädd för kaos kommer till slut att krypa. Britta Thomsen: föredragande. - (DA) Fru talman! Jag skulle vilja tacka mina kolleger för deras kommentarer till mitt betänkande om otrygga kvinnliga arbetstagare och kommissionen för dess villighet att ta initiativ för att förbättra situationen. Som många ledamöter har påpekat utgör kvinnor den stora majoriteten av de som arbetar under dåliga arbetsvillkor och för låga löner. Detta betyder inte bara att kvinnor i Europa tjänar mindre än män, utan också att kvinnor får mindre pensioner än män, och vi kommer att få se många fler fattiga kvinnor i framtidens Europa eftersom äktenskap inte längre per automatik ger ekonomisk trygghet på äldre dagar. Den mest sårbara gruppen på den europeiska arbetsmarknaden är kvinnliga invandrare. Inom denna grupp ser vi en hög andel utnyttjande, särskilt bland de 11 miljoner kvinnor som arbetar med hushållstjänster. Denna grupp omfattar även de som arbetar som au pair. Au pair betyder ”på lika villkor”, men många av de kvinnor som kommer från Filippinerna och f.d. Sovjetunionen för att arbeta som au pair kommer inte för kulturellt utbyte. De kommer för att tjäna pengar, och systemet utnyttjas på många platser i Europa som ett sätt att få tillgång till billig arbetskraft. Den här situationen skulle jag vilja uppmana kommissionen att undersöka. Vi borde inte tillåta att den här formen av utnyttjande är laglig i Europa. Vi måste därför agera med större skärpa när det gäller au pair-systemet. Löneskillnader mellan män och kvinnor börjar, enligt kommissionens egen lönestatistik, när det kommer in barn i bilden. Om vi vill uppnå fullständig jämställdhet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden måste kvinnor få full ersättning under mammaledighet, och män måste vara delaktiga när det gäller att ta hand om barnen och således beviljas pappaledighet. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen om Estrelabetänkandet kommer att äga rum onsdagen den 20 oktober. Omröstningen om Thomsenbetänkandet kommer att äga rum tisdagen den 19 oktober. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Sergio Berlato: skriftlig. - (IT) Jämställdhet mellan män och kvinnor utgör en av Europeiska unionens grundläggande principer. Detta fastställdes redan i Maastrichtfördraget 1992, några år senare i Amsterdamfördraget (1997) och i nutid i EU-strategin för perioden 2010-2015. EU:s sociala agenda omfattar, bland dess prioriteringar, behovet av att främja politik som syftar till att stödja möjligheten för kvinnor att förena yrkesliv, privatliv och familjeliv. I detta sammanhang anser jag att moderskap är en absolut grundläggande rättighet med tanke på den sociala stabiliteten. EU står för närvarande inför en demografisk utmaning mot bakgrund av låga födelsetal och den oavbrutna ökningen vad gäller andelen äldre människor. Jag anser att förbättringen av bestämmelser som syftar till att främja en balans mellan arbete och familjeliv för kvinnor utgör en del av svaret på denna befolkningsminskning. Jag erkänner betydelsen av att införa starkare skydd mot uppsägning under perioden från graviditetens början och de månader som följer direkt efter mammaledigheten. Jag stöder de ändringsförslag som har lagts fram i detta syfte, inklusive, i synnerhet, rätten för kvinnor att återvända till sitt arbete eller att bli anvisad en likvärdig befattning. Zuzana Brzobohatá: skriftlig. - (CS) Betänkandets huvudsyfte är att förbättra tryggheten samt hälso- och sjukvården för gravida arbetstagare, arbetstagare som nyligen har fött barn och arbetstagare som ammar på arbetet. Personligen anser jag att det viktigaste förslaget är utökningen av mammaledighetens minimilängd från 14 till 20 veckor, vilket kommer att bidra till att förbättra mammans hälsa och psykologiska tillstånd. Detta kommer också att ge henne möjlighet att ta hand om sitt barn fullt ut. Utökningen av mammaledighetens minimilängd kommer också att uppmuntra amning, vilket bevisligen har en positiv effekt på barnets och mammans hälsa. Något som jag anser vara lika viktigt är det aktuella förslaget att moderskapsbidraget ska uppgå till arbetstagarens fulla lön - dvs. den genomsnittliga månadslönen - eller åtminstone till 85 procent. Dessa åtgärder är tillräckliga för att garantera att familjer, i synnerhet ensamstående föräldrar, skyddas från att hamna under fattigdomsgränsen och från social utslagning. En del av betänkandet ägnas åt kvinnors traditionella ställning. Till skillnad från män bär kvinnor det huvudsakliga ansvaret för vården av barnet och andra vårdbehövande personer och tvingas ofta välja mellan moderskap och yrkesmässig utveckling. Det är därför särskilt viktigt att de nya formerna av föräldraledighet inte återspeglar eller förstärker befintliga sociala stereotyper. Förslaget påverkar Tjeckien bara när det gäller omfattningen av moderskapsbidraget och inte längden på mammaledigheten. Corina Creţu: skriftlig. - (RO) Kvinnor är de främsta offren för lågkonjunkturen på grund av uppsägningar som huvudsakligen berör otrygga arbeten. De som påverkas mest av uppsägningar, lönesänkningar och utnyttjande från arbetsgivares sida är kvinnor anställda inom avlönat hushållsarbete, omsorgen och de som är tillfälligt anställda. Hushållsarbete står för nästan en tiondel av det totala antalet arbetstillfällen i i-länderna, vilket utgör en stor grupp medborgare, särskilt kvinnor, som befinner sig i en sårbar situation. Detta befrämjar exploatering från arbetsgivares sida, i synnerhet när arbetstagarna är invandrare som kommer från antingen de nya EU-medlemsstaterna, som Rumänien, eller tredjeländer. Jag anser att avlägsnandet av anställningsrestriktionerna för rumäner och bulgarer måste vara det första steget mot att undanröja diskriminerande uppträdande, vilket fortfarande leder till att de får en underordnad, otrygg ställning i de flesta gamla medlemsstater. Det tragiska exemplet med en rumänsk sjuksköterska som dödades nyligen på en italiensk tunnelbanestation, samtidigt som likgiltiga förbipasserande tittade på, måste få varningsklockorna att ringa när det gäller farorna med kollektiv diskriminering och stigmatisering, vilket, som i det här fallet, kan få oförutsebara och mycket allvarliga konsekvenser. Jag vill också insistera på att minimiperioden för mammaledighet ska utökas till 20 veckor, för att kvinnor ska få den tid de behöver för att kunna ta hand om sina barn på lämpligt sätt. Proinsias De Rossa: skriftlig. - (EN) Jag stöder detta betänkande som syftar till att utvidga mammaledigheten till 20 veckor med full lön och att införa två veckors betalad pappaledighet. Det är avgörande att regeringarna nu stöder Europaparlamentets rekommendationer under mötet med rådet (socialpolitik) den 2 december. Motstånd mot denna åtgärd kommer att leda till att många kvinnor utesluts från arbetsstyrkan, vilket innebär att en värdefull resurs går förlorad. I stället för att bestraffa kvinnor för att de skaffar barn måste EU stödja dem och hjälpa dem att uppnå en bättre balans mellan arbete och familjeliv. Bättre mammaledighet är en investering i en framtida god hälsa i vårt samhälle. De första veckorna i livet för nyfödda barn är ovärderliga för utvecklingen av tillit, sensoriska-kognitiva förmågor och för att skapa ett band med båda föräldrarna. Studier har också visat att sådana sociala åtgärder som mammaledighet bidrar till att öka den kvinnliga sysselsättningsgraden med 3-4 procent. Tillhandahållande av bättre mammaledighet och införande av betald pappaledighet är en förnuftig investering. Konsekvensanalysen av denna åtgärd visade att så lite som en ökning på drygt 1 procent när det gäller kvinnornas deltagande på arbetsmarknaden täcker kostnaderna för 20 veckors betald mammaledighet och två veckors betald pappaledighet. Jim Higgins: skriftlig. - (EN) Under de senaste 50 åren har europeiska kvinnor gjort stora framsteg på vägen mot jämställdhet mellan könen. Bland de viktigaste målen som uppnåtts är kvinnornas inträde på arbetsmarknaden. Kvinnornas ökade överrepresentation inom icke-standardiserade anställningsförhållanden är emellertid oerhört oroande, och jag skulle vilja upprepa kravet i betänkandet på att kommissionen ska uppmuntra medlemsstaterna att ”utbyta bästa praxis och att fullt ut utnyttja de möjligheter till medfinansiering som erbjuds av strukturfonderna ... för att garantera bredare tillgång till förmånliga och kvalitativa inrättningar för barn- och äldreomsorg och på så sätt undvika att kvinnor tvingas utföra denna typ av sysslor informellt”. Dessutom, man ”framhåller ... behovet av att så långt möjligt omvandla otrygga omsorgsarbeten i hemmet till anständiga, långsiktiga jobb”. Osäkra anställningar har länge varit en anledning till oro. Den ekonomiska och finansiella krisen har emellertid gjort frågan om otrygga arbeten och särskilt frågan om kvinnor med otrygga anställningar mycket brådskande, och jag skulle vilja uppmana kommissionen att agera för att skydda kvinnor som befinner sig i en utsatt situation genom att vara anställda med otrygga villkor. Anneli Jäätteenmäki: skriftlig. - (FI) I inledningsanförandena lyftes särskilt behovet av att främja statusen för familjer fram. Främjandet av jämställdhet är prioriterat inom sysselsättningsstrategier. Det är dags för åtgärder när det gäller familjer. Familjer behöver konkret agerande och bättre samordning när det gäller arbete och familjeliv. Sysselsättningsgraden och födelsetalen bland kvinnor är högre i länder där bra system med familjeledighet och barnomsorgstjänster lindrar den börda som kommer av att skaffa barn. Sverige, Danmark, Island och Finland är några goda exempel. Det är därför möjligt att kombinera kvinnors deltagande på arbetsmarknaden med höga födelsetal, och det bör stödjas inom EU. Jag stöder det förslag som lagts fram av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män om att mammaledighet ska uppgå till minst 20 veckor med full lön. Kvinnor och familjer ska inte bestraffas för att de skaffar barn. Förutom kravet på full lön föreslås också i förslaget till direktiv att mammaledighet ska räknas som anställningstid när pensioner beräknas. Denna fråga hör samman med EU:s krav på lika lön. Om direktivet genomförs kommer det att minska inkomstklyftan mellan kvinnor och män. Direktivet kommer också att förbättra situationen för flerbörds- och adoptivfamiljer och för familjer med funktionshindrade barn. Det är verkligen svårt att komma på någon anledning till att inte stödja förslaget till direktiv med de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män. Bättre samordning mellan familjeliv och yrkesliv främjar familjers välbefinnande, sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen. Eija-Riitta Korhola: skriftlig. - (FI) Vi är eniga när det gäller behovet för kvinnor som är gravida eller som just har fött barn av särskilt skydd i samhället och på arbetsmarknaden. Detta handlar i slutändan om samhällets grundläggande enhet, om att stärka familjens ställning. Vi är ändå av en annan åsikt när det gäller vilken form av lagstiftning som faktiskt ska antas för att förverkliga detta mål i medlemsstaterna. Jag stöder kommissionens åsikt att minimiperioden för mammaledighet bör ökas inom unionen från dagens 14 veckor till 18 veckor, varvid den ersättning som utbetalas åtminstone ska vara i nivå med den som betalas ut för en sjukperiod. Detta skulle vara en betydande förbättring i Europa. Om vi utöver detta tänker på de förändringar av föräldraledigheten som genomfördes förra året kan vi dra slutsatsen att skyddet för familjen förbättras inom EU. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män har emellertid antagit ändringsförslag som inte respekterar skillnaderna mellan nationella system och finansiella realiteter. Medlemsstaterna har starkt avvikande system för mammaledighet. Att bunta ihop dem alla i samma paket skulle leda till dålig lagstiftning och bryta mot subsidiaritetsprincipen. Som exempel kan nämnas att Finland har mammaledighet i kombination med pappaledighet och en lång föräldraledighetsperiod som varar över ett halvår, vilket ger ett långtgående system. Kostnaden för detta delas mellan olika parter. Systemet har en tilläggskomponent: möjligheten till föräldraledighet utan att anställningsavtalet upphör. Kostnaderna för mammaledighet under 20 veckor med full lön, som nu föreslås, skulle öka i Finland från den nuvarande nivån på 30 miljoner euro till 80 miljoner euro. I många medlemsstater skulle det innebära ännu högre kostnader. Det krävs att man är fullständigt fri från budgetansvar för att lägga fram ett sådant förslag i denna ekonomiska situation. Från ett jämställdhetsperspektiv anser jag att det också är oroande med det fruktade scenariot där kvinnors möjligheter till anställning faktiskt kan försvagas om arbetsgivare får bära bördan för de oerhörda kostnader som uppstår. Jiří Maštálka: skriftlig. - (CS) Det har gått femton år sedan handlingsplanen från Peking antogs. Dokumentet sammanfattar kvinnors ställning i världen och rekommenderar åtgärder för att förbättra den. Kvinnors arbetsvillkor, i synnerhet vad gäller ekonomi, hälsa och utbildning, betonas. Europaparlamentet och rådet har antagit flera direktiv för att genomföra dessa rekommendationer. Med utgångspunkt från dessa resultat, som föreföll positiva i stor utsträckning, genomfördes ytterligare uppdrag och lades fram för antagande av medlemsstaterna i färdplanen för jämställdhet för perioden 2006-2010. Av Europaparlamentets årsrapport om jämställdhet mellan män och kvinnor för 2009, som lades fram i februari, framgår det att som ett resultat av den ekonomiska krisen och budgetnedskärningarna i EU-länderna har det förekommit förluster av arbetstillfällen, framför allt bland kvinnor. Kvinnor ger ofta efter för påtryckningar från arbetsgivare, vilket i synnerhet främjar multinationella detaljhandelskedjor. Arbetsbördan har en negativ effekt på kvinnors hälsa, familj, lagstadgad arbetstid och utbildning. Få arbetsgivare är villiga att skapa gynnsamma villkor för sina arbetstagare så att de ska kunna förena yrkesliv och familjeliv. De som har de svåraste arbetsvillkoren är kvinnliga invandrare. Några av de hinder de möter är språkbarriärer, en främmande arbetsmiljö, familje- och kulturella traditioner och så vidare. Krisen har hämmat möjligheterna att uppnå många fastställda mål. Europeiska jämställdhetsinstitutet bör omedelbart utvärdera den nuvarande situationen, och kommissionen och Europaparlamentet bör vidta effektiva åtgärder för att sätta stopp för försämringen när det gäller kvinnors ställning. Erminia Mazzoni: Den långa tid som det har tagit att utarbeta detta förslag till direktiv (eller den långa dräktighetstiden som man kanske borde kalla det med tanke på ämnet) beror på konflikten mellan de som ville ha med omöjliga mål i dokumentet för att ge det ett symbolvärde, och de vars enda mål var samhällsförbättringar genom att rent konkret främja vissa rättigheter. I slutändan uppfyller kompromissen inte helt de skyddskrav som angavs: att gravida kvinnors hälsa ska skyddas, att kvinnliga arbetstagare, inklusive egenföretagare, ska garanteras lika behandling och att vårdansvaret i högre utsträckning ska delas mellan föräldrarna. Tack vare de nya inslag som infördes rör vi oss ändå framåt. Vi har utökat mammaledigheten till 18 veckor, varav 6 veckors obligatorisk mammaledighet efter förlossningen, infört full lön motsvarande kvinnans tidigare lön, förstärkt skyddet mot uppsägningar och rätten till flexibilitet i hur arbetet organiseras, utan att detta hindrar medlemsstaterna från att fastställa andra gränser och behålla mer gynnsamma bestämmelser. Trots att jag inte delar min grupps uppfattning när det gäller flera av ändringsförslagen, röstade jag ändå för resolutionen i ett försök att lyfta fram hur viktigt det är med åtgärder kopplade till säkerhet och hälsa på arbetsplatsen. Siiri Oviir: Bristande jämställdhet på arbetsmarknaden har länge varit en viktig fråga för EU och man har i många år försökt hitta en lösning på detta problem. Trots det ser vi fortfarande inte någon positiv utveckling på detta område. Enligt uppgifter från Eurostat har andelen kvinnor med otrygga anställningsförhållanden - dvs. kvinnor som arbetar deltid - kraftigt ökat. Bland kvinnor har nu 31,4 procent otrygga anställningsförhållanden, jämfört med 8,3 procent bland män. Ökningen beror förmodligen på den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen, som ytterligare har förvärrat problemen för kvinnor med trygga anställningsförhållanden. Jag anser att otrygga anställningsförhållanden inte bara är en av orsakerna till löneskillnaderna mellan kvinnor och män. Det hindrar även karriärmöjligheterna. Eftersom andelen kvinnor med otrygga anställningsförhållanden i dag är relativt hög, och de negativa konsekvenserna drabbar dessa kvinnor oproportionerligt hårt, anser jag att EU bör stärka regelverket för tillfälligt arbete, deltidsarbete och arbete för bemanningsföretag. Då kanske vi en dag kan säga att EU garanterar lika rättigheter för kvinnor och män och har avskaffat könsdiskrimineringen på arbetsmarknaden. Sirpa Pietikäinen: Mina damer och herrar! Jag vill tacka Edite Estrela för hennes fantastiska betänkande om ändring av rådets direktiv om åtgärder för att förbättra säkerhet och hälsa på arbetsplatsen för arbetstagare som är gravida, nyligen har fött barn eller ammar. I betänkandet anges viktiga reformer för att förbättra EU-medborgarnas rättigheter och välbefinnande och för att skapa hälsosammare konkurrens på den inre marknaden. EU behöver en konsekvent socialpolitik. Att harmonisera systemen för mammaledighet är ett viktigt steg mot ett mer socialt Europa. I betänkandet föreslås mammaledighet i 20 veckor med full lön. I många länder innebär detta att mammaledigheten förlängs. En lång mammaledighet med fullgod ersättning har visat sig ha en positiv effekt på kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. Ju fler kvinnor som kommer ut på arbetsmarknaden, desto lättare blir det att finansiera reformen, vilket många hävdar är omöjligt. Bättre förmåner i samband med mammaledighet leder även till ökade födelsetal. Ett åldrande Europa behöver skattebetalare för att trygga försörjningen av tjänster i framtiden. Kravet på full lön under mammaledigheten är också ett viktigt steg för att minska inkomstskillnaderna mellan kvinnor och män. En tids mammaledighet skulle inte längre betyda en lägre inkomst för kvinnor. Dessutom skulle full lön under mammaledigheten öka kvinnors kumulering av pensionsrättigheter. I dagens Europa är det kvinnorna som löper störst risk att bli fattiga. Daciana Octavia Sârbu: Det är alltid kvinnor som i störst utsträckning har haft osäkra anställningar. Under lång tid har man talat om att förbättra kvinnors arbetsvillkor men tyvärr händer ingenting. Därför vill jag uppmärksamma situationen för de säsongsarbetare som plockar jordgubbar i Spanien. Jag känner inte bara till deras situation från de många klagomål jag har fått från rumänska arbetstagare eller fackförbund, utan även från direkta erfarenheter på plats. Varje år åker tusentals rumänska kvinnor till Spanien för att plocka jordgubbar under 3-5 månader. Vissa av dem utsätts ofta för övergrepp från sina arbetsgivare. Ursprungskontrakten ersätts med kontrakt på spanska, som de inte förstår. Ofta ges de inte någon sjukförsäkring utan måste själva stå för alla sjukvårdskostnader. Ibland tvingas de utan skyddsutrustning plocka jordgubbar som har besprutats med bekämpningsmedel. De vågar emellertid inte klaga eftersom de är rädda för att de i så fall ska avskedas och skickas hem. Jag har uppmärksammat Europeiska kommissionen på deras situation genom frågor där jag har begärt ett direktiv som reglerar säsongsarbetares rättigheter i EU. Det svar jag har fått är emellertid att detta inte är något som prioriteras. Därför uppmanar jag nu på nytt kommissionen att lägga fram ett lagförslag på området. Olga Sehnalová: Att hjälpa kvinnor förena arbete och familj är en av den moderna tidens största utmaningar. Mammaledighetens längd är naturligtvis inte avgörande för beslutet att bilda familj eller för om man ska skaffa barn eller inte. Trots det är det viktigt under vilka villkor som dessa beslut fattas. Det handlar om hur säkra kvinnor kan vara på att de under barnets första veckor eller månader i lugn och ro och utan att vara rädda helt kan ägna sig åt att vara mamma. Detta är även ett tecken på vilken vikt samhället fäster vid dessa kvinnor. Ser vi bara moderskap som ett olyckligt hinder i kvinnors yrkesliv, utelämnade som de är till arbetslivets hårda villkor, eller ska samhället kunna ge kvinnorna det skydd de behöver. Om starkare skydd för kvinnor på arbetsmarknaden i samband med barnafödande och moderskap i första hand innebär en ekonomisk börda som det europeiska samhället inte är villigt att bära måste vi fundera över vilka värderingar som detta samhälle präglas av. Denna fråga handlar om vad ett samhälle prioriterar. Edward Scicluna: Förståeligt nog har många talare hänvisat till de ekonomiska konsekvenserna av att förlänga mammaledigheten från 14 till 20 veckor. Tyvärr är kostnader en punkt som ofta kommer upp eftersom kostnaderna är lätta att mäta. Fördelar kan emellertid också mätas. En aspekt som faktiskt har varit föremål för mycket kvantitativ forskning är betald mammaledighets effekter för andelen förvärvsarbetande kvinnor i den aktivaste åldersgruppen. I en av ECB:s viktigaste ekonometriska studier visas att med betald mammaledighet ökar andelen förvärvsarbetande kvinnor i den aktivaste åldersgruppen stadigt upp till 43 veckors mammaledighet. Det är först efter det som andelen förvärvsarbetande kvinnor sjunker. För många medlemsstater vars mammaledighet ligger nära den lagstadgade minimilängden, och där få kvinnor därför förvärvsarbetar, är en förlängning av betald mammaledighet ekonomiskt fördelaktig. För dessa medlemsstater kommer kostnaderna för att förlänga mammaledigheten att vara en god investering snarare än en börda.

sv

Förenkling av GJP (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntliga fråga till kommissionen om förenkling av GJP från James Nicholson och Janusz Wojciechowski för ECR-gruppen, Albert Deß för PPE-gruppen och George Lyon för ALDE-gruppen - B7-0566/2010). Albert Deß: Fru talman, herr Cioloş! Det gläder mig att du är här i dag för att svara på frågorna. Den 18 maj antog Europaparlamentet med stor majoritet en resolution om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Naturligtvis har det inte var möjligt för Dacian Cioloş att genomföra det som sades i den resolutionen ännu, men jag vill be dig att beakta alla krav i denna resolution när du inleder omstruktureringen av jordbrukspolitiken. Tyvärr måste jag framhålla ett streck i räkningen. Jag har just haft en diskussion med en grupp jordbrukare som var oroliga att dina förslag för den första pelaren inte skulle minska byråkratin utan snarare leda till en stor ökning av byråkratin. Europeiska unionen kan inte hållas ansvarig för varje byråkratisk bestämmelse! En stor del av ansvaret ligger hos medlemsstaterna. Därför ber jag Dacian Cioloş se till att vi kan arbeta tillsammans på den kommande reformen så att den struktureras på ett sådant sätt att den kan genomföras med så lite administrativ ansträngning och tillsynsinsats som möjligt. Då kommer jordbrukarna att kunna fokusera på sin huvuduppgift, dvs. producera livsmedel, i stället för att tvingas kontrollera den gällande lagstiftningen för att få reda på vad de behöver känna till innan de gör någonting ute på fälten eller i sina ladugårdar. Inte i något annat jordbruksområde i världen är jordbrukarna så belastade med så många krav och regler som i Europeiska unionen. Än så länge är Dacian Cioloş inte ansvarig för detta. Du har chansen att bli den första kommissionsledamoten - innan du till sist avgår, och det vet jag inte när det sker - som kan säga att under min mandatperiod har byråkratin minskat i stället för att öka. Som föredragande för jordbruksreformen vill jag gärna ge dig tillfälle att arbeta tillsammans med oss för att hitta en lösning så att målet kan uppnås. George Lyon: Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är trevligt att se dig här hos oss i kväll. Att förenkla och befria den gemensamma jordbrukspolitiken från byråkrati är helt klart ett viktigt mål för den kommande reformen, eftersom många jordbrukare hemma i Skottland är frustrerade och arga över byråkratin och det oproportionerliga påföljdssystemet. Offentliga medel måste användas klokt, och användningen måste kontrolleras. Det är inget som vi på något vis ifrågasätter. Det nuvarande påföljdssystemet brister dock i proportionalitet både på medlemsstatsnivå och på jordbrukarnivå. Detta är någonting som behöver åtgärdas i reformen. I Skottland bestraffas jordbrukarna för närvarande för minsta lilla misstag med ibland mycket, mycket höga böter. Sedan i maj har inspektionerna ökat våldsamt i omfattning och skyhöga böter utdömts. Den skotska regeringen klandrar kommissionsledamoten för just denna åtgärd - upptrappningen av inspektionerna och påföljdssystemen. En annan förklaring kan dock vara att kommissionens revisorer skulle komma och inspektera Skottland både i oktober och sista veckan i november. Det kan mycket väl vara så att den skotska regeringen greps en smula av panik och att de höga böterna och drakoniska straffen som utdömts under de senaste tre eller fyra månaderna är en reaktion på oron att allt inte skulle stå rätt till när revisorerna anlände till Skottland och genomförde sin inspektion. De har också tittat över vattnet till våra kolleger i Nordirland - jag är säker på att min kollega Jim Nicholson skulle kunna säga ett och annat om det - och tittat på regeringens öde där som kan vänta sig mycket höga böter för att ha misstolkat stödberättigande hektar. Detta kan mycket väl ligga bakom de åtgärder som Skottland vidtagit. Kan kommissionsledamoten i sitt avslutningsanförande klargöra om det verkligen är han som ligger bakom och är ansvarig för den nya drakoniska ordningen i Skottland, och kan kommissionsledamoten bekräfta när vi kommer att få veta resultaten av revisorernas inspektioner i oktober och november i år? James Nicholson: Fru talman! Jag ber om ursäkt, eftersom det inte hör till det normala att jag inte dyker upp när jag förväntas tala. Jag ber oerhört mycket om ursäkt för det. Som kammaren känner till antogs min kollega Richard Ashworths betänkande om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken av kammaren i maj. Jag förespråkade att onödig byråkrati skulle avskaffas, och den byråkrati som påtvingas de europeiska jordbrukarna har enligt min mening blivit alltför betungande och inkräktar svårt på den tid som hellre borde användas till det egentliga jordbruksarbetet. En central punkt i detta betänkande var att en reformerad gemensam jordbrukspolitik bör förenklas, och politiken bör rationaliseras. Jag är dock rädd för att det vi får inte är detta. Vi kommer att få mer byråkrati - och när du talar om att göra den första pelaren grönare, vad menar du då? Du menar mer byråkrati, mer pappersarbete och fler inspektioner, vilket är något som de inte vill ha. Vi vill ha en inspektion av varje gård; det bör räcka överallt som inspektion. Jag måste säga till kommissionsledamoten: Du har tillräckligt med verktyg i verktygslådan för närvarande med tvärvillkoren. Vi behöver inte fler. Vi behöver inte någon mer överbetoning av just denna ståndpunkt. Jag vädjar till dig på de personers vägnar som försöker producera livsmedel. Vi talar om tryggad livsmedelsförsörjning i Europa. Om du vill ha tryggad livsmedelsförsörjning ger vi dig det - vi ger dig tryggad livsmedelsförsörjning. Låt jordbrukarna producera livsmedel. Får jag kommentera det som George Lyon just sade? Mina jordbrukare i Nordirland står inför en minskning med 60 miljoner euro på grund av kartläggning. Ingen skulle påstå att kartorna som upprättades för många år sedan är helt perfekta. Men ingen skulle heller säga till mig att kartorna söder om gränsen i Republiken Irland är bättre, eller att de är bättre i Italien - kartor som upprättades för många år sedan. Varför har vi detta? Varför har vi dessa drakoniska åtgärder mot våra jordbrukare när de inte behöver det eller vill ha det och när allt de vill göra är att producera bra livsmedel? Dacian Cioloş: Fru talman, mina damer och herrar! Låt mig först svara på er skriftliga fråga om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken, som är ett viktigt ämne, vilket jag sagt upprepade gånger sedan jag blev kommissionsledamot, och som vi kommer att beakta i den framtida lagstiftningen. Jag vill börja med den första delen av er fråga: Vad har kommissionen gjort hittills för att göra saker och ting enklare för jordbrukarna? Jag anser att om vi tittar på vad som har gjorts under de senaste åren är svaret klart: Kommissionen har redan gjort mycket för att göra saker enklare, och den har infört många åtgärder för att underlätta för jordbrukarna. I mars 2009 lade kommissionen fram meddelandet ”En förenklad gemensam jordbrukspolitik i allas intresse”. I meddelandet framhålls de insatser som har gjorts under de senaste åren, och information lämnas om den uppnådda minskningen av den administrativa bördan. Jag vill inte upprepa varje enskildhet från meddelandet, men jag skulle vilja utveckla ett par exempel. För det första har antagandet av rådets förordning om inrättandet av en gemensam organisation för jordbruksmarknaderna 2007 lett till en betydande minskning av byråkratin i tillämpningsregelverket för den europeiska lagstiftningen om den gemensamma jordbrukspolitiken. På grund av dess tekniska drag är avsikten med denna enhetliga gemensamma marknadsorganisation inte att ändra den underliggande politiken utan att harmonisera bestämmelserna och därigenom göra GJP-reglerna enklare att hantera, klarare, mer tillgängliga och mindre svåra att tillämpa. Förenkling var också ett av huvudskälen till kommissionens hälsokontrollförslag. Förordningen som antogs 2009 syftar till att förenkla bestämmelserna för systemet med samlat gårdsstöd och förbättrar därmed effektiviteten i 2003 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. För att illustrera framstegen inom jordbrukssektorn skulle jag vidare vilja nämna handlingsprogrammet för att minska den administrativa bördan i EU. I samband med detta program har flera utvärderingar genomförts. Resultaten av dessa utvärderingar visar att den administrativa bördan inom jordbrukssektorn har minskats med 36 procent, vilket är mycket mer än programmets allmänna mål på 25 procent. Förra året presenterade min företrädare det första svaret från kommissionens avdelningar på den lista med 39 förslag till förenklingar som hade lagts fram av tretton medlemsstater i april 2009. En del av de 39 förslagen hade genomförts i slutet av 2009 och början av 2010. Andra återfinns i det förenklingspaket som just har antagits av kommissionen avseende direktstöd och landsbygdsutveckling, och förordningar har lagts fram för rådet och parlamentet. När det gäller den tredje pelaren har kommissionen inlett en undersökning av den administrativa börda som härrör från mottagarnas genomförande av landsbygdsutvecklingsprogrammen. Undersökningen är koncentrerad på två kategorier av åtgärder: program för miljövänligt jordbruk och för modernisering av jordbruksföretag. Resultaten av denna undersökning kommer att användas i våra överväganden om den gemensamma jordbrukspolitiken under perioden efter 2013. För att avsluta denna första punkt vill jag informera er om att programmet pågår och att det ingår tid som personalen vid generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling ägnar åt besök på en gård. Programmet, som även kallas ”Praktisk erfarenhet”, hjälper oss att få direkt kontakt med det som verkligen händer ute på fältet och använda den erfarenheten i de beslut som vi utarbetar. Nu till den andra delen av er fråga: Hur kommer kommissionen att beakta parlamentets förslag i sitt arbete med den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013? Även här kan jag försäkra er att dessa frågor är angelägna för mig och att vi kommer att beakta alla analyser som vi redan har genomfört i syfte att förenkla, och även i de förslag som vi kommer att lägga fram, som inte går i riktning mot ökad byråkrati utan snarare i riktning mot ökade garantier för skattebetalarna att pengarna är väl använda. Även på denna punkt är jag öppen för alla tekniska förslag som ni kan vilja lägga fram. I början på december kommer jag att stå inför era kolleger i utskottet för budgetkontroll, som också undrar vad kommissionen gör för att se till att de offentliga medlen används väl. I detta fall kan kommissionen endast tillämpa de förordningar som rådet har antagit, efter att ha beaktat parlamentets yttrande. Det är inte kommissionen som ökar de administrativa uppgifterna. Kommissionen tillämpar endast de befintliga rådsförordningarna. Här kan jag försäkra er att vi i framtiden inte kommer att lägga fram något förslag som komplicerar saker i onödan; tvärtom kommer vi att lägga fram förslag som ska göra innehållet i den gemensamma jordbrukspolitiken mer trovärdigt. När det gäller jordbrukarna är deras huvuduppgift som jag redan har sagt jordbruksproduktion. Det är jordbrukarna som arbetar med naturresurserna, och det är också på grund av denna verksamhet som en del av medlen inom den gemensamma jordbrukspolitiken har anslagits till denna politik. I fråga om vad vi planerar att göra efter 2013 vill jag informera er om att samtidigt som vi förbereder lagstiftningspaketet för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013, har jag beslutat att inrätta en teknisk högnivågrupp tillsammans med kommissionen och medlemsstaterna för att se till att detta lagstiftningspaket inte leder till mer byråkrati utan i stället så långt möjligt förenklar saker. Som George Lyon sade kommer den byråkrati som jordbrukarna ute på fältet möter inte alltid från kommissionen. Ni vet att förvaltningen delas med medlemsstaterna och att vi ofta har tillämpningar som skiljer sig från den ena medlemsstaten till den andra, just på grund av de nationella administrationerna. I fråga om dessa är det inte kommissionens sak att genomföra förenklingar. Som jag redan har sagt har kommissionen redan förenklat saker och ting. Det finns fortfarande ett behov av förenklingar på medlemsstatsnivå. Svaret på George Lyons fråga om Skottland är även här att kommissionen endast följer de förordningar där det föreskrivs att böter ska tillämpas för jordbrukare som inte följer reglerna om tvärvillkoren, vilket inte bara gäller i Skottland utan även i Nordirland och överallt inom EU. Ännu en gång är detta en regel som gör att vi blir misskrediterade i fråga om de åtaganden som jordbrukare gör att följa EU-lagstiftningen om vi inte följer den. Tvärvillkoren är nämligen inte en bestämmelse som lagts till av kommissionen, av en medlemsstat eller något annat organ, utan de härrör från den EU-lagstiftning som avspeglas i dessa förordningar. Regeringarna kommer att få närmare information i början av december då kommissionen ska lägga fram resultaten av sina revisioner. Michel Dantin: Fru talman, herr kommissionsledamot! Du behärskar franska väl, och du känner väl till mitt land. I Frankrike finns det ett uttryck som beskriver något som man drömmer om men som aldrig inträffar, vi talar om Arlésienne. För jordbrukare är förenkling utan tvekan en form av Arlésienne. Som ni har sagt har kommissionen redan vidtagit åtgärder för att försöka att förenkla förfarandena, och jag vill gå lite närmare in på detta. Enligt min mening finns det två aspekter av denna fråga. För det första har det allting att göra med ansökningar om stöd. Jag anser att man bör erkänna att en ansträngning har gjorts att förenkla pappersarbetet under de senaste åren och månaderna, vilket vi ger er beröm för. För det andra finns det begränsningar för alla villkor, de ändlösa kraven att jordbrukarna ska rapportera om allting de gör: kört en släpvagn med gödsel till ett fält, använt en dos gödselmedel på ett annat fält, använt en dos växtskyddsmedel på ett tredje fält, och om de gör ett misstag blir de bestraffade. Inför denna situation anser jag att vi måste hitta lösningar. Förra veckan när kommissionsledamoten lade fram förslaget om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken nämnde du ett antal integrationsåtgärder som skulle kunna genomföras och som faktiskt genom resultatet av dessa insatser leder till åtgärder som kan kontrolleras av allmänheten, av jordbrukarna och av kommissionen, åtgärder vars vetenskapliga effekt vi kan vara säkra på. Jag tänker på exemplet växelbruk. Dessa åtgärder ska göra det möjligt att förenkla jordbrukarnas åligganden. Det representerar en betydande mängd arbete i framtiden. Vidare nämnde kommissionsledamoten i dag liksom i förra veckan det som åligger medlemsstaterna, och jag anser att du har rätt. Varje år besöker kommissionens kontrollanter medlemsstaterna innan de besöker jordbrukarna. De kommer med ett kritiskt öga för att hitta sådant som inte står rätt till. Skulle vi inte kunna ändra deras uppdrag en aning och be dem att också notera områden där medlemsstaterna går för långt i tillämpningen av EU-lagstiftningen - vilket skulle vara till nytta för medlemsstaterna? Att gå för långt är att påtvinga jordbrukarna skyldigheter som är poänglösa för förordningarna. Genom att göra så skulle du förbättra EU:s anseende bland våra medborgare. Luis Manuel Capoulas Santos: Fru talman, herr kommissionsledamot! Förenklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken är ett mål som vi alla har förkunnat i många år. Det är dock fortfarande långt ifrån helt uppnått, trots kommissionens ansträngningar, som måste erkännas. Trots detta vill jag göra det klart att för gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet kan förenkling inte i någon mening uppfattas som att röja vägen för dem som vill ta genvägar eller för minskad stringens i kontrollen eller övervakningen av offentligt stöd. Inga förevändningar får användas för att kringgå detta viktiga krav på öppenhet. När diskussionerna om den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 inleds har vi nu ett utmärkt tillfälle att uppnå detta mål. Trots detta kommer det inte att bli några betydande framsteg i förenklingen utan att vi förenklar själva uppbyggnaden av den gemensamma jordbrukspolitiken, och det är om detta som S&D-gruppen har framfört sina åsikter. I april offentliggjorde vi ett dokument där vi förespråkade en omorganisation av de båda pelarna, och vi konstaterar med tillfredsställelse att kommissionen har accepterat en del av våra förslag i denna riktning. Jag förstår inte hur det är möjligt att ha ett stöd som inte är kopplat till produktion, och som är föremål för liknande väsentligen miljörelaterade kriterier - så som direktstöd, åtgärder för ett miljövänligt jordbruk eller kompensationsbetalningar till mindre gynnade regioner - och som är föremål för olika byråkratiska behandlingar och kontroller i stället för att ingå i ett enda enhetligt system. Jag finner det också svårt att förstå hur många av dem som talar om förenkling är just dem som är mest emot att förändra den nuvarande uppbyggnaden av den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför ser jag fram mot det arbete som kommissionsledamoten är på väg att utföra, som det vägledande dokument som du just har lagt fram för oss. Jag vill också ta tillfället i akt att framföra min förhoppning att alla som vill ha verklig förenkling deltar i den diskussion som vi är på väg att starta om den framtida gemensamma jordbrukspolitiken. Britta Reimers: Fru talman, herr Cioloş, mina damer och herrar! En av våra främsta prioriteringar som ledamöter av Europaparlamentet är att minska byråkratin och förenkla lagstiftningen och bestämmelserna om EU:s olika politikområden. Endast så kan vi förvalta skattebetalarnas pengar effektivt och öka acceptansen för våra politiska beslut bland Europas medborgare. Därför är det viktigt att jordbrukarna märker den direkta effekten av förenklingsåtgärder av detta slag inom jordbrukssektorn. Deras arbete är att producera livsmedel, inte att skriva böcker. Vid en tidpunkt då de lokala myndigheternas budgetar blir allt stramare är det också viktigt för oss att minska den mängd arbete som ska utföras av deras administrativa personal. Förordningar måste utarbetas på ett sådant sätt att de inte fylls ut i onödan. Dessutom måste vi se till att de påföljder som vi inför står i proportion till överträdelsen av förordningarna. En effektiv, långsiktig politik kännetecknas av att den lägger större tonvikt vid råd än vid bestraffning. Det är endast så vi kan ge våra medborgare och våra jordbrukare incitament att genomföra nya rön och fullgöra samhällets krav. Vi behöver beakta allt detta när vi diskuterar den framtida jordbrukspolitiken. Vi behöver också fokusera mer på att se till att det inte finns någon dubblering av formaliteterna och kontrollerna och att blanketter bara behöver fyllas i när de ger ett verkligt mervärde för de administrativa organen och för jordbrukarna själva. Vi måste till sist lära oss att arbeta tillsammans och inte mot varandra. Alyn Smith: Fru talman! För gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen vill jag gratulera kommissionsledamoten till att ha kommit hit i kväll och gratulera mina kolleger och Richard Ashworth i synnerhet, för den ursprungliga resolutionen som har stimulerat kvällens debatt. Herr kommissionsledamot! Jag vill särskilt hänvisa till punkterna 52 och 53 i den ursprungliga resolutionen som handlar om öppenhet i fråga om påföljderna. Bortsett från inhemskt ofog har vi ett problem i hela Skottland och inom EU som helhet i hur våra jordbrukare uppfattar öppenheten i fråga om påföljder, särskilt i fråga om tvärvillkoren. För att gå vidare behöver vi enligt min mening en betydligt större klarhet när det gäller vad som krävs och förväntas av jordbrukarna och vad konsekvenserna blir för den som inte följer reglerna. I fortsättningen behöver vi också se en större förståelse, en högre grad av flexibilitet. Hur mycket jag än förstår att ni måste hantera dessa förordningar så som de är skrivna, är vi här för att skriva om förordningarna - och det är det som vi ser fram mot. Det finns en enorm skillnad mellan misstag och bedrägeri, och så som lagstiftningen tillämpas för närvarande behandlas jordbrukarna mer eller mindre på samma sätt i båda fallen, trots att det är en enorm skillnad mellan hur det fungerar i verkligheten. Särskilt i fråga om punkt 66 skulle jag vara mycket tacksam om kommissionsledamoten anger hur han ser på uppmaningen från oss om en treårig amnesti vid överträdelser av tvärvillkoren som rör elektronisk identifiering av får. I Skottland försöker vi få tekniken att fungera, men den är mycket långt ifrån perfekt, och det skulle bara gnugga en massa salt i de sår som redan finns att se att ett oproportionerligt förhållningssätt intas i fråga om tvärvillkoren och bestämmelserna om elektronisk identifiering. Vi försöker få det att fungera, och vi har hört att ni vill vara flexibla. Jag skulle vara mycket tacksam för en försäkran i kväll om att så kommer att bli fallet. Richard Ashworth: Fru talman! Jag skrev det ursprungliga betänkandet. I det talade jag om utmaningarna för jordbruket och betonade de sätt på vilket den gemensamma jordbrukspolitiken måste förändras för att möta dessa utmaningar. I betänkandet fäste jag uppmärksamhet vid att många jordbrukssektorer och animalieproduktionen i synnerhet har svåra ekonomiska problem för närvarande och att det nu brådskar att lätta bördan för jordbrukaren både i fråga om tid och kostnader av onödig och oproportionerlig reglering från den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag gav många exempel på fall där reglering och påföljder är oproportionerliga - i vissa fall till och med oskäliga. Jag talade om behovet av konsekvensbedömningar, behovet av mer harmonisering av inspektionsnormerna, och jag menade att det inte finns någon anledning till att inte självreglering skulle kunna användas med gott resultat inom jordbruket. Framför allt efterlyste jag en kulturförändring inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Självklart förstår jag behovet av finansiell integritet, men revisionsrätten har gjort det helt klart att överkomplikation mycket ofta har varit orsaken till problemet och likaså förstår jag verkligen att förvaltningen och tolkningen av förordningarna varierar alldeles för mycket från ett land till ett annat. Sedan jag skrev betänkandet har jag haft glädjen att konstatera att flera nationella regeringar och ledande jordbruksorganisationer har efterlyst en förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken. Nu när vi förhandlar om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken har det säkerligen aldrig tidigare funnits ett bättre tillfälle att visa att vi kan hjälpa branschen och inte belasta den med onödig byråkrati och onödiga kostnader. Jag är helt medveten om de initiativ kommissionsledamoten har tagit och är tacksam för dem, men det är nedslående att detta budskap inte har nått ut till jordbrukarna i det land jag kommer från. João Ferreira: Fru talman! I maj vid omröstningen i kammaren om resolutionen om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken påpekade vi att denna förenkling inte får leda till mindre stöd till jordbrukarna eller till avskaffandet av andra medel för att organisera marknaderna. Jag erinrar om att denna varning även ges i den resolution som vi antog. Sex månader har gått sedan resolutionen antogs, och det finns fortfarande starka skäl till oro, som endast har förstärkts av kommissionens meddelande nyligen. De så kallade traditionella medlen att organisera marknaderna, bland annat offentlig intervention, varken kan eller bör avskaffas under förevändning av en påstådd rationalisering och förenkling. Det skulle innebära en fortsättning och intensifiering av den ödeläggelse av små och medelstora jordbruksföretag som pågår i många länder. Det finns verkligen mycket att göra i fråga om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken, varav mycket är positivt och till och med nödvändigt. Jag tänker bland många andra möjligheter på behovet av att ändra påföljderna, inte minst när dessa gäller överträdelser som inte är jordbrukarens fel, för att förenkla tillämpningsprocessen och ändringar i fråga om djuridentifiering. Förutom förenkling som skulle vara till nytta för alla jordbrukare, och i synnerhet små och medelstora producenter, behövs det en djupgående omvälvning av den gemensamma jordbrukspolitiken för att förstärka interventionsinstrumenten, garantera jordbrukarna skäliga priser, som återställer instrumentens reglerande funktion, t.ex. kvoter och produktionsrätter, som - eftersom vi talar om förenkling - garanterar varje land något så enkelt som rätten att producera, liksom rätten till tryggad livsmedelsförsörjning och suveränitet samt fastställer principer för modellering och tak för stödet, som avhjälper de rådande obalanserna mellan producentländerna och produktionsnivåerna. Vi är mycket oroade över kommissionsledamotens insisterande på att underställa jordbruk och livsmedelsproduktion marknaden och konkurrens. Resultatet av denna liberaliseringspolitik har redan visat sig: en hejdlös våg av nedlagd produktion i miljontals små och medelstora gårdar, osäker inkomst och ökad prisvolatilitet samt förvärrat livsmedelsberoende i oräkneliga länder och regioner. Vi instämmer i en förenkling som tjänar jordbrukarnas intressen - särskilt de små och medelstora jordbrukarna - och gör det möjligt för dem att fortsätta att producera. Vi invänder mot en förenkling som tar kål på produktionen och producenterna, och vi kommer att fortsätta kämpa emot den här i kammaren. John Bufton: Fru talman! Huvudtemat i rapporten om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken är framför allt åtgärder som illustreras under alternativ 2. Jag föreställer mig att detta är den uppläggning som kommissionen föredrar. Jag är oroad över bristen på klarhet och tidtabell för godkännandet. Förväntas vi besluta om det bästa alternativet för den gemensamma jordbrukspolitiken innan förslagen har förfinats? Jag fruktar att jordbrukarna får en tyngre byråkratisk börda, trots att man i rapporten efterlyser ett enklare, mer specifikt stödsystem med bland annat förenkling av reglerna för tvärvillkor. Rapporten är inriktad på små och aktiva jordbruksföretag, utan att man definierar hur storleken och aktiviteten ska mätas och övervakas. I rapporten sägs att de två pelarna i den gemensamma jordbrukspolitiken ska vara inriktade på effektivitet, men jag fruktar att om man ger incitament till små jordbruk och samtidigt belönar miljöutveckling kommer vi att få se hur de inhemska jordbrukarna överger produktionsinriktat jordbruk för att dra nytta av den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag är oroad över detta eftersom vår konkurrenskraft på jordbruksområdet kommer att urvattnas, trots att man i rapporten nämner långsiktig livsmedelsförsörjning och växande global efterfrågan. I rapporten talas om att frigöra Europas slumrande produktionspotential, samtidigt som man respekterar EU:s åtaganden inom internationell handel. Det konstateras att jordbrukets andel av försörjningskedjan för jordbruks- och livsmedelssektorn minskade, samtidigt som grossist- och distributionssektorernas andel ökade. Bilaterala avtal med Mercosur, bland annat om återimport av jordbruksprodukter, kan undergräva europeiska jordbrukares möjligheter att göra affärer till ett skäligt marknadspris. I rapporten erkänns att europeiska jordbrukare möter global konkurrens, samtidigt som de ska respektera miljö-, livsmedelssäkerhets-, kvalitets- och djurskyddsmål. En del sydamerikanska jordbrukare använder sig av avskogningsmetoder och kan massproducera, vilket gör att de slår europeiska jordbrukare med lägre priser på grund av mindre strikt lagstiftning. Krisztina Morvai: (HU) Fru talman! EU är ganska impopulärt bland ungerska jordbrukare, särskilt bland småbrukare. Det beror inte bara på att vi har tvingats ge upp 100 procent av våra marknader till förmån för import av utländska livsmedel i utbyte mot en liten andel av det stöd som jordbrukarna i de gamla medlemsstaterna får, utan också på grund av ämnet för dagens sammanträde, överdriven byråkrati och förskräckliga administrativa bördor som verkligen hindrar de ungerska jordbrukarna från att faktiskt utföra sitt egentliga arbete - att bedriva jordbruk, vilket har konstaterats upprepade gånger. Tillåt mig påpeka att i de gamla medlemsstaterna, och därmed i Ungern, finns det ännu en stor komplikation, nämligen den gamla statssocialistiska och kommunistiska traditionen, där vissa offentliga tjänstemän anser att det inte är de själva som finns till för medborgarna, i detta fall för jordbrukarna, utan tvärtom medborgarna som finns till för staten och för de byråkratiska statstjänstemännen. Sådana tjänstemän försvårar jordbrukarnas liv helt i onödan och på ett förnedrande och kränkande sätt genom att reglera jordbrukarnas verksamhet utöver de gällande bestämmelserna. Vi översvämmas av klagomål. Det senaste gällde exempelvis att kostnaderna för ett evenemang som arrangerats enligt ett anbudsförfarande inom ramen för den andra pelaren avslogs med motiveringen att den berörda jordbrukaren inte hade tagit in tre offerter för de scones han serverade till deltagarna. Detta är ett typiskt fall av förödmjukande och överflödig reglering och godtycklig maktutövning. Hur kan detta avhjälpas? Genom att se till att klagomål mot sådana övergrepp kan framföras inte bara till beslutsfattaren, vilket vi vet är helt meningslöst att försöka, utan till EU självt, nu när vi har anslutit oss och EU beviljar detta stöd baserat på betalningar. EU borde inrätta en kontrollmekanism som människor kan vända sig till och där kränkningar och övergrepp av detta slag skulle kunna utredas och sanktioneras. Rareş-Lucian Niculescu: (RO) Fru talman! Först och främst vill jag välkomna det åtagande om att fortsätta processen att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken som kommissionen har uttryckt i sitt senaste meddelande. Överdriven reglering innebär lägre konkurrenskraft, och överdriven stelbenthet innebär mindre effektiv verksamhet. En av anledningarna till att man i dag efterlyser en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är helt klart att den behöver förenklas. Jag skulle vilja nämna ett par oerhört viktiga aspekter i den resolution om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken som parlamentet har antagit. Min kollega Michel Dantin har nämnt de stater som går för långt i tillämpningen av EU-lagstiftningen. Enligt min mening måste de administrativa formaliteterna minskas till absolut minsta nödvändiga, inte bara på EU-nivå utan även på medlemsstatsnivå. Kommissionen bör överväga om det är möjligt att införa ett gemensamt ramverk för den dokumentation som krävs. Jag skulle vilja beskriva en sådan rekommendation som den högsta byråkratinivå som kan accepteras. Det är välkänt att om EU-byråkratin kräver tre underskrifter för godkännande, lägger de nationella byråkratierna i sin tur till ytterligare fem underskrifter. Endast sådana bestämmelser och villkor som är relevanta och absolut nödvändiga, och som ger obestridliga fördelar, borde fortsätta att tillämpas. Enbart förenkling är inte tillräckligt. Åtgärderna för att utbilda och informera potentiella stödmottagare måste också utökas. Exempelvis borde det vara obligatoriskt att en viss andel av medlen för landsbygdsutveckling anslås till åtgärder av detta slag. Eftersom förenkling är direkt kopplad till öppenhet vill jag passa på när kommissionsledamoten finns på plats under plenarsammanträdet och fråga honom en annan sak. Med anledning av domstolens beslut nyligen om mottagarna av EU:s jordbruksmedel undrar jag vilka åtgärder kommissionen överväger för att se till att information om dessa personer fortsätter att offentliggöras. Marc Tarabella: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I likhet med Rareş-Lucian Niculescu välkomnar även jag att kommissionen tänker fortsätta sina ansträngningar att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken, men jag är ändå oroad över uppföljningen av Richard Ashworths betänkande om administrativ förenkling. Med hänsyn till det svåra ekonomiska klimat som våra jordbrukare för närvarande befinner sig i skulle jag önska att den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 gör det möjligt för jordbrukarna att koncentrera sig på sitt huvudsyfte, nämligen att producera säkra livsmedel av hög kvalitet, samtidigt som de uppmuntras att tillhandahålla icke-kommersiella allmänna tjänster. Det är dags att lätta den administrativa bördan för våra producenter, avskaffa onödig lagstiftning och ge jordbrukarna i de 27 medlemsstaterna samma möjligheter att förstå vilka deras skyldigheter är men också vilka rättigheter de har. Vad de behöver är en enklare och mer lyhörd gemensam jordbrukspolitik. Vid en tidpunkt då det anses oundvikligt att världens jordbrukare hetsas mot varandra, trots de ständigt återkommande jordbruks- och livsmedelskriserna både i norr och i söder, vid en tidpunkt då jordbrukarna kämpar för att få rättvisa priser, en rättvisare ersättning för sitt arbete, är det minsta vi kan göra för att hjälpa dem att be kommissionen regelbundet samråda med intressenterna inom jordbrukssektorn för att utvärdera vilka konsekvenser våra förordningar har ute på fältet och utforma enkla och öppna praktiska regler för våra jordbrukare och skattebetalare. Avslutningsvis vill jag citera Charles Baudelaire som sade att absolut enkelhet är det bästa sättet att utmärka sig själv. Jag uppmanar därför kommissionen att ägna sig åt detta viktiga uppdrag, och jag är övertygad om att Dacian Cioloş kommer att uppnå det målet. Marian Harkin: (EN) Fru talman, herr kommissionsledamot! Den för mig allra viktigaste meningen i resolutionen finns i punkt 7, som lyder: ”I linje med principerna om bättre lagstiftning förväntar sig Europaparlamentet att all framtida lagstiftning åtföljs av en fullständig konsekvensanalys som tar hänsyn till rättsliga och administrativa bördor, och som säkrar att alla nya bestämmelser står i proportion till de mål som de syftar till att uppnå.” Jag vill fråga kommissionsledamoten om vi kan hoppas på att så kommer att bli fallet. Kan du säga oss att dessa principer kommer att stå i centrum för vårt arbete med den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013? Jag tittade på ditt utmärkta dokument från förra veckan. En del av rubrikerna säger oss att jordbruk handlar om att garantera livsmedelssäkerhet och spårbarhet. Det handlar om att förse EU:s medborgare med en mångfald värdefulla livsmedel av hög kvalitet för att skapa lokal sysselsättning och ge många olika ekonomiska, sociala, miljörelaterade och territoriella fördelar. Jordbruket måste garantera en effektiv avkastning på den offentliga politiken. Jordbruket måste bli grönare och bidra till att motverka klimatförändringarna. Jordbruket måste ta itu med problem som hållbar markförvaltning och förlust av biologisk mångfald, främja förnybar energi, befordra djur- och växtskydd samt garantera djurens välbefinnande. Jordbruket måste följa reglerna för tvärvillkoren och på veterinär- och växtskyddsområdet. Jordbruket måste ta itu med volatiliteten på marknaden och överlevnaden som den svagaste länken i livsmedelskedjan. Jordbruket måste konkurrera med importerade livsmedel från tredjeländer som producerats under mycket annorlunda villkor. Allt detta måste åstadkommas med en kanske krympande budget. Kommissionsledamoten sade att han i nästa vecka ska motivera den gemensamma jordbrukspolitiken för budgetkontrollutskottet. Jag tror att du kommer att ha gott om ammunition. Oldřich Vlasák: (CS) Fru talman! Att tukta en vildvuxen och onödig byråkrati är naturligtvis i allas intresse, särskilt med anledning av jordbrukarnas fullt berättigade begäran, eftersom de behöver ägna så mycket tid och energi som möjligt åt sitt eget arbete - växtproduktion och djuruppfödning - i stället för att plöja sig fram genom byråkratiska bestämmelser och fylla i blanketter. År 2005 åtog sig kommissionen att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionen uppsatte då det ambitiösa målet att minska den administrativa bördan med 25 procent fram till 2012. Kommissionen har onekligen gjort vissa ansträngningar, men hittills har åtgärderna inte lett till den förväntade förenklingen och inte heller lyckats undanröja ojämlikheterna mellan medlemsstaterna. Samtidigt är det absolut nödvändigt att få ett tillräckligt flexibelt regelverk för den gemensamma jordbrukspolitiken och särskilt i fråga om systemet för direktstöd. Det är också nödvändigt att samtidigt som man stöder mångfald minimera risken att endast ineffektiva produktionsområden utan konkurrenskraft får stöd i EU. Man måste också avväga förenklingsmålet mot insatserna för att uppnå maximal effektivitet. Diane Dodds: (EN) Fru talman! Jag välkomnar denna muntliga fråga och den avsedda återgången till en mycket viktig fråga. Under de senaste månaderna har jag genomfört en rad landsbygdsmöten över hela Nordirland. Vid varje möte bad jag jordbrukarna ange de viktigaste områdena där det behövs förändringar inom sektorn. Enormt viktigt var att minska byråkratin, som anses vara en onödig tillkommande kostnad och en förbrukare av värdefull tid. Det stora pappersarbetet och de komplicerade detaljuppgifter som krävs är en stor börda för jordbrukarna, och rädslan för påföljder blir allt större. Jag träffade också nyligen ordförandena för lokala grupper som genomför landsbygdsprogrammet i Nordirland. De är starkt kritiska till de betungande och byråkratiska revisionskraven som leder till en hög frekvens av avhopp. Precis som kommissionsledamoten anser jag att vi måste ta ansvar för och redovisa hur vi använder skattebetalarnas pengar men att den byråkratiska bördan hindrar programmet och just de människor som det skulle hjälpa. Daciana Octavia Sârbu: (RO) Fru talman! Det pratas mycket på EU-nivå om att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken. Våra jordbrukare fortsätter dock att klaga över de administrativa problem som hindrar dem när de söker stöd eller behöver tillämpa EU-lagstiftningen. Inte bara kommissionen utan även medlemsstaterna måste vidta åtgärder för att förenkla byråkratin i samband med den gemensamma jordbrukspolitiken. Enligt min mening är det viktigt att EU:s jordbrukslagstiftning genomförs på ett sådant sätt i medlemsstaterna att jordbrukarna inte blir avskräckta från att fortsätta med sin jordbruksverksamhet. Många jordbrukare i mitt hemland klagar över att de är dåligt informerade, att det är svårt för dem att göra en ny satsning inom sektorn eller att det är oerhört svårt att få tillgång till jordbruksstöd. Jag vill be kommissionen att fortsätta att uppmuntra medlemsstaterna att använda tekniken mer effektivt, inte bara för att hålla jordbrukarna bättre informerade utan också för att minska de administrativa uppgifterna inom sektorn. Jag hoppas också att den nya gemensamma jordbrukspolitiken kommer att vara enklare, öppnare och mer rättvis. Jan Mulder: (NL) Fru talman! Parlamentet har nu diskuterat minskad byråkrati år efter år. Kommissionen har bildat en intern arbetsgrupp med höga tjänstemän som har i uppdrag att se till att regleringen inte blir överdriven. Detta är ett ganska egendomligt arrangemang, ungefär som att be en slaktare kontrollera kvaliteten på sitt eget kött. På parlamentets initiativ bildades en arbetsgrupp utanför kommissionen ledd av den tidigare ministerpresidenten i Bayern Edmund Stoiber för att ta itu med situationen. Kan kommissionen nu när Stoibergruppen har funnits i fyra år säga vilken metod som är bäst och mest effektiv? Kommissionens interna arbetsgrupp eller Edmund Stoibers arbetsgrupp utanför kommissionen? För att gå vidare till själva regelverket, som genomförs av medlemsstaterna, och ibland av mellan fem och elva tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna. Det är alldeles för mycket. Kunde inte kommissionen börja arbeta tillsammans med den privata sektorn, som också ställer upp strikta krav och som därför i många fall gör medlemsstaternas tillsyn överflödig? Tadeusz Cymański: (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! I maj antog Europaparlamentet en resolution om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken. Kan kommissionen förklara vilka åtgärder som har vidtagits hittills för att minska den byråkratiska bördan för jordbrukarna i hela EU? Kan kommissionen tala om för oss hur den tänker anpassa sig efter rekommendationerna i Europaparlamentets resolution om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken med hänsyn till den väntande reformen av denna politik? Jordbrukarna kräver förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken eftersom de är hårt ansatta både i Polen och i andra EU-medlemsstater. Europaparlamentet har många gånger uttryckt sin ståndpunkt i frågan, bland annat nyligen i Ashworthbetänkandet om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är dags att omsätta betänkandet i handling. Vi får inte låta oss ruineras av byråkratin. Om EU vill utvecklas får det inte skapa hinder och i synnerhet inte byråkratiska hinder. Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Fru talman! FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) offentliggjorde i förra veckan en rapport där det betonas att mänskligheten befinner sig farligt nära en ny global livsmedelskris. Därför har jordbruksproducenterna blivit ombedda att öka sin produktion, särskilt av vete och majs, och bygga upp sina livsmedelslager igen under 2012. Den globala efterfrågan på livsmedel kommer att fortsätta att växa i framtiden. EU borde kunna hjälpa till att tillgodose världens efterfrågan på livsmedel. Därför är det mycket viktigt att unionens jordbrukssektor behåller sin produktionskapacitet och förbättrar den. Särskilt små och medelstora jordbruksföretag och familjejordbruk behöver enklare och mer lättillgängliga instrument, både för subventioner och för direktstöd i syfte att locka dem till marknaden. Nyckeln till långsiktig livsmedelssäkerhet är att främja investeringar i jordbruket, särskilt för att förenkla den byråkrati som jordbrukarna möter. För att uppnå detta är det viktigt att underlätta de europeiska jordbrukarnas tillgång till banklån med förmånliga villkor och att ge jordbrukarna subventioner. Jag ber därför kommissionsledamoten att stödja oss, precis som under översynen av energiskattedirektivet, för att uppnå en lägre momssats för el som används för bevattning. Jarosław Kalinowski: (PL) Fru talman! I kommissionens meddelande om den framtida jordbrukspolitiken är administrativa förenklingar ett av förslagen för reformering av det europeiska jordbruket. Detta förslag är i vissa avseenden en reaktion på de rekommendationer som Europaparlamentet lade fram i sin resolution i maj i år. En minskning av den administrativa och byråkratiska bördan kommer att göra det lättare för jordbrukarna att få medel, och det kommer att förbättra informationsflödet och öka effektiviteten i de inspektioner som lokala myndigheter genomför. Detta kommer i sin tur att säkerställa att det finns tillräckliga mängder av säkra livsmedel och kommer också att höja vår sektors konkurrenskraft. Vi måste dock vara säkra på att förenklingsprocessen verkligen genomförs både på EU-nivå och nationellt, att de föreslagna förenklingarna inte blir ännu ett värdelöst försök att blunda för sanningen och att dessa förenklingar leder till en minskning och inte till en ökning av administrationskostnaderna. Herbert Dorfmann: (DE) Fru talman, herr Cioloş, mina damer och herrar! Det är oerhört viktigt att tala om en ökad byråkrati, eftersom diskussioner av detta slag ofta inte ger den önskade effekten. Jag hoppas att det inte kommer att bli så i det här fallet. Jag gläder mig över de förslag till förenklade regler som Dacian Cioloş har lagt fram, särskilt för de små jordbruken, i meddelandet om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är mycket berömvärt. Det finns mycket som kan göras. När det gäller exempelvis fleråriga åtaganden i programmet för miljövänligt jordbruk måste jordbrukarna lämna in nya ansökningar varje år för samma markareal. Det är helt enkelt löjligt. Vi måste gå mycket längre och göra systemet enklare, eftersom i synnerhet de små jordbruken förlorar ur sikte att vi behöver uppnå vårt mål att förebygga bedrägerier. Vi vill trots allt ha en gemensam jordbrukspolitik som ökar antalet blommor på ängarna och inte antalet papper på skrivborden. Luís Paulo Alves: (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Meddelandet om de allmänna principerna för den nya gemensamma jordbrukspolitiken har gett nytt hopp för små och medelstora jordbrukare i hela Europa genom att betona deras oersättliga roll inom det framtida europeiska jordbruket. Det hoppet måste infrias. Detta är ännu en anledning till att förenklingen av den gemensamma jordbrukspolitiken är så viktig. Att befria jordbrukarna från deras mest komplicerade byråkratiska arbetsuppgifter, som de har mycket lite tid över för, är ett mål som vi måste uppnå så att de kan ägna sig åt jordbruksarbete och förlora mindre tid och få lägre kostnader. Dessutom ska vi också ge de många små producenter som för närvarande inte ansöker på grund av byråkratin ett mer användarvänligt system och därmed förebygga dessa förluster. Insatser för detta ändamål är utan tvekan lönsamma. Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för ett kraftfullt och äkta uttryck för hans vilja att genomföra denna förenklingspolitik, även om jag aldrig har mött en jordbrukare som har bett oss förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken. De ber om färre kontroller och enklare sätt att göra affärer. Jag vill upprepa mina kommentarer från förra torsdagen. Vi lurar oss själva här i kammaren. Om vi följer den första pelarens miljöinriktade väg kommer vi tyvärr att öka tvärvillkoren, vi kommer att bokföra naturen, vi kommer att skicka iväg folk från gårdarna och vi kommer inte att uppnå förenkling. Jag skulle vilja kalla detta för ”grön byråkrati”. Det är lika bekymmersamt som vanlig byråkrati, men vi kommer att få båda. Jag vet att du förstår den poängen, och jag anser att vi behöver känna till den. Enligt min mening finns det också ett trovärdighetsproblem för EU. Jordbrukare ser hur bankerna kommer undan med spekulationsmord utan kontroller och saldon, samtidigt som de själva åker dit för 100 euro. Min sista punkt är att det finns många kontroller av jordbrukare: från detaljhandeln, från beredningsindustrin, från EU och från de behöriga myndigheterna. Det är ett klimat där det råder rädsla. Jag fruktar att kommissionsledamoten är en stor, stygg varg - budgetkontroll - och jordbrukarna är rädda för inspektioner, och medlemsstaterna är också ängsliga. Vi måste få slut på detta klimat som präglas av fruktan. Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! En grundläggande beståndsdel i systemet för förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken är tillsyn. Kostnaderna för att bygga om och underhålla systemen för förvaltning och tillsyn samt kostnaderna för administration av systemen belastar medlemsstaternas budgetar. Att döma av den hittillsvarande erfarenheten verkar det som om de komplicerade kriterierna för att få hjälp och de ständiga förändringarna ger upphov till problem av många slag i genomförandestadiet, inte bara för jordbrukarna utan även för själva administrationen. Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken måste vara begriplig för jordbrukarna, men även för skattebetalarna. Detta är inte möjligt om inte den gemensamma jordbrukspolitiken förenklas ytterligare. Vi tycks skapa mer byråkrati varje gång som vi försöker reformera den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag vädjar också till medlemsstaterna att inte lägga till fler och ofta onödiga bestämmelser till EU-riktlinjerna. Jag föreslår att en ansökan om utbetalning i fortsättningen ska täcka hela budgetperioden. Den borde inges för en tvåårsperiod, men självklart måste det gå att lämna in ändringar. Jaroslav Paška: (SK) Fru talman! Under årens lopp har en komplex mekanism av förordningar, subventioner och kontroller vuxit fram ur EU:s jordbrukspolitik, vilket har överfört utvärderingen av jordbruksproduktionens effektivitet från fältet till Brysselbyråkraternas kontor. Att bedriva jordbruk på ett effektivt och meningsfullt sätt blir alltmer beroende av stödmekanismer och förordningar om sådant stöd, som utarbetas av kommissionen. Förvrängningen av jordbruksmarknaden har förvärrats ytterligare genom subventionsmekanismen för de nya medlemsstaterna, som i många fall inte ens får hälften av det stöd som de ursprungliga medlemsstaterna får. Det är därför helt rätt att titta närmare på systemet av förordningar och mekanismer som för närvarande används i EU och försöka införa enklare, modernare och rättvisare förordningar för våra jordbrukare. Jag är helt övertygad om att Europaparlamentet gärna kommer att hjälpa kommissionsledamoten med den uppgiften. Seán Kelly: (GA) Fru talman! Jag instämmer helt i idén att förenkla den gemensamma jordbrukspolitiken. Framför allt gratulerar jag kommissionsledamoten till hans insatser. Han sade att han har fått 39 rekommendationer, och ju förr dessa rekommendationer genomförs desto bättre. Giovanni La Via: (IT) Fru talman, mina damer och herrar, herr kommissionsledamot! Europeiska revisionsrätten avslöjar tyvärr varje år i sin rapport att resurser som anslagits till den gemensamma jordbrukspolitiken inte alltid används på ett korrekt och öppet sätt. Vi är därför tvungna att förena två olika behov: dels behovet av kontroll för att säkerställa att europeiska skattebetalares resurser används på bästa och mest korrekta sätt, dels ett behov av att så långt möjligt förenkla livet för jordbrukarna som vill ägna sin tid åt att odla sin mark och sköta sina djurbesättningar, vilket de bör få lov att göra. Jag vill framföra ett förslag till kommissionsledamoten eftersom han sade att han var villig att lyssna på förslag från kammaren. Alla åtgärder för landsbygdsutveckling som genomförs av medlemsstaterna och regionerna syftar inte alltid till förenkling utan lägger snarare till ett nytt byråkratilager. Kommissionsledamoten borde överföra de bästa metoderna som genomförts i regionerna och de europeiska länderna till alla andra länder och regioner. Dimitar Stoyanov: (BG) Fru talman, herr kommissionsledamot! Det är tydligt att det som gjorts hittills inte är tillräckligt, annars skulle vi ha debatterat något annat i kväll. Jag vill uppmärksamma er på det sociala elementet i det som vi diskuterar, eftersom producenterna förbereder sina projekt, tar upp lån, sätter sin mark på spel, och när deras projekt sedan avslås på grund av någon formalitet blir de ruinerade. Under ett halvår nu har jag fört ett puniskt krig med den bulgariska jordbruksfonden som har avslagit enskilda projekt för över etthundra bulgariska jordbrukare på grund av en oklar formulering i förordningen. Den bulgariska förvaltningen (som ni vet är Bulgarien ett land under särskild observation) föredrog också att ta det säkra före det osäkra och avslå projekt om det finns minsta anledning. Jag är helt övertygad om att de flesta jordbrukare är samvetsgranna och hederliga. Och jag förstår att det behövs kontroller, men dessa kontroller bör inte krossa dem som är samvetsgranna bara därför att det finns bedragare. Dacian Cioloş: Fru talman! Jag är mycket glad att se att det är så många närvarande för att tala om förenkling av den gemensamma jordbrukspolitiken trots att timmen är sen. Jag tror att enkelheten kommer när vi har gjort klart för oss själva och när vi vet exakt vad vi vill, vilket också avspeglas i de rättsakter vi utarbetar. Givetvis kommer förslagen från kommissionen, och de antas av rådet och av parlamentet. Därför är jag förvissad om att när det är dags att utarbeta lagstiftningspaketet tillsammans kommer vi att veta precis så bra och på ett tydligt och enkelt sätt vad vi vill och att vi vill undvika de särskilda undantagen och tilläggen som innebär att kommissionen senare är tvungen att kontrollera dem ute på fältet eftersom kommissionen även ansvarar inför er - i parlamentet - för hur offentliga medel används. Självklart anser jag inte att den gemensamma jordbrukspolitiken hindrar jordbrukarna från att arbeta, tvärtom. I många fall hjälper den gemensamma jordbrukspolitiken jordbrukarna att arbeta. Det är bara så att när offentliga medel är inblandade måste alla kunna redogöra för hur dessa medel har använts. Det finns europeisk lagstiftning som leder till normer för jordbrukssektorn, och jag måste säga att jordbrukssektorn kanske är en av de få ekonomiska sektorer för vilken EU-lagstiftningen faktiskt kontrolleras ute på fältet. Jag vet inte om det är så för andra sektorer, men vi har tillsammans bestämt att det ska vara på det sättet. De normer som får mycket uppmärksamhet är inget annat än tillämpningen av EU-lagstiftning ute på fältet. Det som uppfattas som komplicerat är just denna lagstiftning om miljön och om djurens välbefinnande. Det finns också förfaranden för särskilda åtgärder, exempelvis för miljöåtgärder i jordbruket, som det finns särskilt ekonomiskt stöd för, och även för investeringsåtgärder som ofta ingår i investeringsprogram så som programmet för landsbygdsutveckling. Jag håller helt med om att i fråga om lagstiftning, så som den tillämpas i praktiken, kunde mer göras för att klargöra för jordbrukarna vad de behöver göra. När det gäller förfarandena för särskilda åtgärder behöver vi dock ha klart för oss en sak: så länge som vi kräver särskilda åtgärder där man tar hänsyn till regionala särdrag behöver vi också utöva en särskild kontroll, annars skulle vi inte vara trovärdiga. Capoulas Santos! Jag håller helt med dig om att vi behöver förenkla så mycket som möjligt. Jag vill dock inte gå så långt att vi kommer till ett stadium där vi inte längre är trovärdiga, inte längre kan förvalta de pengar som anslagits till den gemensamma jordbrukspolitiken ordentligt, och jag vill att denna budget ska fortsätta att vara lika överensstämmande. Denna överensstämmelse kommer också att vara beroende av vår förmåga att motivera och redogöra för hur pengarna har använts. I fråga om öppenhet finns det ett domstolsavgörande. Det jag kan säga er är att jag fortfarande är för denna öppenhet. Den nu gällande förordningen kommer att ändras så att denna dom beaktas. Jag lämnar det därvid, men jag kan försäkra er om att jag kommer att fortsätta att fatta beslut som syftar till förenkling, eller att åtminstone sörja för att den gemensamma jordbrukspolitiken inte blir mer komplicerad. Som jag redan har sagt kommer vi att behöva utföra detta arbete gemensamt och tillsammans med medlemsstaterna, eftersom jag talade med er om åtgärder som vidtas för att avskaffa onödig byråkrati i fråga om vad kommissionen kräver av medlemsstaterna. Nu delas förvaltningen av den gemensamma jordbrukspolitiken med medlemsstaterna, och vad som händer ute på fältet för mottagaren, dvs. jordbrukaren, är beroende av hur medlemsstaterna och regionerna verkställer EU-lagstiftningen. Eftersom riktlinjer för god praxis är användbara kommer vi också att arbeta på dessa riktlinjer, men låt oss först av allt försöka att göra den gemensamma jordbrukspolitiken enkel och tydlig för de 27 medlemsstaterna. I fortsättningen kommer även ni genom medbeslutandet att ha samma ansvar som rådet på detta område, och jag är övertygad om att vi kommer att kunna arbeta mycket bra tillsammans. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Skriftliga röstförklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Liam Aylward: I en resolution som parlamentet antog tidigare i år hänvisas till vikten av att minska byråkratin för jordbrukarna. En viktig punkt som framfördes är att det bör ske en förenkling av både genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken och en förenkling av själva denna politik. I detta sammanhang har både kommissionen och medlemsstaterna en viktig roll att spela. En översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken bör inriktas på metoder som skulle göra det möjligt för jordbrukarna att ägna sin mesta tid åt det viktigaste: jordbruket. I sitt meddelande - som offentliggjordes förra veckan - säger kommissionen att det är viktigt att förenkla och minska byråkratin. För att förbättra jordbrukssektorns konkurrenskraft måste man se till att de nuvarande åtgärderna reformeras och förenklas i den gemensamma jordbrukspolitikens framtida form och att jordbrukarna inte belastas med ytterligare bördor. Jag gläder mig över det som kommissionsledamoten sade förra veckan om att konsekvensbedömningar krävs innan ett nytt förslag läggs fram. Proportionalitetsprincipen och de administrativa bördor som jordbrukarna redan har måste beaktas i all ny lagstiftning. Gerard Batten: Låt mig ställa en enkel fråga. Varför finns det över huvud taget en gemensam jordbrukspolitik? Europa har ett överflöd på bördig jordbruksmark. Vi har fortfarande jordbrukare som kan och vill producera livsmedel. Europa och världen har ett överflöd av människor som behöver köpa livsmedel. Om marknadsmekanismen får sköta sig själv kommer den att klara behovet av tillgång och efterfrågan till konkurrenskraftiga priser. Den gemensamma jordbrukspolitiken är en artificiell, dyr och onödig börda för jordbrukare och konsumenter. Låt mig föreslå den enklaste förenklingen av alla: avskaffa den gemensamma jordbrukspolitiken! Csaba Sándor Tabajdi: Kommissionens meddelande ”Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020” innehåller få konkreta uppgifter om minskandet av administrativa bördor. Även ordet förenkling förekommer bara på ett par ställen i texten i samband med reglerna om tvärvillkoren. Systemet med den gemensamma jordbrukspolitiken är för komplicerat även på andra områden, och det är ofta dunkelt och obegripligt för jordbrukarna. En av de allra viktigaste uppgifterna skulle vara att få ett slut på ”dubbelregleringen”. Flera medlemsstater ställer striktare nationella krav än dem som föreskrivs i EU-lagstiftningen. Detta snedvrider i sig konkurrensen på den inre marknaden. Det skulle vara praktiskt om olika nationella myndigheter som övervakar tvärvillkoren och deras olika avdelningar kunde harmonisera sina insatser för att se till att jordbrukarna inte blir föremål för flera olika slags inspektioner i tät följd. Med hänsyn till framstegen inom telekommunikation och it borde detta vara möjligt genom att upprätta en gemensam databas. I kommissionens föreslagna reform finns stöd till miljöskydd kvar under den andra pelaren samtidigt som ett grönt bidrag har byggts in i kriterierna för direktstöd under den första pelaren. Det är ännu inte känt hur dessa betalningar kommer att göras. Det vore bra om detta positiva steg inte medför några nya administrativa bördor.

sv

11. Anständigt arbete för alla (omröstning) - Betänkande: Panayotopoulos-Cassiotou Talmannen: Därmed är omröstningen avslutad.

sv

Avbrytande av sessionen (Posiedzenie zostało zawieszone o godz. 17.20)

sv

Årsrapport 2006 om GUSP - Årlig rapport om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP (fortsättning på debatten) Talmannen: Vi återupptar nu den gemensamma debatten om betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski om årsrapporten från 2006 gällande Gusp, och betänkandet av Helmut Kuhne om genomförandet av den europeiska säkerhetsstrategin och ESFP. Ana Maria Gomes: (PT) Jag skulle vilja gratulera Helmut Kuhne till hans utmärkta betänkande och särskilt för fasthållandet vid att införa principen om mänsklig säkerhet i förening med principen om ansvaret att skydda - en princip som även Javier Solana har hävdat här. Dessa måste vara de båda pelarna bakom en EU-strategi för krishanteringsuppdrag. Å ena sidan måste ett beslut att ingripa i ett land i enlighet med den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP) vara grundat på en tolkning av FN-stadgan som betonar ansvaret att skydda: plikten att förhindra folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Å andra sidan är det nödvändigt, om unionen blir inblandad i en kris som kräver bruk av militära medel, att bruket av maktmedel vägleds av principen om mänsklig säkerhet. Detta skulle innebära att de europeiska trupperna snarare skulle behöva inrikta sina ansträngningar på att upprätta tillflyktsorter för den icke-stridande civilbefolkningen än att besegra fienden militärt. Dessa två principer ger EU en enhetlig krishanteringsstrategi för 2000-talets början. Ändringsförslag 1 av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet speglar därför de moraliska, juridiska och operativa krav vi ställs inför i Afghanistan, Tchad och Libanon, och som vi kommer att ställas inför i framtiden. Av dessa skäl finner jag det beklagligt att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater samt gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster förkastade ändringsförslaget. Denna reaktionära allians framhärdar i att blunda för de mänskliga rättigheternas företräde - en princip som skulle förstärka legitimiteten hos och det allmänna stödet för ESFP-uppdragen. Andrew Duff: (EN) Herr talman! Jag är rädd att det finns två problem med eftermiddagens debatt. Det första är de publikfriande klyschor vi hör från extremhögern vad gäller Lissabonfördraget. Det andra är att det finns en viss självbelåtenhet hos alla dem, inklusive mig själv, som starkt försvarar den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Syftet med en stor europeisk säkerhetsstrategi är inte att bli beundrad, utan att bli åtföljd, och alltför ofta har rådet och medlemsstaterna misslyckats med att följa sin egen utmärkta strategi. Storbritannien och Frankrike har inte uppfyllt sina löften från Saint-Malo-avtalet. Somliga andra har yrkat på den snåla och självförgörande politiken att militära kostnader bör betalas av dem som har behovet. Vad är poängen med en sådan politik när målet är att dela på bördan? Faktum är att endast 20 procent av våra väpnade styrkor är i stridsdugligt skick. Flera av ESFP-uppdragen är försvagade. Frånvaron av ett europeiskt högkvarter för ESFP splittrar befälen och försämrar föreningen av resurser. Det sorgliga problemet är att vi alltför sällan lär av våra misstag, och att bara vrida på säkerhetsstrategin kommer inte att göra någon skillnad. Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har lyssnat till Gusp-programmet, men det känns lite skrattretande att det kommer från ett EU som inte ens klarar av att kontrollera sina egna yttre gränser, som varje dag överträds av tusentals illegala invandrare, människosmugglare och maffiamedlemmar. En säkerhetspolitik utan grundval - om det finns en sådan, herr Solana, var vänlig och berätta vad denna grundval består av! I betänkandena nämns hela tiden klimatförändring, medan hotet från möjliga militära anfall, terroristattacker med biologiska vapen eller till och med kärnvapen ignoreras, trots att denna fara är långt allvarligare och kanske verkligare, med tanke på hoten som har uttalats av islamistiska terrorister. EU är fattigt på politiska slutsatser. Titta på Svarta havet till exempel, som är ett sorts schackbräde för vilket det saknas en EU-politik. Så förhåller det sig trots att vår framtid vad gäller energi och säkerhet avgörs på detta schackbräde. Var är EU:s politiska strategi på detta schackbräde? Lissabonfördraget kommer inte att erbjuda något mer än det lilla som har åstadkommits: bristen på perspektiv hos ett EU som saknar en geopolitisk vision. Herr Solana, detta är ett tomrum på tio år i fråga om ledning av utrikespolitiken. Under dessa sista tio år är allt som ni har åstadkommit ett tomrum! Athanasios Pafilis: (EL) Herr talman! I de två betänkandena presenteras tydligt upptrappningen av EU:s aggressivitet och imperialistiska planer. Man fastställer en rad prioriteringar för 2008, vilkas mål är att ekonomiskt, politiskt och militärt befordra europeiskt kapital i världen. EU riktar även in sig på att plundra människor och länder, antingen på egen hand eller, där detta inte är möjligt, med hjälp av USA och Nato. I det första betänkandet är en av de springande punkterna att ingripa och starta krig bakom den lagenliga rökridån av förevändningar i stil med kampen mot terrorismen och ”skyddet av mänskliga rättigheter och demokrati”. Punkt 15, herr Solana, innehåller den typiska, oacceptabla och farliga distinktionen mellan demokratier och icke-demokratier. Men vem har givit er rätten att beskriva folk som demokratiska eller odemokratiska? I det här sammanhanget använder ni även den nya termen ”mänsklig säkerhet” som en förevändning för krig i förebyggande syfte. Vidare ger båda betänkandena, och särskilt det andra, stöd åt EU:s ökade militarisering genom den nya satsningen på stridsenheter och bildandet av en permanent EU-styrka. Detta möjliggörs genom utveckling av Europakåren, permanent strukturerat samarbete och genom att anpassa medlemsstaternas väpnade styrkor till EU:s aggressiva planer. Detta följer i Natos fotspår genom att öka EU-budgetens bidrag till vapen och militära utgifter. Samarbetet mellan EU och Nato trappas upp under förklädnad av militära uppdrag, förment civila poliskårer och ordningsstyrkor. Det är fackmän som i själva verket förbereder och hanterar EU:s militära insatser. Ni skryter med de 17 militära uppdrag som redan har utförts och efterlyser fler. Det EU som ni bygger är en union för krig, aggression och imperialism. Av det skälet måste befolkningen beträda vägen till motstånd, olydnad och ohörsamhet. Sylwester Chruszcz: (PL) Herr talman! Vi diskuterar i dag ett befogenhetsområde som hittills varit förbehållet självständiga europeiska stater. I dag håller EU:s utrikes- och säkerhetspolitik på att bli verklighet på ett aldrig tidigare skådat sätt, särskilt efter införandet av den nya EU-konstitutionen från Lissabon. Som polsk ledamot vill jag inte och kan inte gå med på att Bryssel snarare än Warszawa beslutar om polsk utrikespolitik, medan tyska generaler i militära högkvarter utanför Berlin eller Bryssel tar hand om vår säkerhet. Inte heller vill jag att polska soldater med en EU-flagga på uniformerna agerar å utländska intressens vägnar på olika platser i Europa och i världen. Dagens tendenser och den nu öppna strukturen hos den enhetliga EU-staten är oacceptabla. Självfallet kan ni lura era egna befolkningar genom att inte ens fråga dem vad de anser om byggandet av ett super-EU, men förr eller senare kommer det här projektet att falla sönder. Tunne Kelam: (EN) Herr talman! Dagens budskap borde vara att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) mer än någonsin bör grundas på gemensamma europeiska värderingar. På de hela tiden tilltagande utmaningarna mot säkerheten finns ett övertygande svar: solidaritet och förbättrad samordning av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. De värderingsgrundade målen borde vinna företräde framför bilaterala förbindelser, och Javier Solana gjorde rätt i att betona att vad som verkligen betyder något är politisk vilja. Vad gäller trygg energiförsörjning så skulle jag vilja uppmana kommissionen och rådet att noga beakta parlamentets ställningstagande om trygg utländsk energiförsörjning från september i fjol, vilket även erbjuder ett par institutionella förbättringar. I betänkandet uppmanas också kommissionen att fokusera sina samlade ansträngningar på att framgångsrikt färdigställa Nabuccoledningen. Jag anser inte att det ena utesluter det andra: vi bör bygga vår egen ledning på ett praktiskt och effektivt sätt. Slutligen är det hög tid att kraftfullt ta itu med de nya utmaningarna på it-området, som föredraganden Helmut Kuhne nämnde. Jag skulle vilja använda begreppet ”it-terrorism”. För ett år sedan mobiliserades en miljon datorer över hela världen för att blockera statsinstitutioner och banker i Estland. Jag anser att även Europaparlamentet behöver utarbeta ett konkret ställningstagande till hur hoten från den nya tekniken ska bemötas, vilka fram till i dag verkar överträffa de framsteg som gjorts genom Lissabonstrategin. Adrian Severin: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en principfråga, nämligen parlamentets nykonservativa tendenser vad gäller EU:s utrikes- och säkerhetspolitik. Somliga av oss tror uppenbarligen att det väsentliga i en utrikespolitik är beroende av inriktningen hos den politiska styrelse som för den. Därför tycks det som om vårt huvudsakliga mål har blivit att exportera vår politiska modell. Olyckligtvis innehar EU varken de beslutsfattande mekanismerna eller medlen för att effektivt kunna verka för en interventionistisk politik. Vi måste förändra denna inställning och anta en realistisk grundval för våra yttre åtgärder. Det innebär att tydligt definiera ramarna för vår utrikespolitik i enlighet med EU-medborgarnas gemensamma existentiella intressen, att balansera ramarna med resurserna, i det att vi medger att det i världen finns aktörer som är annorlunda än vi och inte nödvändigtvis delar våra värderingar,. att lära oss att hantera dem, och överge narcissism för att istället söka förhandlingar och samarbete med våra motståndare, och inte bara med våra vänner. Helt klart borde vi försöka göra så många som möjligt av våra utländska samtalspartner till vänner, men innan vi gör det och medan vi gör det anser jag att vi måste lära oss att hantera dem som inte är som vi. Jag tror att vi skulle kunna vara mer tilltalande genom våra metoder, genom vårt uppförande i att verka för våra mål hellre än genom målsättningarna själva, och därigenom i slutänden verka för vår modell i världen. Paweł Bartłomiej Piskorski: (PL) Herr talman! Det finns flera aspekter som vi borde ta i beaktande när vi diskuterar EU:s gemensamma utrikespolitik i dag. Betänkandena av Helmut Kuhne och Jacek Saryusz-Wolski är verkligen mycket bra, men ett par beståndsdelar saknas. Jag skulle vilja framhålla att vi borde ägna mer uppmärksamhet åt att förklara EU:s utrikespolitik, inklusive dess försvarsaspekt, för allmänheten. Våra medborgare, vår allmänhet, är fullkomligt medvetna om vad som kommer från oss, från EU - jordbrukspolitik, infrastrukturpolitik - men de är aldrig på det klara med EU:s utrikes- och försvarspolitik och vad den är kopplad till. Låt oss inte glömma att EU i begynnelsen instiftades kring andra problem än det här. Det är också viktigt att ta Lissabonfördraget i beaktande, vilket förhoppningsvis kommer att träda i kraft så snart som möjligt och utgöra grundvalen för nya EU-åtgärder, och se till att ett av dess resultat blir en uppsättning instrument som är så effektiva som möjligt. Flera av talarna här har ägnat sig i huvudsak åt militära frågor. Stridsenheter och allting relaterat till EU:s försvarsidentitet är säkerligen mycket viktigt, men det är inte mindre viktigt att diskutera modellen för EU:s diplomati i termer av hur denna diplomatiska tjänst ska fungera. Det är viktigt att man i betänkandet understryker att EU:s utrikes- och försvarspolitik är sammanflätad med många mycket viktiga livsområden inom EU. Det är viktigt att understryka att vi även inför tanken på en gemensam energipolitik och trygg energiförsörjning som en del av vår gemensamma EU-tanke. Avslutningsvis är det viktigt att vi uppfattar utrikes- och säkerhetspolitik som en förlängning av områdena säkerhet, stabilitet och demokrati. I det sammanhanget noterar jag med stort gillande den starka betoningen på både Balkan och Georgien. Andrzej Tomasz Zapałowski: (PL) Herr talman! Att säkerställa säkerheten för de människor som lever i Europa är en av EU:s viktigaste uppgifter. Om vi tittar objektivt på gemenskapspolitiken under de senaste åren finner vi att vi utöver politisk handling är militärt lättviktiga. Vissa europeiska länder försöker i strävan att främja sina egna ambitioner konkurrera politiskt och militärt med Nato, som de är medlemmar av. Att inrikta sig på att etablera gemensamma stridsenheter, i synnerhet utvidgade kommandon, istället för att professionalisera utvalda enheter i enskilda medlemsstater är ett misstag. Det är också ett misstag att inte i större utsträckning använda sig av existerande Nato-strukturer. Gemenskapens styrka borde ligga i starka nationella arméer. EU måste lösa konflikter i Europa som för närvarande är fastlåsta, inte bara genom förklaringar utan även genom verklig politisk handling. De nyligen uppkomna problemen i Georgien har delvis provocerats fram på grund av EU:s stöd för Kosovo. Francisco José Millán Mon: (ES) Herr talman! Betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski, som vi kommer att anta i morgon, är ett väldigt omfattande betänkande som på ett välavvägt sätt tar upp praktiskt taget alla områden i världen som påverkas av EU:s utrikespolitik. Eftersom jag endast har två minuter till förfogande tänker jag bara nämna några av de övergripande aspekter som betänkandet med rätta innehåller. I dag kan utrikespolitiken inte beskrivas endast ur en geografisk synvinkel. Det finns frågor som har en global, övergripande aspekt, och de är av en så stor betydelse att huvudaktörerna i unionens utrikespolitik borde vara inblandade i dem. Jag syftar i första hand på kampen mot terrorismen och den organiserade brottsligheten. Dessa är frågor som borde ägnas särskild uppmärksamhet inom utrikes- och säkerhetspolitiken. En annan fråga av stor betydelse är frågan om migration och kampen mot illegal invandring. Vi behöver få till stånd ett samarbete med ursprungsländerna och transitländerna, och unionen borde vara kraftfullt inblandad genom sina yttre åtgärder. Kort sagt, om vi vill etablera en sfär av säkerhet, frihet och rättvisa i EU är den yttre dimensionen grundläggande, vilket fastslås i betänkandet av Jacek Saryusz-Wolski. Detta är något som inte bara inrikesministrarna eller kommissionsledamoten för rättvisa kan vara ansvariga för. En annan prioriterad övergripande aspekt är trygg energiförsörjning. I ljuset av medlemsstaternas stora yttre beroende behöver vi inrikta oss på en gemensam utrikespolitik för unionen i fråga om energiförsörjning. På grund av klimatförändringarnas uppenbara globala karaktär krävs dessutom yttre åtgärder av unionen för att finna ett effektivt svar på detta hot. Jag anser att det är väsentligt att göra framsteg inom alla dessa områden och att unionens utrikespolitik utgör en del av detta. Det är frågor som berör medborgarna, och medborgarna anser att EU ska hjälpa till att effektivt främja dem, eftersom staternas suveränitet delas just för att man ska kunna hantera de utmaningar som överskrider enskilda stater och således är globala utmaningar. Genom att göra framsteg inom dessa områden kommer därför EU att bättre kunna rättfärdiga sin existens och därigenom öka sin legitimitet i den allmänna opinionens och medborgarnas ögon. Justas Vincas Paleckis: (EN) Herr talman! Jag gratulerar båda föredragandena, och håller med om betydelsen av bedömningarna i Lissabonfördraget i värderingen av Gusp-betänkandet. Om vi skulle ha fört den här diskussionen om tio dagar, efter den avgörande omröstningen - och jag är övertygad om att väljarna på Irland kommer att rösta ja - så skulle debatten ha varit ännu mer konkret och optimistisk. I dagens läge, när hoten ökar och smyger sig på från alla håll, är det avgörande att EU, även om det inte kan uppträda enat, åtminstone uppträder på ett samordnat och kraftfullt sätt. Jag instämmer fullkomligt i Javier Solanas bedömning. Det kommer inte att bli lätt att inleda förhandlingar om avtalet mellan EU och Ryssland. Efter en fördröjning på ett och ett halvt år finns en risk att vi förlorar lika mycket eller ännu mer tid om vi inte är fokuserade på de mest grundläggande frågorna. Det är därför de 27 länderna måste samordna sina intressen och koncentrera sig på dem som är gemensamma och viktiga för alla. Om förhandlingarna försenas eller misslyckas betyder det att Moskvas bilaterala förhandlingar med Rom eller Vilnius, Berlin eller Budapest, Paris eller Sofia ökar i omfattning. Detta är inte något tilltalande alternativ, särskilt inte för de nya medlemsstaterna. Svaret från kommissionen och rådet kom i rättan tid - med tanke på klimatförändringshotet - i det att man identifierar detta som en central fråga. Europaparlamentet borde löpande följa och granska det sätt på vilket planer och åtgärder genomförs för att bemöta hotet. Anneli Jäätteenmäki: (FI) Herr talman! I betänkandet betonas vikten av mänskliga och civila rättigheter, vilket är bra. Trenderna inom trygg energiförsörjning anses också vara av avgörande betydelse. I betänkandet tar man också avstånd från det sätt på vilket tredje part, framför allt Ryssland, använder energiförsörjning som ett politiskt redskap och hur medlemsstater undertecknar bilaterala energiförsörjningsavtal utan samordning med EU. Man måste i EU verkligen ta sig en titt i spegeln. Ryssland samarbetar direkt med EU:s medlemsstater eftersom EU inte har någon sammanhängande eller samordnad energipolitik. Man undrar om medlemsstaterna verkligen vill ha någon. Rysslands roll som en viktig energipartner för EU, kanske dess viktigaste, måste erkännas. I fråga om energisamarbetet mellan Ryssland och EU behöver vi inrikta oss på en situation där båda sidor står som vinnare. Jag är övertygad om att det även är möjligt att nå denna situation som alla parter vinner på genom politisk vilja och mycket färre fördomar. En energipolitik som genomförs samfällt av Ryssland och EU bör vara grundad på samarbete, inte konfrontation. För närvarande försöker vissa kretsar, inklusive några inom EU, att hindra samarbete genom att agera på ett konfliktartat sätt. Ryssland vill sedan länge bli EU:s jämlika partner. Må så vara. Vi vet säkert att Ryssland inte är lätt att förhandla med. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik behöver få större inflytande i internationell politik. Jag förordar starkt att parlamentet utövar påtryckningar på rådet för att verka för tanken att EU ska ha en permanent plats i FN:s säkerhetsråd. Så länge EU inte har en sådan plats kommer det att vara svårt att uppträda enat. Miroslav Mikolášik: (SK) Det aktuella dokumentet är i huvudsak grundat på den europeiska säkerhetsstrategi som antogs av rådet i december 2003, och på resolutionen från maj 2007 om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag uppskattar det arbete som gjorts av föredraganden Jacek Saryusz-Wolski, ordförande i utskottet för utrikesfrågor, som har försett oss med en uttömmande och högkvalitativ text att rösta om. Jag skulle vilja betona ett antal aspekter av EU:s utrikespolitik som inte kan genomföras utan ett strategiskt samarbete med vår starkaste allierade, Förenta staterna. Detta uttrycks på ett bra sätt av det transatlantiska partnerskapsavtalet mellan EU och USA, vilket även omfattar ekonomiska förhållanden. Frågan är även nära förknippad med militärt samarbete, inte bara med USA utan även inom ramen för Nato. Självfallet är det nödvändigt att klargöra och fastslå en gång för alla huruvida säkerhetsparaplyet som skapas av radarsystemet i Polen och Tjeckien effektivt kommer att tjäna och skydda gemensamma europeiska intressen, eller om det endast är ett ensidigt initiativ för att skydda mot hot från Asien. Jag tänker särskilt på Irans agerande i Mellanösternområdet. Vi känner alla till att Iran ger militärt och ekonomiskt stöd till Syrien och i synnerhet till terroristgrupperna som är aktiva i området, grupper som utgör ett konstant hot mot stabiliteten och freden genom Hizbollahs operationer i södra Libanon och Syrien. Iran gör inte någon hemlighet av sin önskan att uppnå en ledarställning, och dess kärnvapenprogram syftar till att hjälpa landet att nå det målet. Jag måste dock ställa mig frågande till om det är möjligt att i dokumentet för yttre åtgärder som diskuteras hänvisa till Lissabonfördraget, vilket görs på ett antal ställen, eftersom fördraget ännu inte har trätt i kraft, då ratifikationsprocessen inte har avslutats av alla medlemsstater. Jag har ytterligare en fråga: på grundval av vilken lagbestämmelse har EU skickat Eulex-uppdraget till Kosovo? Var det inte i själva verket en handling ante legem? Jag är säker på att det inte finns någon FN-resolution som rättfärdigar ett sådant steg. Ioan Mircea Paşcu: (EN) Herr talman! Världen i vilken EU uppmanas att driva på sin integration mot en verkligt gemensam utrikespolitik blir för var dag allt mer komplex. Den förväntade ekonomiska konjunkturnedgången, som drivs på av den nuvarande ekonomiska krisen och stigande energikostnader, de transatlantiska förbindelsernas otillfredsställande tillstånd och Rysslands ökande självmedvetenhet, som allt oftare konfronterar EU med gammaldags geopolitiska utmaningar för vilka det inte längre är utrustat, är endast en spegling av dagens internationella miljö. I detta sammanhang, mot bakgrund av EU:s ökande beroende av rysk försörjning, tenderar energin att bli lackmusprovet för framgång eller misslyckande i fråga om att uppnå målet med EU:s gemensamma utrikespolitik, eftersom det är en stor skillnad mellan om EU går med på att skapa en enhetlig energimarknad och följaktligen på ett enat sätt inleder förhandlingar med leverantörerna, i första hand Ryssland, eller om EU håller fast vid att bevara dagens nationella skiljelinjer och prioritera bilaterala förmånsberättigade försörjningskontrakt, ämnade att tillfredsställa dess ökande energibehov. I dag handlar politik först och främst om gas och olja. Colm Burke: (EN) Herr talman! Jag stödjer utvecklingen av Gusp, inklusive ESFP, liksom de förändringar inom dessa politikområden som Lissabonfördraget kommer att medföra. Detta är även den irländska regeringens ståndpunkt. Medan förändringarna kommer att göra det möjligt för EU att utveckla sin förmåga inom konfliktförebyggande och krishantering, kommer det samtidigt att vara möjligt att se till att eventuella nya arrangemang är helt förenliga med Irlands traditionella militära neutralitetspolitik. Till de anhängare till Sinn Fein som sprider desinformation om Lissabonfördraget vill jag säga att Irland har ett trippellåssystem när det gäller beslut att sätta in trupper: det måste för det första finnas ett FN-beslut, det måste för det andra finnas ett regeringsbeslut, och det måste för det tredje godkännas av det nationella parlamentet Dáil Éireann. Detta kommer inte att förändras i och med Lissabonfördraget. Det nuvarande FN-sanktionerade EU-uppdraget i Tchad, där Irland spelar en ledande roll, är ett bra exempel på EU:s verksamhet på detta område. Jag besökte nyligen Tchad och EU:s fredsbevarande bas i landets östra del och är övertygad om att detta uppdrag kommer att skapa säkerhet så att det blir möjligt att ge humanitärt bistånd till hundratusentals flyktingar och fördrivna, och även skydda den humanitära hjälppersonalen ute på fältet. ESFP-uppdraget i Tchad är första gången EU har inlett ett fredsbevarande uppdrag i nästan fullständig harmoni med alla aktörer. Andra uppdrag som Irland har deltagit i har handlat om polisutbildning i de palestinska territorierna, övervakning av fredsprocessen mellan rebeller och regeringen i Indonesien, och stöd till polismyndigheterna i Bosnien. Mer än 20 liknande uppdrag har genomförts sedan 2003, och EU får allt fler förfrågningar om bistånd och stöd inom dessa områden. Det viktigaste med alla dessa initiativ är att syftet är att effektivisera EU:s fredsbevarande insatser och krishantering. Ur nationell synvinkel behåller vi vår vetorätt om vi ogillar utvecklingen, och vi har kvar vår suveräna rättighet att fatta beslut om deltagande i alla krishanteringsuppdrag i enlighet med våra egna lagstadgade krav. Det här är ett av flera skäl till varför irländarna bör gå och rösta ”ja” den 12 juni. Talmannen: Innan vi går vidare vill jag välkomna alla våra gäster på åhörarläktaren, särskilt en grupp från min egen valkrets i Yorkshire och Humber. Anna Záborská: (FR) Herr talman, herr höge representant! Jag vänder mig direkt till er med en fråga om förföljelserna av kristna i Algeriet. Vilka åtgärder har Europeiska unionen vidtagit beträffande förföljelserna av kristna i en stat som vi har nära förbindelser med? Religionsfrihet fastställs i artikel 18 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som även ålägger alla stater att se till att dessa rättigheter respekteras. Algeriet är medlem i Förenta nationerna, men struntar i denna grundläggande rättighet. Kristna är också medborgare och har samma rätt att utöva sin religion som andra religiösa grupper. Därför ber jag er, herr höge representant, att utnyttja alla direkta och indirekta diplomatiska kanaler för att sätta stopp för förföljelserna av kristna. Det handlar om Europeiska unionens trovärdighet. Hubert Pirker: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, herr Solana! Jag anser att debatten mycket tydligt har visat att Europeiska unionen bara på vissa villkor verkligen kan vara en politisk union. För det första, på villkor att Lissabonfördraget ratificeras och, för det andra, på villkor att det finns en faktisk europeisk säkerhets- och försvarspolitik värd namnet, dvs. när den utvecklas till något bättre. Först då kan Europeiska unionen gå från att vara en global betalare till att bli en global aktör. Det råder ingen tvekan om att våra första insatser i Tchad inte var vår stoltaste stund, men det är ett exempel som vi inom Europeiska unionen har kunnat dra lärdom av, eftersom bristerna helt enkelt blev så uppenbara. Det visade än en gång att den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken förutsätter kompatibla system och nya mekanismer för att snabbt sätta in trupper. Det är dags att sluta debattera och börja agera! Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Herr talman! Jag vill gratulera Helmut Kuhne till hans utmärkta betänkande. Han har helt rätt i att 2008 kommer att vara ett avgörande år för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Inte bara på grund av Lissabonfördraget, utan också på grund av att Kosovo kommer att bli det största provet på om EU är redo för en lämplig politisering av Kosovo. Tyvärr finns det fortfarande inget avtal mellan FN och EU, och vi har dessvärre inte heller förberett oss tankemässigt eftersom vi inte har dragit lärdom av vår närvaro i Bosnien och Hercegovina. När det gäller det andra betänkandet anser jag att den antiryska vinklingen i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är olycklig. Ryssland får och ska kritiseras men är samtidigt en ofrånkomlig strategisk partner, och en fördjupning av samarbetet ligger i båda parters intresse. Det är inte på grund av att EU:s medlemsstater ingår bilaterala avtal som det inte finns någon gemensam energipolitik, men eftersom det inte finns någon gemensam energipolitik finns det inget som medlemsstaternas intressen kan stämmas av mot eller anpassas till, så kritiken i Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är oacceptabel. Tack för uppmärksamheten. Monika Beňová: (SK) I likhet med andra före mig vill även jag uttrycka min tacksamhet över det arbete som Jacek Saryusz-Wolski och Helmut Kuhne har gjort, dvs. den balans som de har uppnått mellan sociala, rättsliga och ekonomiska aspekter i betänkandet. Jag tror att det i framtiden är mycket viktigt att vi lägger större vikt vid och är bättre förberedda på att hantera våra två största samarbetspartner: USA och Ryssland. Ryssland har en ny president. Snart kommer USA att få en ny regering. Det är därför alldeles riktigt att fokusera på just dessa två länder i vår gemensamma utrikespolitik. När det gäller de ekonomiska aspekterna måste behovet av en trygg energiförsörjning i Europeiska unionen ha särskild prioritet. Jag förutsätter att förhandlingarna med Ryssland i denna fråga kommer att gå framåt. Eftersom vi nu diskuterar våra två samarbetspartner, låt mig säga att det skulle vara till hjälp om vi agerade som en jämlik och lika kompetent partner i våra förbindelser med båda dessa parter, såväl USA som Ryssland, och om politiken var balanserad. Låt mig slutligen säga att jag välkomnar hänvisningarna till Lissabonfördraget. Genom att hänvisa till fördraget i betänkandet visar vi att parlamentet räknar med att det kommer att ratificeras och står bakom det till hundra procent. Miloslav Ransdorf: (CS) Tack, herr talman! Javier Solana har inte synts till bland oss på länge, och jag var orolig för hans hälsa. Nu ser jag att han är frisk och kry och att han inte gick och hängde sig som Judas Iskariot efter Kosovo. Det betyder att jag kan fråga honom om han kände till att Hasim Thaci och hans kumpaner hade deltagit i smuggling av mänskliga organ från serbiska fångar. Kände han till det eller inte? Mieczysław Edmund Janowski: (PL) Herr talman! Jag vill ge båda föredragandena mitt fulla erkännande. Dessa dokument är bra. Jag vill dock ta upp flera frågor som rör utrikes- och försvarspolitiken. Det jag tänker på är Europas potential inom följande områden. Demografi - här håller potentialen på att krympa. Den ekonomiska potentialen är inte dålig, men vi hotas av finansiella kriser. Militär potential - oenighet och splittring - vi ser hur det ligger till. Energipotential, potential när det gäller tillgång till vatten och livsmedel. Vi har talat om andra hot, och låt mig till dessa lägga bl.a. epidemiologiska hot och informationssäkerhet. Dagens utrikespolitik bör som jag ser det handla om att gå samman med länder som står oss nära i fråga om civilisation, att samarbeta med alla som vill samarbeta och inta en fast hållning gentemot resten. Csaba Sógor: (HU) För 88 år sedan idag fattade de europeiska supermakterna en del säkerhetspolitiska beslut i Trianonfördraget, som satte punkt för första världskriget, vilka innebar att nationella minoriteters rättigheter ignorerades eller bara garanterades på papperet. Problemen löstes inte heller genom Parisfördraget efter andra världskriget. Den säkerhetspolitiska frågan inskränktes till en garanti av gränsers okränkbarhet. Många av de gränser som drogs då är borta, och Tjeckoslovakien och Jugoslavien har upphört att existera. Frågan om minoriteterna finns kvar. Vi ungrare har hamnat i åtta olika länder, varav bara Slovenien hittills har lyckats lösa frågan om den ungerska befolkningsgruppens rättigheter på ett betryggande sätt. Enligt betänkandet måste framsteg göras i linje med europeiska standarder för att trygga ett effektivt skydd av minoriteters rättigheter. Men vilken typ av europeiska standarder? Det vore bra om vi inom EU pressade västra Balkan att göra det vi förväntar oss. Det finns ett latinskt talesätt som lyder: ”Om du vill ha fred, förbered dig för krig.” Det vi vill ha idag är ett säkert Europa. Minoriteters rättigheter måste lösas både inom och utanför EU med hjälp av instrumenten för regional och kulturell autonomi som har visat sig fungera i den västra halvan av Europa. Tack. Günter Verheugen: Herr talman! Jag tror, som Javier Solana redan har sagt, att denna debatt har visat att det finns ett brett samförstånd om den europeiska utrikes- och säkerhetspolitikens grundläggande inriktning, och det är jag mycket glad över. Jag vill helt kort kommentera tre saker. För att återvända till frågan om definitionen av säkerhet tror jag för det första inte alls att vi står långt ifrån varandra. Inget av de stora globala problem som vi måste hantera idag eller inom en nära framtid saknar samband med den säkerhetspolitiska dimensionen. Till och med kriserna på finansmarknaderna har en säkerhetspolitisk dimension, liksom livsmedels- och råvarusituationen, för att inte tala om de vanliga orosmomenten. Det finns emellertid ingen risk att vår utrikespolitik blir militariserad eller att Europeiska unionen blir militariserad, för ett militärt svar på dessa risker är bara ett alternativ i ytterst sällsynta fall. Om detta alternativ överhuvudtaget väljs så är det normalt bara för att skapa en säker omgivning så att den verkliga uppgiften kan utföras, och den uppgiften är av politisk karaktär och rör civilsamhället. Vi måste emellertid ha möjligheter att göra båda. Vi måste ha beredskap för båda, och det är i just den riktningen som den europeiska politiken utvecklas. Vi är dessutom på ett unikt sätt förutbestämda att hantera kriser i världen eftersom vi förfogar över ett stort antal instrument för att genomföra våra strategier. Europeiska unionen kan inte bara använda sig av Gusp och ESFP, utan också av olika gemenskapsinstrument, t.ex. instrumenten för stabilitet och utvecklingssamarbete i allmänhet, samt mekanismen för humanitärt bistånd och räddningstjänstmekanismen. Vi måste försäkra oss om att vi alltid väljer rätt instrument och att det finns ett logiskt samspel mellan de olika inblandade parterna. Det kan inte råda något tvivel om att en av de största fördelarna med Lissabonfördraget - när det träder i kraft - är att detta harmoniska och effektiva samspel blir betydligt enklare. Låt mig avsluta med att sammanfattningsvis säga att det viktiga här är vår gemensamma politiska vilja att dra nytta av de möjligheter som vi har. Möjligheterna finns; det enda vi behöver göra är att vilja dra nytta av dem. Vi måste dra nytta av dem på ett sätt som innebär att vi hjälps åt. Faktum är att vi i dagens situation inte har något val. Vi har helt enkelt inte råd att agera inkonsekvent eller använda våra medel ineffektivt. Vi måste i stället slå samman och koncentrera våra resurser och instrument för att uppnå en gemensam, trovärdig och konsekvent utrikespolitik för EU. Bara då kan vi klara av utmaningen och infria vår medborgares och samarbetspartners välgrundade förväntningar. Tack så mycket. Javier Solana: hög representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. - (EN) Herr talman! Jag vill svara på de två eller tre frågorna som har ställts direkt till mig. Först frågan från José Ignacio Salafranca Sánchez-Neyra. (ES) Herr Salafranca Sánchez-Neyra! Jag svarar ja på de två frågor som ni har ställt till mig, men låt mig säga att vi först måste se om fördraget antas. Frågor som förutsätter att fördraget ratificeras måste vänta, och avtalen måste förmodligen komma senare. (FR) Fru Záborská! Vi håller på att undersöka denna fråga. Eftersom Anna Záborská inte är här sparar jag mitt svar till senare. (EN) På byrån arbetar vi mycket hårt med interoperabilitet. Det var något ni frågade om, och svaret är ”ja”. Beträffande övriga frågor besvarade jag dem i mitt förra inlägg. Jag har noga lyssnat till alla inlägg och hoppas att vi med tiden - när vi närmar oss sanningens ögonblick - efter ratificeringen av fördraget tillsammans kommer att kunna förverkliga några av de idéer som har lagts fram här. Innan de tar till orda vill jag återigen gratulera de två föredragandena, vilket jag även har gjort offentligt tidigare. Låt mig slutligen säga att jag instämmer fullständigt i vad Günter Verheugen sa i sitt senaste inlägg och inte har något ytterligare att tillägga. Jacek Saryusz-Wolski: Herr talman! Det är svårt att sammanfatta denna debatt i några få ord, men jag är nöjd med innehållet. Behovet av samarbete mellan parlamentet, rådet, kommissionen och medlemsstaterna är den viktigaste slutsats som vi kan dra av detta. För det andra råder det ganska bred enighet kring innehållet. För det tredje inser vi att många ytterst värdefulla saker redan har uppnåtts. Och slutligen betonar vi att vi måste fördubbla våra ansträngningar. Kommissionsledamoten och vice ordföranden Günter Verheugen påminde oss med rätta om det enorma bidrag som gemenskapens program, förvaltade av Europeiska kommissionen, ger. Jag delar hans ståndpunkt, eftersom en integrerad utrikespolitik skulle vara ofullständig utan de resultat som uppnås genom gemenskapens program. Jag tror att det är första gången vi har en debatt som banar väg för utnämningen av en framtida EU-utrikesminister med två hattar. (EN) Detta leder till frågan: vad gör vi utan dessa kreativa spänningar? (FR) ... i framtiden, när det bara finns en institution. Jag håller med om att vi behöver en starkare utrikespolitik för institutionerna i fråga om innehåll. En trygg energiförsörjning är den fråga som nämns oftast. Det land eller den geografiska plats som har nämnts oftast verkar vara Afghanistan, som om det var ett test för Europeiska unionen och världssamfundet i stort. På flera punkter gick åsikterna isär. Utan dessa åsiktsskillnader som bränsle för våra debatter kan de bli lite långtråkiga. Jag hoppas därför att debatterna i framtiden blir lika livliga och sammansatta som denna. Vi har emellertid nått en överenskommelse om själva grundprinciperna som verkar mycket lovande, och jag hoppas att rådet, den höge representanten och kommissionen, naturligtvis med parlamentets mycket blygsamma bidrag, i framtiden lyckas skapa en utrikespolitik för unionen som är ännu starkare, bättre och mer ambitiös. Helmut Kuhne: föredragande. - (DE) Herr talman! Den här sista chansen att tala ger mig möjlighet att göra något jag inte fick tillfälle till tidigare - att tacka kommissionsledamot Günter Verheugen och Javier Solana för det fantastiska samarbetet med deras tjänstemän, som fanns tillgängliga för diskussioner och genom vilka jag fick reda på mycket. Det hade en mycket positiv effekt på betänkandet. Jag vill även tacka utskottets alla ledamöter, särskilt utskottets ordförande och föredraganden av det andra betänkandet, Jacek Saryusz-Wolski. Vi skickade då och då lappar till varandra som skolpojkar när vi hade överlappande frågor i våra betänkanden så att vi skulle formulera oss på samma sätt. Det fungerade också mycket bra. Låt mig lägga till tre punkter: (EN) Först på engelska, eftersom några av talarna tog upp frågan om den irländska folkomröstningen. När det gäller texten om militarisering innehåller mitt betänkande en fullständig lista med förslag om vapenkontroll och nedrustning - en hel sida. För det andra har varje medlemsstat enligt Lissabonfördraget kvar rätten att inte delta i EU-uppdrag, i synnerhet militära uppdrag. Denna rättighet påverkas inte på något sätt av Lissabonfördraget. Det var mycket intressant att höra självutnämnda Nato-anhängare uttrycka sin oro över neutrala Irlands självständighet inom ESFP. Jag tyckte att det var mycket intressant. (DE) En sista punkt, som togs upp av Tobias Pflüger, gäller frågan om parlamentarisk granskning. Jag vet inte om det rör sig om ett avsiktligt missförstånd, men i texten i både Jacek Saryusz-Wolskis och mitt eget betänkande utesluts inte att grupper får tillgång till konfidentiell information. Formuleringen är öppen. Vi måste först här i parlamentet göra vår hemläxa och utarbeta något slags förhandlingsposition gentemot rådet. Vilket slags sekretessnivå ska beviljas till hur många ledamöter? Det kan mycket väl hända att vi bestämmer att alla grupper ska beviljas en viss sekretessnivå, en del grupper en annan nivå och så vidare. Det här är något vi måste komma fram till själva först, och det finns inget i någotdera av våra förslag som hindrar grupperna från att delta i detta arbete. Jag vet inte om detta var ett avsiktligt missförstånd eller om texten var så pass obegriplig - det tror jag inte att den var - men vi bör först sätta oss ned tillsammans här i parlamentet och arbeta fram en egen förhandlingsposition gentemot rådet. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 5 juni 2008. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Roberta Alma Anastase : Jag vill betona hur viktigt detta betänkande är och tacka föredraganden för att han har tagit med alla mina förslag i slutversionen. När det gäller ratificeringen av Lissabonfördraget och Europaparlamentets behörighet i framtiden är det nödvändigt att sammanfatta verksamheten inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och sätta upp prioriterade mål för 2008 och 2009. Förstärkningen av den europeiska grannskapspolitiken måste vara ett viktigt mål 2008. När det gäller kvaliteten på betänkandet beträffande frågorna om samarbete med Svartahavsregionen vill jag betona hur viktigt det är att samarbetet kommer igång snart. Om 2007 var det år då EU fastställde sin politik på detta område måste 2008 inriktas på att i praktiken uppnå synergieffekter för Svartahavsområdet. Det är också mycket viktigt att mobilisera alla krafter för att så snabbt som möjligt genomföra energiprojektet Nabucco på ett framgångsrikt sätt, samt lösa konflikterna i regionen. Även länderna på västra Balkan och deras närhet till EU måste slutligen vara en prioritering i EU:s utrikespolitik. Bland de många frågor som noga måste följas upp i denna region vill jag särskilt betona behovet av ett effektivt skydd av minoriteters, däribland rumänsktalandes, rättigheter. Adam Bielan : Först vill jag gratulera Jacek Saryusz-Wolski som utarbetat ett verkligt bra betänkande. Jag skulle vilja trycka på några av de tankar som framförs i det här betänkandet. Det som är mest oroväckande är EU:s växande beroende av energileverans från länder som är instabila och odemokratiska. Den totala bristen på samordning när det gäller medlemsstaternas ingående av bilaterala energiavtal hotar EU:s intressen och gör att man måste ifrågasätta EU:s strategiska projekt. Åtgärder av detta slag från några medlemsstaters sida försvagar avsevärt Europeiska unionens förhandlingskraft och dess ansträngningar att utforma en gemensam utrikespolitik. Jag vill om igen betona Nabucco-gasledningens strategiska betydelse för EU:s energisäkerhet och uppmanar Europeiska kommissionen och rådet att göra allt de kan för att påskynda arbetet med detta projekt. Med hänvisning till den tvådagarskonferens om EU:s grannskapspolitik som pågår under den nuvarande parlamentssessionen och för vilken jag är medarrangör skulle jag vilja betona hur viktigt det är med insatser för att stödja denna politik. Olösta pågående konflikter i länder som omfattas av den europeiska grannskapspolitiken utgör ett allvarligt hot mot EU:s säkerhet. Sammanfattningsvis menar jag att förstärkt grannskapspolitik, åtgärder för att få slut på konflikterna utanför vår östra gräns och garantier för energisäkerhet bör vara prioriteringar för EU:s utrikespolitik. Alexandra Dobolyi : skriftlig. - (EN) Betänkandet ger en riktig bild av hur vi vill att Gusp ska utvecklas i framtiden. Gusp är ett mycket centralt inslag i EU:s utrikespolitik. Jag välkomnar de förbättringar inom området yttre åtgärder som Lissabonfördraget medför. Fördragets genomförande skulle göra Gusp effektivare och mer konsekvent. De nya tjänster som inrättas genom fördraget skulle göra EU synligare, men jag tror att det är mycket viktigt att de olika rollerna avgränsas så att deras olika funktioner kan bidra till en konsekvent och effektiv gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Om vi vill att EU ska vara en aktiv kraft för internationell fred och stabilitet måste vi ha tillgång till alla de verktyg och instrument som behövs, men det förutsätter en starkare politisk vilja från medlemsstaternas sida. EU får en allt större global närvaro, och EU-uppdrag pågår över hela världen. Genom att bidra till att skapa säkerhet och stabilitet i världen i stort bidrar EU också till en tryggare tillvaro för den egna befolkningen. Det är det bästa sättet att försvara den egna säkerheten och föra fram de egna värderingarna. Jag anser att dessa åtgärder är ett steg i rätt riktning. Genowefa Grabowska : Jag stöder det betänkande som har lagts fram. Det är som jag ser det ett balanserat och icke-konfrontativt dokument. Behovet av att EU:s utrikespolitik utvärderas är särskilt stort just nu, inte minst med tanke på de förändringar som föreslås på detta område i Lissabonfördraget. Jag tvivlar inte på att detta fördrag, genom att stärka den höge representantens roll, kommer att möjliggöra en mer framsynt och långsiktig hållning i EU:s utrikespolitik. Eftersom Europeiska unionen som helhet baseras på gemensamma värderingar måste dessa värderingar komma till uttryck i dess utrikes- och säkerhetspolitik. Bara då kan EU få trovärdighet på den internationella arenan. Gusp kräver å ena sidan politisk enighet bland medlemsstaterna och, å den andra, respekt för solidaritetsprincipen, framför allt när EU:s nya politiska strategier utformas. Jag instämmer därför i den besvikelse och oro som uttrycks i betänkandet beträffande bristen på framsteg i utformningen av en gemensam europeisk energipolitik. Inte heller jag kan acceptera att vissa medlemsstater ingår egna, bilaterala avtal om energileveranser från Ryssland. Det försvagar kraftigt hela Europeiska unionens förhandlingsposition och dess ansträngningar att utforma en gemensam energipolitik, vilket är desto sorgligare som det inte var så länge sedan samma stater kritiserade enskilda länders viseringsavtal med USA och anklagade centraleuropeiska stater som hade ingått sådana avtal för att försvaga den gemensamma europeiska viseringspolitiken. Janusz Lewandowski : Herr talman! Europeiska unionen håller på att bli en global aktör på den internationella arenan, vilket bäst bevisas av den geografiska spridningen när det gäller gemenskapens engagemang. Man behöver bara gå till rådets operativa beslut från 2007 och början av 2008, vilka nämns i Helmut Kuhnes betänkande: polisuppdraget i Afghanistan, den militära operationen i Tchad, omformningen av trupper i Bosnien och förberedelserna för uppdrag i Kosovo och Guinea-Bissau. Engagemangets spridning i världen går dessvärre inte hand i hand med ett åtgärdande av de tillkortakommanden som sedan länge varit uppenbara: avsaknaden av en civil fredskår i EU, bristen på transporter och skillnaderna mellan olika länders engagemang. Information som nyligen har mottagits gör att debatten om Europas säkerhet måste få en ny dimension. Jag talar om säkerheten för EU-institutionerna i Bryssel, Luxemburg och Strasbourg. Avslöjandet av terroristgrupper som har haft EU-institutionerna som mål för sina attacker innebär att säkerhetsfrågan inte längre är teoretisk. Vi är tvungna att ompröva våra nuvarande principer. Vi vet att det ligger i Europaparlamentets karaktär att vara tillgängligt, och det är svårt att hitta en gyllene medelväg mellan institutionens öppenhet och kraven på skärpt säkerhet. Men detta börjar bli nödvändigt och bör därför avspeglas i budgeten för 2009. Frågan är inte lika allvarlig som andra problem som tas upp i betänkandet, men förtjänar icke desto mindre att uppmärksammas. Marianne Mikko : skriftlig. - (ET) Mina damer och herrar! En effektiv utrikes- och säkerhetspolitik är inte något som enskilda medlemsstater kan uppnå var för sig. En bilateral strategi när det gäller energifrågor och utrikespolitik har en destruktiv inverkan på i vilken grad vi tas på allvar. Det är oacceptabelt att Europeiska unionen hittills ofta har haft mindre tyngd i internationella förbindelser än vissa medlemsstater. Europeiska unionen måste uppträda enat gentemot världens stora länder, särskilt Ryssland, med alla 27 medlemsstaternas gemensamma intresse som utgångspunkt. Det är först då som vi kommer att betraktas som en jämbördig partner i både Amerika och Asien. Jag välkomnar att Jacek Saryusz-Wolskis betänkande tar upp förstärkningen av den europeiska grannskapspolitiken som det viktigaste målet för 2008. Konferensen om den europeiska grannskapspolitiken i öst, som hålls i Europaparlamentet idag och imorgon, visar att vi tar vårt eget mål på allvar. Europeiska unionens säkerhet förutsätter omedelbara insatser för att demokratisera våra grannländer och lösa konflikter. Vi måste hjälpa Moldavien att lösa konflikten i Transnistrien. Som ordförande i delegationen till den parlamentariska samarbetskommittén EU-Moldavien måste jag även påpeka att utsikten till ett medlemskap i Europeiska unionen är mycket viktig för både Moldavien och Ukraina. Det är det som är drivkraften bakom ekonomiska reformer och demokratisering. Det kommer naturligtvis att ta tid att uppfylla de tre Köpenhamnskriterierna, även om Moldavien och Ukraina har visat sig vara redo att bli en del av Europa. Det fjärde Köpenhamnskriteriet, dvs. EU:s absorptionsförmåga, får under inga omständigheter bli ett hinder för dessa två europeiska länders anslutning till Europeiska unionen. Utvidgningen måste tveklöst fortsätta. Sirpa Pietikäinen : skriftlig. - (FI) Mitt tack går till föredraganden för ett utomordentligt och utförligt betänkande. Jag håller med honom om att det är viktigt att unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik under de kommande åren blir mer inriktad på utvecklingen av strukturer och förfaranden som gör det möjligt för unionen att reagera snabbare och mer effektivt på internationella kriser. Civil krishantering, fredsbevarande och skydd av de mänskliga rättigheterna är hörnstenarna i Gusp. I och med Lissabonfördraget får EU:s utrikespolitik en ny ledargestalt i form av unionens höge representant. De förändringar som blir följden av fördraget skapar möjligheter att utforma en effektivare och mer konsekvent utrikes- och säkerhetspolitik. EU måste tala och agera mer konsekvent på den internationella arenan. Min förhoppning är dock att parlamentet i sina framtida årsrapporter intar en fastare ståndpunkt för en mer samstämmig och starkare roll för EU i Förenta nationerna. EU är en ekonomisk och politisk supermakt. Under årens lopp har unionen sett sin betydelse växa internationellt, och det viktigaste uppdraget nu måste vara att skapa en global organisation som respekterar människor och miljö. EU måste satsa tid och kraft i Medelhavs-, Östersjö- och Svartahavsregionerna för att etablera ett ekonomiskt samarbete, politisk stabilitet och demokrati. I framtiden kommer det att krävas mer resurser för att genomföra Östersjöstrategin, öka sammanhållningen i regionen och lösa miljöproblemen. Stöd till och närmare integration med Svartahavsregionen inom ramen för EU:s grannskapspolitik är ett sätt att skapa politisk stabilitet i både EU och Svartahavsområdet i stort. Nicolae Vlad Popa : Kuhnebetänkandet om tillämpningen av den europeiska säkerhetsstrategin är välstrukturerat med tanke på att det tar upp konkreta frågor och innehåller förslag till möjliga lösningar. Jag tror att den här typen av operativ ”checklista” gör det lättare att följa upp framstegen. Beträffande innehållet har jag följande synpunkter: 1. De borde ha nämnt Europeiska säkerhets- och försvarsakademin, eftersom den spelar en viktig roll i utarbetandet av ett gemensamt avtal om den europeiska säkerhetsstrategin genom att erbjuda utbildning på strategisk nivå, inte minst eftersom ordföranden i underutskottet för säkerhet och försvar, Karl von Wogau, skickade ett brev till generalsekreteraren/den höge representanten Javier Solana, i vilket han uttryckte stöd för Europeiska säkerhets- och försvarsakademins arbete. 2. Uttalandet om förbindelserna mellan EU och Nato kunde ha haft ett starkare budskap med tanke på Natos uttalande vid toppmötet i Bukarest. 3. De borde ha nämnt vikten av ett strategiskt partnerskap mellan EU och Nato. En formulering om att ”ett starkare EU främjar den gemensamma säkerheten” kan kombineras med principen om de allierades odelbara säkerhet, som därmed utvidgas till att omfatta även EU. Toomas Savi : skriftlig. - (EN) I Jacek Saryusz-Wolskis betänkande sägs att Europeiska unionen står fast vid sitt åtagande för FN:s millenniemål, men det är en fras som har förlorat en del av sin innebörd. Den används flitigt i diskussionerna om EU:s utvecklingspolitik, men i praktiken görs mycket små framsteg och millenniemålen är fortfarande utom räckhåll. Av alla medlemsstater är det bara Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige som ger mer än 0,7 procent av sin BNP i offentligt utvecklingsbistånd, trots att 0,7-procentmålet antogs redan den 24 oktober 1970 som en del av den internationella utvecklingsstrategin för Förenta nationernas andra utvecklingsårtionde. Jag är övertygad om att det bör vara ett viktigt inslag i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken att säkra EU:s trovärdighet som global aktör. Att fullgöra de åtaganden som vi har gjort vore en mycket bra början. EU och dess medlemsstater måste omsätta sina mångordiga deklarationer om att man står fast vid sina åtaganden i harmoniserad och samlad effektiv handling. Detta är som jag ser det bara möjligt om man slår ihop sina resurser och inrättar en enda EU-institution med ansvar för insamling, fördelning och utbetalning av offentligt utvecklingsbistånd. Esko Seppänen : skriftlig. - (FI) I och med Lissabonfördraget kommer EU att bli militariserat, eftersom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kommer att få ytterligare en komponent i form av en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Det kommer att bli svårare för de alliansfria länderna att behålla sin alliansfria status. Så blir det när medlemsstaterna åtar sig att öka sina militära utgifter. Så blir det när en ny militär kärna skapas för EU i form av permanent, strukturellt samarbete. Det ska komma igång under det franska ordförandeskapet. Jacek Saryusz-Wolskis betänkande är dessvärre positivt till militariseringen av EU. Betoningen i betänkandet av en trygg energiförsörjning är också mycket aggressiv och sedd ur Polens mycket ensidiga synvinkel.

sv

Avslutande av sammanträdet President: I declare adjourned the session of the European Parliament. (The sitting closed at 12.10)

sv

Arbetsplan Talmannen: Eftersom den muntliga frågan till rådet om vilseledande ”katalogföretag” inte kan tas upp förrän efter kl. 20.00, och rådet inte kan närvara vid den tiden, vilket naturligtvis är beklagligt - det står inte med här, men jag lägger till det - har det efterfrågats att vi ska skjuta upp den muntliga frågan till en senare sammanträdesperiod. Hannes Swoboda: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Vi har inte något annat val än att godta detta. Men ni sa att rådet ”inte kunde” närvara. Jag tvivlar på att det är omöjligt för rådet att infinna sig. Jag vill inte tala illa om det slovenska ordförandeskapet, som alltid är mycket hjälpsamt. Som jag har sagt flera gånger förut: eftersom det politiska livet inte fogar sig efter rådets schema, borde det gå att säga till rådet när dagordningen har fastställts att det krävs lite flexibilitet, så att nya ämnen som uppkommer kan diskuteras med rådet. Det är vad jag begär. För det andra begär jag att vi sätter upp frågan på dagordningen för nästa sammanträde eftersom den är brådskande. Om dessa förutsättningar uppfylls kan vi komma överens. Simon Busuttil: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag ville bara instämma med föregående talare om vikten av den muntliga frågan. Jag är mycket besviken över att rådet inte kommer att vara här för att diskutera den. Detta är en fråga som berör tusentals - om inte rentav hundratusentals - företag i hela Europa, som blir vilseledda och faktiskt lurade på sina egna pengar. Så det är verkligen synd att rådet inte kommer att vara här. Jag anser att rådet bör fästa större vikt vid företagen, särskilt små företag, och större vikt vid parlamentet. Talmannen: Jag har förståelse för vad ni säger. Det slovenska ordförandeskapet är vanligtvis mycket hjälpsamma, men i dag är situationen tyvärr sådan att ni har all rätt att klaga. Då är vi överens om att vi ska ta upp frågan vid nästa sammanträde. (Arbetsplanen fastställdes med dessa ändringar.)

sv

Debatt om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

sv

1. Iran: Fallet Roxana Saberi Talmannen: Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Iran: fallet Roxana Saberi. Tunne Kelam: författare. - (EN) Fru talman! Iran är ökänt för sina kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det konstaterade vi så sent som i går i debatten om människorättssituationen i världen. I dag behandlar vi fallet Roxana Saberi, en journalist vars rättegång hölls för bara tre veckor sedan och som dömdes till åtta månaders fängelse för påstått spioneri. Roxana Saberi har inte träffat sin advokat på mer än en månad. Det fanns ingen chans till en rättvis och öppen rättegång, eftersom rättegången hölls inom stängda dörrar. Hon hungerstrejkade i två veckor. Även om hennes hungerstrejk nu har avbrutits lider hon av vacklade hälsa. Vi därför samlats här i dag för att tala om för de iranska myndigheterna att vi kraftfullt fördömer domen från Irans revolutionsdomstol av den 18 april 2009 och kräver att Roxana Saberi omedelbart och villkorslöst friges, eftersom rättegången mot henne hölls inom stängda dörrar och utan vederbörliga rättsliga förfaranden. Jag skulle vilja lägga till att Iran är ökänt för sina omfattande, systematiska offentliga avrättningar - antingen genom stening eller genom hängning - och att detta även omfattar avrättningar av ungdomsbrottslingar. Detta ingår också i vårt budskap. Erik Meijer: Två och en halv minut, fru talman. Under de senaste fem åren har vi haft många debatter om Iran. Min grupp sympatiserade med revolutionen i slutet av 1970-talet, inte för att vi kände någon samhörighet med den tidens religiösa extremister, utan för att den tidigare regeringen, som leddes av familjen Pahlavi, inte representerade folket. Den regeringen överlevde bara tack vare sina nära förbindelser med Förenta staterna och Europa. Eftersom den föregående regeringen, som letts av premiärminister Mohammad Mossadeq och haft större folkligt stöd, hade avsatts till följd av utländska påtryckningar, blev den enorma del av befolkningen som var emot regeringen extremt anti-västerländskt inställda. Västvärlden sågs inte som en allierad i kampen för demokrati och utveckling, utan som en kolonial profitör och förtryckare. Nu för tiden finns det inte längre några tvivel om att makten har hamnat i händerna på grupper som inte bara söker konflikt med Förenta staterna och Israel, utan också är extremt konservativa, intoleranta och odemokratiska. De förtrycker sina egna medborgare, de har sett till att domstolarna och armén hamnat i religiösa fanatikers fasta grepp, och de hindrar väljarna från att rösta på personer med mer moderata åsikter. Kvinnors rättigheter och etniska och religiösa minoriteters rättigheter har skjutits åt sidan, och dödsstraff verkställs ofta offentligt, på grymmast tänkbara sätt, som en metod att undertrycka avvikande beteende. Dessutom kan oppositionsverksamhet i Iran leda till häktning. Oppositionsmedlemmar som flytt utomlands förföljs och misstros av regeringarna, medierna och allmänheten i de länder där de nu bor. Detta märks på försöken att ta med oppositionen i exil på en förteckning över terroristorganisationer, liksom på försöken att stänga flyktinglägret Ashraf i Irak. Parlamentet har på goda grunder nyligen uttalat sig mot dessa två handlingar. (Talmannen avbröt talaren.) Paulo Casaca: Fru talman! Första maj, som är en dag att fira för oss i västvärlden, är tyvärr fortfarande en kampens dag i Iran. I år markerades den inte bara av det sedvanliga brutala förtrycket av iranska arbetare, utan också av avrättningen av en sjuttonårig kvinna, Delara Darabi. Hon dömdes för ett brott trots att allt tydde på att hon inte hade begått det. Enligt Amnesty International berättade denna unga kvinna dagen innan sin avrättning för sin mamma om sina framtidsplaner. Hon förväntade sig att den omfattande kampanjen för hennes frigivning skulle vara framgångsrik. Delara Darabi är ännu en martyr för religiös fanatism, som så många andra, vars avrättningar vi har fördömt här i parlamentet. Människorättsorganisationer har i veckan också bekräftat den information som offentliggjordes den 1 maj av Irans nationella motståndsråd om stenandet i Lakanfängelset av en man som anklagats för äktenskapsbrott. Samtidigt tillkännagavs det kommande stenandet av en annan man i provinsen Gilan, vilket ännu en gång motsäger det påstådda iranska moratoriet mot denna barbariska företeelse. En rörelse som kämpar för avskaffandet av dödsstraffet, Tire as Mãos de Caim, rapporterar att Iran är det land som har högst antal avrättningar per invånare i världen. Bara i morse avrättades fyra personer i Evinfängelset, och åtta andra avrättades i Taibadfängelset den 2 maj. Fängslandet av utländska medborgare, till exempel amerikanskan Roxana Saberi, är också rutinpraxis för att öva utpressning mot andra länder och på så sätt få till stånd diplomatiska medgivanden. I det avseendet är kommentaren från föreningen Tire as Mãos de Caims sekreterare, Sergio D'Elia, ytterst relevant och understryker den viktigaste punkten: mullaregimens brutalitet är inte endast Irans fundamentalistiska regerings ansvar. Europas regeringar lämnar sitt medgivande genom sin tystnad, tolerans och konstanta önskan att blidka. De ger efter för Irans politiska och kommersiella utpressning. Regimen i Teheran hotar freden och säkerheten i hela världen och, ännu tydligare, sina egna medborgare, genom handlingar som tillämpats i årtionden. I stället för att ta hänsyn till detta framställer Europa Iran som lösningen på problemen i Mellanöstern, när landet i själva verket är det huvudsakliga problemet. Vi detta mitt sista tillfälle som talare i Europaparlamentet vill jag uppmana dem som kommer att vara här vid nästa sammanträde att inte överge iranierna åt sina fängslare och inte överge Mellanösterns folk åt den religiösa fanatismen. Marios Matsakis: författare. - (EN) Fru talman! Jag tänker inte upprepa vad som sagts i tidigare inlägg om Irans hänsynslösa teokratiska regim. Jag håller med dessa men jag vill närma mig ämnet från en annan vinkel, på ungefär samma sätt som min kollega Hans-Peter Mayer, som precis har lämnat kammaren. Iran är ett land med tusentals år av civilisation och kultur. För närvarande är det emellertid illa ställt med demokrati, medborgerliga fri- och rättigheter och rättvisa. Vissa av västländerna bär en del av skulden till denna situation. Glöm inte att de amerikanska och brittiska regeringarna i åratal stödde och beväpnade Shahen av Iran, så att han kunde behålla makten och fortsätta sitt ökända och fasanfulla diktatoriska styre. När Shahen till slut störtades i en folklig resning var det oundvikligt att islamistiska extremister skulle ta makten och odla ett hat mot väst. Sedan kom det överdrivet aggressiva agerande som flera amerikanska administrationer i rad gjorde sig skyldiga till och drastiska sanktioner som bara orsakade ännu mer lidande för vanligt folk i Iran och gjorde dem ännu mer uppfyllda av hat mot väst. Förenta staternas nye president Barack Obama - som har visat tecken på att han föredrar att slåss med hjärnan i stället för med knytnävarna, vilket den förre presidenten George W. Bush prövade utan framgång - kan förhoppningsvis göra att det iranska folket ändrar sin syn och att förbindelserna med väst förbättras. En sådan strategi kommer att hjälpa vanliga iranier att inse att väst vill vara deras vän, inte deras fiende. Irans befolkning kommer då äntligen att själva störta den islamistiska regim som på ett sådant odemokratiskt sätt styr deras liv och orsakar dem så mycket lidande, som i det fall som vi behandlar i dag. Ewa Tomaszewska: Fru talman! Roxana Saberi är en 32-årig journalist med dubbelt medborgarskap i USA och Iran. Hon har examen från flera universitet i Förenta staterna, Storbritannien och Iran. Hon arbetade som journalist i Iran och fortsatte att göra det efter det att hennes ackreditering löpt ut, och anhölls och dömdes till åtta års fängelse för en falsk anklagelse om spioneri för Förenta staternas räkning. I protest mot de falska anklagelserna och avsaknaden av en rättvis rättegång började hon hungerstrejka. Hon är nu mycket utmärglad. Hon började dricka sockervatten under läkarvård och har avbrutit sin hungerstrejk medan hon väntar på handläggningen av sitt överklagande. Hennes hälsa och liv är fortfarande i fara. Iran är välkänt för sina drakoniska straff och offentliga avrättningar, även av minderåriga. Vi kräver Roxana Saberis frigivning. Vi vädjar om att hon ska få en rättvis rättegång. Jag anser att det internationella samfundet bör utöva påtryckningar på Iran så att man sätter stopp för dessa hemska seder. Laima Liucija Andrikienė: Vi talar om Roxana Saberi, en amerikansk-iransk journalist som arbetade för ABC Radio, BBC och sydafrikansk television. Efter att ha åtalats för att vara spion och dömts till åtta års fängelse började hon hungerstrejka. Den 1 maj fördes hon mycket svag till fängelsesjukhuset. Vi vet att hon under fem veckor inte fick träffa någon advokat och att hennes rättegång inte varit rättvis eller öppen. I går förklarade BBC att appellationsdomstolen kommer att behandla Roxana Saberis överklagande den 12 maj, men att detta återigen kommer att ske inom stängda dörrar. Vi fördömer Irans revolutionsdomstols grundlösa beslut om Roxana Saberi. Dessutom anser jag att det är mycket viktigt att återigen uppmana Irans statliga institutioner att följa alla bestämmelser i alla internationella instrument för mänskliga rättigheter som Iran har ratificerat, speciellt den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, som båda garanterar rätten till en rättvis rättegång. Justas Vincas Paleckis: På sista dagen av den här valperioden, en sådan härlig vårdag, hade det varit skönt att kunna hoppas att det här ämnet, kränkningar av mänskliga rättigheter, en dag inte kommer att vara på parlamentets dagordning, att vi inte längre kommer att behöva diskutera det här i denna vackra sal. Detta är dock tyvärr bara en illusion, och i dag som alltid är vår dagordning full, utan att ens innehålla alla de tragiska fallen i länder världen över. Det är inte första gången vi diskuterar Iran under den här sessionen. Den här gången gäller debatten det olagliga fängslandet av Roxana Saberi. Hon anhölls först för ett lindrigare brott - hon hade köpt vin - men något som trots allt är straffbart. Därefter tillkom dock anklagelsen att hon arbetade som journalist utan officiell ackreditering, vilken senare förvandlades till anklagelsen att hon var amerikansk spion. Irans regering organiserade en rättegång inom stängda dörrar som varade en dag, utan vittnen eller konkreta, officiellt uttalade åtalspunkter. Det är inte första gången Irans regering trampar på de mänskliga rättigheterna, fängslar människor olagligt och utfärdar domar som bryter mot internationella normer. Avrättningen av Delara Darabi och kvarhållandet av journalisten och människorättskämpen Maryam Malek i häktet är endast några få exempel. Vi måste erkänna att iranska fundamentalister fortsätter att organisera politiska rättegångar för att skrämma fritänkare. Det är beklagligt att Iran fortsätter att isolera sig på det här viset och att man inte utnyttjar initiativen från det internationella samfundet och den nya administrationen i USA för att normalisera förbindelserna. Jag har alltid hävdat att dialog och samförstånd är att föredra framför konfrontation, men den här gången föreslår jag att vi reagerar på ett strikt och skarpt sätt i det aktuella fallet och att vi kräver att den iranska regimens domstol respekterar alla internationella normer. Struan Stevenson: (EN) Fru talman! Fängslandet av journalisten Roxana Saberi efter fabricerade anklagelser om spioneri är skamligt och ytterligare ett förfärligt brott i den långa lista över missbruk som den fascistiska regimen i Teheran har gjort sig skyldig till. Paolo Costa berättade för oss hur bödlarna i fredags tog en 23-årig flicka från hennes cell och ledde henne till galgen utan att hon först fick tala med sina föräldrar. Delara Darabi hängdes för ett brott som hon påstods ha begått vid 17 års ålder och som hon nekade till. Detta är vad man betraktar som rättvisa i Iran. Medeltida tortyr och avrättningar av kvinnor - till och med gravida kvinnor - och barn är vanligt förekommande. De mänskliga rättigheterna kränks varje dag, och ändå finns det personer här i parlamentet som stöder denna korrupta och ondskefulla regim. I likhet med de europeiska företag som fortsätter att göra affärer med Iran vill de inte se och inte höra de förtrycktas rop på hjälp. De borde skämmas, och de brutala mullorna borde skämmas. De borde lära av historien. Varje fascistregim är dömd att misslyckas. Frihet och rättvisa kommer alltid att övervinna ondskan. Erik Meijer: (NL) Fru talman! Min ursprungliga talartid kortades på ett orättvist sätt när den närmade sig gränsen på två och en halv minut, men slutsatsen i min argumentation var att man inte kan uppnå förändring genom främmande inblandning eller andra former av militärt våld. Det var precis den sortens metoder som ledde till att den nuvarande regimen skapades i det förflutna. Om man hotar Iran med ingripande utifrån kommer många människor i Iran som hatar den aktuella regeringen att skynda till regeringens undsättning för att försvara sitt fädernesland. Vi får dock inte heller välja motsatsen. Det är fel att försöka samarbeta med regimen i tron att denna konstellation kommer att vara vid makten för all framtid, eller att vi genom att stödja stabiliteten i landet gagnar Europas energiförsörjning. De enda sätten att uppnå förbättring är att konsekvent ta ställning för de mänskliga rättigheterna och att stödja den demokratiska oppositionen. Detta innebär även den sortens förbättring som skulle komma den drabbade person som vi diskuterar till nytta. Christopher Beazley: (EN) Fru talman! Jag skulle vilja stödja min kollega Struan Stevenson - även om han är skotte. Vi vet alla att Persien en gång var en av världens stora civilisationer på vår kontinent. Det finns många iranier som är anständiga och goda människor. Struan talade ur hjärtat, och han har rätt. Ingen dödar kvinnor och barn och skryter om det. Vad ska vi göra? Vi är bara Europaparlamentsledamöter. Vi kan bara skrika ut vår ilska mot denna brutalitet, denna omänsklighet. Den enda slutsats jag kan dra är att vi bör fördöma mördarna men stödja de demokratiska, civiliserade iranierna, och tillsammans med dem arbeta för att se till att vi får en anständig, humanitär och civiliserad regering för de goda människorna i Iran. Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Kommissionen följer noga fallet med Roxana Saberi, inklusive förberedelserna för den överklagandeprocess som kommer att inledas i början av nästa vecka. Kommissionen är orolig för Roxana Saberis hälsa eftersom hon är försvagad av den hungerstrejk som hon enligt sin far inledde efter det att den iranska revolutionsdomstolen i Teheran i förra veckan dömt henne till åtta års fängelse för påstått spioneri. Kommissionen anser att Roxana Saberis rättegång, som helt och hållet hölls inom stängda dörrar, inte uppfyllde de miniminormer som är en förutsättning för en rättvis och öppen rättegång. Kommissionen stödde helhjärtat det tjeckiska ordförandeskapets uttalande om Roxana Saberis fall den 22 april 2009. Vi hoppas att det iranska rättsväsendet ser till att hennes överklagan utan dröjsmål tas upp på ett rättvis och öppet sätt, med alla garantier som föreskrivs i den iranska lagstiftningen. Kommissionen är djupt oroad över att situationen för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna i Iran stadigt förvärras. Avrättningen nyligen av Delara Darabi - som hängdes den 1 maj för ett brott som hon anklagades för att ha begått när hon var minderårig - är ytterligare en bekräftelse på denna dystra situation. Även i detta fall gjorde EU ett uttalande där man kraftfullt fördömde avrättningen. Kommissionen har vid upprepade tillfällen uppmanat, och kommer att fortsätta att uppmana, de iranska myndigheterna att respektera sina internationella åtaganden på människorättsområdet, inklusive de åtaganden som följer av den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. För kommissionen är en förbättring av människorättssituationen i Iran nödvändig för att den ska kunna stärka sin politiska dialog och sitt samarbete med Iran den närmaste tiden. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum efter debatten. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Glyn Ford : skriftlig. - (EN) Domen mot Roxana Saberi den 18 april 2009 för ”spioneri” avkunnades utan att hon hade tillgång till advokat och på grundval av en rättegång som varken var rättvis eller öppen. Jag är inte naiv. USA bedriver definitivt spioneri, men om Roxana Saberi var spion gjorde de iranska myndigheterna genom sitt agerande ingenting för att övertyga någon om att så verkligen var fallet. Den partiskhet och det manipulerande som rättegången präglades av, och som den åtalade utsattes för, var en travesti på all form av rättvisa. Jag kan inte annat än välkomna resolutionens uppmaning om att Roxana Saberi omedelbart och villkorslöst bör friges eftersom rättegången mot henne hölls inom stängda dörrar och utan vederbörliga rättsliga förfaranden enligt internationella standarder.

sv

Flerårig plan för torskbestånden i Östersjön och det fiske som utnyttjar de bestånden (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Zdzisław Kazimierz Chmielewski, för fiskeriutskottet, om förslaget till rådets förordning om upprättande av en flerårig plan för torskbestånden i Östersjön och det fiske som utnyttjar de bestånden - C6-0281/2006 -. Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Till att börja med vill jag tacka föredraganden, Zdzisław Kazimierz Chmielewski, och såväl fiskeriutskottet som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för betänkandet. Målet är att nå enighet om förslaget vid rådets junimöte nästa vecka. Vid diskussionerna inom ramen för förberedelserna till rådets möte har många ändringar gjorts av det ursprungliga förslaget, av vilka några går i samma riktning som era ändringsförslag. Som ni väl känner till har båda torskbestånden i Östersjön drabbats av överutnyttjande, och det östra torskbeståndet ligger så långt under de säkra biologiska gränserna att det riskerar att kollapsa inom en snart framtid. Samtidigt har Internationella havsforskningsrådet (ICES) konstaterat att felaktig rapportering av fångsterna sker i 35-45 procent av fallen i östra Östersjön, vilket inte bara leder till ytterligare en oregistrerad fiskeinverkan på beståndet, utan också påverkar korrektheten hos de vetenskapliga rönen. Den aktuella situationen skadar inte bara torskbestånden i Östersjön, utan hotar också den fiskesektor som är beroende av denna resurs. Torsk är ett av de viktigaste fiskbestånden för fiskerinäringen i Östersjön. Det är därför avgörande, inte bara ur ekologiskt, utan också ur socialt och ekonomiskt perspektiv, att fisket balanseras i relation till de tillgängliga resurserna snarast möjligt, så att fiskarna återigen kan förlita sig till stabila och stora fångster. Kommissionens fleråriga plan har utarbetats på grundval av de tidigare erfarenheterna av förvaltningen av torskfisket i Östersjön, och på grundval av flera samråd med aktörerna, medlemsstaterna och forskare. Planen syftar till att återuppbygga bestånden, inte bara så att de når säkra biologiska gränser utan också överskrider dessa gränser och når nivåer som kan ge största möjliga hållbara fångster, vilket skulle ge den berörda fiskerinäringen en långsiktig stabilitet, genom att gradvis minska de totala tillåtna fångsterna och fiskeansträngningarna till nivåer som motsvarar detta mål. Angående betänkandet motsvarar skälen i planen de åtgärder som det längre fram redogörs för i de aktuella bestämmelserna. Jag kan därför endast godta ändringsförslagen 1 och 5, som motsvarar planens bestämmelser, som till exempel kravet på att specificera tillståndet för det östra torskbeståndet i skäl 1. Ändringsförslag 4 är i princip godtagbart. Uppdelningen i de västra och östra delarna avgörs dock av vetenskapliga rön om att det finns två separata torskbestånd i Östersjön, och inte av de två områdenas ekologiska särdrag. I betänkandet läggs flera ändringsförslag fram om bestämmelserna för förfarandet för att minska de totala tillåtna fångsterna och fiskeansträngningen till hållbara nivåer. Ändringsförslagen 8-11 skulle leda till en tvist i fråga om minskningsförfarandet och skulle begränsa dess tillämpning. Med tanke på beståndets allvarliga tillstånd och behovet av att begränsa alla typer av fiske inom vilket man landar avsevärda fångster med torsk, kan jag inte godta dessa ändringsförslag. Jag är dock medveten om behovet av att fastställa ett system som fiskerinäringen kan hantera. Kommissionen har därför ändrat sin plan genom att kombinera förbudet på sommaren med de dagar som fartygen inte ligger i hamn. Detta kommer att öka fiskerinäringens flexibilitet, och kommer sålunda särskilt att gynna de småskaliga flottorna, för vilka ett bestämt och oflexibelt system är svårare att arbeta med. Dessutom har en artikel om Europeiska fiskerifonden införlivats i planen för att garantera att näringen får finansiell kompensation. Förändringar av systemet med fiskeansträngningen innebär att flera av bestämmelserna om kontroll och övervakning också har ändrats. Toleransnivån för felmarginalen har höjts till 10 procent, förutom för torsk, och bestämmelserna om landningar har avskaffats, vilket borde motsvara bestämmelserna i ändringsförslagen 14 och 16 i betänkandet. Angående ändringsförslag 15 har bestämmelserna om fartyg som reser in i eller lämnar området också ändrats, vilket innebär att de särskilda kraven endast gäller då fartyg lämnar det område där de har fiskat. Eftersom felaktig rapportering för närvarande är ett av de centrala problemen för förvaltningen av torskfisket i Östersjön är det avgörande att förbättra dessa bestämmelser för att noga kunna övervaka hur mycket som fiskas från vilket torskbestånd och när. Av samma skäl kan jag inte godta ändringsförslag 13, där man begränsar kraven på en loggbok för fartyg med ett specialtillstånd för torskfiske. I betänkandet föreslås en minskning av värderingsperioden från tre till två år och att en bestämmelse om att övervaka planens socioekonomiska inverkan ska införas i ändringsförslagen 17-19. Nya torskyngelbestånd omfattas av fisket vid i genomsnitt två till tre års ålder. Om en utvärdering inleddes under det andra året skulle det vara mycket svårt att upptäcka några effekter för beståndet och följaktligen för fiskerinäringen. Kommissionen planerar dock ett projekt för att inte bara övervaka planens ekologiska, utan också dess socioekonomiska inverkan som ett första steg mot den konsekvensbedömning som ska göras under det tredje året av planens tillämpning. Slutligen vill jag ta upp de tre ändringsförslag som Carl Schlyter lade fram förra veckan. De är inte godtagbara för kommissionen av följande skäl. Målet för grundförordningen om den gemensamma fiskeripolitiken är att garantera en hållbar förvaltning ur ett ekologiskt, socialt och ekonomiskt perspektiv. Det är därför kommissionens ansvar att eftersträva en balans mellan dessa tre pelare, om än först och främst på grundval av vetenskapliga rön om bestånden. Jag anser därför att en gradvis minskning av de totala tillåtna fångstmängderna och fiskeansträngningarna fram till dess att målnivåerna nås, vilket ICES rekommenderar, är en bra balans i detta hänseende. ICES rekommenderade också att man skulle använda relativa mål som till exempel fiskedödligheten i stället för fastställda sådana som biomassa, eftersom de är mindre känsliga för vetenskaplig osäkerhet och de miljövariationer som påverkar beståndet. I den nuvarande situationen, med en hög nivå av felaktig rapportering som stör förvaltningen och de vetenskapliga rönen, och med tanke på den möjliga kommande översynen av referenspunkterna för biomassa för det östra beståndet, är det inte lämpligt att införliva biomassarelaterade mål. Eftersom man förväntar sig att planen ska förbättra grunden för vetenskaplig information skulle införandet av referenspunkter för biomassa dock kunna beaktas under översynen av återhämtningsplanen för torsk, som ska genomföras efter att planen varit i kraft i tre år. Zdzisław Kazimierz Chmielewski : föredragande. - (PL) Herr talman! Rådets förordning, som är ämnet i detta betänkande, är ett efterlängtat betydelsefullt lagstiftningsförslag som utgör ett försök att hantera de mycket stora behov som fiskesektorn har i ett av Europas mest betydelsefulla vatten. Detta är i sig en bra anledning att gratulera dem som är ansvariga för betänkandet. De har hanterat den svåra utmaningen att utarbeta ett långsiktigt program för återhämtning och fångstmängder i fråga om torsken i Östersjön. Torsken är en fisk som utgör många familjers levebröd. Den är den viktigaste fisken i Östersjön, och därför genererar den stort intresse bland dem som ägnar sig åt fiske. Parlamentets åsikter och rådets påföljande förordningar väcker starka känslor i Östersjöregionen. Ett betänkande i vilket det hänvisas till verifierade uppgifter med vetenskapliga beräkningar om utvecklingen av torskbestånden och fiskemöjligheterna som innehållsrelaterad utgångspunkt har inneburit en möjlighet att nå tillfredsställande kompromisser i dessa avseenden. Fiskeriutskottet har varit tvunget att ingripa i fråga om rådets lagstiftningsförslag, eftersom det i dokumentet måste tas hänsyn till de oundvikliga socioekonomiska effekterna av de planerade fiskebegränsningarna. Jag är glad att kommissionsledamoten nämnde detta. Ett av de ändringsförslag som antagits lades fram av föredraganden och innebär att Europeiska kommissionen är skyldig att utvärdera dessa effekter och lägga fram förslag om grundläggande förvaltningsåtgärder inför parlamentet. Ett annat ändringsförslag som antagits handlar om att minska det totala antalet dagar som fastställts i förordningen med 8 procent i stället för 10 procent och höja tröskeln för skyldigheten att informera om mängden torsk ombord från 100 kg till 300 kg. Jag hänvisar till fiskeriutskottet. Fiskeriutskottet har också godkänt ministerrådets förslag om att ändra den tillåtna felmarginalen för den uppskattade siffran i loggboken från 8 till 10 procent. Också förslaget om att öka minsta tillåtna storlek för landad torsk i Östersjön till 40 cm har fått stöd. Det är svårt att undvika intrycket av att betänkandet i hög grad har påverkats av åsikten att fiskekapaciteten i fråga om Östersjöns torskfiskeflotta i nuläget är alldeles för hög i förhållande till de tillgängliga fiskekvoterna. Det är fortfarande ingen på EU-nivå eller nationell nivå som har lagt fram något förslag till heltäckande lösning på problemet. Det hävdas allt oftare att man bör vara väldigt försiktig med att automatiskt fatta beslut om nedskärningar av flottan. I stället bör man försöka finna sätt att bibehålla den befintliga fiskekapaciteten tills bestånden har återhämtat sig. Vi kommer uppenbarligen att behöva dessa resurser då. Jag tror att frågan om längden på perioderna av fiskestopp under sommaren förr eller senare kommer att bli en del av debatten om planen för torskbestånden. Kommissionsledamoten hänvisade till fiskestoppen i dag. Det bör noteras att det i de medlemsstater där man försöker finna sätt att ytterligare begränsa fiskeansträngningarna genom att införa fler dagar med förbud mot torskfiske utvecklas en tendens att snarare välja en begränsning av antalet dagar till sjöss än den begränsning genom fiskestopp som hittills har tillämpats. I den vetenskapliga rekommendation som åtföljer den allmänna diskussionen om rådets förordning anges behovet av att granska den utvärdering av biologiska referenspunkter som hittills har använts, och det gläder mig att kommissionsledamoten tar upp detta i dag. Det bör tilläggas att ingen av de baltiska staterna ifrågasätter införandet av fiskedödlighet som en metod för att definiera de syften som är möjliga att uppnå med den fleråriga planen för förvaltning av torskbestånden i Östersjön. Jag hänvisar till artikel 4 i planen. Det verkar dock vara nödvändigt att inleda en djupgående debatt i ämnet om skäliga värden när det gäller referenspunkter för biomassa anpassade till det faktiska tillståndet för bestånden och den nuvarande allmänna situationen för Östersjöns ekosystem. Detta ligger i linje med gemenskapens engagemang för att införa en ekosystembaserad strategi för fiskeförvaltningen. Jag hänvisar till skäl 5. Jag bör betona att de gränsvärden för biomassa som gäller för närvarande antogs 1998 utifrån uppgifter som samlats in under 1960- och 70-talen. De kan följaktligen inte vara skäliga i förhållande till beståndens nuvarande situation. Slutligen bör det påpekas att avsikten med rådets tidigare förordning 2371/2002, som nämns i det dokument som behandlas i yttrandet, var att bibehålla försiktighetsprincipen i samband med införande av grundläggande förändringar i fiskepolitiken. Denna princip gällde för såväl bistånden som för utvärderingen av de socioekonomiska effekterna av förändringarna. Principen borde fortsätta att gälla efter anslutningen av de fyra baltiska länderna till unionen. Christofer Fjellner : föredragande av yttrande från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. - Tack herr talman! Som ansvarig för torskfisket i miljöutskottet vill jag börja med att beklaga att så få av våra synpunkter finns med i det betänkande som vi skall rösta om imorgon. Vi har ett gemensamt ansvar för att se till att det blir möjligt att fiska torsk i Östersjön även i framtiden. Situationen för torsken är allvarlig. Trots minskade kvoter är torskbeståndet nära den kritiska gränsen. Om vi skall förhindra att beståndet helt kollapsar så behöver vi ännu striktare fördelningar av kvoter. Dessa kvoter måste vara baserade på vetenskap, inte politiska nattmanglingar, för det måste i första hand vara miljön och långsiktigheten i fisket som står i fokus, inte kortsiktiga arbetsmarknadspolitiska mål. Jag kan bara beklaga att fiskeriutskottet verkar resonera precis tvärtom. Kommissionens förslag till minskade fiskekvoter är ett steg i rätt riktning, men det kommer inte att hjälpa om vi inte ser till att det efterlevs. För även om hoten mot torsken är många så är det största hotet tjuvfisket, det illegala fisket. Det sägs att mellan 35 och 45 procent av den totala andelen av torsk landas är just tjuvfiskad. Därför är inte nya regler det viktigaste utan garantier för att reglerna överhuvudtaget efterlevs. För mig är det därför obegripligt varför fiskeriutskottet vägrar att acceptera bl.a. mina krav på att ta i med hårdhandskarna mot de länder som blundar för tjuvfisket - och vi vet vilka de är, det är det läskigaste av allt. På lång sikt är jag dock övertygad om att vi behöver ett helt nytt system för fiskeripolitiken, ett system som gör att fiskarna själva känner ansvar för torskens fortlevnad. Ett system som har visat sig effektivt är systemet med individuella överförbara fiskekvoter. Ge fiskarna ett eget incitament för att ta ansvar för fortlevnaden av bestånden. På så sätt tror jag att vi kan få en bättre fiskeripolitik i EU. Lika tråkigt som det är att fiskeriutskottet inte verkar vilja ha detta system, lika glädjande är det att kommissionen förefaller vara positiv till möjligheten att införa individuella överförbara fiskekvoter. Avslutningsvis skall jag bara säga någonting som gläder mig med fiskeriutskottets betänkande, nämligen att man antagit mitt förslag om att öka minimistorleken på torsk som fångas. Det ger fisken bättre möjligheter att reproducera sig och ett stabilare bestånd. Tyvärr kan jag dock inte tillsammans med moderaterna rösta för det betänkandet som vi har framför oss idag. Heinz Kindermann: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman! Mot bakgrund av den minskning av torskbeståndet i Östersjön som rön från Internationella havsforskningsrådet (ICES) pekar på och mot bakgrund av kraven från berörda fiskare på verksamhetsvillkor som gör det möjligt för dem att bevara sitt levebröd, vill jag berömma min kollegas, Zdzislaw Kazimierz Chmielewskis, arbete. Han har varit tvungen att göra uppdelningarna för att förena kommissionens förslag och hållbart fiske å ena sidan och de bestämda kraven från fiskarna å andra sidan. Om hållbarhet ska bli något mer än ett tomt ord måste det dock speglas i arbetssättet på fiskefartyg och i den personliga inställningen till vetenskapliga föreskrifter. Godkännandet av fiskekvoter är den ena sidan av myntet. Detta innebär framför allt inte bara att uppfylla de föreskrivna grundläggande villkoren, utan också att stödja de nya åtgärderna för förbättring av bestånden och en effektivare övervakning från medlemsstaternas sida. Övervakningen är olyckligtvis en svag punkt i vissa medlemsstater. Det finns tillräckligt med outnyttjad potential på detta område. Att göra regionala rådgivande organ delaktiga kommer inte bara att underlätta, utan det är en akut nödvändighet. Kommissionens förslag pekar därför i rätt riktning, och socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet stöder både förslaget och föredragandens ansträngningar att finna en rättvis socioekonomisk balans. Jag vädjar till alla med ansvarsposition att lyssna ordentligt till den information som ICES och andra vetenskapliga organ tillhandahåller, när man fastställer tillåtna totalfångster och kvoter för torsk och utformar åtgärder för att stoppa minskningen av torskbeståndet. Östersjön är ett känsligt hav, och vi måste komma ihåg det när vi överväger vilka åtgärder som ska vidtas. Hélène Goudin: för IND/DEM-gruppen. - Tack herr talman. Situationen för torsken i Östersjön är mycket allvarlig. ICSS har för 2007 rekommenderat att ingen torsk skall fiskas i det östra beståndet. Trots dessa rekommendationer kommer en ansenlig mängd att landas. Beträffande det västra beståndet kommer 30 procent mer än rekommenderat att fiskas. Därtill kommer det orapporterade och olagliga fisket. Fiskeriutskottet försöker vattna ur kommissionens förslag. Ett förslag som i grunden inte heller ser till konsekvenserna för den biologiska mångfalden. Som alltid när fiskerifrågor behandlas här nämns de socioekonomiska konsekvenserna av fisket. Visst kan ett torskfiskestopp få negativa följder för yrkesfiskarna. Å andra sidan innebär utfiskning att det inom kort inte kommer att finnas någon fisk kvar att fiska. I globaliseringens tidevarv måste man vara flexibel och beredd till strukturella förändringar i samhället. Jag kommer imorgon att rösta nej till parlamentets förslag, även om jag anser att kommissionens förslag inte heller är tillfredsställande. Åsa Westlund: Herr talman! Jag bor själv vid Östersjön och har därför på nära håll kunnat följa hur illa det är ställt med Östersjön. Det gör att människors livskvalitet försämras men också, som kommissionär Joe Borg själv påtalat, att den ekonomiska utvecklingen längs hela Östersjökusten hotas. Medborgarna runt om i EU förväntar sig att vi här inne tar krafttag för att rädda ekosystemen i våra hav. Därför hade jag helst sett att kammaren ställt sig bakom ett torskfiskestopp, som miljöutskottet föreslog i sitt yttrande. Med ett stopp hade det dessutom blivit enkelt att komma åt det illegala fiske som flera här har talat om. Nu finns det uppenbarligen inte någon majoritet för detta i kammaren, men jag hoppas i alla fall att en majoritet kan stödja ändringsförslagen 20-22. De innebär nämligen bl.a. att största tillåtna fångstmängd skall följa råden från Internationella rådet för havsforskning. Det borde egentligen vara en självklarhet. Att vi inte agerar utifrån den vetenskapliga kunskap som finns är en av orsakerna till de hot mot torsken och hela Östersjöns ekosystem som vi ser idag. Andres Tarand: (ET) Östersjön är ett innanhav, och tack vare dess ringa förbindelse med öppna hav och oceaner är det ett mycket säreget hav. Det begränsade vattenutbytet med Atlanten innebär olyckligtvis också att Östersjön är mycket sårbar - havet saknar möjlighet att förtunna större mängder av miljögifter, och dessutom tar det väldigt lång tid för fiskbestånd att återhämta sig där efter överfiske. I utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har vi mycket utförligt diskuterat ämnena överfiske av torsk och illegalt fiske i Östersjön. Utskottet har enats om att torskfisket bör förbjudas för en tid i den östra delen av Östersjön, eller att en fiskedödlighet på noll bör fastställas. Målet skulle vara att låta torskbestånden, som befinner sig i ett mycket dåligt tillstånd, återhämta sig, så att de senare kan förvaltas på ett hållbart sätt igen. Det är beklagligt att fiskeriutskottet inte har tagit hänsyn till denna centrala ståndpunkt hos utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i samband med förvaltningen av torskbestånden i Östersjön. Det borde också ligga i fiskarnas intresse på lång sikt att stoppa fisket för tillfället, så att torskbestånden, som för närvarande befinner sig i ett kritiskt tillstånd, kan återhämta sig. Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill börja med att tacka er för de frågor som tagits upp. Jag anser att det är tydligt att vi delar ett gemensamt mål, nämligen att garantera en långsiktig hållbarhet för torskbestånden i Östersjön, och därmed uppehället för fiskarna i regionen. Trots att våra meningar går isär om hur vi ska nå detta mål hyser jag inga tvivel om att vårt mål är detsamma. Angående de särskilda punkter som tagits upp vill jag göra följande påpekanden. Till att börja med måste vi lägga fram planer för att begränsa ansträngningarna och beakta de småskaliga flottornas fiskeansträngning, eftersom deras fångster står för 50 procent av de totala fångsterna. Vi är dock redo att beakta flexibla mekanismer för att göra det möjligt för dessa flottor att tillämpa planen utan att den upplevs som en alltför stor belastning. Jag vill betona att det östra torskbeståndet har minskat stadigt under de senaste årtiondena, liksom den genomsnittliga fångststorleken. Det allvarliga läget för detta bestånd är därför uppenbart, och samtidigt som det är av avgörande vikt att beakta det socioekonomiska perspektivet är det främst det ekologiska tillståndet som kräver en återhämtning, och det är av yttersta vikt. I detta hänseende har en årlig minskning på 10 procent fastställts som ett minimum för att kunna upptäcka förändringar i utvecklingen av beståndets tillstånd eller om sektorn avviker från planen. En minskning av den årliga reduceringen skulle också göra att sektorn ställdes inför en längre reduceringsperiod vilket därmed skulle försena fördelen med större och mer stabila fångster och göra det osannolikt att nå den maximala hållbara avkastningen före 2015, enligt kraven i åtagandet från Johannesburg. Det är slutligen viktigt att betona att kontroll är den centrala frågan, särskilt inom detta fiske. Vi hoppas nå en stabil och genomförbar lösning för denna fråga i rådet nästa vecka. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag.

sv

5. Bättre lagstiftning 2005: tillämpningen av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna - trettonde årsrapporten (omröstning) - Betänkande: Doorn

sv

Kampen mot terrorism (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om en muntlig fråga till rådet från Manfred Weber för PPE-DE-gruppen, Martine Roure för PSE-gruppen, Alexander Alvaro för ALDE-gruppen och Cristiana Muscardini och Roberta Angelilli för UEN-gruppen, om terroristbekämpning - B6-0139/2007), en muntlig fråga till kommissionen från Manfred Weber och Joseph Daul för PPE-DE-gruppen, Martine Roure för PSE-gruppen, Alexander Alvaro för ALDE-gruppen och Cristiana Muscardini och Roberta Angelilli för UEN-gruppen, om terroristbekämpning - B6-0313/2007). Kathalijne Maria Buitenweg: (EN) Herr talman! Jag vill be att vi väntar med att börja till rådet har kommit, eftersom jag anser att det är lite underligt att vi har lagt fram muntliga frågor både till rådet och till kommissionen, men bara diskuterar frågorna med kommissionen. Det är ingen mening med det. Kan vi vänta med vad vi nu skulle göra till dess att rådet är här för att lyssna till oss? Talmannen: Ursäkta mig, fru Buitenweg, men jag tycker inte att det är lämpligt eftersom vi inte alls vet när rådet kommer. Vi kanske får vänta så länge att vi inte kan hålla debatten över huvud taget. Dessutom inleds debatten med anföranden av talesmän för de politiska grupperna. Jag föreslår därför att vi börjar med dem. Samtycker parlamentet till detta? (Parlamentet beslutade att inleda debatten.) Joseph Daul : Herr talman, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Terroristbekämpning är ett område där EU måste gå från det virtuella till det verkliga. Terrorismens globala dimension kräver global respons. För att kunna bygga ett politiskt Europa måste vi utrota terrorismens gissel, och vi är inte alls där ännu. Vår grupp har tagit initiativet till denna debatt eftersom att vi anser att EU ännu inte till fullo insett vidden av de faror som unionen står inför. Det första mycket omedelbara hotet mot vår dagliga säkerhet kommer från islamistiska och andra terroristgrupper, t.ex. ETA i Spanien. Vi ser det varje dag, herr kommissionsledamot. Den andra faran, som oroar lika mycket, är att dessa mäktiga nätverk skulle kunna ta över de europeiska demokratiernas politiska kultur för att underminera våra grundläggande värden och ersätta dem med sina religiösa principer. Vi måste se till att våra medlemsstater samarbetar mer i kampen mot internationell terrorism. Gijs de Vries, EU:s samordnare mot terrorismen, avgick i mars och har ännu inte kunnat ersättas, och det visar hur mycket arbete som fortfarande återstår. Det stämmer att Gijs de Vries avgick av personliga skäl, men det är allmänt känt att de otillräckliga resurser han fick innebar att han inte kunde fullgöra sin svåra uppgift. Vi vill be rådet, som inte är närvarande, dess ordförande och även den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, Javier Solana, samt kommissionens ordförande José Manuel Barroso att ta sitt ansvar och snarast möjligt utse en ny EU-samordnare mot terrorismen, som ges tillräckliga resurser. Kampen mot terroristorganisationer kräver oerhörd fasthet och det finns inget utrymme för förhandlingar eller eftergifter. Terroristorganisationer är inte traditionella centraliserade grupperingar som kan besegras genom konventionella militära insatser. De arbetar som nätverk och använder den mest sofistikerade tekniken för att genomföra sina brottsliga operationer. Endast genom fortsatt samordning av avsevärda ekonomiska och mänskliga resurser och underrättelseinsatser har vi en chans att neutralisera de här nätverken. Genom att respektera varandra, garantera tillämpningen av lagar och allmänna friheter, på nytt bekräfta vår uppfattning om vad mänskligheten och samhällslivet handlar om och agera tillsammans kommer vi att göra slut på en terrorism som utnyttjar 2000-talets resurser men inspireras av fördomar och använder metoder från mänsklighetens mörkaste tider. Detta är inte, som man ofta säger, en krock mellan civilisationer utan en sammandrabbning mellan dem som sätter respekten för människor och mångfald över allt annat och dem som, i jihads namn, vill utrota alla som inte tänker som de eller som har andra övertygelser. Med tanke på offren från den 11 september, som vi kommer att minnas om några dagar, fem år efter de tragiska händelserna på Manhattan, men även offren från Madrid den 11 mars och offren för bombningarna i London, måste vi vidta beslutsamma åtgärder. Européerna behöver trygghet - trygghet i arbetslivet, trygg energiförsörjning och livsmedelsförsörjning. Det minsta vi kan göra för EU när freden har säkrats är att göra allt vi kan för att garantera den mest grundläggande tryggheten, nämligen den personliga tryggheten. Martine Roure : Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Många EU-instrument för terroristbekämpning har införts av medlemsstaterna. Ändå står ett antal europeiska länder fortfarande inför ett betydande terroristhot, och det är därför lämpligt att nu när dessa instrument tillämpats i flera år utvärdera hur effektivt EU-lagstiftningen på detta område har genomförts. Trots åtgärder för att uppmuntra informationsutbyte mellan de nationella myndigheter som ansvarar för terroristbekämpning finns det ett tydligt behov av större ömsesidigt förtroende. För att kampen mot terrorismen ska kunna bli verkligt effektiv behöver vi inte ny lagstiftning; i stället måste vi kontrollera att medlemsstaterna tillämpar den gällande lagstiftningen på rätt sätt. Jag anser att vi framför allt bör inrikta oss på att verkligen förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna. En utvärdering skulle också ge oss möjlighet att se över de berörda förordningarna. Jag anser att det samtidigt är nödvändigt att återställa balansen mellan våra medborgares behov av säkerhet och försvaret av deras rätt till integritetsskydd. Vissa åtgärder som antagits innebär stora restriktioner för våra medborgare, och nu i efterhand ser vi att en del av dem inte gett de resultat vi förväntade oss utan kanske tvärtom ger ett falskt intryck av trygghet. Terroristbekämpningen kräver också bättre samarbete mellan EU och dess partner i hela världen. I våra transatlantiska förbindelser bör vi till exempel kräva att det upprättas en gemensam strategi för terroristbekämpning, med respekt för de grundläggande friheterna och den personliga integriteten. EU bör tillämpa ett övergripande synsätt för dessa frågor så att vi kan fastställa allmänna principer för informationsutbytet med våra amerikanska partner och för uppgiftsskydd i samband med det utbytet. Till sist vill jag påpeka att Europaparlamentet ofta har hållits utanför rådets debatter om terrorism. Jag anser att det nu är viktigt med en verklig debatt, som leder till att Europaparlamentet och de nationella parlamenten får bättre demokratisk kontroll. Alexander Alvaro : Herr talman! Under åren 2001-2007 har terroristbekämpningen varit politiskt motiverad. Det enda vi har sett under dessa sex år är ett sökande efter ett politiskt gensvar på varje åtgärd som vidtagits. Jag kan däremot inte urskilja någon hållning när det gäller utvecklingen av EU:s politik för terroristbekämpning i ett globalt sammanhang. Vilken roll spelar vi? Vilken roll vill vi spela i världen? Har vi någon bakomliggande plan? Hittills har jag inte sett någon plan eller något dokument, vare sig från kommissionen eller rådet - eller från någon medlemsstat, för den delen - med förslag till en strategi för terroristbekämpning på kort, medellång och lång sikt. Vi har vidtagit åtgärder med kortsiktig effekt och hejdat finansiella flöden - det är utmärkt. Vi har vidtagit åtgärder för att bekämpa terrorism på medellång sikt genom att införa biometriska uppgifter i identitetshandlingar. Det anser jag inte personligen är rätt metod, men det beslutades av en politisk majoritet. När det gäller långsiktiga åtgärder kan jag inte se några framsteg eller någon utveckling på utvecklingsbiståndets område, vilket kan ses ur ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Inte heller ser jag någon utveckling när det gäller respekten för de kulturer där terrorismen kan antas ha sitt ursprung, dvs. insatser för att vi ska kunna leva tillsammans på ett anständigt sätt, med en global utgångspunkt i en globaliserad värld, i stället för att gå ut och försöka överföra vårt samhälle till övriga världen. Frågan är därför vilken roll EU ska ta på sig. Responsen sedan den 11 september 2001 har utgjorts av en mångfasetterad aktionism: varje gång en attack sker har respektive regering försökt lugna befolkningen genom att införa kortsiktiga åtgärder. Vi har sett den brittiska ivern att driva igenom datalagring omedelbart efter de tragiska attackerna i London och Tysklands försök att införa Internetsökningar. Det saknas en bakomliggande plan. Brott mot de grundläggande rättigheterna, som under undantagstillståndets dagar, kommer inte att lösa problemet. Om vi vill bekämpa terrorismen framgångsrikt måste vi definiera EU:s globala roll i denna kamp i stället för att ägna oss åt nationell aktionism, som då bara bedrivs inom EU. Cristiana Muscardini : frågeställare. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det faktum att vi efter att ha skjutit upp denna debatt från juli till september nu håller den under dessa omständigheter, utan rådets närvaro vid de frågor vi vill ta upp, visar i sig att EU i själva verket inte är berett att ta itu med problemet med terrorismen på ett bestämt och heltäckande sätt, och att parlamentet tyvärr fortfarande är för svagt i politiskt hänseende. Det har även tidigare funnits terroristgrupper i EU:s olika länder, och det har funnits inhemska problem. Europa var redan i stort sett enat och redan talades det om en gemensam strategi som aldrig blev verklighet. Det blev 2001 och vi insåg att terrorismen är en global företeelse. Den är inte en pyramidorganisation utan utgörs av celler som är förbundna med varandra främst via Internet och de bästa IT-systemen. Den har rötter över hela världen och kan slå till hur som helst och när som helst. Trots detta finns det ingen EU-strategi för att kontrollera Internet eller för att fastställa tydliga säkerhetsregler för medborgarna, som inte förstår vilka åtgärder EU har antagit eller kommer att anta under den närmaste framtiden. Den viktigaste åtgärden är att införa ett ansvar för Internetleverantörer som är värdar för webbplatser som främjar, stöder eller försvarar terrorverksamhet, t.ex. genom obligatorisk spärrning av webbplatser som direkt eller indirekt kan spåras till personer som predikar, uppmuntrar till eller försvarar våld. Schweiz har länge gjort allt detta, medan EU fortfarande tvekar och kommer med tomma ord. Det finns ingen gemensam ståndpunkt om övervakning av falska religiösa mötesplatser eller falska imamer som, vilket nyligen inträffade i Nederländerna och Italien, utnyttjat platser avsedda för bön för att i stället så hat, planera attacker genom att uppmuntra till våld mot väst, demokratin, de mänskliga rättigheterna inklusive kvinnors rättigheter och faktiskt genomföra terrorattacker i våra städer. Det är inte längre tillräckligt att tala om en gemensam strategi mot terrorism. Vi behöver styrkan och modet att fatta beslut och agera med målsättningen att å ena sidan förhindra framtida attacker och å andra sidan neutralisera de terroristceller som döljer sig i skuggorna och vinner anhängare genom att utnyttja våra värden - vår frihet, religionsfrihet och yttrandefrihet - för att angripa själva friheten. Gripandena i Danmark alldeles nyligen av personer som misstänks för att ha planerat en attack med sprängämnen visar att vi inte får sänka garden nu och att de antiterrorlagar som införts i Danmark fungerar, men de är också en varning för hela EU. Vi kan inte längre tillåta oss att enbart förlita oss på att de nationella lagarna är effektiva och att utredningsgrupper från enskilda länder gör vad de ska, utan vi behöver mer samordning. Politisk korrekthet döljer alltför ofta en oförmåga eller ovilja att fatta beslut. Det som står på spel är demokratin, friheten och enskildas rätt att leva i fred och frihet. Frihet kräver regler. Vi måste göra det som är politiskt riktigt för att skydda inte bara våra egna folk utan även de folk i hela världen som respekterar sina rättigheter och är medvetna om sina skyldigheter. Om vi dröjer blir vi medskyldiga till missgärningarna. Låt oss avsluta denna debatt med ett gemensamt åtagande att vidta omedelbara åtgärder, inte med förmenta vänster- eller högerpositioner utan starka och enade. Det är det bästa sättet att hylla minnet av alla de liv som släckts i förtid över hela världen till följd av illdåd, från den 11 september 2001 och fram till i dag. Vi måste alla alltid se terrorism som ett brott mot mänskligheten. Kathalijne Maria Buitenweg : Herr talman! Min viktigaste fråga till rådet är faktiskt om det ser sig självt som felbart. Kan det tänkas att rådet gör misstag ibland, eller är det allvetande? Anser rådet att alla åtgärder som vidtagits på senare år i kampen mot terrorismen har varit riktiga? Kan det dessutom verkligen uteslutas att inga oproportionerliga överträdelser av de medborgerliga rättigheterna har förekommit? Om rådet är ofelbart behövs det givetvis ingen utvärdering, men om man tror att det kan finnas en möjlighet att förbättra kunskaperna så behövs den. Jag skulle också vilja att rådet under debatten talar om för oss om det anser att några särskilda åtgärder saknas, specifika åtgärder som det nu ser som nödvändiga men som ännu inte vidtagits. Planerar man i själva verket några åtgärder för närvarande? Överträdelser av de medborgerliga rättigheterna är tillåtna enligt EU-rätten men är endast motiverade om de är nödvändiga, proportionerliga och effektiva och om människor kan skydda sig mot kränkningar. Jag skulle vilja att rådet gjorde en utvärdering av alla de åtgärder som vidtagits på senare år, och även en granskning av om de uppfyller dessa kriterier. Kan rådet lova oss det i dag? Jag vill uppmärksamma några områden där en omfattande utvärdering är nödvändig. För det första, frågan om kränkningar: Är det inte möjligt att medborgarna oavsiktligt skulle kunna drabbas? Jag vill som exempel nämna upprättandet av listor över terrormisstänkta. Här är frågan inte bara hur personer och organisationer hamnar på listorna, utan också hur de stryks från dem. Anta att ert namn skulle hamna på listorna. Alla era tillgångar och banktillgodohavanden skulle frysas, men myndigheterna skulle inte automatiskt väcka åtal. Det betyder att det inte skulle förekomma något rättsligt förfarande då bevisning kunde läggas fram. Principen att man är oskyldig till dess att man bevisats vara skyldig har övergetts. Dessutom kan jag föreställa mig att banktillgodohavanden fryses innan omständigheterna avslöjas, för annars skulle pengarna på ett ögonblick vara på andra sidan jordklotet. Ändå är det otänkbart att vi ska godta att personer står kvar på listorna och alltså fortsätter att straffas utan att det fastslagits att de är skyldiga. Detta är liktydigt med en oacceptabel omvänd bevisbörda inom straffrätten. Förstainstansrätten har redan vid ett flertal tillfällen framhållit att förfarandet måste ändras. Den 11 juli slogs det fast att Al-Aqsa-stiftelsen och José María Sison felaktigt förts upp på listan. Jag undrar vad rådet dragit för lärdomar av dessa rättsliga avgöranden, och om det är berett att ändra eller se över beslutsprocessen när det gäller sammansättningen av sådana här listor och även att undersöka möjligheterna för enskilda att få en rättvis behandling. För att övergå till frågan om effektivitet: Är åtgärderna effektiva? Som exempel vill jag ta upp bestämmelserna om vätskor. Mer än en miljon människor i Europa måste fortfarande krångla med plastpåsar innan de går ombord på flyget och lydigt fylla dem med flaskor på 100 ml - som ofta hamnar i papperskorgen eftersom passagerarna har glömt regeln. Det kan inte sägas förekomma något grövre brott mot de medborgerliga rättigheterna eller någon kränkning. Men är åtgärden effektiv? År rådet berett att göra en bedömning av detta med utgångspunkt i vetenskapliga belägg? Det leder mig in på frågan om proportionalitet. Är åtgärderna proportionerliga? Detta är ytterligare en viktig aspekt som bör utvärderas. Låt mig ta passageraruppgifter och avtalet med Förenta staterna som exempel. Även min grupp har full förståelse för ländernas önskan att få veta vilka som reser in på deras territorium. Det främsta problemet är egentligen inte att man begär orimliga mängder data utan att uppgifterna kan begäras för väldigt många olika ändamål. Rådet rättfärdigar alltid en sådan åtgärd genom att säga att allt detta är nödvändigt för att bekämpa terrorismen. Uppgifterna kan dock även användas för andra syften ”i enlighet med gällande amerikansk lagstiftning”, som det står i avtalet. Det är alltså teoretiskt möjligt att syftet inte bara är att bekämpa terrorism utan även att ta itu med cykelstölder eller bankbedrägerier. Är det proportionerligt att använda uppgifterna till detta? Är rådet berett att se över avtalet även från denna utgångspunkt? Till sist, nödvändighet. Som exempel vill jag nämna lagringen av trafikuppgifter i upp till två år, som min grupp motsatte sig men majoriteten i parlamentet stödde. All information jag fått hittills visar dock att uppgifter som är upp till tre månader gamla är mest ändamålsenliga och nödvändiga. Är rådet berett att undersöka om uppgifter som lagrats i mer än tre månader verkligen används? Kort sagt, är man beredd att göra en utvärdering på grundval av kriterierna effektivitet, proportionalitet och nödvändighet, och att också undersöka möjligheterna att motverka kränkningar? Den sista aspekten som bör utvärderas är rådets ståndpunkt om brott mot de mänskliga rättigheterna i EU, i samband med CIA:s verksamhet. Europaparlamentet har undersökt dessa fall så ingående som möjligt, och enligt min mening är det skandal att vi inte har hört en enda kommentar från rådet. Det kanske är betecknande för vad rådet anser om detta, vilka delar av betänkandet man stöder och vilka man inte stöder, och vilket slags åtgärder man planerar. Är rådet berett att uttala sig om Favabetänkandet, eller tänker man fortsätta tiga? Giusto Catania : frågeställare. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi brukar förklara att terroristbekämpning är en prioritering och åberopa nya politiska lagstiftningsinitiativ. Jag anser att vi först och främst bör granska de val som gjorts under de senaste åren och ställa några frågor. För det första: Har terrorismen stärkts eller försvagats av våra lagstiftningsinitiativ? För det andra: Har vi specifikt bidragit till utvecklingen av vår rättskultur och våra värden, eller har vi svikit dem i terrorkrisens namn? Jag menar att vi bör prioritera att besvara dessa två frågor och att vi, om vi gör det, kommer att upptäcka att nödåtgärder ofta har varit missriktade och att listorna över terroristorganisationer har varit ofullständiga och ofta styrts mer av politiska motiv än av ett verkligt hot från organisationerna. Vi har utsett en person att samordna terroristbekämpningen och sedan har vi konstaterat, utan att kunna finna någon tydlig orsak, att vi klarar oss utan de funktioner som fullgörs av denna person. Jag vill därför be rådet att inte utse någon ny samordnare mot terrorismen, för de senaste månaderna har visat att vi klarar oss utmärkt utan en sådan. Vi har ofta mycket tydligt sagt, och jag anser att vi bör säga det igen här i parlamentet, att terrorismen är vår civilisations och det demokratiska styrets fiende - terrorism är barbari. Terroristattacker står för en övergång från rättsstatsprincipen till en primitiv stat. Allt detta är sant, men i stället för att ägna debatten åt återupprättandet av de demokratiska principerna har vi valt att angripa frågan genom att skärpa reglerna för medborgerlig samlevnad. Vi har valt att slåss på motståndarens hemmaplan, att tävla i överträdelser av de mänskliga rättigheterna, i militär kontroll över civilbefolkningen, i förhandling om demokratins nyckelprinciper. Bilderna från Abu Ghraib och Guantánamobasen är symboliska för terrorkulturens seger över vår rättsstatsprincip och de främsta principerna i vår rättskultur. Den andra symbolen är CIA:s flygningar och bortföranden i Europa, med uttrycklig medverkan av europeiska regeringar. Det råder en genant tystnad kring dessa händelser, och jag vill i likhet med mina kolleger uppmana rådet att uttala sig i frågan. Det råder en genant tystnad, det har alla sagt! Parlamentet har talat om CIA:s ansvar, de europeiska regeringarnas ansvar, våra underrättelsetjänsters ansvar. Kommissionen har talat om detta och Europarådet talar om det. Det är bara från de europeiska regeringarnas sida som en genant tystnad råder, och det ser jag som oacceptabelt. Låt oss hoppas att rådet i dag ger oss sin syn på frågan. I EU har undantaget tyvärr blivit regel och vi måste nu ha en tydlig diskussion om följderna av våra lagstiftningsmässiga val: biometriska uppgifter i pass och visum, systemet för kontroll av personuppgifter, databaser över telefonkommunikation, databaser över flygpassagerare, avtalen om passageraruppgifter (PNR), SWIFT-systemet, systemet för lagring av fingeravtryck och till och med förordningen om vätskor, som vi i dag hoppas kunna avskaffa under uppseendeväckande former och därigenom sända en signal till kommissionen om att vi bör göra val som står i proportion till det vi vill bekämpa. Jag anser att vi med eftertryck bör säga att vi har valt en auktoritär snedvridning av rättsstatsprincipen i stället för att skydda den i kampen mot terrorismen. Det är oklart - och jag ska avsluta nu, herr talman - om det är terrorismen eller de åtgärder som vidtagits för att bekämpa den som har utsatt EU-medborgarna för störst fara under de senaste åren. En amerikansk feministisk författare har sagt att vi bör vara på vår vakt när vi erbjuds lösningar av dem som bär ansvaret för våra problem. Jag menar att vi bör vara på vår vakt. Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först och främst be om ursäkt för att jag kom lite sent till parlamentet - det berodde helt enkelt på att jag underskattade trafiken mellan hotellet och parlamentet. Jag vill också hälsa på kommissionsledamot Franco Frattini, som är med oss i dag, och försöka besvara ledamöternas frågor. Jag hoppas kunna ge alla de klargöranden man bett oss om. Det råder ingen tvekan om att händelserna i London och Glasgow nyligen, liksom dem vid gränsen mellan Spanien och Portugal och attacken i Jemen, har bekräftat att terrorismen utgör ett betydande hot mot EU:s säkerhet och våra demokratiska samhällens värden, särskilt EU-medborgarnas rättigheter och friheter. Det står därför klart att medlemsstaterna måste fortsätta samarbeta för att stärka och genomföra åtgärder mot terrorismen, samtidigt som man alltid respekterar de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. De är centrala värden i våra samhällen, och skydd och främjande av dem kommer att bidra till att förebygga terrorism. Terrorismen måste bekämpas på både nationell och internationell nivå. Internationellt samarbete är ett nödvändigt verktyg för en effektiv kamp mot detta gissel, på både nationell och multilateral nivå. Vi vet att terrorismen är ett globalt hot och att det därför krävs ett samlat globalt gensvar. Detta kommer nödvändigtvis att innebära en ökning av informationsflödena och informationsutbytet, intern samordning av ståndpunkter, samordning och partnerskap med tredjeländer, genomförande av en global strategi för terroristbekämpning med FN i en ledande roll och nära samarbete med olika regionala och internationella organisationer som medverkar i kampen mot terrorismen. EU:s insatser har intensifierats sedan den 11 september 2001 och därefter sedan de förfärliga attackerna i Madrid 2004 och London 2005. I december 2005 antog rådet EU:s strategi för kampen mot terrorismen, enligt vilken EU förbinder sig att bekämpa terrorismen över hela världen samtidigt som man respekterar de mänskliga rättigheterna och låter sina medborgare leva i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. EU:s strategi för kampen mot terrorismen omfattar fyra handlingslinjer: förebygga, skydda, förfölja och agera. Ordförandeskapet bekräftar att rådet faktiskt var sjätte månad ser över situationen när det gäller genomförandet av EU:s strategi för kampen mot terrorismen och strategin mot terroristfinansiering och varje år utvärderar genomförandet av strategin för att bekämpa radikalisering och nyrekrytering till terrorism. Rådet ser också över handlingsplanen för att bekämpa terrorismen var sjätte månad och handlingsplanen för att bekämpa radikalisering och nyrekrytering till terrorism en gång om året. Tack vare denna övervakning kan rådet slå fast vilka av de åtgärder som föreslagits på EU-nivå som inte har antagits eller som inte genomförts planenligt i medlemsstaterna. Dessutom innebär den att rådet får möjlighet att vidareutveckla vissa strategier. Ordförandeskapet har exempelvis beslutat att påskynda arbetet på området för sprängämnen. Antagandet av vissa åtgärder inom ramen för polissamarbetet och det straffrättsliga samarbetet har försenats till följd av kravet på enhälliga beslut på detta område. Antagandet och genomförandet av åtgärder för terroristbekämpning kommer att påskyndas genom ratificeringen av det fördrag som ska godkännas av regeringskonferensen, på grundval av det mandat som Europeiska rådet antog vid sitt senaste möte i juni. När det gäller behovet av närmare samarbete mellan de brottsbekämpande organen och underrättelsetjänsterna har medlemsstaternas säkerhetstjänster nu ett nära och mycket effektivt samarbete inom gruppen för kamp mot terrorism. Europol har utvecklat mycket effektiva analysarkiv som i allt större utsträckning får uppgifter från medlemsstaternas brottsbekämpande organ. Det står fullständigt klart att mer behöver göras. Europaparlamentet upprätthåller en nära och direkt politisk dialog med rådet och kommissionen. Den 16 maj 2007 träffades rådets ordförande, kommissionens vice ordförande och ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för att granska de olika politiska riktlinjerna för terroristbekämpning och utvärdera genomförandet av EU:s strategi för kampen mot terrorism. Dessa möten varje halvår är oerhört värdefulla för att nå samförstånd om de strategier som ska utvecklas när det gäller kampen mot terrorismen. Vad beträffar ställningen för EU:s samordnare mot terrorismen informerade generalsekreteraren/den höge representanten medlemsstaterna om att han i nära samarbete med ordförandeskapet höll på att undersöka hur terroristbekämpningen bäst kan samordnas i rådet. När det gäller förbindelserna mellan EU:s samordnare mot terrorismen och den gemensamma lägescentralen deltar inte denna i utformningen av EU:s politik för terroristbekämpning eller i samordningen av rådets arbete i kampen mot terrorismen. Den gemensamma lägescentralen övervakar inte heller uppföljningen av rådets beslut. Inom terroristbekämpningen begränsas den gemensamma lägescentralens befogenheter till att för rådet lägga fram strategiska bedömningar av terroristhoten med utgångspunkt i uppgifter från de nationella organen. Den stöder också arrangemang för EU:s samordning vid katastrofer och kriser, för att just bidra till samordningen av EU:s agerande vid allvarliga kriser, även terroristattacker. Det handlar om en mekanisk funktion som innefattar informationsspridning, tillhandahållande av mötesfaciliteter och stöd till institutionernas befintliga beslutsförfaranden. Det är inte någon samordningsroll. Rådets godkännande av politiska rekommendationer på olika områden, t.ex. om sprängämnen, för att förhindra terroristers olagliga användning av sprängämnen, grundades dock på en hotbedömning upprättad av den gemensamma lägescentralen. Ordförandeskapet betvivlar inte att dess insatser i kampen mot terrorismen stöds av EU-medborgarna, som dessutom vid tidpunkten för de senaste attackerna i stor skala inte bara visade sin solidaritet med offren för attackerna utan även sin önskan om att EU utvecklar ett gensvar. I utarbetandet av en sådan strategi mot terrorism stöds ordförandeskapet av sina partner, som tar med sig sina tankar till högnivåsamtalen. Dessutom spelar Europaparlamentet en mycket viktig roll. Efterlevnad av bestämmelsen i artikel 6 i EU-fördraget är av avgörande betydelse för rådet - det gäller givetvis även alla andra artiklar i fördragen. Samarbete och dialog med tredjeländer är stöttepelarna i EU:s strategi för kampen mot terrorism. Bara under det här halvåret finns det planer på en trepartsdialog med Ryssland, Förenta staterna, Algeriet och Marocko, vilket speglar intresset för att bredda dialogen med dessa länder. EU för också en dialog om terroristbekämpning med andra länder och internationella organisationer. När det sedan gäller våra Medelhavspartner kommer vi att hålla våra sedvanliga ad hoc-möten om terrorism mellan experter från EU och Medelhavsländerna, vilket kommer att ge möjlighet till bredare diskussioner med våra Medelhavspartner i en fråga av grundläggande intresse i regionen, med fokus på genomförandet av prioriterade delar av uppförandekoden för Europa-Medelhavsområdet för kampen mot terrorism. Det bör nämnas att ordförandeskapet, med särskild hänvisning till Förenta staterna, för regelbundna samtal om terroristbekämpning med olika organ och på mycket varierande nivå. Det handlar om frågor som radikalisering och nyrekrytering till terrorism, inklusive extremistgruppers användning av Internet, analys av terroristhot, samarbete i internationella forum, offentlig-privata partnerskap för terroristbekämpning, sprängämnessäkerhet, skydd av kritisk infrastruktur, terroristfinansiering och andra typer av samarbete mellan civila myndigheter och polismyndigheter. Det portugisiska ordförandeskapet planerar att tillsammans med Förenta staterna anordna ett seminarium om tillämpning av ekonomiska påföljder i kampen mot terrorismen. Frågan om respekten för de mänskliga rättigheterna i kampen mot terrorismen har också vid flera tillfällen tagits upp av båda parter, och ordförandeskapet anser att det är mycket viktigt att fortsätta den dialogen som ses som grundläggande för båda sidor. Sammanfattningsvis vill jag säga att stärkandet av området med frihet, säkerhet och rättvisa med utgångspunkt i Haagprogrammet och den tillhörande handlingsplanen är en av huvudprioriteringarna i det tyska, portugisiska och slovenska ordförandeskapets gemensamma 18-månadersprogram. Kampen mot terrorismen är en av de stora utmaningarna på det området, och ett av målen för de tre ordförandeskapen är att utöka samarbetet om terroristbekämpning genom att genomföra EU:s strategi för kampen mot terrorismen. Herr talman, med er tillåtelse vill jag nu besvara den muntliga frågan. Jag vill också informera parlamentet om att rådet som sagt regelbundet ser över åtgärderna inom ramen för kampen mot terrorismen och dessutom gör en årlig översyn av strategin och handlingsplanen för att bekämpa radikalisering och nyrekrytering till terrorism. En gång i halvåret ser vi dessutom över strategin mot terroristfinansiering. Rådet kommer inom kort att för första gången lägga fram en rapport om genomförandet av kommunikationsstrategin för medierna, som godkändes i juli 2006. I enlighet med strategin för kampen mot terrorismen ska ett högnivåmöte om terroristbekämpning hållas mellan rådet, kommissionen och Europaparlamentet en gång under varje ordförandeskap. Sådana möten hölls under det österrikiska och det tyska ordförandeskapet. De nationella parlamentens roll kommer att stärkas enligt det nya fördrag som för närvarande diskuteras i regeringskonferensen. Den främsta prioriteringen är genomförandet av redan befintliga åtgärder. Rådet använder olika bedömningsmekanismer, t.ex. sakkunnigbedömning på EU-nivå av nationella terroristbekämpningsåtgärder, utvärdering av genomförandet av den europeiska arresteringsordern, granskning av informationsutbytet mellan Europol och medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna osv. Nya åtgärder undersöks redan, t.ex. europeiska programmet för skydd av kritisk infrastruktur och åtgärder avseende programmet för teknik för bioberedskap osv. Rådet har organiserat granskningen av informationsutbytet mellan Europol och medlemsstaterna och mellan medlemsstaterna. Generalsekreterare Javier Solana undersöker hur den funktionen bäst kan fullgöras inom generalsekretariatet. Mandatet och uppdraget för den eventuella nya samordnaren övervägs också. Rådet är i likhet med alla institutioner bundet av bestämmelsen i artikel 6 i EU-fördraget, enligt vilken unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen. Främjandet av dessa värden är en av EU:s prioriteringar. Medlemsstaternas åtagande att respektera de grundläggande rättigheterna slås också fast i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Dessutom är EU:s medlemsstater som medlemmar i Europarådet bundna av sina skyldigheter enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter ger EU ökad kapacitet att övervaka och inhämta information och därmed främja största möjliga respekt för de grundläggande rättigheterna. EU:s medlemsstater måste se till att de åtgärder som vidtas för att bekämpa terrorismen är förenliga med deras skyldigheter enligt internationell rätt, särskilt på det humanitära och människorättsliga området och i fråga om flyktingar. Ordförandeskapet anser att kampen mot terrorismen bör föras med respekt för de mänskliga rättigheterna, med tanke på att rättsstatsprincipen, god förvaltning och skyddet av de grundläggande rättigheterna är redskap i denna kamp. Detta är en central princip i den strategi för kampen mot terrorismen som rådet antog i december 2005, som ni vet. Jag vill nu ta upp det avgörande från förstainstansrätten av den 12 december 2006 som nämns i frågan. Först och främst vill jag påpeka att avgörandet i mål T-228/02 av den 12 december 2006, känt som OMPI-målet (Organisation des Modjahedines du Peuple d'Iran mot Europeiska unionens råd), inte motiverar slutsatsen att EU:s praxis att upprätta förteckningar över terrorister strider mot EU:s lagstiftning. Förstainstansrättens uttalade sig i själva verket inte mot förteckningar över terrorister utan påpekade bara att vissa grundläggande rättigheter och garantier - rätten till försvar, motiveringsskyldigheten och rätten till ett effektivt domstolsskydd - i princip är fullt tillämpliga i samband med antagande av ett gemenskapsbeslut om att frysa tillgångar i enlighet med förordning (EG) nr 2580/2001. För det andra är det allmänt känt att rådet systematiskt genomfört den nödvändiga översynen av sina förfaranden med avseende på de förteckningar över personer och enheter som omfattas av förordning (EG) nr 2580/2001. Rådet har framför allt vidtagit följande åtgärder för att verkställa avgörandet i mål T-228/02: Man har uppmärksammat möjligheten att överklaga rådets beslut till förstainstansrätten. Man har påpekat att det är möjligt att inkomma med en begäran till rådet, tillsammans med styrkande handlingar, om prövning av beslutet om uppförande eller bibehållande av en person eller enhet på förteckningen - sådana ansökningar behandlas så snart de inkommer. Alla personer, grupper och enheter för vilka det är praktiskt möjligt har delgetts motiveringar - i övriga fall har personerna, grupperna eller enheterna underrättats genom ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning. Man genomför en allmän översyn av förteckningen, åtminstone en gång i halvåret, i enlighet med de förfaranden som beskrivs ovan, alltid med vederbörlig hänsyn till eventuella tillkommande uppgifter. Rådet har också beslutat att inrätta en ny arbetsgrupp - arbetsgruppen för genomförande av den gemensamma ståndpunkten 2001/931/GUSP - som ska hantera ansökningar om uppförande eller strykning av personer eller enheter på förteckningen och förbereda rådets regelbundna översyn av förteckningen. Den nya arbetsgruppens mandat, praktiska arrangemang och arbetsmetoder beskrivs i ett offentligt dokument som antagits av rådet. Alla som finns med på den förteckning som omfattas av förordning (EG) nr 2580/2001 behandlas på samma sätt, såsom framgår av föregående svar. Institutionernas roller och befogenheter fastställs i fördragen. Rådet vidtar de åtgärder som krävs för att verkställa EG-domstolens domar i enlighet med bestämmelserna i artikel 233 i EG-fördraget. När det gäller den parlamentariska kontrollen över rådets beslut följer man alltid de förfaranden som föreskrivs i fördragen. Det är viktigt att nämna att Europaparlamentet, i enlighet med artikel 308 i EG-fördraget, hördes när förordning (EG) nr 2580/2001 antogs. Tack så mycket för er uppmärksamhet. (Applåder) Franco Frattini: vice ordförande för kommissionen. - (EN) Herr talman! Kommissionen fortsätter sitt intensiva arbete med genomförandet av EU:s strategi mot terrorism, dvs. den handlingsplan som antogs 2005 som rådet just nämnde. Vårt politiska mål är fortfarande att finna den rätta balansen mellan medborgarnas grundläggande rätt till säkerhet, vilket först och främst gäller rätten till liv, och individens övriga grundläggande rättigheter, däribland rätten till privatliv och en rättvis rättegång. Alla tillgängliga uppgifter visar på att hotbilden när det gäller nya terroristattacker fortfarande är hög. Våra medlemsstaters myndigheter har lyckats förhindra ett antal attacker, och det måste vi vara mycket tacksamma för. Jag talar om Spanien, Italien, Belgien, Storbritannien och Tyskland. I går avslöjade de danska myndigheterna en grupp av unga terrorister av dansk nationalitet som var redo att iscensätta en bombattack. Justitieminister Lene Espersen förklarade att det var det allvarligaste terroristfallet hittills i Danmark. I morse fick vi höra att misstänkta terrorister har arresterats i Frankfurt, och den tyske försvarsministern sade att en attack var nära förestående. Anser ni att inga resultat har nåtts i alla dessa fall? Anser ni inte att det i sig är ett fantastiskt resultat för EU om man lyckas förhindra en terroristtack i det absoluta slutskedet? Mitt svar är - jo, det är det. (Applåder) Vi har alltså inte råd att vara självbelåtna eller slappna av. Jag vill först och främst ta detta tillfälle i akt för att informera er om ett åtgärdspaket som mina tjänsteavdelningar arbetar med, och som kommissionen kommer att anta i höst i mycket nära samarbete med det portugisiska ordförandeskapet. Vi arbetar med förebyggande åtgärder och åtal. Paketet består av en EU-handlingsplan om bättre sprängämnessäkerhet, ett förslag till ändring av rambeslutet om bekämpande av terrorism för att ta itu med terroristers missbruk av Internet, och ett förslag om en policy för PNR-uppgifter (passenger name record), dvs. passageraruppgifter. Dessutom kommer paketet att innehålla en rapport om utvärderingen av medlemsstaternas genomförande av rambeslutet om bekämpande av terrorism. Jag kommer nu att säga ett par ord om varje del i paketet: EU:s handlingsplan om bättre sprängämnessäkerhet är en uppföljning av kommissionens meddelande om detta ämne från 2005, och syftet är att besvara de upprepade uppmaningarna från Europeiska rådet och rådet (inrikesministrarna) om att förbättra situationen när det gäller sprängämnen i EU. Ni minns säkert att kommersiellt tillgängliga sprängämnen och detonatorer användes vid attackerna i Madrid, vilket är skälet till att man nu efterlyser EU-åtgärder på detta område. Jag är glad att kunna rapportera att våra tjänsteavdelningar har gjort ett mycket bra arbete tillsammans med ett stort antal berörda aktörer, däribland företrädare för den privata sektorn. Jag har fått en rapport som jag anser är banbrytande från en offentlig-privat expertgrupp som jag har inrättat, som innehåller cirka 50 värdefulla konkreta rekommendationer för att förbättra säkerheten för sprängämnen, prekursorer och detonatorer inom EU. Dessa rekommendationer kommer att utgöra grunden för EU:s handlingsplan, som bör kunna antas före november, som sagt. De åtgärder som kommer att föreslås inom ramen för handlingsplanen omfattar till exempel inrättande av en EU-databas för sprängämnen vid Europol som är kopplad till alla ansvariga tjänsteenheter i medlemsstaterna samt ett system för tidig varning så att dessa tjänsteenheter mycket snabbt får information, till exempel om sprängämnen har stulits eller om uppgifter om nya terroristmetoder har inkommit från en trovärdig underrättelsekälla. Därmed kommer jag in på Internet och på hur detta verktyg, som har medfört fantastiska fördelar för vår värld, missbrukas av terrorister. Vi vet alla att terroristerna utnyttjar fördelarna med Internet i lika hög grad som vanliga medborgare, till exempel för att planera sina attacker eller sprida budskap med konkreta uppmaningar att begå terrorattacker. Fördelarna med e-lärande har inte heller undgått terroristernas uppmärksamhet. På Internetwebbplatser kan man till exempel hitta detaljerad information och instruktioner om all slags terroristtaktik, inklusive tillverkning av sprängämnen. Syftet med det förslag som jag just nämnde är att se till att dessa former av negativt och brottsligt beteende blir straffbara inom EU. En annan del av detta åtgärdspaket handlar om förslaget om att ta fram en EU-policy för PNR-uppgifter. Arbetet med detaljerna i detta paket pågår fortfarande, men kommissionens huvudsakliga avsikt är att se till att varje medlemsstat samlar in PNR-uppgifter, behandlar dem och, i förekommande fall, utbyter dem med andra parter. Hittills har PNR-uppgifter mest förknippats med förhandlingarna för att garantera att personuppgifter om EU-medborgare behandlas korrekt av våra partner och allierade, särskilt USA. Jag anser att det är dags att delvis ändra inriktning och avsätta resurser för Europeiska unionens säkerhet. EU är ett minst lika stort potentiellt mål för terroristattacker som USA, och användningen och analysen av PNR-uppgifter är ett viktigt brottsbekämpningsverktyg för att skydda våra medborgare, som förtjänar samma skydd som de amerikanska medborgarna. Den sista delen av paketet består av den andra rapporten om genomförandet av rambeslutet om bekämpande av terrorism. Den nya rapporten kommer även att innehålla information om situationen i de nya medlemsstaterna, uppgifter som inte fanns tillgängliga 2004 - ni förstår varför. Här kommer jag in på en mer allmän fråga som har tagits upp om en övergripande och grundlig utvärdering av alla åtgärder för att bekämpa terrorismen som har antagits hittills. Jag är naturligtvis för principen om att politikens effektivitet bör utvärderas. När det gäller politiken för rättvisa, frihet och säkerhet känner ni säkerligen till att arbetet med att ta fram övergripande utvärderingsmekanismer pågår. Jag är beredd att samarbeta med parlamentet som jag har gjort tidigare, särskilt med utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, för att genomföra en utvärdering av de befintliga åtgärderna, däribland de internationella och europeiska avtalen med våra internationella partner. Men jag vill klargöra att mitt mål är att stärka, inte försvaga, vår förmåga att förhindra terrorism och åtala terrorister på ett mer effektivt sätt. När det gäller informationsutbyte mellan medlemsstaterna och EU-institutionerna håller jag helt med om att detta är en central aspekt i kampen mot terrorismen. Som ni vet har jag varit aktiv inom detta område. Under de gångna åren har jag lagt fram ett antal förslag om uppgiftsskydd inom ramen för den tredje pelaren, om principen om tillgänglighet och om lagring av uppgifter från elektroniska kommunikationer. Bortsett från uppgiftslagring har rådet tyvärr inte kunnat enas om dessa förslag ännu, vilket särskilt gäller uppgiftsskyddet inom ramen för den tredje pelaren. Men jag kommer att fortsätta att arbeta för att de antas, och med det portugisiska förslaget har vi en principöverenskommelse om att försöka se till att rambeslutet om uppgiftsskydd antas slutgiltigt inom den tredje pelaren senast i december. Det sägs väldigt ofta att effektivt samarbete förutsätter ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller kampen mot terrorismen. Jag anser att det i huvudsak finns två sätt att stimulera förtroendet. För det första genom att se till att det finns en tydlig och korrekt rättslig ram som inger förtroende och att den information som lämnas ut kommer att behandlas på lämpligt sätt, och för det andra genom att främja det internationella erfarenhetsutbytet så mycket som möjligt, däribland gemensam utbildning, så att de som är verksamma inom området lär känna och uppskattar varandra. När det gäller lägescentralen (”SitCen”) vill jag nämna att den verkligen har försett rådet med en värdefull strategisk analys om terroristhotet, och jag har, tack vare samarbetet med Javier Solana, initierat ett mycket bra praktiskt samarbete om detta. Jag ser emellertid ingen roll för lägescentralen inom det operativa samarbetet, och inte heller som ett samordningsorgan för utredningar, eftersom dess mandat är begränsat till att behandla icke-personlig information. Detta är snarare en uppgift för Europol och Eurojust. Jag anser att dessa organisationer skulle vara bättre rustade att arbeta med sådana uppgifter. Vi får inte glömma att en stor majoritet av våra medborgare - 84 procent enligt den senaste Eurobarometerundersökningen - är mycket positivt inställda till att EU agerar för att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet. Vi bör alltså stärka Europol och Eurojust på grundval av detta. Alla våra åtgärder måste naturligtvis vara förenliga med regelverket om de grundläggande rättigheterna och med artikel 6 i EG-fördraget. Jag har för avsikt att skicka ut ett frågeformulär till medlemsstaterna om deras åtgärder för att bekämpa terrorismen, om åtgärdernas effektivitet och om deras förankring i människorättslagstiftningen. Jag är beredd att informera er om de uppgifter som inkommer och om resultatet av arbetet. Avslutningsvis anser jag att våra insatser för att bekämpa terrorismen helt klart kräver ett gemensamt agerande och ett samfällt engagemang från rådet, parlamentet och kommissionen. Jag kommer att tacka ja till ytterligare eventuella inbjudningar från parlamentet och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, liksom jag har gjort sedan jag tillträdde min tjänst vid kommissionen. (Applåder) Manfred Weber: Herr talman, mina damer och herrar! Giusto Catania som talade tidigare sa att den europeiska allmänheten fruktade att rättsstatsprincipen höll på att upplösas. Den europeiska allmänheten läser i dagens tidningar om gripandet i Danmark av terrorister som hade uttryckliga planer på attacker. Den tyska allmänheten vaknade i dag till nyheten att tre terrorister planerat en attack mot flygplatsen i Frankfurt am Main. Allmänheten känner rädsla och oro. Terrorismen i Europa har orsakat dödsfall och stort lidande. Allmänheten förväntar sig trygghet. Det är vår uppgift som europeiska politiker att ta itu med detta. Vilket är EU:s gensvar? När jag lyssnade till rådets ordförande i dag insåg jag att stagnation och handlingsförlamning har tagit över. Jag är besviken. Terroristerna har som vi vet nätverk över hela Europa. Cellerna samarbetar via Internet och med hjälp av skiftande metoder. Inrikesministrarna vidtar sina egna åtgärder på nationell nivå och tror att de har läget under kontroll. Även jag stöder en utvärdering och ett test av de åtgärder vi har genomfört, men vi behöver också nya impulser. Terrorismen har inte besegrats. En nystart är nödvändig. Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater stöder därför kommissionens initiativ. Terrorismen riktar sig mot vår livsstil, och jag vill därför betona att kampen mot den är en kulturell utmaning. EU står exempelvis för jämställdhet mellan kvinnor och män, och vi vill inte ha några tvångsäktenskap i Europa. Den som tvingar unga flickor in i äktenskap måste straffas. EU står för tolerans, och vi vill inte ha några hatpredikanter som fördömer andra religioner. Jag anser att sådana människor ska förvisas från EU. Till alla predikanter vill jag säga: Ingen gud samtycker till mord. Låt oss utnyttja dagens debatt för att ge stöd till rådet och i synnerhet kommissionen, som har lagt fram utmärkta förslag som kan ge nya impulser. Jan Marinus Wiersma: Herr talman! Jag anser att det är viktigt att hålla denna debatt i dag. Det är också viktigt att parlamentet ställer frågor om framstegen i samarbetet mellan medlemsstaterna på ett högprioriterat område, nämligen kampen mot terrorismen. Det råder en del tvivel om huruvida det samarbetet alltid är nöjaktigt och huruvida rådets gensvar på det hot som beskrivits många gånger i dag alltid är tillräckligt. Det framgår att rådet på ett antal punkter inte agerat tillräckligt snabbt. Av vikt i detta sammanhang är också frågan om Gijs de Vries efterträdare på posten som samordnare mot terrorismen, som nu varit vakant i några månader. Dessutom kvarstår frågan om vad som hänt med rådets svar på Favabetänkandet, parlamentets omfattande betänkande om CIA och vissa metoder som använts i kampen mot terrorismen. Samarbetet är inte alltid vad det borde vara, trots - det måste jag upprepa - kommissionsledamot Franco Frattinis oerhörda engagemang. Vi har just fått ytterligare en förevisning av hans kraftfulla ståndpunkt. Vad han vill och kan göra avgörs dock givetvis i slutändan i viss mån av vad rådet möjliggör. I dag vill jag framför allt uppmärksamma en viktig aspekt som både kommissionsledamoten och rådets ordförande nämnde, nämligen radikalisering och nyrekrytering. Vår strävan måste vara att på bästa sätt bekämpa radikalisering - oavsett om den är religiöst motiverad eller har högerextremistiskt ursprung - även på EU-nivå, genom samarbete mellan medlemsstaterna. I det sammanhanget är det viktigt att finna sätt att nå ut till unga som är mottagliga för detta slags radikalisering. Det är en av rådets och kommissionens prioriteringar, och även parlamentet kommer att diskutera frågan ytterligare under den närmaste framtiden. Vi måste försöka identifiera de motiv som ibland driver unga människor att till följd av radikalisering ägna sig åt terroristverksamhet. Bland dessa motiv finns missnöje med den egna situationen och med vad som händer inom den internationella politiken eller med polariseringen av det egna samhället, ett sökande efter en mening och frustration över världspolitiken. Fattigdom kan också vara ett motiv. Vi måste undersöka alla dessa motiv om vi vill att våra insatser ska vara effektiva. Motiven för ungdomar i Marocko som genomfört attacker skiljer sig ofta helt och hållet från motiven för dem som gjort det i Nederländerna, t.ex. den man som mördade Theo van Gogh. Vi måste tillsammans försöka finna argument mot radikalisering och förbättra villkoren så att ungdomar inte är så benägna att dras till radikalisering och våld. Att hålla antalet radikaliserade ungdomar nere är en första utmaning. Här är det lämpligt med en repressionsstrategi: att ta itu med dem som driver andra till våldshandlingar och med virtuella nätverk på Internet som uppmanar ungdomar till extrema handlingar och även att hålla tillbaka grupper genom en förebyggande strategi. Insatserna börjar på lokal nivå men kan också omsättas till nationell och europeisk nivå. Jag vill i detta avseende fästa uppmärksamhet på de nya initiativ som tillkännagetts av den nederländska regeringen och som man även har avsatt ett stort belopp för att finansiera. Syftet är att på lokal nivå, i stadsdelarna, ta fram en metod för att identifiera unga med benägenhet för radikalisering och allt det kan leda till. Jag vill rekommendera kommissionen att titta närmare på Nederländernas erfarenheter och på hur de kan spridas till andra medlemsstater. Kanske kan också kommissionens integrationsfond användas för att stödja en del av denna verksamhet, så att mervärdet av åtgärder på EU-nivå blir tydligt även på det här området. Jag vill än en gång fråga kommissionsledamoten om han också anser att det är möjligt att sprida Nederländernas praxis till andra medlemsstater som står inför samma svårigheter, särskilt i större städer. Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Om vi går tillbaka drygt 2 000 år i tiden påminns vi om att världens enda supermakt under hösten år 68 f. Kr. utsattes för en terroristattack från en skara löst organiserade pirater. I panik beviljade den romerska senaten Pompejus, åtminstone enligt Plutarchos, ”enväldig bestämmanderätt och oinskränkt makt över alla” genom Lex Gabinia. Genom det äldsta knepet i världen störtade militären friheten, demokratin och konstitutionen med samtycke från Roms skrämda medborgare, och det tog 1 800 år innan en mogen demokrati återuppstod i Europa. Nu riskerar vi återigen att lagar som berövar oss våra friheter införs i smyg. Jag välkomnar de muntliga frågor som har lagts fram av kollegerna i dag, med mycket uttryckliga frågor till rådet och kommissionen. Jag hävdar inte att lagstiftningen om bekämpande av terrorism är onödig. Gårdagens arrestering av tre personer i Tyskland och arresteringen i morse av ytterligare tre personer i Danmark visar att terroristerna fortsätter att utgöra ett hot mot vårt samhälle. Min grupp är enig i sin övertygelse om att vi behöver mer rättsligt samarbete för att se till att Europol och Eurojust blir så effektiva som möjligt. Vi stödde den europeiska arresteringsordern till fullo, och litade på att rådet skulle införa ett minimum av rättsliga garantier. Vi skulle stödja ett europeiskt FBI. Liberalerna och demokraterna är inte blödiga när det gäller brott. Vi är faktiskt förvånade över att EU:s högerdominerade råd inte lyckas enas om en sammanhängande strategi i en fråga som rör lag och ordning. Däremot anser vi att lagstiftningen måste vara proportionerlig till hoten. Om hotet verkligen är så stort, varför har inte rådet gjort något för att ersätta samordnaren för kampen mot terrorism sedan den senaste slutade i mars? Herr rådsordförande, ni har talat om för oss att ni ”funderar över det bästa sättet att säkra samarbete”. Nu är det faktiskt så att terroristerna har haft sex månader på sig medan ni har funderat. Ni talar om för oss att ”Förenta staterna har en ledande roll i kampen mot terrorismen”. Vi vill att EU ska utforma en egen politik. Ni säger att Europaparlamentet har, och jag citerar, ”en primär roll”, men denna primära roll visar sig bestå av ett artighetsmöte en gång i halvåret med ordföranden för vårt utskott. Jag välkomnar att kommissionsledamot Franco Frattini i dag har samtyckt till att utvärdera effektiviteten av EU:s politik tillsammans med parlamentet, och jag hoppas att rådets ordförandeskap kommer att ansluta sig till honom i den debatten. Sedan den 11 september har vi haft en strategi för terrorismbekämpning, en handlingsplan, ett rambeslut och ett antal samarbetsinitiativ. Inget av dessa dokument har utvärderats grundligt och öppet, ännu mindre av EU:s demokratiska institutioner. Rådet och kommissionen borde göra parlamentet delaktigt i en omfattande översyn av alla åtgärder som har antagits hittills. Här i parlamentet bör vi insistera på tidsfristklausuler för lagstiftning om terrorismbekämpning, så att bestämmelser som kan missbrukas inte finns kvar i lagstiftningen längre än nödvändigt. Vi är nu till exempel inne på det tredje och slutliga PNR-avtalet, ett avtal där vi för all framtid avstår från vissa rättigheter till förmån för osäkra fördelar. Min grupp ifrågasätter om säkerheten verkligen kräver att USA:s regering känner till våra kostpreferenser. Kommissionsledamot Frattini, ni talar om för oss att 85 procent av medborgarna är mycket positivt inställda till EU-åtgärder på detta område. Lobo Antunes, ni talar om för oss att ordförandeskapet inte tvivlar på att era åtgärder stöds av medborgarna. Var ingen av er på en flygplats i somras? Hörde ni inte de unga kvinnorna fråga varför deras läppstift måste konfiskeras innan de går ombord på ett flygplan? Hörde ni inte hur de äldre damerna maktlöst protesterade när deras tånagelklippare konfiskerades? Har ni inte lyssnat på de personer som är rasande över hur lagstiftningen mot terrorism utnyttjas för kommersiell vinning? Min lokala flygplats tar nu 50 pence för en plastpåse som resenärerna måste lägga sin tandkräm i. Väljare har skrivit till mig om hur mycket man tar betalt för buteljerat vatten när man har passerat säkerhetskontrollerna. Lex Gabinia var ett klassiskt exempel på lagen om oavsiktliga konsekvenser, eftersom den ledde till att de institutioner som lagen var menad att skydda ofrånkomligen störtades. Jag hoppas att det inte kommer att sluta med att EU:s lagstiftning mot terrorism gör samma sak. Som Karl Popper en gång sa ”måste vi planera för frihet och inte bara för säkerhet, om inte annat för att endast friheten kan göra säkerheten säker”. (Applåder) Konrad Szymański: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Efter de tragiska händelserna i New York, Madrid och London har vår förmåga till samarbete i frågor som rör terroristbekämpning ökat, både i det europeiska och i det transatlantiska sammanhanget. Vi bör ta fler steg i den riktningen. Vår omsorg om den personliga integriteten och de medborgerliga rättigheterna får inte utnyttjas för att rättfärdiga blockering av effektiva åtgärder. Det pris vi betalar för säkerheten är ofrånkomligt på detta område. Det är framför allt säkerhet våra medborgare vill ha. Förändringar av den internationella rätten är också nödvändiga. Den moderna terrorismen har gett upphov till en hittills okänd företeelse - den statslösa soldaten. Statslösheten försvårar tillämpningen av Genèvekonventionerna. Samtidigt måste vi vara eniga om att det är orimligt att ge terrorister de processuella rättigheter som kännetecknar den europeiska straffprocessrätten, och att det innebär att vi inte kan bekämpa denna företeelse lika effektivt. Cem Özdemir: Herr talman! Som nämnts många gånger fick vi i dag vi nyheter om gripandet av misstänkta terrorister i Danmark och Tyskland. Det visar att problemet i fråga inte är teoretiskt utan verkligt. Mot den bakgrunden kan vi inte låta mottot ”ju mer, desto bättre” vara vägledande; i stället behöver vi målinriktade åtgärder som är samordnade i hela Europa och framför allt visar sig vara värda besväret i praktiken och faktiskt är till hjälp. Det leder mig in på min första punkt, nämligen det trängande behovet av att se över de åtgärder som hittills vidtagits av nationalstaterna. Jag välkomnar kommissionsledamotens tillkännagivande om att ett frågeformulär ska utarbetas. Vi behöver denna utvärdering, just därför att vi vill övertyga våra medborgare om att terroristbekämpningsåtgärder är nödvändiga. För att kunna göra det måste vi emellertid visa att de verkligen är effektiva. Vi vill ju faktiskt veta vad som åstadkommits så här långt i kampen mot terrorismen. I det sammanhanget intresserar vi oss också för den beklagliga vägran hittills att inta en ståndpunkt när det gäller CIA:s olagliga kidnappningar i Europa. Vi behöver svar på de här frågorna också. Jag vill klargöra en sak: hemliga fängelser och utlämningar till tredjeländer där tortyr förekommer har också anknytning till kampen mot terrorismen, nämligen till dess moraliska dimension. Den moraliska dimensionen av kampen mot terrorismen får inte försummas - för att lyckas måste vi vinna även på det området. Vissa talare har nämnt vikten av att Europaparlamentet deltar i denna debatt. Jag menar att rådets ordförandeskap måste inse att medverkan av folkvalda som utsetts i fria val är absolut nödvändigt för att få folkets godkännande. Jag skulle vilja att rådets ordförandeskap i större utsträckning framhöll denna aspekt av diskussionen. Som rådets ordförande vet har EG-domstolen upprepade gånger slagit fast att EU:s förteckning över terroristorganisationer strider mot både EU-rätten och internationell rätt. Jag välkomnar hans kommentarer i frågan i dag. Det skulle emellertid också vara intressant att veta om de årliga utvärderingar som han talade om kommer att göras tillgängliga för parlamentet och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi behöver dem faktiskt för vårt arbete, för att vi verkligen ska kunna avgöra vad som händer med denna ”terrorlista”, i vilken utsträckning rättsstatsprincipen och den parlamentariska kontrollen säkras och i vilken mån det kan garanteras att de som felaktigt hamnar på listan stryks från den snarast möjligt. Frågan om EU:s samordnare mot terrorismen har redan tagits upp. Vi vill veta vad det finns för planer för denna post. Min grupp är inte i princip motståndare till sådan EU-samordning. Det är teoretiskt sett rimligt att konsolidera kompetensen på detta område och försöka samla de erfarenheter som gjorts på nationell nivå. Vi vill emellertid också gärna veta vad rådets ordförandeskap har att säga om det arbete som hittills uträttats på EU-nivå av antiterroristenheten. Vilka slags erfarenheter har gjorts? Härav min fråga till rådets ordförande: Vilka lärdomar har ni dragit av det arbete som hittills uträttats av Gijs de Vries? Tobias Pflüger: Herr talman! Som jag ser det är denna debatt grundläggande för demokratin i EU. Det är bra att titta bakåt. Sedan den 12 september 2001 har ett ”krig” förts mot terrorismen. Den dagen åberopade Nato klausulen om ömsesidigt försvar, sedan man felaktigt gjort bedömningen att attackerna i New York och Washington var militära attacker. Hur denna klausul om ömsesidigt försvar kan upphävas är det ingen som riktigt vet. Nu förs ”kriget mot terrorn” över hela världen, t.ex. i Afghanistan där ”irakiseringen” tilltar, medan allt fler grundläggande och medborgerliga rättigheter upphävs på nationell nivå. Hela situationen skulle kunna beskrivas som ett permanent undantagstillstånd. EU har antagit ett rambeslut om terroristbekämpning. I detta redogörs för ett stort antal punkter som är under genomförande eller ska genomföras av EU:s medlemsstater och på EU-nivå. Vi ser i dag en utbredd ”aktionism”, särskilt från den tyske inrikesministern Wolfgang Schäuble, som nu betecknar allt som terrorism och tydligt överskrider gränserna för vad som faktiskt är nödvändigt. Efter London gjorde författaren A.L. Kennedy en mycket intressant kommentar, som jag skulle vilja citera här: ”Ingen nämner att antalet offer, fasansfullt som det var, bara skulle betraktas som måttligt de flesta dagar i Bagdad. Ingen säger att Tony Blair, när han beslutade att skicka våra soldater i krig för vinnings skull, också utsatte sitt land för fara [...] Ingen talar om att våra insatser bara har lett till fler och värre terrorhandlingar. Ingen noterar att också vi har rättfärdigat tortyr av fångar genom att säga att det är ett sätt att förhindra attacker. Ingen säger att det för stora delar av världen är vi som är terroristerna.” Det är just det vi måste undvika, och det är därför upphävandet av de grundläggande och de medborgerliga rättigheterna inte får fortsätta. Johannes Blokland: Herr talman! Till att börja med vill jag uppriktigt tacka rådets ordförande och kommissionens vice ordförande för deras detaljerade svar på våra frågor. Det gläder mig att den här debatten ger oss tillfälle att se tillbaka för att sedan kunna gå vidare. I förgrunden för denna debatt står frågan om vilka åtgärder som vidtagits för att bekämpa terrorismen och om de varit effektiva. Ännu viktigare är frågan om huruvida åtgärderna strider mot den demokratiska rättsstatsprincipen. I dag ska vi rösta om ändringar av reglerna om handbagage vid lufttransport. Brian Watson har redan talat om detta. Genom denna omröstning kommer, hoppas jag, en kontroversiell bestämmelse att avskaffas. Reglerna om vätskor är ineffektiva och orsakar stora protester. Vi måste se till att kampen mot terrorismen inte blir självbedrägeri. En enorm mängd uppgifter har inhämtats sedan attackerna 2001 - men datainsamlingen måste leda till databehandling. Efter attackerna i London och Madrid framkom det att underrättelsetjänsterna faktiskt förfogade över uppgifter men inte agerade i tid. Uppgifterna kan finnas där, men tillämpningen är fortfarande ett problem. En bok om terrorismen och de som bekämpar den gavs nyligen ut i Nederländerna. I den hävdas ur ett historiskt perspektiv att terrorismens effektivitet är begränsad. Kampen mot terrorismen påverkar däremot ibland samhället i hög grad, vilket leder till irritation. De som bekämpar terrorismen förlorar sin moraliska trovärdighet hos medborgarna medan striden pågår - vilket är en vinst för terroristerna. När vi vidtar nya åtgärder måste vi därför finna den rätta balansen mellan rättsstatsprincipen och en effektiv kamp mot terrorismen. Övervakning är ett legitimt parlamentariskt verktyg i detta avseende. Den förre samordnaren av kampen mot terrorismen, Gijs de Vries, sa att hans erfarenhet var att inte en enda medlemsstat ville ha en europeisk polisstyrka eller en europeisk säkerhetstjänst. Medlemsstaterna vill att säkerheten även i fortsättningen ska hanteras på nationell nivå. Ändå försöker vi fortfarande få till stånd ett EU-samarbete. Ett problem i detta sammanhang är avsaknaden av demokratisk kontroll över ett sådant samarbete. De nationella parlamenten samordnar sina egna organ, men inte det här samarbetet. Vad tycker rådet om att konsekvent och regelbundet informera Europaparlamentet? Med det menar jag inte i första hand att lägga fram nya åtgärder för godkännande utan att besvara de frågor som nu så ofta tagits upp. Liksom i fallet med de nationella parlamentens säkerhetsutskott bör sådana möten tillåtas äga rum inom stängda dörrar. Jag skulle vilja veta om rådet vill samarbeta i denna fråga. Andreas Mölzer: Herr talman! De senaste rapporterna från Danmark och Frankfurt am Main i Tyskland visar att hotet från den islamistiska terrorismen inte har försvunnit. Ändå visar de senaste undersökningarna att detta hot i mindre utsträckning kommer utifrån - dvs. från Al-Qaida - än från unga muslimer i EU som är benägna att radikaliseras och så småningom bli terrorister. Terrorister dyker inte bara upp ur tomma intet. Potentiella gärningsmän växer upp i våra islamistiska parallellsamhällen, där framför allt madrasah-skolor och hatpredikanter spelar en stor och förödande roll. Den politiska korrektheten gör att Europas infödda folk alltför lättvindigt stämplas som högerextremister eller till och med rasister för att de håller fast vid sin ursprungskultur, medan migranterna sällan möter detta problem. De islamistiska parallellsamhällen som nu finns i hela Europa underskattas ofta. Terrorismen har ofta sina rötter i skolorna. Den fortsätter sedan i ungdomsgäng, och kan till följd av radikaliseringen sedan kulminera i attacker. Vi måste täppa till de luckor i vårt samhälle där terrorismen kan utvecklas, luckor som uppstått till följd av missriktad tolerans. Vi måste sätta gränser; vi behöver definitivt inte tolerera allt. Om vi ändrar vår sedvanliga livsstil och förnekar vår egen kultur ger vi terrorismen bästa möjliga grogrund. Det är därför hög tid att även Bryssel accepterar att den mångkulturella visionen slagits i spillror och äntligen börjar stödja Europas infödda befolkning, i stället för att ständigt misskreditera den under förevändning att utrota rasismen. Jim Allister: (EN) Herr talman! Jag vill i huvudsak ta upp två punkter i denna viktiga debatt. För det första kommer många av oss hit till parlamentet och beklagar och fördömer terrorismen, med all rätta, eftersom terrorismen är avskyvärd och oförsvarlig i alla sina former. Men lever vi alltid som vi lär i EU? Händelserna i Frankfurt och Danmark är en påminnelse om det ständiga hotet från terrorismen. Om någon regeringsminister i EU skulle fördöma arresteringarna i morse eller motsätta sig de nödvändiga utlämningarna i ett senare skede skulle vi alla bli upprörda eftersom terrorism är terrorism och inte kan rättfärdigas med tiden. I mitt lilla land hemföll vice försteminister Martin McGuinness, som vet mer än de flesta om det avskyvärda utövandet av terrorism, trots detta till sitt tidigare beteende och angrep för några veckor sedan häftigt den tyska regeringens ansökan, inom ramen för en europeisk arresteringsorder, om utlämning av en irländsk republikan som är misstänkt för ett bombattentat för många år sedan i Tyskland. Ett sådant uppförande är oacceptabelt, precis som att Irland gav skydd åt tre IRA-terrorister som fällts i Colombia. Jag menar att det tillkommer oss alla i Europa att föregå med gott exempel. Vi kan inte välja och vraka om vi ska angripa och bekämpa terrorismen eller inte. Om vi är emot terrorism måste vi vara emot alla former av terrorism och handla därefter. Om man verkligen stöder rättsstatsprincipen angriper och protesterar man inte mot ett instrument för att skydda den internationella rättvisan. För det andra vill jag påpeka att det faktum att ETA har återgått till aktiv terrorism är en läglig påminnelse om att ränderna aldrig går ur. De som sjunker så lågt som till terrorism har ett omoraliskt tänkesätt, och är kapabla till att av taktiska skäl låtsas lova att tillämpa politiska medel om detta tjänar deras syften bättre för tillfället. Vi bör alla vara på vår vakt mot sådant och aldrig begå misstaget att bedöma terrorister utifrån våra egna normer. Jaime Mayor Oreja: (ES) Herr talman! Först och främst vill jag säga att det inte är företeelsen terrorism vi bekämpar. I varje enskilt fall förs kampen mot en viss organisation med en viss politisk agenda och specifika politiska mål. Vi måste därför börja med att namnge de terroristorganisationer vi har att göra med, och för tillfället kommer det största framtida hotet mot EU från en jihadistisk terroristorganisation som inte är en företeelse utan en organisation som redan övervunnit rädslan för att genomföra attacker på vår kontinent. Skillnaden mellan denna organisation och andra traditionella organisationer som har angripit och angriper EU är att dess omfattning fortfarande till stor del är okänd, eftersom vi inte förstår attackernas frekvens eller orsakerna bakom valet av länder, och eftersom deras känsla för val av tidpunkt avsevärt skiljer sig från vår. Som Brian Watson så tydligt förklarade är EU-institutionernas uppgift därför inte att upprätta en uttömmande förteckning över åtgärder, utan i stället är det dags att lägga grunderna och definiera pelarna och även verksamhetsområdena, så att EU-institutionerna kan spela en roll i kampen mot terrorismen. Vi måste finna en riktning. På det här området handlar det inte om att tillkännage fler och fler åtgärder. Vi måste inse att rollen för EU:s institutioner bör vara att slå fast vad vi i grund och botten behöver för att kunna bekämpa denna organisation, nämligen underrättelser och information. Först och främst behöver vi därför en europeisk modell för kampen mot denna terroristorganisation, för i annat fall, om inte EU tillför något mervärde, om det inte gör någon nytta och varken bidrar till eller anses tjäna européerna i kampen mot terrorismen, kommer man i 2025 års EU att undra vad det är för mening med Europeiska unionen. Bárbara Dührkop Dührkop: (ES) Herr talman! Jag tycker faktiskt att det har upprepats till leda att företeelsen terrorism - som givetvis utgörs av tydligt igenkännliga grupper - inte bara är en europeisk fråga utan en global fråga, som rådet sa, och det råder ingen tvekan om att vi behöver insatser på global och europeisk nivå. Mot bakgrund av det som Franco Frattini sa om vad som hände i Frankfurt i morse, som jag också hörde talas om, anser jag att detta är den kanske främsta utmaning som EU står inför, för det handlar inte bara om medborgarnas säkerhet och fysiska integritet utan också om ett försök att underminera något mycket viktigt, nämligen demokratiska samhällens värden. Därför är det så viktigt att EU eftersträvar gemensamma åtgärder. Enligt min mening visar denna muntliga fråga från parlamentet hur angeläget parlamentet är om att göra framsteg i kampen mot terrorismen, men den visar också att vi har farhågor, för Brian Watson tog upp ett antal frågor som kan ge upphov till missuppfattningar i samband med de åtgärder vi vidtar. Framför allt har vi nämligen i denna kamp också ett ansvar gentemot demokratin och friheten. Det är mycket viktigt och får inte glömmas bort. Jag vill också säga att jag anser att åtgärderna är nödvändiga, precis som allt annat vi har gjort och allt som Franco Frattini säger ska hända, och att det arbete som polisen uträttar också är mycket betydelsefullt, men inte tillräckligt. Enligt min mening måste vi också stärka politik som bidrar till integration och dialog mellan olika kulturer. Jag anser att FN-initiativet Civilisationernas allians är ett användbart instrument i kampen mot terrorismen. Vi måste fortsätta med det som vi diskuterade i Tammerfors och det arbete vi sedan gjorde i Haag för att bekräfta vad vi talat om: balansen mellan frihet, säkerhet och rättvisa. Europaparlamentet påskyndade därför antagandet av Prümfördraget före sommaren. Denna möjlighet att snabbt och effektivt utbyta tillförlitlig information är av vital betydelse för det internationella samarbetet mot terrorn. Det stämmer att vi säger att dessa medborgerliga och mänskliga rättigheter måste förenas med garantin av säkerheten. Europaparlamentet spelar en avgörande roll, men som rådet säger har parlamentet inte i nuläget något verkligt inflytande över vad som görs på detta område. Antingen fattar rådet ett enhälligt beslut eller också fattar det inget beslut. Det är därför jag anser att detta försvagar och begränsar EU:s förmåga att bemöta nya utmaningar. Som Brian Watson så träffande uttryckte det är ett artighetsmöte Europaparlamentets enda möjlighet att samarbeta med rådet, och som demokratiskt vald församling bör vi ha möjlighet att delta i besluten. Vi välkomnar inrättandet av Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter, och vi hoppas att den på ett lämpligt sätt kommer att kunna övervaka all EU:s verksamhet på området för polissamarbete och rättsligt samarbete. Jag vill också påpeka att vår grupp stöder EU:s samordnare mot terrorismen, vem det än blir, men tjänsten bör tillsättas snart. Det viktiga är att han eller hon inte blir någon papperstiger utan får ett tydligt och starkt mandat. Avslutningsvis anser jag att det är riktigt att EU:s insatser i kampen mot terrorismen och dess följder bör innefatta en grundläggande dimension: stöd och skydd för offren och deras familjer. Sarah Ludford: (EN) Herr talman! Eftersom jag kommer från London underskattar jag absolut inte hotet från terrorismen. Vi londonbor har förvisso fått utstå det i årtionden, även i form av den irländska republikanska terrorismen som delvis finansierades av USA. Moraliskt överläge är en vansklig sak. Europol talar om för oss att nästan 500 terrorattacker utfördes inom EU förra året. Det är naturligtvis ett stort brottsligt hot, men det är narkotikahandel, människohandel och korruption också. Varför agerar inte rådet och insisterar på att alla medlemsstater ska underteckna och ratificera Europeiska konventionen mot människohandel? Varför protesterade inte rådet när den brittiska regeringen avbröt en stor korruptionsutredning mot det nationella ”flaggskeppet” vapentillverkaren BAE i januari? Bara för att liberalerna ifrågasätter hur effektivt förbudet mot flytande vätskor är jämfört med olägenheterna, eller protesterar mot massinsamling av personuppgifter, betyder inte det att vi är blödiga när det gäller terrorismen. Inget politikområde borde undslippa den demokratiska ansvarsskyldigheten. Det var en ära för mig att vara vice ordförande för Europaparlamentets utredning om extraordinära överlämnanden och jag delar den upprördhet som andra har gett uttryck för över rådets fullständiga tystnad inför våra slutsatser att många medlemsstater var delaktiga i omfattande kränkningar av de mänskliga rättigheterna, bortföranden och tortyr. Rådet skulle göra klokt i att städa rent på sin egen bakgård innan det raserar EU-medborgarnas civila friheter. Europaparlamentets ledamöter har inte fått någon information om genomförandet av rambeslutet om bekämpande av terrorism som antogs för över fem år sedan. Har alla medlemsstater införlivat det? Hur många fall har omfattats? Hur många utredningar eller fällande domar har registrerats? Vi vet att de olika organen, till och med inom staterna, inte kommer att utbyta information på grund av svartsjuka, maktkamper och revirstrider, och ännu mindre genom gränsöverskridande samarbete. Varför inte göra det till en prioritering i stället för att frenetiskt lagstifta för att ta ifrån oss vårt privatliv hela tiden? Det finns även stora inkonsekvenser i våra strategier för att ta itu med radikalismen. Det är en viktig fråga, men den omfattar även det stora flertalet moderata muslimer, och ändå hindras moskébyggen i många delar av EU i hög grad. Varför tittar man inte på detta? Konrad Szymański uttryckte den extremt högerorienterade åsikten att friheten inte har något pris. Det håller jag absolut inte med om. Sade inte kommunisterna det för att rättfärdiga sitt förtryck? I stället för att byta bort för mycket frihet mot säkerhet bör vi se på det som verkligen fungerar, nämligen målinriktade utredningar och underrättelseledd övervakning. Det är rätta sättet att behålla allmänhetens förtroende och samarbete. Mario Borghezio: - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Den 11 september anordnade ett flertal demokratiska rörelser med katolsk och kristen grund en stor demonstration i Bryssel mot islamisk terrorism och till minne av offren från den 11 september, men Bryssels socialistiske borgmästare förbjöd den av förkastliga inrikespolitiska skäl. Detta sänder negativa signaler i fråga om terrorism, men ännu allvarligare är det att en premiärminister, Romano Prodi, och en utrikesminister, Massimo D'Alema, försöker ställa sig in hos Hamasterrorister. Det politiska budskapet från EU bör i stället vara att vi står enade mot den islamiska terrorismen, och vi bör gemensamt opponera oss mot dem som i moskéerna predikar mot oss och vår säkerhet. Jag välkomnar kommissionsledamotens uttalande om att EU-medborgarna måste ges ett bättre skydd och känna sig mer skyddade, åtminstone lika mycket som amerikanska medborgare, och att de transatlantiska förbindelserna därför måste stärkas. Jag vill dock fråga er, herr Frattini, om den hotande faran för terrorhandlingar där man använder t.ex. bakteriologiska vapen - gud förbjude - eller kärnvapen: är vi förberedda? Sydeuropa visade sig vara oförberett på brandfaran, och nu anser jag att vi måste göra mer - mycket mer. Jag önskar er all framgång i ert arbete, herr Frattini. Kyriacos Triantaphyllidis: (EL) Herr talman! Låt mig inledningsvis påpeka att de senaste årens insatser för att göra terrorismen till ett nyckelprojekt och en prioritering för EU visat sig dömda att misslyckas. De amerikanska säkerhetstjänsterna kommer att kunna övervaka allas telefonsamtal, Internetaktivitet och e-post på alla servrar baserade i Förenta staterna, utan restriktioner. Denna utveckling är ytterligare ett försök till total kontroll och övervakning av medborgarna på global basis, och EU har tyvärr gett sitt medgivande genom att införa åtgärder som visat sig vara ett hinder för unionens egen utveckling. En stor del av EU:s budget går till att inrätta och stärka polisiära organ, till militära operationer, inrättande av invandrarförläggningar osv. Jag vill framför allt nämna upprättandet av förteckningar över terrorister. Dessa förteckningar omfattas inte av någon demokratisk eller institutionell lagstiftningskontroll eller av något förfarande för rättslig granskning eller översyn av överklaganden. Inte ens efter förstainstansrättens beslut av den 12 december 2006, när den avgav en dom avseende bristande kontroll och underlåtenhet att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda de mänskliga rättigheterna, gjorde EU annat än ytliga förändringar. Det grundläggande problemet kvarstår. Medlemsstaterna är inte tvingade att lämna bevis avseende de individer som de föreslår ska tas upp på förteckningen, medan kommissionen - och det är ännu farligare - själv har kvar ansvaret för att lägga till och ta bort namn på individer och organisationer på förteckningen. Med andra ord agerar kommissionen fortfarande domare, jury och bödel. Koenraad Dillen: (NL) Herr talman! Jag konstaterar tyvärr att väldigt många här i kammaren återigen drar sig för att nämna saker vid deras rätta namn. Oavsett vad vi tycker om det är den obekväma sanningen att internationell terrorism inte är något annat än ett krig som islamiska extremister förklarat mot väst och Europa. Vi måste ha modet att inse att fienden redan finns innanför våra murar. Jihadistiska nätverk opererar i hela Europa, och moskéerna kallar de trogna till ett heligt krig mot vårt öppna samhälle. I går fick vi ytterligare ett exempel på detta i Danmark. Behovet av omfattande åtgärder mot denna islamiska trojanska häst har därför aldrig varit större. Det är faktiskt både vår rätt och vår skyldighet att försvara vårt öppna samhälles värden. Men gör vi det? Som min kollega Mario Borghezio nyss sa är ett typiskt uttryck för den europeiska fegheten Bryssels socialistiske borgmästare Freddy Thielemans beslut att förbjuda en marsch mot den tilltagande islamiseringen i Europa, som planerats till tisdagen den 11 september, med motivet att demonstrationen skulle kunna ses som en förolämpning mot det allt större, röstmässigt intressanta islamiska samhället. Europa vill sprida det öppna samhällets värden, främst yttrandefriheten, över hela världen, samtidigt som man tystar ned förespråkare för samma europeiska värden i EU:s egen officiella huvudstad. Det säger en hel del om det här parlamentet att man inte intar någon tydlig ståndpunkt i frågan. Timothy Kirkhope: (EN) Herr talman! Denna debatt handlar om våra folks säkerhet och bevarandet av vår livsstil, vår liberala demokrati, rättsstatsprincipen och försvaret av friheten. Terrorismen angriper själva kärnan i allt detta. Terrorismen åskådliggör kampen mellan gott och ont i alla sina former, och vi får inte minska vaksamheten. I Storbritannien hade vi IRA att kämpa emot i tre årtionden. Mer nyligen har vi självmordsbombningen i London och försöken att utlösa ett blodbad i Glasgow. Mina kolleger från Spanien kämpar mot ETA:s ondskefulla terror. De har vårt fulla stöd i sitt modiga agerande för att bekämpa detta. Att ta itu med radikaliseringen är en stor utmaning, men vi lever i en värld där terrorhotet ständigt förändras och blir alltmer sofistikerat. Världens demokratier måste förbli vaksamma, utbytet av underrättelseuppgifter måste bli mer effektivt och vi måste vara beredda på att agera kraftfullt. Terrorismen är en krigshandling mot vår samhällsstruktur. Terrorism utövas av brottslingar och mördare som avskyr vår liberala demokrati och frihet. Terroristgrupperna måste förbjudas, och de som begår våldshandlingar, sporrar till terrorism eller bistår terrorister måste angripas. När det gäller åtgärder som EU-medlemsstaterna kan vidta tillsammans är arresteringen av bombtillverkare från ETA i helgen ett bra exempel. Det visar att gemensamma utredningsgrupper tillför ett mervärde till kampen mot terrorismen. I dag ska vi rösta om begränsningar av flytande vätskor ombord på flygplan. Den resande allmänhetens säkerhet måste vara vår främsta prioriterig - vår, regeringarnas, flygplatsoperatörernas och flygbolagens. Men som med all lagstiftning kan förbättringar göras mot bakgrund av erfarenheterna och jag anser att detta är en anledning - en bra anledning -att se över hur lagstiftningen fungerar. Samtidigt bör vi främst förlita oss på tillgängliga underrättelseuppgifter som kan hjälpa lagstiftare som vi själva att avgöra karaktären och omfattningen av det nuvarande hotet. Jag välkomnar kommissionsledamot Franco Frattinis förslag som är positiva i det avseendet. Som jag ser det är det en känslig avvägning, men vi måste alltid göra allt vi kan för att skydda våra folk mot terrorismens onda och mordiska avsikter. Claudio Fava: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att denna debatt ger oss möjlighet att granska, men även rätta till några farliga misstag - ett första misstag. Vi debatterar en strategi mot terrorism, inte mot islam, och att på ett alltför förenklat sätt reducera terrorismens orsaker till islamisk fundamentalism skulle vara en rätt så ytlig lösning och en ganska naiv tolkning. På samma sätt oroas jag av en del formuleringar jag just hört: moskéerna leder våra samhällen i krig! Dessa åsikter är både generella, våldsamma och plumpa. Föreställ er om en ledamot av det turkiska parlamentet i morgon skulle ställa sig upp och säga ”de kristna kyrkorna leder vårt samhälle i krig” - vilken skulle bli Europaparlamentets indignerade reaktion? Jag vill också lägga fram ett förslag för Franco Frattini: vi vet att brottsbekämpningsarbetet är absolut grundläggande, precis som det förebyggande arbetet. Men jag anser att beräkningarna bör bygga på antalet terrorister som faktiskt har befunnits vara skyldiga och inte på antalet påstådda terrorister som gripits. Det vore lämpligt att övervaka eller undersöka hur många misstänkta terrorister som gripits i våra länder de senaste åren och sedan frigetts. Vi har fått en del svar av rådet, men vissa av våra frågor har bara besvarats delvis. Jag vill här ta upp tre punkter som vi bör titta närmare på. Det är inte helt klart för oss vilken roll parlamentet bör ha och hur det verkligen ska kunna knytas till denna EU-strategi. Som andra ledamöter påpekat anser vi inte att det är tillräckligt med ett möte en gång i halvåret mellan vice ordföranden och ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi menar att det krävs samförstånd av en kvalitet och på en nivå som inte kan begränsas till dessa formella, ritualistiska möten. Det är inte uppenbart för oss vad som kommer att hända med funktionen som EU:s samordnare mot terrorismen. Vi har fått veta att denna funktion främst gäller tillhandahållande av strategiska bedömningar och informationsspridning. När vårt utskott hade tillfälle att tala med Gijs de Vries fick vi veta att funktionen helt saknade innehåll och redskap. Om det är så anser jag att inget kan vara skadligare än en institutionell funktion som inte har de redskap som krävs för att existera eller fullgöra sina uppgifter. Slutligen är det oklart vilken ståndpunkt det portugisiska ordförandeskapet kommer att inta om det transatlantiska samarbetet. Jag skulle vilja återkomma till vår mycket enkla och uppriktiga fråga. Frågan var om samarbetet kommer att bedrivas med metoder som är förenliga med artikel 6 i fördraget, som parlamentet rekommenderade när CIA-undersökningen avslutades. Vi behöver ett tydligt svar. En gemensam strategi är lämplig om den innefattar full respekt för medborgarnas grundläggande rättigheter, men så har det inte alltid varit. Vi välkomnar vice ordförande Franco Frattinis initiativ gällande ett frågeformulär som ska delas ut till EU:s medlemsstater för att ta reda på vilka instrument de har infört och vilka åtgärder som vidtagits med hjälp av dessa instrument, även när det gäller respekten för medborgarnas grundläggande rättigheter, men i det sammanhanget vill vi tala om för er att parlamentet ändå har för avsikt att följa upp slutsatserna från undersökningsutskottet för CIA och att ställa den formella frågan: Vilka åtgärder har rådet och kommissionen vidtagit med anledning av de många önskemålen i betänkandena? Sammanfattningsvis anser jag att kampen mot terrorismen kräver en hög grad av socialt samförstånd och att vi måste vara vaksamma när det gäller principerna i artikel 6 i fördraget. Att undvika missbruk och förenklingar är det enda sättet att se till att vi når detta samförstånd. Sophia in 't Veld Veld: (NL) Herr talman! Demokrati, medborgerliga rättigheter och rättsstatsprincipen är saker som ligger mig oerhört varmt om hjärtat; detsamma gäller mitt eget och mina europeiska medmänniskors liv. Talet om en kompromiss mellan de två är farligt struntprat. Vi måste göra motstånd mot demokratins fiender, dvs. terroristerna, men också motverka det hot mot demokratin som en överdriven statsmakt och avskaffande av demokratisk kontroll utgör. Om och om igen hör vi rådet, och i mindre utsträckning kommissionen, tala om grundläggande rättigheter, mänskliga rättigheter och demokrati, men det ekar en aning tomt när vi får veta att statens kontroll över medborgarna snabbt ökar. Varje intim detalj av vårt privatliv är nu känd. Samtidigt får dock medborgarna mindre och mindre kontroll över staten. Dessutom vägrar de nationella myndigheterna och rådet att stå till svars. Jag skulle exempelvis vilja att rådet redogjorde för situationen när det gäller den kontaktgrupp på hög nivå som förhandlar med Förenta staterna om överföring av personuppgifter. Vi får alltid höra att det rör sig om sonderande samtal, men Förenta staterna verkar tro att vi redan är beredda att underteckna ett avtal. Hur förhåller det sig, herr rådsordförande? Vilket mandat har förhandlarna? Vad handlar förhandlingarna om? Detta diskuterades i Lissabon den 19-20 juli. Varför får inte de nationella parlamenten och Europaparlamentet - EU-medborgarna - någon information om detta? Ett annat exempel är den amerikanska lag om underrättelseverksamhet och övervakning utomlands som antogs nyligen. Brian Watson och jag har ställt frågor om den. Det är en lag som gör det möjligt för USA att övervaka nästan all kommunikation, alla telefonsamtal och all e-post inom EU. Varför säger rådet att det inte har med saken att göra? Har inte rådet något ansvar för att skydda EU-medborgarnas personliga integritet? Det tredje exemplet är passageraruppgifter (PNR). Vi har redan diskuterat frågan hundratusentals gånger. Bläcket har knappt hunnit torka på avtalet och USA har dragit tillbaka sitt enda positiva inslag: tillämpningen av lagen om förtrolighet på EU-medborgare. Kommissionen förklarar att ett europeiskt PNR-system ska införas, men har någon utvärdering gjorts av resultaten från det amerikanska PNR-programmet ännu? Det gläder mig mycket att kommissionsledamoten säger att en utvärdering ska göras och att den kommer att omfatta inte bara genomförandet utan även resultaten av terroristbekämpningspolitiken och följderna för de grundläggande rättigheterna, något som skulle ha skett för länge sedan. Det är intressant att den som kritiserar eller ställer kritiska frågor om terroristbekämpningspolitiken ofta stämplas som antiamerikansk. Ändå är det faktiskt amerikanerna som ställer de kritiska frågorna och som genomfört omfattande utvärderingar under de senaste månaderna och i hög grad ifrågasätter åtgärdernas effektivitet. I stället för att härma USA och anta samma dåliga politik måste EU därför föra en bra politik på detta område och tillsammans med USA överväga vad som är nödvändigt och vad som inte är det. Paul Marie Coûteaux: (FR) Herr talman! Jag vänder mig naturligtvis inte emot de litanior av ädla känslor, besvärjelser och fromma önskningar som dominerar den här debatten, men jag kan inte riktigt se att de präglas av den objektivitet som jag menar är nödvändig för att förstå ett fenomen som vi så plötsligt tvingats ägna våra tankar åt - så plötsligt att vi inte gör oss mödan att klargöra alla aspekter av det, dess orsaker och dess konsekvenser. Vad är politik om inte ett tålmodigt klargörande av orsakerna till och konsekvenserna av det som direkt berör oss? Skrämmande videoövervakningssystem installeras överallt, på offentliga platser och till och med på gatorna. Varför? För att bekämpa terrorismen. Vi registrerar medborgare och förstärker polisen, ibland också den hemliga polisen. Varför? För att bekämpa terrorismen. Vi återinför tortyr. Varför? För att bekämpa terrorismen. Vi ändrar lagar och struntar allt oftare i dem, och vi nonchalerar till och med människors grundläggande rättigheter, det förmodade substitutet för forna dagars biblar. Varför? För att bekämpa terrorismen. Vi installerar missilsköldar överallt, till och med i länder som Tjeckien, till befolkningens stora missnöje - de har ju inte upplevt någon terrorism. Allt görs i terroristbekämpningens namn. Kort sagt splittrar vi nationer och skapar misstro mellan folk, och framför allt hunsar vi dem. Det är vad som hänt i våra europeiska nationer, både i öst och i väst. Varför? För att bekämpa terrorismen. Är det inte uppenbart att det inte är terrorismen som helt upptar oss, utan kampen mot terrorismen? En lömsk slöja fördunklar vårt seende, och vi märker det inte ens. Jag förnekar naturligtvis inte det avskyvärda i attackerna mot våra nationer, i Spanien och i Storbritannien. Dessa exempel talar dock för sig själva: terrorismen drabbade dessa länder därför att de stödde en krigshandling - invasionen av en suverän stat. Jag är inte heller rädd för att säga att det som hänt i Irak snarare är en uråldrig, barbarisk form av terrorism som höjt den internationella spänningen en aning, än en reaktion på terrorism. I själva verket är terrorism i sig följden av en värld i djup obalans, som domineras av ett imperium som, i likhet med alla världens imperier, sätter sig över gränser och folk och strävar efter att överallt skapa en endimensionell, enhetlig värld, tvångsmässigt inriktad endast på materiella värden. En värld så kvävande och våldsam mot olika folks mångfald att det enda gensvaret är ett annat slags våld, som givetvis är lika oacceptabelt, nämligen terrorn. Låt oss ha modet att verkligen fundera på detta. Tänk om terrorismen främst är en följd av det nya kategoriska krav som marknadskrafterna ställer och ingår i dess logik: upphävandet av gränser. Avskaffandet av gränser och gränsöverskridandet som är så i ropet innebär inte bara att vi gör oss av med mångfalden i världen och gör dem som vill behålla den ursinniga, utan gränsernas försvinnande främjar också gängintriger. Kanske är detta en diskussionspunkt som skulle kunna läggas till i debatten om kampen mot terrorismen? Ryszard Czarnecki: (PL) Herr talman! Realiteten i det antika Europa var ”Hannibal ante portas”. Realiteten i det moderna Europa är ”terrorismen ante portas”, eller ”vid portarna”. Europaparlamentet har i ett år nu formellt deltagit i en interinstitutionell debatt. Det är bra, särskilt som EU faktiskt fortsätter att drabbas av terroristattacker och säkert kommer att drabbas även i framtiden. Vad vi talar om är att verkligen begränsa möjligheten att genomföra sådana attacker. Det är därför rimligt att vi vill veta vilka EU-medlemsstater som inte infört åtgärder mot terrorismen, åtgärder som beslutats tidigare. Detta måste klargöras för att undvika ett chockartat uppvaknande för enskilda samhällen när attacker har drabbat deras länder. Vi vill också veta de verkliga orsakerna till att EU:s samordnare mot terrorismen Gijs de Vries avgick. Berodde det på behörighetstvister? Terrorismen är inte en abstraktion utan något högst påtagligt. Jag talar som företrädare för ett land vars väpnade styrkor satts in i Irak och Afghanistan. För mitt land, som inte har någon erfarenhet av terroristattacker, är terrorismen ändå en utmaning. Miguel Portas: (PT) Jag har lyssnat noga till vad rådet och kommissionen sagt, och jag måste säga att jag är övertygad om att vi kommer att hålla denna debatt igen - på exakt samma villkor som den här gången - inom några månader. Som Manuel Lobo Antunes och kommissionsledamot Franco Frattini ser det har nämligen allt gjorts på rätt sätt - inga misstag har begåtts och en eventuell granskning kommer inte att avslöja ett enda fel. Vi får höra samma sak om och om igen, och det är det som är det största problemet: de har fel! Så länge vi fortsätter att se terrorismen som ett problem för polis och underrättelsetjänster skjuter vi den centrala frågan framför oss. Dagens terrorism har nära anknytning till de symmetriska politiska principer som bidrar till sammandrabbningar mellan civilisationer och krig, och på den punkten är er tystnad öronbedövande. Kommissionsledamot Frattini tillkännager exempelvis åtgärder för kontroll av sprängämnen just när kriget i Irak har övergått till att vara en privat affärsuppgörelse värd miljontals dollar och Förenta staterna lägger ut insamling och bearbetning av sekretessbelagda uppgifter på entreprenad. Kontrollera sprängämnen? Jag vet ett sätt: förstatliga tillverkningen och handeln. Det är det enda sättet att förhindra att terrorismen och kampen mot terrorismen blir två sidor av samma mynt: liv och död blir affärer. Viorica-Pompilia-Georgeta Moisuc: (RO) Fru talman! Terrorismen är en komplex företeelse med en lång historia som tar sig olika uttryck, från omstörtande rörelser med syftet att upphäva staters suveränitet och den inre ordningen och starta inbördeskrig till attentat, mord och förföljelser. Frågan måste därför hanteras realistiskt och ansvarsfullt, och experter på olika områden bör delta i debatterna. Terroristattackerna den 11 september, de tiotusentals offren och de enorma skadorna gör att samhället och EU:s länder och institutioner måste vidta samlade, systematiska och permanenta åtgärder på flera områden. Jag vill erinra er om följande åtgärder: 1. Objektivt söka efter orsakerna till denna företeelse och undersöka hur de kan åtgärdas permanent. 2. Identifiera finansieringskällorna för terrorhandlingar och gränsöverskridande politiska och finansiella nätverk. 3. Fastställa förhållandet mellan terrorismen i sig, vapenpolitiken och krig för att kontrollera strategiska råvarukällor med kampen mot terrorismen som förevändning. En ensidig syn på terrorfrågan bidrar inte till att få fram sanningen om den och utrota denna farliga gränsöverskridande företeelse. Antonio Tajani: - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Terroristbekämpning måste förbli en av EU:s främsta prioriteringar. Vi behöver definitivt effektiva, kontinuerliga och samordnade åtgärder för att förhindra och bekämpa terrorism, och de förslag som Franco Frattini lagt fram för parlamentet är därför välkomna. För det första får vi inte göra misstaget att sänka garden när internationell terrorism drabbar länder långt från Europa. Hotet från den islamiska fundamentalismen har tyvärr inte minskat, även om attackerna äger rum långt från våra egna gränser. Samordnade insatser betyder framför allt samarbete inom EU och starka band till Förenta staterna. Att bryta banden med Förenta staterna i kampen mot terrorismen vore ett oerhört allvarligt misstag som skulle orsaka hela EU:s befolkning mycket svår skada. Vi bör dock också ha förbindelser med de moderata arabländerna, även de som är ett mål för Al-Qaida. EU måste ta på sig en ledande roll i dessa åtgärder för att förhindra och bekämpa terrorism, men vi måste se till att vi gör meningsfulla insatser i stället för att ägna oss åt byråkratiska manövrar. Tyvärr är det lättare att införa stränga kontroller av deodorantflaskor som inte transporteras i rätt plastpåsar än att kontrollera terrorister som nästlat sig in som olagliga invandrare. Jag vill därför upprepa att beslutsamma insatser av kommissionen och rådet kommer att vara välkomna. Kampen mot terrorismen bör emellertid också föras genom politiska initiativ för att äntligen nå en lösning på den israelisk-palestinska krisen. Lösningen bör innefatta tillkomsten av en palestinsk stat och garanterad säkerhet för den israeliska staten, utan eftergifter till fundamentalistiska organisationer förklädda till politiska grupper - jag syftar på Hamas och Hizbollah. I kampen mot terrorismen får vi emellertid inte glömma att det i Europa, vid sidan av hotet från det islamiska inslaget, finns ett farligt nätverk av väpnade grupper med anknytning till inhemska och separatistiska politiska rörelser. Avslutningsvis vill jag säga att EU inte får sänka garden på den fronten heller. Händelserna i Spanien visar att terroristerna går till förnyad attack så fort vi sänker garden eller väljer förhandlingsvägen. Michael Cashman: (EN) Fru talman! Jag välkomnar kommissionsledamot Franco Frattinis och rådsordförandens svar. Verkligheten är emellertid att vi i parlamentet kan unna oss lyxen att prata, prata och prata. I regeringarna och i kommissionen måste ni däremot agera - agera för att förhindra terroristattacker, attacker som inte är inbillade utan verkliga och som planeras just nu. Om ni agerar kommer vissa ledamöter här i parlamentet att kritisera er, samma ledamöter som kommer att kritisera er om ni inte agerar. Det är en politisk realitet. Därför välkomnar jag strategin och även dess översyn. Vi måste dessutom angripa terrorismens orsaker, vilket har sagts tidigare, och vilka är hopplöshet och förtvivlan, fattigdom och predikandet av hat. Jag vill tydligt och klart säga att de som hyllar en sak, en tradition eller en religion och utnyttjar detta i sina terrorhandlingar undergräver sin ideologi, sin religion, sin sak och sina traditioner. Nu måste vi framför allt agera som 27 medlemsstater - inte var för sig - och agera tillsammans med våra bundsförvanter, inklusive USA. USA är inget problem. Attackerna mot USA inträffade inte den 11 september, de skedde innan dess, och en attack mot en av oss är enligt mitt förmenande en attack mot oss alla. Ignasi Guardans Cambó: (EN) Fru talman! Vi erkänner alla hotet från terrorismen och vi måste fortsätta att reagera mot det, utan att förråda våra ideal. Vi är ett demokratiskt samhälle som styrs av rättsstatsprincipen. Det är som ett sådant samhälle, och endast som ett sådant samhälle, som vi måste reagera mot alla brottsliga handlingar och stödja insatserna för att förhindra eventuella framtida attacker. Vi slår emellertid in på en mycket farlig väg där allt verkar vara tillåtet, med ursäkten att vi vidtar förebyggande åtgärder. Vi utsätts för moralisk utpressning från de som säger ”om ni ifrågasätter den här åtgärden försätter ni oss i fara - även om åtgärden är oegentlig eller fullständigt meningslös”. Detta är oacceptabelt. Ändå är detta vad kommissionens tjänstemän anklagar vissa av oss för, när vi till exempel ifrågasätter åtgärderna för flygplatssäkerhet eller kritiserar en förordning som för några dagar sedan hindrade en grupp katolska pilgrimer som återvände från Lourdes i ett av Vatikanens flygplan att ta med sig vigvatten från Lourdes, vilket ansågs vara ett hot mot säkerheten. Vi har rätt att kritisera denna dumma lagstiftning och att inte acceptera beskyllningar om att vi stöder terrorism när vi fullgör vårt ansvar. Herr Frattini! Jag måste tyvärr säga att det här är ett område där ni flyr från ert ansvar och har lagt antiterrorlagstiftningen inom lufttransportsektorn i händerna på en grupp fanatiker inom kommissionen som anonymt och i hemlighet genomför denna lagstiftning. Ert ansvar som kommissionens vice ordförande med ansvar för de här frågorna och det här området är att förhindra att detta sker eller fortgår. I dag får ni den legitimitet som en omröstning i parlamentet ger och som innebär att ni får de verktyg ni behöver för att ställa krav på er kommissionskollega med ansvar för transport. Det är ert ansvar, och vi förväntar oss mycket av er. Talet om grundläggande rättigheter står i skarp kontrast till hemlig lagstiftning och strider kraftigt mot godtyckliga inskränkningar av den personliga integriteten och individens frihet. (EN) Dessutom har mycket mer effektiva åtgärder som redan har godkänts inte genomförts. Gör det som ni är så bra på att göra: tala om vilka som inte sköter sig. Gå ut med information om vilka medlemsstater som inte genomför åtgärderna om rättsligt och politiskt samarbete, och vi kommer att stödja er fullt ut i detta. Mirosław Mariusz Piotrowski: (PL) Fru talman! Begreppet terrorism har inte hittills fått någon ordentlig definition, och det är inte bara ett språkligt problem. Det handlar om det praktiska genomförandet av en strategi för att bekämpa ett av de största hoten mot den moderna världen, ett hot som rör vanliga medborgare. Ett viktigt inslag i EU:s strategi för att bekämpa terroristorganisationer är det transatlantiska samarbetet. Förenta staterna har axlat den tyngsta bördan i kampen mot denna ohyggliga företeelse. Hittills har vissa institutioner, t.ex. Europarådet och, tyvärr, Europaparlamentet, vidtagit sådana ohjälpsamma åtgärder som tillsättning av märkliga utskott för att försöka hitta påstådda CIA-fångar i Europa. De här organens arbete har inte bidragit till det transatlantiska samarbetet. I själva verket har det underblåst antiamerikanska känslor och därmed avsevärt försvagat terroristbekämpningssystemet. Låt oss hoppas att dagens debatt blir inledningen till ett verkligt engagemang från Europaparlamentets sida för att bygga upp en strategi för kampen mot terrorismen, och inte bara det symboliska engagemang vi sett så här långt. Det måste vara en strategi som verkligen syftar till att garantera alla våra medborgares säkerhet. Mihael Brejc: (SL) Det är passande ... hur terrorismen besegras, och i det avseendet stöder jag till fullo Franco Frattini och kommissionens åtgärder. Vi bör emellertid också besvara frågan om varför detta händer oss och vem som ligger bakom hotet. Förra året föreslog kommissionen att vi inte skulle använda begrepp som ”islamisk jihadism” och liknande, och att dessa människor i stället är, jag citerar, ”terrorister som utnyttjar religionen för sin verksamhet”. Som jag ser det är det av grundläggande betydelse att vi erkänner att företeelsen bör kallas vid sitt rätta namn. Och för mig är jihadistisk terrorism det rätta namnet, eftersom det handlar om fundamentalister som delar ett hat mot det demokratiska, pluralistiska samhället. Deras ideologi skiljer sig diametralt från konventionell demokrati, och deras mål är att skapa ett kalifat. Jihadismen beskrivs ofta som en religion som konkurrerar med andra religioner och som en ideologi som söker sin plats i världen, men det stämmer inte. Jihadismen är varken ekonomiskt inspirerad eller kapabel att konkurrera med andra religioner - det är en ideologi vars mål är att förinta andra ideologier. Det är därför nödvändigt att i Europaparlamentet och EU:s institutioner skapa förutsättningar för att sprida demokratin i världen - kanske en handlingsplan - och att stärka det ekonomiska och politiska samarbetet med islamiska länder. I den islamiska världen finns det demokratiska krafter som kan konfrontera andra krafter. Dessa demokratiska krafter kan stödjas på olika sätt, t.ex. genom att finansiera medier som sprider demokratiska idéer och avslöjar rapporterar om terroristhandlingar. Det är också nödvändigt att skapa förutsättningar för att hantera alla olika tolkningar och möjliggöra diskussioner, forum och webbplatser för fritänkande muslimer. Den europeiska allmänheten måste också tala mer om terrorismen. Slutligen är det också viktigt att inse att EU i kampen mot terrorismen måste vara medvetet om sina värden och försvara dem utan rädsla och utan taktiska överväganden. Dan Mihalache: (RO) Denna debatt är oerhört viktig eftersom den utgör ett tillfälle att granska hur konsekvent och sammanhängande våra strategier mot terrorism är. I dag har vi tillräckligt med analytiska uppgifter för att kunna säga att en nära samverkan mellan flera huvudfaktorer är avgörande för om strategierna ska bli framgångsrika. Å ena sidan har vi åtgärderna för säkerhet och rättvisa i EU, det rätta förhållandet mellan dessa åtgärder och respekten för de grundläggande mänskliga rättigheterna, och å andra sidan har vi EU:s utrikespolitik och kampen mot social utslagning och terrorismens sociala orsaker. Som jag ser det räcker det inte med insatser utan förebyggande arbete. Nationella åtgärder är inte tillräckliga utan en kontinuerlig extern dialog. En lämplig kombination av dessa faktorer bör utgöra grunden för en europeisk modell för terroristbekämpning, som kan garantera både EU-medborgarnas säkerhet och deras grundläggande rättigheter. Vi måste erkänna att det finns brister i förhållandet mellan Europaparlamentet, dess lagstiftningsmakt och kampen mot terrorismen, och detta ger upphov till ett demokratiskt underskott. För att kunna spela en effektiv roll i beslutsprocessen på EU-nivå måste parlamentet vara fullt delaktigt i medbeslutandeförfarandet. Jag vill uppmana rådet att påskynda processen för att utse en ny EU-samordnare mot terrorismen, med ökade befogenheter inom ramen för de fastställda strategierna. Anneli Jäätteenmäki: (FI) Fru talman! EU:s nya strategi för kampen mot terrorism är den rätta, men vi vill inte ha de nya tjänstemännen, organen eller organisationerna. Huvudansvaret för terroristbekämpningen ligger hos de nationella regeringarna och de oberoende medlemsstaterna. För att kampen mot terrorismen på nationell nivå ska lyckas krävs dock ett högeffektivt europeiskt och internationellt samarbete grundat på förtroende. Som kommissionsledamot Franco Frattini sa är förtroende en förutsättning för samarbete. För förtroende krävs tydlig och exakt EU-lagstiftning, tydliga samarbetsformer och respekt för mänskliga rättigheter. Kampen mot terrorismen på flygplatser har antagit skrattretande proportioner. Exempelvis beslagtar man läppstift. Samtidigt har EU och många nationalstater glömt att även naturkatastrofer kan förhindras. (Talmannen avbröt talaren.) Jan Tadeusz Masiel: (PL) Fru talman! På det medicinska området, när vi försöker bekämpa en sjukdom, bryr vi oss inte så mycket om symptomen som sjukdomens djupare, dolda orsaker. I kampen mot terrorismen måste vi på liknande sätt inte bara inrikta oss på några få självmordskandidater som placerar ut bomber utan även på orsakerna till att de gör det. Terrorism är en blind våldshandling som syftar till att tillgodose egna krav och orsaka lidande för människor i omgivningen, och det måste givetvis stoppas. Det är ett oacceptabelt sätt att tillgodose behov som grundas på en viss hierarki. Det är inte en opartisk aggression. Det är ett agerande vi ogillar men det har sin egen logik. Hur kan vi nu visa muslimerna att vår behovshierarki är bättre än deras? Det är inte möjligt, det är ett komplicerat etiskt problem, men vi måste börja någonstans. Jag föreslår att vi börjar genom att visa större respekt för muslimernas behov på deras territorium för att minska effekterna i västvärlden. Barbara Kudrycka: (PL) Fru talman! I det globala kriget mot terrorn är det enda sättet att se till att färre människor dör för ideologiska mördares händer en god identifiering och bedömning av terroristhoten. För detta behöver vi en genomtänkt och genomförbar EU-strategi för kampen mot terrorism. Kärnan i denna strategi är enligt min mening införandet av en europeisk processlag för terroristbekämpning. Jag välkomnar därför rådets initiativ på det området. En sådan lag är nödvändig inte bara för att harmonisera medlemsstaternas insatser. Den bör också tydligt ange vilka åtgärder som är godtagbara för att förhindra terrorhandlingar. Det är alltså nödvändigt att identifiera och i detalj beskriva situationer där terrorhotet motiverar undantagstillstånd. Vi måste nå ömsesidig enighet om tillämpning av vissa konkreta åtgärder och vissa rättsliga åtgärder, som tyvärr kommer att begränsa medborgarnas rättigheter och friheter på vissa områden. Det är nödvändigt med en överenskommen begränsning av medborgarnas friheter, för utan sådana begränsningar kan vi lika gärna säga till terroristerna att vi bryr oss mer om deras rättigheter och friheter än om rättigheterna för de människor de dödar i sina attacker. Det är också viktigt att fastställa vilken roll samordnaren mot terrorismen ska ha. Vi har ett val: antingen fortsätter vi på vägen mot stärkta administrativa befogenheter och samordning av kompetens, som under Gijs de Vries tid - även om den vägen kräver att vi allvarligt överväger och drar slutsatser av det som hänt under de senaste fyra åren - eller också överväger vi att höja den politiska profilen för den som innehar posten. Då uppstår emellertid frågan om konkurrens med Javier Solana. I vilket fall som helst får inte vårt beslut i frågan grundas enbart på personliga åsikter. Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Upploppen i de franska förorterna och de blodiga terrordåden i London som begicks av unga, tredje generationens muslimer som talar Yorkshiredialekt tydliggör krisen för integrationen av invandrarminoriteter i Västeuropa. Ett exempel på detta är Nederländerna, som tidigare var ett av Europas mest toleranta länder men nu faktiskt står inför en kris när det gäller samexistens mellan olika etniska grupper. Nu när vi försöker ta itu med orsakerna till problemet här i Europa i samband med kampen mot terrorn är det dags att vi, som många har föreslagit, återigen tittar på frågan om integration av minoriteter. EU har inte tagit itu med frågan på allvar. Varken i Europeiska rådet eller i EU finns det ännu något icke-bindande instrument för problemet med invandrarminoriteter, eller - som jag själv föreslog i Europeiska rådet, vilket också godtogs - för att hantera problemet med nya minoriteter. När det gäller problemet med minoriteter, både invandrarminoriteter och inhemska minoriteter, vet vi emellertid att endast en acceptans av två eller fler identiteter kan vara en garanti. Det bästa exemplet på inhemska minoriteter är faktiskt Sydtyrolen där man har dubbla identiteter, men det finns många fler exempel. EU kan inte komma vidare om vi inte antar ett sådant instrument på minoritetspolitikens område. Talmannen: - Det har påpekats för mig att jag aldrig säger ”Herr eller fru den och den, ni har ordet, tack”. Det är inte för att jag är ohövlig utan av respekt för er tid, som jag inte vill slösa bort. Jag vill därför be er att hålla er inom de fastställda tidsgränserna, för annars blir vi aldrig färdiga. Marian-Jean Marinescu: (RO) Terrorismen är ett ständigt hot i EU, där muslimsk extremism är vanligt förekommande. EU måste vidta lämpliga åtgärder och utarbeta en konsekvent strategi som är gemensam för alla medlemsstater. Kommissionens framtida lagförslag med indirekt anknytning till denna företeelse bör innefatta bestämmelser för att förhindra att terroristattackerna blir fler och värre. Ett sådant exempel är lagstiftningspaketet om laglig och olaglig invandring. De behöriga EU-institutionerna måste snarast finna en effektiv samarbetsform som bygger på förtroende och informationsutbyte. För att ett europeiskt informationscentrum ska fungera på lämpligt sätt krävs ömsesidigt förtroende medlemsstaterna emellan. Vid sidan av de åtgärder som vidtas på EU-nivå måste varje stat bidra för att de gemensamma insatserna i kampen mot alla former av terrorism ska bli effektiva. Medlemsstater som Rumänien, där islamisk terrorism inte ses som något hot, bör vara lika vaksamma som övriga EU-länder som står inför detta hot. Dessa länder bör få information och medverka i gemensamma EU-program för att förebygga både orsakerna och de situationer som utlöser terrorhandlingar. Vi får inte nöja oss med att förebygga eller avslöja terrorhandlingar utan vi måste identifiera och bekämpa de faktorer som underblåser dessa företeelser, t.ex. fattigdom, socialt utanförskap och extremism. Dialog mellan religioner kan på ett avgörande sätt bidra till terroristbekämpningen. Religiösa ledare måste prioritera denna fråga och engagera sig för att säkra fred och stabilitet i de samhällen de ansvarar för. Ett bra exempel är det europeiska ekumeniska mötet, som just nu pågår i Sibiu i Rumänien. EU-medborgarna måste vara medvetna om faran med terrorismen. En informationskampanj och en redogörelse för alla konfliktskapande frågor bör öka medborgarnas engagemang för att tillsammans med institutionerna utrota denna företeelse. Genowefa Grabowska: (PL) Fru talman! Terrorismen är ett uppenbart ont - den drabbar medborgarnas liv och hälsa och innebär ett hot mot nationerna genom att slå till mot grunderna för deras demokratiska funktion. Hittills har terroristerna emellertid legat steget före, slagit till utan förvarning och tyvärr ofta lyckats. Det är först efter sådana attacker som vi sätter in motåtgärder - vi agerar alltså i efterhand. De exempel från Danmark och Tyskland som kommissionsledamoten nämnt i dag är lovvärda undantag. Jag vill lyckönska deras myndigheter, men det handlade om nationella insatser, och min fråga till kommissionsledamoten är denna: Hur ska det förebyggande arbetet på EU-nivå hanteras? Har vi något system för utbyte av bra metoder för terroristbekämpning, och hur fungerar det? EU antar nu nya åtgärder mot terrorismen och inrättar specialistinstitutioner: vi har nu Europol och Eurojust och vi har EU:s gemensamma lägescentral, men samarbetar de effektivt med varandra och, framför allt, utbyter de information? När det gäller institutioner har jag ytterligare en fråga till kommissionsledamoten: Tycker ni inte att Frontex, den institution som ansvarar för bevakningen av EU:s gränser, skulle kunna utnyttjas bättre och ingå i strategin för kampen mot terrorismen? Jag tycker också att det verkar som om det försenade införandet av SIS II allvarligt försvagar strategin. SIS II framstår som betydelsefullt inte bara för medborgarna i de nya medlemsländerna utan även för hela EU:s säkerhet i samband med kriget mot terrorn. Bogdan Klich: (PL) Fru talman! Måndagens gripanden i Köpenhamn visar att terrorismen fortfarande är ett reellt hot i Europa. Av Europols rapport framgår att hotet låg kvar på en hög nivå under hela förra året. Det räcker med att säga att 498 terroristhandlingar registrerades förra året. Det stämmer att hotet inte är jämnt fördelat - så många som 294 incidenter ägde rum i Frankrike och 145 i Spanien. I globaliseringens tidevarv är dock hela EU:s territorium av intresse för terrorister. Detta ändras inte av att de allra flesta av dessa handlingar är av separatistisk karaktär (något som Europa fått vänja sig vid under årtionden), t.ex. baskisk eller korsikansk terrorism eller den grekiska vänsteranarkismen. Innebär denna tillvänjningsprocess att vi i EU är väl förberedda för att bekämpa terrorismen? Jag är övertygad om att svaret fortfarande är nej. Genomförandet av grundläggande begreppsmässiga dokument, till och med något så fundamentalt som strategin för kampen mot terrorism, eller rättsakter som rambeslutet från juni 2002, lämnar mycket att önska. Samordningen av arbetet med att förebygga och reagera på terrorhandlingar är också otillfredsställande. I det avseendet finns det ett trängande behov av att uppgradera samarbetet, särskilt det operativa samarbetet och informationsutbytet mellan medlemsstaterna. Vi måste stärka Europols och Eurojusts kapacitet. Vi måste förbättra skyddet av kritisk infrastruktur, särskilt för transport och energi - detta är något som vi ständigt efterlyser. Dessutom måste vi kräva att den solidaritetsklausul som skrevs in i det tidigare utkastet till konstitutionsfördrag tas med i det nya fördraget och att en lämplig klausul mot terrorism införlivas i avtal med tredjeländer. Detta krav ställdes i mitt betänkande före semestern. Ana Maria Gomes: (PT) (ohörbart) ... rådets ovilja att ge Europol, Eurojust, samordnaren mot terrorismen och den gemensamma lägescentralen några som helst institutionella, rättsliga eller finansiella muskler, så att ad hoc-förbindelserna skulle kunna övergå i ett genuint strategiskt samarbete mot terrorismen. Vissa medlemsstater har ännu inte ens ratificerat de viktigaste internationella konventionerna på det här området. Al-Qaida och ETA har ingen respekt för gränser eller nationell suveränitet, men vår polis och våra säkerhetstjänster möter fortfarande otillfredsställande hinder. EU måste inte bara förbättra sin effektivitet utan också bli striktare, för en släpphänt inställning passar terroristerna perfekt, och den internationella terrorismen gjorde i själva verket inte sina landvinningar i New York, Bali, Madrid, London eller ens Bagdad. Dess största seger, som gör att den varje dag får nya rekryter, fick den av de demokratiska regeringar som lättvindigt offrade grundläggande värden, rättigheter och garantier - demokratins och civilisationens stöttepelare. EU måste rentvå sitt namn, som olyckligtvis fläckats till följd av europeiska regeringars systematiska samarbete med Bushregeringen i samband med bortförandet, den illegala interneringen och tortyren av misstänkta terrorister. Parlamentet väntar fortfarande på förklaringar från dessa regeringar. EU:s strategiska samarbete, internt och med dess allierade, måste bli effektivare för att terrorismen ska kunna besegras men också för att den ska kunna besegras med hjälp av politiska idéer och lagstiftning. Det portugisiska ordförandeskapet under en socialistisk regering är skyldigt att försöka åstadkomma en förändring. Hubert Pirker: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Terrorism är ett brott mot mänskligheten och det främsta hotet mot vårt samhälle. Tyvärr har terrorismen redan fått en europeisk dimension. Frågan är: Har EU agerat? Svaret är ett tydligt ”ja”, och framgångarna visar att det är rätt åtgärder som vidtagits. Vi har sett gripanden i Danmark och Tyskland, tack och lov. Jag vill tacka kommissionsledamot Franco Frattini för hans engagemang i detta sammanhang - det visar att kommissionen är på rätt väg. Men vi måste också undersöka om våra åtgärder är effektiva, vilka åtgärder som är effektiva och vilka nya åtgärder som är nödvändiga. Vi måste fråga oss om vår övergripande strategi är tillräcklig. I alla händelser bör vi fortsätta arbetet med en sådan strategi efter översynen. Vi behöver definitivt en strategi innan vi kan avgöra om vi ska ha någon ny samordnare mot terrorismen. Vi måste också på förhand klargöra för medlemsstaterna att den samordnaren i så fall måste ha nödvändiga befogenheter och ansvarsområden, för annars behöver vi absolut inte någon sådan post. Jag håller med många andra om att vi under alla omständigheter måste stärka och utnyttja Europol och Eurojust. De är framgångsrika och har tillgång till nödvändiga instrument. Vi har fattat beslut, t.ex. i går, om att införa bestämmelser för att förenkla användningen av analysarkiv och en databas för sprängämnen ska inrättas. Problemet är dock medlemsstaternas tillhandahållande av uppgifter. Jag vädjar till er, herr rådsordförande, att sätta press på medlemsstaterna för att de ska leverera uppgifter i tid. Ni sa också att regelbundna samtal förs med Förenta staterna. Det är bra och förnuftigt, men jag vill be er att ta varje tillfälle i akt att se till att samarbetet blir givande, i båda parters intresse. Med andra ord vill jag be er att föra förhandlingarna på ett sådant sätt att Förenta staterna, så fort det finns en misstanke om terrorism, är skyldigt ... (Talmannen avbröt talaren.) Libor Rouček: (CS) Mina damer och herrar! Terrorismen är ett allvarligt hot mot freden, stabiliteten och välståndet i Europa. Som redan nämnts är terrorismen också ett angrepp mot de grundläggande värden som den europeiska integrationen bygger på: de mänskliga rättigheterna, rättsstatsprincipen, friheten och demokratin. Jag anser därför att EU:s och medlemsstaternas gensvar på terroristhot måste vara radikalt och entydigt. Detta beslutsamma gensvar får dock inte enbart utgöras av repressiva säkerhetsåtgärder. I stället bör det i större utsträckning än hittills inriktas på förebyggande åtgärder, både i medlemsstaterna och externt i förbindelserna med våra grannländer. Målet för vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör vara att stärka den ekonomiska och sociala utvecklingen, stödja det civila samhället och människorättsprincipen och sträva efter fredliga lösningar på internationella konflikter, även den israelisk-palestinska konflikten. Vår gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik bör också i högre grad inriktas på stöd för och utveckling av regionalt samarbete inom ramen för både den europeiska grannskapspolitiken och Barcelonaprocessen. Sist men inte minst bör vi, tillsammans med våra vänner från USA och andra länder, upprätta en övergripande FN-konvention mot terrorism. Herbert Reul: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi har sett tragiska händelser i Madrid och London. Vi har sett attacker misslyckas, t.ex. därför att resväskor upptäckts eller inte detonerat, som i Tyskland. Dessutom har vi de senaste dagarna återigen sett hur effektivt polisarbete kan leda till att attacker kan avvärjas i god tid som vi hörde i nyheterna i dag, också från Tyskland. Det står därför givetvis klart att terrorism är ett påtagligt och stort hot, och en av våra huvuduppgifter som politiker är definitivt att skydda folket, att skydda människors liv. Många av mina kolleger i parlamentet har i dag hävdat att någon eller några av åtgärderna ligger på gränsen och att vi måste överväga om de utgör ett alltför stort hot mot de medborgerliga och grundläggande rättigheterna. Jag anser att frågan är befogad och håller med om att detta måste undersökas noggrant, men granskningen får inte ta så lång tid att potentiella åtgärder som är nödvändiga debatteras till döds. Jag menar att det är vårt ansvar att skydda folket och människors liv, och det är det viktigaste. Det är det vi prioriterar högst, och jag vill därför uppmana oss som politiska ledare att förorda de nödvändiga åtgärderna i stället för att diskutera dem till döds eller kritisera dem så mycket att vi glömmer att vi måste få folket att godta dem - för det finns inga andra alternativ. Jag har ingen förståelse för de debattinlägg som går ut på att ställa motkrav på Förenta staterna eller andra länder i det här avseendet. Jag förstår det inte. Det är vår skyldighet att skydda människoliv och genomföra nödvändiga åtgärder, och jag vill tacka kommissionsledamoten för de ytterligare, mycket specifika förslag han har lagt fram i dag. Jag vill tacka dem som sagt att vi måste bedöma om våra åtgärder verkligen fungerar på avsett vis. Jag ställer mig definitivt på samma sida som dem som förespråkar en noggrann undersökning av huruvida nya institutioner behövs, eller om dessa uppgifter lika gärna kan fullgöras av befintliga institutioner. Kampen mot terrorismen spelar en avgörande roll, och så måste det vara. För övrigt måste vi i framtiden, om ramavtalet genomförs ... (Talmannen avbröt talaren.) Proinsias De Rossa: (EN) Fru talman! Jag stöder starkt kravet på effektiv, ändamålsenlig, balanserad och ansvarig säkerhet på EU-nivå och internationell nivå när det gäller att ta itu med terrorismen. Demokratisk ansvarsskyldighet absolut nödvändig för att garantera balans och proportionalitet och för att inte ge näring åt hoten. Men att höja säkerheten är inte tillräckligt, hur effektivt det än är. Vi måste inrikta oss på de internationella, politiska och ekonomiska orättvisor som vissa demagoger utnyttjar för att ge näring åt en ungdomlig hunger efter rättvisa. Deras upprop bygger på sensationshistoria, en sensationspolitik som saknar alla nyanser, och på de motsägelser som finns i alla våra politiska och religiösa traditioner. Slaget om hjärtat och själen kräver att vi undviker att demonisera hela religiösa samfund. Det som behövs är en öppen dialog, inte konfrontation, och vi måste inrikta oss på den verkliga och uppfattade känsla av utanförskap som en del unga upplever. EU:s motto ”enighet i mångfald” kan bidra till detta, men detta kräver ett modigt politiskt ledarskap som tråkigt nog saknas i rådet. Avslutningsvis vill jag vädja till folket, företrädarna i parlamentet, att åtminstone försöka att undvika slarvigt språk eftersom det leder till slarvigt tänkande. Att sätta likhetstecken mellan fundamentalism och terrorism är slarvligt tänkande. Miljoner och åter miljoner katoliker, protestanter, judar och muslimer tror bokstavligen på Gamla testamentet, Nya testamentet och koranen, men de är inte terrorister. Ett mycket litet antal personer tolkar sin religion bokstavligt, och är involverade i terrorism. Vi måste inrikta oss på att hitta orsakerna till detta. Charlotte Cederschiöld: (EN) Fru talman! Terrorismen är ett hot mot alla stater och alla människor. Den utgör ett allvarligt hot mot vår säkerhet, mot våra demokratiska samhällsvärderingar och mot medborgarnas rättigheter och friheter. Nya åtgärder har självklart lett till att kampen mot terrorismen har blivit mer effektiv, men det finns mer att göra. Vi måste visa att dessa kreativa åtgärder verkligen skyddar medborgarna och att de är proportionerliga till intrånget i den personliga sfären. Jag tvivlar på att förordningen om flytande vätskor verkligen är proportionerlig till sitt syfte. Oskyldiga personer förlorar viktiga mediciner, för att inte tala om de tonvis med schampon och läppstift osv. som konfiskeras. Förordningen kommer att accepteras om den leder till att det blir fullständigt säkert att flyga, men medborgarna ifrågasätter det sätt som den här frågan hanteras på - förbättringar är sannolikt möjliga. Vi måste finna rätt balans, och det gör vi genom att genomföra åtgärder för att bekämpa terrorismen, bekämpa brottsligheten och respektera de grundläggande rättigheterna i ett samhälle som grundas på rättsstatsprincipen. Europaparlamentet bör informeras innan något avtal mellan EU och USA undertecknas, och vi har fullt förtroende för kommissionsledamot Franco Frattini och kommissionen i detta avseende. För att nå legitimitet på detta område krävs en ökad demokratisk kontroll genom medbeslutande, och EU-medborgarna bör spela en större roll i beslutsprocessen - vi behöver mer insyn och mer demokratisk legitimitet. Rådet måste motivera sina åtgärder offentligt på EU-nivå. Vi måste också förbättra de transatlantiska förbindelserna. Avslutningsvis behövs kraftfulla åtgärder för att bekämpa terrorismen. Det kommer att bli mycket enklare att åstadkomma om vi i högre grad godtar vår egen demokratiska ... (Talmannen avbröt talaren.) Giulietto Chiesa: - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Toppmötet i april mellan EU och Förenta staterna var ett tillfälle som gick oss ur händerna. Mot bakgrund av resultaten från Europaparlamentets särskilda utskott för CIA:s hemliga flygningar borde man tydligt ha talat om för Washington att framsteg i det transatlantiska samarbetet när det gäller kampen mot terrorismen bara kan baseras på efterlevnad av artikel 6 i EU-fördraget och full respekt för de mänskliga rättigheterna. Så skedde inte, och det innebär att terroristbekämpningen faktiskt kommer att försvagas, eftersom det, som parlamentet påpekat, både är kontraproduktivt och oacceptabelt att bekämpa terrorismen med samma olagliga metoder som terroristerna använder. De av EU:s medlemsstater som gett efter för USA:s påtryckningar och tillgripit sådana metoder har inte bara brutit mot EU:s grundläggande principer utan även öppnat dörren för olagliga handlingar och utsatt EU för en ökad risk för vedergällning från terroristhåll. Viktigast av allt när kampen mot terrorismen trappas upp är att den genomförs i full överensstämmelse med lagen. Maria da Assunção Esteves: (PT) Terrorismen är en utmaning mot vårt fria och öppna samhälle. Ibland får den oss till och med att känna oss frestade att införa säkerhetslagstiftning som kan riskera att urholka vår civilisations värden. EU måste därför snarast upprätta gemensamma bestämmelser där våra principer och metoder tydligt slås fast. För det första måste den mänskliga värdigheten och rättsstatsprincipen garanteras i samband med alla aspekter av terroristbekämpningen. Vi får inte underminera de moraliska grunderna för demokratin, som utgår från just dessa värden. Som Simone de Beauvoir sa, vi får inte låta våra bödlar ge oss dåliga vanor. För det andra måste enhetlig lagstiftning utarbetas för medlemsstaterna. Med union måste vi i det här avseendet verkligen mena union. Kampen mot terrorismen kräver att vi snarast tillämpar enhetliga och konsekventa regler. Vi får inte låta varje medlemsstats impulser eller den rådande allmänna opinionen styra. För det tredje måste vi uppmuntra nätverksarbete och främja samförstånd genom att åtgärderna godkänns av Europaparlamentet och de nationella parlamenten. För det fjärde måste EU arbeta för att inrätta en internationell FN-mekanism för övervakning av beredskapsförfaranden och lagstiftning. Kampen mot terrorismen förs i stor skala och är inte bara begränsad till Europa eller den transatlantiska axeln. För att kunna bekämpa terrorismen måste vi slutligen arbeta för att skapa ett rättvisare och mer balanserat internationellt samfund. Vi måste identifiera orsaker och sprickor, främja en rättighetskultur som omfattar alla folk och göra stora insatser för att främja dialog mellan civilisationerna. Terrorismen är en komplex företeelse. Vårt gensvar får inte grundas på en alltför förenklad tolkning. Ioannis Varvitsiotis: (EL) Fru talman! Låt mig först och främst ställa två grundläggande frågor till rådet: För det första, varför är Gijs de Vries tjänst fortfarande vakant efter så lång tid? Tänker rådet besätta den? Anser rådet att den behövs? Ja eller nej? För det andra, varför har de terroristbekämpningsåtgärder som antagits inte genomförts korrekt av alla medlemsstater? Ännu viktigare är frågan om vi, i vår strävan att bekämpa terrorismen, har vidtagit åtgärder endast som en reaktion på terroristernas verksamhet. Följer vi en intelligent, integrerad strategi när vi försöker bekämpa terrorismens orsaker? Detta får vi aldrig förlora ur sikte. Oron för vår egen säkerhet får oss ofta att anta strategier som ger en falsk känsla av trygghet. Jag har redan vid flera tillfällen hävdat att skyddet av den allmänna säkerheten är vårt gemensamma, självklara mål. Det är emellertid metoden som avgör vår civilisations mognad. Respekten för våra rättigheter är inte bara ett oavvisligt krav - det är vår enda väg till välstånd och säkerhet. Jag menar att vi inte bara måste granska effektiviteten i alla terroristbekämpningsåtgärder så här långt utan också göra en noggrann genomgång av våra framsteg, som inte bara får bestå av en rad reaktioner på terroristernas verksamhet. Diskussionerna mellan rådet, kommissionen och parlamentet måste därför intensifieras. Medlemsstaternas samarbete är av avgörande betydelse. Slutligen anser jag att vi bör utöka dialogen med tredjeländer. Det ser jag som grundläggande, eftersom vi sett hur värdefullt samarbetet med Förenta staterna har varit. Józef Pinior: (PL) Fru talman! Dagens debatt gäller kriget mot terrorn, säkerhetsfrågan, rättsstatsprincipen och individens frihet, dvs. de främsta värdena i EU:s system. Europaparlamentet lägger fram ett antal frågor till rådet och kommissionen, och svaren på dem är av avgörande betydelse för medborgarnas säkerhet, respekten för lagen och upprätthållandet av medborgarnas friheter. Jag vill här koncentrera mig på frågan om insyn i EU:s strategi för kampen mot terrorism. Demokratisk kontroll på det här området, och framför allt Europaparlamentets och de nationella parlamentens roll, utgör en garanti för att de grundläggande rättigheterna i EU-fördraget iakttas. Låt mig erinra er om att man i Europaparlamentets resolution om CIA:s påstådda användning av europeiska länder för transport och illegal internering av fångar rekommenderar användning av metoder som är förenliga med artikel 6 i EU-fördraget. Geoffrey Van Orden: (EN) Fru talman! Jag kommer just från en presskonferens där man krävde ett strikt genomförande av ekonomiska sanktioner mot den iranska regimen, som är ökänd för att främja terrorism i och utanför Mellanöstern. Jag är övertygad om att vi alla välkomnar åtgärder som verkligen bidrar till att bekämpa terrorismen, men jag undrar hur många av EU-åtgärderna på den långa lista som vi har hört om under morgonen som verkligen hör till denna kategori. EU är mycket bra på att utöka sina befogenheter och sitt byråkratiska maskineri, men har inte mycket att komma med när det gäller praktiskt arbete och insatser. Vi har diskuterat EU:s samordnare för kampen mot terrorism. Titeln antyder något slags tillsynsroll, vilket är fullständigt olämpligt. Enligt min åsikt bör samordnaren inrikta sig på EU:s funktionssätt och på begränsade områden, där gemensamma åtgärder ger ett tydligt mervärde. Jag hyser stor respekt för kommissionsledamot Franco Frattini, men EU kan faktiskt inte ta åt sig äran för de nationella polismyndigheternas och säkerhetstjänsternas agerande. En oberoende granskning av EU:s så kallade åtgärder för att bekämpa terrorismen skulle vara på sin plats. Bekämpningen av terrorismen måste förbli ett nationellt ansvar och genomföras genom internationellt samarbete. EU bör koncentrera sig på åtgärder för att stödja dessa nationella insatser för att bekämpa terrorismen. En av de allvarliga svårigheterna med våra insatser för att skydda medborgarna är att vi inte lyckas skydda våra gränser. Terroristerna kommer och går som de vill och den fortsatt okontrollerade invandringen är ett stort hinder för integrationen av de invandrare som redan lever bland oss. Detta måste vara en central faktor i strategierna för terrorismbekämpning. Detta problem leder dessutom till att hela principen om fri rörlighet för personer ifrågasätts, och även det är ett område som bör undersökas av ett oberoende organ. Jag nämnde våra nationella myndigheters ansvar för dessa frågor. Tyvärr måste jag säga att de brittiska myndigheterna har misslyckats kapitalt med att kontrollera våra gränser. Vi har inte bara dålig kontroll över vem som reser in och ut ur vårt land, utan det finns även allvarliga frågetecken när det gäller gräns- och invandringsbyrån, som ansvarar för att genomföra kontrollerna. Jag blev bestört när jag läste att en kvinna som i många månader kände till de misstänkta terrorister som för nu står inför rätta för terroristbrott i Glasgow och som uppenbarligen inte rapporterade deras aktiviteter, nu är anställd som invandrings- ... (Talmannen avbröt talaren.) Marianne Mikko -: (ET) Mina damer och herrar! I diskussionen om terroristbekämpning vill jag koncentrera mig på artikel 6 i Maastrichtfördraget, som gäller grundläggande rättigheter och friheter. Jag har ägnat mitt arbete som ordförande för delegationen till Moldavien och som socialdemokrat åt Europas säkerhet, skyddet av våra värden och spridningen av dessa värden till de länder som omfattas av grannskapspolitiken. Vi vill att stabilitet och fred ska råda i EU:s närhet. I kampen mot terrorismen behöver vi också stöd från länder som Pakistan, Ryssland och även Iran. Om vi ska lyckas försvara våra värden beror i hög grad på hur vi lyckas engagera våra partner. Eventuella inskränkningar i de grundläggande friheterna och rättigheterna i EU kommer att avspeglas femtonfalt i de 15 länder som omfattas av grannskapspolitiken, för att inte tala om Ryssland och Kina. Tredjeländer lägger märke till vad vi gör, inte vad vi säger. Kommissionen och rådet måste inse att stödet för våra egna medborgare i kampen mot terrorismen kommer att gå upp i rök om vi inte kan leva upp till en del av de grundläggande rättigheter som fastställs i våra grundfördrag. Jana Hybášková: (EN) Fru talman! Jag tänker inte delta i den här löjliga debatten om flytande vätskor. De enda som har rätt att diskutera denna fråga är säkerhetsexperter och tekniska experter. Om de lägger fram tydliga slutsatser är det vår skyldighet att reagera omedelbart. Ingenting skrämmer terrorister så mycket som förmågan att reagera. Hotet från terrorismen bygger på våra stelbenta, oflexibla och konservativa system - och på vår bristande förmåga att anpassa oss till nya dimensioner av kommunikation, informationsflöden, penningöverföringar och personflöden. Den enda vägen framåt är att skapa rörliga strukturer, ad hoc-grupper, ett övergripande interoperabelt informationsutbyte, samarbete mellan organ samt mellanstatligt samarbete och förstärka Europol och Eurojust. Gijs de Vries avskedsansökan var helt klart ett dåligt tecken. Det var en bekräftelse av EU:s oförmåga att komma ifrån en dum, gammalmodig och nationsbaserad inställning till säkerhetsfrågor. Det var ett tråkigt symptom på en bristande förmåga att utbyta information och verkställa beslut. Reformfördraget bidrar däremot till att sända en stark och viktig signal. Minimiregler om polissamarbete, tillnärmning av de straff- och civilrättsliga systemen, ömsesidigt erkännande av brottmåls- och civilmålsdomar, samt skydd av bevis, brottsoffer och av brottslingarna själva på EU-nivå, är åtgärder som visar att vi, med en massa energi, pengar och politisk möda, kan bemöta terrorismen och vara till hjälp för EU-medborgarna i London, Glasgow och på andra hotade platser. Herr kommissionsledamot! Medlemsstaterna har till december 2007 på sig att genomföra det tredje direktivet om penningtvätt. Jag uppmanar kommissionen att tydligt och bestämt se till att nödvändiga säkerhetsåtgärder genomförs för att kontrollera penningtvätt och finansiering av terrorism. Detta kommer att vara till hjälp för oss och vi måste hjälpa er. Först då kan vi klart och tydligt förklara att vi är beredda att kämpa och vinna. Paulo Casaca: (PT) Den 12 december 2006 är ett historiskt datum. Det var då förstainstansrätten fällde sitt avgörande som innebär ett fullständigt stöd för det argument som jag här i parlamentet för många år sedan försvarade mot rådet och kommissionen, om rätten att underrättas om en terroranklagelse. Rättvisa kommer emellertid inte att skipas, och någon verklig kamp mot terrorismen kan inte föras, så länge oskyldiga offer som Folkets mujahedin i Iran står kvar på förteckningen, samtidigt som världens ledande terroristorganisation - Irans revolutionära garde och alla dess satellitorganisationer i Irak, Libanon, Persiska viken och hela världen - fortsätter att agera ostraffat och oemotsagd eftersom EU-institutionerna är rädda att konfrontera det odjur som terrorismen är. Jag vädjar till institutionerna att göra det som faktiskt är deras uppgift. Manuel Lobo Antunes: rådets ordförande. - (PT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag tycker att det har varit en oerhört värdefull, intressant och mycket läglig debatt, särskilt mot bakgrund av de senaste händelserna i Danmark och Tyskland, som tidigare nämnts. Jag kommer att framföra många av era förslag, farhågor och rekommendationer till rådet - det är jag skyldig att göra - och jag försäkrar er om att det portugisiska ordförandeskapet givetvis är öppet för samarbete och dialog med parlamentet inom ramen för de rättsliga bestämmelser som reglerar vårt arbete. Det här är naturligtvis en svår och komplex debatt. Vissa menar att vi bör gå längre, medan andra anser att vi har gått för långt och kanske borde backa ett steg. Vissa kritiserar medan andra applåderar; vissa fördömer och andra berömmer. Vi är dock alla givetvis eniga om att vi måste föra en resolut och beslutsam kamp mot detta nya gissel som vi kallar terrorism, och att vi aldrig får utlysa några vapenvilor i striden. Det handlar för vår del också om en läroprocess, en ständig förbättringsprocess. Det här är ett nytt hot som tidigare varit okänt för oss och som vi inte varit vana vid att bekämpa och hantera. Vi måste därför självfallet ständigt förbättra oss, dra lärdomar och arbeta aktivt för att se till att det inte sker några nya attacker av det slag vi fått bevittna. Vi har arbetat hårt och, helt riktigt, i stor utsträckning samarbetat och samordnat med tredjeländer. Detta är en internationell kamp. Ingen medlemsstat kan på egen hand klara vare sig den strid eller det hot vi står inför, och det kan inte heller någon organisation eller någon grupp av länder på egen hand. Vi behöver ett verkligt starkt internationellt samarbete. När jag förberedde mig för denna debatt gjorde jag en anteckning om de åtgärder och insatser vi har gjort för att förebygga, skydda, förfölja och agera i samband med terroristattacker. Min slutsats var att mycket redan har gjorts - även om en hel del fortfarande återstår att göra - och att vi måste försöka bli bättre på de områden där vi inte presterat som vi borde. Här är det viktigt att nämna de utvärderingsmekanismer som vi har inrättat särskilt för att vi, när åtgärderna har tillämpats en tid, ska kunna dra slutsatser som hjälper oss att förbättra de befintliga åtgärderna. Jag vill påpeka att kampen mot terrorismen, som det portugisiska ordförandeskapet och rådet ser det, endast kan föras och - det försäkrar jag er - endast kommer att föras med respekt för våra grundläggande värden och principer, just det som står på spel i kampen mot terrorismen. Det handlar alltså om att försvara dessa principer och värden. Vi får inte försumma eller bortse från dem i vår kamp mot terrorismen. Det portugisiska ordförandeskapet kommer att vara synnerligen vaksamt på denna punkt, och vi kommer inte att kompromissa. Till sist vill jag ta upp en fråga som redan getts stor uppmärksamhet här och som jag själv nämnde i mitt inledande anförande. Ordförandeskapet samordnar nära sitt arbete med rådets generalsekretariat för att undersöka frågan om samordnaren mot terrorismen, dvs. hur denna persons befogenheter och kapacitet ska utökas så att han eller hon verkligen kan spela den roll som avsågs när posten först inrättades. Jag inser att det kan bli en viss försening här. Det portugisiska ordförandeskapet har för avsikt att påskynda diskussionen inom rådets organ och vid en lämplig tidpunkt tillkännage utnämningen av en ny samordnare mot terrorismen. Jag kommer som sagt givetvis att ta med mig råd, förslag och farhågor från den här debatten. Vi är inte och kommer aldrig att vara likgiltiga inför era synpunkter. Vi hävdar inte och har aldrig hävdat att vi är fulländade eller att allt vi gjort har varit bra, oklanderligt eller inte möjligt att kritisera. Tvärtom, våra insatser kommer alltid att inriktas på förbättring för att vi ska kunna se till att våra samhällen förblir fria, öppna och demokratiska och trotsar de samhällen som inte vill att det ska vara så. Tack så mycket. Franco Frattini: kommissionens vice ordförande. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka alla som talat i denna viktiga debatt. Vissa har sagt att terrorismen följer en politisk strategi. Jag håller med om det, herr Mayor Oreja. Terrorismen måste hanteras med en global politisk strategi. Ni har talat mycket om förebyggande och kampen mot våldsam radikalisering. I mitt inledande anförande tillkännagav jag några specifika förslag. Jag kan berätta att det finns ett viktigt initiativ som gäller våldsam radikalisering. Om lite mer än en månad, den 16-17 oktober, kommer man för första gången att anordna en europeisk konferens om utbildningens och skolornas roll för att utrota våldsam radikalisering bland samhällets yngsta medlemmar. Vi har bjudit in den europeiska utbildningssektorn och jag bjuder självfallet in observatörer från Europaparlamentet som vill delta. Detta blir ett tillfälle att tydligt säga att vi vill ersätta ondskans och våldets kultur med en kultur som präglas av tolerans och samarbete. Just nu kartlägger vi alla initiativ som inletts i medlemsstaterna för att bekämpa radikalisering och förhindra nyrekrytering av terrorister. Resultaten och de goda metoder som identifieras under denna kartläggning kommer naturligtvis att göras tillgängliga för Europaparlamentet. Vi har talat mycket om spridning och utbyte av data och information. Ofta har vi en mängd data, för mycket faktiskt, men ingen ordentlig analys av uppgifterna. Därför måste Europols roll stärkas. Jag vill tacka alla som gett sitt stöd till Europols förstärkning, inklusive Hubert Pirker. I december förra året lade jag fram ett förslag i ämnet för rådet, och jag hoppas att det portugisiska ordförandeskapet före årsskiftet ger sitt stöd för en förstärkning av Europols analytiska roll. I juli presenterades ett initiativ avseende bioterrorism. Vi angav mycket tydligt vilka de sårbara sektorerna är och var ett ökat EU-samarbete är nödvändigt - jag vänder mig till Mario Borghezio som tog upp frågan. Vissa har talat om medlemsstaternas underlåtenhet att agera. Jag är för ett utpekande av syndabockar. I juni offentliggjorde jag ett dokument där det klart och tydligt framgår vilka medlemsstater som inte ens har genomfört den befintliga lagstiftningen mot terrorism. Det visar - och här vänder jag mig särskilt till Ignasi Guardans Cambó - att jag är beredd att peka ut ansvarsområden, men det blir bara meningsfullt om alla medlemsstater och rådet ser ett påpekande om underlåtenhet att agera som ett förslag och en maning att gå framåt. Många har talat om de transatlantiska förbindelserna. Jag menar att ett ökat samarbete med Förenta staterna är nödvändigt och att vi samtidigt behöver ett större engagemang från EU:s sida. Jag vill tacka bland andra Michael Cashman för att han gett uttryck för denna princip. Vi får inte halka efter i insatserna för att ta fram och utveckla en europeisk modell och samtidigt klandra Förenta staterna för att de faktiskt har en modell. Jag anser att EU måste bidra mer och att det behövs mer samordning med Förenta staterna, men det är fel att påstå att EU:s problem är Förenta staterna. Det är terroristerna och deras verksamhet i hjärtat av Europa som är problemet. Det är det vi måste komma ihåg. (Applåder) En sista tanke: jag är övertygad om att det nya EU-fördraget kommer att ge oss bättre instrument som gör att vi kan samarbeta med parlamentet för att till slut få till stånd ett delat ansvar mellan de tre institutionerna. Det kommer att göra både kommissionen och rådet starkare. Jag tror att alla medborgare då kommer att kunna förstå och tydligt se vem som gjort fel, vem som agerat korrekt och vem som inte agerat när de borde ha gjort det. Förhoppningen är alltså att detta fördrag blir verklighet, att man äntligen kan nå enighet om det och att parlamentet tillsammans med oss blir en fullfjädrad institutionell aktör i kampen mot terrorismen. (Applåder) Talmannen: Tack, herr Frattini. Jag ber om ursäkt för oväsendet, men det berodde inte på bristande hövlighet mot er. Den gemensamma debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum den 11 oktober. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Pedro Guerreiro : Liksom i tidigare debatter har en majoritet i Europaparlamentet, kommissionen och rådet undvikit att gå in på detaljer eller ens göra en seriös analys av vare sig terrorismen - i alla dess former, inklusive statsterrorism - eller ”kampen mot terrorismen”. Det är uppenbart att de ständigt försöker ta analysen av terrorismen ur sitt sammanhang för att dölja förbigå dess djupgående orsaker och den politik som ger upphov till terrorism. Detta beteende är desto allvarligare och mer politiskt betydelsefullt när det i ”kampen mot terrorismen” - där USA och EU spelar ledande roller - blir allt tydligare att världens folk ställs inför ett instrument för att kringgå internationell rätt, krossa folkens suveränitet och äventyra staternas oberoende genom att främja intervention, aggression och krig, oavsett om det sker i Afghanistan, Irak eller Palestina, med hundratusentals offer. Även om vissa talare till utmattning har upprepat att de mänskliga rättigheterna ska skyddas i denna ”kamp mot terrorismen” och i den säkerhetsoffensiv som understöder kampen, tyder ett ökande antal situationer och uppgifter på att medborgarnas grundläggande rättigheter, friheter och garantier inte respekteras. Alexander Stubb : skriftlig. - (EN) Fri rörlighet för personer, varor, tjänster och kapital är själva grundtanken för EU. Hindren mot denna rörlighet måste tas på allvar. Kampen mot terrorismen som en del av den internationella brottsligheten får inte försummas. Terrorism är emellertid en känslig fråga. Vi får aldrig glömma att all politik för att bekämpa terrorism måste grundas på respekten för de grundläggande rättigheterna och den mänskliga värdigheten. Säkerhetsåtgärderna måste även vara effektiva och proportionerliga. Jag tvivlar till exempel på att de nya begränsningarna för flytande vätskor på flygplan uppfyller dessa kriterier. På det hela taget bör alla insatser för att förbättra samordningen mellan medlemsstaterna och mellan dem och EU-institutionerna välkomnas. En ny EU-samordnare för kampen mot terrorism för att ersätta Gijs de Vries måste utses så snabbt som möjligt. Sophia in 't Veld Veld: (NL) Herr talman! Jag vill bara påpeka att rådets ordförande - som redan gått - och kommissionen under debatten fick ett antal mycket specifika frågor som vi inte fått några svar på. Jag skulle vilja ha ett skriftligt svar från rådet och kommissionen på mina frågor om kontaktgruppen på hög nivå för dataskydd och den amerikanska lagen om underrättelseverksamhet och övervakning utomlands. Talmannen: Vi går vidare i enlighet med arbetsordningen och även med utgångspunkt i den begäran som framförts.

sv

1. Fiskeavtal mellan EU och Mauretanien (omröstning) - Efter omröstningen: Véronique De Keyser: (FR) Herr talman! Eftersom vi på sistone har haft en del problem med omröstningar med namnupprop och handuppräckning, skulle jag vilja veta varför vi i dag har haft en omröstning med namnupprop, som inte ens finns med på omröstningslistan. Talmannen: Anledningen är att en politisk grupp krävde det.

sv

12. Ansvarsfrihet 2005: Europeiska fonden för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (omröstning) - Betänkande: Herczog

sv

Beslut om vissa dokument: se protokollet

sv

Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet (Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl. 15.00.)

sv

1. Harmonisering av tekniska krav och administrativa förfaranden inom området civil luftfart (omröstning)

sv

Avslutande av sammanträdet

sv

Röstförklaringar Röstförklaringar Hannu Takkula: (FI) Fru talman! Låt mig först säga att det gläder mig att budgetpaketet röstades igenom. I egenskap av vice ordförande för utskottet för kultur och utbildning har jag naturligtvis särskilt följt de frågor som tillhör detta område, och det gläder mig att ett viktigt projekt, den olympiska festivalen för Europas ungdom i Tammerfors, röstades igenom. Det är viktigt att vi använder budgeten för att gå vidare med projekt som ligger nära allmänheten. Då kan folk se och erfara hur EU fungerar i deras region. Budgeten är stark, men jag måste nämna att jag under en budgetrubrik, som handlar om Europeiska unionen som global partner, dvs. punkt 134, misstänker att jag röstade fel eftersom jag följde grupplistan men inte instämmer i alla avseenden. Det är kanske värt att påpeka detta, men i andra avseenden kan jag säga att jag är nöjd med detta förslag till budget och är glad att det antogs. Avril Doyle: (EN) Fru talman! Jag lade ned min röst om punkt 134 i förslaget till allmän budget för budgetåret 2009, eftersom oärligheten och cynismen hos upphovsmännen till ändringsförslaget profiterar på den genuina oron och farhågorna hos många medborgare genom att de påstår att EU:s utvecklingsfonder för närvarande - och även tidigare - har tagits i anspråk av regeringar och organisationer för program som omfattar, jag citerar: ”tvångsabort, tvångssterilisering och barnamord”, som vi alla fördömer - det behöver inte ens sägas. Så de berättigar ordalydelsen i detta känsloladdade ändringsförslag, vars text redan har använts med ett öga på det kommande valet till Europaparlamentet i juni. Ändringsförslaget beskrivs som, jag citerar: ”ett försök att se till att sådana projekt inte får medel genom EU-budgeten för 2009”. Eftersom EU-medel aldrig har använts på ett sådant sätt, utan alltid i enlighet med den internationella befolknings- och utvecklingskonferensen i Kairo, och eftersom det inte finns något sådant förslag att göra det i årets budget, måste förslagsställarnas politiska intrigmakeri påpekas av alla rättvisa och ärliga kommentatorer. Marusya Ivanova Lyubcheva -: (BG) Jag stödde budgeten för 2009 och förslaget att öka den i jämförelse med vad kommissionen har föreslagit. Även om den inte är tillräcklig för att möta de enorma krav som finns i alla medlemsstater, eller för att helt och hållet kunna genomföra all prioriterad politik, menar jag att den uppfyller EU:s grundläggande princip, dvs. solidaritet. Genom att kanalisera medel till de sämre utvecklade länderna och regionerna har det finansiella instrumentet blivit en viktig faktor när det gäller att nå en balanserad utveckling. I detta avseende spelar Sammanhållningsfonden en viktig roll, eftersom den riktas mot de medlemsstater som behöver minska skillnaderna mellan den ekonomiska och den sociala utvecklingen genom denna fond. Det är särskilt viktigt för de nya medlemsstaterna, som verkligen behöver gemenskapens ekonomiska resurser. Jag anser inte att dessa resurser ska omfattas av strängare villkor än vad som anges i EU:s godkända regler och förfaranden. De spelar en viktig roll för att hjälpa Bulgarien att komma ifatt utvecklingsmässigt och nå den genomsnittliga levnadsstandarden i EU. Förkastandet av förslaget att samla medel från Sammanhållningsfonden i en reserv är ett bra beslut. Förslaget var baserat på vaga kriterier, särskilt när det gäller återbetalningen av medel som hållits inne. Jag anser att Europeiska kommissionen och parlamentet har tillräckliga kontrollmekanismer till hands för att kunna se till att medlen används på ett effektivt sätt. Frank Vanhecke: (NL) Fru talman! Jag har röstat mot förslaget till budget för 2009, särskilt kommissionens budget, av det enkla skäl att jag vill göra en politisk markering genom att inte stödja kommissionens verksamhet över huvud taget. Rent allmänt anser jag att kommissionen är en institution som, per definition och när det gäller dess principer, arbetar på ett odemokratiskt sätt, eftersom den består av en styrelse med endast politiskt tillsatta höga tjänstemän som trots detta uppför sig som några slags europeiska mandariner som knappt tolererar övervakning och som därför inte heller kan bestraffas. När det gäller de politiska aspekterna av budgeten för 2009 motsätter jag mig till att börja med kommissionens ständiga strävan att till varje pris stödja den fördömda idén att det islamitiska och icke-europeiska Turkiet ska anslutas till EU. Jag har inte för avsikt att stödja denna politik. Colm Burke: (EN) Fru talman! Vi röstade till stöd för huvudinriktningen i Kathy Sinnotts ändringsförslag 134 om att förhindra att gemenskapsmedel ges till någon regering, någon organisation eller något program som stöder eller deltar i förvaltningen av ett program som omfattar överträdelser av de mänskliga rättigheterna, t.ex. tvångsabort, tvångssterilisering eller barnamord. Vi anser emellertid att det är viktigt att ifrågasätta Kathy Sinnotts skäl för att lägga fram ett sådant ändringsförslag. I sitt pressmeddelande i veckan nämnde hon länder som Kina och Vietnam, där hon påstår att EU-medel, som kanaliseras genom FN:s befolkningsfond (UNFPA), för närvarande används till tvångsaborter, tvångssterilisering och barnamord. Jag talade med direktören för UNFPA:s kontor i Bryssel i morse och han sa att UNFPA, FN:s befolkningsprogram, inte stöder tvång eller aborter. Man följer mandatet från den internationella konferensen om befolkning och utveckling 1994, i vilket tydligt anges att program om reproduktiv hälsa bör tillhandahålla största möjliga mängd tjänster utan någon form av tvång. Världssamfundet har dessutom bestämt att abort aldrig bör främjas som en familjeplaneringsmetod. Kinas medborgare har gynnats av UNFPA och de initiativ som det har medfört för landet. I de delar av Kina - och andra länder - som UNFPA finns, ges kvinnor fler alternativ när det gäller beslut som rör deras reproduktiva hälsa, och det finns mer information om reproduktiv hälsa, vilket även gäller tillgängligheten. Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! Detta var en komplicerad omröstning och en komplicerad budget. Jag beklagar att ändringsförslag 133 inte antogs, eftersom den hade medfört en större inriktning på behov hos barn med handikapp som vårdas på institutioner. Vår önskan var att få bort barnen från institutionerna. Frågan har emellertid inte försvunnit och vi kommer att fortsätta att kämpa för deras rättigheter. Jag hoppas att kommissionens ordförande reagerar på min skrivelse om ämnet. Astrid Lulling: - (FR) Fru talman! Jag röstade mot resolutionen om Europeiska unionens allmänna budget på grund av ännu ett försök i sista minuten från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att genom ett ändringsförslag som de flesta av mina kolleger inte ens hade sett eller bedömt effekterna av tolka det berömda Coxpaketet om Europaparlamentarikernas framtida ställning på ett sätt som skulle göra deras frivilliga pensionsfond meningslös. Detta ändringsförslag speglar inte det som man uttryckligen kom överens om genom Coxpaketet. Det kan därför inte komma ifråga att beröva nästan alla ledamöter nya rättigheter. Det finns ingen möjlighet att detta ändringsförslag kan få den minsta effekt på de genomförandebestämmelser som ska fastställas i sammanhanget. Vi ska se till att man rättar till denna situation eftersom omröstningen har ägt rum utan ledamöternas kännedom, och nu söker alla upp mig och är överraskade över ändringsförslagets verkliga räckvidd. I egenskap av vice ordförande för pensionsfonden ska jag se till att detta åtgärdas. Frank Vanhecke: (NL) Fru talman! I slutomröstningen röstade jag mot förslaget till allmän budget för 2009 för de olika EU-institutionerna, naturligtvis även parlamentet. Jag gjorde det först och främst därför att jag inte är övertygad om att alla dessa EU-institutioner, utan undantag, hanterar den enorma högen med skattepengar på ett ekonomiskt och ansvarsfullt sätt. Ska jag vara uppriktigt så tror jag det omvända är sanningen. Den bild som våra väljare har av EU-institutionerna, och vi bör vara mycket medvetna om detta, är att de består av byråkrater som skär guld med täljkniv och betalar låg skatt och europaparlamentariker som bildar en sovjetliknande nomenklatura, vars beslut ofta fattas över huvudet på allmänheten och mot medborgarnas vilja och intresse. Den här bilden av oss, som förvisso inte stämmer för allt och alla, men som, fruktar jag, innehåller vissa korn av sanning när det gäller ett avsevärt antal EU-institutioner. Jag anser att vi nu under en period måste sopa rent framför vår egen dörr innan vi kan förmedla en mer positiv bild av vårt EU. Oldřich Vlasák: - (CS) Låt mig förklara varför jag röstade för Ulrich Stockmanns rekommendation om flygavgifter. Å ena sidan välkomnade jag skyldigheten att ange samtliga avgifter som de resande måste betala för flygbiljetterna, inklusive flygplatsavgifter, eftersom detta kommer att leda till större insyn när passagerarna ska fatta beslut och även öka den ekonomiska konkurrensen. Mest av allt välkomnar jag emellertid det gemensamma taket för de största och viktigaste nationella flygplatsernas avgifter, vilket gör det möjligt för de mindre flygplatserna att erbjuda lägre priser och därigenom konkurrera på en marknad som för närvarande lider stor brist på öppenhet. Detta skapar en möjlighet för regionala flygplatser att utvecklas och för de flygtjänster som riktas till allmänheten att expandera. Bruno Gollnisch: - (FR) Fru talman! Jag skulle vilja säga att, med tanke på det växande hotet från piraterna vid Afrikas horn, stöder vi genom resolutionsförslaget medlemsstaternas vilja att genomföra en samordnad kampanj till havs. Ändringsförslagen uttrycker till största delen tyvärr bara fromma förhoppningar eller påpekar det uppenbara, t.ex. kollapsen som har utvecklats till anarki i Somalia, händelser som man måste förstå de fullständiga konsekvenserna av. Det kommer förvisso inte att bli möjligt att bekämpa sjöröveriet på ett effektivt sätt om man inte förstör piraternas baser. Det är också beklagligt att man i denna text inte lyfter fram huvudskälet till varför sjöröveriet har utvecklats, vilket är en effekt av Europas minskade påverkan när det gäller civilisationsgraden i denna del av världen. Slutligen anser jag att det är ganska konstigt att man vill begära att medlemsstaternas sjöstyrkor så att säga gör åtskillnad mellan verksamheten att bekämpa sjöröveriet och den verksamhet som utförs - det framgår inte helt klart varför - inom ramen för Operation Enduring Freedom, som om Usama bin Laden på något sätt höll på att rymma från Afghanistan via Pakistan i en urholkad trädstam för att ta sig till Nya Zeeland. Jag förstår att det finns en önskan att införa denna åtskillnad, men fartyg i området måste naturligtvis utföra båda uppdragen. Peter Skinner: (EN) Fru talman! Redovisningsstandarder är den viktigaste delen på området finansiella tjänster. För investerare är åtgärderna för att konvergera de nationella redovisningsstandarderna till IFRS-standarder ett stort steg framåt. Det innebär att företagen kan offentliggöra sina räkenskaper i en grundläggande form som kan godtas i världens största ekonomier. Kanada, Kina, Japan, Förenta staterna - och även Indien, verkar det som - är överens om att konvergera standarderna till IFRS-standarder. Även om jag välkomnar detta, i egenskap av föredragande för öppenhetsdirektivet, inser jag att det fortfarande återstår en del arbete för att få till stånd den faktiska konvergeringen. Det är därför jag och min medföredragande, Margarita Starkevičiūtė, har godkänt ändringsförslagen för övervakning av utvecklingen i denna konvergensprocess. Jag hoppas att kommissionen, i samband med diskussionerna med olika nationella myndigheter, kan driva ärendet framåt. När det gäller Förenta staterna tror jag att vi kan lita på att den nya förvaltningen gör de omfattande förändringar som krävs. Kommissionen bör här utöva påtryckningar. När det gäller själva redovisningsstandarderna är det mycket viktigt att behålla det underliggande förhållningssättet, som man har kommit överens om i International Accounting Standards Board (IASB). Dessa bestämmelsers okränkbarhet kommer att prövas genom försök att vattna ur dem av nationella skäl. Detta bör man kraftfullt sätta sig emot, och man måste stödja redovisning till verkligt värde i samband med sådana påtryckningar. Philip Claeys: (NL) Fru talman! Jag lade ned min röst om resolutionsförslaget om luftfartsskyddsåtgärder och kroppsskanning, inte därför att jag motsätter mig reservationerna om rätten till privatliv för resande, snarare motsatsen. Jag tror inte heller att kroppsskanning kan användas utan en tydlig vetenskaplig och medicinsk utvärdering av vilka eventuella hälsoeffekter denna teknik kan ha. Jag kan bara beklaga att förslaget att skjuta upp omröstningen och uppmana kommissionsledamot Antonio Tajani att lägga fram en undersökning som gör det möjligt för oss att fatta ett mer välgrundat beslut om användning av kroppsskanning har förkastats. Detta är en mycket allvarlig fråga som handlar om medborgarnas säkerhet och användning av banbrytande ny teknik. Det är därför jag finner det beklagligt att vi i parlamentet behandlar den så bristfälligt. Zita Pleštinská: Fru talman! Som en av medförfattarna till Europaparlamentets resolutionsförslag till minne av Holodomor, den stora hungersnöden i Ukraina 1932-1933, vill jag - som ledamot av PPE-DE-gruppen - börja med att uttrycka mitt tack till alla mina kolleger i parlamentet som röstade för resolutionsförslaget. Under PPE-DE-gruppens ledning nåddes en kompromiss enligt vilken ordet ”folkmord” avlägsnades på begäran av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet. Till följd av diskussionen under er närvaro i dag, som var fylld med starka känslor och kommissionsledamot Antonio Tajanis kraftfulla ord, kunde ingen emellertid känna någon tvekan om vad man skulle kalla denna motbjudande handling som kostade tio miljoner människor livet. Det är nu upp till historikerna att på grundval av fakta och så länge det fortfarande finns personer som överlevde händelsen få ett slut på nedtystandet och mörkläggningen av dessa händelser. Det måste finnas böcker i våra bibliotek som på ett riktigt sätt beskriver hungersnöden i Ukraina. Genom att rösta för resolutionsförslaget om att uppmärksamma hungersnöden i Ukraina 1932-1933 som ett fruktansvärt brott mot det ukrainska folket och mot mänskligheten, har vi i dag i de europeiska historieböckerna klistrat in en sida som revs ut av Josef Stalin. Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Jag röstade för resolutionen till minne av Holodomor, den stora hungersnöden i Ukraina. I resolutionen kallas händelsen med all rätt ett fruktansvärt brott mot det ukrainska folket och, i sanning, mot mänskligheten. På grund av den ståndpunkt som vissa fraktioner har intagit, undviks emellertid termen ”folkmord” i resolutionen, en term som det egentligen bara skulle vara rätt och riktigt att använda i sammanhanget. Det ukrainska parlamentet och 26 stater har fastställt att detta brott, som innebar döden för minst fyra miljoner personer, var ett folkmord. I skäl B i resolutionen citeras dessutom FN:s konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord från 1948, vilket utan tvekan omfattar den ukrainska händelsen. Jag hoppas verkligen att Europaparlamentet snart kommer att stödja den ståndpunkt som dessa stater har intagit. Bruno Gollnisch: - (FR) Fru talman! Vi har hedrat minnet av Holodomor, den metodiska förstörelsen av Ukrainas jordbrukarsamhälle genom svält, och vårt parlament har erkänt, just som vår kollega alldeles nyss, att det var ett folkmord. Jag vill bara betona att de som utförde detta folkmord satt bland civilisationens domare i Nürnberg, ett faktum som skulle göra det möjligt att i dag diskutera sammansättningen, förfarandet och slutsatserna vid Nürnbergrättegången. Intellektuella som tar upp denna diskussion i Europa i dag blir arresterade, hetsade till det yttersta, ruinerade, förföljda och kastade i fängelse. Vad värre är, deras advokater som också lägger fram samma slutsatser hetsas också på samma sätt. I Hans-Gert Pötterings hemland, till exempel, hetsas och arresteras folk med metoder som liknar dem som användes vid de stalinistiska rättegångarna. Vi gav Sacharovpriset för tankefrihet till en kinesisk dissident; vi skulle lika gärna ha kunnat ge det till vissa européer, till exempel den modiga tyska advokaten Sylvia Stolz. Bernd Posselt: (DE) Fru talman! Doris Pack har som vanligt lagt fram en utmärkt text på grund av att hon inte bara är expert på Sydeuropa, utan även på utbildning. Jag välkomnar det faktum att utbildning är ett område som betonas särskilt i samband med stabiliseringsavtalet. Vi måste emellertid utvidga våra metoder, först och främst genom att koncentrera oss på att påskynda viseringsavregleringen och ge ungdomar i Bosnien och Hercegovina möjligheten att lära sig mer om Europa genom att studera och resa här. Den andra avgörande faktorn är grundandet av ett universitet i Sarajevo för studenter med olika trosbekännelser, vilket stöds av de tre religiösa grupperna i landet. Detta universitet kommer att fungera som ett centrum för tolerans och ömsesidig förståelse, inte på grundval av likgiltighet, utan på grundval av studenternas rötter i respektive religion. Med vårt starka stöd för det europeiska universitetet kommer detta inte bara att stå för ett viktigt framsteg för folket i Bosnien och Hercegovina, utan även göra det möjligt för landet att skicka ett budskap till hela den europeiska världsdelen. Frank Vanhecke: (NL) Fru talman! Det aktuella betänkandet från utskottet för framställningar om Europeiska ombudsmannens verksamhet 2007 var i det stora hela mycket positivt, och jag kan verkligen instämma i detta synsätt. Jag har därför stött betänkandet. Jag skulle emellertid återigen i denna röstförklaring vilja uppmärksamma att det är anmärkningsvärt att parlamentet bör gratulera Europeiska ombudsmannen till att han ser till att reglerna och bestämmelserna tillämpas på ett korrekt sätt, samtidigt som det sker överträdelser av bestämmelserna dagligen och i mycket omfattande grad mitt framför våra ögon i detta parlament, så att säga, utan att parlamentet ingriper eller till och med i samarbete med parlamentet. Det sätt exempelvis på vilket kommissionen och parlamentet fortsätter att hantera Lissabonfördraget, som har dött en politisk och rättslig död sedan folkomröstningen på Irland, innebär ett hån mot alla rättsbestämmelser. Jag anser att det är hög tid att vi sopar rent framför vår egen dörr. Skriftliga röstförklaringar Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Junilistan anser att EU:s budget ska begränsas till 1 procent av medlemsländernas genomsnittliga BNI. Vi har därför valt att rösta nej till samtliga höjningar som Europaparlamentet föreslagit, samtidigt som Junilistan välkomnat de få besparingar som endera budgetutskottet eller enskilda ledamöter lagt fram som ändringsförslag. Det finns fler olyckliga budgetposter, men Junilistan beklagar i synnerhet det höga stödet till EU:s jordbrukspolitik, Sammanhållningsfonden, fiskerinäringen samt de budgetposter som innehåller stöd till olika former av informationskampanjer. Junilistan anser vidare att Europaparlamentets ständiga resande mellan Strasbourg och Bryssel måste åtgärdas samt att Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén ska läggas ned. Jean-Claude Martinez : skriftlig. - (FR) Det faktum att 27 länder har en EU-budget på omkring 130 miljarder euro - dvs. motsvarigheten till Spaniens budget - är ganska konstigt under normala omständigheter. Det är emellertid så att det krävs en budgetinsats som är helt skild från den vanliga europeiska budgeten i ett EU som saknar snabbtågslinjer mellan Finland och Spanien och mellan Frankrike och Polen, såväl som utrustning och personal vid universiteten, forskningscentrum och äldreboenden i en världsdel som håller på att dränkas av en våg av åldringar. Vi har också den världsomfattande krisen avseende interbankhandeln, fastighetschocken i åtskilliga ekonomier och entreprenörernas och arbetstagarnas minskande förtroende. Vi kräver därför en exceptionell budgetprogramplanering för en större infrastrukturplan som godkänns genom en omfattande ”europeisk finansiell folkomröstning”. Jag avser med detta ett europeiskt lån som uppgår till 1 770 miljarder euro och som sker via banksektorn. Jan Andersson, Göran Färm, Inger Segelström och Åsa Westlund : skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater beklagar att EU ska finansiera stöd till tobaksproducenter, samtidigt som vi lägger stora pengar på folkhälsokampanjer och antirökningsinsatser i EU. Vi anser också att det är en skandal att EU:s budget ska användas till stöd för tjurfäktning, som är en tradition som vi inte anser vara förenlig med moderna värden och djurens rättigheter. Vi beklagar även att exportstöd av alla de slag samt mjölkkvoter fortfarande ska uppta en del av EU:s budget. Alla dessa förslag röstade vi emot. Vi vill även tydliggöra varför vi röstade emot förslaget om ett pilotprojekt till förmån för barn och barns rättigheter. Det beror på att detta förslag inte rymdes i den kompromiss mellan de politiska grupperna som rör pilotprojekt, och för att inte riskera denna känsliga kompromiss kunde vi tyvärr inte stödja förslaget, vars innehåll vi fullt sympatiserar med (ändringsförslag 133). Slutligen vill vi uttrycka vår stora besvikelse över att de ändringsförslag som syftade till att stärka fackligt samarbete och samråd mellan näringslivet och fackliga organisationer inte antogs i plenum. Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för Haugbetänkandet om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2009 och ändringsskrivelse 1/2009 till det preliminära förslaget till Europeiska unionens allmänna budget. Precis som många kolleger beklagar jag att rådet ytterligare har bantat en budget som var liten från början: åtagandebemyndigandena i budgetförslaget uppgår totalt till 134 miljarder euro, dvs. en minskning på 469 miljoner euro med hänsyn till det preliminära budgetförslaget. Även om betalningarna hamnar på 115 miljarder euro är detta en minskning med 1,8 miljarder euro. Betalningarna är sålunda begränsade till 0,89 procent av BNI, dvs. en aldrig tidigare skådad nivå som dramatiskt ökar klyftan mellan bemyndiganden och betalningar, och detta är något som inte är förenligt med budgetdisciplin. När det gäller jordbruket stöder jag inrättandet av tre nya fonder - fonden för omstrukturering av mejerisektorn, Eco-Aid för att bevara får- och getuppfödningen i EU och de finansiella ad hoc-instrumenten för anpassning av fiskeflottan till de ekonomiska konsekvenserna av de höjda bränslepriserna. Bastiaan Belder : skriftlig. - (NL) Haugbetänkandet kan inte räkna med mitt stöd eftersom Europaparlamentet begär mer pengar. Jag stöder emellertid de nya prioriteringarna avseende klimatförändringar och energi. Många ändringsförslag syftar till att höja profilen för dessa prioriteringar i budgeten, vilket jag välkomnar. Detta innebär emellertid att vi måste visa inom vilka områden vi vill minska kostnaderna. I parlamentets ståndpunkt nämns inget om detta. Jag vill dessutom öppet förklara att jag är för ett välavvägt stöd till regeringarna i Mellanöstern. Frågan om den palestinska myndigheten kräver vår fortsatta uppmärksamhet. Det är lämpligt att vi forsätter att ge bistånd med tanke på att det nu ser ut som att premiärminister Fayad håller på att välja en linje som förtjänar vårt stöd. Slutligen är det berättigat att Europeiska unionen bör ge extra livsmedelsbistånd till fattiga länder på grund av de ökade livsmedelspriserna. Jag håller med föredraganden om att detta inte bör finansieras genom EU:s jordbruksbudget, utan i stället genom budgeten för yttre förbindelser. Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark and Anna Ibrisagic : skriftlig. - Vi stöder grundprinciperna för EU:s budget för 2009 och vill understryka att den ska ge medborgarna god valuta för pengarna. De ramar som lagts fast i budgetplanen bör respekteras och därför välkomnar vi att budgeten med god marginal kommer att hålla sig inom dessa ramar. Vi vill skära ned jordbruks- och regionalstöden drastiskt och minska den totala budgeten. Vi vill i större utsträckning använda de gemensamma pengarna till forskning och utveckling, tillväxt, infrastruktur och säkerhet. Brigitte Douay : Torsdagen den 23 oktober antog Europaparlamentet vid första behandlingen Europeiska unionens budget för 2009. Omständigheterna för denna budget är speciella: den snäva budgetramen för 2007-2013, som de franska socialisterna för övrigt vägrade att rösta för 2006, finanskrisen och förberedelserna inför valet till Europaparlamentet i juni 2009. En budget är politik uttryckt i siffror. Parlamentet har lyckats återupprätta en tillfredsställande betalningsnivå, trots rådets vilja till kärva nedskärningar i budgetposter som verkar prioriteras av parlamentsledamöterna, som kampen mot klimatförändringar, stöd till små och medelstora företag, tillväxt och konkurrenskraft, och medborgarskapsprogram. I samband med detta gläder det mig att vi har återinfört tillräckliga anslag till kommunikationsinitiativ som rör medborgare och media. Att göra medborgarna medvetna om EU-frågor är avgörande för att kunna förbereda det kommande valet och få medborgarna att vilja delta och rösta. Alla initiativ som genomförs av kommissionen och parlamentet i syfte att upplysa om EU och om det mervärde som EU medför i det dagliga livet och i förberedelserna för framtiden måste uppmuntras och förses med tillräckliga resurser. Proinsias De Rossa : skriftlig. - (EN) Jag röstade mot ändringsförslag 134, eftersom att rösta för eller lägga ned min röst skulle vara att ge trovärdighet till Kathy Sinnotts falska anklagelser om att EU finansierar tvångsaborter, ofrivillig sterilisering och barnamord. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Under flera tidigare budgetförfaranden har vi haft många skäl att omedelbart förkasta budgeten vid första behandlingen. Denna gång, när det handlar om förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2009, kan man säga att vi har ännu fler skäl att förkasta den. Rådet ser uppenbarligen nästa budget på exakt samma sätt som de tidigare. Med andra ord planerar rådet att använda detta instrument för att fortsätta att stödja EU:s nyliberala politik. Vi borde egentligen inte ha väntat oss något annat. Detta budgetförfarande ger ännu en gång klara bevis på hur EU planerar att svara på den allt värre kapitalistiska krisen, som utlösts av den ekonomiska krisen i själva hjärtat av systemet, med andra ord USA. Vare sig kommissionen, Europaparlamentet eller rådet har föreslagit några åtgärder i EU:s budget som motsvarar behoven och de växande svårigheterna för arbetstagare och befolkningen i allmänhet, för mikroföretag, små och medelstora företag och en stor del av den produktiva sektorn. Just i den stund då den strukturella krisen inom Europeiska unionen håller på att förvärras har rådet sänkt utbetalningarna till den lägsta nivån någonsin, en sänkning på nära 9 miljarder euro jämfört med prognosen i den fleråriga budgetramen. Därför röstade vi mot budgeten. Anna Hedh : skriftlig. - Jag lade ned min röst eftersom stora delar av resultatet är en besvikelse. Det är till exempel galet att EU ska finansiera stöd till tobaksproducenter, samtidigt som vi lägger stora pengar på folkhälsokampanjer och anti-rökningsinsatser i EU. Dessutom är det en skandal att EU:s budget ska användas till stöd för tjurfäktning, som är en tradition som jag inte anser vara förenlig med moderna värden och djurs rättigheter. Jag beklagar också att exportstöd av alla de slag fortfarande ska uppta en del av EU:s budget och att de ändringsförslag som syftade till att stärka fackligt samarbete och samråd mellan näringslivet och fackliga organisationer inte antogs av parlamentet. Bairbre de Brún and Mary Lou McDonald : skriftlig. - (EN) Vi vänder oss starkt emot tvångsaborter, tvångssterilisering och barnamord, och instämmer i att dessa är brott mot de mänskliga rättigheterna. Vi har lagt ned våra röster om ändringsförslaget eftersom EU-medel aldrig har använts på detta sätt och eftersom man misslyckats med att klargöra vikten av trovärdiga organisationers internationella utvecklingsarbete för att stödja kvinnor på området för fruktsamhetskontroll, särskilt genom utbildning om fortplantning, reproduktiv hälsovård och familjeplanering, och kampanjer för kvinnors rätt till hälsovård. Vi röstar för ändringsförslagen 612, 131, 132 och 133 eftersom ämnet är så viktigt, men anser samtidigt att det skulle vara lämpligare att skapa en separat budgetrubrik om barns rättigheter, som skulle omfatta de frågor som behandlas i dessa ändringsförslag. Erik Meijer : skriftlig. - (NL) Genom budgetpost 05 02 08 12 och ändringsförslag 169 har frågan om frukt i skolan fått plötslig och oväntad betydelse, då man föreslår att mer pengar ska läggas på detta i framtiden. I åratal har man reserverat medel för det nuvarande köpeavtalet, i syfte att stödja fruktodlarna. Detta program ger ett nyttigt syfte åt den inköpta frukten. Det finns förslag i görningen som skulle kunna innebära att budgeten för marknadsreglering ökas med 90 miljoner euro eller mer per år från och med 2010. Parlamentet kan bara ha en rådgivande roll i detta. Det är rådet som fattar besluten, och subsidiaritetstestet kan inte tillämpas, eftersom detta länge har varit EU:s befogenhetsområde i enlighet med artiklarna 36 och 37 i fördraget. Vårt parti, det nederländska socialistpartiet, anser att situationen är bisarr. Att förse skolbarn med frukt kan vara nyttigt för att förebygga att barnen blir alltmer överviktiga och sjuka. Frågan är varför EU ska blanda sig i detta, snarare än kommunerna, som ansvarar för undervisningen. I dagsläget görs betalningar från EU-fonden till medlemsstaterna, som är skyldiga att lägga till ett visst belopp, och sedan är det upp till kommunerna att genomföra programmet. Om inte annat så leder detta arbetssätt till en hel del onödig administration och tidsödande byråkrati. Luca Romagnoli : skriftlig. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag har röstat för förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2009, som utarbetats av Jutta Haug. Jag är glad över att man ökat resurserna för de totala utgifterna för transport i det preliminära budgetförslaget för nästa budgetår, och för att man inrättat en ny budgetrubrik för stödåtgärder för den gemensamma transportpolitiken och passagerarrättigheter. Jag måste emellertid uttrycka min besvikelse över att utbetalningarna med anknytning till denna punkt har minskats, om än inte överdrivet mycket. Slutligen vill jag dra er uppmärksamhet till yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som jag är ledamot av, och säga att jag delar Bárbara Dührkop Dührkops glädje över att den ökade budget som i år beviljades för avdelning 18, ”Ett område med frihet, säkerhet och rättvisa”, har fått finnas kvar även för 2009. Detta speglar den stora vikt som läggs vid frågor som rör säkerhet och skydd för friheterna, hanteringen av migrationsströmmar och EU:s yttre gränser. Dessa frågor blir allt viktigare, inte minst i de europeiska medborgarnas ögon. Olle Schmidt : skriftlig. - Som alltid när man röstar om en budget av EU:s storlek så finns det enskildheter som man kan ha synpunkter på. I EU:s fall är det naturligtvis framför allt jordbrukspolitiken som sticker i ögonen. Därför kan det te sig besynnerligt att rösta för en budget där den dominerande budgetposten är en som man skulle önska var en av de mindre - om alls. Samtidigt måste man se till helheten, och den goda nyheten är den alltmer vakna insikten om att betydligt större resurser måste läggas på det som verkligen är gemensamma uppgifter - i det här fallet klimatet. Min röst ska därför tolkas i ljuset av att årets budgetförslag innebär ”ett fall framåt”, inte som att jag okritiskt stöder det totala innehållet. Två rättningar i röstprotokollet, bland annat om tobaksstöd har förts in. Catherine Stihler : skriftlig. - (EN) Ändringsförslag 602 stöddes av parlamentet. Detta är återigen en besvikelse, eftersom det innebär att man fortsätter att stödja tobaksproducenter inom EU. Tobak orsakar årligen en halv miljon EU-medborgares död. Det är skamligt att det fortfarande finns subventioner för att odla en produkt som dödar så många. Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (EL) Mitthöger- och mittvänsterstyrkorna i Europaparlamentet röstade för EU:s budget för 2009, med medverkan från de grekiska parlamentsledamöterna av partierna Ny demokrati, Pasok och Laos. Detta visar vilken intensivt gräsrotsfientlig politik som bedrivs mot arbetstagarna. Inom ramen för Lissabonstrategin och under krisen i det kapitalistiska systemet använder EU sig av budgeten för att tvinga arbetarna att betala för denna senaste kris, för att påskynda kapitalistiska omstruktureringar, för att främja hårda arbetskraftsovänliga åtgärder som undergräver kollektivavtalen, för att göra bruket av flexibla anställningsformer allmänt och för att privatisera statliga sociala tjänster och försäkringssystem. Europeiska kommissionen och Europaparlamentet rycker fram med sina imperialistiska åtgärder och gör mer pengar tillgängliga för att militarisera EU, i syfte att bana väg för de europeiska monopolen att tränga in i tredjeländer. De använder morotens och piskans politiska makt för att försöka vilseleda arbetarrörelsen och stärka sina repressiva mekanismer för att kunna slå mot de arbetande gräsrötternas kamp. Samtidigt använder de social dialog för att försöka locka fram arbetstagarnas samtycke till grunderna för den europeiska vägen framåt. Greklands kommunistiska partis parlamentsgrupp röstade mot denna djupt klassbaserade budget och mot kapitalets och EU:s imperialistiska planer. Silvia-Adriana Ţicău : skriftlig. - (RO) Som en del i omröstningen om betänkandet om godkännandet av budgeten för 2009, Avsnitt III - Kommissionen, röstade jag för punkterna 14 and 38 i betänkandet, som innebär stöd för utvecklingen av institutionell kapacitet för Nabuccoprojektet. Jag röstade också för ändringsförslag 542, som innebär en ökning på 5 miljoner euro för budgetpost 06 03 04 (ekonomiskt stöd till projekt av gemensamt intresse i det transeuropeiska energinätverket). Även om det är ett mycket litet belopp jämfört med storleken på de budgetar som krävs för att genomföra energiprojekt, anser jag att det är viktigt för oss att utveckla den institutionella kapacitet som krävs för att kunna genomföra detta projekt. Det extra beloppet är öronmärkt för utveckling av Nabuccoprojektets samordnares administrativa färdigheter. Europa behöver diversifiera sina energikällor. I detta avseende är Nabuccoprojektet ett strategiskt projekt för Europeiska unionen. Att dessa ändringsförslag antogs med så stor majoritet visar att Europaparlamentet lägger stor vikt vid Nabuccoprojektet. Dessutom förväntar vi oss konkreta åtgärder som leder till att byggandet av Nabuccoledningen kan inledas. Gary Titley : skriftlig. - (EN) De brittiska parlamentsledamöterna från Labourpartiet har länge stött reformer av den gemensamma jordbrukspolitiken, särskilt reformer som sparar pengar. Därför stöder vi inte åtgärder som leder till att kostnader ökar i onödan. EPLP stöder i synnerhet inte subventioner till tobaksproduktion, tjurfäktning, nya medel för mjölksektorn, får- och getuppfödning och medel för att ge publicitet åt den gemensamma jordbrukspolitiken. De brittiska Labourledamöterna välkomnar alla möjligheter att hjälpa små och medelstora företag, eftersom dessa är ryggraden i vår ekonomi och ger flest arbetstillfällena i EU. Att konsolidera finansieringen under en budgetrubrik kommer att hjälpa till att dra uppmärksamhet till små och medelstora företags behov. Jean-Pierre Audy : skriftlig. - (FR) Jag röstade för resolutionen om EU-budgetens olika avsnitt, förutom avsnittet om Europeiska kommissionens budget, på grundval av Janusz Lewandowskis betänkande. Även om ingen av de budgetar som omfattas av betänkandet verkar medföra några större problem, förblir jag övertygad om att Europaparlamentets resurser inte motsvarar de politiska ansvarsområden det har förvärvat genom utvecklingen av fördragen och ledamöternas arbete, och dessutom genom sin roll i att minska den klyfta som uppstått mellan europeisk integration och folket, en klyfta som bekräftats gång på gång i olika folkomröstningar på senare tid. Liksom en stor majoritet av mina kolleger stöder jag förslaget om att förstärka Europeiska revisionsrättens granskningskapacitet genom att inrätta 20 tjänster. Kostnaderna för att finansiera utbyggnaden av revisionsrätten måste hållas så låga som möjligt med tanke på skattebetalarna, och det är lämpligt att finansiera denna utgift direkt från budgeten under fyra år, snarare än att dölja de avsevärt högre kostnader som ett 25-årigt hyrköpsarrangemang skulle innebära. Hélène Goudin och Nils Lundgren : skriftlig. - Betänkandet tar fasta på ett utökat interinstitutionellt samarbete genom en generell utökning av tjänsterna inom EU:s institutioner. Föredraganden menar att effektiviteten på detta sätt kommer att förbättras. Exempelvis föreslås att personalresurserna för de politiska grupperna ska öka med 53 tjänster. Dessutom inrättas ytterligare två högre tjänster, utöver de nya tjänster som ingår i budgetförslaget. Junilistan ställer sig mycket positivt till en effektivisering av EU-systemet, men anser inte att detta per automatik uppnås med fler tjänster! Principiellt är vi emot en utökning, både av EU-budgeten och fler tjänster, eftersom vi anser att detta innebär byråkratisering och mindre nationellt självbestämmande. Vad gäller fler tjänster i de politiska grupperna hävdar vi att nyttan för detta främst kommer de stora grupperna till del, vilket kommer att försvåra arbetet för andra grupper att driva en egen politik. Dessutom har Europaparlamentet redan tidigare sett till att införa EU-bidrag till speciella ”EU-partier” och partipolitiska stiftelser som är kopplade till dem. Vi anser att man därmed har gynnat de stora etablerade politiska partierna och deras grupper i Europaparlamentet alldeles tillräckligt på skattebetalarnas bekostnad. Junilistan har därför valt att rösta nej till betänkandet. Luca Romagnoli : Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för förslaget till den allmänna budgeten för 2009, som Janusz Lewandowski redogör för i sitt betänkande. Jag anser att EU bör hålla sig strikt till finansieringssystemet för att framföra ett starkt budskap i dessa tider av stor osäkerhet på marknaderna. Jag vill påpeka att det fortfarande finns utrymme för förbättringar - till exempel finns det fortfarande mycket arbete att utföra för att bygga upp ett starkare samarbete mellan institutionerna. Slutligen anser jag det vara min plikt att framföra mitt motstånd mot de ändringsförslag som innebär betydande nedskärningar av EU-medel till regionerna i Syditalien. Detta är knappast det rätta sättet att uppnå europeisk integration, även om förvaltningen av medlen i dessa områden skulle kunna vara bättre. Om en kran läcker är lösningen inte att stänga av den, utan att reparera vattenledningen. I stort sett är det samma sak som gäller i detta fall. Hannes Swoboda : skriftlig. - (DE) Angående ändringsförslag 4 till Janusz Lewandowskis betänkande skulle jag vilja framföra att PSE-gruppen inte har undertecknat detta ändringsförslag på grund av ett misstag. Gruppen stödde dock fullständigt detta ändringsförslag och fortsätter att göra det. Gary Titley : skriftlig. - (EN) De brittiska parlamentsledamöterna från Labourpartiet stöder principen att Europaparlamentets arbete ska bygga på kunskap, men beslutade att lägga ned sina röster om beslutet att öka personalantalet för grupperna, på grund av de aktuella ekonomiska omständigheterna och det åtföljande behovet av att spara pengar. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Som vi har betonat under hela detta förfarande är målsättningen här att slå samman och avsiktligt blanda ihop ”konkurrens” med ”öppenhet”. Naturligtvis är det nödvändigt att fastställa relevanta kriterier för flygplatsavgifter och vad dessa avgifter faktiskt hänför sig till. Detta bör emellertid inte ske genom en politik som syftar till att liberalisera och privatisera strategiska allmännyttiga tjänster som lufttransporter, särskilt genom att skapa en ”verkligt konkurrenskraftig flygplatsmarknad”, tillämpa principen att användaren betalar och kräva lönsamhet från en allmännyttig tjänst. Målet verkar till och med vara att ta bort den offentliga kontrollen över tillsynsfunktionen, genom att överföra denna funktion till ”oberoende” tillsynsmyndigheter eller organ. Vi vill upprepa att tidigare privatisering i denna sektor inte har lett till mervärde i de tjänster som erbjuds, utan har bidragit till att arbetstillfällen har försvunnit och att arbetstagarnas rättigheter har inskränkts. I vissa fall har den dessutom orsakat tekniska och driftsmässiga problem. De yttersta randområdena har inte uttryckligen uteslutits från direktivets tillämpningsområde (genom att erkänna dessa områdens permanenta naturliga och geografiska nackdelar och begränsningar, och genom att upprätta lämpliga undantag från uppfyllandet av övergripande allmännyttiga skyldigheter, som vi föreslog). Vi välkomnar dock att direktivets räckvidd har begränsats till flygplatser med mer än 5 miljoner passagerare per år. Timothy Kirkhope : skriftlig. - (EN) De brittiska konservativa ledamöterna förstår att de avgifter som flygplatser tar ut av sina användare bör granskas med jämna mellanrum, men lade ned sina röster vid omröstningen om ändringsförslagen under andra behandlingen av förslaget till direktiv om flygplatsavgifter. Anledningen till detta är att de fortfarande anser att regleringen av vissa regionala flygplatser är onödig och kan påverka flygplatsernas förmåga att bedriva en konkurrenskraftig verksamhet. De konservativa ville gärna att EU skulle anta en procentuell gräns vid första behandlingen. Den nuvarande gränsen är godtycklig och tar inte hänsyn till ökad konkurrenskraft inom sektorn. Jörg Leichtfried : skriftlig. - (DE) Jag kommer att rösta för direktivet om flygplatsavgifter som föredrogs av Ulrich Stockmann. Betänkandet kommer att göra missbruk svårare och minska snedvridningen av konkurrensen. Flygplatser kommer att hindras från att missbruka sin dominanta ställning på marknaden och införa överdrivna avgifter för flygbolagen. Jag anser att det är rätt att det kommer att skilja mer mellan avgiftsnivåerna i framtiden och att det nya systemet därför även kommer att gynna konsumenterna. I samtliga fall är det viktigt för flygplatsanvändare att veta hur och på vilka grunder avgifterna fastställs. Det är också viktigt att direktivet innehåller standardiserade bestämmelser om den ömsesidiga skyldigheten att tillhandahålla information, uppfylla kraven på öppenhet och redovisa metoderna för att fastställa avgifterna. Astrid Lulling : skriftlig. - (DE) Jag har inte röstat för direktivet om flygplatsavgifter vid andra behandlingen, liksom inte heller vid första behandlingen, för det som föreslås här kommer att leda till oacceptabel diskriminering mot Luxemburgs flygplats. Så ska man inte behandla ett litet land. Att direktivet tillämpas på Luxemburgs flygplats, som har 1,6 miljoner passagerare per år, men inte på de direkta konkurrenterna Frankfurt-Hahn eller Bryssel-Charleroi, som transporterar över 3 miljoner passagerare, innebär en oacceptabel diskriminering på den inre marknaden, bara för att det ligger en nationell gräns mellan dessa flygplatser. Om direktivet syftar till att förebygga att flygplatser missbrukar sin dominanta ställning på marknaden borde den avgörande faktorn i detta fall inte vara de nationella gränserna, utan objektiva kriterier. När det gäller en mindre flygplats, även om den är den enda i landet, finns det ingen risk för denna typ av missbruk då de konkurrerande flygplatserna, som också används av lågprisflygbolag, bara ligger en kort sträcka därifrån. Luxemburg är så litet att man kan nå tre grannländer efter bara en halvtimmes motorvägskörning. Detta är en uppenbar överträdelse av proportionalitetsprincipen. Av detta skäl röstar jag ännu en gång, vid andra behandlingen, under protest mot detta betänkande som är avsett att vara en kompromiss. Seán Ó Neachtain : skriftlig. - (GA) Föredraganden och utskottet för transport och turism har slitit som djur med detta betänkande. Bristen på ändringsförslag visar att parlamentets ställning i denna fråga är stark och enad och att ledamöterna anser det viktigt att komma vidare med direktivet om flygplatsavgifter. Jag är glad över att man vid första behandlingen antog bestämmelsen om att flygplatskapaciteten i direktivet skulle ändras från 1 miljon till 5 miljoner passagerare per år. Det är också berömvärt att man har tagit med miljöbestämmelser i den gemensamma ståndpunkten. Jag kände emellertid att vissa element saknades i den gemensamma ståndpunkten. Föredraganden har lyckats med att rätta till detta vid andra behandlingen. Jag ger mitt fulla stöd. Andrzej Jan Szejna : skriftlig. - (PL) Direktivet om flygplatsavgifter kommer att få slut på den långvariga konflikten och debatten mellan flygplatser och flygbolag om tjänsters kostnad och kvalitet. De nya bestämmelserna kommer också att skydda passagerare mot oskäligt höga flygplatsavgifter och begränsa de stora flygplatsernas bruk att tillämpa konstlat höga priser. Fram tills nu har de kostnader för flygplatsanvändning som flygbolagen tvingats betala överförts på konsumenterna. Målet med direktivet är att öka insynen i och reglera principerna för hur flygplatsavgifter tas ut. Det innebär också att mer specifika bestämmelser om tjänsternas kvalitet införs. Dessutom ska oberoende tillsynsorgan upprättas. Tack vare det nya direktivet kommer flygplatsavgifter till sist att knytas till verkliga kostnader, och diskriminering mellan särskilda flygbolag kommer att upphöra. Direktivet kommer att tillämpas på de 67 största europeiska flygplatserna, som används av över fem miljoner passagerare per år. Warszawas Okęcie flygplats är en av dessa. Direktivet kommer också att gälla varje EU-medlemsstats största flygplats. Ytterligare tio flygplatser kommer att omfattas av direktivet 2010. Lars Wohlin : skriftlig. - Jag har varit emot förslaget ända sedan det lades fram för parlamentet, eftersom jag anser att Chicagokonventionen, som i dag reglerar de grundläggande bestämmelserna för avgifter för flygtrafik, ska ha samma betydelse för medlemsstaterna även i fortsättningen. Det finns ingen anledning att förändra regler som har en generell acceptans och därmed kan regleras ensamt av medlemsstaterna. Ny EU-lag medför att prissättningen vid en konflikt i sista hand kan tolkas av EG-domstolen och detta var givetvis ett av skälen till varför förslaget uppkom. Min mening är likväl att det finns anledning att vara skeptisk när EG-domstolen ska tolka den bindande gemenskapsrätten. Motviljan att i vissa frågor fästa avseende vid nationella bestämmelser oroar mig. Jag menar att det även fortsättningsvis måste finnas skäl att ifrågasätta vilken roll domstolen ska ha, inte minst i denna fråga. Alessandro Battilocchio : Jag röstade för Doris Packs betänkande om ingående av stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Bosnien och Hercegovina, å andra sidan, eftersom jag är övertygad om att detta steg kommer att bidra till att upprätta en avtalsförbindelse mellan de två parterna och underlätta Bosnien och Hercegovinas övergång till fullt fungerande stat. Detta avtal kommer att sätta fart på landets ekonomi och göra det möjligt att gradvis tillnärma dess lagstiftning och bestämmelser till gemenskapens regelverk. Detta kommer att stärka stabiliserings- och associeringsavtalet, med tanke på att större insatser krävs för att övervinna den etniska splittringen och komma närmare en verklig försoning mellan parterna. Jag instämmer också i att dessa insatser måste inriktas mot de yngre generationerna, genom gemensamma utbildningsprogram i de två delarna av landet och genom en gemensam förståelse av de tragiska händelser som nyligen ägde rum där. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Europaparlamentet ”ger sitt samtycke till att avtalet ingås”... Bakom dessa sju ord finns ett 65-sidigt ”avtal” som har många negativa aspekter, däribland att det styrs av vad som med en förskönande omskrivning kallas ”marknadsekonomiska principer”. Utöver vissa oroväckande politiska aspekter är det primära målet med avtalet att integrera Bosnien och Hercegovina i den europeiska inre marknaden, och på så sätt att se till att EU:s transnationella storföretag får kontroll över landets ekonomi. Avtalet är späckat med uttryck som ”frihandel” ”rörlighet för kapital”, ”liberalisering av etablering och tillhandahållande av tjänster” och ”liberalisering av transport” (lufttransporter, transporter till sjöss, på inre vattenvägar och på land). Målet är att se till att Bosnien och Hercegovina inom sex år har uppnått ”fullständig tillämpning” av gemenskapens regelverk om fri konkurrens på den inre marknaden och även om ”andra handelsrelaterade områden”. Naturligtvis stöder vi ytterligare utveckling av vänskapliga förbindelser med andra länder, men detta måste ske på ett sätt som motsvarar dessa länders verkliga behov. Förbindelserna måste vara av godo för båda parter och bidra till ömsesidig utveckling, och principen om icke-inblandning och respekt för den nationella suveräniteten måste respekteras. Detta avtal strider emellertid mot den principen. Sebastian Valentin Bodu : skriftlig. - (RO) Kapningar till sjöss är en fråga som är lika aktuell nu som under de senaste århundradena. Verkligheten är emellertid långt ifrån det romantiska, nobla ”yrke” som skildras i äventyrsromaner eller i filmer om piraterna i Västindien. Kapningar skördar offer och ger enorma inkomster för utövarna av detta ”yrke”. Enligt en del statistik angrep kaparna bara förra året över 60 fartyg, intog 14 av dem och tog hundratals sjöfarare som gisslan. Kapningar i Adenbukten har kostat fartygsägare mellan 18 och 30 miljoner dollar i form av lösensummor för att få tillbaka fartygen och besättningarna. Kapningar kan dessutom leda till komplicerade situationer, som när ett ukrainskt fartyg med över 30 missiler i lasten föll i somaliska kapares händer. Dessa vapen kunde mycket väl ha hamnat bland militanta islamister i Somalia eller i andra konfliktområden i Afrika. Det är svårt att förklara hur vi år 2008 fortfarande kan ha kapningar till sjöss precis som på medeltiden. Det internationella samfundet i allmänhet och Europeiska unionen i synnerhet har en skyldighet att granska denna historiska avvikelse och utveckla mekanismer som kan sätta stopp för detta, för hela regionens skull. David Martin : skriftlig. - (EN) Jag stöder fullständigt resolutionen om kapningar till sjöss. För närvarande sker två attacker per dag kring Afrikas horn. Kaparna stör handeln och hindrar internationellt bistånd från att nå Somalia. I denna resolution uppmanas till samordnade åtgärder från EU, FN och Afrikanska unionen för att isolera kaparna i regionen och se till att bistånd kan nå fram till denna problemtyngda region. Jag stöder dessa rekommendationer. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) En av de viktigaste aspekterna av EU Navco-insatsen är att den är EU:s första marina insats. Det bör dock också noteras att när EU vidtar åtgärder mot dessa kapningar till sjöss är vi mycket medvetna om att vi försvarar våra egna direkta intressen. Denna medvetenhet har utan tvivel samband med globaliseringens följder. Nu när omvärlden kommer allt närmare och den europeiska ekonomin blir alltmer global, står det klart att våra intressen sträcker sig långt utanför våra gränser och att även försvaret av dem kommer att kräva resurser som sträcker sig utanför Europas geografiska gränser. Samtidigt bör vi betona att dessa intressen och försvaret av dem i regel delas av EU och dess allierade. Därför är bland annat Natos roll i kampen mot kapningar till sjöss mycket viktig, och måste tas i beaktande när vi analyserar denna föränderliga situation. Luca Romagnoli : Fru talman, mina damer och herrar! Jag röstade för resolutionsförslaget om kapningar till sjöss. Obehindrad genomfart för fartyg är en nödvändig förutsättning för att internationell handel ska kunna utvecklas. EU kan inte tolerera att kapningar av gemenskapens fiskefartyg sker utanför Somalias kust, som utgör rika jaktmarker för tjuvar som bedriver sin verksamhet till sjöss. Jag välkomnar uppmaningen till den somaliska övergångsregeringen att samarbeta med Förenta nationerna och Afrikanska unionen och behandla kapningar och väpnade rån som begås från den somaliska kusten mot fartyg som kommer med humanitärt bistånd som brott som bör beivras genom att arrestera gärningsmännen enligt gällande internationell lagstiftning. Slutligen välkomnar jag även de gemensamma åtgärder som förordats av rådet, nämligen att utvidga rätten att förfölja dessa kapare till sjöss och i luften till att omfatta kuststaternas territorialvatten, förutsatt att de berörda länderna samtycker, liksom att utveckla en mekanism för samordnat bistånd mot kapningar till sjöss. Brian Simpson : J ag kommer att rösta för denna resolution och jag gratulerar mina kolleger i utskottet för transport och turism till att ha tagit detta initiativ vid denna tidpunkt. Kapningar till sjöss är ett brott som inte bara utgör ett hot mot sjöfarares liv utan också stör legitim handel och till och med humanitärt stöd. Det är ingenting romantiskt med dessa moderna sjörövare. De är inte Johnny Depp-liknande typer som svingar sig kring masterna. De är desperata, farliga brottslingar som måste ställas inför rätta. Kapningar till sjöss är ett problem i hela världen, särskilt utanför Somalias kust, där problemet har antagit epidemiska proportioner. Nu är det dags för samordnade internationella åtgärder för att sätta stopp för denna typ av verksamhet. Denna resolution kommer i rättan tid, och jag hoppas att den kommer att hjälpa våra regeringar att arbeta tillsammans som en del i denna internationella insats. Georgios Toussas : skriftlig. - (EL) I resolutionsförslaget, som antogs av den stora koalitionen av politiska mitthöger- och mittvänsterstyrkor i Europaparlamentet, används kapningar till sjöss som en förevändning för att främja nya imperialistiska ingripanden från EU:s sida i området kring Somalia och Afrikas horn. Man utnyttjar förekomsten av kapningar i ett område där EU:s, USA:s, Rysslands och andra makters imperialistiska ambitioner stöter samman, för att se till att EU:s militära styrkor ska kunna närvara och med en handfull vapen främja EU:s imperialistiska planer på geostrategisk kontroll. Europaparlamentet välkomnar Europeiska rådets beslut att inrätta och skicka en gemensam europeisk sjöstyrka. Denna är i stort sett en anfallsstyrka för monopolistiska europeiska företag, som är ute efter större marknadstäckning och omfördelning av marknaderna till sin egen fördel. Denna nya imperialistiska insats kommer att innebära ännu större plundring av de välståndsproducerande resurserna i området, mer utnyttjande av folket för att skydda monopolens vinster och nya risker för opportunistiska krig på de konkurrerande imperialisternas slagfält. Folket kan avvisa dessa nya imperialistiska planer och hävda sin omistliga rättighet att besluta om sin egen framtid och sitt eget öde, på grundval av sina egna intressen, mot dessa imperialistiska planer och ambitioner. Geoffrey Van Orden : skriftlig. - (EN) Den brittiska konservativa delegationen stöder starka internationella insatser till sjöss mot kapningar, men vi anser inte att detta är ett område där EU kan eller bör vara involverat. Vi lade därför ned våra röster om resolutionen. En av Natos marina styrkor har redan satts in mot kapningar på haven utanför Afrikas horn. De EU-medlemsstater som skulle behöva bidra med stridsfartyg till den ”EU-ledda marina styrkan” bidrar redan till Natos insats. EU har inga ytterligare tillgångar. Detta medför inget mervärde, bara komplikationer, förvirring och dubbelarbete, när situationen kräver sammanhållning, otvetydig befälsordning och politisk kontroll, och tydliga insatsregler. Detta är en uppgift för Nato. Vi vänder oss också emot bruket av uttryck som ”fiskefartyg från EU”, ”fiskare från EU” och ”gemenskapens fiskefartyg, handelsfartyg och passagerarfartyg”. EU äger inga fartyg och inga av dessa fartyg seglar under EU-flagg. Bernard Wojciechowski : Antalet kapningar till sjöss som registrerades i hela världen mellan åren 2000 och 2006 var 2 400. Denna siffra omfattar inte de incidenter som transportföretag underlåter att rapportera på grund av oro för att försäkringspremierna ska stiga. Den australiensiska regeringen har beräknat att det verkliga antalet kapningar är tvåtusen procent högre. Kapningar leder årligen till förluster på runt 13-16 miljarder dollar, och denna siffra kommer troligen att stiga avsevärt under de närmaste åren. Somalia är bara toppen på ett isberg. Från år 2000 och framåt har de farligaste vattnen i världen funnits längs sydöstra Asiens kuster, samt kring Malaysia, Indonesien, Nigeria, Irak och Tanzania. Kapningar till sjöss utgör ett allvarligt hot inte bara mot människor, utan också mot sjösäkerheten. Europeiska unionen bör göra allt som står i dess makt för att bekämpa detta hot. Bernard Wojciechowski : De internationella finansiella redovisningsstandarderna (IFRS) utgör en stabil grund för att förena redovisningsstandarder jorden runt. Allmänt utbredd användning av globalt godtagna redovisningsstandarder kommer att förbättra möjligheterna till insyn i och jämförelse av ekonomiska rapporter. Fördelarna kommer att bli märkbara för såväl företag som investerare. Förenta staterna godkänner enbart ekonomiska rapporter som utarbetats i enlighet med IFRS-standarder i den version som utfärdats av International Accounting Standards Board (IASB). Förenta staterna har emellertid angett att de under en övergångsperiod är beredda att godta ekonomiska rapporter som utarbetats i enlighet med IFRS-standarder i den version som antagits inom ramen för förordning (EG) nr 1606/2002 utan att kräva att de justeras. Alessandro Battilocchio : Jag röstade för Europaparlamentets resolutionsförslag om följder av luftfartsskyddsåtgärder och kroppsskanning, det vill säga maskiner som framställer bilder av personer som om de vore nakna - vilket kan likställas med en virtuell kroppsvisitation - för de mänskliga rättigheterna, integriteten, den personliga värdigheten och dataskyddet. Jag instämmer nämligen med föredragandena i att denna kontrollåtgärd är långt ifrån enbart en teknisk fråga, utan har allvarlig inverkan på rätten till integritet, rätten till dataskydd och rätten till personlig värdighet. Av detta skäl anser jag att den bör åtföljas av starka och lämpliga skyddsåtgärder. Eftersom villkoren för att ett beslut ska kunna fattas ännu inte har uppfyllts, då viktig information fortfarande saknas, vill jag betona behovet av att innan tidsfristen på tre månader löper ut uppmana kommissionen att utföra en konsekvensanalys med avseende på de mänskliga rättigheterna och att snarast utarbeta ett yttrande om kroppsskannrar före början av november 2008. Carlos Coelho : skriftlig. - (PT) Jag stöder Europaparlamentets resolutionsförslag om följder av luftfartsskyddsåtgärder och kroppsskanning för de mänskliga rättigheterna, integriteten, den personliga värdigheten och dataskyddet. Jag oroas av den föreslagna bestämmelse som tillåter användning av kroppsskannrar som en metod för att undersöka passagerare på EU:s flygplatser. Dessa maskiner framställer bilder av personer som om de vore nakna, vilket är att likställa med en virtuell kroppsvisitation. Detta är långt ifrån en rent teknisk fråga, utan har allvarlig inverkan på rätten till integritet, dataskydd och personlig värdighet. Jag anser att villkoren för att man ska kunna fatta ett beslut ännu inte har uppfyllts, att Europaparlamentet fortfarande saknar viktig information och att Europeiska kommissionen måste utföra en konsekvensanalys med avseende på de mänskliga rättigheterna, samråda med de oberoende uppgiftsskyddsmyndigheterna samt utföra en vetenskaplig och medicinsk bedömning av eventuella hälsokonsekvenser av denna teknik. Att fatta ett beslut utan att genomföra dessa bedömningar skulle vara förhastat på ett sätt som de europeiska medborgarna inte kommer att ha förståelse för, och det skulle utgöra ännu ett steg i upptrappningen av säkerhetsåtgärder helt utan respekt för grundläggande rättigheter och personlig värdighet. Rareş-Lucian Niculescu : skriftlig. - (RO) Jag lade ned min röst om detta resolutionsförslag, eftersom EU behöver ta ett mycket mer moget ställningstagande till balansen mellan säkerhet och frihet. Det säger sig självt att detta är två av de viktigaste värderingarna för medborgarna i medlemsstaterna, och båda måste skyddas i lika stor utsträckning. Vi måste emellertid vara medvetna om att den teknik som används av kriminella grupper eller terrorister i många fall är mer avancerad än den som våra brottsbekämpande myndigheter har tillgång till. Det finns ingen ursäkt för EU att inte använda de mest avancerade tekniska resurserna som finns tillgängliga, om det kan innebära att man undviker förluster av människoliv. Luís Queiró : skriftlig. - (PT) På senare år har striktare säkerhetskrav vid lufttransporter i allt högre grad lett till frågeställningar om dessa kravs förenlighet med individens rättigheter. Detta behov av att uppnå harmoni mellan olika intressen uppstår i regel särskilt på området frihet och integritet. I detta fall har ännu en gång oro uppstått, och en lämplig lösning krävs. Vi tror att man kan finna en sådan lösning. Om vi tar med i beräkningen å ena sidan hur inkräktande de nuvarande metoderna är, och å andra sidan de lösningar som erbjuds genom metoder som omfattar tagning av bilder och ett garanterat fysiskt avstånd mellan säkerhetspersonalen och den passagerare som kontrolleras, så verkar det som att vissa av dessa frågor har lösts eller åtminstone skulle kunna lösas. Det finns emellertid en annan fråga som enligt min åsikt inte har behandlats tillräckligt, och som ger allvarliga skäl till oro. Det finns ännu inte tillräcklig forskning om hur denna teknik kan påverka hälsan. Värdet av det som står på spel i detta fall, nämligen medborgarnas hälsa, kräver noggrannhet. Detta blir svårt att leva upp till om åtgärder antas utan att man röstar om de villkor som föreslås i originalversionen av texten. Därför röstade jag mot det ändringsförslag som syftade till att ta bort dessa villkor. Carl Schlyter : skriftlig. - Jag röstar för denna resolution som kräver att man utreder problemen med kroppsscanning innan man tar beslut. Resolutionen kunde dock ha gått längre. Jag är principiellt emot användningen av kroppsscanning som innebär en alldeles för stor integritetskränkning och inte står i proportion till vad man vill uppnå. Dagens system är redan på gränsen till integritetsövergrepp och tillräckligt säkert. Georgios Τoussas : skriftlig. - (EL) EU:s oacceptabla resolutionsförslag om användning av kroppsskannrar på flygplatser har ingenting att göra med luftfartsskydd. Det är en del i EU:s reaktionära politik och utgör en grov överträdelse av arbetstagares personliga rättigheter och frihet, med smärtsamma följder för deras hälsa och säkerhet. De demagogiska hänvisningar, reservationer och invändningar mot bristen på garantier kring användandet av kroppsskannrar som ingick i Europaparlamentets gemensamma resolutionsförslag banar väg för tillämpning av detta oacceptabla och ytterst farliga system. Den föreslagna åtgärden, som är en vulgär förolämpning mot den mänskliga värdigheten och mot själva den mänskliga personligheten, och som samtidigt utsätter människor för allvarliga hälsorisker, avslöjar ännu en gång det kapitalistiska EU:s verkliga, frånstötande ansikte. Folket måste återigen dra sina egna slutsatser. Att på elektronisk väg klä av medborgare, med eller utan ”garantier”, är helt oacceptabelt och måste fördömas grundligt och beslutsamt nu genast. Motstånd, olydnad och uppror mot EU:s politik och åtgärder är det enda sättet för folket att skydda sin grundläggande värdighet. Erik Meijer : skriftlig. - (NL) De allra flesta länder i forna Jugoslavien vill ansluta sig till EU. Denna önskan har inte bara uttryckts av albaner och makedonier i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, som bara nyligen fann en lösning på problemet med meningsskiljaktigheter om hur landet skulle styras, utan även av serber, montenegriner och kosovoalbaner, som nyligen sa farväl till en gemensam stat, tillsammans med serber, kroater och bosnier i Bosnien och Hercegovina. EU bör inte underskatta innebörden av detta. Det faktum att de vill arbeta tillsammans inom EU säger ingenting alls om statsstrukturen i hemlandet. Detta är en fråga som ytterst ligger hos folket och inte hos EU. Om de måste välja mellan självstyre och en överföring av makt till en centralregering - eftersom det är detta som EU vill - kommer de att välja det förstnämnda. Kriget i Bosnien 1992-1995 uppstod på grund av att en majoritet av befolkningen inte ville ha någon centralregering utan på sin höjd ett icke-bindande partnerskap. Under gårdagens debatt framgick det tydligt att en stor majoritet i parlamentet skulle rösta för ett större centralstyre i Bosnien och Hercegovina i stället för decentralisering. Eftersom detta mål inte kan nås dömer EU sig självt till närvaro i detta land på obestämd tid. Detta är skälet till att jag kommer att rösta mot förslaget. Pedro Guerreiro : skriftlig. - (PT) Detta resolutionsförslag utgör en del av den medvetna kampanjen för att förvränga historien genom att likställa kommunism med fascism i en process som där man på ett oförskämt sätt skönmålar fascismen och jämställer de personer vars mål var att förslava mänskligheten med dem som på ett heroiskt sätt kämpade för frihet. Liksom vi tidigare påpekat är detta en i grunden antikommunistisk kampanj som syftar till att splittra de demokratiska krafterna genom att förneka och förvränga kommunismens betydelse för den antifascistiska kampen och utvecklingen av vår civilisation. Man får inte glömma att antikommunismen var den ideologiska grunden för flera diktaturer och utnyttjades av diktaturerna för att splittra demokratiska krafter. Detta resolutionsförslag utgör även ett led i försöket att dölja det faktum att det är kapitalism som ger upphov till misär och hunger i världen. Det räcker med att lyssna till vad FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation rapporterade om nyligen, nämligen att tiotals miljoner människor kommer att falla offer för hungersnöd, vilket är något som redan drabbar cirka en miljard människor runt om i världen. Det här resolutionsförslaget måste betraktas mot bakgrund av de ökande nationalistiska krafterna i Ukraina, försöken att skönmåla samarbetet mellan ukrainska fascistvänliga grupper och nazister, påtryckningarna för att man ska utvidga Nato och den pågående kampanjen mot Ryssland. Richard Howitt : skriftlig. - (EN) Vi brittiska parlamentsledamöter från Labour håller verkligen med dem som anser att hungersnöden 1932-1933 var en förfärlig humanitär tragedi som skapades av människor. Vi tycker att det är viktigt att verka för att den stora hungersnöden och den betydelse som den har i Ukrainas historia inte glöms bort och att det finns en medvetenhet om detta bland allmänheten. Den brittiske premiärministern Gordon Brown gjorde ett gemensamt uttalande med Ukrainas president den 15 maj 2008 där Storbritannien gjorde utfästelser om samarbete inom internationella institutioner för att främja hågkomsten av holodomor. Även om vi inte officiellt erkänner att händelserna under 1932-1933 omfattas av definitionen i FN:s konvention om folkmord bekräftar vi att det från akademiskt håll finns stöd för denna ståndpunkt och åtar oss att följa debatten och noggrant granska nya bevis. Carl Lang och Fernand Le Rachinel : skriftlig. - (FR) Vårt parlament erkänner äntligen den fruktansvärda förintelse genom hungersnöd - holomodor - som Sovjetregimen startade i Ukraina. Det är dock beklagansvärt att parlamentet inte har följt Ukrainas exempel och betecknat detta massmord som folkmord. Hungersnöden som ledde till miljoner ukrainares död 1932-1933 orsakades dock inte enbart av kommunismens absurda experiment på det ekonomiska och sociala planet. Det var även resultatet av en förintelseplan som stämmer in på beskrivningen av folkmord, det vill säga man hade för avsikt att ”helt eller delvis förinta en viss nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp” och även att ”uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis”. Genom att erkänna ett folkmord som detta, i en tid då en viss vänsterextremistisk kommunistisk medelklassgrupp, särskilt i Frankrike, drar fördel av mediernas stöd, skulle det bli lättare att minnas de fasansfulla följderna av marxism-leninismen, som redan har orsakat 200 miljoner människors död sedan Bolsjevikrevolutionen 1917 och som ännu i dag förtrycker mer än en och en halv miljard människor i Kuba, Nordkorea, Vietnam och framför allt i Kina, där de mest okontrollerade formerna av kapitalism samverkar mycket väl med kommunistisk diktatur. Erik Meijer : skriftlig. - (NL) Min grupp har inte undertecknat resolutionsförslaget och en majoritet har röstat mot detta eftersom man anser att Sovjetunionens framväxt i ett på den tiden underutvecklat Ryssland var ett steg framåt och gjorde det möjligt för många lågutbildade, lågavlönade och rättslösa människor att få ett bättre liv. Jag delar denna uppfattning men det kan inte rättfärdiga alla de metoder som användes då. Vissa personer som var för modernisering, inte minst deras ledare Stalin, ansåg att rätten till liv för människor med andra åsikter var fullständigt oviktig. Denna attityd stämde överens med en lång rysk tradition av förtryck och våld. Alla dåliga metoder från det förflutna dammades av, den här gången för att hindra all eventuell opposition att utvecklas. Det ursprungliga idealet med demokrati och lika rättigheter för alla människor kom i andra hand. De dåliga saker som gjordes rättfärdigades genom de goda ting som uppnåddes baserat på idén att historien alltid dömer till förmån för dem som segrar. Det har nu gått 75 år sedan dess och det är inte mer än rätt och riktigt att stor uppmärksamhet ges åt vad som gick fel då och de många offren för dessa händelser. Det är anledningen till att jag kommer att rösta för det här resolutionsförslaget. Robert Atkins : skriftlig. - (EN) - Jag och mina brittiska konservativa kolleger stöder Europeiska ombudsmannens arbete och anser att flera av förslagen i detta betänkande om att förbättra verksamheten förtjänar stöd. När det gäller skäl B skulle jag vilja klargöra att de brittiska konservativa parlamentsledamöterna motsätter sig Lissabonfördraget och införlivandet av stadgan om de grundläggande rättigheterna i detta. Vi anser att ratificeringsförfarandet för detta fördrag borde ha avslutats efter omröstningen i Irland som ledde till ett övertygande nej. Ilda Figueiredo : skriftlig. - (PT) I detta betänkande uppmanar utskottet för framställningar ombudsmannen att fortsätta sina ansträngningar att uppnå det dubbla syfte som framhölls i årsrapporten 2006, nämligen att arbeta med institutionerna för att främja god förvaltningssed och att öka kommunikationsinsatserna så att alla medborgare som kan behöva använda ombudsmannens tjänster får korrekt information om hur man gör detta. Det ökade antalet ingivna klagomål bekräftar vikten av sådan information. Man bör komma ihåg att ombudsmannen har större befogenheter i dag till följd av de ändringar som antagits av Europaparlamentet på ombudsmannens begäran. Under 2007 ökade det totala antalet undersökningar som ombudsmannen genomförde till 641. Av dessa gällde 64 procent Europeiska kommissionen, 14 procent Epso (Europeiska rekryteringsbyrån), 9 procent Europaparlamentet och 1 procent Europeiska unionens råd. De viktigaste typerna av påstådda administrativa missförhållanden var bristande insyn, bland annat informationsvägran, orättvisa och maktmissbruk, otillfredsställande förfaranden, omotiverade förseningar, diskriminering, försummelse, rättsliga fel och underlåtenhet att garantera fullgörande av åtaganden. I vissa fall löstes dessa ärenden. Bernard Wojciechowski : Den 19 maj 2008 lade Europeiska ombudsmannen, Nikoforos Diamandouros, fram sin rapport för utskottet för framställningar. I denna gjorde han en utförlig redogörelse för verksamheten med uppgifter angivna i siffror och procent. Enligt rapporten har antalet tillåtliga klagomål till ombudsmannen ökat. De ökade från 449 under 2006 till 518 under 2007. Jämfört med 2006 minskade antalet otillåtliga klagomål förra året. Skälen till klagomålen var flera. De avsåg bristande insyn, otillfredsställande förfaranden, omotiverade förseningar, diskriminering, underlåtenhet att garantera fullgörande av åtaganden och rättsliga fel. De flesta av klagomålen, så mycket som 65 procent av det totala antalet, gällde Europeiska kommissionen. Endast 9 procent av klagomålen till ombudsmannen gällde Europaparlamentet. Europeiska ombudsmannen nämnde även fel som begåtts av de europeiska institutionerna. Nikoforos Diamandouros kritiserade Europeiska kommissionen för att inte ha respekterat den rättsliga skyldigheten att år 2006 offentliggöra årsrapporten från 2005 om tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar.

sv

Rådets ståndpunkt vid första behandlingen: se protokollet

sv

Åtgärder mot oljeprisökningen (debatt) Talman: Nästa punkt är debatten om rådets och kommissionens uttalanden om åtgärder mot oljeprisökningen. Janez Lenarčič: I rådet är vi medvetna om att prisökningen drabbar EU-medborgare och har en negativ effekt på Europas ekonomi. Därför har rådet tagit upp frågan på sina senaste möten. Den kommer även att tas upp i samband med att man diskuterar höga matpriser, under stats- och regeringschefernas möte som börjar i morgon. Analyser av orsakerna till oljeprisökningen visar på komplexa strukturskiften i tillgång och efterfrågan på olja i den globala ekonomin. På kort sikt kommer oljeproduktionen antagligen inte att hålla jämna steg med utvecklingsekonomiernas ständigt stora efterfrågan. Eftersom orsakerna till de höga oljepriserna beskrevs så väl i kommissionens rapport förra veckan, kommer jag inte gå närmare in på dem. När oljepriserna genomgår sådana förändringar påverkar det EU genom högre inflation, högre utgifter för hushållen, problem inom jordbruks- och fiskesektorerna och inom transportsektorn och andra sektorer. Utifrån antagandet att orsakerna till det ökande oljepriset är strukturella, och att den trenden troligtvis kommer att hålla i sig framöver, behöver EU hitta långsiktiga lösningar. Samtidigt som man uppmuntrar konkurrens på energimarknaden och ökad insyn i oljemarknaden, måste åtgärderna särskilt inriktas på ytterligare stöd för energieffektivitet och energidiversifiering. När det gäller energieffektivitet vill jag påminna om att Europeiska rådet i mars 2007 efterlyste ökad energieffektivitet för att man ska nå målet 20 procent till 2020. Direktivet om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster, som antogs 2006, har bidragit till att nå detta mål. Men vi kan inte uppnå allt genom lagstiftning. Hushåll och företag skulle kunna bidra väsentligt genom att agera förnuftigare, något som rådet och parlamentet skulle kunna uppmuntra genom information. Den andra viktiga åtgärden handlar om energidiversifiering. Här vill jag påminna om att Europeiska rådet förra våren antog handlingsplanen för Europas energipolitik. Den binder oss till målet att öka andelen förnybar energi i EU:s energiförbrukning med 20 procent senast 2020. Jag nämner detta eftersom jag vill stryka under att EU redan har vidtagit vissa åtgärder som skulle kunna göra Europas ekonomi mindre känslig för plötsliga oljeprisökningar. Den nuvarande politiken kommer att behöva förbättras i framtiden. När Ekofinrådet diskuterade oljeprisökningen på sitt senaste möte, nämnde man bland annat överenskommelsen från mötet i Manchester som antogs i september 2005. Enligt denna överenskommelse ska man undvika att intervenera genom skatter och andra politiska medel för att hantera de höga oljepriserna, eftersom det stör konkurrensen och hindrar de ekonomiska aktörernas ingripande. Åtgärder för att lindra effekterna av höga oljepriser för den mest utsatta delen av befolkningen bör vara kortsiktiga och målinriktade och undvika att inverka störande. Även G8:s finansministrar, som representerar de mest utvecklade länderna, diskuterade ökade bränslepriser förra veckan. De betonade bland annat att ökade priser på olja och mat är globala problem, och att man således borde söka lösningar på internationell nivå. Jag vill också nämna att när vi i rådet för allmänna frågor och yttre förbindelser hade möte i måndags, godkände vi de tre kommande ordförandeskapens 18-månadersprogram. Deras arbete i rådet kommer att innefatta många insatser för att ta itu med höga priser på livsmedel och olja på ett effektivt sätt. Avslutningsvis vill jag säga att, för att kunna ta itu med de nämnda utmaningarna måste vi ha en samordnad politik, både inom EU och på international nivå. Vi måste vara försiktiga så att denna politik inte skapar ny obalans och nya problem. När vi fortsätter att ta itu med dessa brännheta frågor, ser vi också fram mot ett konstruktivt samarbete med Europaparlamentet, i synnerhet genom diskussionerna om nödvändiga lagförslag. Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Det första jag gör varje dag är att kontrollera oljepriserna, och den senaste tiden har det låtit ungefär likadant: oljepriserna bara fortsätter att stiga. De tre senaste åren har oljepriset i dollar mer än tredubblats. För EU, vars energiförbrukning till 37 procent består av olja, är det lätt att förstå vilka verkliga och potentiella konsekvenser de höga oljepriserna får för vår ekonomi och våra medborgare. Vår egna produktion sjunker både konstant och påtagligt, men så har det sett ut sedan slutet av 90-talet. Importen fortsätter att öka och följaktligen har vi ett stort oljeberoende, och den summa som vi betalar för energiresurser ökar hela tiden. Detta har direkta konsekvenser för våra medborgare och företag. Ökade oljepriser skapar inflation och det ser vi redan. Det sista kvartalet 2007 ledde energikostnaderna till en ökning av prisindex med i genomsnitt 0,8 procent i euroområdet. Detta innebär direkta och konkreta effekter för hushåll och många ekonomiska sektorer, inte minst de som inte kan låta slutkunden stå för den ökade kostnaden. För hushållen ökade priset på bränsle för motorer och uppvärmning betydligt mer än andra priser mellan april 2007 och april 2008. Till exempel steg priserna på transportbränsle med i genomsnitt 12,7 procent, i motsats till den genomsnittliga inflationen på 3,6 procent. Det är återigen våra mest utsatta medborgare som drabbas hårdast. Redan i september 2005 talade jag med er om ökade oljepriser och presenterade en fempunktsplan. Sedan dess har vi arbetat fram en rad nya förslag för att börja ta itu med utmaningen med höga och ökande oljepriser. Förslagen handlar om energieffektivitet, bilar, bränslekvalitet, och förnybar energi. Tack vare dem kan vi vänta oss att oljekonsumtionen i EU minskar successivt de närmaste åren. De senaste tre åren har vi haft en mer eller mindre stabil förbrukning och vi ser början till en övergång till renare och effektivare transportmedel som drivs med förnybara energikällor. Det återstår mycket att göra, och vi bör absolut inte underskatta de problem som de höga oljepriserna ger våra medborgare, och då i synnerhet de mest utsatta hushållen och många företag, men detta ger en bra grund för att utveckla bästa möjliga politik för att möta utmaningen. Oljepriserna har fortsatt att stiga, men det betyder givetvis inte att vår politik har misslyckats. Jag är övertygad om att, vore det inte för våra ambitiösa klimat- och energimål, skulle situationen vara ännu allvarligare. Men att döma av den senaste trenden måste vi anstränga oss ytterligare. Låt oss ta en titt på de långsiktiga faktorer som påverkar oljemarknaden. Enkelt uttryckt så är det slut med billig olja, och billig energi över huvud taget. Den globala efterfrågan på energi ökar, och Internationella energiorganet räknar med att den kan komma att öka med mer än 50 procent fram till 2030. Utvecklingsekonomier i synnerhet konsumerar allt mer energi. Å andra sidan är det inte alls säkert att det kommer att tillverkas tillräckligt mycket olja för att täcka hela världens behov. Experterna säger att geologiskt finns det fortfarande resurser för de kommande 40-50 åren. Men som Internationella energiorganet har konstaterat, finns det ingen som helst garanti för att de producerande länderna vill eller kan producera tillräckligt mycket olja för att tillfredställa den oundvikliga och långsiktiga ständigt ökande efterfrågan på olja världen över. Det finns ingen billig energi längre, och nu är det i varje fall vår skyldighet gentemot kommande generationer att övergå till rena och kolfria energikällor för värme, energi och transport på grund av klimatförändringar. Det är en utmaning som vi står inför. Vi måste agera. Men innan jag går in på långsiktiga och lite mindre långsiktiga åtgärder, vill jag nämna några saker som på kort sikt skulle mildra effekterna för konsumenterna. Konsekvenserna för de mest utsatta grupperna måste lindras på kort sikt och när det behövs via sociala åtgärder. Det kan vara berättigat och nödvändigt att stödja de fattigaste hushållen, men stödet måste vara målinriktat. Vi bör samtidigt vara försiktiga när det gäller att förändra skattesystemet. Erfarenheten har visat att sådana åtgärder, som är mycket lockande politiskt sett, faktiskt bara försvårar den långsiktiga övergången till att ta itu med höga energipriser och undvika kol. Det är betydligt bättre att rikta in hjälpåtgärderna där de behövs som mest. När det gäller den fortsatta utvecklingen av EU:s långsiktiga taktik för att svara på denna utmaning, anser många att vår befintliga energipolitik är världsledande. Kommissionen har alltid framhållit att de kombinerade målen med det senaste klimat- och energipaket är hållbarhet, försörjningstrygghet och konkurrenskraft, något som blir allt tydligare. Låt mig mer i detalj påminna om de viktigaste punkterna i denna klimatpolitik som redan tillämpas eller håller på att granskas av parlamentet. I direktivförslaget garanteras att 2020 ska 20 procent av vår energiförbrukning komma från förnybar energi. Vi har de nya reglerna för att utöka och stärka EU:s system för handel med utsläppsrättigheter, som hjälper oss att nå målet att minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent till 2020, och gör systemet för handel med utsläppsrättigheter till en drivkraft för förändring. Förslaget att minska koldioxidutsläppen från bilar, och bränslekvalitetsdirektivet kommer att förpliktiga oljeleverantörer att successivt minska användningen av koldioxid och energi i sina produkter. Viktigast av allt är handlingsplanen för energieffektivitet som täcker alla sektorer på alla nivåer, från det internationella partnerskapet för samarbete kring energieffektivitet (IPEEC) till borgmästaravtalet på lokal nivå och dessutom särskilda åtgärder som märkning av konsumtionsvaror eller krav på energieffektivitet i byggnader. Praktiskt taget samtliga åtgärder som tas upp i handlingsplanen för energieffektivitet är kostnadseffektiva vid ett oljepris på 60 dollar per fat. Detta är en början, men vi behöver göra mer än så. Därför kommer kommissionen att fortsätta sitt internationella arbete, i synnerhet genom konstruktiva dialoger med de länder som producerar respektive konsumerar mest olja, som till exempel mötet i Jeddah som kommer att hållas den här veckan i Saudiarabien, eller samtalet mellan EU och OPEC nästa vecka. Kommissionen kommer att granska olje- och petroleummarknaden i EU, och senare i år komma med förslag till eventuella framtida åtgärder i den andra strategiska energiöversynen. Kommissionen kommer att hjälpa oljeimporterande utvecklingsländer att mildra de kortsiktiga konsekvenserna av höga olje- och matpriser samt att skapa strukturella förbättringar i deras energieffektivitet och användning av alternativa bränslen. Man kommer att göra insatser för en ökad satsning på energieffektivitet. Det kommer att förbli min prioritet, vilket innebär att lagstiftningen inom EU kommer att förbättras. Det innebär också att vi kommer att arbeta för ett effektivare internationellt partnerskap för energieffektivitet, ett mål som G8-länderna enades om förra veckan vid det energimöte i Japan som EU tagit initiativ till. Den befintliga lagstiftningen om energieffektivitet, och de förbättringar som jag kommer att ta fram de närmaste månaderna för byggnader, märkning och minimistandard för produkter är mycket viktiga, men vi kan bara se dem som en av många nödvändiga åtgärder. Den verkliga utmaningen består i att effektivt genomföra energieffektivitetspolitiken på nationell, regional och lokal nivå i hela EU. Kommissionen kommer att ha en viktig roll i att stödja medlemsstaterna när de ska ta itu med denna utmaning. Jag ska beröra biobränslen, eftersom man ofta diskuterar den frågan. I det kommande direktivet om förnybara energikällor gör vi verklighet av Europeiska rådets åtagande att se till att 10 procent av EU:s transport drivs med förnybart bränsle till 2020. Det bör poängteras att dessa 10 procent kan bestå av biobränsle, el från förnybara källor eller en förbättring av fordonets energieffektivitet. Jag är övertygad om att EU kan och bör framställa det biobränsle man använder på ett hållbart och ansvarsfullt sätt, utan att påverka den globala livsmedelsproduktionen. Detta kan göras på ett hållbart sätt, om man använder EU-mark som legat i träda, förbättrar skördarna på ett hållbart sätt, gör tekniska investeringar för andra generationens biobränslen och arbetar tillsammans med utvecklingsländer för att se till att biobränslen inte ersätter livsmedelsproduktionen utan blir ett komplement. Med det tillvägagångssättet bör utvecklingen av alternativa, rena transportbränslen ingå i EU:s hantering av problemet med oljepriser och klimatförändring. EU kommer att behöva fortsätta sitt internationella arbete och föra en dialog med sina viktigaste partner. Förra veckans G8-möte och kommande helgs möte i Jeddah om oljepriser visar att frågan ligger högst upp på den politiska agendan. Vi borde använda den trovärdighet som vi håller på att bygga upp till att leda internationella åtgärder för att tillvarata möjligheterna till energieffektivitet och ren energiproduktion världen över och på så sätt skapa förutsättningar för en global, effektiv och pålitlig varumarknad. Man måste dock börja med sig själv, och en förnyad kraftinsats för förnybar energi och energieffektivitet är välgörande både för klimatet och vår ekonomi. Det finns en energiframtid för oss alla. Den framtiden kommer troligtvis att styras av hur vi producerar, konsumerar och handlar. Precis som i fallet med klimatförändring, måste vi agera nu och kommissionen är mycket engagerad. Jean-Pierre Audy: Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt oss använda fantasin lite. Alla förslag som innebär att man sätter ett tak för momsen, inklusive det förslag som Frankrikes president Sarkozy kom med, är värdefulla och borde underökas och jag har själv något att föreslå. Olja är ett fossilt bränsle med en begränsad livslängd, och höga oljepriser är en ofrånkomlig och långsiktig trend. Men bortsett från själva prisökningen, är det de plötsliga och dramatiska skiftningarna i det globala priset på råolja och de effekter det har för vår ekonomi, som skapar problem. Därför undrar jag om EU, utan att dölja den verklighet som den faktiska prisökningen medför, skulle kunna garantera prisstabilitet enligt en årscykel. På så sätt skulle statliga budgetdepartement, särskilt de som drivs av medlemsstaters skattesystem och de på lokal styrelsenivå, företag och affärsverksamheter som har kontrakt som är bundna till oljepriset, samt vanliga familjer som måste göra en budget, vara bättre förberedda för de stora förändringarna inom energisektorn och slippa den dagliga stress som de plötsliga skiftningarna i oljepriser skapar, vilka härrör från globala växelkurser, spekulering och relationen mellan euro och dollar. Det är mot denna bakgrund som jag föreslår att man undersöker möjligheten att skapa ett gemenskapsinstrument för att garantera råoljepriset i enlighet med den allmänt antagna budgetcykeln på ett år. Ett sådant instrument skulle kunna sälja och köpa optioner på världsmarknaden och vara ett andvändbart sätt att bekämpa spekulation. År 2005, när priset var 50 dollar per fat, bad jag om er åsikt, herr Piebalgs, och jag fick svaret att det var en intressant idé med tanke på att kommissionen inte kunde styra råoljepriset, särskilt som oljemarknaden är global. Jag måste dock insistera på detta, för ett sådant gemenskapsinstrument, som skulle fungera som ett nollsummespel på lång sikt och inte kräva knappt någon investering alls, skulle inte vara ett sätt att motsätta sig den fria marknadens lagar som vi drabbas av, utan ett sätt att kontrollera deras plötslighet och minska den negativa inverkan som ökade oljepriser har för hela priskedjan i de berörda sektorerna. Situationen inom fiskeindustrin, som vi ska diskutera strax, är ett bra exempel på detta. Hannes Swoboda: för PSE gruppen. - (DE) Fru talman! På det personliga planet har jag stor respekt för de två talarna från rådet och kommissionen. Men jag tycker att förslagen som vi har hört idag och de senaste åren är för ynkliga, och kommer för sent. Till exempel finns inte ens ordet "spekulation” med i kommissionens underlag. Det är inte huvudorsaken till prisökningarna, men att publicera ett underlag idag och inte ens nämna spekulation: till och med G8 är mer progressivt än kommissionen i det fallet! När det gäller de stora vinster som görs, vilket naturligtvis inte heller nämns, har jag vänt mig till kommissionsledamoten flera gånger, och med tanke på att det tydligen inte finns någon möjlighet att skapa kontrollmekanismer har jag bett honom att genom frivilliga överenskommelser se till att en del av dessa vinster investeras i energisparande åtgärder, utveckling av alternativ energi och forskning. Detta diskuteras för närvarande till exempel i Frankrike. Kommissionsledamoten har dock inte nämnt det idag, och man gör ingenting. Angående energisparande och konsumentskydd, stöder vi det i princip, men kommissionens förslag var väldigt ynkliga. Det krävdes parlamentets insats och dagens beslut inom ramen för Eluned Morgans betänkande för att åstadkomma en verklig utvidgning av konsumenträttigheterna, i synnerhet vad gäller energisparande med smarta mätare och så vidare. När det gäller de sociala åtgärder som kommissionsledamoten föreslog, kan jag bara säga att det har varit uppenbart ganska länge att det krävs social åtgärder. Vi har diskuterat Irland idag. Låt mig vara uppriktig: medborgare blir oroliga när de inte får någon feedback från Bryssel angående sina särskilda och verkliga bekymmer. Oavsett om medborgarna är fiskare inom sektorn för små eller medelstora företag eller socialt missgynnande konsumenter, så vill de ha någon slags respons från Bryssel som hjälper dem att hantera en svår situation. Vi förväntar oss klara signaler från kommissionen och rådet när det gäller detta, särskilt de kommande dagarna. Marco Cappato: för ALDE gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tror inte att vi borde göra som Jean-Pierre Audy föreslår. Jag tror inte att det är vår sak att börja med priskontroll. Kommissionsledamoten har lagt fram en strategi som EU bör använda sig av, nämligen vår utvecklingsmodell, som går ut på att använda förnybar energi och att tillgodose det trängande behovet av att se över de utstakade målen - 20 procent i energi och 10 procent i transport - för att göra dem ännu ambitiösare och försöka nå dem på ännu kortare tid. Tyvärr är det uppenbart att när det gäller till exempel gaspolitiken, som vi har röstat om idag, så är det de nationella regeringarna som motsätter sig en riktig europeisk konkurrenspolitik och blandade energikällor. Detta är det verkliga problemet. Man måste ta itu med spekulationen. Både här och på annat håll vägrar de nationella regeringarna att lämna ifrån sig någon verklig makt över finansmarknaden till EU, men i detta stadium ska vi inte be Europa att hitta genvägar för att städa upp efter medlemsländernas egen politik. Vi vill ha förnybar energi och långsiktig strategisk planering, och vi vill ha det tidigare än vad man har tänkt sig. Claude Turmes: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Fru talman! Jag vill föreslå tre åtgärder. Allra först: beskatta spekulation. Det är otroligt. Vi dignar under kostnader medan Total, Eon, Exxon och spekulanter gör större vinster än någonsin. Personligen skulle jag vilja se Jean-Claude Juncker, ordförande för Ekofins Eurogrupp, gå från ord till handling. Vi kan utan svårighet beskatta dessa vinster på nationell nivå och sedan samordna det på Europanivå, och de intäkterna, som kommer att uppgå till miljontals euro, står i fokus för min andra punkt. För det andra kan varje land använda de intäkterna till att skapa en fond som kompenserar dem som har det svårt, som till exempel fiskare, lastbilschaufförer, och alla de hushåll som har svårt att betala räkningarna. Vi ska inte subventionera energi, utan bistå dem som behöver hjälp att få fram pengar att betala för den, och det ska vi göra genom att koppla samman biståndet med energieffektivitet. Det är dem i vårt samhälle som har det sämre ställt som inte har råd att köpa energieffektiva kylskåp. Det är där vi måste ingripa. För det tredje måste vi som politiska aktörer vara ärliga mot människorna vi representerar. Den aktuella krisen är inte ett litet politiskt problem med olja. Det är en strukturell kris. Vår ekonomiska modell utvecklades för en miljard människor som utgjorde USA:s, Japans och Europas medelklass. Den ekonomiska modellen utvidgas nu till miljoner människor i Kinas, Indiens, Nigerias, Sydafrikas, Mexikos och Brasiliens medelklass. Det naturliga problemet med modellen är att den inte omfattar naturtillgångar och miljöförstöring. Därför måste vi anstränga oss mer när det gäller energieffektivitet, och jag har en fråga: borde inte rådet be kommissionen att föreslå ett åtgärdspaket i september, för ett stort europeiskt initiativ för investeringar i energieffektivitet? Gintaras Didžiokas: EU:s skatteregler för energiprodukter infördes 1993. Då kostade ett fat olja 16 dollar. Nu har oljepriset gått upp till 140 dollar, och frågan är om EU:s nuvarande skatteregler för energiprodukter är motiverad. Medborgare och företag i EU betalar mycket mer för bränsle än medborgare och företag i andra delar av världen. Detta beror på att de, utöver momsen, betalar punktskatt, och den vill EU höja ytterligare. Vi står alltså inför en paradoxal situation - ju dyrare bränslet blir, ju mer pengar tar regeringarna från sina medborgare. Strejkvågen som har svept fram över Europa visar tydligt hur missnöjda människor är med situationen, och EU gör ingenting åt den. Det är verkligen en tydlig signal. Kan vi verkligen missa att lägga märke till den eller strunta i den? Tycker inte kommissionen och rådet att det är hög tid att se över EU:s skatteregler för energiprodukter, särskilt punktskatt, moms och importtull? Hur kan kommissionen motivera det tydliga budskap man sänder ut till medborgarna, att de till och med borde lära sig att leva med ständigt ökande bränslepriser? Har kommissionen övervägt möjligheten att de ständigt ökande bränslepriserna kan undergräva medborgarnas förtroende för EU, när det verkar som att EU hindrar det egna landets regering i dess försök att vidta drastiska åtgärder? Verkligheten bakom orsakerna till ursäkterna för att man misslyckas eller inte vill göra någonting vad gäller beskattning, är under all kritik. Uppfattningen att sänkta skatter inte skulle förbättra situationen eller till och med förvärra den har ingen grund. Globalt sett är det inte bara EU-länder som köper olja och petroleumprodukter. Det finns ingen olja för Europa eller olja som inte är för Europa. Vi har globala oljepriser, men Europa beskattar petroleumprodukter mer, och det blir tungt för medborgarna. Importtullen begränsar konkurrensen. Kanske skulle inte en förändrad skattepolitik lösa alla problem, men det skulle hjälpa oss att reagera fortare när marknaden utvecklas, och det skulle underlätta i svåra tider. Är inte det viktigt nog? Det råder ingen tvekan om att vi behöver andra långsiktiga åtgärder, och jag välkomnar att man vidtar dessa åtgärder, men vi behöver att bestämt agerande. EU:s medborgare behöver inte vackra ord. De behöver rätt beslut som gör att man snabbt kan lösa eventuella problem. Skattepolitiken, och särskilt momspolitiken, är inte heliga; reglerna behöver förändras när de inte längre är i fas med den aktuella situationen. Dimitrios Papadimoulis: Fru talman! Ursäkta mig, men rådets och kommissionens ståndpunkter var en besvikelse. Det var bara ord och inte en antydan till konkreta åtgärder. Då kan ni inte bli förvånade när det blir "nej” i folkomröstningen i Irland, Frankrike och Nederländerna. Ni kan inte bli förvånade över att tusentals människor är redo för strid i länder som Belgien, där det sällan förekommer demonstrationer. Varken rådets tjänstgörande ordförande eller kommissionsledamoten har nämnt svartabörsaffärer. Vad ska vi göra åt dem? Varför inför ni inte skatter? Varför föreslår man inte EU-samordnad nationell beskattning där en del av intäkten går till att stödja förnybara energikällor, ren energi, och energisparande program? Dessutom gynnar oljeprisökningen statskassorna, eftersom den skatt som medlemsländerna drar in ökar i motsvarande grad. De fattigaste samhällsskikten drabbas hårdast av inflation och höga priser. För de fattiga är inflationen 40-50 procent högre än vanliga inflationsindex. Därför borde en del av medlemsstaternas ökade skatteintäkter ges som direktstöd till samhällets mest utsatta. Vi kan inte bara ägna oss retorik, vi måste agera. Jag förväntar mig att ni avslutar med en förklaring till varför ni har varit så snabba med att förkasta förslag från högerregeringar, som till exempel Sarkozys, men inte de från vänsterregeringar. Tycker ni att Sarkozy är för mycket kommunist? Om vi ska lära oss någonting av denna kris som spekulationen i olje- och livsmedelspriser har lett till, så är det att den inskränkta nyliberalismen har spelat ut sin roll. Nu väntar vi på att ni också inser det. Pervenche Berès: - (FR) Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot! Utgångspunkten för dagens debatt var ett meddelande som egentligen är en beredskapsanteckning från kommissionen som har gjorts om till ett meddelande, till följd av upproret i den allmänna opinionen som har skapats av den svåra situation som EU:s medborgare måste leva med varje dag. G8 tog upp frågan om spekulationen inom oljemarknaden. Vi vet bara allt för väl hur det verkligen ligger till i nuläget, om vi verkligen gå till botten med denna situation, och Claude Turmes berörde det. Den oljekris som vi diskuterar och som drabbar våra medborgare hårt, är en faktor, ett tecken på den andra epoken i globaliseringen som vi nu kommit till. Det är en epok då vi möter de globala ojämlikheter som har lämnat oss maktlösa och rubbat systemet. De första tecknen på detta var finanskrisen i USA, som spreds med rekordfart till vår marknad och kom att ta hål på spekulationsbubblan, vilket ödelade först fastighetsmarknaden och därefter varumarknaden, och inverkade mycket på oljepriser och livsmedelspriser. Balansen mellan tillgång och efterfrågan på denna marknad gjorde sedan resten. När EU hanterade detta genom att på ett ganska tillfredställande sätt lägga upp en strategi förra året som jag skulle beskriva som fyra/20-strategin för 2020: 20 procent mindre energiförbrukning, 20 procent ökad energieffektivitet och 20 procent mer förnybar energi. Emellertid hittar vi som vanligt samma brister under ytan. När vi tar hand om den inre marknaden glömmer vi gärna att den måste ha en social dimension för att kunna accepteras. När vi skapar en inre europeisk marknad för varor och tjänster, glömmer vi att vi kanske borde ta hänsyn till den sociala verkligheten i medlemsstaterna, och när vi försöker skapa en riktigt långsiktig strategi för energi inom EU glömmer vi att det kommer att medföre en övergångskostnad, för att tala ekonomspråk, och att när frågan kommer vilken konsumentgrupp som kommer att påverkas främst, kan vi svara att det kommer att bli dem som har det sämst ställt, dem som slås hårdast av det ökade bränslepriset. Flera yrkeskategorier har nämnts idag, dessa är de mest utsatta i det dagliga arbetslivet, som till exempel fiskare och långtradarchaufförer. Men bakom dem finns även hushållen med låga inkomster, som är de första att drabbas när det gäller deras dagliga budget, för dessa familjers bostadskostnader och transportkostnader påverkas direkt av ökade bränslekostnader, och proportionellt sett märks det betydligt mer i deras hushållskassa än vad det märks i fickorna på de spekulanter som håvar in vinsterna från de ökade oljepriserna. Jelko Kacin: (SL) De snabbt ökande bränslekostnaderna stoppar transporter i Europa och i världen. Åkare demonstrerar argsint, fiskare begär kompensation och transporter blir allt dyrare. Kostnaderna stoppar bokstavligen godstransporterna. Det värsta är att på samma gång är oljeproduktionskostnaderna i själva verket minimala. Produktionskostnaderna är bokstavligen försumbara. Persontransporter är kärnan i den fria rörligheten för personer och en förutsättning för den fria rörligheten för varor. Bränslekostnaderna utgör ett drastiskt hot främst för flygtransporter, som påverkas mest av kostnaderna. Det gäller framför allt lågprisbolagen, som har gjort det möjligt för en ny grupp europeiska medborgare att upptäcka Europa och världen. Krisen för lågprisbolag, som skulle kunna drabba oss i höst, kommer inte bara att påverka turismen, utan också flygindustrin, finansindustrin och följaktligen hela ekonomin. Under dessa omständigheter måste EU visa att man förstår vilka utmaningarna är och att man tar itu med dem på driftsnivå. Under dessa omständigheter kan vi genom adekvat samordnade handlingar öka gemenskapsinstitutionernas anseende och lugna ner situationen på marknaderna. Under de finansiella och ekonomiska kriserna har EU möjlighet att visa att unionen är användbar, nödvändig och effektiv för våra ekonomier, och i synnerhet att gemenskapsinstitutionerna är det rätta och effektiva verktyget för våra ekonomier. Charles Tannock: (EN) Fru talman! De höga olje- och gaspriserna är här för att stanna och jag tvivlar verkligen på att priset någonsin kommer att gå under 80 dollar per fat. Västvärlden togs på sängkanten. Man underskattade ökningen av den kinesiska och indiska konsumtionen, underinvesteringen i prospekterings- och utvinningstekniker, Saudiarabiens oförmåga - eller kanske ovilja - att i egenskap av ”swing producer” öka produktionen och de geopolitiska riskerna i länder som Venezuela, Nigeria eller Irak. Vilken är lösningen enligt min åsikt? Vi måste givetvis konsumera mindre, investera i förnybar energi och nya tekniker, såsom vätedrivna bilar, samt studera om biobränslen, totalt sett, påverkar de globala utsläppen och utvecklingsländernas livsmedelsinflation positivt eller negativt. De i parlamentet, i synnerhet till vänster, som anser att allt beror på spekulation har fel. Som spekulerare kan man inte ta emot och hamstra stora mängder olja. Det är det bara USA som kan göra. Till sist välkomnar jag Italiens beslut att bygga en kärnkraftsreaktor, och jag hoppas att de andra EU-medlemsstaterna kommer att följa det exemplet. Csaba Sándor Tabajdi: (HU) Vi måste förlika oss med att oljepriserna kommer att förbli höga på lång sikt. EU och medlemsstaterna måste förbereda sig på alla eventualiteter. Som kommissionsledamot Andris Piebalgs sa måste vi investera mycket mer i att utveckla energisnål och miljövänlig teknik samt förnybar energi. Vi måste också inrätta biogasanläggningar, och det tas upp i det betänkande jag var föredragande för. Det är viktigt att vi fokuserar på att spara energi och att till exempel isolera hus bättre. Vi har inga magiska lösningar, och vi kan inte stoppa energin vid våra gränser. På samma gång måste vi dock också titta på kortsiktiga lösningar. Jag skulle vilja be Europeiska kommissionen att tillåta att medlemsstaterna, inklusive Ungern, tillfälligt minskar dieselskatten, eftersom USA har en enorm konkurrensfördel i detta avseende. Tack för er uppmärksamhet. DanutBudreikait: (LT) Vi kan utan tvekan bara lösa problemet helt och hållet genom långsiktiga åtgärder. Vissa av oss kanske dock inte överlever tillräckligt länge för att kunna se att åtgärderna ger resultat. Det enda förslaget på kortsiktiga åtgärder har varit att hjälpa fattiga familjer. Men om handeln, transportsystemet, fisket, de små och medelstora företagen och jordbruket går i konkurs blir det nödvändigt med kortsiktiga åtgärder för fler grupper. Man införde punktskatt på bränslen och mineralolja 1992. Under 2004 beskattades hela energisystemet. Betyder det här att beskattning inte påverkar överhuvudtaget? Beskattning har stor effekt och enligt min mening är det mycket viktigt att man tillåter en minskning av punktskatten fram tills de långsiktiga åtgärderna har genomförts. En sak till - man nämnde inte vätgas som en ny (eller förnybar) resurs. Kina och Kanada är kända för att använda den som bilbränsle och Japan använder vätgas för att värma upp byggnader. Pedro Guerreiro: (PT) Med tanke på de snabbt ökande bränslepriserna och den förödande effekten för människor och handel, transport, fiske, jordbruk samt industri får man inte glömma att de stora oljeföretagens vinst har ökat kraftigt, främst på grund av prisspekulation som baseras på spekulativ bedömning av billigt förvärvade oljelager. Därför krävs det att man bekämpar den skandalösa spekulationen, i synnerhet genom vårt förslag att man i varje medlemsstat inför en skatt som bara tillämpas på spekulationsvinster som kommer från lagereffekten. På så sätt kan man förvandla vinsterna till statliga intäkter. Intäkterna måste sedan fördelas bland de ekonomiska sektorer som drabbats mest i varje medlemsstat. Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Europa och hela världen befinner sig nu i en situation där oljepriserna inte bara påverkar ekonomiska tillväxten, utan också hur djup den kris är som börjar märkas inom livsmedelsmarknaden och fiskesektorn. Det kommer säkerligen snart att uppstå problem i transportsektorn. Vad ska man göra? På lång sikt bör man utveckla en stabil och allmänt accepterad energipolitik. Det har varit stor debatt om ämnet i EU och i parlamentet. På kort sikt bör man ge stöd till särskilda sektorer. Bland många exempel kan jag nämna riktat stöd till jordbrukare, fiskare och åkare. Stödet bör göras tillgängligt redan under andra hälften av innevarande år. Jag vill påpeka att jag syftar på riktat stöd under en viss tid varje år. Man bör också vidta åtgärder för att begränsa spekulation och monopolbeteenden. Slutligen bör vi erkänna att skattepolitiken behöver ses över, både på gemenskapsnivå och inom de enskilda medlemsstaterna. José Ribeiro e Castro: (PT) Jag vill gratulera kommissionsledamoten till hans uttalanden som betonar vikten av kärnenergi och absolut öppenhet kring detta. Siffrorna ljuger inte. Olje- och gaspriserna kommer fortsätta att stiga. Trycket som skapas av världens energikonsumtion kommer att fortsätta öka. Våra egna energibehov kommer fortsätta att utvecklas. Samtidigt måste vi ta vårt ansvar och framför allt lyckas bekämpa koldioxidutsläppen. Därmed måste kärnenergi finnas med på dagordningen och vi kan inte undvika den. Vi kan inte avfärda någon viktig energikälla från energimixen, i synnerhet när den är ren och säker. Givetvis behöver vi förnybara energikällor, men det räcker inte. Ja, vi behöver energieffektivitet, men det räcker inte. Ja, vi behöver bra biobränslen, men det räcker inte. Därför måste vi välja. Antingen är kärnenergi dålig och måste förbjudas eller, om den inte förbjuds på grund av att den är säker och på grund av att tekniken och vetenskapen har utvecklats, måste alla kunna dra nytta av den. Vi måste ha en framtidsvision. Annars kommer vi att sluta med att gå från en dålig situation till en sämre och därefter från en sämre situation till en total katastrof. Theodor Dumitru Stolojan: (RO) Effekterna av ökningen av olje- och naturgaspriserna märks redan i de ekonomiska verksamheterna, såväl som i de sociala programmen, och de kommer att vara maximala nästa vinter. Kommissionen diskuterar mycket riktigt strukturella lösningar för att spara och diversifiera energi. Inte desto mindre behöver vi grundläggande förändringar i den europeiska ekonomin. Vi talar om att Europa ska ges en ny teknisk struktur på medellång och lång sikt. Därför anser jag att kommissionen behöver se över och återigen undersöka den ekonomiska prognosen för 2007-2013 för att se till att man satsar mer på ny teknik och gör nya investeringar inom energiområdet. Janez Lenarčič: rådets tjänstgörande ordförande. - (SL) Jag nämnde i mitt öppningsanförande att enligt behöriga organ är orsakerna till högre oljepriserna av strukturell natur. Det är viktiga upptäckter. I debatten har spekulationens påverkan nämnts många gånger. Jag vill inte heller förneka eller förringa den, men jag skulle vilja påpeka att spekulation i sig inte leder till högre energipriser, om det inte finns strukturella orsaker. Och de finns. Det kräver långsiktiga åtgärder. Tiden för billig energi, åtminstone från fossila källor, är antagligen över för en tid, troligen för lång tid. Detta kräver att EU handlar långsiktigt, vilket jag redan har nämnt. Det kan ske på två sätt. För det första kan vi till exempel öka energieffektiviteten och på så sätt minska vår konsumtion. För det andra kan vi diversifiera och framför allt försöka utveckla förnybara energikällor. Jag håller med Dimitrios Papadimoulis om att man måste investera mer i förnybara energikällor, och de högre priserna på oljebränslen uppmanar just till mer investeringar. Om priserna går ner igen, om vi lyckas sänka dem genom ett konstgrepp, kommer vi att minska motivationen att finansiera och investera i förnybara energikällor. Även om vi verkligen är överens om att det krävs långsiktiga åtgärder får vi inte glömma bort de kortsiktiga problem vi står inför. De har redan nämnts, och jag skulle vilja ta upp dem igen. Höga energipriser är särskilt ett problem för de fattiga i EU och för fiskare - och nästa punkt på dagordningen är en debatt om detta - samt för åkare. Därför är det givetvis viktigt att studera, överväga och anta lämpliga åtgärder. Bland åtgärderna ska vi givetvis inte avfärda en översyn av beskattningen i EU. Jag kan säga att rådet hoppas att det snart kommer att få ett förslag från kommissionen om problemet med beskattning av energiprodukter. Tillåt mig att avsluta med följande tanke. Jag anser att debatten hålls i en synnerligen passande tid, dagen före Europeiska rådets möte, eftersom en av mötets huvudpunkter kommer att vara högre oljepriser. Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Det har varit en fascinerande debatt och jag är verkligen ledsen över att tiden gick så fort. I mitt arbete har jag besökt platser där olja produceras: Kaspiska havet, Barents hav, Saudiarabien. Jag menar att ett misstag vi gör är att vi tror att det är lätt att producera. Produktionen kostar miljarder och den sker i väldigt tuffa miljöer. Kostnaderna svämmar över, den lokala miljön tar skada och folk är missnöjda med många av projekten. Så det är verkligen uppenbart att när det gäller oljefrågor bör EU inte ägna sig åt att söka efter de ansvariga utan i stället försöka hitta lämpliga åtgärder. Om vi anser att samma strategi hjälper alla bör vi följa den. Det finns inga magiska åtgärder. Energieffektivitet är den viktigaste åtgärden. Utan energieffektivitet kommer priserna att bli mycket högre i världen. Det är mycket tydligt. (Utrop i kammaren) Nåja, vi gör en hel del. Förnybar energi och förnybara energikällor såsom kärnkraft är också viktiga för att vi ska kunna minska problemet. Det krävs investeringar i ny teknik och det är viktigt för de olika sektorerna att vi vidtar strukturella åtgärder i stället för att bara ge bidrag. Bidrag är inget annat än att ta från en ficka och stoppa i en annan ficka. När det till exempel gäller kvällens debatt om fiske skulle jag vilja fråga varför fiskarna inte kan kompensera de högre bränslepriserna genom att höja priset på fisk. Vad händer då och vad förhindrar det? Därför bör vi vidta sektorsvisa åtgärder. Jag menar att det är väldigt tydligt vad vi försöker göra på global nivå, nämligen att vi försöker upphäva OPEC:s strategi att begränsa utbudet till marknaden och att vi i många fall inte tillåter västerländska företag att komma med teknik och kunskap för att producera olja och därmed skapa ett bättre utbud. När det gäller energieffektivitet bör vi föregå med gott exempel för utvecklingsländerna, och mitt förslag till internationellt partnerskap antogs av G8. Men eftersom alla förväntade sig att oljepriserna skulle sjunka till 9 dollar per fat reagerade världen sent. Nu vet vi att vi bör följa denna strategi. När det gäller konsumentskydd menar jag att kommissionen alltid har varit mycket konsekvent. Jag har många exempel på överträdelser när länder inte ens har informerat kommissionen om kravet på att tillhandahålla offentliga tjänster, trots att det är deras skyldighet. Därför innehåller alla juridiska dokument som har antagits efter kommissionens förslag alla delar som krävs, och de bör införlivas. Jag anser att kommissionen och rådets reaktioner är genomtänkta och riktiga. Varje del av marknaden har sin roll. Jag vet att ingen tycker om att försvara spekulerare, men vilken är den framtida marknadens roll? Spekulationer visar vart priset kan hamna och gör det möjligt att investera. Jag skulle kunna säga ”låt oss beskatta alla mer” - vi kan höja skatterna till 100 procent för alla, men det kommer att betyda att det inte längre finns incitament till investering. Så det är vad vi behöver. (Utrop i kammaren) Oavsett om det är företag från Saudiarabien, Saudi Aramco, som vi ska beskatta, eller Gazprom, kan vi inte beskatta dem eftersom de omfattas av nationell skattelagstiftning. När det gäller europeiska företag har vi inte något företag i dag som har en enormt oväntad vinst på grund av olja och gas. (Utrop i kammaren) De behövde också investera i andra projekt också, och om ni känner till dessa företag, bör ni peka ut dem. Om ni känner till dessa företag som har ett så underbart liv... (Utrop i kammaren) E.ON arbetar inte med olja. Eni arbetar med olja men investerar miljarder i projekt, till exempel i South Stream, i projekten i Kashagan - där de investerar miljarder - och i projekten i Libyen. Varje företag har en roll på marknaden. Det här är en fantastisk debatt. Jag är glad att vi kommer att ha möjlighet att komma tillbaka till den, eftersom det inte finns några enkla svar. Men jag anser att vårt förslag är balanserat och att det är det rätta. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Ivo Belet : Det höga oljepriset får oss alla att lida, men de mest sårbara befolkningsgrupperna med låg inkomst drabbas säkerligen verkligen hårt. Det europeiska toppmötet måste sända ut en stark signal i morgon om att det är berättigat och nödvändigt att hjälpa de svagaste i samhället. Att minska momsen eller punktskatten är inte en omedelbart uppenbar lösning, vilket är förståeligt. Det kan nämligen uppmana oljeproducenterna att ta ut ännu högre priser. Men vi kanske inte kan göra på något annat sätt. Vi kanske borde ändra beskattningen så att flygbiljetter blir lite dyrare (under hösten till exempel), genom en avgift. Intäkterna kan sedan användas för att minska värmeräkningarna för låg- och medelinkomsttagare. Allt överskott kan användas till bidrag för isolering av hus. Det är den billigaste och den mest effektiva lösningen av alla. Vi måste investera i förnybar energi och energisparande åtgärder på medellång sikt. Under tiden måste vi dock hitta lösningar för dem som kämpar. Europa kan inte vända dövörat till dem. James Nicholson: , skriftlig. - Den senaste tidens exponentiella ökning av oljepriserna och de förödande höga bränslepriser som följer av denna har en enorm negativ inverkan på företag och industrier i hela EU. Den här situationen får givetvis också allvarliga konsekvenser för genomsnittskonsumenten. Medborgarna märker av de stigande livsmedels- och bränslepriserna och den försämrade köpkraften. Jag håller med kommissionen om att vi måste sträva efter att minska vår oljeförbrukning och vårt oljeberoende, och inrikta våra insatser på att främja energieffektivitet och utveckla förnybara energikällor. Det är dock en lösning på längre sikt. Just nu måste praktiska och konkreta åtgärder vidtas för att minska trycket på grupper som jordbrukare och fiskare liksom de samhällsgrupper som drabbas hårdast av de stigande priserna. Även om kortsiktiga åtgärder som skattesänkningar faller utanför EU:s behörighet måste unionen gå i bräschen och uppmuntra de nationella regeringarna att genomföra lösningar. Den nuvarande situationen är ohållbar och insatser måste göras för att hantera den.

sv

4. Ansvarsfrihet för 2008: EU:s allmänna budget - domstolen

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet

sv

Anslagsöverföringar: se protokollet

sv

Funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen: den europeiska handlingsplanen 2006-2007 Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Elizabeth Lynne, för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, om funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen: den europeiska handlingsplanen 2006-2007. Elizabeth Lynne: föredragande. - (EN) Herr talman! Det gläder mig att ha fått tillfälle att vara parlamentets föredragande för handlingsplanen för funktionshindrade personers situation. Jag har haft ett nära samarbete med handikapporganisationer, kommissionen och parlamentsledamöter, och jag skulle vilja tacka skuggföredragandena så mycket för deras samarbete. Jag vill också tacka sekretariatet, och jag riktar ett särskilt tack till Europeiskt handikappforum. Jag har också rådfrågat 100 andra handikapporganisationer över hela Europeiska unionen. Jag hoppas verkligen att betänkandet speglar det faktum att det inte bara har utarbetats av mig utan av hela utskottet. Jag välkomnar kommissionens meddelande, men jag anser att ett par av områdena skulle kunna stärkas. Det är nödvändigt, i synnerhet på sysselsättningsområdet, att först och främst genomföra befintlig lagstiftning, särskilt 2000 års direktiv om sysselsättning. Jag vet att kommissionen övervakar det noggrant. Men det finns gråzoner som måste förtydligas, som exempelvis boende av god kvalitet och rimlig anpassning. Det är också nödvändigt att fackföreningarna informerar människor om deras rättigheter inom ramen för EU:s lagstiftning mot diskriminering. Vad vi än gör i fråga om sysselsättning är det dock inte till någon större nytta för funktionshindrade personer om byggnader och transportmedel inte är tillgängliga för dem. Det är anledningen till att ett av mina krav är vidare lagstiftning om bussar för stads- och långfärdstrafik, liknande den lagstiftning som finns för flygtrafik. Jag vet att kommissionen undersöker även detta. Utbildning och fortbildning är också nyckeln till integration. Jag har alltid sagt att medlemsstaterna bör arbeta för att involvera barn i utbildning i stort där detta är möjligt, men att samtidigt inse att en del barn kanske inte trivs i den atmosfären, särskilt inte om de inte får något ordentligt stöd. Barns behov måste komma först. Vi måste också ta itu med tillgången till informationsteknik. Det innebär tillgängliga webbplatser. För närvarande är 80 procent av de offentliga webbplatserna inte tillgängliga, och vi måste se till att alla dokument finns i tillgängliga format, i synnerhet kommissionens och EU:s dokument. Vi måste också se till att funktionshindrade barn och vuxna har möjlighet att utöva idrott. Ett av de viktigaste områdena är dock avinstitutionaliseringen för funktionshindrade personer, men den kräver en tillräcklig nivå i fråga om de samhällsbaserade kvalitativa tjänsterna. Vi måste också se till att stämpeln på personer med mentala hälsoproblem försvinner. När vi talar om funktionshinder måste vi komma ihåg att vi talar om alla slags funktionshinder: personer med rörelsehinder, nedsatt hörsel, nedsatt syn, psykisk ohälsa, inlärningsstörningar, kroniska sjukdomar och andra dolda funktionshinder. Det är anledningen till att jag efterlyser en definition av begreppet funktionshinder i betänkandet. Jag välkomnar EG-domstolens avgörande av den 11 juli, men vi måste få detta till stånd. En annan milstolpe var avtalet tidigare i år om FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter, som jag var parlamentets föredragande för. Nu måste vi dock driva frågan om ett snabbt undertecknande och en snabb ratificering av konventionen. Vi måste också fortsätta driva frågan om ett särskilt handikappdirektiv inom ramen för artikel 13 för att förbjuda diskriminering på området för tillgång till varor och tjänster. Jag ber inte om ursäkt för att jag upprepar detta, och jag har återigen efterlyst det i mitt betänkande. Det finns ingen anledning att komma med tomma ord när det gäller funktionshindrade personers rättigheter. Vi måste fortsätta kampen för lika behandling av alla EU-medborgare, funktionshindrade eller inte. Vladimír Špidla: ledamot av kommissionen. - (CS) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka parlamentet och i synnerhet föredraganden, Elizabeth Lynne, för att denna viktiga fråga har placerats på föredragningslistan för dagens plenarsammanträde. Det gläder mig att parlamentets och kommissionens åsikter i frågan om funktionshinder är mycket lika. Jag vill särskilt tacka parlamentet för dess stöd i utvecklingen och genomförandet av den europeiska handlingsplanen för funktionshindrade personer. Detta handlar inte bara om att ge funktionshindrade personer möjlighet att utöva sina rättigheter, rätten till mänsklig värdighet, till lika behandling, till oberoende och till fullständig social integration. Funktionshindrade personer måste få möjlighet att utveckla sina färdigheter, att delta i samhällslivet och att vara ekonomiskt aktiva. Kommissionens handlingsplan för lika möjligheter för funktionshindrade utgör en strategisk ram för fastställande av aktuella prioriteringar. Liksom betonas i Lynnebetänkandet påverkar gemenskapens politik och verksamhet situationen för funktionshindrade på många olika sätt. År 2003 rekommenderade därför rådet medlemsstaterna att de skulle följa handlingsplanen helt och fullt i utarbetandet av sin politik. I slutet av 2005 närvarade jag vid ett möte om lika möjligheter för funktionshindrade, där den andra fasen inleddes av EU:s handlingsplan för funktionshindrade personer 2006-2007, som tas upp i Lynnebetänkandet. Låt oss först titta på hur läget är för närvarande. De siffror som kommissionen har tillgång till talar sitt tydliga språk. Det finns 44,6 miljoner människor som är i arbetsför ålder - dvs. var sjätte EU-medborgare - som enligt egen bedömning har ett långsiktigt hälsoproblem eller ett funktionshinder. Sysselsättningsgraden bland funktionshindrade är inte högre än 40 procent, till skillnad från 64,2 procent bland personer utan funktionshinder. Sysselsättningsgraden är lägre än 50 procent till och med bland personer med funktionshinder som relativt sett är mindre allvarliga. Det har fastställts att 43,7 procent av de funktionshindrade personerna skulle kunna arbeta om de fick tillräcklig assistans. I kommissionens program för 2006-2007 försöker vi ta itu med den här situationen. Rent praktiskt måste det skapas resurser för att funktionshindrade ska få möjlighet att utöva sina rättigheter, att ha samma möjlighet att rösta som personer som inte har funktionshinder, att fatta beslut om sina egna liv, att delta i livets ekonomiska aktiviteter, att tillvarata möjligheterna i privatlivet och arbetslivet och att utföra sina uppgifter precis som alla andra medborgare. Mot denna bakgrund har fyra prioriterade områden fastställts för 2006-2007. Vid sitt vårmöte 2006 prioriterade också rådet högre nivåer av sysselsättning och arbetsverksamhet för de funktionshindrade. Kärnpunkten i nästa års europeiska handlingsplan måste bli tillgång till tjänster av hög kvalitet till överkomliga priser för funktionshindrade. Funktionshindrades tillgång till materiella värden och tjänster är absolut avgörande för att säkerställa att de kan utöva sina medborgerliga rättigheter och för att garantera deras oberoende. Unionen måste bättre kunna analysera och identifiera utvecklingen av faktorer som påverkar funktionshindrades situation. Denna handlingsplan har redan gett positiva resultat. Den första EU-lagstiftning som särskilt rör de funktionshindrade har antagits. Föredraganden har nämnt denna förordning om rättigheter och skyldigheter i samband med flygresor för personer med funktionshinder. I lagstiftning som rör de nya strukturfonderna garanteras funktionshindrades rätt att tillgå projekt som finansieras av gemenskapen, och det fastställs att principen om allmän tillgång måste upprätthållas på alla stadier inom fondens verksamhet. Antagandet av FN:s konvention om funktionshindrades rättigheter är en händelse av historisk betydelse. Europeiska gemenskapen har för första gången i historien undertecknat konventionen. I och med denna konvention har de grundläggande principerna i EU:s strategi för funktionshindrade - nämligen frihet från diskriminering, lika möjligheter och aktiva åtgärder som syftar till social integration - fått en stabil grund. Gyula Hegyi : föredragande för yttrandet från utskottet för kultur och utbildning. - (EN) Jag kommer att tala om den här frågan, eftersom vår ordförande, Nikolaos Sifunakis, har andra uppdrag i dag. Vi och alla andra medlemmar i PSE:s arbetsgrupp i utskottet för kultur och utbildning är dock överens om frågans stora betydelse. År 2007 kommer att vara Europeiska året för lika möjligheter för alla, och som en del av det måste vi uppmärksamma funktionshinder i utbildnings- och kulturprogrammen. Den nya digitala tekniken kan, särskilt när det gäller medier, ge funktionshindrade lika möjligheter. Vi måste använda dessa verktyg till förmån för funktionshindrade personer. Europeiska unionen har betydelsefulla, fleråriga kulturprogram under perioden 2007-2013. Vår grupp vill öka deltagandet av personer med funktionshinder i arbetet med dessa program. För några veckor sedan välkomnade jag en grupp besökare där några funktionshindrade personer ingick. Vi ledamöter av Europaparlamentet kan också agera på en personlig nivå. Våra möjligheter är kanske blygsamma, men vi kan bjuda in fler funktionshindrade besökare till parlamentet. Iles Braghetto: för PPE-DE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! I den europeiska handlingsplanen 2006-2007 för funktionshindrade personer fastställs en strategi som grundas på principen om en icke-diskriminerande tillgång till varor och tjänster för alla EU:s medborgare. Detta är en kultur som inte längre förknippas med idén om passiva förmåner utan med målsättningen integration, aktivt deltagande i ekonomiskt och socialt liv och ett erkännande av säkerställandet av dessa personers rättigheter. Ämnet livskvalitet intar en central plats, så att personer med funktionshinder kan infria sina förväntningar samtidigt som de behåller sin mänskliga värdighet. Det är anledningen till att vi också betonar betydelsen av förbindelserna mellan människors hälsotillstånd och den miljö de lever i. Vi stöder formuleringen av följande tre målsättningar: att slutföra genomförandet av direktivet om jämställdhet när det gäller sysselsättning och arbetsförhållanden, att göra mer för att integrera frågor som är relaterade till funktionshinder i den relevanta gemenskapspolitiken och att förbättra tillgängligheten för alla. I våra ändringsförslag har vi belyst behovet av en i grunden enhetlig strategi i alla medlemsstater när det gäller transport och rörlighet, en strategi där det säkerställs att funktionshindrade personer får tillräckligt stöd från skola och utbildningssystem och i hemmet, och där också teckenspråk främjas. Det är också nödvändigt att belysa behovet av att fastställa och genomdriva höga europeiska normer för kvalitet inom sociala tjänster, för kvaliteten och fullständigheten i människors liv i framtiden kommer att vara beroende av kvaliteten på de tjänster de erbjuds. Vi hoppas därför att det kommer att följa ännu mer konkreta och praktiska rättsakter på principförklaringen. Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden, Elizabeth Lynne, för hennes arbete. Evangelia Tzampazi: Herr talman! I betänkandet av min vän Elizabeth Lynne, som jag gratulerar till en väl sammanhållen och integrerad insats, fastställs de grundläggande principer som EU:s och medlemsstaternas politik måste utgå från när det gäller funktionshinder. Jag vill framför allt ta upp frågan om att säkerställa funktionshindrades tillgång till byggnader. Vi måste undanröja de hinder som begränsar funktionshindrade personers möjlighet att delta i det ekonomiska, sociala och politiska livet. Genom att begränsa deras naturliga tillgång till varor och tjänster marginaliserar vi inte bara en viktig del av befolkningen, utan skadar samtidigt ekonomin, eftersom vi utestänger dem från arbetsmarknaden och hela det ekonomiska livet, vilket tvingar dem in i ett bidragsberoende som aldrig kan vara annat än skadligt. Vi måste också främja strukturen för särskild utbildning där så behövs, även om jag anser att den vanliga undervisningen är en grundläggande rättighet för funktionshindrade och är mycket viktig för att de ska kunna integreras väl i samhället och för att bekämpa stigmatisering och diskriminering. Jag vill likaså framhålla problemen med psykisk ohälsa och de handikapp som detta medför, och betona behovet av att förbättra befolkningens psykiska hälsa. Dessutom vill jag tillägga att en gemensam europeisk definition av begreppet funktionshinder kommer att underlätta arbetet med att identifiera de problem som personer med funktionshinder har gemensamt, så att vi kan anta strategier på EU-nivå för att stärka den nationella sociala politiken inom detta område som fortfarande i stor utsträckning ligger inom medlemsstaternas ansvarsområde. Slutligen vill jag framföra två synpunkter från min vän Nikolaos Sifunakis, som utarbetade yttrandet. För det första måste kommissionen öka funktionshindrade personers deltagande i de nya fleråriga programmen under kommande budgetperiod, och för det andra måste en motsvarande förbättring göras när det gäller idrottsanläggningar. Arūnas Degutis: för ALDE-gruppen. - (LT) Jag vill gratulera föredragandena som noggrant har undersökt och lagt fram rekommendationer om en av vår tids viktigaste sociala frågor, nämligen funktionshindrades integrering i samhället. Jag stöder alla rekommendationer från dem som har utarbetat detta betänkande, som visar att det fortfarande finns många problem på området. Jag vill uppmärksamma några av dessa problem. Genom den moderna informationstekniken, Internet och den digitala televisionen skapas helt nya möjligheter att anpassa informationen till den enskilda användaren, utifrån hans eller hennes behov och förmåga. Exempel på detta är ökad användning av undertextning och teckenspråk i tv-program, specialanpassade arbetsplatser för personer med funktionshinder och lämpligt anpassade gränssnitt för Internet, framför allt för allmänna webbplatser. Vi måste främja och se till att dessa möjligheter blir verklighet. När man konstruerar nya byggnader måste hänsyn tas till de funktionshindrade. I framtiden kommer förbättrade transportsystem att ge dessa personer ökad rörlighet. Det är mycket viktigt att vi hela tiden har dessa särskilda behov i åtanke, särskilt när vi använder oss av medel från Europeiska regionala utvecklingsfonden och strukturfonderna. Samtidigt måste de nationella lagstiftningarna förbättras, så att alla diskriminerande bestämmelser som inte överensstämmer med artikel 13 i Amsterdamfördraget slopas. Ytterligare insatser bör göras för att ersätta den medicinska modellen för funktionshinder med en social modell. Vid utbildning av allmänheten är det oerhört viktigt att alla bestämmelser som antas följs av gemensamma insatser för att undanröja fördomar och förutfattade meningar om personer med funktionshinder. Det enda sättet att nå snabba och goda resultat är att tillämpa de samordnade och allomfattande åtgärder som föreslås i betänkandet. Ilda Figueiredo: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Det är mycket viktigt att de högtidliga löftena från kommissionen och medlemsstaterna om att värna de funktionshindrades rättigheter inte stannar vid retorik. Fler effektiva åtgärder måste göras, den befintliga lagstiftningen på området måste följas och allas mänskliga rättigheter måste respekteras. Vi berömmer Elizabeth Lynne för det arbete som hon har utfört och betonar vikten av rekommendationerna i hennes betänkande, till vilket vi bidrar med några förslag. Vi vill betona en effektiv tillämpning av den rättsliga ramen för lika behandling vid anställning, tillgång för alla till kollektivtrafik och ny informationsteknik samt avlägsnandet av arkitektoniska hinder. Vi insisterar återigen på att ett särskilt direktiv om funktionshinder baserat på artikel 13 i EG-fördraget utarbetas, och att FN-konventionen ratificeras och undertecknas. Jag uppmanar också medlemsstaterna att ägna mer tid åt barn och ungdomar med funktionshinder och deras utbildning, och, där så är möjligt, funktionshindrade studenters integrering i den vanliga utbildningen. Vi måste också se till att denna integrering omfattas av nödvändiga särskilda stöd som är anpassade till de specifika utbildningsbehoven hos eleverna. Slutligen efterfrågar jag ett särskilt fokus på personer med svåra funktionshinder och deras familjer. Mieczysław Edmund Janowski: för UEN-gruppen. - (PL) Som talesman för gruppen Unionen för nationernas Europa vill jag tacka Elizabeth Lynne för hennes utmärkta arbete. Den fråga som vi diskuterar i dag är ett mått på vår medmänsklighet. Varje gång en funktionshindrad person diskrimineras är det ett angrepp på de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten. Talet om att funktionshindrade personer ska kunna åtnjuta sina medborgerliga rättigheter måste bli mer än tomma ord. Stora framsteg har visserligen gjorts under de senaste åren, men alltför ofta känner funktionshindrade personer fortfarande att de behandlas som andra klassens medborgare. Det är en stor utmaning för medlemsstaterna att integrera funktionshindrade personer med resten av samhället. Många typer av hinder måste undanröjas. Jag talar inte bara om byggnader och transportmedel, utan också om tillgång till saker som arbete, sjukvård, social omsorg, utbildning, kultur och idrott. Frågan om funktionshindrade barn och ungdomar är särskilt viktig. Funktionshinder kan vara fysiska, psykiska, förvärvade eller medfödda. Jag vill dock även uppmärksamma situationen för de personer som blir funktionshindrade på grund av hög ålder. Jag är säker på att de insatser som parlamentet gör kommer att förbättra levnadsförhållandena. Detta är inte välgörenhet. Det är vår plikt. Andrzej Tomasz Zapałowski: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Fru talman! Betänkandet om funktionshindrade personers situation i den utvidgade Europeiska unionen är en önskelista för att förbättra funktionshindrades livskvalitet snarare än en konkret redogörelse för och granskning av deras faktiska situation. Utöver de givna frågorna som byggnader och transportmedel finns ett brådskande behov av ekonomiskt stöd och kompensation till arbetsgivare för de inkomster som de går miste om genom att anställa funktionshindrade personer som inte är lika produktiva. Frågan om kontinuerligt utbildningsstöd till funktionshindrade personer och deras karriärer är både en fantastisk möjlighet och ett problem för de familjer där någon medlem är funktionshindrad. Att ge föräldrar möjlighet att stanna hemma under den tid som behövs och stödja dem ekonomiskt så att de kan leva ett värdigt liv vore ett steg i rätt riktning. EU borde engagera sig i denna fråga och ställa nödvändiga resurser till förfogande. En prioritetsordning för dessa åtgärder bör inkluderas i alla riktlinjer som syftar till att förbättra funktionshindrade personers situation, så att vårt stöd och våra insatser blir mer än tomma politiska uttalanden. Dessutom måste funktionshindrade känna att de har EU-medlemsstaternas stöd genom att vi inför strängare straff för brott mot funktionshindrade personer. Ana Mato Adrover: (ES) Fru talman, kommissionsledamot Špidla, mina damer och herrar! Detta är en viktig dag för kammaren, och därför vill jag gratulera föredraganden Elizabeth Lynne till hennes betänkande, för nu tar vi ytterligare ett steg i vår strävan att skapa ett möjligheternas Europa. Genom en bred överenskommelse antar vi i dag nya åtgärder som innebär stora framsteg när det gäller lika möjligheter för personer med olika slags funktionshinder. Jag anser att denna nya europeiska åtgärdsplan för perioden 2006-2007 innebär en stor utmaning när det gäller att bekämpa alla typer av diskriminering, och genom den bemöts dessutom behoven hos funktionshindrade personer inom hela EU. Jag ska ta upp flera frågor. För det första är syftet att inrätta en allmän ram för lika behandling på arbetsplatsen, inte bara i fråga om utbildning och tillgång utan även befordringar och livslångt lärande. För det andra förbättrar ramen utan tvekan villkoren och rättigheterna för funktionshindrade personer när de utnyttjar flygtransporter samt transporter på land och till sjöss. Jag måste dock varna er, vilket jag har gjort i betänkandet, så att vi inte skapar ett nytt hinder som inte har funnits tidigare, nämligen ett ekonomiskt. Att tvinga personer med funktionshinder att ha en ledsagare är positivt genom att det ökar resans kvalitet, men det är inte positivt om den funktionshindrade personen måste betala för ledsagarens biljett. Det skulle ju innebära att dessa personer måste köpa två biljetter, medan vi andra bara behöver köpa en. För det tredje förbättras tillgången till ny teknik. Det råder inga tvivel om att ny teknik skulle undanröja många hinder för funktionshindrade personer, under förutsättning att alla har tillgång till tekniken och att man tar hänsyn till funktionshindrade redan under designstadiet när tekniska framsteg görs. För det fjärde behöver vi integrerade och samordnade åtgärder för funktionshinder hos barn och personer som redan diskrimineras på andra sätt, till exempel kvinnor och äldre. Slutligen vill jag ta upp förebyggandet av risker på arbetsplatsen. Vi har förespråkat en bred överenskommelse om denna fråga, som redan har lagts fram för parlamentet men som kommissionen ännu inte har diskuterat, och det vill jag gärna påminna er om, herr Špidla. I överenskommelsen måste vi ta särskild hänsyn till eventuella risker på arbetsplatsen. Jag vill också betona den oerhört viktiga roll som handikapporganisationerna spelar. Detta är utan tvivel en stor utmaning som representerar betydande framsteg i vår strävan att skapa det möjligheternas Europa som vi alla vill ha. Richard Howitt: (EN) Jag instämmer med föredraganden i upprepandet av parlamentets stöd för ett heltäckande direktiv om icke-diskriminering av funktionshindrade personer inom ramen för artikel 13. Det portugisiska ordförandeskapet lovade oss ett sådant 2000, liksom den förre kommissionsledamoten med ansvar för sysselsättning och sociala frågor gjorde 2003. Nu har det gått fyra år, och om det inte händer något kommer kommissionen fortsätta att säga att det finns en hierarki inom diskriminering, vilket ingen av oss kan acceptera. För det andra välkomnar jag betoningen i handlingsplanen på att se längre än anställdas rättigheter till social omsorg. Jag uppmanar kommissionen att åta sig arbetet med verklig kraft och med stort engagemang för en oberoende livsstil för alla personer med funktionshinder, för rätten till personlig assistans och för funktionshindrade personers, barns och deras föräldrars rätt att välja ur det allmänna utbudet, vare sig det gäller utbildning eller boende, och inte bara sysselsättning. För det tredje kan vi göra mycket mer internationellt på området för externt bistånd. Vi gör anspråk på att inta en ställning till funktionshinder som är förenlig med de mänskliga rättigheterna. Låt oss då göra mer inom ramen för våra program för mänskliga rättigheter över hela världen. Vi har inte gjort tillräckligt i fråga om mänskliga rättigheter för funktionshindrade personer i vår bedömning av kandidatländer för anslutning till Europeiska unionen. Vi kan göra mycket mer på det området. Vi bör inte bara agera snabbt vad gäller ratificering och undertecknande av FN:s förslag till konvention om personer med funktionshinder, utan även samarbeta med regeringar i tredjeländer för att säkerställa att också de gör det. Avslutningsvis vill jag kommentera PPE-DE-gruppens ändringsförslag 5. Det upprör mig verkligen att de konservativa försöker dra tillbaka den del av min text där jag föreslår att kommissionen bör uppmanas att övervaka funktionshindrades deltagande i deras program. Vi bör inte bara tala om deltagande utan också få det att hända. PPE-DE-gruppen bör dra tillbaka det ändringsförslaget. Philip Bushill-Matthews: (EN) Fru talman! Europeiska unionen är ett samhälle med gemensamma värderingar. Ett av de sätt som vi bedömer vår framgång som samhälle på är hur vi tar itu med de frågor som gäller de mest utsatta medlemmarna av vårt samhälle. Förra året inbjöds jag, i egenskap av föredragande för kommissionens dokument om befolkningsförändringar, att tala vid en särskild konferens om funktionshinder i Graz under det österrikiska ordförandeskapet. På banderollen på podiet bakom mig stod det helt enkelt: Leben wie andere auch - att leva som andra. På engelska betyder ordet leben inte bara ”att leva” utan också ”att ha ett liv”, och vårt samhälle bör ha som mål att hjälpa alla medlemmar i samhället att leva och ha ett liv som alla andra i det samhället. De brittiska konservativa är inte övertygade om att vi behöver mer EU-lagstiftning för att säkerställa detta mål, men vi tror att det måste omfatta hela samhället. Vi behöver inte bara en välfärdsstat, utan ett välfärdssamhälle, där alla erkänner sitt ansvar för stöd till alla medlemmar i detta samhälle. Regeringarna kan inte uträtta allt, men de kan möjliggöra den enskildes valfrihet och hjälpa personer med funktionshinder att göra det de själva vill genom att undanröja de hinder som står i deras väg - hinder inom utbildning, sysselsättning eller bara när det gäller att ta sig från A till B. Regeringarna kan också främja och möjliggöra en kultur av oberoende snarare än beroende. Stöd för funktionshindrade handlar inte bara om omsorg: det handlar om stöd för deras önskan att leva sitt liv, på samma sätt som andra. Vi välkomnar detta genomtänkta initiativbetänkande om detta viktiga ämne. Vi kommer naturligtvis att stödja det, och vi gratulerar föredraganden. Elizabeth Lynne: (EN) (Mikrofonen avstängd i inledningen av anförandet) ... särskilt det som kommissionsledamoten nyss sa om hur lika parlamentets och kommissionens ståndpunkter är när det gäller funktionshindrades rättigheter. Herr kommissionsledamot! Ni talade om tillgången till tjänster. Vi kan naturligtvis bara erbjuda tillgång till tjänster om vi har ett särskilt handikappdirektiv. Det gläder mig att Richard Howitt och många andra ledamöter också har tagit upp detta. Jag skulle vilja se något slags åtagande i dag när det gäller en tidsplan för när ni skulle kunna lägga fram det, herr kommissionsledamot. Jag välkomnar det ni sa om strukturfonder. Det är mycket viktigt att det finns ett kriterium för funktionshinder inom strukturfonderna. Det gläder mig verkligen att det finns där nu. En av ledamöterna talade också om jämställdhet. Det är någonting mycket viktigt. Jag vill tacka er, fru Tzampazi, för allt ert stöd och arbete. Vi har samarbetat nära med detta betänkande. Det är mycket betydelsefullt att tala om Europeiska handikappåret och att bygga vidare på det. Olyckligtvis har jag inte hunnit tala om utbildning och fortbildning. Det finns så många punkter som jag skulle vilja ta upp, men det allra viktigaste är i slutändan ett särskilt handikappdirektiv. Vladimír Špidla: Mina damer och herrar! Jag vill tacka er för denna debatt, som var mycket intressant. Jag anser att Elizabeth Lynnes uppfattning stämmer med situationen i samhället, och det gläder mig att utskottet anser att parlamentets och kommissionens åsikter i hög grad överensstämmer med varandra. De viktigaste principerna, nämligen icke-diskriminering och aktiv integrering, diskuterades, och vissa frågor klargjordes eller avhandlades ur olika perspektiv under debatten. Eftersom flera talare har nämnt förändringar i EU:s rättsliga ram vill jag påpeka att vi i år kommer att utföra en genomförbarhetsstudie om hur den rättsliga ramen för personer med funktionshinder kan förbättras. Det är kanske också lägligt att nämna att 2007 har utsetts till Europeiska året för lika möjligheter för alla, vilket enligt min mening utgör ett lämpligt tillfälle att mobilisera unionen. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Carlo Casini: (IT) Jag ger mitt fulla stöd till Lynnebetänkandet, eftersom det behandlar många av de olika problem som drabbar personer med funktionshinder, och innehåller förslag och instrument som på ett tillfredsställande sätt motsvarar kraven när det gäller människors liv, relationer och plats i samhället. Jag vill också inför kammaren uttrycka en förhoppning om att principuttalandena, som jag stöder, kommer att bana väg för ännu fler konkreta, praktiska åtgärder från kommissionen och att ”personer med funktionshinder” (eller, om man så vill, ”personer med annan förmåga”) kan uppnå sina mål utan att förlora sin mänskliga värdighet. Tillsammans med det arbete som har gjorts av föredraganden i vårt parlamentsutskott utgör den text som vi ska rösta om bland annat en väl utarbetad sammanställning av de sociala behov som finns i de olika länderna. I detta sammanhang vill jag betona att EU-medlemsstaterna bör anta en så enhetlig strategi som möjligt, för att undvika obefogade skillnader mellan EU-medborgare i detta avseende bara för att de kommer från olika delar av Europa. Zita Gurmai: (HU) Personer med funktionshinder inom EU ställs i dag inför särskilda problem och diskriminering på flera nivåer. På många platser har man inte ens möjliggjort vanlig, obehindrad rörlighet, för att inte tala om den sociala integreringen. Det är viktigt att detta kommer fram. Ett oberoende liv betyder inte bara att man helt enkelt är en samhällsmedlem, utan att man är en samhällsmedlem som alla andra. Alla politiker och beslutsfattare bör ägna denna fråga den uppmärksamhet som den förtjänar. Funktionshindrade personer utgör tio procent av EU:s befolkning, och därför är deras integrering och funktionsförmåga inte bara en social fråga utan också ett ömsesidigt intresse, eftersom inrättandet av anpassade arbetsplatser för funktionshindrade och deras deltagande i livslångt lärande och yrkesinriktad utbildning inte bara bidrar till att förbättra deras levnadsförhållanden, utan även till att utveckla EU:s ekonomi. Det är också problematiskt att hitta rätt strategi för att angripa frågan, inte bara för att de statistiska uppgifterna på området är bristfälliga. Personer med funktionshinder utgör en mycket varierande, långt ifrån homogen grupp, och därför måste den strategi som vi tillämpar för att möta utmaningarna på detta område vara integrerad och ha ett könsperspektiv, något som också måste beaktas i alla skeden av beslutsprocessen. Dessutom är kvinnor med funktionshinder, som så ofta är fallet även på andra områden, ofta missgynnade jämfört med funktionshindrade män, och kvinnor faller oftare offer för fattigdom och social utestängning. Detta måste uppmärksammas i de många programmen och åtgärderna. Hélène Goudin: Junilistan anser att det är fullständigt oacceptabelt att människor med funktionshinder möts av fördomar, negativ särbehandling och begränsade möjligheter. Detta överrensstämmer inte med vår uppfattning av EU som en värderingsunion. Europaparlamentets och rådets förordning av den 5 juli 2006 är därmed en framgång. Denna klargör något som borde vara en självklarhet, inte minst eftersom vi har en gemensam inre marknad, nämligen att funktionshindrade ska ha samma rättigheter som övriga medborgare i samband med flygresor. Sverige är ett föregångsland vad gäller funktionshindrades rättigheter. En långtgående EU-lagstiftning, med detaljerade synpunkter på hur funktionshindrade ska behandlas, hade kunnat innebära att de framgångsrika svenska reformerna på 70- och 80-talen hade ifrågasatts. Låt oss därmed undvika detaljreglering och istället klart och tydligt fastställa att samhället, näringslivet och vi medmänniskor fullt ut ska behandla funktionshindrade likvärdigt med övriga medborgare. Låt oss avslutningsvis ägna oss åt självkritik. EU-institutionerna lägger fram betänkanden om funktionshindrades rättigheter, men kan samtidigt inte se till att samtliga EU-byggnader fullt ut är anpassade för funktionshindrade. Europeiska unionens webbplatser och dokument är inte heller tillgängliga i lämpliga format för funktionshindrade, främst synskadade. När tänker kvestorerna i EU-parlamentet och de berörda EU-myndigheterna agera i dessa angelägna och näraliggande frågor?

sv

3. Ändring av stadgarna för det gemensamma företaget Galileo (omröstning)

sv

Frågestund med frågor till kommissionen Talmannen: Nästa punkt är frågestunden med kommissionens ordförande. Fria frågor Paulo Rangel: vice ordförande för PPE-gruppen. - (PT) Herr talman, herr kommissionsordförande! Jag vill inleda denna första debatt med att gratulera er till det nya instrumentet för politisk tillsyn med allt vad det innebär för främjande och utveckling av den parlamentariska demokratin i Europa. Det är Europas medborgare som genom sina företrädare är vinnarna. Med tanke på den senaste tidens händelser - den irländska folkomröstningen, ratificeringen av Polen och de senaste uttalandena från Tjeckiens president - vill jag fråga hur ni bedömer processen för Lissabonfördragets ikraftträdande. Har kommissionens ordförande vidtagit några åtgärder? Vilket datum räknar ni med att fördraget träder i kraft och har kommissionen, med detta provisoriska datum i åtanke, vidtagit några åtgärder i fråga om övergången från Nicefördraget till Lissabonfördraget, eller är vi så att säga fortfarande i ett tillstånd av förväntan och bara väntar på att få se vad som ska hända? José Manuel Barroso: Först av allt vill jag tacka Paulo Rangel för lyckönskningarna. Jag är mycket glad över att detta förfarande nu tillämpas inom Europaparlamentet. Vi har det även i Portugal och jag var engagerad i dess genomförande, både i egenskap av ledare för oppositionen och som premiärminister. Jag hoppas att det kommer att ge goda möjligheter till diskussion med ledamöterna. Som svar på den specifika fråga som ställdes vill jag säga att det för mig är uppenbart: alla länder har redan godkänt Lissabonfördraget ur demokratisk synvinkel. Irland gjorde det genom en folkomröstning och de övriga länderna genom sina parlament. Ratificeringsprocessen pågår fortfarande i Tjeckien. Vi avvaktar slutförandet av processen i författningsdomstolen, men när denna process väl är slutförd kommer vi att ha slutfört ratificeringsprocessen definitivt, eftersom det finns en allmän rättsprincip inom såväl EU-rätt som internationell rätt, nämligen principen om lojalt samarbete mellan medlemsstaterna och institutionerna, och även principen om god tro vid förhandlingar om internationella avtal. Paulo Rangel: vice ordförande för PPE-gruppen. - (PT) Herr kommissionsordförande! Efter att ha hört er svar vill jag veta följande: vilket är ert perspektiv när det gäller kommissionens utformning, under detta skede när alla väntar på att få se hur den kommer att bli? Kommer vi fram tills dess att Tjeckien äntligen ratificerar fördraget att ha en kommission som endast är tillförordnad eller kommer ni att fortsätta att utse nya kommissionsledamöter? José Manuel Barroso: Europeiska rådet har beslutat att det inte kan utse nya kommissionsledamöter förrän det råder rättslig klarhet om fördraget och vi har ännu inte slutfört denna process. Därför kommer kommissionen från och med den 1 november endast att hantera den dagliga verksamheten. Vi hoppas naturligtvis att denna process kommer att kunna slutföras så snabbt som möjligt och vi förbereder så mycket det går inför den nya kommissionen, och kommer att fortsätta att göra det. För att vara uppriktig mot er måste jag medge att vi inte har fullständig kontroll över tidsplaneringen eftersom den är beroende av att ratificeringsprocessen i Tjeckien slutförs. Stephen Hughes: Arbetslösheten inom Europeiska unionen kan komma att öka till 27 miljoner nästa år och leda till att denna finansiella och ekonomiska kris förvandlas till en samhällskris. Instämmer ni mot bakgrund av detta i att den ekonomiska återhämtningsplanen som man enades om i december förra året inte i sig var tillräcklig? Instämmer ni framför allt i att det finns ett behov av ytterligare stimulansåtgärder - EFS har föreslagit 1 procent av BNP - för att skapa en positiv strategi för tillträde till arbetsmarknaden, en strategi som skyddar livskraftig sysselsättning och skapar nya arbetstillfällen genom att främja intelligent arbetsdelning? Vad kommer ni att göra på EU-nivå för att främja arbetstillfällen inom miljösektorn och för ungdomar? Det har till exempel föreslagits att en enda strategisk plattform bör skapas så att alla viktiga aktörer inom varje sektor kan samlas och samarbeta för tillväxt, innovation och arbetstillfällen samt samordna befintliga instrument såsom tekniska plattformar, expertpaneler och gemensamma tekniska initiativ. Instämmer ni i att det vore en bra idé att genomföra detta på EU-nivå? José Manuel Barroso: Jag anser att situationen skulle vara mycket, mycket värre utan vår ekonomiska återhämtningsplan. Faktum är att de åtgärder som vidtogs hade en verkligt dämpande effekt. Vi har beräknat att omkring 5 procent av Europeiska unionens BNP användes under 2009 och 2010, dvs. omkring 550 miljarder euro. Så jag anser att något faktiskt har uträttats. Låt oss vara realistiska när det gäller detta. Jag är positiv till alla insatser när det gäller de kombinerade plattformar som ni föreslagit för att ta itu med de problem vi drabbats av. Sysselsättning fortsätter att vara det största problemet. Som ni vet har jag påpekat detta ett flertal gånger och jag har faktiskt även begärt att ett toppmöte om sysselsättning ska hållas. Betydelsen av ett sådant möte underskattades av vissa medlemsstater. Ni, herr Hughes, kanske kan hjälpa oss att övertyga vissa medlemsstater och regeringar som har beslutat sig för att underskatta betydelsen av detta sysselsättningstoppmöte. Jag anser att sysselsättning är det viktigaste problemet vi står inför inom den närmaste framtiden. Stephen Hughes: Jag kommer definitivt att bearbeta dessa medlemsstater. Om vi återgår till tanken på en enhetlig strategi för tillträde till arbetsmarknaden, undrar jag om ni instämmer i att utgifter som är avsedda att minska arbetslösheten inte bör betraktas som en ytterligare börda på de offentliga finanserna utan som ett sätt att garantera hållbarhet? José Manuel Barroso: Det är just detta vi har gjort. Några av de särskilda åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna - till exempel Kurzarbeit i Tyskland - har handlat om att öka utgifterna samtidigt som produktiviteten i viss mån minskat, vilket jag ur ett socialt perspektiv anser var berättigat. Jag skulle kunna säga samma sak om det walesiska system som godkändes i Storbritannien. Så det har verkligen förekommit goda exempel som genomförts av sociala orsaker och som kännetecknats av ökad flexibilitet och ökade sociala utgifter. Syftet med dessa exempel har varit att undvika en ytterligare ökning av arbetslösheten som är och förblir det problem jag oroar mig mest över. Guy Verhofstadt: ordförande för ALDE-gruppen. - (NL) Herr talman! Min fråga kommer inte som någon överraskning för kommissionens ordförande. I fredags tillkännagav kommissionsledamot Neelie Kroes att det fanns flera tecken på att det tyska stödet för Opel strider mot EU-bestämmelserna för statligt stöd och den inre marknaden och att det missgynnar anläggningar i andra länder. Günter Verheugen kunde emellertid inte se något problem med detta utan sade tvärtom på radion att Opel redan var på rätt väg. I går bad till och med en parlamentskollega från Kristdemokratiska unionen i Tyskland (CDU) oss att slå larm beträffande kommissionsledamot Kroes. Han talade om henne som en kommissionsledamot som är mycket kontroversiell, som saknar objektivitet, som är antitysk, och som inte ska få skapa kaos i Europa två veckor innan hennes ämbetsperiod avslutas. Enligt min mening gör kommissionsledamot Kroes bara sitt jobb, och därför är min fråga till er, herr kommissionsordförande mycket enkel: kommer ni att stödja er kommissionsledamot Neelie Kroes eller inte? José Manuel Barroso: Jag har alltid stått bakom mina kommissionsledamöter, inklusive Neelie Kroes. Det var naturligtvis efter att ha fått mitt samtycke som hon fattade beslutet om att ta kontakt med den tyska regeringen för att be om ett förtydligande. Vi väntar nu på att få svar från de berörda företagen. Jag är tacksam över att vi tack vare ett gott samarbete gör mycket stora framsteg när det gäller detta. Vad jag förstår kommer det, till följd av det tvivel som kommissionen uttryckte angående anbudsprocessens korrekthet, att ske en omvärdering av GM och Opel Trust när det gäller erbjudandena om att köpa Opel, baserat på kommersiella villkor. Jag är övertygad om att vi kan nå en lösning som är förenlig med EU:s bestämmelser för den inre marknaden och statligt stöd. Jag har ofta påpekat att vi inte får kompromissa när det gäller frågor som rör den inre marknaden och konkurrensbestämmelserna i EU. Om vi gör det kommer vi inte längre att ha någon inre marknad eller något gemensamt europeiskt projekt. Guy Verhofstadt: ordförande för ALDE-gruppen. - (NL) Jag har inga ytterligare frågor. Jag vill bara konstatera att kommissionens ordförande har klargjort att även han stöder den skrivelse som kommissionsledamot Kroes skickat och att hela kommissionen har godkänt skrivelsen. Detta är verkligen viktigt eftersom det innebär att kommissionsledamot Verheugen bör välja sina ord mer omsorgsfullt när han säger att det inte finns några problem. Antingen så finns det problem eller så finns det inte problem. José Manuel Barroso: Inte nog med att jag stödde skrivelsen, jag bad dessutom Neelie Kroes att skicka en skrivelse innan hon gjorde det, så min ståndpunkt i denna fråga är mycket tydlig. Låt oss vara tydliga, herr Verhofstadt. Vi har här tre personer i kommissionen som har rätt att uttrycka en åsikt, men kommissionens ståndpunkter är de ståndpunkter som ordföranden på kollegiets uppdrag och den behöriga kommissionsledamoten uttrycker. Rebecca Harms: medordförande för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr kommissionsordförande! Det var med stor oro för ett eventuellt misslyckande vid förhandlingarna om klimatförändringarna i Köpenhamn som parlamentets utskott för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i går bekräftade gamla krav från Europeiska rådet och brådskande antog dem med ett starkt stöd. Utskottet föreslog att rådet återigen bör ta itu med fastställandet av ett mål om att minska koldioxidutsläppen med 30 procent för Europeiska unionen, och skapar en möjlighet till minskning med 40 procent för de industrialiserade länderna. Dessutom föreslog utskottet att EU ska tillhandahålla 30 miljarder euro till klimatfonden för utvecklingsländerna till år 2020, vilket haft en avgörande betydelse för de internationella förhandlingarna. Vad kommer ni att göra och vad kan ni göra för att uppmärksamma rådet på dessa viktiga, nödvändiga och berättigade krav? José Manuel Barroso: Som jag uttryckt offentligt vid högnivåevenemanget i New York, och även i Pittsburgh, är jag mycket oroad över den långsamma takt som kännetecknar förhandlingarna inför Köpenhamn. Det finns tre potentiella stötestenar för Köpenhamn och dessa handlar inte bara om finansiering: den uppenbara bristen på ambitioner när det gäller åtaganden om utsläppsminskningar från vissa industriländer utanför Europeiska unionen, den tvekan som viktiga utvecklingsländer - de stora ekonomier som är under utveckling - har när det gäller att presentera övertygande förslag till mildrande åtgärder och även industriländernas underlåtenhet att presentera ett hålbart ekonomiskt erbjudande på förhandlingsbordet. Dessa är de tre stötestenarna. Jag hoppas att Europeiska unionen behåller sin ledande ställning och att Europeiska rådet kommer med ett hållbart ekonomiskt förslag i slutet av denna månad. Jag hoppas att vi kommer att ha tid att diskutera detta mer detaljerat imorgon, eftersom klimatförändringarna kommer att vara en av de viktigaste diskussionsfrågorna vid Europeiska rådets kommande möte. Kommissionen kommer definitivt att kämpa för ett ambitiöst program eftersom klimatförändringarna, vilket jag alltid har sagt, inte bara är en miljöfråga utan även en utvecklingsfråga. Rebecca Harms: medordförande för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr kommissionsordförande! I ett flertal diskussioner som hållits i informationssyfte med bland annat högt uppsatta FN-tjänstemän har det sagts att Europeiska unionens insatser hamnat på efterkälken jämfört med insatserna från länder som Kina och, åtminstone när det gäller målsättningar, Japan. Hur kan ni fortsätta att hävda att vi spelar en ledande roll? José Manuel Barroso: Jag kommer att bli mycket glad den dag detta sker, men dessvärre är det inte sant. Hittills är Europeiska unionen det enda område som antagit bindande mål som nu omvandlas till lagstiftning. Vi välkomnar det fåtal positiva händelser som skett, dvs. det positiva politiska tillkännagivandet från Japans nya premiärminister - och jag har personligen gratulerat honom till detta - men än så länge är det endast ett politiskt tillkännagivande. Vi välkomnar några av de nationella planer som Kina har tillkännagett, men än så länge har Kina inte gått med på att göra dessa planer bindande i förhandlingarna i Köpenhamn. Vi välkomnar även andra positiva händelser, men faktum är att vi är världsledande i denna kamp mot klimatförändringarna. Jag skulle gärna se att någon annan också hade en ledande ställning, eftersom det inte alltid är så angenämt att vara den som leder och vara ensam om det. Men sanningen är att de andra måste leva upp till vår ambitionsnivå. Michał Tomasz Kamiński: Herr kommissionsordförande! Först av allt vill jag tacka er för att ni är ett levande bevis på att löften som ges av politiker infrias. När min fru ber mig att göra något, och vill veta att jag säkert kommer att göra det säger jag alltid ”Ja, jag är trots allt politiker”. I dag har ni visat att ni håller ert ord som politiker. Ni är hos oss och besvarar frågorna i kammaren på ett mycket bra sätt. I ert tal till oss sade ni att det är ytterst viktigt att stärka den inre marknaden och att ett stärkande av den inre marknaden är ett recept mot krisen i Europa. På min grupps vägnar vill jag fråga er vad ni har för avsikt att göra de kommande månaderna för att se till att stärkandet av EU:s inre marknad bidrar till att bekämpa den allvarliga ekonomiska kris som vi genomgår? José Manuel Barroso: Tack så mycket, herr Kamiński. Faktum är att jag i mina politiska riktlinjer angav att den inre marknaden är en prioriterad fråga och att vi bör bekämpa alla former av ekonomisk nationalism. Jag vill minnas att dessa riktlinjer godkändes av Europaparlamentet genom ert starka stöd för mitt omval. Jag har goda nyheter till er alla. Så sent som i dag gav jag Mario Monti i uppdrag att utarbeta en rapport om den inre marknadens framtid, med alternativ och rekommendationer till ett initiativ för att ge den inre marknaden en nystart. Jag är mycket glad över att han tackade ja till detta uppdrag, eftersom det är ett sätt att skaffa externa sakkunskaper och bygga stöd, förhoppningsvis tillsammans med Europaparlamentet, så att vi kan tillföra ny kraft till den inre marknaden och se till att den är rustad för 2000-talet. Jag anser att detta är särskilt viktigt för konsumenter och även för små och medelstora företag som känner av påfrestningarna på den gemensamma marknaden och drabbas av snedvridningar av marknaden. Michał Tomasz Kamiński: Herr kommissionsordförande! Avslutningsvis vill jag säga hur viktigt det är för oss i vår grupp att ni i detta arbete med att stärka den inre marknaden, i denna vårt gemensamma Europas byggnad, inte bortser från de skillnader som finns i Europa. Ni bortser inte från att vi har länder som först nyligen anslutit sig till Europeiska unionen, och som i någon mening är ekonomiskt handikappade. Vi vet att ni alltid har agerat på ett mycket rättvist sätt gentemot dessa nya medlemsstater och jag hoppas att ni kommer att fortsätta att göra det. José Manuel Barroso: Jag anser att den inre marknaden är det bästa sättet att skydda alla medlemsstater, oavsett om de är nya eller gamla, små eller stora, fattiga eller rika. Stärkandet av denna marknad är en rättvis åtgärd eftersom det är det bästa sättet att skydda de svaga som ofta utgörs av konsumenterna. Det är också ett sätt att skydda små och medelstora företag mot de stora monopolen och oligopolen. Så det är detta - inspirationen för den inre marknaden - som är så viktig för vår europeiska union. Lothar Bisky: ordförande för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr kommissionsordförande! Ni uppmanar oss att snart lämna bakom oss de ekonomiska stimulansprogrammen och snabbt minska budgetunderskotten i medlemsstaterna. Trots detta utlovar ni i er allra senaste prognos en ökning av EU:s BNP med endast 0,1 procent under det fjärde kvartalet 2009. För hela 2009 innebär detta en minskning med 4 procent. Enligt era egna prognoser kommer arbetslösheten inom EU att öka till över 11 procent under 2010. Anser ni inte att tidiga och drastiska minskningar av de offentliga utgifterna kan leda till att den blygsamma början till återhämtning stannar upp? Eller anser ni att den finansiella sektorn har kommit tillrätta med problemet och att det är de vanliga medborgarna som bör stå för krisens kostnader? Redan nu påtvingar ni människorna i Lettland, Ungern och Rumänien skandalösa villkor för nödkredit från EU: lägre löner, lägre pensionsförmåner, minskad samhällsservice och högre mervärdesskatt. Är detta er uppfattning om ett socialt Europa? José Manuel Barroso: Först av allt vill jag, just för att vi är oroade över de siffror ni nämner - och jag anser att de i huvudsak är korrekta - säga att de verkligen är våra prognoser. Som jag har sagt vid ett flertal tillfällen förbereder vi en exitstrategi, men vi rekommenderar inte att denna börjar tillämpas ännu. Vi menar att vi bör behålla stimulansprogrammen. Finansministrarna har träffats och jag tror att de har enats om att vi inte bör tillämpa exitstrategin förrän år 2011. Så vi måste bibehålla stimulansåtgärderna för vår ekonomi, just på grund av vår oro beträffande den sociala fronten och arbetslösheten. Som ni känner till framkallades denna kris emellertid också av en mycket stor obalans, av höga offentliga utgifter och finansiella orgier. Jag anser inte att vi ska behålla en ohållbar modell så att vi vid en viss tidpunkt måste återgå till hållbarhet. Det handlar även om att vara solidarisk med de kommande generationerna. Lothar Bisky: ordförande för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr kommissionsordförande! Har jag uppfattat er rätt, dvs. att år 2011 kan vara datumet för denna exitstrategi? José Manuel Barroso: Jag kan inte bekräfta det nu, men jag kan säga er att det med största sannolikhet inte kommer att ske innan dess. Jag tror att detta är vad finansministrarna enats om och det var förresten även den ståndpunkt som Europeiska unionen presenterade vid G20-mötet. Nu sker även en insats för global samordning av denna politik. Det innebär inte att samma beslut kommer att fattas samtidigt i olika delar av världen, men under denna kris har vi insett att vi vad som än händer är förbundna med varandra och att vi måste försöka att tillämpa dessa exitstrategier globalt. Så med största sannolikhet kommer detta inte att ske före år 2011, men vi bör fortsätta att övervaka den ekonomiska situationen mycket noggrant. Nigel Farage: Herr Barroso! Jag är mycket glad över att se er här. En möjlighet att ställa den ansvarige till svars måste utan tvekan välkomnas. Som ni vet har jag inte alltid varit en av era varmaste anhängare, men jag måste medge att ni har lyckats mycket bra. Ni har lyckats bortse från resultatet av den franska folkomröstningen, ni har lyckats bortse från resultatet av den nederländska folkomröstningen och ni har lyckats skrämma irländarna att ge upp den andra gången. Så ni har nästan lyckats med att få ert fördrag. Nu är det naturligtvis dags att välja permanent ordförande - Europeiska unionens stora globala galjonsfigur. Tony Blair är den klara favoriten hos vadslagningsbyråerna. Jag undrar bara om ni delar min uppfattning att hans fortsatta stöd för att Storbritannien ska gå med i eurosamarbetet, det faktum att han överlämnade 2 miljarder brittiska pund om året av den brittiska rabatten och hela hans inställning till Storbritanniens medlemskap i Europeiska unionen - hans vägran att ge britterna en folkomröstning - visar att han har tillräckligt EU-vänliga meriter för att bli ordförande? Var detta rent av den överenskommelse som jag förutspådde redan 2005? Har detta varit bestämt ända sedan dess? José Manuel Barroso: Först av allt vill jag säga till herr Farage att ni inte ska vara ledsen över resultatet i Irland. Det var inte ett fantastiskt resultat - endast 67 procent av folket! Efter en riktig debatt som kännetecknades av riktigt ansvarstagande har vi visat att det kan finnas ett starkt stöd för Europa. Faktum är att det var en självständighetsförklaring från Irlands sida gentemot United Kingdom Independence Party (Förenade kungarikets självständighetsparti), eftersom ni bedrev en kampanj och irländarna sade ”nej” till er och ert parti. (Applåder) När det gäller rådets kommande ordförande kommer jag inte att ge några kommentarer. Det är Europeiska rådet som beslutar detta. Jag kan emellertid uppriktigt säga er att det inte finns några hemliga överenskommelser eller dolda agendor. Om sådana förekom skulle jag känna till det. Så det finns inga hemliga överenskommelser och inte heller något hemligt köpslående. Jag kan emellertid påpeka följande: vi behöver en ordförande för rådet som är en övertygad EU-anhängare och som erbjuder kontinuitet, för jag anser inte att det är rätt att ha ett råd som byter dagordning var sjätte månad. Jag är en mycket stark förespråkare för ett starkt europeiskt råd som skapar sammanhållning och soliditet och som naturligtvis samarbetar sida vid sida med kommissionen och är djupt engagerat i det europeiska projektet och i gemenskapsfrågor. Nigel Farage: Herr Barroso, jag är besviken. Det är frågestund och ett ”ja” eller ”nej” hade varit enklare, men strunt samma. Oavsett om det blir Tony Blair eller inte, så är det ett faktum att han inte väljs demokratiskt, ni själv är inte heller demokratiskt vald. Är detta i själva verket en sammanfattning av hela EU? Är inte EU en ganska fantastisk organisation som erbjuder avdankade före detta premiärministrar riktig verkställande behörighet. Ni skulle ha kunnat demokratisera EU med detta fördrag, men valde att inte göra detta. Spelar nationell demokrati någon som helst roll, eller står Europeiska unionen enligt er mening över detta? José Manuel Barroso: Det är just för att Europeiska unionen inte är den typ av integrerade stat som ni tycks frukta så mycket som rådets ordförande inte väljs direkt av folket utan av de demokratiskt valda regeringscheferna i Europa. Det är själva logiken i det hela. Jag hade inte bara de demokratiskt valda regeringschefernas enhälliga stöd utan även stödet av en stark majoritet i parlamentet. Så jag anser att jag har stark demokratisk legitimitet. (Applåder) I mitt tidigare liv som nationell politiker valdes jag demokratiskt till mitt nationella parlament vid 29 års ålder, och jag kan meddela att det är svårare att utses till kommissionens ordförande än till premiärminister i de flesta av våra länder! Krisztina Morvai: (HU) Jag har kallat till en presskonferens i morgon kl. 15.00 om den människorättskris som har pågått sedan 2006. Låt mig hälsa er, herr talman, och alla mina kolleger varmt välkomna till den presskonferensen. Jag förväntar mig att ni närvarar. Enligt information från den nationella rättshjälpen bekräftar det enorma antalet domar att det förekom brutal polisterror i Ungern under hösten 2006, framför allt den 23 oktober under femtioårsfirandet. På regeringens order begick polisen ett antal fruktansvärda övergrepp, bland annat sköts 14 personer i ögonen, varvid många blev blinda. Hundratals oskyldiga personer fängslades av polisen på politiska grunder och torterades. Är ni, herr kommissionsordförande, medveten om att Kinga Göncz, vice ordförande för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, ingick i den regering som godkände skjutandet? Jag skulle vilja höra er åsikt om detta, och jag vill härmed varmt och respektfullt inbjuda er till morgondagens presskonferens, där jag förväntar mig att ni närvarar. José Manuel Barroso: Jag följer med allt som händer i medlemsstaterna, men en sak måste vi ha klart för oss: kommissionen har inte behörighet att ingripa i vissa interna förhållanden i medlemsstaterna, och detta är den typ av fråga där vi inte kan komma med ett svar här, eftersom det är en intern diskussion som pågår i Ungern. Kommissionen har behörighet att ingripa i frågor som gäller mänskliga rättigheter när det handlar om att tillämpa gemenskapsrätten. Så var inte fallet i de händelser som parlamentsledamoten beskrev. Jag vill därför be er att inte ställa frågor till mig som ni hanterar bättre i det nationella parlamentet än här i Europaparlamentet. Krisztina Morvai: (HU) Är det alltså rätt att anta att församlingsfrihet, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter och till och med Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna enligt vad ni just sagt inte omfattas av gemenskapsrätten? Ingår inte de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionens värderingar och i vårt rättssystem? I så fall har jag blivit felinformerad. José Manuel Barroso: Naturligtvis är de mänskliga rättigheterna en del av Europeiska unionen, men vi har ett system som bygger på rättsstatens principer och vi utgår från att alla medlemsstater, inklusive ert land, styrs enligt sådana principer. Ni har därför en möjlighet att lägga fram ert ärende i era egna domstolar. Det går också att överklaga till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna eller till Europeiska unionens domstol. Vi har med andra ord ett system med mänskliga rättigheter. Det jag varken kan eller får göra är att lägga mig i den nationella politiska debatten mellan olika politiska partier. Talmannen: Tack så mycket, herr ordförande. Jag vill uppriktigt tacka ordförandena för de politiska grupperna för att de hållit tiden, och för att de lett diskussionen så förtjänstfullt. Jag vill också tacka herr Barroso. Vi måste hålla tidsschemat om vi ska kunna få en intressant diskussion. Så tack ska ni ha allesammans! Den finansiella krisens inverkan på sysselsättningen och den sociala sammanhållningen Corien Wortmann-Kool: (NL) Herr talman! Min fråga gäller krisbekämpningsåtgärderna. När det gäller utsläppsmålen i samband med klimatförändringen ligger Europa före Förenta staterna. Men Förenta staterna ligger före oss när det gäller den privata sektorns investeringar i tekniska innovationer och hållbarhet, något som är oerhört viktigt för små och medelstora företag och för sysselsättningen. Detta var faktiskt också en hörnsten i er kris- och återhämtningsplan. Men vilka ambitioner har ni på detta område? När kommer vi att nå samma nivå som Förenta staterna? Vad gör kommissionen och vad kan den göra för att se till att den nivån uppnås? Våra små och medelstora företag står fortfarande, generellt sett, inför en mängd olika hinder. Som ett resultat av det klarar de inte av att ta vara på tillväxtmöjligheterna. Vad tänker ni göra för att slutföra den inre marknaden, som trots allt är en viktig tillväxtkälla för vår sysselsättning? José Manuel Barroso: Jag har redan besvarat en fråga från en tidigare talare genom att redovisa ett par idéer om den inre marknaden, men när det gäller ert väldigt tydliga argument om den tekniska utvecklingen instämmer jag helt. Vi ligger efter Förenta staterna och andra när det gäller att investera i ny teknik. Det är därför vi har godkänt en europeisk ekonomisk återhämtningsplan i det här specialpaketet. Vi lägger stor vikt vid investeringar inom vissa områden som gäller klimatfrågan och energisäkerheten. Vi kopplar samman de båda frågorna. Därför har vi nyligen presenterat SET, den strategiska planen för energiteknik, och vi uppmanar även medlemsstaterna att avsätta större resurser för att finansiera grön teknik, dvs. all teknik som kan göra det möjligt för oss att bli en hållbarare, grönare ekonomi. Detta är naturligtvis en fråga som vi även borde beakta i nästa budgetplan. Som ni vet kommer vi att lägga fram vår budgetöversyn före årets slut. Det kommer också att bli tillfälle att genomföra en rejäl diskussion om var vi ska lägga huvuddelen av våra investeringar i framtiden. Talmannen: Mina damer och herrar! Jag vill be er att inte ställa några följdfrågor. Jag har en lång lista med namn här, och det skulle vara betydligt intressantare om fler ledamöter kunde ställa frågor. Sylvana Rapti: (EL) Herr talman! Under 2008 lade kommissionen på goda grunder fram en rekommendation om att integrera fler människor på arbetsmarknaden. Låt mig först av allt fråga om Europeiska kommissionen, förutom denna rekommendation och de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna, har för avsikt att vidta ytterligare åtgärder för att stärka den öppna samordningsmetoden inom den sociala sektorn? Jag tänker på åtgärder som är kompatibla med en livskraftig industripolitik för att öka sysselsättningen. För det andra har 2010, som vi alla vet, utnämnts till Europeiska året för bekämpande av fattigdom. Vårt mål är att stärka den sociala sammanhållningen. Frågan är mycket enkel, herr ordförande: kommer ni att lägga all er energi, kommer ni att ha det mod som krävs - ni personligen - för att kämpa för kvantitativa mål när det gäller fattigdomen? Jag hoppas framför allt att ni inte hänvisar mig till medlemsstaterna, som ni gjorde när ni informerade gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet. (Talmannen avbröt talaren) José Manuel Barroso: Jag har sagt tidigare att min viktigaste fråga är arbetslösheten. Men för att bekämpa arbetslösheten behöver vi inte bara en reaktiv ståndpunkt, utan en proaktiv ståndpunkt. Detta tror jag vi skulle kunna uppnå genom översynen av Lissabonstrategin och en integrerad vision för 2020. Vi måste bygga Europeiska unionens långsiktiga strategi på nya källor till hållbar tillväxt, t.ex. det vi kallar ”vita” jobb inom den sociala sektorn, där det har tillkommit 3,3 miljoner nya arbetstillfällen sedan 2000. Det är 16 procent av alla nya arbetstillfällen. Marknaden för gröna produkter och tjänster väntas dessutom fördubblas till 2020 och skapa enorma möjligheter till gröna arbetstillfällen. Därför genomför vi en kartläggning i Europeiska unionen för att se vilka arbeten och vilka kunskaper som kommer att behövas. Som jag redan sagt till er när vi diskuterade de bredare politiska riktlinjerna för nästa mandatperiod är jag därför fast besluten att arbeta enligt denna nya strategi för att förstärka den sociala profilen. Elizabeth Lynne: (EN) Som vi vet förlorar hundratusentals människor sina arbeten i den nuvarande ekonomiska krisen. Många av dem är äldre personer som är allvarligt missgynnade när de försöker få ett nytt jobb. Även om samtliga medlemsstater bör följa sysselsättningsdirektivet från 2000, så vet många av dessa äldre arbetstagare fortfarande inte vilka rättigheter de har enligt det direktivet, och många medlemsstater struntar i reglerna. Även om vissa arbetstagare faktiskt känner till sina rättigheter, så är det alltför ofta omöjligt för dem att vidta åtgärder på egen hand utan någon uppbackning. För närvarande har vi ingen lagstiftning som skyddar människor från diskriminering vad gäller tillträdet till varor och tjänster, men vi har sysselsättningsdirektivet. Kan ni tala om för oss vilka åtgärder som vidtas mot de medlemsstater som inte tillämpar det korrekt och vilka mekanismer som skulle kunna införas för att hjälpa äldre och funktionshindrade arbetstagare att utnyttja sina rättigheter? José Manuel Barroso: Om medlemsstaterna åsidosätter våra direktiv inleder vi alltid ett överträdelseförfarande. Finns det med andra ord ett specifikt fall, så kan vi och kommer vi att agera. När det gäller den övergripande fråga ni nämnde, så kan jag säga att denna kris har gjort över fem miljoner personer arbetslösa i Europa. De kategorier som drabbats hårdast är ungdomar och invandrare. Arbetslösheten ligger nu på 9,1 procent i Europeiska unionen, men arbetslösheten är mer än dubbelt så stor bland unga arbetstagare (19,8 procent) och invandrare (19,1 procent). Detta är för närvarande det största bekymret för oss när det gäller sociala frågor. Att bekämpa barnfattigdomen är också en mycket viktig prioritet. Vi bevakar naturligtvis också situationen för de äldre, i enlighet med gällande direktiv. David Casa: (MT) Jag tycker det är värdefullt att diskutera hur vi kan skapa fler arbetstillfällen i Europeiska unionen. Men jag tycker också vi ska ägna oss åt hur man kan skydda de jobb som finns och förhindra att de går förlorade. Min regering ingrep i den punkt där krisen kändes som mest. Jag tror tusentals arbetstillfällen räddades genom regeringens ingripande, naturligtvis tack vare en ökning av utgifterna inom den sociala sektorn. Tycker ni inte att kommissionen borde göra större ansträngningar för att se till att detta sker i samtliga länder i Europeiska unionen? Jag vet att ni kommer att peka på den nyligen reviderade globaliseringsfonden och att den används för att hjälpa ännu fler arbetstagare. Man jag tycker vi måste göra vårt yttersta för att se till att dessa personers arbeten skyddas, så att de inte ska behöva utnyttja globaliseringsfonden. Detta tycker jag borde vara vårt mål just nu. José Manuel Barroso: Vi har inte bara reviderat globaliseringsfondens regler, vi har dessutom lagt om Europeiska socialfondens program genom att som en omedelbar åtgärd avsätta 1,8 miljarder euro för att förstärka den aktiva arbetsmarknadspolitiken. När det gäller sammanhållningspolitiken har vi också gjort vissa förändringar för att förenkla reglerna och tidigarelägga betalningar. Detta är också en mycket viktig politik. Jag har redan nämnt de 550 miljarder euro som avsätts till stimulansplanen och jag kan naturligtvis också nämna fonden för justering av globaliseringseffekter samt en del andra förslag som vi har lagt fram. Dessvärre måste jag säga att det var en idé som medlemsstaterna inte tog till sig, nämligen att tillfälligt stoppa medfinansieringen av socialfonden. Vi lade fram detta för rådet, men det avslogs. Jag hoppas fortfarande att vi, med ert stöd, ska kunna genomföra detta, för det finns vissa länder som helt enkelt inte har de finansiella resurserna för att komplettera finansieringen av socialfonden från sina egna pengar. Därför använder vi dessutom maximalt alla instrument vi har på gemenskapsnivå för att stödja det som medlemsstaterna kan göra själva för att bekämpa denna arbetslöshet. Alejandro Cercas: (ES) Herr kommissionsordförande! Tack för den intressanta debatt som vi genomför i dag. Ni sade, angående sysselsättningen, att vissa medlemsstater inte deltog i toppmötet i Prag. Men det som är ännu allvarligare är att rådet, i samband med den allvarligaste sysselsättningskrisen i Europas historia - i dag kommer 10 000 européer att ha förlorat sina jobb, och samma sak gäller i morgon och dagen därefter - inte har tagit några seriösa initiativ och att det inte har genomförts ett enda toppmöte om sysselsättningen. Ni kunde också ha sagt att kommissionen har en agenda från förra året, en agenda som var gammal redan då och som nu inte kan uppfylla de mycket tvingande behoven hos miljontals medborgare, hos en hel generation av européer och hos hela välfärdsstaten, vars framtid står på spel. Herr kommissionsordförande! Jag vill att ni visar prov på ledarskap. Vi behöver aktivt ledarskap, ledare som kan bryta apatin och bristen på insyn. Ni måste säga till rådet att vi inte kan fortsätta som hittills. Vi behöver en kommission som inte bara förvaltar ordinarie resurser och rutinärenden, utan som i denna svåra tid, och jag vet att den är svår för er, tar ledningen i EU genom ett stort institutionellt avtal för att ge hopp åt en hel generation européer. José Manuel Barroso: Faktum är att vi gör allt vi kan, och som jag sade när jag beskrev programmet så ger vi de sociala frågorna en tydligare profil eftersom det för närvarande råder en social krissituation. Låt mig ge ett exempel. Det var av denna anledning som jag påpekade behovet av att undersöka de sociala konsekvenserna av all ny lagstiftning. Det är därför som vi främjar principerna om gemensam aktiv integrering som gemenskapens politik. Det är också därför jag kan säga till medlemsstaterna att vi stöder sociala investeringar. De sociala utgifterna svarade för 28 procent av BNP 2008 och de kommer att stiga till 31 procent 2010. Det innebär cirka 3 500 miljarder euro mer! Vi gör en rejäl insats här. Men sanningen, herr Cercas, är naturligtvis att det måste vara en gemensam insats från kommissionen, parlamentet och medlemsstaterna. Gerald Häfner: (DE) Herr kommissionsordförande! EU betyder frihet, demokrati och solidaritet, eller för att uttrycka det på ett annat sätt, socialt och ekologiskt ansvarstagande. Men ni och kommissionen har under lång tid enögt fokuserat på frihetsbiten, och framför allt i det avseendet enbart på den ekonomiska friheten, frihet enbart i ekonomisk mening, och på att reglera på ett antal områden där ingen reglering behövs. Och ändå, när miljarder står på spel på världens finansmarknader, så har ni till största delen koncentrerat er på att inte lägga er i och inte reglera, för ni anser att detta skulle ge de bästa resultaten för alla. Vi har sett vilka katastrofala resultat detta har fått och jag frågar er uppriktigt hur och genom vilka projekt och planer ni tänker göra klart för detta parlament och människorna i Europa på ett trovärdigt sätt att ni och kommissionen har lärt av denna katastrof och kommer att lägga om kursen radikalt? José Manuel Barroso: För det första är trovärdighetsfrågan något som rör er personligen. Jag anser att den frågan besvarades av Europaparlamentet, som nyligen gav mig ett nytt mandat. Det visar att detta parlament anser att jag kan driva den här politiken vidare på ett trovärdig sätt. Vi fortsätter faktiskt bedriva en politik för att möta den ekonomiska och finansiella krisen. Vi har fattat viktiga beslut. Vi leder globalt genom de åtgärder inom reglering och övervakning som vi nyligen vidtagit. På grundval av den rapport jag beställde av de Larosière-gruppen har vi lagt fram vissa förslag som jag hoppas ska bli godkända av rådet och parlamentet. I ett möte med kommissionen så sent som i dag godkändes meddelandet om derivat, som sedan naturligtvis måste följas upp i konkret lagstiftning. Vi reagerar med andra ord sannerligen på finanskrisen i alla dess aspekter, bland annat genom reglering och övervakning, och jag har redan fattat vissa beslut i den nuvarande kommissionen. Nästa kommission kommer naturligtvis att följa samma väg, eftersom jag tror det är vad situationen kräver. Veronica Lope Fontagné: (ES) Herr kommissionsordförande! Jag skulle vilja ta upp stödet som godkändes enligt den tillfälliga ramen för att lindra problemen som orsakats av den ekonomiska krisen, och framför allt då frågan om Opel. Jag vill fråga er om kommissionen undersöker om stödet som Tyskland fick enligt den tillfälliga ramen var beroende av en tidigare överenskommelse om den geografiska fördelningen av omstruktureringsåtgärderna, vilket inte skulle överensstämma med stödets syfte. Om så är fallet vill jag veta om ni håller med om att företaget ska ha friheten att revidera fördelningen och omstruktureringen av Opel utifrån sina egna ekonomiska och produktionsmässiga kriterier och bibehålla största möjliga antalet arbetstillfällen. José Manuel Barroso: Jag har redan besvarat den här frågan, men jag kan säga att vi var en aning tveksamma inför det sätt på vilket processen genomfördes. Kommissionen redovisade sin tveksamhet och General Motors och Opel Trust håller nu på att granska hur erbjudandet att köpa Opel framfördes och verifiera om det erbjudandet faktiskt gjordes på kommersiella villkor eller inte. Vi inom Europeiska kommissionen kommer att göra allt vi kan för att se till att lösningen följer förordningarna som reglerar den inre marknaden och reglerna om statligt stöd och vi kommer naturligtvis att vara objektiva och stränga när vi tillämpar de reglerna. Vicky Ford: (EN) Samtliga europeiska länder står inför samma problem med en stigande arbetslöshet, vilket naturligtvis inte bara medför en social kris, utan dessutom utsätter medlemsstaternas ekonomier för extra påfrestningar i form av stigande välfärdskostnader, fallande skatteintäkter och ökade utbildningsbehov. Mot den bakgrunden, håller ni inte med mig herr Barroso om att vi som är ledamöter av Europaparlamentet och kommissionen borde vara extra försiktiga med vartenda öre som vi ökar den offentliga sektorns börda med? För det första, om ni håller med om det, hur vill ni då råda oss att rösta i budgetdiskussionen på torsdag? Och för det andra, varför sammanträder vi fortfarande i Strasbourg? José Manuel Barroso: Jag stöder den föreslagna budgeten för nästa år, så mitt råd till er är att rösta ja. När det gäller att vara försiktig och strikt, så håller jag med er. Vi måste vara väldigt försiktiga med skattebetalarnas pengar, och vi måste prioritera. I dag råder det en klar social nödsituation i vissa medlemsstater. Vi kan se problem med social utestängning och fattigdom som utan tvekan oroar alla ledamöter i parlamentet, så vi måste försöka hitta den bästa lösningen. Som ni vet har kommissionen varit oerhört sträng enligt villkoren i stabilitets- och tillväxtpakten när det gäller att tillämpa hållbarhetskriterierna för oss själva och för Europeiska unionen. Självklart tror vi inte att man kan lösa problemen enbart genom att kasta pengar på dem, men det finns faktiskt situationer som den nuvarande, när vi tror att man måste ägna en social nödsituation särskild uppmärksamhet. Extraordinära åtgärder krävdes för vad som var en unik situation. Det handlar som vanligt om att väga olika faktorer mot varandra. Ádám Kósa: (HU) Herr kommissionsordförande! Enligt Europeiska kommissionens förordning (EG) nr 800/2008 minskades länderbidragen för människor med funktionshinder till 75 procent av maximibeloppet. Detta är anledningen till att sysselsättningsmöjligheterna för personer med funktionshinder och för personer med förändrad arbetskapacitet drabbades av en kris den 1 januari 2009. Resultatet är att sysselsättningsmöjligheterna för människor med funktionshinder har minskat kraftigt på grund av budgetrestriktioner. Detta är också anledningen till att det nationella stödet för att inrätta en grupp för sysselsättningsskapande åtgärder som ges i många länder, till exempel Ungern, är i riskzonen. Man säger att det är Europeiska unionens fel. Jag skulle därför vilja ställa en fråga. Hur vill Europeiska kommissionen under denna finansiella kris hantera sysselsättningsrättigheterna för personer med funktionshinder, uppgiften att bevara jobben för dem och principen lika lön för lika arbete? Denna förordning utarbetades före krisen. José Manuel Barroso: Som ledamoten säkert vet har Europeiska kommissionen lagt fram ett förslag - ett övergripande direktiv - om icke-diskriminering som även omfattar funktionshinder. Och nu ligger det preliminära förslaget i era händer och i händerna på Europeiska rådet. Jag hoppas innerligt att det ska godkännas, för vi är verkligen mot alla former av diskriminering av funktionshindrade personer. Många av de problem ni tar upp måste hanteras på nationell nivå, för detta är åtgärder i form av konkret stöd som måste vidtas av de nationella socialförsäkringssystemen. I Europeiska unionen gör vi emellertid allt vi kan för att skapa en bindande ram för oss själva och för samtliga medlemsstater som bygger på principen om icke-diskriminering och särskilt skydd för funktionshindrade personer. Pervenche Berès: (FR) Herr Barroso! Ni har utsetts av denna kammare till kommissionens nästa ordförande. Er nästa brådskande uppgift blir att organisera kommissionen så att den kan tjäna ett EU som försöker kämpa sig ur krisen. Mot den bakgrunden, hur tänker ni utnyttja de otillräckliga gemenskapsverktyg som står till vårt förfogande så att de optimeras, och hur tänker ni fördela portföljerna så att vi kan ta itu med de problem som uppkommer? Jag är väl medveten om att allt beror på er diskussion med stats- och regeringscheferna, men som kommissionens ordförande måste ni dela er vision med dem. Hur kan vi länka samman de strategier som står till vårt förfogande? Hur kan vi fördela portföljerna så att vi utnyttjar den läxa vi lärt oss av krisen? När det gäller verktygen vill jag bara nämna ett exempel. Fonden för justering för globaliseringseffekter strider i dag mot strategierna för statligt stöd som hindrar oss från att tillämpa en industripolitik som skulle kunna hjälpa oss att ta oss ut ur krisen. Vad föreslår ni? Vilket mandat tänker ni be stats- och regeringscheferna om och hur tänker ni be dem att fördela portföljerna? José Manuel Barroso: Det är inte stats- eller regeringscheferna som har behörighet att fördela portföljerna, det är kommissionens ordförande, och jag kommer naturligtvis att utnyttja den behörigheten på det sätt som jag anser vara bäst. Jag har redan lämnat viss information under mina diskussioner med er om programmet för nästa kommission, men jag står också i kontakt med stats- och regeringscheferna. Jag kan även berätta att så sent som i dag skickade jag en skrivelse till alla stats- och regeringschefer där jag bad dem även skicka kvinnliga kandidater till kommissionskollegiet. Jag är faktiskt mycket oroad över problemet med balansen mellan män och kvinnor. Om jag inte gör någonting kommer jag praktiskt taget att vara utan kvinnor, för regeringarna vill i allmänhet bara se manliga kandidater till nästa kommission. Därför skickade jag denna skrivelse så sent som i dag. När det gäller den faktiska fördelningen kommer det inte att ske några stora förändringar. Jag har redan meddelat de viktigaste nyheterna under min diskussion med er. De inkluderade framför allt en kommissionsledamot för rättsliga frågor och grundläggande rättigheter och en kommissionsledamot för åtgärder inom området för klimatförändringar. Nu behöver jag naturligtvis kompetenta män och kvinnor som brinner för EU, som framgångsrikt kan utföra sina respektive uppgifter inom de olika fackområdena, som kommer att motsvara de prioriterade områdena för Europeiska unionens åtgärder. Graham Watson: (EN) Hittills har skapandet av välstånd och måttet på välbefinnande till största delen baserats på konsumtion. Följaktligen har näringslivet uppmuntrats att inte ta någon särskild hänsyn till det verkliga värdet av de råmaterial som används, även om deras pris är lågt, eller till den verkliga kostnaden för det avfall som produceras. Hur tänker er kommission se till att tillväxten i framtiden blir av en annan typ och att vi inte befinner oss i en situation där vi, efter ytterligare 20 års tillväxt, har en planet som inte kan bära det vi gör och ett samhälle som inte har råd att betala de verkliga kostnaderna för att leva på ett sådant sätt? José Manuel Barroso: Jag vill tacka Graham Watson för denna mycket viktiga fråga. I själva verket är detta det centrala i programmet för de kommande fem åren: att investera mer i smart, grön och hållbar tillväxt. Detta är mycket viktigt. Vi måste inse att morgondagens modell inte blir som gårdagens modell. Jag är för tanken på en stark industriell bas i Europa, men en stark industriell bas för en ny era av hållbarhet, där vi måste prioritera grön utveckling, grön teknik. Det är här vi kan skapa nya produkter, nya marknader. Detta är ett bra exempel. Därför organiserar vi vårt framtida program utifrån vad jag kallade ”nya tillväxtkällor” i mina politiska riktlinjer, för med de traditionella tillväxtkällorna kommer vi inte att vinna konkurrenskampen med stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. Förnyelse måste med andra ord vara centralt, utgöra kärnan i vår tillväxtagenda, nya tillväxtkällor som främjar övergången till en lågkolekonomi: smart grön utveckling och innovation. Jag tror att innovation blir avgörande för den europeiska ekonomins framtida utveckling. Emilie Turunen: (DA) Herr Barroso! Finanskrisen har gett upphov till en ekonomisk kris av historiska dimensioner. Just nu stiger arbetslösheten dramatiskt i Europa. Arbetslösheten bland ungdomar - personer under 25 år - i Europa är 19,8 procent som ni själv sade, och i Spanien är över en tredjedel av alla under 25 år arbetslösa. Just nu håller vi på att förstöra en hel generation och hittills, herr Barroso, har ni i stort sett inte gjort någonting för att lösa problemet. I dag har jag fått höra att ni är mycket oroad över detta, och det gläder mig att höra. Men jag skulle vilja se bevisen. Även om ansvaret för sysselsättningspolitiken ligger på nationell nivå, så finns det även ett behov av ett europeiskt ansvar och europeiska initiativ. Det finns tre saker jag skulle vilja kräva. För det första lovade kommissionsledamot Vladimir Špidla fem miljoner lärlingsplatser för ungdomar i Europa. Vad hände med dem? För det andra håller vi för närvarande på med att anta tillväxt- och räddningspaket över hela Europa. Varför innehåller de paketen inga riktade sysselsättningsåtgärder för ungdomar? För det tredje, vad tänker ni göra för att ge den nya strategin efter Lissabon en tydligare social profil med effektivare åtgärder för ungdomar? José Manuel Barroso: Jag upprepar att vi har använt våra befintliga instrument fullt ut. Vi har instrument på gemenskapsnivå, men det finns vissa instrument som är avsedda för den nationella nivån. Det vi kan göra är att arbeta med medlemsstaterna för att utnyttja dem maximalt, utbyta bästa metoder och uppmana medlemsstaterna att följa den. Kommissionsledamot Vladimir Špidla, som har gjort ett fantastiskt arbete under mycket svåra förhållanden, uppmanar i själva verket, tillsammans med kommissionen som helhet, medlemsstaterna att ta fram fem miljoner lärlingsplatser. Vi ställer vissa exempel på bästa metoder till förfogande. Från Frankrike kan vi till exempel hämta väldigt goda exempel på bästa metoder från privata företag som främjar internutbildning i sina företag och som erbjuder lärlingsplatser med offentliga medel, men där en del också finansieras av företagen själva. Detta är med andra ord verkligen ett prioriterat områden och vi gör detta med alla våra instrument, Europeiska socialfonden, fonden för justering för globaliseringens effekter, sammanhållningsfonden och en dubblering av faciliteten för betalningsbalansstöd till nya medlemsstater och länder utanför euroområdet. Vi har använt våra instrument fullt ut, men vi måste förstärka samarbetet med medlemsstaterna för att ta itu med dessa sociala problem och problemet med ungdomsarbetslösheten som ni särskilt framhöll. Ilda Figueiredo: (PT) Herr ordförande! För att minska fattigdom och arbetslöshet måste vi skapa arbeten med rättigheter, stödja produktionen och skapa bättre allmänna, avgiftsfria offentliga tjänsterna. Vi måste med andra ord investera i andra politiska lösningar. Vi måste göra motsatsen mot vad vi hittills har gjort. Vi blev t.ex. chockade när vi fick höra talas om en studie från generaldirektoratet för sysselsättning och Eurofund som i dag presenterar två scenarier för textilindustrin i vilka man räknar med att gemenskapen ska förlora upp till 20-25 procent av sina arbetstillfällen till 2020. Enligt ett tredje scenario skulle vi till och med förlora 50 procent av de nuvarande arbetstillfällena i denna sektor inom Europeiska unionen. Hur kan denna situation vara förenlig med de nya förslag som utarbetas och som syftar till en avreglering av den internationella handeln, utan att man tar hänsyn till konsekvenserna i Portugal och andra länder i Europeiska unionen som har mycket sårbara sektorer, som t.ex. textilindustri, jordbruk och en mångfald av mikroföretag och små företag som kvävs av denna politik? José Manuel Barroso: Jag tror inte att det skulle vara en lösning för Portugal eller för något annat europeiskt land att isolera EU. EU är världens största exportör av varor och tjänster, och vi kan inte vinna någonting på att införa en protektionistisk politik. Det finns faktiskt vissa sektorer, de så kallade traditionella sektorerna, i vissa europeiska länder, framför allt i Sydeuropa, som är särskilt känsliga för de nya villkoren för den internationella konkurrensen, och det är därför de gör särskilda ansträngningar för att anpassa sig till dessa nya förhållanden. Som jag sade i mitt tidigare svar innebär detta att vi måste försöka hitta nya källor till tillväxt och konkurrenskraft inom EU. Men vi får naturligtvis inte stänga in oss själva och isolera EU, för det skulle innebära att vi löper risken att även andra marknader i sin tur stänger dörrarna för vår export. Vi måste investera i förnyelse, investera i utbildning, investera i nya tillväxtkällor och sträva efter att bli mer konkurrenskraftiga, samtidigt som vi, som ni påpekade - och jag instämmer på den här punkten - ser till att detta inte sker på bekostnad av den sociala standard som är så viktig i Europa. Vi föreslår inte att vår sociala standard ska sänkas. Vi försöker också hjälpa andra att höja sin sociala standard, men jag rekommenderar sannerligen inte att EU ska isolera sig från övriga världen. Jag tror att det ligger i EU:s eget intresse att bevara öppna globala marknader. John Bufton: (EN) Herr Barroso! Den finansiella krisen i Storbritannien är mycket allvarlig. En av de många sektorer som har det svårt är jordbrukssektorn. Från den 1 januari 2010 kommer saker och ting att bli ännu värre genom införandet av EID, dvs. ”elektronisk identifiering av får”. Den utrustning som används för att skanna fåren är inte särskilt exakt. Jag har fått höra att den bara har en säkerhet på 79 procent. Om ni kör bil, herr Barroso, och bromsarna endast fungerar till 79 procent, så kommer ni utan tvekan förr eller senare att råka ut för en olycka. Jag är rädd för att även fårsektorn inom jordbruket kommer att drabbas av en olycka genom införandet av EID, med dess bristfälliga utrustning. Den bisarra situationen är att om EID träder i kraft i januari, så kommer vi att veta hur många får vi har i Storbritannien, var de befinner sig och alla deras förflyttningar. Men på grund av den obegränsade invandringen i Storbritannien har vi ingen aning om hur många personer det finns i landet, eller var de befinner sig eller hur de förflyttar sig. Kommer ni, herr Barroso, att prata med resten av kommissionen och enbart införa EID på frivillig grund till dess den utrustning som används är till 100 procent pålitlig? Talmannen: Detta är en mycket specifik fråga. Vi föredrar mera allmänna frågor om krisen och hur den ska lösas. Europeiska kommissionens ordförande kan inte vara informerad om detaljfrågor i enskilda länder, så försök vara mer allmänna i era frågor. José Manuel Barroso: Jag vill bara säga att jag inte uppskattar liknelsen mellan får och människor särskilt mycket. Jag tycker faktiskt den är ganska osmaklig. (Applåder) Men med det förbehållet är vi fast beslutna att införa den identifiering ni nämnde och självklart kommer vi att vara försiktiga. Om det finns problem med genomförandet är vi beredda att undersöka det. Man jag tycker att de åtgärder som redan vidtagits för att identifiera får faktiskt är ganska bra. Låt oss nu se hur de fungerar i praktiken. Zoltán Balczó: (HU) Herr Barroso! Den globala finanskris som utlöstes i Förenta staterna har spridit sig till realekonomin, vilket har resulterat i förlusten av miljontals arbetstillfällen och ett socialt kristillstånd. Europeiska unionen vill vidta åtgärder när det gäller företag som Opel, och om en plan genomförs kommer den också att omfatta direkt hjälp. Samtidigt är det de små och medelstora företagen som skapar jobb, faktiskt de flesta jobben. Tycker ni att denna åtgärd för att hjälpa dem är tillräcklig? Ungern befinner sig i en särskilt svår position eftersom landet bara har utländska affärsbanker. Kan man ge direkt statligt stöd i Ungern eller är detta ekonomisk nationalism, som ni har förklarat krig mot, eller kanske marknadsdogmatism? José Manuel Barroso: Mitt entydiga svar är nej: vi har inte gjort tillräckligt. Vi måste göra mer för de små och medelstora företagen. Det är en prioriterad fråga. Vi har godkänt småföretagslagen, vilket är bra. Vi har förbättrat situationen vad gäller sena betalningar genom att minska förseningarna i samband med betalningar. Det var bra, och något som de små och medelstora företagen verkligen var tacksamma för. Vi försöker naturligtvis begränsa alla byråkratiska och administrativa procedurer som skapar administrativa bördor, framför allt för de små och medelstora företagen, och vi strävar verkligen efter att göra tillvaron enklare för de små och medelstora företagen. De utgör, precis som ni sade, och jag håller med er, en av de viktigaste sektorerna för att skapa fler arbeten, och det är en del av vår politik. En annan åtgärd som vi har vidtagit nyligen och som jag ännu inte har nämnt i dag, var att höja tröskeln för det statliga stöd som medges som direkt stöd från medlemsstaterna till vissa små och medelstora företag i särskilda svårigheter till 500 000 euro. De små och medelstora företagen bör med andra ord förbli en prioritet när det gäller våra åtgärder för hållbarhet, inklusive hållbar sysselsättning. Seán Kelly: (GA) Herr talman! För det första vill jag tacka ordförande José Manuel Barroso för att han kommer hit och besvarar våra frågor så öppet, ärligt och engagerat. (EN) Tyvärr anklagas ordförande José Manuel Barroso för att inte ha blivit demokratiskt vald och för att med översittarfasoner ha försökt skrämma irländarna till lydnad. Jag vill säga till Nigel Farage att han sannerligen inte är demokratiskt vald för att företräda det irländska folket, och hans användning av ordet bully [översittare] var också olyckligt, för under 700 år, en period när John Bull - dvs. England - genom översittarfasoner försökte tvinga irländarna till lydnad, var Irland känt som John Bulls andra ö. Lyckligtvis är de dagarna förbi, så jag går vidare till min fråga. När det gäller de nya befogenheter som Lissabonfördraget ger Europeiska unionen undrar jag om ordförande José Manuel Barroso skulle kunna tänka sig att ge en kommissionsledamot exklusivt ansvar för att lägga fram nya förslag och nya åtgärder för att genomföra de befogenheterna? José Manuel Barroso: Jag ber om ursäkt, jag förstod inte frågan så bra, för om ni föreslår att vi ska ha en ny kommissionsledamot för alla de nya befogenheterna i Lissabonfördraget, så nej, jag tycker verkligen inte det är rimligt. De förekommer inom så många olika områden att vi inte kan begära att en enda person ska besitta all den kompetensen. Jag har redan meddelat i mitt svar på en tidigare fråga vad jag tror kommer att bli några av nyheterna när det gäller portföljerna. Det kan bli fler, jag arbetar på det. Detta är trots allt även ett samarbete med medlemsstaterna. Irland har t.ex. ännu inte utsett en tänkbar kommissionsledamot. Jag gjorde detta för fem år sedan, och det är en interaktiv process där jag också måste träffa de människor som medlemsstaterna har föreslagit för att kunna forma kommissionen. Jag kommer verkligen att göra mitt bästa för att hitta kompetenta människor - både män och kvinnor (detta även riktat till Irland!) - så att vi i slutändan kan få ett kollegium av engagerade européer som är kompetenta och erfarna inom alla områden, från ekonomi, allmän politik, energi, miljö och rättsliga frågor till miljö etc.: en enorm uppsättning olika kompetenser som vi behöver en mycket kunnig grupp av människor för. Talmannen: Detta är första gången som vi i Europaparlamentet har genomfört denna session med frågor och svar med kommissionens ordförande. Därför vill jag än en gång tacka ordförande José Manuel Barroso. Eftersom detta var en särskild händelse för oss undrar jag om ni vill lämna ett par allmänna kommentarer om denna första session med frågor och svar? José Manuel Barroso: Tack så mycket herr talman och alla ärade ledamöter av Europaparlamentet, för denna session. Det var verkligen trevligt. Jag tror detta är en god idé. Jag måste helt uppriktigt säga att det är oerhört svårt för mig att komprimera alla mina argument, eller åtminstone mina huvudargument, till en minut. Framför allt eftersom jag för det mesta inte talar mitt eget språk. Jag pratar de språk som jag tror är mest lättillgängliga och det kräver en ytterligare ansträngning från min sida. Men det är ni som bestämmer formatet. Jag kan diskutera det med er, för jag tror att fria, hårda och kontroversiella diskussioner ger ett viktigt bidrag till ett starkare europeiskt demokratiskt område. (Applåder) Talmannen: Punkten är härmed avslutad.

sv